Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändrad lydelse au 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m

1938-03-03 · 69 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 67 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:234, Med förslag till förordning angående ändrad lydelse au 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

1

Nr 234.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändrad lydelse au 2 och 5 §§ förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,

m. m.; given Stockholms slott den 3 mars 1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen den

2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;

2) förordning angående upphävande av förordningen den 2 juni 1922

(nr 261) om särskild skatt å automobilgummiringar, m. m.;

3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj

1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit;

4) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den 1 juli

1938; samt

5) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935

(nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 234.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

F ör slag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.1

Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 om

automobilskatt skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
-

2 §•

Från skatteplikt frikallas---svensk undersåte.

Från skatteplikt undantages---för timme.

Vad i föregående stycke stadgats skall även gälla beträffande automobil

med tillhörande släpvagn, som användes uteslutande för brandväsen, därest

automobilen och släpvagnen äro försedda med tydlig beteckning utvisande

att de tjäna brandväsendet.

5 §■

Skatt utgår för helt kalenderår räknat med följande belopp:

a) för motorcykel---tjugo kronor;

b) för motorcykel--— trettio kronor;

c) för annan automobil med ringar av mjuk kautschuk:

för personautomobil dels grundavgift med femtio kronor dels ock fjorton

kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt

minskad med niohundra kilogram;

för lastautomobil dels grundavgift med femtio kronor dels ock aderton

kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt

minskad med niohundra kilogram; samt

för omnibus dels grundavgift med femtio kronor dels ock sexton kronor

för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt

minskad med niohundra kilogram;

d) för annan automobil---automobilens tjänstevikt;

e) för släpvagn:

örn totalvikten understiger ettusen kilogram, med fyrtio kronor;

örn totalvikten uppgår till ettusen men icke ettusenfemhundra kilogram,

med åttio kronor;

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § 1933:281 och beträffande 5 § 1932:85.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234-

3

om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra men icke tvåtusen kilogram,

med etthundratjugo kronor;

örn totalvikten uppgår till tvåtusen men icke tretusen kilogram, med etthundrafyrtio

kronor; samt

om totalvikten uppgår till tretusen kilogram, med etthundrasextio kronor.

För automobil, som är inrättad för och drives med generatorgas, framställd

av inhemskt bränsle, utgår skatt med hälften av de i denna paragraf

stadgade skattesatserna.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.

Beträffande automobil eller släpvagn, som registreras första gången under

år 1938 efter det förordningen den 2 juni 1922 (nr 261) om särskild skatt

å automobilgummiringar upphört att gälla, skola dock de i 5 § c) och e)

stadgade skattesatserna tillämpas från och med den dag Konungen bestäm
-

mer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 234-

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen den 2 juni 1922

(nr,261) om särskild skatt å automobilgummiringar, m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Förordningen den 2 juni 1922 örn särskild skatt å automobilgummiringar

skall upphöra att gälla; dock skall vad i förordningen stadgas örn deklarations-

och skattskyldighet samt örn påföljd vid försummelse i sådant hänseende

gälla beträffande ringar, som levererats eller tagits i bruk, innan denna

förordning trätt i kraft.

För automobilgummiringar, vilka vid tiden för denna förordnings ikraftträdande

ännu ej tagits i bruk eller använts allenast för sådan körning, som

avses i 13 § 1 mom. 1—4 punkterna motorfordonsförordningen, må restitution

av erlagd skatt eller befrielse från påförd skatt åtnjutas enligt de närmare

föreskrifter, som meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

5

Förslag

tili

örordning angående ''ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj

1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit.1

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1929 om särskild

skatt å bensin och motorsprit skall i nedan angiven del erhålla följande

ändrade lydelse:

1 §•

För bensin, som till riket införes eller här tillverkas, skall, i den ordning

nedan stadgas, erläggas särskild skatt av tolv öre för liter. För motorsprit

---för liter.

I denna —--såsom motorsprit.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.

1 Senaste lydelse se 1932:86.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Förslag

till

förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den

1 juli 1938.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För bensin, som den 1 juli 1938 klockan 6 f. m. finnes i riket, skall i

den ordning nedan sägs till staten erläggas skatt av två öre för liter.

Är bensin blandad med annan vara, skall vid skattskyldighetens bestämmande

hänsyn tagas till den myckenhet, varmed bensin ingår i blandningen.

2 §•

Skyldighet att erlägga skatt enligt denna förordning åligger, där ej annat

föranledes av vad nedan i 9 § stadgas, den, som vid den i 1 § angivna tid

innehar bensin till myckenhet överstigande 1,200 liter.

3 §•

Envar enligt denna förordning skattskyldig skall senast den 1 augusti 1938

pa heder och samvete avgiva deklaration rörande den myckenhet bensin,

han vid den i 1 § angivna tid innehade, varvid tillika skall angivas den plats,

där bensinen då förvarades.

Skyldighet att avgiva deklaration för annan än enskild person åligger vederbörande

styrelse, förvaltning, syssloman, ombud och, för oskiftat stärbhus,

den som sitter i boet.

Deklaration skall avgivas till länsstyrelsen i det län, där den uppgiftspliktige

författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven, eller, om han är

avliden, senast varit eller bort vara mantalsskriven,

eller där vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte eller syssloman

eller ombud är bosatt,

eller i fall, då nämnda regler ej äga tillämpning, i det län, där den med

deklarationen avsedda bensinen huvudsakligen finnes vid den i 1 § angivna

tid.

4 §•

1 mom. Det åligger länsstyrelse att övervaka, att deklarationer inkomma

från alla uppgiftsskyldiga och att avgivna deklarationer äro fullständiga och

riktiga, därvid särskilt bör tillses, att envar, som idkar handel med eldfarliga

oljor av första klassen, fuHgjort honom åliggande deklarationsskyldig
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

het. Den, som icke avgivit deklaration men kan antagas vara deklarationspliktig

eller som avgivit ofullständig deklaration, må föreläggas att inom

viss tid inkomma med deklaration eller med erfoderliga uppgifter.

2 mom. Finner länsstyrelse för behörig påföring av skatt nödigt, att

granskning av den skattskyldiges bokföring eller undersökning av dennes

inneliggande lager av bensin verkställes, bör länsstyrelsen föranstalta örn sadan

granskning eller undersökning; och äger länsstyrelsen därvid, i mån av

behov, anlita biträde av sakkunnig.

Det åligger skattskyldig att för sådan undersökning bereda länsstyrelse eller

av länsstyrelse förordnad person tillträde till handels-, fabriks- eller annan

upplagslokal samt att för granskning tillhandahålla sin bokföring och därtill

hörande handlingar.

Arvode till sakkunnig bestämmes av länsstyrelse och skall jämte annan

kostnad för undersökning eller granskning, som i detta mom. sägs, bestridas

av medel, som enligt denna förordning inflyta till statsverket.

3 mom. Kungl. Majit må ock förordna om granskning av deklarationer

och eljest inhämtade uppgifter. Av Kungl. Majit förordnad granskningsman

äger jämväl taga del av skattskyldigs bokföring och verkställa undersökning

av dennes inneliggande lager av bensin på sätt i 2 morn. stadgas.

Kostnad för granskning, varom Kungl. Majit förordnat, bestrides av medel,

som i 2 mom. sägs.

5 §■

Länsstyrelse åligger att på grund av inkomna deklarationer och eljest

inhämtade uppgifter i särskild längd förteckna dem, som avgivit deklaration,

samt fastställa den myckenhet bensin, för vilken skatt skall erläggas enligt

denna förordning, ävensom därå belöpande skatt.

6 §•

Så snart ske kan skall till envar skattskyldig i rekommenderat brev med

allmänna posten översändas utdrag av längden, såvitt honom angår, tillika

med underrättelse om tid och sätt för skattens erläggande samt vad den skattskyldige

har att iakttaga, om han vill överklaga länsstyrelsens beslut eller

eljest söka befrielse från påförd skatt.

7 §•

Har någon i deklaration eller annan uppgift, som enligt denna förordning

avgivits, lämnat oriktigt meddelande, eller har uppgiftspliktig underlåtit avlämna

deklaration eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att

skatt icke blivit honom påförd eller blivit påförd till för lågt belopp, skall

skatt påföras den skaltskyldige till belopp, som genom berörda förfarande

eller underlåtenhet undandragits.

Efterbeskattning må ej ske .senare än år 1943.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

8 §•

1 mom. Förmenas länsstyrelse hava vid påförande av skatt oriktigt förfarit,

må besvär anföras hos kammarrätten.

Den, som vill anföra besvär över honom enligt denna förordning påförd

skatt, åligger att inom natt och år efter det skatten blivit honom avfordrad

ingiva eller, på eget äventyr, i betalt brev med allmänna posten insända besvären

till länsstyrelsen i det län, där skatten påförts, vid påföljd, om den

tid försittes, att besvären icke varda till prövning upptagna; dock må icke

den omständigheten, att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits eller

avsänts till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till prövning,

därest besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden.

I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till

länsstyrelsen för vidare behandling på sätt i 2 mom. sägs.

2 mom. Sedan vid besvären fogats de handlingar, på vilka överklagade

beslutet grundats, ävensom utdrag av längden, i vad den klagande angår,

översänder länsstyrelsen skyndsamt till kammarrätten samtliga handlingar

med de upplysningar och erinringar besvären anses påkalla.

9 §•

Visar skattskyldig, att bensin, som han vid den i 1 § angivna tid innehaft,

till annan levererats, och grundar sig leveransen på försäljningsavtal, som

slutits före denna förordnings ikraftträdande, äger Kungl. Majit, där den

skattskyldige icke på grund av förbehåll i försäljningsavtalet eller eljest är

berättigad att hos köparen uttaga skatten, bestämma, att skattskyldigheten

skall åligga köpare, eller, då skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring

av skatten.

Ansökan om sådan befrielse eller återbäring skall ingivas inom natt och

år efter det skatt vederbörande avfordrats.

10 §.

Angående restitution av skatt, som i denna förordning avses, skola bestämmelserna

i förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin

och motorsprit äga motsvarande tillämpning. 11

11 §•

Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må ej

verkställas av annan än länsstyrelse eller jämlikt 4 § 3 mom. förordnad person.

Deklarationerna skola tillhandahållas dem, som i och för sin befattning

böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke vara för någon tillgänglig,

utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit dess offentliggörande;

dock må deklarationer, på sätt Kungl. Majit förordnar, för statistisk

bearbetning utlämnas till ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl.

Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Deklarationerna skola med de undantag, vartill stadgandena i nästföregående

stycke föranleda, hos länsstyrelsen behörigen förvaras intill utgången

av år 1943, varefter deklarationerna skola förstöras.

12 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote

från och nied tjugufem till och med trehundra kronor; och må länsstyrelsen

förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite.

13 §.

Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, så att

han därigenom undgått att betala skatt eller fått erlägga för låg skatt, bote

högst feni gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandraga.

Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande, men har den,

som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,

vare straffet böter, högst två gånger det belopp, som genom den oriktiga

uppgiften undandraga.

Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas

utgiva den skatt, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

14 §.

1 mom. Tjänsteman, vilken på grund av sin befattning med ärende, som

i denna förordning avses, erhållit del av deklaration eller skattskyldigs bokföring,

må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa vare sig

innehållet i sådan deklaration eller skattskyldigs affärsförhållande, varom

han därvid erhållit kännedom. Den häremot bryter vare underkastad ansvar

såsom för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse som

nu sagts, straffes med böter, ej under fem dagsböter.

2 mom. Den, som på grund av sådant förordnande om statistisk bearbetning

av deklarationer, som i 11 § sägs, erhållit del av deklaration, må ejutom

tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav

vare den skyldige förfallen till ansvar, som i 1 mom. stadgas.

15 §.

Länsstyrelse äger ådöma böter eller tälla till utgivande av vite enligt 12 §.

Åtal för förseelse, som i 13 eller 14 § omförmäles, skall anhängiggöras vid

allmän domstol.

Förseelse, som omförmäles i 13 §, är föremål för allmänt åtal. Förseelse,

varom i 14 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande

till sådant åtal angives.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

16 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän lag.

17 §.

Bestämmelser rörande uppbörd av skatt, som i denna förordning avses, så

ock de närmare föreskrifter, som eljest för tillämpning av denna förordning

erfordras, meddelas av Kungl. Majit.

18 §.

Angående fördelning av influten skatt gäller vad som är stadgat angående

fördelning av de jämlikt förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit

influtna skattemedel.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

11

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935

(nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil

använda brännoljor.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 maj 1935 angående skatt

å vissa för drivande av automobil använda brännoljor skall erhålla följande

ändrade lydelse:

För sådan petroleumprodukt (brännolja), som användes för drivande av

automobil och för vilken icke utgår skatt enligt 1 § förordningen den 3

maj 1929 (nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit, skall, enligt

vad nedan stadgas, erläggas skatt av nio öre för liter.

Med automobil förstås i denna förordning fordon, som enligt motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561) är att anse såsom automobil.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Utdrag au protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kommunikationsoch

jordbruksdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet, statslådet

Wigforss, fråga om ändrade bestämmelser rörande automobilbeskattningen

samt anför därvid följande:

Inledning.

I skrivelse den 18 april 1936, nr 154, anhöll riksdagen i anledning av väckta

motioner, att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vad bevillningsutskottet

anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 24, föranstalta om utredning

angående automobilbeskattningen samt för riksdagen framlägga de

förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Genom beslut den 7 maj 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet

att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att inom

departementet biträda med ifrågavarande utredning.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade jag därefter såsom sakkunniga

generallotsdirektören T. Petersson, tillika ordförande, ledamöterna av

riksdagens andra kammare L. A. Björklund i Hässleholm, friherre A. L. G.

De Geer i Hanaskog och chefredaktören E. R. Hagberg i Malmö ävensom

hemmansägaren G. R. Selberg i Boden.

Med skrivelse den 28 december 1937 hava de sakkunniga, vilka antagit

benamningen 1 9 3 7 års a u t o m o b i 1 s k a 11 e u t r e d n i n g, såsom

resultat av sitt arbete överlämnat »Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser

rörande automobilbeskattningen» (Statens offentliga utredningar

19371 53).

_ Över betänkandet hava, efter remiss, utlåtanden avgivits av arméförvaltningen,

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket,

lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet och samt
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

liga länsstyrelser samt Svenska vägstyrelsernas förbund. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har vid sitt utlåtande fogat yttranden av Autoinobilbesiktningsmännens

förening, Kungl, automobilklubben, Motormännens riksförbund,

Svenska teknologföreningen, Svenska vägföreningen, Sveriges droskbilägares

riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges omnibusägares

riksförbund och Sveriges trafikbilägares riksförbund. Generaltullstyrelsen

har överlämnat yttranden av vissa lokala tullmyndigheter och

kommerskollegium yttranden av Sveriges industriförbund, samtliga handelskammare

i riket med undantag av handelskamrarna i Gävle och Sundsvall,

Svenska automobilhandlareföreningen, Föreningen av fabrikanter och engrosfirmor

inom gummiringsbranschen i Sverige, Svensk-engelska mineraloljeaktiebolaget

och tre andra brännoljeimportörer ävensom Sveriges motorbåtsunion.

Överståthållarämbetet har bifogat yttrande av andre polisintendenten

i Stockholm, varjämte några länsstyrelser överlämnat yttranden från,

bland andra, vederbörande vägingenjörer och besiktningsmän för motorfordon.

Slutligen lia skrifter i ärendet till finansdepartementet inkommit från

Bilverkstädernas riksförbunds gummisektion, Svenska transportarbetareförbundet

och Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Gällande bestämmelser.

Automobilbeskattningen infördes i vårt land efter beslut av 1922 års riksdag.

Under den tid, som förflutit därefter, har denna beskattning varit föremål

för åtskilliga ändringar, betingade huvudsakligen av de ökade kostnader

för vägväsendet, som motorfordonstrafiken förorsakat, men jämväl av den

tekniska utvecklingen på trafikens område. Av särskild betydelse var den

omläggning, som beslöts vid 1932 års riksdag. De skärpta beskattningsregler,

som då kommo till stånd, gälla i huvudsak alltjämt.

De nuvarande automobilskatterna kunna uppdelas i tre olika grupper,

nämligen den egentliga automobilskatten eller fordonsskatten, den särskilda

skatten å automobilgummiringar samt skatterna å drivmedel.

Fordonsskatt.

De grundläggande bestämmelserna örn fordonsskatt återfinnas i förordningen

den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt. Enligt 5 § i nämnda

förordning, sådant detta författningsrum lyder enligt förordning den 29

april 1932 (nr 85), utgår fordonsskatten med följande belopp för helt kalenderår

räknat:

a) för motorcykel utan bivagn med 15 kronor, då motorcykelns tjänstevikt

icke överstiger 75 kilogram, men eljest med 20 kronor;

b) för motorcykel med bivagn nied 30 kronor;

c) för annan automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med 14 kronor

för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt minskad

med 600 kilogram, dock minst med 60 kronor;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 234-

d) för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,

med 50 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens

tjänstevikt;

e) för släpvagn efter den beräknade vikten av den största last och det

största antal passagerare, varför släpvagnen är inrättad (maximilast):

om vikten understiger 500 kilogram, med 30 kronor;

örn vikten uppgår till 500 men icke 800 kilogram, med 60 kronor; samt

om vikten uppgår till 800 kilogram, med 100 kronor.

För automobil, som är inrättad för och drives med träkolsgas, utgår skatt

med hälften av nämnda skattesatser.

Med automobils tjänstevikt avses enligt motorfordonsförordningen den

23 oktober 1936 (nr 561) sammanlagda vikten av dels automobilen i normalt,

fullt driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till automobilen

hörande karosseri, dels till automobilen hörande verktyg och reservgummi

ävensom bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av automobilen.

För motorcykel utan bivagn utgör tjänstevikten sammanlagda vikten av

dels motorcykeln i normalt, fullt driftfärdigt skick, dels ock till motorcykeln

hörande verktyg samt bränsle, smörjolja och vatten.

Skattefrihet åtnjutes bland annat för automobil eller släpvagn, som är

inrättad uteslutande för brandväsen eller för transport av sårade eller sjuka,

ävensom för motorcykel, vilken är inrättad såsom invalidmotorfordon och

vars maximihastighet icke överstiger 30 kilometer i timmen.

Skatt utgår endast för fordon, för vilket registreringsplikt enligt inotorfordonsförordningen

föreligger.

Skatteplikt inträder med den kalendermånad, under vilken automobilen

första gången införes i automobilregistret, samt upphör med utgången av

den kalendermanad, under vilken automobilen avförts ur registret. Örn automobilen

— såsom för vissa undantagsfall är medgivet — i avbidan å blivande

registrering användes i trafik lika med registrerad automobil, skall

dock skatten utgå fran och med den kalendermånad, varunder automobilen

tagits i bruk. Inträder skatteplikt under löpande kalenderår, skall för det

året skatten utgå med belopp, motvarande vad av skatten för helt kalenderår

belöper å den eller de kalendermånader, skatteplikten gäller. Ändras

automobils beskaffenhet under löpande kalenderår, skall därav föranledd

höjning av skatten beräknas från och med den kalendermånad, under vilken

ändringen skett. Av enahanda anledning föranledd sänkning av skatten beräknas

från och med nästföljande kalendermånad.

Enligt kungörelse den 12 december 1924 (nr 513) angående uppbörd av

automobilskatt m. m. verkställes debitering av fordonsskatten av registreringsmyndigheten.

Uppbörd av skatten för de motorfordon och släpvagnar,

som vid kalenderårets början varit införda i automobilregistret, sker

genom postverkets försorg och försiggår från och med den 1 till och med

den 15 februari varje år. Då skatteplikt inträder under löpande kalenderår,

skall den intill årets slut belöpande skatten inbetalas till registreringsmyndigheten

i den ordning, som gäller för inbetalning i allmänhet till myndigheten.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234-

15

Skatt å automobilgummiringar.

Enligt 1 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 261) om särskild skatt å automobilgummiringar,

sådant detta författningsrum lyder enligt förordning

den 29 april 1932 (nr 88), utgår skatt med 3 kronor 50 öre för kilogram

för följande arbeten av mjuk kautschuk, som införas till eller tillverkas

inom riket, nämligen massiva hjulringar (även i längder) samt yttergummi

eller delar därtill för ringar till automobiler eller motorcyklar. Vad sålunda

stadgats äger jämväl tillämpning i avseende å ringar till släpvagnar och

traktorer ävensom å ringar till bärgnings- och andra transportabla maskiner,

Kungl. Maj:t dock obetaget att i särskilda fall, där omständigheterna

därtill föranleda, medgiva befrielse från skattskyldighet. För importerade

ringar erlägges skatten till tullverket i samband med betalning av tullen. I

fråga om ringar, som tillverkas inom riket, åligger det tillverkaren att kvartalsvis

till vederbörande länsstyrelse avlämna deklaration rörande de ringar,

som under kvartalet av honom levererats till annan eller tagits i bruk

för egen räkning. Samtidigt med deklarationens avlämnande skall tillverkaren

till länsstyrelsen erlägga den skatt, som belöper å de i deklarationen

upptagna ringarna. Restitution av skatt ma under vissa villkor atnjutas beträffande

icke begagnade ringar, vilka utföras ur riket.

Skatt å drivmedel.

Enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin

och motorsprit, sådan paragrafen lyder enligt förordning den 29 april

1932 (nr 86), skall skatt erläggas för bensin, som till riket införes eller här

tillverkas, med 10 öre för liter samt för motorsprit med 6 öre för liter. Beskattningen

av motorsprit, vilken ursprungligen beslutades vid 1924 års riksdag,

har emellertid ännu icke vunnit tillämpning, utan genom upprepade

beslut har successivt medgivits uppskov med skattens ikraftträdande. Det

senaste uppskovet har lämnats genom förordning den 30 april 1937 (nr 186)

och gäller för tiden till den 1 juli 1940.

För bensin, som införes till riket, erlägges skatten till tullverket samtidigt

med den å varan belöpande tullen. För inom riket tillverkad bensin

erlägges skatten av tillverkaren kvartalsvis genom insättning å statsverkets

checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning.

Restitution av skatt åtnjutes under vissa villkor för bland annat bensin,

som i oförändrat skick utföres ur riket eller som med eller utan tillsats av

annat ämne användes för framdrivande av tåg eller fordon å järnväg eller

av luftfartyg eller av motorbåt vid yrkesmässigt utövande av fiske, ävensom

för bensin, som med eller utan tillsats av annat ämne användes för annat

tekniskt ändamål än motordrift.

Skatt för bensin, som med eller utan tillsats av annat ämne användes för

framdrivande av motorbåt vid yrkesmässigt utövande av fiske, återbäres på

det sätt, att årligen ett belopp, motsvarande en tredjedels procent av de under

nästförutgångna budgetår influtna bensinskattemedlen, för närvarande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

dock högst 90,000 kronor, ställes till lantbruksstyrelsens förfogande att enligt

Kungl. Maj:ts bestämmande användas för fiskerinäringens främjande.

För tillgodoseende av även annan motorbåtstrafiks intresse har under de senare

åren i riksstaten upptagits ett anslag av automobilskattemedel såsom

bidrag till byggande och underhåll av mindre hamnar och farleder. För

vartdera av budgetåren 1936/1937 och 1937/1938 har detta anslag upptagits

till 750,000 kronor. I förslaget till riksstat för nästkommande budgetår har

anslaget upptagits med samma belopp.

Enligt förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för

drivande av automobil använda brännoljor utgår därjämte från och med år

1937 en skatt av 7 öre för liter för sådan petroleumprodukt (brännolja), som

användes för drivande av automobil och för vilken icke utgår skatt enligt

förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit. Skatten påföres

av länsstyrelsen på grundval av deklaration, som det åligger förbrukare att

halvårsvis avlämna.

I automobilskatteutredningens betänkande redogöres i särskilda avdelningar

för bland annat automobilbeskattningens tillkomst och utveckling i

Sverige, motorfordonsbeståndets utveckling, den sammanlagda motorfordonsbeskattningen

åren 1923 1937, automobilbeskattningen i vissa främmande

länder ävensom yttranden av länsstyrelserna samt av vissa sammanslutningar

av motorfordonstrafikanter m. fl. rörande den nuvarande automobilbeskattningen.

Ehuru det material, som innefattas i dessa delar av betänkandet,

i åtskilliga avseenden varit av betydelse för utredningens ståndpunkttagande

till olika frågor, torde det icke vara erforderligt att här närmare

ingå därpå, utan tillåter jag mig att därutinnan hänvisa till betänkandet.

Däremot skall jag i det följande redogöra för det huvudsakliga resultatet av

vissa på utredningens föranstaltande verkställda undersökningar rörande

olika automobiltypers vägslitning, varefter jag kommer att lämna en sammanhängande

redogörelse för utredningens förslag till omläggning av automobilbeskattningen

jämte motiven därtill.

Statens väginstituts undersökningar rörande olika automobiltypers

vägslitning.

På uppdrag av automobilskatteutredningen har statens väginstitut i september

1937 verkställt vissa undersökningar i syfte att klarlägga olika automobiltypers

vägslitande verkan. I betänkandet framhålles att de praktiska

prov, som därvid utförts, av kostnadsskäl icke kunnat erhålla samma omfattning

som vissa i utlandet företagna prov. Proven ha begränsats till ett

antal här i landet vanligen förekommande typer av person- och lastautomobiler

samt omnibussar. Med undantag för omnibussarna ha samtliga automobiler,

med vilka prov företagits, varit av nyare typ. Vidare ha proven

icke kunnat verkställas å vägar med beläggning av olika beskaffenhet utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234. 1"

företagits allenast å grusväg, vilken vägtyp dock motsvarar den större delen

av vårt vägnät.

I ett vid betänkandet såsom bilaga fogat yttrande har väginstitutet redogjort

för de verkställda proven och för de iakttagelser, som med stöd därav

kunnat göras. De slutsatser, som väginstitutet ansett sig kunna draga av

de utförda proven och av annorledes vunnen erfarenhet, äro i korthet följande:
Vägbanan

måste i första hand lia en tillräcklig bärighet för överförande av

de vertikala krafterna till undergrunden. Vore bärigheten otillräcklig, uppstode

av de stora hjultrycken sättningar, utskjutningar, spårbildningar samt

i vissa fall sprickbildning hos slitlagret med åtföljande söndermalning och

upprivning. Ju större hjultrycket vore, desto större bleve kravet på bärighet

och den kostnad, som måste nedläggas å vägen i detta avseende.

Under förutsättning av en tillräckligt bärig vägbana bleve slitlagrets beskaffenhet

av avgörande betydelse. Försöken jämte annan erfarenhet visade, att

det vore möjligt att så sammansätta grusvägbanan, att den vid torrt väglag

hade en god motståndskraft mot trafikens inverkan och icke vore korrugeringskänslig.

Under dessa förhållanden vore slitningen av de hastiga personbilarna

större än av de tyngre, mer långsamtgående fordonen. Särskilt framträdande

bleve den ökade slitningen för personbilar på sträckor, där hastigheten

ökades eller inbromsades. Den höga hastigheten framkallade å vägbanan

en upprivning och därav följande sårbildning. Då våra vägar icke

vore av den beskaffenhet, att en jämn, hög hastighet kunde hållas, bleve

denna ofördelaktiga egenskap hos den snabba trafiken accentuerad. Därest

den tyngre trafiken jämväl skulle framgå med lika hög hastighet, skulle slitningen

av denna bli större på torr, väl sammansatt vägbana.

Därest vägbanan icke vore väl sammansatt utan hade ett löst, korrugeringskänsligt

slitlager, visade hastiga bilar en tendens att sopa undan det lösa gruset,

medan andra fordon framkallade kraftig korrugering eller ingen alls,

beroende på fordonets konstruktion.

De skador, som fordonen åstadkomma i torrt väglag, vore tämligen ringa.

Långt svårare vore de skador, som uppstode på genomfuktig vägbana. Aven

om slitlagret vore motståndskraftigt vid torr väderlek, kunde detsamma fullständigt

ödeläggas å genomfuktig vägbana redan efter relativt ringa trafikmängd.

Vägbanans förhållande i sådan väderlek bleve därför av avgörande

betydelse för bedömande av olika fordons vägslitande förmåga. Försöken visade

därutinnan, att förstörelsen av de tyngre fordonen å genomfuktig väg

framskrede långt snabbare än förstörelsen genom personbilarna. Efter samma

antal bleve ödeläggelse!! av de tyngre fordonen långt större än för de

snabba och lättare fordonen. När de tyngre fordonen slutat sin körning och

endast de lättare fortsatte att köra, framginge, att när det sammanlagda tontalet

började bliva lika, jämväl slitningen började bliva lika. Ehuru iakttagelserna

i detta avseende vore tämligen grova, vore emellertid tendensen

fullt klar och man torde därför vara berättigad att antaga som en approximation,

att tunga och lätta fordon vid genomfuktig vägbana gane ungefärligen

samma slitning vid samma tontal av den transporterade bruttovikten.

Möjligen vore detta något ogynnsamt för personbilarna.

Av försöken framginge, att fordonets konstruktion bade stor betydelse i

fråga örn den åverkan, som fordonet utövade mot vägbanan. Sålunda inverkade

fordonets konstruktion i hög grad på korrugeringen. På slitningen

i fuktigt väglag kunde jämväl sådan inverkan konstateras. Vilka faktorer,

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 231. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

som härvid övade inflytande, kunde icke på grund av det otillräckliga försöksmaterialet

klarläggas.

Väginstitutet har uttalat, att enär försöken ur flera synpunkter icke varit

uttömmande, det vore vanskligt att av de utförda proven draga slutsatser

rörande en rättvis avvägning av automobilbeskattningen mellan olika fordonsslag.

Institutet har emellertid ansett det vara riktigt att söka grunda en

uppfattning om automobilbeskattningens avvägning på erhållna fakta, så

långt de räckte. Vid ett bedömande av de erhållna resultaten har väginstitutet

i huvudsak kommit till följande slutsatser, såvitt angår grusvägarna:

1) De tyngre fordonen borde bekosta den merutgift, som för dem uppstode

genom behovet av en mer bärkraftig underbyggnad av vägen.

2) Å genomfuktig vägbana syntes med någon approximation samma tontal

giva samma slitning, i stort sett oberoende av fordonstypen, varvid de tyngre

fordonens åverkan motsvarades av sådan från ett större antal lättare fordon

med större hastighet. — Avvägning av automobilskatten efter tonmiltal skulle

därför i stort sett motsvara den verkliga vägslitningen.

3) Att olika fordonskonstruktioner med samma vikt slete vägbanan i olika

grad skulle logiskt leda till ett premierande i skattehänseende av de konstruktioner,

som minst slete vägen. — En sådan anordning funne institutet icke

vara praktiskt möjlig att genomföra.

På grundval av försöksresultaten och med ledning av erfarenheter och

material, som insamlats på annat sätt, har väginstitutet vidare framlagt sin

uppfattning om automobilskattebördans fördelning ur vägteknisk synpunkt

mellan de särskilda beskattningsföremålen. Väginstitutets synpunkter härutinnan

kunna i korthet sammanfattas sålunda:

Ur vägteknisk synpunkt borde vägväsendets kostnader läggas till grund

för ett bedömande av bilskattebördans skäliga fördelning mellan olika fordonskategorier

med hänsyn till deras krav på vägarna. Automobilbeskattningen

kunde lämpligen uppdelas i vissa tänkta former: grundavgift, extra

viktavgift, extra hastighetsavgift och vägslitningsavgift.

Grundavgiften. Då en icke ringa del av vägväsendets utgifter utgjordes av

en grundkoslnad, som medförde samma nytta för varje fordon, som trafikerade

vägen, borde en grundavgift uttagas av alla motorfordon i form av en

enhetsskatt, oberoende av fordonets vikt och beskaffenhet i övrigt. Storleken

av denna avgift kunde diskuteras, enär skäl kunde anföras för, att en

del av grundkostnaderna uttoges efter den nytta, som fordonen hade av vägarna

eller med andra ord efter transportarbetets storlek.

Extra viktavgift. De tyngre fordonen krävde större anläggningskostnader

med hänsyn till vägens bärighet än de lättare fordonen. Utom den grundkostnad,

som erfordrades för att göra vägen framkomlig för fordon i allmänhet,

erfordrades ytterligare kostnader — exempelvis för tjockare bärlager,

något större bredd av vägen, starkare broar med mera — om vägen

skulle göras bärig för tyngre fordon. Ur vägteknisk synpunkt ansåges skäligt,

att den sålunda uppkomna merkostnaden ersattes av de tyngre fordonen

i form av en extra viktavgift. Efter en summarisk beräkning hade väginstitutet

uppskattat merkostnaden för de tyngre fordonens större krav på bärigheten

till 5—6 milj. kronor för år.

Extra hastighetsavgift. Då stor hastighet hos fordonen medförde ökad an
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

19

läggningskostnad utöver den grundkostnad, som erfordrades för fordon med

mindre hastighet, borde de särskilda kostnader, som på grund av den större

hastigheten måste nedläggas på vägen, ersättas av de hastiga fordonen i form

av en extra hastighetsavgift. Större hastighet medförde emellertid ökad åtgång

av drivmedel och sålunda större skatteutgift härför. Av verkställda utredningar

franninge, att den merbeskattning, som ulginge genom ökad åtgång

av drivmedel, väl motsvarade de ökade kostnader, som behövde nedläggas

på vägarna med hänsyn till hastighetskravet. Då väginstitntet ansett

kravet på extra hastighetsavgift bliva helt tillgodosett genom den automatiska

ökningen av skatterna å drivmedel vid fordonens större hastigheter. hade

ingen särskild sådan avgift ansetts vara befogad.

Vågslitningsavgift. Den del av vägunderhållskostnaden, som vore beroende

av trafikens mängd och beskaffenhet, borde utgå i form av en vägslitningsavgift,

beräknad i förhållande till fordonens vägslitning. Då denna

ökade med fordonens tyngd och körlängd och då den med en sannolik

approximativ beräkning kunde anses vara proportionell mot det utförda

transportarbetet av fordonens totala vikt i genomsnitt, borde denna avgift

utgå efter tonmiltalet. Vid beräkning av detta borde fordonens egen vikt

och genomsnittliga last vara bestämmande.

På nu anförda skäl borde automobilbeskattningen uppdelas å följande

avgifter, nämligen: grundavgift, extra viktavgift och vågslitningsavgift. Sedan

grundavgiften uttagits såsom en enhetsskatt av samtliga fordon och en

extra viktavgift uttagits av de tyngre fordonen, borde återstoden av det erforderliga

totala skattebeloppet utgå av samtliga fordon i form av en vägslitningsavgift,

proportionell mot tonmiltalet. Av praktiska skäl borde

emellertid dessa tre avgifter, vilka endast vore tänkta former av

beskattningen, liksom hittills utgå i form av skatter å de olika beskattningsföremålen.

Väginstitutet, som under hand inhämtat, att automobilskatteutredningen

ämnade föreslå upphävande av skatten å automobilgummiringar,

föresloge, att automobilskattén borde utgå dels såsom fordonsskatt

och dels såsom skatt å drivmedlen. Under förutsättning, att samma

totala belopp av automobilsk att, som för närvarande utginge, alltjämt skulle

uttagas, föresloge institutet, att av det mot gummiringskatten svarande beloppet,

cirka 16 milj. kronor, en tredjedel borde läggas å fordonsskatten och

två tredjedelar å skatterna för drivmedlen.

I enlighet med nu angivna grunder har väginstitutet för sin del framlagt

ett förslag till omläggning av automobilbeskattningen, enligt vilket skulle utgå

dels bensinskatt med 12 öre för liter, dels ock fordonsskatt med följande

belopp:

för personbilar: 50 kronor i grundavgift och 8 kronor per 100 kilogram av

tjänstevikten, med 600 kilograms skattefritt avdrag;

för lastbilar: 50 kronor i grundavgift och 30 kronor per 100 kilogram av

tjänstevikten, med 1,200 kilograms skattefritt avdrag;

för omnibussar: 50 kronor i grundavgift och 18 kronor per 100 kilogram

av tjänstevikten, med 600 kilograms skattefritt avdrag.

För lastbilar med upp till 1,400 kilograms tjänstevikt skulle skatten beräknas

på samina sätt som för personbilar.

Skillnaden i fordonsskatten för lastbilar och omnibussar motiveras av väginstitutet

med dessa fordonskategoriers olika lastförmåga i förhållande till

tjänstevikten. Skattesatserna vore enligt förslaget så avvägda, att vid samma

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

tjänstevikt och halv last den totala fordonsskatten bleve ungefär densamma

för lastbilar som för omnibussar. Skillnaden i fordonsskatten för personbilar

och lastbilar vore betingad av enahanda skäl. Därtill komme att personbilarna

bade en högre bränsleförbrukning per tonmil, varför fordonsskatten

vid samma tjänstevikt med tillägg av halv last borde vara lägre för

personbilarna än för övriga automobiler.

Automobilskatteutredningens förslag till omläggning av automobil
beskattningen.

Såsom vid olika tillfällen framhållits avses med automobilbeskattningen

att erhålla täckning för de kostnader, som motoiTordonstrafiken förorsakar

vägväsendet. För att med någon grad av säkerhet kunna bedöma, med vilket

belopp automobilskattemedel behöva uttagas för att täcka den andel av

kostnaderna för vägväsendet som skäligen bör belöpa å denna trafik, förutsättes

ingående kännedom om bland annat förhållandet mellan motorfordonstrafik

och annan trafik samt örn den av motorfordonstrafiken förorsakade

vägslitningen jämförd med den vägslitning, som härleder sig av annan

trafik. Vissa undersökningar i dessa avseenden lia verkställts i samband

med tidigare utredningar angående vägväsendet, men några mera tillförlitliga

resultat ha därvid icke kunnat ernås. Automobilskatteutredningen

ifrågasätter för sin del, örn det överhuvud taget är möjligt att med stöd av än

så noggranna och ingående undersökningar verkställa en något så när exakt

beräkning av de genom motorfordonstrafiken orsakade merkostnaderna för

vägväsendet. Även om vissa ytterligare undersökningar i antydda syfte

skulle verkställas, torde man enligt utredningens förmenande i allt fall slutligen

bliva hänvisad till att låta sig nöja med en approximativ uppskattning

av sagda merkostnad. Utredningen har icke upptagit berörda spörsmål till

behandling utan vid upprättandet av sitt förslag till omläggning av automobilbeskattningen

utgått från att av motorfordonstrafiken skall i automobilskattemedel

å enahanda fordonsbestånd och vid lika trafikintensitet som för

närvarande uttagas lika stort totalbelopp som utgår enligt gällande bestämmelser.

Gummiringskatten.

I fråga om gummiringskatten anföres i betänkandet bland annat följande:
Mot

den nuvarande beskattningen av automobilgummiringar ha framförts

invändningar i flera olika hänseenden. Sålunda lia framhållits de mindre

gynnsamma verkningar denna skatteform finge befaras medföra i avseende

å trafiksäkerheten. Till följd av den höga skatten och därav föranledda

höga anskaffningskostnader för nya ringar sletes ringarna numera hårdare

än som med hänsyn till trafiksäkerhetens krav vore önskligt. Utredningen

är visserligen icke i tillfälle att framlägga några siffror rörande frågan, i vil
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

21

ken omfattning bristfälligt ringmaterial kan ha medverkat till inträffade trafikolyckor.

Såvitt kunnat utrönas, föreligger för närvarande ej tillförlitligt

material för bedömande av denna fråga. En regel flir anordnande av statens

beskattningssystem bör emellertid vara, att sådana skatteformer icke

tillskapas eller, örn så skett, icke bibehållas, som kunna vara ägnade att

motverka ett samhällsintresse av den betydenhet uppehållandet av trafiksäkerheten

å våra vägar måste anses innefatta. Redan av denna anledning

finner utredningen gummiringskatten utgöra en numera icke önskvärd skatteform.

Vidare har anmärkts, att gummiringskatten drabbar ojämnt såväl i förhållande

till de olika fordonsslagen som med avseende å fordon av samma slag.

De av utredningen företagna undersökningarna rörande skattebelastningen

å olika slag av fordon ha utvisat, att gummiringskatten per tonmil räknat

drabbar personbilarna hårdast, därnäst lastbilarna och att omnibussarna träffas

lindrigast av denna skatt. För omnibussarna utgör sålunda gummiringskatten

per tonmil mindre än hälften av gummiringskatten för personbilar.

Att skatten träffar fordon av samma slag ojämnt i den omfattning som är

fallet, torde bero på flera omständigheter. Sålunda är ringarnas hållbarhet

växlande. Vidare inverkar den omständigheten, huruvida regummeringsförfarande

tillämpas och vilket resultat detta giver. Slitstyrkan hos ringar

tillverkade av samma material och under enahanda förhållanden kan växla

från något hundratal till mer än tiotusen mil. Att en ring blir obrukbar,

innan den förslitits, kan bero på fabrikationsfel, men anses i regel vara att

hänföra till andra orsaker. Såsom exempel härpå må nämnas, att gummiringarna

å äldre vagnar slitas snabbare än å nya, att felaktigheter å fordonen,

såsom beträffande deras avvägning, kunna bidraga till snabbare förslitning

av ringarna, att förarens sätt att föra fordonet påverkar ringslitningen,

att dåliga vägar slita ringarna mera än goda samt att användning av snökedjor

medför ökad ringslitning. Vad nu anförts utvisar tillika, att ringslitningen

jämväl påverkas av omständigheter, varöver fordonsägaren ej själv

räder.

Mot gummiringskatten har ytterligare anförts, att särskilt vid dess nuvarande

höjd, den medförde en avsevärd fördyring av gummiringarna; skatten

motsvarade sålunda i vissa fall upp till 40 procent av ringarnas försäljningspris.

Då skatten uttoges, beträffande här i riket tillverkade ringar hos tillverkaren

och beträffande hit införda ringar hos importören, ägde dessa

ävensom deras återförsäljare möjlighet att tillgodogöra sig vinst jämväl å

den del av ringpriset, som motsvarade skatten. Man anser sig inom handeln

å detta område äga fog för en sådan vinstberäkning dels enär tillverkare,

importörer och återförsäljare i förhållande till konsumenten förskottera skatten,

dels ock för att täcka sig för den risk, som föreligger att nödgas lämna

rabatt å försäljningspriset för ringar, som blivit obrukbara, innan de förslitits.

Till utredningen har uppgivits att. medan staten i skatt uppbure 3.50

kronor per kilogram gummi, kunde beräknas, att för konsumenten skatten,

efter det dels tillverkare respektive importör dels ock återförsäljare tillagt

vinst och omkostnader, motsvarade 5.25 till 5.50 kronor per kilogram.

Det har ock gjorts gällande, att de höga priserna å gummiringarna frestade

till användande av för klena ringar. Sålunda har för utredningen framhållits,

att i stort sett hela lastbilsbeståndet i Sverige för närvarande ginge

med överbelastade ringar och att åtminstone en bidragande orsak härtill

vöre nu rådande ringpriser.

I betänkandet framhålles vidare, att ett bibehållande av gummiringskatten

ansetts förutsätta särskilda åtgärder i tre olika hänseenden, nämligen in
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

förande av skatt å regummeringsgummi, medgivande av skatterestitution för

ringar, som utsatts för svårare skada innan deras förslitning nått viss större

omfattning, samt medgivande av skattefrihet för ringar till transportvagnar,

maskiner och redskap särskilt för jordbrukets och skogsbrukets behov.

Med hänsyn till svårigheten att åvägabringa erforderlig kontroll över det

gummi, som användes för regummering, torde enligt utredningens mening

en särskild beskattning av regummeringsgummi icke kunna på nöjaktigt

sätt anordnas.

Medgivande av skatterestitution för ringar, som på grund av inträffad

skada eller fabrikationsfel blivit obrukbara, anser utredningen icke heller

innefatta en t amkomlig väg, detta främst beroende på att det knappast

torde vara möjligt att med nödig tillförlitlighet fastställa orsaken till att en

ring blivit i förtid oanvändbar samt på svårigheten att bestämma storleken

av det skattebelopp, som i varje särskilt fall bör restitueras. Kostnaderna

för anordnande av nödig kontroll skulle för övrigt enligt utredningens mening

ställa sig alltför höga i förhållande till den nytta, som kunde påräknas av

ett restitutionsförfarande.

Vad angår frågan om skattefrihet för gummiringar, använda å transportvagnar,

maskiner och redskap särskilt inom jordbruket och skogsbruket,

framhålles i betänkandet, att användandet av gummiringar för angivna ändamål

skulle innefatta en stor besparing av dragkraft för dessa näringars

behov och för den skull framstode såsom ett betydelsefullt led i en som

önskvärd ansedd rationalisering av jord- och skogsbrukets driftsmetoder.

Jämväl ur vägslitningssynpunkt vore det av värde, att de nu brukliga hjulen

med järnskenor ersattes med hjul försedda med gummiringar. Erfarenheten

hade visat, att gummiringskatten för närvarande utgjorde hinder för

användning i större omfattning av gummiringar för ifrågavarande ändamål.

Utredningen hade särskilt undersökt möjligheten att på tillförlitligt sätt

skilja här åsyftade ringar från ringar avsedda för motorfordon. Därvid

hade övervägts tre olika förslag. Det ena avsåge genomförande av den

regeln, att gummiringar till icke motordrivna fordon skulle vara helt eller

delvis tillverkade av gummi, färgat på sådant sätt som icke förekomme beträffande

automobilgummiringar. Det andra åsyftade sådan märkning av

gummiringarna, att denna angåve ringarnas användning. Det tredje förslaget

ginge ut på användandet av särskilda fälgdimensioner för ringar avsedda

att begagnas inom jordbruket och skogsbruket för förut angivna ändamål.

Samtliga dessa förslag hade funnits ur teknisk synpunkt kunna genomföras

men av fiskaliska skäl icke kunna förordas. Det hade nämligen framgått,

att nöjaktig kontroll icke kunde åstadkommas till förebyggande av att

skattefria gummiringar, i synnerhet efter förstärkning genom regummering,

komme till användning å motordrivna fordon.

Såsom ett sammanfattande omdöme uttalar utredningen, att den nuvarande

skatten å automobilgummiringar icke utgör en ändamålsenlig och rättvis

skatteform. Särskilt finner utredningen starka skäl emot skattens bibehållande

ligga dels däri, att skatten är ägnad att motverka trafiksäkerheten,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

23

dels ock däri att den utgör ett hinder för tillkomsten av ett naturligt och ur

rationaliseringssynpunkt önskvärt användningsområde för gummiringar

inom jordbruket och skogsbruket. I detta sammanhang framhålles även,

att av de nio länder, beträffande vilka utredningen låtit införskaffa upplysningar

angående sättet för automobilbeskattningens ordnande, endast Norge

numera har särskild skatt å automobilgummiringar.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att skatten å automobilgummiringar

upphäves. I anslutning härtill föreslås befogenhet för

Kungl. Maj:t att på framställning medgiva restitution av erlagd skatt eller

befrielse från gäldande av påförd skatt för automobilgummiringar, vilka vid

tiden för skattens upphävande ännu icke tagits i bruk.

Skatterna å drivmedel.

Såsom redan anförts har automobilskatteutredningen utgått från att av

motorfordonstrafiken skall, vid lika fordonsbestånd och trafikintensitet som

för närvarande, i skatt uttagas samma totalbelopp som utgår med tillämpning

av nu gällande beskattningsregler. Vid borttagande av gummiringskatten

måste följaktligen ett belopp, motsvarande den årliga totalsumman

av gummiringskatten, i annan form uttagas av motorfordonstrafiken.

Under budgetåret 1936/1937 bär avkastningen av automobilbeskattningen

i avjämnat tal utgjort 107.1 miljoner kronor, därav 29.4 miljoner kronor

fordonsskatt, 61.8 miljoner kronor skatt å drivmedel och 16.0 miljoner kronor

gummiringskatt. För täckande av det skattebelopp, som bortgår genom

gummiringskattens avskaffande, äro enligt utredningens mening tre alternativ

tänkbara. Beloppet kan uttagas genom höjning uteslutande av fordonsskatten

eller uteslutande av skatterna å drivmedel eller ock genom ökning

av skatterna å båda dessa slag av beskattningsföremål.

Beträffande det förstnämnda alternativet yttrar utredningen, att detsamma

skulle påfallande hårt drabba personbilar, som icke nyttjas i yrkesmässig

trafik, och över huvud fordon som begagnas i ringa omfattning. Det

andra alternativet, böjning enbart av skatterna å drivmedel, skulle förutsätta

en höjning av dessa skatter med 3 öre per liter, varigenom vid nuvarande

drivmedelsförbrukning skulle inbringas cirka 18.5 miljoner kronor

eller 2.5 miljoner kronor mera än vad som skulle bortgå vid gummiringskattens

avskaffande. Mot en så avsevärd höjning av skatterna å drivmedel

talar enligt utredningens mening dels att hela den yrkesmässiga motorfordonstrafiken

skulle hårt träffas därav, dels ock att höjningen .skulle bliva

särskilt kännbar för motorfordonstrafiken över huvud i de delar av landet,

där bensinpriset är jämförelsevis högt, d. v. s. företrädesvis i de norrländska

länen. Utredningen anser därför intetdera av nyssberörda två alternativ

böra komma i fråga utan förordar i stället det tredje alternativet, innebärande

en fördelning av beloppet mellan båda titlarna, skatterna å drivmedel

och fordonsskatten.

Vid övervägande huru denna fördelning lämpligast bör ske bär utredningen

i första band baft att taga ställning till frågan, huruvida skatterna å driv
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

medel böra höjas med 1 eller 2 öre per liter. Höjning med brutet öretal har

utredningen nämligen ansett icke böra ifrågakomma. En höjning med 1

öre kan vid nuvarande förbrukning beräknas medföra en merinkoinst av i

runt tal 6.2 miljoner kronor. Vid höjning av drivmedelsskatterna med allenast

1 öre för liter skulle det sålunda, för utfyllandet av gummiringskattens

totalbelopp, bliva erforderligt att uttaga 9.8 miljoner kronor genom

höjning av fordonsskatten. Då denna skatt, såsom nyss nämnts, för närvarande

avkastar i runt tal 29.4 miljoner kronor, skulle en dylik höjning

motsvara en genomsnittlig ökning av fordonsskatten med en tredjedel. Utredningen

framhåller, att detta alternativ uppenbarligen vore att föredraga

för den yrkesmässiga trafiken och överhuvud taget för trafik, där ett mera

intensivt utnyttjande av fordonen kunde äga rum. Däremot komme för den

icke yrkesmässiga personbilstrafiken och för fordon, som nyttjades endast

i mindre utsträckning, den starka höjningen av fordonsskatten att innebära

ett avsevärt ökat skattetryck, detta jämväl med hänsyn tagen till gummiringskattens

bortfallande. Genom avvägning av fordonsskatten olika fordonsslag

emellan kunde skattetrycket visserligen så fördelas, att personbilarna

träffades lindrigare av höjningen än lastbilar och omnibussar. Den

enligt detta alternativ erforderliga merinkomsten i fordonsskatt ansågt utredningen

emellertid vara av den storleksordning, att även om en förhållandevis

betydande andel av beloppet kunde överflyttas å sistnämnda två

fordonskategorier, fordonsskatten för personbilar likväl måste avsevärt

höjas.

En höjning av skatterna å drivmedel med 2 öre för liter kan, enligt vad

redan anförts, beräknas medföra en merinkomst av cirka 12.4 miljoner kronor,

varvid fordonsskatten skulle behöva höjas med endast omkring 3.6 miljoner

kronor. Till bemötande av de erinringar, som från den yrkesmässiga

trafikens sida kunna göras mot en dylik höjning av drivmedelsskatterna,

framhåller utredningen, att det får anses skäligt, att borttagande av skatten

å en förbrukningsartikel till huvudsaklig del kompenseras genom höjning

av den skatt, som utgår å en annan förbrukningsartikel. Utredningen finner

stöd för en fördelning av beskattningen enligt detta alternativ jämväl däri, att

såvitt utredningen kunnat finna, gällande beskattningsregler icke visats vara

behäftade med brister av beskaffenhet att motivera ett frångående i mera

avsevärd grad av de nuvarande grunderna för beskattningens fördelning å

fordonen och förbrukningsartiklarna. Utredningen föreslår alltså, att skatterna

å bensin och brännolja höjas med 2 öre per Uter, eller för bensin från

10 till 12 öre och för brännolja från 7 till 9 öre per liter.

Vad angar skatten a motorsprit har, såsom redan nämnts, uppskov med

skattens ikraftträdande medgivits till den 1 juli 1940, Då utredningen förutsatt,

att frågan örn motorspritens beskattning dessförinnan kommer att upptagas

till särskild omprövning, har utredningen icke funnit anledning att i

förevarande sammanhang ingå på detta spörsmål.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

25

Fordonsskatten.

Den grundläggande regeln för avvägningen av beskattningen mellan elika

slag av fordon har varit, att skatten bör drabba de skilda fordonskategorierna

såvitt möjligt i förhållande till den vägslitning de förorsaka. Den nuvarande

fordonsskatten har man principiellt sökt beräkna efter fordonets

rullande vikt, d. v. s. vikten av fordonet i driftfärdigt skick, eller alltså

tjänstevikten ökad med vikten av det antal personer eller den last, fordonet

kan beräknas i medeltal medföra. Med hänsyn till svårigheten att, särskilt

för lastbilar och omnibussar, på ett betryggande sätt bestämma den rullande

vikten har man emellertid fått åtnöjas med att låta tjänstevikten utgöra

grund för skattens beräknande. Skatten har därvid fastställts till enhetliga

belopp för samma tjänstevikt, oavsett örn fordonet varit att hänföra till personbil,

lastbil eller omnibus. Genom medgivande av ett skattefritt avdrag å

tjänstevikten, varigenom skatteskalan för de högre tjänsteviktsklasserna

gjorts progressiv, har dock kravet på skattens anpassning efter vikten av

fordon och last vunnit ett visst beaktande.

Efter redogörelse för de anmärkningar av olika slag, som framförts mot

den nuvarande fordonsskattens konstruktion, anför utredningen att denna

skatt i vissa hänseenden vore mindre väl avvägd. Skatten drabbade väl hårt

sådana fordon, som nyttjades i mindre omfattning, särskilt ett stort antal

personbilar i icke yrkesmässig trafik. För dessa senare kunde dock fordonsskatten

sägas innefatta ett visst moment av ^beskattning. Fordon i yrkesmässig

trafik, vilka i allmänhet användes i intensiv drift, drabbades däremot

mindre hårt av denna skatteform. Av de tyngre fordonen drabbades omnibussarna

förhållandevis hårdare av fordonsskatten än lastbilarna.

Med det förut berörda förslag till omläggning av fordonsskatten, som statens

väginstitut upprättat under förutsättning av gummiringskattens avskaffande

och höjning av bensinskatten med 2 öre för liter, har institutet

angivit sin uppfattning örn hur fordonsskatten i kombination med en sålunda

höjd skatt å drivmedlet lämpligen bör vara konstruerad för att en ur

vågtekniska synpunkter i möjligaste mån rättvis beskattning av olika fordonsslag

skall åvägabringas. Institutet framhåller emellertid, att vid det

slutliga bestämmandet av skattesatserna hänsyn naturligen bör tagas jämväl

till andra synpunkter, såsom sociala, militärpolitiska med flera. Även

automobilskatteutredningen hävdar, att de vägtekniska intressena icke ensamma

böra få vara avgörande vid beskattningsreglernas utformning utan

att också näringspolitiska och sociala synpunkter i viss mån måste anläggas

å detta spörsmål. Utredningen påpekar, hurusom avsteg från principen örn

vägslitningen såsom allena avgörande faktor för beskattningens anordnande

redan skett i fråga om fordon drivna med träkolsgas samt beträffande fordon,

som fylla vissa allmännyttiga ändamål. Ett hänsynstagande uteslutande

till den vägtekniska sidan av problemet skulle enligt utredningens mening

för en stor del av den yrkesmässiga trafiken och för åtskilliga näringsföretag

medföra icke önskvärda ekonomiska verkningar, vilka i sista hand

komme att i en eller annan form drabba de enskilda medborgarna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

I överensstämmelse med dessa allmänna synpunkter på frågan har automobilskatteutredningen,

enligt vad den framhåller, vid skattens avvägning

olika fordonsslag emellan, med fasthållande vid vägslitningen såsom grundprincip

för skattens differentiering, ansett sig böra i viss mån beakta den

s. k. nyttotrafikens intressen. Utredningen betonar emellertid i detta sammanhang,

att åstadkommandet av en för de enskilda fallen med hänsyn till

den faktiska vägslitningen under alla omständigheter fullt rättvis beskattning

— även efter synnerligen omfattande och tidskrävande undersökningar

beträffande hela motorfordonstrafiken — innefattar ett olösligt problem.

Man hade härvid att räkna med icke allenast fordonens och vägarnas beskaffenhet

och olika utnyttjande utan jämväl det mänskliga momentet, förarnas

kvalifikationer och det sätt, varpå fordonen framfördes på vägen.

Den ständigt fortgående utvecklingen inom motor- och automobilteknikens

områden ävensom inom vägväsendet inverkade ock på möjligheterna att på

ett i allo rättvist och tillfredsställande sätt anordna motorfordonsbeskattningen.

Inom automobilskatteutredningen lia förutom väginstitutets förslag till

omläggning av fordonsskatten jämväl ett flertal andra förslag varit föremål

för närmare övervägande. Utredningen har i likhet med väginstitutet funnit,

att — för åvägabringande av en med olika fordons vägslitning bättre

överensstämmande beskattning än enligt gällande regler —- det icke vöre

möjligt att uppbygga fordonsskatteskalan uteslutande å tjänstevikten. Genom

införande av större skattefritt avdrag och samtidig höjning av skattesatsen

kunde man visserligen åstadkomma ökad progression i skatteskalan

och sålunda hårdare träffa de tyngre fordonen. En dylik åtgärd komme

emellertid att träffa omnibussarna särskilt hart, under det att lastbilarna,

som i tjänsteviktshänseende läge mellan personbilar och omnibussar, skulle

därav drabbas lindrigare. Med anledning härav har utredningen i likhet

med väginstitutet funnit erforderligt att införa en differentiering av fordonsskatten

med hänsyn till de olika fordonskategorierna och sålunda grunda

beskattningen på en kombination av tjänstevikt och fordonsslag.

Vidare har utredningen ansett lämpligt att, såsom ock väginstitutet föreslagit,

av varje fordon uttages en årlig grundavgift, oberoende av fordonets

vikt eller beskaffenhet i övrigt. En sådan avgift finge anses representera det

för alla fordon gemensamma intresset av att ett allmänt vägnät förefinnes.

Grundavgiftens belopp bär utredningen i anslutning till väginstitutets förslag

ansett böra fastställas till 50 kronor.

Vidkommande fordonsskattens konstruktion i övrigt bör enligt utredningens

uppfattning, med stöd av de vägtekniska erfarenheter som hittills vunnits,

en viss överflyttning av skattebördan från de lättare till de tyngre fordonen

äga rum. Inom de olika fordonskategorierna bör på grund härav vid

jämförelse med de nuvarande skatteskalorna genom ökat skattefritt viktavdrag

skärpt progressivitet i skatteskalorna anordnas. Vidare böra skattesatserna

så fastställas, att en viss utjämning av skattebelastningen per tonmil

de olika fordonsslagen emellan vinnes. Sålunda bör för lastbilarna, för vilket

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 234

fordonsslag fordonsskatten för närvarande per tonmil räknat bliver lindrigast,

fordonsskatten utgå efter en högre skattesats än för övriga fordonsslag.

Omnibussarna, som till övervägande del ha betydligt högre tjänstevikt

än övriga fordonsslag — genomsnittliga tjänstevikten den 30 juni 1937

utgjorde för omnibussarna 4,065 kilogram, för lastbilarna 2,082 kilogram

och för personbilarna 1,425 kilogram — träffas genom progressionen i

skatteskalan hårdare än övriga fordon. Vid enhetligt skattefritt avdrag för

samtliga fordonskategorier bör därför en lägre skattesats fastställas för omnibussarna

än för lastbilarna.

Den ökning av fordonsskatten, som vid gummiringskattens upphävande

enligt utredningens förslag blir erforderlig, har utredningen ansett böra

träffa samtliga fordon. Personbilarna böra dock enligt utredningens mening

lå bära en vid jämförelse mellan den å de olika fordonsslagen nu utgående

fordonsskatten mindre andel av ökningen än lastbilarna och omnibussarna.

Slutligen har utredningen ansett, att liksom för närvarande fordonsskatten

bör utgå med ett lägsta belopp av 60 kronor.

Det förslag, som utredningen enligt nu angivna grunder upprättat, innebär

följande:

I grundavgift skall årligen för varje fordon erläggas 50 kronor. Därutöver

skall årlig skatt utgå med följande belopp, nämligen

för personbilar 14 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av tjänstevikten

med avdrag av 900 kilogram,

för lastbilar 18 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av tjänstevikten

med avdrag av 900 kilogram,

för omnibussar 16 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av tjänstevikten

med avdrag av 900 kilogram.

Skatten skall utgöra lägst 60 kronor.

Vid differentieringen av skattesatserna alltefter som fordonen utgöras av

personbilar, lastbilar eller omnibussar har utredningen förutsatt, att de i motorfordonsförordningen

givna definitionerna till särskiljande av ifrågavarande

fordonskategorier skola vara utslagsgivande. Emellertid finnas i automobilregistren

såsom skattepliktiga specialvagnar upptagna vissa för särskilda

transportändamål konstruerade bilar, bland vilka må nämnas tankbilar,

bärgningsbilar, likvagnar, steg- och redskapsvagnar, avsedda för exempelvis

reparation av elektriska luftledningar, samt bevattningsbilar, avsedda för

gatu- och vägbevattning. Utredningen framhåller, att i enstaka fall svårighet

lärer kunna uppstå att avgöra, huruvida en specialvagn i skattehänseende

skall hänföras till den ena eller andra fordonskategorien, men håller dock

före, att i allmänhet en nöjaktig klassificering skall kunna ske med ledning

av motorfordonsförordningens definitioner. Utredningen har därför icke ansett

anledning föreligga att verkställa särskild undersökning rörande specialvagnsbeståndet

eller att förorda särskilda bestämmelser för beskattningen av

dessa vagnar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 234-

Av följande sammanställning framgår, huru en omläggning av fordonsskatten

i överensstämmelse med utredningens förslag kommer att verka i förhållande

till nu utgående fordonsskatt beträffande fordon av olika tjänsteviktsklasser.

Fullständiga uppgifter i ifrågavarande avseende beträffande

hela beståndet av personbilar, lastbilar och omnibussar den 30 juni 1937 återfinnas

i de vid utredningens betänkande fogade tabellerna 1—3.

Tjänstevikt

kg-

Nu-

varande

fordons-

skatt

kr.

Fordonsskatt enligt förslaget

personbilar

lastbilar

omnibussar

kr.

ökning

kr.

ökning

kr.

ökning

kr.

%

kr.

%

kr.

%

801— 900

60

60

60

1,001—1,100

70

78

8

11.4

86

16

22.9

_

_

1,201—1,300

98

106

8

8.2

122

24

24.5

_

_

1,301—1,400

112

120

8

7.1

140

28

25.0

_

_

1,401—1,500

126

134

8

6.3

158

32

25.4

_

_

_

1,501-1,600

140

148

8

5.7

176

36

25.7

162

22

15.7

1,801—1,900

182

190

8

4.4

230

48

26.4

210

28

15.4

2,001-2,100

210

218

8

3.8

266

56

26.7

242

32

15.2

2,501—2,600

280

288

8

2.9

356

76

27.1

322

42

15.0

3,001—3,100

350

—

—

—

446

96

27.4

402

52

14.9

4,001—4,100

490

—

—

—

626

136

27.8

562

72

14.7

5,001-5,100

630

—

—

—

806

176

27.9

722

92

14.6

6,001—6,100

770

—

—

—

—

—

—

882

112

14.5

7,001—7,100

910

—

—

—

—

—

1,042

132

14.5

Sammanställningen utvisar, att för personbilarna nuvarande fordonsskatt

kommer att ökas med 8 kronor. Procentuellt är ökningen störst, 11.4 procent,

för personbilar med 1,001—1,100 kilograms tjänstevikt och avtager därefter

med ökad tjänstevikt. För hela personbilsbeståndet motsvarar ökningen, enligt

vad som framgar av tabell 1 vid betänkandet, 6.3 procent av nu å sagda

bestånd utgående fordonsskatt.

Beträffande lastbilarna utgör ökningen i fordonsskatt vid 1,001—1,100

kilograms tjänstevikt 16 kronor eller 22.9 procent samt vid 5,001—5,100 kilograms

tjänstevikt 176 kronor eller 27.9 procent av nuvarande fordonsskatt.

Den totala ökningen i fordonsskatt för lastbilbeståndet motsvarar, enligt vad

tabell 2 vid betänkandet utvisar, i genomsnitt 26.5 procent av nuvarande å

lastbilsbeståndet utgående fordonsskatt.

Vad omnibussarna angår utvisar sammanställningen en höjning av fordonsskatten

med 22 kronor eller 15.7 procent i tjänsteviktsgruppen 1,501—

1,600 kilogram och med 132 kronor eller 14.5 procent av nu utgående fordonsskatt

i den högsta i sammanställningen upptagna tjänsteviktsgruppen, 7,001—

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

7,100 kilogram. I genomsnitt utgör skattehöjningen för hela omnibussbeståndet,

enligt vad som framgår av tabell 3 vid betänkandet, 14.7 procent av

den enligt gällande grunder å omnibussbeståndet utgående fordonsskatten.

Den ökning av fordonsskatten, beräknad å det totala beståndet av personbilar,

lastbilar och omnibussar den 30 juni 1937, som skulle följa av en omläggning

enligt utredningens förslag, belyses i stora drag av följande sammanställning:
-

Automobilbeståndet den

30 juni 1937

Nu utgående

fordonsskatt

Föreslagen

fordonsskatt

Ökning i

skatten

fordonsslag

antal

fordon

summa

kr.

medeltal

per

fordon

kr.

summa

kr.

medeltal

per

fordon

kr.

kr.

%

Personbilar ............

129,830

15,182,906

116: 95

16,134,502

124: 27

951,596

6.3

Lastbilar ..............

Omnibussar ............

50,225

4,450

10,435,350

2,158,968

207: 77

485:16

13,203,682

2,476,292

262:89

556:47

2,768,332

317,324

26.5

14.7

Summa

184,505

27,777,224

150: 55

31,814,476

172:43

4,037,252

14.5

Av sammanställningen framgår bland annat, att av den totala skatteökningen,

uppgående till något över 4 miljoner kronor, den ojämförligt största

delen faller å lastbilarna.

I sammanställningen redovisas icke de fordon, som i automobilregistren

upptagas såsom skattepliktiga specialvagnar. Dessa uppgingo den 30 juni

1937 till ett antal av 1,105 i tjänsteviktsklasser mellan 401 och 6,500 kilogram.

Fordonsskatten för detta bestånd utgör enligt nuvarande bestämmelser

245,458 kronor. Under antagande att samtliga specialvagnar vore hänförliga

till kategorien lastbilar, skulle fordonsskatten å samma bestånd efter den

föreslagna omläggningen komma att uppgå till 310,618 kronor, innebärande

en ökning med 65,160 kronor eller 26.5 procent av den å sagda fordon nu belöpande

skatten.

Automobilskatteutredningen har vidare behandlat frågan om beskattningen

av motorcyklar.

I motorfordonsförordningen skiljes mellan motorcyklar och lättviktsmotorcyklar.

De sistnämnda utgöras av cyklar inrättade för framdrivande medelst

trampning och försedda med hjälpmotor av högst 20 kilograms vikt, dessa

fordons tjänstevikt får ej överstiga 45 kilogram.

Beträffande de egentliga motorcyklarna konstaterar utredningen med stöd

av framlagt siffermaterial, att dessa per tonmil räknat drabbas avsevärt hårdare

av de nu utgående antomobilskatterna än personbilarna. Även efter

gummiringskattens bortfallande och bensinskattens höjning med 2 öre pei

liter komme motorcykcltrafiken att bliva härdare belastad per tonmil än (ivrig

trafik. Vid sådant förhållande bar utredningen funnit böjning av nu utgående

fordonsskatt å motorcyklar icke böra äga rum.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Lättviktsmotorcyklarna intaga i såväl trafik- som beskattningshänseende

en särställning. De äro sålunda fria från registrerings- och besiktningstvång,

och för deras framförande erfordras icke körkort. Ej heller äro de underkastade

bestämmelserna om trafikförsäkring. Fordonsskatt utgår icke för

lättviktsmotorcyklar, och då för dessa cyklar användas samma slag av gummiringar

som för vanliga trampcyklar, äro de jämväl undantagna från gummiringskatt.

Däremot träffas de av bensinskatten.

Utredningen påvisar, att efter höjning av bensinskatten till 12 öre för liter

skattebelastningen per tonmil i genomsnitt kommer att bliva större för

lättviktsmotorcyklarnas del än för personbilstrafiken, oaktat denna senare

har att vidkännas även fordonsskatt. Utredningen har sålunda funnit lättviktsmotorcyklarna

ur väghållningssynpunkt tillräckligt beskattade genom

bensinskatten. Vad angår de i trafiksäkerhetens intresse vid olika tillfällen

framförda kraven på vissa reglerande åtgärder beträffande trafiken med

lättviktsmotorcyklar anför utredningen bland annat, att en ökad beskattning,

exempelvis genom införande av fordonsskatt för dessa cyklar,

sannolikt skulle verka återhållande på efterfrågan av dessa fordon och

sålunda minska de risker, som trafiken därmed för närvarande anses

innefatta. Enligt utredningens mening böra emellertid för minskning av

trafikriskerna andra medel än skattehöjning i första hand prövas. På grund

härav har utredningen icke funnit anledning att föreslå någon skärpning av

beskattningen av trafiken med lättviktsmotorcyklar utöver den, som följer

av den förordade höjningen av bensinskatten. I

I samband med fordonsskatten återstår att behandla frågan om beskattningen

av släpvagnar.

Av utredningens betänkande framgår, att den nuvarande gummiringskatten

för släpvagnstrafiken innefattar en icke oväsentlig belastning. Därest

gummiringskatten borttages utan att i en eller annan form kompenseras av

annan beskattning, kommer användningen av släpvagnar uppenbarligen att

gynnas. Höjningen av fordonsskatten kan förväntas verka i samma riktning.

Bensinskattens höjning kan i förevarande avseende icke anses innefatta

någon mera avsevärd kompensation, alldenstund bensinförbrukningen

icke ökas i proportion till den höjning av lastförmågan, som följer med

användningen av släpvagn.

Med beaktande av dessa synpunkter har utredningen ansett en viss höjning

av fordonsskatten för släpvagnar motiverad. Då dessa fordon i många

fall endast mera tillfälligt tagas i bruk för att öka lastförmågan, bör dock

enligt utredningens mening höjningen företagas med försiktighet.

Därjämte har utredningen funnit skäl föreligga för en omläggning av sättet

för skattens beräknande. För närvarande utgår släpvagnsskatten efter

fordonets maximilast, varmed förstås den beräknade vikten av den största

last och det största antal passagerare, varför släpvagnen är inrättad. Enligt

vad företagna undersökningar visat kan emellertid maximilasten vara mycket

varierande för släpvagnar inom samma tjänsteviktsklass. Då en släp
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 234

vagn med hög tjänstevikt men låg lastförmåga, under förutsättning av i övrigt

ensartade trafikförhållanden, uppenbarligen kan vålla samma vägslitning

som en lättare släpvagn med stor lastförmåga, har utredningen ansett

riktigast, att fordonsskatten för släpvagnar beräknas på grundval av fordonens

totalvikt, motsvarande tjänstevikten med tillägg av maximilasten.

I överensstämmelse med det anförda och på grundval av vissa i betänkandet

lämnade uppgifter om gummiringskattens storlek för olika släpvagnar

föreslår utredningen, att beskattningen av släpvagnar ordnas enligt följande

grunder:

Skatt för släpvagn skall utgå efter släpvagnens tjänstevikt med tillägg av

den beräknade vikten av det största antal passagerare och den största last,

varför fordonet är inrättat (totalvikt):

om vikten understiger 1,000 kilogram med .................... 40 kr.

om vikten uppgår till 1,000 men icke 1,500 kilogram med ........ 80 »

om vikten uppgår till 1,500 men icke 2,000 kilogram med........ 120 »

örn vikten uppgår till 2,000 men icke 3,000 kilogram med........ 140 »

örn vikten uppgår till 3,000 kilogram med ...................... 160 » .

Anmärkas bör, att den sålunda föreslagna höjningen av beskattningen icke

uppgår till det belopp, som enligt av utredningen anförda siffror för närvarande

erlägges i gummiringskatt per år vid 1,000 mils årlig körning.

Den å släpvagnsbeståndet den 30 juni 1937 belöpande fordonsskatten uppgick

till 504,570 kronor. Den merinkomst för statsverket, som en omläggning

av beskattningen enligt nu angivna grunder komme att inbringa, uppskattas

av utredningen till omkring 150,000 kronor för år.

En fordonstyp, beträffande vilken utredningen ansett beskattningsfrågan

i detta sammanhang böra upptagas till särskilt övervägande, är automobil

med påhängsvagn eller, som den även benämnes, automobil

med ledad ram. Denna fordonstyp utgöres av en motordriven vagn med

två axlar, till vilken en påhängsvagn (semitrailer) finnes kopplad. Enligt

nuvarande praxis beskattas motorvagnen och påhängsvagnen var för sig,

den förra såsom automobil och den senare såsom släpvagn.

I betänkandet uppgives, att här i landet för närvarande torde finnas endast

ett fåtal dylika fordon men att ökad användning därav syntes vara att

förvänta, enär fordonstypen under vissa förhållanden erbjöde avsevärt gynnsammare

transportekonomi än lastbilar av vanlig typ. Enligt vad statens

väginstitut anfört torde lastbilar med påhängsvagn ur vägslitningssynpunkt

i vissa fall ställa sig fördelaktigare än vanliga lastbilar, avsedda för motsvarande

lastkapacitet.

Nuvarande praxis vid beskattningen av ifrågavarande fordon anses av såväl

väginstitutct som automobilskatteutredningen icke böra i fortsättningen

vidhållas. Med hänsyn till att dragvagn och påhängsvagn i regel endast i

förening kunna användas för avsett ändamål bör fordonskombinationcn enligt

utredningens mening anses utgöra ett enhetligt fordon och beskattas så
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

som sådant. För den händelse flera påhängsvagnar användas till en dragvagn,

skall enligt utredningens förslag den tyngsta påhängsvagnen medräknas

i den skattepliktiga vikten och de övriga påhängsvagnarna beskattas såsom

släpvagnar. Det förtjänar nämnas, att i vissa främmande länder, exempelvis

Tyska riket och Storbritannien, motorfordon med påhängsvagn beskattas

enligt dessa grunder.

Till vissa av utredningen behandlade frågor av mera speciell innebörd

skall jag återkomma i det följande.

Verkningarna av den föreslagna omläggningen

av beskattningen.

Automobilskatteutredningen har verkställt ingående undersökningar rörande

den förändring i skattebelastningen å olika slag av motorfordon, som

den av utredningen föreslagna omläggningen av beskattningen skulle medföra.

De siffror, som därvid framgått, återfinnas i vid betäkandet fogade

tabeller, till vilka jag torde få hänvisa. Emellertid torde jag här i korthet

få redogöra för det väsentligaste av undersökningsresultatet, sådant detta

av utredningen sammanfattats i dess betänkande.

De av utredningen framlagda siffrorna rörande nuvarande och blivande

skattebelastning för den icke yrkesmässiga personbiltrafiken vid 1,000 och

2,000 mils årlig körning te sig i sammandrag sålunda:

j

Antagen årlig körning

Årlig s k a t

t

Sammanlagd

skatt

fordons-

skatt

kr.

bensin-

skatt

kr.

gummi-

ring-

skatt

kr.

sam-

manlagd

skatt

kr.

per mil

öre

per ton- mil

öre1

Enligt nuvarande bestämmelser.

| 1,000 mil: lägst ..............

60

70

32

162

16.2

16.5

högst ..............

252

220

81

553

55.3

21.6

i medeltal..........

19.7

2,000 mil: lägst ..............

60

140

64

264

13.2

13.5

högst ..............

252

440

163

855

42.8

17.2

i medeltal..........

15.7

Enligt förslaget.

1,000 mil: lägst ..............

60

84

144

14.4

14.7

högst ..............

260

264

—

524

52.4

20.5

i medeltal..........

18.6

2,000 mil: lägst ..............

60

168

—

228

11.4

11.7

högst ..............

260

528

—

788

39.4

15.8

i medeltal..........

14.4 1

1 Vid beräkning av bils skattebelastning per tonmil förutsättes, att bilens lastförmåga utnyttjats

till hälften. Med tonmil avses sålunda produkten av tillryggalagd väglängd och fordonets

tjänstevikt med tillägg av halv last.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234-

33

Anmärkas bör, att vid beräkningen av den årliga ringskattebelastningen

enligt nuvarande bestämmelser ringarnas slitstyrka uppskattats till 3,000

mils körning. Av utredningen inhämtade uppgifter rörande den yrkesmässiga

trafiken utvisa i vissa fall betydligt större slitstyrka hos ringarna. Då

hållbarheten emellertid är beroende icke blott av gummits förslitning utan

jämväl av dess ålder, har utredningen i förevarande fall, som avser förhållandevis

liten årskörning, försiktigtvis ansett sig böra räkna med allenast

nyssnämnda slitstyrka.

Av sammanställningen framgår, att genom den föreslagna omläggningen

personbilarna i privat bruk skulle få en lättnad i skattebördan. Under det

att medeltalet av den nuvarande skattebelastningen per tonmil utgör vid

1,000 mils årskörning 19.7 öre och vid 2,000 mils årskörning 15.7 öre, skulle

motsvarande siffror efter förslagets genomförande bliva 18.6 respektive

14.4 öre.

Emellertid påpekar utredningen vissa förhållanden, vilka böra beaktas

vid bedömandet av siffrorna i tabellerna. Bränsleförbrukningen har beräknats

med ledning av uppgifter dels från tillverkare och försäljare av automobiler,

dels från trafikföretag. Bilfirmornas uppgifter, vilka grundats å

relativt gynnsamma trafikförhållanden samt lämplig skötsel av fordonen,

hava som regel visat lägre bränsleförbrukning än motsvarande uppgifter

från trafikföretagen. Vidare har utredningen vid sina antaganden rörande

slitstyrkan hos gummiringar vid olika trafik icke tagit hänsyn till huruvida

regummeringsförfarande kommit till användning eller till andra särskilda

Årlig

s k a t

t

Sammanlagd

skatt

Antagen årlig körning

fordons-

skatt

bensin-

skatt

gummi-

ring-

skatt

sam-

manlagd

skatt

per mil

per ton- mil

kr.

kr.

kr.

kr.

öre

öre

Enligt nuvarande bestämmelser.

3,000 mil: lägst ..............

154

450

141

745

24.9

12.9

högst ..............

168

540

166

849

28.3

14.2

i medeltal..........

13.8

t i,000 mil: lägst ..............

154

900

283

1,337

22.3

11.6

högst ..............

168

1,080

333

1,531

25.5

.12.8

i medeltal..........

12.4

Enligt förslaget.

3,000 mil: lägst ..............

162

540

—

702

23.4

12.2

högst ..............

176

648

—

824

27.5

13.G

i medeltal..........

13.1

6,000 mil: lägst ..............

162

1,080

—

1,242

20.7

10.8

högst ..............

176

1,296

—

1,472

24.5

12.1

i medeltal..........

11.7

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 234. 6

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 234-

omständigheter, som kunde motivera att belastningen av nuvarande gummiringskatt

räknades lägre. Dessa förhållanden medföra, framhåller utredningen,

att de framlagda skattebelastningssiffrorna i vissa fall förete

för trafiken gynnsammare tal än den föreslagna omläggningen av beskattningen

i verkligheten kan väntas medföra.

Den genomsnittliga skattebelastningen vid yrkesmässig personbiltrafik.

under förutsättning att ringarnas slitstyrka beräknas till 4,000 mils körning,

framgår av den å föregående sida intagna sammanställningen.

Enligt vad denna sammanställning utvisar skulle förslagets genomförande

även för den yrkesmässiga personbiltrafiken medföra en viss lättnad. Skattebelastningen

skulle i medeltal sjunka vid årlig körning av 3,000 mil från

13.8 till 13.1 öre och vid årlig körning av 6,000 mil från 12.4 till 11.7 öre,

allt per tonmil.

Förslagets verkningar för lastbilstrafiken framgå i sammandrag av följande

tabell:

Årlig

skatt

Sammanlagd

skatt

Antagen årlig körning

fordons-

skatt

bensin-

skatt

gummi-

ring-

skatt

sam-

manlagd

skatt

per mil

per ton- mil

kr.

kr.

kr.

kr.

öre

öre

Enligt gällande bestämmelser.

1,000 mil: lägst ..............

140

150

34

324

32.4

i3.o ;

högst ..............

616

400

255

1,271

127.1

17.9

i medeltal..........

15.1

2,000 mil: lägst ..............

140

300

68

508

25.4

10. o

högst ..............

616

800

510

1,926

96.3

14.1

i medeltal..........

11.6

Enligt förslaget.

1,000 mil: lägst ..............

176

180

—

356

35.6

12.5

högst ..............

788

480

—

1,268

126.8

19.7

i medeltal..........

15.5

2,000 mil: lägst ..............

176

360

—

536

26.8

8.9

högst ..............

788

960

—

1,748

87.4

15.0

i medeltal..........

11.1

Av tabellen framgår, att utredningens förslag för lastbilarna skulle medföra

en skärpning av beskattningen vid 1 000 mils årskörning från 15.1 till

15.5 öre per tonmil men däremot en sänkning vid 2,000 mils årlig körning

från 11.6 till 11.1 öre per tonmil. Emellertid framhåller utredningen i anslutning

till dessa siffror, dels att de uppgifter rörande drivmedelsförbrukningen,

å vilka beräkningarna grundats, äro för låga, dels ock att gummi
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 234.

35

ringarnas hållbarhet, som med stöd av uppgifter av industri* och handelsföretag

med flera antagits motsvara 4,500 mils körning, i verkligheten som

regel är större. Då dessa omständigheter i särskild grad inverka på beräkningarna

angående skattebelastningen för lastbilar, liksom även för omnibussar,

bör man enligt utredningens mening icke räkna med att skatteomläggningen

kommer att för lastbilstrafiken visa sig så gynnsam som de anförda

siffrorna synas giva vid handen.

I syfte att ytterligare belysa lastbilstrafikens skattebelastning lia särskilda

beräkningar verkställts med ledning av uppgifter från fyra industriföretag,

tre handelsföretag, statens järnvägars och telegrafverkets trafik med paketoch

lastvagnar samt ett antal åkerier. Enligt dessa beräkningar skulle omläggningen

i stort sett komma att medföra ökning av den undersökta lastbilstrafikens

skattebörda. I medeltal motsvarar skattebelastningen för denna

trafik vid nuvarande skattesatser 15.7 öre per tonmil, under det att motsvarande

siffra efter omläggningen skulle bliva 16.3 öre per tonmil.

För omnibustrafiken skulle den föreslagna omläggningen ställa sig på sätt

framgår av följande sammanställning:

1

1

Årlig

skatt

Sammanlagd (

skatt

Antagen årlig körning

fordons-

skatt

bensin-

skatt

gummi-

ring-

skatt

sam-

manlagd

skatt

per mil

per ton- mil

kr.

kr.

kr.

kr.

öre

öre

Enligt gällande bestämmelser.

3,000 mil: lägst ..............

490

900

221

1,611

53.7

9.1 ''

högst ..............

896

1,200

436

2,532

84.4

10.3 .

i medeltal..........

9.4 |

5,000 mil: lägst ..............

490

1,500

368

2,358

47.2

7.8

högst ..............

896

2,000

728

3,624

72.5

9.0

i medeltal..........

8.1

6,000 mil: lägst ..............

490

1,800

442

2,732

45.5

7.4

högst ..............

896

2,400

873

4,169

69.5

8.7

, i medeltal..........

7.8

Enligt förslaget.

3,000 mil: lägst ..............

562

1,080

—

1,642

54.7

8.9

högst ..............

1,026

1,440

—

2,466

82.2

10.5

i medeltal..........

9.3

1 5fiÖ0 mil: lägst ..............

562

1,800

—

2,362

47.2

7.4 :

högst ..............

1,026

2,400

—

3,426

68.5

9.0

i medeltal..........

7.8

6,000 mil: lägst ..............

562

2,160

—

2,722

45.4

7.0

1,026

2,880

3,906

65.1

8.7

i medeltal..........

7.6

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 234-

Enligt denna sammanställning skulle förslaget för omnibustrafikens del

medföra en icke oväsentlig lättnad i skattetrycket. Den genomsnittliga skattebelastningen

per tonmil skulle sjunka vid 3,000 mils årlig körning från 9.4

till 9.3 öre, vid 5,000 mils årlig körning från 8.1 till 7.8 öre samt vid årlig

körning 6,000 mil från 7.8 till 7.5 öre. Gummiringarnas slitstyrka har därvid

beräknats motsvara 7,500 mils körning. Drivmedlet har antagits vara

bensin. En av utredningen företagen särskild undersökning, som grundats

på uppgifter från ett antal omnibustrafikföretag i skilda delar av landet,

visar även i flertalet fall lägre beskattningssiffror vid tillämpning av förslaget.

Emellertid erinrar utredningen även här om de bristfälligheter, som

vidlåda beräkningarna rörande belastningen av skatter å drivmedel och

gummiringar och som medföra, att förslagets verkningar för omnibustrafikens

vidkommande i verkligheten icke torde bliva så gynnsamma som de

framlagda siffrorna synas angiva.

En på grundval av motorfordonsbeståndet den 30 juni 1937 samt förbrukningen

av drivmedel under budgetåret 1936/1937 verkställd beräkning av de

totala årliga intäkterna av automobilskattemedel före och efter den föreslagna

omläggningen ter sig på sätt följande sammanställning utvisar:

Skatt enligt gällande

Skatt efter föreslagen

bestämmelser

omläggning

kr.

kr.

kr.

kr.

Fordonsskatt:

av personbilar, lastbilar och omnibussar

27,800,000

31,800,000

> specialvagnar....................

250,000

300,000

> motorcyklar ....................

950,000

950,000

» släpvagnar ......................

500,000

29,500,000

650,000

33,700,000

Gummiringskatt ......................

16,000,000

—

Skatter å drivmedel ..................

61,800.000

74,000,090 j

Summa automobilskattemedel

107,300,000

107,700,000 |

Yttranden över automobilskatteutredningens förslag till omläggning

av automobilbeskattningen. I

I det stora flertalet av de avgivna yttrandena har automobilskatteutredningens

förslag till omläggning av automobilbeskattningen i allt väsentligt antingen

direkt tillstyrkts eller ock lämnats utan erinran. I några av de yttranden,

vilka innefatta ett principiellt tillstyrkande av förslaget, lia dock

ifrågasatts vissa mer eller mindre vittgående modifikationer med avseende å

beskattningens anordnande. Till huvudsaklig del beröra dessa ändringsförslag

frågan örn skattebördans fördelning mellan fordonsskatt och drivmedelsskatt

samt mellan olika kategorier av fordon. Från några håll har

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234,

37

uttalats tvekan örn behovet överhuvud taget av en ändring av hithörande

bestämmelser. Den meningen har även kommit till uttryck, att med omläggning

av beskattningen bör anstå till dess en i möjligaste mån tillförlitlig

utredning föreligger angående den andel av kostnaderna för vägväsendet,

som skäligen bör åvila motorfordonstrafiken. Endast i ett par av yttrandena

har förslaget i princip blivit direkt avstyrkt.

Bland de myndigheter och sammanslutningar, som i allt väsentligt tillstyrkt

eller icke haft något att erinra mot det föreliggande förslaget, må här

nämnas arméförvaltningen, statskontoret, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket,

lantbruksstyrelsen — som dock begränsat sitt yttrande till att

avse allenast de delar, vilka direkt beröra jordbruk och fiske — kommerskollegium,

flertatet länsstyrelser ävensom Svenska vägstyrelsernas förbund,

vilket sistnämnda behandlat förslaget enbart ur vägväsendets synpunkt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar sig likaledes i principiellt tillstyrkande

riktning men förordar samtidigt vissa ganska betydande jämkningar

i förslaget beträffande fordonsskatten. Liknande ståndpunkt intages

även av några länsstyrelser.

Saknaden av utredning angående medelsbehovet för täckande av motortrafikens

skäliga andel i vägkostnaderna påtalas av kammarrätten, som anser

det vara av grundläggande betydelse för anordnande av en rättvis automobilbeskattning,

att man har något så när reda på storleken av de merkostnader,

vilka förorsakas vägväsendet genom denna trafik. Innan en så noggrann

utredning som möjligt föreligger härutinnan bör enligt kammarrättens

mening ändring i de nu gällande skattebestämmelserna icke ske, såvida

icke synnerligen starka skäl därför kunna åberopas. Samma synpunkt understrykes

av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Ehuru länsstyrelsen i allt väsentligt

biträder automobilskatteutredningens förslag i och för sig, förklarar

länsstyrelsen sig icke kunna utan vidare förorda detsamma till antagande;

innan skattebehovet noga prövats är enligt länsstyrelsens mening tiden icke

inne att besluta, hur erforderliga medel skola på mest rättvisa sätt fördelas

på de olika skatteobjekten. Länsstyrelserna i Kalmar, Hallands, Skaraborgs.

Värmlands och Västmanlands län ävensom flertalet av de utav kommerskollegium

hörda näringsorganisationerna framhålla likaledes behovet av att en

dylik undersökning kommer till stånd, varefter frågan örn skattefördelningen

kan upptagas till förnyat allsidigt övervägande.

I åtskilliga av de till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivna yttrandena

göras uttalanden av enahanda innebörd, varvid samtidigt framhålles såsom

ingalunda osannolikt, att en sänkning av automobilbeskattningen nu skulle

kunna genomföras utan att vägväsendet undandroges en skälig tribut från

motortrafiken. Med anledning av dessa uttalanden betonar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för egen del, att det måste möta stora svårigheter att för

någon längre tidsperiod någorlunda exakt beräkna de vägkostnader, som förorsakas

av motorismen, fastmera som dessa kostnader vore intimt avhängiga

av motorismens utveckling och framåtskridande. Flera omständigheter

— bland annat redan framställda krav på ett snabbt utbyggande efter mo
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 234.

derna riktlinjer och bestämmelser av landets huvudvägnät såväl å landsbygden

som genom städerna ävensom väntat förslag om tilldelning av automobilskattemedel

till underhåll av enskilda vägar — gjorde det högst osannolikt,

att någon minskning av nu utgående automobilskattemedel genom sänkning

av den nuvarande skattebelastningen skulle med fördel kunna genomföras.

Styrelsens uppfattning vore således den. att saknaden av utredning

i här ifrågavarande avseende icke borde utgöra hinder för ändring av gällande

bestämmelser rörande automobilbeskattningen. Ändringen borde dock

genomföras på sådant sätt, att en framtida höjning eller sänkning i skattesatserna

kunde beslutas utan att därigenom principerna för beskattningens

fördelning på de olika fordonsgrupperna rubbades.

Det här avsedda spörsmålet har berörts även av länsstyrelsen i Uppsala

län. Länsstyrelsen pekar på en råd faktorer, vilka göra det angeläget att totalsumman

automobilskattemedel icke genom omläggningen minskas. Härutinnan

anföres i huvudsak följande:

Enligt erfarenheten från Uppsala län måste trafiksäkerhetens krav under

en följd av år framtvinga mycket dyra åtgärder för omläggning och förbättring

i första rummet av huvudvägarna men senare också av ett stort antal

sekundära vägar, på vilka automobiltrafiken jämväl underginge ständig ökning.

För alla biltrafikanter skulle driftkostnaderna avsevärt nedbringas,

om vägarna vore i bättre skick. Med nuvarande underbyggnad och under - hållsform vore det på vissa sträckor tidvis icke möjligt, trots de största ansträngningar

från vägstyrelserna och deras befattningshavare, att hålla vägbanan

i tillfredsställande skick. Orsaken härtill vore icke endast ökningen

av antalet fordon utan också den tilltagande tyngden hos lastbilstrafiken och

de ökade hastigheterna hos såväl person- som lastbilar. Vägbanans brister

ökade driftkostnaderna för biltrafiken. Det ökade antalet fordon framtvingade

breddning, och på vissa sträckor i närheten av städer och industrisamhällen

måste cykeltrafiken snart skiljas från motortrafiken. På många håll torde

städerna hava kvar dyrbara gatubreddningar och omläggningar, som framtvingades

av biltrafiken. Resultatet av här antydda faktorer bleve, att det ur

trafiksynpunkt vore trängande att åtminstone icke mindre, men snarare högre

belopp än den nuvarande automobilskatten stöde till förfogande. Sedan

budgetåret 1936—1937 syntes också kostnaderna hava stigit för väghållningen.

Då det gällde att täcka medelsbehovet för väghållningen, syntes man

icke kunna räkna med att överflytta större del på vägskatten än för närvarande.

Ej heller kunde det anses sannolikt, att någon annan del av kostnaderna

för vägväsendet än utgifterna för s. k. kulturvägar kunde läggas på

den allmänna statsbeskattningen. Automobilbeskattningens konstruktion måste

därför vara sådan att avkastningen av skatten åtminstone icke ginge ner

under nuvarande behållning.

Länsstyrelsen i Gotlands län ger i sitt yttrande uttryck åt liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län. som i princip icke haft något att erinra

mot den föreslagna omläggningen, förklarar sig icke vara övertygad om att

en ändring av hithörande bestämmelser verkligen kan anses påkallad av rådande

förhållanden.

Bland de hörda myndigheterna är det endast järnvägsstyrelsen och över
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 234-

ståthållarämbetet, som direkt avstyrkt en ändring av automobilbeskattningen

på grundval av det föreliggande förslaget.

Järnvägsstyrelsen vänder sig särskilt mot den enligt styrelsens mening alltför

gynnade ställning, som den tyngre lastbilstrafiken enligt förslaget skulle

komma att intaga. Härom yttrar styrelsen bland annat följande:

I betänkandet hade automobilskattens avvägning behandlats som en angelägenhet

berörande endast eller åtminstone i huvudsak bilägarna och vägväsendets

representanter. Emellertid torde det numera vara tämligen allmänt

erkänt, att frågan i nära nog lika mån berörde övriga grenar av samfärdseln

och därmed också hela landets varuproduktion och handel. Av särskild betydelse

vore därvid de villkor, under vilka de tyngre lastbilarna arbetade,

enär dessa bilars transportavgifter i stor utsträckning bestämde den allmänna

fraktprisnivån. Enligt uppgifter i betänkandet hade under tiden från

1931 till 1937 antalet lastbilar med tjänstevikt av över 3 ton ökats från 1,149

till 2,687 eller nied 134 procent, medan ökningen i totalantalet lastbilar samtidigt

utgjort 20 procent. Den övergång från lättare till tyngre vagnar, varom

dessa siffror vittnade, hade i hög grad stimulerats av de tyngre vagnarnas

— av den bättre bränsleekonomien avhängiga — förmånliga ställning i

skattehänseende. Under antagande att biltrafiken som helhet bestrede skalig

andel av kostnaderna för vägväsendet, finge underskottet å de tunga bilarna

täckas med överskott från de lättare, vilka alltså bleve hårdare belastade

än eljest vore behövligt. Med hänsyn till de lätta bilarnas mycket stora

antal kunde väl denna ökning i belastningen icke bliva av någon avsevärd

betydelse direkt. Av största vikt vore däremot, att åkare med tunga bilar

på grund av den indirekta subventionen bleve i stånd att utföra transporter

å längre avstånd till ett pris avsevärt understigande samhällets faktiska kostnader

för dessa transporter. Detta förhållande hade lett till en väsentligt

starkare utveckling av sagda biltrafik än den, som skulle ha inträtt vid beskattning

i förhållande till fordonens faktiska åverkan å vägarna, och därmed

till en onödig belastning av den allmänna transporthushållningen. Av

direkt intresse för övriga trafikutövare vore den starka pressning av fraktprisnivån

särskilt för transporter å längre avstånd — eller mer allmänt den

snedvridning av prissättningen å transportmarknaden — som inträtt på

grund av de tunga fjärrgodsbilarnas förmånliga ställning i skattehänseende.

Vid genomförande av det nu föreliggande förslaget skulle denna snedvridning

av prissättningen bliva än mer markerad än hittills; en ännu mycket

större del av fjärrgodsbilarnas faktiska vägslitningskostnad skulle vältras

över på övrig motortrafik, och osundheten i sagda bilars konkurrens gentemot

såväl övrig landsvägstransport som järnvägar och sjöfart skulle bliva

än mera framträdande. Ett förslag, som medförde sådana konsekvenser,

måste järnvägsstyrelsen på det bestämdaste avstyrka.

I fortsättningen av sitt yttrande hävdar järnvägsstyrelsen, att en reform

pä förevarande område bör gå i riktning mot en minskning av fordonsskattens

och en höjning av drivmedelsskatternas andel i den totala skattesumman.

Då styrelsen ansett sig icke kunna på egen hand framlägga något detaljerat

motförslag, har styrelsen inskränkt sig till alt förorda, att en mera

fullständig utredning verkställes beträffande denna beskattningsfråga oell

att därvid beaktas jämväl konsekvenserna från transporthushållningssynpunkt.

Överståthållarämbetet konstaterar, att automobilskatteutredningen vid för
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 231-

slagets utformning icke låtit den vägtekniska sidan av problemet vara enbart

avgörande utan i stället, med fasthållande vid vägslitningen såsom

grundprincip för fordonsskattens differentiering, ansett sig böra i viss mån

beakta den s. k. nyttotrafikens intressen. Ämbetet avstyrker bestämt, att

någon annan princip än fordonens vägslitande verkan kommer till användning

vid beskattningens anordnande. Till motivering av sin .ståndpunkt anför

ämbetet:

Såvitt Överståthållarämbetet kan finna, innefattar detta utredningens hänsynstagande

vid automobilbeskattningens utformning ett klart avsteg från

hittills gällande principer för skattens anordnande. Då skatten avser att utgöra

en ersättning för de kostnader för vägväsendet, som åsamkas genom

motorfordonstrafiken, måste det anses ligga i sakens natur, att varje fordon

skall gälda så stor del av nämnda kostnader, som kan anses förorsakad genom

dess begagnande. Att fordonens vägförstörande verkan ansetts böra

vara den avgörande faktorn för skattens anordnande har också vid fyrfaldiga

tillfällen klart uttalats, bland annat i det bevillningsutskottets utlåtande,

som av riksdagen åberopats i dess framställning om företagande av nu föreliggande

utredning. Att det oaktat skatten ur nyssberörda synpunkt kommit

att drabba personbilarna alltför tungt i jämförelse med lastbilarna och omnibussarna

har givetvis sin förklaring däri, att man hittills saknat tillräcklig

kännedom om de vägslitande faktorerna för att kunna verkställa en mera

rättvis avvägning av skattebördan.

Genom att den s. k. nyttotrafiken, till vilken utredningen hänför trafiken

med lastautomobiler och omnibussar, beskattas lindrigare än som betingas

av vägslitningen kommer i verkligheten till ägarna av dessa fordon att utgå

en maskerad subvention, vilken ägarna av personbilarna få bestrida. Ämbetet

kan icke finna, att tillräckliga skäl föreligga för en dylik subvention.

Tvärtom synes de senaste årens snabba utveckling av lastbils- och omnibustrafiken

tyda på att betingelserna för nämnda trafik äro så gynnsamma, alt

den väl kan bära sin anpart av vägkostnaderna. Och om lastbils- och omnibustrafiken

skulle anses vara i behov av understöd, finge väl frågan därom anses

som en hela landets angelägenhet, för vilken icke personbilägarna — den

medborgargrupp, som måhända har den minsta nyttan av berörda trafik _

ensamma böra betala kostnaderna, helst som inom denna grupp finnes ett

stort antal personer, vilka leva i blygsamma ekonomiska förhållanden men

det oaktat i sin förvärvsverksamhet äro nödsakade begagna sig av personautomobil,

exempelvis inom handelsresandekåren. I detta sammanhang förtjänar

vidare framhållas, att genom den lättnad i beskattningen, sorn kommit

lastbils- och omnibustrafiken till del i förhållande till fordonens vägslitande

verkan, nämnda trafik erhållit ett extra tillskott i sin konkurrenskraft,

sorn pa sitt sätt verkat förryckande på de ekonomiska förhållandena inom

hela trafikväsendet, icke minst i vad rör järnvägarna.

Beträffande möjligheten att beakta nyttoprincipen vid utformandet av

automobilbeskattningen vill ämbetet till slut framhålla, att det givetvis alltid

måste bliva förenat med betydande svårigheter att efter motorfordonens

större eller mindre nyttighet verkställa en indelning av desamma, som fyller

rimliga krav på rättvisa. I varje fall synes en schematisk uppdelning, enligt

vilken alla lastautomobiler och omnibussar rubriceras såsom nyttiga och

alla personbilar såsom mindre nyttiga, leda till föga tillfredsställande resultat.

Överståthållarämbetet vill härvid endast påpeka, att vid en dylik uppdelning

såväl taxeautomobilerna som de talrika personbilar, som äro nödvändiga

för innehavarnas förvärvsverksamhet, komma att hänföras till de

mindre nyttiga.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Mcij.ts proposition nr 234-

På sålunda anförda skäl och efter kritik jämväl av de viktigare detaljerna

i utredningens förslag har Överståthållarämbetet i likhet med järnvägsstyrelsen

förordat förnyad utredning i ämnet.

Efter den nu lämnade redogörelsen för uttalanden av mera principiell innebörd

övergår jag till att lämna en översikt av vad yttrandena innehålla beträffande

detaljerna i den föreslagna omläggningen.

Förslaget örn gummiringskattens borttagande har, i den

män det gjorts till föremål för särskilt omnämnande, i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Bland länsstyrelserna synes en nära nog enhällig

uppfattning råda därom, att övervägande skäl tala tor avskaltande av denna

skatteform. Samma ståndpunkt intages av, bland andra, statskontoret, vägnell

vattenbyggnadsstyrelsen, som anser borttagande av denna långt i förskott

uttagna vägslitningsavgift lända till påtaglig fördel tor alla grupper av bilister,

lantbruksstyrelsen, som särskilt understryker ändringens betydelse för

jordbruket, kommerskollegium, Sveriges industriförbund, samtliga hörda

handelskammare ävensom Svenska vägstyrelsernas förbund, vilket sistnämnda

framhåller nyttan för vägväsendet av att de hittills brukliga järnringarna försvinna

och ersättas med gummiringar.

Kammarrätten anser sig icke kunna förorda borttagande av gummiringskatten

i dess helhet utan föreslår i stället viss sänkning därav. Till stöd

härför anföres följande:

De skäl, som anförts mot bibehållande av skatten å gummiringar, synas

icke kunna frånkännas betydelse. Dessa skål framträda med större skärpa

ju högre skattesatsen är. Vid skattens införande var man ej heller blind för

dess nackdelar, men man ansåg att, därest skatten sattes till så lågt belopp

sorn då beslutades, eller 1 krona 50 öre för kilogram, dessa nackdelar i väsentlig

grad skulle elimineras. Det torde också kunna antagas, att det huvudsakligast

är den höga skattesatsen, som gjort att skattens nackdelar i så

betydande grad nu framträda, samt att en lämpligare avvägning av gummiringskatten

genom ett återgående till en avsevärt lägre skattesats i väsentlig

grad skulle minska olägenheterna av denna skatt. Det synes ej böra erbjuda

oöverstigliga svårigheter att, med bibehållande av skatt å gummiringar,

genom införande av erforderliga bestämmelser örn restitution av skatt

eller befrielse från sådan för gummiringar, som användas å icke motordrivna

redskap inom jord- och skogsbruket, sörja för att dessa näringsgrenars berättigade

intressen ej trädas för nära. Utredningen synes hava allt för lätt

förbigått denna fråga. Kammarrätten vill i detta avseende hänvisa till att

Kungl. Maj:t redan nu jämlikt 1 § 2 stycket förordningen örn särskild skatt

å autoinobilgunnniringar i visst fall kan medgiva skattebefrielse.

1 anslutning till vad sålunda anförts förordar kammarrätten, att gummiringskatten

— därest någon ändring av automobilbeskattningen överhuvud

nu anses påkallad — nedsättes till 2 kronor för kilogram.

Samma yrkande göres av Svenska automobillmndlareföreningen, som särskilt

framhåller faran för ökad import av sekunda ringar i händelse skatten

helt borttages.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ställer sig tveksam till trugan örn

gummiringskatten bör helt avskaffas eller endast nedsättas.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 234-

Överståthållarämbetet finner den nuvarande gummiringskatten böra bibehållas

samt motiverar denna uppfattning sålunda:

Till grund för förslaget om gummiringskattens avskaffande har utredningen

till en början åberopat, att denna skatteform kunde befaras medföra

mindre gynnsamma verkningar i avseende å trafiksäkerheten. Genom den

fördyring i anskaffningspriset å nya ringar, som skatten medförde, föranleddes

nämligen bilägarna att slita ringarna hårdare än som med hänsyn

till trafiksäkerhetens krav vore önskligt. Överståthållarämbetet kan för sin

del icke dela de farhågor, som utredningen givit tillkänna angående gnmmilingskattens

inverkan a trafiksäkerheten. I varje fall har ämbetet sig icke

bekant, att bristfälligt ringmaterial i någon större utsträckning medverkat

till inträffade trafikolyckor. För övrigt synes icke den omständigheten, att

ringarna genom skattens avskaffande komme att undergå en rätt så väsentlig

prissänkning, innefatta någon borgen för att utbyte av ringmaterial framdeles

skall ske tidigare än för närvarande är fallet, helst som ringinköpen

ä\ en efter skattens bortfallande komma att innebära en avsevärd utgift för

bilägarna. Ämbetet vill i stället ifrågasätta, huruvida icke gummiringskatten

ur trafiksäkerhetssynpunkt verkar i rakt motsatt riktning mot den av uti

edningen antagna. Till följd av den jämförelsevis stora ökning i ringkostnaderna,

som gummiringskatten medför, kommer varje bilägare att hava

ökat intresse av att vid anskaffning av ringar förvärva dem, som hava den

längsta varaktigheten, och härigenom bliva till trafiksäkerhetens fromma ringar

av lägre kvalitet automatiskt utestängda från marknaden inom vårt land.

Gentemot bibehållandet av gummiringskatten har utredningen vidare invant,

att densamma drabbar ojämnt såväl i förhållande till de "olika fordonsslagen

som med avseende å fordon av samma slag.

Vad först angår skattens fördelning olika fordonsslag emellan framhåller

utredningen, att skatten, per tonmil räknat, drabbar personbilarna hårdast,

därnäst lastbilarna och omnibussarna lindrigast. Enligt av utredningen verkställda

beräkningar .skulle gummiringskatten för närvarande utgå, per tonmil

och år räknat, med 3.3 öre för personbilar, med 2.7 öre för lastbilar och

med 1.5 öre för omnibussar. Resultatet av dessa beräkningar synes överraskande,

dä slitningen av gummiringar rimligen kunde antagas stå i någorlunda

direkt proportion till slitningen av vägytan. Med utgångspunkt från

att vägslitningen i stort sett är beroende av tonmiltalet, borde då gummiskatten

drabba de olika fordonsslagen lika tungt per tonmil räknat. I anledning

av den bristande överensstämmelsen mellan berörda antagande och

det resultat utredningen erhållit av ifrågavarande beräkningar har Överståthållarämbetet

underkastat beräkningarna en närmare granskning och därvid

trott sig finna en förklaring till skiljaktigheten. Sannolikt har denna sin

grund i en oriktig uppskattning av ringarnas varaktighet. Utredningen har

nämligen vid sina beräkningar utgått från att ringarnas slitstyrka utgjorde

tor personautomobiler 3,000 mil, för lastautomobiler 4,500 mil och för omnibussar

7,500 mil. Riktigheten av sistnämnda siffra har Överståthållarämbetet

ingen anledning ifrågasätta, da den torde grunda sig på någorlunda

exakta uppgifter från vederbörande omnibusägare. Däremot synes ringarnas

varaktighet beträffande lastautomobiler och kanske framför allt beträffande

personautomobiler hava blivit alldeles för lågt uppskattad. Till jämförelse

i fråga örn personbilarna vill ämbetet sålunda framhålla, att statspolisen _

vilken väl icke kan förutsättas begagna sina bilringar längre än skälig hänsyn

till trafiksäkerheten medgiver — brukar använda ringarna å sina personautomobiler

för 4,000—4,500 mils körning, varefter desamma avyttras till

en förening av yrkesmässiga trafikutövare, vilka enligt uppgift kunnat be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

najina ringarna för ytterligare 1,000—2,000 mils körningar. Om gummiringarna

på personautomobiler kunna hava en dylik slitstyrka, synes anledning

vara förmoda, att ringarna å lastautomobilerna med det i regel mera ekonomiska

körsätt, som tillämpas beträffande dem, skall vara av ännu större

varaktighet. Med hänsyn till det nu anförda torde utredningens beräkningar

och det därpå grundade uttalandet om gummiringskattens fördelning icke

kunna tillmätas betydelse. Det synes icke osannolikt, att en ny beräkning

av gummiringskattens tyngd med ur verkligheten hämtade siffror rörande ringarnas

varaktighet skulle giva till resultat, att gummiringskatten för de olika

! ordonsslagen utgår med i det närmaste samma belopp per tonmil.

Med avseende å gummiringskattens belastning å fordon av samma slag anför

utredningen såsom exempel på skattens ojämnhet, att gummiringarna a

äldre vagnar slitas snabbare än å nya, att felaktigheter å fordonen, såsom

beträffande deras avvägning, kunna bidraga till snabbare förslitning a\ lingarna,

att förarens sätt att föra fordonet påverkar ringslitningen, att dåliga

vägar slita ringarna mera än goda samt att användning av snökedjor medför

ökad ringslitning. I anledning av dessa anmärkningar vill ämbetet påpeka,

att dessa olikheter i förslitningen icke hänföra sig till skilda fordonstyper.

I viss utsträckning gälla anmärkningarna även bensinskatten, beträffande

vilken utredningen det oaktat ansett sig kunna föreslå en höjning.

För övrigt förtjänar framhållas, att ovan angivna förhållanden i samma man

som de förorsaka ökad ringslitning i regel även torde medföra ökad vägslitning

och att på så sätt gummiringskatten kommer att stegras i proportion till

skadorna å vägbanan, något som med hänsyn till automobilbeskattningens

syfte snarast lärer vara att betrakta såsom en förtjänst hos gummiring
skatten.

. . .

Till slut har utredningen beträffande gummiringskatten gjort den erinringen,

att skatten för närvarande utgjorde hinder för att gummiringar i större

omfattning komme till användning å icke motordrivna fordon samt maskiner

och redskap inom jord- och skogsbruket. För att befrämja en sådan utvidgning

av gummiringarnas användningsområde har övervägts införande av

skattefrihet för gummiringar, som för berörda ändamål begagnas inom nämnda

näringar. För att skilja dessa ringar från dem, som äro avsedda för motorfordon,

har föreslagits, att desamma skulle givas viss färg eller viss märkning

eller också tillverkas i särskilda fälgdimensioner, som icke komma till

användning å motorfordon. Utredningen har emellertid av fiskaliska skal

icke ansett sig kunna förorda någon av de föreslagna anordningarna, då utredningen

funnit nöjaktig kontroll ej kunna åstadkommas däröver, att de

skattepliktiga ringarna efter vidtagna förändringar icke komme till användning

å motordrivna fordon. Överståthållarämbetet kan för sin del icke biträda

utredningens uppfattning på denna punkt. Även örn det skulle kunna

inträffa i enstaka fall, att de skattefria ringarna, trots vidtagna åtgärder for

deras särskiljande från de skattepliktiga, brukades å motorfordon, saknas

dock enligt ämbetets uppfattning anledning befara, att något dylikt skulle

inträffa i så stor omfattning att verklig olägenhet därav nppkomme. I synnerhet

örn de skattefria ringarna tillverkas i särskilda fälgdimensioner, lärer

ringarnas förändring för användning å motorfordon kräva så pass dyrbara åtgärder,

att det ej finnes värt vidtaga dem för undgående av skatten.

Slutligen förklarar Överståthållarämbetet, att ämbetet i all synnerhet ansåge

sig böra avstyrka gummiringskattens borttagande, därest denna åtgärd,

såsom utredningen föreslagit, skulle medföra en höjning av drivmedelsskatlen.

Då sistnämnda skatt per tonmil räknat obestridligen drabbade de lättare

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

bilarna avsevärt hårdare än de tyngre, skulle denna skattehöjning hava till

Påföljd, att den ojämnhet i skattebelastningen, som för närvarande förelåge

till de lättare fordonens nackdel, bleve än mer framträdande.

Förslaget örn gummiringskattens borttagande har vidare avstyrkts av representanter

för gummiverkstäder i riket och där anställda arbetare. Sålunda

ha, bland andra, Bilverkstädernas riksförbunds gummiringsektion och Svenska

träns port arbet are förbundet riktat bestämda gensagor mot utredningens

argumentering och förslag i förevarande del. De synpunkter, som därvid

framhållas, sammanfalla till stor del med vad Överståthållarämbetet anfört.

Förstnämnda organisation tillägger därutöver i huvudsak följande:

För landets cirka 800 gummiverkstäder skulle ett borttagande av gummiringskatten

få ödesdigra verkningar. Under den tid som förflutit alltsedan

automobilen börjat få allmän spridning och fram till våra dagar hade såväl

verkstädernas tekniska utrustning som yrkesskickligheten genom kapitalinvestermgar

och målmedvetet arbete nått den nuvarande höga nivån, och enbart

för ^gummering eller påläggning av nya slitbanor hade ett stort antal

verkstäder anskaffat specialmaskiner till betydande värden. Det kapital,

som såhlnda nedlagts i regummeringsverksamheten, koinrne genom skattens

upphörande att till större delen ödeläggas, då det vore uppenbart att regummering,

etter den prisnedsättning som skulle följa av skattens borttagande.

* obetydlig utsträckning skulle förekomma. Därtill komme att av

bär asyftade regummeringsmaskiner, varav flertalet anskaffats under de två

senaste åren, endast ett mindre antal vore till fullo betalda och att för flertalet

ogulden amortering återstode till betydande belopp.

Det allt mer utbredda regummeringsförfarandet, mot vilket icke några

bärande vare sig tekniska eller andra skäl kunde anföras, sysselsatte för

när\arande cirka 2,400 arbetare, som uppbure en sammanlagd årsinkomst

av cirka 7 miljoner kronor. Den nedgång av antalet arbetstillfällen, som

etter ett borttagande av gummiringskatten komme att inträda, kunde förutses

medföra en arbetslöshet inom yrket uppgående till cirka två tredjedelar av

det nu sysselsatta arbetarantalet, innebärande att cirka 41/, miljoner kronor

av de nu utgående arbetslönerna gånge förlorade. Det syntes därför klart

att vad som möjligen skulle vara att vinna på skattens borttagande i vida

högre grad övervägdes av det som genom en sådan ändring skulle förloras.

Riksförbundets skrift utmynnar i en hemställan, att gummiringskatten

mätte bibehållas oförändrad eller i varje fall icke bestämmas till lägre belopp

än 2 kronor för kilogram. Skulle skäl anses föreligga för skattens borttagande,

anhåller förbundet, att avvecklingen måtte ske i etapper med relativt

långa tidsintervaller på sätt skedde vid skattens tillkomst.

Slutligen avstyrkes förslaget i förevarande del av Föreningen av fabrikanter

och engrosfirmor inom gummiringsbranschen i Sverige, vilken framhåller

att beskattningen av gummiringar alltid ansetts stå väl samman med hela

automobilbeskattningens syfte.

Utredningens förslag örn överflyttning av intäkten av gu nini

ilin gskatten till skatterna a fordon och drivmedel

har i flertalet yttranden betecknats såsom väl avvägt och alltså förordats till

genomförande. Vissa erinringar och önskemål av större eller mindre räckvidd

ha dock framkommit saväl beträffande höjningen av drivmcdelsskat
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kimot. Maj:ts proposition nr 231.

45

terna och fordonsskattens anordnande sora ock i fråga örn ringskattebeloppets

uppdelning på de övriga beskattningsföreraålen.

Kammarrätten uttalar betänkligheter mot att genom höjning av drivmedelsskatterna

ytterligare belasta motorbåtstrafiken och anser den föreslagna

höjningen kunna försvaras endast under förutsättning att ett restitutionsförfarande

införes, som tager hänsyn till bensinförbrukningen vid denna

trafik även i andra fall än då fråga är om användande av motorbåtar vid

yrkesmässigt utövande av fiske. Kammarrätten — som enligt vad förut anförts

föreslagit bibehållande av en till 2 kronor för kilogram nedsatt gummiringskatt

— förordar för sin del, att drivmedelsskatterna lämnas oförändrade

och att det i anledning av gummiringskattens sänkning erforderliga

beloppet i sin helhet uttages genom en höjd fordonsskatt. Detta skulle,

framhålles det, i det närmaste kunna ske, därest sistnämnda skatt anordnades

enligt statens väginstituts förslag, vilket kammarrätten för övrigt ansåge

mera rationellt än utredningens.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands och Västernorrlands län uttala

tvekan om det berättigade och ändamålsenliga i att öka drivmedelsskatterna.

Förstnämnda länsstyrelse anför, att en relativt mindre höjning av skatten å

drivmedlen och en större sådan å fordonen skulle erbjuda bättre möjligheter

för en lämplig avvägning av skattetrycket ur synpunkten av de särskilda

fordonstypernas betydelse som trafikmedel; en sådan fördelning av skatteökningen,

varvid i första hand borde tagas under övervägande att överföra

någon del därav till fordonsskatten å personbilar, skulle enligt länsstyrelsens

mening icke heller giva ett mindre rättvist utslag med hänsyn till de olika

fordonens vägslitande inverkan. De båda sistnämnda länsstyrelserna peka

.särskilt på de olägenheter, som skattehöjningen skulle vålla förbrukningen

av bensin för andra ändamål än trafik å vägarna.

Lantbruksstyrelsen förklarar sig kunna tillstyrka den föreslagna höjningen

endast under förutsättning att rätt till personlig restitution medgives beträffande

skatt å bensin, som inköpts och använts uteslutande för bedrivande

av yrkesmässigt fiske.

Svenska aiitomobilliandlareföreningen och de av kommerskollegium hörda

bensinimportbolagen hemställa, att höjningen begränsas till ett öre per liter.

Höjning av drivmedelsskatterna utöver vad utredningen föreslagit ifrågasättes

däremot av länsstyrelsen i Jämtlands län. Med hänsyn till den jämförelsevis

låga bränsleskatten i vårt land finner länsstyrelsen några större

betänkligheter knappast kunna resas mot en ytterligare höjning av skatten

å såväl bensin som brännolja med ett öre per liter. En dylik höjning kunde

beräknas medföra ökning av skatteintäkten med 6.2 miljoner kronor. Då

motsvarande nedsättning i fordonsskatten knappast syntes motiverad utan

en eventuell nedsättning borde stanna vid ett mindre belopp, skulle en sådan

omläggning innebära någon ökning av den sammanlagda automobilskatten.

Med hänsyn lill det föreliggande stora behovet av medel till underhåll, förbättring

och nyanläggning av vägar ansåge länsstyrelsen intet vara att in
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

vända häremot, under förutsättning att de inflytande medlen verkligen komme

vägväsendet helt till godo. En ökning av beskattningen å drivmedel hade

den indirekta fördelen, att den stimulerade till användande av lättare automobiler

med bränslebesparande motorer. En sådan utveckling syntes önskvärd

ur många synpunkter och icke minst med hänsyn till vägslitningen.

Beträffande skatten å brännolja föreslå väg- och vattenbyggnadsstgrelsen,

länsstyrelserna i Södermanlands och Blekinge län, Sveriges industriförbund

samt handelskamrarna i Stockholm och Göteborg, att denna

skatt höjes med endast ett öre per liter. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framhåller härvid, att en höjning av skatten å brännolja med 2 öre per liter

skulle innebära en skatteökning med cirka 30 procent och en antaglig förhöjning

av brännoljepriset med cirka 11 procent, medan motsvarande siffror

för bensin vid förslagets genomförande skulle stanna vid 20 resp. 8 procent.

Då bensinens ersättande med brännolja vid automobildrift för vårt lands

vidkommande måste anses medföra betydande nationalekonomiska och även

andra fördelar, syntes det styrelsen för närvarande, medan industrien ännu

arbetade på de brännoljedrivna motorernas anpassning för automobildrift,

icke skäligt att på föreslaget sätt lägga procentuellt större skattehöjning på

brännoljan. I detta sammanhang förordar styrelsen därjämte ett av Svenska

teknologföreningens automobil- och motortekniska kommitté framfört förslag

örn befrielse från skatteplikt för sådan brännolja, sorn framställts i

Sverige av svensk råvara.

Vad angår utredningens förslag till fordonsskattens anordnande,

så har detta — ehuru det i flertalet yttranden ansetts innefatta en

lämplig lösning — dock blivit föremål för mera skiftande omdömen än övriga

hittills behandlade spörsmål.

Redan i det föregående har omnämnts, hurusom Överståthållarämbetet avstyrkt

utredningens förslag beträffande fordonsskatten, enär detsamma icke

innefattade en ur vägteknisk synpunkt tillbörlig förskjutning av skattetrycket

fran personbilar till lastbilar och omnibussar. Ur ämbetets motivering

må här ytterligare anföras följande:

Enligt utredningens uppskattning skulle genom de föreslagna ändringarna

fordonsskatten komma att ökas med 6.3 procent för personbilsgruppen.

med 26.5 procent för lastbilsgruppen och med 14.7 procent för omnibusgrup

pen. Den utjämning av skattetrycket till personbilarnas förmån, som dessa

siffror angåve, motverkades givetvis genom den ökning i sistnämnda bilars

skattebörda, som den föreslagna höjningen av drivmedelsskatten skulle medföra.

Medan med nuvarande beskattning det totala skattetrycket på vissa

undersökta personbilar och lastbilar vid 2,000 mils årlig körning — vilket

ungefärligen torde motsvara genomsnittet för privata personbilar — beräknats

utgöra respektive 15.7 och 11.6 öre per tonmil, skulle efter den av utredningen

föreslagna skatterevisionen skattebelastningen komma att motsvara

respektive 14.4 och 11.1 öre. Detta innebure visserligen, att den nuvarande

skillnaden i skattetryck mellan personbilar och lastbilar skulle minskas,

men minskningen skulle endast utgöra 0.8 öre per tonmil, och den kvarstående

skillnaden skulle uppgå till ett så betydande belopp som 3.3 öre per

tonmil. Beaktades därefter vissa av utredningen gjorda beräkningar röran
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

de skattetrycket vid mera intensiv trafik syntes framgå, att utredningens

förslag skulle medföra en förändring till personbilarnas nackdel. Jämfördes

exempelvis de i tabellerna 5 och 11 vid betänkandet upptagna siffrorna för

drosktrafiken i Stockholm med de i tabellerna 8 och 14 under bokstaven J

anmärkta sittonia för viss lastbilstrafik, franninge, att vid en årlig trafik

om cirka 5,400 mil skattebördan utgjorde för droskbilarna 13.7 öre och för

lastbilarna 9.2 öre per tonmil. Efter den av utredningen föreslagna omläggningen

skulle däremot skatten för droskbilarna komma att ökas till 13.8 öre.

medan skatten för lastbilarna skulle komma att sjunka till 8.7 öre per tonmil.

De sist anförda siffrorna ansåge Överståthållarämbetet vara av särskild

betydelse för bedömande av skattens relativa tyngd å personbilar och

lastbilar, då de till grund för beräkningarna liggande uppgifterna vore hamtade

ur verkligheten.

Av det anförda anser Överståthållarämbetet med tydlighet framgå, att utredningens

förslag till omläggning av fordonsskatten näppeligen torde vala

ägnat att minska den ojämnhet i skattetrycket olika fordonsslag emellan,

som för närvarande vidlåder automobilbeskattningen.

Utredningens förslag att bibehålla tjänstevikten såsom grund för fordonsskattens

beräknande finner Överståthållarämbetet likaledes otillfredsställande.

Genom en sådan anordning erhölle lastautomobilerna och omnibussarna

en alldeles omotiverad skattelättnad i förhållande till personautomobilerna,

alldenstund för dessa senare viktsökningen vid full last näppeligen överstege

30 procent av tjänstevikten, medan lastförmågan för de förra fordonsslagen

ofta uppginge till 100 procent eller mera av tjänstevikten. Utredningen

hade häremot framhållit, att ett fordons totalvikt icke såsom tjänstevikten

kunde fastställas av offentlig myndighet, i varje fall icke i fråga örn

lastautomobiler, utan i stället i allmänhet grundade sig på vederbörande

fabrikants uppgifter. Då vid fastställandet av progressiviteten i skatteskalan

ett visst hänsynstagande redan skett till fordonens lastförmaga, hade det

icke synts utredningen möjligt att vid fordonsskattens beräkning i vidare

mån än sålunda skett taga hänsyn till fordonens totalvikt. V isserligen kunde

även enligt ämbetets mening, genom en lämplig avvägning av det för varje

viktsenhet utgående skattebeloppet och den skattefria vikten, fordonsskatten,

beräknad efter tjänstevikten, avpassas så att den någorlunda konstant

stegrades i samma mån som lastförmågan. \ id skattens anordnande enligt

denna metod inträdde emellertid vid olika fordonsvikter nödvändigtvis

ganska stora variationer i skattetrycket per tonmil. Därjämte vöre givetvis

metodens användbarhet beroende på att förhållandet mellan tjänstevikt och

lastförmåga för olika fordon inom samma fordonsgrupp för framtiden bibehölles

någorlunda konstant. Genom en ökad användning av lättmetaller och

därav framkallad rubbning i nyssnämnda förhållande skulle därför en skatteskala,

uppbyggd på grundvalen av fordonens tjänstevikt, lått kunna medföra

en icke önksvärd ändring i skattebelastningen. Ämbetet ansåge det

därför vara ofrånkomligt, att fordonsskatten anordnades med omedelbart

beaktande av fordonets faktiska totalvikt. Slutligen borde framhållas, att

utredningen .själv föreslagit fordonets totalvikt såsom grund för fordonsskattens

beräkning beträffande släpvagnar.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Att även kammarrätten ställt sig avvisande gentemot utredningens förslag

beträffande fordonsskatten och ansett en eventuell ändring böra ske i enlighet

med de av statens väginstitut förordade grunderna, har antytts i det

föregående.

Till förmån för fordonsskattens utformning i närmare anslutning till väginstitutets

förslag uttalar sig vidare väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som

härutinnan andrager i huvudsak följande:

Väginstitutets förslag utginge från den principen, att vägväsendets kostnader

borde läggas till grund för bedömandet av den sammanlagda skattebördan

för varje fordonsgrupp. I förslaget hade därvid icke endast tagits

hänsyn till de direkta vägslitningskostnaderna utan även till de ökade anläggningskostnader,

som tunga eller med stor hastighet framdrivna fordon

krävde. Styrelsen ansåge sig böra understryka dessa synpunkter samt därutöver

framhålla, att på det äldre grusvägnätet ifrågavarande slag av fordon

icke endast förorsakade vägslitning utan ofta även hade en direkt vägförstörande

inverkan. Kravet på framsläppandet av mycket tunga fordon medförde

således icke endast ökade anläggningskostnader för byggandet av nya

vägar och broar utan dessutom väsentligt ökade kostnader för underhållsoch

förstärkningsåtgärder på befintliga vägar. Styrelsen ville understryka

angelägenheten av att de nya formlerna för fordonsskatten avvägdes så, att

tordön avsedda för stor last pålades skälig skatt. Av denna orsak ansåge

styrelsen de av väginstitutet framlagda grunderna för uttagande av fordonsskatt

av lastautomobiler och omnibussar bättre avvägda än utredningens

förslag. Beträffande väginstitutets förslag till fordonsskatt å personautomobiler

funne styrelsen dock befogat erinra mot att skattebördan genom detsamma

överflyttades från de tyngre på de lättare fordonen. En justering

i detta avseende borde därför genomföras. Väginstitutet hade föreslagit,

att fordonsskatten för lastautomobiler med upp till 1,400 kilograms

tjänstevikt skulle beräknas på samma sätt som för personautomobiler. Styrelsen

ansåge, att de lättare lastautomobilerna i skattehänseende borde behandlas

såsom personautomobiler; i annat sammanhang hade styrelsen funnit

sig böra förorda 1934 års vägtrafiksakkunnigas förslag örn dessa båda

lördonsgruppers jämställande ur hastighetssynpunkt. Stora grupper av de

lättare lastautomobilerna överensstämde nämligen ur konstruktions- och

vägslitningssynpunkt helt med personautomobilerna, och mången gång vore

det även svårt att efter i motorfordonsförordningen införda definitioner

draga gränsen mellan dessa båda slag av automobiler. Därest förslaget om

lika beskattning av lätta lastautomobiler och personautomobiler icke skulle

vinna beaktande, ville styrelsen framhålla angelägenheten av att nämnda definitioner

erhölle en klarare formulering i avsikt att underlätta automobilbesiktningsmännens

arbete med fordonens klassificering.

På sätt närmare framginge av väginstitutets utredning i betänkandet, hade

institutet infört begreppet »grundavgift- i den teoretiska diskussionen

örn automobilskattemedlens uttagande. Häremot syntes icke vara något att

invända, men så länge formlerna för fordonsskatten innehölle ett visst skattefritt

viktsavdrag förefölle det ändamålslöst att införa en grundavgift i skatteformlerna.

För att formlerna skulle bliva så lättfattliga som möjligt föresloge

styrelsen därför, att grundavgiften helt borttoges och att det skattefria

viktsavdraget jämkades i häremot svarande grad. Någon fordran på att det

skattefria avdraget skulle vara detsamma för samtliga grupper av fordon syntes

därvid icke behöva uppehållas.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

49

Med avseende å fordonsskattens beräknande framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

vidare, att styrelsen vid ett tidigare tillfälle ifrågasatt,

huruvida det icke vore riktigare att lägga även lastbilarnas och släpvagnarnas

lastförmåga till grund för beskattningen och icke allenast tjänstevikten.

Styrelsen förklarar sig emellertid nu icke vilja framkomma med något förslag

i sådan riktning, enär det syntes förenat med vissa olägenheter att för

motorfordonen införa en »skattevikt», byggd på tjänstevikten med tillägg

av viss procent av maximilasten.

En skärpt beskattning av den tyngre trafiken, bättre överensstämmande

med väginstitutets förslag, förordas jämväl av länsstyrelserna i Kalmar,

Blekinge, Hallands och Västmanlands län. Sistnämnda länsstyrelse anser i

likhet med Överståthållarämbetet totalvikten och icke tjänstevikten böra läggas

till grund för fordonsskattens beräknande.

Statskontoret ifrågasätter, om ur skatteteknisk synpunkt tillräcklig anledning

finnes att vid sidan av den föreslagna grundavgiften å 50 kronor bibehålla

den även nu förefintliga bestämmelsen, att skatten skall utgöra lägst

60 kronor per fordon. Ett borttagande av denna minimibestSmmelse skulle

medföra, att skatteintäkten minskade jämförelsevis obetydligt, med icke fullt

90,000 kronor. Därigenom skulle det från många håll framförda önskemålet

om en lindrigare beskattning av de allra lättaste fordonen vinna ett visst beaktande.

Sistnämnda önskemål understrykes även av länsstyrelsen i Gotlands

län, som förordar en skattesats av 50 kronor för personautomobiler med tjänstevikt

icke överstigande 900 kilogram, samt av länsstyrelsen i Jämtlands län,

som ifrågasätter en höjning av det skattefria viktavdraget för vagnar av lättare

typ.

Emellertid har också den meningen kommit till uttryck, att den tyngre

trafiken syntes ha blivit alltför ogynnsamt behandlad i utredningens förslag.

Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Skaraborgs län helt allmänt, örn icke

lastbilar och omnibussar enligt förslaget komme att beskattas väl hårt i förhållande

till vanliga personbilar. Sveriges industriförbund samt handelskamrarna

i Stockholm och Göteborg uttala betänkligheter mot att lägga ökade

bördor på lastbilstrafiken och finner en jämkning av skattesatserna till lastbilarnas

förmån berättigad. Länsstyrelsen i Uppsala län anser stor försiktighet

av nöden särskilt då det gäller att öka skattebelastningen för omnibussarna.

Busstrafiken hade blivit ett nästan oumbärligt kommunikationsmedel

för snart sagt hela landsbygdens befolkning. En stor del av bussföretagen

arbetade med så ringa marginal, att en ökning av fordonsskatten

sannolikt måste direkt överflyttas på landsbygdstrafikanterna. Ehuru tekniska

skäl talade för höjning av fordonsskatten för bussarna, kunde länsstyrelsen

därför icke tillstyrka en sådan åtgärd. Länsstyrelsen i Östergötlands

län gör å andra sidan gällande, att omnibustrafiken säkerligen utan svårighet

kan bära den höjda skatten. Sistnämnda länsstyrelse uttalar däremot

farhågor för att utredningens förslag beträffande fordonsskatten kan komma

att verka hämmande på lastbilstrafikens utveckling men vill dock icke motsätta

sig förslaget i denna del.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. t sami. Nr 234.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Vissa producentsammanslutningar och andra organisationer inom jordbruket,

vilka av lantbruksstyrelsen bereus tillfälle att yttra sig i ärendet, hava

hemställt, att frihet från fordonsskatt måtte medgivas för lastautomobiler,

som användas endast på gårdarna utan att trafikera allmänna vägar. Med

avseende å detta önskemål anför lantbruksstyrelsen, att det uppenbarligen

mötte svårigheter att kontrollera, att de åsyftade motorfordonen användes

uteslutande på den egna gården och icke i trafik på vägarna samt att styrelsen

därför för egen del icke ansåge sig böra framställa något yrkande i

antydda riktning. Styrelsen framhåller emellertid såsom önskvärt, att ifrågavarande

förhållanden närmare utredas och att någon form för skattelindring

för denna kategori av motorfordon eventuellt tages under övervägande.

Vad utredningen anfört i fråga örn beskattningen av motorcyklar

har i allmänhet icke givit anledning till något uttalande i remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter dock införande av fordonsskatt

för lättviktsmotorcyklar. Till stöd härför åberopas, att utvecklingen

för dessa cyklars del ginge i riktning mot en ökad hastighet, jämförlig

med personbilarnas, och att man därför ur trafiksäkerhetssynpunkt

måste räkna med lättviktsmotorcyklarna på samma sätt som med andra

mindre motorfordon. En lindrig beskattning av dessa motorcyklar, exempelvis

med en grundskatt av 15 kronor, syntes med hänsyn till prisläget icke

kunna utöva någon nämnvärd inverkan på efterfrågan. För beskattningen

skulle förutsättas inregistrering, men denna åtgärd ansåge länsstyrelsen sannolikt

behöva i alla händelser tillgripas för åstadkommande av en nödvändig

kontroll över fordonen ur trafiksäkerhetssynpunkt. Svenska vägstyrelsernas

förbund understryker likaledes behovet av åtgärder till minskning av de

risker, som äro förbundna med användandet av lättviktsmotorcyklar, men

förklarar sig dela utredningens uppfattning att införande av fordonsskatt i

sådant syfte för närvarande ej kan anses påkallat.

Utredningens förslag att lägga totalvikten till grund för beskattningen

av släpvagnar betecknas såsom mindre tillfredsställande av vägocli

vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands län och automobilbesiktningsmännens

förening, vilka samtliga i stället förorda övergång till

tjänstevikten som beskattningsgrund. Som skäl härför åberopas svårigheten

att tillförlitligt uppskatta lastkapaciteten för släpvagnar, framför allt

sådana som icke äro fabriksmässigt tillverkade utan utförda av underreden

till nedskrotade automobiler. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslår, att

skattesatserna på grundval av tjänstevikten differentieras efter 100 kilogramsintervaller

på sådant sätt, att i fordonsskatt ungefär det av utredningen beräknade

totalbeloppet kommer att inflyta.

En högre beskattning av släpvagnar än utredningen föreslagit ifrågasättes

av länsstyrelsen i Kristianstads län, som anser dessa fordon ur trafiksäkerhetssynpunkt

vara mindre önskvärda särskilt å mindre goda vägar. Andre

polisintendenten i Stockholm anmärker på förslaget att maximera skatten vid

3,000 kilograms totalvikt. Ett mycket stort antal släpvagnar vore, framhåller

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

51

polisintendenten, inrättade för en maximilast, vars vikt enbart den i väsentlig

grad överstege nämnda gräns. I automobilregistret för Stockholms stad

vore för närvarande inregistrerade 11 släpvagnar med en maximilast av 5,000

kilogram eller däröver. Då dessutom utvecklingen ginge i den riktningen, att

allt större släpvagnar toges i bruk, syntes det lämpligt att skatteskalan för

dessa vagnar ytterligare utökades.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ansluter sig till ett av vägingenjören i länet

framställt förslag att även släpkälkar, vilka genom slirslcydd och bromsnings-,

anordningar åverka vägbanan vintertid, böra beskattas. Enligt länsstyrelsens

mening bör närmare utredning rörande detta spörsmål åvägabringas.

Sveriges industriförbund ifrågasätter, huruvida icke lättare släpvagnar

borde undantagas från skatteplikt, alldenstund dessa som regel kunde antagas

icke förorsaka större vägslitning än landsvägsfordon för dragare.

Beträffande utredningens förslag i fråga om beskattningen av automobil

med påhängsvagn anför automobilbesiktningsmännens förening:

Skillnaden mellan påhängsvagn och vanlig släpvagn syntes vara den, att

den förras karosseri delvis uppbures av dragaren, vilket icke vore fallet med

den vanliga släpvagnen, som endast medelst en kopplingsanordning vore fästad

till dragaren. Det syntes därför vara omöjligt att sammankoppla mer

än en påhängsvagn med en viss dragare. I förslaget förutsattes dock, att flera

påhängsvagnar skulle kunna kopplas till samma fordon, varvid vagnarna

skulle beskattas efter olika principer. Detta kunde knappast vara riktigt, i

all synnerhet som visst s. k. långgods, exempelvis balkar, timmer och dylikt,

med fördel kunde transporteras nied främre delen vilande på en å dragaren

monterad vändskiva och bakre delen på en vanlig släpvagn. Det förhållandet,

att för transport av styckegods erfordrades ett flak, skulle då vara avgörande

för hur släpvagnen skulle beskattas. Samma vändskiva å dragaren kunde

användas såväl för påhängsvagn som för vanlig släpvagn, som avsåge att tillsammans

med dragaren forsla långgods. På nu anförda skäl kunde föreningen

icke anse rättvist, att påhängsvagn beskattades efter andra principer än

vanlig släpvagn.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs

län anse likaledes, att påhängsvagn fortfarande bör beskattas såsom

släpvagn. Förstnämnda länsstyrelse framhåller särskilt den osäkerhet i debiteringen,

som skulle följa av att någon klar gränsbestämning mellan dessa

båda slag av fordon icke finnes.

Den grundläggande principen för automobilbeskattningens anordnande har Departementsi

vårt Iand liksom i flertalet andra länder varit, att motortrafiken skall ge- »hefen.

nom särskild beskattning gälda den merkostnad, som denna trafik orsakar

vägväsendet.

Olika meningar ha gjort sig gällande beträffande frågan huruvida de med

tillämpning av nuvarande beskattningsregler utgående automobilskattemedlen

kunna anses täcka den andel av kostnaderna för vägväsendet, som skäligen

bör belöpa å motortrafiken. En undersökning i detta ämne vöre helt

naturligt av intresse. Ä andra sidan får dock värdet av en dylik undersökning

icke överskattas. Såsom automobilskatteulredningen framhållit, lärer

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

det kunna ifrågasättas, om det överhuvud taget är möjligt att verkställa

en något så när exakt beräkning av de genom motortrafiken orsakade merkostnaderna

för vägväsendet och örn man icke i allt fall slutligen bleve

hänvisad till att låta sig nöja med en approximativ uppskattning av dessa

merkostnader. Därtill kommer, att de resultat, som till äventyrs skulle

stå att vinna vid en sådan beräkning, med hänsyn till den snabba och

alltjämt fortgående utvecklingen på såväl motorismens som vägväsendets

område med all sannolikhet rätt snart skulle bliva föråldrade. Enligt vad

jag inhämtat från kommunikationsdepartementet synas de senast företagna

inventeringarna rörande behovet av vägarbeten samt de starkt ökade underhållskostnaderna

utvisa, att behovet av automobilskattemedel för bidrag till

dessa ändamål är större än som kan tillgodoses med nuvarande beskattning

av motortrafiken, varför åtminstone för närvarande någon minskning av denna

beskattning icke torde kunna ske. De av automobilskatteutredningen föreslagna

ändringarna avse icke att öka motortrafikens samlade skattebörda

utan åsyfta allenast att inom ramen för automobilbeskattningens nuvarande

totalbelopp åvägabringa en rationalisering av skattesystemet samt en rättvisare

fördelning av skattebördan mellan olika skatteobjekt. Att en på detta

sätt begränsad reform nödvändigtvis skulle behöva grundas på en undersökning

av förut antytt slag, synes icke med fog kunna göras gällande, och jag

anser alltså för min del något hinder icke möta mot att redan nu upptaga det

föreliggande förslaget till övervägande.

Såsom den mest betydelsefulla av de ifrågasatta ändringarna framstår

utan tvivel förslaget om gummiringskattens borttagande. Genom beskattningen

av gummiringarna ha de faktorer, som huvudsakligen äro bestämmande

för en automobils vägslitande inverkan, nämligen tyngd, körhastighet

och tillryggalagd väglängd, i stort sett vunnit beaktande, och det kan

därför icke förnekas, att denna skatteform såsom sådan står i god överensstämmelse

med själva grunden för automobilbeskattningen. Emellertid har

utredningen påvisat, att gummiringskatten även är förenad med vissa avsevärda

olägenheter. Huruvida skatten verkligen är till men för trafiksäkerheten,

torde väl vara ovisst, alldenstund något tillförlitligt material för bedömande

av denna fråga icke föreligger, men så mycket större beaktande

förtjänar vad utredningen anfört dels om den ojämnhet, varmed skatten drabbar

fordon av samma slag, ofta till följd av omständigheter, varöver fordonsägaren

ej råder, dels ock om svårigheten att, så länge skatten bibehålies,

kunna tillgodose det sedan gammalt framförda önskemålet örn skattefrihet

för gummiringar till hästfordon samt andra icke motordrivna fordon

och redskap. Då en lämplig utformning av skattesystemet synes stå att

vinna utan gummiringskatt, skulle det enda egentliga skälet för skattens

bibehållande vara hänsynen till regummeringsverkstäderna. För dessa skulle

skattens borttagande enligt vad det uppgivits medföra minskad arbetstillgång.

Även örn så skulle bliva fallet anser jag emellertid detta skäl — vilket skulle

kunna anföras även mot det i händelse av skattens bibehållande i och för

sig berättigade kravet på införande av skatt å regummeringsgummi — icke

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234-

53

böra tillmätas avgörande betydelse. För övrigt förefaller det icke osannolikt,

att de befarade olägenheterna för denna näringsgren i viss mån överdrivits.

Härutinnan må hänvisas till att regummering enligt uppgift i icke ringa omfattning

förekommer i länder, där gummiringskatt ej utgår, samt att den

ökade användningen av ringar inom jordbruket och skogsbruket kan tänkas

medföra åtminstone någon kompensation.

Då jag alltså tillstyrker förslaget om gummiringskattens borttagande, förutsätter

jag i likhet med automobilskatteutredningen, att ett mot totalsumman

av denna skatt svarande belopp skall i annan form uttagas av motorfordonstrafiken.

Under budgetåret 1936/37 utgjorde behållningen av gummiringskatten

i runt tal 16 miljoner kronor. Efter övervägande av olika tänkbara

alternativ har utredningen för sin del stannat vid att föreslå, att det

erforderliga beloppet uttages dels genom ökning av skatterna å bensin och

brännolja med 2 öre per liter, varigenom beräknas inflyta en merinkomst

av omkring 12.4 miljoner kronor, och dels genom en lämpligt avpassad höjning

av fordonsskatten.

I likhet med utredningen anser jag övervägande skäl tala för att intäkten

av gummiringskatten ersättes genom ökning av såväl skatterna å drivmedlen

som fordonsskatten. Beträffande drivmedelsskatterna ha från några

håll uttalats betänkligheter mot en så stor höjning som den av utredningen

föreslagna. Då höjning med brutet öretal uppenbarligen icke bör ifrågakomma,

skulle ett tillmötesgående av de härvidlag framförda önskemålen

förutsätta, att dessa skatter höjdes med allenast ett öre per liter, motsvarande

en merinkomst av inalles 6.2 miljoner kronor, samt att 9.8 miljoner

kronor uttoges genom höjning av fordonsskatten. En dylik lösning, varigenom

större delen av höjningen skulle läggas å fordonsskatten, synes emellertid

föga lämplig med hänsyn till de svagheter, som allmänt anses vidlåda

denna skatteform, framför allt den omständigheten att denna skatt icke i

likhet med drivmedelsskatterna utgår i förhållande till det olika utnyttjandet

av fordonen. Såsom utredningen framhållit, får det anses skäligt, att borttagande

av skatten å en förbrukningsartikel till huvudsaklig del kompenseras

genom höjning av skatten å en annan sådan.

Med hänsyn till den relativt ringa förbrukningen av brännolja skulle väl

det nu anförda icke i och för sig utesluta, att skattehöjningen för dylik olja

begränsades till 1 öre per liter. Då brännoljedrift emellertid även efter höjning

av skatten med 2 öre per liter torde komma att ställa sig ekonomiskt

fördelaktig vid jämförelse med bensindrift, anser jag skäl till ändring av

förslaget på denna punkt icke föreligga. Med hänsyn till det sätt, varpå

brännoljeskatten uttages, kan jag icke heller biträda det från ett par håll

framförda önskemålet örn befrielse från skatteplikt för sådan brännolja, som

framställts i Sverige av svensk råvara. Det torde nämligen icke kunna förutsättas,

att förbrukarna, vilka hava att halvårsvis avgiva deklaration rörande

den använda myckenheten skattepliktig olja, alltid äga kännedom om

oljans ursprung. För länsstyrelserna, vilka ombesörja debitering och uppbörd

av skatten, skulle det också möta stora svårigheter att övervaka, att

skattefriheten icke missbrukades.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

De största meningsskiljaktigheterna, som kommit till uttryck i yttrandena,

avse frågan om fordonsskattens utformning. Anmärkningarna mot förslaget

i denna del gå mestadels ut på att utredningen tagit alltför stor hänsyn

till den s. k. nyttotrafikens intressen och icke skänkt de vägtekniska synpunkterna

tillbörligt beaktande, varigenom förslaget kommit att gynna den

tyngre trafiken på den lättares bekostnad. De undersökningar, som på utredningens

föranstaltande verkställts beträffande olika fordonstypers vägslitande

inverkan, synas också tyda på att en ytterligare ökning av lastbilarnas

och omnibussarnas beskattning ur nyssnämnda synpunkter skulle vara

berättigad. Då undersökningarna emellertid varit av ganska begränsad

omfattning, torde av desamma icke böra dragas mera vittgående eller allmängiltiga

slutsatser rörande beskattningens avvägning. Den mångfald svårbestämbara

faktorer, som härvidlag äro av betydelse, såsom fordonens utnyttjande,

lastförmåga, drivmedelsförbrukning, trafik- och vägförhållanden

med mera, göra det överhuvud taget omöjligt att åstadkomma en beskattning,

som för de enskilda fallen är fullt rättvis med hänsyn till den faktiska vägslitningen.

Under sådana förhållanden har jag funnit försiktigheten bjuda

att icke i förevarande avseende frångå utredningens förslag. Härav följer,

att jag icke heller anser mig böra biträda det från ett par håll framförda

förslaget om övergång från tjänstevikten till totalvikten såsom grund för fordonsskattens

beräkning, vilket förslag likaledes syftar till en ökning av den

tyngre trafikens skattebelastning.

Enligt utredningens förslag skulle vid sidan av en grundavgift å 50 kronor

för varje fordon bibehållas den nuvarande bestämmelsen att skatten skall

utgöra lägst 60 kronor. För att i någon mån tillmötesgå önskemålet om en

lindrigare beskattning av de allra lättaste fordonen föreslår jag, att nyssnämnda

bestämmelse får utgå, så att grundavgiften alltså kommer att utgöra

skattens minimibelopp. Såsom statskontoret framhållit kommer skatteintäkten

härigenom att minska endast obetydligt, nämligen med icke fullt

90,000 kronor, om hänsyn tages till fordonsbeståndet den 30 juni 1937.

Vad utredningen anfört i fråga om beskattningen av motorcyklar har icke

givit mig anledning till erinran. Jag delar således utredningens uppfattning,

att fordonsskatten å de egentliga motorcyklarna bör bibehållas oförändrad

och att anledning icke föreligger att för närvarande, medan undersökning

genom särskilda sakkunniga pågår rörande trafikolyckornas orsaker, införa

fordonsskatt för lättviktsmotorcyklar i syfte att av hänsyn till trafiksäkerheten

begränsa användningen av dessa cyklar.

Vad angår beskattningen av släpvagnar, torde enighet i stort sett råda

därom, att den nuvarande ordningen med skattens beräknande efter maximilasten

— d. v. s. den uppskattade vikten av den största last och det största

antal passagerare, varför släpvagnen är inrättad — måste anses mindre tillfredsställande.

Utredningen har för sin del föreslagit, att fordonsskatten för

släpvagnar skall beräknas på grundval av totalvikten, utgörande tjänstevikten

med tillägg av maximilasten, varemot i några yttranden förordats övergång

till enbart tjänstevikten som beskattningsgrund. Till stöd för det sisi nämnda

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

55

förslaget har åberopats svårigheten i vissa fall att tillförlitligt uppskatta lastkapaciteten.

Denna anmärkning, vilken drabbar även det nuvarande systemet,

synes dock icke böra tillmätas avgörande betydelse. Enär maximilasten

kan vara mycket varierande för släpvagnar inom samma tjänsteviktsklasser,

torde tjänstevikten lika litet som maximilasten vara lämpad att enbart ligga

till grund för beskattningen. Det riktigaste synes i stället vara att, såsom

utredningen föreslagit, beakta båda dessa faktorer, varigenom beskattningen

kommer att bättre anpassas efter den verkliga rullande vikten.

Utredningens förslag beträffande fordonsskatt för automobil med påhängsvagn

torde i vissa fall leda till högre och i andra till lägre skatt än som utgår

enligt nuvarande ordning för dessa fordons beskattning. Då påhängsvagnar

registreras såsom släpvagnar i en särskild avdelning av automobilregistret

utan angivande av till vilken automobil varje särskild vagn hör, synes förslagets

genomförande i praktiken kunna föranleda vissa svårigheter. Sålunda

lärer det icke vara uteslutet, att en och samma påhängsvagn kan användas

till flera dragande fordon, och vidare skulle, för det fall att en automobil

hade flera släpvagnar och någon av dessa försåldes, en vidlyftig procedur

med ombesiktning, omregistrering och ombeskattning bliva erforderlig. Med

hänsyn till dessa och andra olägenheter och då något större behov av ändring

i förevarande avseende i varje fall för närvarande icke torde föreligga, har

jag ansett vad förslaget i denna del innehåller böra utgå.

De yrkanden och uttalanden beträffande olika frågor, som för övrigt förekomma

i yttrandena men som icke nu blivit särskilt behandlade, ha synts

mig icke vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i utredningens

förslag eller påkalla något uttalande från min sida.

Särskilda frågor.

Beskattningen av generatorgasdrivna motorfordon m. m.

Enligt gällande bestämmelser utgår fordonsskatten för automobil,

som är inrättad för och drives med träkolsgas, med

hälften av de för övriga automobiler stadgade skattesatserna. Denna skattelindring

tillkom genom beslut vid 1932 års riksdag i syfte att främja användningen

av inhemskt motorbränsle.

Med anledning av framställning från 1937 års gasgeneratorkommitté, vilken

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande av chefen för försvarsdepartementet

tillkallats för att inom nämnda departement biträda med utredning rörande

frågan örn generatorgassystemets användning för drift av motorfordon,

har automobilskatteutredningen haft under övervägande spörsmålet om fordonsskatten

för generatorgasdrivna motorfordon. Denna skattefråga har

därjämte behandlats av kommittén själv i ett den 9 december 1937 avgivet

delbetänkande, däri framlagts förslag till olika åtgärder för främjande av

användningen av här åsyftade fordon.

I nyssnämnda betänkande påpekar gasgeneratorkommittén till en början,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

att omändring av ett bensindrivet fordon för gasgeneratordrift medför en

ökning av tjänstevikten med 250—350 kilogram. Kommittén anför därefter

i huvudsak följande:

Med hänsyn till de sedan 1932 inträffade förändringarna i det allmänna

konjunkturläget vore det ekonomiska resultatet vid generatorgasdrift mindre

gynnsamt nu än då. På grund av ökade material- och arbetskostnader hade

inköpssumman för ett generatoraggregat inklusive montering ökats med nästan

100 procent eller från 1,000—1,200 kronor till 1,800—2,000 kronor. Träkolspriset

för generatorbilkol hade ökats fran 1.10 till 1.80 kr./hl., varigenom

bränslekostnaderna ökats med cirka 40 procent.

Den besparing i bränslekostnader, som fordonsägaren i vissa fall trots allt

kunde göra, motvägdes av minskade inkomster på grund av minskad lastförmåga

och lägre medelhastighet. Härtill komme att kostnaderna för amortering,

reparationer och skötsel alltjämt trots gjorda framsteg vöre större vid

generatorgasdrift än vid bensindrift.

. 1 vissa fall av tyngre lastbilstrafik, nämligen vid relativt lång tids utnyttjande

av fordonet, torde generatorgasdriften i och för sig erbjuda ekonomiska

fördelar gentemot bensindriften, och då de med gasdriften förenade

obehagen numera vore mindre, kunde möjligen förväntas, att en del lastbilägare

skulle befinnas benägna att upptaga gasdrift, särskilt örn åtgärder vidtoges

for att underlätta tillgången på bilkol. Men antalet sådana fall torde

icke vara tillräckligt för att motsvara ett önskvärt fredsbestånd. För att

frammana tillräckligt många generatorgasdrivna bilar erfordrades sålunda

att vissa lättnader och förmåner bereddes, så att bilägarna ansåge med sin

fördel förenligt att övergå till det inhemska bränslet. Enligt kommitténs

mening skulle ett verksamt medel i detta avseende vara befrielse från fordonsskatten

i dess helhet.

För närvarande vöre skattelättnaden begränsad till automobiler, inrättade

för och drivna med träkolsgas. Kommittén ansåge emellertid önskvärt, att

befrielse fran fordonsskatten komme att omfatta även generatorgasdrivna

motorfordon, som använde annat inhemskt bränsle, såsom t. ex. trä och torv.

Automobilskatteutredningen framhåller för sin del, att träkolsgasdrivna

motorfordon ur vägslitningssynpunkt vore att likställa med andra motorfordon

och följaktligen borde jämväl i beskattningshänseende behandlas lika. Vid

beskattningens avvägning hade utredningen icke funnit anledning att taga

hänsyn till priset å olika slag av drivmedel för motorfordon, enär denna faktor

ur vägslitningssynpunkt saknade betydelse. Då träkolsgasdrivna motorfordon,

åtminstone för närvarande, utgjordes av lastbilar och omnibussar,

för vilka gummiringskatten utgjorde en betydande del av fordonens totala

skatt, komme de träkolsgasdrivna motorfordonen vid gummiringskattens borttagande

att erhålla en avsevärd skattelättnad. Höjningen av drivmedelsskatterna

syntes jämväl verka till förmån för dessa fordon. Enär den principen

borde upprätthållas, att samtliga motorfordon skulle bidraga till kostnaderna

för vägväsendet, ansåge sig utredningen icke kunna biträda gasgeneratorkommitténs

förslag om hel befrielse från fordonsskatt för träkolsgasdrivna automobiler.

Utredningen ville emellertid förorda, att den nuvarande skattelindringen

utsträcktes till att omfatta samtliga generatorgasdrivna fordon, vilka

använde inhemskt bränsle. Därest denna skattelindring befunnes icke tillräcklig

för åstadkommande av ökad användning av generatorgasdrivna for
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

57

don, borde i stället statliga stödåtgärder vidtagas för att befordra en på detta

område önskvärd utveckling.

Automobilskatteutredningen har vidare i anledning av gjorda framställningar

behandlat frågor om beskattningen av elektriska automobiler, bärgningsautomobiler

saint vissa automobiler, tillhörande brandväsen.

Beträffande elektriska automobiler, för vilka påyrkats samma

lindring i fordonsskatten som för närvarande är medgiven för automobiler

drivna med träkolsgas, samt bärgningsautomobiler, för vilka

hemställts om befrielse helt eller delvis från skatteplikt, har utredningen icke

funnit skäl att förorda någon särställning i beskattningshänseende.

Med avseende å automobiler, tillhörande brandväsen, erinrar

utredningen, att enligt gällande bestämmelser fordonsskatt icke utgår för

automobil eller släpvagn, som är inrättad uteslutande för brandväsen. Då här

åsyftade fordon — vilka enligt uppgift vanligen torde utgöras av en personbil

med tillkopplad släpvagn, varå placerats en motorspruta —- skola användas

för samma ändamål som vanliga brandbilar, har utredningen funnit vägande

skäl tala för att även ifrågavarande fordon bliva fria från fordonsskatt.

Till förhindrande av att fordonen användas för annat ändamål än för brandväsendets

betjänande föreslår utredningen, att i automobilskatteförordningen

intages bestämmelse därom, att automobilens karosseri och släpvagnen skola

föra röd färg och att å desamma skall finnas tydligt angivet att automobilen

och släpvagnen tjäna brandväsendet.

De nu behandlade frågorna lia blivit föremål för särskilt omnämnande

blott i ett fåtal av yttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tillstyrker utan närmare motivering utredningens

förslag beträffande generatorgasdrivna automobiler. Länsstyrelsen i

Skaraborgs län yttrar däremot, att enligt länsstyrelsens mening en ytterligare

skattelindring för dessa fordon varit önskvärd. Sveriges industriförbund

framhåller fordonens betydelse ur försvarsberedskapssynpunkt samt hemställer,

att gasgeneratorkommitténs förslag om fullständig skattefrihet tages under

förnyat övervägande.

Anmärkas bör, att arméförvaltningen — vilken icke haft något att erinra

mot utredningens förslag överhuvud taget — ej särskilt berört förevarande

fråga.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och handelskammaren i Borås anse det

vara av allmänt intresse att underlätta hållandet av bärgningsautomobiler

och förorda fördenskull, att dessa befrias från fordonsskatt.

Med avseende å förslaget om skattefrihet för automobil jämte därtill kopplad

släpvagn, som användes uteslutande för brandväsen, anmärker länsstyrelsen

i Örebro län, att det icke syntes böra föreskrivas som villkor för skattefriheten,

att fordonen skulle erhålla röd färg, enär denna färg måste anses

olämplig ur luftskyddssynpunkt. Ur denna synpunkt vore fordonens färg

av ganska stor betydelse, då pcrsonautomobiler, som utrustats med brandred
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

skap men icke i den utsträckning eller på sådant sätt att de kunde anses inrättade

uteslutande för brandväsen, torde bliva allt vanligare vid de kommunala

brandkårerna, där de inköptes i stället för dyrbarare specialbeställda fordon.

% Det syntes länsstyrelsen tillfyllest om å fordonen tydligt angåves, att de tjä
nade

brandväsendet. Ansages särskild färg å fordonen erforderlig, syntes

redan i fredstid camouflerande färger kunna användas. Handelskammaren i

Borås yttrar beträffande nu åsyftade brandbilar, att för skattefrihet syntes

böra uppställas den fordran, att bilarna genom särskilda, permanenta anordningar

vore inrättade för brandväsendets behov.

Departemerts- Vad utredningen anfört i fråga om beskattningen av generatorgasdrivna

automobiler föranleder ingen erinran från min sida. Jag anser mig således

icke kunna tillstyrka borttagande eller ytterligare nedsättning av skatten för

dessa fordon men förordar, att den skattelindring, som för närvarande är

medgiven för träkolsgasdrivna automobiler, utsträckes till att omfatta alla

generatorgasdrivna fordon, vilka använda inhemskt bränsle.

I likhet med utredningen finner jag vidare någon särställning i beskattningshänseende

för elektriska automobiler eller bärgningsautomobiler icke

motiverad.

Utredningens förslag örn skattefrihet för automobil med tillhörande släpvagn,

som användes uteslutande för brandväsen, kan jag också tillstyrka.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Örebro län anfört vill jag dock förorda,

att stadgande örn viss färg å fordonen icke intages i författningstexten

utan att däri föreskrives, att båda fordonen skola vara försedda med tydlig

beteckning utvisande att de tjäna brandväsendet.

Restitution av skatt å bensin, som förbrukas

vid yrkessmässigt fiske m. m.

Enligt 5 § b) förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å

bensin och motorsprit, sådant stadgandet lyder enligt förordning den 29 april

1932 (nr 86), ma restitution av skatt atnjutas för, bland annat, bensin, som

med eller utan tillsats av annat ämne användes för framdrivande av motorbåt

vid yrkesmässigt utövande av fiske. Närmare föreskrifter örn denna restitution

äro meddelade i kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 122) med vissa

bestämmelser om särskild skatt å bensin. Enligt kungörelsens 9 §, sådan

paragrafen lyder enligt kungörelse den 29 april 1932 (nr 91) skall återbäringen

ske pa det sätt, att ärligen ett belopp, motsvarande en tredjedels procent

av de under nästförflutna budgetår influtna bensinskattemedlen, dock

högst 90,000 kronor, ställes till lantbruksstyrelsen förfogande att enligt

Kungl. Maj :ts bestämmande av styrelsen användas för fiskerinäringens främjande.

I ett den 21 oktober 1937 avgivet betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden

(statens offentliga utredningar 1937:41) erinrar 1935

års fiskeriutredning, hurusom 1933 års fiskeriutredning på sin tid i skrivelse

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

till chefen för jordbruksdepartementet framlagt ett förslag åsyftande att restitution

av skatt å bensin, som använts för framdrivande av motorbåt vid

yrkesmässigt utövande av fiske, skulle ske direkt till de fiskare, som förbrukat

bensin för angivna ändamål. Enligt detta förslag skulle fiskare, som

önskade restitution, ha att före viss dag, förslagsvis den 1 februaii, till lantbruksstyrelsen

ingiva ansökan örn restitution av skatten a den bensin, han

under föregående år använt för yrkesmässigt fiske. Ansökningen skulle

avgivas enligt ett av lantbruksstyrelsen fastställt formulär samt innehålla

uppgifter örn inköp av bensin under året, verifierade av vederbörande försäljare,

ävensom på heder och samvete avgiven förklaring fran sökanden

örn huru stor del av denna bensinkvantitet han använt för framdrivande av

motorbåt vid yrkesmässigt utövande av fiske. Sökanden skulle vidare lämna

uppgift örn motorns fabrikat och maskinstyrka samt örn vilka fisken han

under året idkat och under vilka tider de bedrivits. Lantbruksstyrelsen

skulle pröva ansökningen samt bestämma, huruvida resitution skulle utgå,

och, där så vore fallet, fastställa restitutionsbeloppet. Det förutsattes att den,

som i ansökan örn restitution lämnade oriktig uppgift i syfte att erhålla

högre restitutionsbelopp, vore förfallen till straff enligt 8 § 2 mom. förordningen

om särskild skatt å bensin och motorsprit.

1935 års fiskeriutredning ansluter sig till förenämnda förslag. Dock anser

fiskeriutredningen, att restitutionsrätten bör utsträckas till att avse all

bensin, som användes vid yrkesmässigt utövande av fiske, varjämte fiskeriutredningen

i anslutning till ett av densamma framlagt förslag örn inrättande

av en särskild fiskeristyrelse föreslår, att fråga om restitution skall prövas

av denna styrelse.

Anmärkas bör, att 1935 års fiskeriutredning därutöver föreslagit, att av

de bensinskattemedel, som uttagas av sjötrafiken, ett belopp av 90,000 kronor

måtte efter Kungl. Maj :ts bestämmande få användas till fiskerinäringens

främjande såsom gottgörelse för den skada, som vållas fisket av motorbåtstrafiken.

Även automobilskatteutredningen har behandlat spörsmålet om direkt

skatterestitution och därvid verkställt vissa undersökningar för utrönande

av, huruvida och i vad mån det vore möjligt att genom tillsats av färgämne

till bensin, som användes för sjötrafik, skilja denna bensin från sådan, som

användes vid automobildrift. De verkställda undersökningarna lia, enligt

vad utredningen framhåller, givit vid handen, att ett dylikt förfarande visserligen

är tekniskt genomförbart men att det skulle komma att medföra betydande

svårigheter att åvägabringa effektiv kontroll däröver, att för sjöback

avsedd bensin icke användes för automobildrift. Vid sådant förhållande

bär utredningen icke ansett sig kunna förorda införandet av färgning av

bensin.

Då automobilskatteutredningen ansett den föreslagna höjningen av bensinskatten

komma att kännbart träffa fiskerinäringen, har utredningen emellertid

funnit önskvärt, att restitution av skatt å bensin, som användes vid yr
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

kesmässigt utövande av fiske, må kunna verkställas direkt till förbrukaren.

Mot det av 1935 års fiskeriutredning framlagda förslaget till restitutionsfrågans

ordnande beträffande bensin, använd för nu angivet ändamål, har

automobilskatteutredningen ej haft annan erinran än att den ansett, att restitutionsförfarandet,

i varje fall så länge särskild fiskeristyrelse ej finnes inrättad,

lämpligen bör överlåtas åt tullverket. Till frågan, huruvida dessa

restitutionsärenden skola handläggas centralt av generaltullstyrelsen eller lokalt

av tullverkets lokalförvaltningar, har utredningen för sin del icke funnit

anledning fatta ståndpunkt.

Enligt uppgift, som automobilskatteutredningen inhämtat från lantbruksstyrelsen,

uppgick bensinförbrukningen vid yrkesmässigt fiske år 1936 till

sammanlagt 1,982,344 liter.

Såsom redan förut omnämnts har lantbruksstyrelsen ansett sig kunna förorda

den föreslagna skattehöjningen å drivmedel endast under förutsättning

att personlig restitution medgives för erlagd skatt å bensin, som inköpts

och använts uteslutande för bedrivande av yrkesmässigt fiske. Med framhållande

av att skattehöjningen bomme att drabba även jordbruksnäringen,

har styrelsen vidare funnit restitutionsrätt önskvärd beträffande skatt å motorbränsle,

som användes för drift särskilt av stationära motorer vid jordbruket.

— I detta sammanhang bör tilläggas, att styrelsen i ett den 27 januari

1938 till chefen för jordbruksdepartementet avgivet yttrande över 1935

års fiskeriutrednings betänkande tillstyrkt jämväl nämnda utrednings förslag

örn kollektiv restitution av bensinskattemedel till fiskets främjande.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län förklara sig icke

hava något att erinra mot förslaget örn restitution av skatt direkt till fiskare.

Förstnämnda länsstyrelse framhåller emellertid såsom angeläget att, oavsett

en sådan anordning, viss del av skattemedlen avsättes för fiskerinäringens

främjande i allmänhet.

Statskontoret yttrar bland annat följande:

Det nu framkomna förslaget till ett restitutionsförfarande bygger på de

av fiskarne på heder och samvete avgivna uppgifterna angående bensinförbrukningen

vid utövandet av yrkesmässigt fiske. Såvitt statskontoret kan

finna saknar statsverket nära nog varje möjlighet att utöva effektiv kontroll

över de lämnade uppgifternas riktighet. Ämbetsverket förmenar, att ett

dylikt intygsförfarande är förenat med alltför påtagliga risker för missbruk

för att kunna tillrådas, och anser det näppeligen kunna försvaras att utsätta

betydande grupper av yrkesutövare för de moraliska påfrestningar,

som äro därmed förbundna. Även för en samvetsgrann fiskare lärer det

för övrigt erbjuda vissa svårigheter att avgöra, i vilken utsträckning den av

honom förbrukade bensinen använts vid utövande av yrkesmässigt fiske

och ej för annan motorbåtstrafik.

Till stöd för förslaget örn direkt restitution har åberopats, att ett sådant

restitutionsförfarande befunnits möjligt att genomföra i våra grannländer

Danmark och Norge. Såvitt statskontoret kan finna av de lämnade uppgifterna

innebär förfarandet i dessa länder en högre grad av trygghet mot

missbruk än enligt förslaget, i Danmark genom att ansökningarna skola

ingivas till de i de lokala fiskeriförhållandena väl insatta fiskerikontrollörer
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 234-

61

na, och i Norge dels genom att restitution medgives endast fiskare, införda i

fiskaremantalet, dels ock genom att kontrollen utövas av lokal polismyndighet.

Statskontoret måste därför ställa sig avvisande till förslaget om direkt

restitution av bensin, förbrukad vid utövandet av yrkesmässigt fiske. Skulle

likväl denna utväg anses böra tillgripas, vill ämbetsverket förorda, att

endast en del av skatten, förslagsvis 6 öre per liter, restitueras till fiskarne.

Härigenom skulle en avsevärd skattelindring ernås på samma gång som

frestelsen till missbruk av restitutionsrätten komme att minskas. En förutsättning

för dylik restitution bör emellertid enligt ämbetsverkets mening

vara, att den första kontrollen och granskningen av restitutionsansökningarna

överlämnas till någon i de lokala förhållandena insatt myndighet, förslagsvis

landsfiskalerna. Den del av skatten, som icke direkt återbetalas,

lärer — liksom nu är fallet — kunna ställas till förfogande att användas för

fiskerinäringens främjande.

Generaltullstyrelsen riktar en ingående kritik mot förslaget i förevarande

del och anför därvid i huvudsak följande:

Att i här åsyftade fall utan vidare tillämpa samma ordning som gällde vid

restitution av skatt för s. k. industribensin läte sig icke göra. Vid nämnda

restitution grundades kontrollen på granskning av vederbörande industriföretags

bokföring, vilken i allmänhet icke ägde nöjaktig motsvarighet hos

fiskerinäringens utövare, och restitution beviljades endast för en minimikvantitet

av 500 liter i kvartalet, vilket förhållande, tillämpat å fiskenäringen,

skulle göra rättigheten värdelös för ett mycket stort antal fiskare. Att

å andra sidan ställa industrien och fiskerinäringen på detta speciella område

under olika villkor skulle knappast kunna te sig fullt rättvist. Den s. k.

industribensinen användes ofta inom småindustrier och andra smärre företag,

vilka i allmänhet på grund av minimikvantitetsbestämmelsen vore uteslutna

från all restitutionsrätt.

Enligt styrelsens mening kunde det föreliggande förslaget om direkt restitution

till fiskerinäringens utövare icke betraktas såsom godtagbart ur statens

synpunkt. Det skulle lämna så avsevärda luckor i kontrollen, att därigenom

direkt uppmuntrades till missbruk. Med hänsyn härtill och då bensinskatten

även efter den ifrågasatta höjningen måste betecknas såsom moderat,

åtminstone i jämförelse med vad i de flesta andra länder uttoges i

dylik avgift, ville det synas, som örn skäl ej förelåge att övergiva det hittills

i Sverige tillämpade systemet med kollektiv restitution till fiskerinäringen.

Givetvis vore härvid från styrelsens sida ej någon erinran att göra mot att

det nuvarande beloppet av denna restitution, 90,000 kronor, höjdes upp emot

den summa, som belöpte å fiskerinäringens hela bensinkonsumtion, förslagsvis

uppskattad till ett par hundratusen kronor.

Skulle emellertid styrelsens uppfattning ej vinna gillande, ville styrelsen i

allt fall hava påvisat vissa uppenbara olägenheter, som komme att föreligga,

därest det ålades tullverket att ombesörja direkt restitution till fiskare. Enligt

styrelsen under hand tillställda uppgifter skulle antalet fiskebåtar, framdrivna

med bensin, uppgå till över 4,600 med inombordsmotor och över

2,600 med utombordsmotor. Till jämförelse kunde meddelas, att antalet

näringsidkare, sorn begagnade sig av restitution för s. k. industribensin,

beräknades uppgå till allenast 200 å 300. Redan antalet fiskare skulle göra

det omöjligt för tullverket att ingå på någon närmare kontrollverksamhet,

vilken för övrigt skulle äga föga stöd i objektivt påvisbara fakta. Härtill

komme fiskarnes stationering ute på kusterna, ofta fjärran från tullkamrar
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

nas förläggningsorter. Kostnaderna för tulltjänstemäns eventuella resor

för närmare granskning —- sådana som förekomme på industrirestitutionens

område — skulle antingen uppsluka vinsten av restitutionen eller, om de

mot eljest gängse principer Indes på det allmänna, vålla detta en ekonomisk

uppoffring, som ej stöde i rätt förhållande till de intressen, vilka vore i

fråga.

Styrelsen funne sig därför bestämt böra avstyrka det föreliggande förslaget

örn tullverkets befattning med bensinskatterestitution åt fiskerinäringens

utövare.

I stället kunde det måhända, därest förslaget om inrättande av en särskild

fiskeristyrelse av statsmakterna lämnades utan avseende, befinnas genomförbart,

att lantbruksstyrelsen bleve betrodd med ifrågavarande förvaltningsbestyr,

särskilt om desamma kunde ordnas — i stället för i restitutionsform

— såsom en genom lämpliga mellanhänder skeende distribution

till fiskarne av skattefri bensin. En närmare utredning härom syntes

ej vara ur vägen. Särskilt borde därvid tagas under omprövning i vad mån

medverkan skulle kunna lämnas från lokala fiskerifunktionärer, såsom

hushållningssällskapens instruktörer och konsulenter, vilka hade direkt

kontakt med fiskerinäringens utövare.

Slutligen framhåller generaltullstyrelsen att, huru än en omläggning av

restitutionsväsendet skedde, en grundlig överarbetning av 1929 års kungörelse

med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin vore påkallad. Denna

överarbetning, vilken syntes kräva föregående utredningar i åtskilliga

hänseenden, borde avse exempelvis minimikvantitet vid restitution, förhandstillstånd

eller anmälan, grunderna för kontroll, däribland anordnande av inspektion,

samt erforderliga straffbestämmelser. Utredningarna kunde icke

lämpligen företagas utan medverkan från fiskerisakkunnigt håll.

Även kommerskollegium avstyrker förslaget i nu ifrågavarande del samt

hänvisar till ett av kollegiet avgivet yttrande över 1935 års fiskeriutrednings

betänkande. I nämnda yttrande har kollegiet anfört, bland annat, att det

föreslagna restitutionsförfarandet vore förenat med den allvarliga olägenheten,

att kontrollen över att restitution ej orättmätigt åtnjötes knappast syntes

kunna ordnas på fullt tillfredsställande sätt, även om rätt vidlyftiga anordningar

träffades i detta syfte. Däremot hade kollegiet intet att invända

mot att till fiskerinäringens främjande ansloges ett belopp av automobilskattemedlen,

som i stort sett kunde anses motsvara skatten å bensin, förbrukad

vid yrkesmässigt utövande av fiske.

Med den ståndpunkt, kommerskollegium sålunda intagit, förklarar sig

kollegiet icke heller kunna tillstyrka ett av Sveriges motorbdtsunion till kollegiet

framfört önskemål om att bensinskatten skulle direkt restitueras även

till andra motorbåtsägare än yrkesfiskare.

Länsstyrelsen i Blekinge län säger sig i anslutning till ett av Blekinge läns

havsfiskeförening avgivet yttrande i frågan vilja på det kraftigaste understryka

angelägenheten av att restitution även i fortsättningen måtte ske i

enlighet med nuvarande bestämmelser. Länsstyrelsen yttrar vidare bland

annat:

Vad Blekinge län anginge hade de återburna medlen år efter år oavkoriade

tillfallit länets havsfiskeförening. Dessa medel kunde alltså betraktas som

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234-

63

indirekta medlemsavgifter just från de fiskare, som finge mest nytta av medlens

användning. Länsstyrelsen kunde vitsorda, att havsfiskeföreningen på

ett utmärkt sätt förmedlat dessa medels användning till det blekingska fiskets

fromma, och det syntes ej sakna sin psykologiska betydelse att det varit

fiskarnes egna förtroendemän som på detta sätt tillerkänts bestämmanderätten

beträffande medlens tillgodogörande. Väl hade i 1935 års fiskeriutrednings

betänkande föreslagits, att av de bensinskattemedel, som uttoges av

sjötrafiken, ett belopp av 90,000 kronor — alltså samma belopp som det,

vilket för närvarande högst finge utgå som restitution av bensinskatt beträffande

fiskebåtar — skulle efter Kungl. Maj:ts bestämmande få användas till

fiskerinäringens befrämjande »såsom gottgörelse för den skada, som vållas

fisket av motorbåtstrafiken». I betänkandet funnes dock ej därutöver någon

antydan om till vilka slag av fisket befrämjande åtgärder, som dessa medel

skulle utgå, varför det vore ovisst, om utsikt förefunnes att av dessa nya medel

skulle kunna till förfogande för länets havsfiskeförening ställas ungefär lika

stort belopp som hittills. Men även om så skulle vara fallet, holle länsstyrelsen

före, att den nytta, som havsfiskeföreningen hittills uträttat, varit så

stor och att behovet av ytterligare åtgärder i denna riktning vore så framträdande,

att föreningen vore väl förtjänt av att — på sätt skulle möjliggöras

genom båda dessa 90,000 kronors anslag — få sitt årliga statsbidrag fördubblat,

och länsstyrelsen ansåge sannolikt att förhållandet i detta hänseende

vore likartat även i de andra län, som berördes av denna fråga.

Länsstyrelsen i Örebro län instämmer i ett av länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott avgivet yttrande, däri anförts:

Förvaltningsutskottet ansåge sig böra avstyrka förslaget att restitution av

bensinskatt skulle ske till sötvattensfiskarne direkt. De penningbelopp, vilka

på så sätt skulle restitueras till varje fiskare som använt bensin vid fisket,

skulle bliva ganska små och betyda ganska litet för de enskilda fiskarne.

För Örebro läns del representerade likvisst det sammanlagda beloppet en

summa av cirka 2,000 kronor, vilken utan varje avdrag för förvaltnings- eller

resekostnader användes till gemensamt gagn för fiskarne huvudsakligen i

form av fiskodlingsåtgärder. Det ville synas, att större allmänt gagn, jämväl

för fiskarne, vunnes genom medlens användning på detta sätt än om de skulle

plottras bort i småposter enligt det föreliggande förslaget. Detta senare skulle

säkerligen också medföra större utgifter för kontroll, varigenom dividenderna

för de enskilda fiskarne skulle ytterligare minskas. Någon vinst av förslaget

kunde förvaltningsutskottet alltså icke se men väl olägenheter och tyngande

kontroll.

Slutligen bör nämnas, att förslaget i förevarande del utan närmare motivering

avstyrkes jämväl av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Rätt till restitution av skatt för bensin, använd för framdrivande av mo- Departementstorbåt

vid yrkesmässigt utövande av fiske, tillkom ursprungligen genom beslut chefen.

vid 1927 års riksdag. I den proposition, nr 173, vari förslag härom framlades

för riksdagen, anförde föredragande departementschefen, bland annat, att

ett godtagbart uppslag till lösande av frågan örn restitution direkt till fiskarbefolkningen

då ännu icke framkommit men att en kollektiv restitution lill

fisket syntes kunna ifrågakomma och vara ägnad att rätt väl tillgodose

fiskarnes gemensamma intressen. Detta uttalande synes alltjämt äga till
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

lämpning. Liksom tidigare uppslag till lösning av denna fråga lider det nu

föreliggande förslaget onekligen av den svagheten, att det, för åvägabringande

av en något så när nöjaktig kontroll från statens sida över att restitutionsi

ätten icke missbrukas, skulle erfordras vidtagande av åtgärder, vilka

icke stå i rimligt förhållande till den jämförelsevis ringa fördel, som förslaget

skulle kunna bereda varje enskild fiskare. Vid frågans bedömande bör

vidare beaktas, att den nuvarande kollektiva restitutionsformen ansetts vara

att föredraga även på håll, som direkt representera fiskerinäringens intressen.

Därest direkt restitution medgives för fiskarbefolkningen, skulle samma förmån

icke gärna kunna förvägras vissa andra grupper av bensinförbrukare,

såsom motorbåtsägare, vilka icke äro fiskare, jordbrukare med flera. Det

behöver icke närmare utvecklas, vilka svårigheter i kontrollhänseende en

dj lik utsträckning av restitutionsrätten skulle medföra. Det förtjänar framhållas,

att vid årets riksdag motionsvis framförts krav på skattefrihet för

bensin, som förbrukas uteslutande i jordbruksdrift.

Uppbörden av fordonsskatten.

Såsom i det föregående omnämnts, verkställes uppbörden av fordonsskatten

för de motorfordon och släpvagnar, som vid kalenderårets början

varit införda i automobilregistret, genom postverkets försorg under tiden

från och med den 1 till och med den 15 februari. Kvitto å påförd skatt

skall i god tid före den 1 februari under postförskott utsändas till skattskyldig.

Med hänsyn till de olägenheter, som på vissa håll ansetts vidlåda systemet

med skattens inbetalning pa en gang och vilka olägenheter vid den

ifrågasätta höjningen av skatten kunna tänkas bliva ytterligare ökade, har

automobilskatteutredningen haft under övervägande olika förslag till ''ändring

av bestämmelserna i ämnet. Mot ett förslag att verkställa debitering

och uppbörd av skatten i samband med debiteringen och uppbörden av kronoutskylder

och andra allmänna avgifter ha från 1936 års uppbördskommittés

sida framställts erinringar av den art, att utredningen ansett en ändring

efter antydda linje icke kunna genomföras. I stället har utredningen stannat

vid att förorda ett förslag av i huvudsak följande innehåll: Med bibe
hållande

i huvudsak av nu gällande ordning för debitering och uppbörd av

fordonsskatt skall, i likhet med vad som nu gäller, debitering av skatt för

hela året verkställas på en gång för de vid årsskiftet registrerade automobilerna

och släpvagnarna. Därvid skall utfärdas en debetsedel försedd med

två betalningskuponger, vardera upptagande hälften av fordonsskattens belopp

för året; den ena kupongen skall avse den skatt, som belöper å tiden

den 1 januari—den 30 juni, och den andra den skatt, som belöper å tiden

den 1 juli den 31 december. Skatten skall erläggas för första halvåret linder

tiden från och med den 1 till och med den 15 februari samt för andra halvåret

under tiden från och med den 1 till och med den 15 juni. Tidpunkten

för den andra upphofdsterminen har av utredningen valts särskilt med hän
-

4

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

65

syn till att uppbörden av den på kalenderåret belöpande fordonsskatten av

budgetära skäl bör vara avslutad före utgången av det budgetår, som omfattar

första hälften av kalenderåret. I fråga om debiteringen och uppbörden

av fordonsskatt för motorcyklar ävensom för automobiler och släpvagnar,

vilka registreras under året, föreslås ingen ändring av gällande bestämmelser.

I överensstämmelse med dessa grunder har utredningen upprättat förslag

till kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 12 december

1924 (nr 513) angående uppbörd av automobilskatt m. m.

Statskontoret samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha icke något att erinra

mot en delning av uppbörden under förutsättning att andra uppbördsterminen,

på sätt utredningen förordat, förlägges så, att uppbörden är avslutad

före den 1 juli varje år.

Generalpoststyrelsen har, utan att dock vilja göra något yrkande, framhållit

såsom önskvärt, att första uppbördsterminen bestämdes till annan tid än

utredningen föreslagit. Enligt vad styrelsen inhämtat hade nämligen 1936

års uppbördskommitté tänkt sig, att postverket skulle i stor utsträckning

tagas i anspråk för den allmänna kronouppbörden samt att den uppbördstermin,

under vilken största antalet skattebelopp skulle förfalla till betalning,

skulle bestämmas till förra hälften av februari. Tiden för denna uppbörd

och första uppbördsterminen för automobilskatten komme således att

sammanfalla, vilket å vissa orter möjligen kunde medföra en icke önskvärd

anhopning av besökande å postanstalterna.

Riksräkenskapsverket ställer sig tveksamt beträffande lämpligheten av

uppbördens delning men förklarar sig likväl icke vilja direkt avstyrka en

sådan anordning. Den av utredningen föreslagna formen för ändringens

genomförande finner riksräkenskapsverket emellertid icke kunna godtagas.

Härom anför ämbetsverket bland annat:

Ett system med en debitering och två uppbördsterminer skulle i många

fall komma att medföra stora olägenheter för såväl fordonsägare och förutvarande

fordonsägare som för registreringsmyndigheterna. Med hänsyn till

att automobilskattekvitto skall under färd medföras å automobilen, måste

vid en uppdelning av uppbörden särskilt automobilskattekvitto utfärdas för

vartdera halvåret. Svårigheterna att med bibehållande av en årlig debitering

genomföra en uppdelning av skatteuppbörden hänföra sig härvid närmast

till det förhållandet, att ett avsevärt antal automobiler och släpvagnar

byta ägare under årets fem första månader eller intill den 1 juni, då andra

uppbördsterminen enligt förslaget skulle taga sin början. Såsom exempel

på nackdelarna av det föreslagna systemet må följande anföras.

Försäljes en bil under nämnda tidsperiod, kan det tänkas uppstå svårighet

för köparen att erhålla skattekvittot för senare halvåret, särskilt i sådana

fall, där köparen bor i annat län än det, i vilket fordonet var registrerat

vid försäljningen. Har bilen förut under perioden bytt ägare med registrering

i olika län en eller flera gånger, vilket icke torde vara sällsynt, kan

det inträffa — örn besiktningsinstrumentet icke medföljer bilen — att köparen

icke äger kännedom örn vilken registreringsmyndighet, som debiterat

skatten och till vilken andra halvårets skattebelopp skall betalas. Äro kö
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 231. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. May.ts proposition nr 234.

paren och säljaren bosatta i olika län, exempelvis Stockholms respektive

Örebro län, måste köparen två gånger om året hos länsstyrelsen i Örebro

utbyta av länsstyrelsen i Stockholms län utfärdade skattekvitton.

Varder skatten för ett fordon under nämnda fem månader höjd eller sänkt,

exempelvis på grund av ombyggnad av fordonet, måste två utbyten av kvitton

ske hos registreringsmyndigheten, nämligen dels i samband nied erläggande

respektive restitution av vederbörligt skattebelopp för det innevarande

halvåret och dels i samband med av tjänsteviktens ändring nödvändiggjord

omdebitering av skatten för andra halvåret.

Har ett fordon under tiden före andra uppbördsstämman registrerats i

annat län och sedermera under samma tid därstädes avförts ur automobilregistret

såsom nedskrotat, varigenom skattskyldigheten för fordonet upphör,

kommer den, vilken vid årsskiftet ägt fordonet, att avkrävas skattebeloppet

för senare halvåret. Registreringsmyndigheten i det län, där nedskrotningen

skett, åligger att eventuellt restituera en del av första halvårets

skatt, medan samma myndighet i det andra länet antingen måste avkorta

eller återbetala skattebeloppet för senare halvåret, beroende på örn den krävde

vägrat att betala eller betalat beloppet.

Såsom av ovan anförda exempel framgår, skulle bibehållandet av debiteringen

av fordonsskatten för helt år medföra avsevärda olägenheter, därest uppbörden

av skatten förlägges till två terminer. Riksräkenskapsverket får därför

under nämnda förutsättning föreslå, att fordonsskatten i stället beräknas

och debiteras för halvt år, varigenom antydda svårigheter skulle undvikas.

Ett genomförande av halvårsdebitering skulle emellertid medföra en fördubbling

av länsstyrelsernas engångsarbete med debitering och uppbörd samt

av riksräkenskapsverkets granskningsarbete.

örn fordonsskatten beräknas för kalenderhalvår — annan tidsperiod omfattande

sex månader kan även tänkas — bör såsom nu debiteringen av första

halvårets skatt ske under januari och uppbörden verkställas under tiden

1—15 februari samt debiteringen av andra halvårets skatt i konsekvens därmed

under juli med uppbörd den 1—15 augusti. Uppbörden av fordonsskatt

bör nämligen även för senare halvåret äga rum viss tid efter skatteperiodens

ingång, för att samtliga förändringar i automobilregistret under

föregående period skola kunna bliva beaktade vid debiteringen.

Ett genomförande av halvårsdebitering för automobiler och släpvagnar

förutsätter icke med nödvändighet en motsvarande uppdelning av skatteuppbörden

för motorcyklar. Uppdelning av skatten för sistnämnda fordon

torde icke heller böra genomföras med hänsyn lill ifrågavarande skattebelopps

relativt ringa storlek.

Bland länsstyrelserna ställer sig det stora flertalet avvisande gentemot

förslaget i förevarande del. Utförliga yttranden i denna fråga ha avgivits

av, bland andra, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands och Malmöhus län, vilka samtliga uttala mycket starka betänkligheter

mot förslaget och därvid framställa i huvudsak samma invändningar

mot detsamma som riksräkenskapsverket. Allmänt framhålles, att

något större behov av delad uppbörd knappast kan anses föreligga, och

ifrågasättes, om icke de därmed förenade olägenheterna överväga de fördelar,

som åsyftats med ändringen. Överståthållarämbetet uttalar som sin uppfattning,

att man särskilt för den yrkesmässiga men även för den övriga

motortrafiken bör kräva, alt fordonsägarna lia en ordnad ekonomisk ställ
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234-

67

ning, som medger fullgörandet av iklädda förbindelser. Enligt ämbetets mening

förelåge ingen anledning för det allmänna att genom lättnader i fråga

örn skattebetalningen underlätta för ekonomiskt mindre bärkraftiga personer

att anskaffa automobil. Länsstyrelsen i Värmlands län uppger, att det

enligt vad länsstyrelsen inhämtat vore en allmän önskan bland utövare av

yrkesmässig automobiltrafik i länet, att den nu gällande ordningen med en

enda uppbördstermin under året bibehölles men att denna förlädes till juli

månad, då trafikinkomsterna vore störst. Av liknande skäl förordar även

länsstyrelsen i örebro län, att den nuvarande uppbördsterminen flyttas, förslagsvis

till tiden 1—15 augusti. Bland övriga detaljförslag, som framkommit

i yttrandena, må till slut allenast nämnas, hurusom det ifrågasatts

att medgiva delning av uppbörden endast för utövare av yrkesmässig trafik

och blott för de fall, då skatten uppginge till visst större belopp.

Av vad i yttrandena anförts lärer med full tydlighet framgå, att den av Departementsutredningen

förordade anordningen med en årlig debitering av fordonsskat- cliefenten

och två terminer för uppbörd av densamma skulle vara förenad med betydande

olägenheter. Förslaget i denna del tager icke hänsyn till de avsevärda

förändringar, som, enligt vad erfarenheten visar, under tiden mellan de båda

uppbördsterminerna skulle inträda i de förhållanden, beträffande vilka inskrivning

skall verkställas i automobilregistret. Vill man införa ett system

med två uppbördsterminer, som är effektivt och tekniskt godtagbart, torde det

vara ofrånkomligt att anordna två debiteringsförrättningar årligen och att

ändra reglerna beträffande skattskyldigheten därhän att den, som vid ingången

av ett kalenderhalvår är eller bör vara i automobilregistret antecknad såsom

ägare av ett fordon, skall för samma kalenderhalvår vara skattskyldig för

fordonet. Förslaget om delning av uppbörden torde närmast hava tillkommit

av hänsyn till den relativt fåtaliga gruppen av yrkesmässiga trafikutövare.

För det stora flertalet övriga automobilägare lärer förslaget icke

vara av någon mera framträdande betydelse. Skatten utgör, även när den

är som störst, endast en jämförelsevis ringa del av de totala kostnaderna för

hållande av automobil. En reform i den åsyftade riktningen skulle föranleda

en högst betydande ökning av myndigheternas arbete med debitering,

uppbörd och redovisning av automobilskattemedlen. Under angivna förhållanden

anser jag mig icke kunna förorda någon ändring av den nuvarande

ordningen på detta område.

Ikraftträdande m. m.

Enligt utredningens förslag skulle höjningen av fordonsskatten träda i

kraft den 1 januari 1939. Dock skulle de nya bestämmelserna örn fordonsskatten

gälla i fråga örn automobiler och släpvagnar, som under år 1938 registrerats

efter det .gummiringskatten upphävts. Häremot är från min sida

icke något alt erinra, .lag förutsätter härvid, att tillämpning av de nya

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

skattesatserna under år 1938 skall förekomma endast då ett fordon registreras

första gången, vilket synes böra komma till uttryck i författningstexten.

Bestämmelserna om gummiringskattens upphävande samt höjningen av

skatterna å drivmedel anser utredningen böra träda i kraft redan under innevarande

budgetår.

Med hänsyn till det läge av ovisshet, som förslaget om gummiringskattens

borttagande tillskapat och som menligt inverkar på handeln med gummiringar,

är det även enligt min mening angeläget, att denna fråga bringas till

ett snabbt avgörande.

I några av yttrandena har hemställts, att med höjningen av drivmedelsskatterna

måtte anstå till någon tid efter det gummiringskatten upphävts,

detta för att bereda motortrafiken kompensation för den del av erlagd

gummiringskatt, som kan anses belöpa på tiden efter denna skatts avskaffande.

Vad sålunda anförts synes kunna såtillvida beaktas, att skatterna å

drivmedel höjas först från och med den 1 juli 1938. Anmärkas bör, att skatten

å brännolja med hänsyn till det sätt, varpå denna skatt uttages, icke

lämpligen kan ändras vid annan tidpunkt än års- eller halvårsskifte.

I anslutning till höjningen av bensinskatten torde, på sätt utredningen

även föreslagit, vid höjningens ikraftträdande inneliggande lager av bensin

böra bliva föremål för efterbeskattning jämlikt samma grunder som enligt

förordningen den 29 april 1932 (nr 87) tillämpats i fråga om bensin, som

den 1 maj 1932 fanns i riket. Förslag till bestämmelser örn uppbörd av sådan

skatt torde senare få anmälas för Kungl. Majit.

Med anledning av förslaget om gummiringskattens upphävande har utredningen

vidare upprättat förslag till förordning angående restitution av eller

befrielse från skatt å automobilgummiringar. Enligt detta författningsförslag

skulle Kungl. Majit på framställning av vederbörande ägare kunna

medgiva restitution av erlagd skatt eller befrielse från gäldande av påförd

skatt för automobilgummiringar, vilka vid tiden för gummiringskattens upphävande

ännu ej tagits i bruk. Utredningen förutsätter, att närmare föreskrifter

härutinnan skola meddelas av Kungl. Majit. Beträffande innehållet

av dessa föreskrifter anför utredningen, att såsom villkor för åtnjutande av

restitution eller befrielse borde föreskrivas, att sökanden avlämnade försäkran

angående sitt innehav vid nämnda tid av automobilgummiringar, vilka då

ännu ej tagits i bruk. Enär det syntes böra förutsättas, att restitution eller

befrielse medgåves allenast för automobilgummiringar, som vore marknadsgilla,

borde försäkran ock innehålla uppgift i detta avseende. Försäkran

borde avgivas på tro och heder och vara, likaledes på tro och heder, till

riktigheten styrkt av två personer, vilka kunde förutsättas äga kännedom om

de förhållanden, som avsåges i försäkran.

Mot utredningens förslag i nyssberörda del har jag i stort sett icke något

att erinra. Dock torde det ur författningsteknisk synpunkt vara lämpligt, att

bestämmelserna örn restitutionsrätt och befrielse från skatt inarbetas i förordningen

om gummiringskattens upphävande. Restitutionsrätt eller befrielse

från skatt synes icke böra vara utesluten för de fall, då ringarna använts alle
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

69

nast vid sådan tillfällig körning, som avses i 13 § 1 mom. 1—4 punkterna

motorfordonsförordningen. Därjämte synes författningstexten böra erhålla

sådan utformning, att det lämnas öppet, huruvida hithörande ärenden skola

behandlas av Kungl. Maj:t eller av myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen den 2

juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;

2) förordning angående upphävande av förordningen den 2 juni 1922 (nr

261) om särskild skatt å automobilgummiringar, m. m.;

3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj

1929 (nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit;

4) förordning om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den 1 juli 1938;

samt

5) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr

142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.

Föredraganden hemställer härefter, att berörda förslag måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Folke Ericson.

Bihang till riksdagens protokoll 19.18.

1 sand.

Nr 234.

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:199 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner örn ytterligare anslag till beredande av understöd åt fiskare m. m. s. 3 i texten
  2. BevU 1938:16 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 s. 1 i texten