Med förslag till förordning angående handel med vissa mineraloljor, m. m
1938-02-25 · 35 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 33 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:233, Med förslag till förordning angående handel med vissa mineraloljor, m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 233.
1
Nr 233.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående handel med vissa mineraloljor, m. m.;
given Stockholms slott den 25 februari 1938.
Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden för denna dag vill Kungl. Majit föreslå riksdagen att
dels antaga bilagda förslag till förordning angående handel med vissa mineraloljor,
dels ock bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen därjämte hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
I sami.
Nr 233.
I
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
Förslag
till
förordning angående handel med vissa mineraloljor.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
För tryggande av tillgång inom riket å nedan angivna mineraloljor skall
handeln med sådana oljor vara underkastad de särskilda bestämmelser, som
i denna förordning meddelas.
De oljor, som i första stycket avses, äro i gällande tulltaxa med statistisk
varuförteckning betecknade:
Statistiskt nr Varuslag
439 bensin
440 nath1 olja (crude oil)
441 motorbrännolja och pannbrännolja, oraffinerade
442 fotogen; ävensom andra raffinerade brännoljor.
Örn skyldighet att hålla lager av olja.
2 §•
Den som för försäljning i oförändrat skick till avnämare inom riket från
utrikes ort inför olja, som i 1 § sägs, vare skyldig att, i den mån Kungl. Majit
därom förordnar, vid envar tid under året av sådan olja hålla lager inom
riket, motsvarande viss procent av den myckenhet, han av dylik olja under
nästföregående kalenderår försålt till avnämare inom riket.
Sistnämnda myckenhet skall, där ej annat förhållande visas, anses motsvara
skillnaden mellan den myckenhet, importören ifrågavarande år under
tullverkets kontroll infört till riket, och den myckenhet, han samma år
under tullverkets kontroll utfört ur riket.
Olja, som är upplagd å provianteringsfrilager eller är föremål för transitering,
skall vid tillämpning av denna förordning anses befintlig utom riket.
3 §•
Importör, som i 2 § sägs, vare skyldig att första gången före den 1 augusti
1938 och därefter före den 1 februari varje år lämna uppgift å de mycken
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 233-
3
heter oljor av i 1 § angivna slag, han under nästföregående kalenderår försålt
till avnämare inom riket. Han vare ock pliktig att före utgången av
varje månad lämna uppgift å de myckenheter sådana oljor, han hade i lager
inom riket den sista i nästföregående månad.
4 §•
Den som vid oljeraffinaderi inom riket bedriver raffinering av olja, som
i 1 § sägs, vare skyldig att, i den mån Kungl. Majit därom förordnar, vid
envar tid under året av sådan olja hålla lager inom riket, motsvarande viss
procent av den myckenhet, han av dylik olja under nästföregående kalenderår
förbrukat för raffineringen.
Han vare ock pliktig att första gången före den 1 augusti 1938 och därefter
före den 1 februari varje år lämna uppgift å de myckenheter oljor av
ovan angivna slag, han under nästföregående kalenderår förbrukat för raffineringen,
ävensom att före utgången av varje månad lämna uppgift å de
myckenheter sådana oljor, han hade i lager inom riket den sista i nästföregående
månad.
5 §•
Försäljer den som bedriver sådan raffinering, som i 4 § sågs, raffinerad
olja direkt till förbrukare inom riket, vare han pliktig att, utöver lager varom
i 4 § förmäles, jämväl hålla lager av den raffinerade oljan samt att därom
lämna uppgifter, allt efter ty i 2 och 3 §§ för där avsedda fall är stadgat.
Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning, där han till avnämare inom riket
försäljer av honom införd olja i oförändrat skick, oavsett för vilket ändamål
oljan blivit införd.
6 §.
Den som från inhemskt oljeraffinaderi inköper där raffinerad olja för försäljning
till avnämare inom xiket, vare skyldig att hålla lager och lämna
uppgifter efter ty i 2 och 3 §§ för där avsedda fall är stadgat.
7 §•
Envar, som enligt vad ovan sagts skall hålla lager av olja, vare skyldig
att använda lagerplats, som Kungl. Majit anvisar, ävensom att i övrigt ställa
sig till efterrättelse de bestämmelser i fråga örn lagringen, Kungl. Majit föreskriver.
Han vare ock pliktig att hålla handelsböcker tillgängliga för granskning
ävensom att hålla lagret tillgängligt för inventering av myndighet, som
Kungl. Majit bestämmer.
Uppgifter enligt denna förordning skola avlämnas till Kungl. Majit eller
myndighet, som nyss nämnts.
8 §•
Finnes att någon, som är skyldig att hålla lager av olja, ej innehar tillräckligt
lager därav, meddelar Kungl. Majit eller myndighet, som i 7 § sägs,
föreläggande för honom att inom viss tid fylla bristen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
9 §■
Där med avseende å de myckenheter oljor, som viss importör inför till
riket eller som innehavaren av oljeraffinaderi inom riket förbrukar, inträder
avsevärd ändring i förhållande till nästföregående kalenderår, må Kungl.
Maj:t, med avvikelse från vad ovan stadgas, meddela de särskilda bestämmelser,
som av de ändrade förhållandena föranledas. Kungl. Maj:t må ock
eljest, när särskilda skäl därtill äro, meddela undantag från skyldighet att
hålla lager enligt vad ovan sagts.
10 §.
Inför någon till riket, för annat ändamål än försäljning eller raffinering,
i större omfattning olja, som i 1 § sägs, må Kungl. Maj:t förklara, att han
skall hålla lager och lämna uppgifter, som om han infört oljan till försäljning
samt till avnämare inom riket försålt vad han själv förbrukat.
Örn skyldighet att inköpa raffinerad olja från inhemskt oljeraffinaderi.
11 §•
På framställning av den som vid oljeraffinaderi inom riket bedriver eller
ämnar bedriva raffinering av olja, som i 1 § sägs, må, där raffineringen finnes
önskvärd för i nämnda paragraf angivet ändamål samt anledning förekommer
till antagande att den raffinerade oljan eljest icke skulle vinna avsättning
till skäligt pris, Kungl. Maj :t ålägga importör, varom i 2 § förmäles,
att från oljeraffinaderiet inköpa sådan olja till myckenhet och pris som
Kungl. Maj:t bestämmer. Kungl. Majit äger ock fastställa tid och plats för
leverans av oljan samt de villkor i övrigt, som kunna finnas erforderliga.
Oavsett vad därom i framställningen yrkats må inköpsskyldigheten fördelas
mellan olika importörer efter ty prövas skäligt.
12 §.
Den som utverkat åläggande enligt 11 § vare skyldig att leverera olja till
myckenhet och pris samt på villkor i övrigt, som av Kungl. Majit bestämts.
Han vare ock pliktig att med avseende å oljeraffinaderiets anordnande underkasta
sig de bestämmelser, Kungl. Majit finner gott meddela.
13 §.
Har Kungl. Majit beträffande importör, varom i 10 § förmäles, meddelat
förklaring, som där sägs, må åläggande enligt 11 § avse jämväl sådan importör.
Örn straff.
14 §.
Den som underlåter att ställa sig till efterrättelse honom med avseende å
lagringsskyldigheten enligt 8 § meddelat föreläggande, straffes med böter till
Kungl. May.ts proposition nr 233.
5
belopp motsvarande lägst tjugu och högst fyrtio kronor för varje ton olja,
varmed han vid utgången av den i föreläggandet avsedda tiden brister.
Försummar någon att fullgöra honom enligt denna förordning åliggande
uppgiftsskyldighet eller skyldighet att hålla handelshöcker eller lager tillgängliga
eller att ställa sig till efterrättelse med stöd av förordningen meddelade
föreskrifter, straffes med dagsböter. Lämnar någon vid fullgörande
av skyldighet som nyss nämnts mot bättre vetande oriktig uppgift, må till
fängelse dömas.
15 §.
Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, varom i
14 § sägs, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.
16 §.
Åtal för förseelse mot denna förordning eller enligt densamma meddelade
föreskrifter anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.
6
Kungl. Mårds proposition nr 233
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 25 februari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
Frågan om säkerställande av en reserv inom riket av flytande bränslen
har vid olika tillfällen varit uppmärksammad. Sålunda berördes i det av
särskilda sakkunniga den 8 september 1933 avgivna betänkandet angående
ordnandet av avsättningsförhållandena för inom riket tillverkad sprit m. m.
(stat. off. utr. 1933: 25) även frågan örn en statlig reglering av brännoljeimporten.
I häröver avgivet yttrande den 13 november 1933 förordade rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap en reglering av brännoljeimporten
sålunda utformad:
En förordning borde utfärdas, vari skulle stadgas förbud mot införsel till
riket av brännoljor i större partier än exempelvis 1,000 kg utan tillstånd av
Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t utsedd myndighet. Sådant tillstånd borde
praktiskt taget icke förvägras den, som förbunde sig att ständigt hålla ett lager
av oljor, motsvarande vissa procent av den av honom under närmast föregående
tolv månader införda kvantiteten, bestående antingen av samma slag
av olja eller av andra slag enligt viss stadgad proportion. Procentsatsen
skulle bestämmas efter utredning av vad som för ändamålet erfordrades och
med hänsyn tagen till de ekonomiska konsekvenserna. Särskilda föreskrifter
borde givetvis meddelas för nytillkomna företag. Importören borde därjämte
vara underkastad de villkor i avseende på oljecisternernas lokalisering
och inrättning i övrigt, som den licensgivande myndigheten ur försvars- och
andra synpunkter kunde finna skäl föreskriva, ävensom skyldighet att på
anmodan vid krig eller andra utomordentliga förhållanden mot gällande pris
till kronan avstå de kvantiteter av olika slag av oljor, som Kungl. Maj:t bestämde.
Föreskrifterna angående oljeförrådens placering samt nödiga
skyddsföreskrifter m. m. skulle meddelas av den licensgivande myndigheten
efter samråd med vederbörande militära myndigheter. Över meddelat införseltillstånd
skulle utfärdas tillståndsbevis, vilket i original skulle företes
för vederbörande tullmyndighet vid införseln. Licensmyndigheten borde äga
att kontrollera oljefirmornas lager och böcker. Därjämte borde firmorna
åläggas månatlig deklarationsplikt rörande innehavande lager.
I den proposition (nr 232) med förslag till förordning om vissa ändringar
i förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 233. 1
brännvin, vilken på grundval av förenämnda sakkunnigbetänkande trainlades
för 1934 års riksdag, ingick emellertid icke något förslag i avseende å
regleringen av brännoljeimporten.
I skrivelse den 5 december 1934 upptog rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap ånyo frågan örn säkerställande av oljetillgångarna till behandling.
Under erinran att i de över förutnämnda sakkunnigbetänkande
avgiva yttrandena framför allt betonats vikten ur försvarssynpunkt av att
anordningar snarast träffades för att trygga förefintligheten under alla förhållanden
inom landet av en viss minimikvantitet av brännoljor, framhöll
rikskommissionen, att säkerställandet av en sådan minsta lagertillgang vore
av största betydelse också för tillgodoseendet av de nödvändiga civila behoven
vid inträffande avspärrning i utlandsförbindelserna. Här förelage
enligt rikskommissionens övertygelse en beredskapsfråga av sådan vital natur,
både ur allmän samhällelig och ur militär synpunkt, att den krävde
en snabb lösning, därest rimliga krav på förutseende nied hänsyn till möjligen
inträffande händelser skulle kunna anses uppfyllda. För egen del hade
kommissionen kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste vägen för
genomförande av det önskade lagringstvånget vore att i en författning direkt
stadga skyldighet för den, som under ett visst år importerat något slag av
brännoljor utöver en viss minsta kvantitet, att i fortsättningen halla ett lägel,
motsvarande minst 30 procent av det föregående årets import, dock nied
rätt för Kungl. Maj:t att härifrån meddela befrielse, i den män så prövades
skäligt med hänsyn till upphörande eller minskning av importörs rörelse eller
av annan särskild anledning. Kontrollen hade ansetts kunna i detta fall
anordnas efter samma grunder som vid förut berörda importregleringssystem.
Ej heller detta förslag har föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 323 angående anslag till statlig
lagerhållning m. m. beslöt 1937 års riksdag dels medgiva att upphandling
och upplagring av varor intill ett sammanlagt belopp av 70 miljoner kronor
finge verkställas för statens räkning, dels ock anvisa för budgetåret 1937/
1938 ett förslagsanslag av 2 miljoner kronor för bestridande av administrationskostnader,
lagerhyror och andra lagringskostnader lii. m. 1 yttrande, som
töre propositionens avlåtande avgivits i ärendet den 27 april 1937, hade rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap uttalat, att beträffande vissa
varuslag bristande tillgång å ändamålsenliga lagerlokaler reste hinder mot en
mera väsentlig ökning av lagertillgången. Detta gällde i framträdande glad
bensin och andra flytande bränslen. Kommissionen, som funnit anskaffandet
i någorlunda betydande omfattning av bombsäkra lagerutrymmen för
flytande bränslen vara utomordentligt viktigt ur beredskapssynpunkt, lörordade
fördenskull, att åtgärder snarast vidtoges för utrönande av möjligheterna
att åstadkomma sådana utrymmen genom insprängning i berg, samt
att, därest undersökningarna ledde till gynnsamt resultat, arbeten igångsattes
för att bringa dylika lagringslokalcr till stånd antingen i statens egen regi
oller efter överenskommelse med enskilda företag.
8
Kungl. Mcij.ts proposition nr 233-
1''ill det vid förenämnda proposition fogade statsrådsprotokollet anförde
jag, att jag delade rikskommissionens av kommerskollegium biträdda mening
rörande vikten av att bombsäkra lagringsutrymmen för flytande bränslen
bereddes. Jag framhöll tillika, att, därest en utredning skulle giva vid
handen, att dylika lagringsutrymmen lämpligen kunde utföras såsom beredskapsarbeten
för arbetslöshetens bekämpande inom landets stenindustridistrikt,
de för sådana arbeten avsedda medlen i viss utsträckning torde kunna
tagas i anspråk för ändamålet. Vad jag sålunda uttalat föranledde icke någon
erinran från riksdagens sida.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag sedermera dels den
26 juni 1937 generalkrigskommissarien T. O. R. Wijnbladh, överingenjören
P. S. Rydbeck och ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören
O. Ii. Åkerberg att vara utredningsmän rörande anordnande av lagringsutrymmen
för flytande bränslen, därvid åt Wijnbladh uppdrogs att i egenskap
av ordförande leda utredningsmännens arbete, dels den 28 augusti 1937 översten
G. A. Nyqvist att såsom sakkunnig, tillika sekreterare, biträda utredningsmännen,
dels ock den 15 oktober 1937 bergsingenjören S. V. Bergh,
statsgeologen N. G. Sundius och kaptenen N. R. C. E. M. Mattsson att såsom
särskilda experter biträda utredningen.
Efter fullgjort uppdrag hava utredningsmännen den 29 december 1937 avgivit
betänkande i ämnet (stat. off. utr. 1937: 54).
Under utredningens gång har samråd ägt rum dels med olika myndigheter,
vilka kunde hava intresse av den föreliggande frågan, främst rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap, dels med statens reservförrådsnämnd,
dels ock med representanter för olika firmor, vilka inom
landet bedriva handel med flytande bränslen eller förädling av bergolja.
Fran firmorna ifråga hava även yttranden infordrats rörande deras synpunkter
å vissa av de spörsmål, vilka varit föremål för utredningsmännens
handläggning.
över betänkandet hava efter remiss yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben,
arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, kommerskollegium,
generaltullstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens
provningsanstalt och rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.
Vid kommerskollegii uttalande hava fogats yttranden fi’ån sprängämnesinspektionen
ävensom från Svensk-Engelska mineraloljeaktiebolaget,
Svenska petroleumaktiebolaget Standard, Svenska bensin- och petroleumaktiebolaget
B. P., The Texas company aktiebolag, Svenska Gult oil company
aktiebolag, Bilägarnas inköpscentral, aktiebolaget svenska Foil (numera Skandinaviska
tank- & mineraloljeaktiebolaget Skanditank) samt bensinaktiebolaget
Pennco.
Vidare hava filosofie doktorn T. H. Hagerman och civilingenjören E. V.
J huresson inkommit envar med en skrivelse i ärendet.
Sedan ärendets utredning avslutats, torde jag nu få anmäla detsamma för
Kungl. Maj:ts prövning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
9
Utredningsmännens förslag.
Bombsäkra eller eljest skyddade lagringsutrymmen. Utredningsmännen
hava uppskattningsvis i ilinda tal angivit Sveriges förbrukning av flytande
bränslen under 1936 sålunda:
-
Förbrukningsändamål
Bensin
kbm
Motor- och
pannbrännolja
ton
---
27,000
i
68,000
2,000
22,000
11,000
22,000
_
5,000
100,000
—
200,000
_
200,000
—
10,000
5,000
—
_
90,000
93,000
—
45,000
40,000
Summa
600,000
340,000
I anslutning till dessa siffror anföra utredningsmännen, att utvecklingen
av lagertillgångar och lagringsutrymmen ej hållit jämna steg med den
stegrade konsumtionen. Sålunda hade 1933 medellagret av bensin utgjort
83,460 klim medan förbrukningen samma år uppgått till 462,321 körn. Under
tiden 1 september 1936—31 augusti 1937 hade lagerhållningen av bensin
uppgått till i medeltal 83,900 körn, under det att förbrukningen kunde beräknas
till minst 600,000 kbm. Beträffande motor- och pannbrännolja hade
1933 medellagret varit 38,095 ton och årsomsättningen 266,218 ton. Året
1936/1937 voro motsvarande siffror 46,590 och 342,480. Lagringskapaciteten
1937 utgjorde för bensin 195,132 kbm samt för motor- och pannbrännolja
164,206 kbm.
Efter att bland annat hava erinrat om lidigare uttalanden och förslag i
fråga örn oljelagring framhålla utredningsmännen, att de lager i vårt land
av flytande bränslen, med vilka för närvarande vore att räkna, icke försloge
att tillgodose behoven vid normal fredsförbrukning under mer än en och
två tredjedels månad ifråga örn bensin samt en och en halv månad il råga
örn motor- och pannbrännolja. Utredningsmännen anföra, att det vore
uppenbart, att en så kort försörjningsperiod vore långt ifrån tillfredsställande.
Härtill komme, att praktiskt taget alla nu befintliga lagringsanläggningar
saknade skydd mot angrepp från luften. Brännoljornas betydelse ur
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
iörsvarssynpunkt gjorde det sannolikt, att en motståndare eller en makt.
som ville utöva påtryckning på vårt land och tolk. skulle söka omintetgöra
de tillgångar av sådana varor, som vi besutte. De nuvarande cisternanläggningarna
av större storleksordning vore så belägna och även i övrigt så beskaffade,
att de utgjorde synnerligen goda mål för flygare. En luftraid.
\ ilken direkt inriktades på att förstöra oljecisternerna, skulle vid närvarande
förhållanden åstadkomma både förluster av viktiga varor och förödelser
i övrigt. Örn skydd icke bereddes för befintliga oljelager, kunde vi alltså
riskera att gå förlustiga även de begränsade tillgångar, varmed vi normalt
kunde räkna. Såsom läget sålunda vore syntes det utredningsmännen uppenbart,
att man borde sträva icke blott att öka lagren av flytande bränslen
utan också att bereda nödigt skydd för dem, främst mot bombangrepp.
Utredningsmännen hava kommit till den uppfattningen, att verklig trygghet
mot bombangrepp kunde vinnas endast genom att oljecisternerna uppställdes
i utsprängda bålrum i berg. De anföra härom i huvudsak följande:
För att i möjligaste mån nedbringa kostnaderna för åstadkommandet
av bombsäkra förvaringsrum i berg hade den tanken framförts, att själva
det i berget utsprängda bålrummet skulle kunna användas för lagring av
oljan och cisterner sålunda icke erfordras. Att finna någon bergart, om vilken
man kunde vara förvissad, att den vore av sådan struktur samt så fri
fran sprickor och släppor, att bergytan inuti bålrummet icke skulle förete
eller kunna komma att förete läckor, varigenom den förvarade oljan kunde
slippa ut. syntes emellertid icke vara möjligt.
Det bade även framkastats, att en utväg att för mera begränsade kostnader
bereda bombsäkra förläggningar skulle vara att använda befintliga
gruvhål, där driften nedlagts. Givetvis måste då byggas cisterner eller inköpas
fat för oljans förvaring. Emellertid skulle varan, om den placerades
i gruvhål, komma att förläggas till ur förbrukningssynpunkt mindre lämpliga
orter, vilket skulle föranleda svårigheter och kostnader för omsättningen.
Likaså syntes de driftsmässiga förhållandena vid en lagring, som
krävde särskilda uppfordrings- och pumpanordningar av stor effekt lii. m..
Eliva synnerligen ogynnsamma. Förvaring av bensin i djupt nedsprängda
schakt syntes även med hänsyn till gasutvecklingen och därav följande risker
icke kunna ifrågakomma.
En möjlighet för förvaring av flytande bränslen på sådant sätt, att faran
lör förstöring genom anfall från luften kunde anses bliva praktiskt taget
eliminerad, även om skyddet icke skulle vara fullt effektivt, erbjöde sig genom
placering av cisternerna i utsprängningar eller i utgrävningar under
markytan. Kostnaderna för dylika oljemagasin lcomme emellertid — örn
icke speciellt gynnsamma omständigheter förelåge — sannolikt icke att understiga
kostnaderna för i herg insprängda anläggningar. Metoden syntes i
nödfall kunna ifrågakomma till användning, då å viss plats, dit man av
kommersiella eller andra skäl önskade förlägga cisterner, icke lunnes tillgång
a för bombsäkerhets åvägabringande lämpligt berg.
Indirekt skydd kunde beredas genom att anläggningar, som förlädes i det
Lia, i stället för att förses med särskilda anordningar för bombskydd.
gjöl des mycket små helst endast en relativt liten cistern per anläggning
— placerades i lämplig terräng samt gåves lämplig form, storlek och ytbehandling,
så att de icke kunde upptäckas från luften. Anläggnings- och
driftkostnader bleve dock med en anordning av detta slag relativt stora. Å
andra sidan syntes icke böra förbises, att detta förfaringssätt kunde giva
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
ökade möjligheter att tillgodose kommersiella intressen ifråga örn plats\alet.
För en lagring i stort syntes en sådan utväg knappast kunna förordas.
Däremot skulle, även för en mera betydande kvantitet, kunna tänkas
upplagring i fat. Dylika lager kunde, såsom redan påpekats, placeras i
gamla gruvschakt men också förläggas i terrängen, så att de bleve mycket
svåra att upptäcka. Ett sådant lager kunde lätt flyttas med användande av
vanliga lastbilar. En beaktansvärd omständighet vore också, att under krig
användningen av fat för militära behov säkerligen måste bliva mycket omfattande.
Med hänsyn till för närvarande gällande höga pris a tat torde
emellertid en upplagring i dylika medföra anskaffningskostnader, motsva
-
rande dem för bombsäker förvaring. .
Såsom av det anförda franninge hade utredningsmannen for sin del iunnit
lagring med användning av i berg utsprängda hålrum bora, såsom varande
det mest betryggande, i främsta rummet forordas. I vissa fall tonitsattes
dock användande av andra förfaringssätt. Någon generalisering maga
om lagringsmetoder syntes alltså icke böra eftersträvas utan fastmer lösningen
givas från fall till fall med beaktande av föreliggande mojligheter
och behöriga önskemål.
Beträffande de särskilda lagringsutrymmenas storlek framhålla utredningsmännen,
att kommersiellt och driftmässigt sett krav måste uppställas,
att anläggningarna var för sig erhölle en kapacitet, som medgåve mottagandet
av åtminstone hälften av en normal tankångares last. Ur denna synpunkt
vore en kapacitet av 10,000 klim önskvärd. Örn en bombsäker anläggning
kunde förläggas i anslutning till en redan bestående cisternanlaggning
kunde utbyggnad med mindre kapacitet ifrågakomma; med hänsyn
till de fasta kostnaderna syntes dock ej lämpligt att ga under en kapacitet
på 5,000 kbm.
Utredningsmännen hava låtit verkställa lokala, undersökningar beträffande
möjligheterna att få en bombsäker utbyggnad av erforderlig kapacitet till
stånd. Undersökningarna hava omfattat ett tjugotal platser, belägna inom
olika delar av riket såväl vid kusten som inuti landet. Beträffande förutsättningarna
för undersökningarna och resultatet av desamma anföra utredningsmännen,
att å varje ort undersökningarna utförts främst under hänsyntagande
till rent kommersiella synpunkter. Men det hade icke forbisetts,
att även militära krav borde bliva föremål för beaktande, så att största
möjliga trygghet kunde vinnas. Undersökningarna hade utvisat, att å sammanlagt
17 platser lämpliga berg förefunnes och att den totala kvantitet,
sorn i dessa kunde lagras, uppginge till minst 500,000 kbm. Pa grund av
den korta tid, som stått till buds, hade utredningsmännen själva kunnat
bese allenast dc platser i Göteborg, som ifrågasatts för upplagring. Goda
möjligheter funnes där för erforderliga utsprängningar å kronans eller stadens
mark. Från stadens sida syntes intresse förefinnas för dylika anläggningars
åvägabringande. Med hänsyn till de förutsättningar, sorn här företage,
ville utredningsmännen förorda, att den föreslagna planens genomförande
påbörjades med bland annat de anläggningar, som kunde erfordras
i nämnda stad, samt att snarast möjligt nödiga förhandlingar upptoges och
specialundersökningar verkställdes.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
Upplagringens omfattning och anordnande. Utredningsmännen framhålla,
att en lagring av flytande bränslen borde avse de olika slag av dylika
produkter som för landets försörjning vore av särskild betydelse i händelse
av en avspärrning. Med utgående från de varuslag, som nu importerades och
förbrukades, borde en sådan upplagring omfatta dels färdiga produkter bensin
samt motor- och pannbrännolja, dels råolja (nativ olja, crude oil). Skäl
talade för att blivande bestämmelser i ämnet omfattade även fotogen och
andra raffinerade brännoljor, sa att vid behov också dessa oljor kunde bliva
föremål för en påräknelig lagring.
Lagiingen av färdigprodukter borde principiellt så fördelas på respektive
varuslag, att lagertillgångarna komme att stå i direkt relation till den normala
förbrukningen. Besvarandet av frågan, i vad mån lagerhållningen
borde avse oförädlad vara, bleve beroende av bland annat möjligheterna folden
svenska raffineringsindustriens utveckling. Detta spörsmål komme att
närmare beröras i det följande.
Under år 1936 hade importen, vilken för detta år även torde kunna anses
vara praktiskt taget densamma som förbrukningen, uppgått till följande
kvantiteter:
bensin..................
motor- och pannbrännolja
crude oil ..........
ton Lkbm (avrundat)
440,283 604,000
342,480 400,000
69,578_____81,000
1,085,000 kbm.
En lagi ing motsvarande 30 procent av föregående års förbrukning, såsom
föreslagits av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, skulle
giva följande kvantiteter:
bensin.................................. 180,000 kbm
motor- och pannbrännolja................ 120,000 »
crude oil .............................. 24’,000 »
dier tillsammans........................ 324,000~kbm.
Därest för säkerställande av ständig tillgång å sistnämnda kvantiteter stadgades,
att firmorna skulle ligga med ett lager, som skulle utgöra minst 30
procent av förbrukningen under nästföregående år, bleve de nödgade att hålla
icke obetydligt större lager än den fastställda minimikvantiteten för att
vinna säkerhet att denna vid varje tillfälle vore till finnandes. Man torde
kunna räkna med att denna lagring utöver minimigränsen behövde uppgå
till en kvantitet, motsvarande 1-—-1 V2 månads förbrukning. Om denna lagring
ovan minimigränsen antoges utgöra sammanlagt 81,000 kbm., skulle
det verkliga medellagret och alltså den varukvantitet, för vilken lagerutrymme
måste beredas, komma att utgöra minst:
bensin (180,000 + 45,000)................ 225,000 kbm
motor- och pannbrännolja (120,000 + 30,000) 150,000 *
enide oil (24,000 + 6,000)................ 30,000 *
eller tillsammans
405,000 kbm.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
Emellertid framhålla utredningsmännen, att det för förvaring av dessa
kvantiteter icke räckte med behållare av motsvarande rymd. Man kunde
nämligen icke räkna med att cisternerna skulle vara helt fyllda, enär driften
av anläggningarna nödvändiggjorde tillgång å visst reserv utrymme. IXoimalt
räknade man för närvarande med att det ur driftssynpunkt behövliga leservutrymmet
uppginge till i avrundade siffror minst följande antal körn., därvid
siffrorna inom parentes angåve nuvarande lagringsutrymmen samt däri
genomsnittligt förvarade oljekvantiteter:
för bensin (195,000 - 85,000) ............ 110,000 kbm
» motor- och pannbrännolja (165,000 -
55,000)............................ 110,000 2.
» Grude oil (35,000 - 15,000)............ 20,000___»_
eller tillsammans ...................... 240,000 kbm.
Utredningsmännen hava anfört, att, ehuru det ur trygghetssynpunkt voie
synnerligen önskvärt att få till stånd en lagring motsvarande ett halvt års
normal förbrukning, utredningsmännen likväl, med hänsyn främst till de vid
sådant fall betydande kostnaderna för utbyggande av bombsäkra lagringslolvaler,
ansett sig böra stanna vid att föreslå en lagring enligt förut angivna
grunder, eller således uppgående till 30 procent av årsförbrukningen. De
räknade alltså med en medellagring av 405,000 kbm., vilken kvantitet enligt
vad förut påvisats skulle kräva ett totalt lagerutrymme av (405,000 +
240,000 =) 645,000 kbm. Vid en garanterad lagerhållning motsvarande 30
procent av årsförbrukningen leonline emellertid, framhålla utredningsmännen,
i verkligheten åtskilligt mer att kunna påräknas som ständig tillgång
inom landet, enär importörerna för att hålla denna undre gräns bleve nödsakade
att som regel röra sig med något större lager. Under förutsättningav
en förbrukningsreglering torde man vid avspärrning eller krig kunna antaga
att genom en på sådant sätt bestämd lagerhållning skulle skapas ett medellager,
tillräckligt för ett halvt års kris-(krigs-) tidsförbrukning.
De nya lagringsanläggningar, som skulle bliva erforderliga vid en lagerhållning
av i runt tal 400,000 kbm. färdigprodukter och råvara, hava utredningsmännen
ansett böra hava en kapacitet av omkring 200,000 kbm. Vid
ökad inhemsk raffinering komme härtill ytterligare utrymmen för lagring
av råolja. Utredningsmännen hava beträffande dessa beräkningar anfört
följande:
Förenämnda medellager av 405,000 kbm. överstege med 250,000 kbm.
medellagret av vad som kunde anses utgöra hittillsvarande lagerbehållning.
Enligt vad som inhämtats, hade de särskilda bolagen av driftsekonomiska
skäl planerat ett utbyggnadsprogram för nya cisternanläggningar örn sammanlagt
minst 60,000 kinn. Med hänsyn till önskvärdheten att nedbringa
kostnaderna för en av staten föranstaltad utbyggnad för bombskyddad lagring
skulle det kunna ifrågasättas att däri icke inräkna de av bolagen salunda
planerade nybyggnaderna. Mot en dylik begränsning talade önskvärdheten
att, i den mån förutsättningar härför funnes, samtliga nytillkommande
lagringsutrymmen gjordes bombsäkra. A andra sidan kunde det
länkas, att de planerade utbyggnaderna komme till stånd tidigare, örn de
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
icke behövde beredas bombskydd. Möjligt vore dock, att leverans av järnkonstruktioner
m. m. för cisternerna på grund av rådande konjunkturförhållanden
kunde taga så lång tid, att en utsprängning av nödiga hålrum
medhunnes innan materialet till cisternerna liunne färdigställas. Hur förloppet
än bleve, syntes man böra eftersträva, att även den av firmorna sålunda
planerade utbyggnaden skedde under beaktande av säkerhetssynpunkterna.
En utgångspunkt för här gjorda beräkningar hade varit, att cisternerna
skulle vara fyllda till 63 procent av kapaciteten. För att tillgodose skyddskravet
för hela den här omförmälda lagerökningen och ändock i möjligaste
mån begränsa de totala byggnadskostnaderna torde man böra överväga att
utnyttja lagerutrymmena i större omfattning än sålunda förutsatts. Verkställda
undersökningar hade givit vid handen, att delta läte sig göra. Örn
lagringskapaciteten toges i anspråk till yttersta gränsen av vad som kunde
anses möjligt, skulle nybyggnaden för förvaring av bensin, motor- och pannbrännolja
samt enide oil kunna begränsas till c:a 170,000 kinn. Detta innebure,
att cisternerna normalt skulle vara fyllda till omkring 71 procent av
kapaciteten. Då det torde kunna befaras, att en så långt driven fyllnadsgrad
kunde i praktiken visa sig medföra vissa svårigheter ur kommersiell
synpunkt, och då vidare en ytterligare ökning av förbrukningen syntes sannolik,
hade det ansetts lämpligt att räkna med en nybyggnad av i runt tal
200,000 kbm. Därigenom stannade den normala fyllnadsgraden vid 68 procent.
Beträffande frågan om handhavandet och omsättningen av den utökade
lagerbehållningen anföra utredningsmännen:
Att i statlig regi handhava och omsätta ett så stort lager som 250,000 kbm
torde knappast vara möjligt. Det syntes vara helt uteslutet att genom den
förbrukning, som förekomma vid statliga institutioner under normala fredsförhållanden,
kunna åstadkomma nödig omsättning av dylika kvantiteter.
I varje fall gällde detta örn bensin. Av denna vara skulle nämligen komma
att lagras en kvantitet utöver nuvarande lagerhållning av icke mindre än
c:a 140.000 kbm. Den statliga förbrukningen av bensin samt motor- och
pannbrännolja uppginge för närvarande till endast 35,000 kbm och kunde
möjligen förväntas bliva ökad till 55.000 kbm, varav mer än två tredjedelar
utgjordes av tyngre oljor. För omsättningen måste sålunda den icke statliga
förbrukningen i huvudsak bliva den, som man finge lita till. Visserligen
kunde det tänkas, att staten ordnade försäljning till enskilda förbrukare
från sina lager, men i någon större utsträckning syntes detta icke
kunna ske med mindre än att staten hade en distributionsorganisation till
förfogande. Såsom av tidigare utredningar framginge, vore emellertid den
nu befintliga mer än tillräcklig för att tillgodose behoven, och en ytterligare
utbyggnad borde således icke ifrågakomma. Då återstode endast den möjligheten
att omsättningen av i statens ägo befintliga lager skulle ombesörjas
av enskilda importörer, vilka vore innehavare av för distributionen behövliga
anläggningar inom olika delar av landet. Med hänsyn till storleken
av de lager, som skulle komma att befinna sig i statens ägo, bleve resultatet
av en sådan anordning, att importörerna skulle för den övervägande delen
av sin verksamhet ha att röra sig med lager, som ägdes av staten. Genom
statslagren skulle sålunda åtminstone huvuddelen av importen komma att
passera. Visserligen syntes man kunna förutsätta, att staten för sina inköp
skulle komma att hänvända sig till de stora oljebolag, vilka nu hade hand
örn distributionen i landet, och att sålunda viss förtjänst å den importerade
varan i varje fall komme dem till godo, men uteslutet vore givetvis icke, att
staten komme att göra inköp på andra håll, därest gynnsammare pris där
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
15
med skulle kunna ernås. För staten skulle en sådan lösning innebära en
mycket stor kapitalinvestering. Dea torde komma att röra sig örn ett belopp
av bortåt 18 miljoner kronor. Även örn förhallanden, till vilka distributionsbolagen
själva medverkat, i viss mån bidragit till att framkalla det
läge, som föranlett att hithörande spörsmål nu kommit under omprövning,
så syntes dock en sådan lösning innebära ett allvarligare ingripande i de
nuvarande företagarnas näring, än som ur här f öreval ande synpunktei
kunde anses påkallat. Därtill komme, att genom lämnande av nödigt utrymme
för de nu i branschen arbetande firmornas fortsatta verksamhet de
värden i forin av erfarenhet, affärsförbindelser m. m., som de ägde, bäst
kunde tillvaratagas. ..... ,
Man syntes alltså böra fram pa andra vägar tor att ta den medverkan
från de särskilda bolagens sida, vilken under alla omständighetci tolde vara
erforderlig för att få en betryggande lagring till stånd. En viss del av de
behövliga merlagren och naturligtvis da också av lagringsanläggningarna
torde böra tagas i anspråk för tillgodoseende av statliga behov och förläggas
under hänsynstagande därtill. I förhållande till den totala lagringen bleve
dessa förråd relativt små. Handhavandet av sålunda anordnade förråd borde
helt pävila statliga myndigheter, vilka sålunda borde ombesörja inköp
och omsättning av varorna. Återstående del av lagerhållningen syntes bora
överlämnas åt de enskilda företagen att ordna och handhava. Det bleve härvid
mycket betydande utrymmen, som återstode för omhändertagande fran
deras "sida. Av naturliga skäl torde företagen icke hava intresse av att oka
sina normala lager utöver den gräns, som betingades av rent kommersiella
och driftstekniska hänsyn. De uppgifter, som lämnats rörande behov av
lagerutrymmen för verksamhetens upprätthållande utöver nu befintliga,
gåve vid handen, att det endast kunde bliva fråga örn relativt små kvantiteter,
för vilka firmorna ur sina synpunkter ansåge nya cisterner behövliga.
1 den mån firmorna sålunda för den normala driften behövde ökade lagringsmöjligheter,
torde det kunna förutsättas villighet från deras sida att
förhyra av staten anordnade bombsäkra lagringsutrymmen. Det vöre dock
icke''mycket vunnet, ifall en ökad lagerhållning jämte utbyggande av bombsäkra
utrymmen skulle begränsas till vad sålunda kunde erfordras pa grund
av den normala förbrukningen och viss lagring för statsinstitutioner e. d.
En därutöver ökad lagerhållning, baserad på frivillighet, kunde näppeligen
förväntas med mindre firmorna på ett eller annat sätt bereddes kompensation
för därmed förenade kostnader, saväl direkta för anläggningai m. m.
sorn indirekta i form av ränta å det i lagret nedlagda kapitalet, ökat svinn o.
d. Olika vägar vore härvid tänkbara. I varje fall finge staten vidkännas betydande
ekonomiska konsekvenser. Härtill komme, att med en sadan lösning
full visshet örn uppnående och bibehållande av åsyftad lagerhållning
icke komme att vinnas. . ..
Annorlunda ställde sig förhållandena, örn samtliga importörer alades att
ständigt hålla i lager viss del av föregående års importkvantiteter. Därmed
följde skyldighet för dem att, där ej annat stadgades, själva skaffa eller i
värjo fall vidkännas kostnaderna för anskaffning av nödiga lagerutrymmen
till lagringsskyldighetens fullgörande. Hinder syntes heller icke föreligga
för utfärdande av föreskrifter, vilka lämnade möjlighet till åvägabringande
av bombsäkerhet. Det torde emellertid få anses vara en statens angelägenhet
alt i sådant hänseende tillgodose de samhälleliga intressena, och daitoi
borde icke ifrågasättas, att firmorna själva skulle bekosta de anordningar,
som härutinnan erfordrades. Däremot syntes det böra stadgas skyldighe
för envar, vilken behövde lokaler för lagring av nylande bränslen, att underkasta
sig de bestämmelser rörande cisternernas i biläggning lii. lii., sorn
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
staten ur skyddssynpunkt kunde finna erforderliga. Denna skyldighet syntes
böra utsträckas därhän, att näringsidkarna även skulle kunna förpliktigas
att mot viss hyra för cisternanläggningarna begagna av staten anvisade,
genom dess försorg i bombsäkra rum uppförda cisterner. Genom föreskrifter
av här angiven innebörd och omfattning skulle en avsedd lagerhållning
kunna säkerställas, och den lagerökning, som bleve en följd av
lagringstvånget, bomme att efter statens bestämmande bliva förlagd i bombsäkra
utrymmen. Tillika skulle möjlighet skapas att, i den mån så befunnes
böra och kunna ske, få redan befintliga cisterner vid kassation ersatta med
dylika i bombsäker förläggning.
Jämlikt direktiven för utredningen hade förutsatts, att staten å sin mark
anordnade lagerutrymmena samt själv bestrede anläggningskostnaderna för
såväl utsprängningar som cisterner, rörledningar m. m. Det kunde emellertid
också tänkas att kommun voi''e villig att upplåta mark för oljelagring.
Vidare kunde i vissa fall omständigheterna föranleda, att anläggning lämpligast
skedde a mark, som tillhörde enskild företagare inom oljebranschen.
Detta torde väl närmast bliva fallet, om företagaren hade möjlighet att i
anslutning till redan befintlig anläggning företaga den ytterligare utbyggnad,
som för lagringsskyldighetens fullgörande vore erforderlig. Även i sådana
tall borde staten svara för de åtgärder, vilka åsyftade åstadkommandet av
bombskydd, varvid dock måste förutsättas, att staten vunne erforderlig säkerhet
för att det utsprängda rummet bomme till avsedd nytta. Detta syntes
kunna uppnås exempelvis på det sättet, att markägaren gjorde utfästelse
därom, att, om och i den mån utrymmet ej toges i anspråk för avsett ändamål,
staten skulle äga förfoga över detsamma samt att utfästelsen bleve
föremål för servitutsinteckning. I fall, som nu nämnts, syntes staten däremot
icke böra ombesörja och bekosta cisternanläggningarna men väl kunna
vid behov lämna lån för utförandet av desamma.
Kostnader för lagerhållningen. Utredningsmännen hava beräknat, att
kostnaderna för anordnande av bombsäkra lagerutrymmen genom utsprängning
av hålrum och anskaffande av cisterner med tillbehör bomme att uppgå
till 100 kronor per khm. nyttigt utrymme. De anföra härom följande:
Vid redan utförda bombsäkra anläggningar hade sprängnings- och motsvarande
kostnader växlat mellan 3.8—4.3 öre per kapacitetsliter. Härvid
finge bemärkas, att det utsprängda bergrummets rymd torde kunna beräknas
normalt utgöra ungefär det dubbla av den för oljans förvaring nyttiga
volymen. För närvarande torde utsprängningar av den ari, varom här vöre
fråga, betinga ett icke obetydligt högre pris, men med beaktande av att den
ifrågasatta utbyggnadens genomförande torde få utsträckas över en tidsperiod
av flera år, syntes man kunna räkna nied att den genomsnittliga kostnaden
för sprängnings- och stenarbeten icke skulle överstiga 5 öre per kapacitetsliter
eller 50 kronor per kbm. nyttigt utrymme.
Vad anginge kostnaderna för cisterner, rörledningar, pumpar etc., hade
dessa enligt uppgifter från företagare här i landet normalt uppgått till omkring
40 kronor per kbm. förvaringsutrymme för bensin — däri även inberäknat
vallar — samt 30 kronor per kbm. förvaringsutrymme för tyngre
oljor eller i medeltal 35 kronor per kbm. På grund av den senaste tidens
prisstegringar, särskilt å järn, hade ifrågavarande kostnader väsentligt ökats.
De torde för närvarande genomsnittligt hålla sig mellan 60 och 65 kronor
per kbm. En begynnande sänkning hade emellertid kunnat konstateras. I
förevarande sammanhang syntes man kunna räkna med ungefär medeltalet
av anförda siffror eller 50 kronor. Tillsammans skulle sålunda en anlägg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
17
ning för bombsäker förvaring av flytande bränslen betinga en kostnad av
100 kronor per kbm. nyttigt utrymme. För anläggningar, vilka kunde ifrågakomma
under den närmast stundande tiden, finge man sannolikt räkna med
något högre kostnader, men de torde icke behöva överstiga 110 kronor per
kbm. En viss reducering av kostnaderna torde dock kunna åstadkommas
genom en del åtgärder, exempelvis standardisering av cisternernas storlek
och utförande jämte samtidig beställning av ett större antal dylika, överflyttning
av viss byggnads- och annan materiel från en anläggning till en
annan, anslutning av nya anläggningar till äldre dylika, varigenom kostnader
för bryggor och dylikt undvekes. En omsorgsfull och förutseende planläggning
bomme alltså att här bliva av stor betydelse.
Med i det föregående angivna beräkningsgrunder skulle kostnaderna för
utbyggnad av 200,000 kbm. komma att uppgå till 20 miljoner kronor. Häri
inginge alltså icke kostnader för eventuellt behövliga markförvärv eller nyttjanderättsupplåtelser
av mark. Då det icke kunde närmare bedömas, i vad
mån kostnader av sistnämnda slag kunde uppkomma, hade något belopp
för sådant ändamål icke upptagits i de här gjorda kalkylerna.^ Av nämnda
belopp belöpte sig ungefär hälften eller 10 miljoner kronor på kostnaderna
för sprängnings- och motsvarande arbeten. Då en utbyggnad av den storleksordning,
varom här vore fråga, torde komma att genomföras successivt
och kräva ett antal år, syntes man kunna räkna med, att alla dessa kostnader
skulle kunna utgå av för beredskapsarbeten avsedda medel.
De återstående 10 miljonerna beräknades utgöra anläggningskostnader för
cisterner med vad därtill hörde. Dessa syntes lämpligen böra bekostas av
staten, då kronan ägde eller hade nyttjanderätt till marken. I den man salunda
åstadkomna lagerutrymmen upplätes åt enskilda och den av dem däri
förvarade oljan holle sig inom den lagringskvantitet, som vore betingad av
affärsrörelsens krav, borde den, som fått utrymmena åt sig upplåtna, givetvis
erlägga hyra — lämpligen beräknad så, att beloppet motsvarade ränta
och amortering å det för cisternernas uppförande i anspråk tågna kapitalet.
Förslagsvis syntes kunna beräknas amortering å anläggningskapitalet med
5 procent och ränta å nettobeloppet med 4 procent. Men även för de fall,
då lagringskvantiteten läge utanför nyssnämnda gräns, syntes skal tala tor
att staten på enahanda sätt beredde sig gottgörelse för det upplåtna utrymmet.
I den mån statens egna lager inrymdes i anläggningarna, borde mot
den beräknade hyran svarande belopp upptagas som anslag i riksstaten un
-
der'' vederbörande huvudtitel. 0
Då de enskilda företagarnas medverkan till anlaggnmgarnas åstadkommande
borde ur skilda synpunkter vara av värde för staten, förefolle det
lämpligt, att den, som på sin mark i enlighet med vad i det föregående sagts
fått bombsäkert rum utsprängt på statens bekostnad, skulle kunna, om sa
behövdes mot erläggande av ränta och amortering erhålla Ian av staten tor
anläggningskostnadernas bestridande. Dylikt lån torde böra utgå av den
medelstillgång, varmed statens cisterner bekostades. Möjlighet till enahanda
förfarande syntes böra hållas öppen för fall, då, på sätt förut sagts, utsprangning
skedde å kommuns mark.
Under förutsättning att underhållet av cisternanlaggningarna, såsom syntes
vara lämpligt, pålades dem, åt vilka de upplätes, skulle med en dylik
lösning inga andra årskostnader falla på staten än dem, som svarade mot
ränta och amortering för cisterner, vari statens egna lager inrymdes. Sistnämnda
kostnader torde emellertid icke komma i betraktande i förevarande
sammanhang utan få hänföras till reservförrådsnamndens verksamhet.
Då de medel, som erfordrades för cisternanläggningarna, på satt nyss sagts
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 233.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1° Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
skulle bliva förräntade och amorterade, syntes lånemedel böra tagas i anspråk
för ändamålet.
I fråga örn de medelsbelopp, som för nästkommande budgetår kunde erfordras
till utsprängningar och cisternanläggningar, framhålla utredningsmännen,
att det icke vore möjligt att nu göra några närmare beräkningar.
Med hänsyn till önskvärdheten av att den här upplagda planens genomförande
icke droge alltför lång tid, syntes emellertid under anslag till beredskapsarbeten
böra beräknas 2,000,000 kronor för utsprängning av bombsäkra rum
och därjämte ett anslag av 2,000,000 kronor, att utgå av lånemedel, böra anvisas
till bestridande av kostnader för cisternanläggningar samt för utlämnande
av lån för utförande av dylika anläggningar.
Utredningsmännen framhålla vidare, att med en lagerhållning enligt angivna
riktlinjer vissa ökade årskostnader uppkomme för de berörda bolagen.
Dessa kostnader beräknas av utredningsmännen till 0.20 öre per liter
försåld vara. Av detta belopp avser 0.15 öre räntor å varuinköpen, förluster
genom svinn, kostnader för underhåll av cisternanläggningarna samt ökade
transportkostnader. Återstående beloppet, 0.05 öre per liter, avser cisternkostnaden
i form av hyra till staten eller ränta och amortering å statslån eller
eget investerat kapital. Utredningsmännen anföra i anslutning härtill:
Då kostnaderna för tvångslagringen, frånsett beredande av bombsäkerhet,
enligt vad här förutsatts, komme att helt läggas på importföretagen,
funnes det helt naturligt anledning antaga, att de vid prissättningen å varorna
skulle taga hänsyn härtill. Även om utgiftsökningen icke vore av den
storleksordning, att den kunde motivera en generell prisförhöjning, — en sådan
torde icke kunna sättas lägre än ett öre per liter — måste man dock
räkna med, att försäljarna genom höjning av priset å viss vara, varvid väl
företrädesvis bensin torde ifrågakomma, beredde sig kompensation för sina
ökade utgifter. Det torde alltså ytterst bliva konsumenterna, som belastades
med kostnaderna för tvångslagringen. En ökad lagerhållning vore emellertid
av betydelse icke blott för landet i dess helhet. Närmast vore den till
fördel för de särskilda konsumenterna av flytande bränslen, vilka genom en
sådan lagring vunne ökad säkerhet för att de även under en avspärrning
skulle få sina behov tillgodosedda i största möjliga utsträckning. En så
blygsam prishöjning som den, för vilken förevarande omständigheter kunde
utgöra skäl, syntes kunna betraktas som en rimlig försäkringspremie. Skulle
åter dessa kostnader stanna på staten och sålunda framkomma å budgeten,
bleve de erforderliga anslagen högst betydande och verkningarna ur skilda
synpunkter uppenbarligen vida ogynnsammare. Det skulle vid helt genomförd
organisation komma att gälla anslag på omkring 2 miljoner kronor.
Inhemsk oljeraffinering. Utredningsmännen framhålla, att flytande
bränslen till alldeles övervägande del importerades i form av färdiga varor
samt att endast en kvantitet, uppgående till icke ens 10 procent av totalförbrukningen,
infördes till landet såsom råolja och vid här befintligt raffineringsverk
underginge för användningen nödig förädlingsprocess.
Den fredsmässiga försörjningen syntes, anföra utredningsmännen vidare,
hittills icke hava behövt känna några egentliga svårigheter eller olägenheter
av att importens huvuddel bestått av färdigprodukter. Ur beredskapssyn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
19
punkt vöre det emellertid av vikt dels att kunna lämpa utvinningen av olika
färdigprodukter efter det förhandenvarande behovet och speciellt att i händelse
av krig eller avspärrning kunna framställa flygbensin, dels ock att lagringen
kunde till betydande del avse den relativt förvaringsbeständiga råoljan.
Med hänsyn härtill och jämväl ur nationalekonomisk synpunkt vore
det av betydelse, att inhemsk raffinering ägde rum i större omfattning än
vad för närvarande skedde.
Att staten själv skulle anlägga eller driva ett raffineringsverk eller ock utföra
en anläggning och upplåta den till någon företagare har icke synts utredningsmännen
böra i första hand ifrågakomma. Utredningsmännen hava
häremot funnit intresse för en svensk raffineringsindustri föreligga från
privata företagares sida, varvid emellertid förutsatts, att statens stöd i en
eller annan form skulle kunna påräknas. Såvitt utredningsmännen kunnat
finna, förhölle det sig följaktligen så, att utan lämpliga åtgärder från statens
sida en utveckling av svensk raffineringsindustri knappast vöre att förvänta.
För att en inhemsk raffineringsindustri skulle giva ett tillfredsställande
resultat vore det nämligen nödvändigt, att den tillförsäkrades såväl
möjlighet till produkternas avsättning genom de nu befintliga, för landets
behov tillräckliga distributionsanläggningarna som också ett visst pris vid
försäljningen till distributionsföretagen. Dessa företag borde sålunda hava
skyldighet att till distribution årligen mottaga viss kvantitet inom landet
förädlade produkter av slag, som genom statliga föreskrifter bestämdes,
ävensom att inköpa desamma till pris, som i erforderlig mån säkerställde
raffineringsföretagets räntabilitet. Priset syntes böra normalt motsvara
det, som enligt gällande noteringar å världsmarknaden den färdiga varan
betingade eif svensk hamn, d. v. s. noteringen å »gulfen» respektive Constanza
med tillägg av frakt etc. från ursprungsorten till svensk hamn.. Detta
skydd för en svensk raffineringsindustri syntes av olika skäl dock icke
böra gälla för större myckenhet färdig vara än som motsvarade 25 procent
av föregående års totala försäljning av produkterna i fråga. Raffinering
inom landet utöver nyssnämnda kvantitet borde givetvis kunna förekomma,
men utan rätt för vederbörande företagare till nämnda förmåner av garanterat
pris och garanterad distribution genom andra företag.
Sammanfattningsvis anföra utredningsmännen beträffande inhemsk raffinering
följande:
För att säkerställa ekonomisk bärighet åt en inhemsk raffineringsindustri
skulle staten garantera densamma rätt att till distributionsbolagen försälja
högst viss kvantitet av olika slag genom särskilda föreskrifter kvalitetsbestämda
färdigprodukter. Denna kvantitet borde ungefärligen motsvara 25 procent
av föregående års sammanlagda förbrukning, vilket med hänsyn till 1936
års förbrukningssiffror utgjorde i runt tal 250,000 ton. Skäl kunde måhända
tala för att sistnämnda kvantitet till en början sattes såsom maximum.
Ä andra sidan kunde förhållanden inträda — konjunkturväxlingar
eller andra omständigheter — vilka gjorde önskvärt, att möjlighet hölles
öppen för viss ökning eller minskning av en på detta sätt skyddad produktion.
Lämpligare än att fastställa ett maximum syntes fördenskull vara
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
att produktionen i fråga fastställdes till visst procenttal av föregående års
förbrukning av olika produkter. Denna produktion skulle kunna fördelas
på olika raffinaderier i förhållande till deras kapacitet. Raffinaderierna
skulle berättigas att vid avyttrandet till distributionsbolagen av fastställd
kvantitet färdig vara erhålla visst pris, normalt motsvarande cifpriset å
vederbörlig färdigprodukt i svensk hamn. Detta pris skulle fastställas för
varje kvartal vid dess slut och skulle utgöra medeltalet av noteringarna under
tiden i fråga. Raffinaderierna skulle hava icke blott rätt utan även
skyldighet att leverera sålunda prisgaranterade varukvantiteter till distributionsbolagen.
Dessutom skulle raffinaderierna vara underkastade de föreskrifter,
som kunde bliva utfärdade rörande dels tillverkningens fördelning
å olika slags produkter av här ifrågavarande varor, dels anläggningarnas
med till dem hörande lagringsutrymmen förläggning och tryggande mot förstöring.
Slutligen skulle raffinaderierna hava skyldighet att i lager ständigt
hålla viss minimikvantitet råolja, förslagsvis 30 procent av föregående
års förbrukning av sådan vara, ävensom, i den mån färdigprodukterna såldes
till förbrukning inom landet annorledes än genom importörernas distributionsapparat,
enahanda lagringsskyldighet beträffande sådan vara som den
importörerna ålagda. Häremot skulle svara skyldighet för importörerna
att, efter av vederbörande myndighet verkställd fördelning dem emellan, till
försäljning från raffinaderierna mottaga den myckenhet färdigprodukter,
som på angivet sätt bestämts, och att därvid erlägga det pris, som, likaledes
i enlighet med det sagda, blivit fastställt.
Kostnader för inhemsk raffinering. I fråga om kostnaderna för anläggning
och drift av raffinaderier hava utredningsmännen uttalat, att de
uppgifter härutinnan, som de vore i tillfälle att lämna, vore tämligen summariska
och dessutom icke enhetliga, i det uppgifterna härstammade från
olika källor och i vissa fall byggde mer eller mindre på utländska förhållanden.
Med hänsyn till vad utredningsmännen sålunda anfört tillåter jag mig
att i detta avseende allenast hänvisa till den redogörelse, som finnes intagen
i betänkandet (sid. 75—77).
Förvaltningsuppgifter. Utredningsmännnen hava framhållit, att ett genomförande
av vad av dem ifrågasatts rörande lagring av flytande bränslen
och framställande av sådana inom landet medförde vissa statliga förvaltningsuppgifter.
För den avsedda lagerhållningens rationella genomförande
vore det lämpligt, att med avseende å utbyggandet av erforderliga lagerutrymmen
upprättades en plan. Härvid borde samarbete i lämplig utsträckning
äga rum med rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap och statens
reservförrådsnämnd liksom och med, bland andra, sprängämnesinspektören
och vederbörliga länsstyrelser. Under tiden för lagringens genomförande
torde en kontinuerlig kontroll böra upprätthållas. Vad raffineringsindustrien
anginge komme de statliga åtgärderna närmast att gälla
handläggandet av ansökningar från företag, som önskade att erhålla
statens stöd för utbyggande av en inhemsk raffineringsindustri. Därjämte
borde övervakas raffineringsföretagens sätt att fullgöra dem åliggande skyldigheter
och utfärdas bestämmelser rörande de tillverkade varornas kvali
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
tet. Förslag till sådana bestämmelser borde avgivas av statens provningsanstalt,
som jämväl borde anlitas för kontroll av produkterna.
I fråga om handhavandet av dessa uppgifter hava utredningsmännen uttalat,
att de måhända, sedan organisationen helt genomförts, kunde anförtros
en central myndighet; under utbyggnadsperioden borde de emellertid
ankomma på handelsdepartementet. Utredningsmännen anföra härom:
Vid ett bedömande, vart de förvaltningsuppgifter, varom sålunda bleve
fråga, lämpligen skulle förläggas, syntes särskilt böra beaktas, att det här
gällde ett alldeles nytt fält för statligt ingripande. Att inordna denna nya
verksamhet inom något centralt ämbetsverk eller däremot svarande institution
syntes i betraktande av arbetsuppgiftens särart och de däri ingående
detaljernas i åtskilliga avseenden skiftande beskaffenhet icke vara lämpligt,
i varje fall icke under organisationsperioden. Ett smidigt och målmedvetet
genomförande av här ifrågasatta åtgärder krävde sakkunskap och erfarenhet
på olika områden. Främst erfordrades ingående kännedom om den svenska
oljehandelns organisation och arbetsförhållanden samt om de särskdda
företagen. Även örn staten hade klar rätt att bestämma i olika avseenden,
torde dock förhandlingar i många fall bliva nödvändiga — i vane fall befrämjade
sådana saken — och detta gällde både ifråga om lagringen och,
kanske än mera, beträffande raffineringen och därmed sammanhörande
verksamhet. Teknisk kunskap syntes i förevarande avseende vara av mindre
framträdande betydelse. Sådan bomme visserligen att påkallas, men da
den bomme att avse ganska skilda fack, torde den bäst erhållas genom att
i mån av behov anlita vederbörande fackmyndigheter och institutioner. Med
hänsyn till alla dessa omständigheter och till önskvärdheten av att giva
största möjliga effektivitet och snabbhet åt verksamheten syntes avgörande
skäl tala för att här berörda angelägenheter handhades direkt inom handelsdepartementet.
Lämpligast syntes vara att där såsom extra föredragande
för ärenden angående oljelagring och raffinering anställdes en person,
som i möjligaste mån kände här berörda förhallanden och dessutom
hade erforderlig förtrogenhet med statsförvaltningen.
Något särskilt anslag för avlöning åt denne föredragande syntes icke behova
uppföras å departementets stat. I den mån en sådan föredragande
komnie att anlitas redan under innevarande budgetår, torde kostnaderna
kunna bestridas av för Kungl. Majit tillgängliga medel. För tid därefter
torde de kunna bestridas från anslag, varmed kostnaderna for utbyggande
av statliga lagringsutrymmen bestredes, och när denna byggnad slutfoits
från det anslag till underhåll och tillsyn av anläggningarna, som då torde
komma ifråga.
Förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående handel
med vissa mineraloljor. I enlighet med den ståndpunkt, sorn utredningsmännen
intagit till de föreliggande spörsmålen, hava de utarbetat ett fulslag
till förordning med särskilda bestämmelser angående handel med vissa
mineraloljor.
Förslaget har uppdelats i tre avdelningar, nämligen 1) örn skyldighet att
hålla lager av olja, 2) örn skyldighet att inköpa raffinerad olja från inhemskt
oljeraffinaderi samt 3) örn straff.
I avdelningen örn skyldighet att hålla lager av olja stadgas, att den som
för försäljning i oförändrat skick till avnämare inom riket från utrikes ort
inför bensin, nativ olja (enide oil), oraffinerad motor- och pannbrännolja
22
Kungl. May.ts proposition nr 233.
samt fotogen ävensom andra raffinerade brännoljor, skall vara skyldig att
vid envar tid under året av sådan olja hålla lager inom riket, motsvarande
minst 30 procent av den myckenhet, han av dylik olja under nästföregående
kalenderår försålt till avnämare inom riket. Sistnämnda myckenhet skall,
där ej annat förhållande visas, anses motsvara skillnaden mellan den myckenhet,
importören under ifrågavarande år under tullverkets kontroll infört
till riket, och den myckenhet, han samma år under tullverkets kontroll utfört
ur riket.
Olja, som finnes i frihamn eller är upplagd å tullager eller provianteringsfrilager
eller är föremål för transitering, skall vid tillämpning av förordningen
anses befintlig utom riket.
Importör skall första gången före den 15 juli 1938 och därefter före den 15
januari varje år lämna uppgift å de myckenheter olja han under nästföregående
kalenderår infört till riket.
Jämväl den, som vid oljeraffinaderi inom riket bedriver raffinering av
olja av nu avsedda slag, skall vara skyldig att hålla lager. Lagringsskyldig
heten skall vid envar tid av året omfatta minst 30 procent av den myckenhet,
vederbörande av dylik olja under nästföregående kalenderår förbrukat för
raffineringen. Utöver skyldighet för innehavare av oljeraffinaderi att lämna
uppgifter vid nyss angivna tidpunkter å de myckenheter olja han under nästföregående
kalenderår förbrukat för raffinering, skall åligga honom att före
den 15 i varje månad lämna uppgift å de myckenheter olja, han hade i lager
inom riket den sista i nästföregående månad. Därest den som bedriver raffinering
inom riket försäljer raffinerad olja direkt till förbrukare inom riket,
skall han vara pliktig att, utöver lager av råolja, hålla lager av den raffinerade
oljan.
Därest den, som bedriver raffinering, säljer importerad olja i oförändrat
skick, skall han i fråga örn sådan olja behandlas på samma sätt som annan
importör.
Den, som från inhemskt oljeraffinaderi inköper där raffinerad olja för
försäljning till avnämare inom riket, skall vara skyldig att hålla lager och
lämna uppgifter som om han infört oljan till riket.
Utredningsmännen framhålla, att på grund av de föreslagna stadgandena
skulle kunna uppkomma dubbel lagringsskyldighet i vissa fall, nämligen
i fråga om sådan råolja, som innehavare av oljeraffinaderi inköpte för raffinering
av inhemsk importör av samma olja. Emellertid hava utredningsmännen
hänvisat till att Kungl. Maj:t för dylikt fall skulle — med begagnande
av den dispensrätt, sorn, enligt vad i det följande närmare beröres,
borde tillkomma Kungl. Maj:t — kunna medgiva det undantag, som av förhållandena
påkallades.
Envar, som skall hålla lager av olja, skall vara skyldig att använda lagerplats,
som Kungl. Majit anvisar, ävensom att i övrigt ställa sig till efterrättelse
de bestämmelser i fråga om lagringen, Kungl. Majit föreskriver.
Lagringspliktig skall vara skyldig att hålla handelsböcker tillgängliga för
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 233-
granskning ävensom att hålla lagret tillgängligt för inventering av myndighet,
som Kungl. Majit därtill utser.
Uppgifter, som förut sagts, skola avlämnas till Kungl. Majit eller myndighet,
som nyss nämnts.
Finnes att någon, som är skyldig att hålla lager av olja, ej innehar tillräckligt
lager därav eller att han åsidosätter med avseende å lagringen givna
föreskrifter meddelar Kungl. Majit eller den myndighet, Kungl. Majit därtill
utser, föreläggande för honom att inom viss tid fylla bristen eller eljest vidtaga
erforderlig rättelse.
Där med avseende å de myckenheter oljor, viss importör inför till riket,
eller i fråga om de myckenheter oljor, innehavaren av oljeraffinaderi inom
riket förbrukar, inträder avsevärd ändring i förhållande till nästföregående
kalenderår, må Kungl. Majit meddela de särskilda bestämmelser, som av de
ändrade förhållandena föranledas.
Kungl. Majit må även eljest, när särskilda skäl därtill äro, meddela undantag
från skyldighet att hålla lager.
Därest någon för annat ändamål än försäljning eller raffinering — exempelvis
för direkt tillgodoseende av egna behov —- till riket inför olja i större
omfattning, må Kungl. Majit förklara, att han skall hålla lager och lämna
uppgifter som örn han infört oljan till försäljning samt till avnämare inom
riket försålt vad han själv förbrukat.
I avdelningen om skyldighet att inköpa raffinerad olja från inhemskt oljeraffinaderi
stadgas, att den som vid oljeraffinaderi inom riket bedriver eller
ämnar bedriva raffinering, må, där anledning förekommer till antagande
att han eljest icke kommer att vinna avsättning för raffinerad olja till skäligt
pris, hos Kungl. Majit göra framställning örn åläggande för importör
att från oljeraffinaderiet inköpa raffinerad olja.
Vidare stadgas, att, örn för tryggande av tillgång inom riket av oljor av
förut angivna slag finnes önskvärt att raffinering bedrives vid oljeraffinaderi
inom riket, Kungl. Majit må förplikta importör att från oljeraffinaderiet inköpa
raffinerad olja till myckenhet och pris, som Kungl. Majit bestämmer.
Kungl. Majit må även äga att, där det begäres, fastställa tid och plats för
leverans av oljan ävensom de villkor i övrigt, som kunna finnas erforderliga.
Vid prövning av framställning örn åläggande för importör att från oljeraffinaderi
inom riket inköpa raffinerad olja skall Kungl. Majit, oavsett
vad därom i framställningen yrkats, äga att fördela skyldigheten att inköpa
olja från det oljeraffinaderi, varom fråga är, efter ty prövas skäligt.
Den som utverkat nyss nämnt åläggande, skall vara skyldig att leverera olja
till myckenhet och pris samt på villkor i övrigt som av Kungl. Majit bestämmas.
Han skall ock vara pliktig att med avseende å oljeraffinaderiets
förläggning och anordnande i övrigt underkasta sig de bestämmelser, Kungl
Majit finner gott meddela.
Därest Kungl. Majit i fråga om importör, som för annat ändamål än försäljning
eller raffinering till riket inför olja i större omfattning, meddelat
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 233-
förklaring att han skall hålla lager, må åläggande, som nyss sagts, avse jämväl
sådan importör.
I avdelningen om straff stadgas, att den som underlåter att hålla lager av
olja till föreskriven myckenhet skall straffas med böter till belopp motsvarande
lägst tjugo och högst fyrtio kronor för v^rje ton, som brister.
Försummar någon eljest att ställa sig till efterrättelse vad enligt förordningen
eller med stöd av förordningen meddelade föreskrifter åligger honom,
skall straffet vara dagsböter. Den som mot bättre vetande lämnar falsk uppgift
i sådant hänseende, som i förordningen omförmäles, må till fängelse
dömas.
Beträffande ikraftträdande föreslås, att förordningen skall tillämpas från
och med den 1 juli 1938. Enär emellertid uppenbarligen kräves viss tid innan
lagringsskyldigheten kan tillämpas, föreslås, att sådan skyldighet bör
inträda först i den mån Kungl. Majit allt efter det lagringsutrymmen erhållas
därom förordnar.
Avgivna yttranden.
Chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen och flygförvaltningen hava
tillstyrkt utredningsmännens i olika avseenden framställda förslag.
Även marinförvaltningen har tillstyrkt förslagen. Ämbetsverket har därvid
ytterligare anfört bland annat:
Ämbetsverket hade senast i samband med avgivandet av anslagsäskanden
för nästkommande budgetår hemställt om anslag för ytterligare uppförande
av bombskyddade cisternanläggningar för marinens räkning, men hade detta
krav icke upptagits i 1938 års statsverksproposition. Därest avsikten icke vore
att i nu förevarande sammanhang tillgodose marinens speciella behov, finge
ämbetsverket framhålla nödvändigheten av att, oberoende av föreslagna åtgärder,
marinens brännoljebehov bleve med betryggande lagringsmöjligheter
snarast möjligt tillgodosett.
Ämbetsverket ville erinra, att utredningen icke omfattat frågan örn lagring
av smörjoljor, ett spörsmål som icke heller ingått i de lämnade direktiven.
Detta spörsmål vore emellertid av den vikt och av den beskaffenhet att det
helst borde lösas i samband med nu förevarande fråga.
Vidare finge ämbetsverket framhålla vikten av att jämsides med nu föreslagna
åtgärder uppmärksamhet ägnades frågan örn framställning inom landet
av flytande bränsle eller ersättning därför. I första hand borde ytterligare
åtgärder vidtagas i fredstid i syfte att vid behov kunna utnyttja våra
mäktiga skiffertillgångar för framställning av brännoljor i stor skala.
Ämbetsverket förutsatte att, innan platserna för de föreslagna cisternerna
blivit bestämda, ämbetsverket finge tillfälle att yttra sig.
Därest nya raffineringsverk skulle komma till stånd ville ämbetsverket
framnålla önskvärdheten av att, om så vore möjligt, de i första hand förlädes
till rikets västra kust.
Sprängämnesinspektionen har icke haft några erinringar att framställa mot
förslagen. Under framhållande att en hel del detaljer vore av utomordentligt
stor betydelse att få fullt klarlagda för säkerställande mot eventuella riskmoment
har inspektionen emellertid uttalat, att enligt inspektionens mening till
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
en början endast en del av en planerad större anläggning borde utföras, där
samtliga tekniska problem ingående kunde studeras, innan hela anläggningen
utbyggdes i dess helhet.
I de vid kommerskollegii utlåtande fogade yttrandena från företagare i
oljebranschen har förslaget örn ökad lagerhållning i allmänhet i princip förordats
men framställts vissa anmärkningar mot storleken av och villkoren
för denna ökning.
Svensk-Engelska mineraloljeaktiebolaget, Svenska petroleumaktiebolaget
Standard samt Svenska bensin- och petroleumaktiebolaget B. P. (i det följande
benämnda Londongruppen) hava i gemensamt yttrande framhållit, att
30 procent av föregående års omsättning avsevärt överstiger den lagerhållning,
som gruppen anser erforderlig för normala kommersiella behov. Londongruppen
medgiver emellertid, att dess nuvarande lagringsutrymme understiger vad
som ur rörelsens synpunkt kunde vara önskvärt, och förklarar den nuvarande
knappheten på lagerutrymme med att de under senare år framlagda förslagen
till inrättande av ett oljemonopol föranlett bolagen att icke öka sina
kapitalinvesteringar för lagerutrymmen mer än som varit oundgängligen nödvändigt
för rörelsens behov. Av utredningsmännens betänkande har Londongruppen
dragit den slutsatsen, att monopolfragan icke skulle vaxa aktuell,
och under denna förutsättning föreslagit att öka sin lagringskapacitet med
approximativt 90,000 kbm. I detta sammanhang har Londongruppen uttalat,
att bolagen icke rimligtvis kunde åtaga sig större kapitalutlägg än som
normalt erfordrades för rörelsens bedrivande. Örn staten påkallade ett utbyggande
av lagringsutrymmen i större omfattning än som vore nödvändigt
för bolagens normala kommersiella behov, borde motsvarande merkostnad
följaktligen ej drabba bolagen.
Skandinaviska tank- & mineraloljeaktiebolaget Skanditank framhåller, att
för mindre importörer med ringa antal oljetankar den föreslagna lagerhållningen
medförde behov av relativt taget mycket betydande nyinvestering, som
enligt bolagets förmenande skulle påkalla särskilda bestämmelser till skydd
för dessa mindre importörer.
Angående frågan örn anläggande av oljeraffinaderi har Londongruppen anfört,
att enligt dess mening inrättandet av ett inhemskt raffinaderi icke skulle
bliva ekonomiskt lönande, och en liknande åsikt uttalas även av The Texas
company aktiebolag. Därjämte framhallas, bland annat, att det endast i begränsad
omfattning vore möjligt att variera proportionerna av de ur en given
råolja framställda produkterna samt att fördelen av små avdunstningsförluster
vid lagring av råolja mot vid lagring av bensin vore ekonomiskt sett
mera skenbar än verklig, örn man nämligen loge i betraktande att hela förlusten
genom avdunstning från råoljan härrörde från bensin fraktionerna.
I avseende på förslaget till förordning med särskilda bestämmelser angående
handel nied vissa mineraloljor har Londongruppen anfört, att försäljningen
här i landet av olja för bunkringsändamål vore synnerligen ojämn och
därför hemställt, att sådan olja för fartyg i utrikes fart icke skulle inräknas
i den försäljning, som enligt förslaget skulle ligga till grund för lagringsskyldigheten.
Vidare har Londongruppen framhållit, alt för närvarande den inkommande
oljan i regel upplades å tullager och sedan i mån av behov uttoges
härifrån. Tullager borde därför i förevarande sammanhang få inräknas som
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 233-
lager inom riket. Beträffande det föreslagna tvångsåläggandet för importör
att inköpa viss myckenhet inom landet raffinerad olja har Londongruppen
hemställt, att föreskrift matte meddelas därom, att, örn frivillig överenskommelse
angående pris och leveransvillkor i övrigt ej kunde träffas, avgörande
därutinnan skulle på begäran av tillverkare eller köpare ankomma
på en särskild prisnämnd. Svenska Gult oil company aktiebolag har gentemot
dylikt tvångsåläggande invänt, att detsamma komme att verka i hög grad
ogynnsamt på importbolagens ställning.
Kommerskollegium har i allt väsentligt biträtt utredningsmännens förslag.
Kollegium anför i huvudsak:
Den väg, utredningsmännen föreslagit för att säkerställa ökad tillgång
inom landet av flytande bränslen, ansåge sig kollegium böra förorda liksom
lagrets minimistorlek i förhållande till föregående års förbrukning. 1 de
inkomna yttrandena förekomme visserligen uttalanden, att lager av denna
storlek skulle kunna medföra betydande ekonomiska olägenheter och risker
för importörerna, särskilt för de mindre, men med hänsyn till den möjlighet
till anpassning av bestämmelserna efter vid varje tid rådande förhållanden,
som enligt författningsförslaget skulle stå Kungl. Majit öppen, torde dessa
invändningar icke böra föranleda någon ändring av den allmänna skvldigheten
att hålla lager.
Att, på sätt utredningsmännen föreslagit, den extra kostnad, som uppkomme
därigenom att lagringsutrymmen gjordes bombsäkra genom insprängning
i berg eller på annat sätt, bestredes av staten, funne kollegium
rimligt. Däremot delade kollegium icke den av Londongruppen framförda
asikten, att kostnaden för lagringsutrymme och lagerhållning utöver vederbörande
importörs kommersiella behov icke borde drabba importören.
Kollegium ville framhålla vikten av att de nya, bombsäkra lagringsutrymmena,
i den mån de skulle ingå i den normala oljehandeln, i första hand
komme till utförande på sådana platser, att de kunde inordnas i den ordinarie
lagerhållningen utan att förorsaka extra kostnader för distributionen
och därav följande ökat pris för konsumenterna.
I anslutning till vad sprängämnesinspektionen anfört om de risker, som
vore förbundna med lagring av bensin i slutna rum, ville kollegium vidare
understryka vikten av att underjordiska lagringsutrymmen för bensin anordnades
på sådant sätt och gåves så omsorgsfullt utförande, att de med detta
lagrmgssätt otvivelaktigt förbundna riskerna så långt möjligt förebyggdes.
I betänkandet omnämndes, att åtgärder vidtagits för den marina försvarsberedskapen
på oljeområdet, och kollegium förutsatte att även de andra
föi svarsgrenarna bleve tillgodosedda med egna lager på därför lämpliga
platser i den utsträckning som förbrukningen i fredstid medgåve en lämplig
omsättningstid av lagren.
Kollegium delade också utredningsmännens åsikt, att det icke för närvarande
borde ifrågakomma att inrätta ett statligt raffinaderi. Däremot
vore det tydligen enbart välkommet, örn en dylik anläggning skulle åvägabringas
genom enskild företagsamhet, och kollegium ville i likhet med utredningsmännen
förorda, att stöd från det allmännas sida under vissa förutsättningar
lämnades för inhemsk raffineringsverksamhet. Det vore emellertid
härvid av vikt, att statens ingripande icke skedde i sådan form att,
örn den mera pessimistiska bedömning av de ekonomiska förbättringarna
för raffineringsverksamhet i Sverige, som från vissa håll framkommit,
tilläventyrs skulle befinnas grundad, företagaren med skäl kunde
framställa anspråk på särskilt understöd eller ersättning av staten för att
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
denna animerat honom att anlägga ett förlustbringande raffinaderi. Mot
stöd i den form, som i betänkandet föresloges, nämligen genom åläggande
för distributörerna att från inhemska raffinaderier mot världsmarknadspris
inköpa viss begränsad del av sin omsättning, syntes icke något vara att
erinra.
Beträffande förslaget till förordning med särskilda bestämmelser angående
handel med vissa mineraloljor innehåller kommerskollegii yttrande i
huvudsak följande.
Vad anginge Londongruppens hemställan, att olja för fartyg i utrikes fart
icke skulle inräknas i den försäljning, som enligt författningen skulle ligga
till grund för lagringsskyldigheten, syntes någon ändring i förslaget härav
icke erfordras, enär bunkringsolja, som intoges i fartyg omedelbart före dess
avgång till utrikes ort, finge anses vara utförd ur riket och alltså redan
enligt den av utredningsmännen föreslagna lydelsen av förordningen, skulle
avräknas
Med anledning av Londongruppens uttalande, att tullager borde få inräknas
som lager inom riket, anförde kollegium, att med hänsyn till bestående
sedvänja, att oljorna i betydande utsträckning läge upplagda a tulllager,
och då den ökade lagerhållningen torde avse att så litet seni möjligt
förorsaka stegring i priset för konsumenterna, en fordran på tidigare inbetalning
av tull och skatt än för närvarande icke syntes böra uppställas utan
borde nu praktiserade kreditsystem fortfarande få tillämpas. Kollegium
biträdde därför ändringsförslaget på denna punkt.
I avseende å importörs skyldighet att fran inhemskt raflinaderi inköpa
raffinerad olja saknades i förslaget till förordning den begränsning av inköpsskyldigheten
till 25 procent, som man av motiveringen kunde förmoda
vara avsedd, ävensom en ur distributörernas synpunkt viktig bestämmelse
om prisets fastställande i överensstämmelse med gällande cifpris i svensk
hamn av motsvarande importvara.
Det torde vara mindre lämpligt att Kungl. Majit för varje importör av
bensin, fotogen och andra raffinerade brännoljor i förväg fixerade den kvantitet,
som han skulle vara skyldig att inköpa från visst inhemskt raffinaderi.
Särskilt om flera inhemska raffinaderier anlitade den i förslaget till förordning
anvisade utvägen för att säkerställa sin avsättning kunde svarighetei
uppstå för den avsedda kvantitetsbestämningen. Det kunde ifrågasättas,
om ej samma system borde anlitas, som läge till grund för bestämmelserna
i förordningen den 7 juni 1934 örn skyldighet för importörer och tillverkare
av bensin att inköpa motorsprit, nämligen att Kungl. Majit endast fastställde
den procentsats inom landet raffinerad olja, som importören skulle vara
pliktig inköpa. Det skulle sedan ankomma på importören att inköpa den
erforderliga kvantiteten från det eller de i förordningen avsedda raffinaderier,
som han funne lämpligt.
Enligt utredningsmännens motivering skulle distributionsboiagen hava att
för den vara, som enligt nyssnämnda åläggande levererades från inhemskt
raffinaderi, erlägga ett pris, som normalt ansåges böra sammanfalla med
cifpriset i svensk hamn, baserat på leveranser från »gullen». Enligt utredningsmännens
mening torde möjlighet föreligga att utforma en sådan prisbestämning
så, att meningsskiljaktigheter örn innebörden icke skulle behöva
uppkomma. Under förutsättning att prisbestämningen skedde i enlighet
med de sålunda angivna riktlinjerna syntes någon invändning icke vara att
göra mot att på sätt utredningsmännen anfört priset fastställdes av Kungl.
Majit.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
Beträffande den i kollega yttrande sist berörda frågan, eller prisbestämningen
å olja, som importör skulle kunna åläggas inköpa från oljeraffinaderi
inom landet, hava kommerseråden Sidenwall, Matz och Carlborg varit
av skiljaktig mening samt ansett, att kommerskollegii utlåtande i denna del
bort hava följande lydelse:
Enligt betänkandet skulle distributionsbolagen för sådana färdigprodukter,
vilka det ålades dem att inköpa från inhemskt raffinaderi, erlägga ett
pris, som »normalt» borde sammanfalla med cifpriset i svensk hamn, alltså
varunoteringen å »gulfen», eventuellt Constanza, med tillägg av frakt, inberäknat
försäkring och övriga hithörande kostnader.
^Det syntes knappast vara lämpligt, att Kungl. Maj:t bestämde dessa pris,
då enhetliga, officiella noteringar på samtliga ingående poster icke funnes
och sådana alltså icke kunde läggas till grund för beräkningen. Uppgifter
härför måste hämtas från olika källor och rimliga medeltal av olika noteringar
uträknas för att användas vid prisbestämningen. Del syntes kollegium
vara att föredraga om inlösningsprisets bestämmande nied ledning av
angivna riktlinjer uppdroges åt en nämnd av sakkunniga, tillsatt av Kungl.
Majit delvis efter förslag av de intresserade parterna.
Generaltullstyrelsen har allenast berört det i författningsförslaget upptagna
stadgandet, att olja, som funnes i frihamn eller vore upplagd å tullager eller
provianteringsfrilager eller vore föremål för transitering, skulle anses befintlig
utom riket. Beträffande detta spörsmål har generaltullstyrelsen anfört, att
ur kontrollsynpunkt hinder ej mötte mot att även oljekvantiteter, som vore
upplagda i frihamn eller å tullnederlag, inräknades i lager, som hölles inom
riket. Vilken betydelse som i förevarande sammanhang borde tilläggas den
omständigheten, att belöpande införselavgifter icke vore erlagda för sålunda
upplagda kvantiteter, vöre styrelsen emellertid icke i tillfälle att bedöma, liksom
icke heller i vad mån de lagringsanordningar, som vid uppläggningen
komme till användning, finge anses lämpliga ur de i betänkandet anförda synpunkterna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som anmodats att yttra sig dels över
i betänkandet framlagda kostnadsberäkningar för utsprängning av hålrum,
dels ock huruvida och i vad mån styrelsen lämpligen ansåges kunna böra
utföra eller leda omförmälda utsprängningsarbeten, har anfört följande:
För ett definitivt bedömande av de totala kostnaderna för de föreslagna
lagringsanläggningarna jämte i anslutning därtill behövliga anordningar erfordrades,
såsom utredningsmännen även framhållit, kännedom om ett flertal
faktorer, varöver utredning ännu ej förelåge. Detta gällde bland annat
platserna för anläggningarnas förläggande samt de naturliga möjligheter,
som desamma kunde erbjuda med hänsyn till anläggningarnas utförande och
skyddande, vidare huruvida eventuellt redan befintliga kajer, bryggor, transportanordningar
i övrigt m. m. vore tillfyllest för här förevarande ändamål
eller örn nya sådana komme att erfordras. En slutgiltig beräkning av kostnaderna
förutsatte därför en uttömmande utredning i berörda avseenden, vilken
dock knappast kunde verkställas, förrän detaljerade planer till de skilda
anläggningarna utarbetats.
Styrelsen hade ej funnit anledning till erinran mot utredningsmännens beräkning
av kostnaderna för utsprängning av hålrum; de angivna kostnaderna
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
finge även anses inbegripa en nöjaktig marginal. Styrelsen ville emellertid
samtidigt framhålla, att i betänkandet berörda kostnader enbart avsage själv»
huvudanläggningarna, d. v. s. utbyggandet av bombsäkra lagringsrum jamte
erforderliga cisternanläggningar. Kostnader för sådana kajbyggnader eller
transportanordningar i övrigt, vilka åtminstone i vissa fall torde komma att
erfordras, inginge sålunda ej däri. Enligt styrelsens mening bolde de angivna
kostnaderna emellertid kunna läggas till grund för en överslagsberäkning
i ämnet. „„ , .. . ,
Styrelsen hade icke något att erinra mot att omformalda sprangnmgsarbeten
ombesörjdes av styrelsen. Huruvida desamma borde utföras i styrelsens
regi eller med anlitande av entreprenörer syntes böra få bedömas från
fall till fall. I den mån deras utförande i styrelsens egen regi befunnes lämpligt,
kunde för ändamålet användas de arbetsorgan, varöver styrelsen disponerade
för utförandet av hamn- och farledsarbeten.
Enär själva cisternanläggningarna, vilkas utförande borde uppdragas at
specialfirmor, i viss mån torde komma att beröras av sprängningsarbetena
liksom av till anläggningarna anslutande transportanordningar, syntes det
vara mest ändamålsenligt, att utförandet av anläggningarna i deras helhet
ombesörjdes av en och samma myndighet. Styrelsen hade därför icke något
att erinra mot att ledningen av hela anläggningarna uppdroges åt styrelsen.
. . „ .. o
Frågan om anläggningarnas utformning borde i viss man ta avgöras tran
fall till fall med hänsyn till förefintliga förhållanden. Såvitt styrelsen nu
kunde bedöma, syntes den av utredningsmännen ifrågasatta principen med
i hålrummen placerade fristående cisterner vara den för närvarande mest
lämpliga och tillförlitliga.
Statens provningsanstalt ansluter sig till utredningsmännens uppfattning,
att för ernående av bombsäker förvaring av oljor man för närvarande vore
hänvisad till att i utsprängda hålrum i berg uppföra plåtcisterner med tillhörande
anordningar för ventilation och för upptagande av läckage. Ehuru
enligt anstalten allt tydde på, att på teknikens nuvarande ståndpunkt det ej
vore tillrådligt att använda utsprängda hålrum med betongklädda väggar
och golv för direkt lagring av brännoljor, föreslår anstalten emellertid, att
medel beviljades för utförande av försök att med andra tekniska metoder än
de av utredningsmännen föreslagna anordna bombsäkra förvaringsplatser.
Anstalten anför:
Det kunde väl tänkas att anordningar kunde utexperimenteras, som vore
billigare än plåtcisterner i utsprängda hålrum i berg. Med hänsyn till den
ekonomiska storleksordningen för genomförandet av oljelagringen finge provningsanstalten
tillstyrka utförandet av praktiska försök rörande sådana förvaringsmetoder
i tillräckligt stor skala. Det vore val berättigat, att särskilda
medel ansloges därför. Anstalten vore emellertid icke beredd att nu föreslå
huru dessa försök eventuellt borde planläggas, administreras och utföras.
Försöken borde ej få fördröja eller hindra utbyggandet av förvaringsrum
enligt utredningsmännens plan och med det förvaringssätt, som för närvarande
ansåges betryggande.
Av utredningsmännen hade vidare ifrågasatts, att anstalten borde uppgöra
förslag till nödiga bestämmelser rörande i landet raffinerade oljors kvalitet
samt att anstalten borde anlitas vid nödig kontroll av raffineringsverkens produkter
saint vid anmärkningar mot eller tvist örn levererade produkters kvalitet.
Anstalten finge härtill anföra, att anstalten hade erforderlig sakkunskap
härför och vore beredd att mottaga sådana uppdrag.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har — under erinran
hurusom kommissionen redan i tidigare avlåtna skrivelser eller yttranden
framhållit den utomordentliga vikten för landets försvarsberedskap av att
verksamma åtgärder i de i betänkandet omhandlade syften måtte vidtagas
— tillstyrkt utredningsmännens förslag.
Filosofie doktorn T. H. Hagerman har i sin skrivelse i ämnet gjort gällande,
att en lämplig lagringsanordning för oljor skulle kunna åstadkommas
genom i berg insprängda betongputsade kammare. Till förhindrande av oljans
inträngande i betongen skulle betongen vattendränkas och hållas vattenindränkt
så länge den vore utsatt för ett hydrostatiskt oljetryck. Alternativt
borde oljan i stället för i dylika i berg insprängda kammare kunna lagras
i på lämpligt vattendjup nedsänkta betongcisterner.
Civilingenjören E. V. Thuresson har förklarat sig villig att på vissa villkor
avlämna ett förslag till bombsäker och tillförlitlig lagring av oljor, enligt
vilket förslag de av utredningsmännen för ändamålet beräknade kostnaderna
skulle kunna nedbringas med omkring 25 procent.
Departementschefen.
Såsom inledningsvis erinrats är frågan om särskilda statliga åtgärder för
upplagring av flytande bränslen inom landet icke ny. En fullständig utredning
i ämnet sådan som den nu verkställda har dock tidigare icke förelegat.
Utredningsmännens undersökningar och de därvid uppnådda resultaten möjliggöra
ett bedömande av frågan ur olika därå inverkande synpunkter. Med
hänsyn till den betydelse tillgången av flytande bränslen äger för hela vårt
näringsliv är det av vikt, att statsmakterna nu taga ställning till de spörsmål,
som sålunda framförts.
Problemet, sådant det behandlats av utredningsmännen, kan sägas omfatta
två huvudspörsmål, nämligen dels säkerställandet av en viss lagerhållning
dels ock lagrens skyddande mot skadegörelse. Vad den första frågan
beträffar är naturligtvis den främsta förutsättningen för att en upplagring
skall komma till stånd, att erforderliga lagringsutrymmen stå till förfogande;
därjämte behövs emellertid att trygghet vinnes för att tillgängliga utrymmen
också bliva utnyttjade. Vad angår frågan om skydd för den upplagrade
varan har denna fråga, ehuru i sig själv fristående, ett mycket nära samband
med den förstnämnda. Om en ökning av lagerhållningen och därav
föranledd ökning av utrymmena för lagring finnes böra vidtagas, måste
nämligen anledningen härtill närmast sökas i en önskan att trygga vår försörjning
i händelse av avspärrning. Men skall detta syfte uppnås — och
därvid torde böra räknas även med möjligheten av vårt eget lands indragande
i krigiska förvecklingar — böra anstalter tillika träffas, som såvitt möjligt
hindra anordningarnas omintetgörelse genom påverkan utifrån. Särskilt om
anordningarna, på sätt utredningsmännen föreslagit, utföras genom statens
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
försorg, framstår det såsom naturligt att sistberörda synpunkt vinner beaktande.
Beträffande till en början behovet av en lagertillgång å flytande bränslen
inom landet framgår det av utredningen, att icke vare sig nuvarande genomsnittliga
lager av de varor, örn vilka här är fråga, eller tillgängliga lagringsutrymmen
äro av tillfredsställande omfattning. Med omförmäida varor avser
jag i likhet med utredningsmännen dels de färdiga produkterna bensin samt
motor- och pannbrännoljor ävensom fotogen och andra raflinerade brännoljor
dels ock råolja. Av utredningen får anses ådagalagt, att en lagerhållning
inom landet av dessa oljor till myckenhet motsvarande minst 30 procent
av årsförbrukningen är ur beredskapssynpunkt önskvärd. Det torde
också vara tydligt, att en dylik lagerhållning icke kan påräknas med mindre
särskilda åtgärder vidtagas från statens sida. Jag delar utredningsmännens
uppfattning, att sådana åtgärder äro av omständigheterna påkallade. Utredningsmännens
förslag finner jag mig också böra i princip tillstyrka. Av
vad utredningsmännen anfört inhämtas, att en lagerhållning av angivna
storlek kan vid den reglering av oljeförbrukningen, som förutsättes ske vid
avspärrning eller krig, antagas förslå för landets försörjning med olja under
ett halvt års tid.
En sådan upplagring erfordrar, på sätt utredningen visar, anläggandet av
nya lagringsutrymmen med en kapacitet av omkring 200,000 kbm. Med
hänsyn till vad förut anförts bör tillses, att anordningarna så vitt möjligt,
såväl ur förläggningssynpunkt som med avseende å beskaffenheten, äro
skyddade mot skadegörelse, därvid särskilt faran för angrepp genom bombanfall
från luften bör beaktas. Utredningsmännens förslag örn oljans förvaring
i plåtcisterner i utsprängda hålrum i berg har både av statens provningsanstalt
och av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vitsordats vara den
enda för närvarande kända säkert pålitliga förvaringsmetoden ur anförda
synpunkter. I den mån åtgärder böra vidtagas för omedelbart tillgodoseende
av behovet av lagringsutrymmen, torde därför detta förslag böra läggas
till grund. Emellertid är det icke otänkbart, att även andra förvaringssätt
kunna utexperimenteras. Då det i varje fall ej torde kunna ifrågakomma
att till en början föranstalta örn lagringsanordningar i mer än begränsad
omfattning, tillstyrker jag att jämsides med åtgärder av den art utredningsmännen
föreslagit möjlighet lämnas till utförande av vetenskapligt-praktiska
undersökningar av andra förslag, som kunna yppa sig till frågans lösning.
För dylik försöksverksamhet torde för nästa budgetår särskilda medel
böra ställas till Kungl. Maj:ts förfogande i form av reservationsanslag. Ett
belopp av 20,000 kronor lärer få anses tillräckligt.
Det är uppenbarligen ur beredskapssynpunkt ett önskemål, att erforderliga
lagringsutrymmen anskaffas snarast möjligt. I den man staten skall ställa
medel till förfogande för anläggningarna måste emellertid å andra sidan beaktas,
att desamma, särskilt om de utföras i den form som utredningsmännen
förordat, erbjuda möjlighet till en arbetsreserv av ganska betydande mått.
Det synes därför lämpligt, att anslag för ändamålet beräknas å den särskilda
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 233-
anslagsplan, för vilken chefen för finansdepartementet redogjort vid anmälan
av finansplanen. För anläggningar vilka verkställas enligt utredningsmännens
förslag, alltså genom placering av plåtcisterner i utsprängda hålrum i
berg, synas medel böra anvisas över två särskilda anslag, avseende det ena
kostnaderna för sprängning och övriga med hålrummens iordningställande
förenade arbeten samt det andra kostnaderna för cisterner med tillbehör. För
nästkommande budgetår torde i överensstämmelse med vad utredningsmännen
föreslagit böra för vartdera ändamålet beräknas 2,000,000 kronor. Enligt
utredningsmännens beräkningar skulle dessa belopp förslå för anordnande
av lagringsutrymmen med en kapacitet av tillhopa 40,000 kbm.
Emellertid är det önskvärt, att möjlighet samtidigt beredes till utförande
av försöksanläggningar enligt andra grunder än de av utredningsmännen förordade,
därest det efter vederbörlig prövning av sakkunniga skulle visa sig
att förutsättningar för ett tillfredsställande resultat förefinnas. För detta ändamål
torde för nästa budgetår böra stå till förfogande ett belopp av förslagsvis
1,000,000 kronor. Ifrågavarande belopp bör, med hänsyn till det
försöksbetonade syftet, få tagas i anspråk oavsett att sådana förhållanden
icke föreligga, vilka enligt principerna för anslagsplanen berättiga till användande
av de i denna upptagna anslagen. Beloppet bör därför anvisas i
vanlig ordning å riksstaten. Efter samråd med chefen för finansdepartementet
förordar jag, att medelsanvisningen sker å kapitalbudgeten, fonden för
förlag till statsverket. På grund av ovissheten rörande beloppets fördelning
å olika slag av arbeten torde ställningstagande till frågan om avskrivning
helt eller delvis av beloppet få tillsvidare anstå. Anvisningen bör få formen
av reservationsanslag.
Utredningsmännen hava avsett, att sprängningskostnaderna skulle stanna
å statsverket. Jag biträder denna tanke. Kostnaderna för cisternerna däremot
skola enligt utredningsmännens mening återgäldas genom att de företag,
som utnyttja vederbörande anläggning, erlägga hyra motsvarande skälig
återbäring å beloppet jämte ränta. I likhet med utredningsmännen förordar
jag att — då anslaget lill cisternerna lämpligen bör kunna utgå av lånemedel
— hyresbeloppet bestämmes så att skälig ränta, förslagsvis 4 procent,
därigenom kommer att erläggas å det utestående kapitalet. Vad frågan om
återbäring å detta beträffar torde det få läggas i Kungl. Maj:ts hand att
vid hyrans bestämmande taga den hänsyn härtill, som kan finnas nödig.
För den händelse upplagringen sker för statens egen räkning, i vilket fall
den torde äga rum genom försorg av statens reservförrådsnämnd, bör motsvarande
hyresbelopp bestridas av de medel, som för detta ändamål kunna
stå till nämndens förfogande. Berörda förslag angående viss hyra för cisternerna
utgår från den förutsättningen att staten är ägare eller har nyttjanderätt
till den mark, där anläggningen göres. Därest så icke är fallet, bör enligt
utredningsmännens mening cisternanläggningen utföras icke av staten utan
av vederbörande företag, vilket för ändamålet skulle kunna erhålla lån från
ifrågavarande anslag; sprängningsarbetet och sprängningskostnaderna skulle
även i detta fall helt åvila statsverket. Jag ansluter mig till vad utrednings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 233.
33
männen sålunda föreslagit. Å lånebeloppet bör i detta fall erläggas ränta
enligt nyss angivna grunder, varjämte bör iakttagas att en tillfredsställande
amortering kommer till stånd. Underhållet av cisternanläggningarna torde
i enlighet med vad utredningsmännen föreslagit alltid böra ankomma på
dem, åt vilka dö upplåtits.
Anläggningsarbetet torde böra bedrivas under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ledning och kontroll; försöksanläggning, varom förut nämnts, synes
dock även kunna få utföras i annan ordning. Det bör eftersträvas att
anläggningarna förläggas till platser, som ur skyddssynpunkt äro lämpliga.
Vidare bör i överensstämmelse med vad kommerskollegium anfört söka åstadkommas
sådan förläggning, att lagringsutrymmena kunna inordnas i den
ordinarie lagerhållningen utan att orsaka extra kostnader för distribution.
Av anslagens upptagande å den särskilda anslagsplanen följer, att hänsyn
därjämte måste tagas till behovet av nya arbetstillfällen å ifrågakommande
förläggningsort. Vid frågans avgörande bör, på sätt utredningsmännen framhållit,
samråd i lämplig utsträckning äga rum med övriga vederbörande myndigheter.
För säkerställande av en upplagring av den storlek, som här förutsatts, är
det nödvändigt att, såsom utredningsmännen föreslagit, lagringsskyldighet i
därefter avpassad omfattning ålägges företagarna. Den fördyring av varan i
form av hyra, ränta å för varuinköp investerat kapital, svinn m. m., som
föranledes av en dylik skyldighet i den mån nuvarande medellager därigenom
överskrides, torde icke vara av den storleksordning, att några allvarligare
betänkligheter häremot behöva resa sig. Utredningsmännen hava beräknat
utgiftsökningen till 0.2 öre per liter försåld vara. Lagringsskyldigheten bör i
enlighet med förslaget åvila dels importör med avseende å produkter, vilka
av honom försäljas i oförändrat skick, dels ock den, vilken bedriver raffinaderi
i riket, med avseende å olja, som därvid användes. Med importör bör
jämställas den som från inhemskt oljeraffinaderi inköper där raffinerad olja
för försäljning till avnämare i riket. Slutligen bör oljeraffinaderi, som direkt
till förbrukare inom riket säljer raffinerad olja, vara skyldigt att, utöver råoljelagret,
jämväl hålla lager av raffinerad olja. Oljeraffinaderi, som säljer
importerad olja i oförändrat skick, bör naturligtvis behandlas på samma sätt
som annan importör. Med anledning av vad generaltullstyrelsen och kommerskollegium
anfört, torde den ändringen böra vidtagas i utredningsmännens
förslag, att olja, som finnes i frihamn eller å tullager, anses befintlig
inom riket. .Tåg förordar vidare, att i den förordning, som lärer böra utfärdas
i ämnet, icke angives någon viss minimiprocent, till vilken lagringen skall
uppgå, utan att det överlämnas åt Kungl. Majit att bestämma härutinnan.
Denna ståndpunkt synes överensstämma med den av utredningsmännen såsom
övergångsstadgande till förordningen föreslagna bestämmelsen, att skyldigheten
att hålla lager skall inträda först i den mån Kungl. Majit därom
förordnar. Hinder lärer sålunda icke böra möta för Kungl. Majit att, örn
omständigheterna så skulle anses påkalla, i avvaktan på att lör den 30-procentiga
lagringen erforderliga lagringsutrymmen hinna iordningställas, före
IIi
hang lill riksdagens protokoll 11)38. 1 sami. Nr 233. 3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 233.
skriva viss lägre procentsats. Det må i detta sammanhang erinras, att högre
procentsats än 30 icke ifrågakommer enligt nu föreliggande plan.
Jag har i det föregående utgått från att icke blott färdigprodukter utan
även råolja skulle bliva föremål för upplagring. För nyttiggörande av här
lagrad råolja erfordras, att densamma kan undergå raffinering inom landet.
Jag delar utredningsmännens uppfattning angående önskvärdheten av att en
raffineringsindustri kommer till stånd av större betydelse än den för närvarande
här förefintliga. I likhet med utredningsmännen anser jag emellertid
icke lämpligt, att, åtminstone för närvarande, ett statligt oljeraffinaderi inrättas.
Däremot tillstyrker jag, att, i den omfattning som kan befinnas ändamålsenlig,
medverkan från statens sida lämnas till främjande av uppkomsten
av oljeraffinaderier genom enskild företagsamhet. Berörda medverkan kan
lämpligen i detta sammanhang ske i den form, utredningsmännen föreslagit,
nämligen därigenom att Kungl. Maj:t erhåller rätt att örn så prövas erforderligt
för befordrande av avsättningen av inom landet raffinerad olja
ålägga importör av färdigprodukter att från vederbörande raffinaderi inköpa
olja, som där raffinerats. I fråga om den myckenhet olja, ett
dylikt inköpsåläggande bör omfatta, synes kommerskollegii förslag, att
åläggandet bör avse icke viss i förväg bestämd mängd och visst raffinaderi
utan allenast viss procentsats inom landet raffinerad olja, förtjäna
att övervägas. En förutsättning härför är emellertid, därest flera raffinaderier
sålunda kunna ifrågakomma såsom inköpskälla, att fördelningen av inköpen
mellan dem äger rum på sådant sätt, att syftet med den av utredningsmännen
föreslagna anordningen tillgodoses. I förordningen synes utredningsmännens
förslag till stadgande i ämnet böra bibehållas, nämligen att
på framställning av visst oljeraffinaderi Kungl. Majit skall äga föreskriva
inköp från raffinaderiet till myckenhet, som Kungl. Majit bestämmer. Jämväl
vad angår det pris, till vilket dessa inköp skola ske, anser jag utredningsmännens
förslag böra godtagas. Jag kan således ej dela den av ledamöter i
kommerskollegium uttalade uppfattningen, att berörda pris borde fastställas,
icke, såsom utredningsmännen föreslagit och i yttrandena i övrigt lämnats
utan erinran, av Kungl. Maj :t utan av en särskild nämnd av sakkunniga. De
av sagda ledamöter riktade invändningarna mot utredningsmännens förslag
finner jag, i likhet med kommerskollegii chef, icke motivera ett frångående
av detta. Jag vill för övrigt erinra, att Kungl. Majit torde äga möjlighet att
vid frågans bedömande anlita all den sakkunskap, som härför kan finnas
erforderlig. Att i förordningen fastlåsa inköpsskyldighetens omfattning eller
grunderna för prisets bestämmande synes ej heller lämpligt.
Emellertid torde det ej vara uteslutet, att en inhemsk oljeraffineringsindustri
kan utvecklas utan att tvångsåtgärder av det slag, som nyss berörts, behöva
vidtagas. De möjligheter, som härutinnan kunna yppa sig, få bliva
föremål för närmare prövning. Härav följer, att den, vilken planerar anläggande
av ett oljeraffinaderi inom landet, icke får under alla förhållanden
räkna med, att avsättningen kommer att tryggas genom sådant åläggande av
Kungl. Majit, varom i det föregående talats.
Kungl. May.ts proposition nr 233-
35
Beträffande utredningsmännens förslag till författningsbestämmelser i de
delar, som här ej särskilt angivits, har jag i huvudsak ej något, att erinra;
dock torde den tid, inom vilken i förslaget avsedd uppgiftsskyldighet skall
vara fullgjord, böra ökas från 14 dagar till en månad, enär vissa svårigheter
eljest, enligt vad i ärendet blivit upplyst, torde uppstå för vederbörande lagerhållare.
Förordning i ämnet torde, på sätt föreslagits, böra träda i kraft
den 1 juli 1938.
Vad angår övervakningen av lagringsskyldigheten och handhavandet av
övriga med nu föreslagna anordningar förenade förvaltningsuppgifter torde
icke vara nödvändigt att i detta sammanhang taga ståndpunkt till berörda
spörsmål. Under nästkommande budgetår torde spörsmålen i fråga — i vidare
mån än som kan föranledas därav att nyssnämnda uppgiftsskyldighet
rörande lagerhållningen synes, för att möjliggöra en överblick över förhållandena,
böra träda i tillämpning omedelbart — knappast bliva aktuella. Omförmälda
lageruppgifter torde tillsvidare kunna bevaras och granskas inom
handelsdepartementet. Några särskilda anstalter härför lära ej behöva vidtagas.
Skulle så emellertid bliva fallet, synes få ankomma på Kungl. Maj:t
att träffa det avgörande, som därvid må finnas lämpligast. Eventuella förvaltningskostnader
torde för detta fall kunna bestridas av för Kungl. Majit
tillgängliga medel. Mot vad utredningsmännen anfört angående de uppgifter,
vilka i händelse av en med tillämpning av förordningens bestämmelser
utökad inhemsk raffineringsindustri böra anförtros statens provningsanstalt,
synes någon anledning till erinran ej föreligga.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag nu, att Kungl.
Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga inom handelsdepartementet överarbetat förslag
till förordning angående handel med vissa mineraloljor;
dels till Försöksverksamhet beträffande oljelagring för
budgetåret 1938/1939 å driftbudgeten under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 20,000 kronor;
dels ock till Försöksanläggningar för oljelagring för budgetåret
1938/1939 å kapitalbudgeten, fonden för förlag till
statsverket, anvisa ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition skall avlåtas till
riksdagen av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Knut von Horn.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1938:348 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående handel med vissa mineraloljor, m. m., dock endast såvitt a a1 i texten
- SU 1938:190 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till beredskapsstat för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag under handelsdeparte s. 3 i texten
- 2LU 1938:56 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående handel med vissa mineraloljor, m. m., dock endast såvitt angår förf s. 1 i texten
- Rskr. 1938:228 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 233 gjorda framställning i fråga om kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverke s. 3 i texten