Med förslag till lag om ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen
1938-03-12 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:237, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
1
Nr 237.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen; given
Stockholms slott den 12 mars 1938.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av 15 kap.
strafflagen.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.*
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 237.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 237.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen.
Härigenom förordnas, att 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen skall upphöra
att gälla samt att 24 § samma kapitel1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:
24 §.
Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden
angiver det till åtal; ej heller må brott, som i 23 § sägs. åtalas av
annan än målsägande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.
1 Senaste lydelse se beträffande 22 § SFS 1914:184 samt beträffande 24 § SFS 1899: 55 s. 1.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anför:
»I skrivelse den 11 maj 1937 (nr 282) har riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj:t ville låta utarbeta och för 1938 års riksdag framlägga förslag örn upphävande
av 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen och den däremot svarande särbestämmelsen
i 24 § samma kapitel. Jag anhåller nu att få upptaga denna
fråga till behandling.
Enligt 1864 års strafflag stadgades i 15 kap. 22 § straff för den
som, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom våld
eller hot tvingar annan att något göra, tåla eller underlåta. Straffet
utgjorde högst straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej var med svårare
straff särskilt belagd. I 24 § föreskrevs, att brott enligt 22 § ej finge
åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden angivit brottet till sådant åtal,
ävensom att brott, som i 23 § sägs, icke finge åtalas av annan än målsägande.
I anslutning till den sist omnämnda bestämmelsen må erinras
att i 23 §, som alltjämt är oförändrad och varom nu icke omedelbart är
fråga, stadgas straff för den som hotar annan, muntligen eller skriftligen, med
misshandel eller brottslig gärning, förutsatt att det sker på sådant sätt eller
under sådana omständigheter, att anledning är att befara, att hotet skall verkställas.
Straffet utgöres, där hotet ej är belagt med särskilt straff, av böter
eller fängelse i högst sex månader.
Stadgandena i 22 och 24 §§ hava varit föremål för upprepade lagstiftningsåtgärder
och förslag till sådana. De första ändringarna avsågo frågan
om åtalsrätten beträffande sådant rättsstridigt tvång som var straffbelagt
i 22 §. Genom lagen den 9 juni 1893 ändrades 24 § på det sätt, att brott enligt
22 § skulle ligga under allmänt åtal icke blott då angivelse gjorts av
målsägaren, utan även därförutom, då genom brottet någon tvingats att deltaga
i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbete. Enligt lag den
28 maj 1897 lades härtill ytterligare det fall, att någon hindrats att övertaga
erbjudet arbete.
Vid 1899 års riksdag antogo härefter båda kamrarna ett i en av herr Pehr
Pehrsson i Åkarp väckt motion framlagt, av lagutskottet tillstyrkt förslag,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
att till 22 § skulle fogas ett 2 mom. av följande lydelse: ''Lag samma vare,
där man, på sätt nu är sagt, försöker tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse
eller hindra någon att återgå till arbete eller att övertaga erbjudet
arbete.’ Försök till tvång skulle således i dessa fall straffas lika med det
fullbordade brottet. — Samtidigt beslöt riksdagen för sin del ändring i 24 §
av innebörd, att brott enligt det nya 2 mom. i 22 § skulle höra under allmänt
åtal.
Över det av riksdagen antagna lagförslaget hördes högsta domstolen, varvid
samtliga de i ärendet deltagande justitieråden avstyrkte beslutets godkännande
av Kungl. Majit. Majoriteten, bestående av fem justitieråd, åberopade
härvid bland annat följande skäl. Anledning saknades väl icke till att stadga
särskilt straff för tvång medelst våld eller hot, även om den med gärningen
åsyftade effekten ej inträtt. Däremot syntes det icke tillrådligt att låta ett
sådant stadgande gälla allenast för den händelse, att med våldet eller hotet
avsåges att tvinga någon att deltaga i arbetsinställelse eller att hindra någon
att återgå till arbete eller att övertaga erbjudet arbete. Detta syfte kunde ingalunda
anses mera farligt eller förkastligt än många andra, som kunde förekomma,
såsom t. ex. att förmå annan till brott eller att utpressa penningar.
Den enligt 15 kap. 22 § i viss mån rådande ovissheten, hurudant ett hot
skulle vara för att hemfalla under lagrummet, bleve mera betänklig vid en
utsträckning av straffbarheten till att även omfatta vissa fall, i vilka hotet
ej medfört någon vidare effekt. Närmare bestämmelse borde meddelas
huru sådant hot som avsåges skulle vara beskaffat. Förslaget vore i behov
av en omarbetning varigenom bättre skulle framgå, att vid straffmätningen
borde tagas hänsyn till huruvida den åsyftade effekten inträtt eller icke. —
De övriga två i ärendet deltagande justitieråden gillade visserligen förslaget,
i vad det innebar en utvidgning av det straffbara området och av den allmänna
åtalsrätten, men funno det icke vara påkallat att i detta fall likställa
försök och fullbordat brott med avseende på straffbarhetens grad; även de
avstyrkte därför förslagets godkännade i den föreliggande formen.
Kungl. Majit intog emellertid en annan ståndpunkt, och i överensstämmelse
med riksdagens beslut utfärdades lag den 10 juli 1899.
Vid upprepade tillfällen hava förslag framkommit om ändring eller upphävande
av den s. k. åkarpslagen.
Motioner om upphävande helt eller delvis av de åren 1893, 1897
och 1899 gjorda ändringarna i 22 och 24 §§ väcktes vid riksdagarna 1904,
1908, 1910, 1911, 1912 och 1913 ävensom vid 1914 års senare riksdag, men
de vunno icke bifall.
Vid 1912 och 1913 års riksdagar framlades jämväl propositioner med
förslag till ändringar i 22 och 24 §§. Enligt dessa förslag skulle straff
för försök att tvinga annan till deltagande i arbetsinställelse m. m. inträda
endast då försöket skedde genom våld eller ''sådant hot, som i 23 § sågs’,
d. v. s. hot, som sker muntligen eller skriftligen och går ut på misshandel eller
annan brottslig gärning. Hot av annat slag skulle således bliva straffbart
endast då det ledde till fullbordat brott enligt 22 § 1 mom. Försöksstraffet
Kungl. Maj-.ts proposition nr 237.
5
skulle vidare nedsättas på sätt sedermera skedde genom en lagändring 1914.
Den särskilda bestämmelsen örn allmänt åtal vid tvångsbrott, som sker i
samband med arbetsinställelse, skulle enligt dessa propositioner utbytas mot
en bestämmelse om allmänt åtal i sådana fall, då brott enligt 22 § ''medfört
fara för allmän säkerhet eller ordning’. Propositionerna tillstyrktes av lagutskottet.
Vid 1912 års riksdag avslogo båda kamrarna den då framlagda
propositionen. År 1913 åter anslöt sig andra kammaren till propositionen,
men den blev av första kammaren avslagen.
Vid 1911 och 1912 års riksdagar väcktes dessutom motioner om vissa
ändringar i lagen av innebörd att försöksbestämmelsen i 22 § 2 mom.
skulle utsträckas till hela det område för fullbordat brott, som 1 mom. omfattar.
Dessutom yrkades i 1911 års motion ändring i 24 § rörande åtalsrätten.
Motionerna avstyrktes av lagutskottet. Vid 1911 års riksdag vunno
motionärens yrkanden andra kammarens bifall, varemot de avslogos av första
kammaren. 1912 års motion avslogs av båda kamrarna.
Den förut nämnda motionen vid 1914 års senare riksdag, vilken icke vann
riksdagens bifall, föranledde emellertid att riksdagen beslöt en lag om ändring
av 22 § 2 mom. Denna lagändring, vilken godkändes av Kungl. Majit,
som utfärdade lag i ämnet den 4 september 1914, innebar, att straffet för
sådant försök, som avses i nämnda moment, sänktes från högst straffarbete
i två år till böter eller fängelse och att alltså straffarbete uteslöts ur straffskalan.
Ändringen hade huvudsakligen betydelse med hänsyn till häktningsrätten,
i det att därefter den för ifrågavarande brott misstänkte kan
häktas endast då han saknar stadigt hemvist och mot honom förekommer
skälig anledning, att han avviker.
Även under tiden efter 1914 års lagändring hava förslag örn lagstiftningsåtgärder
i förevarande ämne vid flera tillfällen motionsvis blivit framställda
1 riksdagen.
I en motion vid 1925 års riksdag hemställdes sålunda, att riksdagen måtte
antaga ett lagförslag om sådana ändringar i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen,
att 2 mom. i 22 § skulle upphävas och brott emot 1 mom. i samma
paragraf alltid skulle bliva angivelsebrott, samt lagrummen sålunda återföras
till den lydelse, de ägde före 1893 års lagändring.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande anförde första lagutskottet följande:
Utskottet kunde icke förorda de av motionären föreslagna ändringarna i 15
kap. 22 och 24 §§ strafflagen. De erfarenheter, som vunnits rörande behovet
av särskilt skydd för arbetsvilliga i samband med arbetskonflikter, gåve
enligt utskottets mening vid handen, att det skydd lagen i sådant hänseende
lämnade icke utan fara kunde av samhället undvaras.
Ett bifall till motionen skulle till en början innebära, att det särskilda
straffskydd mot försök till tvång, som meddelats genom bestämmelsen i 22 §
2 morn., skulle upphävas. Sådant straffet genom 1914 års lagändring bestämts,
kunde det emellertid icke med fog sägas vara strängare än förhållandena
påkallade. Straffarbete bade år 1914 uteslutits ur latituden, och
därigenom hade även häktningsmöjligheten begränsats till allenast sådana
fall, där den för brottet misstänkte saknade stadigt hemvist och skälig anledning
emot honom förekomme, alt han avveke.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Vidare skulle ett bifall till motionen medföra, att allmän åklagares åtalsrätt
begränsades till sådana fall, där målsägande!! angivit brottet till åtal.
Men det syntes uppenbart, att i sådana situationer, varom här vore fråga,
fruktan för hämnd ofta skulle förhindra en angivelse, som eljest ej skulle
uteblivit, och att därför en begränsning av åklagarens åtalsrätt till fall, där
angivelse ägt rum, i väsentlig mån skulle göra straffskyddet illusoriskt.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Mot utskottets beslut anfördes reservationer dels av sju ledamöter, vilka
på anförda skäl hemställde att riksdagen måtte bifalla motionen, dels ock
av två ledamöter, vilka yttrade:
Emot strafflagens 15 kap. 22 § hade ända sedan dess tillkomst den anmärkningen
riktats, att dess syfte, som vore att bereda skydd åt den enskildes
rätt att okvald få mottaga och utföra honom inom lagens ram erbjudet
arbete, endast kunde göras gällande mot den ena parten i arbetsstriderna,
mot arbetarna, samt att dess straffhot lika ensidigt riktades åt
samma håll. Ur denna synpunkt kunde lagen i fråga med skäl betecknas
såsom en klasslag med en sådans kännetecken och verkan. Av samma anledning
mötte också lagens införande på sin tid ett starkt och berättigat
motstånd.
Erfarenheten sedan dess hade bekräftat, icke att det syfte, lagen sökt
främja, varit oberättigat, men väl att det vore nödvändigt att, om lagrummet
i fråga skulle bibehållas, det kompletterades med motsvarande åtgärder,
riktade mot andra partens i arbetsstriderna ej sällan lika hänsynslösa och
kännbara, om också under andra former framträdande stridsmetoder. Endast
därest så skedde, kunde denna lags bibehållande försvaras och dess
auktoritet upprätthållas.
Under sådana omständigheter syntes skäl föreligga, icke att följa motionärens
yrkande och utan vidare upphäva lagen, utan däremot att påkalla
snara och målmedvetna åtgärder i syfte att åvägabringa lika behandling av
och ett allsidigt skydd mot övergrepp från båda sidorna under arbetsstriderna.
Vad som behövde hävdas vore samhällsintresset emot den dubbelsidiga
skadelystnad, som faktiskt emellanåt färgade kampen emellan arbetar-
och arbetsgivarintressena och som under senare tiden måhända framträtt
i stegrad grad. I detta avseende syntes den förevarande motionen lämpligen
kunna bereda uppslaget till ett initiativ i sådan riktning.
Sistnämnda reservanter yrkade förty, att riksdagen i anledning av motionen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utreda,
vilka åtgärder, som lämpligen kunde vidtagas för beredande av ett
allsidigt skydd mot övergrepp under arbetsstriderna, antingen av ena parten
mot den andra eller —- direkt eller indirekt — av någondera av dem
mot tredje man, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan
utredning kunde giva anledning.
Båda kamrarna beslöto att, i anslutning till sistnämnda reservanters yrkande,
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte utreda,
vilka ändringar i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, som lämpligen borde vidtagas
i syfte att undanröja de nuvarande bestämmelsernas ensidiga karaktär,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning
kunde giva anledning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
7
Denna riksdagsskrivelse blev genom beslut av Kungl. Majit den 23 oktober
1925 överlämnad till sakkunniga, som inom justitiedepartementet tillkallats
för behandling av vissa strafflagstiftningsfrågor (den s. k. lilla strafflagskommissionen).
Något förslag i ämnet blev emellertid icke av de sakkunniga
avgivet.
Sedermera framställdes i en motion vid 1933 års riksdag ånyo yrkande
om upphävande av 2 mom. i 15 kap. 22 § strafflagen.
Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande:
De skäl, som år 1925 föranledde utskottet att avstyrka upphävandet av
2 mom. i 15 kap. 22 § strafflagen, funne utskottet fortfarande äga giltighet.
Det skydd, som berörda lagrum lämnade för arbetsvilliga i samband med
arbetskonflikter, kunde sålunda enligt utskottets förmenande icke utan fara
för samhället undvaras, och straffet kunde vidare icke anses strängare än
förhållandena påkallade. Såvitt utskottet hade sig bekant, tillämpade också
domstolarna lagrummet med erforderlig urskillning.
Utskottet avstyrkte fördenskull motionen.
Vid utskottsutlåtandet hade fogats dels en reservation, vari föreslogs att
riksdagen måtte för sin del antaga ett av reservanterna framlagt lagförslag,
åsyftande upphävande av åkarpslagen, dels ock en reservation beträffande
motiveringen i utskottets utlåtande. Riksdagen biföll emellertid utskottets
hemställan.
Åren 1934 och 1935 väcktes ånyo motioner, vari yrkades upphävande av
åkarpslagen. Utskottet hemställde därvid på de av utskottet åren 1925 och
1933 anförda skälen, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Vid utskottets utlåtanden hade fogats reservationer i överensstämmelse
med vad som varit fallet vid utskottsutlåtandet år 1933. Riksdagen
biföll utskottets hemställan såväl år 1934 som år 1935.
Även år 1936 väcktes i motioner yrkande örn upphävande av åkarpslagen.
Utskottet hemställde därvid — i likhet med de båda nästföregående åren —
på de av utskottet åren 1925 och 1933 anförda skälen, att motionerna icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation, vari hemställdes att
riksdagen måtte för sin del antaga ett i reservationen framlagt lagförslag,
åsyftande upphävande av åkarpslagen.
Båda kamrarna biföllo emellertid utskottets hemställan.
Slutligen väcktes vid 1937 års riksdag inom andra kammaren motioner
örn upphävande av åkarpslagen.
1 sitt yttrande över dessa motioner framhöll första lagutskottet, att den
svenska strafflagen i fråga om behandlingen av försök till brott vore starkt
avvikande från lagstiftningen i andra jämförliga länder. Den meningen
torde också allmänt omfattas, att en revision å området förr eller senare bleve
nödvändig. Starka skäl talade emellertid enligt utskottets förmenande för
att de i åkarpslagen ingående bestämmelserna örn straff för försök, oberoende
av en sådan revision, borde upphävas. Åkarpslagen hade ständigt
visat sig vara en källa till irritation. Genom sitt ställningstagande för
den ena parten i arbetskonflikterna hade den i icke ringa mån bidragit till
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
att väcka missaktning för den bestående rättsordningen. Icke minst med
hänsyn till den sociala freden förelåge anledning att nu avskaffa denna ensidigt
inriktade lagstiftning. Därtill komme, att i den mån rättsstridiga
handlingar uti förevarande hänseenden förekomme, desamma i regel hemfölle
under andra lagbestämmelser. Utskottet hemställde att riksdagen ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för 1938 års riksdag framlägga
förslag om upphävande av 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen och den
däremot svarande särbestämmelsen i 24 § samma kapitel.
Mot utskottets yttrande avgavs en reservation av tre ledamöter, vilka anförde
i huvudsak följande:
Vad som i ämnet anförts av första lagutskottet vid 1925 års riksdag ägde
fortfarande giltighet. Det skydd som ifrågavarande lagrum lämnade för arbetsvilliga
i samband med arbetskonflikter, kunde sålunda icke utan fara
för samhället undvaras. Såvitt bekant vore, tillämpade också domstolarna
lagrummet med erforderlig urskillning. Den meningen torde allmänt omfattas
att en utvidgning av försöks straffbarhet enligt svensk lagstiftning
med det snaraste borde vidtagas. I samband därmed torde även den s. k.
åkarpslagen bliva föremål för omarbetning. Lagen hade nämligen, ehuru
i och för sig behövlig, visat sig vara en källa till irritation genom sin inriktning
mot den ena parten i arbetskonflikterna. Vid lagens revision syntes
därför denna dess ensidiga karaktär böra undanröjas så att skydd bereddes
mot övergrepp från olika håll. Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställde
reservanterna örn anhållan, att Kungl. Maj:t ville i samband med den
avsedda revisionen av stadgandena örn straff för försök till brott låta verkställa
omarbetning av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen i syfte att undanröja
dessa bestämmelsers ensidiga karaktär samt för riksdagen framlägga därav
föranledda förslag.
Båda kamrarna biföllo emellertid utskottets förslag, och riksdagen avlät
den 11 maj 1937 den inledningsvis omförmälda skrivelsen.
Beträffande tillämpningen av 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen under senare
år må meddelas följande statistiska uppgifter:
År
Antalet i första
Antalet fall
Antalet fall
instans sakfällda
personer
då böter
ådömts
då fängelse
ådömts
1923.........
............ 10
4
6
1924.........
............ 14
7
7
1925.........
............ 19
14
11
1926.........
............ 15
11
4
1927.........
............ 16
14
2
1928.........
............ 1
0
1
1929.........
............ 15
11
4
1930.........
............ 7
5
5
1931.........
............ 19
15
4
1932.........
............ 7
4
3
1933.........
............ 3
1
2
1934.........
............ 63
57
6
1935.........
............ 6
3
3
1936.........
............ 1
1
0
1937.........
............ 0
0
0
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
9
I de här angivna 58 fall då fängelse ådömts har strafftiden varit, i 26 fall
en månad, i 22 fall 2 månader, i 7 fall 3 månader samt i 3 fall 4—6 månader.
Angående verkställda förarbeten till en mera omfattande revision av
strafflagens bestämmelser om försök till brott må följande erinras.
Den 1 juni 1928 remitterade Kungl. Maj:t, på därom gjord hemställan av
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, till lagrådet ett inom
departementet uppgjort förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.
Genom detta lagförslag upptogs till allmän behandling frågan om
bestraffningen av försök till brott. Till statsrådsprotokollet anförde departementschefen,
att den svenska strafflagen avveke starkt från lagstiftningen
i alla andra jämförliga länder, dels därigenom att bestraffningen av försök
icke blivit föremål för några för skilda brottsarter gemensamma bestämmelser
i strafflagens allmänna del, dels ock på det sätt att försök överhuvud
vore straffbart endast i mycket ringa utsträckning. Lagförslaget innebar
i enlighet härmed, dels upptagande i strafflagens 3 kap. av vissa bestämmelser
angående försökets begrepp och angående s. k. tillbakaträdande från
försök, dels ock upptagande i strafflagens speciella del av nya straffbestämmelser
för försök i sådana fall, där behovet av dylika bestämmelser ansetts
vara särskilt uppenbart. Sålunda föreslogs exempelvis straff för försök till
dråp, bedrägeri samt vissa slag av tjuvnadsbrott. Aven beträffande stadgandena
i 15 kap. 22 § 2 mom. och 24 § strafflagen innebar förslaget avvikelser
från den gällande rätten. Sålunda skulle enligt förslaget 2 mom.
i 15 kap. 22 § strafflagen erhålla den lydelse att, där någon gjorde försök till
gärning, som avsåges i 1 morn., och gärningen ej särskilt vore belagd med
svårare straff, denne skulle dömas till böter eller fängelse. Beträffande de
försöksbrott som enligt gällande lydelse av 15 kap. 22 § 2 mom. äro straffbelagda
innebar förslaget en mildring dels så, att frivilligt tillbakaträdande
från försöket skulle — enligt förslag till ändring i strafflagens allmänna del
— medföra straffrihet och dels därutinnan att ifrågavarande brott jämlikt
15 kap. 24 § skulle vara underkastade allmänt åtal allenast efter angivelse
av målsäganden, eller där brottet blivit förövat under sabbat eller vid sådant
tillfälle eller å sådan ort, som i 11 kap. 9 § eller 15 § omförmäles. Lagförslaget,
som sedan lagrådet avgivit utlåtande över detsamma gjorts till föremål
för omarbetning inom justitiedepartementet, har icke förelagts riksdagen.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 december 1932 tillkallade
chefen för justitiedepartementet professorn Ragnar Bergendal alt i egenskap
av sakkunnig inom departementet biträda med verkställande av
utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens område.
Den 1 december 1937 uppdrog jag åt professorn Bergendal att verkställa
utredning rörande frågan örn ändrade bestämmelser angående straffbarheten
vid försök till brott. Denna utredning torde, bland annat med hänsyn till
att utredningsarbetet funnits böra bedrivas med viss anknytning Lill den s. k.
straffrättskommitténs nyligen påbörjade utredning rörande en reformering
av lagstiftningen örn förmögenhetsbrotten, först längre fram kunna fram
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
läggas. Med anledning härav har jag anmoda! den sakkunnige att i en promemoria
belysa innebörden av de i åkarpslagen ingående bestämmelserna
ävensom dessas förhållande till övriga lagrum enligt vilka ifrågavarande frihetskränkningar
kunna tänkas beivrade. Professorn Bergendal har til! fullgörande
av sistnämnda uppdrag den 21 februari 1938 avgivit promemoria
i ämnet. Densamma torde såsom bilaga A få fogas vid statsrådsprotokollet.
Departements- Då ifrågavarande lagstiftning tillkom riktades mot densamma starka
eufén. invändningar av högsta domstolen vid dess granskning av det till grund för
lagen liggande förslaget. Fråga örn lagens upphävande har därefter vid
upprepade tillfällen väckts inom riksdagen men icke lett till något resultat.
Numera torde emellertid enighet i stort sett råda därom att en lagstiftning,
vilken såsom den förevarande ensidigt träffar ena parten i arbetskonflikter,
icke bör bibehållas.
Upphävande av stadgandet i 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen örn straff för
försök till förevarande tvångsbrott torde icke komma att medföra att i allvarligare
fall företeelser av den art varom här är fråga skulle lämnas utan
straffpåföljd.
De flesta under stadgandet fallande tvångsförsök torde ske i sådan form
att de bliva straffbara såsom misshandel enligt 14 kap. 13 § strafflagen eller
undantagsvis enligt någon annan bestämmelse i 14 kap., eller ock såsom
hot enligt 15 kap. 23 §.
Vad beträffar den för nu ifrågavarande tvångsbrott stadgade allmänna
åtalsrätten är att märka att även efter densammas upphävande förfaranden
av nu ifrågavarande slag i åtskilliga fall komma att bli föremål för sådan
åtalsrätt. Därest, vilket vid dessa brott ofta inträffar, såsom tvångsmedel
användes våld av sådan beskaffenhet att det utgör misshandel, må denna,
även om den icke är svårare än att den är hänförlig under 14 kap. 13 §,
enligt 14 kap. 45 § i vissa fall utan angivelse åtalas av allmän åklagare,
bland annat där misshandeln blivit förövad å allmän plats eller offentlig
lokal. Erinras må ock om bestämmelsen i 19 § 2 mom. strafflagens promulgationsförordning
att där en handling innefattar flera brott och någotdera
hör under allmänt åtal, sådant åtal äger rum jämväl för övriga brott, även
om de eljest icke äro föremål för allmän åtalsrätt.
Det har ifrågasatts att med ändring av förevarande lagstiftning bör anstå
och densamma upptagas först i samband med den nyligen igångsatta allmänna
revisionen av strafflagens bestämmelser om försök till brott. Ett omedelbart
upphävande av de nuvarande ensidiga bestämmelserna skulle emellertid
otvivelaktigt vara ägnat att bidraga till den avspänning av de sociala motsättningarna,
vilken på ett lyckligt sätt alltmera gjort sig gällande. På grund
härav och då genom ett sådant upphävande utgångspunkterna för den lösning
av frågan om straffbarheten vid försök, som nyssnämnda mera omfattande
revision kan komma att leda till, icke torde förskjutas, har jag ansett
mig — i enlighet med riksdagens hemställan -— böra föreslå att 15 kap.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
22 § 2 mom. strafflagen och den däremot svarande särbestämmelsen i 24 §
samma kapitel nu skola upphävas.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen. Tiden
för den föreslagna lagens ikraftträdande har synts kunna bestämmas till den
1 juli 1938; särskilda övergångsbestämmelser torde ej vara erforderliga.»
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
Ilar utestutits.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Bilaga A.
P. M.
avgiven av professor R. Bergendal.
Såväl bestämmelsen i 15 kap. 22 § andra stycket strafflagen om straff för
vissa försök till rättsstridigt tvång som regeln om ovillkorlig allmän åtalsrätt
beträffande dessa försök och motsvarande fall av fullbordat brott enligt 22 §
första stycket erkännas allmänt genom sin starkt begränsade omfattning giva
uttryck at en ensidighet, som icke kan försvaras. De ifrågavarande bestämmelserna
avse nämligen att drabba endast vissa — understundom förklarliga,
men otvivelaktigt i och för sig betänkliga och klandervärda — åtgärder,
som i samband med en arbetskonflikt företagas från arbetarsidan eller åtminstone
för att understödja denna. Härigenom framstå stadgandena
såsom oförenliga med den opartiskhet som all strafflagstiftning måste eftersträva.
Häremot kan någon avgörande betydelse icke tilläggas det förhållandet,
att motsvarande åtgärder från arbetsgivare eller arbetsvilliga eller i dessas
intresse endast sällan torde förekomma.
Bestämmelsen i 22 § andra stycket framträder såsom ensidig och därigenom
godtycklig även vid en jämförelse med första stycket. Det torde sålunda
icke vara sakligt grundat att bland de försök lill tvång som avses i
första stycket utbryta till särskild kriminalisation just den grupp, som nu omförmäles
i andra stycket. Även vid andra bland de skiftande former av rättsstridigt
tvång, som kunna förekomma och som äro brottsliga enligt första
stycket, kan det inträffa att gärningen stannar vid försök som icke kan
betecknas såsom lindrigare än vissa fall av försök, vilka äro straffbara enligt
andra stycket.
Till sistnämnda förhållande anknyter sig en väsentlig meningsskiljaktighet
i fråga örn vad som nu närmast är att åtgöra. För undanröjande av ensidigheten
hos 22 § andra stycket kan man tydligen gå till väga på två olika
sätt. Antingen kan man helt upphäva andra stycket så att försök till straffbart
tvång icke i något fall särskilt belägges med straff. Eller också kan
man utvidga försöksbestämmelsen, närmast på det sätt att den kommer att
med enhetligt straff belägga alla försök till brott enligt första stycket — såväl
med avseende å båda sidornas åtgärder vid arbetskonflikter som å alla
andra tänkbara övergrepp, vilka såsom fullbordade bliva hänförliga under
första stycket. På åtskilliga håll anses en sådan utvidgning vara i och för
sig önskvärd och förmenas komma att bliva ett resultat av den mera omfattande
revision av vår lags straffbestämmelser angående försök som står
på dagordningen. Med denna uppfattning anser man att ett enkelt upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
13
hävande av 22 § andra stycket vore en åtgärd i orätt riktning, som ej länge
skulle kunna bli beståndande och som -— åtminstone för någon tid — skulle
öppna en olämplig lucka i lagens straffskydd för nog så skyddsvärda intressen,
främst upprätthållandet av lugn och ordning även vid arbetskonflikter.
På andra håll har man mindre bestämda föreställningar huru en
blivande mera allmän revision av försökets straffbarhet bör eller kan antagas
komma att i förevarande punkt utfalla och huru snart den kan bliva genomförd.
Man menar därför att med ett undanröjande av den förevarande lagbestämmelsens
ensidighet icke bör anstå i avbidan på en sådan revision, helst
åkarpslagens upphävande blivit och redan länge varit ett livligt önskemål
inom vida kretsar.
Av väsentlig betydelse för ett val mellan de båda ståndpunkterna torde
vara vilken betydelse som kan anses tillkomma 22 § andra stycket, i och
för sig och under jämförelse med andra straffbestämmelser, som kunna vara
tillämpliga å de här ifrågakommande tvångsförsöken.
Till sin omfattning skiljer sig försöksbestämmelsen från första styckets regel
örn fullbordat brott endast därigenom att den förra är begränsad till vissa
tvångsåtgärder i samband med arbetskonflikter. Däremot äro de båda styckena
fullt överensstämmande i övriga hänseenden, främst i den viktiga punkt
som avser tvångsmedlet. Första stycket avser fullbordat tvång genom våld eller
hot. Andra stycket avser tvång som stannat vid försök, d. v. s. som av gärningsmannen
uppgivit^ eller som strandat på den angripnes motståndskraft
eller av annan grund misslyckats. Även det endast försökta tvånget skall
hava varit avsett att genomföras med våld eller hot. Vid det fullbordade
brottet måste tydligen våldet eller hotet hava kommit till användning. Vid
försök kan så hava varit fallet, om nämligen försöket uppgivits eller misslyckats
först sedan våld eller hot ägt rum. Men vid försök till tvång kan också
förhållandet vara det, att endast ett försök att använda våld eller hot har
förekommit. Emellertid äro sådana fall av försök till tvång enligt andra stycket,
vid vilka endast försök att använda våld eller hot ägt rum, utan egentlig
praktisk betydelse. Att märka är nämligen dels att försök att använda våld
såsom tvångsmedel regelmässigt innebär ett fullbordat hot dels ock att ett
försök till hot som icke redan är ett hot måste antagas vara mycket sällsynt
i andra styckets fall. Ur praktisk synpunkt kräves därför beaktande väsentligen
endast av sådana tvångsförsök, som fortskridit så långt att våld eller
hot redan har kommit till användning. Beträffande dem äro emellertid,
såsom av det följande framgår, i stor utsträckning andra lagrum tillämpliga,
nämligen sådana som straffbelägga våldet eller hotet i och för sig, utan
hänsyn till dess karaktär av tvångsmedel.
Vad härvid först angår våld märkes, att detta mycket ofta, och så gott
som alltid då det är av mera utpräglad karaktär, lärer vara hänförligt till
misshandelsbrott, i vanliga fall av den grad som avses i 14 kap. 13 § strafflagen.
Vad beträffar hot såsom tvångsmedel, kommer detta mycket ofta att
vara straffbart enligt 15 kaj). 23 §. Denna paragraf uppställer visserligen åt
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
skilliga begränsningar. Den omfattar sålunda endast ett hot, som sker på
sådant sätt eller under sådana omständigheter, att anledning är att befara,
att hotet skall verkställas. Denna förutsättning måste tydligen antagas vara
uppfylld beträffande ett hot, som skall kunna hava någon verkan såsom
tvångsmedel. Vidare skall hotet ske »muntligen eller skriftligen». Även
denna förutsättning är tydligen i regel uppfylld i fråga om sådant hot, som
kommer till användning för att tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse
o. s. v.; ett hot allenast med åtbörder e. dyl. kan icke alltför ofta tänkas
äga synnerlig effektivitet för att uppnå ett sådant syfte. Slutligen skall enligt
23 § hotet gå ut på misshandel eller brottslig gärning. Många hotelser som
gå ut på något i och för sig lovligt och alltså icke brottsligt kunna vara mycket
effektiva såsom tvångsmedel, icke minst i samband med arbetskonflikter.
Härav får emellertid ingalunda slutas att straff enligt 15 kap. 22 § skulle
i någon praktiskt avsevärd utsträckning drabba hot av sådan beskaffenhet, att
det i och för sig icke är hänförligt under 15 kap 23 §. Visserligen innehåller
15 kap. 22 § icke någon närmare bestämning av det hot, som där avses, och
ordalydelsen skulle alltså vara förenlig med den tolkning, att hot med vad
som helst och sålunda även med en i och för sig tillåten handling skulle
kunna utgöra medel för straffbart tvång (tvångsförsök). Denna uppfattning
torde tidigare hava varit ganska allmänt omfattad, och skäl saknas icke för
det antagandet, att den omfattades av många bland dem som verkade för
åkarpslagens antagande. Sedan länge har emellertid denna uppfattning
varit övergiven. Redan enligt en något äldre rättsvetenskaplig teori var
t. ex. hot örn avbrytande av ekonomiska förbindelser icke hänförligt under
22 §. Vad beträffar rättspraxis har denna åtminstone i några årtionden
stadigt omfattat den meningen att hot med något i och för sig tillåtet icke
kan innebära straffbart tvång enligt denna paragraf. A andra sidan anser
man visserligen, att lagrummet icke är begränsat till hot med brottslig gärning,
och att det alltså i denna punkt är mera omfattande än 23 §. Emellertid
begränsar man 22 § till att, såvitt nu är i fråga, omfatta hot med åtgärder
som äro i och för sig lagstridiga eller åtminstone rättsstridiga. Det är i
enlighet härmed som tvångsförsök medelst hot att anställa blockad eller
eljest vidtaga ekonomisk stridsåtgärd, vilken icke av särskilda skäl är förbjuden,
av domstolarna, utan egentlig meningsskiljaktighet, ansetts icke vara
hänförliga under 22 §. överhuvud torde hot med någon åtgärd, .sorn icke
är brottslig men likväl i och för sig rättsligen otillåten, spela en mycket obetydlig
roll vid de förekommande övergreppen mot arbetsvilliga.
Vid sådana tvångsförsök mot arbetsvilliga, som hemfalla under 22 §, torde,
när våld ej sker, i det alldeles övervägande antalet fall tvångsmedlet
utgöras av hot örn våld; mera undantagsvis torde förekomma hot örn en
straffbar ärekränkning. Båda dessa slag av bot äro emellertid, såsom av
det föregående framgår, i regel hänförliga under 23 §.
Enligt det nu anförda torde de flesta tvångsförsök, som för närvarande
bliva .straffade enligt 22 § andra stycket, efter upphävande av denna bestämmelse
alltjämt vara straffbara, nämligen såsom misshandel enligt 14 kap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
15
13 § eller undantagsvis enligt någon annan bestämmelse i 14 kap., eller ock
såsom hot enligt 15 kap. 23 §.
Bestämmelsen i 22 § andra stycket kan ifrågasättas vara av större praktisk
vikt beträffande straffbarhetens grad. Minimistraffet är enligt detta lagrum,
såväl som enligt 14 kap. 13 § och 15 kap. 23 §, lägsta bötesstraff. Maximistraffet
är däremot enligt det förstnämnda lagrummet fängelse i två år, enligt
de båda senare fängelse i ett år resp. sex månader. Det är sålunda obestridligt,
att det förstnämnda lagrummet möjliggör strängare straff än de båda
övriga. Betydelsen härav är emellertid åtminstone numera enbart teoretisk.
Jämväl enligt 22 § andra stycket ådömas, såsom statistiken visar, i de flesta
fall allenast bötesstraff, och när fängelsestraff kommer till användning utmätes
det undantagslöst med lindriga stx-affsatser, icke överstigande dem som
äro möjliga enligt de båda andra lagrummen. Ej heller i denna punkt är
följaktligen bibehållande av 22 § andra stycket av någon större betydelse.
Slutligen är att märka att de i detta lagrum behandlade försöksbrotten
äro underkastade ovillkorlig allmän åtalsrätt, även om sådan ej inträder på
grund av de straffbestämmelser som i övrigt kunna vara tillämpliga å dessa
gärningar. Betydelsen härav skall närmare beröras i det följande i samband
med spörsmålet örn åtalsrätten i fråga om fullbordat brott.
I fråga om avgränsningen av det straffbara området har ovan angivits ett
annat alternativ för en lagstiftningsåtgärd i nuvarande läge än upphävande
av 22 § andra stycket, nämligen att stadga straff för alla arter av försök till
sådant tvång, som om det lyckas är straffbart enligt 22 § första stycket. Bestämmelse
örn en sådan utvidgning fanns upptagen i det mera omfattande förslag
angående bestraffningen av försök till brott, som år 1928 gjordes till
föremål för lagrådets granskning. Lagrådet riktade icke någon kritik mot den
sålunda föreslagna ändringen; dess flesta ledamöter uttalade, att den ifrågavarande
utsträckningen av försökets straffbarhet syntes påkallad, särskilt med
hänsyn till den därigenom ökade möjligheten att ingripa mot vissa utpressningsbrott.
Detta var uppenbarligen mycket önskvärt. I denna del är emellertid
läget numera ändrat. Utpressningsbrottet har genom lag den 15 juni
1934 gjorts till föremål för särskild behandling i 21 kap. 10 §, vilken stadgar
straff såväl för de flesta praktiska fall av utpressning som för försök därtill.
Frågan om straff för utpressningsförsök beröres sålunda icke vidare
av den lydelse, som gives åt 15 kap. 22 §. Även i ett annat hänseende har
omfattningen av detta lagrum blivit inskränkt sedan lagrådet yttrade sig i
ärendet. Genom lag den 21 maj 1937 har i 15 kap. införts en ny bestämmelse,
15 a §, vari stadgas straff för den som förmår kvinna till otukt genom
visst slag av våld eller hot eller som gör försök därtill. Dylikt tvång
var förut i viss utsträckning hänförligt under 22 §, och även med hänsyn
till sådana fall av tvång framstod därför en utvidgning av detta lagrums försöksbestämmelse
såsom önskvärd. Detta skäl föreligger nu icke vidare.
Överhuvud torde efter de nu berörda lagändringarna de former av rättsstridigt
tvång, som — vid sidan av »åkarpsbrotten» —- alltjämt äro att bedöma
enligt 15 kap. 22 §, ofta vara mindre betydelsefulla. De äro även
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
svåra att överskåda. Frågan om lämpligheten att göra dem straffbara redan
på försöksstadiet och om den närmare utformningen av en bestämmelse med
sådant syfte kräver därför ett noggrant övervägande under beaktande av försökets
bestraffning även på andra brottsområden.
Härefter återstår frågan örn åtalsrätten. Ovan har erinrats att sådant
tvångsförsök som är straffbart enligt 22 § andra stycket ligger under åtal
av allmän åklagare utan att angivelse av målsäganden erfordras. Enahanda
är, jämlikt 24 §, fallet med fullbordat tvång, straffbart enligt 22 § första
stycket, om genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller
hindrats att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete. Härmed
har man avsett att förhindra, att åtal skulle omöjliggöras genom att den
kränkte av hänsyn till opinionen inom honom närstående kretsar eller möjligen
av rädsla för repressalier, t. ex. genom ekonomiska stridsåtgärder,
skulle avstå från att påkalla åklagarmaktens och domstolens skydd enligt
22 §. Bl. a. möjliggör den ovillkorliga allmänna åtalsrätten att initiativet till
en rättegång kan utgå från arbetsgivarsidan. Den praktiska betydelsen av
ifrågavarande föreskrift har, i synnerhet tidigare, otvivelaktigt varit ganska
betydande. Emellertid torde den allmänna åtalsrättens betydelse numera
hava avsevärt minskats. De våldsamma övergreppen mot arbetsvilliga hava,
alldeles oberoende av straffbestämmelserna, starkt nedgått i antal, såsom
även framgår av den minskade frekvensen av åkarpslagens tillämpning.
När övergrepp av detta slag alltjämt förekomma, äro de mycket ofta riktade
mot personer som mera regelmässigt åtaga sig arbete vid strejker eller som tillhöra
en helt annan samhällsgrupp eller organisation än de arbetare, vilka
deltaga i arbetsnedläggelsen; till dessa stå sådana arbetsvilliga i regel i ett
så öppet och erkänt motsatsförhållande, att någon särskild obenägenhet hos
dem (eller deras organisation) att göra angivelse till åtal knappast torde föreligga.
Vidare märkes, att ett förfarande, som jämlikt nu berörda regler kommer
under allmänt åtal, även om dessa upphävas, i åtskilliga fall kommer att fortfarande
bliva föremål för sådan åtalsrätt. Ovan har framhållits att såsom
tvångsmedel, såväl vid försök till tvång som vid det fullbordade brottet, ofta
användes våld av den beskaffenhet att det utgör misshandel. Även om denna
icke är svårare än att den är hänförlig under 14 kap. 13 §, må den enligt
14 kap. 45 § utan angivelse åtalas av allmän åklagare, där brottet blivit
förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort, som i 11 kap.
9 eller 15 § omförmäles, d. v. s. vid vissa allmänna förrättningar eller å
allmän plats eller offentlig lokal. Även användande av allenast hot såsom
tvångsmedel kan, om det sker på nyss angivet ställe, vara straffbart jämlikt
11 kap. 15 § och i detta hänseende underkastat allmänt åtal. För de fall,
då ett fullbordat och alltså enligt 22 § första stycket straffbart tvång är av
denna karaktär, är ytterligare att erinra om föreskriften i strafflagens promulgationsförordning
19 § 2 mom. andra punkten att, där en handling innefattar
flera brott och någotdera hörer under allmänt åtal, sådant åtal äger
rum jämväl för övriga brott ändå att de eljest äro undantagna därifrån.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Vad särskilt angår åtalsrätten i fråga om fullbordat tvång, skulle ensidigheten
av det nuvarande stadgandet i 24 § kunna tänkas undanröjd på det
sättet, att allmän åklagares ovillkorliga åtalsrätt utsträcktes till hela området
för den ändrade 22 § (d. v. s. nuvarande första stycket av denna). Häremot
tala emellertid bestämda skäl. Rättsstridigt tvång, som avses i denna paragraf,
kan hänföra sig till förhållanden av rent personlig eller eljest privat
karaktär och även tvångsåtgärden kan helt äga rum inom privatlivets område.
I dylika fall lärer målsägarens intresse i regel med styrka kräva, att
avgörandet huruvida polisundersökning och åtal skall anställas ligger i hans
egen hand. Detta intresse bör beaktas åtminstone då själva rättskränkningen
är ur allmän synpunkt mindre betydande, och detta är ofta fallet, såsom nyss
anförts. En ovillkorlig allmän åtalsrätt, som enligt nuvarande straffprocessuella
grundsatser tillika innebär en ovillkorlig plikt för åklagarna att inskrida
då sannolika skäl föreligga att brott blivit begånget, vore i dylika fall alldeles
icke på sin plats. Mindre betänkligheter möta ur nu förevarande synpunkt
mot ett stadgande örn självständig åtalsrätt för åklagare i sådana fall, da
han finner åtal påkallat av ett allmänt intresse e. dyl. Ett stadgande i denna
riktning var föremål för övervägande vid utarbetandet av 1928 ars förenämnda
förslag angående försök till brott. En sådan i viss mån diskretionär prövningsrätt
för åklagaren skulle emellertid innebära ett avsteg från hittills i
svensk rätt tillämpade grunder för den allmänna atalsrätten, och att därutinnan
på denna punkt införa en nyhet av principiell räckvidd torde icke
böra ifrågakomma. Vad särskilt angår sådana fall av tvang, som f. n. ligga under
ovillkorligt allmänt åtal enligt undantagsbestämmelsen i 24 §, skulle en
mera fri prövningsrätt för åklagaren i dessa ur politisk och social synpunkt
ömtåliga ärenden ställa mycket höga krav på åklagarna, och dessa skulle säkerligen
icke undgå att bliva utsatta för beskyllningar om undfallenhet gentemot
den ena eller andra sidans önskningar. Just beträffande dylika brott är
det särskilt angeläget att fasta och klara gränser finnas uppdragna för den
allmänna åtalsrätten. En ur denna synpunkt tillfredsställande avgränsning
av åklagarens behörighet vinnes enklast genom att städse göra den allmänna
åtalsrätten för brott enligt 22 § beroende av målsägandens angivelse, alltså
genom en återgång till den ursprungliga lydelsen av 24 §. Av skäl, som ovan
anförts, torde en sådan lagändring numera möta mindre betänkligheter än
tidigare såvitt angår effektiviteten av det rättsskydd, som genom 22 § skall
lämnas för arbetsvilligas självbestämningsrätt vid arbetskonflikter. Huruvida
en mera vidsträckt allmän åtalsrätt lör rättsstridigt tvång bör införas
av andra skäl — vare sig ändrade principer för den allmänna åtalsrätten
överhuvud eller, vad särskilt angar vissa slag av tvangsförbiytelsei, hänsyn
till allmän ordning och säkerhet — torde vara en fråga, varövcr yttrande
från min sida icke påkallas i detta sammanhang.
Billang till riksdagens prolokoll 1938. 1 sami. Nr 237.
‘2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 mars
1938.
Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,
Sandström.
Enligt lagrådet den 8 mars 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 25 februari 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av
15 kap. strafflagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet M. Heuman.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
1»
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats
rådet å Stockholms slott den 12 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
den 11 mars 1938 avgivna utlåtande över det den 25 februari 1938 till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen,
därvid föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Tage Evers,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1938:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen. a1 i texten
- 1LU 1938:45 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m. dels ock i ämnet väckt motion. s. 49 i texten
- 1LU 1938:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 15 kap. strafflagen. s. 1 i texten