Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, m. m

1938-03-24 · 71 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 69 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:265, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

1

Nr 265.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den

29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, m. m.;

given Stockholms slott den 24 mars 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

örn arbetarskydd;

2) lag örn ändrad lydelse av 6—8 §§ skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937

(nr 268); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 § 7 mom. lagen den 16 maj 1930

(nr 138) örn arbetstidens begränsning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 265.

557 88 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

örn arbetarskydd.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd

skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 6 a §, av den lydelse nedan

sägs, dels ock att 10, 23, 28, 30-35, 37, 38, 41—45, 47 och 52 §§ samma lag1)

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 a §.

Tillverkare och försäljare av maskiner eller redskap skola tillse, att dessa

vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt

erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall.

10 §.

Till bergverks-,---eller ärenden.

Minderårig må icke användas till industriellt arbete och icke heller till

annat med förbudet i första stycket avsett arbete, vilket bedrives i sådan omfattning,

att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, utan så är att

den minderåriges intygsbok, utöver vad i 9 § föreskrives, innehåller läkarintyg,

utvisande att den minderårige icke företer sjuklighet, svaghet eller

bristande kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet, att den

minderårige icke kan anses komma att lida men av den sysselsättning, varom

fråga är. Sådant läkarintyg må, utom då fråga är örn minderårigs användande

till skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete, vid intygsbokens avlämnande

till arbetsgivaren ej vara äldre än ett år och kan utgöras av anteckning,

som vid besiktning enligt 35 § införts i boken av besiktningsläkaren.

23 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade

föreskrifter utövas, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens

chefsmyndighet, av yrkesinspektionens befattningshavare samt kommunala

tillsyn sorgan. Nämnda befattningshavare utgöras av yrkesinspektörer

för tillsynstjänsten i allmänhet, minst en yrkesinspektris för tillsyn

företrädesvis å arbete, vartill kvinnor användas, samt bergmästare för tillsyn

företrädesvis å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete

ävensom dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna,

») Senaste lydelse av 10, 32, 33 och 35 §§ se SFS 1937: 269 samt av 23, 28, 30, 31, 34,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 26o. 3

att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis

av övriga tillsynsorgan, utövas av specialinspektör.

Beträffande yrkesinspektris---motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser rörande tillsynens organisation och fördelning på

olika tillsynsorgan meddelas av Konungen.

28 §.

Yrkesinspektör eller honom underordnad befattningshavare, som har att

utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag, må ej för egen eller annans räkning

driva eller hava del eller anställning i företag, som är underkastat

hans tillsyn, eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot ersättning och

ej heller eljest på något av nyss angivna sätt taga befattning med företag,

vari arbete, som med förbudet i 10 § första stycket avses, bedrives i sådan

omfattning, att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare.

Yad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga

örn yrkesinspektris och henne undei-ordnad befattningshavare, som har att

utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag.

Från de —--för tjänsten.

30 §.

Vid arbetsställe, varest arbete, som med förbudet i 10 § första stycket

avses, på stadigvarande sätt bedrives i sådan omfattning, att å arbetsstället

i regel användas minst tio arbetare, eller beträffande vilket yrkesinspektionens

chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skall finnas en för ändamålet lämplig

bok, i vilken vederbörande inspektionsförrättare vid besök å arbetsstället

har att anteckna de anvisningar och råd, vartill förhållandena å arbetsstället

kunnat giva anledning och vilka han anser böra avfattas skriftligen, eller

ock sin avsikt att framdeles meddela sådana. Alla tjänstemeddelanden, som

röra tillämpningen i avseende å arbetsstället av denna lag eller med stöd

av lagen meddelade föreskrifter och som icke blivit införda i berörda anteckningsbok,

skola biläggas densamma.

Sysselsättes minderårig å arbetsställe, varest industriellt arbete stadigvarande

bedrives, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning,

ändå att arbetet icke bedrives i sådan omfattning, att å arbetsstället

i regel användas minst tio arbetare.

Anteckningsbok och--— och meddelanden.

31 §.

A arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete, som med

förbudet i 10 § första stycket avses, bör bland arbetarna utses ett eller flera

skyddsombud att företräda arbetarna i frågor rörande arbetets säkerhet eller

sundhet. Skyddsombud må ock å annat arbetsställe kunna av arbetarna

utses. Val av skyddsombud förrättas av arbetarna eller, på framställning

av dem, av facklig organisation, genom vilken de närmast kunna anses

företrädda. Örn dylikt val skall underrättelse lämnas arbetsgivaren samt

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Skyddsombuden, som hava att göra sig noga underrättade örn de beträffande

arbetets säkerhet och sundhet å arbetsstället rådande förhållanden,

böra verka för främjande av ökad säkerhet och sundhet samt jämväl söka

vinna arbetarnas medverkan därtill. När skyddsombuden genom klagomål

eller eljest erhålla kännedom örn missförhållande, böra de söka få detsamma

avhjälpt genom hänvändelse till arbetsgivaren eller arbetsledare eller,

där rättelse på sådant sätt ej vinnes, till vederbörande yrkesinspektör eller

bergmästare.

Skyddsombuden må icke hindras att fullgöra sina uppgifter.

Arbetsgivaren så ock arbetsledare bör i frågor rörande arbetets säkerhet

eller sundhet söka samråd med skyddsombuden. Har arbetsgivaren eller

arbetsledare från skyddsombud mottagit hänvändelse rörande arbetets säkerhet

eller sundhet, har han att inom skälig tid giva ombudet besked i

frågan.

Har arbetsgivaren utsett ställföreträdare att å hans vägnar handlägga spörsmål

rörande arbetets säkerhet och sundhet, skola arbetarna'' samt yrkesinspektören

eller bergmästaren underrättas därom.

A större arbetsställe bör, där så lämpligen kan ske, bildas en av skyddsombud

samt en eller flera företrädare för arbetsledningen sammansatt säkerhetskommitté,

som har att verka för säkerhet och sundhet i arbetet. Har

säkerhetskommitté bildats, skall underrättelse därom lämnas yrkesinspektören

eller bergmästaren.

Skyddsombud och medlem av säkerhetskommitté äga taga del av innehållet

i sådan vid arbetsstället befintlig anteckningsbok, varom förmäles i

30 §.

Yid inspektion å arbetsställe, där skyddsombud eller säkerhetskommitte

finnes, skall inspektionsförrättaren om möjligt träda i förbindelse med ombudet

eller kommittén.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att kostnadsfritt tillställa skyddsombud

eller säkerhetskommitté avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt

meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å

arbetsstället.

32 §.

Användes minderårig till arbete, som med förbudet i 10 § första stycket

avses och som bedrives i sådan omfattning, att a arbetsstället i regel användas

minst tio arbetare, åligger det arbetsgivaren att hava den minderåriges

namn, födelseår och födelsedag införda i en särskild förteckning ävensom

att vid den minderåriges avgång ur arbetet avföra den minderårige från förteckningen.

Dylik förteckning föres för kalenderår, och skall vid förnyat

uppläggande av förteckningen iakttagas, att i densamma införas samtliga

minderåriga, som vid årsskiftet kvarstodo i arbetet. Arbetsgivaren är pliktig

förvara förteckningen å arbetsstället under ett år utöver det kalenderår förteckningen

avser. Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning å skogsavverknings-,

kolnings- eller flottningsarbete.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

33 §.

Arbetsgivare, som använder en eller liera minderåriga till arbete, varå

10 § andra stycket äger tillämpning, skall inom fjorton dagar från det lian

började i arbetet använda dylik arbetskraft därom hos vederbörande yrkesinspektör

eller bergmästare göra skriftlig anmälan ävensom på samma sätt,

likaledes inom fjorton dagar, göra anmälan, då han icke vidare i arbetet

använder någon minderårig. Äger användandet av sådan arbetskraft rum

allenast under viss eller vissa tider av året och kan arbetsgivaren därom

på förhand lämna tillförlitlig upplysning, må anmälan, som innehåller sådan

upplysning, gälla så länge de anmälda förhållandena fortfarande äga bestånd.

Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning å skogsavverknings-, kolnings-

eller flottningsarbete.

Vid beviljande---ovan stadgats.

34 §.

Intygsböcker, varom---— genom pastorsämbetena.

Det åligger---eller skolföreståndare.

Enahanda skyldighet---skolstyrelsens ordförande.

I intygsboken skall arbetsgivare, vilken använder den minderårige till

arbete, varå 10 § andra stycket äger tillämpning, anteckna företagets namn

eller firma, dag då den minderårige börjar användas i arbetet, det slag av

sysselsättning, vartill den minderårige användes, den tid av dygnet, varunder

arbetet för den minderårige pågår, ävensom den minderåriges avgång ur

arbetet eller annan förändring i nu angivna avseenden jämte dag därför.

Ej må — — — minderåriges intygsbok.

Minderårig, som---vederbörande besiktningsläkare.

Har den —--minderårige själv.

35 §.

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderåriga användas

till arbete, varå 10 § andra stycket äger tillämpning, företagas läkarbesiktning

å de minderåriga till utrönande, huruvida sysselsättning, vartill minderårig

användes, är för dennes hälsa eller kroppsutveckling menlig. Dylik

besiktning må jämväl eljest, då Konungens befallningskavande finner särskilda

skäl föreligga att därom förordna, företagas å viss eller vissa av de

minderåriga. Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning å skogsavverknings-,

kolnings- eller flottningsarbete.

Det åligger — — — berörda anteckningsbok.

Till förrättande--— avgiva yttrande.

Vid beviljande---vid arbetsstället.

37 §''

Å arbetsställe, varest arbete, som med förbudet i 10 § första stycket avses,

på stadigvarande sätt bedrives i sådan omfattning, att å arbetsstället i

regel användas minst tio arbetare, eller beträffande vilket yrkesinspektio
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Majlis proposition nr 265.

nélis chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skola på lämplig plats linnas

anslagna:

a) denna lag jämte de författningar, som innefatta ändring i eller tillägg

till densamma eller utfärdats med stöd av lagen och som röra arbetsställen

av ifrågavarande slag,

b) uppgift å vederbörande tillsynsorgan och dess postadress samt,

därest minderårig sysselsättes å arbetsstället,

c) uppgift å de tider, då för den minderårige arbetet börjar och slutar,

samt huru rasterna för den minderårige äro anordnade.

A varje — —■ — av nöden.

Har yrkesinspektör-----inom lokalen.

38 §.

1 mom. Råder vid arbetsställe missförhållande i något avseende, varom

förmäles i 4 §, 5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Konungen med stöd

av 7 § 1 mom. utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift,

eller som eljest, utan att hänföra sig till 5 § i)—m), inbegripes under 3 §,

äger vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare, där för missförhållandets

avhjälpande så prövas nödigt, skriftligen förbjuda arbetsgivaren, sedan

denne blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete

eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller

viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av yrkesinspektören eller

bergmästaren vid förbudets meddelande angivet villkor.

Över dylikt förbud må arbetsgivaren inom fjorton dagar från den dag

han därav erhållit del föra klagan hos yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Vid förbudets meddelande skall givas tillkänna, vad arbetsgivaren har att

iakttaga, därest han vill föra sådan klagan.

Förbud, som i första stycket sägs, må jämväl meddelas av yrkesinspektionens

chefsmyndighet.

2 mom. Medför missförhållande, varom i 1 mom. första stycket förmäles,

synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa, skall yrkesinspektören eller

bergmästaren, i stället för att vidtaga åtgärd jämlikt 1 mom. första stycket,

därom göra anmälan till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Har sådan

anmälan gjorts eller här avsett förhållande eljest kommit till chefsmyndighetens

kännedom, må chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens

yttrande, meddela förbud, som ovan sagts, att träda i kraft omedelbart och

gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom, där så finnes

påkallat, låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad

vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande.

3 morn. Är i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, fråga örn åtgärd beträffande

arbetslokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, bör jämväl upplåtaren

höras. Chefsmyndigheten äger att meddela förbud mot upplåtande av lokalen

till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits

viss angiven åtgärd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:is proposition nr 265.

7

4 mom. Finner yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter framställning av

yrkesinspektör eller bergmästare eller eljest, att arbetsgivare åsidosätter

något av vad i 5 § i)—m) stadgas, äger chefsmyndigheten, efter arbetsgivarens

hörande och, där så finnes lämpligt, samråd med arbetsrådet, meddela

honom nödiga föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets

iakttagande.

41 §.

Konungen må---§§ avses.

Konungen må ock föreskriva, att, där arbete vid visst arbetsställe finnes

vara synnerligen hälsofarligt, arbetsgivaren icke må i arbetet anställa arbetare,

med mindre denne vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet

eller svaghet, som kan anses göra honom särskilt utsatt för den med arbetet

förbundna liälsofaran, ävensom att i dylikt arbete sysselsatta arbetare skola

underkastas periodiska läkarbesiktningar; och skall i sådant fall vad i 40 §

första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Bryter arbetsgivare mot bestämmelse i 9 § första stycket, 10 § första

stycket, 11, 14 eller 16 §, 17 § första stycket eller 19 §, 14 och 19 §§ dock

icke såvitt angår arbetsgivares anmälningsskyldighet, eller mot föreskrift,

som meddelats med stöd av 35 §, 38 § 4 mom. eller 39 §, straffes med

dagsböter. Har förseelsen bestått i eller eljest avsett minderårigs användande

till arbete och skett med den minderåriges faders eller målsmans vetskap

och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter från

och med fem till och med femtio kronor.

Den, som---sådan förseelse.

43 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas

i 14, 19, 20 eller 33 §, eller underlåter han att ställa sig till efterrättelse

vad i 9 § andra stycket, 10 § andra stycket, 30, 32 eller 34 §, 36 § andra

stycket eller 37 § föreskrives, straffes med dagsböter.

Lag samma — — — stycket föreskrives.

44 §.

Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning i anmälan enligt

14, 19, 20 eller 33 § eller i förteckning, som föreskrives i 32 §, eller i intygsbok

för minderårig mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, straffes

med dagsböter, dock ej under fem.

45 §.

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats

med stöd av 38 § 1 mom. första eller tredje stycket eller 38 § 2 morn.,

straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvå
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

rande, med fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes, där

upplåtare överträder förbud, som meddelats med stöd av 38 § 3 mom.

Den, som--— sådan förseelse.

47 §.

Den, som Ilar eller haft att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av

denna lag, vare förbjudet att röja yrkeshemlighet och må ej heller, där det

ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande

vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att taga

sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes med dagsböter.

Sker det för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom

örn yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller

annani fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna,

att han örn yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet erhållit

kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med tillsyn å

efterlevnaden av denna lag, eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet

ej kunnat medföra skada för det företag, som bedrevs å arbetsstället,

må ansvars- eller ersättningsskyldighet icke åläggas honom.

Yad nu--— örn besiktningsläkare.

52 §.

Vid meddelande av föreskrift med stöd av 7 § 1 eller 2 mom. eller 15,

22 eller 41 § må Konungen tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften;

dock må sådant straff i intet fall sättas högre än till fängelse i

sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Yad i 10 § andra stycket stadgas skall icke utgöra hinder för minderårigs

fortsatta användande till arbete, vartill den minderårige i behörig ordning

användes vid tiden för denna lags ikraftträdande.

Den i 33 § stadgade skyldigheten att göra anmälan örn användande av

minderårig arbetskraft skall av arbetsgivare, som vid tiden för denna lags

ikraftträdande använder sådan arbetskraft till industriellt arbete av den omfattning,

att å arbetsstället i regel användas mindre än tio arbetare, fullgöras

inom fjorton dagar från nämnda tid.

Överträder arbetsgivare eller upplåtare förbud, som meddelats med stöd

av 38 § 1 mom. äldre lydelsen, skall, örn sådan förseelse ägt rum efter det

denna lag trätt i kraft, vad i 45 § nya lydelsen är stadgat äga tillämpning.

Bryter arbetsgivare mot föreskrift, som meddelats med stöd av 38 § 2 mom.

äldre lydelsen, skall, örn sådan förseelse ägt rum efter det denna lag trätt

i kraft, vad i 42 § nya lydelsen är stadgat äga tillämpning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 265.

9

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6—8 §§ skogshärbärgeslagen den 21

maj 1937 (nr 268).

Härigenom förordnas, att 6—8 §§ skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 §•

Å arbetsställe, som i denna lag avses, bör bland arbetarna utses ett eller

flera skyddsombud att till vederbörande inspektionsförrättare framföra arbetarnas

önskemål beträffande härbärge eller stall. Val av skyddsombud förrättas

av arbetarna eller på framställning av dem av facklig organisation, genom

vilken de närmast kunna anses företrädda. Örn dylikt val skall underrättelse

lämnas arbetsgivaren samt skogs- och flottledsinspektören.

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter.

Vid inspektion å arbetsställe, där skyddsombud finnes, skall inspektionsförrättaren

om möjligt träda i förbindelse med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att kostnadsfritt tillställa skyddsombud

avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande, som

avlåtits rörande härbärge eller stall vid arbetsstället. 7

7 §•

1 mom. Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna

i 1, 2 eller 3 §, äger skogs- och flottledsinspektören, där så prövas

nödigt, skriftligen förbjuda arbetsgivaren, sedan denne blivit i saken hörd,

att efter utsatt skälig tid använda visst härbärge eller stall eller bedriva

visst arbete utan att hava vidtagit av skogs- och flottledsinspektören vid förbudets

meddelande angivna åtgärder.

Över dylikt förbud må arbetsgivaren inom fjorton dagar från den dag

han därav erhållit del föra klagan hos yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Vid förbudets meddelande skall givas tillkänna, vad arbetsgivaren har att

iakttaga, därest han vill föra sådan klagan.

Förbud, som i första stycket sägs, må jämväl meddelas av yrkesinspektionens

chefsmyndighet.

2 mom. Är i fall, då arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse

föreskrifterna i 1, 2 eller 3 §, synnerlig olägenhet för handen, skall skogs- och

flottledsinspektören, i stället för att vidtaga åtgärd jämlikt 1 mom. första

stycket, därom göra anmälan till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Har

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

sådan anmälan gjorts eller här avsett förhållande eljest kommit till chefsmyndighetens

kännedom, må chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens

yttrande, meddela förbud, som ovan sagts, att träda i kraft omedelbart och

gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom, där så finnes

påkallat, låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad

vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande.

3 mom. Ar i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, fråga örn åtgärd beträffande

härbärge eller stall, som arbetsgivaren fått till sig upplåtet, bör jämväl upplåtaren

höras. Chefsmyndigheten äger att meddela förbud mot upplåtande

av härbärget för inkvartering av arbetare eller av stallet för inhysande av

hästar utan att med härbärget eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd.

8 §■

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats

med stöd av 7 § 1 mom. första eller tredje stycket eller 7 § 2 morn.,

straffes med dagsböter, dock ej under tio, eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. Till samma

straff dömes, där upplåtare överträder förbud, som meddelats med stöd av

7 § 3 mom.

Den, som---sådan förseelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Överträder arbetsgivare eller upplåtare förbud, som meddelats med stöd

av 7 § äldre lydelsen, skall, örn sådan förseelse ägt rum efter det denna

lag trätt i kraft, vad i 8 § nya lydelsen är stadgat äga tillämpning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 265.

11

\

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § 7 mom. lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

örn arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 9 § 7 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens

begränsning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

9 §•

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande ärende

rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses

i 5 § 5 mom. eller 10 § 2 morn., bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande

arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt

sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom

verksamhetsområdet i fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 morn., skall, såvitt

möjligt, fattas efter samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Till utredning---protokoll däröver.

Kostnaderna för —--meddelas avgiftsfritt.

Denna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Utdrag av protokollet över socAalärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

ä Stockholms slott den 25 februari 1538.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn ändringar i lagen

den 29 juni 1912 om arbetarskydd m. m. samt anför:

Inledning.

Under en följd av år har kravet på effektivisering av yrkesinspektionen

varit aktuellt. Den industriella verksamhetens mycket kraftiga utveckling

under den tid, som förflutit, sedan yrkesinspektionen genom beslut av 1912

års riksdag i ali huvudsak erhöll sin organisativa gestaltning, har medfört, att

arbetet med övervakandet av gällande arbetarskyddslagstiftning i hög grad

ökats. Jämsides med att antalet inom industrien sysselsatta avsevärt stegrats

under det senaste kvartsseklet, har den moderna maskintekniken och vidtagna

rationaliseringsåtgärder intensifierat det industriella arbetet. Dessa omständigheter

i förening hava gjort behovet av vidgade skyddsåtgärder starkt kännbart.

Förslag att åtgärder måtte vidtagas för effektivisering av yrkesinspektionens

verksamhet framställdes motionsvis vid 1930 års riksdag. I anledning

därav anhöll riksdagen i skrivelse den 27 maj 1930 (nr 287) örn utredning i

ämnet.

Genom beslut den 20 september 1930 anbefallde Kungl. Maj:t socialstyrelsen

att — efter samråd i erforderlig omfattning med riksförsäkringsanstalten

—- verkställa den begärda utredningen och avgiva därav föranledda förslag.

Med skrivelse den 17 december 1931 överlämnade socialstyrelsen den ifrågavarande

utredningen tillika med förslag till förstärkning av yrkesinspektionens

och tillsynsmyndighetens organisation i skilda hänseenden. Över styrelsens

förslag infordrades sedermera yttranden från ett stort antal myndigheter och

organisationer.

På grund av den ekonomiska krisen och det i följd därav ansträngda statsfinansiella

läget föranledde nyssnämnda utredning allenast vissa mindre omfattande

åtgärder.

Den 16 april 1937 meddelade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl.'' Majlis proposition nr 265.

bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva

förslag rörande effektivisering av yrkesinspektionen. Då nämnda bemyndigande

begärdes, anförde jag i egenskap av föredragande departementschef till

statsrådsprotokollet rörande de sakkunnigas utredningsuppgifter bland annat

följande:

Vid utredningen borde i första hand det av socialstyrelsen framlagda förslaget,

i den mån detsamma icke redan förverkligats, samt de däröver avgivna

yttrandena komma under omprövning. Emellertid syntes mig i nuvarande

läge spörsmålet böra bedömas ur vidare synpunkter än som i förslaget skett.

Ovedersägligen måste organisationen anordnas på ett sådant sätt, att den medgåve

en väsentligt ökad besöksfrekvens vid de olika företag, som befunne sig

under inspektionens kontroll. Och likaledes borde den centrala tillsynsmyndigheten

utrustas med arbetskrafter, som satte den i stånd att effektivt utöva

sina ledande och kontrollerande uppgifter. Men därutöver torde särskilt böra

beaktas, att vid verksamheten i allmänhet upplysnings- och propagandasynpunkterna

framdeles ägnades ökad uppmärksamhet. Enahanda gällde beträffande

frågan örn arbetsplatsernas hygien. I förstnämnda avseende ville jag

framhålla, att den s. k. säkerhetstjänsten syntes böra i all möjlig utsträckning

utvecklas. De gynnsamma erfarenheter, som från olika håll förelåge rörande

värdet av en organiserad samverkan mellan företagens ledning och arbetare

till främjande av en förbättrad yrkeshygien, gjorde det angeläget, att hithörande

förhållanden ingående övervägdes. Och vad hygienen anginge, gjorde

den särskilt under de senare åren utvidgade lagstiftningen örn yrkessjukdomar

det naturligt, att de allmänt hygienisk-tekniska betingelserna inom arbetslokalerna

bleve föremål för skärpt uppmärksamhet. Därvid uppkomme ock frågan

örn en utvidgad samverkan med tillgänglig medicinsk sakkunskap.

Slutligen borde tagas under särskild omprövning, huruvida nu gällande

föreskrifter kunde anses tillfredsställande ur effektivitetssynpunkt. Efter min

mening måste det ur såväl den enskilda individens som samhällets synpunkt

vara en angelägenhet av vikt, att en sakkunnig tillsyn över efterlevnaden av

meddelade bestämmelser också förfogade över lämpliga medel att åvägabringa

rättelse i sådana förhållanden, som befunnes medföra undanröjbara risker för

olycksfall och ohälsa.

Tillkallade sakkunniga1), som antogo benämningen 1937 års arbetarskyddskommitté,

avgåvo den 30 december 1937 betänkande med förslag angående

effektivisering av yrkesinspektionen (statens off. utredn. 1937:52).

Efter en inledning, berörande skyddslagstiftningens uppkomst och utveckling,

anförde de sakkunniga under rubriken »Yrkesinspektionen» bland annat

följande:

Det måste betraktas såsom ett samhällsintresse av första ordningen att i

möjligaste mån söka förebygga, att arbetarna i sin gärning drabbades av

olycksfall eller ådroge sig ohälsa. Ur såväl humanitär som samhällsekonomisk

synpunkt framstode det såsom nödvändigt, att allt vad som vore möjligt

gjordes för främjande av säkerhet och sundhet i arbetet. Örn yrkessjukdomarna

och deras förekomst i vårt land visste man ännu relativt litet. Det årliga antalet

olycksfall i arbete kunde däremot ganska noggrant fastställas, och även

i) Såsom sakkunniga tillkallades den 22 april 1937 ledamoten av riksdagens andra kammare

f. d. yrkesinspektrisen Ker.stin Hesselgren, tillika ordförande, direktören i pappersmasseförbundet

G. Hultman, docenten medicine doktorn G. Hundberg, sekreteraren i jiirnoch

metallarbetarförbundet A. Svensson samt ledamoten av riksdagens första kammare

yrkesunderinspektören G. Strömberg.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 265.

följderna av olycksfallen läte sig tämligen väl överblicka. En omfattande utredning

av olycksfallens betjrdelse återfunnes i en av professorn Gunnar Dahlberg

utarbetad, till de sakkunnigas betänkande fogad uppsats örn olycksfall

i arbete i Sverige. De sakkunniga hänvisade därför beträffande detta ämne till

nämnda uppsats och ville blott söka antyda, vilken roll olycksfallen spelade

för den enskilde individen och för samhället i dess helhet.

Först finge nämnas, att 142,175 olycksfall i arbete inträffade under år 1934.

Detta betydde, att i genomsnitt var elfte till tolfte arbetare drabbades av ett

olycksfall. Av olycksfallen ledde 486 till döden och 3,203 till invaliditet.

Redan dessa siffror tydde ju på, att olycksfallen i arbete hade en avsevärd inverkan

på dödligheten och invaliditeten inom landet. Så visade sig också vid

närmare undersökning vara fallet. Bland män i åldern 20—40 år orsakades

omkring 5 procent av dödsfallen och ungefär en tredjedel av invaliditetsfallen

av olycksfall i arbete. Sådana olycksfall förorsakade bland anställda män i

nyssnämnda åldersgrupp fem till tio gånger så mångå invaliditetsfall som

alla andra invaliditetsorsaker tillsammantagna. Även för sjukligheten spelade

olycksfallen i arbete en betydande roll. Inom de mest utsatta yrkesgrupperna

vore den sjuklighet, som bland personer i åldern 20—40 år orsakades av dylika

olycksfall, av nästan samma storleksordning som den sjuklighet, som åstadkommes

av alla andra sjukdomsorsaker i förening.

I fråga om de ekonomiska verkningarna av olycksfall i arbete finge framhållas,

att sådana olycksfall bland icke statsanställda under år 1934 föranledde

en förlust av arbetsdagar, som motsvarade arbetsförmågan hos mer än 34,000

årsarbetare. Tillika finge nämnas, att kostnaderna för ersättningar på grund

av olycksfall i arbete under nämnda år uppginge till i runt tal 30 miljoner

kronor.

Av professor Dahlbergs utredning framginge, att åtskilligt torde kunna

göras för att nedbringa antalet olycksfall i arbete. Visserligen vore väl en del

olycksrisker betingade av själva arbetets natur; men även inom samma yrkesgrupp

vöre skillnaden i fråga örn olycksfallsfrekvens mellan olika företag så

betydlig, att den kunde antagas bero på olikheter med avseende å skyddsanordningar,

arbetets utförande etc. Man torde därför kunna förutsätta, att vid en

effektivare inspektionsverksamhet antalet olycksfall i arbete komme att

minskas.

Den svenska yrkesinspektionens verksamhet bruste för närvarande i effek

tivitet. Det vore helt naturligt, att så skulle vara fallet. Under de senare åren

hade den industriella verksamheten i vårt land kraftigt utvecklats. Denna ut

veckling hade icke endast bestått i en ökning av antalet industrianläggningar

och en utbyggnad av redan befintliga sådana utan också i ett allt intensivare

utnyttjande av den moderna maskintekniken. Nya arbetsmetoder och ökad

arbetstakt krävde nya skyddsåtgärder och nya hygieniska anordningar. Samtidigt

hade fordringarna i fråga örn säkerhet och sundhet samt trevnad på

arbetsplatserna oavbrutet stigit. Allt detta hade medfört en väsentlig ökning

av yrkesinspektionens arbetsbörda, men någon motsvarande förstärkning av

dess aibetskrafter hade icke ägt rum. Organisationen vöre ännu i huvudsak

densamma som år 1912, ehuru området för yrkesinspektionens verksamhet utvidgats

bland annat genom att den fått sig anförtrodd övervakningen av lagen

örn aibetstidens begränsning, lantarbetstidslagen och lagen örn vissa inskränkningar

beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. Under

sådana förhållanden kunde det icke påräknas, att en efter moderna begrepp

effektiv tillsyn skulle kunna utövas av yrkesinspektionen.

Med hänsyn till vad de sakkunniga sålunda anfört, hade det synts dem särskilt

nödvändigt, att inspektionsmyndighetens organisation förstärktes. En
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

ligt de sakkunnigas mening borde emellertid därjämte åtgärder vidtagas till

underlättande av tillsynsarbetets bedrivande, författningsändringar genomföras

i syfte att föra arbetarskyddet framåt samt anstalter träffas för förbättrande

av inspektionspersonalens utbildning samt för propaganda.

Över kommittébetänkandet infordrades utlåtanden av riksförsäkringsanstalten,

kommerskollegium, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, allmänna

civilförvaltningens lönenämnd, arbetsrådet, delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet

ävensom länsstyrelserna i samtliga län, de sistnämnda efter hörande

av förste provinsialläkarna i länen.

Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet bereddes svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund, de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, föreningen för arbetarskydd,

svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet och Fredrika

Bremerförbundet.

Yttranden avgåvos av samtliga nyssnämnda myndigheter och sammanslutningar.

Vid utlåtaTulen från tre länsstyrelser funnos fogade yttranden av yrkesinspektörer.

Till länsstyrelsens i Malmöhus län utlåtande fanns fogat yttrande

av Malmö fackliga centralorganisation. Överståthållarämbetet överlämnade

yttrande av Stockholms stads hälsovårdsnämnd. Kommerskollegium avlämnade

med sitt utlåtande yttranden från bergmästare, sprängämnesinspektören,

statsinspektörerna över elektriska starkströmsanläggningar, Sveriges maskinindustriförening,

mellersta och norra Sveriges ångpanneförening samt södra

Sveriges ångpanneförening. — En skrivelse i ämnet har vidare avgivits av

Sveriges lokomotivmannaförbund.

I yttrandena vitsordades, att åtgärder för effektivisering av yrkesinspektionen

och för förbättring av arbetarskyddet i övrigt måste vidtagas.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga de spörsmål, som

kunna föranleda ändringar av arbetarskyddslagen. I förevarande sammanhang

torde åtgärder jämväl böra vidtagas för åstadkommande dels av vissa av

ändringar i arbetarskyddslagen betingade ändringar i skogshärbärgeslagen

den 21 maj 1937, dels ock av viss formell jämkning av lagen den 16 maj 1930

örn arbetstidens begränsning.

Till de i kommittébetänkandet berörda spörsmål, vilka icke i detta sammanhang

behandlas, anhåller jag att senare få återkomma.

Ändringar i arbetarskyddslagen.

Vid redogörelsen för ifrågasatta ändringar i arbetarskyddslagen kommer

jag att följa den indelning av ämnet, som kommittén gjort i kapitlet IV av

betänkandet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Anmälan om nya företag.

Historik.

Av propositionen nr 40 till 1931 års riksdag — genom vilken proposition

förslag framlades till revision av arbetarskyddslagen — framgår, att det till

lagrådet remitterade lagändringsförslaget under 25 § 1 mom. innehöll en så

lydande bestämmelse:

Den, som driver företag, vari förrättas industriellt arbete, byggnadsarbete

eller arbete med transport av personer eller gods, skall därom göra anmälan

hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare inom fjorton dagar från

det driften påbörjades eller, örn lagen då icke var tillämplig å företaget, från

det lagen blev tillämplig.

Den sålunda stadgade anmälningsskyldigheten skulle dock enligt förslagets

övergångsbestämmelser icke gälla i fråga om sådana vid tiden för lagändringens

ikraftträdande befintliga företag, å vilka arbetarskyddslagen då

ägde tillämpning.

Enligt 43 § i lagändringsförslaget skulle arbetsgivare, som försummade att

fullgöra nyss angiven anmälningsskyldighet, straffas med böter från och med

fem till och med femhundra kronor.

Föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, anförde såsom motivering

för bestämmelserna i fråga, att den föreslagna anmälningsskyldigheten

föranletts av önskan att bereda tillsynsorganen ökad möjlighet att erhålla

kännedom örn företag, som påkallade inspektion.

Lagrådet yttrade beträffande 25 § 1 mom. i förslaget följande:

Den i förevarande moment stadgade anmälningsskyldigheten avsåge alla

företag, som omtalades i 10 § första stycket; dock — jämlikt näst sista stycket i

förslagets övergångsbestämmelser — icke de vid tiden för lagens ikraftträdande

befintliga företag, å vilka lagen örn arbetarskydd då ägde tillämpning.

Enär anmälningsskyldigheten alltså i huvudsak gällde endast nya företag,

kunde naturligtvis ett på de gjorda anmälningarna grundat register först i en

tämligen avlägsen framtid något så när fullständigt omfatta de inom distriktet

befintliga företag, som vore av här avsedd beskaffenhet.

Det syntes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida den föreslagna anmälningsskyldigheten

kunde vara till sådant gagn, att detta övervägde olägenheterna,

Den anmälningsskyldighet, som enligt stadgandet skulle införas för

näringsidkare, vore mycket omfattande. Visserligen avsåge den ej handel eller

i allmänhet arbete av icke industriell art, men under bestämmelsen folie dock

varje hantverksrörelse, även den allra obetydligaste, där en eller flera personer

utanför den egna familjen sysselsattes. Det registreringsarbete, som

skulle bliva nödvändigt för att tillgodogöra mängden av dylika anmälningar,

bleve säkerligen betydande, och det vore att befara, att de upplagda registren

bleve för avsett ändamål föga vägledande, då de säkerligen komme att till

största delen fyllas av anmälningar rörande företag av den art, där fara i regel

ansåges utesluten och där fördenskull enligt stadgande i andra momentet av

förevarande paragraf inspektion endast undantagsvis behövde företagas.

Syftet att bereda tillsynsmyndigheterna kännedom örn nytillkomna företag

syntes stå att vinna på ett annat, vida enklare sätt, nämligen genom att anlita

den veckovis utkommande, med Post- och Inrikes Tidningar distribuerade samlingen

av anmälningar till bland annat aktiebolags-, förenings- och handels
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

registren. Yisserligen medförde icke alla företag av nu avsedd art skyldighet

att göra anmälan örn firma, men det torde numera icke sällan förekomma, att

även mindre näringsidkare i eget intresse ingåve sådan anmälan. För övrigt

ägde tillsynsmyndigheterna utväg att komplettera uppgifterna i handelsregistret

ur det s. k. näringsregistret.

Det måste ock väcka betänkligheter att för en stor grupp av enskilda införa

ett nytt anmälningstvång, örn vars förhandenvaro åtminstone en längre

tid framåt kännedom icke kunde vara att förvänta bland dem detsamma gällde.

Föga sannolikt torde vara, att en mindre hantverkare, t. ex. en skomakare eller

sömmerska, som anställde ett biträde, skulle inse, att därvid omedelbart uppstode

någon anmälningsskyldighet på grund av den fara arbetet kunde medföra.

Det borde heller icke förbises, att försummelse av den nu ifrågasatta

anmälningsplikten eller av rätta tiden därför enligt 43 § vore belagd med bötesansvar

och att talrika åtal för dylik underlåtenhet säkerligen skulle kunna bliva

följden.

Med stöd av det anförda hemställde lagrådet, att förevarande moment måtte

utgå. Bifolles denna hemställan, följde därav, att såväl omförmälda stycke i

övergångsbestämmelserna som ock ovannämnda straffbestämmelse i 43 §

skulle uteslutas.

I anledning av vad lagrådet sålunda hemställt upptogos i det genom propositionen

framlagda lagförslaget inga bestämmelser rörande anmälan örn nya

företag.

Dylika bestämmelser upptogos icke heller i det förslag till ny lag örn arbetarskydd,

vilket framlades i två med anledning av propositionen väckta likalydande

motioner, I: 205 av herr Sigfrid Hansson m. fl. och II: 349 av herr

Sävström m. fl. Även gällande lag överensstämmer härutinnan med propositionen.

1937 års arbetarskyddskonimitté.

Kommittén anförde beträffande denna fråga bland annat följande:

Uppgifter örn nytillkomna företag komme yrkesinspektörerna till handa

endast i den mån företagen bleve kända av de kommunala tillsynsorganen och

omnämndes i deras rapporter eller ock anmälan gjordes örn inträffat olycksfall.

Då rapporter från de kommunala tillsynsorganen på sina håll lämnades

endast en gång per år, insåges lätt, att företag kunde existera under avsevärd

tid utan vederbörande yrkesinspektörs kännedom.

Under de sakkunnigas konferenser med yrkesinspektionens befattningshavare

hade allmänt påyrkats, att något borde göras för att åstadkomma en

annan ordning i förevarande avseende. Det hade påpekats, att under nuvarande

förhållanden riskfyllda anläggningar kunde vara i bruk under åtskilliga

månader, utan att yrkesinspektionens befattningshavare kände till att så vore

förhållandet.

I alla våra grannländer hade skyldighet ålagts innehavare av företag, varå

vederbörande skyddslag ägde tillämpning, att i samband med driftens påbörjande

hos yrkesinspektionen göra anmälan om sitt företag. Enligt de sakkunnigas

mening borde en dylik anmälningsskyldighet nu införas även i vårt land

Kommittén föreslog med anledning härav, att i arbetarskyddslagen måtte

stadgas skyldighet för arbetsgivare, å vars företag lagen ägde tillämpning,

att senast fjorton dagar efter det rörelsen vid företaget påbörjats göra anmälan

därom till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Tillika

borde stadgas, att försummelse att göra anmälan skulle föranleda böter.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 265. 567 as 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

18

Remissyttranden.

Arbetar skyddskommitténs förslag tillstyrktes eller lämnades

utan erinran i ett stort antal yttranden, bland annat av 13 länsstyrelser,

rilcsf Örsäter in g sans tall en, 5 förste provinsialläkare, landsorganisationen och

svenska landskommunernas förbund.

Riksförsäkringsanstalten framhöll emellertid, att det med hänsyn till den

föreslagna anmälningsskyldighetens stora omfattning — den skulle gälla alla

företagare, även sådana med endast en eller annan anställd — syntes vara

att vänta, ätt anmälningsskyldigheten under en avsevärd tid framåt i talrika

fall icke komme att fullgöras på grund av bristande kännedom örn anmälningspliktens

förhandenvaro. Denna svårighet skulle tydligen ytterligare

ökas genom ett stadgande -— vilket ifrågasatts — att anmälan skulle göras

före det verksamheten igångsattes.

I vissa i huvudsak tillstyrkande yttranden ifrågasattes vissa

jämkningar.

Stockholm stads hälsovårdsnämnd ansåg, att anmälan borde ingivas i så

god tid, att den för företaget avsedda lokalen kunde hinna besiktigas redan

innan den toges i bruk. Överståthållarämbetet fann kommitténs förslag i huvudsak

väl motiverat men tilläde, att det icke vore erforderligt eller ens lämpligt,

att sådana företag, som stöde under den kommunala tillsynsmyndighetens inspektion,

ålades anmälningsskyldighet. Skulle så bliva fallet, borde ett förtydligande

därom göras. Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslog, att anmälningsskyldighet

skulle införas men att försummelse av densamma ej skulle

straffbeläggas.

I några yttranden uttalades tveksamhet beträffande lämpligheten

av de föreslagna bestämmelserna.

Kommerskollegium ställde sig sålunda tveksamt till förslaget. Ansåges

emellertid anmälningsskyldigheten vara en mindre olägenhet än att ett företag

någon kortare tid kunde vara undandraget inspektion, borde även återupptagen

nedlagd verksamhet underkastas anmälningstvång. I varje fall borde

försummelse av anmälan icke föranleda straffpåföljd.

Socialstyrelsen anförde enahanda synpunkter som kommerskollegium samt

tilläde:

I betänkandet funnes icke omnämnt, att de kommunala tillsynsorganen

genom föreskrift av tillsynsmyndigheten ålagts att i sina kvartalsrapporter

lämna uppgift örn igångsättandet av nya företag. Yäl hade det hittills icke

visat sig vara möjligt att på denna väg erhålla kännedom örn alla nya företag,

men för den händelse den kommunala tillsynen komme att utvecklas genom

av de sakkunniga förordad omläggning av denna tillsyn, torde man kunna påräkna

ett väsentligt bättre resultat. De kommunala organen kunde nämligen

förutsättas väl känna till de fall, då en rörelse, som folie under arbetarskyddslagen,

igångsattes.

Tre reservanter inom riksförsäkringsanstalten yttrade bland annat:

Anmälningsskyldigheten skulle åligga även arbetsgivare med endast en eller

två arbetare och således bland annat hantverkare och mindre jordbrukare, i

den mån de använde maskinella hjälpmedel. Örn en mindre jordbrukare för

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Magita proposition nr 265.

några dagar förhyrde ett tröskverk eller måhända till och med örn han anskaffade

en slåttermaskin, torde han vara pliktig anmäla detta till yrkesinspektionen.

Det måste anses sannolikt, att anmälningsskyldigheten i stor utsträckning

komme att försummas. Efterlevnad av föreskriften torde icke

kunna vinnas utan åtal i stor mängd.

Genom hänvändelse till kommunernas tillsynsorgan -—- som enligt kommitténs

uttalande borde oftare besökas — och möjligen även till riksförsäkringsanstaltens

ortsombud, torde yrkesinspektionen ofta kunna erhålla kännedom

örn nya företag. Åliggandet att inhämta dylika uppgifter syntes företrädesvis

kunna anförtros åt underinspektörerna.

Skulle anmälningsskyldighet införas, torde den böra inskränkas att gälla

industriella företag. Örn anmälningsskyldigheten skulle tjäna sitt syfte, borde

den verkställas före påbörjande av företag eller åtminstone omedelbart därefter.

Vid kortvariga företag, t. ex. ett sågningsarbete, som varade endast ett

par veckor, hade den eljest intet ändamål.

Sveriges industriförbund höll före, att det vore lämpligast, att de kommunala

tillsynsorganen ålades att göra anmälningar. Dessa anmälningar borde

emellertid icke, såsom nu vore fallet, ske i rapporterna utan omedelbart efter

det att kännedom erhållits örn att ett företag startats inom kommunen.

Kommitténs förslag avstyrktes av svenska arbetsgivareföreningen,

som framhöll, att det säkerligen icke kunde undgås, att anmälningsskyldighe

ten i många fall genom rent förbiseende eller bristande kännedom örn lagens

detaljer komme att åsidosättas. Det borde emellertid undersökas, huruvida

icke anmälningsskyldigheten kunde fullgöras av någon offentlig myndighet,

som erhölle kännedom örn det nya företaget i samband med beviljandet av

tillstånd till rörelsens bedrivande.

Departementschefen.

Vid ett tidigare tillfälle har för lagrådets granskning framlagts förslag örn

skyldighet för den, som driver företag, vari förrättas industriellt arbete eller

byggnads- eller transportarbete, att därom inom viss tid göra anmälan hos

yrkesinspektionen. Med hänsyn till de erinringar, som lagrådet riktade mot

förslaget, blev detsamma emellertid icke underställt riksdagen. Då dessa erinringar

alltjämt synas förtjäna beaktande, kan jag så mycket mindre biträda

de sakkunnigas nu förevarande förslag, som detta går väsentligt längre än det

av lagrådet avstyrkta. De sakkunniga hava nämligen föreslagit anmälningsskyldighet

för varje arbetsgivare, å vilkens företag arbetarskyddslagen äger

tillämpning, således jämväl för jordbrukare, handelsidkare m. fl.

Lagrådet har vid nyss omförmälda tillfälle ansett syftet att bereda tillsynsmyndigheterna

kännedom örn nytillkomna företag på ett vida enklare sätt

stå att vinna genom anlitande av den veckovis utkommande samlingen av anmälningar

till bland annat aktiebolags-, förenings- och handelsregistren, vilkas

uppgifter kunde kompletteras ur det s. k. näringsregistret. I denna talrika

samling anmälningar, av vilka flertalet torde sakna intresse för tillsynsmyndigheterna,

äro emellertid anmälningarna ordnade på sådant sätt, att vederbörande

tillsynsmyndighet skulle nödgas genomgå hela samlingen för att

kunna utskilja den eller de enstaka anmälningar, som eventuellt kunde vara

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

av intresse för myndigheten. Uppgifterna i dessa anmälningar torde icke

heller vara tillfyllest för tillsynsmyndigheternas behov. Med hänsyn härtill,

och då det givetvis är önskvärt, att yrkesinspektionen snarast möjligt erhåller

kännedom örn nytillkomna företag, kunde måhända övervägas, huruvida icke

i stället för den av kommittén föreslagna utvägen registreringsmyndigheterna

borde åläggas att i viss omfattning underrätta yrkesinspektionen örn registrering

av sådana företag. Närmare till hands synes dock vara att, såsom i en

del remissyttranden ifrågasatts, ålägga de kommunala tillsynsorganen skyldighet

att tidigare än nu sker lämna uppgifter örn nya företag. Jag är emel

lertid icke nu beredd att, utan närmare utredning, till behandling upptaga

denna fråga, utan anser densamma böra ingå såsom ett detaljspörsmål vid den

översyn av arbetarskyddslagstiftningen, som enligt min mening snart bör

verkställas.

Förhandsgranskning av byggnadsplaner.

Historik och gällande författningsbestämmelser.

I 26 § gällande lag stadgas, att arbetsgivare, därest han vill underställa

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare förslag till ny-, örn- eller tillbyggnad

av arbetslokal, äger att till yrkesinspektören eller bergmästaren

insända dylikt förslag, åtföljt av sådana ritningar och uppgifter, som må

erfordras för förslagets granskning. Tillika ålägges yrkesinspektören eller

bergmästaren att utan gottgörelse verkställa sådan granskning samt att snarast

möjligt efter mottagandet av erforderliga handlingar återsända förslaget med

det yttrande, vartill granskningen kunnat giva anledning.

Frågan örn granskning av byggnadsförslag har även uppmärksammats i

en av internationella arbetskonferensen år 1929 antagen rekommendation

angående förebyggande av olycksfall i arbete. I denna rekommendation framhålles

önskvärdheten av att planer för uppförande eller omändring av industriella

anläggningar i vederbörlig tid underställas granskning av kompetent

myndighet för konstaterande av, huruvida planerna äro av beskaffenhet att

motsvara lagbestämmelserna. Granskning föreslås skola äga rum så skyndsamt

som möjligt för att icke fördröja byggnadsarbetet.

I svar den 1 december 1928 å det frågeformulär, som internationella arbetsbyrån

utsänt till de olika regeringarna, hade svenska regeringen anfört,

att ett åläggande för arbetsgivarna att underställa yrkesinspektionen planerna

för ny- eller ombyggnad av industriella anläggningar givetvis i och

för sig vore mycket önskvärt och ägnat att förekomma fel, som sedermera

icke kunde avhjälpas. En dylik granskning hade emellertid betydelse framför

allt i hygieniskt avseende, i det att själva byggnadsplanerna beträffande

olycksfallsrisken i regel spelade en liten roll, utom i vad anginge utrymningsmöjligheterna

vid eldsvåda. Det ifrågasatta åläggandet skulle emellertid

onekligen i många fall verka omotiverat besvärande och leda till försening

av byggnadsarbetet. För yrkesinspektionen skulle ett dylikt åläggande av mera

generell giltighet medföra mycket betungande arbete, och yrkesinspektionens

organ skulle i viss mån betagas möjligheten att efteråt påkalla åtgärder.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majda proposition nr 265.

Genom proposition (nr 71) till 1930 års riksdag inhämtade Kungl. Majit

riksdagens yttrande angående rekommendationen. Emellertid gav denna i nu

förevarande avseende icke anledning till något särskilt uttalande vare sig

av föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, eller av riksdagen.

Frågan behandlades åter i 1931 års proposition (nr 40) angående ändringar

i arbetarskyddslagen. Departementschefen, statsrådet Larsson, yttrade då,

att han med hänsyn till vad tidigare förekommit icke kunde tillstyrka införande

av bestämmelser örn en obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsplaner.

Emellertid syntes en av socialstyrelsen framkastad tanke, att den

myndighet, som hade att lämna byggnadslov, skulle före ärendets avgörande

bereda yrkesinspektören eller bergmästaren tillfälle att avgiva yttrande, värd

beaktande. Emot en sådan bestämmelse kunde dock invändas, att tillsynsorganen,

därest ärendena remitterades till dem, måhända skulle finna sig

föranlåtna att ingå på en närmare granskning av byggnadsplanerna i varje

ärende, vilket skulle medföra alltför mycket arbete för dem liksom ock olägenheter

för industrien. Det förefölle då lämpligare att begränsa sig till en skyldighet

för vederbörande myndighet att allenast underrätta yrkesinspektör

och bergmästare örn sökt byggnadslov. Genom en sådan bestämmelse torde

det mål, som här syntes böra eftersträvas, i huvudsak kunna uppnås. Emellertid

skulle tydligen bestämmelsen i ämnet hava sin plats icke i arbetarskyddslagen

utan i byggnadsstadgan.

I byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364), som bland annat innehåller

vissa i hygieniskt syfte och i syfte att möjliggöra snabb utrymning

vid eldfara meddelade bestämmelser örn, huru arbetslokaler skola vara anordnade,

ävensom bestämmelse, att nybyggnad ej får företagas utan byggnadsnämndens

lov, föreskrives i 67 §, att — där ansökan örn byggnadslov avser

industriell anläggning i stad -— yrkesinspektören eller bergmästaren skall

underrättas därom. Yad som föreskrivits för stad skall enligt 82 och 83 §§

som regel gälla även i stadsliknande samhällen å landet.

1937 års ar betar skyddskommitté.

Kommittén ansåg sig •— med hänsyn bland annat därtill, att byggnadsstadgans

bestämmelser örn byggnadslov icke äga tillämpning på den egentliga

landsbygden — böra överväga, huruvida icke bestämmelser örn obligatorisk

förhandsgranskning av byggnadsplaner borde införas. Härutinnan

anförde kommittén följande:

Sådana bestämmelser gällde i åtskilliga stater i fråga örn vissa industrier,

som ansåges farliga, osunda eller besvärande för allmänheten. Ett fåtal andra

länder hade infört obligatorisk förhandsgranskning med avseende å alla slags

fabriker. I intet av våra grannländer vore arbetsgivare utan vidare pliktig att

underställa byggnadsplaner yrkesinspektörs granskning. I Finland gällde

emellertid, att den, som ämnade uppföra eller ombygga fabrik eller annan

industriell anläggning, vore skyldig att före arbetets vidtagande därom göra

anmälan hos vederbörande yrkesinspektör. Stadgandet härom kompletterades

med en bestämmelse, som gåve yrkesinspektören rätt att infordra för sakens

belysande erforderliga uppgifter.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majda proposition nr 265.

De sakkunniga funne det önskvärt, att förslag till nybyggnad eller större

förändring av arbetslokal bleve underställt yrkesinspektörs respektive bergmästares

granskning men ansåge sig dock icke kunna föreslå, att ett sådant

förfarande gjordes obligatoriskt. Ett anmälningsförfarande sådant som det i

Finland tillämpade syntes emellertid, örn det begränsades till att avse nybyggnad

oell väsentligare ombyggnad, knappast kunna bli oskäligt betungande

för företagarna och skulle å andra sidan medföra påtagliga fördelar.

Med stöd av det anförda föreslog kommittén, att i 26 § arbetarskyddslagen

skulle införas ett stadgande av innehåll, att den som ämnade uppföra

arbetslokal eller företaga med nybyggnad jämförlig ombyggnad av sådan lokal,

hade att före arbetets påbörjande göra anmälan därom hos vederbörande

yrkesinspektör eller bergmästare. Kommittén föreslog tillika, att blanketter

till sådan anmälan skulle utarbetas av yrkesinspektionens chefsmyndighet

samt att för försummelse av anmälningsplikten skulle stadgas bötesansvar.

Däremot ansåg kommittén icke behövligt att i lagen ingå på frågan örn

yrkesinspektörs eller bergmästares rätt att efter mottagen anmälan infordra

ytterligare uppgifter, enär inga svårigheter i sådant avseende torde komma

att uppstå.

Remissyttranden.

Kommittéförslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran

i flertalet yttranden, bland annat av 14 länsstyrelser, medicinalstyrelsen, 6

förste provinsialläkare samt landsorganisationen.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasatte i förevarande sammanhang, örn icke

bestämmelser örn förhandsgranskning borde införas även i den del av byggnadsstadgan,

som rörde landsbygden.

Vissa ändringar i förslaget ifrågasattes i några yttranden.

Sålunda framställde Överståthållarämbetet enahanda erinran som i fråga örn

förslaget örn anmälningsplikt beträffande nya företag. — En bestämmelse om

obligatorisk förhandsgranskning tillstyrktes av länsstyrelsen i Gävleborgs

län, två förste provinsialläkare samt en yrkesinspektör.

Riksförsäkringsanstalten framhöll, att anmälningsskyldigheten borde begränsas

till att avse industriella anläggningar. Ett stadgande örn anmälningsplikt

borde kompletteras med en bestämmelse örn rätt för yrkesinspektör och

bergmästare att efter mottagen anmälan infordra de ritningar och uppgifter,

som befunnes erforderliga för granskning av förslaget. Visserligen torde

svårigheter i berörda avseende i regel icke komma att uppstå men med hänsyn

till anmälningspliktens syfte vore det angeläget, att berörda rätt lagfästes.

Socialstyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasatte lämpligheten

av att försummelse beträffande fullgörandet av anmälningsplikt kriminaliserades.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrkte kommitténs förslag. Med

de ständigt fortgående förändringar, som nu karakteriserade den industriella

verksamheten, skulle arbetsgivarna mycket ofta ställas inför frågan, huruvida

bestämmelsen örn anmälningsskyldighet hade tillämpning eller ej, och

det torde över huvud vara vanskligt att draga en bestämd gräns, där

den skulle anses upphöra.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

23

Förslaget avstyrktes även av Sveriges industriförbund, som anförde, att

en anmälan — därest den skulle bliva av betydelse — givetvis måste föranleda

infordrande av förslag och ritningar till granskning. Med den stora ny- och

ombyggnadsverksamhet, som förekomme inom industrien, måste det bliva en

alltför betungande börda för yrkesinspektörerna att verkställa dylik granskning

och i samband härmed utarbeta förslag till lämpliga skyddsanordningar.

Förfarandet komme naturligtvis också att fördröja byggnadsarbetenas igångsättande.

Möjligen kunde i stället genom chefsmyndighetens försorg en handbok

utgivas, vari redogörelse lämnades för de allmänna önskemål i skydds

hänseende, som borde beaktas vid nybyggnader.

Departementschefen.

Redan nu utövas genom byggnadsnämnderna kontroll över att vid ny- eller

ombyggnad av fabriker och andra arbetslokaler i städer, i stadsliknande samhällen

på landet och inom sådana områden å den egentliga landsbygden, för

vilka fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, vissa fordringar

i fråga örn hygien och möjlighet till hastig utrymning vid eldfara bliva tillgodosedda.

Därjämte skall byggnadsnämnd i stad eller stadsliknande samhälle

på landet, då ansökan örn byggnadslov avser industriell anläggning,

därom underrätta yrkesinspektionen. De sakkunniga hava nu föreslagit, att

varje arbetsgivare, som är underkastad arbetarskyddslagens bestämmelser och

som ämnar verkställa ny- eller ombyggnad av arbetslokal, skall göra anmälan

därom till yrkesinspektionen samt att underlåtenhet härutinnan skall medföra

straffansvar. Oavsett att, där byggnadsföretaget avser industriell anläggning

i stad eller stadsliknande samhälle på landet, dubbla anmälningar därom

således skulle inkomma till yrkesinspektionen, synes detta förslag — med hänsyn

till arbetarskyddslagens vidsträckta tillämpningsområde — redan i och

för sig vara alltför vittgående.

Måhända hava emellertid de sakkunniga avsett, att anmälningsskyldigheten

endast skulle gälla i fråga örn industriella anläggningar. Även då borde i varje

fäll, till undvikande av onödiga dubbelanmälningar, skyldigheten begränsas

till att gälla anläggningar å den egentliga landsbygden. Tveksamt synes dock

vara, örn ens en på dylikt sätt begränsad anmälningsskyldighet är tillrådlig.

T den mån skyldigheten verkligen fullgjordes, komme säkerligen i det alldeles

övervägande flertalet fall anmälningarna att avse smärre hantverkslokaler.

Enligt min mening skulle yrkesinspektörerna, därest de på grund av

dylika anmälningar kände sig förpliktade att införskaffa byggnadsritningar

jämte arbetsbeskrivningar och att ägna dessa en något så när ingående granskning,

nödgas i betänklig mån eftersätta andra mera betydelsefulla arbetsuppgifter.

Det är därför anledning förmoda, att anmälningarna endast i

enstaka fall skulle föranleda några dylika åtgärder från yrkesinspektörernas

sida. Men då synes det också hårt, om underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten

likväl skulle föranleda straffansvar.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att bostadsutredningcn för landsbygden

i sitt den 15 december 1933 avgivna betänkande angående, bland annat, utvidg
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 265.

ning och skärpning av bostadsbestämmelserna på landet samt anordnande av

bostadsinspektion på landsbygden (statens off. utredn. 1933: 37) föreslog viss

anmälningsskyldighet rörande byggnadsföretag å den egentliga landsbygden.

Sålunda föreslog bostadsutredningen, att envar, som ämnade uppföra bostadshus

eller företaga mera omfattande till- eller ombyggnad, som avsåge nyinredning

av boningsrum eller kök, skulle vara skyldig att därom göra anmälan hos

hälsovårdsnämnden, vilken därefter skyndsamt skulle lämna den byggande

uppgift å gällande föreskrifter i avseende å byggnads, bostadslägenhets och

boningsrums beskaffenhet och anordnande. I den till 19§6 års riksdag avlåtna

propositionen nr 207 med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan m. m. framhöll

jag, att syftet med en dylik anordning, som vore att möjliggöra för hälsovårdsnämnd

att öva visst ökat inflytande på nybyggnadsföretag, väl kunde

förefalla riktigt. Men utan tvivel kunde starkt sättas i fråga det praktiska

värdet av anordningen. För att denna skulle få någon effektivitet torde fordras

såväl att anmälan åtföljdes av fullständiga ritningar samt byggnadsbeskrivning

som ock att underlåtenhet att inkomma med anmälan och därtill hörande

handlingar belädes med ansvar. Då emellertid, såsom jämväl bostadsutredningen

funnit, sådan skärpning av föreskrifterna i ämnet icke vore tillrådlig,

syntes fara föreligga för att dessa stannade på papperet. Med hänsyn till det

anförda fann jag mig icke kunna tillstyrka bostadsutredningens berörda förslag

men ansåg, att syftet därmed väsentligen kunde vinnas genom ökad upp

lysningsverksamhet, därvid det särskilt på hälsovårdsnämnderna finge ankomma

att med ledning av de råd och anvisningar angående bostads anordnande

och skötsel, som det borde åvila medicinalstyrelsen att med stöd av bestämmelserna

i 55 § hälsovårdsstadgan utfärda, tillhandagå allmänheten med

nödiga upplysningar.

Yad jag sålunda anförde synes i huvudsak, och måhända med än större fog,

kunna gälla även nu förevarande förslag, vilket därjämte, jämfört med bostadsutredningens

förslag, företer den svagheten, att anmälan skulle göras icke till

myndighet på orten utan till myndighet med ett till två eller flera län utsträckt

ämbetsområde. Så länge det allmänna icke utövar eller berett sig möjlighet

att utöva förhandskontroll vid ny- eller ombyggnad av bostadslägenheter å

landsbygden, torde det således icke böra ifrågakomma att anordna en dylik

kontroll vid ny- eller ombyggnad av arbetslokaler därstädes, åtminstone icke

där lokalerna i storleks- och andra hänseenden kunna i viss mån jämställas

med bostadslägenheter. Jag finner mig därför icke för närvarande kunna ens

i begränsad omfattning tillstyrka de sakkunnigas nu förevarande förslag.

Tillverkares och försäljares skyldigheter beträffande skydd å

maskiner och dylikt.

Historik och gällande rätt.

Kedan på 1890-talet framfördes klagomål över att maskinfabrikanter icke

försågo maskiner med nödiga skyddsanordningar. Förslag örn lagbestämmelser

rörande skyldighet att vidtaga skyddsåtgärder framlades, bland annat,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

av yrkesfarekommittén år 1909. I 1912 års arbetarskyddslag intogs emellertid

allenast det stadgandet (7 §), att örn det för tillämpning av 3 § — innehållande

allmänna bestämmelser örn skydd mot olycksfall och ohälsa i arbetet

— i avseende å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag

av maskin, redskap eller arbetslokal funnes behov av närmare föreskrifter,

det skulle ankomma på Konungen att utfärda sådana föreskrifter.

Vid internationella arbetskonferensens sammanträde år 1929 antogs en

rekommendation angående ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar å

motordrivna maskiner, vari hemställdes, att medlemsstaterna måtte godtaga

och tillämpa den principen, att det bör vara genom lag förbjudet att leverera

eller installera motordrivna maskiner, med mindre de äro försedda med

sådana säkerhetsanordningar, som fordras av den nationella lagstiftningen,

då dessa maskiner äro i bruk.

Genom proposition (nr 71) till 1930 års riksdag inhämtade Kungl. Maj:t

riksdagens yttrande angående rekommendationen. Föredragande departementschefen,

statsrådet Lubeck, anförde, att förslag i frågan icke framlagts

med hänsyn framför allt till vissa praktiska olägenheter av förslagets genomförande.

För övrigt hade rekommendationen beaktats i det då föreliggande,

av socialstyrelsen upprättade förslaget till reviderad arbetarskyddslag (statens

off. utredn. 1925:34). Jämväl riksdagen förklarade, att åtgärd i anledning av

rekommendationen för det dåvarande icke borde vidtagas.

Vid 1931 års, på socialstyrelsens förutnämnda förslag grundade revision

av arhetarskyddslagen upptogos förutvarande bestämmelser i 7 § med vissa

ändringar såsom ett första moment i 7 §, enligt vilket Konungens rätt att

utfärda närmare föreskrifter icke begränsades att avse blott rena detalj föreskrifter

i anslutning till de allmänt hållna föreskrifterna i 4—6 §§ utan avsåge

tillämpningen överhuvud av 3 §. I ett andra moment av 7 § stadgades, att,

örn föreskrift, som utfärdades med stöd av 1 morn., innefattade förbud mot

användande av visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller mot

dess användande med eller utan viss anordning, Konungen jämväl skulle

äga föreskriva, att föremål, vars användande sålunda vore förbjudet, icke finge

till annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre det kunde

antagas för visst, antingen att sådan åtgärd skulle vidtagas med föremålet,

att det därefter ej vidare vore inbegripet under förbudet, eller att föremålet

uteslutande skulle komma till användning, som ej avsåges med förbudet.

Samtidigt intogs i 52 § ett stadgande av innebörd, att Konungen vid meddelande

av föreskrift med stöd av 7 § 2 mom. tillika ägde utsätta straff för

förseelse mot föreskriften.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att Kungl. Majit, med stöd av

7 och 52 §§ arbetarskyddslagen, den 23 maj 1919 utfärdat kungörelse (nr 301)

angående registrering och besiktning av vissa ångpannor m. in.

1937 års arbetarskyddskoininitté.

Kommittén framhöll, att den möjlighet, som i 7 § arbetarskyddslagen inrymts

åt Konungen att utfärda speciallagstiftning, borde tagas i bruk, samt

yttrade vidare:

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 265.

Beträffande åtskilliga maskintyper torde skyddstekniken numera lia standardiserats

i sådan grad, att maskinernas utrustning i skyddsavseende kunde

i stora drag regleras genom lagstiftning. Framför allt torde så vara fallet i

fråga örn åtskilliga lantbruksmaskiner och vissa slag av sågar.

De sakkunniga förbisåge icke, att örn specialförfattningar av ovan antytt

slag skulle utfärdas, stora krav komme att ställas på de tekniska befattningshavarna

inom yrkesinspektionens chefsmyndighet. Det torde böra ankomma

på dem att svara för arbetet med lagstiftningens förberedande, därunder

inbegripet överläggningar med tillverkare och försäljare av de föremål, som

vore i fråga, samt inhämtande av yrkesinspektörernas åsikter och erfarenheter.

Deras arbetsbörda komme förty under angiven förutsättning att väsentligen

ökas. Emellertid finge erinras, att hänsyn härtill tagits vid framläggandet av

förslaget till förstärkning av chefsmyndighetens arbetskrafter.

Även örn de sakkunnigas förut framställda önskemål uppfylldes, bleve dock

kravet på maskinleverantörernas medverkan till förebyggande av olycksrisker

tillgodosett endast inom vissa specialområden. Såsom yrkesfarekommittén

framhållit, vore det emellertid önskvärt att vinna denna medverkan på teknikens

alla områden. Enligt de sakkunnigas mening borde tillverkare och

försäljare av maskiner eller redskap genom ett allmänt stadgande förpliktas

att, i vad på dem ankomme, medverka till skyddslagstiftningens genomförande

i praktiken.

De sakkunniga hemställde därför, att i överensstämmelse med vad yrkesfarekommittén

på sin tid föreslog i lagen örn arbetarskydd måtte införas en

bestämmelse av innehåll, att det skulle åligga tillverkare och försäljare av

maskiner, ångpannor eller redskap att tillse, att dessa vid leverans till arbetsplats,

där lagen ägde tillämpning, vore försedda med nödiga skyddsanordningar

och även i övrigt erbjöde nöjaktig säkerhet mot olycksfall.

Åsidosättandet av ett sådant stadgande torde väl i motsats till vad som

gällde beträffande specialförfattningar visserligen icke kunna förbindas med

ansvar, men dess förekomst i lagen skulle säkerligen ändock kunna få stor

betydelse.

Remissyttranden.

Vad kommittén föreslagit tillstyrktes eller lämnades utan

erinran i så gott som alla remissyttranden, vari uttalanden gjorts i förevarande

avseende — bland annat i yttranden av ld länsstyrelser, riksförsäknngsanstalten,

socialstyrelsen, kommerskollegium, medicinalstyrelsen, två

förste provinsialläkare, landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges maskinindustriförening. Sistnämnda förening anförde bland

annat:

Det stora flertalet maskintillverkare hade i princip ej något att invända

mot att deras fabrikat skulle uppfylla alla rimliga fordringar ur arbetarskyddssynpunkt.

Varierande åsikter kunde dock uppstå örn huru uttrycket »nödiga

skyddsanordningar» i det särskilda fallet borde tolkas. Det vore därför av

vikt, att alla detaljbestämmelser härom bleve underkastade sakkunnig granskning

ur olika synpunkter, innan de fastställdes, och att de utarbetades i samråd

med tillverkare och yrkesutövare, så att det praktiska livets erfarenheter

bleve vederbörligen beaktade. En lämplig tidsfrist borde medgivas, innan

bestämmelserna skulle träda i kraft.

I yttranden av yrkesinspektören i åttonde distriktet, med vilken länsstyrelsen

i Gävleborgs län instämde, ävensom av en bergmästare föreslogs

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

utvidgning av bestå nini elser na till att omfatta alla leveranser,

oberoende av om arbetsplatsen folie under lagen eller ej. Såsom skäl härför

åberopades, att leverantörerna ej alltid kunde bedöma lagens tillämpningsområde,

att flera maskiner ofta växlade arbetsplats samt att försäljningen

av maskinerna försvårades och konkurrensmöjligheterna begränsades.

Förslaget avstyrktes av länsstyrelsen i Örebro län, som ansåg

att införande av visst åliggande för tillverkare och försäljare utan samtidigt

stadgande örn äventyr för åliggandets efterlevnad måste leda till minskande

av respekten för lagar och förordningar.

Departementschefen.

På sätt arbetarskyddskommittén anfört, synes det vara av stor betydelse

ur skyddssynpunkt, att tillverkare och försäljare av maskiner, ångpannor

eller redskap lämna sin medverkan till förebyggande av olycksfall

vid dessas användning. Enligt 7 § 2 mom. arbetarskyddslagen har Kungl.

Majit visserligen befogenhet att utfärda bestämmelser rörande förbud mot

överlåtelse eller upplåtelse till begagnande av visst slag av maskin eller redskap,

som icke är i ett ur skyddssynpunkt tillfredsställande skick. Även örn

dylika bestämmelser utfärdas av Kungl. Majit, skulle dock därigenom, såsom

kommittén anfört, leverantörernas medverkan till förebyggande av olycksrisker

hava vunnits allenast inom vissa specialområden. Ett mera allmänt

stadgande örn förpliktelse för nyss omförmälda tillverkare och försäljare att

medverka till skyddslagstiftningens genomförande i praktiken skulle emellertid

säkerligen hava en uppgift att fylla. I arbetarskyddslagen torde med

hänsyn härtill böra införas ett stadgande — lämpligen såsom en ny 6 a § —

av innehåll, att det skall åligga tillverkare och försäljare av maskiner eller

redskap att tillse, att dessa äro försedda med nödiga skyddsanordningar och

även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall. Ångpannor torde

icke behöva särskilt omnämnas. Ifrågavarande bestämmelser synas dock icke

på sätt kommittén föreslagit böra inskränkas till att avse endast sådana fall,

då leverans sker till arbetsföretag, varå lagen äger tillämpning. Jag äi

ense med kommittén därutinnan, att ett stadgande av angiven innebörd icke

lämpligen bör förbindas med en ansvarsbestämmelse. Stadgandets förefmtlighet

i lagen kan, fastän straffsanktion saknas, förväntas komma att få avsevärd

betydelse. Bestämmelser, vilka på liknande sätt innehålla en förpliktelse

utan att underlåtenhet att fullgöra densamma föranleder straff, ävensom

stadgande^ vilka ej ens innefatta någon förpliktelse utan allenast en uppmaning,

förefinnas redan förut i lagen och hava otvivelaktigt medfört resultat

av värde. Att en bestämmelse av nu föreslagen innebörd skulle, på sätt i ett

yttrande anförts, leda till minskande av respekten för lagar och förordningar

synes icke vara anledning att befara.

I det följande ämnar jag föreslå, att de i förevarande sammanhang föreslagna

ändringarna i arbetarskyddslagen skola äga tillämpning från och med

den 1 januari 1939. Det lärer icke vara erforderligt att medgiva längre tidsfrist,

innan de i den föreslagna 6 a § upptagna bestämmelserna skola träda

i kraft.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 265.

Bestämmelser för tryggande av arbetarskyddslagens genomförande.

Historik och gällande lag.

Enligt vår första arbetarskyddslag, lagen den 10 maj 1889 angående

skydd mot yrkesfara, ankom det på Konungens befallningshavande att vidtaga

de tvångsåtgärder, som erfordrades för att trygga lagens efterlevnad.

Där stadgades nämligen i 8 §, att Konungens befallningshavande ägde förelägga

yrkesidkare, efter det han blivit i saken hörd, att, därest han ville

arbetet fortsätta, inom utsatt tid hava vidtagit viss anordning vid äventyr,

förutom straffpåföljd, att den föreskrivna anordningen på hans bekostnad

verkställdes genom polismyndighetens försorg.

Den s. k. arbetarförsäkringskommittén, vars år 1888 avgivna betänkande

låg till grund för nyssberörda lag, uttalade i förevarande fråga, bland annat,

att på visst håll i utlandet yrkesinspektör tillerkänts rätt att direkt föreskriva

vilka anordningar, som borde vidtagas, men att kommittén ansett det

lämpligast och med våra förhållanden mest överensstämmande, att makt och

myndighet icke tillädes de enskilda yrkesinspektörerna att föreskriva vad

vederbörande näringsidkare till åtlydnad av lagen skulle iakttaga utan endast

att uti detta avseende meddela nödiga anvisningar.

1903 års riksdag anförde i skrivelse (nr 27) med begäran örn granskning

av 1889 års lag — i anledning av uppgifter i yrkesinspektörernas årsberättelser,

att tillämpningen av lagens bestämmelser ofta försvårades och

fördröjdes genom yrkesidkares tredska — att riksdagen till fullo behjärtade

önskvärdheten av att något måtte göras för att undanröja nämnda missför

hållande. Den i sådant avseende, bland andra, ifrågasatta utvägen att giva

yrkesinspektörerna befogenhet att meddela förelägganden vid äventyr av

straffpåföljd syntes dock riksdagen möta alltför stora betänkligheter.

I flertalet av de yttranden, som avgåvos över nämnda riksdagsskrivelse, avstyrktes

också förslaget att tillerkänna yrkesinspektörerna dylik befogenhet. Såsom

skäl härför anfördes i huvudsak, dels att det vore för svensk rättsuppfattning

främmande att förläna en inspekterande myndighet, som vore närmast likställd

med åklagare eller angivare, något slags domsrätt i fråga örn vid inspektion

anmärkta förhållanden, dels ock att, örn så skedde, det förtroendefulla

samarbete med arbetsgivarna, som borde vara grunden för yrkesinspektörernas

verksamhet, lätt kunde äventyras.

I 1912 års lag om arbetarskydd infördes i 38 §, i huvudsaklig överensstämmelse

med ett av yrkesfarekommittén framlagt förslag, såsom huvudregel det

stadgandet, att Konungens befallningshavande, på framställning av yrkesinspektör

eller bergmästare eller där så eljest prövades nödigt, ägde förbjuda

arbetsgivare att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss

arbetslokal m. m. utan att hava vidtagit av Konungens befallningshavande

föreskriven åtgärd.

Genom proposition (nr 40) framlades, som nämnts, för 1931 års riksdag förslag

till revision av arbetarskyddslagen. Den mest betydelsefulla förändring av

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

38 §, som då föreslogs, bestod däri, att befogenheten att meddela förbud överflyttades

från Konungens befallningshavande till yrkesinspektionens chefsmyndighet

(intill den 1 januari 1938 socialstyrelsen, från och med nämnda

dag riksf örsäkringsanstalten). I samband med behandlingen av 38 § berörde

föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, en bestämmelse, som

i den av internationella arbetskonferensen år 1929 beslutade rekommendationen

angående förebyggande av olycksfall i arbete förordats till antagande. Bestämmelsen

innehöll, att yrkesinspektionens tjänstemän eller andra organ för

kontroll över tillämpningen av lagar och förordningar rörande skydd för

arbetarna mot olycksfall skulle, i den mån varje lands administrativa och

judiciella organisation så medgåve, äga befogenhet att i varje särskilt fall

föreskriva för arbetsgivaren vad han hade att göra för att iakttaga sina skyldigheter,

med rätt likväl för honom att vädja till överordnad administrativ

myndighet eller skiljedom. Socialstyrelsen hade i sitt utlåtande över rekommendationen

yttrat, att bestämmelsen ej vore fullt klar. För den händelse

innebörden av rekommendationen skulle vara, att de lokala, inspekterande

organen skulle äga meddela för arbetsgivaren bindande föreskrifter, syntes

denna princip såsom stridande mot den i Sverige allt sedan yrkesinspektionens

tillkomst gällande ordning, vilken i stort sett visat sig tillfredsställande,

icke böra vinna beaktande i den svenska lagstiftningen. Med hänsyn

till vad socialstyrelsen sålunda anfört hade departementschefen funnit denna

punkt i rekommendationen icke böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Det i propositionen framlagda lagförslaget blev, såvitt nu är i fråga, godkänt

av riksdagen.

I fråga örn möjligheter att tvångsvis genomföra arbetarskyddslagens bestämmelser

innehåller gällande lag i huvudsak följande:

I 38 § 1 mom. första stycket stadgas, att yrkesinspektionens chefsmyndighet

på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där så eljest

prövas nödigt äger förbjuda arbetsgivare att efter utsatt skälig tid bedriva

visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel

eller viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av chefsmyndigheten

vid förbudets meddelande angivet villkor i något avseende, »varom förmäles

i 4 §, 5 §a)—h) eller 6 § eller i någon av Kungl. Majit med stöd av

7 § 1 mom. utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift, eller

som eljest utan att hänföra sig till 5 § i)—m) inbegripes under 3 §». Innan

chefsmyndigheten fattar beslut skall — enligt huvudregeln -— arbetsgivaren

höras i saken. Om synnerlig fara är för handen, äger emellertid chefsmyndigheten,

utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela dylikt

förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda

förordnas. Vidare äger chefsmyndigheten, där så finnes påkallat, genom

polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning

till säkerställande av förbudets upprätthållande.

Bestämmelser i övrigt örn rätt för chefsmyndigheten att, på framställning

av yrkesinspektör eller bergmästare eller eljest, meddela förbud eller föreskrifter

finnas upptagna i 38 § 1 mom. andra stycket beträffande upplåtande av

lokal till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits

viss angiven åtgärd, i 38 § 2 mom. rörande åsidosättande av vad i

5 § i)—m) stadgas samt i 39 § i fråga om åsidosättande av vad i 13 § stadgas

beträffande i arbetet använd minderårig.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

För underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats med

stöd av 38 § 1 morn., stadgas botes- eller, då omständigheterna äro synnerligen

försvårande, fängelsestraff (45 §). Bryter någon mot föreskrift, som meddelats

med stöd av 38 § 2 mom. eller 39 §, är straffet böter (42 §).

Över beslut av chefsmyndigheten kan klagan föras hos Konungen i vederbörande

statsdepartement (51 §).

Enligt 19 § instruktionen för yrkesinspektionen den 18 december 1931 (nr

423) skall yrkesinspektörsassistent, yrkesinspektrisassistent, yrkesunderinspektör,

kommunalt tillsynsorgan eller gruvingenjör, som finner förhållande

å visst arbetsställe påkalla tillämpning av 38 eller 39 § arbetarskyddslagen,

göra anmälan därom till närmast överordnade tillsynsorgan.

Örn yrkesinspektör, yrkesinspektris eller bergmästare erhållit sådan anmälan

eller örn det eljest för någon av dem föreligger anledning att påkalla

tillämpning av de nyss angivna lagrummen eller örn dylik anledning yppas

för specialinspektör, åligger det nämnda befattningshavare att vidtaga den åtgärd,

som föranledes av omständigheterna.

Vid 1934 års riksdag föreslogs i en motion (1:245), att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Majit måtte hemställa örn sådan ändring i lagen örn arbetarskydd

jämte instruktionen för yrkesinspektionen, att yrkesinspektörer och därmed

jämställda inspektionsorgan gåves befogenhet att meddela sådant förbud

och arbetsvillkor, som enligt 38 § 1 mom. första stycket i arbetarskyddslagen

kunde utfärdas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

På hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 6) beslöt emellertid riksdagen,

att motionen icke skulle föranleda till någon åtgärd.

I motion (II: 367) till 1936 års riksdag yrkades, att riksdagen måtte besluta,

bland annat, att yrkesinspektion skulle erhålla befogenhet att stoppa

arbete, där fara för arbetarnas liv kunde föreligga, örn icke omedelbara skyddsanordningar

vidtoges.

Ej heller denna motion föranledde till någon riksdagens åtgärd (andra

lagutskottets uti. nr 9).

I två vid 1937 års riksdag väckta motioner (1:126, II: 226) hemställdes,

att riksdagen ville besluta örn skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om

utredning, på vad sätt ett vitesförfarande skulle kunna införas i arbetarskyddslagen

i syfte att ernå ett mera effektivt genomdrivande av dess bestämmelser

angående olycksfall och ohälsa.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr

15) bland annat, att utskottet funne det vara ett samhällsintresse av stor vikt,

att de i lagen om arbetarskydd upptagna bestämmelserna till förekommande

av olycksfall och ohälsa hade tillbörlig effektivitet. Utskottet ansåge beaktansvärda

skäl tala för att till tillsyningsmyndighetens förfogande ställdes

utvidgade möjligheter att kontrollera förverkligandet av de utav densamma

påbjudna åtgärder. Frågan örn införande av ett vitesförfarande och formerna

för dess meddelande borde upptagas till prövning. Utskottet förbisåge härvid

icke, att ett vitesförfarande kunde komma att stå mindre väl tillsammans

med nuvarande bestämmelser angående straffpåföljd för överträdelse av

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 265.

förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 38 eller 39 § i lagen.

Även frågan örn en eventuell ändring av nämnda straffbestämmelser torde

därför böra tagas under omprövning.

På förslag av utskottet hemställde därefter riksdagen (i skrivelse nr 97)

örn utredning rörande införande av ett vitesförfarande i arbetarskyddslagen.

Riksdagens skrivelse överlämnades av Kungl. Maj:t till 1937 års arbetarskyddskommitté

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

1937 års arbetarskyddskommitté.

Kommittén anförde i fråga örn åtgärder för tryggande av arbetarskyddslagens

genomförande i huvudsak följande:

De sakkunniga hade under sina överläggningar blivit fullt på det klara

med att en ändring av gällande regler för genomförande av arbetarskyddslagens

bestämmelser vore av behovet påkallad.

Den nuvarande ordningen för meddelande av föreskrifter i sådant avseende

stöde ofta icke i rimligt förhållande till omfattningen av de åtgärder, som

vore ifråga. Saken kunde exempelvis gälla, att en försliten stege borde ersättas

med en ny eller att vitstrykning eller rengöring av en arbetslokal borde

företagas. Det syntes orimligt, att i dylika fall ett flertal skrivelser skulle

behöva växlas mellan den lokala inspektionsmyndigheten, det centrala verket

i Stockholm och arbetsställen, belägna måhända på avlägsna orter i landet.

Det nu tillämpade förfarandets tungroddhet torde även utöva en viss hämmande

inverkan på yrkesinspektionens arbete. Mången gång kunde givetvis

en yrkesinspektör å ena sidan finna ett ingripande befogat men å andra sidan

icke gärna önska belasta chefsmyndigheten med ett skenbart obetydligt

ärende. Pöljden bleve, att en mindre lojal arbetsgivare kunde undandraga sig

att vidtaga skyddsanordningar, som av de mera ansvarskännande arbetsgivarna

ansåges helt naturliga; ett förhållande, som minskade förtroendet för

yrkesinspektionen och inverkade menligt på skyddslagstiftningens anseende.

Under åren 1932—1936 hade yrkesinspektionens chefsmyndighet meddelat

endast 13 beslut jämlikt 38 § 1 mom. första stycket arbetarskyddslagen, samtliga

på framställning av yrkesinspektör. Den tid, som i dessa fall förflutit från

det yrkesinspektören gjort sin framställning till dess chefsmyndigheten meddelat

sitt beslut, hade växlat mellan 3 och 78 dagar och hade i genomsnitt utgjort

37 dagar.

Vad anginge sättet för avhjälpande av de rådande missförhållandena hade

de sakkunniga först och främst övervägt, örn icke i enlighet med vad riksdagen

ifrågasatt ett vitesförfarande —- handhaft av yrkesinspektörerna —

borde införas i arbetarskyddslagen. Detta hade emellertid icke befunnits

lämpligt bland annat av det skäl, att yrkesinspektör ej syntes böra själv

bestämma straffet för överträdelse av utav honom meddelad föreskrift.

De sakkunniga hade i stället stannat för att föreslå, att den befogenhet, som

för närvarande tillkomme yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt 38 §

1 mom. första stycket arbetarskyddslagen, överflyttades till yrkesinspektörerna

och bergmästarna utom såvitt anginge det särskilda förfarandet vid synnerlig

fara. Örn så skedde, borde arbetsgivare erhålla rätt att inom viss tid,

förslagsvis 14 dagar, hos chefsmyndigheten anföra besvär över honom av

yrkesinspektör eller bergmästare meddelat beslut av sådan art som här vore

ifråga.

Ett till sin innebörd likartat system hade sedan länge tillämpats i alla våra

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 26i>.

grannländer, utan att olägenheter därav förmärkts. Detsamma gällde dessutom

bland annat beträffande Holland.

Någon anledning syntes icke finnas att icke även i vårt land låta det

ankomma på yrkesinspektör (under vilken beteckning i det följande inbegrepes

även bergmästare, överinspektris och specialinspektör) att såsom första

instans fatta beslut i hithörande frågor. Det torde icke skäligen kunna

befaras, att yrkesinspektörerna skulle göra sig skyldiga till opåkallade ingrepp,

och i allt fall borde arbetsgivarens besvärsrätt tillförsäkra honom erforderligt

skydd mot sådana. Därtill komme att i varje särskilt fall yrkesinspektören,

som hade förhållandena på vederbörande arbetsställe under ögonen och kunde

direkt träda i förbindelse med arbetsgivaren och arbetarna, bleve i tillfälle

att lättare beakta alla på ärendet inverkande omständigheter än chefsmyndigheten,

som i regel vore hänvisad till skriftväxlingen i saken. För övrigt skulle

förlänandet åt yrkesinspektörerna av en dylik befogenhet i ingen mån inskränka

dessas i 25 § arbetarskyddslagen fastslagna plikt att för genomförande

av sina önskemål i första hand lita till råd och anvisningar.

Å andra sidan skulle den föreslagna åtgärden medföra påtagliga fördelar.

Blotta medvetandet hos arbetsgivarna, att yrkesinspektörerna ägde befogenhet

att meddela med straffansvar förbundna föreskrifter, skulle säkerligen

stärka yrkesinspektörernas ställning och inflytande samt sålunda indirekt

verka till gagn även för deras rådgivande verksamhet. Vidare skulle tidsödande

skriverier undvikas i alla de sannolikt mycket talrika fall, då arbetsgivare

åtnöjdes med yrkesinspektörs beslut.

De sakkunniga hade övervägt, om icke yrkesinspektörernas befogenheter

i förevarande hänseende borde inskränkas till att avse frågor av mindre

betydelse. En gräns, med ledning varav viktigare ärenden skulle kunna förbehållas

chefsmyndighetens avgörande, hade dock icke i vidare mån än som

förut angivits kunnat uppdragas. För övrigt torde det kunna förutsättas, att

sådana ärenden komme att, därest missnöje hos vederbörande arbetsgivare

förefunnes, genom besvär dragas under chefsmyndighetens prövning. En viss

försiktighet från yrkesinspektörernas sida torde dessutom komma att iakttagas,

örn yrkesinspektör ålades att vid meddelande av beslut, som nu vore

ifråga, giva anvisning på lämplig metod för av honom anmärkta missförhållandens

avhjälpande.

De åtgärder, som förordats av de sakkunniga, erfordrade vissa ändringar

av 38 § arbetarskyddslagen. Det syntes då lämpligt, att denna gåves en

helt ny avfattning. Dess nuvarande lydelse hade, enligt vad de sakkunniga

inhämtat, på åtskilliga håll föranlett missuppfattningar rörande dess innebörd.

»Förbud» hade framstått såsom ett så allvarligt tvångsmedel, att det borde

tillgripas endast i yttersta nödfall. De skäl, som anförts för att föreskrift

till arbetsgivare borde meddelas i förbudsform, syntes äga större teoretiskt

än praktiskt intresse. Sådan föreskrift torde i regel utan olägenhet lika väl

kunna givas formen av ett föreläggande att avhjälpa förefintligt missförhållande.

Det självklara förhållandet, att det stöde arbetsgivaren fritt att

i stället för att efterkomma meddelat föreläggande upphöra med det arbete

föreläggandet avsåge, torde enligt de sakkunnigas mening icke behöva uttryckligen

omnämnas. Så hade för övrigt icke skett i hälsovårdsstadgans bestämmelser

örn förelägganden av hälsovårdsnämnd.

De sakkunniga framlade ett i överensstämmelse med vad sålunda anförts

upprättat förslag till ny lydelse av 38 § (sid. 75 i betänkandet). Tillika erinrades

emellertid, att av berörda förslag jämväl vissa andra ändringar i lagen

betingades.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 265.

33

Remissyttranden.

Kommittéförslaget tillstyrktes eller lämnades utan erin

r a n av Överståthållarämbetet och 12 länsstyrelser, riksförsäkrmgsanstalten,

kommerskollegium, tre förste provinsialläkare, landsorganisationen, två yrkesinspektörer

och en bergmästare.

I flera yttranden betonades, att den föreslagna anordningen vore i hög

grad ägnad att stärka yrkesinspektörernas auktoritet och befrämja skyddslagstiftningens

efterlevnad.

Riksförsäkrmgsanstalten anförde bland annat:

Några större betänkligheter behövde numera icke hysas mot att tillägga

yrkesinspektörerna och bergmästarna den befogenhet, varom stadgande föreslagits

i 38 § 1 mom. Sådan befogenhet torde få anses tillkomma jämväl

yrkesinspektionens chefsmyndighet, även örn detta ej särskilt utsädes. Skulle

tvekan härom råda, torde stadgandet böra ändras i sådant syfte. Goda skäl

kunde otvivelaktigt anföras jämväl för att arbetarna vid straffansvar skulle

vara skyldiga att ställa sig ett meddelat föreläggande till efterrättelse. Sådana

praktiska svårigheter vore emellertid förknippade med ett förverkligande

härav, att riksförsäkrmgsanstalten icke ville föreslå införande av en bestämmelse

därom.

En utvidgning av förslaget ifrågasattes av Överståthållarämbetet,

som förklarade, att rätten att giva de i 38 § 1 mom. första stycket

nämnda föreläggandena borde tillkomma även de kommunala tillsynsmyndigheterna,

Hälsovårdsnämnderna ägde enligt hälsovårdsstadgans bestämmelser

rätt att giva till och med vitesförelägganden. Däremot borde rätt att

giva föreläggande icke meddelas de personer, som av hälsovårdsnämnd under

nämndens kontroll utsetts att utöva ifrågavarande tillsyn. Skyldighet för

hälsovårdsnämnd att örn ett dylikt föreläggande underrätta yrkesinspektören

i distriktet, vilken ju hade närmaste tillsynen över hälsovårdsnämndens

ifrågavarande verksamhet, syntes i så fall böra författningsvis meddelas.

Medicinalstyrelsen föreslog sådan ändring av förslaget, att den befogenhet

att giva förelägganden, som för närvarande tillkomme yrkesinspektionens

chefsmyndighet, skulle överflyttas — icke till yrkesinspektörerna och

bergmästarna — utan till hälsovårdsnämnderna, varvid dock förutsattes, att

initiativet skulle tagas av yrkesinspektionens organ.

Vissa betänkligheter i fråga örn förslaget uttalades i några yttranden.

Socialstyrelsen vitsordade lämpligheten av att en yrkesinspektör vid fall

av tredska omedelbart skulle kunna meddela erforderliga föreskrifter men

tilläde:

Styrelsen vore dock icke beredd att tillstyrka en bestämmelse örn straffansvar

för den arbetsgivare, som icke inom förelagd tid ställde sig till efterrättelse

av yrkesinspektör meddelad föreskrift. En tänkbar väg syntes emellertid

vara följande. Yrkesinspektör berättigades att lämna föreskrift örn

vidtagande av viss åtgärd, på sätt de sakkunniga föreslagit. Han skulle

omedelbart till tillsynsmyndigheten insända anmälan därom tillika med en

redogörelse för de närmare omständigheterna. Tillsynsmyndigheten infordrade,

med föreläggande av viss kortare tid, yttrande från arbetsgivaren

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 265. 557 38 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

saint meddelade därefter, om skäl därtill funnes, fastställelse å den av yrkesinspektören

lämnade föreskriften. Straffansvar stadgades för den arbetsgivare,

som icke ställde sig tillsynsmyndighetens föreskrift till efterrättelse.

Endast när särskilda skäl förelåge, borde förbud tillgripas i stället för en

föreskrift örn positiv åtgärd. Snabbhet i förfarandet hos tillsynsmyndigheten

borde eftersträvas.

Länsstyrelsen i Gotlands län anförde, att gällande straffbestämmelser i

45 § icke utan vidare kunde komma i tillämpning efter föreslagen ändring

av 38 §. Det kunde ifrågasättas, örn icke domstol borde ingå i prövning av

föreläggandes laglighet och nödvändighet.

Vissa betänkligheter uttalades även av svenska landskommunernas förbund.

Kommittéförslaget avstyrktes av länsstyrelserna i Jönköpings och

Orebro län, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

Därvid anfördes av länsstyrelsen i Örebro län:

Avsikten med förslaget angåves vara att minska skriftväxling och stärka

yrkesinspektörernas ställning och inflytande. Motsatsen torde snarare kunna

förväntas. Funne arbetsgivare föreläggande oberättigat, kunde han nämligen

klaga hos chefsmyndigheten och samma skriftväxling som förut inträdde.

Funne han däremot föreläggandet äga fog, skulle han förvisso efterföljt

det minst lika villigt örn det, såsom nu kunde ske, gjorts i form av råd.

Stadgandet torde leda till onödig irritation och därigenom försvaga yrkesinspektörernas

ställning. Härtill komme att rent principiellt en yrkesinspektör

knappast kunde anses innehava en ställning, som borde berättiga till att

giva förelägganden med straffansvar.

Industriförbundet och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens föreningframhöllo

bland annat, att det nu rådande synnerligen förtroendefulla samarbetet

mellan yrkesinspektörerna och arbetsgivarna i händelse att förslaget

genomfördes lätt skulle kunna bliva rubbat.

Statistiska uppgifter.

Under tiden från och med den 1 januari 1932, då de år 1931 beslutade

ändringarna i arbetarskyddslagen trädde i kraft, till och med 1937 års utgång

har yrkesinspektionens chefsmyndighet meddelat allenast 14 beslut jämlikt

38 § 1 mom. första stycket arbetarskyddslagen, samtliga på framställning av

yrkesinspektör. Den tid, som i dessa fall förflutit från det yrkesinspektören

gjort sin framställning till dess chefsmyndigheten meddelat sitt beslut, har i

ett fall utgjort 3 och i ett annat fall 4 dagar men eljest växlat mellan 19 och

78 dagar och i medeltal utgjort 42 dagar. I det fall, då beslutet meddelades

efter 3 dagar, ansågs synnerlig fara vara för handen. Då beslutet meddelades

efter 4 dagar, hade, innan yrkesinspektörens framställning ingavs, viss utredning

verkställts, därvid arbetsgivaren beretts tillfälle att yttra sig.

Jämlikt 38 § 1 mom. andra stycket i lagen har endast ett beslut meddelats

av chefsmyndigheten, 48 dagar efter det att yrkesinspektörs framställning i

ärendet inkommit.

Något beslut jämlikt 38 § 2 mom. eller 39 § har under angivna år icke meddelats.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 265.

35

Departementschefen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att 1937 års riksdag funnit det vara

ett samhällsintresse av stor vikt, att de i lagen örn arbetarskydd upptagna

bestämmelserna till förekommande av olycksfall och ohälsa erhålla tillbörlig

effektivitet. Riksdagen har för sin del ifrågasatt införande av ett vitesförfarande.

Arbetarskyddskommittén, som framhållit, att en ändring av gällande

regler avsedda att trygga genomförande av lagens bestämmelser vore

av behovet påkallad, har funnit det ifrågasatta vitesförfarandet olämpligt

och har i stället — i viss överensstämmelse med förslag, som framförts i

1929 års internationella rekommendation angående förebyggande av olycksfall

i arbete — förordat den utvägen, att de befogenheter, som för närvarande

tillkomma yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt 38 § 1 mom. första

stycket, skola överlämnas till yrkesinspektörer och bergmästare. Undantag

skulle dock göras för det särskilda förfarandet vid synnerlig fara.

Till vad kommittén i förevarande hänseende anfört och föreslagit kan jag

i huvudsak ansluta mig. Då de åtgärder, som ett förbud eller föreläggande

avser att framtvinga, mången gång kunna vara tämligen obetydliga, måste

det anses föga lämpligt, att yrkesinspektörerna, såsom nu är fallet, skola

vara nödsakade att vända sig till chefsmyndigheten för utverkande av förbud.

Å andra sidan böra de ifrågavarande befogenheterna icke överlämnas till vilka

underordnade befattningshavare vid yrkesinspektionen som helst. Det föreslås

ju dock straffansvar för underlåtenhet att ställa sig meddelat förbud

eller föreläggande till efterrättelse — med undantag för det fall, att arbetsgivaren

efter ett föreläggande upphör med arbetet, därvid straff givetvis icke_

rxtkräves. Med hänsyn härtill skola befogenheterna tillkomma allenast de

främsta av yrkesinspektionens befattningshavare. Mot en sådan ändring av

gällande bestämmelser synes någon allvarligare erinran ej kunna framställas.

De i yttrandena gjorda invändningarna mot kommitténs förslag härutinnan

torde icke vara bärande. Anledning synes sålunda icke föreligga till antagande,

att det nuvarande förtroendefulla samarbetet emellan yrkesinspektörer och

arbetsgivare skall rubbas och någon domsrätt för yrkesinspektörerna kan det

icke sägas vara fråga örn. Att märka är vidare den viktiga bestämmelsen, att

den, som är missnöjd med ett av yrkesinspektör meddelat beslut, har rätt att

föra klagan däröver hos chefsmyndigheten. Med hänsyn särskilt till nämnda

klagorätt synes mig den försiktighet, som kommit till uttryck i socialstyrelsens

remissyttrande, betydligt överdriven.

I några yttranden har föreslagits, att de kommunala tillsynsorganen skola

tillerkännas samma befogenheter, som i det föregående ifrågasatts skola givas

åt yrkesinspektörerna. En så avsevärd utvidgning utöver kommitténs förslag

är jag icke beredd att för närvarande tillstyrka. Vid den allmänna revision

av arbetarskyddslagen, som jag, på sätt förut anförts, har under övervägande,

torde emellertid även nyss omförmälda spörsmål böra upptagas till behandling.

Till vissa jämkningar i det av kommittén framlagda förslaget till lydelse

av förevarande paragraf återkommer jag i detaljmotiveringen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Läkarundersökning och läkarbesiktniug av minderåriga.

Gällande bestämmelser.

Minderårig under fjorton år må enligt 10 § första stycket gällande lag icke

användas till bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- eller annat industriellt

arbete eller byggnadsarbete samt ej heller till skogsavverknings- eller kolningsarbete

eller arbete med transport av personer eller gods. Förbudet gäller

dock icke distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden.

Bedrives arbete, som med detta förbud avses, i sådan omfattning, att å

arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, må enligt 10 § andra stycket

minderårig användas till arbetet allenast därest hans intygsbok innehåller

läkarintyg, utvisande att han icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande

kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet, att han icke kan anses

komma att lida men av ifrågavarande sysselsättning.

Från förbudet i 10 § andra stycket må yrkesinspektionens chefsmyndighet

enligt 12 § bevilja eftergift dels, när skäl därtill äro, i fråga örn lätt arbete,

som bedrives i fria luften och fortgår allenast under kortare tid av året samt

icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, dels ock, när

synnerliga skäl därtill äro, beträffande minderårig, vilken användes till ett

under kortare tid fortgående arbete, som ej är att anse såsom tungt.

Enligt 35 § skall vid arbetsställe, där minderåriga användas i arbete av

den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, en gång varje

kalenderår företagas läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida

sysselsättning, vartill minderårig användes, är för dennes hälsa eller

kroppsutveckling menlig. Dylik besiktning må jämväl eljest, då Konungens

befallningshavande finner särskilda skäl föreligga att därom förordna, företagas

å viss eller vissa av de minderåriga. Vad sålunda stadgas äger dock

icke tillämpning å skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete. — Vid

besiktning skall läkaren i minderårigs besiktningsbok göra anteckning örn

hans hälsotillstånd och kroppsutveckling. Finner läkaren nödigt föreskriva

särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande till viss sysselsättning

eller hans skiljande därifrån, skall läkaren därom göra vissa anteckningar

med angivande, när fråga är örn skiljande från sysselsättning, såvitt

möjligt av det slag av sysselsättning, vartill den minderårige må användas.

Dylik föreskrift äger arbetsgivaren underställa yrkesinspektionens chefsmyndighets

prövning, men intill dess annorlunda kan varda av chefsmyndigheten

förordnat får arbetsgivaren icke i strid mot föreskriften använda minderårig i

arbete. — Till förrättande av besiktning enligt 35 § förordnar Konungens befallningshavande

legitimerad läkare, som icke har anställning hos arbetsgivaren.

— Vid beviljande av eftergift jämlikt 12 § må yrkesinspektionens chefsmyndighet

tillika, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från besiktning

enligt 35 §. Användas å ett arbetsställe i regel ej mer än tio minderåriga, äger

chefsmyndigheten jämväl, när skäl därtill äro, på ansökan av arbetsgivaren

förordna, att besiktning må äga rum annorstädes än vid arbetsstället.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majis proposition nr 265.

Arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbetsstället skall enligt 36 §

bland annat föranstalta därom, att för läkarbesiktning lämplig lokal finnes

att tillgå vid arbetsstället.

På Konungen ankommer enligt 40 § ej mindre att meddela närmare föreskrifter

rörande läkarundersökning, som förutsättes i 10 §, och läkarbesiktning,

varom stadgas i 35 §, än även att fastställa taxa å gottgörelse såväl för sådan

läkarundersökning, där den förrättas av läkare, anställd i statens eller kommuns

tjänst, som för dylik läkarbesiktning; och skall i avseende å det senare

slaget av förrättning gottgörelsen, i vad den avser resekostnad, bestridas av

statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren.

Enligt 41 § må Konungen, örn minderårigs användande i visst slag av sysselsättning

finnes medföra synnerlig fara för olycksfall, överansträngning eller

annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller

för den minderårige innebära våda i sedligt avseende, föreskriva, att vad i

35 och 36 §§ stadgas i större eller mindre utsträckning skall äga tillämpning

jämväl beträffande minderårig, som användes till annat arbete än i sistnämnda

båda paragrafer avses.

Straffbestämmelser i anslutning till 10, 35 och 36 §§ äro meddelade i 42

och 43 §§.

Erinras må i detta sammanhang, att även andra bestämmelser i lagen än

de nyss angivna hänföra sig till arbete av den beskaffenhet och omfattning,

som i 10 § andra stycket avses. Sålunda finnas bestämmelser i 28 § örn företag,

vari sådant arbete bedrives, i 30, 31 och 37 §§ örn arbetsställe, varest sådant

arbete bedrives på stadigvarande sätt, samt i 32, 33 och 34 §§ örn arbetsgivare,

som använder minderårig i sådant arbete.

1937 års arbetarskyddskommitté.

Kommittén föreslog — med tanke på att de mindre arbetsplatserna

ofta uppvisade de sämsta hygieniska förhållandena -— att bestämmelserna

i 35 § arbetarskyddslagen rörande läkarbesiktning å minderåriga icke vidare

skulle, såvitt anginge industriellt arbete, begränsas att allenast avse arbetsställen,

där i regel användes minst tio arbetare. Då det ur effektivitetssynpunkt

icke kunde anses likgiltigt, till vilken legitimerad läkare uppdraget att

förrätta dylik besiktning lämnades, och Konungens befallningshavande icke

torde kunna anses särskilt skickad att bedöma vederbörandes kompetens, föreslog

kommittén vidare, att uppdraget att förordna besiktningsläkare måtte

överflyttas från Konungens befallningshavande till medicinalstyrelsen. Därigenom

skulle man, med tillgodogörande av medicinalstyrelsens kännedom om

läkarna, kunna skapa en institution av för ändamålet särskilt kompetenta läkar - krafter. Förslagsvis skulle förordnande att vara besiktningsläkare gälla för

tre år och avse visst område, för vilket medicinalstyrelsen hade att fastställa

gränserna. Till hjälp för utförandet av vissa undersökningar å de minderåriga

borde läkaren få rätt att kalla vederbörande distriktssköterska.

Remissyttranden.

Kommitténs förslag blev i huvudsak tillstyrkt eller lämnat utan

erinran av Överståthållarämbetet och 15 länsstyrelser, riksförsäkrings
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 265.

anstalten, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, 13 förste provinsialläkare samt

svenska arbetsgivareföreningen.

I några yttranden vitsordades därvid, att man vid de mindre arbetsplatserna

ofta funne de sämsta hygieniska förhållandena. Det inträffade, att en

minderårig, som på grund av sjukdom eller dålig kroppsbeskaffenhet ej finge

anställning vid en större arbetsplats, sökte sig till ett dylikt mindre arbetsställe.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län föreslog, att — utöver nu

ifrågasatta åtgärder — utredning måtte verkställas rörande en grundlig reformering

av den hälsovårdande tillsynen å de minderåriga arbetarna.

Kommittéförslaget tillstyrktes även av länsstyrelsen i Kronobergs län,

som emellertid ansåg det kunna förutsättas, att utsträckningen av besiktningstvånget

till mindre arbetsplatser bomme att medföra högst väsentliga merkostnader.

Försiktigheten torde därför bjuda, att en utredning härom ägde

rum, innan lagförslag framlades.

I flera yttranden avstyrktes eller uttalades tveksamhet

beträffande förslaget örn överflyttning av uppdraget

att utse besiktningsläkare från länsstyrelsen till medicinalstyrelsen,

under det att det föreslagna utsträckandet av skyldigheten

att underkasta sig läkarbesiktning till alla arbetsplatser,

där industriellt arbete bedreves, tillstyrktes.

Förslaget örn utsträckning av skyldigheten att underkasta

sig besiktning tillstyrktes —• förutom i förut omförmälda yttranden

— av bland andra kommerskollegium.

Förste provinsialläkaren i örebro län, med vilken länsstyrelsen i länet instämde,

anförde, att de spörsmål, varom nu vore fråga, vore så ofullständigt

utredda och förslagen i ämnet så vagt formulerade, att fortsatt, grundlig

utredning vore nödvändig.

Kommittéförslaget avstyrktes i två yttranden. Förste provinsialläkaren

i Kristianstads län fann nuvarande bestämmelser lämpliga. Yrkesinspektören

i fjärde distriktet ansåg någon tids erfarenhet av andra ifrågasatta

lagändringar böra avvaktas, innan nu föreslagna ändringar vidtoges, samt

tilläde:

Obligatorisk läkarbesiktning av minderåriga vid även mindre arbetsställen

komme att i icke ringa mån motverka sysselsättandet av sådana unga arbetare,

som eljest kunde bliva i tillfälle att genom väl behövlig arbetsinkomst bidraga

till familjens uppehälle. Och detta särskilt inom samhällen, där icke större

industri funnes. Bortsett från att hygieniska förhållanden vid de mindre

arbetsställen, som här vore fråga örn, kunde vara ogynnsammare än vid andra

företag, vilket likväl icke kunde anses som regel, så vore sysselsättningen förde

minderåriga vanligen av mindre betungande art, och den minderårige vore

mindre strängt bunden av sammanhängande arbetstid än vid större industriföretag.

Departementschefen.

Den kontinuerliga läkarkontroll, som för närvarande utövas vid de större

industriella och därmed likställda arbetsplatserna över därstädes anställda

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majus proposition nr 265.

minderåriga arbetare, är otvivelaktigt ur folkhälsans synpunkt av stort värde.

Kontrollen är betingad därav, att arbetet å dessa arbetsplatser ansetts i allmänhet

vara mer fysiskt eller psykiskt påfrestande, särskilt för unga personer,

än annat arbete. Detta torde också vara riktigt, vad själva arten av arbetet

beträffar. Vidkommande åter den inverkan, som omfattningen av arbetet å en

arbetsplats har å hälsofaran, lärer det numera ofta förhålla sig så, att de större

arbetsplatserna överträffa de mindre i fråga örn renlighet, ljus, luftväxling,

uppvärmning och annat sådant, som för den allmänna hygienen är av största

betydelse. Dylika hygieniska företräden torde mer än väl uppväga den större

psykiska påfrestning, som arbetet å en större arbetsplats ofta anses innebära.

Vid sådant förhållande synes det oegentligt att vidare upprätthålla skillnaden

i kontrollhänseende mellan de större och de mindre arbetsplatserna, vilken

medför, att den, som på grund av sjuklighet eller svag kroppskonstitution

vägras arbete å en större arbetsplats, kan erhålla likartad anställning å en

mindre sådan. Jag kan därför i princip tillstyrka de sakkunnigas förslag örn

borttagande av denna skillnad, detta så mycket hellre som förslaget härom

vunnit anslutning i det alldeles övervägande flertalet remissyttranden.

De sakkunniga hava emellertid begränsat sitt nu förevarande förslag i två

olika hänseenden. Dels avser förslaget endast det rent industriella arbetet och

dels synes förslaget icke innefatta ändring av bestämmelserna i 10 § andra

stycket rörande läkarundersökning av minderårig före anställningen. Vad den

förstnämnda begränsningen angår, vill jag, då erinringar däremot icke gjorts

i något av remissyttrandena, tillstyrka densamma. Måhända skulle det medföra

vissa svårigheter, örn man föreskreve läkarbesiktning å minderåriga inom den

i liten skala och då ofta endast tillfälligtvis bedrivna byggnads- och transportverksamheten.

Däremot finner jag konsekvensen bjuda, att en utsträckning

.av föreskriften örn kontinuerliga läkarbesiktningar å redan anställda minderåriga

kompletteras med en motsvarande utsträckning av föreskriften örn läkarundersökning

av minderåriga före anställningen. Jag förordar därför, att 10 §

andra stycket ändras i enlighet med det nu anförda. Av en sådan ändring

lärer följa, att jämväl åtskilliga andra paragrafer i lagen böra undergå jämkning,

vissa allenast i formellt men andra även i sakligt hänseende. Till frågan

härom vill jag återkomma i detaljmotiveringen.

De sakkunnigas förslag innebär vidare, att uppdraget att förordna besiktningsläkare

skulle överflyttas från länsstyrelsen till medicinalstyrelsen samt

att förordnande att vara besiktningsläkare skulle gälla för tre år och avse

visst av medicinalstyrelsen till gränserna fastställt område. Rörande lämpligheten

härav hyser jag dock en viss tvekan. I varje fall synes detta spörsmål,

innan detsamma upptages till slutlig behandling, böra göras till föremål för

ytterligare utredning, bland annat i fråga örn lämplig distriktsindelning.

Detsamma torde gälla de sakkunnigas förslag om rätt för besiktningsläkare

att i vissa fall erhålla biträde av distriktssköterska.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majus proposition nr 265.

Obligatoriska läkarundersökningar ar arbetare i vissa hälsofarliga

arbeten.

Gällande bestämmelser.

Förutom de i arbetarskyddslagen upptagna bestämmelserna om läkarundersökning

av vissa minderåriga arbetare föreskrives i svensk arbetarskyddslagstiftning

läkarundersökning av arbetare allenast i lagen den

19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa fall mot arbetares användande

till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg. Insjuknar måleriarbetare

i blyförgiftning eller i sjukdom, som kan misstänkas vara sådan förgiftning,

åligger det enligt denna lag arbetsgivaren att, så snart han erhållit kännedom

örn sjukdomsfallet, därom göra anmälan till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Enahanda anmälningsskyldighet åligger tjänsteläkare, som vårdar måleriarbetare

under sådan sjukdom. Då dylik anmälan gjorts, så ock eljest, där

så finnes nödigt, äger chefsmyndigheten hos länsstyrelsen begära läkarundersökning

av alla eller en del av måleriarbetarna å visst arbetsställe eller hos

viss arbetsgivare. Läkare, som verkställer sådan undersökning, äger ej mindre

föreskriva särskilda villkor för att av blyförgiftning drabbad arbetare må

användas i arbete, varvid blyfärg nyttjas, eller förbjuda hans användande i

sådant arbete, än även meddela särskilda regler för dylikt arbetes fortsatta

bedrivande å arbetsstället. Arbetsgivare äger påkalla chefsmyndighetens

prövning av dylik föreskrifts befogenhet men är, intill dess annorlunda kan

varda av myndigheten förordnat, skyldig att ställa sig föreskriften till efterrättelse.

I fråga örn vilka läkare, som må förordnas till förrättande av undersökning

enligt lagen, ävensom beträffande verkställandet av dylik undersökning

och örn gottgörelse därför skall i tillämpliga delar gälla vad som rörande

läkarbesiktning är stadgat i 35, 36 och 40 §§ arbetarskyddslagen. Härav

följer, bland annat, att Konungen äger fastställa taxa å gottgörelse för undersökningen

samt att gottgörelsen skall, i vad den avser resekostnad, bestridas

av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren.

I detta sammanhang må tillika erinras om en viss bestämmelse i lagen den

14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. I 4 § nämnda

lag stadgas, att örn försäkringsinrättning anmodat där försäkrad arbetare att,

till förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras,

under någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, skall arbetaren, därest

icke omständigheterna till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig

från detta arbete uppbära skälig ersättning icke överstigande hälften av hel

sjukpenning.

Tidigare utredning.

I den skrivelse (nr 238), vari 1931 års riksdag anmälde sitt beslut om

antagande av lag angående ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen, hemställde

riksdagen tillika, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning

angående behovet av obligatorisk, periodvis förnyad läkarundersökning för

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 265.

arbetare inom industriel'' och arbetsföretag, i vilka arbetet vore förenat med

stor fara för arbetarnas hälsa, samt om sättet för bestridande av de med sådan

läkarundersökning förenade kostnaderna ävensom för riksdagen fiamlägga det

förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 12 juni 1931 anbefallt socialstyrelsen

att, efter samråd i erforderlig omfattning med medicinalstyrelsen,

verkställa den av riksdagen begärda utredningen, anförde socialstyrelsen i

skrivelse den 6 juli 1932 i huvudsak följande:

Införandet av periodiska läkarundersökningar av arbetare i hälsofarliga

arbeten skulle uppenbarligen tjäna ett profylaktiskt syfte. Genom en trllräckligt

ofta företagen undersökning skulle tidigare än genom arbetarens egen

iakttagelse en skadlig inverkan å arbetarens hälsotillstånd genom det farliga

arbetet kunna upptäckas och följderna därav sålunda lättare och med större

utsikt till framgång kunna förebyggas. Det skulle sålunda givetvis vara önskvärt,

att periodiska läkarundersökningar kunde komma till stånd i alla de

fall, där de i större eller mindre grad tillgodosåge nyss angivna protylaktiska

syfte. Med hänsyn till de kostnader samt det besvär for arbetsgivare och

arbetare, varmed undersökningarna vore förenade, borde de dock begiansås

till sådana fall, där de kunde förväntas i mera avsevärd mån förhindra uppkomsten

av sjukdomar eller förvärrandet av redan uppkomna sådana.

Kännedomen örn yrkessjukdomarnas förekomst i vårt land vöre förhållandevis

ringa. Före yrkessjukdomsförsäkringens införande från och med år 193U

fanns överhuvud taget intet tillförlitligt material rörande yrkessjukdomarnas

förekomst. Efter nämnda försäkrings ikraftträdande utgjorde de på grund av

försäkringen inkommande anmälningarna örn inträffade fall av yrkessjukdom

jämte läkarintyg ett värdefullt material i förevarande avseende, ett material,

som dock vore av begränsad räckvidd, enär det väsentligen endast omiattade

under försäkringen inbegripna sjukdomar. Ett mera fullständigt materia

skulle kunna erhållas genom införande av anmälningsplikt för lakarna beträffande

alla sjukdomar, som vore eller skäligen kunde misstankas vara yrkessjukdomar.

Styrelsen erinrade, att 1929 års riksdag i _ anledning av vackt

motion angående vidgat tillämpningsområde för yrkessjukdomsforsakrmgen

i sin skrivelse nr 190 uttalat, att riksdagen icke ansett anledning tor det dåvarande

föreligga att avlåta skrivelse i detta ämne. Riksdagen hade nämligen

förutsatt, att myndigheterna utan särskild framställning från riksdagens sida

komma att följa utvecklingen på hithörande område med beaktande av de

erfarenheter, som gjordes såväl i vårt land som i främmande lander. °En nödvändig

förutsättning för att vederbörande ämbetsverk skulle kunna på ett tillfredställande

sätt efterkomma riksdagens sålunda uttalade förväntan torde

emellertid vara, att åsyftade anmälningsplikt for lakarna snarast möjligt

komme till stånd.

Den begränsning av här åsyftade läkarundersökningar, som styrelsen redan

i början av sin skrivelse förordat, vore jämväl motiverad med hänsyn till den

sålunda framhållna bristfälliga kännedomen örn yrkessjukdomarnas förekomst.

Styrelsen ansåge därför, att man tills vidare borde föreskriva periodisk läkarundersökning

allenast av arbetare sysselsatta i arbete, där en mera framträdande

fara för blyförgiftning eller för uppkomst av silikos (stendammslunga)

förefunnes. Båda dessa sjukdomar omfattades av gäldande yrkessjukdomsförsäkring.

En dylik begränsning av undersökningarna bolde emellertid

betraktas såsom provisorisk och icke hindra en mera fullständig och i ahonell

lösning av detta spörsmål. . , ,,

Frågan, vid vilka arbetsställen arbetarna skulle underkastas läkarkontroll,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majus proposition nr 265.

borde vidare avgöras med hänsyn till graden av det vid de särskilda arbetsställena

förefintliga riskmomentet. Detsamma gällde även frågan örn den

mellan de^ periodiska undersökningarna lämpliga tidsintervallen, vilken

e??e i regel borde vara två månader för blv- och ett år för silikosunder
sokningarna.

I yiken, dari periodiska läkarundersökningar av de anställda vore behövliga,

borde även anställningssökande arbetares hälsotillstånd och kroppskonstitution

undersökas.

Vid undersökning av en i farligt arbete sysselsatt arbetare kunde läkaren

tinna det nödvändigt, att arbetaren under viss begränsad tid eller för alltid

avhölle sig från detta arbete. Det kunde då ifrågasättas att medgiva läkaren

befogenhet att besluta härom, vilket beslut emellertid borde kunna underkastas

högre myndighets prövning. Med hänsyn till vad styrelsen senare i

skrivelsen föresloge i fråga örn tillskapandet" av erforderliga författningsbestämmelser

åsyftande anlpiytning av dessa till yrkessjukdomsförsäkringslagen

- syntes nian emellertid tills vidare i anslutning till vad som redan i

viss omfattning gällde enligt nämnda lag böra lägga i vederbörande försäklingsmrättnings

hand att vidtaga erforderliga åtgärder i förevarande avseende.

Med hänsyn härtill borde läkaren vara skyldig att i fall, som nyss berörts,

underrätta försäkringsinrättningen örn undersökningens resultat och den åtgärd

i förevarande avseende, som han ansåge påkallad. Dessutom borde han

vara pliktig att till upplysning för arbetare och arbetsgivare införa anteckning

darom i den journal, som borde föras å varje arbetsställe, där obligatoriska

läkarundersökningar förekomme.

Enligt 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen ägde arbetare, som efter anmodan

av forsäkringsinrättning under någon tid avhölle sig från farligt arbete,

att, därest icke omständigheterna till annat föranledde, för den tid han avhölle

sig från arbetet uppbära skälig ersättning icke överstigande hälften av hel

sjukpenning. Detta stadgande skulle uppenbarligen komma i tillämpning i

sådana fall, då arbetare på initiativ av undersökningsläkare men efter uppmaning

av forsäkringsinrättning under viss tid avhölle sig från ett farligt

arbete. Skulle försäkringsinrättningen åter anse erforderligt, att arbetaren

definitivt skildes från det farliga arbetet, samt arbetaren förklarade sig villig

därtill, mäste givetvis i sådant fall en viss begränsning i fråga örn tiden för

ersättnings åtnjutande bestämmas. Med hänsyn till de svårigheter att erhålla

annat lämpligt arbete, som i vissa fall kunde möta för arbetaren, syntes det

skäligt att sätta ifrågavarande tidrymd till 6 månader. Därest arbetaren i sist

berörda fall icke frivilligt skulle lämna arbetet, kunde han icke utan arbetsgivarens

medverkan skiljas därifrån. Sannolikt torde dock i regel sådan medverkan

kunna påräknas, då arbetsgivaren, oavsett andra hänsyn, eljest måste

befara höjning av sina försäkringspremier.

Styrelsen hade i detta sammanhang beaktat frågan örn bestridandet av de

med läkarundersökningarna förenade kostnaderna. A id genomförandet av

yrkessjukdomsförsäkringen torde man allmänt varit enig örn, att kostnaderna

föi försäkringen borde bäras av arbetsgivarna. Vederbörande departementschef

(statsrådet Lubeck) uttalade med avseende härå, att ett fastslående av

denna skyldighet för arbetsgivarna endast innebure en tillämpning av den

grundsats, på vilken den sociala olycksfallsförsäkringen vilade, nämligen att

varje yrkesverksamhet borde bära av dess utövande föranledda kostnader. En

tillämpning av nämnda grundsats torde böra föranleda, att jämväl kostnaderna

för de obligatoriska, periodvis förnyade läkarundersökningarna skulle bestridas

av vederbörande arbetsgivare. Då, såsom här föreslagits, sjukdomarna

i fråga skulle omfattas av yrkessjukdomsförsäkringen, syntes också vissa skäl

kunna anföras för att vederbörande försäkringsinrättningar finge svara för

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj-.ts proposition nr 265.

utbetalandet av ersättningarna. Beträffande bestridandet av kostnaderna för

läkarundersökning före anställandet i hälsofarligt arbete torde några bestämmelser

därom icke behöva meddelas, utan syntes denna fråga böra få losas

i varje särskilt fall genom överenskommelse mellan vederbörande arbetare och

arbetsgivare. Taxa å gottgörelse för undersökningarna borde fastställas av

Kungl. Majit efter förslag av medicinalstyrelsen. .

Till förrättande av undersökningarna torde i första liand böra anlitas i

statens eller kommuns tjänst anställda läkare. Hinder för anlitande av annan

läkare syntes emellertid icke böra uppställas. I den män det lämpligen late

sig göra, borde undersökningarna äga rum vid arbetsstället. Yad särskilt de

periodiska undersökningarna rörande silikos beträffade, torde emellertid det

tillvägagångssättet måhända få anlitas, att en första undersökning skedde vid

arbetsstället med syfte enbart att avskilja dem, som kunde misstänkas lida av

sjukdomen, varefter den erforderliga röntgenologiska undersökningen av de

misstänkta fallen verkställdes å plats, där tillgång funnes till nödigt mstru
mentarium.

. .

Undersökningsläkarna torde lämpligen böra forordnas av medicinalstyrelsen

på framställning av yrkesinspektionens chefsmyndighet

Å varje arbetsställe, där periodiska läkarundersökningar förekomme, skulle

finnas en särskild journal, i vilken erforderliga anteckningar rörande undersökningarna

skulle införas. Rörande resultatet av läkarundersökning, som

företoges å en arbetare före hans anställande i visst farligt arbete, bolde

uppgift lämnas i särskilt intjrg. Därest arbetaren sedermeia antoges till

arbetet i fråga, borde uppgifterna i intyget införas i journalen vid arbetsstället.

Journalen borde vara tillgänglig för granskning av varje arbetare, i

vad den innehölle anteckningar rörande honom. ,

Det syntes nied skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke det nuvarande stadgandet

i 7 § 1 mom. arbetarskyddslagen kunde anses innefatta befogenhet

för Kungl. Majit att utfärda föreskrifter angående obligatorisk läkarundersökning

av arbetare före anställning i hälsofarligt arbete samt sedermera

periodvis. Då riksdagen emellertid vid lagens revision år 1931 givit uttryck

åt en annan mening, finge dess medverkan i en eller annan form för nödiga

bestämmelsers tillskapande anses erforderlig. Enklast och närmast till hands

liggande kunde härvid synas vara, att 7 § arbetarskyddslagen underkastades

sådan ändring — genom ändrad avfattning av första momentet eller ett tiillägg

därtill eller möjligen genom införande av ett nytt moment —- att Kungl.

Marits befogenhet i förevarande avseende därigenom komme till uttryck. 1

varje fall måste det i och för sig anses principiellt riktigast att de erforderliga

bestämmelserna anknötes till arbetarskyddslagen. Med hänsyn till vad

som tidigare anförts angående lämpligheten av att tills vidare inskränka

eventuella bestämmelser i ämnet till området för yrkessjukdomsforsakrmgslaaen

kunde det emellertid anses motiverat att tills vidare ansluta dessa

bestämmelser till stadgandena i sistnämnda lag. Genom en sådan anknytning

torde också frågan örn ersättning till arbetare, sorn enligt anmodan

avholle sig från visst farligt arbete, enklast erhålla sm forfattnmgstekmska

lösning.

Vid skrivelsen funnos fogade dels sammanfattning av yttranden från yrkesinspektörerna

och bergmästarna angående behovet av obligatoriska, periodvis

förnyade läkarundersökningar i hälsofarliga arbeten, dels uppgifter angående

bestämmelser örn obligatoriska läkarundersökningar i hälsofarliga arbeten i

vissa främmande länder, dels ock förslag till ej mindre lag angående'' ändrad

lydelse av 4 och 9 §§ i lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 265.

yrkessjukdomar, än även Kungl. Maj:ts kungörelse angående läkarundersökningar

till förekommande av yrkessjukdomarna blyförgiftning och silikos

(stendammslunga).

Enligt berörda lagförslag skulle 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen så

ändras, att, där försäkringsinrättningen anmodade arbetaren att allt framgent

avhålla sig från det farliga arbetet, inrättningen icke skulle vara skyldig att

för längre tid än sex månader utbetala ersättning enligt sagda paragraf.

Vidare skulle till 9 § fogas ett nytt stycke, enligt vilket Konungen, i den mån

så funnes påkallat, skulle äga föreskriva läkarundersökning av arbetare, som

användes i farligt arbete, ävensom förbjuda arbetares anställande i sådant

arbete, utan att arbetaren dessförinnan med tillfredsställande resultat undergått

dylik undersökning, varvid utrönts, att han icke företedde sjuklighet

eller svaghet, som kunde anses göra honom olämplig för arbetet i fråga; och

skulle Konungen tillika äga förordna om sättet för utförande av undersökning,

varom sålunda stadgats, ävensom fastställa taxa å gottgörelse för sådan

undersökning.

Socialstyrelsens nyss omnämnda kungörelseförslag torde få såsom bilaga

(Bilaga B) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende; och vill jag beträffande

innehållet i förslaget hänvisa till denna bilaga.

I socialstyrelsens skrivelse uppgavs slutligen, att medicinalstyrelsen förklarat

sig kunna ansluta sig till de med skrivelsen framställda förslagen.

Över socialstyrelsens berörda utredning och förslag avgåvos efter remiss

yttranden av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, kommerskollegium,

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen i Sverige. Kommerskollegium bifogade yttianden

från liandelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Skåne samt Sveriges

kemiska industrikontor, och landsorganisationen bifogade en sammanställning

av yttranden från de till landsorganisationen anslutna förbunden.

Socialstyrelsens förslag tillstyrktes i huvudsak av försäkringsrådet, handelskamrarna

i Stockholm och Göteborg samt landsorganisationen. Handelskammaren

i Skane, kemiska industrikontoret och arbetsgivareföreningen däremot

ansågo lagstiftning i ämnet överflödig, och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening uttalade tvekan örn lämpligheten av den föreslagna

lagstiftningen. Där i övriga yttranden bestämd ståndpunkt togs till förslagen,

föioidades vissa jämförelsevis betydelsefulla ändringar i desamma.

I de helt avstyrkande yttrandena vitsordades, att syftet med de ifrågasatta

läkarundersökningarna vore gott. Då emellertid sådana undersökningar på

fi ivillighetens väg redan kommit till stand inom de i förevarande hänseenden

yrkesfarliga industrierna, vore obligatoriska föreskrifter därom överflödiga.

För övrigt växlade behovet av läkarundersökningar avsevärt till och med inom

samma bransch, beroende på i vilken omfattning hygieniska åtgärder vidtagits

inom respektive företag, och allmängiltiga lagföreskrifter kunde därför

lätt erhålla alltför stor räckvidd samt således förorsaka onödiga kostnader.

Riksförsäkringsanstalten och vissa av de till landsorganisationen anslutna

förbunden ansågo lagstiftningen ej böra begränsas till att avse allenast bly
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majus proposition nr 265.

förgiftning och silikos. Riksförsäkringsanstalten framhöll härutinnan, att i

åtskilliga industrier yrkessjukdomar kunde uppkomma utan att man med

visshet kunde avgöra, vilket eller vilka ämnen eller föreningar av ämnen, som

förorsakat desamma. Här vore läkarundersökningar ett nära till hands

liggande medel att närmare lära känna arten av faran och sättet för dess motverkande.

Emellertid vore å andra sidan, på sätt socialstyrelsen också avsett,

största möjliga begränsning av antalet undersökningar ensamt med hänsyn

till de därmed förbundna mycket höga kostnaderna oundgängligen nödvändig.

Yad angår frågan om bestämmelser i ämnet borde upptagas i yrkessjukdomsförsäkrings-

eller i arbetarskyddslagen, förordade riksförsäkringsanstalten

och kommerskollegium det senare alternativet. Jämväl försäkringsrådet ansåg

denna lösning mest ändamålsenlig men fann sig med hänsyn till vad socialstyrelsen

härom anfört icke böra avstyrka förslaget i denna del. Riksförsäkringsanstalten

framhöll härutinnan det intima sammanhanget mellan

arbetarskyddsverksamheten och de föreslagna läkarundersökningarna, och

kommerskollegium erinrade, att bestämmelser örn läkarundersökning ledan

funnes, vad anginge minderåriga, i arbetarskyddslagen och, beträffande vissa

äldre arbetare, i lagen örn målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg.

Beträffande de av socialstyrelsen föreslagna regelmässiga tidsintervallerna

mellan de periodvis återkommande undersökningarna ifrågasatte kommerskollegium

till förnyat övervägande, örn ej en avsevärd förlängning av dessa

intervaller — i varje fall för vissa arbetargrupper — kunde genomföras.

Handelskammaren i Skåne ansåg med hänsyn till den bristande erfarenheten

på området lämpligt, att inga tider fixerades i författning utan att dessa finge

från fall till fall bestämmas av yrkesinspektörerna i samråd med läkarna.

Arbetsgivarföreningen fann erfarenheten utvisa, att den i fråga om arbeten,

som innebure risk för blyförgiftning, föreslagna tidsintervallen vore väl

snävt avmätt. Grov- och fabriksarbetarförbundet ansåg, att för de för blyförgiftning

utsatta arbetarna tidsintervallerna borde bestämmas med hänsyn

till förgiftningsrisken inom olika arbeten. Inom porslinsindustrien exempelvis

torde det beträffande fara för blyförgiftning vara tillräckligt med läkarundersökning

vart tredje år. Däremot borde undersökning företagas minst en gång

årligen för de arbetare, som vore utsatta för uppkomst av silikos.

Försäkringsrådet fann det för undvikande av tvistigheter lämpligt, att i

vederbörande författning bestämdes, huru och av vem kostnaderna för de

periodiska undersökningarna skulle gäldas. Riksförsäkringsanstalten uttalade

sig emot att dessa kostnader skulle gäldas av vederbörande försäkringsinrättningar.

Kommerskollegium erinrade, att berörda kostnader torde ställa

sig jämförelsevis höga i de fall, då undersökningen måste förläggas till

lasarett med röntgenanordningar och utföras av specialutbildad läkare, i all

synnerhet om arbetarna också måste resa till undersökningsplatsen. Det borde

övervägas, örn det ej för dylika fall vore berättigat, att staten i någon fonn

lämnade bidrag. Handelskamrarna i Göteborg och Skåne ansågo kostnaderna

icke böra påföras de av bestämmelserna träffade arbetsgivarna.

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen, att i fall, då arbetare

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

anmodats att för all framtid avhålla sig från farligt arbete, försäkringsinrättningen

skulle vara skyldig utbetala ersättning för en tid av högst sex månader,

framhöll kommerskollegium, att den sålunda längst stipulerade tiden kunde

vara erforderlig för specialutbildade arbetare, medan i andra fall en tidrymd

av tre månader syntes tillräcklig. Stockholms handelskammare och kemiska

industrikontoret ansågo maximitiden böra begränsas till tre månader samt

gälla även för fall, då försäkringsinrättning anmodat arbetare att »under

någon tid» avhålla sig från farligt arbete. Även arbetsgivareföreningen förordade

en sänkning av den föreslagna maximitiden till tre månader, medan

däremot metallindustriarbetareförbundet — som dock synes hava ansett bestämmelsen

tillämplig jämväl vid fall av inträffad yrkessjukdom — ansåg en

ökning av maximitiden erforderlig.

Socialstyrelsens förslag hava hittills icke föranlett någon Kungl. Maj:ts

vidare åtgärd än att Kungl. Maj:t den 10 februari 1933 utfärdat kungörelse

(nr 37) angående ändrad lydelse av § 59 allmänna läkarinstruktionen den

19 december 1930 (nr 442). Enligt kungörelsen åligger det läkare att vid

varje under hans behandling kommande sjukdomsfall, som kan vara föranlett

av hälsofarligt arbete, därom skyndsamt göra anmälan till medicinalstyrelsen

enligt av styrelsen, efter samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet och

riksförsäkringsanstalten, fastställt formulär; och skall sådan anmälan, sedan

styrelsen tagit del av densamma, av styrelsen översändas till yrkesinspektionens

chefsmyndighet.

Sedan medicinalstyrelsen den 6 juli 1937 anmodats inkomma med upplysning,

huruvida dittills enligt nyssnämnda kungörelse lämnade läkaruppgifter

kunde anses utgöra tillräckligt material för fortsatt behandling av 1931 års

riksdags skrivelse nr 238, har styrelsen i skrivelse den 18 augusti 1937 meddelat,

att antalet anmälningar utgjort 215 år 1933, 167 år 1934, 55 år 1935,

79 år 1936 och 18 första halvåret 1937. Kungörelsens bestämmelser hade

således, särskilt under de senaste åren, föranlett endast ett fåtal anmälningar,

varför måste antagas, att endast en del av de i kungörelsen avsedda sjukdomsfallen

blivit på föreskrivet sätt anmälda. Beträffande de intill den 1

oktober 1935 inkomna anmälningarna hade i tidskriften Hygiea år 1935 sid.

257 publicerats en sammanställning av docenten, medicine doktorn Gerhard

Kundberg. Styrelsen ansåge de genom anmälningarna lämnade uppgifterna

vara för få för att utgöra tillräckligt material för fortsatt behandling av riksdagens

berörda skrivelse.

1937 års arbetarskyddskommitté.

Kommittén anförde, efter en kortfattad redogörelse för socialstyrelsens

utredning och förslag, följande:

Kommittén hade för sin del övervägt, örn icke periodiska läkarundersökningar

av arbetarna borde göras obligatoriska i all verksamhet, där fara förelåge.

för uppkomst av yrkessjukdom, som omförmäldes i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

De sakkunniga hade dock, dels med hänsyn till den bristfälliga

kännedomen om yrkessjukdomarnas förekomst och utbredning i vårt

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj-.ts proposition nr 265.

land, dels ock med hänsyn till den sannolika bristen på för ändamålet specialutbildade

läkare ansett sig nödsakade framgå med viss försiktighet, och ville

därför ej sträcka sig längre än socialstyrelsen gjort i sitt förut berörda förslag.

Till en början torde det vara tillräckligt, att bestämmelser örn obligatorisk

läkarundersökning infördes beträffande de såsom särskilt framträdande

erkända yrkessjukdomarna. Möjlighet borde dock hållas öppen att vid behov

utvidga dessa bestämmelsers tiilämplighetsområde.

I samband med den år 1936 företagna revisionen av yrkessjukdomsförsäkri

norel agen gjordes en sammanställning av yrkessjukdomar under femårsperioden

1930—1934, som återfunnes i propositionen nr 209/1936. Av denna

fram gin ge, att antalet till försäkringsinrättningarna inkomna anmälningar och

med anledning därav ersatta fall vore avsevärt högre för bly och silikos än

för övriga i lagen upptagna sjukdomsframkallande ämnen. I arbete där fara

förefunnes för blyförgiftning eller för uppkomst av silikos borde därför

periodiska läkarundersökningar omedelbart anordnas.

På grund av vad sålunda anförts ville de sakkunniga föreslå, att Kungl.

Majit genom stadgande i arbetarskyddslagen bemyndigades att utfärda föreskrifter

angående obligatorisk läkarundersökning av arbetare före anställning

i hälsofarligt arbete och sedermera periodvis.

Förslagsvis skulle en kungörelse med dylika föreskrifter, i ^överensstämmelse

med vad tidigare anförts, genast utfärdas med avseende å arbete, som

kunde alstra silikos eller blyförgiftning. Periodiska läkarundersökningar

komme redan nu i viss utsträckning till utförande i industrier, som visat sig

medföra fara för silikos och blyförgiftning, varför ett stadfästande av detta

förfarande ej komme att innebära någon nyhet.

Då behovet av läkarkontroll vid det särskilda arbetsstället givetvis vore

beroende såväl av arbetsförhållandena som av de vidtagna skyddsåtgärdernas

effektivitet, borde man tills vidare låta på yrkesinspektionens chefsmyndighet

efter samråd med medicinalstyrelsen få ankomma att bestämma, individuellt

eller generellt, å vilka arbetsställen och arbeten kungörelsen skulle äga tilllämpning,

samt att i fall, där särskilda skäl förelåge, förordna örn förlängning

eller förkortning av i kungörelsen angivna undersökningsperioder.

Yad anginge undersökningarnas utförande och bekostande, anslöte sig de

sakkunniga helt till socialstyrelsens förslag.

Remissyttranden.

I flertalet yttranden blev kommittéförslaget tillstyrkt eller lämnat

utan erinran. Uttalanden av sådant innehåll avgåvos av bland annat

Överståthållarämbetet och 16 länsstyrelser, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

kommerskollegium och 12 förste provinsialläkare.

En utvidgning av området för if rågavaran de läkarundersökningar

till att omfatta all verksamhet, där fara föreligger för

sådan yrkessjukdom, som omfattas av yrkessjukdomsförsäkringslagen, påyrkades

av länsstyrelsen i Värmlands län, en bergmästare och medicinalstyrelsen.

Sistnämnda myndighet anförde:

Styrelsen kunde icke finna de skäl, som anförts för inskränkning av läkarundersökningarna

till att avse arbeten, vari risk för blyförgiftning eller silikos

förefunnes, tillräckligt överväga den enligt styrelsens mening alltmera framträdande

angelägenheten av att i så stor utsträckning, som vore möjligt, få

klarlagt riskerna för yrkessjukdom i olika yrken och möjligheterna att förebygga

desamma. Medicinalstyrelsen ansåge sig därför höra förorda, att

periodiska läkarundersökningar av arbetarna gjordes obligatoriska i all verk
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.is proposition nr 265.

samhet, där fara förelåge för uppkomst av yrkessjukdom, som omförmäldes i

yrkessjukdomsförsäkringslagen. För att eliminera olägenheterna i här berörda

avseende av den av de sakkunniga förutsatta »sannolika bristen på för

ändamålet specialutbildade läkare» kunde bestämmelsernas genomförande

tänkas ske under en relativt lång övergångstid, t. ex. tre år. Genom att, såsom

de sakkunniga föresloge, tills vidare låta på yrkesinspektionens chefsmyndighet

efter samråd med medicinalstyrelsen få ankomma att bestämma omfattningen

av dessa undersökningar inom olika yrken, syntes man jämväl kunna

skapa garanti för att denna verksamhet utvecklade sig på ur hälsovårdande

synpunkt önskvärt sätt.

Bergmästaren i östra distriktet ifrågasatte, om icke läkarundersökningarna

borde utvidgas till att omfatta psykoanalytisk undersökning av sådana s. k.

»olycksfåglar», som upprepade gånger vore utsatta för olycksfall.

Svenska arbetsgivareföreningen förklarade sig icke vilja helt biträda

förslaget samt yttrade:

Bemyndigandet för Kungl. Majit att utfärda föreskrifter om obligatorisk

läkarundersökning borde icke givas större räckvidd än kommittén förutsatte

vara för närvarande erforderligt, nämligen i fråga örn sådana arbeten, som

kunde alstra silikos eller blyförgiftning. Då den kostnadsbörda, som genom

föreskrifter av här ifrågavarande slag lades på arbetsgivarna, i vissa fall kunde

bliva mycket stora, vore det angeläget att gå varsamt fram; utfärdandet av

föreskrifter borde därför ske i samförstånd med därav berörda företagare.

Förste provinsialläkaren i örebro län, med vilken länsstyrelsen i länet instämde,

framhöll, att förevarande spörsmål vore så ofullständigt utrett

och de av önskemålen betingade förslagen så vagt framställda, att fortsatt,

grundlig utredning vore nödvändig.

Departementschefen.

En medicinsk kontroll över de i hälsofarligt arbete sysselsatta arbetarna

är ur olika synpunkter synnerligen önskvärd. Främst skulle man därigenom

kunna på ett tidigt stadium bereda möjlighet till lämplig vård och behandling

åt de arbetare, vilka, sig själva ovetande, i följd av arbetet redan blivit sjuka.

Man skulle vidare kunna från arbetet utestänga sådana personer, vilka på

grund av sin kroppskonstitution äro särskilt utsatta för den med arbetet förbundna

hälsofaran. Slutligen skulle genom kontrollåtgärderna kunna hopbringas

ett värdefullt material för fortsatta vetenskapliga undersökningar

rörande yrkessjukdomarna och de lämpligaste sätten för deras bekämpande.

Då man går att förverkliga det nu angivna önskemålet, måste man emellertid

noga hålla sig inom de praktiska möjligheternas gränser. En fullt effektiv

läkarkontroll över alla arbetare i yrken, som äro att anse såsom hälsofarliga,

lärer med hänsyn till de därmed förbundna kostnaderna icke kunna genomföras.

En begränsning av kontrollen är således nödvändig.

Enligt vad som upplysts i detta ärende hava på vissa ställen, där hälsofarligt

arbete bedrives, anordningar redan vidtagits för läkarkontroll å personalen.

Emellertid förefinnes ingen garanti för vare sig att denna kontroll

kommer att fortbestå eller att densamma hänför sig till arbetsställen, där

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

•dylik kontroll är särskilt behövlig. Det bör därför vara ett det allmännas

intresse att åstadkomma en rationell reglering på detta område. Förslag härutinnan

har också på riksdagens initiativ år 1932 framlagts av socialstyrelsen,

och till detta förslag har 1937 års arbetarskyddskommitté i allt väsentligt anslutit

sig. Förslaget går i korthet ut på, att Kungl. Majit i lag bemyndigas att,

i den mån så finnes påkallat, utfärda föreskrifter angående obligatorisk läkarundersökning

av arbetare före anställning i hälsofarligt arbete och sedermera

periodvis. Enligt förslaget är det avsett, att sådana föreskrifter åtminstone till

en början endast skola gälla i fråga örn arbete, som medför fara för uppkomst

av blyförgiftning eller silikos, samt att undersökningarna skola begränsas till

sådana företag, där på grund av mindre goda skyddsanordningar eller eljest

sjukdomsrisken visat sig särskilt framträdande. I mån av ökad kunskap örn

yrkessjukdomarna, deras diagnosticering och bekämpande böra emellertid enligt

förslaget undersökningarna utsträckas till att avse även andra sjukdomar

.än de båda nyssnämnda.

Enligt min mening lära dessa förslagets huvudgrunder kunna helt godtagas.

Förutom av redan framhållna ekonomiska skäl bör en begränsning

av undersökningarna iakttagas även med hänsyn till den ännu jämförelsevis

ringa kännedomen örn yrkessjukdomarna och bristen på läkare, som kunna

med särskild sakkunskap verkställa undersökningarna. Och örn, såsom jag

senare ämnar förorda, kostnaderna för undersökningarna till största delen

komma att åvila arbetsgivarna, synes det också rimligt att från dylika kostnader

befria en arbetsgivare, som genom måhända dyrbara skyddsanordningar

lyckats nedbringa den med arbetet förbundna sjukdomsrisken. Då man bland

de mera kända yrkessjukdomarna, alltså de av yrkessjukdomsförsäkringen omfattade,

har att utvälja de vanligast förekommande, visar det sig att — bortsett

från epidemiska sjukdomar, där dessa angripa sjukvårdspersonal — blyförgiftning

och silikos fortfarande intaga de avgjort främsta platserna. Av de

under åren 1931—1935 yppade 269 sjukdomsfall, vilka ersatts enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,

hänförde sig icke mindre än 104 till blyförgiftning och

lil till silikos. Närmast därefter i ordningen kom kvicksilverförgiftning med

21 sjukdomsfall. Under åren 1936 och 1937 hava till försäkringsinrättningama

anmälts sammanlagt 89 fall av blyförgiftning och 205 fall av silikos. Det synes

mig därför obestridligt, att de nu ifrågasatta läkarundersökningarna böra i

första hand avse dessa båda sjukdomar. Emellertid torde det icke vara lämpligt

att binda lagstiftningen härvid, utan vill jag i enlighet med det framlagda

förslaget förorda, att åt Kungl. Majit givos fria händer att, i den mån behov

och möjlighet visas föreligga, utvidga området för dessa undersökningar. Att

en dylik utvidgning bör ske med försiktighet framgår av vad jag förut anfört.

Yad angår det närmare innehållet i den av mig sålunda förordade fullmaktslagstiftningen

synes, i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget, Kungl.

Majit böra äga föreskriva, att, där arbete vid visst arbetsställe finnes vara synnerligen

hälsofarligt, arbetsgivaren icke må i arbetet anställa arbetare, utan så

är att denne vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet,

som kan anses göra honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälso
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 saini. Nr 265. 557 38 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majus proposition nr 265.

faran, ävensom att i dylikt arbete sysselsatta arbetare skola underkastas periodiska

läkarbesiktningar. Kungl. Maj:t skall alltså kunna stadga förbud mot att

börja ett hälsofarligt arbete men icke förbud mot att fortsätta ett redan påbörjat

dylikt arbete. Denna skillnad är föranledd av olika omständigheter. Att

hindra någon från att antaga en arbetsanställning kan knappast anses utgöra

ett så kraftigt ingrepp i den personliga friheten som att fråntaga någon en

redan innehavd anställning. Vidare må framhållas, att, så länge den nu föreslagna

lagstiftningen är avsedd att tillämpas allenast inom området för yrkessjukdomsförsäkringen,

man med säkerhet kan förvänta, att försäkringsinrättningen

eller arbetsgivaren i eget intresse vidtager åtgärder för avlägsnande

från det farliga arbetet av en arbetare, som av läkaren förklarats icke vidare

böra deltaga i detsamma. Jag förutsätter nämligen, att, såsom jämväl föreslagits,

läkaren skall vara skyldig underrätta icke endast arbetaren och arbetsgivaren

utan även försäkringsinrättningen örn resultatet av besiktningen, i den

mån detta går ut på att arbetaren bör avhålla sig från arbetet. Slutligen, och

framför allt, vill jag erinra, att den möjlighet till ersättning från försäkringsinrättningen,

som enligt 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen föreligger för

arbetaren, skulle kunna tillspillogivas, därest denne genom offentlig myndighets

beslut avstängdes från det farliga arbetet. Det vore ju då icke på anmodan

av försäkringsinrättningen, som han avhölle sig från arbetet.

På yrkesinspektionens chefsmyndighet synes böra ankomma att, efter samråd

med medicinalstyrelsen och eventuellt jämväl vederbörande försäkringsinrättning,

utvälja de arbetsställen, å vilka de enligt Kungl. Maj:ts förordnande

gällande författningsbestämmelserna skola äga tillämpning. Över chefsmyndighetens

beslut bör klagan få föras hos Kungl. Majit. Vidare bör sådant läkarintyg,

vilket genom sitt innehåll utgör hinder för en person att erhålla anställning

i farligt arbete, kunna underställas medicinalstyrelsens prövning. Enligt

6 § i socialstyrelsens kungörelseförslag skulle klagan icke få föras över medicinalstyrelsens

beslut i anledning av dylik underställning. Det torde emellertid

böra närmare övervägas, huruvida icke sådant överklagande bör få äga rum.

Bemyndigandet för Kungl. Majit bör även innefatta rätt att utfärda närmare

föreskrifter rörande läkarundersökning och läkarbesiktning samt att fastställa

taxa å gottgörelse för sådan undersökning och besiktning. Ett av de spörsmål,

vilka böra regleras genom dylika tillämpningsföreskrifter, gäller intervallerna

mellan de periodiska läkarundersökningarna, Härutinnan torde vidare utredning

vara erforderlig, innan författning i ämnet utfärdas. Med hänsyn till

önskvärdheten av att de periodiska besiktningarna, särskilt då det gäller

silikos, läggas i händerna på specialutbildade läkare, synes förordnande att

utföra sådana besiktningar böra utfärdas av medicinalstyrelsen. I överensstämmelse

med vad som enligt 36 § arbetarskyddslagen gäller beträffandeläkarbesiktning,

varom stadgas i 35 §, bör i fråga örn nu förevarande periodiska

läkarbesiktningar gälla, att arbetsgivaren skall vara skyldig lämna besiktningsläkaren

tillträde till arbetsstället, tillhandagå med nödiga upplysningar, tillhandahålla

för besiktningen lämplig lokal och föranstalta därom, att de arbetare,

å vilka besiktning skall företagas, infinna sig vid förrättningen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 265.

51

Kungl. Majit torde vidare böra erhålla bemyndigande att utsätta straff för

förseelse mot någon med stöd av den ifrågasatta fullmaktslagstiftningen utfärdad

föreskrift; och lärer dylikt straff böra bestämmas efter förebild av

motsvarande straffbestämmelser i arbetarskyddslagen.

Vad angår frågan, vem som skall bestrida de med läkarundersökning och

läkarbesiktning förenade kostnaderna, finner jag anledning icke föreligga att

förorda en annan ordning än den som redan gäller beträffande kostnader för

läkarundersökning och läkarbesiktning å minderåriga. Några bestämmelser

härutinnan synas således icke böra meddelas rörande läkarundersökning före

anställning i farligt arbete, utan får arbetaren söka därom träffa godvillig uppgörelse

med arbetsgivaren. Vidkommande däremot de periodiska läkarbesiktningarna,

synas kostnaderna för dem böra bestridas av arbetsgivaren, dock att

av statsmedel torde gäldas kostnaderna för läkarens resa till och från förrättningen.

Gällande lag innehåller icke bestämmelser, som berättiga minderårig till

ersättning för förlorad arbetsförtjänst, vare sig den minderårige enligt 10 §

andra stycket hindras mottaga erbjudet arbete eller han jämlikt 35 § skiljes

från en redan innehavd anställning. Icke heller meddelas bestämmelser härutinnan

i lagen angående förbud i vissa fall mot arbetares användande till

målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg. Det torde då icke böra ifrågakomma

att i nu förevarande sammanhang reglera motsvarande spörsmål, vilket äger

beröringspunkter jämväl med andra delar av arbetarskyddslagstiftningen, t. ex.

i vad denna avser förbud mot kvinnors användande till visst arbete. Emellertid

vill jag erinra, att — i den mån den nu ifrågasatta reformen faktiskt anknytes

till yrkessjukdomsförsäkringen —- en arbetare, som, ehuru han ännu

icke blivit i följd av yrkessjukdom oförmögen till arbete, dock vid den obligatoriska

läkarbesiktningen befinnes böra avbryta det farliga arbetet, jämlikt 4 §

yrkessjukdomsförsäkringslagen har möjlighet att erhålla viss gottgörelse för

nastad arbetsförtjänst. I sammanhang med nu förevarande lagstiftningsfråga

har socialstyrelsen i 1932 års skrivelse föreslagit ändrad lydelse av berörda

paragraf i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Socialstyrelsen har framhållit, att

i paragrafen regleras det fall, då en arbetare på anmodan av försäkringsinrättningen

»under någon tid» avhåller sig från det farliga arbetet. För denna tid

skall arbetaren, därest icke omständigheterna till annat föranleda, äga uppbära

skälig ersättning icke överstigande hälften av hel sjukpenning. Över försäkringsinrättningens

beslut i ersättningsfrågan äger arbetaren föra klagan hos försäkringsrådet.

Socialstyrelsen har ansett erforderligt, att rätten till ersättning

genom uttrycklig lagbestämmelse begränsas för det fall, att arbetaren på anmodan

av försäkringsinrättningen »allt framgent» avhåller sig från arbetet,

och har styrelsen härutinnan föreslagit, att ersättning ej skall utgå för längre

tid än sex månader. Redan enligt paragrafens nuvarande lydelse är emellertid

arbetarens rätt till ersättning i olika hänseenden begränsad. Visserligen torde

denna rätt, enligt vad av lagens förarbeten får anses framgå, även avse det

fall, att arbetaren allt framgent avhåller sig från arbetet. Men därmed är icke

sagt, att arbetaren då också har rätt att allt framgent uppbära ersättning från

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.is proposition nr 265.

försäkringsinrättningen. Tvärtom framhöll lagrådet, på vars initiativ paragrafen

erhöll sin slutliga utformning, att frågan huruvida ersättning bör utgå

ävensom frågan örn ersättningens belopp inom det angivna maximum böra

bedömas efter förhållandena i det särskilda fallet, främst den omständigheten,

huruvida arbetaren bör kunna under ifrågavarande tid skaffa sig annan arbetsinkomst.

I enlighet med detta uttalande bör den bestämmelse tillämpas, enligt

vilken arbetaren, »därest icke omständigheterna till annat föranleda», äger

uppbära »skälig» ersättning. Då någon ytterligare begränsning av arbetarens

rätt till ersättning icke lärer vara erforderlig, anser jag mig böra avstyrka

socialstyrelsens förevarande förslag.

Jag vill slutligen upptaga till behandling frågan, i vilken form den av mig

tidigare förordade fullmaktslagstiftningen lämpligen bör meddelas. Socialstyrelsen

har visserligen ansett principiellt riktigast, att bestämmelserna i

ämnet anknytas till arbetarskyddslagen, närmare bestämt till 7 § sagda lag.

Med hänsyn till bestämmelsernas avsedda nära förbindelse med yrkessjukdomsförsäkringen

har emellertid socialstyrelsen stannat för att föreslå deras

införande under 9 § yrkessjukdomsförsäkringslagen. I sina yttranden över

socialstyrelsens förslag förordade återigen riksförsäkringsanstalten och kommerskollegium,

att bestämmelserna i ämnet upptagas i arbetarskyddslagen,

och även försäkringsrådet fann denna lösning principiellt riktigast. ''Till denna

mening har 1937 års arbetarskyddskommitté anslutit sig, och kommitténs förslag

i denna del har icke föranlett erinran i något av de över förslaget avgivna

yttrandena. Jag förordar härutinnan kommitténs förslag. Den ifrågasatta

regleringen avser en typisk arbetarskyddsfråga, och intet principiellt

hinder bör resas mot att, örn så skulle befinnas önskvärt, vidga området

för denna reglering utom yrkessjukdomsförsäkringens ram. Yad angår frågan,

var i arbetarskyddslagen plats lämpligast bör beredas nu ifrågavarande bestämmelser,

synes man kunna välja mellan att infoga dem antingen i 7 eller

i 41 §. Härutinnan finner jag det senare alternativet vara att föredraga, främst

av den anledningen, att i 41 § redan stadgas rätt för Kungl. Majit att föreskriva

periodiska läkarbesiktningar (å minderåriga) i farliga yrken. Jag vill vidare

erinra, att icke heller lagens övriga mer speciella bemyndiganden för Kungl.

Majit att utfärda skyddsföreskrifter anknutits till det generella bemyndigandet

i 7 § 1 mom. utan återfinnas i andra lagrum, nämligen under 15 och

22 §§.

Skyddsombud och säkerhetstjänst.

Historik och fällande lag''.

I arbetarskyddslagen i dess ursprungliga lydelse fanns i 31 § infört ett stadgande,

som, för det fall att arbetarna å visst arbetsställe inom sig utsett ombud

att till vederbörande inspektionsförrättare framföra deras önskemål i

skyddsfrågor, ålade såväl yrkesinspektionen som arbetsgivaren att i vissa angivna

hänseenden verka för underlättande av dessa ombuds arbete.

Socialstyrelsen upptog i sitt förslag till reviderad arbetarskyddslag bestäm
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

melser bland annat därom, att arbetarna vid vissa större arbetsställen borde

utse ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet.

A övriga arbetsställen skulle arbetarna vara berättigade att utse ombud.

Arbetsgivare och arbetsledare borde i frågor rörande arbetets säkerhet eller

sundhet söka samråd med arbetarombuden.

Beträffande sitt förslag anförde socialstyrelsen, att den förnämsta förändringen

i förhållande till då gällande lag måhända bestode däri, att den

förutvarande rätten för arbetarna att utse ombud förvandlats till en förpliktelse.

Föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, anförde i propositionen

nr 40/1931, bland annat, att de av socialstyrelsen föreslagna stadgande^

mindre torde vara att betrakta såsom tvångsföreskrifter än såsom

bestämmelser till främjande av frivilliga åtgärder. Det föreslogs nämligen,

att arbetarna »böra» utse ombud samt att arbetsgivare och arbetsledare

»böra» söka samråd med dessa ombud. Departementschefen yttrade vidare,

bland annat:

Dylika föreskrifter torde närmast hava varit avsedda att innebära en uppmaning

till arbetarna att utse ombud, respektive till arbetsgivare och arbetsledare

att söka samråd med ombuden. Därjämte torde emellertid i sådana

bestämmelser ligga en förpliktelse för yrkesinspektörerna att verka för att

arbetarombud utsåges å de arbetsställen, där sådant erfordrades, samt för

att arbetsgivare eller arbetsledare upptoge överläggningar med sålunda utsedda

ombud. Att denna förpliktelse icke kunde medföra ett lagligt tvång

för arbetarna att utse ombud eller för arbetsgivare att samråda med dem

torde vara tydligt.

I fråga örn framställt förslag, att arbetarombuden skulle utses av vederbörande

fackorganisation, erinrades, att syftet med utseende av ombud framför

allt vore att bereda arbetarna på varje särskild arbetsplats möjlighet att

taga del i anordnandet av det för dem avsedda skyddet ävensom att få gagn

av den speciella sakkunskap, som kunde finnas å platsen. Detta syfte skulle

endast undantagsvis vinnas, därest ombuden ej utsåges av och bland de ifrågavarande

arbetarna. Ej heller torde det vara lämpligt föreskriva, att inspektör

alltid skulle sätta sig i förbindelse med ombuden. Vidkommande slutligen

framställt önskemål, att i lagen måtte stadgas rätt för ombud att av

arbetsgivare erhålla gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst, vore att märka,

att arbetarskyddslagen eljest icke ingått på frågor örn arbetsgivarens och

arbetarens ekonomiska mellanhavanden, och att därför även den nu förevarande

frågan borde regleras i annan ordning.

31 § erhöll därefter genom 1931 års lagändring följande lydelse:

Å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den beskaffenhet

och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, böra arbetarna inom sig utse ett

eller flera ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet.

Ombud må ock å annat arbetsställe kunna av arbetarna utses. Om valet böra

ombuden underrätta arbetsgivaren och vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

Arbetsgivare så ock den, som utövar ledningen av arbetet, bör i frågor rörande

arbetets säkerhet eller sundhet söka samråd med arbetarnas ombud.

Ombuden, som hava att göra sig noga underrättade örn de beträffande arbetets

säkerhet och sundhet å arbetsstället rådande förhållanden, böra verka för fram
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majds proposition nr 265.

jande av ökad säkerhet och sundhet samt jämväl söka vinna arbetarnas medverkan

därtill. När ombuden genom klagomål eller eljest erhålla kännedom örn missförhållande,

böra de söka få detsamma avhjälpt genom hänvändelse till den, som utövar

ledningen av arbetet i fråga, eller till arbetsgivaren eller, där rättelse på sådant

sätt ej vinnes, till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Har den, som

utövar ledningen av arbete, eller arbetsgivare från ombud mottagit hänvändelse

rörande arbetets säkerhet eller sundhet, har han att inom skälig tid giva ombudet

besked i frågan.

Vid inspektion å arbetsställe, där ombud för arbetarna finnes, bör inspektionsförrättaren

i regel träda i förbindelse med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt tillhandahålla

arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande,

som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å arbetsstället.

1937 års arbetarskyddskommitté.

Kommittén framhöll, att de bästa resultaten i fråga om skyddsarbetet uppnåtts,

där av representanter för arbetsgivaren, arbetsledningen och arbetarna

sammansatta säkerhetskommittéer bildats. Även på arbetsställen, där man inskränkt

sig till att följa reglerna i 31 § arbetarskyddslagen, hade mycket gott

blivit uträttat. Antalet arbetsställen, där skyddsombud utsetts, utgjorde 2,344

år 1936, alltså endast en mindre del av vårt lands arbetsställen.

Beträffande orsakerna till att skyddsombud icke utsetts i större omfattning

än som skett anförde kommittén:

För det första torde inskränkningen av plikten att välja ombud till att

gälla endast vissa större arbetsställen hava medfört, att man på övriga arbetsställen

ansett sig icke hava skäl att föranstalta örn ombudsval.

Vidare hade det säkerligen spelat stor roll, att ombudsval för att kunna

godkännas av yrkesinspektör måste företagas av vederbörande arbetare själva

och icke finge förrättas av deras fackliga organisation. Att sammankalla arbetarna

på ett arbetsställe till möte för val av ombud vore icke så lätt som det

kunde förefalla. I regel kunde sådant möte icke hållas på arbetsplatsen, utan

särskild lokal måste förhyras. Det vore förklarligt, att ingen ville taga initiativ

till ett dylikt möte, örn han riskerade att själv få stå för lokalhyra och bekosta

erforderlig annonsering örn mötet.

På sina håll torde fruktan för trakasserier från arbetsgivarens sida hava

medfört viss obenägenhet att tjänstgöra såsom skyddsombud. I samma riktning

torde frånvaron av en instruktion för skyddsombud hava verkat.

Slutligen hade man, enligt vad som uppgivits för de sakkunniga, vid många

arbetsställen ansett det lönlöst att välja ombud, enär man trott sig märka,

att vederbörande inspektionsförrättare ej visat tillräckligt intresse att träda

i förbindelse med ombuden.

Kommittén framlade förslag till ny lydelse av 31 § (sid. 81 i betänkandet)

samt anförde till motivering av detsamma:

Enligt de sakkunnigas mening borde allt, som vore möjligt, göras för att

utveckla skyddsombudsinstitutionen och säkerhetstjänsten. Härigenom kunde

säkerligen skyddsarbetets effektivitet väsentligen höjas. Ej minst torde på

denna väg mycket kunna uträttas för att motverka den hos vissa arbetare förekommande

benägenheten att borttaga skyddsanordningar, samt över huvud

för att stärka arbetarnas ansvarskänsla. Det vore av stor betydelse, att principen

örn arbetarnas medansvar i sundhets- och säkerhetsfrågor vid skydds
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj;ts proposition nr 265.

lagstiftningens tillämpande upprätthölles i hela sin vidd. Ju större fordringar,

som ställdes på arbetsgivarna, dess viktigare vore det, att arbetarna icke saklöst

finge åsidosätta meddelade skyddsföreskrifter eller på annat sätt äventyra

resultatet av kanske kostsamma åtgärder till befrämjande av deras välfärd.

Ett första steg mot stärkande av ombudsinstitutionen kunde tagas genom

att borttaga den begränsning i fråga örn plikten att välja ombud, som nu

funnes i 31 § arbetarskyddslagen.

Vidare borde nämnda lag ändras därhän, att ombudsval kunde anses lagligen

förrättat, örn det företagits av för vederbörande arbetare representativ

organisation. I samband därmed borde benämningen skyddsombud införas

i lagtexten, som också borde givas sådan lydelse, att anmälningau* örn ombudsval

kunde upptagas av yrkesinspektörerna, även örn de ej gjordes av ombuden

själva.

Dessutom borde till stöd för ombuden gentemot möjligen förekommande

mindre lojala arbetsgivare i lagen utsägas, att ombudens verksamhet vore en

dem av samhället ålagd plikt, vars fullgörande icke finge förhindras.

Slutligen borde åtgärder vidtagas för skapande av en intimare kontakt

mellan skyddsombuden och yrkesinspektionen.

Den sistnämndas chefsmyndighet borde få sig ålagt att utarbeta en instruktion

för skyddsombud, vari redogjordes för dessas allmänna uppgifter.

Tillika borde sådan ändring i 31 § arbetarskyddslagen vidtagas, att inspektionsförrättares

plikt att vid inspektion å arbetsställe, där skyddsombud

funnes, träda i förbindelse med ombudet starkare betonades.

I sammanhang därmed borde stadgas skyldighet för vederbörande tillsynsorgan

att alltid — ej såsom nu blott på begäran — kostnadsfritt tillställa

skyddsombudet avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande,

som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å arbetsstället. Under

nuvarande förhållanden torde det ej sällan förekomma, att skyddsombud

underläte att begära avskrift av anvisningar av fruktan för att förefalla

onödigt nitiska.

Emellertid vore det, örn skyddsarbetet på arbetsplatserna skulle vinna

önskad effektivitet, icke tillräckligt, att endast ombudsinstitutionen utvecklades.

Det syntes påkallat, att arbetsgivare, vilken icke själv ville åtaga sig

den speciella uppgift, som skyddsarbetet utgjorde, anförtrodde denna uppgift

åt en för ändamålet särskilt utsedd person. Örn så skedde, borde underrättelse

därom meddelas såväl arbetarna som vederbörande yrkesinspektör

eller bergmästare.

Såsom anförts hade bildandet av säkerhetskommittéer visat sig vara det

bästa medlet att nå goda resultat i den lokala skyddsverksamheten. De sakkunniga

förordade därför, att i 31 § arbetarskyddslagen infördes ett stadgande,

vari uppmanades till bildande av dylika kommittéer.

Slutligen anmärkte kommittén, att den övervägt, om icke i lagen borde

införas förbud mot trakasseri av skyddsombud samt stadgande om rätt för

skyddsombud att erhålla gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst. Kommittén

hade emellertid icke ansett detta nödvändigt, enär den trott sig kunna

förutsätta, att skyddsombuden ej skulle behöva lida men av sin verksamhet

vare sig i ekonomiskt avseende eller på annat sätt.

Remissyttranden.

Kommittéförslaget blev i princip tillstyrkt eller lämnat utan

•erinran i det övervägande flertalet av de avgivna yttrandena, bland annat

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majis proposition nr 265.

av Överståthållarämbetet och 16 länsstyrelser, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

landsorganisationen och svenska landskommunernas förbund. Helt

avstyrkande uttalade sig endast yrkesinspektör en i fjärde distriktet. I några

yttranden, bland annat av riksförsäkringsanstalten och svenska arbetsgivareföreningen,

tillstyrktes vissa delar av förslaget, under det att

andra delar avstyrktes. I vissa yttranden uttalades tveksamhet beträffande

lämpligheten av en eller annan föreslagen bestämmelse. —• I det följande

redogöres för avgivna yttranden, i den mån uttalanden däri gjorts beträffande

speciella hithörande spörsmål.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg en bestämmelse, att skyddsombud

borde finnas å alla arbetsställen, där lagen ägde tillämpning, för vidsträckt

och ifrågasatte en begränsning till sådana arbetsställen,

där i regel användes flera än fyra arbetare.

Skyldighet att utse ombud borde genomföras genom ändring

av ordet »bör» i första stycket första punkten till »skall» framhölls det i

några yttranden, bland annat av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Rätt för organisation att utse ombud tillstyrktes av

riksförsäkringsanstalten och landsorganisationen. Svenska arbetsgivareföreningen

framhöll, att det finge beaktas, att svårigheter kunde uppstå, då

arbetstagarna vore anslutna till mer än en facklig organisation. Uttrycket

»organisation, genom vilken de kunna anses företrädda» vore också tämligen

vagt. I varje fall borde det icke förmenas en grupp arbetare, vilka ej vöre

företrädda av viss på arbetsplatsen förekommande organisation, att få deltaga

i utseendet av skyddsombud för arbetsplatsen. Länsstyrelsen i Stockholms

län anförde liknande synpunkter samt erinrade örn att fall förekomme,

då arbetarna tillhörde sinsemellan konkurrerande organisationer. Länsstyrelsen

i Örebro län framhöll, att det föreslagna stadgandet kunde få icke

avsedda konsekvenser.

Beträffande skyldigheten att lämna underrättelse örn

val av skyddsombud anförde riksförsäkringsanstalten, att det borde

åligga ombuden att själva underrätta arbetsgivaren örn valet. Het borde

därefter ankomma pa arbetsgivaren dels att underrätta vederbörande yrkesinspektör

eller bergmästare och dels att på lämplig plats inom arbetsstället

uppsätta anslag om vilka, som utsetts till ombud.

I fråga om stadgandet, att skyddsombuden icke skulle

få hindras från att fullgöra uppdraget, yttrade länsstyrelsen

i Malmöhus län, att fråga kunde uppstå örn vad en sådan bestämmelse rätteligen

skulle innebära. Uppenbarligen borde ombudet ej utan vidare få lämna

vad han hade för händer i sitt arbete för att fullgöra uppdrag som skyddsombud.

Det vore nödvändigt att förtydliga bestämmelsen så, att nämnda förhållande

bleve klarlagt. — I förevarande sammanhang må jämväl beröras frågan

örn eventuellt förbud mot trakasseri av skyddsombud. Ett

stadgande innefattande sådant förbud tillstyrktes av landsorganisationen och.

en bergmästare.

Landsorganisationen anförde härom:

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

I frånvaron av förbud mot trakasseri av ombud bade man — i yttranden

från anslutna förbund — sett en av de väsentligaste anledningarna till att

ombud icke i större utsträckning blivit utsedda. Det kunde visserligen ifrågasättas,

huruvida icke det skydd, varom här vore fråga, lämpligast borde beredas

i sammanhang med ett allmänt legalt skydd — utöver det föreningsrättslagen

erbjöde — för arbetarnas förtroendemän gentemot trakasseri från

arbetsgivares sida. En lagstiftning i detta ämne torde emellertid av olika

anledningar icke för närvarande böra genomföras. Däremot förefunnes intet

skäl varför icke i förevarande lagstiftning förbud skulle kunna införas. Härvid

hade icke förbisetts, att systemet med organisationsvalda skyddsombud,

därest detsamma, såsom kunde förväntas, komme i allmännare tillämpning, i

och för sig vore ägnat att tillförsäkra ombuden en starkare ställning än hittills.

En bergmästare framhöll, att ett förbud sannolikt skulle få ganska liten

verkan, enär detsamma skulle kunna kringgås.

Svenska arbetsgivareföreningen förklarade, att den uppfattningen, att

skyddsombuden bleve utsatta för trakasserier från arbetsgivarnas sida, icke

hade något fog för sig, samt yttrade vidare:

Örn någon skulle vara böjd att frånkänna arbetsgivarna förståelse för

skyddsproblemet, torde han dock icke vara i okunnighet örn att arbetarnas

fackliga organisationer numera hade så stort inflytande över förhållandena

å arbetsplatserna, att trakasserier icke undginge ingripande från deras sida.

Orsaken till att ombudsinstitutionen vunnit så_ ringa spridning vore nog i

alldeles övervägande grad att söka däri, att intresse därför saknades hos

arbetarna själva.

Beträffande förslaget, att säker hetskommitté borde finnas

vid större arbetsställen, anförde landsorganisationen:

I yttrande till landsorganisationen hade samverkande byggnadsfackförbunden

föreslagit, att dylik kommitté skulle kunna tillsättas genom val av

arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer på orten samt tilläggas en uppgift,

som icke vore inskränkt till en bestämd arbetsplats utan omfattade orten

i dess helhet eller visst distrikt. Förbunden hade därvid åberopat de speciella

förhållandena inom byggnadsindustrien, med hänsyn till vilka anordningen

med en å arbetsstället bildad säkerhetskommitté icke syntes ändamålsenlig.

Landsorganisationen förordade med anledning därav en sådan

formulering av hithörande lagbestämmelser, att förbundens önskemal tillgodosåges,

detta icke minst därför, att systemet med skyddsombud knappast

kunde förväntas i större utsträckning komma i tillämpning inom byggnadsindustrien.

En förste provinsialläkare ansåg, att säker hetskommitté borde

vara obligatorisk vid större industrier.

Förslaget att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle utfärda närmare

föreskrifter angående skyddsombuds och säker het sk

o m mitteers verksamhet avstyrktes av nksförsäkringsanstaltcn. Fn

dylik befogenhet syntes icke gärna kunna tilläggas chefsmyndigheten gentemot

skyddsombud eller säkerhetskommittéer, vilka ju tillsattes på enskilt initiativ,

även om en uppmaning därtill meddelades i lagen. Självfallet vore emellertid,

att såväl chefsmyndigheten som de lokala tillsynsorganen framdeles liksom hittills

komme att ägna säkerhetstjänsten vid de enskilda företagen all den upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

''58

Kungl. Majus proposition nr 265.

märksamliet och lämna den allt det stöd, som förhållandena föranledde och

fullgörandet av övriga tjänsteuppgifter medgåve.

I fråga örn bestämmelsen rörande insp ek tionsförr ättar es skyldighet

att träda i förbindelse med skyddsombud eller

säker hetskommitté föreslog landsorganisationen, att uttrycket »i

regel» skulle utbytas mot »örn möjligt».

Förslaget att vederbörande tillsyn sorgan skulle vara pliktigt

att utan begäran tillställa skyddsombud eller sä k erhetskommitté

avskrift av anvisning, råd eller annat

skriftligt meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller

sundhet på arbetsstället, avstyrktes av riksförsäkringsanstalten, som härom

anförde:

En dylik skyldighet skulle medföra en avsevärd ökning av yrkesinspektionens

expeditionsarbete utan att den därmed avsedda nyttan torde vinnas.

Anstalten förordade därför, att den nuvarande bestämmelsen, att avskrifter

skulle tillhandahållas på begäran, bibehölles, men ville föreslå, att den

kompletterades med ett stadgande, att skyddsombud eller medlem av säkerhetskommitté

skulle vara berättigad att taga del av sådan anteckningsbok,

som jämlikt 30 § arbetarskyddslagen skulle finnas vid större arbetsställen

inom industrien samt byggnads- och transportverksamhet. Erinras finge, att

enligt samma paragraf alla tjänstemeddelanden, som rörde tillämpningen i

avseende å arbetsstället i fråga av arbetarskyddslagen eller med stöd av

lagen^ meddelade föreskrifter och som icke blivit införda i berörda anteckningsbok,

skulle biläggas densamma.

I fråga örn en eventuell bestämmelse rörande gottgö reise till

skyddsombud för förlorad arbetsförtjänst anförde bergmästaren

i västra distriktet, att en sådan bestämmelse vore erforderlig, därest

nian önskade för dylika uppdrag kunna förvärva de mera erfarna och kompetenta

arbetarna.

Departementschefen.

Gällande bestämmelser i ol § angående utseende av ombud för arbetarna att

företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet innefatta icke

något tvång för arbetarna att utse ombud utan allenast en uppmaning till dem

att vid vissa större arbetsställen företaga val av sådant. Samtidigt har emellertid

förklarats, att något hinder att utse ombud vid andra arbetsställen icke föreligger.

På sätt kommittén anfört, hava av flera skäl val av sådana ombud hittills

icke ägt rum i större utsträckning. Vid 1937 års utgång utgjorde antalet arbetsställen,

där skyddsombud utsetts, 2,884. Ombudsinstitutionen torde emellertid

hava en viktig mission att fylla för höjande av skyddsarbetets effektivitet. Med

hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas, örn icke nämnda institution borde,

åtminstone i viss utsträckning, göras obligatorisk. En sådan anordning torde

emellertid kräva såsom förutsättning, att i lagen införes ett stadgande rörande

skydd för ombuden mot trakasseri från arbetsgivarnas sida, låt vara att sådant

trakasseri endast i undantagsfall torde behöva befaras. Avgörandet av eventuella

trakasserimål borde emellertid enligt min mening tillkomma den beträffande

frågor av sådan och liknande beskaffenhet speciellt sakkunniga dom
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

stolen i vårt land — arbetsdomstolen. Ett överförande till nämnda domstol

av en sådan till arbetarskyddslagens rättsområde hörande art av mål synes

emellertid icke böra vidtagas utan en allsidig utredning av därmed sammanhängande

spörsmål — en utredning, som i förevarande sammanhang icke bliv it

verkställd. Frågan torde därför — liksom vissa förut berörda spörsmål — få

bliva en arbetsuppgift vid den utredning rörande en revision av arbetarskyddslagen,

som jag i det föregående förmält mig hava under övervägande. Ehuru

jag anser, att ett stadgande rörande skydd för ombuden mot trakasseri från

arbetsgivarnas sida bör införas, ämnar jag nied hänsyn till det nyss anförda

icke nu föreslå bestämmelser därom. Till stöd för ombuden synes dock, i

anslutning till kommitténs förslag, böra införas ett stadgande i lagen, att

ombuden icke skola få hindras att fullgöra sina uppgifter. Närmare förklaring

av innebörden härav lärer icke vara erforderlig.

Då jag sålunda anser, att val av arbetarombud — vilka, på sätt kommittén

föreslagit, lämpligen kunna benämnas skyddsombud — icke för närvarande

bör göras obligatoriskt, har jag ej något att invända mot kommitténs förslag

att borttaga den i gällande lag förefintliga begränsningen i fråga örn omfattningen

av de företag, vid vilka skyddsombud böra utses. Uppmaningen att

utse skyddsombud torde dock icke böra avse andra arbetsställen än sådana,

varest på stadigvarande sätt bedrives arbete, som avses med förbudet i 10 §

första stycket.

I första hand böra arbetarna å arbetsplatsen själva utse skyddsombud,

Därest så ej sker, torde på framställning av dem den fackliga organisation,

genom vilken de närmast kunna anses företrädda, fa rätt att utse ombud. Har

val av skyddsombud ägt rum, torde böra stadgas skyldighet att göra anmälan

härom. Enligt förslaget skall underrättelse lämnas — av ombuden eller av

organisation, som verkställt val — till arbetsgivaren ävensom till vederbörande

yrkesinspektör eller bergmästare. Arbetsgivarna synas icke, såsom riksförsäkringsanstalten

föreslagit, böra åläggas någon underrättelseplikt. Föreskrift att

anslag örn vilka, som utsetts till ombud, skall uppsättas a arbetsstället, torde

lämpligen meddelas såsom anvisning av yrkesinspektionens chefsmyndighet,

icke såsom påbud i lagen.

Eall förekomma givetvis, då arbetsgivaren icke själv handlägger honom

åliggande uppgifter rörande arbetets säkerhet och sundhet a arbetsplatsen utan

detta ombesörjes av en ställföreträdare för honom. I sådana fall skola lämpligen

arbetarna ävensom yrkesinspektören eller bergmästaren underrättas örn

vem som är ställföreträdare för arbetsgivaren.

Nuvarande andra och tredje styckena i 31 § torde böra i sakligt oförändrat

''skick bibehållas.

Genom den skyddsverksamhet, som utförts av s. 1c. säkerhetskommittéer,

har, enligt vad erfarenheten visat, mycket goda resultat uppnåtts. Jag föreslår

med hänsyn härtill, att i lagen intages en anvisning örn att dylik kommitté bör

utses vid större arbetsställe, där så lämpligen kan ske. Däremot anser jag tillräckliga

skäl icke föreligga att, såsom i ett yttrande föreslagits, i lagen inskriva

några bestämmelser om säkerhetskommittéer med mera omfattande upp
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majus proposition nr 265.

gifter. Hinder. för arbetsgivar- och arbetarorganisationer att utse sådana

säkerhetskommittéer torde dock icke föreligga. Har säkerhetskommitté

bildats, bör underrättelse därom lämnas yrkesinspektören eller bergmästaren.

^ ad riksförsäkringsanstalten anfört emot kommitténs förslag, att yrkesinspektionens

chefsmyndighet skulle utfärda närmare föreskrifter angående

skyddsombuds och säkerhetskommittéers verksamhet, anser jag hava fog för

sig. Chefsmyndigheten torde emellertid, i den mån så låter sig göra, böra

meddela lämpliga råd och upplysningar till skyddsombud och säkerhetskommittéer.

Inspektionsförrättare skall enligt min mening örn möjligt träda i förbindelse

med skyddsombud eller säkerhetskommitté vid arbetsställe, som inspekteras.

Denna inspektionsförrättarens förpliktelse synes bäst komma till uttryck, örn

stadgandet därom erhåller den av landsorganisationen föreslagna lydelsen

Riksförsäkringsanstalten har ansett, att en skyldighet för vederbörande

tillsynsorgan att utan begäran tillställa skyddsombud eller säkerhetskommitté

avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande, som

avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet på arbetsstället, skulle medföra

en avsevärd ökning av yrkesinspektionens arbete utan motsvarande utbyte

samt att därför den nuvarande bestämmelsen, att avskrift skall tillhandahållas

endast på begäran, syntes böra bibehållas. Då något mera avsevärt

besvär icke torde förorsakas inspektionsmyndigheterna av en skyldighet att,

i samband med att meddelande av här ifrågavarande slag avlåtes, taga och

översanda avskrift därav till skyddsombud eller säkerhetskommitté, biträder

jag härutinnan arbetarskyddskommitténs förslag. Därjämte synes i lagen

böra införas det av riksförsäkringsanstalten ifrågasatta kompletterande stadgandet,

varigenom skyddsombud och medlem av säkerhetskommitté berättigas

att taga del av sådan anteckningsbok, varom förmäles i 30 §.

^ ad slutligen angår införande i lagen av bestämmelser rörande gottgörelse

till skyddsombud för förlorad arbetsförtjänst, synes starkt fog finnas för kommitténs

åsikt, att det torde kunna förutsättas, att skyddsombuden icke skola

behöva i ekonomiskt hänseende lida men av sin verksamhet. För övrigt har

arbetarskyddslagen icke eljest ingått på frågor örn arbetsgivares och arbetares

ekonomiska mellanhavanden.

Detalj motivering.

Jag övergår nu till att i korthet lämna en detaljmotivering till de paragrafer

i arbetarskyddslagen, vilka beröras av de ändringsförslag, som återgivits i det

föregående.

I förevarande sammanhang torde jämväl få upptagas till behandling ett

förut icke berört spörsmål rörande ändring av 23 §. 6

6 a §.

Denna paragraf har, med de jämkningar, som föranletts av vad jag i det

föregående anfört, avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med yrkesfarekommitténs

på sin tid avgivna förslag till bestämmelser i ämnet.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

10 §.

På sätt i det föregående under rubriken »Läkarundersökning och läkarbesiktning

av minderåriga» anförts har andra stycket av förevarande paragraf

så avfattats, att bestämmelserna däri äga tillämpning å all industriell verksamhet,

även om densamma icke bedrives i sådan omfattning, att å arbetsstället

i regel användas minst tio arbetare.

23 §.

I det föregående har omnämnts, att jag har för avsikt att senare återkomma

till vissa i kommittébetänkandet berörda spörsmål, vilka icke hava avseende

å av kommittén föreslagna författningsändringar. Jag ämnar därvid, bland

annat, föreslå vissa ändringar av organisationen inom yrkesinspektionen så

vitt angår yrkesinspektörer och yrkesinspektris underordnad personal. Enär

med hänsyn härtill ändring av 23 § under alla förhållanden erfordras, har jag

ansett lämpligt att i förevarande sammanhang ur paragrafen utmönstra vissa

detaljbestämmelser, vilka enligt min mening lämpligen böra hava sin plats i

en av Kungl. Majit utfärdad författning i ämnet. Härvid avses bestämmelser

rörande organisationen av den lägre inspektionspersonalen, beträffande indelningen

i inspektionsdistrikt och i fråga örn yrkesinspektörernas åligganden.

För att bereda den kvinnliga yrkesinspektionen möjlighet att enligt lagen

utöva tillsyn även å arbete, i vilket icke enbart kvinnor användas, har i förevarande

paragraf utsagts, att yrkesinspektris skall finnas för tillsyn »företrädesvis»

å arbete, vartill kvinnor användas.

28 §.

I denna paragraf, som handlar örn vissa befattningshavares inom yrkesinspektionen

befattning med företag, vilka äro underkastade tillsyn enligt lagen,

meddelas för närvarande i första och andra styckena bestämmelser örn, bland

annat, företag, vari bedrives arbete av den beskaffenhet och omfattning, som

i 10 § andra stycket avses. Dessa bestämmelser hava med hänsyn till tidigare

föreslagna ändringar av dels 10 § andra stycket och dels 23 § undergått formell

jämkning. Därvid har jämväl saklig ändring vidtagits därutinnan, att samtliga

lägre inspektionstjänstemän förbjudits taga befattning med företag — som

icke äro underkastade deras tillsyn — vari arbete, som avses med förbudet i

10 § första stycket, bedrives i sådan omfattning, att å arbetsstället i regel

användas minst tio arbetare. Förbud i sistnämnda hänseende har tidigare

icke gällt i fråga örn yrkesunderinspektör. Att märka är emellertid, att yrkesinspektionens

chefsmyndighet äger rätt att för särskilda fall meddela eftergift

från i paragrafen stadgade förbud, där sa prövas kunna ske utan men för

tjänsten.

30 §.

Enligt denna paragraf skall för närvarande vid arbetsställe, varest på stadigvarande

sätt bedrives arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 §

andra stycket avses, finnas anteckningsbok. I denna bok skall enligt 35 §

besiktningsläkaren göra vissa anteckningar. Då enligt förslaget årliga läkarbesiktningar

å minderåriga hädanefter skola verkställas även vid industriföre
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

tag med mindre än tio anställda, bör, därest minderårig sysselsattes i dylikt

företag, i 30 § omförmäld anteckningsbok finnas vid företaget. Särskild bestämmelse

härom bär i 30 § införts såsom ett nytt andra stycke, samtidigt som

första stycket undergått en av ändringen i 10 § andra stycket föranledd omredigering.

31 §.

Under rubriken »Skyddsombud och säkerhetstjänst» hava i det föregående

de ändringar i denna paragraf, som nu föreslås, ingående behandlats.

32 §.

I denna paragraf stadgas nu skyldighet för arbetsgivare, vilken använder minderåriga

i arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket

avses, att i viss ordning föra förteckning över de minderåriga. Yad sålunda

stadgas gäller dock icke skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete.

Då tillräcklig anledning icke synes förefinnas att, med hänsyn till den föreslagna

utsträckningen av 10 § andra styckets tillämpningsområde, på motsvarande

sätt utsträcka skyldigheten ätt föra förteckning över minderåriga

arbetare, har 32 § allenast undergått en formell jämkning

33 §.

Den i förevarande paragraf för närvarande stadgade anmälningsskyldigheten

för arbetsgivare, vilken använder minderåriga i arbete av den beskaffenhet och

omfattning, som i 10 § andra stycket avses — dock icke i skogsavverknings-,

kolnings- eller flottningsarbete — har bland annat till syfte att bereda yrkesinspektionen

kännedom örn de arbetsställen, vid vilka läkarbesiktningar enligt

35 § skola verkställas. Härav torde framgå, att anmälningsskyldigheten nu

bör utsträckas att gälla även för industriidkare med mindre än tio arbetare.

34 §■

Enligt fjärde stycket i denna paragraf skall arbetsgivare, vilken använder

minderårig i arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra

stycket avses, i den minderåriges intygsbok anteckna företagets namn eller

firma, dag då den minderårige börjar användas i arbetet, det slag av sysselsättning,

vartill den minderårige användes, den tid av dygnet, varunder arbetet

för den minderårige pågår, ävensom den minderåriges avgång ur arbetet eller

annan förändring i nu angivna avseenden jämte dag därför. Då dylika anteckningar

kunna vara av betydande värde för den läkare, som har att förrätta besiktning

enligt 35 §, föreslås anteckningsskyldigheten utsträckt till att omfatta

även industriidkare med mindre än tio arbetare.

35 §.

Rörande den föreslagna ändringen av första stycket i denna paragraf hänvisar

jag till vad i den allmänna motiveringen anförts rörande läkarundersökning

och läkarbesiktning av minderåriga.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Majus proposition nr 265.

37 §.

I denna paragraf har — för bibehållande av dess nuvarande sakliga innehåll,

i fråga om vilket anledning att vidtaga ändring icke synes föreligga —

erforderlig formell jämkning vidtagits.

38 §.

Den befogenhet att meddela föreskrift till arbetsgivare i form av förbud,

som för närvarande stadgas i 1 mom. första stycket första punkten, har nu i

1 mom. första stycket tillagts yrkesinspektör och bergmästare. Tillräcklig anledning

att, såsom kommittén föreslagit, göra sådan ändring av gällande lag,

att föreskrift i ämnet erhåller formen av föreläggande i stället för förbud, har

ej synts föreligga. Bestämmelse att arbetsgivaren skall höras, innan beslut

meddelas, har ansetts böra bibehållas i lagen. I ett tredje stycke av 1 mom.

har utsagts, att yrkesinspektionens chefsmyndighet har rätt att — oavsett

yrkesinspektör och bergmästares befogenheter —- meddela förbud, därest

myndigheten anser anledning därtill föreligga, även örn det ej är fråga örn

det särskilda förfarandet vid synnerlig fara.

Beträffande det i 2 mom. omförmälda förfarandet, då synnerlig fara anses

föreligga, har —- för undvikande av kompetenskonflikter — föreskrivits, att

yrkesinspektör eller bergmästare för sådant fall skall, i stället för att vidtaga

åtgärd jämlikt 1 morn., göra anmälan till chefsmyndigheten.

Utöver vad nu anförts hava vissa ändringar av kommittéförslaget i formellt

hänseende vidtagits.

3 mom. motsvarar andra stycket i nuvarande 1 morn., under det att 4 inom.,

överensstämmer med gällande 2 mom.

41 §.

Tidigare har jag vid behandlingen av frågan örn obligatoriska läkarundersökningar

av arbetare i vissa hälsofarliga arbeten förordat införandet i lagen av

bemyndigande för Kungl. Majit att förordna örn läkarundersökning eller läkarbesiktning

å arbetare, som söka anställning eller äro anställda vid företag, där

arbetet är synnerligen hälsofarligt, ävensom att detta bemyndigande må erhålla

plats under 41 §. Lämpligt har ansetts vara, att detsamma införes som ett nytt

andra stycke. Vidare har föreslagits, att, där Kungl. Majit meddelar sådant förordnande,

vad i 40 § första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

Med detta stadgande är — i överensstämmelse med vad jag i den allmänna

motiveringen förordat — avsett att utsäga, att pa Kungl. Maj.t ankommer

ej mindre att meddela närmare föreskrifter rörande läkarundersökning och

läkarbesiktning, som avses i förordnandet, än även att fastställa taxa å gottgörelse

såväl för sådan undersökning, där den förrättas av läkare, anställd i

statens eller kommuns tjänst, som för dylik besiktning, samt att beträffande

det senare slaget av förrättning gottgörelsen skall, i vad den avser resekostnad,

bestridas av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren. De av mig i den

allmänna motiveringen förordade bestämmelser, vilka motsvara stadgandena

i 36 §, torde lämpligen böra erhålla plats i den författning, som Kungl. Majit

har att utfärda i ämnet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

42—45, 47 och 52 §§.

I 42 och 4o §§ hava beträffande däri upptagna straffbestämmelser sådana

formella jämkningar vidtagits, vilka föranledas av de i vissa tidigare paragrafer

föreslagna ändringar. Då det ansetts lämpligt att i sammanhang härmed

även jämka 42 och 45 §§ till överensstämmelse med nu gällande dagsbotslagstiftning,

har för enhetlighetens skull jämväl stadgandena i 43, 44, 47 och

52 §§ omredigerats till överensstämmelse med sagda lagstiftning. Av 52 §

framgår, att Kungl. Majit vid meddelande av föreskrift med stöd av det nya

stycket i 41 § tillika äger utsätta straff för förseelse mot föreskriften.

1kraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

Den nu föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft den 1 januari

1939.

Ändringen i 10 § andra stycket lärer icke böra föranleda, att en minderårig,

som vid lagens ikraftträdande sysselsättes med industriellt arbete vid

ett arbetsställe, där i regel användas mindre än tio arbetare, skulle nödgas

omedelbart sluta arbetet. Med hänsyn härtill har föreslagits en övergångsbestämmelse

av den innebörden, att vad i 10 § andra stycket stadgas icke

skall utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande till arbete, vartill

den minderårige i behörig ordning användes vid tiden för lagens ikraftträdande.

Örn den minderårige sedermera vid läkarbesiktning enligt 35 §

befinnes böra avstängas från arbetet, utgör nu ifrågavarande övergångsbestämmelse

intet hinder däremot.

\ idare upptager förslaget en bestämmelse, enligt vilken arbetsgivare, som

vid tiden för lagens ikraftträdande använder minderårig till industriellt arbete

av den omfattning, att å arbetsstället i regel användas mindre än tio arbetare,

skall fullgöra den i 3o § stadgade skyldigheten att göra anmälan örn användande

av minderårig arbetskraft inom fjorton dagar från nyssnämnda tid.

För de fall att arbetsgivare eller upplåtare efter den nya lagens ikraftträdande

överträder förbud, som meddelats med stöd av 38 § 1 mom. äldre

lydelsen, eller att arbetsgivare efter nämnda tidpunkt bryter mot föreskrift,

som meddelats med stöd av 38 § 2 mom. äldre lydelsen, erfordras bestämmelser,

enligt vilka straff därför kan utdömas enligt den nya lagen. Stadganden

härom hava jämväl upptagits bland övergångsbestämmelserna.

Ändringar i skogshärbärgeslagen.

Uti skogshärbärgeslagen av den 21 maj 1937 (nr 268) hava i 5—11 §§ upptagits

motsvarighet till vissa stadganden i arbetarskyddslagen. Nu föreslagna

ändringar i sistnämnda lag beröra några av dessa stadganden. Det synes lämpligt

att bibehålla de båda lagarna i huvudsaklig överensstämmelse med varandra.

De paragrafer i skogshärbärgeslagen, vari med hänsyn till det nyss anförda

ändring är erforderlig — 6, 7 och 8 §§ — motsvara 31, 38 och 45 §§ i arbetar
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majus proposition nr 265.

skyddslagen. Yidtagna ändringar synas icke tarva särskild motivering. Dock

torde böra anmärkas, att i 6 § införts bestämmelser örn att val av skyddsombud

under vissa förutsättningar kan förrättas av facklig organisation samt

att skyddsombuden icke få hindras att fullgöra sina uppgifter. Däremot hava

bestämmelser rörande säkerhetskommitté icke ansetts böra införas i skogshärbärgeslagen.

Förevarande lag torde böra träda i kraft samtidigt med lagen om ändring

i vissa delar av arbetarskyddslagen. För att överträdelse efter den nu ifrågavarande

nya lagens ikraftträdande av förbud, som meddelats med stöd av 7 §

äldre lydelsen, skall kunna straffas enligt 8 § nya lydelsen erfordras en övergångsbestämmelse.

Det torde böra uppmärksammas, att lagen den 19 juni 1919 (nr 428) örn

skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna

i 6 § andra stycket innehåller vissa bestämmelser rörande ombud, som hava

att till inspektionsförrättare framföra arbetarnas önskemål beträffande härbärgens

beskaffenhet och anordnande av nya sådana. Ändring i nämnda bestämmelser

i förevarande sammanhang synes icke erforderlig.

Ändring- i lagen om arbetstidens begränsning.

Enligt 7 § 4 mom. lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning

ankommer det på arbetsrådet att pröva i vad mån den, som fyllt sexton

men ej aderton år, må användas till förberedelse- och avslutningsarbeten samt

till övertidsarbete.

I sista punkten av 9 § 7 mom. första stycket samma lag föreskrives, att

beslut, som avses i 7 § 4 morn., såvitt möjligt skall fattas efter samråd med

socialstyrelsen. Nämnda bestämmelse torde hava sin grund däri, att socialstyrelsen

i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet jämlikt arbetarskyddslagen

haft att vaka över minderårigas användande till arbete och att

därvid beakta deras behov av skydd mot överansträngning.

I skrivelse den 14 oktober 1937 har riksförsäkringsanstalten hemställt, att,

enär anstalten från och med den 1 januari 1938 skulle i stället för socialstyrelsen

bliva yrkesinspektionens chefsmyndighet, erforderlig ändring måtte vidtagas

i 9 § 7 mom. första stycket i arbetstidslagen.

Bestämmelse att riksförsäkringsanstalten från och med sistnämnda dag är

yrkesinspektionens chefsmyndighet återfinnes i 2 § instruktionen för yrkesinspektionen

den 18 december 1931 (nr 423) i dess lydelse enligt kungörelse

den 23 december 1937 (nr 1020).

I överensstämmelse med vad riksförsäkringsanstalten anfört har förslag

upprättats till lag angående ändrad lydelse av 9 § 7 mom. lagen örn arbetstidens

begränsning. Lagändringen synes böra träda i kraft omedelbart.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över upp

rättade förslag till

Bihang till riksdagens protokoll. 1938. 1 sami. Nr 265.

557 an 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om

arbetarskydd,

lag om ändrad lydelse av 6—8 §§ sko gshärbär geslagen den 21 maj 1937

(nr 268) samt

lag angående ändrad lydelse av 9 § 7 mom. lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning,

av den lydelse bilaga (Bilaga A)1) till detta protokoll utvisar, måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Dagny Olsson.

*) Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,

har här uteslutits.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 265.

67

Bilaga B.

Förslag

till

Kungl. Maurts kungörelse

angående läkarundersökningar till förekommande av yrkessjukdomarna

blyförgiftning och silikos (stendammsluuga).

1 §•

Finnes arbetares användande till visst arbete medföra allvarlig fara för

uppkomst av blyförgiftning eller silikos (stendammslunga), äger yrkesinspektionens

chefsmyndighet efter samråd med riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

föreskriva, ej mindre att arbetare icke får anställas i arbetet, med

mindre arbetaren vid läkarundersökning, företagen inom viss skälig tid före

anställandet, befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet, som kan anses

göra honom olämplig därför, än även att arbetare, som användes i arbetet

ifråga, skall underkastas periodiskt återkommande läkarundersökning.

Mellan två på varandra följande periodiska läkarundersökningar må, då

fråga är örn förekommande av att blyförgiftning uppstår eller förvärras, förflyta

en tid av högst två månader och, då fråga är om sådan undersökning

till förekommande av uppkomst eller förvärrande av stendammslunga, en

tid av högst tolv månader. Skulle yrkesinspektionens chefsmyndighet med

hänsyn till särskilt förhållande finna längre mellantid kunna medgivas eller

ock att tätare undersökningar äro påkallade, åge dock chefsmyndigheten

efter samråd med medicinalstyrelsen att därom förordna.

2 §•

Rörande läkarundersökning, som företages å arbetare före anställandet i

visst arbete, skall uppgift lämnas i särskilt intyg, upprättat enligt formulär,

som fastställes av medicinalstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen och

riksförsäkringsanstalten. Därest arbetaren sedermera anställes i arbetet Ifråga,

skola uppgifterna i intyget genom arbetsgivarens försorg införas i den journal,

som enligt 3 § skall föras vid arbetsstället. 3

3 §•

Vid arbetsställe, varest periodiskt återkommande läkarundersökning skall

äga rum, skall finnas en särskild journal, vari anteckningar rörande verkställd

undersökning skola göras av den läkare, som utfört undersökningen.

I journalen skola det ifrågavarande arbetets art samt namnen på alla arbetare,

som användas i detsamma, finnas upptagna.

Formulär till journalen fastställes av medicinalstyrelsen efter samråd med

socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.

Anteckningarna i journalen skola såvitt möjligt avfattas på sådant sätt,

att de kunna förstås såväl av arbetsgivare som arbetare. Arbetare, varom

anteckning finnes i journalen, skall äga att själv eller genom därtill bemyndigad

person taga del av anteckningarna.

Journalen skall förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat från

den tid, då sista anteckningen gjordes däri.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

4 §•

Finner läkare vid undersökning påkallat, att arbetare, till förebyggande

av att blyförgiftning eller stendammslunga uppstår eller förvärras, under

viss tid eller allt framgent avhåller sig från visst arbete, skall läkaren, förutom

verkställande av anteckning örn förhållandet i journalen vid arbetsstället,

därom underrätta den försäkringsinrättning, där arbetaren är försäkrad

jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Formulär till underrättelse, som avses i denna paragraf, fastställes av riksförsäkringsanstalten

efter samråd med medicinalstyrelsen.

5 §•

Till förrättande av undersökning, som i denna kungörelse avses, förordnar

medicinalstyrelsen på framställning av yrkesinspektionens chefsmyndighet

lämplig legitimerad läkare.

6 §•

Läkares intyg, varom förmäles i 2 §, må av arbetaren underställas medicinalstyrelsens

prövning, skolande emellertid intyget gälla, intill dess annorlunda

bestämmes. Över medicinalstyrelsens beslut må klagan ej föras.

7 §•

Över beslut av yrkesinspektionens chefsmyndighet i fråga, varom förmäles

i 1 §, eller av medicinalstyrelsen rörande formulär, som avses i 3 §, eller

rörande förordnande, varom i 5 sägs, må klagan föras hos Konungen i vederbörande

statsdepartement inom tid, som för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Den, som önskar ändring i formulär, som enligt 4 § fastställts av riksförsäkringsanstalten,

äger därom göra framställning hos försäkringsrådet.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

8 §•

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot föreskrift, som meddelats

med stöd av 1 §, straffes med dagsböter. Är arbetaren under aderton

år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja,

vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och

med femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i

denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder

därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och

delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

9 §•

Underlåter arbetsgivare att iakttaga något av vad honom enligt 2 eller

3 § åligger, straffes med dagsböter.

10 §.

Förseelse mot denna kungörelse åtalas vid polisdomstol, där särskild

sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid

allmän domstol.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Majus proposition nr 265

Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

11 §''

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna kungörelse

är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majds proposition nr 26o.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

24 mars 1938.

N ärvarande:

justi tierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 10 mars 1938 tillkandakommet utdrag av protokoll över

socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 25 februari 1938, hade Kungl. Maj.-t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

om arbetarskydd;

2) lag örn ändrad lydelse av 6—8 §§ skogshärbärgeslagen den 21 maj 1987

(nr 268); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 9 § 7 mom. lagen den 16 maj 1930 (nr 13S)

örn arbetstidens begränsning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Enar Eckerberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 265.

71

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 mars 1938.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Mörn,er, Levinson, Sköld,

Nilsson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets denna dag avgivna

utlåtande över de den 25 februari 1938 till lagrådet remitterade förslagen

till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om

arbetarskydd,

lag om ändrad lydelse av 6—8 §§ skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 (nr

268) och

lag angående ändrad lydelse av 9 § 7 mom. lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

örn arbetstidens begränsning.

Föredraganden hemställer —- under framhållande av att proposition i

ärendet, med hänsyn till detsammas samband med propositionen nr 231

angående yrkesinspektionens organisation m. m., jämlikt § 54 riksdagsordningen

lärer kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande

till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända — att förevarande

lagförslag, vilka av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindqvist.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:280 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock anslag till statens veter s. 3 i texten
  2. 2LU 1938:51 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 s. 1 i texten