Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående rätt för Konungen att meddela förordnande örn vissa förmåner åt statslösa med flera

1938-03-24 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:260, Med förslag till lag angående rätt för Konungen att meddela förordnande örn vissa förmåner åt statslösa med flera

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

1

Nr 260.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

rätt för Konungen att meddela förordnande örn

vissa förmåner åt statslösa med flera; given Stockholms

slott den 24 mars 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående rätt för Konungen att meddela

förordnande örn vissa förmåner åt statslösa med flera.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 193S.

1 sami.

Nr 260.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 260-

Förslag

till

Lag

angående rätt för Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner

åt statslösa med flera.

Härigenom förordnas som följer:

Äger jämlikt stadgande i lag eller särskild författning Konungen under

förutsättning av ömsesidighet förordna, att viss förmån skall tillkomma medborgare

i annat land, må Konungen, i den mån skäl därtill föreligga, jämväl

förordna, att sådan förmån skall tillkomma personer, vilka icke någonstädes

äga medborgarskap eller, ehuru de äga medborgarskap, icke åtnjuta sitt hemlands

beskydd.

Vid meddelande av förordnande, som nu sagts, föreskriver Konungen

de villkor och bestämmelser som må anses erforderliga. Ej må förordnandet,

med mindre särskilda förhållanden till annat föranleda, avse annan än

den som stadigvarande vistas i riket.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

3

Utdrag av protokollet över justitieclepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning nied cheferna för social- och handelsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet och tillförordnade chefen

lör utrikesdepartementet, statsrådet Westman, fråga örn vissa förmåner åt

statslösa med flera samt anför:

»På grund av de olika principer efter vilka medborgarskapsrätten i skilda

länder gestaltas inträffar ej sällan, att personer icke äga medborgarskap i

något land eller, såsom det vanligen uttryckes, äro statslösa. Därjämte

förekommer ibland, att personer äro i så måtto medborgarrättsligt hemlösa,

att de visserligen formellt äga medborgarskap i visst land men icke

åtnjuta sitt hemlands beskydd, vilket bland annat brukar komma till uttryck

däri att de icke kunna erhålla hemlandspass.

Antalet statslösa och med dem sålunda jämförliga personer har avsevärt

ökats genom de politiska omvälvningarna under och efter världskriget.

Några allmänt godtagna internationella regler för behandlingen av dem

finnas icke. Emellertid har frågan om sådana regler uppmärksammats

inom Nationernas Förbund beträffande en viktig grupp av ifrågavarande

personer, nämligen de politiska flyktingarna, samt föranlett upprättandet av

vissa överenskommelser, vilka sedan omsatts i lagstadganden i ett flertal

länder. Till en början tillkommo under år 1922 och närmast följande tid

vissa överenskommelser örn utfärdande av särskilda internationellt gällande

legitimationshandlingar, identitetscertifikat (Nansenpass), för flyktingar från

Ryssland, Armenien m. fl. länder. Med rysk flykting avsågs därvid person

av rysk härkomst som icke åtnjöte skydd av De Socialistiska Rådsrepublikernas

Union och icke förvärvat medborgarskap i annat land. Sedermera

bär å en internationell konferens upprättats en den 28 oktober 1933 dagtecknad

konvention angående dessa flyktingars internationella ställning.

Denna konvention avser att bereda dem en mera tryggad existens överhuvud

taget. Om innehållet däri må nämnas följande.

Flykting skall av det land där han stadigvarande uppehåller sig erhålla

identitetscertifikat enligt vissa närmare angivna bestämmelser. Utvisning

eller förpassning av flykting, som erhållit tillstånd att stadigvarande vistas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

i landet, får endast ske, om hänsyn till allmän ordning och säkerhet det

kräver. I familjerättsliga och andra personrättsliga hänseenden skola

gälla vissa särskilda regler beträffande flyktingarna för lösande av lagkonflikter

m. m., i syfte att hindra att flyktingskapet skall för deni medföra

en försämrad ställning. Flyktingarna skola hava samma rätt som utlänningar

i allmänhet att besöka skolor och universitet samt där åtnjuta fördelar

i form av befrielse från avgifter eller tillgång till stipendier. Flyktingarna

skola åtnjuta mest gynnad nations behandling i fråga om socialförsäkring,

rätt att bilda eller vara medlemmar i föreningar till ömsesidigt bistånd

samt rätt till ersättning till dem själva eller deras rättsinnehavare för olycksfall

i arbete inom landet. Flyktingar, som uppehålla sig inom landet, skola

komma i åtnjutande av mest gynnad nations behandling i avseende å bistånd

och understöd då de äro arbetslösa eller lida av fysiska och psykiska

sjukdomar eller då de i följd av ålderdom eller invaliditet äro oförmögna

att förtjäna sitt uppehälle. Motsvarande skall gälla i fråga örn understöd

åt barn, så ock åt kvinnor vid havandeskap. Ej heller skola sådana flyktingar

betala högre skatter eller andra allmänna avgifter än landets egna

medborgare. Flyktingar, som äro bosatta eller stadigvarande uppehålla sig

inom landet, skola åtnjuta en mera gynnad ställning än andra utlänningar

i fråga om rätt att taga arbetsanställning. Sådana flyktingar

skola vidare på samma villkor som landets egna undersåtar komma i

åtnjutande av förmånen av fri rättshjälp och vara fritagna från skyldigheten

att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Såsom en allmän

grundsats fastslås slutligen, att åtnjutandet av vissa rättigheter och förmåner,

vilka medgivits utlänningar under förutsättning av ömsesidighet, icke

skola förvägras de flyktingar konventionen avser, även om nämnda förutsättning

ej föreligger.

Konventionen är med vissa förbehåll bindande för Belgien, Bulgarien,

Danmark, Frankrike, Italien, Norge, Storbritannien och Tjeckoslovakien.

Danmark bär gjort förbehåll i avseende å konventionens bestämmelser om

arbetstillstånd och mot dess allmänna reciprocitetsklausul. Norge har gjort

förbehåll beträffande sistnämnda klausul. Konventionen har ej biträtts av

Sverige.

Alltsedan år 1933 har även problemet örn flyktingar från Tyskland varit

föremål för behandling inom Nationernas Förbund. Å en internationell konferens

har upprättats ett den 4 juli 1936 dagtecknat provisoriskt avtal örn

dessa flyktingars ställning. Detta avtal avser personer av tysk härkomst som

icke äga annan nationalitet än den tyska och icke rättsligt eller faktiskt åtnjuta

den tyska riksregeringens beskydd. Avtalet ansluter sig nära till 1933

års konvention örn ryska m. fl. flyktingar; dock saknas bl. a. föreskrifter örn

rätt till sociala förmåner. Icke heller till detta avtal har Sverige anslutit sig.

Det är emellertid bindande för Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Spanien,

Storbritannien och Schweiz. Å en konferens har slutligen den 10 februari

1938 upprättats en konvention rörande de tyska flyktingarna, vilken i huvudsak

upptager bestämmelserna i 1936 års avtal och i övrigt nära överensstämmer

med 1933 års konvention. Denna konvention, som ännu ej trätt i

kraft, har med vissa förbehåll undertecknats av Belgien. Danmark, Frankrike,

Nederländerna, Norge, Spanien och Storbritannien.

Även i Sverige finnas åtskilliga statslösa och med dem jämförliga per
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

5

söner, av vilka de flesta hitkommit såsom en följd av händelserna i Ryssland

år 1917 och i Finland år 1918 samt den politiska maktförskjutningen i Tyskland

år 1933. Därjämte uppehålla sig i riket ett mindre antal flyktingar

från andra stater samt en del statslösa vilka icke hitkommit av politiska skäl.

För ifrågavarande personer ha de svenska myndigheterna i stor utsträckning

utfärdat särskilda legitimationshandlingar, nämligen för de ryska flyktingarna

alltsedan år 1924 identitetscertifikat enligt berörda överenskommelser

och för övriga personer före år 1928 uppehållsböcker samt från och

med sistnämnda år främlingspass. Inalles äro omkring 400 identitetscertifikat

och 500 främlingspass gällande; antalet ännu i kraft varande uppehållsböcker

är svårt att beräkna men torde sannolikt ej överstiga 2,000. Till

svenska medborgare hava under de senaste åren årligen upptagits i medeltal

ett tjugutal statslösa personer. Antalet statslösa och därmed jämförliga personer

som vistas i vårt land kan enligt socialstyrelsens beräkningar, inbegripet

flyktingar som ännu inneha gällande hemlandspass, antagligen uppskattas

till bortåt 5,000.

Frånsett bestämmelserna i utlänningsförfattningarna om särskilda legitimationshandlingar

för statslösa och med dem jämförliga personer, har

svensk lagstiftning i regel icke särskilt reglerat dessa personers ställning. Vid

utarbetandet av 1937 års utlänningsförfattningar har emellertid, i den mån

så kunnat ske, hänsyn tagits till flyktingskonventionerna. Beträffande personliga

rättsförhållanden, tillträde till undervisningsanstalter ävensom beskattning

åtnjuta emellertid statslösa och med dem jämförliga personer i

allt väsentligt samma behandling som kommer utlänningar i allmänhet

till del. I fråga om rätt till sociala och vissa andra förmåner

äro de sämre ställda än utlänningar som äga medborgarskap i annat

land, enär sådana förmåner ofta endast under förutsättning av ömsesidighet

kunna tillerkännas utlänningar. Härom må lämnas följande redogörelse.

Fattigvård, barnavård och sjukvård meddelas i princip utlänningar i samma

utsträckning som svenskar. Enligt såväl fattigvårdslagen den 14 juni

1918 som barnavårdslagen den 6 juni 1924 skall kommun för vård åt utlänning

i regel äga erhålla gottgörelse av staten under förutsättning att kommunen

inom fjorton dagar efter den dag då vården började utgå hos länsstyrelsen

gör framställning om den nödställdes hemsändande. I nämnda

lagar stadgas vidare, att Konungen må med främmande makt, under förutsättning

av ömsesidighet, träffa överenskommelse örn behandling av dess

undersåtar i fråga örn fattigvård och barnavård samt örn gottgörelse för därvid

uppkommen kostnad. Med Danmark, Finland och Norge har på grund

härav den 25 oktober 1928 träffats en konvention, som bl. a. innebär, att

endast under vissa omständigheter hemsändning skall tillgripas och att hemlandet

skall efter vissa regler ersätta vistelselandet dess utgifter för understöd

lill medborgare från de andra länderna. Enligt en kungörelse den 23 februari

1934 bör emellertid hemsändning ej heller av annan utlänning i regel äga

opaginerad Kontrollera mot PDF

()

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

nini, om humanitära skäl tala emot densamma. På grund härav torde lienisändning

av statslös person, som erhållit fattigvård eller dylikt, även oni

den över huvud vore möjlig, i regel icke ifrågakomma.

Folkpension och därmed sammanhängande understöd utgå enligt lagen

om folkpensionering den 28 juni 1935 endast till svensk medborgare. Konungen

äger dock under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse

med främmande makt i fråga om lagens tillämpning å dess undersåtar,

men någon sådan överenskommelse är ännu ej träffad. Här må erinras

att för viss del av den s. k. tilläggspensionen svarar vederbörande kommun.

Förordningarna den 11 juni 1937 örn moclerskapspenning och om mödrahjälp

stadga, att sådan förmån lämnas endast till kvinna som författningsenligt

skall vara mantalsskriven i riket och som är svensk medborgare, dock

att Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger ingå överenskommelse

med främmande stat, att dess medborgare i avseende å tillämpningen av

förordningarna skola likställas med svenska medborgare. Några sådana

överenskommelser äro ännu ej träffade.

De den 18 juni 1937 utfärdade lagarna om barnbidrag och örn förskottering

av underhållsbidrag till barn innehålla den begränsningen, att understöd

blott skall utgå till svensk medborgare som stadigvarande vistas i riket, men

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse

med främmande stat i fråga örn tillämpning av lagarna å dess undersåtar.

Några sådana överenskommelser äro emellertid ännu ej träffade. Anmärkas

må, att viss del av de enligt nämnda lagar utgående bidragen skola bekostas

av vederbörande kommun.

Förordningen den 20 april 1934 örn blindhetsersättning utesluter från rätt

att åtnjuta sådan förmån utländsk medborgare samt svensk medborgare,

som författningsenligt icke skall vara mantalsskriven i riket. Konungen äger

dock under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse med

främmande stat, att dess medborgare skola härutinnan likställas med svensk

medborgare, som skall vara i riket mantalsskriven, men någon sådan överenskommelse

är ännu ej träffad.

Arbetslöshetsunderstöd enligt kungörelsen den 30 juni 1934 angående stat

lig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet utgår endast till

den som är svensk medborgare eller tillhör stat med vilken överenskommelse

träffats örn ömsesidighet beträffande hjälpåtgärder vid arbetslöshet, överenskommelse

i sådant avseende är träffad med Tyskland, varjämte förmåner

härutinnan upplåtits även åt medborgare i några andra länder. I förordningen

den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshetskassor stadgas, att från rätt att

vinna inträde däri uteslutes utländsk medborgare, såvida han icke tillhör

stat, med vilken Konungen under förutsättning av ömsesidighet träffat överenskommelse

om att medborgare i denna skola vid tillämpningen av förordningen

likställas med svenska medborgare, överenskommelser enligt denna

förordning lia träffats med Danmark, Schweiz, Tjeckoslovakien och Österrike.

Bestämmelserna utgöra emellertid enligt en tolkning av förordningen,

som godkänts av 1936 års riksdag, icke hinder för sådana statslösa som inne
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 260. 7

lia svenskt främlingspass eller identitetscertifikat att vinna inträde i arbetslöshetskassorna.

Sjömanslagen den 15 juni 1922 stadgar vissa särskilda förmåner för svensk

sjöman i fråga om rätt vid sjukdom i utlandet till fri sjukvård m. m. samt

vid fartygs förolyckande till ersättning för förlorad hyra genom arbetslöshet

m. m. Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att dylika

förmåner skola tillkomma jämväl utländska sjömän, anställda å svenska

fartyg. Rätt till ersättning för hyra vid fartygs förolyckande har upplåtits

åt sjömän tillhörande ett stort antal stater i anslutning till en internationell

konvention av år 1920. Med Danmark och Finland lia jämväl i övriga

hithörande hänseenden träffats överenskommelser om ömsesidighet.

Lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete innehåller

vissa särregler för fall, då den som drabbas av olycksfallet ej är svensk medborgare

och tillika ej är bosatt i riket. Livränta eller sjukpenning till sådan

person må nied hans samtycke utbytas mot ett kapital till belopp av högst

femtio och minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde. Även utan

hans samtycke må dylikt utbyte ske mot kapital till belopp av femtio procent

av kapitalvärdet. Har utbyte ägt rum, är rätt till vidare ersättning på

grund av olycksfallet förfallen. Har olycksfallet medfört döden, utgår begravningshjälp

allenast om döden inträtt inom tre månader. Vidare utgår

livränta eller däremot svarande kapital till efterlevande, som ej är svensk

medborgare, allenast örn denne vid tiden för olycksfallet var bosatt här i

riket. Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen för medborgare

i visst land medgiva undantag från dessa bestämmelser. Dylika medgivanden

lia beträffande bestämmelserna om tvångsvis utbyte av livränta eller sjukpenning

samt ersättning för begravningskostnad och till efterlevande gjorts

beträffande ett stort antal länder. Dessa bestämmelser äga motsvarande

tillämpning beträffande ersättning enligt lagen den 14 juni 1929 om försäkring

för vissa yrkessjukdomar.

Såvitt angår anslutning till sjukkassor och andra understödsföreningar äro

utlänningar i princip jämställda med svenskar. Sålunda får utlänning ingå

som medlem i understödsförening enligt lagen om understödsföreningar

den 29 juni 1912. Det genom proposition nr 19 till årets riksdag framlagda

förslaget till ny lag örn understödsföreningar gör icke någon ändring häri.

Beträffande understödsförening som ej är erkänd sjukkassa gäller, att

föreningen äger själv utforma villkoren för inträde, varför föreningen

kan i stadgarna intaga föreskrift, alt utlänning icke kan vara medlem.

Sådant villkor torde dock endast undantagsvis förekomma i de

registrerade understödsföreningarnas stadgar. Utlänning får vidare ingå

som medlem i erkänd sjukkassa enligt förordningen örn erkända sjukkassor

den 26 juni 1931. Flyttar medlem i sjukkassa till ort som är belägen

utanför kassans verksamhetsområde, överflyttas därmed medlemskapet

lill sjukkassan på den nya bosättningsorten. Där överenskommelse i sådant

hänseende av Konungen träffas med främmande stat, skola bestämmelserna

angående överflyttning äga motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen

avsedd person. Någon sådan överenskommelse är ännu ej träffad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Enligt lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång äger Konungen under

förutsättning av ömsesidighet förordna, att undersåte i viss främmande stat

skall i fråga örn rätt till fri rättegång vara likställd med svensk medborgare.

Förordnanden härom ha i anslutning till den internationella Haagkonventionen

av år 1905 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen

av internationell natur meddelats beträffande tjugufyra länder, såvitt angår

mål däri fråga ej är örn ansvar för brottslig gärning. För ett land, Japan,

har sådant förordnande meddelats även såvitt angår mål, däri fråga är örn

ansvar för brottslig gärning. Enligt lagen den 19 november 1886 angående

skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk

man ställa borgen för kostnad och skada gäller, att Konungen efter avtal

med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet äger meddela

bestämmelser, varigenom den statens undersåtar befrias från sådan skyldighet.

Förordnanden härom ha i anslutning till sistnämnda konvention meddelats

för tjugufyra länder vad beträffar mål, däri fråga ej är om ansvar för

brottslig gärning. För tre länder, Danmark, Island och Japan, ha sådana

förordnanden meddelats även såvitt angår mål, däri fråga är om ansvar för

brottslig gärning.

I syfte att åstadkomma en reglering av statslösa och med dem jämförliga

personers rätt till sociala och vissa andra förmåner har inom justitiedepartementet

upprättats en promemoria med utkast till lag angående

vissa förmåner åt statslösa med flera, över promemorian

lia yttranden efter remiss avgivits av Svea hovrätt, socialstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium,

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, styrelsen för Svenska

stadsförbundet samt styrelsen för Svenska landskommunernas förbund.

Det vid promemorian fogade lagutkastet innehåller bestämmelse, att örn

jämlikt stadgande i lag eller särskild författning Konungen erhållit rätt att

under förutsättning av ömsesidighet förordna, att viss förmån skall tillkomma

medborgare i annat land, Konungen, där dylikt förordnande meddelats

beträffande något lands medborgare, jämväl äger förordna, att sådan

förmån skall tillkomma personer, som icke någonstädes äga medborgarskap

eller som, ehuru de äga medborgarskap, icke stå under sitt hemlands beskydd.

Beträffande den ifrågasatta lagstiftningen har i promemorian anförts följande:
Det

torde icke kunna anses vara väl förenligt med humanitära principer,

att de statslösa skola vara helt uteslutna från förmåner av skilda slag, vilka

enligt överenskommelser, träffade under förutsättning av ömsesidighet, stå

öppna för medborgare i utländskt land. De statslösa äro ju i högre grad i

behov av stöd och bistånd än sådana utlänningar som ha konsuler här i riket

eller myndigheter i eget land att hänvända sig till. Det sist sagda äger

även tillämpning på personer som visserligen formellt äro medborgare i visst

land men icke åtnjuta dess beskydd. De konventioner och avtal som inom

Nationernas Förbund upprättats i avsikt att förbättra flyktingarnas ställning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

9

lia särskilt inriktats på att genomföra principen om lika behandling för

flyktingar som för utlänningar tillhörande mest gynnad nation. Det måste

anses rimligt, att även vårt land genom att på statslösa och med dem jämförliga

personer tillämpa denna princip medverkar till att bereda dem en

mera tryggad existens. De böra sålunda erhålla samma förmåner vid ålderdom,

sjukdom, olycksfall, invaliditet, lyte, arbetslöshet och dylikt, som utgå

till utlänningar tillhörande mest gynnad nation. Motsvarande bör även gälla

med avseende å rätt till fri rättegång och befrielse från skyldighet att nedsätta

borgen i rättegång. o «

De kostnader som det allmänna genom beredande av sådana förmaner at

statslösa och med dem jämförliga personer skulle komma att åsamkas torde

icke Idiva så betydande att de med fog kunna åberopas såsom skäl för att

härutinnan intaga en avvisande hållning.

För en lagstiftning i angivet syfte kunna två vägar tänkas. Antingen kan

genom ändringar i hithörande författningar Konungens förordnanderätt vid

förhandenvaro av ömsesidighet utvidgas till att inbegripa även statslösa och

med dem jämförliga personer eller ock kan Konungen i särskild lag erhålla

bemyndigande att förordna, att förmån som under förutsättning av ömsesidighet

må tillerkännas medborgare i annat land även må tillkomma sådana

personer. Den senare formen torde av praktiska skäl vara att föredraga.

En förutsättning för att sådan förmån skall kunna tillerkännas statslösa och

med dem jämförliga personer bör vara, att Konungen träffat överenskommelse

med annat land om att dess medborgare skola komma i åtnjutande

av förmånen. I övrigt torde böra läggas i Konungens hand att meddela närmare

föreskrifter angående vilka förmåner som sålunda böra tillkomma dem

ävensom under vilka betingelser och förbehåll detta skall ske. I lagen torde

sålunda ej behöva intagas några närmare regler härom.

Det lärer ej vara att befara, att en lagstiftning av denna art skall komma

att föranleda ökad invandring av mindre önskvärda element till vårt land.

Vad angår de politiska flyktingarna ligger ju bestämmanderätten över i vilken

utsträckning, de skola mottagas här i riket, hos socialstyrelsen och i sista

hand hos Konungen. Den nya utlänningslagstiftningen torde därjämte lia

ökat möjligheterna för en effektiv kontroll över statslösa och med dem jämförliga

personers inkommande och uppehåll i riket.

I dc avgivna yttrandena har det remitterade förslaget tillstyrkts av

socialstyrelsen, styrelsen för Svenska landskommunernas förbund samt Svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Riksförsäkringsanstalten och

kommerskollegium lia icke haft något att erinra mot förslaget ur de synpunkter

ämbetsverken företräda. Svea hovrätt, statskontoret och pensionsstyrelsen

lia emellertid, utan att ställa sig avvisande till lagstiftningens syfte,

icke ansett sig kunna godkänna det föreliggande förslaget. Styrelsen för

Svenska stadsförbundet bär yttrat sig endast beträffande frågans ekonomiska

sida.

Socialstyrelsen har ansett det vara väl försvarligt och av humanitära skäl

motiverat att på sätt i promemorian föreslagits underlag bereddes för att,

där så befunnes skäligt oell lämpligt, lämna de statslösa förmåner som enligt

överenskommelser med främmande stater kunde beredas dessas medborgare

här i landet. Styrelsen har framhållit att de flyktingar som inkommit

hit under åren 1917 och 1918 numera torde kunna betraktas såsom de

facto införlivade nied landet. Även de flyktingar som hitkommit i sam
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

band med 1933 ars händelser i Tyskland hade numera i stor utsträckning

vuxit in i svenska förhållanden. I regel beviljades flyktingarna arbetstillstånd,

sa snart det kunde anses adagalagt, att de ej inom närmare framtid

komme att lämna landet. Ur saväl allmänt samhälleliga som individuellt

humanitära skäl syntes det nämligen mindre tilltalande att hindra dem att

genom nyttigt arbete förskaffa sig sin utkomst. Vid utställandet av tillstånd

sökte styrelsen i görligaste mån undvika sådana yrkesgrupper, där större

arbetslöshet rådde, under iakttagande dock att flyktingen hade förutsättningar

att försörja sig inom det yrkesområde, där tillträde öppnades honom

genom tillståndet. Ehuru de statslösa i allmänhet erhållit den möjlighet till

försörjning, som arbetstillstånd öppnade för dem, torde de dock befinna sig

i en i förhållande till många andra utlänningar mindre gynnsam ställning,

da de saknade det stöd, som från hemlandet kunde beredas andra härvarande

utlänningar.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har icke haft något att

erinra mot de principer, som ligga till grund för förslaget. En stor del av

de personer, som lagstiftningen avsåge att omfatta, torde prestera samhällsnyttigt

arbete för vårt land och vore också skattskyldiga för inkomsten av

detta arbete. Under sådana förhållanden torde det vara skäligt, att de, i den

omfattning förslaget avsåge, även komme i åtnjutande av det allmännas

välfärdsanordningar, trots att för dessa förmåner ej uppstode någon reciprocitet,

enär motsvarande kategorier svenskar ej torde finnas i något land.

Frågan torde mest praktiskt böra lösas på det i förslaget angivna sättet.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har vitsordat, att de statslösa

och med dem likställda intoge en statsrättsligt synnerligen oförmånlig

och i vissa andra hänseenden icke tillräckligt rättsskyddad ställning. Det

syntes därför vara en i hög grad behjärtansvärd sak och ett värdigt utslag

av den humanitära anda, för vilken Sverige torde åtnjuta ett stadgat internationellt

rykte, att här i landet boende statslösa och med dem jämftirliga

bereddes enahanda sociala och andra förmåner, vilka tillkomme utlänningar

i Sverige från de länder, nied vilka vårt land under förutsättning av ömsesidighet

träffat överenskommelser härom. Starka humanitära skäl talade

för att vårt land beredde dem en dylik förbättring. Den föreslagna lagen

lorde ej behöva medföra ökad invandring av mindre önskvärda element

till vårt Iand. Skulle någon dylik tendens komma till synes, torde möjligheter

förefinnas att bekämpa densamma genom ett restriktivare handhavande

av bestämmandet om utlänningars mottagande i riket, varjämte en skärpning

av utlänningslagstiftningen kunde ifrågakomma.

Pensionsstyrelsen har ansett det rimligt, att vårt land medverkade till att

de statslösa och med dem jämställda erhölle en mera tryggad ställning, men

ifrågasatt, huruvida icke spörsmålet om de statslösas ställning i fråga örn

sociala förmåner borde regleras oberoende av den ovissa och för en rationell

lösning av problemet relativt ovidkommande frågan, huruvida överenskommelse

örn ömsesidighet träffats med någon främmande makt. Till

stöd härför har styrelsen anfört:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

11

Jämlikt det remitterade förslaget skulle, såvitt pensionsstyrelsens ämbetsområde

anginge, folkpension, invalidunderstöd, barnbidrag, blindhetsersättning,

moderskapspenning och därmed sammanhängande förmåner tillkomma

ifrågavarande personer endast örn Konungen träffat överenskommelse

med främmande makt i fråga örn tillämpning av dessa förmåner å dess undersåtar.

Då någon dylik överenskommelse hittills ej kommit till stånd,

skulle förslaget i angivna hänseenden för närvarande ej få någon betydelse

för de statslösa och med dem jämställda. Skulle överenskommelse framdeles

träffas, vore det knappast troligt, att den förutsatta ömsesidigheten under

alla förhållanden komme att medföra att ifrågavarande förmåner vunne

samma tillämpning på den främmande maktens undersåtar som på svenska

medborgare. Säkerligen komme åtskilliga specialbestämmelser, olika för

olika stater, att visa sig erforderliga. Huruvida de sålunda för medborgare i

ett visst land meddelade bestämmelserna bleve lämpliga med hänsyn till

de statslösa och med deni jämställda syntes ovisst. Innan det remitterade

förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet, borde en utredning verkställas,

under vilka förutsättningar samt med vilka begränsningar och villkor

statslösa och med dem jämställda kunde, i de hänseenden varom nu vore

fråga, likställas med svenska medborgare.

Statskontoret har ansett lagstiftningens syfte att möjliggöra åtgärder till

lättande av det ofta svåra och betryckta läge, vari många av dessa statslösa

befunne sig, vara behjärtansvärt men förordat, att ifrågavarande spörsmål

underkastades en förnyad allsidig utredning innan slutlig ståndpunkt i ärendet

toges samt att därvid övervägdes den lämpliga omfattningen av det bemyndigande,

som borde lämnas Kungl. Maj:t, och de andra synpunkter, som

för frågans fullständiga belysande kunde vara av betydelse. Ett eventuellt

medgivande från Kungl. Maj:ts sida av mest gynnad nations behandling av

statslösa kunde icke givas en generell syftning, utan detsamma måste på

ena eller andra sättet begränsas och preciseras. Det vore ur nu antydda

synpunkt lyckligast, om tillerkännandet av dylik behandling kunde genom

Kungl. Majit eller — med ledning av för ändamålet meddelade allmänna

riktlinjer — genom lämplig underordnad myndighet göras till föremål för

individuell prövning från fall till fall. Därest emellertid av praktiska skäl

eller annan anledning en dylik ordning för dessa ärendens handläggning icke

ansåges genomförbar, måste förutsättas, att ingående bestämmelser av Kungl.

Majit utfärdades rörande ei blott vilka förmåner som borde kunna medgivas

de .statslösa utan även under vilka betingelser och förbehåll samt i vilken

utsträckning medgivande kunde lämnas och tillgodonjutas.

Aven Svea hovrätt Ilar ansett det böra övervägas, huruvida icke frågan örn

hithörande förmåners tillhandahållande åt statslösa personer lämpligen kunde

i större eller mindre utsträckning lämnas att av vederbörande myndigheter

med ledning av vissa allmänna föreskrifter avgöras från fall till fall.

Förmånerna i fråga vore av mycket växlande natur, och beträffande åtminstone

vissa bland dem torde en schematisk lösning enligt principen örn mest

gynnad nations ställning vara mindre lycklig. Vid en prövning från fall till

fall kunde statslösa, som därav vore förtjänta, i tillbörlig utsträckning tillgodoses,

utan att lockelsen lill invandring ökades för de mindre önskvärda.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

Ett dylikt system kunde förväntas fungera på ett sådant sätt, att vårt land

ingalunda behövde frukta anklagelser för bristande humanitet emot de statslösa.

Hovrätten har vidare ingått i en närmare granskning av bestämmelserna

i flyktingskonventionerna och härutinnan anfört:

Emot de principer på vilka konventionerna vore byggda kunde bland annat

riktas följande erinringar. Det kunde icke utan fog uppfattas såsom en

orättvisa, att en person, som förlorat sitt medborgarskap i visst land, skulle

äga mest gynnad nations ställning och följaktligen tillgodonjuta allehanda

förmåner vilka traktatmässigt tillkomme medborgare i andra länder, medan

samma förmåner kanske måste förvägras en annan lika behövande, därför

att han vöre bibehållen vid sitt medborgarskap i förstnämnda land. Till

vilka egendomliga resultat en reservationslös anslutning till konventionerna

kunde leda torde framgå av, att förordnande att undersåte i viss främmande

stat i fråga örn rätt till fri rättegång skulle vara likställd med svensk

medborgare meddelats beträffande tjugufyra främmande stater men för alla

dessa utom en —- den enda utomeuropeiska staten, Japan — med undantag

för mål däri fråga vore örn ansvar för brottslig gärning. Enligt konventionerna

skulle nu förmånen att i mål av sistnämnda natur njuta fri rättegång,

vilken förmån vore förmenad, bland andra, medborgare i våra nordiska

grannländer, tillkomma statslösa oberoende av deras härkomst. Ett i

viss män motsvarande förhållande förelåge beträffande den lagstadgade

skyldigheten för utländsk man att såsom kärande i rättegång vid

svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada.

Från denna skyldighet vore jämlikt på ömsesidighet grundade

konventioner medborgare i nämnda tjugufyra stater i större eller mindre

utsträckning Vitagna. Endast såvitt anginge Danmark, Island och

Japan gällde dock denna befrielse även mål, däri fråga vore örn ansvar för

brottslig gärning. Att, särskilt i sistnämnda extraordinära omfattning, medgiva

denna förmån jämväl åt statslösa mötte på den grund betänkligheter,

att förmånen i fråga åtnjötes ej på det allmännas utan på motpartens bekostnad

och att denne här åtminstone i regel icke, såsom då fråga vore örn

medborgare i kontraherande stat, kunde erhålla viss kompensation genom

möjlighet att få beslut om förpliktelse att gälda rättegångskostnad verkställt

i en främmande stat. Det torde vidare icke utan fog kunna sägas, att den

i konventionerna genomförda ordningen, enligt vilken en förmåns beviljande

åt medborgare i visst land automatiskt skulle medföra motsvarande förpliktelser

emot de statslösa, knnde verka såsom ett obehörigt band vid traktaters

ingående. Å svensk sida torde benägenheten att bereda medborgare

i våra nordiska grannländer betydande förmåner vara stor. Det syntes angeläget

att en utveckling i denna riktning icke hämmades av hänsyn till mindre

önskvärda konsekvenser beträffande de statslösas ställning. Om emellertid

Sverige — måhända i syfte att uppmuntra andra stater att behjärta de statslösas

svåra läge — skulle slå in på den av Nationernas Förbund anvisade

vägen, krävde frågan, vilka reservationer vid anslutning till konventionerna

borde göras, en grundlig prövning såväl ur mera principiella synpunkter som

beträffande de särskilda förmåner örn vilka fråga vore.

Hovrätten anförde vidare att den ansåge, att här avsedda förmåner icke

borde tillhandahållas åt statslösa personer som hade en helt löslig anknytning

till riket. Krav på stadigt hemvist härstädes torde åtminstone i regel

böra upprätthållas, och det borde övervägas, huruvida icke för åtnjutande

av åtskilliga av dessa förmåner borde därutöver fordras viss längre tids vistelse

i riket. De statslösa borde ej tillerkännas sådan förmån, vars bevilja!!-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

13

de åt allenast ett eller annat lands medborgare framstode såsom ett, kanske

av särskilda skäl betingat, undantag. Måhända kunde gränsen härvid lämpligen

dragas så, att de statslösa finge tillgodonjuta endast sådana förmåner

som traktatsenligt tillkomme medborgare i visst antal stater. Att en förmån

tillerkänts medborgare i ett eller flera av de nordiska länderna borde icke

kunna av de statslösa åberopas. För undanröjande av de hinder, som vissa

gällande rättsregler utgjorde mot anslutning till flyktingskonventionerna, erbjöde

sig två skilda vägar. Antingen kunde reglerna i fråga var för sig så

ändras att den rätt, som enligt dem tillkomme Konungen att under förutsättning

av ömsesidighet tillerkänna medborgare i främmande stat vissa förmåner,

utvidgades att gälla även beträffande statslösa, eller ock kunde genom

särskild lag helt generellt anförtros åt Konungen att meddela erforderliga bestämmelser

till förmån för de statslösa. Hovrätten förordade att förstnämnda

väg valdes. Härför talade, frånsett konstitutionella hänsyn, den omständigheten

att denna väg erbjöde säkrare garantier för en grundlig och

allsidig prövning beträffande varje särskilt rättsområde. Om den i promemorian

valda vägen av praktiska skäl föredroges, ansåge hovrätten,

att Konungens bemyndigande borde begränsas till att gälla endast såvitt

erforderligt vore för att bereda möjlighet att tillträda konventioner i

förevarande ämne. Förutsatt att frågan örn tillträde till sådana konventioner

behandlades jämlikt § 12 första stycket andra punkten regeringsformen,

kunde då allenast sådana ändringar av hithörande lagbestämmelser

genomföras i administrativ ordning, vilkas sakliga innebörd blivit även av

riksdagen prövad. Om meningen vore, att längre gående ändringar i gällande

lagar skulle vidtagas, torde detta böra ske i vanlig lagstiftningsväg.

Med det föreliggande utkastet syntes ej vara oförenligt att åt Konungens förordnande

om mest gynnad nations ställning för statslösa eller vissa sådana

gåves helt allmän avfattning, sålunda utan att närmare uppgift lämnades

beträffande de förmåner varom fråga vore. I klarhetens och rättssäkerhetens

intresse vore emellertid angeläget, att förordnandet tydligt angåve vilka

lagbud som därigenom finge ändrad innebörd.

En ledamot av hovrätten har avstyrkt lagstiftningen samt vidare bland annat

uttalat att, om någon lag av i promemorian avsett slag skulle anses

lämplig, den borde göras provisorisk, endast avse personer, som utan avbrott

varit bosatta och haft hemvist här i riket under en längre tid, förslagsvis

fem år, och alltjämt kvarbodde härstädes, samt inskränkas till sådana

förmåner som på grund av likställighetsöverenskommelser gällde för undersåtar

i utländska stater till ett antal av — Danmark, Finland, Island och

Norge oräknade — förslagsvis minst tjugu.

Beträffande förslagets ekonomiska sida har styrelsen för Svenska stadsförbundet

uttalat, att kommunerna icke borde åsamkas utgifter för lösandet

av ett dylikt internationellt problem. Svenska fattigvårds- och barnavård

sförbundet har ansett det tveksamt, örn det vore skäligt att en del av

ifrågavarande kostnader skulle påläggas kommunerna i stället för att bäras

av staten, men icke haft något yrkande att framställa i delta avseende. Pen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

äteparte
ments
chefen.

^ Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

sionsstyreisen har anmärkt, att om en rätt för statslösa till överflyttning från

utländsk till svensk sjukkassa komme till stånd, ekonomiskt vederlag i någon

form syntes böra beredas kassan för de ökade risker, som genom överflyttningen

tillfördes den.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår bar vårt land i följd av

världskriget och därefter inträffade händelser fått inom sina gränser mottaga

ett icke ringa antal statslösa och nied dem jämförliga personer. Deras ställning

har hittills föga beaktats av vår lagstiftning. Genom det arbete som

bedrivits inom Nationernas Förbund för att bereda de politiska flyktingarna

en mera tryggad existens har frågan om de statslösas behandling i olika avseenden

aktualiserats. Det måste anses angeläget, att även Sverige ger sitt

stöd åt de internationella strävandena på detta område. Utgångspunkten

bör härvid vara, att de humanitära synpunkterna beaktas i den mån så kan

ske utan åsidosättande av vårt lands egna intressen. Möjlighet att mot icke

önskvärda utlänningar föra en restriktiv politik måste alltid stå öppen. I

detta sammanhang torde böra erinras om den befogenhet som den nya utlänningslagens

regler om utlännings rätt att inkomma och vistas i riket giver

myndigheterna i syfte att förhindra invandring till vårt land av mindre önskvärda

element.

Den behandling, statslösa och med dem jämförliga personer med tillämpning

av gällande bestämmelser hittills erhållit hos oss, torde kunna betecknas

såsom välvillig. Liksom andra utlänningar, som vistas här, ha de sålunda

tillgång till fattigvård, barnavård och sjukvård, och med avseende å

arbetstillstånd har, såsom av socialstyrelsens yttrande framgår, en för dem

förmånlig politik tillämpats. Emellertid äro de sämre ställda än andra utlänningar

därigenom att de i allmänhet äro utestängda från möjligheten att

erhålla åtskilliga förmåner, vilka enligt överenskommelser, träffade av Konungen

under förutsättning av reciprocitet, kunna tillkomma medborgare i

annat land. Huvudsyftet med den nu ifrågasatta lagstiftningen är att för

statslösa och med dem jämförliga personer öppna tillgång till förmåner av

nu angiven natur, vilka utgå vid ålderdom, sjukdom, olycksfall, lyte, invaliditet

och arbetslöshet. Det principiellt berättigade i den föreslagna lagstiftningen

har icke bestritts av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna

— bortsett från en del erinringar mot lagstiftningens närmare innehåll och

utformning, vilka jag nu skall beröra.

Det vid den remitterade promemorian fogade lagförslaget innebar, att om

jämlikt stadgande i lag eller särskild författning Konungen erhållit rätt att

under förutsättning av ömsesidighet förordna, att viss förmån skall tillkomma

medborgare i annat land, Konungen skall, där dylikt förordnande meddelats

beträffande något lands medborgare, jämväl äga förordna, att sådan

förmån skall tillkomma statslösa och med dem jämförliga personer.

Svea hovrätt har ansett, att lagstiftningen ej borde, såsom sålunda föreslagits,

få karaktär av befogenhetslag, utan att hithörande lagregler borde

var för sig så ändras, att den rätt som enligt dem tillkommer Konungen att

under förutsättning av ömsesidighet tillerkänna medborgare i främmande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

15

stat vissa förmåner, utvidgades att gälla även beträffande statslösa. Som

skäl härför har hovrätten åberopat, förutom konstitutionella hänsyn, att denna

väg erbjöde säkrare garantier för en grundlig och allsidig prövning beträffande

varje särskilt rättsområde. Hovrättens förslag torde innebära att

i de särskilda författningarna, åtminstone i viss omfattning, skulle närmare

regleras under vilka villkor och betingelser de olika förmånerna skola

utgå. Bortsett från att sådana ändringar i de olika författningarna skulle

innebära ett tämligen omständligt lagstiftningsarbete, kan mot detta förslag

invändas, att dylika fasta lagbestämmelser icke medgiva den smidighet

och anpassning efter skiftande förhållanden och tidslägen, som bör känneteckna

en lagstiftning av förevarande natur. Ur konstitutionell synpunkt

torde betänkligheter icke behöva möta mot att lägga befogenheter i detta

hänseende i Kungl. Maj :ts hand.

Hovrätten har vidare ansett det böra övervägas, huruvida det icke i större

eller mindre utsträckning borde överlämnas åt vederbörande myndigheter

att med ledning av vissa allmänna föreskrifter från fall till fall avgöra,

örn och i vilken omfattning ifrågavarande förmåner skulle beviljas statslösa

och med dem jämförliga personer. En liknande uppfattning har kommit

till uttryck i statskontorets yttrande. Den sålunda ifrågasatta anordningen

skulle naturligen möjliggöra ett noggrant hänsynstagande till de personliga

förutsättningarna. Emellertid skulle den nied nödvändighet vara förenad

med sådana olägenheter av praktisk natur, alt den ej synes kunna förordas.

Enligt min mening torde det vid promemorian fogade förslaget i huvudsak

kunna anses tillfredsställande. Jag förordar sålunda en lag enligt vilken

Kungl. Majit linder vissa förutsättningar skall äga förordna, att sådana

förmåner, varom nu är fråga, skola kunna tillerkännas statslösa och med

dem jämförliga personer.

Vad angår den närmare innebörden av en sådan lagstiftning upptager det

vid promemorian fogade förslaget, förutom det villkoret att förmånen under

förutsättning av ömsesidighet skall kunna tillerkännas medborgare i annat

land, den begränsningen, att överenskommelse örn ömsesidighet också

träffats med något land. De förmåner som lagen för närvarande närmast

skulle komma att omfatta äro, såsom av den föregående redogörelsen framgår,

folkpension m. m., moderskapspenning, mödrahjälp, barnbidrag, förskott

å underhållsbidrag till barn, blindhetsersättning, arbetslöshetsunderstöd,

rätt att vinna inträde i arbetslöshetskassor, ersättning till sjömän vid fartygs

förolyckande m. m., ersättning för olycksfall i arbete m. m., överflyttning

till sjukkassa, fri rättegång och befrielse från skyldighet att .ställa borgen

i rättegång. Någon överenskommelse örn ömsesidighet har ännu icke

träffats med utländsk stat angående folkpension m. m., moderskapspenning,

mödrahjälp, barnbidrag, förskott å underhållsbidrag till barn, blindhetsersättning

och överflyttning till sjukkassa. Pensionsstyrelsen har i sitt

yttrande ansett, alt statslösa och med dem jämförliga personers ställning

i fråga om sociala förmåner borde regleras oberoende av örn överenskommelse

träffats med annat land. Till stöd härför har anförts, att vid till
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

lämpning på utländsk stats medborgare av dylika förmåner kunde erfordras

specialbestämmelser, olika för olika stater, men att det syntes ovisst,

om dessa bestämmelser borde tillämpas även på statslösa och med dem jämförliga

personer. Denna anmärkning synes böra beaktas. Synpunkter av

det innehåll pensionsstyrelsen anfört torde med lika skäl gälla mot det i ett

yttrande framlagda förslaget att begränsa lagstiftningen till att avse förmåner

som tillkomma medborgare i ett visst antal stater eller i andra än de nordiska

länderna. Jag anser därför, att något förbehåll uti ifrågavarande hänseende

icke bör stadgas. I den remitterade promemorian har i anslutning

till flyktingskonventionerna uttalats, att statslösa och med dem jämförliga

personer borde i nu ifrågavarande avseenden erhålla samma förmåner som

utgå till utlänningar tillhörande mest gynnad nation. Någon allmän regel

i detta hänseende anser jag emellertid ej böra uppställas. Å ena sidan bör

den omständigheten att en förmån kanske av särskilda skäl beviljats medborgare

i ett eller annat land icke nödvändigt medföra, att även de statslösa

skola tillerkännas samma förmån. Å andra sidan bör, såsom förut nämnts,

Kungl. Majit ha möjlighet att där en förmån enligt ömsesidighetsklausul av

Kungl. Majit kan upplåtas åt medborgare i annat land, meddela sådan förmån

även åt de statslösa, oavsett om någon överenskommelse träffats med

annat land. Vad särskilt beträffar rätt till fri rättegång och befrielse från

skyldighet att ställa borgen i rättegång böra dessa förmåner för de statslösa

— liksom i allmänhet gäller för medborgare i de länder med vilka överenskommelser

härutinnan träffats — endast avse mål, däri fråga ej är om ansvar

för brottslig gärning. Att i lagtexten upptaga några föreskrifter i dylikt

avseende torde emellertid ej vara erforderligt, utan bör det ankomma

på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser härutinnan. I lagen torde endast

böra föreskrivas, att förordnande i hithörande hänseenden må av Kungl.

Majit meddelas, i den mån skäl därtill föreligga.

I ett yttrande har anmärkts att det kunde uppfattas som en orättvisa, att

statslösa eller med dem jämförliga personer genom den nya lagstiftningen

skulle kunna tillerkännas förmåner, som i brist på överenskommelser måste

förvägras andra lika behövande personer som äro medborgare i deras hemland.

Häremot må emellertid erinras örn att statslösa och med dem jämförliga

personer i regel befinna sig i ett avsevärt sämre läge än deras forna

landsmän, vilka icke äro berövade bistånd från myndigheterna i det egna

landet.

Vidare har i ett yttrande föreslagits, att Kungl. Majits bemyndigande borde

begränsas till att gälla endast såvitt erforderligt vore för att bereda möjlighet

att tillträda konventioner i förevarande ämne. Emellertid är att märka,

att behov av den ifrågasatta lagstiftningen föreligger i fråga örn

statslösa och med dem jämförliga personer i allmänhet och ej blott beträffande

vissa kategorier flyktingar. För en viktig sådan kategori, nämligen

den finska, finnes för övrigt icke någon konvention.

Däremot anser jag, i likhet med Svea hovrätt, att Kungl. Maj :ts förordnande

i regel skall avse endast dem som stadigvarande vistas i riket. Detta

torde även böra komma till uttryck i lagtexten. Att härvid fastställa någon

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

17

allmän bestämmelse rörande minimitid för vistelsen i riket torde emellertid

ej vara lämpligt. Möjlighet bör stå öppen att förfara efter omständigheterna.

Ifrågavarande inskränkning av lagens tillämplighet torde icke heller böra

gälla för alla fall. Exempelvis bör åtnjutandet av de förmåner, som, enligt

vad den föregående redogörelsen visar, äro i gällande lagstiftning stadgade i

fråga om ersättning för olycksfall i arbete eller ersättning åt sjömän vid fartygs

förolyckande, ej göras beroende av stadigvarande vistelse här i riket.

På grund härav torde böra stadgas undantag från nämnda villkor för sådant

fall, då särskilda förhållanden därtill föranleda.

I övrigt bör, såsom i den remitterade promemorian framhållits, det ankomma

på Kungl. Majit att vid meddelande av förordnande, varom nu är

fråga, föreskriva de närmare villkor och bestämmelser som kunna anses erforderliga.

Stadgande härom torde böra inflyta i lagen.

I det av Svenska stadsförbundet avgivna yttrandet har den uppfattningen

kommit till uttryck, att staten borde åtaga sig hela den kostnad som förslagets

genomförande skulle medföra, så att denna ej till någon del skulle belasta

kommunerna. De fall, där kommunerna skola bidraga till kostnaderna

för ifrågavarande förmåner, avse tilläggspension till folkpension, barnbidrag

och förskott å underhållsbidrag till barn. Emellertid är att märka, att

i de författningar som reglera dessa frågor ej stadgats någon rätt till ersättning

för kommunerna, för den händelse Kungl. Majit skulle upplåta sådan

förmån åt medborgare i annat land. Det torde därför ej finnas tillräcklig

anledning att stadga sådan ersättningsrätt när det gäller statslösa och med

dem jämförliga personer. Det bör ock, såsom styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund påpekat, beaktas, att en stor del av dessa personer

prestera samhällsnyttigt arbete för landet. Med det sagda torde även pensionsstyrelsens

invändning, att sjukkassa borde få ersättning vid överflyttning

av statslös person till kassan, vara bemött. Icke heller i sjukkasselagen

finnes nämligen någon bestämmelse om rätt till särskild ersättning för

sjukkassa för den händelse enligt av Kungl. Majit träffad överenskommelse

överflyttning till kassan skulle ske av medborgare i annat land.

Enligt nu angivna grunder har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag angående rätt för Konungen att meddela förordnande om nissa

förmåner åt statslösa med flera.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

Biliana lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 260.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 mars

1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 10 mars 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 25 februari 1938, hade Kungl. Majit förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående rätt

för Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner åt statslösa med

flera.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

revisionssekreteraren Olof Thulin.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 24 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstokp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Sköld,

Nilsson.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna

för social- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Westman, lagrådets den 17 mars 1938 avgivna utlåtande

över det den 25 februari 1938 till lagrådet remitterade förslaget till

lag angående rätt för Konungen att meddela förordnande örn vissa förmåner

åt statslösa med flera.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan anmärkning och under

framhållande att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen

syntes kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande i

allmänhet stadgade tid gått till ända, hemställer föredraganden, att förslaget

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:363 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagskydd för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället. s. 2 i texten
  2. 2LU 1938:57 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående behandlingen av politiska flyktingar i vårt land. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang före s. 5 i texten