Angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom med växande skog
1938-03-24 · 38 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 37 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:261, Angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom med växande skog
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
1
Nr 261.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder till
underlättande av belåning av jordbruksegendom med
växande skog; given Stockholms slott den 24 mars
1938.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden, föreslå riksdagen
dels att antaga härvid fogade förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse av §§ 27 och 50 förordningen den
3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor;
2) förordning örn ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 juni 1932
(nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar
intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor;
dels ock att godkänna av föredragande departementschefen tillstyrkta ändringar
i gällande bestämmelser rörande statens sekundärlånefond för jordbrukare.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
liihancj till riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 261.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
Förslag
till
Förordning angående ändrad lydelse av §§ 27 och 50 förordningen
den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor.
Härigenom förordnas, att §§ 27 och 50 förordningen den 3 juli 1930 om
jordbrukets kreditkassor1 skola erhålla ändrad lydelse, på sätt av det följande
framgår:
§ 27.
Jordbrukskassa må icke beredas kredit till högre belopp än som motsvarar
det sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans medlemmar. Vad
sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder för centralkassa att till jordbrukskassa
utöver nyss avsedda maximum utlämna lån mot säkerhet av
inteckning i jordbruksfastighet, varför medlem av jordbrukskassan är delaktig
i densamma, om och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom
sex tiondelar av fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt
gällande taxering. Såsom jordbruksfastighet anses även fastighet, varå,
utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller
annan därmed jämförlig verksamhet bedrives såsom självständig näring, så
ock sådan såsom annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken användes
av hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning
av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet.
§ 50.
Det högsta---halva lånemaximum.
Utan hinder av vad nyss sagts må till medlem, som är ägare av fastighet,
varom i § 43 första och andra stycket förmäles, utöver lånemaximum utlämnas
lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad inteckning, om och i den
mån inteckningens kapitalvärde ligger inom sex tiondelar av fastighetens
sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt gällande taxering.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.
Senaste lydelse av § 27, se SFS 1936: 374.
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
3
Förslag
till
Förordning om ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 Juni 1932
(nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till
medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än
jordbrukskassor.
Härigenom förordnas, att § 6 förordningen den 3 juni 1932 angående rätt
för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska
föreningar än jordbrukskassor1 skall erhålla ändrad lydelse, på sätt
av det följande framgår:
§ 6.
För kredit---fullt betryggande.
Krediten skall---föreningen själv.
Mot inteckning---fullgod säkerhet.
Kredit må beredas en och samma förening till så stort belopp, som av
centralkassans styrelse med hänsyn till säkerhetens beskaffenhet och andra
ifrågakommande omständigheter prövas lämpligt. Krediten må icke uppgå
till mera än tvåhundra kronor för varje av föreningen i centralkassan tecknad
andel, dock med rätt för centralkassan att därutöver, efter medgivande av
styrelsen för jordbrukskreditkassan, lämna föreningen kredit mot säkerhet
av inteckning i fastighet, om och i den mån inteckningen ligger inom sex
tiondelar av fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt
gällande taxering, där fastigheten är taxerad såsom jordbruksfastighet, och
inom fyra tiondelar av taxeringsvärdet, där fastigheten är taxerad såsom
annan fastighet.
Centralkassas sammanlagda---denna begränsning.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.
Senaste lydelse, se SFS 193G : 375.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Iironprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför
efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:
På
mitt uppdrag har inom jordbruksdepartementet en undersökning verkställts
rörande möjligheterna att underlätta belåning av jordbruksegendom
med växande skog. Såsom resultat av undersökningen har upprättats en
promemoria i förevarande ämne.
över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, bank- och fondinspektionen
— som i ärendet hört styrelsen för svenska bankföreningen —,
sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
lånenämnden för sekundär jordbrukskredit, statens egnahemsstyrelse,
1936 års egnahemsutredning, 1936 års skogsutredning, centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund, skogsägareföreningarnas riksförbund
samt styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank, svenska jordbrukskreditkassan
och svenska sparbanksföreningen.
Allmänna motiv för åtgärder till underlättande av skogsbelåning.
I promemorian har inledningsvis hänvisats till att för de skogsägande
jordbrukarna förelåge ett ofrånkomligt behov av kapital för skilda skogliga
ändamål. Där skogsägaren icke själv besutte eget kapital, vore han hänvisad
till att anskaffa sådant genom anlitande av kredit. Sålunda kunde han
behöva upptaga lån redan för att kunna förvärva skogsegendom, ibland
också för åtgärder av skilda slag till höjande av skogens värde samt slutligen
även för driftsändamål. I förstnämnda hänseende har erinrats om, att
det alltmer kommit att betraktas såsom en förutsättning för skapandet av
bärkraftiga jordbruk, att jordbrukaren även förvärvade tillräcklig skog. Med
utgångspunkt härifrån hade bland annat under år 1937 vissa ändringar vidtagits
i 1926 års lag örn delning av jord å landet, innebärande att vid av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
5
styckningar av jord skulle tillses, att varje fastighet om möjligt tilldelades
skog i sådan omfattning, att ett självständigt jordbruk kunde komma till
stånd. Under vissa förutsättningar skulle fastighet även tilldelas skog utöver
husbehovet (stödskog). Jämväl 1925 års lag angående förbud i vissa
fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom hade år 1937
varit föremål för ändring till främjande bland annat av jordbrukarnas förvärv
av erforderliga skogstillgångar. Det önskemål, som sålunda uppställts
av lagstiftaren, kunde emellertid näppeligen tillgodoses, om icke jordbrukarna
förfogade över tillräckliga medel till inköp av skog. Visserligen vore
det vanligt, att en jordbrukare kunde täcka en del av köpeskillingen för en
inköpt egendom genom att företaga skogsavverkningar å denna. I den mån
härigenom skogens avkastningsförmåga för framtiden minskades, kunde
emellertid denna väg att anskaffa kapital icke förordas vare sig med hänsyn
till jordbrukarens eget intresse eller ur skogsvårdssynpunkt. Det kunde vara
att föredraga, att jordbrukaren kunde erhålla det erforderliga kapitalet genom
lämpligt ordnad kredit.
Enligt vad i promemorian vidare framhållits kunde belåning av inteckningar
i jordegendom med växande skog möta svårigheter med hänsyn till
att långivaren vid bedömandet av säkerhetens värde måste taga hänsyn till
risken, att skogen kunde avverkas och egendomen härigenom få sitt värde
reducerat. Skogens värde kunde också påverkas genom naturhändelser, särskilt
skogseld, ävensom genom fluktuationer i fråga om prisläget å skogens
produkter.
Med avseende å risken för skogens värdeförsämring genom avverkning
har i promemorian erinrats om att vissa garantier häremot redan läge i gällande
skogsvårdsbestämmelser. Skogsvårdslagen den 15 juni 1923 inskränkte
sig visserligen till att i fråga örn äldre skog stadga, att avverkning ej finge
så bedrivas och att ej heller efter avverkningen finge med marken så förfaras,
att skogens återväxt äventyrades. Denna bestämmelse utgjorde icke hinder
för att en fastighet med genomgående äldre skog praktiskt taget kalhögges,
så långt detta vore möjligt utan att man äventyrade återväxten. I fråga
om yngre skog gåve lagen emellertid strängare regler. Det stadgades sålunda
i princip förbud mot avverkning av yngre skog annorledes än genom
gallring, som vore ändamålsenlig för skogens utveckling. Icke heller denna
bestämmelse syntes dock erbjuda tillräckliga garantier mot att avverkning
företoges, som i alltför hög grad förringade värdet av kreditgivares säkerhet.
Det allmännas intresse av alt skogen i stort sett vårdades på ett rationellt
sätt sammanfölle ej nödvändigtvis med kreditgivarens intresse av att
.skogen å viss fastighet vidmakthölles till oförändrat värde. Skogsvårdsstyrelserna
kunde vidare medgiva undantag från de nyssnämnda bestämmelserna
i skogsvårdslagen. Och örn skogsägaren avverkade skog i strid mot
dessa bestämmelser, riskerade han ingen straffpåföljd på grund härav. Sådan
inträdde nämligen först, örn skogsvårdsstyrelse meddelat förbud mot
avverkning och skogsägaren överträdde detta förbud. Av det nu sagda syntes
framgå, att skogsvårdslagens bestämmelser icke ens i vad de gällde yngre
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 261.
skog kunde på ett tillfyllestgörande sätt trygga kreditgivares anspråk på säkerhet
för vidmakthållandet av helånad skogs värde.
Detta har däremot, enligt vad i promemorian vidare anförts, varit syftet
nied en den 6 juni 1930 utfärdad lag om begränsning av rätten att avverka
skog å intecknad fastighet. Enligt denna lag kunde, om hypoteksförening
med en låntagare träffade överenskommelse örn vissa inskränkningar i den
senares rätt alt avverka skog å belånad fastighet, denna överenskommelse
ligga till grund för en föreskrift av vederbörande skogsvårdsstyrelse örn överenskommelsens
efterlevnad. Skogsvårdsstyrelsen hade även att övervaka,
litt överenskommelsen efterlevdes. Avverkning i strid mot densamma vore
förenad med straff och förverkande av avverkad skog.
Såsom en väg till ernående av vidgade möjligheter att belåna skog har i
promemorian ifrågasatts, att nyssnämnda lag skulle givas sådan utsträckt
tillämpning, att densamma även kunde tillämpas i fall, då kredit utlämnades
av vissa andra kreditinrättningar än liypoteksföreningarna. Härigenom
skulle det skydd, som förevarande lag medgåve, kunna utnyttjas också med
avseende å andra lån än bundna primärlån.
I promemorian har givits uttryck åt uppfattningen, att efter en sådan utsträckning
av tillämpligheten av 1930 års lag anledning icke funnes att
upprätthålla några särskilda begränsningar i kreditinrättningarnas möjligheter
att belåna skog. Med utgångspunkt härifrån borde vissa ändringar
vidtagas i de för jordbrukskasserörelsen gällande författningarna. I promemorian
ha framlagts förslag till sådana ändringar.
Emellertid har i promemorian vidare hänvisats till att vid belåning av
egendom med växande skog även måste tagas hänsyn till möjligheterna till
prisfluktuationer med avseende å skogsprodukter. I den mån en häftig nedgång
i trävarupriserna föranledde sänkta värden på den växande skogen, vöre
det klart, att säkerheten för skogsbelåningen minskades. Örn en kreditinrättning
då — låt vara att den holle en ny prisstegring för sannolik — ville
trygga sin likviditet genom att indriva lån, nödgades måhända låntagaren
att för möjliggörande av återbetalning avverka skog. Detta kunde naturligen
för låntagaren innebära olägenheter med hänsyn såväl till att avverkningen
skedde vid en oförmånlig prisnivå som till att densamma icke stöde i överensstämmelse
med den plan, han med hänsyn till skogens sammansättning
eljest velat följa. Med den enskildes intresse sammanfölle här det allmännas.
I anslutning till det sagda syntes det kunna förutsättas, att — även örn 1930
års lag erhölle utsträckt tillämpning — de vanliga kreditinrättningarna icke
skulle i tillräcklig omfattning och på ett tillfyllestgörande sätt kunna sörja
för tillgodoseendet av skogsägarnas behov av högre liggande kredit. Örn
man ville tillgodose det legitima behovet av sådana krediter, syntes den
lämpliga vägen vara att anordna särskild utlåning genom en statlig lånefond. I
I de över promemorian avgivna yttrandena har på ett par håll understrukits,
att behov föreligger av ett underlättande av jordbrukarnas möjligheter
att utnyttja skogen som underlag för kredit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
7
Sålunda har 1936 års egnahemsutredning tillstyrkt att — även oberoende
av egnahemsverksamheten — åtgärder mätte vidtagas för tillskapande av
ökade möjligheter till skogsbelåning. Utredningen har till stöd härför bland
annat anfört följande:
Redan kravet på husbehovsskog vid nybildning av jordbruk hade mången
gång för den mindre bemedlade försvårat eller omöjliggjort hans strävan att
förvärva ett jordbruk. Visserligen hade i vissa fall egnahemslån kunnat
erhållas, men då däri ej inräknats värdet av växande skog, hade han nödgats
söka anskaffa del av köpeskillingen på annat håll. Därest detta lyckats hade
hans första åtgärd, enligt vad erfarenheten visat men som med rätta beklagats,
ofta blivit att genast avverka så mycket skog som möjligt. Uppenbart
syntes vara att den vid 1937 års riksdag beslutade skärpningen av jorddelningslagen,
enligt vilken i trakter med riklig skogstillgång nybildade jordbruk
skulle tilldelas ej endast skog för husbehovet utan jämväl stödskog,
komme att verka än mer försvårande om icke hindrande på möjligheten
för mindre bemedlade i dessa orter att skaffa sig egna jordbruk. Detsamma
gällde den för vårt land viktiga frågan örn förstärkning av ofullständiga
jordbruk. Denna förstärkning kunde ske på flera sätt. I stora delar
av landet torde ett av de bästa sätten vara att förse de ofullständiga jordbruken
med ökad skogstilldelning, varigenom desammas innehavare kunde
få tillfällen till arbete inom egna gränser och därigenom stöd för jordbruket.
Men förvärv av sådana utökningar av skogsmark hindrades därav att skogen
som regel ej kunde få belånas. För den statliga egnahemsverksamheten, som
måste inriktas på ett kraftigt stödjande av nybildning av bärkraftiga jordbruk
(familjejordbruk) samt förstärkning av ofullständiga jordbruk, vore
frågan om möjlighet till belåning av den växande skogen av mycket stor vikt.
Egnahemsutredningen övervägde jämväl att i sitt förslag rörande den fortsatta
egnahemsverksamheten föreslå anordningar för belåning av skog.
Frågan hade emellertid stor betydelse också utanför egnahemsverksamheten
eller för bondejordbruket såsom sådant särskilt i de mera skogrika delarna
av landet, där skogsvärdet utgjorde en betydande eller den mest betydande
delen av fastighetsvärdet. Där förelåge som i promemorian samt vid
föregående tillfällen, då frågan varit föremål för övervägande, påvisats ett
både naturligt och legitimt behov av skogskredit för skilda ändamål icke
endast vid förvärvet utan jämväl under ägarens brukningstid. Sagda ändamål
måste givetvis anses avse jordbruket såsom sådant eller jordbruket och
skogen såsom en enhet. Då detta behov visats icke kunna tillgodoses genom
nu förefintlig möjlighet till hypotekslån, vore enligt egnahemsutredningens
mening åtgärder i den med promemorian avsedda riktningen synnerligen påkallade.
Vid många tillfällen hade påtalats hurusom hela bondehemman inköptes
av s. k. skogsspekulanter, som avverkade så mycket som möjligt av
skogen och sedan läte hemmanet åter men skövlat gå över i bondehänder.
Givetvis skulle ett verksamt hinder häremot vara. örn den förste ägaren kunde
få belåna sin skog och därigenom klara upp det kreditbehov, som nödgat
honom sälja till skogsspekulanten. Bolagsförbudslagen hade genom den
1937 antagna ändringen i viss del blivit skärpt. Därigenom linde den skogsmark.
vilken kunde erfordras till förstärkning av jordbruk i orten, som lode
brist på skog, i princip blivit undantagen från bolagskonccssion, liven örn
det hemman, till vilket skogsmarken hörde, ej behövde densamma. För att
syftet med denna regel skulle nås vöre givetvis nödigt att möjligheter skapades
för bondejordbruket att förvärva denna skogsmark. Egnahemsutredningen
förmenade slutligen att med lämpligt avvägd begränsning för ägaren i rätten
att avverka skog ä belånad fastighet, sådana garantier kunde ernås för in
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
teckningshavare att skogen förbleve vid belåningsvärdet. På lång sikt torde
skogsvärdena få anses lika säkra som jordbruksvärdena. På kortare sikt
och vid tillfällen då jämförelsevis höga rotvärden inginge i taxeringsvärdena
syntes viss försiktighet vara påkallad.
Lånenämnden för sekundär jordbrukskredit har förklarat sig ej vilja bestrida
riktigheten av uppfattningen att möjligheterna att belåna skog icke
vore sådana som de borde vara. Den växande skogen utgjorde en tillgång, som
borde kunna tagas i anspråk i större utsträckning än som för närvarande
vore möjligt för tillgodoseende av jordbrukarnas kreditbehov. Nämnden
kunde ej bestrida, att bland jordbrukarna förefunnes ett behov av att med
utnyttjande av möjligheten till en sådan högbelåning, som den i promemorian
föreslagna statliga utlåningsverksamheten innebure, skaffa sig krediter,
vare sig ändamålet därmed sammanhängde med skogsdriften eller det egentliga
jordbruket. Nämnden ville särskilt understryka, att behovet av kredit
för ändamål, som sammanhängde med skogsvården, på många håll vore
särskilt framträdande. Det syntes i sådana fall naturligt, att man, då det
gällde att undersöka de framkomliga vägarna för att uppnå vidgade kreditmöjligheter,
särskilt toge sikte på just det objekt, för vars skull krediten erfordrades,
nämligen den växande skogen.
Skogsägareföreningarnas riksförbund har förklarat sig bestämt hävda den
uppfattning, som kommit till uttryck såväl i 1925 års bolagsförbudslag, i
1926 års lag örn delning av jord på landet och särskilt i de år 1937 vidtagna
ändringarna i den sistnämnda lagen och som framhävde, att skapandet av
bärkraftiga jordbruk även förutsatte erforderliga skogstillgångar. Detta innebure
dels att redan befintliga fastigheter skulle kunna kompletteras med
skog utöver husbehovet (stödskog) och dels att detta även skulle eftersträvas
vid nya fastigheters bildande. I båda fallen gjorde sig emellertid gällande
ett ökat kreditbehov emot tidigare, då kravet på fastigheternas skogstillgång
varit mindre framträdande.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har likaledes konstaterat,
att det med skogsbruk förenade jordbruket, liksom annan ekonomisk företagarverksamhet,
utöver det egna kapitalet krävde tillgång till såväl fasta
som rörliga krediter samt att utvecklingen medfört en ökning av näringens
kapitalbehov. Tillgången till en väl ordnad skogsbelåning vore även
ur skogsvårdssynpunkt av icke ringa värde. I en mångfald skiftande situationer
kunde skogsbelåningsmöjligheterna komma väl till pass för att avvärja
ett för tidigt och förlustbringande ianspråktagande av skogen. Skogsbelåningen
kunde jämväl bliva ett medel att direkt tjäna skogsproduktiva
syften, i den mån den anlitades för utförande av förbättringsarbeten. Emellertid
har centralrådet uttalat sig för att, innan mera ingripande åtgärder
vidtoges till underlättande av skogens utnyttjande som kreditobjekt, en ytterligare
undersökning borde komma till stånd rörande bland annat behovet
av dylika åtgärder.
I en del av de avgivna yttrandena har dragits i tvivelsmål, huruvida behov
förelåge av särskilda åtgärder för underlättande av skogsbelåning. I denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
9
riktning lia uttalat sig statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
fullmäktige i riksbanken och styrelsen för svenska sparbanksföreningen.
Fullmäktige i riksbanken ha anfört, att genom de numera förefintliga
möjligheterna att brandförsäkra växande skog samt den ökade
trygghet mot olämplig skogsavverkning, som gällande skogslagstiftning beredde,
skogens kreditvärde syntes lia förbättrats. Vid genomförandet av
förslaget angående utsträckning av 1930 års lag om begränsning av rätten
att avverka skog å intecknad fastighet skulle denna säkerhet ytterligare
ökas. Under rådande förhållanden med riklig penningtillgång syntes lån i
önskvärd omfattning och på relativt förmånliga villkor i regel stå att erhålla
i sparbanker och affärsbanker mot säkerhet i, förutom fastighets jordbruksvärde,
jämväl dess skogsvärde.
I detta sammanhang må nämnas, att styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan
uttalat som sin uppfattning att, örn de i promemorian föreslagna
ändringarna i författningarna för jordbrukskasserörelsen genomfördes, förekommande
kreditbehov, vad kassamedlemmarna beträffade, syntes kunna
tillgodoses utan några särskilda åtgärder för statlig utlåning.
Såväl i vissa av de förut omnämnda yttrandena som i ett par andra sådana
har ansetts, att åtgärder för underlättande av belåning icke borde vidtagas
utan att dessförinnan ytterligare utredning kommit till stånd. Bland
annat har även hänvisats till att 1936 års skogsutredning syntes komma att
behandla vissa skogsbrukets kreditspörsmål ävensom att 1936 års egnahemsutrednings
undersökning likaledes syntes beröra frågan örn belåning av skog.
De i de avgivna yttrandena framkomna betänkligheterna ha i allmänhet
främst riktat sig mot förslaget örn åtgärder för utlämnande av statliga sekundärlån
mot säkerhet i skog. Redogörelsen för yttrandenas innehåll i
detta hänseende torde få anstå till ett senare sammanhang.
Enligt vad som framhållits i förenämnda inom jordbruksdepartementet Departementsupprättade
promemoria och bland annat bekräftats av vad 1936 års egna- Zeferi.
hemsutredning anfört i sitt yttrande över promemorian, föreligger för jordbrukarna
ett naturligt och legitimt behov av skogskredit för skilda ändamål.
I anslutning till vad i promemorian anförts vill jag särskilt understryka
angelägenheten av att envar jordbrukare — där detta är möjligt — beredes
tillfälle att förvärva tillräckliga skogstillgångar för att jordbruket skall
kunna bliva bärkraftigt. Jordbrukaren är emellertid ofta icke i stånd härtill,
om han ej kan skaffa sig medel genom upptagande av lån till relativt
betydande belopp. Han kan visserligen anlita utvägen att avverka skog och
använda inkomsten härav till betalning av köpeskillingen för inköpt fastighet,
men detta är en utväg, som, i den mån avverkningen sträcker sig alltför
långt med hänsyn lill skogens framtida avkastningsmöjligheter, icke kan
förordas vare sig med hänsyn till jordbrukarens eget intresse eller ur skogsvårdens
eller skogshushållningens synpunkt.
1 detta sammanhang vill jag nämna, att förslag torde komma alt föreläggas
årets riksdag örn en lagstiftning rörande vissa begränsningar i rätten
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
att avverka skog å nyförvärvad fastighet. Denna lagstiftning — som närmast
är motiverad av syftet att motverka spekulation med skogsegendom —
torde komma att innebära vissa inskränkningar även i lojala fastighetsförvärvares
möjligheter att tillgodogöra sig skogstillgångarna i alltför stor
omfattning. Genomförandet av en sådan lagstiftning torde vara ägnat att
ytterligare öka behovet av kredit i samband med fastighetsförvärv.
Vare sig behovet av kredit sålunda hänför sig till förvärvet av erforderliga
skogstillgångar eller avser annat legitimt ändamål, som sammanhänger med
skogsbruket, synes det mig vara ett önskemål, att kreditbehovet tillgodoses
i tillräcklig omfattning och på lämpliga villkor. Härvid får visserligen
icke förbises faran av en alltför hög skuldsättning för jordbrukarna. Hänsynen
härtill torde emellertid icke böra tagas till intäkt för att underlåta
sådana åtgärder, varigenom jordbrukarna kunna få sina legitima och ekonomiskt
motiverade kreditbehov tillgodosedda. Däremot torde nämnda hänsyn
böra föranleda, att jordbrukarnas krediter med avseende å villkoren för
återbetalning m. m. ordnas på ett ändamålsenligt sätt.
Det synes naturligt att, då det gäller att skapa förutsättningar för ett rationellt
tillgodoseende av jordbrukarnas behov av kredit för skogliga ändamål,
i första hand undersöka, i vad mån skogen själv kan läggas till grund
för kredit.
Utnyttjandet av skogen som kreditobjekt försvåras av att långivaren vid
bedömandet av säkerhetens värde måste taga hänsyn till risken, att skogen
kan bliva föremål för avverkning. Enligt vad i promemorian framhållits,
torde skogsvårdslagens bestämmelser icke på ett tillfyllestgörande sätt trygga
långivares anspråk på säkerhet för vidmakthållandet av belånad skogs värde.
Detta har däremot varit syftet med den år 1930 tillkomna lagen örn begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, vilken lag emellertid
är tillämplig allenast med avseende å liypoteksföreningarnas utlåning.
I det följande kommer jag att upptaga till undersökning, om ifrågavarande
lagstiftning kan utsträckas till att gälla även andra kreditinrättningar.
Skogens användbarhet som kreditunderlag påverkas också av riskerna för
fluktuationer i priserna å trävaror. Det är uppenbart, att vid bedömandet
av skogsbelåningens höjd hänsyn även måste tagas till sådana risker.
Ändrad lagstiftning om begränsning av rätten att avverka skog
å intecknad fastighet. I
I samband med att lanthypoteksföreningarna år 1930 erhöllo rätt att i
fastighets belåningsvärde inräkna värdet å växande skog, infördes särskilda
bestämmelser med syfte att skydda hypoteksföreningarna mot risken att
belånad fastighet genom alltför omfattande skogsavverkningar kunde få sitt
värde reducerat. Dessa bestämmelser återfinnas i lagen den 6 juni 1930
(nr 202) örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet
och äro i huvudsak av följande innehåll.
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
11
Om i fall, då hypoteksförening meddelar lån mot inteckning i fastighet
med växande skog, mellan fastighetens ägare och föreningen överenskommelse
träffas, att viss inskränkning skall gälla i rätten att avverka skogen,
må enligt 1 § första stycket skogsvårdsstyrelsen, där de härutinnan överenskomna
bestämmelserna ej äro stridande mot grunderna för god skogsvård,
på begäran av föreningen meddela föreskrift, att bestämmelserna skola med
den verkan, som i lagen sägs, lända till efterrättelse.
I 1 § andra stycket stadgas, att om lånet infriats eller fastigheten eljest
ej längre häftar därför eller föreningen förklarat sig icke vidare påfordra
föreskriftens tillämpning, ändå att fastigheten alltjämt svarar för lånet, föreskriften
skall upphöra alt gälla. Om förhållande, på grund varav föreskriften
upphör att gälla, skall föreningen ofördröjligen underrätta skogsvårdsstyrelsen.
De i avseende å avverkningen fastställda bestämmelserna gälla enligt 2 §
mot envar. Innehar någon vid tiden för föreskriftens meddelande rätt att å
fastigheten avverka skog, och har han icke samtyckt till bestämmelserna,
är han dock icke bunden av föreskriften i den mån hans rätt därav beröres.
I 3 § finnas vissa ansvarsbestämmelser upptagna. Sålunda stadgas, att beträffande
ansvar för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift och om
fullföljd av talan mot dess beslut gäller vad i 6 och 7 kapitlen skogsvårdslagen
är stadgat beträffande ansvar för avverkning i strid mot föreskrift, som
meddelats enligt nämnda lag, och rörande fullföljd av talan mot beslut om
dylik föreskrift. Behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet
virke, och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, skall dock i första
hand användas till lånets täckande. Vad sålunda stadgats om redovisning
av sådan behållning och ersättning skall gälla, ändå att överträdelsen
innefattar jämväl förseelse mot annan lag.
Uppsikt över meddelad föreskrifts efterlevnad utövas jämlikt stadgande
i 4 § av skogsvårdsstyrelsen efter grunder samt på villkor i avseende å ersättning
och annat, som med hypoteksföreningen överenskommas. Med ägare
av fastighet skall enligt 5 § likställas innehavare av fideikommiss. Slutligen
skall jämlikt 6 § lagen äga tillämpning allenast beträffande skog, som
enligt lag står under skogsvårdsstyrelses uppsikt.
Ifrågavarande lagstiftning grundar sig på ett av särskilda sakkunniga den
27 december 1929 avgivet betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit.
Dessa sakkunniga uttalade sig för att av dem föreslagna regler endast skulle
göras tillämpliga å utlåningen från hypoteksföreningarna. Att de inskränkte
sig härtill, var så mycket mer naturligt, som de enligt sitt uppdrag allenast
undersökte primärbelåningsfrågan och härvid främst uppehöllo sig vid hypoteksföreningarnas
utlåningsverksamhet. Gentemot en tillämpning av de
föreslagna reglerna på inteckningshavare i allmänhet anförde de sakkunniga
betänkligheter ur den synpunkten att en hushållningsplan, varom långivare
och låntagare träffade överenskommelse, kunde bliva i behov av jämkning
och att en sådan jämkning kunde påfordra en tungrodd procedur, örn medgivande
härtill erfordrades från flera långivare. Men därjämte kunde befaras,
alt svårigheter skulle yppa sig alt erhålla ett samfällt medgivande från
långivarna, bland vilka någon måhända saknade förutsättning alt bedöma
innebörden i vad det gällde och funne det lugnast vidbliva det som en gång
prövats betryggande. Förfore kreditgivaren ej med omdöme och känsla av
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 261.
ansvar, bleve hushållningsplanen för skogsägaren ett tryckande band, och
det kunde ifrågasättas, om det vore lyckligt att öppna väg för en allmännare
utbredning av förfarandet, varigenom skötseln av våra skogar i större omfattning
ställdes beroende av all slags kreditgivare och deras godtycke.
I den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har inledningsvis
lämnats följande redogörelse för den nuvarande omfattningen av
den utlåning från hypoteksföreningarnas sida, som grundas på värdet av
växande skog och vid vilken föreningarna författningsenligt haft att påkalla
tillämpning av nyssnämnda lag:
Enligt vissa av hypoteksbanken under hösten 1937 lämnade approximativa
uppgifter hade då utestått omkring 170 skogslån med ett sammanlagt ursprungligt
kapitalbelopp, belöpande å skogsvärde, av omkring 2.8 miljoner
kronor. Till jämförelse nämndes, att hypoteksföreningarnas utestående lån i
sin helhet vid 1936 års utgång uppgått till ungefär 440 miljoner kronor.
Enligt nämnda uppgifter från hypoteksbanken hade skogslänen fördelat
sig på följande sätt på de olika hypoteksföreningarna:
Hypoteksförening
Kapitalskuld belö- pande å skogens
värde. Ursprungligt
belopp. Jämna
100-tal kronor
Antal lån
Genomsnitt- ligt kapital- belopp
Östgöta ....................................
626,100
27
23,200
Smålands m. fl. provinsers ................
935,200
21
44,500
Värmlands ................................
297,000
16
18,600
Mälarprovinsernas ..........................
1,300
1
1,300
Skånska ....................................
51,200
2
25,600
Älvsborgs m. fl. läns........................
473,800
30
15,800
Gotlands ..................................
92,100
28
3,300
Gävle-Dala ................................
—
—
—
Norrlands.................................
296,100
41
7,200
örebro ....................................
—
—
—
2,772,800
166
16,700
Beträffande Norrlands hypoteksförening hade hypoteksbanken uppgifter
innehållit^ mera detaljerade siffror. Enligt dessa hade återstående kapitalskuld
å lån, för vilka reglerna om skogsbelåning tillämpades, utgjort något
mer än 600,000 kronor, varav omkring 300,000 kronor grundats på skogsvärde.
Ungefär en tiondel av lånen avsåge rena skogsfastigheter. Antalet
utlämnade lån vore någorlunda jämnt fördelat på de gångna åren.
a Av de lämnade uppgifterna framginge, att hypoteksföreningarnas skogsbelåning
erhållit en förhållandevis ringa omfattning. Anledningarna härtill
syntes vara flera. Att åtminstone icke alla hypoteksföreningarna varit intresserade
av att utnyttja möjligheterna att belåna skog torde kunna utläsas
ur sammanställningen. Å andra sidan hade måhända låntagarna varit obenägna
att underkasta sig den kontroll och de kostnader — låt vara att dessa
vore ganska obetydliga —- vilka följde med ifrågavarande lån. Härtill komme,
att hypotekslånens bundenhet i fråga om återbetalningsvillkoren kunde
innebära olägenheter med hänsyn till att skogsägaren kunde vilja i någon
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
13
mån anpassa återbetalningen efter sina möjligheter att bereda sig inkomster
genom skogsavverkning. Hypotekslån hade för övrigt utan tillämpning av
1930 års lag kunnat erhållas på grundval av värdet å skogsmark (ej
växande skog), och härvidlag vore att märka, att örn hypoteksvärdering
anlitats, därvid ofta kunnat tillämpas tämligen höga värden, så att skogsmarken
vid dylik värdering kunnat komma att åsättas ett lika högt värde
som det sammanlagda taxeringsvärdet för skogsmarken och den växande
skogen.
Till underlättande av möjligheterna att belåna skog har i promemorian
förordats, att tillämpningen av 1930 års lag måtte utsträckas även till fall,
då kredit utlämnas av vissa andra kreditinrättningar än liypoteksföreningar,
varvid det skydd, som nämnda lag medgiver, skulle kunna utnyttjas också
med avseende å andra lån än bundna primärlån.
I promemorian har närmast ifrågasatts, att lagen, förutom å hypoteksföreningarna,
skulle göras tillämplig å jordbrukskassor och centralkassor för
jordbrukskredit samt sparbanker. Vidare har i promemorian fästs uppmärksamheten
på den utlåning, som sker från egnahemslånefonden och härmed
jämförliga fonder. Enligt vad i promemorian anförts måste denna utlåning
— som har till uppgift att främja egnahemsbildningen — för att kunna
effektivt verka för detta ändamål, ofta sträcka sig ganska högt i förhållande
till belånad egendoms värde. Med hänsyn härtill och till att jordbruksegnahem
borde omfatta även skog, syntes det sannolikt, att det för egnahemsbelåningen
kunde innebära fördelar, örn bestämmelserna angående begränsning
av avverkningsrätten beträffande intecknad egendom gjordes tillämpliga även
å egnahemslån.
Det har i promemorian framhållits, att en utsträckning av 1930 års lag
till andra kreditgivare än hypoteksföreningarna av allt att döma skulle föra
med sig, att lagen komme att anlitas även vid utlämnandet av mindre lån och
vid belåning av mindre fastigheter än som i allmänhet varit fallet, så länge
fråga endast varit om hypoteksföreningslån. Det skulle emellertid stå den
kreditgivare fritt, som så önskade, att bestämma sig för vissa minimigränser
för skogsbelåning. En sådan begränsning kunde i praktiken visa sig
motiverad med hänsyn till alt kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas biträde
kunde, då det gällde mycket små lån, bliva avsevärda i förhållande till
lånens belopp. I sista hand syntes väl för övrigt låntagarna själva vara obenägna
att för ett helt obetydligt lån ikläda sig kostnader av ifrågavarande
slag och underkasta sig inskränkning i förfoganderätten över sin skog.
Till vilka belopp kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas biträde belöpte
sig, vore beroende av arten och omfattningen av det biträde, som påkallades.
Ofta syntes det vara lämpligt eller rent av nödvändigt, att skogsvårdsstyrelserna
vore behjälpliga vid upprättandet av överenskommelser mellan
långivare och låntagare örn erforderliga inskränkningar i den senares rätt
att avverka skog. Det vore givet att, i den mån skogsvårdsstyrelserna sålunda
själva biträtt vid överenskommelsers upprättande, styrelsernas arbete
med behandlingen av ansökningar, som avsåge meddelande av föreskrift örn
överenskommelsernas efterlevnad, komme att bliva lättare än eljest och följ
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 281.
aktligen kostnaderna härför kunde hållas lägre. I överenskommelserna mellan
hypoteksföreningarna och deras låntagare brukade föreskrivas, att avverkning
annorledes än till husbehov allenast finge ske efter utsyning av
skogsvårdsstyrelse. Där så skedde, kunde skogsvårdsstyrelsernas kontroll
över att meddelade föreskrifter efterlevdes ske i samband med utsyningarna.
vilket likaledes vore ägnat att förbilliga kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
biträde. Under hänvisning till vissa uppgifter rörande storleken av
ifrågavarande kostnader, har uttalats den uppfattningen, att dessa icke borde
behöva verka avskräckande på kreditinrättningar och låntagare, där icke
fråga vore om endast helt obetydliga lån.
Beträffande frågan, i vad mån en utsträckning av 1930 års lag komme att
medföra ökat arbete för skogsvårdsstyrelserna, har i promemorian framhållits,
att detta naturligtvis vore beroende av den omfattning, i vilken lagen
komme att tillämpas. Vid bedömandet av denna fråga borde emellertid även
uppmärksammas, att det blivit mer och mer vanligt, att skogsägare oberoende
av kreditsynpunkter anlitade skogsvårdsstyrelses biträde till utstämpling
och att numera sådan skedde på en mycket stor del av de enskilda skogarna,
örn man undantoge bolagsskogarna. Där sålunda utstämpling redan nu
skedde, torde det ej behöva befaras, att en utsträckt tillämpning av 1930 års
lag skulle medföra någon mera betydande ökning i arbetsbördan för skogsvårdsstyrelserna.
Men även där så skulle bliva fallet, borde detta ur skogsvårdsstyrelsernas
synpunkt så mycket mindre möta invändningar, som såväl
reglerandet av avverkningen genom överenskommelser som därav föranledd
utstämpling jämsides med sin betydelse ur kreditsynpunkt komme att tillgodose
skogsvårdens intressen.
Enligt vad slutligen anförts kunde en utsträckning av lagstiftningen örn
begränsning i avverkningsrätten beträffande intecknad fastighet tänkas medföra
vanskligheter i sådana fall, då en primärinteckning i en skogsegendom
blivit belånad hos viss kreditinrättning under förbehåll örn inskränkning i
avverkningsrätten och det sedermera för låntagaren uppkomme anledning
att även belåna en sekundärinteckning i samma egendom. Om det senare
lånet då erhölles hos den kreditinrättning, som mottagit primärinteckningen,
behövde inga svårigheter uppstå. Men örn sekundärlånet meddelades av en
annan kreditinrättning, vilken likaledes ville ha garanti mot avverkning, måste
tydligen beaktas, att låntagarens överenskommelser med de båda kreditinrättningarna
icke strede mot varandra. Att så icke bleve fallet ankomme
det i sista hand på skogsvårdsstyrelsen att tillse. Det torde emellertid böra
övervägas, örn icke endast en överenskommelse av förevarande slag borde
få fastställas för en och samma egendom. I annat fall kunde det bliva erforderligt
att träffa avgörande, huru genom försäljning av förbrutet virke
uppkommen behållning m. m. skulle fördelas mellan olika långivare.
Det har icke ansetts vara nödvändigt att i 1930 års lag om begränsning av
rätten att avverka skog å intecknad fastighet angiva, vilka kreditgivare som
skulle kunna anlita densamma vid skogsbelåning. Bland annat skulle detta
kunna medföra omgång vid eventuellt ändrad beteckning på olika kredit
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 261.
15
institutioner. Lämpligt syntes därför vara, att Kungl. Maj:t erhölle rätt att
bestämma, med avseende å vilka kreditgivare lagen skulle kunna tillämpas.
En bestämmelse härom syntes böra införas i 1930 års lag.
I yttrandena över förevarande promemoria har förslaget örn utsträckt tilllämpning
av 1930 års lag i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, Mnenämnden för sekundär
jordbrukskredit, 1936 års egnahemsutredning, skogsägareföreningarnas
riksförbund samt styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank,
svenska jordbrukskreditkassan, svenska bankföreningen och svenska sparbanksföreningen,
även om i en del av dessa yttranden tveksamhet överhuvud
taget uttalats rörande behovet av åtgärder för underlättande av skogsbelåning.
I fråga örn skogsvårdsstvrelsernas befattningstagande med belåningsverksamheten
har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört följande:
En
utvidgning av lånerörelsen nied växande skog som säkerhet syntes ej
lämpligen kunna omfatta skogar under en viss storleksgrad, där en betryggande
övervakning av att skogspanten icke mera avsevärt försämrades knappast
kunde genomföras, åtminstone ej utan att kostnaderna härför bleve proportionsvis
synnerligen höga. Samma gällde beträffande utlämnandet av
mindre lån. Nämnda kostnader måste självfallet förutsättas bliva en regulator
i fråga om minimigränsen för skogsbelåning.
En utsträckt tillämplighet av 1930 års lag syntes för det egentliga skogsvårdsstyrelsearbetets
vidkommande lätt medföra olägenheter. Redan i det
yttrande, centralrådet avgivit över av särskilda sakkunniga i december 1929
framlagd utredning med förslag angående primär jordbruks- och skogskredit,
hade centralrådet ställt sig betänksamt ifråga om skogsvårdsstyrelsernas beklädande
med uppdraget att handhava tillämpningen av författningen. Denna
uppgift hade ansetts ligga deras huvudsakliga verksamhet jämförelsevis fjärran.
Genom att skogsbelåningen hittills ägt obetydlig omfattning, hade
några menliga verkningar härav för styrelserna ej kunnat påtagligt framträda.
Därest emellertid lagen skulle erhålla väsentligt vidgad giltighet, torde
olägenheterna för skogsvårdsstyrelserna komma att starkare göra sig gällande.
Principiellt syntes ur flera synpunkter kunna ifrågasättas lämpligheten
av att låta skogsvårdsstyrelserna intaga en slags mellanställning mellan
långivare och låntagare och belastas med det ansvar, som därav följde.
Visserligen kunde inträffa, att genom fastigheternas skogsbelåning ökade
betingelser för en förbättrad och på uthållighet i avkastningen grundad skogsskötsel
skulle åvägabringas. Jämväl skulle skogsvårdsstyrelserna, örn de
anlitades för utsyningarnas verkställande å dessa fastigheter, kunna uträtta
mycket gott till skogsvårdens fromma. Det primära i detta arbete bleve
dock sannolikt icke skogsvårdens tillgodoseende utan tillämpningen av meddelad
avverkningsföreskrift. Styrelsernas verksamhet å de belånade fastigheterna
finge med andra ord, åtminstone i låntagarnas ögon, mera fiskalisk
lin rådgivande och biträdande karaktär.
I samband härmed borde framhållas den ökning i skogsvårdsstyrelsernas
ständigt växande arbete, som därigenom skulle uppstå och bliva till men
för de aktiva skogsvårdssträvandena, vilkas stimulerande och understödjande
vore styrelsernas främsta arbetsuppgift, övervakandet av ett större
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 261.
antal intecknade skogar, och särskilt då mindre sådana, vilka hastigt kunde
försämras såsom lånesäkerhet, skulle pålägga styrelserna arbetsuppgifter av
betydande mått. Låt vara att skogsvårdsstyrelserna borde beredas möjlighet
att få sina kostnader härför fullt ut täckta, kontrollverksamheten ifråga komme
dock att för styrelserna och fullgörandet av deras övriga uppdrag bliva
betungande. Vid bedömandet av denna fråga torde allt för stor vikt ej böra
fästas vid det förhållandet, att skogsvårdsstyrelsernas biträde numera, oberoende
av kreditsynpunkter, rätt allmänt anlitades till utstämpling och att
sådan skedde på en stor del av de enskilda skogarna, örn man undantoge
bolagsskogarna. Kontroll över skogspanter måste dock utövas även vid
andra tillfällen, än då stämplingsförrättningar ägde rum.
Nu anförda olägenheter gjorde sig självfallet i ökad utsträckning gällande,
i samma mån som skogskrediten omfattade i förhållande till belåningsvärdet
allt högre liggande säkerhet.
Det har synts centralrådet uppenbart, att innan mera ingripande åtgärder
vidtoges till underlättande av skogens utnyttjande som kreditobjekt, i görligaste
mån borde klarläggas såväl behovet och lämpligheten av nya eller ändrade
former för belåning av skog som deras verkningar i olika riktningar ej
minst vad skogsvårdsstyrelserna anginge.
I flera av de avgivna yttrandena har behandlats frågan, å vilka kreditgivare
1930 års lag borde göras tillämplig.
Sålunda ha fullmäktige i riksbanken framhållit som sin mening, att det
icke vore lämpligt att göra något uttalande, som begränsade möjligheten för
Kungl. Majit att utnyttja bemyndigandet. Ur låntagarnas synpunkt vore
det av intresse, att kredit kunde erhållas från flera håll. Det vore därför
önskvärt att även riksbanken, affärsbanker, försäkringsbolag, pensionsfonder,
stiftelser och liknande institutioner kunde erhålla möjlighet att utnyttja den
ökade säkerhet vid belåning av skogsfastighet, som lagförslaget innebure.
Uttrycket »andra kreditinrättningar» i vid promemorian fogat författningsförslag
syntes därför böra ändras så att i bemyndigandet innefattades
samtliga här avsedda institutioner.
Bank- och fondinspektionen har uttalat förvåning över att affärsbankerna
utelämnats i förevarande hänseende. Man syntes överhuvud taget icke kunna
göra gällande, att affärsbankernas kreditgivning mot säkerhet i växande
skog vore av sådan beskaffenhet, att fog skulle förefinnas att förvägra dem
en förmån, som enligt förslaget skulle beredas andra kreditinrättningar. Inspektionen
bär hävdat den meningen, att därest en utvidgning av den ifrågavarande
lagens tillämplighetsområde överhuvud skedde, detta även måste
omfatta affärsbankernas verksamhetsområde. I övrigt har inspektionen anslutit
sig till den i promemorian framförda meningen, att även om en utvidgad
tillämplighet av den ifrågavarande lagen vore betingad, detta dock
icke borde ske på så sätt, att inteckningshavare i allmänhet skulle kunna påkalla
en tillämpning av densamma. Inspektionen har förmenat, att i själva
lagen borde angivas, vilka kreditgivare som ägde påkalla dess tillämplighet.
Styrelsen för svenska bankföreningen har anfört starka gensagor mot att
icke 1930 års lag föreslagits jämväl skola kunna utnyttjas av affärsbanker
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
17
na. Styrelsen har hänvisat till vissa uppgifter rörande affärsbankernas kreditgivning
till jordbruket. Det syntes motsvara ett allmänt intresse, att tillfälle
bereddes att genom tillämpning av föreskrifterna i 1930 års lag örn avverkningsbegränsning
underlätta affärsbankernas kreditgivning till jordbrukarna
med skog såsom säkerhet. I detta sammanhang borde jämväl erinras
om den mycket omfattande belåning av skog åt industriföretag, som på
olika sätt inginge i affärsbankernas rörelse. Samtliga omständigheter hade
åstadkommit, att affärsbankerna, bland de olika slagen av kreditinrättningar
inom vårt land, företrädde den mest omfattande och mångsidiga erfarenhet
örn skogen såsom kreditobjekt. Styrelsen har ansett självklart, att
föreskrift örn utsträckt tillämpning av 1930 års lag borde meddelas beträffande
alla slag av kreditinrättningar, som vore underställda statlig tillsyn
och funnes kunna ha gagn av lagens tillämpning.
Sparbanksinspektionen, som likaledes ansett lagen även böra kunna utnyttjas
av affärsbankerna, har förordat, att densamma skall göras tillämplig,
förutom å statliga organ, även å varje sådan kreditinrättning, vars reglemente
blivit fastställt av Kungl. Majit eller länsstyrelse.
Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har uttalat sig för att 1930
års lag göres tillämplig å samtliga kreditinstitutioner.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har förordat, att det skydd,
som 1930 års lag ger långivaren, tillerkännes alla kategorier av under statskontroll
stående penninginrättningar, vilka prövas lämpliga för här åsyftade
uppgift.
Beträffande den i promemorian uppställda frågan, örn icke endast en avverkningsöverenskommelse
borde få fastställas för en och samma egendom,
har bank- och fondinspektionen anfört följande:
Detta förslag måste givetvis fattas så, att de olika kreditgivarna skulle ansluta
sig till samma överenskommelse, ty om sådan möjlighet icke skulle stå
öppen, skulle ju den kreditgivare, som först träffat avverkningsöverenskommelse
med den låntagande skogsägaren, kunna i vissa fall bereda sig en förmån
på bekostnad av annan kreditgivare, vilkens inteckningssäkerhet löpte
med bättre förmånsrätt i den belånade skogen. I § 3 av lagen stadgades nämligen,
att då avverkning skett i strid mot av skogsvårdsstyrelse meddelad föreskrift,
behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet virke, och
utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, i första hand skulle användas
till täckande av det lån, där avverkningsöverenskommelsen gällde. Därest
lagen gåves utvidgad tillämplighet, borde stadgandet i § 3 omarbetas på
så sätt, att icke kreditgivare med sämre å belånad inteckning grundad rätt
genom avverkningsöverenskommelse förringade den rätt i den växande skogen,
som kreditgivare med bättre inteckningsrätt kunde äga. Det torde vara
nödvändigt, att i lagen intoges bestämmelser av innehåll, att fastigheten icke
finge vara belastad med inteckning för fordran, som hade bättre rätt än någon
av de inteckningar, som pantförskrivits för de lån, för vilka lagen skulle tilllämpas,
samt att överenskommelse skulle hava träffats mellan de långivare,
för vilkas lån lagen bleve tillämplig, hur värdet av förbrutet virke eller utdömd
ersättning skulle fördelas mellan långivarna.
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 261.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
Departements
chefen.
Syftet med 1930 års lag om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet är att skydda hypoteksföreningarna mot risken, att säkerheten
för inteckningslån försämras genom alltför långtgående avverkning av
skog. Hypoteksförening, som med låntagare träffar överenskommelse örn
att viss plan skall följas vid avverkningen, kan hos vederbörande skogsvårdsstyrelse
begära föreskrift, att överenskommelsen skall lända till efterrättelse,
varefter skogsvårdsstyrelsen utövar uppsikt över att ifrågavarande
föreskrift efterleves.
Den nu föreslagna utsträckningen av 1930 års lag till att gälla, förutom
hypoteksföreningarna, även vissa andra kreditinrättningar är ägnad att för
dessa minska de risker, som äro förenade med skogsbelåning, och bör sålunda
underlätta för jordbrukarna att utnyttja skogen som kreditunderlag.
Med hänsyn härtill och till vad jag förut anfört angående behovet av sådana
belåningsmöjligheter anser jag önskvärt, att ifrågavarande lagändring
kommer till stånd.
Även om 1930 års lag sålunda erhåller utsträckt tillämpning, torde det
knappast finnas tillräcklig anledning att antaga, att lagen skall komma att
utnyttjas i särdeles stor omfattning. Avsikten med den ifrågasatta lagändringen
är icke, att lagen skall komma till användning i så många fall som
möjligt utan att den skall kunna anlitas, där detta kan underlätta för en
skogsägare att erhålla lämpligt ordnad kredit. Att skogsägarna skola vara
benägna att, utan att det är nödvändigt, underkasta sig den uppsikt, som
lagen förutsätter, är icke troligt. Med hänsyn härtill finner jag föga sannolikt,
att en utsträckning av lagens tillämpning skall behöva medföra olägenheter
för skogsvårdsstyrelserna. För övrigt måste ihågkommas, att en väl
ordnad skogsbelåning är av värde även ur skogsvårdssynpunkt. Härtill
kommer, att den övervakning, som föranledes av tillämpningen av ifrågavarande
lagbestämmelser, giva skogsvårdsstyrelserna ökade tillfällen att
verka för en god skogsvård.
I förenämnda promemoria har i första hand åsyftats, att 1930 års lag förutom
å hypoteksföreningarna skulle erhålla tillämpning å jordbrukskassorna
och centralkassorna för jordbrukskredit, vilka äro inrättade med statens
stöd för att tillgodose jordbrukarnas kreditbehov, ävensom å sparbankerna,
vilka senare torde vara de kreditinrättningar som ha den största utlåningen
till jordbruket. Emellertid har i en del yttranden förordats, att lagen
även erhåller tillämpning med avseende å affärsbankerna. Med särskild
skärpa ha styrelsen för svenska bankföreningen samt bank- och fondinspektionen
uttalat sig i denna riktning. Ehuru jag anser, att skäl kunde motivera,
att lagen tills vidare i avvaktan på ytterligare erfarenheter icke utsträcktes
längre än i promemorian avsetts, finner jag mig likväl, med hänsyn
till affärsbankernas intresse för saken, icke böra motsätta mig, att lagen
också göres tillämplig i fråga om dessa bankers utlåning. Ur de synpunkter,
som i samband med tillkomsten av 1930 års lag anfördes mot tanken
att låta lagen gälla inteckningshavare i allmänhet, anser jag inga betänkligheter
kunna möta mot att utsträcka lagens tillämplighet till nu nämnda kre
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 261.
19
ditinrättningar. Det säger sig självt att, i den mån riksbanken, postsparbanken
eller andra inrättningar för statlig penningförvaltning eller utlåningsverksamhet,
exempelvis egnahemslånerörelsen, kunna lia fördel av att utnyttja
ifrågavarande lagbestämmelser, möjlighet härtill bör beredas dem.
Däremot anser jag mig icke böra förorda bankofullmäktiges förslag, att
bestämmelserna även skulle göras tillämpliga med avseende å försäkringsföretag,
pensionskassor, stiftelser och andra liknande institutioner. Ehuru
jag saknar anledning att befara, att dessa inrättningar skulle utnyttja lagen
till missbruk av sin ställning som långivare, finner jag likväl lämpligt, att
lagen åtminstone för närvarande icke utsträckes längre än till att gälla de
vanliga kreditinrättningarna ävensom vissa statliga institutioner. I den mån
det kan komma att visa sig, att jordbrukarnas kreditförhållanden kunde
väntas bliva främjade genom en ytterligare utvidgad tillämpning av ifrågavarande
lagstiftning, torde frågan härom sedermera få upptagas till övervägande.
Med hänsyn till de organisatoriska förändringar, som kunna förekomma
icke minst på den statliga kreditgivningens område — bland annat är egnahemslånerörelsen
nu föremål för utredning — anser jag praktiska skäl tala
för att i lagen icke införes en uppräkning av de inrättningar, å vilka lagen
skall kunna tillämpas, utan att bestämmandet härav överlåtes åt Kungl.
Maj:t.
I promemorian har fästs uppmärksamheten på frågan huruvida mer än en
överenskommelse av förevarande slag bör kunna träffas med avseende å en
och samma fastighet. Jag anser övervägande skäl tala för att detta icke bör
medgivas. Däremot synes hinder icke böra möta, att flera långivare förena
sig om samma överenskommelse.
Det torde böra ankomma på chefen för justitiedepartementet att anmäla
de ändringar i 1930 års lag, som föranledas av förevarande förslag.
Förslag till vissa ändringar i författningarna för jordbruks
kasserörelsen.
Jordbrukets kreditkasserörelse är i huvudsak reglerad genom dels lagen
den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit,
dels förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor
med däri genom förordningar den 3 juni 1932 (nr 166), den 22
juni 1934 (nr 324), den 26 juni 1936 (nr 374) och den 30 juni 1937 (nr 640)
vidtagna ändringar samt dels förordningen den 3 juni 1932 (nr 165) angående
rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga
andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, vilken sistnämnda förordning
i vissa delar ändrats genom förordning den 26 juni 1936 (nr 375).
Den huvudsakliga innebörden av gällande bestämmelser är följande.
Den kreditorganisation, varom bär är fråga, består av jordbrukskassor
såsom lokalorgan, centralkassor för jordbrukskredit, utgörande samman
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
slutningar av jordbrukskassor, till vilka sammanslutningar jordbrukskassorna
skola vara anslutna, samt, såsom ett tor hela kasserörelsen gemensamt
centralorgan, svenska jordbrukskreditkassan.
Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål att driva lånerörelse genom
att lämna kredit åt centralkassorna, öva kontroll och tillsyn över sådana
kassor och till dem anslutna jordbrukskassor samt verka för jordbrukskasserörelsens
befrämjande och utveckling i allmänhet. Det för jordbrukskreditkassans
lånerörelse erforderliga kapitalet anskaffas genom upplåning.
Centralkassorna äro efter vissa grunder ansvariga för jordbrukskreditkassans
förbindelser. Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan har staten
ställt till förfogande statsobligationer, ouppsägbara från innehavarens sida.
Centralkassorna och jordbrukskassorna äro ekonomiska föreningar med
begränsad personlig ansvarighet. Jordbrukskassorna ha till uteslutande
syfte att bereda kredit åt sina medlemmar, och centralkassornas väsentliga
ändamål är att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.
Medlemskap i jordbrukskassa kan vinnas av varje i Sverige bosatt svensk
undersåte, som är ägare eller innehavare av jordbruksfastighet eller därmed
likställd fastighet, elier här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål
att idka jordbruk, ävensom vissa funktionärer vid kassan och centralkassan.
Jordbrukskassa skall bestå av minst femton medlemmar.
Delaktigheten i jordbrukskassa beräknas med hänsyn till fastighetens
sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt gällande taxering. Ägare
av jordbruksfastighet, belägen inom kassans verksamhetsområde, får vara
delaktig i kassan med högst en andel för varje fullt tal av 500 kronor av
fastighetens såsom delaktighetsunderlag bestämda värde. Örn fastighet upplåtits
till annan för brukande, kunna ägaren och brukaren var för sig vinna
delaktighet till högst en andel för varje fullt tal av 1,000 kronor av nämnda
värde. Med jordbruksfastighet likställas vissa andra därmed jämförliga
fastigheter.
Medlems personliga ansvarighet är bestämd sålunda, att den icke får understiga
50 kronor för varje andel. Medlemmarna skola vid behov vara underkastade
uttaxering intill visst i stadgarna bestämt belopp, som enligt
gällande författning ej får vara högre än 10 kronor för andel och år.
Jordbrukskassa får icke för egen räkning driva inlåningsrörelse men kan
^åsom ombud för den centralkassa, till vilken jordbrukskassan är ansluten,
mottaga medel för insättning hos centralkassan.
Till centralkassa skola vara anslutna minst 10 jordbrukskassor inom centralkassans
verksamhetsområde. Numera kunna även andra ekonomiska
föreningar, vilka ha till ändamål befordrandet av jordbrukets eller någon till
jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet av genom
jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter, bliva medlemmar
i centralkassa.
Jordbrukskassa ansvarar för centralkassans förbindelser med 50 kronor
för varje i jordbrukskassan tecknad andel. Jordbrukskassa skall vid behov
vara underkastad uttaxering intill visst belopp, högst 3 procent för år räknat
av kassans ansvarighet för cenlralkassans förbindelser.
Andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor skola vid anslutning till
centralkassa ingå med högst en andel för varje fullt tal av 50 kronor av
så stor del av föreningens tillgångar utöver skulderna, som motsvarar föreningens
insatskapital jämte egna fonder av sådan beskaffenhet, att de icke
kunna anlitas utan därom för varje gång å föreningssammanträde fattat
beslut. Föreningen ansvarar för centralkassans förbindelser med 50 kronor
för varje andel, föreningen äger i kassan.
I motsats till jordbrukskassa äger centralkassa driva inlåning från all
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
21
mänheten. Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning
å sparkasseräkning, depositionsräkning och kapitalräkning samt checkräkning.
För sparkasseräkning är insättningsmaximum bestämt till 4,000 kronor.
Centralkassas inlåning å bankmässiga räkningar må icke överskrida
ett belopp, motsvarande tre gånger den ansvarighet, som de till ccntralkassan
anslutna jordbrukskassorna sammanlagt lia för centralkassans förbindelser,
Kungl. Maj:t dock obetaget att, där skäl därtill äro, medgiva att inlåningen
må uppgå till ett belopp, motsvarande fyra gånger nämnda ansvarighet.
Såsom säkerhet för envar centralkassas förbindelser med undantag av kassans
skuld till jordbrukskreditkassan har staten ställt statsobligationer till
förfogande.
Enligt av riksdagen 1936 antagna bestämmelser skola jordbrukskreditkassan,
centralkassorna och jordbrukskassorna stå under tillsyn av bankoch
fondinspektionen.
I fråga om utlåningen från jordbrukskassorna och centralkassorna
gäller följande.
Jordbrukskassas utlåningsrörelse är begränsad att allenast avse medlemmarna.
Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket kredit får av sådan
kassa beredas en och samma medlem (medlems lånemaximum), skall utgöra
200 kronor för varje andel, varmed medlem är delaktig i kassan. Utan
hinder härav kan dock till medlem, som är ägare av jordbruksfastighet eller
därmed likställd fastighet, utöver lånemaximum utlämnas lån mot säkerhet
av i fastigheten beviljad inteckning, om och i den mån inteckningens kapitalvärde
ligger inom sex tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande
taxering. Icke heller centralkassa får bereda kredit åt andra än sina
medlemmar. Jordbrukskassa må icke beredas kredit till högre belopp än
som motsvarar det sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans
medlemmar. Dock äger centralkassa att till jordbrukskassa utöver lånemaximum
utlämna lån mot inteckningssäkerhet inom sex tiondelar av fastighetens
taxerade jordbruksvärde. Kredit till annan ekonomisk förening får icke uppgå
till mera än 200 kronor för varje av föreningen i centralkassan tecknad
andel, dock med rätt för centralkassan att därutöver, efter medgivande av
styrelsen för jordbrukskreditkassan, lämna föreningen kredit mot säkerhet
av inteckning i fastighet, om och i den mån inteckningen ligger inom sex
tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering, där fastigheten
är taxerad såsom jordbruksfastighet, och inom fyra tiondelar av taxeringsvärdet,
där fastigheten är taxerad såsom annan fastighet.
Rätten att vid bestämmandet av delaktighetsunderlag taga hänsyn till,
förutom jordbruksvärde, även skogsvärde infördes genom år 1936 vidtagna
författningsändringar. Till grund härför låg ett av den s. k. jordbrukskreditutredningen
i betänkande den 18 juli 1935 framlagt förslag till förordning
om jordbrukets kreditkassor m. m. Enligt detta förslag skulle, i motsats
till vad dittills varit fallet, såväl vid bestämmande av delaktighetsunderlag
som vid fastställande av primärlåns belopp hänsyn även få tagas till fastighets
skogsvärde. I sistnämnda hänseende skulle också motsvarande gälla
i fråga örn centralkassornas utlåning till andra ekonomiska föreningar än
jordbrukskassor. Utredningen framhöll såsom sin mening, alt det vore till
fördel för skogsägare alt lia tillgång till kredit hos jordbrukskassorna. Å
andra sidan måste för jordbrukskassornas del en given förutsättning här
-
22
Kungl. Majlis proposition nr 261.
för vara, att skogsbelåningen icke medförde avsevärda risker. Härvid borde
ihågkommas, att det icke vore fråga om någon medlemmarnas rättighet att erhålla
andelskredit respektive primärlån. Huruvida eller till vilket belopp lån i
det särskilda fallet skulle utlämnas, bleve självfallet beroende av örn vederbörande
kassa funne den erbjudna säkerheten betryggande. Med avseende å
skogens användning som säkerhet framhöll utredningen följande:
I stort sett syntes det kunna göras gällande, att skogsvärdet sett på längre
sikt vore fullt så konstant som jordbruksvärdet och att skogen överhuvud
taget erbjöde en säkerhet, som icke i och för sig borde anses underlägsen säkerhet
i jordbruksegendom. Det erinrades om att hypoteksföreningarna
enligt år 1930 vidtagna ändringar i grunderna för deras verksamhet ägde
utlämna hypotekslån mot säkerhet i skogsegendom. För säkerställande av
hypoteksföreningarnas skogsbelåning hade emellertid särskild lagstiftningsåtgärd
ansetts erforderlig; lagen den 6 juni 1930 örn begränsning av rätten
att avverka skog å intecknad fastighet hade för ändamålet utfärdats. Det
skulle kunna ifrågasättas, örn icke ett medgivande av skogsbelåning inom
jordbrukskasserörelsen borde förutsätta en liknande åtgärd till förebyggande
av att kreditgivarens rätt bleve satt i fara genom en alltför omfattande avverkning
å den belånade skogsegendomen. Härvid vore likväl att märka, att,
medan hypoteksföreningarnas utlåning vore långfristig de inom jordbrukskasserörelsen
utlämnade lånen enligt utredningens förslag alltid skulle vara
ställda på relativt kort tid eller på kort tids uppsägning. Med hänsyn till
den möjlighet centralkassorna och jordbrukskassorna sålunda komme att
äga att i förekommande fall fordra återbetalning av eller avbetalning å lån,
syntes det icke vara erforderligt att, därest nämnda kassor erhölle rätt till
belåning av skog, utsträcka lagstiftningen örn begränsning av rätten att avverka
skog å intecknad fastighet till att jämväl avse jordbrukskasserörelsens
utlåning. I detta sammanhang betonades betydelsen av att de i jordbrukskasserörelsen
förekommande lånereverserna och kreditkontrakten alltid, såsom
hittills plägat vara förhållandet, avfattades med vederbörande kassa förbehållen
rätt till omedelbar uppsägning av krediten, för den händelse säkerheten
för densamma skulle enligt kassans mening undergå försämring.
Då till 1936 års riksdag framlades proposition om vissa ändringar i bestämmelserna
för jordbrukskasserörelsen, förklarade sig dåvarande chefen
för jordbruksdepartementet icke kunna biträda jordbrukskreditutredningens
förslag om att skogsvärde skulle få medräknas såsom delaktighetsunderlag
och vid primärbelåning. Det syntes departementschefen för kasserörelsens
egen skull bäst, om den mera riskfyllda skogsbelåningen icke indroges under
kassornas verksamhet. I varje fall syntes det vara nödvändigt, att, om
skogsbelåning skulle tillåtas, avverkningsrätten till intecknad fastighet genom
lagbud begränsades. •—- Sammansatta banko- och jordbruksutskottet anslöt
sig icke till departementschefens mening, i vad gällde möjligheten att i jordbrukskassemedlems
delaktighetsunderlag inräkna skogsvärde. Enligt utskottets
mening finge det visserligen anses, att skogsbelåningen ofta nog
kunde medföra sådana risker, att de icke borde tagas av jordbrukskassorna.
Nu berörda fråga syntes däremot icke vara beroende av om skogsbelåning
tillätes eller icke. Visserligen medförde utökningen av delaktighetsunderlaget
en motsvarande ökning av rätten till andelskredit, men denna rätt finge
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
23
ju medlemmen i fråga begagna endast örn och i den mån han för krediten
kunde ställa godtagbara säkerheter i enlighet med vad därom vore stadgat.
Att man läte delaktighetsunderlaget omfatta även skogsvärdet innebure sålunda
icke, att man för kassornas vidkommande medgåve skogsbelåning. På
grund av det nu anförda tillstyrkte utskottet, att ifrågavarande bestämmelser
så omformades, att delaktighetsunderlaget komme att omfatta även
det taxerade skogsvärdet. Däremot gjorde utskottet ingen erinran mot att
skogsvärdet fortfarande skulle undantagas vid utlämnande av primärlån.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.
I den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har erinrats
om vad som föreslagits därom att 1930 års lag om begränsning av rätten
att avverka skog å intecknad fastighet skulle kunna tillämpas bland annat
även vid jordbrukskasserörelsens utlåning. Med hänsyn härtill och till att
det nuvarande förbudet mot att vid utlämnande av primärlån räkna med
den växande skogens värde måste anses stå i uppenbar strid mot önskemålet
att skapa bättre förhållanden beträffande skogskrediten, syntes ett
naturligt steg för tillgodoseende av detta önskemål vara, att jordbrukskasserörelsens
möjligheter att belåna skog jämställdes med belåningen av jordbruksvärde.
Lika litet som när det gällde sistnämnda kreditgivning, finge
naturligen rätten till primärbelåning anses innebära att kassa skulle kunna
i samma skogsegendom lämna dels primärlån intill sextio procent och dels
andelskredit intill fyrtio procent, d. v. s. sammanlagt lån intill hela fastighetsvärdet.
Huru långt kassa borde sträcka sig i sin kreditgivning, borde
självfallet bero på vilken säkerhet, som erbjödes i det särskilda fallet.
I enlighet med det anförda ha vid promemorian fogats utkast dels till förordning
angående ändrad lydelse av §§ 27 och 50 förordningen den 3 juli
1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor och dels till förordning om
ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 juni 1932 (nr 165) angående rätt
för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska
föreningar än jordbrukskassor. 1
1 yttrandena över promemorian lia de där framställda förslagen till ändringar
i de för jordbrukskasserörelsen gällande författningarna i allmänhet
lämnats utan erinran.
Styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan har, under hänvisning bland
annat till förenämnda betänkande av jordbrukskreditutredningen, tillstyrkt
förslagens genomförande. Styrelsen har förklarat sig förutsätta, att värdet av
jordbruksfastighet, som bleve föremål för primärbelåning enligt de föreslagna
reglerna, i mån av behov skulle kunna genom särskild värdering fastställas
till ett lägre belopp än taxeringsvärdet. Tydligt syntes nämligen vara
att fastighetens värde genom förhållande, som inträtt efter taxeringen, t. ex.
.skogsavverkning, större prisfall å skog m. m., kunde ha undergått väsentlig
minskning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
Förslagen ha i förevarande delar avstyrkts av statskontoret, bank- och
fondinspektionen samt fullmäktige i riksbanken.
Statskontoret har erinrat örn att frågan om omfattningen av jordbrukskassornas
skogsbelåning så sent som år 1936 varit föremål för riksdagens
Provning. Starka skäl syntes statskontoret tala för att, innan detta spörsmål
ånyo framfördes, ytterligare erfarenheter avvaktades i fråga örn hypoteksföreningarnas
verksamhet på förevarande område.
Bank- och fondinspektionen har bland annat anfört följande:
För närvarande utgjorde primärutlåningen nära hälften av den sammanlagda
utlåningen inom hela jordbrukskasserörelsen; inom några centralkassors
områden överstege primärutlåningen hälften av hela utlåningen, i ett
av dessa fall till och med ganska avsevärt. Inspektionen hade hävdat, att
annan utlåning än driftskredit under andelskreditens form allenast skulle
förekomma såsom komplement till den sistnämnda och i mindre omfattning.
Denna uppfattning bestyrktes av uttalanden som föregått tillkomsten
av de gällande bestämmelserna om kassornas rätt att utlämna primärlån.
Ett utvidgande av denna rätt till att avse belåning av inteckningar i
den mån dessa vilade å fastighets vid taxering åsätta skogsvärde skulle givetvis
komma att utnyttjas på sådant sätt, att primärbelåningen skulle komma
att än mer stiga i höjden. Det vore att märka att någon maximigräns fölen
kassas sammanlagda belopp av primärlån icke vore i lagstiftningen given.
Spörsmålet om primärbelåningen hade även en annan principiell sida.
Centralkassornas inlåning på bankmässiga räkningar och deras utlämnande
av lån för driftsändamål — andelskrediter — vore direkt eller i fråga örn
inlåningen indirekt byggda på samma grund nämligen andelsteckningen.
För primärlån^ erfordrades icke andelsteckning utöver den som vore nödvändig
för erhållande av medlemskap i kassa, och därest inlåningen bundes
i primärlån i sådan utsträckning, att medelsmarginalen för andelskreditgivningen
minskades, kunde sistnämnda rörelsegren, för vilken kassarörelsen
främst tillkommit, bliva lidande. Genom en utökning av rätten till meddelande
av primärlån skulle risken för sådana olägenheter helt visst bliva än
mera framträdande än för närvarande.
Det kunde även framhållas, att underlaget vid primärbelåning av skog
skulle bliva betydligt sämre än underlaget vid den nu medgivna primärbelåningen.
För närvarande vore primärlåneunderlaget mycket gott och dess
värdeförändring i regel förhållandevis ringa. Då belåningsgränsen fastställts
i förhållande till fastighets jordbruksvärde, mnebure detta i regel en
lägre gräns i förhållande till fastighetens hela taxeringsvärde. Det värde,
som vid fastighetstaxering åsatts växande skog kunde däremot efter hand
under en taxeringsperiod väsentligt mera än fastigheten i övrigt undergå
värdeförsämring, varigenom också kreditunderlaget såsom sådant försämrades.
Vad sålunda i denna del anförts gåve inspektionen anledning att på det
allvarligaste avstyrka, att enligt förslaget en utvidgning av centralkassors och
jordbrukskassors rätt att bevilja primärlån skedde, i varje fall att den skedde
utan att samtidigt i lagstiftning stadgades en snäv begränsning av rätten
överhuvud taget att bevilja dylika lån. Utkastet till förordning om ändrad
lydelse av § 6 i förordningen angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit
att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor
föranledde inspektionen att tillägga, att ekonomiska föreningar icke
utan Kungl, Maj:ts tillstånd ägde förvärva skogsfastigheter samt att det
vore tvivelaktigt, örn det för närvarande existerade några ekonomiska för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 261.
25
eningar, som ägde dylika fastigheter. Därest mot förmodan några enstaka
dylika föreningar skulle för närvarande finnas, hade det icke påvisats något
behov för dem av ökade krediter mot inteckning i växande skog, och för
föreningar, som efter erhållet tillstånd förvärvade skogsfastigheter, syntes
för framtiden icke heller något dylikt kreditbehov av betydelse behöva tagas
i beräkning.
Fullmäktige i riksbanken ha betonat vikten av att en viss marginal upprätthölles
mellan lånemaximum och fastighets värde till säkerhet mot den
risk, som kunde uppstå genom fluktuationer nedåt i sistnämnda värde, till
täckning av upplupna räntor etc. Det borde nämligen, på sätt fullmäktige
framhållit vid behandlingen av samma fråga i yttrande den 22 februari
1930 över ett av jordbruksutredningen den 22 januari 1930 avgivet betänkande
angående jordbrukets kreditförhållanden, för jordbrukskassornas och
centralkassornas ledning vara fördelaktigt att genom lagstiftningen erhålla
ett stöd till upprätthållande av en sådan marginal. Fullmäktige hade då
lika litet som nu förbisett, att även inventarievärdet kunde innebära en
viss marginal, ehuru inventarierna ofta utgjorde säkerhet jämväl för annan
kredit. Särskilt under nuvarande förhållanden borde det för ifrågavarande
kassor och deras medlemmar framstå såsom angeläget att ramen för kreditgivningen
icke utvidgades. Fullmäktige ansåge sig därför icke böra tillstyrka
den föreslagna utvidgningen av ifrågavarande kassors utlåningsrätt.
Efter år 1936 vidtagna författningsändringar får i det delaktighetsunderlag,
som ligger till grund för kassamedlems andel i jordbrukskassa och därmed
för omfattningen av den s. k. andelskrediten, inräknas värdet av växande
skog. Delaktigheten utgör högst en andel för varje fullt tal av 500 kronor
av fastighets såsom delaktighetsunderlag bestämda värde. Då andelskrediten
högst får utgöra 200 kronor för varje andel, kommer densamma
alltså högst att motsvara 40 procent av fastighetsvärdet. Vad beträffar
fastighets jordbruksvärde föreligger möjlighet att utöver detta lånemaximum
utlämna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning, om och i den mån inteckningen
ligger inom 60 procent av jordbruksvärdet. Samma möjlighet
är däremot icke för handen beträffande fastighets skogsvärde. Detta innebär
uppenbarligen, att ägare av jordbruk, vari skogsvärdet ingår till relativt
betydande del, missgynnas i fråga örn belåningsmöjligheter. I den inom
jordbruksdepartementet upprättade promemorian har nu ifrågasatts, att
skogsvärde i förevarande hänseende skall jämställas med jordbruksvärde
och att således vid utlämnande av primärlån skogsvärdet skall få inräknas
i fastighets belåningsvärde.
Styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan har tillstyrkt de i promemorian
framlagda författningsutkasten i förevarande hänseende, medan
åter statskontoret, bank- och fondinspektionen samt bankofullmäktige avstyrkt
desamma.
Till stöd för sitt avstyrkande har bank- och fondinspektionen hänvisat till
att underlaget vid primärbelåning av skog skulle bliva betydligt sämre än
underlaget vid den nu medgivna primärbelåningen. Med anledning av vad
Departements
chefen.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
sålunda anförts vill jag fästa uppmärksamheten på att, såsom framgår av
det föregående, förslag är avsett att framläggas örn utsträckt tillämpning av
lagen örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet. Denna
lag, som hittills endast kunnat utnyttjas med avseende å hypoteksföreningarnas
utlåning, förutsättes även skola kunna tillämpas vid utlåning
från andra kreditinrättningar, bland dem jordbrukskassor och centralkassor.
Ifrågavarande lagstiftning är avsedd att skydda kreditgivare mot att belånad
skogsegendom får sitt värde reducerat genom avverkningar och är sålunda
ägnad att minska de risker, som äro förenade med skogsbelåning. För
övrigt ha jordbrukskassor och centralkassor, lika väl som alla andra kreditinrättningar,
att i varje särskilt låneärende pröva, örn erbjuden säkerhet för
lån är tillräckligt betryggande. Med hänsyn till det nu sagda anser jag
det icke vara ur säkerhetssynpunkt motiverat att undantaga fastighets skogsvärde
från möjligheterna till primärbelåning hos jordbrukskasserörelsen.
De av bank- och fondinspektionen framhållna principiella betänkligheterna
mot att jordbrukskassor och centralkassor även få bevilja primärkredit
finner jag icke utgöra tillräcklig grund för att upprätthålla en åtskillnad
mellan fastigheters jordbruks- och skogsvärden. I varje fall anser jag dessa
betänkligheter av principiell art icke böra stå i vägen för sådana ändringar i
bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen, som kunna öka dess möjligheter
att tillgodose sina medlemmars kreditbehov.
Med hänsyn till det nu sagda och till vad jag förut anfört rörande önskvärdheten
av förbättrade kreditförhållanden för de skogsägande jordbrukarna
vill jag tillstyrka genomförandet av de i promemorian ifrågasatta
ändringarna i förordningen om jordbrukets kreditkassor. En motsvarande
ändring har i promemorian även föreslagits med avseende å förordningen
angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga
andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor. Då det icke synes
uteslutet, att en sådan möjlighet till skogsbelåning kan komma att vara till
fördel för vissa skogsägaresammanslutningar, anser jag tillräcklig anledning
icke finnas att i förevarande hänseende göra någon skillnad mellan de båda
ifrågavarande författningarna. Jag tillstyrker alltså genomförandet av den
föreslagna ändringen även i nu sist avsedda förordning.
Statliga sekundärlån mot säkerhet av inteckning i jordbruksegendom
med växande skog.
Såsom framgår av det föregående har i förut omnämnda promemoria
även framlagts förslag örn åtgärder för tillgodoseende av skogsägarnas behov
av högre liggande kredit genom statlig utlåningsverksamhet. Med hänsyn
till det samband ifrågavarande förslag äger med en redan nu förefintlig
statlig organisation för sekundär jordbrukskredit torde här böra lämnas en
redogörelse för denna.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
Gällande bestämmelser rörande statens sekundärlånefond för jordbrukare
återfinnas i en kungörelse elen 7 juni 1935 (nr 276). Bestämmelserna äro av
i huvudsak följande innehåll.
Sekundärlånefonden har till ändamål att lämna lån mot säkerhet av inteckning
i jordegendom.
Lånerörelsen handliaves för statens räkning av en nämnd med säte i
Stockholm. Nämnden utgöres av fem ledamöter. Två ledamöter jämte
två suppleanter för dem förordnas av Konungen, som tillika förordnar en av
dessa ledamöter till ordförande i nämnden. En ledamot, som skall vara vice
ordförande, jämte en suppleant för honom förordnas av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank och styrelsen
för svenska jordbrukskreditkassan utse vardera en ledamot jämte en suppleant
för honom.
Under nämndens ledning och tillsyn besörjes utlåningen från fonden och
vården av de utlämnade lånen av låneförmedlare. Såsom låneförmedlare
äger nämnden anlita hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit
samt de ytterligare kreditinrättningar, som Konungen kan finna skäl
bestämma. Där så erfordras, äger nämnden anlita jordbrukskassor och
sparbanker ävensom av nämnden utsedda kommittéer av två eller tre personer
att såsom lånebiträden bisträcka nämnden eller av nämnden angivna
låneförmedlare. Lånebiträde får icke besluta om beviljande av lån, ej heller
handhava vård av utlämnat lån.
I behandlingen hos låneförmedlare av sekundärlånefonden rörande ärenden
skall såsom ledamot deltaga ett ombud för statsverket, som förordnas
av Konungen. Mot ombudets mening får lån ej beviljas.
Sekundärlånenämndens räkenskaper och förvaltning granskas av tre revisorer,
av vilka två jämte två suppleanter för dem förordnas av Konungen,
medan den tredje jämte en suppleant för honom förordnas av fullmäktige i
riksgäldskontoret. Hos varje låneförmedlare skall i den fonden rörande revisionen
deltaga en revisor, som förordnas av Konungen.
Lån skola förräntas efter fast vid lånens beviljande bestämd räntefot. Denna
fastställes av Konungen och får icke understiga medelräntan för statens
upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det,
varunder lånet beviljats, med tillägg av en halv procent. Lån skola ställas på
amortering.
Lån får meddelas till högst 75 procent av det av vederbörande laneformedlare
fastställda belåningsvärdet å den jordegendom, varom fråga är. I
belåningsvärdet får ej inräknas värdet å växande skog.
Egendoms belåningsvärde skall fastställas efter värdering med iakttagande
av att detsamma ej må bestämmas högre än som motsvarar, beträffande
egendom varå bedrives jordbruk eller jordbruk jämte skogsbruk, egendomens
vid senaste taxering redovisade jordbruksvärde samt, beträffande
annan egendom, dess senast åsätta taxeringsvärde. Värdering skall, örn så
erfordras, verkställas genom besiktning på ort och ställe men får eljest ske
med ledning allenast av befintliga handlingar.
Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av inteckning
eller inteckningar liggande inom tre fjärdedelar av egendomens belåningsvärde.
Lån får ej beviljas, med mindre fordringsinteckningarna med
bättre rätt äro placerade på sätt, som kan anses vara för fonden betryggande.
Innan beviljat lån utlämnas, skola samtliga fordringsinteckningarna
med bättre rätt pantförskrivas jämväl lill säkerhet för fonden. Vederbörande
låneförmedlare kan dock i särskilt fall medgiva, att den läntagare såsom
ägare av den intecknade egendomen tillkommande andel av sådana inteckningar
må i första hand pantförskrivas för annat lån.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
Sekundärlånefonden inrättades efter förslag av jordbrukskreditutredningen
i dess betänkande den 8 oktober 1934 med förslag till förordning i detta
ämne. Till stöd för utredningens förslag att vid bestämmandet av belåningsvärde
hänsyn icke skulle fa tagas till värdet a växande skog anförde utredningen
bland annat följande:
Skogsbelåning från liypoteksföreningarnas sida hade förekommit i endast
mycket ringa omfattning. Icke allenast detta förhållande utan framför
allt de stora risker, vilka måste vara förenade med att till en så hög gräns,
som i fråga om sekundärbelåningen vore föreslagen, belåna en sådan tillgång
som växande skog, syntes böra föranleda till att beträffande lån från
tondén icke ifrågasätta skogens inräknande i egendomsvärdet. Det borde
ihagkommas, att sekundärlanen vore avsedda att vara mångåriga och att
erfarenheten visade, att rotprisen för skog vore underkastade starka växlingar.
Skulle det i fråga om primärbelåningen lämnade medgivandet utsträckås
att gälla jämväl lånen från fonden, måste detta föranleda en motsvarande
utvidgning av 1930 års lag om begränsning av rätten att avverka
skog å intecknad fastighet.
Två av jordbrukskreditutredningens ledamöter avgåvo ett särskilt yttrande
i förevarande fråga och uttalade sig här för att fastighets skogsvärde
borde likställas med jordbruksvärde. Till stöd för denna mening anfördes
bland annat följande:
Att rotvärdet å växande skog kunde variera starkt vore riktigt, men å
andra sidan syntes detta värde sett på längre sikt kunna anses i stort sett
ganska konstant. Vad beträffade risken vid belåning av skog, som brukades
i förening med jordbruk, vore denna icke större än vid belåning av jord,
om behöriga säkerhetsåtgärder vidtoges. Liksom det läge i jordbrukarens
intresse att väl hävda sin jord, vore det i hans intresse att vårda skogen,
för att denna skulle ge så god och varaktig avkastning som möjligt. Om
motsatsen konstaterades, borde och måste ett lån uppsägas, vare sig belåningsvärdet
utgjordes av jord eller skog. Att skog i och för sig icke skulle
vara ett lämpligt objekt för långfristig kredit kunde reservanterna icke finna.
Snarare borde skogen med sin långa omloppstid vara särskilt lämpad som
underlag för dylik kredit. Utan att möjlighet bereddes att som grund för belåning
medtaga skogsvärdet skulle stora grupper av vårt lands jordbrukare
gå miste om de fördelar i kredithänseende, som föreliggande förslag vore
avsett att bereda dem.
I proposition till 1935 års riksdag angående vissa åtgärder till reglering av
jordbrukets skuldförhållanden uttalade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
att enligt hans mening vad jordbrukskreditutredningen anfört
till stöd för sin ståndpunkt icke kunde frånkännas giltighet, även om beaktansvärda
skäl talade jämväl för den av reservanterna framförda meningen.
Departementschefen ansag sig, örn än med någon tvekan, böra biträda jordbrukskreditutredningens
förslag i denna del. Jordbruksutskottet framhöll
i sitt utlåtande i ämnet, att belåning av växande skog syntes ingiva allvarliga
betänkligheter framförallt med hänsyn till de starka växlingarna i rotprisen
för skog. Då för skogsbelåningens utsträckande till den föreslagna
sekundärkrediten i allt fall skulle erfordras, att i 1930 års lagstiftning om
begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet skedde en
Kungl. Maj.ts proposition nr 261.
29
komplettering, som icke kunde medhinnas vid den då samlade riksdagen,
kunde utskottet icke tillstyrka en sekundärbelåning av växande skog. Därest
fördelarna med en sådan skulle befinnas överväga olägenheterna, stöde ju
möjligheten öppen för Kungl. Majit att till en kommande riksdag framlägga
förslag i ämnet. I en vid utskottets utlåtande fogad reservation biträddes
den mening, som i förevarande fråga uttalats av reservanterna inom jordbrukskreditutredningen.
Riksdagen anslöt sig till utskottsmajoritetens förslag.
I den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har ifrågasatts
inrättandet av en statens skogslånefond för jordbrukare.
Enligt ett vid promemorian fogat utkast till kungörelse i detta ämne skulle
lånerörelsens ledning handhavas av sekundärlånenämnden, och skulle i
fråga om låneförmedlare, lånerörelsens organisation i övrigt, rörelsens bedrivande,
revision m. m. gälla vad som är föreskrivet i kungörelsen angående
sekundärlånefonden.
Skogslånefonden skulle ha till ändamål att mot säkerhet av inteckning i
jordegendom lämna lån till jordbrukare, därest sådant erfordrades för förvärv
av skogsegendom, för åtgärder till höjande av skogs värde eller för
ändamålsenligt bedrivande av skogsbruk. Från fonden skulle under enahanda
förutsättning även få lämnas lån till sådana sammanslutningar av
jordbrukare, vilka omhänderhade förvaltning av medlemmarna tillhörig
skogsegendom eller avverkning av skog å densamma eller försäljning av därifrån
härflytande produkter.
Lån skulle säkerställas genom inteckning. Dock skulle nyssnämnda
sammanslutningar kunna erhålla lån även mot annan betryggande säkerhet.
Inteckningarna skulle i allmänhet ligga mellan 60 och 75 procent av belånad
egendoms värde. Lån skulle icke få överskrida 75 procent av värdet å
den växande skogen å egendomen.
Utöver nu avsedda lån skulle kunna utlämnas tilläggslån till belopp motsvarande
högst 10 procent av skogens värde, varvid belånad inteckning skulle
ligga inom 85 procent av den ifrågavarande egendomens värde. Tilläggslån
skulle få utlämnas endast där å den intecknade egendomen funnes utstämplad
eller eljest avverkningsbar skog eller avverkat virke, tillhörande låntagaren,
till ett värde, som kunde antagas minst motsvara lånets belopp.
I fråga om bestämmandet av egendomens belåningsvärde skulle enligt utkastet
gälla motsvarande föreskrifter som enligt kungörelsen om sekundärlånefonden.
Även vissa i denna kungörelse förekommande bestämmelser rörande
placeringen av inteckningar med bättre rätt m. m. skulle tillämpas
jämväl med avseende å skogslån.
Vid belåning av skog skulle överenskommelse träffas om tillämpning av
förenämnda 1930 års lag ävensom örn skyldighet för låntagaren att hålla
skogen och för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader brandförsäkrade.
Lånen — som skulle förräntas efter samma räntefot som lånen från sekundärlånefonden
— skulle enligt utkastet ställas på amorteringsvillkor, som
anpassades efter lånets syfte, låntagarens möjligheter att avverka skog å den
belånade egendomen samt hans ekonomiska förutsättningar i övrigt. Lånetiden
skulle få bestämmas till högst tio år eller, för tilläggslån, till högst
två år.
I yttrandena över den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian
har förslaget, att statliga åtgärder böra vidtagas för sckundärbelå
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 261.
ning av skog — bortsett från formen för dess anordnande — i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av fullmäktige i riksgäldskontoret, lånenämnden
för sekundär jordbrukskredit, 1936 års egnahemsutredning, skogsägareföreningarnas
riksförbund och styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank.
Beträffande vad en del av dessa organisationer anfört rörande
behovet av tillräckliga belåningsmöjligheter för skog torde få hänvisas till
det föregående.
En statlig sekundärbelåning av skog har däremot avstyrkts av statskontoret,
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken,
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt styrelserna för
svenska jordbrukskreditkassan och svenska sparbanksföreningen.
Statskontoret har uttalat uppfattningen att prisfluktuationerna å skogsmarknaden
lia en så avgörande betydelse, att en högbelåning av skogsvärdet
borde vara utesluten.
Bank- och fondinspektionen har utgått från såsom självfallet, att topprisken
vid skogsbelåning skulle bäras av skogsägaren själv. Denna belåningsform
vöre nämligen ur säkerhetssynpunkt behäftad med särskilt framträdande
risker, bland annat på grund av de ofta starka växlingarna i rotvärdet
å skogen. Staten borde icke genom att ställa nya och lättillgängliga
lånemöjligheter till förfogande inbjuda jordägare till skogsförvärv under
sådana tider, då såsom för närvarande skogsvärdet vore högt uppdrivet och
det ekonomiska livets utveckling vore synnerligen vanskligt att bedöma.
Sparbanksinspektionen har bland annat anfört följande:
Inspektionen ansåge övervägande skäl lala för att det skulle bliva till skada
det svenska jordbruket, om en skogslånefond bildades, varigenom
möjlighet skulle kunna skapas för en ytterligare ökning av de redan nu hårt
skuldbelastade jordbrukarnas bördor. Med hänsyn härtill funne inspektionen
det vara önskvärt, att alla åtgärder, som kunde befaras motverka en
begränsning av jordbrukets beroende av kredit, sorgfälligt undvekes. En utvidgning
av möjligheterna till skogsbelåning ansåge inspektionen så mycket
mindre böra komma i fråga, som skog vore underkastad betydande värdeväxlingar
och det därför vid ett skogsförvärv, åtminstone i den mån skogstillgången
överstege det egna behovet, borde förutsättas relativt betydande
egen kapitalinsats av en jordbrukare, då eljest ett vid olämplig tidpunkt
gjort inköp kunde ytterligare förvärra jordbrukarens ekonomiska ställning.
Därest man emellertid, för att underlätta tillkomsten av jordbruk med tillräckliga
skogstillgångar, ansåge sig böra gå in på en långtgående högbelåning,
som eljest icke kunde anses önskvärd, vore sparbanksinspektionen av
den bestämda uppfattningen, att det stöd, som kunde finnas erforderligt för
detta ändamål och som nödvändigtvis måste medföra avsevärt större förlustrisker,
än som borde förutsättas få vara förenade med en lånefonds placeringar,
borde lämnas efter andra linjer än som nu föreslagits. Härvid
borde beaktas andra synpunkter än som skulle läggas till grund för kreditinstituts
prövning av lånefrågor. Vid tillskapandet av ett dylikt stöd
borde även tillses, att detta enbart komme att tjäna det nyssnämnda syftemålet
och medföra så ringa risk som möjligt för att alltför stor skuldbelastning
uppstode.
Fullmäktige i riksbanken ha hänvisat till att det för närvarande rådde
goda konjunkturer inom skogshanteringen. Huruvida dessa komme att bliva
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
31
bestående, kunde nu icke tillförlitligt förutsägas. Det syntes emellertid otvivelaktigt,
att de nuvarande höga rotvärdena höjde köpeskillingarna för fastigheter,
varå funnes växande skog, liksom också för skogslotter. Att under
sådana förhållanden tillskapa ökade lånemöjligheter kunde locka jordbrukare
att till högt pris inköpa skogsmark mot betalning av upplånade
medel, vilka sedan kunde komma att återkrävas under en lågkonjunktur
inom virkesmarknaden. Detta skulle i sin tur kunna undergräva vederbörandes
ekonomiska ställning. Det syntes därför fullmäktige försiktigast och
lämpligast att icke i nuvarande läge genom statliga ingripanden bidraga till
ökad kreditgivning mot säkerhet av fastighets skogsvärde.
1936 års skogsordning har uttalat, att utredningen visserligen ansåge,
att vid fastighetsbelåning skogsvärdet borde stå i paritet med jordbruksvärdet,
men likväl, på grund av hänsyn till låntagaren, hyste vissa betänkligheter
mot att högbelåning av fastigheter skedde med tillämpning av denna
princip. Man hade nämligen att taga i betraktande, bland annat, de
starka förändringar, som virkets rotvärde under kortare perioder syntes
vara underkastat, och återspeglingen härav å låntagarens förutsättningar
eller förmåga att förränta och avbetala sekundära lån. Enligt utredningens
uppfattning borde man i görligaste mån undvika att under goda konjunkturer
i mera betydande grad öka möjligheterna att upptaga sekundärlån.
Det förefölle för jordbruksnäringens vidkommande välbetänkt och naturligt
att då iakttaga återhållsamhet med dylik kreditgivning och att jämväl i
övrigt låta densamma anpassa sig efter konjunkturskiftningarna. Måhända
vore befogat, att maximigränsen för ifrågavarande kredit på något sätt
ändrades efter växlingarna i det ekonomiska läget. Vid övervägande av
högsta rimliga nivå för sagda gräns borde ock hänsyn tagas till relationen
mellan fastighetens saluvärde och belåningsvärde.
Beträffande organisationen av den statliga sekundära skogsbelåningen
— örn denna komme till stånd — ha bank- och fondinspektionen och
sparbanksinspektionen uttalat sig mot att utlåningen anförtros åt den nuvarande
lånenämnden för sekundär jordbrukskredit och av denna anlitade
låneförmedlare. Bank- och fondinspektionen har hänvisat till att det, enligt
vad inspektionen erfarit, åtminstone tidigare ej sällan visat sig, att vid förmedling
av lån från sekundärlånefonden förmedlare, som själva kunnat bevilja
sådana lån, varom fråga varit, behållit de bättre lånen för egen del
och överlämnat de sämre till lånefonden. Den omständigheten att sekundärlånefonden
kommit att utnyttjas i en mycket ringa omfattning syntes icke
heller uppmuntra till att organisera en ny lånefond efter den äldres mönster.
Sparbanksinspektionen har uttalat som sin mening, att sekundärlånefonden
syntes lia fått en så ringa utlåning, att man med skäl kunde ifrågasätta, om
icke denna lånefond borde avvecklas i stället för att dess organ nu skulle
tillföras nya arbetsuppgifter.
I flertalet övriga gttranden — bland dem yttrandena från statskontoret,
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt lånenämnden för sekundär
jordbrukskredit — har däremot den ifrågasatta ullåningsverksam
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
heten, om den komme till stånd, ansetts icke blott böra handhavas av sekundärlånenämnden
utan även helt sammanföras med den utlåning, som nu
sker från sekundärlånefonden.
Lånenämnden för sekundär jordbrukskredit har i förevarande hänseende
anfört följande:
Tanken på att utvidga sekundärlånefonden att även gälla en skogsbelåning
hade i promemorian avvisats enbart av det skälet, att de olika slagen
av utlåningsverksamhet med avseende å såväl ändamål som grunder för
utlåningen skilde sig från varandra. Enligt promemorian skulle den kredit,
som med utnyttjande av skogens belåningsvärde kunde ifrågakomma, endast
få användas för ändamål, som hade sammanhang med skogen och dess
vård. Lånenämnden ställde sig i hög grad tveksam i fråga om lämpligheten
att såsom i promemorian skett utan reservation sammankoppla frågan örn
kreditens underlag med dess ändamål. Intet hindrade en jordbrukare att
taga sin primära fastighetskredit i anspråk för skogliga ändamål. Om han
på sådant sätt förbättrat sin skog, torde väl tillräckliga skäl ej finnas att
avstänga honom från möjligheten att utnyttja denna såsom kreditunderlag,
då det gällde att anskaffa medel till ett senare framträdande, ur jordbruksnäringens
synpunkt behjärtansvärt ändamål, låt vara att detta ej hade direkt
samband med skogen, exempelvis en nödvändig förbättring av ladugården, en
fördelaktig omplacering av lös gäld. Om överhuvud taget en statlig kreditgivning
med den växande skogen såsom kreditunderlag skulle komma till
stånd, borde denna icke vara begränsad till enbart sådana fall, då ändamålet
med krediten sammanhängde med skogsbruket eller eventuellt avsåge förvärv
av skogsegendom. Skogen borde kunna utnyttjas för erhållande av
kredit jämväl för egentliga jordbruksändamål, vartill även borde kunna
räknas konvertering av olämpligt placerad och av jordbruk eller skogsbruk
föranledd skuldsättning.
Lånenämnden hade särskild anledning att uppmärksamma vad promemorian
innehölle därom, att skogskrediten skulle få användas även för att
möjliggöra förvärv av skogsegendom. Inom sekundärlånerörelsen hade den
principen med skärpa upprätthållits, att sekundärlån icke borde beviljas för
förvärv av jordbruksegendom. Till grund härför läge den tanken, att möjligheten
till högbelåning av jordbruksegendom vore ägnad att påverka egendomspriserna
i stigande riktning. Till förebyggande såvitt möjligt av en
sådan verkan och av spekulationsaffärer överhuvud taget hade bland annat
vissa föreskrifter av nämnden utfärdats av innebörd, att en lånesökande —
frånsett vissa fall, t. ex. då fråga vore om släktköp — ej finge beviljas lån,
med mindre han innehaft sitt jordbruk minst ett år och skriftligen förklarade
sig icke ha för avsikt att för närvarande avyttra sin egendom. Örn det
gällde att tillgodose skogsbelåningen genom utvidgad sekundärlåneverksamhet,
syntes det nödvändigt att närmare undersöka, huruvida här anförda
mot varandra stridande principer kunde bibehållas vid sidan av varandra
och tillämpas alltefter det slag av kredit, varom i varje särskilt fall
vore fråga, eller huruvida icke fastmera en sammanjämkning av dessa principer
kunde åstadkommas. Utan att närmare ingå på detta spörsmål syntes
det dock nämnden som om en lösning vore möjlig.
Lånenämnden har alltså förordat, att sekundärlånerörelsen utvidgas till
att jämväl avse skogsbelåning, och har hänvisat till att detta syfte skulle
kunna vinnas genom vissa relativt obetydliga ändringar i gällande kungörelse
angående sekundärlånefonden, innebärande i huvudsak att den till
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
belåning ifrågasatta fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärde
— i stället för som hittills enbart jordbruksvärdet — lades till grund för
belåningen.
1 detta sammanhang må nämnas att fullmäktige i riksbanken ansett sekundärlånenämnden,
på sätt i promemorian ifrågasatts, böra inom sig äga
tillgång till sakkunskap på skogsområdet. Det syntes därför lämpligt, att
åt exempelvis skogsvårdsstyrelsernas förbund uppdroges att utse en ledamot
i lånenämnden, vilken skulle deltaga vid behandlingen av frågor om
utlämnande av sekundärlån mot säkerhet i fastighets skogsvärde.
En direkt tillämpning av de för sekundärlånefonden gällande bestämmelserna
även å belåning av jordegendom med växande skog skulle bland
annat innebära, att de i promemoria^ framställda förslagen rörande lån
till vissa skogsägaresammanslutningar och rörande t i 11- läggslån icke skulle realiseras. Särskilt med avseende å sistnämnda slag
av lån ha i flera yttranden framförts starka betänkligheter.
I fråga örn återbetalningstiden för lån har lånenämnden för sekundär
jordbrukskredit erinrat om att det i promemorian uppställts såsom
önskemål, att villkoren för lånen avpassades så att återbetalningen kunde
ske allt efter som låntagaren vöre i tillfälle att genom avverkning bereda sig
inkomst från skogen. Detta önskemål kunde, enligt vad nämnden anfört, tillgodoses
även med bibehållande av de för sekundärlånen gällande villkoren.
Det stöde nämligen varje sekundärlåntagare öppet att när som helst helt eller
delvis infria lånen utan avseende å fastställd amorteringsplan. Såsom villkor
för avverkningsrätt kunde sålunda en extra kapitalavbetalning krävas,
lämpad efter den tillämnade avverkningens omfattning och omständigheterna
i övrigt. Lämpligt syntes dock vara att en viss normalplan för amorteringarnas
fullgörande fastställdes, och intet hindrade, att denna så beräknades att
lånet vore slutbetalt efter tio år. 1936 års egnahemsutredning har ansett
den föreslagna återbetalningstiden av tio år vara väl kort tilltagen. Utredningen
har vidare framhållit, att återbetalningsvillkoren för lån mot inteckning
i jordegendom med växande skog borde kunna bestämmas fran fall
till fall med större amorteringar till en början för att utjämna den särskilda
risk, som kunde hänföras till skogssäkerheten, men med en med hänsyn till
egendomens jordbruksvärde försvarlig längre återbetalningstid för återstående
del av lånet. Nämnas må också, att skogsägareföreningarnas riksförbund
ifrågasatt örn ej den del av lånesumman, som belöpte å den växande
skogen, kunde göras rörlig på så sätt att ökade möjligheter till belåning
fbrefunnes under tider med låga virkesvärden och att en stramare utlåning
jämte avbetalningsrätt från låntagarnas sida tillämpades under tider
ihed goda virkespriser. Härigenom skulle just vad man eftersträvade, ett
stöd åt skogsbruket, erhållas utan att stimulera till en icke önskvärd ökad
skuldsättning.
Med avseende å frågan örn tillä m p n i n g av lagen o m b egränsning
av rätten att avverka skog a in tecknad fastighet
beträffande sekundärlån, har lånenämnden för sekundär jordbruks
Dihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 261. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
kredit framhållit som sin mening, att ett ovillkorligt krav härpå varken behövde
eller borde uppställas. Detta gällde särskilt de fall, där skogsvärdet
ej utgjorde någon väsentlig del av taxeringsvärdet, liksom ej sällan vid de
mindre jordbruksfastigheterna. Den utvidgade belåning, som möjliggjordes
av att jämväl den växande skogen kunde läggas till grund för krediten, bleve
ofta i dessa fall ganska ringa, och att då pålägga låntagaren såväl kostnader
som övervakning syntes i betraktande av det obetydliga lånebelopp, varom
fråga vöre, icke vara ändamålsenligt och ej heller ur risksynpunkt behövligt.
Förelåge emellertid icke sådana förhållanden, vilka nyss antytts, syntes man
i regel icke böra avstå från tillämpningen av förenämnda lag.
Vad angår behovet av anslagsmedel för en sekundärbelåning,
som jämväl skulle grundas på växande skog, har lånenämnden för sekundär
jordbrukskredit erinrat örn att till lånenämndens förfogande för sekundärlåneändamål
ställts sammanlagt 40 milj. kronor, av vilket belopp knappa 6
milj. kronor utlämnats såsom lån intill den 1 januari 1938. Sekundärlånefonden
syntes sålunda tills vidare kunna tillgodose det eventuella skogslånebehovet
utan att för närvarande kapitalökningsanslag erfordrades. För bestridande
av de med den nuvarande sekundärlånerörelsen förenade kostnaderna
hade i årets statsverksproposition upptagits ett förslagsanslag av 75,000
kronor. Särskilt i betraktande av att kostnaderna för en eventuellt utvidgad
belåning under det första budgetåret knappast bleve av större omfattning,
syntes någon höjning av anslaget icke behöva föranledas av den tilltänkta
utvidgade lånerörelsen, ehuru man syntes kunna räkna med att anslaget
kunde komma att i någon mån överskridas.
Departements- I enlighet med vad som tidigare närmare utvecklats anser jag det utgöra
cAe/en. ett anmänt intresse, att de skogsägande jordbrukarna —■ utan att de därigenom
uppmuntras till en alltför hög skuldsättning — få sina legitima kreditbehov
tillgodosedda i tillräcklig omfattning och på ett ändamålsenligt sätt.
Med hänsyn härtill har jag inom departementet låtit undersöka möjligheterna
att, i den mån de vanliga kreditinrättningarna med hänsyn till grunderna
för sin verksamhet icke kunna ställa kredit till förfogande, genom statlig
utlåning tillgodose ifrågavarande kreditbehov.
I den promemoria, som inom departementet upprättats i förevarande ämne,
har ifrågasatts inrättandet av en statlig skogslånefond, vars utlåning skulle
handhavas av sekundärlånenämnden. För att minska betänkligheterna mot
en förhållandevis hög belåning av skog ha i promemorian föreslagits särskilda
bestämmelser med avseende å säkerheterna för lån samt återbetalningsvillkor
m. m.
Ehuru vissa fördelar synts mig vara förenade med den väg, som anvisats
i promemorian, har jag emellertid vid mina ytterligare överväganden av detta
spörsmål kommit till uppfattningen, att ifrågavarande statliga utlåning åtminstone
tills vidare bör ordnas genom anlitande av den redan nu förefintliga
sekundärlånefonden. Enligt de för denna gällande bestämmelserna må
lån meddelas till högst 75 procent av det efter vissa grunder fastställda be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 261.
35
låningsvärdet å den jordegendom, varom fråga är. I detta värde får enligt
nuvarande bestämmelser ej inräknas värdet å växande skog. Om sistnämnda
undantagsbestämmelse uteslutes och skogens värde sålunda får ingå i belåningsvärdet,
ökas givetvis förutsättningarna för att sekundärlånefonden
skall kunna bliva till nytta även för sådana jordbrukare, vilkas egendomar
till mera avsevärd del utgöras av skog. En dylik ändring synes så mycket
mer försvarlig, som det enligt vad i annat sammanhang föreslås kommer att
finnas möjlighet att vid belåning av skog, där så anses påkallat, tillämpa bestämmelserna
i lagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet.
Såvitt jag kan finna, bör en försiktigt utövad skogsbelåning från sekundärlånefondens
sida icke medföra betänkligheter. Särskild försiktighet måste
givetvis iakttagas vid tider av höga fastighetsvärden, så att icke jordbrukarna
då ikläda sig en gäld, som de sedermera vid fallande konjunkturer icke kunna
förränta. Jag vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på
att ifrågavarande utlåningsverksamhet under inga förhållanden får bedrivas
på sådant sätt, att därigenom underlättas en spekulation med jordbruksfastigheter.
Med grunderna för utlåningen från sekundärlånefonden synes bäst överensstämma
att icke i författningsväg begränsa belåningen av skog till särskilda
ändamål eller eljest närmare reglera förutsättningarna och villkoren
för lån i olika fall. Det synes emellertid uppenbart, att sekundärlånenämnden
vid belåning av egendom, vars värde till väsentlig del utgöres av skogsvärde,
bör taga hänsyn härtill vid bestämmande av återbetalningsvillkor m. m.
I sådana fall bör i allmänhet som förutsättning för lån gälla, att skogen
hålles brandförsäkrad.
De i promemorian berörda frågorna örn driftskredit för skogsbrukets behov
och om lån till vissa skogsägaresammanslutningar torde lämpligen böra,
fristående från den nu berörda frågan, framdeles upptagas till övervägande
i andra sammanhang.
Såsom sekundärlånenämnden anfört, torde den omständigheten, att från
sekundärlånefonden även komma att få utlämnas lån på grundval av fastighets
skogsvärde, icke för nästkommande budgetår behöva föranleda ökade
anslagsbehov för nämndens verksamhet.
I anslutning till vad jag förut anfört ha inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till dels förordning angående ändrad lydelse av §§ 27 och
50 förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor och
dels förordning om ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 juni 1932 (nr
165) angående rått för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar
intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor. Förslagen torde
få såsom bilagor fogas till statsrådsprotokollet.1
Vad angår de av mig förordade ändringarna i bestämmelserna för sekun
1
Förslagen äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen oell hava
därför här uteslutits.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
därlånefonden — av innebörd att i egendoms belåningsvärde även må inräknas
växande skog — torde riksdagens medgivande till genomförandet
av ifrågavarande ändringar böra inhämtas. Sedan riksdagen meddelat sitt
beslut, torde det ankomma på Kungl. Majit att vidtaga erforderliga författningsändringar.
Med vidtagande av åtgärd i syfte att åvägabringa de av mig ifrågasatta
ändringarna i författningarna för jordbrukskasserörelsen och sekundärlånefonden
torde böra anstå, till dess det på föredragning av chefen för justitiedepartementet
beroende förslaget angående ändringar i lagen örn begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet hunnit undergå vederbörlig
granskning i lagrådet. Jag anhåller således att ånyo få upptaga ärendet,
sedan nämnda granskning avslutats.
Slutligen hemställer jag, att utdrag av detta protokoll får tillställas lagrådet
till kännedom vid nyssnämnda granskning.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna sitt bifall.
Ur protokollet:
Sven Ros.
Kungl. Majlis proposition nr 261.
37
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 24 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför
efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:
Den
3 i denna månad anmälde jag för Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet
upprättade förslag till dels förordning angående ändrad lydelse
av §§ 27 och 50 förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) örn jordbrukets
kreditkassor och dels förordning örn ändrad lydelse av § 6 förordningen
den 3 juni 1932 (nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit
att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.
Härjämte förordade jag, att i bestämmelserna rörande statens sekundärlånefond
för jordbrukare borde vidtagas sådana ändringar, att i belåningsvärdet
å egendom även må inräknas värdet å växande skog. Jag framhöll,
att det syntes böra ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga författningsändringar
i sistnämnda hänseende, sedan riksdagen lämnat sitt
medgivande till desamma.
Emellertid erinrade jag, att med vidtagande av åtgärd i syfte att åvägabringa
de av mig ifrågasatta ändringarna i författningarna för jordbrukskasserörelsen
och sekundärlånefonden syntes böra anstå, till dess ett på föredragning
av chefen för justitiedepartementet beroende förslag angående
ändringar i lagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet hunnit undergå vederbörlig granskning i lagrådet. Denna granskning
har nu slutförts1, och har därvid icke förekommit något, som utgör
hinder för fullföljande av ärendet.
Jag vill även erinra om att frågan örn underlättande av belåning av skog,
såsom jag framhållit vid min föregående anmälan av denna fråga, står i
visst samband med genomförandet av en lagstiftning rörande vissa begränsningar
i rätten att avverka skog å nyförvärvad fastighet. Sedan lagrådet
avgivit utlåtande över ett inom departementet upprättat förslag till sådan
lagstiftning, bär Kungl. Majit tidigare i dag beslutat avlåtandet till riksdagen
av proposition i ämnet (nr 262).
1 Se proposition nr 259.
Mhang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 261. 4
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 261.
Under åberopande av vad jag förut i skilda hänseenden anfört och under
framhållande av att proposition i nu föreliggande ärende jämlikt § 54
riksdagsordningen lärer kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners
avlåtande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer
jag
dels att omförmälda förslag till förordning angående
ändrad lydelse av §§ 27 och 50 förordningen den 3 juli
1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor och till förordning
om ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 juni 1932
(nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit
att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än
jordbrukskassor måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande,
dels ock att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen att godkänna
av mig tillstyrkta ändringar i gällande bestämmelser
rörande statens sekundärlånefond för jordbrukare.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Sandström.
387550. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1938:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom med växande skog. s. 1 i texten
- JoU 1938:87 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom med växande skog jämte i ämnet väckt mot s. 15 i texten