Sök i Ratio Lex

Angående pensionering av vissa fjärdingsman

1938-03-03 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:246, Angående pensionering av vissa fjärdingsman

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

1

%

Kr 246.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pensionering

av vissa fjärdingsman; given Stockholms slott den 3

mars 1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 mars 1938.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:

Jag anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts prövning fråga örn pensionering

av fjärdingsman, vilka blivit entledigade på grund av tillkomsten av

lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 246.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

I

Enligt lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmansbestyrets utgörande,

vilken genom den nya polislagens genomförande från och med den

1 januari 1932 upphört att gälla, skulle varje socken i landet vara skyldig

att anställa minst en fjärdingsman; dock finge med länsstyrelsens medgivande

två eller flera smärre socknar, som gränsade intill varandra, förena sig

örn en fjärdingsman. Fjärdingsman utsågs av kommunalstämman för en

tid av minst tre år i sänder och skulle av kommunen förses med skälig lön.

I instruktionen för fjärdingsmännen den 29 september 1899 föreskrevs, att

de skulle vara skyldiga biträda landsfiskalerna ej blott med egentliga polisgöromål

utan även med handräckningsgöromål.

Genom den i samband med ikraftträdande av 1925 års polislag genomförda

nya distriktsindelningen blevo vissa fjärdingsmanssysslor överflödiga,

och på grund av skärpta kompetensfordringar och föreskrifter beträffande

viss pensionsålder kunde en del fjärdingsmän icke erhålla förnyad anställning.

Någon rätt för fjärdingsman, vilken icke blivit underkastad bestämmelserna

i den nya polislagen, att vid avgång från tjänsten erhålla pension förefinnes

icke. I enstaka fall har dock vederbörande kommun tillerkänt fjärdingsman

sådan förmån. Vid flera tillfällen har jämväl riksdagen under

vissa villkor beviljat pension åt sådan befattningshavare, men fjärdingsmannen

har då samtidigt varit polisman, till vars avlönande statsbidrag utgått.

I skrivelse den 31 oktober 1930 gjorde svenska polisförbundet framställning

i syfte att åtgärd måtte vidtagas för beredande av pension eller understöd

av statsmedel åt inom landskommuner anställda fjärdingsmän och

polismän, vilka i samband med den nya polislagens ikraftträdande förlorat

sin befattning, dock under förutsättning att denna innehafts i minst 10 år och

att årslönen uppgått till minst 300 kronor.

Häröver avgav statskontoret utlåtande den 31 december 1932, därvid fogats

yttranden från samtliga länsstyrelser.

I detta utlåtande lämnade statskontoret till en början redogörelse för fjärdingsmanssysslans

allmänna karaktär ävensom fjärdingsmännens anställningsförhållanden,

såvitt angår tiden före nya polislagens ikraftträdande, och

erinrade därvid bland annat örn följande uttalande av vederbörande departementschef

i propositionen nr 58 till 1925 års riksdag, innefattande förslag

till den nya polisorganisationen:

Fjärdingsmansbefattningen är såsom regel en bisyssla, och avlöningen är

också bestämd med hänsyn härtill. En följd härav är, att fjärdingsmannen

måste skaffa sig andra inkomstkällor för att kunna existera, och, enligt

vad erfarenheten visat, får på grund härav på många håll fjärdingsmansverksamheten

stå tillbaka för annat, mera inbringande arbete.

Den omständigheten, att fjärdingsmännen väljas för relativt kort tid —

funktionstiden överstiger ganska sällan tre år — är jämte nu anförda förhållande

också ägnad att försvaga deras ställning. Det torde i detta sammanhang

böra erinras örn att enligt verkställd utredning under tioårsperioden

1911—1920 ej mindre än 143 fjärdingsmansbefattningar växlat inne
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

3

havare fyra eller flera, högst tio gånger, medan ett, två och tre personalombyten

skett i respektive 798, 396 och 397 distrikt. I åtskilliga av dessa

fall hava givetvis vederbörande fjärdingsman avlidit eller själva frivilligt

dragit sig tillbaka, men att fjärdingsmännens dåliga avlöning och beroende

ställning spelat in i ett stort antal fall synes högst antagligt.

I anslutning till de av länsstyrelsen avgivna yttrandena ingick statskontoret

därefter på ett bedömande av den av svenska polisförbundet gjorda

framställningen och anförde därvid följande:

Enligt föreliggande utredning har vid den nya polisorganisationens genomförande

ett icke obetydligt antal fjärdingsmän förlorat sina befattningar.

Den av svenska polisförbundet gjorda framställningen innebär, att staten

skulle utan bidrag från vederbörande kommuners sida åtaga sig pensionering

av sådana överflödiga fjärdingsmän, vilka kunna räkna en tjänstetid

av minst 10 år och därunder haft en minimilön av 300 kronor för år.

Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår emellertid, att flertalet länsstyrelser

icke ansett sig kunna förorda en dylik anordning, varigenom kostnaderna

för ifrågavarande pensionering skulle helt drabba statsverket. Med

hänsyn till att fjärdingsmannabefattningarna vore att betrakta såsom kommunala

tjänster, hava vissa länsstyrelser ansett, att lösande av frågan örn

fjärdingsmännens pensionering vore en uteslutande kommunal angelägenhet,

vartill bidrag av statsmedel icke ens till någon del borde utgå. En pensionering

i enlighet med polisförbundets hemställan skulle för statsverkets vidkommande

även komma att medföra ganska väsentliga kostnader. Såvitt

statskontoret kunnat döma av i ärendet meddelade uppgifter, torde antalet

fjärdingsmän, som under i framställningen angivna förutsättningar skulle

komma i åtnjutande av pension, uppgå till omkring 430. Därest, såsom polisförbundet

hemställt, pensionen bestämdes till två tredjedelar av fjärdingsmannens

senast innehavda lön, skulle med beräkning av en genomsnittlig

lön av 600 kronor för envar av dem statsverkets årliga utgifter för nu berörda

ändamål belöpa sig till ungefär 172,400 kronor oberäknat dyrtidstillägg.

I stället för en helt statlig pensionering hava flertalet länsstyrelser förordat

ett system med statsbidrag till kommuner, som åtagit sig att enligt

vissa grunder pensionera nu ifrågavarande befattningshavare. En dylik

anordning har ansetts motiverad med hänsyn till, bland annat, att fjärdingsmännen,

som till viss del fullgjort även statliga uppdrag, genom ändrad lagstiftning

mistat sina tjänster.

Beträffande de allmänna grunderna för en dylik pensionering hava olika

meningar uttalats. Enligt polisförbundets framställning skulle till erhållande

av pension icke ifrågakomma fjärdingsman, vilken innehaft sin tjänst

allenast såsom bisyssla. Detta har förbundet ansett vara fallet, då årslönen

understigit 300 kronor. Länsstyrelserna hava i allmänhet ansett, att

gränsen mellan bisyssla och tjänst, vilken giver sin innehavare full försörjning,

bör dragas vid ett väsentligt högre lönebelopp. Så hava till exempel

länsstyrelserna i Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län föreslagit,

att pension .skulle utgå endast vid en årslön av 400 kronor och därutöver.

Länsstyrelsen i Uppsala län har såsom villkor för erhållande av

pension föreslagit en minimilön av 700 kronor. Länsstyrelsen i örebro län

bär i sådant hänseende anfört, att i de fall, då kommunalmyndighets beslut

oin avlöning åt fjärdingsman jämlikt övergångsbestämmelserna til! polislagen

underställts länsstyrelsens prövning, hade, när fråga varit örn en av

tjänsten helt sysselsatt befattningshavare, lönebeloppet icke i något fall un
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

derstigit 1,200 kronor, och i intet fall torde enligt länsstyrelsens mening, såvitt

örebro län anginge, lön åt fjärdingsman, som kunde anses av tjänsten

åtminstone huvudsakligt upptagen, för närvarande uppgå till mindre belopp

än 800 kronor.

Beträffande fordran på viss minimitjänstetid hava en del länsstyrelser

funnit den av polisförbundet föreslagna tiden — 10 år — väl kort. Så har

till exempel länsstyrelsen i Malmöhus län ansett, att tjänsteåldern bör uppgå

till 15 å 20 år. Länsstyrelsen i Västmanlands län uppställer såsom villkor

för erhållande av hel pension en tjänstetid av minst 30 år. För kortare

tjänstetid borde enligt länsstyrelsens mening pensionen utgå med avkortat

belopp i förhållande till det mindre antalet tjänstår.

Polisförbundet har icke angivit någon begränsning av rätten till erhållande

av pension med hänsyn till viss levnadsålder vid avgång från tjänsten. Länsstyrelsen

i Hallands län framhåller, att från rätt till pension bör undantagas

fjärdingsman, som uppnått sådan ålder, att han, även om den nya organisationen

icke kommit till stånd, icke kunnat kvarstå någon längre tid. Likaså

borde från sådan rätt uteslutas fjärdingsman, som vid avgång från tjänsten

ännu är så ung, att övergång till annat yrke skäligen bort kunna förväntas.

Länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län anse däremot, att för pension

bör fordras en levnadsålder av minst 55 år.

I de fall, då frågan om beräkning av pensionsbeloppet berörts i de avgivna

yttrandena, har föreslagits, att pensionen må utgöra 2/3 av fjärdingsmannens

förutvarande fasta avlöning. Det framgår emellertid icke alltid tydligt, huruvida

härmed avses den för fjärdingsmannen senast bestämda lönen eller om

till grund för beräkning av pensionen skall läggas medeltalet av fjärdingsmannens

lön under åren närmast före avgången från tjänsten. Allenast länsstyrelsen

i Södermanlands län har anfört, att pensionen bör motsvara 2/3 av

medellönen för till exempel de fem sista tjänståren.

Vad angår statsbidragets storlek i förhållande till pensionsbeloppet hava

olika meningar gjorts gällande. Länsstyrelsen i Uppsala län anser sig ej kunna

förorda statsbidrag till högre belopp än Vs av pensionsbeloppet. Länsstyrelserna

i Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands

län förorda, att bidrag av statsmedel lämnas till belopp motsvarande

hälften av pensionen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, huruvida

icke statsbidrag bör utgå med 2/3 av det fastställda understödsbeloppet.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att omkring 35 kommuner beviljat

eller ställt i utsikt understöd åt sådana fjärdingsmän, som icke kunnat beredas

anställning inom den nya polisorganisationen.

Statskontoret sammanfattade sin mening rörande ifrågavarande pensioneringsspörsmål

på följande sätt:

Fjärdingsmannabefattningen synes oftast hava varit att betrakta såsom

bisyssla. I en del fall torde visserligen fjärdingsmannen av befattningen ifråga

hava erhållit sin huvudsakliga försörjning, men då han med hänsyn till

sättet för tjänstens tillsättande icke med säkerhet kunnat påräkna förnyad

anställning efter tjänstetidens utgång, torde han få anses hava varit inriktad

på möjligheten att bliva nödsakad övergå till annan verksamhet.

Genom övergångsbestämmelserna i polislagen torde även i allmänhet hava

möjliggjorts för befattningshavare, som icke kunnat förvänta återanställning,

att förbereda övergång till annan sysselsättning. Ifrågavarande lag, som

trädde i kraft den 1 januari 1926, skulle senast den 1 januari 1932 vara helt

satt i tillämpning, önskade kommun, som enligt fastställd indelning skulle

utgöra eget polisdistrikt, att lagen skulle före sistnämnda dag erhålla tillämp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

5

liing på kommunen, kunde ansökning därom göras hos länsstyrelsen. Belunnes,

att inom kommunen tjänstgörande fjärdingsmän icke ägde att kvarstå

i tjänsten efter den tidpunkt, från vilken lagen enligt ansökningen skulle

bliva tillämplig å kommunen, eller kunde uppsägas till nämnda tidpunkt

samt att statsmedel funnes tillgängliga för bidrag till de fjärdingsmän, som

enligt lagen skulle vara anställda inom kommunen, skulle ansökningen bifallas.

Vad sålunda stadgats skulle äga motsvarande tillämpning, örn de kommuner,

som enligt fastställd indelning helt eller delvis inginge i visst polisdistrikt,

gjorde ansökan om att lagen skulle bliva tillämplig för distriktet.

Det vill med hänsyn till nu anförda omständigheter synas statskontoret,

att genomförandet av den nya polisorganisationen icke kan åberopas såsom

skäl för staten att åtaga sig eller bidraga vid pensionering av sådana fjärdingsmän,

varom här är fråga. Det torde dessutom böra framhållas, att någon

rätt till pension för fjärdingsmän icke tidigare förefunnits. Med hänsyn till

fjärdingsmannabefattningens allmänna karaktär av bisyssla skulle en pensionering

av ifrågavarande befattningshavare även innebära en avvikelse från

de principer, som tillämpas vid statlig pensionering. Då befattningarna i

fråga därjämte äro att anse såsom uteslutande kommunala tjänster, ehuru

med desamma varit förenad skyldigheten att utöva vissa statliga funktioner,

torde det enligt statskontorets mening närmast åligga vederbörande kommuner

att sörja för innehavarnas pensionering. Statskontoret hyser därför

starka betänkligheter mot vidtagande av åtgärder i den riktning, som i polisförbundets

framställning avses eller av flertalet länsstyrelser förordats.

Därest emellertid billighetsskäl skulle kunna anses motivera, att staten

lämnar sin medverkan vid lösande av berörda fråga, synes detta lämpligast

böra ske i form av statsbidrag lill kommun, som förklarat sig villig att enligt

vissa grunder åtaga sig pensionering av sådan fjärdingsman, som genom den

nya polislagens tillkomst icke kunnat beredas förnyad anställning. Såsom

villkor för statsbidrag torde därvid böra gälla, att fjärdingsmannen under

en längre följd av år innehaft sin befattning samt att han kan sägas av densamma

hava erhållit sin huvudsakliga försörjning. Det synes jämväl skäligt,

att hänsyn tages till vederbörande befattningshavares behov av understöd.

Beträffande frågan om tjänstetidens längd har — såsom förut framhållits

— polisförbundet föreslagit en minimitid av 10 år. Denna tid måste statskontoret

finna alltför kort. Enligt numera gällande bestämmelser för befattningshavare

vid polisväsendet fordras för att hel pension vid avgång efter

uppnådd pensionsålder skall kunna erhållas en tjänstetid av 30 år. Det synes

emellertid statskontoret, att i nu berört hänseende föreskrifterna i kungörelsen

den 15 januari 1926 (nr 10) angående förtidspension och avskedsersättning

åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén och marinen skulle kunna

tjäna till vägledning. I nämnda kungörelse stadgas för löntagare, tillhörande

grupperna II och III, en sammanlagd anställningstid av minst 15 år för erhållande

av förtidspension. Det torde icke kunna anses oskäligt, att i nu

ifrågavarande fall motsvarande tid föreskrives såsom villkor för erhållande

av pension, vartill bidrag av statsmedel skall utgå.

Polisförbundet har vidare ansett, att en årlig lön av 300 kronor bör utgöra

gräns mellan f järd ingsån) nn abefattningen såsom bisyssla och densamma såsom

tjänst, varav innehavaren haft sitt huvudsakliga levebröd. Statskontoret

finner det föga sannolikt, att en befattning med så låg årsavlöning utgjort

innehavarens huvudsakliga sysselsättning. Med hänsyn till de olika uppgifter,

som härutinnan lämnas av länsstyrelserna, synes viss minimiavlöning

icke böra fastställas såsom villkor för utfående av statsbidrag, utan torde i

varje särskilt fall böra prövas, huruvida sådana omständighet)''!'' föreligga,

att f.järdingsmannabefattningen kan sägas icke hava varit bisyssla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

6

Såsom vissa länsstyrelser gjort gällande, torde pension icke böra utgå till

fjärdingsman, som vid avgång från tjänsten ännu är så ung, att övergång till

annan sysselsättning skäligen bör kunna förväntas. Polisförbundet har härutinnan

icke angivit någon begränsning. Statskontoret anser, att i förevarande

fall lämpligen bör fordras samma levnadsålder, som i ovanberörda

kungörelse den 15 januari 1926 (nr 10) föreskrivits för löntagare för erhållande

av förtidspension, nämligen 50 år.

Svenska polisförbundet har hemställt, att pensionen måtte bestämmas till

‘13 av fjärdingsmannens senast innehavda lön. Statskontoret har häremot

ingen annan erinran att göra, än att pensionen rättvisligen synes böra utgöra

2/3 av medeltalet av fjärdingsmannens lön för till exempel de fem sista åren

före den 1 januari 1932.

Vad beträffa'' statsbidragets storlek i förhållande till pensionsbeloppet,

torde detsamma böra utgå med högst hälften av nämnda belopp.

Med hänsyn till de ovissa faktorer, som, på sätt ovan anförts, kunna spela

in vid bestämmande av pension åt fjärdingsman, anser sig statskontoret för

närvarande icke kunna verkställa någon beräkning av statsverkets kostnader

för en pensionering i överensstämmelse med nu angivna allmänna riktlinjer.

Statskontoret förutsätter emellertid, att, därest skäl skulle nu anses föreligga

för upptagande av frågan till realprövning, statskontoret beredes tillfälle att

på grundval av den utredning i ärendet, som ytterligare må befinnas erforderlig,

inkomma med förnyat utlåtande.

Sedan svenska polisförbundet, i anledning av vad statskontoret i ärendet

anfört, den 20 mars 1933 ingivit ytterligare en skrivelse i ämnet och svenska

landskommunernas förbund den 25 november 1933 avgivit yttrande i ärendet,

fann Kungl. Maj:t genom beslut den 18 oktober 1935 den av polisförbundet

gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I två likalydande motioner till 1936 års riksdag, nämligen nr 148 i första

kammaren och nr 462 i andra kammaren, hemställdes, att riksdagen måtte

besluta, att av statsmedel bidrag med tre fjärdedelar av kostnaden skulle

utgå till kommun, som åtoge sig pensionering av genom nya polislagens tillkomst

entledigad fjärdingsman, vilken i tjänsten åtnjutit en årlig lön av

minst 500 kronor, vid entledigandet uppnått en levnadsålder av 50 år och

i fortlöpande följd under minst 10 år innehaft den befattning, från vilken

han entledigats, under förutsättning tillika att den beslutade pensionen uppginge

till två tredjedelar av den entledigades lön under sista anställningsåret.

Alternativt hemställde motionärerna, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag i ämnet.

Under åberopande av vad som anförts i bankoutskottets av riksdagen

godkända utlåtande nr 36 anhöll 1936 års riksdag i skrivelse nr 188, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande frågan om pensionering

av fjärdingsmän, vilka blivit entledigade på grund av tillkomsten av 1925

års polislag, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning.

I sitt berörda utlåtande anförde bankoutskottet följande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Fjärdingsmannabestyrets utgörande var ursprungligen en rent kommunal

angelägenhet, i det att fjärdingsmannen utsågos genom val å kommunalstämma

för viss tid och jämväl erhöllo avlöning av kommunerna. De med

befattningarna förenade göromålen voro också, åtminstone i äldre tider,

till övervägande del av kommunal natur. I dessa förhållanden inträdde dock

efterhand en förändring såtillvida, att med befattningarna kommo att förenas

ett antal statliga funktioner, avseende såväl egentlig^ polisverksamhet

som jämväl och framför allt olika slag av exekutionsgöromål, huvudsakligen

restindrivning. I flertalet fall torde, såsom den av statskontoret och länsstyrelserna

verkställda utredningen utvisar, fjärdingsmannabefattningen före

tillkomsten av den nya polislagen haft karaktär av bisyssla.

Otvivelaktigt medförde 1925 års polislagstiftning för fjärdingsmannakårens

vidkommande vissa svårigheter därigenom att åtskilliga befattningshavare

utan eget förvållande berövades möjligheten till fortsatt anställning. Det har

synts utskottet kunna ifrågasättas, huruvida icke staten av billighetsskäl borde

i någon mån bidraga till pensioneringen av fjärdingsman, som sålunda

nödgats frånträda sin tjänst på grund av polislagens ikraftträdande. I betraktande

av de av statskontoret anförda, i och för sig bärande skäl, som

tala mot åtgärder från statens sida i berörda avseende, är det emellertid av

vikt, att grunderna för statens medverkan så avvägas, att densamma begränsas

till vad som måste anses vara rimligt med hänsyn till de särskilda anställnings-

m. fl. förhållanden, som förelegat beträffande de fjärdingsman,

varom här är fråga.

Såsom framgår av utredningen i ärendet, har statskontoret, för den händelse

staten skulle medverka vid här ifrågavarande pensionering, uppdragit

vissa allmänna riktlinjer för en dylik pensionering. Såsom villkor för pension

har det synts statskontoret böra uppställas, att fjärdingsmannen dels

under en längre tid innehaft sin befattning, dels vid avgången ur tjänst uppnått

viss levnadsålder, dels ock av sin befattning erhållit sin huvudsakliga

försörjning. Jämväl motionärerna hava gjort vissa yrkanden i sådan riktning.

Såväl statskontoret som motionärerna hava vidare förordat, att statens

medverkan vid pensioneringen skulle lämnas i form av statsbidrag till kommun,

som förklarat sig villig att enligt vissa grunder åtaga sig pensionering

av till följd av polislagen entledigad fjärdingsman, och i samband därmed

framställt förslag rörande storleken av de pensionsbelopp, som borde ifrågakomma,

ävensom rörande statsbidragets storlek i förhållande till pensionsbeloppet.

Statskontoret har slutligen funnit skäligt, att hänsyn tages till vederbörande

befattningshavares behov av understöd.

Vad sålunda anförts berör enligt utskottets mening de viktigaste av de

faktorer, som böra tagas i betraktande vid bedömande av här avsedda pensioneringsfråga.

Utskottet är emellertid icke berett att på grundval av nu

föreliggande material tillstyrka antagandet av några regler för pensioneringen,

även örn det vill förefalla utskottet, som örn en lösning av frågan

skulle kunna ske i nära överensstämmelse med de av statskontoret uppdragna

riktlinjerna. I likhet med statskontoret finner utskottet erforderligt att,

innan frågan upptages till slutlig prövning, ytterligare utredning i ämnet

verkställes, därvid jämväl beräkning av kostnaderna för pensioneringen bör

ske. Utskottet finner sig alltså hilia föreslå, att utredning verkställes genom

Kungl. Maj:ts försorg rörande de förutsättningar, som böra föreligga för beviljande

av bidrag av statsmedel till pensionering i nu förevarande fall, ävensom

rörande de grunder, som böra tillämpas vid pensionsbeloppens beräkning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Genom beslut den 30 oktober 1936 uppdrog Kungl. Maj:t åt statskontoret

att verkställa den i riksdagens förenämnda skrivelse avsedda utredningen

samt att därefter inkomma med på utredningen grundat utlåtande och förslag

i ämnet.

Med utlåtande den 14 oktober 1937 har statskontoret överlämnat sålunda

anbefalld utredning och därvid tillika framlagt förslag till kungörelse angående

statsbidrag till pensionering av fjärdingsman, vilka entledigats på grund

av tillkomsten av 1925 års polislag.

Beträffande utredningens verkställande har statskontoret meddelat, att

ämbetsverket i syfte att erhålla erforderligt underlag för utredningen genom

cirkulärskrivelse anmodat samtliga länsstyrelser att å särskilt utarbetade

blanketter lämna vissa uppgifter över de fjärdingsman, som kunde tänkas

komma i fråga för en pensionering av nu avsett slag, samt att härförutom

yttra sig över de huvudgrunder till ordnande av dessa befattningshavares

pensionering, som av ämbetsverket framlagts i dess utlåtande den 31 december

1932.

De sålunda inkomna uppgifterna avse samtliga fjärdingsman inom riket

med en tjänstetid av minst 10 år, vilka blivit entledigade i samband med

tillkomsten av 1925 års polislag. Av en över dessa uppgifter verkställd sammanställning

framgår, att det sammanlagda antal fjärdingsman, varom här

är fråga, utgör 482, av vilka emellertid endast 422 vid tidpunkten för den

nya polisorganisationens genomförande i kommunen uppnått en ålder av 50

år. Sistnämnda 422 fjärdingsman hava fördelats i två huvudgrupper, den

ena omfattande sådana, vilka vid nyssnämnda tidpunkt uppnått 10 men

icke 15 tjänstår, sammanlagt 135, medan till den andra, vilken omfattar 287,

förts sådana fjärdingsman, som uppnått 15 tjänstår eller därutöver. Inom

var och en av dessa huvudgrupper har vid sammanställningen uppdelning

skett i olika grupper, beroende på vederbörandes årliga medellön under de

sista fem åren före tidpunkten för den nya polisorganisationens genomförande

i kommunen.

I statskontorets nu föreliggande utlåtande av den 14 oktober 1937 har

ämbetsverket meddelat, att flertalet länsstyrelser i sina yttranden över det

av statskontoret den 31 december 1932 framlagda förslaget till pensionering

lämnat detsamma utan erinran, samt för egen del anfört, att statskontoret

vid den omprövning, som nu skett inom ämbetsverket, funnit övervägande

skäl tala för att en reglering av frågan om här åsyftade fjärdingsmans pensionering

komme till stand efter i huvudsak de riktlinjer, som ämbetsverket i

sitt tidigare utlåtande angivit. Beträffande förutsättningarna för statsbidrag

till pensioneringen och statsbidragets storlek har statskontoret anfört följande:

Såsom statskontoret i sitt tidigare utlåtande framhållit och bankoutskottet

biträtt, bör statsbidrag utgå endast till pensionering av sådana fjärdingsman,

vilkas entledigande skett i anledning av den nya polisorganisationens införande

i kommunen. Skulle — såsom ämbetsverket vid genomgång av det

föreliggande materialet i en del fall uppmärksammat — sålunda entledigad

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

9

fjärdingsman på förordnande under en kortare tid hava uppehållit den nya

befattningen i avvaktan på tjänstens tillsättande med kompetent innehavare,

bör detta enligt ämbetsverkets mening icke i och för sig utgöra hinder för

kommunen att erhålla statsbidrag till fjärdingsmannens pension. Givetvis

bör dock vid statsbidragets avvägning hänsyn icke få tagas till den lön,

som under förordnandet efter entledigandet uppburits.

Beträffande de ytterligare villkor, som statskontoret i sitt föregående utlåtande

ansett böra uppställas som förutsättningar för statsbidrag, angavs bland

annat, att fjärdingsmannen vid avgång från tjänsten skulle hava uppnått

en ålder av 50 år. Detta villkor har icke föranlett någon erinran från de

hörda myndigheterna. För att emellertid undvika varje tvekan om den

rätta tolkningen av en sådan föreskrift i det fall då vederbörande efter den

nya polisorganisationens genomförande i kommunen på tillfälligt förordnande

uppehåller den nya befattningen — vilken tid icke torde böra tillmätas

betydelse i förevarande hänseende — synes nämnda villkor böra utformas

så, att fjärdingsmannen vid tidpunkten för den nya polisorganisationens genomförande

i kommunen skall hava uppnått en levnadsålder av femtio år.

Huru lång den anställningstid bör hava varit, som skall utgöra minimum

för att statsbidrag skall komma ifråga, kan måhända vara tveksamt. I sitt

tidigare utlåtande förordade ämbetsverket en sammanlagd anställningstid av

minst 15 år. För att erhålla ett fylligare utredningsmaterial lät dock statskontoret

de från länsstyrelserna infordrade uppgifterna omfatta samtliga

fjärdingsman med mer än 10 års tjänstetid. Som tidigare framhållits hava

135 av dessa icke uppnått 15 men väl 10 tjänstår, medan för 287 tjänstetiden

utgör 15 år eller mera. Det övervägande antalet länsstyrelser hava i

sina yttranden lämnat statskontorets förslag örn en gränsdragning vid 15

tjänstår utan erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och landsfogden

i Uppsala län hava dock — liksom motionärerna till 1936 års riksdag

— ansett, att statsbidrag bör utgå även i det fall, att tjänstetiden är kortare,

dock lägst 10 år.

Vid de överväganden i denna fråga, som ånyo ägt rum inom statskontoret,

hava tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att frångå ämbetsverkets tidigare

förslag i berörda hänseende, detta bland annat med hänsyn till att enligt

ämbetsverkets mening statsbidrag till pensionering av icke-statliga befattningshavare

överhuvudtaget bör ifrågakomma endast då synnerligen starka

skäl kunna åberopas för en dylik medverkan från statens sida. Statskontoret

får därför förorda, att som villkor för att statsbidrag skall utgå fordras,

att vederbörande vid tidpunkten för den nya polisorganisationens genomförande

i orten under en sammanlagd tid av minst femton år innehaft anställning

som fjärdingsman. Däremot har ämbetsverket icke ansett, att anledning

finnes att föreskriva, att — i likhet med vad som stadgats i kungörelsen

den 15 januari 1926 (nr 10) angående förtidspension och avskedsersättning

åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén och marinen — endast

sammanhängande anställningsperioder örn minst ett år eller därutöver må

tillgodoräknas.

1 sitt i ärendet tidigare avgivna utlåtande uppställde statskontoret vidare

sorn förutsättning för statsbidrag, att fjärdingsmannen av uppdraget haft sin

huvudsakliga försörjning. Ämbetsverket ansåg icke någon i penningar fixerad

minimiavlöning böra fastställas utan höll före, att i varje särskilt lall

borde prövas, huruvida sådana omständigheter förelåge, alt fjärdingsmannabefattningen

kunde sägas icke hava varit bisyssla.

I sina yttranden hava ett par länsstyrelser framhållit, att svårigheter äro

förknippade med att avgöra, huruvida fjärdingsmannen haft sin huvudsakliga

sysselsättning av fjärdingsmannaanställningen eller ej.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

Statskontoret vill icke förneka, att vissa svårigheter kunna möta, när det

gäller att bedöma ifrågavarande spörsmål. I sådant avseende må pekas

på de olika uppgifter, som lämnats i länsstyrelsernas sammanställningar.

Medan i fem fall med en så låg lön som 200—300 kronor och i ett tiotal

fall, där löneförmånerna uppgått till 300—400 kronor, uppdraget angivits

vara fjärdingsmannens huvudsakliga sysselsättning, har sålunda i andra

fall, där lönen varit 500—600 kronor eller högre, så ansetts icke vara förhållandet.

För att möjliggöra tillräcklig smidighet i tillämpningen måste statskontoret

dock vidhålla, att någon bestämd gräns i lönehänseende icke bör dragas,

utan synes endast böra uppställas det allmänna villkoret, att fjärdingsmannaanställningen

utgjort fjärdingsmannens huvudsakliga sysselsättning och

förvärvskälla.

I allmänhet torde denna fråga bäst kunna bedömas genom en jämförelse

med vederbörandes sysselsättning vid sidan av uppdraget samt inkomst därav.

Är emellertid lönen påfallande låg såsom i de ovan angivna fallen, bör

enligt statskontorets mening förebringas särskilda omständigheter till stöd

för att fjärdingsmannauppdraget verkligen varit att anse som den huvudsakliga

sysselsättningen.

I sitt tidigare yttrande ansåg statskontoret skäligt, att hänsyn toges till

vederbörandes behov av understöd. Länsstyrelserna i Södermanlands och

Västernorrlands län hava ifrågasatt, om det kan anses befogat att begränsa

statsbidraget till sådana fall, där ett dylikt behov finnes vara för handen.

Övriga länsstyrelser hava lämnat förslaget på denna punkt utan erinran.

Med hänsyn till angelägenheten av att — som bankoutskottet understrukit

—- grunderna för statens medverkan så avvägas, att densamma begränsades

till vad som måste anses rimligt med hänsyn till föreliggande särskilda

förhållanden, torde nämnda villkor böra bibehållas. Det kan ifrågasättas,

örn icke i författningen borde angivas en viss inkomstgräns, som skulle vara

avgörande för frågan, huruvida behov föreligger eller ej. I betraktande av

olika orters dyrhet, vederbörandes försörjningsplikt och andra omständigheter

anser statskontoret emellertid icke en dylik generell regel lämplig,

utan förordar ämbetsverket i nu ifrågavarande hänseende som villkor för

statsbidrag, att fjärdingsmannen icke utan sådan pension, som här avses,

äger skälig bärgning. Invändningarna mot uppställandet av ett dylikt villkor

torde väsentligen bortfalla, därest — som statskontoret i det följande

kommer att förorda — en central prövning av förevarande spörsmål anordnas.

I anslutning till vad som gäller enligt kungörelsen den 7 december 1934

(nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i

statens tjänst har vidare ansetts böra uppställas det villkoret, att fjärdingsmannen

i sin tjänstgöring gjort sig förtjänt av gott vitsord.

Slutligen torde som förutsättning för att statsbidrag skall utgå böra fordras,

att den av kommunen beviljade pensionen fyller vissa minimikrav. I

sitt utlåtande den 31 december 1932 ansåg statskontoret, att pensionen borde

utgöra 2/3 av medeltalet av fjärdingsmannens lön för exempelvis de fem

sista åren före den 1 januari 1932.

I enlighet härmed synes till utgångspunkt vid beräkningen av det pensionsbelopp,

vilket bör läggas till grund för avvägningen av statsbidraget,

böra tagas fjärdingsmannens medellön under de fem sista åren före polisorganisationens

genomförande i kommunen. I det fall att fjärdingsmannen

efter, entledigandet på tillfälligt förordnande uppehållit fjärdingsmannabefattning^

enligt den nya organisationen, böra givetvis icke löneförmånerna

under sådan förordnandetid — vilka torde ligga avsevärt högre än tidigare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

åtnjuten lön — tagas i beräkning vid bestämmandet av medellönen. I lönen

torde böra få inräknas värdet av förekommande naturaförmåner, uppskattade

efter ortens pris, men däremot icke sportler, såsom indrivningsprovisioner

o. dyl.

Det ursprungliga förslaget tog icke sikte på någon differentiering av pensionen

med hänsyn till förefintliga olikheter i antalet uppnådda tjänstar. I

anslutning till vad som gäller vid statlig pensionering synes emellertid en

dylik differentiering vara på sin plats. Lämpligt torde härvid vara att uppdela

fjärdingsmännen i tre grupper med hänsyn till deras sammanlagda

anställningstid, den första omfattande sådana fall, där anställningstiden

uppgår till 15 men ej 20 år, den andra sådana, där anställningstiden uppgår

till 20 men icke 25 år, samt den tredje fall, där anställningstiden uppgår

till 25 år eller därutöver. En skälig avvägning av pensionen i de olika fallen

vinnes enligt ämbetsverkets mening, därest pensionen för den första gruppen

bestämmes till 2/s av medellönen, för den andra till V2 av medellönen

och för den tredje till 2/3 av medellönen. Härvid förutsättes, att dyrtidstilllägg

icke ifrågakommer.

Därest den av kommunen bestämda pensionen understiger vad som här

för de olika fallen angivits, bör statsbidrag icke utgå. Givetvis bör hinder

icke möta för vederbörande kommun att fastställa pensionen till högre belopp

än som ovan sagts. I så fall bör dock statsbidraget utgå endast för den

del av pensionen, som beräknas motsvara en pension, avvägd elter sagda

grunder.

Vid sin granskning av det föreliggande utredningsmaterialet har ämbetsverket

iakttagit, hurusom vissa redan beviljade pensioner ligga under de

uppdragna gränserna. För dessa fall har ämbetsverket övervägt, om icke

ifrågavarande förutsättning för statsbidrag borde kunna eftergivas. Då

emellertid — när statsbidraget tillkommer — pension kan höjas till erforderligt

minimibelopp, utan att någon merkostnad uppstår för kommun,

lärer en övergångsbestämmelse av dylik innebörd icke vax-a behövlig.

I anslutning till vad statskontoret förordade i sitt utlåtande den 31 december

1932 torde statsbidraget böra fixeras till hälften av den av kommunen

beviljade pensionen, avvägd enligt ovan angivna grunder. Därjämte

synes vara lämpligt att uppställa den begränsningen, att statsbidrag, varom

bär är fråga, icke skall få överstiga 600 kronor.

I fråga örn tiden för pensions utgående har statskontoret anfört:

Statsbidraget synes böra beräknas från och med den dag, kommunen medgivit

pension skola utgå, dock tidigast från och med ingången av det kalenderår,

under vilket ansökan om statsbidrag enligt den föreslagna författningen

ingivits till länsstyrelsen.

Då statsbidrag är avsett att förekomma endast i fall, då fjärdingsmannen

icke utan pension äger skälig bärgning, synes kunna ifrågasättas, örn icke

en årlig omprövning av statsbidraget borde företagas med beaktande av

eventuellt inträdda förändringar i fjärdingsmannens ekonomiska förhållanden.

Ett stadgande i sådan riktning skulle emellertid sannolikt erhålla allenast

en mycket begränsad praktisk betydelse. Med hänsyn, bland annat,

härtill anser sig ämbetsverket icke böra förorda en dylik omprövning av

statsbidraget, utan synes detta böra utgå så länge kommunen utbetalar pension,

dock — i anslutning till vad som gäller vid pensionering av statstjänstemän

— i intet fall längre än till och med den dag, då en månad förflutit

efter pensionstagarens frånfälle. Det torde kunna förutsättas, att kommunen

giver sitt pensionsåtagande en sådan form, att pensionen upphör att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 246.

utgå, därest den pensionerade fjärdingsmannen genom arv eller annorledes

kommer i så förbättrade ekonomiska förhållanden, att han utan pensionen

ager skalig bärgning. I så fall bortfaller uppenbarligen även statsbidraget.

Beträffande den myndighet, som skulle hava att pröva ärenden rörande

statsbidrag, ävensom utbetalningen av statsbidraget har statskontoret anfört

följande:

Enligt statskontorets förslag skulle vid prövning av ifrågavarande ärenden

bedömas bland annat, huruvida den innehavda fjärdingsmannabefattn.

1”ge^...Uj?'',ort fjärdingsmannens huvudsakliga sysselsättning samt huruv*

, .Jarding?™annen utan bär avsedd pension åtnjuter skälig bärgning.

Med hänsyn till vikten av att i möjligaste män ett enhetligt avgörande säkerstaues

synes det önskvärt, att en central prövning av hithörande ärenden

kommer till stand. Huruvida avgörandet skall förbehållas Kungl. Majit såsom

exempels skett i fråga om ersättning åt vissa lärarinnor vid statsunderstödda

enskilda läroanstalter (S. F. S. nr 344/1931), eller anförtros åt en

centim myndighet, exempelvis statskontoret, såsom skett i fråga om beslut

angående fortidspensioner enligt den tidigare omförmälda kungörelsen den

15 januari 1926 (nr 10), kan vara tveksamt. Då här kan bliva fråga örn allenast

ett jämförelsevis ringa antal pensioneringsfall, har statskontoret för sin

del stannat vid att förorda, att den slutliga prövningen av ifrågavarande

ärenden lagges i Kungl. Maj.ts hand.

. d ^u,ngd'' ställd ansökan om statsbidrag bör av kommun insändas

till vederbörande länsstyrelse. Vid ansökningen torde böra fogas följande

uppgiiter beträffande envar av de fjärdingsmän, ansökningen avser''

a) åldersbetyg,

b) protokollsutdrag, utvisande kommunens beslut i pensionsfrågan med

angivande av tidpunkten för den nya polisorganisationens genomförande

samt tidpunkten, från vilken pension är avsedd att utgå,

c) bestyrkta uppgifter örn de anställningar såsom fjärdingsman, vederbörande

innehaft, om tiden för varje anställning samt vitsord i "fråga om tjänstgöringen,

d) bestyrkta uppgifter om åtnjuten avlöning, sysselsättning vid sidan av

uppdraget och inkomst därav,

e) utredning angående vederbörandes nuvarande ekonomiska förhållanden,

därvid särskilt bör angivas, om vederbörande varit taxerad till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt under de tre senaste åren samt, i så fall till

vilka belopp.

Sedan länsstyrelsen granskat inkommen ansökning och, i händelse av behov,

kompletterat densamma med utdrag ur hos landsfogden förda personalanteckningar

eller andra erforderliga uppgifter, bör länsstyrelsen hava att

med eget yttrande överlämna ansökningen till finansdepartementet. I sitt

utlåtande bör länsstyrelsen särskilt angiva, huruvida enligt länsstyrelsens

mening fjärdingsmannen av uppdraget haft sin huvudsakliga sysselsättning

och forvarvskalla, samt huruvida fjärdingsmannen utan här avsedd pension

ager skälig bärgning.

Statsbidraget torde böra utbetalas av statskontoret efter rekvisition av vederbörande

kommun.

Beträffande kostnaderna för genomförande av det av statskontoret nu

framlagda förslaget har statskontoret framhållit, att de fjärdingsmän, vilka

med avseende a antal tjänstar och alder vid avgången kunde tänkas komma

ifråga till erhållande av pension enligt förslaget, uppginge till 287. Skulle

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

13

för samtliga de bland dessa fjärdingsman, vilka haft en medellön av mer

än 400 kronor — sammanlagt 161 — statsbidrag utgå, komme den årliga

kostnaden för statsverket att belöpa sig till i runt tal 33,000 kronor. Av ovannämnda

161 fjärdingsmän torde emellertid, framhåller statskontoret, icke

mer än en tredjedel eller högst hälften fylla förutsättningarna för statsbidrag,

vilket skulle innebära, att den årliga kostnaden för statsverket komme

att uppgå till 12,000 å 16,000 kronor eller, lämpligen avrundat, 15,000 kronor.

Ytterst bleve emellertid statens kostnad beroende på i vilken utsträckning

kommunerna komma att pensionera ifrågavarande befattningshavare.

Med hänsyn härtill och då under det första budgetår, de nya bestämmelserna

bliva gällande, möjligheten att erhålla statsbidrag knappast

torde komma att tagas i anspråk i full utsträckning, ansåge statskontoret för

sagda budgetår ett anslag å 10,000 kronor vara tillräckligt.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår förehade Kungl. Maj:tDepartenuntaår

1935 till avgörande en av svenska polisförbundet gjord framställning örn chelenberedande

av rätt till pension av statsmedel åt fjärdingsmän, vilka mist sin

anställning i anledning av den år 1925 beslutade nya polisorganisationen.

Denna framställning, vilken åsyftade utfärdande av generella bestämmelser

rörande dylik pensionsrätt, föranledde icke framläggande för riksdagen av

förslag i ämnet. Kungl. Maj:ts ståndpunktstagande vid detta tillfälle innebar

emellertid icke ett avvisande i princip av tanken, att statsmakterna skulle

under vissa förutsättningar bidraga till pensioneringen av fjärdingsmän, som

entledigats i anledning av den nya polislagens tillkomst. Den då föreliggande

utredningen ansågs utvisa, att stora svårigheter förelåge att genom

generella regler på ett rättvist och rationellt sätt avgränsa de fall, då pensionering

under statens medverkan borde äga rum, ävensom att dessa fall

icke syntes uppgå till större antal än att frågan örn pension lämpligen kunde

efter inkomna framställningar i de särskilda fallen underställas riksdagens

prövning. I anslutning till Kungl. Maj:ts omförmälda beslut har Kungl. Maj:t

till prövning förehaft ett 10-tal framställningar om beredande av pension av

statsmedel åt fjärdingsman, som nu avses. I intet av dessa ärenden hava förhållandena

emellertid varit sådana, att förslag ansetts böra föreläggas riksdagen.

Den ytterligare utredning i förevarande ämne, som verkställts i anledning

av 1936 års riksdagsskrivelse, synes mig bekräfta, att fall kunna förekomma,

då staten av billighetsskäl bör bidraga till pensioneringen av här avsedda

fjärdingsmän. Beträffande grunderna för statens medverkan till denna pensionering

synes förslag nu böra framläggas för riksdagen.

I fråga örn de villkor beträffande omfattningen av fjärdingsmannens

tjänstgöring m. m., som böra uppställas för att pensionering under statens

medverkan må äga rum, finner jag mig kunna biträda statskontorets i dess

senaste utlåtande framlagda förslag. I ett icke oväsentligt hänseende anser

jag mig emellertid böra förorda en komplettering i skärpande riktning. .lag

avser härvid äldre fjärdingsmän, som visserligen formellt kunna sägas hava

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition tir 246.

lämnat anställningen på grund av den nya polisorganisationen men i realiteten

på grund av sin ålder icke kunnat kvarstå eller i varje fall icke bort kvarstå

någon längre tid, även om den nya organisationen icke kommit till stånd.

Enligt statskontorets förslag skulle kommun kunna göra anspråk på statsbidrag

även för pensionering av dylik fjärdingsman. Ett beviljande av statsbidrag

i ett sådant fall synes emellertid icke vara förenligt med utgångspunkten

för den nu ifrågavarande pensioneringen och bör därför enligt mitt förmenande

icke ifrågakomma.

Mot vad statskontoret föreslagit beträffande avvägningen av pensionerna

och statens andel i desamma finner jag icke anledning till erinran.

På sätt den föregående redogörelsen utvisar innebär statskontorets förslag,

att statens medverkan till pensioneringen skulle ske i den form, att statsbidrag

utginge till kommun, som tillerkänt fjärdingsman pension enligt de

av statskontoret föreslagna allmänna grunderna, vilka grunder liksom statens

bidragsskyldighet skulle regleras genom särskilt utfärdade och av riksdagen

godkända författningsbestämmelser. En sådan anordning, enligt vilken

prövningen av frågan, örn de allmänna villkoren för pensionering under

statens medverkan äro för handen, i första hand skulle ankomma på vederbörande

kommun, anser jag mig dock icke böra förorda. Med hänsyn till de

många och svårbestämbara faktorer, som — enligt vad även statskontoret

framhållit — komma att inverka på bedömandet av pensionsfrågor, som nu

avses, kunde lätteligen det fall inträffa, att kommun komme att bygga beslut

örn pension på oriktiga antaganden örn rätt till statsbidrag. Detta skulle

i sin tur vara ägnat att försvåra en enhetlig och obunden prövning av bidragsfrågan

från vederbörande statliga myndighets sida. Såsom lämpligare

form för prövningen av hithörande ärenden vill jag förorda, att bemyndigande

av riksdagen utverkas för Kungl. Maj :t att i de särskilda fallen

besluta angående statens bidrag till här ifrågavarande pensionering i huvudsaklig

överensstämmelse med förut angivna allmänna riktlinjer. Kungl. Maj :t

skulle sålunda hava att efter inkomna framställningar pröva förhandenvaron

av förutsättningarna för statens medverkan, och Kungl. Maj:ts beslut

skulle — i händelse dylik medverkan borde äga rum — utmynna i medgivande

av rätt för kommun till statsbidrag till pensioneringen under vissa

villkor.

Då statens bidrag till ifrågavarande pensioneringskostnader till sin natur

äro att likställa med pensionsutbetalningar, torde desamma böra bestridas

från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig här förordade grunder, besluta angående

statsbidrag till pensionering av fjärdingsman, vilka

blivit entledigade på grund av tillkomsten av 1925 års polislag,

att utgå från anslaget till diverse pensioner och understöd

m. m.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 246.

15

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Folke Ericson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:202 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering av vissa fjärdingsmän. a1 i texten
  2. BU 1938:33 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering av vissa fjärdingsman. s. 1 i texten