Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom med växande skog

1938-03-24 · 38 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:261, Angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom med växande skog

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

1

Nr 261.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder till

underlättande av belåning av jordbruksegendom med

växande skog; given Stockholms slott den 24 mars

1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden, föreslå riksdagen

dels att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av §§ 27 och 50 förordningen den

3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor;

2) förordning örn ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 juni 1932

(nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar

intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor;

dels ock att godkänna av föredragande departementschefen tillstyrkta ändringar

i gällande bestämmelser rörande statens sekundärlånefond för jordbrukare.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

liihancj till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 261.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Förslag

till

Förordning angående ändrad lydelse av §§ 27 och 50 förordningen

den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas, att §§ 27 och 50 förordningen den 3 juli 1930 om

jordbrukets kreditkassor1 skola erhålla ändrad lydelse, på sätt av det följande

framgår:

§ 27.

Jordbrukskassa må icke beredas kredit till högre belopp än som motsvarar

det sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans medlemmar. Vad

sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder för centralkassa att till jordbrukskassa

utöver nyss avsedda maximum utlämna lån mot säkerhet av

inteckning i jordbruksfastighet, varför medlem av jordbrukskassan är delaktig

i densamma, om och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom

sex tiondelar av fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt

gällande taxering. Såsom jordbruksfastighet anses även fastighet, varå,

utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller

annan därmed jämförlig verksamhet bedrives såsom självständig näring, så

ock sådan såsom annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken användes

av hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning

av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet.

§ 50.

Det högsta---halva lånemaximum.

Utan hinder av vad nyss sagts må till medlem, som är ägare av fastighet,

varom i § 43 första och andra stycket förmäles, utöver lånemaximum utlämnas

lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad inteckning, om och i den

mån inteckningens kapitalvärde ligger inom sex tiondelar av fastighetens

sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt gällande taxering.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.

Senaste lydelse av § 27, se SFS 1936: 374.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

3

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 Juni 1932

(nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till

medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än

jordbrukskassor.

Härigenom förordnas, att § 6 förordningen den 3 juni 1932 angående rätt

för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska

föreningar än jordbrukskassor1 skall erhålla ändrad lydelse, på sätt

av det följande framgår:

§ 6.

För kredit---fullt betryggande.

Krediten skall---föreningen själv.

Mot inteckning---fullgod säkerhet.

Kredit må beredas en och samma förening till så stort belopp, som av

centralkassans styrelse med hänsyn till säkerhetens beskaffenhet och andra

ifrågakommande omständigheter prövas lämpligt. Krediten må icke uppgå

till mera än tvåhundra kronor för varje av föreningen i centralkassan tecknad

andel, dock med rätt för centralkassan att därutöver, efter medgivande av

styrelsen för jordbrukskreditkassan, lämna föreningen kredit mot säkerhet

av inteckning i fastighet, om och i den mån inteckningen ligger inom sex

tiondelar av fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt

gällande taxering, där fastigheten är taxerad såsom jordbruksfastighet, och

inom fyra tiondelar av taxeringsvärdet, där fastigheten är taxerad såsom

annan fastighet.

Centralkassas sammanlagda---denna begränsning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.

Senaste lydelse, se SFS 193G : 375.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Iironprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför

efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:
På

mitt uppdrag har inom jordbruksdepartementet en undersökning verkställts

rörande möjligheterna att underlätta belåning av jordbruksegendom

med växande skog. Såsom resultat av undersökningen har upprättats en

promemoria i förevarande ämne.

över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, bank- och fondinspektionen

— som i ärendet hört styrelsen för svenska bankföreningen —,

sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

lånenämnden för sekundär jordbrukskredit, statens egnahemsstyrelse,

1936 års egnahemsutredning, 1936 års skogsutredning, centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund, skogsägareföreningarnas riksförbund

samt styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank, svenska jordbrukskreditkassan

och svenska sparbanksföreningen.

Allmänna motiv för åtgärder till underlättande av skogsbelåning.

I promemorian har inledningsvis hänvisats till att för de skogsägande

jordbrukarna förelåge ett ofrånkomligt behov av kapital för skilda skogliga

ändamål. Där skogsägaren icke själv besutte eget kapital, vore han hänvisad

till att anskaffa sådant genom anlitande av kredit. Sålunda kunde han

behöva upptaga lån redan för att kunna förvärva skogsegendom, ibland

också för åtgärder av skilda slag till höjande av skogens värde samt slutligen

även för driftsändamål. I förstnämnda hänseende har erinrats om, att

det alltmer kommit att betraktas såsom en förutsättning för skapandet av

bärkraftiga jordbruk, att jordbrukaren även förvärvade tillräcklig skog. Med

utgångspunkt härifrån hade bland annat under år 1937 vissa ändringar vidtagits

i 1926 års lag örn delning av jord å landet, innebärande att vid av
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

5

styckningar av jord skulle tillses, att varje fastighet om möjligt tilldelades

skog i sådan omfattning, att ett självständigt jordbruk kunde komma till

stånd. Under vissa förutsättningar skulle fastighet även tilldelas skog utöver

husbehovet (stödskog). Jämväl 1925 års lag angående förbud i vissa

fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom hade år 1937

varit föremål för ändring till främjande bland annat av jordbrukarnas förvärv

av erforderliga skogstillgångar. Det önskemål, som sålunda uppställts

av lagstiftaren, kunde emellertid näppeligen tillgodoses, om icke jordbrukarna

förfogade över tillräckliga medel till inköp av skog. Visserligen vore

det vanligt, att en jordbrukare kunde täcka en del av köpeskillingen för en

inköpt egendom genom att företaga skogsavverkningar å denna. I den mån

härigenom skogens avkastningsförmåga för framtiden minskades, kunde

emellertid denna väg att anskaffa kapital icke förordas vare sig med hänsyn

till jordbrukarens eget intresse eller ur skogsvårdssynpunkt. Det kunde vara

att föredraga, att jordbrukaren kunde erhålla det erforderliga kapitalet genom

lämpligt ordnad kredit.

Enligt vad i promemorian vidare framhållits kunde belåning av inteckningar

i jordegendom med växande skog möta svårigheter med hänsyn till

att långivaren vid bedömandet av säkerhetens värde måste taga hänsyn till

risken, att skogen kunde avverkas och egendomen härigenom få sitt värde

reducerat. Skogens värde kunde också påverkas genom naturhändelser, särskilt

skogseld, ävensom genom fluktuationer i fråga om prisläget å skogens

produkter.

Med avseende å risken för skogens värdeförsämring genom avverkning

har i promemorian erinrats om att vissa garantier häremot redan läge i gällande

skogsvårdsbestämmelser. Skogsvårdslagen den 15 juni 1923 inskränkte

sig visserligen till att i fråga örn äldre skog stadga, att avverkning ej finge

så bedrivas och att ej heller efter avverkningen finge med marken så förfaras,

att skogens återväxt äventyrades. Denna bestämmelse utgjorde icke hinder

för att en fastighet med genomgående äldre skog praktiskt taget kalhögges,

så långt detta vore möjligt utan att man äventyrade återväxten. I fråga

om yngre skog gåve lagen emellertid strängare regler. Det stadgades sålunda

i princip förbud mot avverkning av yngre skog annorledes än genom

gallring, som vore ändamålsenlig för skogens utveckling. Icke heller denna

bestämmelse syntes dock erbjuda tillräckliga garantier mot att avverkning

företoges, som i alltför hög grad förringade värdet av kreditgivares säkerhet.

Det allmännas intresse av alt skogen i stort sett vårdades på ett rationellt

sätt sammanfölle ej nödvändigtvis med kreditgivarens intresse av att

.skogen å viss fastighet vidmakthölles till oförändrat värde. Skogsvårdsstyrelserna

kunde vidare medgiva undantag från de nyssnämnda bestämmelserna

i skogsvårdslagen. Och örn skogsägaren avverkade skog i strid mot

dessa bestämmelser, riskerade han ingen straffpåföljd på grund härav. Sådan

inträdde nämligen först, örn skogsvårdsstyrelse meddelat förbud mot

avverkning och skogsägaren överträdde detta förbud. Av det nu sagda syntes

framgå, att skogsvårdslagens bestämmelser icke ens i vad de gällde yngre

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

skog kunde på ett tillfyllestgörande sätt trygga kreditgivares anspråk på säkerhet

för vidmakthållandet av helånad skogs värde.

Detta har däremot, enligt vad i promemorian vidare anförts, varit syftet

nied en den 6 juni 1930 utfärdad lag om begränsning av rätten att avverka

skog å intecknad fastighet. Enligt denna lag kunde, om hypoteksförening

med en låntagare träffade överenskommelse örn vissa inskränkningar i den

senares rätt alt avverka skog å belånad fastighet, denna överenskommelse

ligga till grund för en föreskrift av vederbörande skogsvårdsstyrelse örn överenskommelsens

efterlevnad. Skogsvårdsstyrelsen hade även att övervaka,

litt överenskommelsen efterlevdes. Avverkning i strid mot densamma vore

förenad med straff och förverkande av avverkad skog.

Såsom en väg till ernående av vidgade möjligheter att belåna skog har i

promemorian ifrågasatts, att nyssnämnda lag skulle givas sådan utsträckt

tillämpning, att densamma även kunde tillämpas i fall, då kredit utlämnades

av vissa andra kreditinrättningar än liypoteksföreningarna. Härigenom

skulle det skydd, som förevarande lag medgåve, kunna utnyttjas också med

avseende å andra lån än bundna primärlån.

I promemorian har givits uttryck åt uppfattningen, att efter en sådan utsträckning

av tillämpligheten av 1930 års lag anledning icke funnes att

upprätthålla några särskilda begränsningar i kreditinrättningarnas möjligheter

att belåna skog. Med utgångspunkt härifrån borde vissa ändringar

vidtagas i de för jordbrukskasserörelsen gällande författningarna. I promemorian

ha framlagts förslag till sådana ändringar.

Emellertid har i promemorian vidare hänvisats till att vid belåning av

egendom med växande skog även måste tagas hänsyn till möjligheterna till

prisfluktuationer med avseende å skogsprodukter. I den mån en häftig nedgång

i trävarupriserna föranledde sänkta värden på den växande skogen, vöre

det klart, att säkerheten för skogsbelåningen minskades. Örn en kreditinrättning

då — låt vara att den holle en ny prisstegring för sannolik — ville

trygga sin likviditet genom att indriva lån, nödgades måhända låntagaren

att för möjliggörande av återbetalning avverka skog. Detta kunde naturligen

för låntagaren innebära olägenheter med hänsyn såväl till att avverkningen

skedde vid en oförmånlig prisnivå som till att densamma icke stöde i överensstämmelse

med den plan, han med hänsyn till skogens sammansättning

eljest velat följa. Med den enskildes intresse sammanfölle här det allmännas.

I anslutning till det sagda syntes det kunna förutsättas, att — även örn 1930

års lag erhölle utsträckt tillämpning — de vanliga kreditinrättningarna icke

skulle i tillräcklig omfattning och på ett tillfyllestgörande sätt kunna sörja

för tillgodoseendet av skogsägarnas behov av högre liggande kredit. Örn

man ville tillgodose det legitima behovet av sådana krediter, syntes den

lämpliga vägen vara att anordna särskild utlåning genom en statlig lånefond. I

I de över promemorian avgivna yttrandena har på ett par håll understrukits,

att behov föreligger av ett underlättande av jordbrukarnas möjligheter

att utnyttja skogen som underlag för kredit.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

7

Sålunda har 1936 års egnahemsutredning tillstyrkt att — även oberoende

av egnahemsverksamheten — åtgärder mätte vidtagas för tillskapande av

ökade möjligheter till skogsbelåning. Utredningen har till stöd härför bland

annat anfört följande:

Redan kravet på husbehovsskog vid nybildning av jordbruk hade mången

gång för den mindre bemedlade försvårat eller omöjliggjort hans strävan att

förvärva ett jordbruk. Visserligen hade i vissa fall egnahemslån kunnat

erhållas, men då däri ej inräknats värdet av växande skog, hade han nödgats

söka anskaffa del av köpeskillingen på annat håll. Därest detta lyckats hade

hans första åtgärd, enligt vad erfarenheten visat men som med rätta beklagats,

ofta blivit att genast avverka så mycket skog som möjligt. Uppenbart

syntes vara att den vid 1937 års riksdag beslutade skärpningen av jorddelningslagen,

enligt vilken i trakter med riklig skogstillgång nybildade jordbruk

skulle tilldelas ej endast skog för husbehovet utan jämväl stödskog,

komme att verka än mer försvårande om icke hindrande på möjligheten

för mindre bemedlade i dessa orter att skaffa sig egna jordbruk. Detsamma

gällde den för vårt land viktiga frågan örn förstärkning av ofullständiga

jordbruk. Denna förstärkning kunde ske på flera sätt. I stora delar

av landet torde ett av de bästa sätten vara att förse de ofullständiga jordbruken

med ökad skogstilldelning, varigenom desammas innehavare kunde

få tillfällen till arbete inom egna gränser och därigenom stöd för jordbruket.

Men förvärv av sådana utökningar av skogsmark hindrades därav att skogen

som regel ej kunde få belånas. För den statliga egnahemsverksamheten, som

måste inriktas på ett kraftigt stödjande av nybildning av bärkraftiga jordbruk

(familjejordbruk) samt förstärkning av ofullständiga jordbruk, vore

frågan om möjlighet till belåning av den växande skogen av mycket stor vikt.

Egnahemsutredningen övervägde jämväl att i sitt förslag rörande den fortsatta

egnahemsverksamheten föreslå anordningar för belåning av skog.

Frågan hade emellertid stor betydelse också utanför egnahemsverksamheten

eller för bondejordbruket såsom sådant särskilt i de mera skogrika delarna

av landet, där skogsvärdet utgjorde en betydande eller den mest betydande

delen av fastighetsvärdet. Där förelåge som i promemorian samt vid

föregående tillfällen, då frågan varit föremål för övervägande, påvisats ett

både naturligt och legitimt behov av skogskredit för skilda ändamål icke

endast vid förvärvet utan jämväl under ägarens brukningstid. Sagda ändamål

måste givetvis anses avse jordbruket såsom sådant eller jordbruket och

skogen såsom en enhet. Då detta behov visats icke kunna tillgodoses genom

nu förefintlig möjlighet till hypotekslån, vore enligt egnahemsutredningens

mening åtgärder i den med promemorian avsedda riktningen synnerligen påkallade.

Vid många tillfällen hade påtalats hurusom hela bondehemman inköptes

av s. k. skogsspekulanter, som avverkade så mycket som möjligt av

skogen och sedan läte hemmanet åter men skövlat gå över i bondehänder.

Givetvis skulle ett verksamt hinder häremot vara. örn den förste ägaren kunde

få belåna sin skog och därigenom klara upp det kreditbehov, som nödgat

honom sälja till skogsspekulanten. Bolagsförbudslagen hade genom den

1937 antagna ändringen i viss del blivit skärpt. Därigenom linde den skogsmark.

vilken kunde erfordras till förstärkning av jordbruk i orten, som lode

brist på skog, i princip blivit undantagen från bolagskonccssion, liven örn

det hemman, till vilket skogsmarken hörde, ej behövde densamma. För att

syftet med denna regel skulle nås vöre givetvis nödigt att möjligheter skapades

för bondejordbruket att förvärva denna skogsmark. Egnahemsutredningen

förmenade slutligen att med lämpligt avvägd begränsning för ägaren i rätten

att avverka skog ä belånad fastighet, sådana garantier kunde ernås för in
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

teckningshavare att skogen förbleve vid belåningsvärdet. På lång sikt torde

skogsvärdena få anses lika säkra som jordbruksvärdena. På kortare sikt

och vid tillfällen då jämförelsevis höga rotvärden inginge i taxeringsvärdena

syntes viss försiktighet vara påkallad.

Lånenämnden för sekundär jordbrukskredit har förklarat sig ej vilja bestrida

riktigheten av uppfattningen att möjligheterna att belåna skog icke

vore sådana som de borde vara. Den växande skogen utgjorde en tillgång, som

borde kunna tagas i anspråk i större utsträckning än som för närvarande

vore möjligt för tillgodoseende av jordbrukarnas kreditbehov. Nämnden

kunde ej bestrida, att bland jordbrukarna förefunnes ett behov av att med

utnyttjande av möjligheten till en sådan högbelåning, som den i promemorian

föreslagna statliga utlåningsverksamheten innebure, skaffa sig krediter,

vare sig ändamålet därmed sammanhängde med skogsdriften eller det egentliga

jordbruket. Nämnden ville särskilt understryka, att behovet av kredit

för ändamål, som sammanhängde med skogsvården, på många håll vore

särskilt framträdande. Det syntes i sådana fall naturligt, att man, då det

gällde att undersöka de framkomliga vägarna för att uppnå vidgade kreditmöjligheter,

särskilt toge sikte på just det objekt, för vars skull krediten erfordrades,

nämligen den växande skogen.

Skogsägareföreningarnas riksförbund har förklarat sig bestämt hävda den

uppfattning, som kommit till uttryck såväl i 1925 års bolagsförbudslag, i

1926 års lag örn delning av jord på landet och särskilt i de år 1937 vidtagna

ändringarna i den sistnämnda lagen och som framhävde, att skapandet av

bärkraftiga jordbruk även förutsatte erforderliga skogstillgångar. Detta innebure

dels att redan befintliga fastigheter skulle kunna kompletteras med

skog utöver husbehovet (stödskog) och dels att detta även skulle eftersträvas

vid nya fastigheters bildande. I båda fallen gjorde sig emellertid gällande

ett ökat kreditbehov emot tidigare, då kravet på fastigheternas skogstillgång

varit mindre framträdande.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har likaledes konstaterat,

att det med skogsbruk förenade jordbruket, liksom annan ekonomisk företagarverksamhet,

utöver det egna kapitalet krävde tillgång till såväl fasta

som rörliga krediter samt att utvecklingen medfört en ökning av näringens

kapitalbehov. Tillgången till en väl ordnad skogsbelåning vore även

ur skogsvårdssynpunkt av icke ringa värde. I en mångfald skiftande situationer

kunde skogsbelåningsmöjligheterna komma väl till pass för att avvärja

ett för tidigt och förlustbringande ianspråktagande av skogen. Skogsbelåningen

kunde jämväl bliva ett medel att direkt tjäna skogsproduktiva

syften, i den mån den anlitades för utförande av förbättringsarbeten. Emellertid

har centralrådet uttalat sig för att, innan mera ingripande åtgärder

vidtoges till underlättande av skogens utnyttjande som kreditobjekt, en ytterligare

undersökning borde komma till stånd rörande bland annat behovet

av dylika åtgärder.

I en del av de avgivna yttrandena har dragits i tvivelsmål, huruvida behov

förelåge av särskilda åtgärder för underlättande av skogsbelåning. I denna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

9

riktning lia uttalat sig statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

fullmäktige i riksbanken och styrelsen för svenska sparbanksföreningen.

Fullmäktige i riksbanken ha anfört, att genom de numera förefintliga

möjligheterna att brandförsäkra växande skog samt den ökade

trygghet mot olämplig skogsavverkning, som gällande skogslagstiftning beredde,

skogens kreditvärde syntes lia förbättrats. Vid genomförandet av

förslaget angående utsträckning av 1930 års lag om begränsning av rätten

att avverka skog å intecknad fastighet skulle denna säkerhet ytterligare

ökas. Under rådande förhållanden med riklig penningtillgång syntes lån i

önskvärd omfattning och på relativt förmånliga villkor i regel stå att erhålla

i sparbanker och affärsbanker mot säkerhet i, förutom fastighets jordbruksvärde,

jämväl dess skogsvärde.

I detta sammanhang må nämnas, att styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan

uttalat som sin uppfattning att, örn de i promemorian föreslagna

ändringarna i författningarna för jordbrukskasserörelsen genomfördes, förekommande

kreditbehov, vad kassamedlemmarna beträffade, syntes kunna

tillgodoses utan några särskilda åtgärder för statlig utlåning.

Såväl i vissa av de förut omnämnda yttrandena som i ett par andra sådana

har ansetts, att åtgärder för underlättande av belåning icke borde vidtagas

utan att dessförinnan ytterligare utredning kommit till stånd. Bland

annat har även hänvisats till att 1936 års skogsutredning syntes komma att

behandla vissa skogsbrukets kreditspörsmål ävensom att 1936 års egnahemsutrednings

undersökning likaledes syntes beröra frågan örn belåning av skog.

De i de avgivna yttrandena framkomna betänkligheterna ha i allmänhet

främst riktat sig mot förslaget örn åtgärder för utlämnande av statliga sekundärlån

mot säkerhet i skog. Redogörelsen för yttrandenas innehåll i

detta hänseende torde få anstå till ett senare sammanhang.

Enligt vad som framhållits i förenämnda inom jordbruksdepartementet Departementsupprättade

promemoria och bland annat bekräftats av vad 1936 års egna- Zeferi.

hemsutredning anfört i sitt yttrande över promemorian, föreligger för jordbrukarna

ett naturligt och legitimt behov av skogskredit för skilda ändamål.

I anslutning till vad i promemorian anförts vill jag särskilt understryka

angelägenheten av att envar jordbrukare — där detta är möjligt — beredes

tillfälle att förvärva tillräckliga skogstillgångar för att jordbruket skall

kunna bliva bärkraftigt. Jordbrukaren är emellertid ofta icke i stånd härtill,

om han ej kan skaffa sig medel genom upptagande av lån till relativt

betydande belopp. Han kan visserligen anlita utvägen att avverka skog och

använda inkomsten härav till betalning av köpeskillingen för inköpt fastighet,

men detta är en utväg, som, i den mån avverkningen sträcker sig alltför

långt med hänsyn lill skogens framtida avkastningsmöjligheter, icke kan

förordas vare sig med hänsyn till jordbrukarens eget intresse eller ur skogsvårdens

eller skogshushållningens synpunkt.

1 detta sammanhang vill jag nämna, att förslag torde komma alt föreläggas

årets riksdag örn en lagstiftning rörande vissa begränsningar i rätten

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

att avverka skog å nyförvärvad fastighet. Denna lagstiftning — som närmast

är motiverad av syftet att motverka spekulation med skogsegendom —

torde komma att innebära vissa inskränkningar även i lojala fastighetsförvärvares

möjligheter att tillgodogöra sig skogstillgångarna i alltför stor

omfattning. Genomförandet av en sådan lagstiftning torde vara ägnat att

ytterligare öka behovet av kredit i samband med fastighetsförvärv.

Vare sig behovet av kredit sålunda hänför sig till förvärvet av erforderliga

skogstillgångar eller avser annat legitimt ändamål, som sammanhänger med

skogsbruket, synes det mig vara ett önskemål, att kreditbehovet tillgodoses

i tillräcklig omfattning och på lämpliga villkor. Härvid får visserligen

icke förbises faran av en alltför hög skuldsättning för jordbrukarna. Hänsynen

härtill torde emellertid icke böra tagas till intäkt för att underlåta

sådana åtgärder, varigenom jordbrukarna kunna få sina legitima och ekonomiskt

motiverade kreditbehov tillgodosedda. Däremot torde nämnda hänsyn

böra föranleda, att jordbrukarnas krediter med avseende å villkoren för

återbetalning m. m. ordnas på ett ändamålsenligt sätt.

Det synes naturligt att, då det gäller att skapa förutsättningar för ett rationellt

tillgodoseende av jordbrukarnas behov av kredit för skogliga ändamål,

i första hand undersöka, i vad mån skogen själv kan läggas till grund

för kredit.

Utnyttjandet av skogen som kreditobjekt försvåras av att långivaren vid

bedömandet av säkerhetens värde måste taga hänsyn till risken, att skogen

kan bliva föremål för avverkning. Enligt vad i promemorian framhållits,

torde skogsvårdslagens bestämmelser icke på ett tillfyllestgörande sätt trygga

långivares anspråk på säkerhet för vidmakthållandet av belånad skogs värde.

Detta har däremot varit syftet med den år 1930 tillkomna lagen örn begränsning

av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, vilken lag emellertid

är tillämplig allenast med avseende å liypoteksföreningarnas utlåning.

I det följande kommer jag att upptaga till undersökning, om ifrågavarande

lagstiftning kan utsträckas till att gälla även andra kreditinrättningar.

Skogens användbarhet som kreditunderlag påverkas också av riskerna för

fluktuationer i priserna å trävaror. Det är uppenbart, att vid bedömandet

av skogsbelåningens höjd hänsyn även måste tagas till sådana risker.

Ändrad lagstiftning om begränsning av rätten att avverka skog

å intecknad fastighet. I

I samband med att lanthypoteksföreningarna år 1930 erhöllo rätt att i

fastighets belåningsvärde inräkna värdet å växande skog, infördes särskilda

bestämmelser med syfte att skydda hypoteksföreningarna mot risken att

belånad fastighet genom alltför omfattande skogsavverkningar kunde få sitt

värde reducerat. Dessa bestämmelser återfinnas i lagen den 6 juni 1930

(nr 202) örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet

och äro i huvudsak av följande innehåll.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

11

Om i fall, då hypoteksförening meddelar lån mot inteckning i fastighet

med växande skog, mellan fastighetens ägare och föreningen överenskommelse

träffas, att viss inskränkning skall gälla i rätten att avverka skogen,

må enligt 1 § första stycket skogsvårdsstyrelsen, där de härutinnan överenskomna

bestämmelserna ej äro stridande mot grunderna för god skogsvård,

på begäran av föreningen meddela föreskrift, att bestämmelserna skola med

den verkan, som i lagen sägs, lända till efterrättelse.

I 1 § andra stycket stadgas, att om lånet infriats eller fastigheten eljest

ej längre häftar därför eller föreningen förklarat sig icke vidare påfordra

föreskriftens tillämpning, ändå att fastigheten alltjämt svarar för lånet, föreskriften

skall upphöra alt gälla. Om förhållande, på grund varav föreskriften

upphör att gälla, skall föreningen ofördröjligen underrätta skogsvårdsstyrelsen.

De i avseende å avverkningen fastställda bestämmelserna gälla enligt 2 §

mot envar. Innehar någon vid tiden för föreskriftens meddelande rätt att å

fastigheten avverka skog, och har han icke samtyckt till bestämmelserna,

är han dock icke bunden av föreskriften i den mån hans rätt därav beröres.

I 3 § finnas vissa ansvarsbestämmelser upptagna. Sålunda stadgas, att beträffande

ansvar för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift och om

fullföljd av talan mot dess beslut gäller vad i 6 och 7 kapitlen skogsvårdslagen

är stadgat beträffande ansvar för avverkning i strid mot föreskrift, som

meddelats enligt nämnda lag, och rörande fullföljd av talan mot beslut om

dylik föreskrift. Behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet

virke, och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, skall dock i första

hand användas till lånets täckande. Vad sålunda stadgats om redovisning

av sådan behållning och ersättning skall gälla, ändå att överträdelsen

innefattar jämväl förseelse mot annan lag.

Uppsikt över meddelad föreskrifts efterlevnad utövas jämlikt stadgande

i 4 § av skogsvårdsstyrelsen efter grunder samt på villkor i avseende å ersättning

och annat, som med hypoteksföreningen överenskommas. Med ägare

av fastighet skall enligt 5 § likställas innehavare av fideikommiss. Slutligen

skall jämlikt 6 § lagen äga tillämpning allenast beträffande skog, som

enligt lag står under skogsvårdsstyrelses uppsikt.

Ifrågavarande lagstiftning grundar sig på ett av särskilda sakkunniga den

27 december 1929 avgivet betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit.

Dessa sakkunniga uttalade sig för att av dem föreslagna regler endast skulle

göras tillämpliga å utlåningen från hypoteksföreningarna. Att de inskränkte

sig härtill, var så mycket mer naturligt, som de enligt sitt uppdrag allenast

undersökte primärbelåningsfrågan och härvid främst uppehöllo sig vid hypoteksföreningarnas

utlåningsverksamhet. Gentemot en tillämpning av de

föreslagna reglerna på inteckningshavare i allmänhet anförde de sakkunniga

betänkligheter ur den synpunkten att en hushållningsplan, varom långivare

och låntagare träffade överenskommelse, kunde bliva i behov av jämkning

och att en sådan jämkning kunde påfordra en tungrodd procedur, örn medgivande

härtill erfordrades från flera långivare. Men därjämte kunde befaras,

alt svårigheter skulle yppa sig alt erhålla ett samfällt medgivande från

långivarna, bland vilka någon måhända saknade förutsättning alt bedöma

innebörden i vad det gällde och funne det lugnast vidbliva det som en gång

prövats betryggande. Förfore kreditgivaren ej med omdöme och känsla av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

ansvar, bleve hushållningsplanen för skogsägaren ett tryckande band, och

det kunde ifrågasättas, om det vore lyckligt att öppna väg för en allmännare

utbredning av förfarandet, varigenom skötseln av våra skogar i större omfattning

ställdes beroende av all slags kreditgivare och deras godtycke.

I den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har inledningsvis

lämnats följande redogörelse för den nuvarande omfattningen av

den utlåning från hypoteksföreningarnas sida, som grundas på värdet av

växande skog och vid vilken föreningarna författningsenligt haft att påkalla

tillämpning av nyssnämnda lag:

Enligt vissa av hypoteksbanken under hösten 1937 lämnade approximativa

uppgifter hade då utestått omkring 170 skogslån med ett sammanlagt ursprungligt

kapitalbelopp, belöpande å skogsvärde, av omkring 2.8 miljoner

kronor. Till jämförelse nämndes, att hypoteksföreningarnas utestående lån i

sin helhet vid 1936 års utgång uppgått till ungefär 440 miljoner kronor.

Enligt nämnda uppgifter från hypoteksbanken hade skogslänen fördelat

sig på följande sätt på de olika hypoteksföreningarna:

Hypoteksförening

Kapitalskuld belö- pande å skogens

värde. Ursprungligt

belopp. Jämna

100-tal kronor

Antal lån

Genomsnitt- ligt kapital- belopp

Östgöta ....................................

626,100

27

23,200

Smålands m. fl. provinsers ................

935,200

21

44,500

Värmlands ................................

297,000

16

18,600

Mälarprovinsernas ..........................

1,300

1

1,300

Skånska ....................................

51,200

2

25,600

Älvsborgs m. fl. läns........................

473,800

30

15,800

Gotlands ..................................

92,100

28

3,300

Gävle-Dala ................................

—

—

—

Norrlands.................................

296,100

41

7,200

örebro ....................................

—

—

—

2,772,800

166

16,700

Beträffande Norrlands hypoteksförening hade hypoteksbanken uppgifter

innehållit^ mera detaljerade siffror. Enligt dessa hade återstående kapitalskuld

å lån, för vilka reglerna om skogsbelåning tillämpades, utgjort något

mer än 600,000 kronor, varav omkring 300,000 kronor grundats på skogsvärde.

Ungefär en tiondel av lånen avsåge rena skogsfastigheter. Antalet

utlämnade lån vore någorlunda jämnt fördelat på de gångna åren.

a Av de lämnade uppgifterna framginge, att hypoteksföreningarnas skogsbelåning

erhållit en förhållandevis ringa omfattning. Anledningarna härtill

syntes vara flera. Att åtminstone icke alla hypoteksföreningarna varit intresserade

av att utnyttja möjligheterna att belåna skog torde kunna utläsas

ur sammanställningen. Å andra sidan hade måhända låntagarna varit obenägna

att underkasta sig den kontroll och de kostnader — låt vara att dessa

vore ganska obetydliga —- vilka följde med ifrågavarande lån. Härtill komme,

att hypotekslånens bundenhet i fråga om återbetalningsvillkoren kunde

innebära olägenheter med hänsyn till att skogsägaren kunde vilja i någon

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

13

mån anpassa återbetalningen efter sina möjligheter att bereda sig inkomster

genom skogsavverkning. Hypotekslån hade för övrigt utan tillämpning av

1930 års lag kunnat erhållas på grundval av värdet å skogsmark (ej

växande skog), och härvidlag vore att märka, att örn hypoteksvärdering

anlitats, därvid ofta kunnat tillämpas tämligen höga värden, så att skogsmarken

vid dylik värdering kunnat komma att åsättas ett lika högt värde

som det sammanlagda taxeringsvärdet för skogsmarken och den växande

skogen.

Till underlättande av möjligheterna att belåna skog har i promemorian

förordats, att tillämpningen av 1930 års lag måtte utsträckas även till fall,

då kredit utlämnas av vissa andra kreditinrättningar än liypoteksföreningar,

varvid det skydd, som nämnda lag medgiver, skulle kunna utnyttjas också

med avseende å andra lån än bundna primärlån.

I promemorian har närmast ifrågasatts, att lagen, förutom å hypoteksföreningarna,

skulle göras tillämplig å jordbrukskassor och centralkassor för

jordbrukskredit samt sparbanker. Vidare har i promemorian fästs uppmärksamheten

på den utlåning, som sker från egnahemslånefonden och härmed

jämförliga fonder. Enligt vad i promemorian anförts måste denna utlåning

— som har till uppgift att främja egnahemsbildningen — för att kunna

effektivt verka för detta ändamål, ofta sträcka sig ganska högt i förhållande

till belånad egendoms värde. Med hänsyn härtill och till att jordbruksegnahem

borde omfatta även skog, syntes det sannolikt, att det för egnahemsbelåningen

kunde innebära fördelar, örn bestämmelserna angående begränsning

av avverkningsrätten beträffande intecknad egendom gjordes tillämpliga även

å egnahemslån.

Det har i promemorian framhållits, att en utsträckning av 1930 års lag

till andra kreditgivare än hypoteksföreningarna av allt att döma skulle föra

med sig, att lagen komme att anlitas även vid utlämnandet av mindre lån och

vid belåning av mindre fastigheter än som i allmänhet varit fallet, så länge

fråga endast varit om hypoteksföreningslån. Det skulle emellertid stå den

kreditgivare fritt, som så önskade, att bestämma sig för vissa minimigränser

för skogsbelåning. En sådan begränsning kunde i praktiken visa sig

motiverad med hänsyn till alt kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas biträde

kunde, då det gällde mycket små lån, bliva avsevärda i förhållande till

lånens belopp. I sista hand syntes väl för övrigt låntagarna själva vara obenägna

att för ett helt obetydligt lån ikläda sig kostnader av ifrågavarande

slag och underkasta sig inskränkning i förfoganderätten över sin skog.

Till vilka belopp kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas biträde belöpte

sig, vore beroende av arten och omfattningen av det biträde, som påkallades.

Ofta syntes det vara lämpligt eller rent av nödvändigt, att skogsvårdsstyrelserna

vore behjälpliga vid upprättandet av överenskommelser mellan

långivare och låntagare örn erforderliga inskränkningar i den senares rätt

att avverka skog. Det vore givet att, i den mån skogsvårdsstyrelserna sålunda

själva biträtt vid överenskommelsers upprättande, styrelsernas arbete

med behandlingen av ansökningar, som avsåge meddelande av föreskrift örn

överenskommelsernas efterlevnad, komme att bliva lättare än eljest och följ
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 281.

aktligen kostnaderna härför kunde hållas lägre. I överenskommelserna mellan

hypoteksföreningarna och deras låntagare brukade föreskrivas, att avverkning

annorledes än till husbehov allenast finge ske efter utsyning av

skogsvårdsstyrelse. Där så skedde, kunde skogsvårdsstyrelsernas kontroll

över att meddelade föreskrifter efterlevdes ske i samband med utsyningarna.

vilket likaledes vore ägnat att förbilliga kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas

biträde. Under hänvisning till vissa uppgifter rörande storleken av

ifrågavarande kostnader, har uttalats den uppfattningen, att dessa icke borde

behöva verka avskräckande på kreditinrättningar och låntagare, där icke

fråga vore om endast helt obetydliga lån.

Beträffande frågan, i vad mån en utsträckning av 1930 års lag komme att

medföra ökat arbete för skogsvårdsstyrelserna, har i promemorian framhållits,

att detta naturligtvis vore beroende av den omfattning, i vilken lagen

komme att tillämpas. Vid bedömandet av denna fråga borde emellertid även

uppmärksammas, att det blivit mer och mer vanligt, att skogsägare oberoende

av kreditsynpunkter anlitade skogsvårdsstyrelses biträde till utstämpling

och att numera sådan skedde på en mycket stor del av de enskilda skogarna,

örn man undantoge bolagsskogarna. Där sålunda utstämpling redan nu

skedde, torde det ej behöva befaras, att en utsträckt tillämpning av 1930 års

lag skulle medföra någon mera betydande ökning i arbetsbördan för skogsvårdsstyrelserna.

Men även där så skulle bliva fallet, borde detta ur skogsvårdsstyrelsernas

synpunkt så mycket mindre möta invändningar, som såväl

reglerandet av avverkningen genom överenskommelser som därav föranledd

utstämpling jämsides med sin betydelse ur kreditsynpunkt komme att tillgodose

skogsvårdens intressen.

Enligt vad slutligen anförts kunde en utsträckning av lagstiftningen örn

begränsning i avverkningsrätten beträffande intecknad fastighet tänkas medföra

vanskligheter i sådana fall, då en primärinteckning i en skogsegendom

blivit belånad hos viss kreditinrättning under förbehåll örn inskränkning i

avverkningsrätten och det sedermera för låntagaren uppkomme anledning

att även belåna en sekundärinteckning i samma egendom. Om det senare

lånet då erhölles hos den kreditinrättning, som mottagit primärinteckningen,

behövde inga svårigheter uppstå. Men örn sekundärlånet meddelades av en

annan kreditinrättning, vilken likaledes ville ha garanti mot avverkning, måste

tydligen beaktas, att låntagarens överenskommelser med de båda kreditinrättningarna

icke strede mot varandra. Att så icke bleve fallet ankomme

det i sista hand på skogsvårdsstyrelsen att tillse. Det torde emellertid böra

övervägas, örn icke endast en överenskommelse av förevarande slag borde

få fastställas för en och samma egendom. I annat fall kunde det bliva erforderligt

att träffa avgörande, huru genom försäljning av förbrutet virke

uppkommen behållning m. m. skulle fördelas mellan olika långivare.

Det har icke ansetts vara nödvändigt att i 1930 års lag om begränsning av

rätten att avverka skog å intecknad fastighet angiva, vilka kreditgivare som

skulle kunna anlita densamma vid skogsbelåning. Bland annat skulle detta

kunna medföra omgång vid eventuellt ändrad beteckning på olika kredit
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

15

institutioner. Lämpligt syntes därför vara, att Kungl. Maj:t erhölle rätt att

bestämma, med avseende å vilka kreditgivare lagen skulle kunna tillämpas.

En bestämmelse härom syntes böra införas i 1930 års lag.

I yttrandena över förevarande promemoria har förslaget örn utsträckt tilllämpning

av 1930 års lag i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, Mnenämnden för sekundär

jordbrukskredit, 1936 års egnahemsutredning, skogsägareföreningarnas

riksförbund samt styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank,

svenska jordbrukskreditkassan, svenska bankföreningen och svenska sparbanksföreningen,

även om i en del av dessa yttranden tveksamhet överhuvud

taget uttalats rörande behovet av åtgärder för underlättande av skogsbelåning.

I fråga örn skogsvårdsstvrelsernas befattningstagande med belåningsverksamheten

har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört följande:
En

utvidgning av lånerörelsen nied växande skog som säkerhet syntes ej

lämpligen kunna omfatta skogar under en viss storleksgrad, där en betryggande

övervakning av att skogspanten icke mera avsevärt försämrades knappast

kunde genomföras, åtminstone ej utan att kostnaderna härför bleve proportionsvis

synnerligen höga. Samma gällde beträffande utlämnandet av

mindre lån. Nämnda kostnader måste självfallet förutsättas bliva en regulator

i fråga om minimigränsen för skogsbelåning.

En utsträckt tillämplighet av 1930 års lag syntes för det egentliga skogsvårdsstyrelsearbetets

vidkommande lätt medföra olägenheter. Redan i det

yttrande, centralrådet avgivit över av särskilda sakkunniga i december 1929

framlagd utredning med förslag angående primär jordbruks- och skogskredit,

hade centralrådet ställt sig betänksamt ifråga om skogsvårdsstyrelsernas beklädande

med uppdraget att handhava tillämpningen av författningen. Denna

uppgift hade ansetts ligga deras huvudsakliga verksamhet jämförelsevis fjärran.

Genom att skogsbelåningen hittills ägt obetydlig omfattning, hade

några menliga verkningar härav för styrelserna ej kunnat påtagligt framträda.

Därest emellertid lagen skulle erhålla väsentligt vidgad giltighet, torde

olägenheterna för skogsvårdsstyrelserna komma att starkare göra sig gällande.

Principiellt syntes ur flera synpunkter kunna ifrågasättas lämpligheten

av att låta skogsvårdsstyrelserna intaga en slags mellanställning mellan

långivare och låntagare och belastas med det ansvar, som därav följde.

Visserligen kunde inträffa, att genom fastigheternas skogsbelåning ökade

betingelser för en förbättrad och på uthållighet i avkastningen grundad skogsskötsel

skulle åvägabringas. Jämväl skulle skogsvårdsstyrelserna, örn de

anlitades för utsyningarnas verkställande å dessa fastigheter, kunna uträtta

mycket gott till skogsvårdens fromma. Det primära i detta arbete bleve

dock sannolikt icke skogsvårdens tillgodoseende utan tillämpningen av meddelad

avverkningsföreskrift. Styrelsernas verksamhet å de belånade fastigheterna

finge med andra ord, åtminstone i låntagarnas ögon, mera fiskalisk

lin rådgivande och biträdande karaktär.

I samband härmed borde framhållas den ökning i skogsvårdsstyrelsernas

ständigt växande arbete, som därigenom skulle uppstå och bliva till men

för de aktiva skogsvårdssträvandena, vilkas stimulerande och understödjande

vore styrelsernas främsta arbetsuppgift, övervakandet av ett större

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

antal intecknade skogar, och särskilt då mindre sådana, vilka hastigt kunde

försämras såsom lånesäkerhet, skulle pålägga styrelserna arbetsuppgifter av

betydande mått. Låt vara att skogsvårdsstyrelserna borde beredas möjlighet

att få sina kostnader härför fullt ut täckta, kontrollverksamheten ifråga komme

dock att för styrelserna och fullgörandet av deras övriga uppdrag bliva

betungande. Vid bedömandet av denna fråga torde allt för stor vikt ej böra

fästas vid det förhållandet, att skogsvårdsstyrelsernas biträde numera, oberoende

av kreditsynpunkter, rätt allmänt anlitades till utstämpling och att

sådan skedde på en stor del av de enskilda skogarna, örn man undantoge

bolagsskogarna. Kontroll över skogspanter måste dock utövas även vid

andra tillfällen, än då stämplingsförrättningar ägde rum.

Nu anförda olägenheter gjorde sig självfallet i ökad utsträckning gällande,

i samma mån som skogskrediten omfattade i förhållande till belåningsvärdet

allt högre liggande säkerhet.

Det har synts centralrådet uppenbart, att innan mera ingripande åtgärder

vidtoges till underlättande av skogens utnyttjande som kreditobjekt, i görligaste

mån borde klarläggas såväl behovet och lämpligheten av nya eller ändrade

former för belåning av skog som deras verkningar i olika riktningar ej

minst vad skogsvårdsstyrelserna anginge.

I flera av de avgivna yttrandena har behandlats frågan, å vilka kreditgivare

1930 års lag borde göras tillämplig.

Sålunda ha fullmäktige i riksbanken framhållit som sin mening, att det

icke vore lämpligt att göra något uttalande, som begränsade möjligheten för

Kungl. Majit att utnyttja bemyndigandet. Ur låntagarnas synpunkt vore

det av intresse, att kredit kunde erhållas från flera håll. Det vore därför

önskvärt att även riksbanken, affärsbanker, försäkringsbolag, pensionsfonder,

stiftelser och liknande institutioner kunde erhålla möjlighet att utnyttja den

ökade säkerhet vid belåning av skogsfastighet, som lagförslaget innebure.

Uttrycket »andra kreditinrättningar» i vid promemorian fogat författningsförslag

syntes därför böra ändras så att i bemyndigandet innefattades

samtliga här avsedda institutioner.

Bank- och fondinspektionen har uttalat förvåning över att affärsbankerna

utelämnats i förevarande hänseende. Man syntes överhuvud taget icke kunna

göra gällande, att affärsbankernas kreditgivning mot säkerhet i växande

skog vore av sådan beskaffenhet, att fog skulle förefinnas att förvägra dem

en förmån, som enligt förslaget skulle beredas andra kreditinrättningar. Inspektionen

bär hävdat den meningen, att därest en utvidgning av den ifrågavarande

lagens tillämplighetsområde överhuvud skedde, detta även måste

omfatta affärsbankernas verksamhetsområde. I övrigt har inspektionen anslutit

sig till den i promemorian framförda meningen, att även om en utvidgad

tillämplighet av den ifrågavarande lagen vore betingad, detta dock

icke borde ske på så sätt, att inteckningshavare i allmänhet skulle kunna påkalla

en tillämpning av densamma. Inspektionen har förmenat, att i själva

lagen borde angivas, vilka kreditgivare som ägde påkalla dess tillämplighet.

Styrelsen för svenska bankföreningen har anfört starka gensagor mot att

icke 1930 års lag föreslagits jämväl skola kunna utnyttjas av affärsbanker
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

17

na. Styrelsen har hänvisat till vissa uppgifter rörande affärsbankernas kreditgivning

till jordbruket. Det syntes motsvara ett allmänt intresse, att tillfälle

bereddes att genom tillämpning av föreskrifterna i 1930 års lag örn avverkningsbegränsning

underlätta affärsbankernas kreditgivning till jordbrukarna

med skog såsom säkerhet. I detta sammanhang borde jämväl erinras

om den mycket omfattande belåning av skog åt industriföretag, som på

olika sätt inginge i affärsbankernas rörelse. Samtliga omständigheter hade

åstadkommit, att affärsbankerna, bland de olika slagen av kreditinrättningar

inom vårt land, företrädde den mest omfattande och mångsidiga erfarenhet

örn skogen såsom kreditobjekt. Styrelsen har ansett självklart, att

föreskrift örn utsträckt tillämpning av 1930 års lag borde meddelas beträffande

alla slag av kreditinrättningar, som vore underställda statlig tillsyn

och funnes kunna ha gagn av lagens tillämpning.

Sparbanksinspektionen, som likaledes ansett lagen även böra kunna utnyttjas

av affärsbankerna, har förordat, att densamma skall göras tillämplig,

förutom å statliga organ, även å varje sådan kreditinrättning, vars reglemente

blivit fastställt av Kungl. Majit eller länsstyrelse.

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har uttalat sig för att 1930

års lag göres tillämplig å samtliga kreditinstitutioner.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har förordat, att det skydd,

som 1930 års lag ger långivaren, tillerkännes alla kategorier av under statskontroll

stående penninginrättningar, vilka prövas lämpliga för här åsyftade

uppgift.

Beträffande den i promemorian uppställda frågan, örn icke endast en avverkningsöverenskommelse

borde få fastställas för en och samma egendom,

har bank- och fondinspektionen anfört följande:

Detta förslag måste givetvis fattas så, att de olika kreditgivarna skulle ansluta

sig till samma överenskommelse, ty om sådan möjlighet icke skulle stå

öppen, skulle ju den kreditgivare, som först träffat avverkningsöverenskommelse

med den låntagande skogsägaren, kunna i vissa fall bereda sig en förmån

på bekostnad av annan kreditgivare, vilkens inteckningssäkerhet löpte

med bättre förmånsrätt i den belånade skogen. I § 3 av lagen stadgades nämligen,

att då avverkning skett i strid mot av skogsvårdsstyrelse meddelad föreskrift,

behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet virke, och

utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, i första hand skulle användas

till täckande av det lån, där avverkningsöverenskommelsen gällde. Därest

lagen gåves utvidgad tillämplighet, borde stadgandet i § 3 omarbetas på

så sätt, att icke kreditgivare med sämre å belånad inteckning grundad rätt

genom avverkningsöverenskommelse förringade den rätt i den växande skogen,

som kreditgivare med bättre inteckningsrätt kunde äga. Det torde vara

nödvändigt, att i lagen intoges bestämmelser av innehåll, att fastigheten icke

finge vara belastad med inteckning för fordran, som hade bättre rätt än någon

av de inteckningar, som pantförskrivits för de lån, för vilka lagen skulle tilllämpas,

samt att överenskommelse skulle hava träffats mellan de långivare,

för vilkas lån lagen bleve tillämplig, hur värdet av förbrutet virke eller utdömd

ersättning skulle fördelas mellan långivarna.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 261.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Departements
chefen.

Syftet med 1930 års lag om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad

fastighet är att skydda hypoteksföreningarna mot risken, att säkerheten

för inteckningslån försämras genom alltför långtgående avverkning av

skog. Hypoteksförening, som med låntagare träffar överenskommelse örn

att viss plan skall följas vid avverkningen, kan hos vederbörande skogsvårdsstyrelse

begära föreskrift, att överenskommelsen skall lända till efterrättelse,

varefter skogsvårdsstyrelsen utövar uppsikt över att ifrågavarande

föreskrift efterleves.

Den nu föreslagna utsträckningen av 1930 års lag till att gälla, förutom

hypoteksföreningarna, även vissa andra kreditinrättningar är ägnad att för

dessa minska de risker, som äro förenade med skogsbelåning, och bör sålunda

underlätta för jordbrukarna att utnyttja skogen som kreditunderlag.

Med hänsyn härtill och till vad jag förut anfört angående behovet av sådana

belåningsmöjligheter anser jag önskvärt, att ifrågavarande lagändring

kommer till stånd.

Även om 1930 års lag sålunda erhåller utsträckt tillämpning, torde det

knappast finnas tillräcklig anledning att antaga, att lagen skall komma att

utnyttjas i särdeles stor omfattning. Avsikten med den ifrågasatta lagändringen

är icke, att lagen skall komma till användning i så många fall som

möjligt utan att den skall kunna anlitas, där detta kan underlätta för en

skogsägare att erhålla lämpligt ordnad kredit. Att skogsägarna skola vara

benägna att, utan att det är nödvändigt, underkasta sig den uppsikt, som

lagen förutsätter, är icke troligt. Med hänsyn härtill finner jag föga sannolikt,

att en utsträckning av lagens tillämpning skall behöva medföra olägenheter

för skogsvårdsstyrelserna. För övrigt måste ihågkommas, att en väl

ordnad skogsbelåning är av värde även ur skogsvårdssynpunkt. Härtill

kommer, att den övervakning, som föranledes av tillämpningen av ifrågavarande

lagbestämmelser, giva skogsvårdsstyrelserna ökade tillfällen att

verka för en god skogsvård.

I förenämnda promemoria har i första hand åsyftats, att 1930 års lag förutom

å hypoteksföreningarna skulle erhålla tillämpning å jordbrukskassorna

och centralkassorna för jordbrukskredit, vilka äro inrättade med statens

stöd för att tillgodose jordbrukarnas kreditbehov, ävensom å sparbankerna,

vilka senare torde vara de kreditinrättningar som ha den största utlåningen

till jordbruket. Emellertid har i en del yttranden förordats, att lagen

även erhåller tillämpning med avseende å affärsbankerna. Med särskild

skärpa ha styrelsen för svenska bankföreningen samt bank- och fondinspektionen

uttalat sig i denna riktning. Ehuru jag anser, att skäl kunde motivera,

att lagen tills vidare i avvaktan på ytterligare erfarenheter icke utsträcktes

längre än i promemorian avsetts, finner jag mig likväl, med hänsyn

till affärsbankernas intresse för saken, icke böra motsätta mig, att lagen

också göres tillämplig i fråga om dessa bankers utlåning. Ur de synpunkter,

som i samband med tillkomsten av 1930 års lag anfördes mot tanken

att låta lagen gälla inteckningshavare i allmänhet, anser jag inga betänkligheter

kunna möta mot att utsträcka lagens tillämplighet till nu nämnda kre
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

19

ditinrättningar. Det säger sig självt att, i den mån riksbanken, postsparbanken

eller andra inrättningar för statlig penningförvaltning eller utlåningsverksamhet,

exempelvis egnahemslånerörelsen, kunna lia fördel av att utnyttja

ifrågavarande lagbestämmelser, möjlighet härtill bör beredas dem.

Däremot anser jag mig icke böra förorda bankofullmäktiges förslag, att

bestämmelserna även skulle göras tillämpliga med avseende å försäkringsföretag,

pensionskassor, stiftelser och andra liknande institutioner. Ehuru

jag saknar anledning att befara, att dessa inrättningar skulle utnyttja lagen

till missbruk av sin ställning som långivare, finner jag likväl lämpligt, att

lagen åtminstone för närvarande icke utsträckes längre än till att gälla de

vanliga kreditinrättningarna ävensom vissa statliga institutioner. I den mån

det kan komma att visa sig, att jordbrukarnas kreditförhållanden kunde

väntas bliva främjade genom en ytterligare utvidgad tillämpning av ifrågavarande

lagstiftning, torde frågan härom sedermera få upptagas till övervägande.

Med hänsyn till de organisatoriska förändringar, som kunna förekomma

icke minst på den statliga kreditgivningens område — bland annat är egnahemslånerörelsen

nu föremål för utredning — anser jag praktiska skäl tala

för att i lagen icke införes en uppräkning av de inrättningar, å vilka lagen

skall kunna tillämpas, utan att bestämmandet härav överlåtes åt Kungl.

Maj:t.

I promemorian har fästs uppmärksamheten på frågan huruvida mer än en

överenskommelse av förevarande slag bör kunna träffas med avseende å en

och samma fastighet. Jag anser övervägande skäl tala för att detta icke bör

medgivas. Däremot synes hinder icke böra möta, att flera långivare förena

sig om samma överenskommelse.

Det torde böra ankomma på chefen för justitiedepartementet att anmäla

de ändringar i 1930 års lag, som föranledas av förevarande förslag.

Förslag till vissa ändringar i författningarna för jordbruks
kasserörelsen.

Jordbrukets kreditkasserörelse är i huvudsak reglerad genom dels lagen

den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit,

dels förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor

med däri genom förordningar den 3 juni 1932 (nr 166), den 22

juni 1934 (nr 324), den 26 juni 1936 (nr 374) och den 30 juni 1937 (nr 640)

vidtagna ändringar samt dels förordningen den 3 juni 1932 (nr 165) angående

rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga

andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, vilken sistnämnda förordning

i vissa delar ändrats genom förordning den 26 juni 1936 (nr 375).

Den huvudsakliga innebörden av gällande bestämmelser är följande.

Den kreditorganisation, varom bär är fråga, består av jordbrukskassor

såsom lokalorgan, centralkassor för jordbrukskredit, utgörande samman
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

slutningar av jordbrukskassor, till vilka sammanslutningar jordbrukskassorna

skola vara anslutna, samt, såsom ett tor hela kasserörelsen gemensamt

centralorgan, svenska jordbrukskreditkassan.

Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål att driva lånerörelse genom

att lämna kredit åt centralkassorna, öva kontroll och tillsyn över sådana

kassor och till dem anslutna jordbrukskassor samt verka för jordbrukskasserörelsens

befrämjande och utveckling i allmänhet. Det för jordbrukskreditkassans

lånerörelse erforderliga kapitalet anskaffas genom upplåning.

Centralkassorna äro efter vissa grunder ansvariga för jordbrukskreditkassans

förbindelser. Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan har staten

ställt till förfogande statsobligationer, ouppsägbara från innehavarens sida.

Centralkassorna och jordbrukskassorna äro ekonomiska föreningar med

begränsad personlig ansvarighet. Jordbrukskassorna ha till uteslutande

syfte att bereda kredit åt sina medlemmar, och centralkassornas väsentliga

ändamål är att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.

Medlemskap i jordbrukskassa kan vinnas av varje i Sverige bosatt svensk

undersåte, som är ägare eller innehavare av jordbruksfastighet eller därmed

likställd fastighet, elier här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål

att idka jordbruk, ävensom vissa funktionärer vid kassan och centralkassan.

Jordbrukskassa skall bestå av minst femton medlemmar.

Delaktigheten i jordbrukskassa beräknas med hänsyn till fastighetens

sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt gällande taxering. Ägare

av jordbruksfastighet, belägen inom kassans verksamhetsområde, får vara

delaktig i kassan med högst en andel för varje fullt tal av 500 kronor av

fastighetens såsom delaktighetsunderlag bestämda värde. Örn fastighet upplåtits

till annan för brukande, kunna ägaren och brukaren var för sig vinna

delaktighet till högst en andel för varje fullt tal av 1,000 kronor av nämnda

värde. Med jordbruksfastighet likställas vissa andra därmed jämförliga

fastigheter.

Medlems personliga ansvarighet är bestämd sålunda, att den icke får understiga

50 kronor för varje andel. Medlemmarna skola vid behov vara underkastade

uttaxering intill visst i stadgarna bestämt belopp, som enligt

gällande författning ej får vara högre än 10 kronor för andel och år.

Jordbrukskassa får icke för egen räkning driva inlåningsrörelse men kan

^åsom ombud för den centralkassa, till vilken jordbrukskassan är ansluten,

mottaga medel för insättning hos centralkassan.

Till centralkassa skola vara anslutna minst 10 jordbrukskassor inom centralkassans

verksamhetsområde. Numera kunna även andra ekonomiska

föreningar, vilka ha till ändamål befordrandet av jordbrukets eller någon till

jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet av genom

jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter, bliva medlemmar

i centralkassa.

Jordbrukskassa ansvarar för centralkassans förbindelser med 50 kronor

för varje i jordbrukskassan tecknad andel. Jordbrukskassa skall vid behov

vara underkastad uttaxering intill visst belopp, högst 3 procent för år räknat

av kassans ansvarighet för cenlralkassans förbindelser.

Andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor skola vid anslutning till

centralkassa ingå med högst en andel för varje fullt tal av 50 kronor av

så stor del av föreningens tillgångar utöver skulderna, som motsvarar föreningens

insatskapital jämte egna fonder av sådan beskaffenhet, att de icke

kunna anlitas utan därom för varje gång å föreningssammanträde fattat

beslut. Föreningen ansvarar för centralkassans förbindelser med 50 kronor

för varje andel, föreningen äger i kassan.

I motsats till jordbrukskassa äger centralkassa driva inlåning från all
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

21

mänheten. Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning

å sparkasseräkning, depositionsräkning och kapitalräkning samt checkräkning.

För sparkasseräkning är insättningsmaximum bestämt till 4,000 kronor.

Centralkassas inlåning å bankmässiga räkningar må icke överskrida

ett belopp, motsvarande tre gånger den ansvarighet, som de till ccntralkassan

anslutna jordbrukskassorna sammanlagt lia för centralkassans förbindelser,

Kungl. Maj:t dock obetaget att, där skäl därtill äro, medgiva att inlåningen

må uppgå till ett belopp, motsvarande fyra gånger nämnda ansvarighet.

Såsom säkerhet för envar centralkassas förbindelser med undantag av kassans

skuld till jordbrukskreditkassan har staten ställt statsobligationer till

förfogande.

Enligt av riksdagen 1936 antagna bestämmelser skola jordbrukskreditkassan,

centralkassorna och jordbrukskassorna stå under tillsyn av bankoch

fondinspektionen.

I fråga om utlåningen från jordbrukskassorna och centralkassorna

gäller följande.

Jordbrukskassas utlåningsrörelse är begränsad att allenast avse medlemmarna.

Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket kredit får av sådan

kassa beredas en och samma medlem (medlems lånemaximum), skall utgöra

200 kronor för varje andel, varmed medlem är delaktig i kassan. Utan

hinder härav kan dock till medlem, som är ägare av jordbruksfastighet eller

därmed likställd fastighet, utöver lånemaximum utlämnas lån mot säkerhet

av i fastigheten beviljad inteckning, om och i den mån inteckningens kapitalvärde

ligger inom sex tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande

taxering. Icke heller centralkassa får bereda kredit åt andra än sina

medlemmar. Jordbrukskassa må icke beredas kredit till högre belopp än

som motsvarar det sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans

medlemmar. Dock äger centralkassa att till jordbrukskassa utöver lånemaximum

utlämna lån mot inteckningssäkerhet inom sex tiondelar av fastighetens

taxerade jordbruksvärde. Kredit till annan ekonomisk förening får icke uppgå

till mera än 200 kronor för varje av föreningen i centralkassan tecknad

andel, dock med rätt för centralkassan att därutöver, efter medgivande av

styrelsen för jordbrukskreditkassan, lämna föreningen kredit mot säkerhet

av inteckning i fastighet, om och i den mån inteckningen ligger inom sex

tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering, där fastigheten

är taxerad såsom jordbruksfastighet, och inom fyra tiondelar av taxeringsvärdet,

där fastigheten är taxerad såsom annan fastighet.

Rätten att vid bestämmandet av delaktighetsunderlag taga hänsyn till,

förutom jordbruksvärde, även skogsvärde infördes genom år 1936 vidtagna

författningsändringar. Till grund härför låg ett av den s. k. jordbrukskreditutredningen

i betänkande den 18 juli 1935 framlagt förslag till förordning

om jordbrukets kreditkassor m. m. Enligt detta förslag skulle, i motsats

till vad dittills varit fallet, såväl vid bestämmande av delaktighetsunderlag

som vid fastställande av primärlåns belopp hänsyn även få tagas till fastighets

skogsvärde. I sistnämnda hänseende skulle också motsvarande gälla

i fråga örn centralkassornas utlåning till andra ekonomiska föreningar än

jordbrukskassor. Utredningen framhöll såsom sin mening, alt det vore till

fördel för skogsägare alt lia tillgång till kredit hos jordbrukskassorna. Å

andra sidan måste för jordbrukskassornas del en given förutsättning här
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 261.

för vara, att skogsbelåningen icke medförde avsevärda risker. Härvid borde

ihågkommas, att det icke vore fråga om någon medlemmarnas rättighet att erhålla

andelskredit respektive primärlån. Huruvida eller till vilket belopp lån i

det särskilda fallet skulle utlämnas, bleve självfallet beroende av örn vederbörande

kassa funne den erbjudna säkerheten betryggande. Med avseende å

skogens användning som säkerhet framhöll utredningen följande:

I stort sett syntes det kunna göras gällande, att skogsvärdet sett på längre

sikt vore fullt så konstant som jordbruksvärdet och att skogen överhuvud

taget erbjöde en säkerhet, som icke i och för sig borde anses underlägsen säkerhet

i jordbruksegendom. Det erinrades om att hypoteksföreningarna

enligt år 1930 vidtagna ändringar i grunderna för deras verksamhet ägde

utlämna hypotekslån mot säkerhet i skogsegendom. För säkerställande av

hypoteksföreningarnas skogsbelåning hade emellertid särskild lagstiftningsåtgärd

ansetts erforderlig; lagen den 6 juni 1930 örn begränsning av rätten

att avverka skog å intecknad fastighet hade för ändamålet utfärdats. Det

skulle kunna ifrågasättas, örn icke ett medgivande av skogsbelåning inom

jordbrukskasserörelsen borde förutsätta en liknande åtgärd till förebyggande

av att kreditgivarens rätt bleve satt i fara genom en alltför omfattande avverkning

å den belånade skogsegendomen. Härvid vore likväl att märka, att,

medan hypoteksföreningarnas utlåning vore långfristig de inom jordbrukskasserörelsen

utlämnade lånen enligt utredningens förslag alltid skulle vara

ställda på relativt kort tid eller på kort tids uppsägning. Med hänsyn till

den möjlighet centralkassorna och jordbrukskassorna sålunda komme att

äga att i förekommande fall fordra återbetalning av eller avbetalning å lån,

syntes det icke vara erforderligt att, därest nämnda kassor erhölle rätt till

belåning av skog, utsträcka lagstiftningen örn begränsning av rätten att avverka

skog å intecknad fastighet till att jämväl avse jordbrukskasserörelsens

utlåning. I detta sammanhang betonades betydelsen av att de i jordbrukskasserörelsen

förekommande lånereverserna och kreditkontrakten alltid, såsom

hittills plägat vara förhållandet, avfattades med vederbörande kassa förbehållen

rätt till omedelbar uppsägning av krediten, för den händelse säkerheten

för densamma skulle enligt kassans mening undergå försämring.

Då till 1936 års riksdag framlades proposition om vissa ändringar i bestämmelserna

för jordbrukskasserörelsen, förklarade sig dåvarande chefen

för jordbruksdepartementet icke kunna biträda jordbrukskreditutredningens

förslag om att skogsvärde skulle få medräknas såsom delaktighetsunderlag

och vid primärbelåning. Det syntes departementschefen för kasserörelsens

egen skull bäst, om den mera riskfyllda skogsbelåningen icke indroges under

kassornas verksamhet. I varje fall syntes det vara nödvändigt, att, om

skogsbelåning skulle tillåtas, avverkningsrätten till intecknad fastighet genom

lagbud begränsades. •—- Sammansatta banko- och jordbruksutskottet anslöt

sig icke till departementschefens mening, i vad gällde möjligheten att i jordbrukskassemedlems

delaktighetsunderlag inräkna skogsvärde. Enligt utskottets

mening finge det visserligen anses, att skogsbelåningen ofta nog

kunde medföra sådana risker, att de icke borde tagas av jordbrukskassorna.

Nu berörda fråga syntes däremot icke vara beroende av om skogsbelåning

tillätes eller icke. Visserligen medförde utökningen av delaktighetsunderlaget

en motsvarande ökning av rätten till andelskredit, men denna rätt finge

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

23

ju medlemmen i fråga begagna endast örn och i den mån han för krediten

kunde ställa godtagbara säkerheter i enlighet med vad därom vore stadgat.

Att man läte delaktighetsunderlaget omfatta även skogsvärdet innebure sålunda

icke, att man för kassornas vidkommande medgåve skogsbelåning. På

grund av det nu anförda tillstyrkte utskottet, att ifrågavarande bestämmelser

så omformades, att delaktighetsunderlaget komme att omfatta även

det taxerade skogsvärdet. Däremot gjorde utskottet ingen erinran mot att

skogsvärdet fortfarande skulle undantagas vid utlämnande av primärlån.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

I den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har erinrats

om vad som föreslagits därom att 1930 års lag om begränsning av rätten

att avverka skog å intecknad fastighet skulle kunna tillämpas bland annat

även vid jordbrukskasserörelsens utlåning. Med hänsyn härtill och till att

det nuvarande förbudet mot att vid utlämnande av primärlån räkna med

den växande skogens värde måste anses stå i uppenbar strid mot önskemålet

att skapa bättre förhållanden beträffande skogskrediten, syntes ett

naturligt steg för tillgodoseende av detta önskemål vara, att jordbrukskasserörelsens

möjligheter att belåna skog jämställdes med belåningen av jordbruksvärde.

Lika litet som när det gällde sistnämnda kreditgivning, finge

naturligen rätten till primärbelåning anses innebära att kassa skulle kunna

i samma skogsegendom lämna dels primärlån intill sextio procent och dels

andelskredit intill fyrtio procent, d. v. s. sammanlagt lån intill hela fastighetsvärdet.

Huru långt kassa borde sträcka sig i sin kreditgivning, borde

självfallet bero på vilken säkerhet, som erbjödes i det särskilda fallet.

I enlighet med det anförda ha vid promemorian fogats utkast dels till förordning

angående ändrad lydelse av §§ 27 och 50 förordningen den 3 juli

1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor och dels till förordning om

ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 juni 1932 (nr 165) angående rätt

för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska

föreningar än jordbrukskassor. 1

1 yttrandena över promemorian lia de där framställda förslagen till ändringar

i de för jordbrukskasserörelsen gällande författningarna i allmänhet

lämnats utan erinran.

Styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan har, under hänvisning bland

annat till förenämnda betänkande av jordbrukskreditutredningen, tillstyrkt

förslagens genomförande. Styrelsen har förklarat sig förutsätta, att värdet av

jordbruksfastighet, som bleve föremål för primärbelåning enligt de föreslagna

reglerna, i mån av behov skulle kunna genom särskild värdering fastställas

till ett lägre belopp än taxeringsvärdet. Tydligt syntes nämligen vara

att fastighetens värde genom förhållande, som inträtt efter taxeringen, t. ex.

.skogsavverkning, större prisfall å skog m. m., kunde ha undergått väsentlig

minskning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Förslagen ha i förevarande delar avstyrkts av statskontoret, bank- och

fondinspektionen samt fullmäktige i riksbanken.

Statskontoret har erinrat örn att frågan om omfattningen av jordbrukskassornas

skogsbelåning så sent som år 1936 varit föremål för riksdagens

Provning. Starka skäl syntes statskontoret tala för att, innan detta spörsmål

ånyo framfördes, ytterligare erfarenheter avvaktades i fråga örn hypoteksföreningarnas

verksamhet på förevarande område.

Bank- och fondinspektionen har bland annat anfört följande:

För närvarande utgjorde primärutlåningen nära hälften av den sammanlagda

utlåningen inom hela jordbrukskasserörelsen; inom några centralkassors

områden överstege primärutlåningen hälften av hela utlåningen, i ett

av dessa fall till och med ganska avsevärt. Inspektionen hade hävdat, att

annan utlåning än driftskredit under andelskreditens form allenast skulle

förekomma såsom komplement till den sistnämnda och i mindre omfattning.

Denna uppfattning bestyrktes av uttalanden som föregått tillkomsten

av de gällande bestämmelserna om kassornas rätt att utlämna primärlån.

Ett utvidgande av denna rätt till att avse belåning av inteckningar i

den mån dessa vilade å fastighets vid taxering åsätta skogsvärde skulle givetvis

komma att utnyttjas på sådant sätt, att primärbelåningen skulle komma

att än mer stiga i höjden. Det vore att märka att någon maximigräns fölen

kassas sammanlagda belopp av primärlån icke vore i lagstiftningen given.

Spörsmålet om primärbelåningen hade även en annan principiell sida.

Centralkassornas inlåning på bankmässiga räkningar och deras utlämnande

av lån för driftsändamål — andelskrediter — vore direkt eller i fråga örn

inlåningen indirekt byggda på samma grund nämligen andelsteckningen.

För primärlån^ erfordrades icke andelsteckning utöver den som vore nödvändig

för erhållande av medlemskap i kassa, och därest inlåningen bundes

i primärlån i sådan utsträckning, att medelsmarginalen för andelskreditgivningen

minskades, kunde sistnämnda rörelsegren, för vilken kassarörelsen

främst tillkommit, bliva lidande. Genom en utökning av rätten till meddelande

av primärlån skulle risken för sådana olägenheter helt visst bliva än

mera framträdande än för närvarande.

Det kunde även framhållas, att underlaget vid primärbelåning av skog

skulle bliva betydligt sämre än underlaget vid den nu medgivna primärbelåningen.

För närvarande vore primärlåneunderlaget mycket gott och dess

värdeförändring i regel förhållandevis ringa. Då belåningsgränsen fastställts

i förhållande till fastighets jordbruksvärde, mnebure detta i regel en

lägre gräns i förhållande till fastighetens hela taxeringsvärde. Det värde,

som vid fastighetstaxering åsatts växande skog kunde däremot efter hand

under en taxeringsperiod väsentligt mera än fastigheten i övrigt undergå

värdeförsämring, varigenom också kreditunderlaget såsom sådant försämrades.

Vad sålunda i denna del anförts gåve inspektionen anledning att på det

allvarligaste avstyrka, att enligt förslaget en utvidgning av centralkassors och

jordbrukskassors rätt att bevilja primärlån skedde, i varje fall att den skedde

utan att samtidigt i lagstiftning stadgades en snäv begränsning av rätten

överhuvud taget att bevilja dylika lån. Utkastet till förordning om ändrad

lydelse av § 6 i förordningen angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit

att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor

föranledde inspektionen att tillägga, att ekonomiska föreningar icke

utan Kungl, Maj:ts tillstånd ägde förvärva skogsfastigheter samt att det

vore tvivelaktigt, örn det för närvarande existerade några ekonomiska för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

25

eningar, som ägde dylika fastigheter. Därest mot förmodan några enstaka

dylika föreningar skulle för närvarande finnas, hade det icke påvisats något

behov för dem av ökade krediter mot inteckning i växande skog, och för

föreningar, som efter erhållet tillstånd förvärvade skogsfastigheter, syntes

för framtiden icke heller något dylikt kreditbehov av betydelse behöva tagas

i beräkning.

Fullmäktige i riksbanken ha betonat vikten av att en viss marginal upprätthölles

mellan lånemaximum och fastighets värde till säkerhet mot den

risk, som kunde uppstå genom fluktuationer nedåt i sistnämnda värde, till

täckning av upplupna räntor etc. Det borde nämligen, på sätt fullmäktige

framhållit vid behandlingen av samma fråga i yttrande den 22 februari

1930 över ett av jordbruksutredningen den 22 januari 1930 avgivet betänkande

angående jordbrukets kreditförhållanden, för jordbrukskassornas och

centralkassornas ledning vara fördelaktigt att genom lagstiftningen erhålla

ett stöd till upprätthållande av en sådan marginal. Fullmäktige hade då

lika litet som nu förbisett, att även inventarievärdet kunde innebära en

viss marginal, ehuru inventarierna ofta utgjorde säkerhet jämväl för annan

kredit. Särskilt under nuvarande förhållanden borde det för ifrågavarande

kassor och deras medlemmar framstå såsom angeläget att ramen för kreditgivningen

icke utvidgades. Fullmäktige ansåge sig därför icke böra tillstyrka

den föreslagna utvidgningen av ifrågavarande kassors utlåningsrätt.

Efter år 1936 vidtagna författningsändringar får i det delaktighetsunderlag,

som ligger till grund för kassamedlems andel i jordbrukskassa och därmed

för omfattningen av den s. k. andelskrediten, inräknas värdet av växande

skog. Delaktigheten utgör högst en andel för varje fullt tal av 500 kronor

av fastighets såsom delaktighetsunderlag bestämda värde. Då andelskrediten

högst får utgöra 200 kronor för varje andel, kommer densamma

alltså högst att motsvara 40 procent av fastighetsvärdet. Vad beträffar

fastighets jordbruksvärde föreligger möjlighet att utöver detta lånemaximum

utlämna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning, om och i den mån inteckningen

ligger inom 60 procent av jordbruksvärdet. Samma möjlighet

är däremot icke för handen beträffande fastighets skogsvärde. Detta innebär

uppenbarligen, att ägare av jordbruk, vari skogsvärdet ingår till relativt

betydande del, missgynnas i fråga örn belåningsmöjligheter. I den inom

jordbruksdepartementet upprättade promemorian har nu ifrågasatts, att

skogsvärde i förevarande hänseende skall jämställas med jordbruksvärde

och att således vid utlämnande av primärlån skogsvärdet skall få inräknas

i fastighets belåningsvärde.

Styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan har tillstyrkt de i promemorian

framlagda författningsutkasten i förevarande hänseende, medan

åter statskontoret, bank- och fondinspektionen samt bankofullmäktige avstyrkt

desamma.

Till stöd för sitt avstyrkande har bank- och fondinspektionen hänvisat till

att underlaget vid primärbelåning av skog skulle bliva betydligt sämre än

underlaget vid den nu medgivna primärbelåningen. Med anledning av vad

Departements
chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

sålunda anförts vill jag fästa uppmärksamheten på att, såsom framgår av

det föregående, förslag är avsett att framläggas örn utsträckt tillämpning av

lagen örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet. Denna

lag, som hittills endast kunnat utnyttjas med avseende å hypoteksföreningarnas

utlåning, förutsättes även skola kunna tillämpas vid utlåning

från andra kreditinrättningar, bland dem jordbrukskassor och centralkassor.

Ifrågavarande lagstiftning är avsedd att skydda kreditgivare mot att belånad

skogsegendom får sitt värde reducerat genom avverkningar och är sålunda

ägnad att minska de risker, som äro förenade med skogsbelåning. För

övrigt ha jordbrukskassor och centralkassor, lika väl som alla andra kreditinrättningar,

att i varje särskilt låneärende pröva, örn erbjuden säkerhet för

lån är tillräckligt betryggande. Med hänsyn till det nu sagda anser jag

det icke vara ur säkerhetssynpunkt motiverat att undantaga fastighets skogsvärde

från möjligheterna till primärbelåning hos jordbrukskasserörelsen.

De av bank- och fondinspektionen framhållna principiella betänkligheterna

mot att jordbrukskassor och centralkassor även få bevilja primärkredit

finner jag icke utgöra tillräcklig grund för att upprätthålla en åtskillnad

mellan fastigheters jordbruks- och skogsvärden. I varje fall anser jag dessa

betänkligheter av principiell art icke böra stå i vägen för sådana ändringar i

bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen, som kunna öka dess möjligheter

att tillgodose sina medlemmars kreditbehov.

Med hänsyn till det nu sagda och till vad jag förut anfört rörande önskvärdheten

av förbättrade kreditförhållanden för de skogsägande jordbrukarna

vill jag tillstyrka genomförandet av de i promemorian ifrågasatta

ändringarna i förordningen om jordbrukets kreditkassor. En motsvarande

ändring har i promemorian även föreslagits med avseende å förordningen

angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga

andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor. Då det icke synes

uteslutet, att en sådan möjlighet till skogsbelåning kan komma att vara till

fördel för vissa skogsägaresammanslutningar, anser jag tillräcklig anledning

icke finnas att i förevarande hänseende göra någon skillnad mellan de båda

ifrågavarande författningarna. Jag tillstyrker alltså genomförandet av den

föreslagna ändringen även i nu sist avsedda förordning.

Statliga sekundärlån mot säkerhet av inteckning i jordbruksegendom

med växande skog.

Såsom framgår av det föregående har i förut omnämnda promemoria

även framlagts förslag örn åtgärder för tillgodoseende av skogsägarnas behov

av högre liggande kredit genom statlig utlåningsverksamhet. Med hänsyn

till det samband ifrågavarande förslag äger med en redan nu förefintlig

statlig organisation för sekundär jordbrukskredit torde här böra lämnas en

redogörelse för denna.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Gällande bestämmelser rörande statens sekundärlånefond för jordbrukare

återfinnas i en kungörelse elen 7 juni 1935 (nr 276). Bestämmelserna äro av

i huvudsak följande innehåll.

Sekundärlånefonden har till ändamål att lämna lån mot säkerhet av inteckning

i jordegendom.

Lånerörelsen handliaves för statens räkning av en nämnd med säte i

Stockholm. Nämnden utgöres av fem ledamöter. Två ledamöter jämte

två suppleanter för dem förordnas av Konungen, som tillika förordnar en av

dessa ledamöter till ordförande i nämnden. En ledamot, som skall vara vice

ordförande, jämte en suppleant för honom förordnas av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank och styrelsen

för svenska jordbrukskreditkassan utse vardera en ledamot jämte en suppleant

för honom.

Under nämndens ledning och tillsyn besörjes utlåningen från fonden och

vården av de utlämnade lånen av låneförmedlare. Såsom låneförmedlare

äger nämnden anlita hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit

samt de ytterligare kreditinrättningar, som Konungen kan finna skäl

bestämma. Där så erfordras, äger nämnden anlita jordbrukskassor och

sparbanker ävensom av nämnden utsedda kommittéer av två eller tre personer

att såsom lånebiträden bisträcka nämnden eller av nämnden angivna

låneförmedlare. Lånebiträde får icke besluta om beviljande av lån, ej heller

handhava vård av utlämnat lån.

I behandlingen hos låneförmedlare av sekundärlånefonden rörande ärenden

skall såsom ledamot deltaga ett ombud för statsverket, som förordnas

av Konungen. Mot ombudets mening får lån ej beviljas.

Sekundärlånenämndens räkenskaper och förvaltning granskas av tre revisorer,

av vilka två jämte två suppleanter för dem förordnas av Konungen,

medan den tredje jämte en suppleant för honom förordnas av fullmäktige i

riksgäldskontoret. Hos varje låneförmedlare skall i den fonden rörande revisionen

deltaga en revisor, som förordnas av Konungen.

Lån skola förräntas efter fast vid lånens beviljande bestämd räntefot. Denna

fastställes av Konungen och får icke understiga medelräntan för statens

upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det,

varunder lånet beviljats, med tillägg av en halv procent. Lån skola ställas på

amortering.

Lån får meddelas till högst 75 procent av det av vederbörande laneformedlare

fastställda belåningsvärdet å den jordegendom, varom fråga är. I

belåningsvärdet får ej inräknas värdet å växande skog.

Egendoms belåningsvärde skall fastställas efter värdering med iakttagande

av att detsamma ej må bestämmas högre än som motsvarar, beträffande

egendom varå bedrives jordbruk eller jordbruk jämte skogsbruk, egendomens

vid senaste taxering redovisade jordbruksvärde samt, beträffande

annan egendom, dess senast åsätta taxeringsvärde. Värdering skall, örn så

erfordras, verkställas genom besiktning på ort och ställe men får eljest ske

med ledning allenast av befintliga handlingar.

Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av inteckning

eller inteckningar liggande inom tre fjärdedelar av egendomens belåningsvärde.

Lån får ej beviljas, med mindre fordringsinteckningarna med

bättre rätt äro placerade på sätt, som kan anses vara för fonden betryggande.

Innan beviljat lån utlämnas, skola samtliga fordringsinteckningarna

med bättre rätt pantförskrivas jämväl lill säkerhet för fonden. Vederbörande

låneförmedlare kan dock i särskilt fall medgiva, att den läntagare såsom

ägare av den intecknade egendomen tillkommande andel av sådana inteckningar

må i första hand pantförskrivas för annat lån.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Sekundärlånefonden inrättades efter förslag av jordbrukskreditutredningen

i dess betänkande den 8 oktober 1934 med förslag till förordning i detta

ämne. Till stöd för utredningens förslag att vid bestämmandet av belåningsvärde

hänsyn icke skulle fa tagas till värdet a växande skog anförde utredningen

bland annat följande:

Skogsbelåning från liypoteksföreningarnas sida hade förekommit i endast

mycket ringa omfattning. Icke allenast detta förhållande utan framför

allt de stora risker, vilka måste vara förenade med att till en så hög gräns,

som i fråga om sekundärbelåningen vore föreslagen, belåna en sådan tillgång

som växande skog, syntes böra föranleda till att beträffande lån från

tondén icke ifrågasätta skogens inräknande i egendomsvärdet. Det borde

ihagkommas, att sekundärlanen vore avsedda att vara mångåriga och att

erfarenheten visade, att rotprisen för skog vore underkastade starka växlingar.

Skulle det i fråga om primärbelåningen lämnade medgivandet utsträckås

att gälla jämväl lånen från fonden, måste detta föranleda en motsvarande

utvidgning av 1930 års lag om begränsning av rätten att avverka

skog å intecknad fastighet.

Två av jordbrukskreditutredningens ledamöter avgåvo ett särskilt yttrande

i förevarande fråga och uttalade sig här för att fastighets skogsvärde

borde likställas med jordbruksvärde. Till stöd för denna mening anfördes

bland annat följande:

Att rotvärdet å växande skog kunde variera starkt vore riktigt, men å

andra sidan syntes detta värde sett på längre sikt kunna anses i stort sett

ganska konstant. Vad beträffade risken vid belåning av skog, som brukades

i förening med jordbruk, vore denna icke större än vid belåning av jord,

om behöriga säkerhetsåtgärder vidtoges. Liksom det läge i jordbrukarens

intresse att väl hävda sin jord, vore det i hans intresse att vårda skogen,

för att denna skulle ge så god och varaktig avkastning som möjligt. Om

motsatsen konstaterades, borde och måste ett lån uppsägas, vare sig belåningsvärdet

utgjordes av jord eller skog. Att skog i och för sig icke skulle

vara ett lämpligt objekt för långfristig kredit kunde reservanterna icke finna.

Snarare borde skogen med sin långa omloppstid vara särskilt lämpad som

underlag för dylik kredit. Utan att möjlighet bereddes att som grund för belåning

medtaga skogsvärdet skulle stora grupper av vårt lands jordbrukare

gå miste om de fördelar i kredithänseende, som föreliggande förslag vore

avsett att bereda dem.

I proposition till 1935 års riksdag angående vissa åtgärder till reglering av

jordbrukets skuldförhållanden uttalade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,

att enligt hans mening vad jordbrukskreditutredningen anfört

till stöd för sin ståndpunkt icke kunde frånkännas giltighet, även om beaktansvärda

skäl talade jämväl för den av reservanterna framförda meningen.

Departementschefen ansag sig, örn än med någon tvekan, böra biträda jordbrukskreditutredningens

förslag i denna del. Jordbruksutskottet framhöll

i sitt utlåtande i ämnet, att belåning av växande skog syntes ingiva allvarliga

betänkligheter framförallt med hänsyn till de starka växlingarna i rotprisen

för skog. Då för skogsbelåningens utsträckande till den föreslagna

sekundärkrediten i allt fall skulle erfordras, att i 1930 års lagstiftning om

begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet skedde en

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

29

komplettering, som icke kunde medhinnas vid den då samlade riksdagen,

kunde utskottet icke tillstyrka en sekundärbelåning av växande skog. Därest

fördelarna med en sådan skulle befinnas överväga olägenheterna, stöde ju

möjligheten öppen för Kungl. Majit att till en kommande riksdag framlägga

förslag i ämnet. I en vid utskottets utlåtande fogad reservation biträddes

den mening, som i förevarande fråga uttalats av reservanterna inom jordbrukskreditutredningen.

Riksdagen anslöt sig till utskottsmajoritetens förslag.

I den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har ifrågasatts

inrättandet av en statens skogslånefond för jordbrukare.

Enligt ett vid promemorian fogat utkast till kungörelse i detta ämne skulle

lånerörelsens ledning handhavas av sekundärlånenämnden, och skulle i

fråga om låneförmedlare, lånerörelsens organisation i övrigt, rörelsens bedrivande,

revision m. m. gälla vad som är föreskrivet i kungörelsen angående

sekundärlånefonden.

Skogslånefonden skulle ha till ändamål att mot säkerhet av inteckning i

jordegendom lämna lån till jordbrukare, därest sådant erfordrades för förvärv

av skogsegendom, för åtgärder till höjande av skogs värde eller för

ändamålsenligt bedrivande av skogsbruk. Från fonden skulle under enahanda

förutsättning även få lämnas lån till sådana sammanslutningar av

jordbrukare, vilka omhänderhade förvaltning av medlemmarna tillhörig

skogsegendom eller avverkning av skog å densamma eller försäljning av därifrån

härflytande produkter.

Lån skulle säkerställas genom inteckning. Dock skulle nyssnämnda

sammanslutningar kunna erhålla lån även mot annan betryggande säkerhet.

Inteckningarna skulle i allmänhet ligga mellan 60 och 75 procent av belånad

egendoms värde. Lån skulle icke få överskrida 75 procent av värdet å

den växande skogen å egendomen.

Utöver nu avsedda lån skulle kunna utlämnas tilläggslån till belopp motsvarande

högst 10 procent av skogens värde, varvid belånad inteckning skulle

ligga inom 85 procent av den ifrågavarande egendomens värde. Tilläggslån

skulle få utlämnas endast där å den intecknade egendomen funnes utstämplad

eller eljest avverkningsbar skog eller avverkat virke, tillhörande låntagaren,

till ett värde, som kunde antagas minst motsvara lånets belopp.

I fråga om bestämmandet av egendomens belåningsvärde skulle enligt utkastet

gälla motsvarande föreskrifter som enligt kungörelsen om sekundärlånefonden.

Även vissa i denna kungörelse förekommande bestämmelser rörande

placeringen av inteckningar med bättre rätt m. m. skulle tillämpas

jämväl med avseende å skogslån.

Vid belåning av skog skulle överenskommelse träffas om tillämpning av

förenämnda 1930 års lag ävensom örn skyldighet för låntagaren att hålla

skogen och för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader brandförsäkrade.

Lånen — som skulle förräntas efter samma räntefot som lånen från sekundärlånefonden

— skulle enligt utkastet ställas på amorteringsvillkor, som

anpassades efter lånets syfte, låntagarens möjligheter att avverka skog å den

belånade egendomen samt hans ekonomiska förutsättningar i övrigt. Lånetiden

skulle få bestämmas till högst tio år eller, för tilläggslån, till högst

två år.

I yttrandena över den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian

har förslaget, att statliga åtgärder böra vidtagas för sckundärbelå
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

ning av skog — bortsett från formen för dess anordnande — i princip tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av fullmäktige i riksgäldskontoret, lånenämnden

för sekundär jordbrukskredit, 1936 års egnahemsutredning, skogsägareföreningarnas

riksförbund och styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank.

Beträffande vad en del av dessa organisationer anfört rörande

behovet av tillräckliga belåningsmöjligheter för skog torde få hänvisas till

det föregående.

En statlig sekundärbelåning av skog har däremot avstyrkts av statskontoret,

bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken,

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt styrelserna för

svenska jordbrukskreditkassan och svenska sparbanksföreningen.

Statskontoret har uttalat uppfattningen att prisfluktuationerna å skogsmarknaden

lia en så avgörande betydelse, att en högbelåning av skogsvärdet

borde vara utesluten.

Bank- och fondinspektionen har utgått från såsom självfallet, att topprisken

vid skogsbelåning skulle bäras av skogsägaren själv. Denna belåningsform

vöre nämligen ur säkerhetssynpunkt behäftad med särskilt framträdande

risker, bland annat på grund av de ofta starka växlingarna i rotvärdet

å skogen. Staten borde icke genom att ställa nya och lättillgängliga

lånemöjligheter till förfogande inbjuda jordägare till skogsförvärv under

sådana tider, då såsom för närvarande skogsvärdet vore högt uppdrivet och

det ekonomiska livets utveckling vore synnerligen vanskligt att bedöma.

Sparbanksinspektionen har bland annat anfört följande:

Inspektionen ansåge övervägande skäl lala för att det skulle bliva till skada

det svenska jordbruket, om en skogslånefond bildades, varigenom

möjlighet skulle kunna skapas för en ytterligare ökning av de redan nu hårt

skuldbelastade jordbrukarnas bördor. Med hänsyn härtill funne inspektionen

det vara önskvärt, att alla åtgärder, som kunde befaras motverka en

begränsning av jordbrukets beroende av kredit, sorgfälligt undvekes. En utvidgning

av möjligheterna till skogsbelåning ansåge inspektionen så mycket

mindre böra komma i fråga, som skog vore underkastad betydande värdeväxlingar

och det därför vid ett skogsförvärv, åtminstone i den mån skogstillgången

överstege det egna behovet, borde förutsättas relativt betydande

egen kapitalinsats av en jordbrukare, då eljest ett vid olämplig tidpunkt

gjort inköp kunde ytterligare förvärra jordbrukarens ekonomiska ställning.

Därest man emellertid, för att underlätta tillkomsten av jordbruk med tillräckliga

skogstillgångar, ansåge sig böra gå in på en långtgående högbelåning,

som eljest icke kunde anses önskvärd, vore sparbanksinspektionen av

den bestämda uppfattningen, att det stöd, som kunde finnas erforderligt för

detta ändamål och som nödvändigtvis måste medföra avsevärt större förlustrisker,

än som borde förutsättas få vara förenade med en lånefonds placeringar,

borde lämnas efter andra linjer än som nu föreslagits. Härvid

borde beaktas andra synpunkter än som skulle läggas till grund för kreditinstituts

prövning av lånefrågor. Vid tillskapandet av ett dylikt stöd

borde även tillses, att detta enbart komme att tjäna det nyssnämnda syftemålet

och medföra så ringa risk som möjligt för att alltför stor skuldbelastning

uppstode.

Fullmäktige i riksbanken ha hänvisat till att det för närvarande rådde

goda konjunkturer inom skogshanteringen. Huruvida dessa komme att bliva

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

31

bestående, kunde nu icke tillförlitligt förutsägas. Det syntes emellertid otvivelaktigt,

att de nuvarande höga rotvärdena höjde köpeskillingarna för fastigheter,

varå funnes växande skog, liksom också för skogslotter. Att under

sådana förhållanden tillskapa ökade lånemöjligheter kunde locka jordbrukare

att till högt pris inköpa skogsmark mot betalning av upplånade

medel, vilka sedan kunde komma att återkrävas under en lågkonjunktur

inom virkesmarknaden. Detta skulle i sin tur kunna undergräva vederbörandes

ekonomiska ställning. Det syntes därför fullmäktige försiktigast och

lämpligast att icke i nuvarande läge genom statliga ingripanden bidraga till

ökad kreditgivning mot säkerhet av fastighets skogsvärde.

1936 års skogsordning har uttalat, att utredningen visserligen ansåge,

att vid fastighetsbelåning skogsvärdet borde stå i paritet med jordbruksvärdet,

men likväl, på grund av hänsyn till låntagaren, hyste vissa betänkligheter

mot att högbelåning av fastigheter skedde med tillämpning av denna

princip. Man hade nämligen att taga i betraktande, bland annat, de

starka förändringar, som virkets rotvärde under kortare perioder syntes

vara underkastat, och återspeglingen härav å låntagarens förutsättningar

eller förmåga att förränta och avbetala sekundära lån. Enligt utredningens

uppfattning borde man i görligaste mån undvika att under goda konjunkturer

i mera betydande grad öka möjligheterna att upptaga sekundärlån.

Det förefölle för jordbruksnäringens vidkommande välbetänkt och naturligt

att då iakttaga återhållsamhet med dylik kreditgivning och att jämväl i

övrigt låta densamma anpassa sig efter konjunkturskiftningarna. Måhända

vore befogat, att maximigränsen för ifrågavarande kredit på något sätt

ändrades efter växlingarna i det ekonomiska läget. Vid övervägande av

högsta rimliga nivå för sagda gräns borde ock hänsyn tagas till relationen

mellan fastighetens saluvärde och belåningsvärde.

Beträffande organisationen av den statliga sekundära skogsbelåningen

— örn denna komme till stånd — ha bank- och fondinspektionen och

sparbanksinspektionen uttalat sig mot att utlåningen anförtros åt den nuvarande

lånenämnden för sekundär jordbrukskredit och av denna anlitade

låneförmedlare. Bank- och fondinspektionen har hänvisat till att det, enligt

vad inspektionen erfarit, åtminstone tidigare ej sällan visat sig, att vid förmedling

av lån från sekundärlånefonden förmedlare, som själva kunnat bevilja

sådana lån, varom fråga varit, behållit de bättre lånen för egen del

och överlämnat de sämre till lånefonden. Den omständigheten att sekundärlånefonden

kommit att utnyttjas i en mycket ringa omfattning syntes icke

heller uppmuntra till att organisera en ny lånefond efter den äldres mönster.

Sparbanksinspektionen har uttalat som sin mening, att sekundärlånefonden

syntes lia fått en så ringa utlåning, att man med skäl kunde ifrågasätta, om

icke denna lånefond borde avvecklas i stället för att dess organ nu skulle

tillföras nya arbetsuppgifter.

I flertalet övriga gttranden — bland dem yttrandena från statskontoret,

fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt lånenämnden för sekundär

jordbrukskredit — har däremot den ifrågasatta ullåningsverksam
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

heten, om den komme till stånd, ansetts icke blott böra handhavas av sekundärlånenämnden

utan även helt sammanföras med den utlåning, som nu

sker från sekundärlånefonden.

Lånenämnden för sekundär jordbrukskredit har i förevarande hänseende

anfört följande:

Tanken på att utvidga sekundärlånefonden att även gälla en skogsbelåning

hade i promemorian avvisats enbart av det skälet, att de olika slagen

av utlåningsverksamhet med avseende å såväl ändamål som grunder för

utlåningen skilde sig från varandra. Enligt promemorian skulle den kredit,

som med utnyttjande av skogens belåningsvärde kunde ifrågakomma, endast

få användas för ändamål, som hade sammanhang med skogen och dess

vård. Lånenämnden ställde sig i hög grad tveksam i fråga om lämpligheten

att såsom i promemorian skett utan reservation sammankoppla frågan örn

kreditens underlag med dess ändamål. Intet hindrade en jordbrukare att

taga sin primära fastighetskredit i anspråk för skogliga ändamål. Om han

på sådant sätt förbättrat sin skog, torde väl tillräckliga skäl ej finnas att

avstänga honom från möjligheten att utnyttja denna såsom kreditunderlag,

då det gällde att anskaffa medel till ett senare framträdande, ur jordbruksnäringens

synpunkt behjärtansvärt ändamål, låt vara att detta ej hade direkt

samband med skogen, exempelvis en nödvändig förbättring av ladugården, en

fördelaktig omplacering av lös gäld. Om överhuvud taget en statlig kreditgivning

med den växande skogen såsom kreditunderlag skulle komma till

stånd, borde denna icke vara begränsad till enbart sådana fall, då ändamålet

med krediten sammanhängde med skogsbruket eller eventuellt avsåge förvärv

av skogsegendom. Skogen borde kunna utnyttjas för erhållande av

kredit jämväl för egentliga jordbruksändamål, vartill även borde kunna

räknas konvertering av olämpligt placerad och av jordbruk eller skogsbruk

föranledd skuldsättning.

Lånenämnden hade särskild anledning att uppmärksamma vad promemorian

innehölle därom, att skogskrediten skulle få användas även för att

möjliggöra förvärv av skogsegendom. Inom sekundärlånerörelsen hade den

principen med skärpa upprätthållits, att sekundärlån icke borde beviljas för

förvärv av jordbruksegendom. Till grund härför läge den tanken, att möjligheten

till högbelåning av jordbruksegendom vore ägnad att påverka egendomspriserna

i stigande riktning. Till förebyggande såvitt möjligt av en

sådan verkan och av spekulationsaffärer överhuvud taget hade bland annat

vissa föreskrifter av nämnden utfärdats av innebörd, att en lånesökande —

frånsett vissa fall, t. ex. då fråga vore om släktköp — ej finge beviljas lån,

med mindre han innehaft sitt jordbruk minst ett år och skriftligen förklarade

sig icke ha för avsikt att för närvarande avyttra sin egendom. Örn det

gällde att tillgodose skogsbelåningen genom utvidgad sekundärlåneverksamhet,

syntes det nödvändigt att närmare undersöka, huruvida här anförda

mot varandra stridande principer kunde bibehållas vid sidan av varandra

och tillämpas alltefter det slag av kredit, varom i varje särskilt fall

vore fråga, eller huruvida icke fastmera en sammanjämkning av dessa principer

kunde åstadkommas. Utan att närmare ingå på detta spörsmål syntes

det dock nämnden som om en lösning vore möjlig.

Lånenämnden har alltså förordat, att sekundärlånerörelsen utvidgas till

att jämväl avse skogsbelåning, och har hänvisat till att detta syfte skulle

kunna vinnas genom vissa relativt obetydliga ändringar i gällande kungörelse

angående sekundärlånefonden, innebärande i huvudsak att den till

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

belåning ifrågasatta fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärde

— i stället för som hittills enbart jordbruksvärdet — lades till grund för

belåningen.

1 detta sammanhang må nämnas att fullmäktige i riksbanken ansett sekundärlånenämnden,

på sätt i promemorian ifrågasatts, böra inom sig äga

tillgång till sakkunskap på skogsområdet. Det syntes därför lämpligt, att

åt exempelvis skogsvårdsstyrelsernas förbund uppdroges att utse en ledamot

i lånenämnden, vilken skulle deltaga vid behandlingen av frågor om

utlämnande av sekundärlån mot säkerhet i fastighets skogsvärde.

En direkt tillämpning av de för sekundärlånefonden gällande bestämmelserna

även å belåning av jordegendom med växande skog skulle bland

annat innebära, att de i promemoria^ framställda förslagen rörande lån

till vissa skogsägaresammanslutningar och rörande t i 11- läggslån icke skulle realiseras. Särskilt med avseende å sistnämnda slag

av lån ha i flera yttranden framförts starka betänkligheter.

I fråga örn återbetalningstiden för lån har lånenämnden för sekundär

jordbrukskredit erinrat om att det i promemorian uppställts såsom

önskemål, att villkoren för lånen avpassades så att återbetalningen kunde

ske allt efter som låntagaren vöre i tillfälle att genom avverkning bereda sig

inkomst från skogen. Detta önskemål kunde, enligt vad nämnden anfört, tillgodoses

även med bibehållande av de för sekundärlånen gällande villkoren.

Det stöde nämligen varje sekundärlåntagare öppet att när som helst helt eller

delvis infria lånen utan avseende å fastställd amorteringsplan. Såsom villkor

för avverkningsrätt kunde sålunda en extra kapitalavbetalning krävas,

lämpad efter den tillämnade avverkningens omfattning och omständigheterna

i övrigt. Lämpligt syntes dock vara att en viss normalplan för amorteringarnas

fullgörande fastställdes, och intet hindrade, att denna så beräknades att

lånet vore slutbetalt efter tio år. 1936 års egnahemsutredning har ansett

den föreslagna återbetalningstiden av tio år vara väl kort tilltagen. Utredningen

har vidare framhållit, att återbetalningsvillkoren för lån mot inteckning

i jordegendom med växande skog borde kunna bestämmas fran fall

till fall med större amorteringar till en början för att utjämna den särskilda

risk, som kunde hänföras till skogssäkerheten, men med en med hänsyn till

egendomens jordbruksvärde försvarlig längre återbetalningstid för återstående

del av lånet. Nämnas må också, att skogsägareföreningarnas riksförbund

ifrågasatt örn ej den del av lånesumman, som belöpte å den växande

skogen, kunde göras rörlig på så sätt att ökade möjligheter till belåning

fbrefunnes under tider med låga virkesvärden och att en stramare utlåning

jämte avbetalningsrätt från låntagarnas sida tillämpades under tider

ihed goda virkespriser. Härigenom skulle just vad man eftersträvade, ett

stöd åt skogsbruket, erhållas utan att stimulera till en icke önskvärd ökad

skuldsättning.

Med avseende å frågan örn tillä m p n i n g av lagen o m b egränsning

av rätten att avverka skog a in tecknad fastighet

beträffande sekundärlån, har lånenämnden för sekundär jordbruks
Dihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 261. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

kredit framhållit som sin mening, att ett ovillkorligt krav härpå varken behövde

eller borde uppställas. Detta gällde särskilt de fall, där skogsvärdet

ej utgjorde någon väsentlig del av taxeringsvärdet, liksom ej sällan vid de

mindre jordbruksfastigheterna. Den utvidgade belåning, som möjliggjordes

av att jämväl den växande skogen kunde läggas till grund för krediten, bleve

ofta i dessa fall ganska ringa, och att då pålägga låntagaren såväl kostnader

som övervakning syntes i betraktande av det obetydliga lånebelopp, varom

fråga vöre, icke vara ändamålsenligt och ej heller ur risksynpunkt behövligt.

Förelåge emellertid icke sådana förhållanden, vilka nyss antytts, syntes man

i regel icke böra avstå från tillämpningen av förenämnda lag.

Vad angår behovet av anslagsmedel för en sekundärbelåning,

som jämväl skulle grundas på växande skog, har lånenämnden för sekundär

jordbrukskredit erinrat örn att till lånenämndens förfogande för sekundärlåneändamål

ställts sammanlagt 40 milj. kronor, av vilket belopp knappa 6

milj. kronor utlämnats såsom lån intill den 1 januari 1938. Sekundärlånefonden

syntes sålunda tills vidare kunna tillgodose det eventuella skogslånebehovet

utan att för närvarande kapitalökningsanslag erfordrades. För bestridande

av de med den nuvarande sekundärlånerörelsen förenade kostnaderna

hade i årets statsverksproposition upptagits ett förslagsanslag av 75,000

kronor. Särskilt i betraktande av att kostnaderna för en eventuellt utvidgad

belåning under det första budgetåret knappast bleve av större omfattning,

syntes någon höjning av anslaget icke behöva föranledas av den tilltänkta

utvidgade lånerörelsen, ehuru man syntes kunna räkna med att anslaget

kunde komma att i någon mån överskridas.

Departements- I enlighet med vad som tidigare närmare utvecklats anser jag det utgöra

cAe/en. ett anmänt intresse, att de skogsägande jordbrukarna —■ utan att de därigenom

uppmuntras till en alltför hög skuldsättning — få sina legitima kreditbehov

tillgodosedda i tillräcklig omfattning och på ett ändamålsenligt sätt.

Med hänsyn härtill har jag inom departementet låtit undersöka möjligheterna

att, i den mån de vanliga kreditinrättningarna med hänsyn till grunderna

för sin verksamhet icke kunna ställa kredit till förfogande, genom statlig

utlåning tillgodose ifrågavarande kreditbehov.

I den promemoria, som inom departementet upprättats i förevarande ämne,

har ifrågasatts inrättandet av en statlig skogslånefond, vars utlåning skulle

handhavas av sekundärlånenämnden. För att minska betänkligheterna mot

en förhållandevis hög belåning av skog ha i promemorian föreslagits särskilda

bestämmelser med avseende å säkerheterna för lån samt återbetalningsvillkor

m. m.

Ehuru vissa fördelar synts mig vara förenade med den väg, som anvisats

i promemorian, har jag emellertid vid mina ytterligare överväganden av detta

spörsmål kommit till uppfattningen, att ifrågavarande statliga utlåning åtminstone

tills vidare bör ordnas genom anlitande av den redan nu förefintliga

sekundärlånefonden. Enligt de för denna gällande bestämmelserna må

lån meddelas till högst 75 procent av det efter vissa grunder fastställda be
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

35

låningsvärdet å den jordegendom, varom fråga är. I detta värde får enligt

nuvarande bestämmelser ej inräknas värdet å växande skog. Om sistnämnda

undantagsbestämmelse uteslutes och skogens värde sålunda får ingå i belåningsvärdet,

ökas givetvis förutsättningarna för att sekundärlånefonden

skall kunna bliva till nytta även för sådana jordbrukare, vilkas egendomar

till mera avsevärd del utgöras av skog. En dylik ändring synes så mycket

mer försvarlig, som det enligt vad i annat sammanhang föreslås kommer att

finnas möjlighet att vid belåning av skog, där så anses påkallat, tillämpa bestämmelserna

i lagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad

fastighet.

Såvitt jag kan finna, bör en försiktigt utövad skogsbelåning från sekundärlånefondens

sida icke medföra betänkligheter. Särskild försiktighet måste

givetvis iakttagas vid tider av höga fastighetsvärden, så att icke jordbrukarna

då ikläda sig en gäld, som de sedermera vid fallande konjunkturer icke kunna

förränta. Jag vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på

att ifrågavarande utlåningsverksamhet under inga förhållanden får bedrivas

på sådant sätt, att därigenom underlättas en spekulation med jordbruksfastigheter.

Med grunderna för utlåningen från sekundärlånefonden synes bäst överensstämma

att icke i författningsväg begränsa belåningen av skog till särskilda

ändamål eller eljest närmare reglera förutsättningarna och villkoren

för lån i olika fall. Det synes emellertid uppenbart, att sekundärlånenämnden

vid belåning av egendom, vars värde till väsentlig del utgöres av skogsvärde,

bör taga hänsyn härtill vid bestämmande av återbetalningsvillkor m. m.

I sådana fall bör i allmänhet som förutsättning för lån gälla, att skogen

hålles brandförsäkrad.

De i promemorian berörda frågorna örn driftskredit för skogsbrukets behov

och om lån till vissa skogsägaresammanslutningar torde lämpligen böra,

fristående från den nu berörda frågan, framdeles upptagas till övervägande

i andra sammanhang.

Såsom sekundärlånenämnden anfört, torde den omständigheten, att från

sekundärlånefonden även komma att få utlämnas lån på grundval av fastighets

skogsvärde, icke för nästkommande budgetår behöva föranleda ökade

anslagsbehov för nämndens verksamhet.

I anslutning till vad jag förut anfört ha inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till dels förordning angående ändrad lydelse av §§ 27 och

50 förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor och

dels förordning om ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 juni 1932 (nr

165) angående rått för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar

intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor. Förslagen torde

få såsom bilagor fogas till statsrådsprotokollet.1

Vad angår de av mig förordade ändringarna i bestämmelserna för sekun
1

Förslagen äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen oell hava

därför här uteslutits.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

därlånefonden — av innebörd att i egendoms belåningsvärde även må inräknas

växande skog — torde riksdagens medgivande till genomförandet

av ifrågavarande ändringar böra inhämtas. Sedan riksdagen meddelat sitt

beslut, torde det ankomma på Kungl. Majit att vidtaga erforderliga författningsändringar.

Med vidtagande av åtgärd i syfte att åvägabringa de av mig ifrågasatta

ändringarna i författningarna för jordbrukskasserörelsen och sekundärlånefonden

torde böra anstå, till dess det på föredragning av chefen för justitiedepartementet

beroende förslaget angående ändringar i lagen örn begränsning

av rätten att avverka skog å intecknad fastighet hunnit undergå vederbörlig

granskning i lagrådet. Jag anhåller således att ånyo få upptaga ärendet,

sedan nämnda granskning avslutats.

Slutligen hemställer jag, att utdrag av detta protokoll får tillställas lagrådet

till kännedom vid nyssnämnda granskning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna sitt bifall.

Ur protokollet:

Sven Ros.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 261.

37

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 24 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför

efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:
Den

3 i denna månad anmälde jag för Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet

upprättade förslag till dels förordning angående ändrad lydelse

av §§ 27 och 50 förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) örn jordbrukets

kreditkassor och dels förordning örn ändrad lydelse av § 6 förordningen

den 3 juni 1932 (nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit

att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.

Härjämte förordade jag, att i bestämmelserna rörande statens sekundärlånefond

för jordbrukare borde vidtagas sådana ändringar, att i belåningsvärdet

å egendom även må inräknas värdet å växande skog. Jag framhöll,

att det syntes böra ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga författningsändringar

i sistnämnda hänseende, sedan riksdagen lämnat sitt

medgivande till desamma.

Emellertid erinrade jag, att med vidtagande av åtgärd i syfte att åvägabringa

de av mig ifrågasatta ändringarna i författningarna för jordbrukskasserörelsen

och sekundärlånefonden syntes böra anstå, till dess ett på föredragning

av chefen för justitiedepartementet beroende förslag angående

ändringar i lagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad

fastighet hunnit undergå vederbörlig granskning i lagrådet. Denna granskning

har nu slutförts1, och har därvid icke förekommit något, som utgör

hinder för fullföljande av ärendet.

Jag vill även erinra om att frågan örn underlättande av belåning av skog,

såsom jag framhållit vid min föregående anmälan av denna fråga, står i

visst samband med genomförandet av en lagstiftning rörande vissa begränsningar

i rätten att avverka skog å nyförvärvad fastighet. Sedan lagrådet

avgivit utlåtande över ett inom departementet upprättat förslag till sådan

lagstiftning, bär Kungl. Majit tidigare i dag beslutat avlåtandet till riksdagen

av proposition i ämnet (nr 262).

1 Se proposition nr 259.

Mhang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 261. 4

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Under åberopande av vad jag förut i skilda hänseenden anfört och under

framhållande av att proposition i nu föreliggande ärende jämlikt § 54

riksdagsordningen lärer kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners

avlåtande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer

jag

dels att omförmälda förslag till förordning angående

ändrad lydelse av §§ 27 och 50 förordningen den 3 juli

1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor och till förordning

om ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 juni 1932

(nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit

att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än

jordbrukskassor måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande,

dels ock att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen att godkänna

av mig tillstyrkta ändringar i gällande bestämmelser

rörande statens sekundärlånefond för jordbrukare.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Sandström.

387550. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom med växande skog. s. 1 i texten
  2. JoU 1938:87 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom med växande skog jämte i ämnet väckt mot s. 15 i texten