Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

1938-03-31 · 41 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 40 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:268, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

1

Nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom.

lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden; given Stockholms slott

den 31 mars 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§

samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 268.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen

den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10

juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det

följande framgår:

2 §.

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar lydande under lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna;
2)

skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, lydande

under förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å

viss skog inom Västerbottens och Norrbotens läns lappmarker med flera

områden;

3) städernas skogar;

4) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika

boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad

tid (åborätt) enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord;

samt

5) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari

1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger

tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 4) eller 5) angives, i samfällighet med

skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda

skogsområdet i dess helhet.

4 §•

I avsende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade

med äganderätt till fast egendom, vare åbo å kronohemman eller krononybygge

under stadgad åborätt likställd med ägare.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt

är stadgat tillkommer lapparna.

1 Senaste lydelse av 2 §; 1937: 152.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

6 §•

3

Yngre skog---- omfattande avverkning.

Till skydd för återväxten å särskild eller samfälld husbehovsskog äger

skogsvårdsstyrelsen, där sådant finnes vara av nöden, meddela förbud mot

avverkning till husbehov inom visst område av skogen. Sådant område skall

å marken tydligt utmärkas, varefter avverkning inom området ej må ske,

förrän skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd.

13 §.

1 mom. Sker avverkning i strid mot stadgande i 6 § första stycket eller

mot anvisning eller föreskrift, som enligt 10 § 2 mom. första stycket meddelats,

eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utmärkning av

skog eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken

skulle komma i strid mot nämnda stadgande eller mot anvisning eller föreskrift,

varom nyss sagts, äger styrelsen att, därest sådant finnes vara av nöden,

meddela förbud att å den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum

eller planlagts, utan styrelsens tillstånd verkställa avverkning, med rätt för

styrelsen att begränsa förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten eller

eljest på visst sätt inskränka förbudet. Innan förbud varder meddelat, skall

fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan,

jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen

saken sådan, att den ej kan tåla uppskov, må den dock meddela förbud

tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat.

Förbud, som---i kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; med undantag av 2 § 1 mom.

punkt 1, som skall träda i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående

husbehovsskogar inom vissa områden och kungörelsen den 8 oktober 1918

(nr 915) angående utsyning och stämpling å vissa husbehovsskogar inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Vid tillämpning å särskilda och samfällda husbehovsskogar av lagen den

10 juni 1932 örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,

skola förut gällande bestämmelser lända til! efterrättelse.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,

som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkningen ej må i något

fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar nya

lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till avverkning

för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande

av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse av föreskrift,

som nu sagts, bedömes efter äldre bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

3) Vad lagen den 10 juni 1932 innehåller om skyldighet att vidtaga åtgärder

till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 16 § av

lagen sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande

i kraft.

4) Vad i lagen den 5 juni 1909 eller kungörelsen den 8 oktober 1918 är

stadgat om befogenhet eller skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten

att vidtaga eller föranstalta örn viss åtgärd, skall efter nya lagens ikraftträdande

i fall, där lagen den 5 juni 1909 eller nämnda kungörelse eller enligt

densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet, i stället

gälla om skogsvårdsstyrelsen samt, vad angår rätt att taga i beslag virke,

som skall anses förbrutet, jämväl om hos denna anställd befattningshavare

med skoglig utbildning.

Under tiden från nya lagens utfärdande till den 1 januari 1939 må utsyning

enligt 5 § lagen den 5 juni 1909 påkallas hos vederbörande skogsstatstjänsteman,

ändå att den i sagda paragraf stadgade tid ej förflutit från det

sådan utsyning senast begärdes.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsråd Pehrsson-Bramstorp, anmäler

efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga

om ändrad lagstiftning rörande husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker samt anför härvid följande:

Den 20 juni 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla dels en utredningsman för att i enlighet med vissa av

departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet samma dag angivna

riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag beträffande skogslagstiftningsfrågor

och dels i mån av behov sakkunniga personer att med utredningsmannen

deltaga i överläggningar i ämnet. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 28 juni 1935

såsom utredningsman hovrättsrådet T. W. G. Sjöfors.

Sedan utredningsmannen jämte tillkallade sakkunniga avgivit dels den 24

februari 1936 förslag till lagstiftning angående skyddsskogar (stat. off. utr.

1936: 19) och dels den 27 juni 1936 förslag till lagstiftning angående skogar

å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län (stat. off. utr.

1936:30), upptog utredningsmannen till behandling fråga örn ny lagstiftning

angående husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga i överläggningar

rörande denna fråga tillkallade chefen för jordbruksdepartementet

den 20 juli 1936 dåvarande byråchefen i domänstyrelsen C. G. Cassel, länsjägmästaren

i Västerbottens län K. E. Kallin, dåvarande ledamoten av riksdagens

andra kammare hemmansägaren P. J. Näslund i Åsele samt ledamoten

av riksdagens andra kammare redaktören O. W. Lövgren i Boden. Utredningsmannen

och de sakkunniga, vilka såsom gemensam benämning antogo

skogslagkommissionen, avgåvo den 23 december 1936 betänkande med förslag

till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar m. m. (stat. off. utr.

1937: 5). Förslaget innebar, att sistnämnda skogar skulle inordnas under

lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (lappmarkslagen),

över betänkandet avgåvos efter remiss yttranden av kammarkollegiet, do
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mänstvrelsen jämte vederbörande skogsstatstjänstemän, statskontoret, riksräkenskapsverket,

kommunikationsverkens lönenämnd samt länsstyrelserna,

skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Västerbottens

och Norrbottens län, landstingets i Västerbottens län förvaltningsutskott

ävensom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands

skogsvårdsförbund, skogsägarnas riksförbund samt ett stort antal delägare i

ifrågavarande skogar.

Efter avgivandet av sistnämnda betänkande upptog utredningsmannen

till behandling fråga om ändrad lagstiftning angående besparingsskogar i

Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens

och Norrbottens län. Att med utredningsmannen deltaga i överläggningar

rörande denna fråga tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 13

februari 1937 byråchefen Cassel, ledamoten av riksdagens andra kammare

småbrukaren E. Ericsson i Sörsjön, förvaltaren av Älvdalens sockens besparingsskog

jägmästaren J$Leo Holmgren i Älvdalen, ledamoten i styrelsen

för Orsa sockens besparingsskog nämndemannen Finn Erik Hansson i Orsa,

ordföranden i styrelsen för Tärna och Stensele allmänningsskog hemmansägaren

Ernst Johansson i Hemavan samt förvaltaren av Gällivare allmänningsskog

jägmästaren O. E. Holm i Gällivare. Utredningsmannen och sistnämnda

sakkunniga, vilka jämväl antogo benämningen skogslagkommissionen,

avgåvo den 31 augusti 1937 betänkande med förslag till lag örn allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna m. m. (stat. off. utr. 1937: 29). Enligt

förslaget skulle nämnda lag erhålla tillämpning dels å besparingsskogarna

i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens

och Norrbottens län dels ock å de samfällda husbehovsskogarna. I

fråga om sistnämnda skogar voro två av de sakkunniga, byråchefen Cassel

och hemmansägaren Johansson, av skiljaktig mening och föreslogo i ett vid

betänkandet fogat särskilt yttrande, att dessa skogar i likhet med vad som

i betänkandet 1937:5 föreslagits beträffande de särskilda husbehovsskogarna

skulle inordnas under lappmarkslagen, över betänkandet 1937:29 avgåvos

till följd av remiss yttranden av kammarkollegiet, domänstyrelsen

jämte vederbörande skogsstatstjänstemän, statskontoret, riksräkenskapsverket,

kommunikationsverkens lönenämnd samt länsstyrelserna, landstingens

och hushållningssällskapens förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelserna i

Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, styrelserna för

besparingsskogarna och allmänningsskogarna i nämnda län samt delägarna

i nämnda skogar och de samfällda husbehovsskogarna ävensom centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands skogsvårdsförbund, skogsägareföreningarnas

riksförbund och Sveriges skogsägareförbund.

Förut denna dag har jag för Kungl. Maj:t anmält ett inom jordbruksdepartementet

på grundval av betänkandet 1937:29 och de däröver avgivna

yttrandena utarbetat förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna. Enligt förslaget skall nämnda lags tillämpningsområde omfatta

allenast besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna

i Västerbottens och Norrbottens län. I förslagets motivering

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

7

har jag i anslutning till det av herrar Cassel och Johansson avgivna särskilda

yttrandet tillstyrkt, att de samfällda husbehovsskogarna i likhet med vad i

betänkandet 1937: 5 föreslagits beträffande de särskilda husbehovsskogarna

överföras till lappmarkslagen. På min hemställan har Kungl. Majit förut

denna dag beslutat infordra lagrådets yttrande över sagda lagförslag.

I överensstämmelse med den ståndpunkt jag vid anmälan av nyssnämnda

lagförslag intagit har jag med ledning av omförmälda särskilda yttrande av

herrar Cassel och Johansson samt betänkandet 1937: 5 ävensom av de i

ärendet avgivna yttrandena låtit inom jordbruksdepartementet utarbeta

förslag till lag om ändrad lydelse av 2, U och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen

den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Förslaget innebär att såväl

de samfällda som de särskilda husbehovsskogarna skola inordnas under

lappmarkslagen. Jag anhåller nu att få anmäla detta förslag för Kungl.

Majit.

Innan jag ingår på sist nämnda förslag torde jag med huvudsaklig ledning

av skogslagkommissionens betänkande 1937:5 (sid. 15—20) få lämna

en översikt över avvittringen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

under vilken förenämnda husbehovsskogar utlagts.

Avvittringen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker blevo förhållandevis sent

föremål för kolonisation. Först mot mitten av 1700-talet tog denna någon

större omfattning. Vid samma tidpunkt tillkom ock den författning, som i

fråga om lappmarkerna blev grundläggande för regleringen av nybyggarnas

rättsliga förhållanden, nämligen reglementet den 24 november 1749 för dem,

som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets

uppbrukande därstädes sig nedsätta vilja (det s. k. lappmarksreglementet).

Enligt lappmarksreglementet tillgick vid nybyggens anläggande i allmänhet

på det sätt, att, sedan nybyggaren åt sig uppsökt en lämpligt belägen

plats, där tillgång fanns till odlingsbar mark, naturliga ängar och helst även

fiske, nybyggaren hos länsstyrelsen anhöll om tillstånd att på sagda plats anlägga

ett nybygge. Efter det undersökning verkställts, huruvida stället var

lämpligt för odling, blev nybygget, örn intet hinder mot upplåtelsen förekom,

av länsstyrelsen genom särskilt utslag upplåtet. Upplåtelsen ägde rum

på villkor, att viss i utslaget bestämd odlings- och nybyggnadsskyldighet

skulle åligga nybyggaren. Denna skyldighet skulle fullgöras inom vissa år,

s. k. frihetsår, under vilka nybyggaren åtnjöt frihet från en del skatter och

onera. Lappmarksreglementet upptog ej några bestämmelser rörande nybyggarens

rätt att begagna skogen. Det ansågs vid denna tid självklart, att

han å kronans mark skulle äga rätt att taga skog till husbehov. Nybyggaren

innehade nybygget med i stort sett samma besittningsrätt som tillkom

åbo i fråga örn kronohemman. Gällande bestämmelser rörande denna besittningsrätt

återfinnas huvudsakligen i Kungl. Majlis brev den 5 februari 1808

och kammarkollegiets kungörelse den 29 i samma månad. Efter frihetsårens

utgång åsattes nybygget provisoriskt mantal och skatt. Sedan så skett, kunde

nybygget, därest innehavaren fullgjort sina skyldigheter i fråga örn odling

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 268.

och nybyggnad, omföras till skattehemman. Enligt lappmarksreglementet

skulle nybygge efter frihetsåren även »geometrice avtagas», d. v. s. få vissa

till gränserna bestämda områden. I regel kom emellertid sådan gränsbestämning

till stånd först i samband med avvittringen.

Stadgan deli 30 maj 1873 (nr 26) örn avvittring'' i Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker.

Avvittringen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker påbörjades

först linder 1870-talet, sedan stadga därom utfärdats den 30 maj 1873 (nr

261. De avvittringsåtgärder, som enligt stadgan kumle förekomma, voro av

två olika slag, allmän och särskild avvittring. Den allmänna avvittringen

innebar, att i trakter, där avvittring förut icke ägt rum, nödiga områden från

kronans marker tilldelades såväl förutvarande, icke behörigen avvittrade

hemman och nybyggen som ock de nybyggen, vilka vid avvittringen i laga

ordning tillkommo, samt att ränta och mantal bestämdes för provisionellt

skattlagda hemman och förut behörigen upplåtna nybyggen och dylika jordlägenheter

samt för nybyggen, som tillkommo vid avvittringen. Den särskilda

avvittringen företogs inom trakter, som varit föremål för allmän avvittring,

och åsyftade utbrytning genom särskilda avvittringsåtgärder av sådana

nybyggen, som efter den allmänna avvittringens fullbordande upplåtits

på odisponerad mark inom de till odling tjänliga delarna av landet.

Vid avvittringsförrättning skulle, såvitt tillgång funnes, hemman och nybyggen

erhålla skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu. Skogsanslaget

finge med hänsyn till .skogens och betets bättre och sämre beskaffenhet samt

markens olika växtlighet bestämmas efter beräkning av 5 000 kvadratrevar

eller däröver till högst 20 000 kvadratrevar skogsmark för helt och i förhållande

därefter för större eller mindre hemmantal. 1 anslaget skulle ej inberäknas

sådan mark, som enligt stadgan borde hänföras till impediment.

Sedan förslag till skattläggning och områdestilldelning vid avvittringsförrättning

upprättats, insändes detsamma till länsstyrelsen, som prövade förslaget

och meddelade utslag däröver.

Vid den allmänna avvittringen skulle enligt 1873 års stadga jämväl bestämmas

en gräns, den s. k. odlingsgränsen, mellan de delar av lappmarkerna,

som vore tjänliga för odling, och den mark, där nybyggesanläggningar

icke vidare skulle få äga rum. Fastställandet av denna gräns föranleddes

huvudsakligen av motsatsförhållandet mellan lapparna och de nybyggare,

som bosatt sig i fjällregionerna. I anledning av en av riksdagen gjord framställning

hade Kungl. Majit redan före avvittringsstadgans tillkomst genom

brev den 13 december 1867 förordnat, att en dylik gräns skulle provisionellt

bestämmas. Förbudet mot anläggande av nybyggen ovanför berörda

provisionella gräns blev emellertid icke effektivt, utan förekom även efter

gränsens fastställande ett avsevärt antal bosättningar ovanför denna. Sedan

odlingsgränsens sträckning under åren 1884, 1886 och 1890 definitivt fastställts,

medgav Kungl. Majit genom skrivelse den 18 november 1892 (nr 102),

att de hemman och lägenheter ovan odlingsgränsen, vilka beviljats till anläggning

före utfärdandet av omförmälda brev den 13 december 1867 och

för vilka vid upplåtelserna möjligen meddelade föreskrifter i fråga örn jordens

hävd m. m. blivit fullgjorda, skulle genom avvittring få sig tilldelade

nödiga områden från kronans marker. Sedermera förordnades genom kungörelse

den 5 juni 1909 (nr 54), innefattande ytterligare föreskrifter angående^

avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, att

områden skulle genom avvittring under vissa villkor tilldelas jämväl de lä
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. J

genheter, som anlagts ovan odlingsgränsen utan vederbörligt tillstånd, d. v. s.

efter utfärdandet av brevet den 13 december 1867, ävensom sådana nybyggen,

som tillkommit före denna tidpunkt men för vilka vid upplåtelsen meddelade

föreskrifter angående byggnads- eller odlingsskyldighet icke blivit behörigen

fullgjorda.

Kungörelsen den 20 april 1908 (nr 36) angående vissa ändringar i gällande

bestämmelser rörande avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker.

En följd av de i 1873 års stadga upptagna bestämmelserna om beräkningen

av de skogsanslag, som vid avvittringen skulle tilldelas hemman och nybyggen,

var, att dessa anslag i allmänhet blevo av betydande storlek. Till

följd härav blevo skogarna å de avvittrade hemmanen och nybyggena begärliga

spekulationsobjekt för den vid denna tid uppblomstrande trävaruindustrien.

I syfte att stävja denna utveckling, som ansågs innebära ett hot

mot den självägande bondeklassen, framlade den s. k. norrlandskommittén

i skrivelse den 16 november 1901 förslag om stadgande av förändrade grunder

för avvittring och nybyggesanläggning inom lappmarkerna, åsyftande

bland annat, att skogsanslagen till hemman och nybyggen i vissa fall skulle

minskas samt att ägarnas och åbornas dispositionsrätt över skogen skulle inskränkas.

Detta förslag föranledde — sedan Kungl. Maj:t i avbidan på prövningen

av detsamma förordnat, att de pågående arbetena med avvittringen

inom lappmarkerna skulle avbrytas eller begränsas att avse allenast förberedande

åtgärder — utfärdandet den 20 april 1906 (nr 36) av kungörelse angående

vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande avvittringen inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54), innefattande ytterligare föreskrifter angående

avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. I

I sammanhang med utfärdandet av kungörelsen den 20 april 1906 anbefallde

Kungl. Majit vissa ämbetsverk att inkomma med förslag dels till bestämmelser

rörande dispositionsrätten över den skog, vilken på grund av föreskrift

i kungörelsen komme att tilldelas de särskilda hemmanen eller nybyggena

såsom husbehovsskog, och dels till de föreskrifter rörande avvittringsarbetenas

bedrivande och vad därmed ägde samband, som i övrigt kunde

finnas erforderliga.

Sedan de infordrade förslagen avgivits och yttrande däröver inhämtats

från länsstyrelsen i Västerbottens län, föreläde Kungl. Majit 1909 års riksdag

i propositioner nr 108 och 110 förslag till lagstiftning i ämnet, vilka förslag

i huvudsak av riksdagen godkändes. Kungl. Majit utfärdade därefter dels

den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) lag angående busbehovsskogar inom vissa områden

och dels samma dag (nr 54) kungörelse, innefattande ytterligare föreskrifter

angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

I sistnämnda kungörelse — som enligt sin ingress ägde tillämpning allenast

inom de områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,

beträffande vilka avvittringsutslag då ännu icke meddelats av vederbörande

länsstyrelse — föreskrevs, att av skogsanslag tillkommande hemman och nybyggen

skulle viss del utläggas för tillgodoseende av nödigt husbehov men

återstoden för varje avvittringslag avsättas till allmänning att för delägarnas

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

f Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

gemensamma nytta förvaltas i enlighet nied de grunder, som av Kungl. Maj:t

bestämdes. Den för husbehov avsedda delen av skogsanslagen skulle utläggas

särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i förhållande

till dess mantal (särskild husbehovsskog), dock att, där i viss trakt hinder

mötte att utlägga all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken i närheten

av inägorna, viss i förhållande till mantalet bestämd andel av denna

skogsmark skulle utläggas gemensamt för två eller flera brukningsdelar

(samfälld husbehovsskog). Husbehovsskogsanslaget finge ej utan Kungl.

Maj:ts medgivande i varje särskilt fall sättas högre än till 550 hektar medelgod

skogsmark för mantal vid avvittring nedom odlingsgränsen och tili

800 hektar medelgod skogsmark vid avvittring ovan odlingsgränsen. Angående

avvittring av sådan lägenhet ovan odlingsgränsen, som blivit utan vederbörligt

tillstånd anlagd eller för vilken vid upplåtelsen meddelade föreskrifter

angående byggnads -eller odlingsskyldighet icke blivit behörigen fullgjorda

(inhysingslägenhet), stadgades i kungörelsen, att, där innehavaren

verkställt sådana arbeten eller eljest nedlagt sådana kostnader, att han efter

prövning av länsstyrelsen funnes vara förtjänt att bibehållas vid lägenheten

samt länsstyrelsen prövade detta kunna tillåtas utan åsidosättande av vederbörande

ägares eller åbors eller av nomadlapparnas intressen, särskilt område

av såväl inägor som husbehovsskog skulle åt lägenheten vid avvittringen

i mån av tillgång utläggas, dock att i intet fall område finge tilldelas

inhysingslägenhet, som innehades av bolag eller av den, som icke vore mantalsskriven

inom socknen. Inhysingslägenhet skulle icke skattläggas och finge

icke erhålla mera husbehovsskog än som tilldelades hemman av motsvarande

storlek i samma trakt, ej heller andel i samfälld husbehovsskog.

I lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden meddelades bestämmelser

angående de vid avvittringen avsatta husbehovsskogarnas disposition

och vård.

Husbehovsskogslagen trädde i kraft den 1 juli 1909. Lagen har, liksom

kungörelsen den 5 juni 1909, fått sitt tillämpningsområde begränsat till de

områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka

länsstyrelsen vid lagens utfärdande ännu icke meddelat avvittringsutslag.

Enligt vad föredragande departementschefen uppgav i sitt anförande till

statsrådsprotokollet den 15 maj 1908, då förslaget till husbehovsskogsiagen

remitterades till högsta domstolen, voro de områden, på vilka lagen

skulle bliva tillämplig, dels de ovan odlingsgränsen belägna delarna

av Västerbottens län, innefattande delar av Sorsele, Stensele, Vilhelmina

och Dorotea socknar samt den då till Stensele socken hörande Tärna

kapellförsamling, dels ock de odisponerade överloppsmarkerna nedom odlingsgränsen,

belägna huvudsakligen inom Sorsele socken av Västerbottens

län samt inom Gällivare, Jokkmokks och Arjeplogs socknar av Norrbottens

län. I fråga örn sistnämnda två socknar har lagen dock vunnit tillämpning

jämväl beträffande odisponerade överloppsmarker ovan odlingsgränsen.

Efter utfärdandet av husbehovsskogslagen samt kungörelsen den 5 juni

1909 återupptogs i full utsträckning arbetet med avvittringen i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker. Sedan förslag till avvittring upprättats

beträffande de områden, där nämnda lag och kungörelse ägde tillämpning,

meddelades avvittringsutslag av länsstyrelsen i Västerbottens län den 30 december

1916 beträffande Sorsele och Dorotea socknar, den 19 november

1917 beträffande Vilhelmina socken och den 15 oktober 1918 beträffande

Stensele och Tärna socknar — avvittringsutslagen beträffande Sorsele, Dorotea,

Vilhelmina och Stensele socknar avsågo allenast de delar av socknarna,

som förut ej varit föremål för avvittring — samt av länsstyrelsen i Norrbottens

län den 18 mars 1918 i fråga örn överloppsmarker ovan och nedom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

odlingsgränsen i Jokkmokks socken, den 18 april samma år i fråga örn sadan

mark nedom odlingsgränsen i Gällivare socken och den 14 oktober 1918 i

fråga örn överloppsmarker ovan och nedom odlingsgränsen i Arjeplogs socken.

Efter det berörda utslag i vissa delar genom besvär underställts Kungl.

Maj:ts prövning, blev utslagen genom särskilda av Kungl. Maj:t under åren

1918—1921 meddelade utslag med vissa mindre jämkningar fastställda.

Beträffande vården och förvaltningen av de områden, som vid avvittringen

inom Västerbottens och Norrbottens län utlagts till allmänningsskogar, hava

bestämmelser meddelats genom förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående

allmänningsskogar i sagda län.

Gällande bestämmelser angående husbehovsskogarnas vård

och disposition.

Gällande bestämmelser angående vården och dispositionen av de vid avvittringen

i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker utlagda husbehovsskogarna

återfinnas huvudsakligen i förenämnda lag den 5 juni 1909

angående husbehovsskogar inom vissa områden samt kungörelsen den 8 oktober

1918 (nr 915) angående utsyning och stämpling å vissa husbehovsskogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. En närmare

redogörelse för innehållet av dessa författningar torde här böra lämnas.

Lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden.

1 § av husbehovsskogslagen upptager en definition å de två slag av husbehovsskogar,

som enligt förenämnda kungörelse den 9 juni 1909 vid avvittringen

kunde utläggas, nämligen särskilda och samfällda husbehovsskogar.

Enligt denna definition, som ansluter sig till föreskrifterna i nyssnämnda

kungörelse, förstås med särskild husbehovsskog dels den del av

skogsanslaget till hemman eller nybygge, vilken vid avvittringen utlagts särskilt

åt viss brukningsdel för tillgodoseende av nödigt husbehov, dels ock det

skogsanslag, som för enahanda ändamål utlagts åt viss lägenhet (inhysingslägenhet).

Med samfälld husbehovsskog förstås den del av skogsanslagen

till hemman eller nybyggen, vilken för tillgodoseende av nödigt husbehov utlagts

gemensamt åt två eller flera brukningsdelar, då dessa icke fått den för

nämnda ändamål avsedda delen av skogsanslaget till fullo utlagd i särskild

husbehovsskog.

I fråga örn dispositionsrätten till särskild husbehovsskog gäller

jämlikt lagens 2 § såsom regel, att avverkning å sådan skog må verkställas

allenast till gårdens behov. Från denna regel givas emellertid vissa undantag,

vilka finnas upptagna i 3—6 §§. Dessa undantagsfall åsyfta, att

avverkning å särskild husbehovsskog må understundom verkställas dels

för avvittringslagets gemensamma räkning och dels för ägarens eller åbons

egen räkning till annat ändamål än gårdens behov.

Avverkning för avvittringslagets gemensamma räkning avhandlas i 3 och

4 §§. I 3 § stadgas härom, att — därest vid den tidpunkt efter fullbordad

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

avvittring, då de nya ägolotterna skola tillträdas, å särskild husbehovsskog

finnes tillgång å barrskog utöver vad med tillämpande av en uthållig skogshushållning

för gårdens behov erfordras — sådant överskott skall sist inom

ett år efter tillträdet av vederbörande skogsstatstjänsteman på en gång utsynas

för att efter verkställd stämpling för avvittringslagets gemensamma

räkning avverkas och bortföras inom tid, som av skogsstatstjänstemannen

bestämmes till högst tre eller, där i visst fall i skogsvårdens intresse längre

avverkningstid erfordras, högst tio år efter utsyningen. Angående förfogandet

över det avverkade virket skall gälla vad angående förfogandet över

virke, som avverkas å avvittringslagets allmänningsskogar, är stadgat. I samband

med nu angivna bestämmelse upptager 3 § en föreskrift med avseende

å det fall, att vid tillträdet av de nya ägolotterna å särskild husbehovsskog

saknas för gårdens behov erforderlig skogstillgång. I dylikt fall skall enligt

lagen ägaren eller åbon vara berättigad att, där anmälan göres hos vederbörande

skogsstatstjänsteman sist inom ett år efter tillträdet, till fyllande

av bristen å närmaste, avvittringslaget tillhöriga allmänningsskog erhålla utsyning

av för gårdens behov erforderligt virke att efter verkställd stämpling

uttagas under viss av utsyningsförrättaren bestämd tid. Jämlikt särskild föreskrift

i lagen äga de nu omförmälda i 3 § upptagna reglerna ej tillämpning

å särskild husbehovsskog, som tilldelats inhysingslägenhet. — I 4 § föreskrives,

att, därest ståndskog å särskild husbehovsskog vindfälles eller skadas

av eld i större utsträckning än att den vindfällda eller brandskadade skogen

kan tillgodogöras för gårdens behov, innan den tager ytterligare skada, sådant

överskott skall sa fort lämpligen kan ske av vederbörande skogsstatstjänsteman

utsynas och stämplas och inom tid, som av honom bestämmes,

för avvittringslagets gemensamma räkning avverkas och bortföras. Angående

förfogandet över virket gäller vad i 3 § stadgats för där avsett fall. Ägaren

eller åbon skall dock vara berättigad att, där anmälan senast vid utsvningstillfället

göres hos vederbörande skogsstatstjänsteman, å närmaste, avvittringslaget

tillhöriga allmänningsskog i mån av gårdens behov erhålla utsyning

av högst motsvarande virkesmassa att efter verkställd stämpling uttagas

under viss av utsyningsförrättaren bestämd tid. Ej heller nu nämnda

stadganden i 4 § äga tillämpning å särskild husbehovsskog, som tilldelats

inhysingslägenhet.

Vad härefter angår de undantagsfall, då avverkning å särskild husbehovsskog

må verkställas för ägarens eller åbons egen räkning till annat ändamål

än gårdens behov, upptagas bestämmelser härom i 5 och 6 §§. Enligt 5 §

må, där skogstillgången å särskild husbehovsskog i andra fall än i 3 och

4 §§ s>ägs överstiger vad med tillämpning av en uthållig skogshushållning erfordras

för gårdens behov, överskottet efter utsyning och stämpling av skogsstatstjänsteman

avverkas av ägaren eller åbon med rätt till fritt förfogande

över virket. Utsyning, varom nu sagts, må dock ej påkallas oftare än vart

femte år. — Enligt 6 § kan ägare eller åbo erhålla tillstånd att för skogsmarks

uppodling till åker eller äng fälla skog å särskilt husbehovsskogsområde

med rätt att fritt förfoga över virket. Önskar ägaren eller åbon erhålla

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

13

dylikt tillstånd, har han att göra anmälan härom hos vederbörande skogsstatstjänsteman,

som åligger att, så snart sådant i samband med utsyningsförrättning

i trakten lämpligen kan ske, å den uppgivna odlingsmarken anställa

besiktning för utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet

till odling samt därefter till länsstyrelsen insända besiktningsinstrumentet

med uppgift å den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande,

jämte det yttrande i övrigt, vartill besiktningen föranleder. Önskar

ägaren eller åbon att, utan avbidan av utsyningsförrättning som nyss

sagts, vinna handläggning av ärendet, äger han att på egen bekostnad föranstalta

om besiktning av marken i viss i lagen angiven ordning. Finner

länsstyrelsen det tillämnade odlingsföretaget vara av beskaffenhet, att avverkning

av virke till fritt förfogande bör medgivas, har länsstyrelsen att därtill

meddela tillstånd med utsättande av viss tid, inom vilken vid av länsstyrelsen

bestämt vite odlingen skall vara fullbordad. Virke, till vars avverkning

tillstånd sålunda erhållits, skall före avverkningen stämplas.

I fråga om de samfällda husbehovsskogarna upptager lagen

— jämte en erinran örn äganderätten till dessa skogar — bestämmelser dels

rörande deras förvaltning och disposition och dels rörande avverkningens

bedrivande å dem. I fråga om äganderätten till dessa skogar stadgas i 7 §,

att andel i samfälld husbehovsskog skall tillkomma de brukningsdelar, för

vilkas räkning skogen blivit avsatt, var efter dess mantal. Med avseende å

förvaltningen och dispositionen av de samfällda husbehovsskogarna innehåller

7 §, att område, som vid avvittring utlagts till samfälld husbehovsskog, skall

bibehållas oförminskat och förvaltas enligt reglemente, som efter delägarnas

hörande fastställes av länsstyrelsen. Beträffande avverkningens bedrivande

föreskrives i 8 §, att avverkning å samfälld husbehovsskog må äga rum allenast

efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman

samt att vid utsyningen skogen i regel icke må anlitas hårdare än tillämpandet

av en uthållig skogshushållning föranleder, därvid dock skall iakttagas,

att träd aldrig sparas så länge, att de därav taga skada eller skogsvården

eljest tillhakasättes. Det virke, som utsynas å samfälld husbehovsskog,

skall avverkas och föryttras för gemensam räkning. Delägare är dock

oförhindrad att, örn han så önskar, uttaga, vad av virket belöper på hans

andel i samfälligheten. I 9 § medgives ytterligare ett undantag från regeln,

alt samfälld husbehovsskog icke må hårdare anlitas än tillämpande av en

uthållig skogshushållning föranleder. Uppstår till följd av vådeld, utflyttning

vid skifte eller annan sådan anledning bland delägarna behov av större

tillgång på byggnadsvirke än som vid utsyning enligt 8 § kan beredas, ina

nämligen enligt 9 § vederbörande Överjägmästare kunna medgiva vidsträcktare

utsyning, där detta är förenligt med god skogsvård och kan ske utan

någon delägares förfång samt, ifall av utsyningen föranledes likvid mellan

delägarna, under förutsättning tillika, att det för den samfällda husbehovsskogcn

fastställda reglementet bestämmer, huru likviden skall ske.

1 liusbehovsskogslagen meddelas vissa gemensamma bestämmelser rörande

särskilda och samfällda husbehovsskogar, vilka bestämmelser återfinnas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

i 10—16 §§. I 10 § — som ursprungligen upptog en erinran, att genom

husbehovsskogs förklarande för skyddsskog rätten att förfoga över skogen

kunde varda inskränkt utöver vad i husbehovsskogslagen stadgades — har

genom lag den 2 april 1937 (nr 153), vilken lag trätt i kraft den 1 januari

1938, i anslutning till skyddsskogslagens upphävande Kungl. Majit lämnats

befogenhet att, därest husbehovsskog finnes böra bibehållas till skydd mot

fjällgränsens nedgående och på grund därav större inskränkning i ägarens

eller åbons rätt att bruka skogen, än förut i husbehovsskogslagen sagts, prövas

vara av nöden, förordna om den inskränkning i förfoganderätten, som

påkallas av omständigheterna. I 11 § bemyndigas Kungl. Majit att meddela

närmare föreskrifter rörande utsyning och stämpling, varom i lagen förmäles.

12—16 §§ innehålla slutligen straff- och åtalsbestämmelser. Enligt 12 §

är den, som å särskild eller samfälld husbehovsskog företager avverkning

i strid mot de i husbehovsskogslagen meddelade föreskrifter, förfallen till

bötesstraff, varjämte det avverkade virket skall, där det ligger kvar å skogen

eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag

och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit

verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp motsvarande

värdet av samma virke. Innefattar avverkning, som nu nämnts, förbrytelse

mot allmänna strafflagen, skall vad nyss sagts ej vinna tillämpning.

Delägare i samfälld skog, som vid avverkning i strid mot husbehovsskogslagens

föreskrifter tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, skall dock

hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade virket samt, där hans

andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning i enlighet med vad

förut nämnts. Enligt 13 § äga kronobetjänte samt tjänstemän och betjänte

vid skogsstaten lika behörighet att åtala förseelse, som omförmäles i 12 §,

samt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet.

Kungörelsen den 8 oktober 1918 (nr 915) angående utsyning och stämpling

å vissa husbehovsskogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker.

Med stöd av 11 § husbehovsskogslagen har Kungl. Majit genom kungörelse

den 8 oktober 1918 meddelat bestämmelser angående utsyning och

stämpling å de skogar, som avses i berörda lag. Enligt dessa bestämmelser,

som sedermera i viss del ändrats genom kungörelsen den 17 mars 1933

(nr 84), skola i fråga om utsyning och stämpling, där annat icke är särskilt

stadgat, föreskrifterna i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående

utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden äga tillämpning.

I nämnda förordning stadgas i nyssberörda avseende, bland annat, att

utsyning skall verkställas enligt avverkningsplan. Denna skall upprättas av

vederbörande skogsstatstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons begäran

eller ock, där den genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättats

av annan sakkunnig person, efter granskning av överjägmästaren god
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

15

kännas av domänstyrelsen. Avverkningsplan skall upprättas särskilt för varje

fastighet, där ej domänstyrelsen efter framställning av den, som äger eller

med åborätt innehar närbelägna fastigheter, förordnat, att skogen därå tills

vidare skall utgöra en skogshushållningsenhet under gemensam avverkningsplan.

Avverkningsplan skall avse viss tid och grundas på undersökning av

skogen. Planen skall så upprättas, att skogsägarens ekonomiska intresse

tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav

särskilt i fråga örn borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande

i övrigt av skogens alstringsförmåga. Område, där i följd av markens försumpning,

brist på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är

väsentligt försvårad, skall i avverkningsplanen behandlas för sig. Utsyning

skall sökas före den 1 april hos vederbörande skogsstatstjänsteman, som det

åligger att före den 1 påföljande oktober verkställa utsyning och stämpla

det utsynade virket. Utsyning verkställes för en tid av tre år; dock må pa

domänstyrelsens prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva,

att utsyning må därutöver ske för en tid framåt av högst tre år. Fråga

örn utsyning för längre tid framåt prövas av Kungl. Majit. Anser förrätt - ningsmannen nödigt, att vissa träd tillsvidare överhållas såsom fröträd, skall

föreskrift härom lämnas vid förrättningen. Fröträden skola genom förrättningsmannens

försorg förses med tydligt märke och må sedermera icke avverkas

utan tillstånd.

Bestämmelsen i förordningen den 18 juni 1915, att utsyning skall verkställas

enligt avverkningsplan, äger ej tillämpning i fråga örn särskilda liusbehovsskogar.

För sådan skog är enligt kungörelsen den 8 oktober 1918

upprättande av avverkningsplan ej erforderligt. Innan utsyning äger rum å

särskild husbehovsskog, skall emellertid jämlikt nyssnämnda kungörelse i

regel besiktning av skogen företagas av skogstatstjänsteman, vilken däröver

skall upprätta syneinstrument. Den som till annat ändamål än till husbehov

avverkar virke å särskild eller samfälld husbehovsskog är enligt samma kungörelse

pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för utövande

av kontroll över avverkningen meddelas av vederbörande skogsstatstjänsteman.

Överträdelse av dessa föreskrifter medför bötesstraff. Då avverkningsplan

upprättas eller utsyning eller stämpling verkställes eller undersökning

enligt 6 § husbehovsskogslagen företages, skall sökanden enligt kungörelsen

den 17 mars 1933 utgöra nödig hantlangning.

Husbehovsskogarnas belägenhet, antal och areal ni. m.

Skogslagkommissionen har i sitt betänkande 1937: 5 (sid. 24—25) lämnat

en redogörelse för liusbeliovsskogarncis belägenhet och allmänna karaktär.

I della hänseende har kommissionen anfört i huvudsak följande:

De skogar, som lydde under lagen angående husbehovsskogar, vore samtliga

belägna i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Den övervägande

delen av dessa skogar läge inom förstnämnda län.

I Västerbottens läns lappmarker förekomme husbehovsskogar inom Doro
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

tea, Vilhelmina, Tärna, Stensele och Sorsele socknar. Med undantag för

några mindre skogstrakter i Sorsele socken läge i detta län samtliga husbehovsskogar

ovanför odlingsgränsen. Orsaken härtill vore att söka däri, att

landet nedanför sagda gräns i Västerbottens län varit föremål för allmän avvittring

redan före husbehovsskogslagens tillkomst. Husbehovsskogarna

inom Västerbottens län bildade till övervägande del större sammanhängande

områden invid sjöar och vattendrag, tillhörande Ångerman-, lime- och Vindelälvarnas

vattensystem, samt sträckte sig genom de dalgångar, som bildades

av dessa vattensystem, långt upp i de övre fjällregionerna. Inom Tärna

socken nådde invid Umeälvens källsjöar husbehovsskogarna fram till omedelbar

närhet av norska gränsen. Då husbehovsskogarna i Västerbottens län

huvudsakligen läge inom den egentliga fjällbygden, utgjordes skogarna därstädes

i regel av gran- eller björkskogar. Granskogarna utbredde sig från

sjöarna och vattendragen ofta ända upp till barrskogsgränsen. Björkskogarna

bestode till större delen av subalpina skogar.

I Norrbottens läns lappmarker hade husbehovsskogar utlagts inom Arjeplogs,

Jokkmokks och Gällivare socknar. Den huvudsakliga delen av skogarna

läge inom förstnämnda socken. Då husbehovsskogarna i Norrbottens

län tillkommit vid avvittring av krononybygge!! å de kronoöverloppsmarker,

som vid den allmänna avvittringen avsatts inom länet, läge det i sakens natur,

att skogarna inom sagda län läge mera spridda än i Västerbottens län.

Den större delen av husbehovsskogarna inom Norrbottens län vore belägen

nedom odlingsgränsen; allenast inom Arjeplogs och Jokkmokks socknar

funnes en del mindre husbehovsskogsområden ovan sagda gräns. Husbehovsskogarna

i Norrbottens län utgjordes till övervägande del av tallskogar.

Aven i detta län förekomme dock granskogar, ehuru dessa vore av mindre

omfattning.

Rörande husbehovsslcogarnas antal och areal har kommissionen i sitt betänkande

upplyst följande:

Antalet särskilda och samfällda husbehovsskogar i Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker uppginge till sammanlagt 1,249 med en areal

av 99,805 hektar produktiv skogsmark och 105,963 hektar impediment eller

tillhopa 205,768 hektar. Av dessa skogar vore 1,220 särskilda och 29 samfällda

husbehovsskogar. De förra omfattade en areal av 81,495 hektar produktiv

skogsmark och 102,401 hektar impediment eller sammanlagt 183,896

hektar. De senare hade en areal av 18,310 hektar produktiv skogsmark och

3,562 hektar impediment eller tillhopa 21,872 hektar.

Det övervägande antalet särskilda husbehovsskogar eller 922 vore belägna

inom Västerbottens län. Inom Norrbottens län läge allenast 298 dylika skogar.

De samfällda husbehovsskogarna vore samtliga belägna i Västerbottens

län. Arealen av de särskilda husbehovsskogarna i Västerbottens län utgjorde

158,498 hektar, därav 69,173 hektar utgjordes av produktiv skogsmark och

89,325 hektar av impediment. Inom Norrbottens län vore de särskilda husbehovsskogarnas

areal 25,398 hektar, därav något mindre än hälften eller

r2.322 hektar bestode av produktiv skogsmark och 13,076 hektar av impediment.

Av de särskilda husbehovsskogarna i Västerbottens län tillhörde 540 skogar

med en areal av 95,037 hektar skattehemman, 367 skogar med en areal

av 62,212 hektar kronohemman samt 15 skogar med en areal av 1,249 hektar

inhysingslägenheter. Inom Norrbottens län tillhörde 17 särskilda husbehovsskogar

med en areal av 1,605 hektar skattehemman, 246 dylika skogar med

en areal av 18,846 hektar krononybyggen och 35 skogar med en areal av

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 268.

17

4,947 hektar inhysingslägenheter. Mellan Västerbottens och Norrbottens län

förelåge sålunda den skiljaktighet, att i det förra flertalet av de särskilda

husbehovsskogarna utlagts till skattehemman, medan i det senare dessa

skogar i allmänhet tilldelats krononybyggen. Denna skiljaktighet ägde samband

med de olika förutsättningar, varunder den senare avvittringen ägde

rum i de båda länen och för vilka i det föregående redogjorts.

Kommissionen har, huvudsakligen med ledning av uppgifter vilka infordrats

från de skogsstatstjänstemän, som handhava tillsynen över ifrågavarande

skogar, verkställt utredningar rörande vissa skog sbiologiska förhållanden

å husbehovsskogarna åsyftande i främsta rummet att belysa skogarnas

föryngringsförhållanden och sammansättning. Jag tillåter mig härutinnan

hänvisa till betänkandet (sid. 29—38).

Kommissionen har jämväl i betänkandet lämnat en redogörelse för vissa

tidigare framställningar om ändring i lagstiftningen angående husbehovsskogarna.

Jämväl i fråga örn denna redogörelse vill jag inskränka mig till att

hänvisa till betänkandet (sid. 38—42).

Behovet av revision av husbehovsskogslagen.

Kommissionen har i sitt betänkande lämnat en sammanfattande framställning

av de mera framträdande bristerna i den nuvarande lagstiftningen

rörande husbehovsskogarna. Denna framställning är i huvudsak av följande

innehåll:

Lagen angående husbehovsskogar och den i samband med denna utfärdade

kungörelsen med ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker hade tillkommit i huvudsakligt

syfte att förhindra, att de skogar, som efter lagens utfärdande genom

avvittring skulle tilldelas hemman och nybyggen i lappmarkerna, bleve spekulationsobjekt

för trävaruindustrien och sålunda undandroges det ändamål,

som man med skogstilldelningen i lappmarkerna i främsta rummet velat

vinna, nämligen att stödja och utveckla jordbruksnäringen därstädes. De

bestämmelser, som upptagits i nämnda kungörelse och enligt vilka viss del

av hemman och nybyggen tillkommande skogsanslag skulle avsättas såsom

särskilda eller samfällda husbehovsskogar samt återstoden för varje avvittringslag

utläggas till allmänning att förvaltas för delägarnas gemensamma

nytta, hade otvivelaktigt varit ägnade att främja ett förverkligande av nämnda

syfte. Även de stadganden, som inrymts i lagen angående husbehovsskogar

och varigenom tryggades, att husbehovsskogarnas virkestillgångar i

första hand reserverades för vederbörande fastigheters husbehov, hade utgjort

ett verksamt medel för stävjande av spekulationsintresset i fråga örn

dessa skogar. På grund av den utformning husbehovsskogslagens stadganden

erhållit i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna hade emellertid berörda

ändamål kommit att beträffande dem tillgodoses med åsidosättande

i viss mån av skogsvårdens krav.

Tili belysning härav finge kommissionen erinra, att enligt husbehovsskogslagen

utsyning och stämpling å särskild husbehovsskog med rätt för ägaren

eller åbon att fritt förfoga över virket i allmänhet finge äga rum allenast där

Bihang lill riksdagens protokoll 1038. 1 sorni. .Yr 26S- 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skogstillgången överstege vad med tillämpande av en uthållig skogshushållning

erfordrades för gårdens behov. Denna bestämmelse innebure, att vederbörande

skogsvårdsmyndighet hade att tillse, att å särskild husbehovsskog

skulle såvitt möjligt sparas ett så stort virkesförråd, att ständig tillgång

på husbehovsvirke i erforderlig omfattning funnes å fastigheten. En

dylik hushållningsprincip kunde självfallet få till följd, att skog reserverades

för husbehov även sedan den uppnått avverkningsmogen ålder eller eljest

blivit av den beskaffenhet, att den från skoglig synpunkt borde avverkas.

I fråga om de särskilda husbehovsskogarna hade husbehovsskogslagen ock

medfört en dylik konsekvens, i det tillgången å dessa skogar av övermogen

och skadad skog vore anmärkningsvärt stor. Ett sparande av sådan skog

för husbehov överensstämde uppenbarligen ej med en god skogsvård. Ej

heller eljest kunde tillämpande av en dylik hushållningsprincip i fråga om

de särskilda husbehovsskogarna anses motiverat.

Jämväl i ett annat avseende lämnade husbehovsskogslagens avverkningsregler

rum för befogad erinran. Enligt lagen vore i fråga om särskild husbehovsskog

rätten till husbehovsavverkning principiellt fri. Skogsvårdsmyndigheten

ägde sålunda ej ingripa för att hindra olämpliga husbehovsavverkningar.

Då de särskilda husbehovsskogarna i många fall vore jämförelsevis

små, vöre sättet för husbehovs virkets uttagande ofta av stor betydelse

för dessa skogar. Företagandet av olämpliga husbehovsavverkningar kunde

i fråga örn dem för lång tid framåt omöjliggöra tillämpande av en rationell

skogsvård. Avsaknaden av föreskrifter, som närmare reglerade rätten till

husbehovsavverkning å de särskilda husbehovsskogarna, måste därför betecknas

såsom en brist i lagen. Denna brist vore desto mera kännbar, som

en ej obetydlig del av husbehovsskogarna vore att hänföra till skyddsskogar

och sålunda borde behandlas med särskild försiktighet.

I fråga om husbehovsskogslagen finge vidare erinras, att den ej upptoge

någon bestämmelse om skyldighet för skogsägaren att efter avverkning vidtaga

åtgärder för tryggande av återväxten. Då föryngringsförhållandena å

husbehovsskogarna ej sällan vore sådana, att dylika åtgärder kunde vara

till betydande gagn för befordrande av återväxten, syntes bestämmelser om

reproduktionsskyldighet ej böra saknas i lagstiftningen angående dessa skogar.

Slutligen finge framhållas, att med den organisation för husbehovsskogslagens

handhavande, som nu vore föreskriven, den viktiga rådgivande och

upplysande skogsvårdsverksamheten bland vederbörande skogsägare ej kunde

i önskvärd omfattning bedrivas. Vid lagens tillkomst hade förutsatts, att

skogsvårdsmyndighetens uppgift skulle vara begränsad till vidtagande av de

utsynings- eller andra åtgärder, som i lagen uttryckligen angåves. Numera

hade i fråga om den övervägande delen av landets enskilda skogar skogsvårdsmyndighetens

verksamhet utsträckts att avse även lämnande av råd och

meddelande av undervisning rörande skogsvård, och denna sida av verksamheten

hade under senare tid vunnit alltmera ökad betydelse. Vid sådant

förhållande kunde den ståndpunkt, som husbehovsskogslagen intoge i förevarande

avseende, ej anses tillfredsställande.

Husbehovsskogslagens brister såväl i nu berörda som i vissa andra hänseenden

hade kommit att framstå i skarp belysning efter tillkomsten av 1932

års Jappmarkslag med dess utförliga och verksamma bestämmelser. Det

vore att märka, att sistnämnda lag ägde tillämpning å, förutom andra skogar,

jämväl vissa skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker av

väsentligen samma biologiska karaktär som de skogar, vilka lydde under

husbehovsskogslagen. Det vore uppenbarligen ett allmänt intresse, att sist
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

19

nämnda skogar, vilka i stor utsträckning vore avsedda att tjäna såsom ett

stöd för det minst bärkraftiga jordbruket i lappmarkerna, tillförsäkrades en

lika effektiv vård som övriga skogar i dessa trakter.

På grund av vad sålunda anförts funne kommissionen, att en genomgripande

omarbetning av husbehovsskogslagen vore av behovet påkallad.

Otvivelaktigt har lagen angående husbehovsskogar under den tid den-Departementssamma

tillämpats varit till gagn för innehavarna av dessa skogar. Emel- chefen•

lertid torde lagen numera, såsom framgår av vad kommissionen anfört, få

anses vara i flera avseenden bristfällig. Lagens i viss mån ensidiga inriktning

på bevarandet av nödigt virke för husbehov å ifrågavarande skogar

har medfört, att skog sparats även sedan den nått avverkningsmogen ålder

eller eljest blivit av den beskaffenhet, att den från skogliga synpunkter sett

borde avverkas. En dylik avverkningsregel strider uppenbarligen mot grunderna

för en god skogsvård. Såsom kommissionen ock påpekat hava konsekvenserna

av lagens ståndpunkt i förevarande avseende blivit den, att

husbehovsskogarnas virkesförråd fått en otillfredsställande sammansättning.

Men även ur andra skogliga synpunkter giver lagen rum för allvarliga erinringar.

Sålunda saknas varje föreskrift rörande skyldighet att efter avverkning

vidtaga reproduktionsåtgärder. Vidare må framhållas, att med

den nuvarande organisationen för husbehovsskogslagens handhavande den

viktiga rådgivande och upplysande verksamheten bland vederbörande skogsägare

ej torde i den omfattning, som är av behovet påkallad, kunna bedrivas.

Även i andra avseenden föreligga emellertid, såsom kommissionen

framhållit, brister i lagstiftningen angående ifrågavarande skogar. Jag biträder

fördenskull kommissionens uppfattning, att en genomgripande revision

av lagen bör komma till stånd.

Grunderna för förslaget till ny lagstiftning angående

husbehovsskogarna.

Jag övergår nu till att närmare angiva grunderna för det inom departementet

utarbetade förslaget till ny lagstiftning angående husbehovsskogarna.

Till en början torde jag härvid få redogöra för principerna i kommissionens

förslag till lagstiftning angående de särskilda husbehovsskogarna.

Kommissionens förslag till lagstiftning angående de särskilda

husbehovsskogarna.

Kommissionens förslag i fråga om de särskilda husbehovsskogarna innebär

i huvudsak följande. De särskilda husbehovsskogarna skola underkastas

i stolt sett samina bestämmelser som för närvarande gälla i fråga örn de

under lappmarkslagen lydande skogarna. Husbehovsskogslagen skall således

upphävas såvitt angår de särskilda husbehovsskogarna och dessa skola

i stället inordnas under lappmarkslagen. I enlighet härmed skall avsalu
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

avverkning å berörda skogar i regel få ske allenast efter tillstånd av skogsvårdsmyndighet.

Även rätten till husbehovsavverkning å dessa skogar skall

i viss omfattning stå under skogsvårdsmyndighetens kontroll. Tillstånd till

avverkning skall regelmässigt meddelas enligt avverkningsplan, dock att i

vissa fall sådant tillstånd må meddelas, utan hinder av att avverkningsplan

ej upprättats. Reproduktionsskyldighet skall i viss omfattning åvila skogsägaren.

Tillsynsmyndighet skall vara skogsvårdsstyrelsen.

Efter denna kortfattade översikt torde jag få närmare redogöra för principerna

i kommissionens förslag.

Avverkningsregler.

I fråga om sättet för reglerandet av avverkningen för husbehov å de särskilda

husbehovsskogarna har kommissionen anfört i huvudsak följande:

I den nya lagstiftningen borde i främsta rummet kravet på den yngre skogens

skyddande mot olämpliga husbehovsavverkningar beaktas. I anslutning

till den regel om avverkning i yngre skog, som upptagits i allmänna

skogsvårdslagen och lappmarkslagen, syntes i den nya lagstiftningen böra

föreskrivas, att yngre skog ej finge avverkas annorledes än genom för skogens

utveckling ändamålsenlig gallring. Husbehovsavverkning i äldre skog

borde däremot liksom nu principiellt vara fri. För den enskilde skogsägaren

vore det uppenbarligen av stor vikt, att sådan avverkning finge obehindrat

företagas. Från sagda regel borde dock i likhet med vad nu gällde undantag

stadgas i fråga om sådana träd, som enligt skogsvårdsmyndighetens

beslut skulle överhållas såsom fröträd. Avverkning av dylika träd borde ej

i något fall vara tillåten utan skogsvårdsmyndighetens tillstånd. Därjämte

torde skogsvårdsmyndigheten böra tillerkännas befogenhet att ingripa reglerande

beträffande husbehovsavverkning å sådana husbehovsskogar, där

föryngringsförhållandena vore särskilt ömtåliga. Kommissionen ville erinra,

att en ej oväsentlig del av husbehovsskogarna hade skyddsskogskaraktär. I

fråga om dylika skogar kunde enligt gällande lagstiftning — 10 § husbehovsskogslagen,

jämförd med 2 § i 1903 års skyddsskogslag — rätten till husbehovsavverkning

begränsas genom skogarnas förklarande för skyddsskogar.

Den möjlighet, som sålunda förelåge att inordna husbehovsskogar av berörda

karaktär under skyddsskogslagstiftningen, skulle emellertid enligt ett av

kommissionen i betänkande den 24 februari 1936 (stat. off. utr. 1936: 19)

framlagt förslag upphöra, och den i skyddsskogslagen medgivna befogenheten

att begränsa rätten till husbehovsavverkning å skyddsskog kunde följaktligen,

därest nämnda förslag genomfördes, icke vidare göras gällande i fråga

örn husbehovsskogarna. Vid framläggande av berörda förslag hade kommissionen

emellertid beaktat, att möjligheten att ingripa reglerande i fråga

örn husbehovsavverkning å de husbehovsskogar, som vore av skyddsskogskaraktär,

borde vid förslagets upphöjande till lag på annat sätt tillgodoses.

Kommissionen hade därför i betänkandet föreslagit, att i 10 § husbehovsskogslagen

skulle upptagas en ny bestämmelse av innehåll, att, om husbehovsskog

funnes böra bibehållas till skydd mot fjällgränsens nedgående samt

på grund härav större inskränkning i ägarens eller åbons rätt att bruka skogen

än förut i lagen sagts prövades vara av nöden, Kungl. Maj:t skulle hava

att efter förutgången syn och undersökning förordna om den inskränkning

i förfoganderätten, som av omständigheterna påkallades. I en ny lagstift
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

21

ning angående husbehovsskogar borde det skydd mot olämpliga husbehovsavverkningar

å vissa husbehovsskogar, som kommissionen med nyssangivna

bestämmelse velat vinna, böra beredas på ett delvis annat sätt. Befogenheten

att ingripa mot dylika avverkningar borde sålunda tillkomma vederbörande

skogsvårdsmyndighet, och befogenheten borde kunna göras gällande

i alla fall, då skydd för återväxten erfordrades. En dylik reglering av rätten

till husbehovsavverkning hade upptagits i 19 § allmänna skogsvårdslagen.

I denna paragraf hade skogsvårdsstyrelse tillerkänts befogenhet att, där styrelsen

funne nödigt att till skydd för återväxten å svårföryngrad skog avverkning

till husbehov inom visst område tillsvidare ej finge äga rum, meddela

föreskrift därom. Därest en motsvarande befogenhet i fråga örn de

särskilda husbehovsskogarna lades i skogsvårdsmyndighetens hand, borde

härigenom ett nöjaktigt skydd mot olämpliga husbehovsavverkningar å dessa

skogar vinnas. Ett stadgande av nu angiven innebörd borde sålunda

upptagas i den nya lagstiftningen.

Beträffande de principer, som borde vara vägledande vid utarbetande av

bestämmelser angående avverkning för avsalu i den nya lagstiftningen, har

kommissionen anfört, bland annat, följande:

Enligt husbehovsskogslagen finge avsaluavverkning å särskild husbehovsskog

företagas allenast efter utsyning eller stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman.

Den omedelbara kontroll över dylik avverkning, som enligt

lagen sålunda tillkomme skogsvårdsmyndigheten, borde principiellt bibehållas.

Såväl på grund av husbehovsskogarnas geografiska läge och merendels

ömtåliga skogsbiologiska förhållanden som med hänsyn till det ändamål

skogarna vore avsedda att tjäna kunde ett upphävande av denna kontroll

ej anses tillrådligt.

Såsom norm för den omfattning, vari avverkning för avsalu finge medgivas

å särskild husbehovsskog, gällde enligt husbehovsskogslagen, att sådan

avverkning ej finge avse mer än den del av skogstillgången, som överstege

vad med tillämpande av en uthållig skogshushållning erfordrades för

gårdens behov. Denna bestämmelse innebure, att skogsvårdsmyndigheten

i fråga örn särskild husbehovsskog hade att tillse, att å skogen såvitt möjligt

sparades ett så stort virkesförråd, att ständig tillgång på husbehovsvirke i

erforderlig omfattning funnes å fastigheten. Ett konsekvent genomförande

av denna hushållningsprincip medförde, att, där så erfordrades, skog skulle

reserveras till husbehov även sedan den uppnått för avverkning lämplig ålder.

Ett upptagande av berörda hushållningsprincip i en ny lagstiftning angående

ifrågavarande skogar vore tydligen ej förenligt med skogsvårdens krav.

Ej heller eljest vore numera påkallat att å dessa skogar under alla förhållanden

trygga tillgången å husbehovsvirke. Under de senaste årtiondena hade

pä grund av väg- och flottningsväsendets snabba utveckling och den alltmer

ökade användningen av motorfordon kommunikationerna i lappmarkerna

blivit i hög grad förbättrade. Möjligheten att, därest brist å husbehovsvirke

skulle uppstå å fastighet med husbehovsskog, för rimlig kostnad anskaffa

sådant virke från annan närbelägen skog vöre därför numera regelrätt för

handen. Detta hade ock vitsordats i vissa av kommissionen från vederbörande

skogsstatstjänstemän infordrade uppgifter. Till följd av kommunikationernas

utveckling i lappmarkerna bade även avsättningsmöjligheterna

för virke från husbehovsskogarna blivit gynnsammare, och ett sparande till

husbehov av virke, som kunde avyttras såsom industri- eller annat gagnvirke,

vore därför ofta ekonomiskt ofördelaktigt för skogsägaren.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

De ändrade förhållanden, som sålunda inträtt efter husbehovsskogslagens

tillkomst, borde emellertid ej föranleda, att kravet på tryggandet av nödigt

husbehovsvirke å de särskilda husbehovsskogarna helt eftergåves. I likhet

med vad som gällde i fråga örn skogar under allmänna skogsvårdslagen och

lappmarkslagen borde grundsatsen örn husbehovsvirkets skyddande upprätthållas

även i en ny lagstiftning angående de särskilda husbehovsskogarna

men inskränkning i denna grundsats medgivas i de fall, då dess tillämpning

skulle komma att strida mot skogsvårdens krav. Skog, som uppnått den

ålder eller eljest vore av den beskaffenhet, att dess tillgodogörande vore

önskvärt från skogsekonomisk synpunkt, borde sålunda få avverkas till avsalu

utan hinder av att fastigheten därigenom för framtiden bomme att lida

brist på erforderlig husbehovsskog. Detsamma borde gälla i fråga örn skog,

som borde borttagas för att markens alstringsförmåga skulle kunna på ett

ändamålsenligt sätt tillgodogöras.

Den nu ifrågasatta ändringen i husbehovsskogslagen innebure en ej oväsentlig

utsträckning av rätten till avsaluavverkning å de särskilda husbehovsskogarna.

Jämväl i ett annat avseende borde denna rätt utvidgas.

Utsyning för avsalu å särskild husbehovsskog finge enligt husbehovsskogslagen

ej påkallas oftare än vart femte år. Denna bestämmelse ägde samband

med förenämnda princip om sparande å dylik skog av nödig skogstillgång

för gårdens behov och åsyftade att förhindra spekulation med nämnda

tillgång. Samtidigt som detta syfte tillgodosetts hade emellertid bestämmelsen

i fråga om det virke å särskild husbehovsskog, som översköte nämnda

skogstillgång och som skogsägaren enligt lagen ägde rätt att försälja, medfört

hinder att utnyttja konjunkturerna å trävarumarknaden och sålunda

verkat ekonomiskt ofördelaktigt för skogsägaren. Med den ändrade grundsats

i fråga om reserverande å särskild husbehovsskog av virke till husbehov,

som kommissionen i det föregående förordat, skulle berörda ogynnsamma

verkan av ifrågavarande bestämmelse uppenbarligen bliva ännu mera

framträdande. Med hänsyn härtill och då på grund av de ökade insikter

i skogshushållning, som befolkningen i dessa trakter numera vunnit, berörda

spekulationsfara näppeligen borde tillmätas större betydelse, torde i den nya

lagstiftningen rätt att erhålla utsyning för avsalu böra medgivas skogsägarna

oftare än vart femte år.

I motsats till andra skogsvårdslagar upptoge husbehovsskogslagen ej någon

bestämmelse, att vid avverkning till avsalu hänsyn skulle tagas till möjligheten

att efter avverkningen erhålla nöjaktig återväxt. Vid lagens tillkomst

hade man förutsatt, att, då rätten till avsaluavverkning i lagen gjorts

beroende av skogsvårdsmyndighetens tillstånd, denna utan särskild föreskrift

komnie att tillse, att avsaluavverkning ej medgåves i större omfattning

än som vöre förenlig med skogens återväxt. Såväl för sltogsvårdsmyndigheten

som för den enskilde skogsägaren vore det emellertid av vikt, att rätten

till avsaluavverkning i själva lagen gåves ett i möjligaste mån preciserat innehåll.

I enlighet härmed och då denna rätt borde göras så omfattande som

utan eftersättande av skogsvårdens fordringar vore möjligt, torde i anslutning

till de regler, som i detta ämne upptagits i andra skogsvårdslagar, i den

nya lagstiftningen böra införas en föreskrift i syfte, att ägare av särskild husbehovsskog

principiellt skulle vara berättigad att på en gång erhålla avsaluavverkning

i den omfattning, som vöre förenlig med skogens återväxt. Från

denna regel borde dock undantag stadgas för det fall, att avverkningen företoges

i yngre skog. I likhet med vad som föreslagits beträffande husbehovsavverkning

borde avsaluavverkning i yngre skog få verkställas allenast såsom

en för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Det finge erinras, att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 268.

23

en ytterligare inskränkning i nämnda regel föranleddes av den grundsats om

husbehovsvirkets skyddande, som kommissionen i det föregående tillstyrkt.

Den reglering av rätten till avsaluavverkning, som kommissionen förordat,

vilade på den förutsättning, att rättens utövning, principiellt gjordes beroende

av skogsvårdsmyndighetens tillstånd. Uppställandet av fordran å sådant

tillstånd vore motiverat även därav, att de föreslagna nya avverkningsreglerna

medgåve en avsevärt stegrad avverkning av de relativt stora förråd

avverkningssmogen och skadad skog, som nu funnes å de särskilda husbehovsskogarna.

Ett alltför forcerat uttagande av dessa förråd skulle medföra

ogynnsamma sociala verkningar för befolkningen i dessa trakter, i det efter

förrådens exploatering skogsägarna under lång tid skulle vara avstängda

från möjligheten att erhålla husbehovsvirke eller virke till avsalu från hithörande

skogar. De svårigheter, som härigenom skulle uppstå för skogsägarna,

vilkas ekonomi i många fall vore grundad på en regelbundet återkommande

avkastning från skogarna, behövde ej närmare angivas. För

undvikande av dessa svårigheter borde vid uttagande av den mogna skogen

ransonering i viss utsträckning genomföras. Tydligt vore, att detta önskemål

ej kunde på ett betryggande sätt tillgodoses, med mindre skogsvårdsmyndighetens

tillstånd regelrätt krävdes för utövning av rätten till avsaluavverkning.

Därest skogsvårdsmyndighetens kontroll över avsaluavverkning skulle bliva

fullt effektiv, borde i samband med lämnande av tillstånd till sådan avverkning

liksom nu utsyning och stämpling i allmänhet verkställas. Lagstiftningen

borde dock bereda möjlighet att i särskilda fall medgiva undantag

från nämnda regel. Sådant undantag borde emellertid ej sträckas längre,

än att i varje fall noggrann anvisning lämnades av den trakt, där avverkningen

finge företagas.

De synpunkter, som enligt vad kommissionen sålunda anfört borde vara

vägledande vid utformningen av stadgandena rörande avverkning å de särskilda

husbehovsskogarna, har kommissionen ansett i huvudsak kunna tillgodoses

genom de avverkningsregler, som finnas upptagna i lappmarkslagen.

Kommissionen har framhållit, att vissa av de skogar, som lyda under denna

lag, i biologiskt avseende vore likartade med husbehovsskogarna. Med hänsyn

härtill och då det vore önskvärt, att i möjligaste mån enhetliga stadganden

gällde i fråga om avverkningen å skogarna i lappmarkerna, har kommissionen

undersökt, huruvida och i vad mån lappmarkslagens avverkningsregler

kunde anses lämpade även för de särskilda husbehovsskogarna.

Kommissionen har härom — sedan kommissionen närmare redogjort för

sagda avverkningsregler — anfört:

Lappmarkslagens avverkningsregler vore enligt kommissionens mening

väl ägnade att vinna tillämpning även å de särskilda husbehovsskogarna.

De reformkrav, som kommissionen i det föregående uppställt med avseende

å lagstiftningen rörande dessa skogar, bleve i huvudsak tillgodosedda genom

berörda regler. Kommissionen ville särskilt understryka, att samtidigt som

dessa regler medgåve en mera vidsträckt avverkningsrätt än husbehovsskogslagen

i fråga örn de avsevärda förråd avverkningsmogen eller skadad

skog, som funnes å ifrågavarande skogar, reglerna i stort sett lämnade i

skogsvårdsmyndighetens hand att bestämma den takt, vari avverkningen

av dessa förråd finge äga rum. Skogsvårdsmyndiglieten hade sålunda möjlighet

att vid avverkningen genomföra den ransonering, som kunde finnas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

påkallad till förebyggande, att här avsedda fastigheter genom uttagandet

av nämnda förråd under mera avsevärd tid komme att lida brist på nödig

skog till husbehov. Därjämte finge framhållas, att de i lappmarkslagen

upptagna bestämmelserna örn avverkningstillstånds meddelande enligt avverkningsplan

möjliggjorde i fråga om de större husbehovsskogarna tilllämpande

av en mera rationell hushållning än i husbehovsskogslagen förutsatts.

Även finge betonas, att den rätt att årligen söka och erhålla tillstånd

till avsaluavverkning, som lappmarkslagen medgåve, uppenbarligen

beredde skogsägarna bättre möjlighet än förut att vid avyttringen av sina

skogsprodukter beakta konjunkturerna på trävarumarknaden.

I ett avseende tillgodosåge emellertid ej lappmarkslagen de fordringar,

som kommissionen uppställt på den nya lagstiftningen angående de särskilda

husbehovsskogarna. Lagen lämnade ej skogsvårdsmyndigheten någon

möjlighet att ingripa mot olämpliga husbehovsavverkningar i äldre

skog. Därest lappmarkslagens avverkningsregler utsträcktes att äga tilllämpning

å berörda skogar, borde dessa regler därför kompletteras med en

föreskrift i detta avseende av det innehåll kommissionen förut angivit.

I anslutning till vad kommissionen sålunda anfört har kommissionen i betänkandet

förordat, att iappmarkslagens avverkningsregler, med den komplettering

kommissionen, på sätt nyss angivits, funnit erforderlig, förlänades

giltighet även i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna. Kommissionen

har härvid särskilt understrukit vikten därav, att vid tillämpningen av

nämnda regler de speciella förhållanden, som förelåge i fråga om dessa

skogar, noggrant beaktades.

Reproduktionsskyldighet.

Såsom förut berörts har kommissionen i sitt betänkande föreslagit införande

av reproduktionsskyldighet för innehavarna av de särskilda husbehovsskogarna.

Såsom skäl härför har kommissionen anfört, bland annat:

Fackmännen torde vara ganska eniga därom, att mycket stöde att vinna

ifråga om förbättringen av skogsförhållandena i lappmarkerna genom vidtagandet

av positiva åtgärder för främjande av föryngringen å skogarna

därstädes. I lagstiftningen hade detta förhållande kommit till ett tydligt

uttryck därigenom att i lappmarkslagen upptagits ingående bestämmelser

rörande reproduktionsskyldighet, vilka nära anslöte sig till de föreskrifter i

ämnet, som enligt allmänna skogsvårdslagen gällde i fråga om de under

denna lag lydande skogar.

För skogsvården a de särskilda husbehovsskogarna medförde införandet

av reproduktionsskyldighet med avseende å dem betydande fördelar. Dessa

skogar bestode i stor utsträckning av gamla och oväxtliga bestånd, vilka,

så snart ske kunde, borde ersättas med nya och växtkraftiga sådana. Tydligt

vore, att denna omföring kunde snabbare äga rum, därest positiva åtgärder

vidtoges för föryngringens underlättande. Det vore ock uppenbart,

att ett skyndsamt genomförande av en dylik förändring i fråga örn skogarnas

sammansättning vore ekonomiskt fördelaktigt för skogarnas innehavare.

Även i fråga örn sådana skogar, å vilka virkesförrådets åldersfördelning

vore jämförelsevis normal, kunde en snabbare och bättre föryngring ej sällan

erhallas, därest återväxten underlättades genom direkta åtgärder från

markägarens sida.

Ett upptagande av reproduktionsskyldighet i den nya lagstiftningen i*örande

de särskilda husbehovsskogarna vöre påkallat även av den grund, att

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

därigenom större enhetlighet ernåddes på skogslagstiftningens område. Sedan

i fråga örn det övervägande antalet enskilda skogar i riket reproduktionsskyldighet

numera stadgats, krävde följdriktigheten, att dylik skyldighet infördes

även beträffande de särskilda husbehovsskogarna, som antingen vore

av enskild natur eller innehades av enskilda med sådan rätt, att de vore

jämförliga med enskilda skogar.

IÄ
Beträffande

principerna för utformningen av reproduktionsskyldigheten å

de särskilda husbehovsskogarna, har kommissionen anfört följande:

Det borde tillses, att reproduktionsskyldigheten avvägdes efter de varierande

skogsbiologiska förhållanden, som rådde å dessa skogar. Skogarna

voro ofta belägna å relativt näringsrika marker utmed sjöar eller vattendrag

eller hade eljest ett från skogsbiologisk synpunkt mera gynnsamt läge. A

skogar, som tillhörde denna kategori, torde reproduktionsåtgärder bliva till

icke ringa gagn för återväxtens underlättande. De reproduktionsåtgärder,

som kunde ifrågakomma å dessa skogar, utgjordes främst av röjnings- och

markberedningsåtgärder. Understundom kunde emellertid även mera omfattande

åtgärder såsom sådd, plantering eller dikning med goda resultat

komma till användning. Vad däi-emot anginge de husbehovsskogar, som

läge i oskyddade höjdlägen eller växte å mycket svaga eller försumpade

marker, torde vidtagande av reproduktionsåtgärder å dem icke lämpligen

böra i större utsträckning äga rum. För erhållande av återväxt å dessa skogar

hade man alltså i huvudsak att lita till de naturliga föryngringsmöjligheterna.

I betraktande av det anförda borde reproduktionsskyldigheten

tydligen erhålla ett sådant innehåll, att dess tillämpning kunde anpassas

efter de olika förhållanden, som rådde inom skilda delar av de särskilda

husbehovsskogarna. Vid reproduktionsskyldighetens bestämmande borde

vidare hänsyn tagas till den fortgående utvecklingen inom skogsbruket.

Skyldigheten borde alltså ej begränsas till vissa speciella åtgärder utan givas

en allmän innebörd, så att möjlighet förelåge att vid skyldighetens tilllämpning

nyttiggöra de erfarenheter rörande föryngringsförhållandena å

ifrågavarande skogar, som framdeles kunde vinnas. Därjämte borde, i anslutning

till den omfattning reproduktionsskyldigheten erhållit i andra

skogsvårdslagar, denna skyldighet i den nya lagstiftningen fastställas att

avse vidtagandet av reproduktionsåtgärder såväl efter avverkning som efter

vissa genom naturförhållanden eller annorledes uppkomna skador å skogen.

Slutligen borde tillses, att skyldigheten icke bleve alltför betungande

för innehavarna av ifrågavarande skogar.

De synpunkter, som enligt kommissionens mening sålunda böra tagas i

betraktande vid utformningen av reproduktionsskyldigheten, har kommissionen

i allt väsentligt funnit tillgodosedda genom de föreskrifter, som finnas

upptagna i lappmarkslagen. Till närmare belysning härav har kommissionen

anfört, bland annat, följande:

Enligt lappmarkslagen ålåge det markägaren att vidtaga återväxtåtgärder

såväl efter avverkning som efter vissa å skogen inträffade skador. I fråga

örn den förra skyldigheten innehölle lagen bestämmelser, att, då efter verkställd

avverkning — vare sig denna skett för husbehov eller lill avsalu — behov

av återväxtåtgärder förelåge, markägaren hade alt vidtaga sådana åtgärder,

som erfordrades för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen

komme till stånd å det avverkade området. Av bestämmelsernas avfatlning

framginge, att vid avgörandet av frågan örn återväxten vore nöjaktig

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

eller ej hänsyn skulle tagas till de d avverkningsorten rådande naturförhållandena.

Den å det avverkade området uppkomna skogen skulle enligt lagen vidmakthållas

till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre vore att

räkna såsom plantskog. Reproduktionsskyldigheten hade sålunda i detta fall

bestämts på det sätt, att den kunde anpassas efter de olika skogsbiologiska förhållanden,

som förefunnes å olika avverkningstrakter. Såsom ytterligare säkerhet

för att skyldigheten i tillämpningen ej skulle bliva alltför kännbar för

markägaren hade skogsvårdsmyndigheten i lagen tillagts rätt att, därest den

däri stadgade reproduktionsskyldigheten skulle i särskilt fall bliva synnerligen

betungande, medgiva skälig begränsning av densamma. Vid utsträckande avsist

angivna bestämmelse att äga tillämpning i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna

borde med hänsyn till vikten att nöjaktig återväxt erhölles

efter företagna avverkningar å dessa skogar skogsvårdsmyndigheten beredas

möjlighet att i sådana fall, då begränsning av reproduktionsskyldigheten

enligt samma bestämmelse ägt rum, lämna understöd av allmänna

medel för utförande av de reproduktionsåtgärder, som utöver de markägaren

åliggande funnes påkallade för återväxtens betryggande. -— Vad beträffade

skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter skador å skogen innehölle

bestämmelserna i lappmarkslagen härutinnan, att, då skada uppkomma

i skog genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik

händelse eller genom åverkan, markägaren kunde åläggas att utföra åtgärder

för betryggande av återväxt efter skadan i principiellt samma omfattning

som efter avverkning. Skyldigheten vore dock i detta fall underkastad den

viktiga begränsningen, att, där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat

eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat

skadegörelsen, åtgärder för återväxtens betryggande ej finge fordras till större

kostnad än som motsvarade värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som

funnes kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom de kvarstående

träd, vilka blivit så skadade, att de ej borde bibehållas eller eljest

måste såsom hinderliga för betryggande av nöjaktig återväxt borttagas,

jämte den ersättning markägaren i anledning av skadan uppburit eller

kunnat uppbära. Härutöver hade i lagen skogsvårdsmyndigheten tillagts

befogenhet att, om nyssangivna skyldighet skulle för markägaren bliva

synnerligen betungande, medgiva skälig begränsning därav. Med hänsyn

till det sätt, varpå reproduktionsskyldigheten i förevarande fall sålunda bestämts,

torde densamma med fördel kunna vinna tillämpning även beträffande

de särskilda husbehovsskogarna. Det vore att märka, att skyldigheten

ej gällde skada, som uppstått genom betning av hemdjur. Enligt allmänna

skogsvårdslagen ålåge skogsägaren reproduktionsskyldighet även efter sådan

skada. Att i fråga om de särskilda husbehovsskogarna utsträcka reproduktionsskyldigheten

att jämväl omfatta skada, uppkommen genom betning

av hemdjur, funne sig kommissionen icke böra ifrågasätta, då det uppenbarligen

vore önskvärt, att i möjligaste mån enhetliga bestämmelser i förevarande

avseende gällde beträffande samtliga i lappmarkerna belägna enskilda

eller med enskilda jämförliga skogar.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommissionen föreslagit, att de i

lappmarkslagen upptagna reproduktionsbestämmelserna i princip förlänas

giltighet jämväl beträffande särskilda husbehovsskogar. Kommissionen har

emellertid härvid förutsatt, att även efter införande av reproduktionsplikt

i fråga om berörda skogar avverkningarna å dem komme att verkställas på

sådant sätt, att möjligheterna till erhållande av naturlig föryngring noggrant

tillvaratoges.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

27

Omläggning av skogsmark till annan användning.

Enligt husbehovsskogslagen må skogsmark å de särskilda husbehovsskogarna

i viss ordning omläggas till åker eller äng. För verkställande av sådan

omläggning erfordras tillstånd av länsstyrelsen. Innan fråga örn sadant tillstånd

prövas av länsstyrelsen, skall besiktning av det till omläggning avsedda

skogsområdet verkställas av vederbörande skogsstatstjänsteman eller kronobetjänt

eller av två trovärdiga män. Vid meddelande av tillstånd till omläggning

utsätter länsstyrelsen viss tid, inom vilken vid vite, som länsstyrelsen

bestämmer, omläggningsföretaget skall vara fullbordat.

Nu angivna bestämmelser har kommissionen funnit otillfredsställande i

flera avseenden. Kommissionen har härom anfört:

För nutida uppfattning syntes det ändamål, till vilket omläggning av skogsmark

enligt husbehovsskogslagen finge ske, vara alltför begränsat. Ej heller

kunde det anses nödigt att i alla fall kräva tillstånd av myndighet till omläggning

av skogsmark å här avsedda skogar. Slutligen kunde ifragasättas, huruvida

det vore lämpligt att genom vitesföreläggande framtvinga genomförande

av omläggningsföretag. t .... „.

I lappmarkslagen medgåves omläggning av skogsmark — förutom till aker

eller äng —- jämväl till trädgård, betesmark för varaktigt betesbruk, byggnadstomt,

väg eller annat liknande ändamål, varjämte medgivande lämnades

till sådan omläggning, som betingades därav, att jämlikt lagen den 22 juni

1921 (nr 378) om ströängars indragande till kronan bestämts, att vederlag

för ströäng, som indroges till kronan, skulle utgå medelst bekostande av odling

å visst område. Enligt lappmarkslagen erfordrades tillstånd av vederbörande

skogsvårdsmyndighet allenast till skogsmarks omläggande till betesmark för

varaktigt betesbruk eller äng. I alla andra fall ägde markägaren frihet att

utan föregående prövning av myndighet företaga omläggning av skogsmark.

Meddelade skogsvårdsmyndigheten enligt lagen tillstånd till omläggningsföretag

skulle myndigheten tillika bestämma tid för fullgörandet av de åtgärder,

som erfordrades för det avsedda ändamålet. Fullgjordes ej inom den bestämda

tiden vad sålunda förelagts, ägde på talan av skogsvårdsmyndigheten domstol

efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande av for markens

omläggning erforderliga åtgärder eller förordna örn markområdets återförsättande

i skogbärande skick och föreskriva vad därför skulle vidtagas. Med

avseende å det fall, att omläggningsföretag, vartill tillstånd av skogsvårdsmyndigheten

ej erfordrades, icke behörigen fullföljdes, innehölle lagen ej

några särskilda bestämmelser. Beträffande detta fall ägde emellertid de i

lagen upptagna föreskrifterna angående reproduktionsskyldighet tillämpning.

Dessa föreskrifter innebure, bland annat, att, om skogsvårdsmyndigheten

funne åtgärder för betryggande av återväxt jämlikt lagen vara påkallade å

det område, varå omläggningsarbeten pabörjats, skogsvårdsmyndigheten skulle

söka med markägaren eller den, som eljest vöre ansvarig för återväxtens betryggande,

träffa överenskommelse örn samtliga de åtgärder, som för nyss

berörda ändamål borde vidtagas, och örn den tid, inom vilken envar av dem

skulle vara fullgjord. Kunde ej överenskommelse träffas, hade skogsvårdsmyndigheten

att stämma in saken till domstol, som ägde föreskriva de åtgärder

för återväxtens betryggande, som av förhållandena påkallades, samt

förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skulle vara tullgjort.

De bestämmelser, som enligt det nu anförda gällde rörande omläggning av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

skogsmark å de under lappmarkslagen lydande skogarna, vore enligt kommissionens

mening väl ägnade att vinna tillämpning jämväl å de särskilda

husbehogsskogarna. I fråga om de husbehovsskogar, som hade karaktär av

skyddsskogar, kunde visserligen ifrågasättas, huruvida ej rätten till omläggning

borde i större utsträckning än i lappmarkslagen förutsatts göras beroende

av skogsvårdsmyndighetens tillstånd, men då de områden av husbehovsskogarna,

som kunde komma att tagas i anspråk för sådana ändamål, vartill

enligt lappmarkslagen omläggning kunde ske utan tillstånd, torde vara av

mycket ringa omfattning, hade kommissionen ej funnit nödigt att beträffande

nyssangivna skogar föreslå någon dylik begränsning av omläggnings
rätten.

''

-J£l

På grund av vad sålunda anförts bär kommissionen förordat, att beträffande

omläggning av skogsmark å de särskilda husbehovsskogarna i den nya lagstiftningen

upptoges bestämmelser av väsentligen samma innehåll som lappmarkslagens

motsvarande föreskrifter.

Myndighet för lagstiftningens handhavande m. m.

Jag torde härefter få övergå till frågan örn den myndighet, åt vilken handhavandet

av den ifrågasatta lagstiftningen lämpligen bör anförtros. Kommissionens

förslag i detta hänseende går såsom förut berörts ut därpå, att

domänstyrelsens befattning med de särskilda husbehovsskogarna skall upphöra

och dessa ställas under vederbörande skogsvårdsstyrelses tillsyn. Kommissionen

har såsom motivering härför anfört, bland annat, följande:

Skogsvårdsstyrelserna hade under de tre decennier, styrelserna utövat sin

verksamhet, tillvunnit sig allt större förtroende bland landets skogsägare och

styrelsernas verksamhetsområde hade under de senaste åren avsevärt utvidgats.

Genom 1932 års lappmarkslag hade även den övervägande delen av

de enskilda skogarna i lappmarkerna ställts under uppsikt av skogsvårdsstyrelserna

i Västerbottens och Norrbottens län. Den strävan, som genom lappmarkslagen

och vissa andra under senare år tillkomna skogslagar framträtt

att befria domänverket från dess befattning med skogar, som ej vore av statlig

karaktär, funne kommissionen välgrundad. I anslutning härtill vore det

önskvärt, att även de särskilda husbehovsskogarna, vilka vore av enskild

natur eller innehades av enskilda med sådan rätt, att de vore jämförliga med

enskilda skogar, överfördes från domänstyrelsens till nyssnämnda skogsvårdsstyrelsers

verksamhetområde. Skälen för en dylik ändring vunne tydligen

ökad styrka, därest den nya lagstiftningen rörande nyssnämnda skogar

utformades enligt de grunder, som kommissionen förordat och vilka i allt

väsentligt överensstämde med de regler, som upptagits i lappmarkslagen.

En överflyttning av de särskilda husbehovsskogarna från domänstyrelsens

till vederbörande skogsvårdsstyrelses tillsyn kommer självfallet att medföra

ökning av administrationskostnaderna för skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län. Kommissionen har beräknat denna merkostnad

till dels ett ärligt belopp av 23,900 kronor och dels därutöver för de två

första åren av den nya lagstiftningens giltighetstid ett årligt belopp av 18,800

kronor. Sistnämnda belopp avser huvudsakligen att täcka kostnaderna för

upprättande av avverkningsplaner enligt den nya lagstiftningens bestämmel
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

29

ser. Kommissionen har emellertid framhållit, att i sammanhang med den nu

ifrågasatta reformen det anslag, som under senare år anvisats såsom ersättning

till domänfonden för utgifter för tillsyn å kronoliemmansskogar samt

husbehovsskogar, borde nedsättas med det belopp, som avsåge ersättning för

tillsyn å särskilda husbehovsskogar. Detta belopp har av kommissionen

uppskattats till 12,350 kronor. De årliga merkostnaderna i anledning av kommissionens

förslag stanna alltså vid (23,900—12,350) 11,550 kronor. Ett

genomförande av kommissionens förslag medför även, enligt vad kommissionen

anfört, att vissa indragningar kunna verkställas inom domänverkets

personal. Kommissionen har på grundval av en av domänstyrelsen lämnad

uppgift beräknat, att en icke ordinarie assistent och en icke ordinarie kronojägare

till följd av reformen komma att bliva övertaliga. Såsom ersättning till

dessa tjänstemän har kommissionen upptagit ett årligt belopp av 2,508 kronor.

Den nya lagstiftningens form.

Kommissionen har uttalat, att enligt kommissionens mening den nya lagstiftningen

ej borde givas formen av en fristående lag, utan att lappmarkslagens

bestämmelser borde, med eventuellt erforderliga jämkningar, utsträckas

att äga tillämpning jämväl å de särskilda husbehovsskogarna. Kommissionen

bär vidare i detta sammanhang anfört följande:

De av kommissionen förordade grunderna för den nya lagstiftningen vore

avsedda att gälla även i fråga om de särskilda husbehovsskogar, som tillhörde

kronohemman och krononybygget Att äganderätten till dessa skogar alltjämt

tillkomme kronan, utgjorde enligt kommissionens mening ej något hinder

för deras inordnande under lappmarkslagen och ställande under uppsikt

av skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Den rätt till

skogarna, som innehades av vederbörande åbor, vore i mycket att jämställa

med äganderätt. Särskilt vore att märka, att enligt husbehovsskogslagen

skogarnas avkastning, i den mån denna överhuvud finge disponeras för annat

ändamål än husbehov, principiellt bomme åborna till godo. Abornas rätt

till skogarna kunde ock jämlikt gällande lagstiftning övergå till äganderätt

genom skatteköp eller skatteomföring. Statens utsikter att erhålla något ekonomiskt

utbyte av fastigheterna vore liksom statens äganderättsintressen i

övrigt numera mycket små. Endast för den händelse att vanhävd konstaterades

eller åbostammen utslocknade kunde ifrågavarande fastigheter återtagas

av staten. Att med hänsyn härtill i fråga om fastigheterna bibehålla

en särskild skogslagstiftning syntes ej vara motiverat. Ett inordnande av

ifrågavarande skogar under lappmarkslagen vore för övrigt till fördel även

för staten såsom ägare, då härigenom en mera rationell skötsel av skogarna

kunde vinnas än om dessa kvarstode under husbehovsskogslagen.

Kommissionens förslag till lagstiftning angående de samfällda husbehovsskogarna.

Kommissionens förslag i fråga örn de samfällda husbehovsskogarna innebär,

såsom förut berörts, att dessa skola inordnas under den av kommissionen

föreslagna lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Under

denna lag skola enligt kommissionens förslag hänföras, förutom de samfäll
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

da husbeliovsskogarna, jämväl besparingsskogarna i Kopparbergs och Gävleborgs

län samt allinänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län. Till

stöd för förslaget härutinnan har kommissionen framhållit att de samfällda

husbehovsskogarna vore såväl i rättsligt avseende som till sin skogliga karaktär

så likartade med allmänningsskogarna, att vården och förvaltningen

av båda dessa grupper skogar lämpligen borde handhavas efter i stort sett

samma regler.

Från kommissionens förslag i förevarande avseende hava, såsom förut

nämnts, två av de sakkunniga, byråchefen C. G. Cassel och hemmansägaren

Ernst Johansson, varit skiljaktiga. I ett vid kommissionens betänkande

1937: 29 fogat särskilt yttrande hava dessa två sakkunniga föreslagit, att de

samfällda husbehovsskogarna skulle i likhet med vad kommissionen förordat

i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna inordnas under lappmarkslagen.

För de skäl, som de sakkunniga anfört till stöd för detta förslag, har

jag redogjort förut i dag vid anmälan för Kungl. Maj:t av förslaget till lag

örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, och jag tillåter mig nu hänvisa

till denna redogörelse.

Yttranden över kommissionens förslag i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna.

I yttrandena över kommissionens förslag i fråga örn de särskilda husbehovsskogarna

har förslaget i stort sett vunnit allmän anslutning. Endast

i tre yttranden hava erinringar av mera principiell natur framförts mot förslaget.

Ur dessa yttranden må här återgivas följande:

Jägmästaren i Vilhelmina revir har ansett, att lappmarkslagens bestämmelser

rörande avverkningarnas omfattning icke i tillräcklig grad säkerställde

tillgången av husbehovsvirke å de särskilda husbehovsskogarna.

Speciella föreskrifter i sådant syfte borde därför i samband med de särskilda

husbehovsskogarnas införande under lappmarkslagen upptagas i denna.

Jägmästaren har till utveckling av sina synpunkter anfört, bland annat:

I stort sett syntes de särskilda husbehovsskogarna mycket väl kunna

inordnas under lappmarkslagen. Det vore dock nödvändigt, att tillgången

till husbehovsvirke tryggades, även om skogsvårdssynpunkterna därför måste

något tillbakasättas. I lagens 9 § 2 mom. föreskreves, att fastighet icke genom

avverkning finge komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog.

Härmed avsåges smärre hemman, där avverkningen bleve för liten för att

med behållning kunna utdrivas periodvis, varför i stället på en gång finge utsynas,

vad som med god skogsvård vore förenligt. Ett flertal husbehovsskogar

komme sannolikt att falla inom denna grupp. Det borde emellertid

framhållas, att skogsvårdsprinciperna ej finge drivas så långt, att hemmansägaren

för husbehovet icke finge kvar annat än utvecklingsbar skog. En sådan

situation kunde tänkas inträffa även på hemman av den storlek, att

utsyning skedde efter plan. Det vore därför önskvärt, att en bestämmelse

upptoges i 9 § lappmarkslagen av innehåll, att å särskild husbehovsskog

finge avverkning i regel icke medgivas i så stor utsträckning, att brist

på husbehovsvirke uppstode eller att utvecklingsbar skog annat än gall
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ringsvis måste anlitas för att erhålla sådant, övermogen och skadad skog

av sådan beskaffenhet, att den beräknades bliva förstörd innan den kunde

tagas i bruk för busbehovsändamål, finge dock avverkas.

Då det vore av stor vikt, att tillgången till busbehovsvirke tryggades,

borde, med hänsyn till vad nu föreslagits, följande bemärkas:

I 7 § lappmarkslagen föreskreves, bland annat, angående avverkningsplan,

att viss överårig skog samt äldre skog, som i högre grad hindrade

den yngre skogens utveckling, finge snarast avverkas. I kungörelse den 21

april 1933 med bestämmelser, bland annat, angående avverkningsberäkningens

uppgörande kallades denna skog realisationsförråd och vore (med

vissa reservationer) avsedd att avverkas omedelbart. Husbehovsskogarna

bestode till mycket stor procent av sådant virke.

Lappmarkslagen med dess snabba realiserande av den övermogna skogen

hade redan väckt ganska starka betänkligheter på grund av befarad framtida

virkesbrist, arbetsbrist och åtföljande sociala vådor. Man kunde därför

fråga sig, örn det vore lämpligt att utsträcka samma avverkningspolitik till

ännu flera skogar. Det vore därför önskvärt, att avverkningen icke skedde

så snabbt som förutnämnda kungörelse föreskreve. På grund av husbehovsskogarnas

ringa areal komme tillstånd till avverkning på många håll

att lämnas utan plan, men ett icke obetydligt antal vöre så stora eller hade

så stort virkesförråd, att plan borde upprättas. Det vore önskvärt, att särskilda

anvisningar utarbetades för avverkningsberäkning på husbehovsskogar

förslagsvis gående ut därpå att realisationsförrådet icke finge avverkas

omedelbart utan under 10—20 år och att ransoneringstiden finge utsträckas

ända till 50 år. Man kunde säga, att tillämpningsföreskrifter och anvisningar

i detta fall vore lika väl värda att uppmärksammas som själva lagen.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län och skogsägarnas riksförbund hava

ifrågasatt, om ej i sammanhang med det föreliggande förslagets genomförande

i lappmarkslagen borde införas en bestämmelse, varigenom skogsvårdsstyrelsema

erhölle rätt att, i de fall mera omfattande aterväxtatgärder

påkallades efter avverkning, fordra ställande av säkerhet för dessas utförande,

innan avverkning finge företagas.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har såsom skäl för sin framställning

anfört:

Ett av huvudmotiven för den ändrade lagstiftningen vöre, att å husbehovsskogarna

förefunnes övermogen och skadad skog i jämväl för lappmarksförhållanden

osedvanligt stor omfattning. Detta komme att föranleda

rätt stora engångsavverkningar. En följd härav bleve, att åtgärderna för

anskaffande av återväxt kunde bliva förhållandevis omfattande. Som dessa

åtgärder kunde påfordras först några är efter avverkningen, kunde befaras,

alt inkomsten från denna helt disponerats till annat ändamål, da åtgärderna

skulle utföras, så att svårigheter kunde uppsta att fa dem verkställda. För

att förebygga detta borde, i likhet med vad som stadgades i allmänna

skogsvårdslagen, skogsvårdsstyrelsen tillerkännas rätt att, i de fall återväxtåtgärder

kunde beräknas bliva mera omfattande, fordra ställande av säkerhet

till visst belopp, innan avverkning finge företagas. Ett sådant stadgande

syntes så mycket mera påkallat, som många av dessa husbehovsskogar på

grund av sin belägenhet och storlek torde komma alt medgivas avverkning

utan plan, varigenom ett än större engångsbelopp komme att la uttagas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Yttranden över kommissionens förslag i fråga örn de samfällda hus
behovsskogarna.

I yttrandena över kommissionens förslag i fråga örn de samfällda husbehovsskogarna

hava de myndigheter och korporationer, som yttrat sig härom,

så gott som undantagslöst anslutit sig till den mening, som hävdats av herrar

Cassel och Johansson. För innehållet av dessa yttranden har jag förut i dag

redogjort vid anmälan för Kungl. Maj:t av förslaget till lag örn allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna, och jag hänvisar nu till denna redogörelse.

Departements- Till de av kommissionen förordade grunderna för den nya lagstiftningen röchefen.

rande de särskilda husbehovsskogarna kan jag helt ansluta mig. Förslaget

synes på ett tillfredsställande sätt hava löst frågan om vården av dessa skogar.

Kommissionens förslag i fråga om de samfällda husbehovsskogarna kan jag

däremot ej biträda. Av skäl, som jag förut denna dag framlagt vid anmälan

för Kungl. Majit av förslaget till lag örn allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna, anser jag, att jämväl de samfällda husbehovsskogarna böra införas

under de bestämmelser, som skola gälla för de särskilda husbehovsskogarna.

Dessa bestämmelser lära i allo med fördel kunna tillämpas även i fråga om

de samfällda husbehovsskogarna. Någon sådan skillnad i skogsbiologiskt avseende

mellan berörda skogar föreligger icke, att olika regler rörande skogarnas

vård skulle vara av behovet påkallade.

Till kommissionens förslag i fråga om husbehovsskogarna torde jag i övrigt

få knyta följande påpekanden och erinringar.

De av kommissionen förordade stadgandena rörande avverkning för avsalu

å de särskilda husbehovsskogarna ansluta sig till lappmarkslagens bestämmelser

i ämnet. Såsom framgår av vad kommissionen anfört hava husbehovsskogslagens

avverkningsregler medfört ett ur skogsvårdssynpunkt olämpligt

sparande av gammal och övermogen skog. Att denna skog enligt de

föreslagna bestämmelserna får avverkas och lämna plats för yngre och bättre

bestånd är uppenbarligen till gagn för skogarnas ägare. Emellertid vill jag

i likhet med kommissionen understryka vikten av att den möjlighet att verkställa

ett snabbare uttag av skogen, som de nya bestämmelserna medgiva,

begagnas med försiktighet. Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, i lappmarkslagen

nu upptaga speciella bestämmelser härom allenast såvitt angår husbehovsskogarna,

anser jag emellertid icke lämpligt. Det torde böra övervägas,

huruvida icke frågan om upptagande av restriktivare avverkningsbestämmelser

beträffande skogarna i lappmarkerna jämte vissa andra skogslagstiftningsspörsmål

med avseende å dessa skogar böra göras till föremål för särskild

undersökning.

Även i fråga om avverkning för husbehov torde de nu förordade bestämmelserna

innefatta en ändamålsenlig lösning. Genom dessa bestämmelser

lämnas skogsvårdsmyndigheten större befogenhet än vad nu är fallet att ingripa

mot olämpliga husbehovsavverkningar. Särskilt vill jag framhålla be
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

33

tydelsen av att skogsvårdsmyndigheten enligt förslagets föreskrifter äger

möjlighet att till skyddande av återväxten förbjuda avverkning till husbehov.

Avsaknaden av bestämmelser avseende säkerställandet av återväxten å husbehovsskogarna

torde, såsom förut framhållits, vara en av de mest framträdande

bristerna i husbehovsskogslagen. Lämpligheten av att dylika bestämmelser

upptagas även rörande husbehovsskogarna torde ej kunna ifrågasättas.

För skogsvården å husbehovsskogarna lärer, på sätt kommissionen framhållit,

införandet av reproduktionsskyldighet medföra ej oväsentliga fördelar. Genom

att en dylik skyldighet förefinnes möjliggöres att medgiva större avverkningar

av gamla och oväxtliga bestånd, varigenom dessa kunna snabbare än

eljest varit möjligt ersättas med nya och växtkraftiga. För skogsägarna är

detta uppenbarligen en ekonomisk fördel. Bestämmelserna rörande omfattningen

av den föreslagna reproduktionsskyldigheten synas mig lämpligt avvägda.

Desamma ansluta sig till vad för närvarande gäller beträffande flertalet

övriga enskilda skogar i lappmarkerna. Emellertid vill jag i likhet

med kommissionen framhålla betydelsen av att även efter införandet av reproduktionsplikt

i fråga om husbehovsskogarna avverkningarna å dem komma

att verkställas på sådant sätt, att möjligheten till erhållande av naturlig

föryngring noggrant tillvaratages.

Mot det föreslagna överförandet av husbehovsskogarna från domänverket

till skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde torde intet vara att erinra.

Inom skogslagstiftningen har under senare år framträtt en strävan att befria

domänverket från befattningen med enskilda eller därmed jämställda skogar.

Den nu förordade anordningen innebär alltså endast ett fullföljande av

tidigare lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande område.

I likhet med kommissionen anser jag, att den nya lagstiftningen icke bör

givas formen av en fristående lag utan att bestämmelserna i lappmarkslagen

böra med erforderliga jämkningar utsträckas att tillämpas även å husbehovsskogarna.

Jag ansluter mig ock till kommissionens uppfattning, att den

omständigheten, att äganderätten till de husbehovsskogar, som höra till kronohemman

och krononybyggen, tillkommer kronan, icke utgör något hinder mot

skogarnas inordnande under lappmarkslagen och ställande under skogsvårdsstyrelsernas

tillsyn.

I sammanhang med genomförandet av den nu förordade lagstiftningen

torde lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden böra upphävas.

Även de i nämnda lag upptagna bestämmelserna rörande de samfällda husbehovsskogarnas

förvaltning böra sålunda sättas ur kraft. Såsom jag förut

denna dag framhållit vid anmälan för Kungl. Maj:t av förslaget till lag om

allmänninsskogar i Norrland och Dalarna, torde förvaltningen av de samfällda

husbehovsskogarna med fördel kunna handhavas med tillämpning av

föreskrifterna i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) örn förvaltning av bysamfällighctcr

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Några

särskilda förvaltningsbestämmelser härutöver lära icke vara erforderliga.

Den i vissa yttranden gjorda hemställan om upptagande i lappmarkslagen

av bestämmelser rörande ställande av säkerhet, då mera omfattande återväxt
Bihang

lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 268.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

åtgärder erfordras efter företagen avverkning, anser jag beaktansvärd. Då

emellertid frågan om lappmarkslagens komplettering i berörda avseende bör

prövas beträffande samtliga under lagen lydande skogar i ett sammanhang,

finner jag denna fråga icke nu bör upptagas till övervägande, utan på sätt

jag förut anfört, göras till föremål för särskild utredning.

Att ett genomförande av den nu förordade lagstiftningen kommer att medföra

behov av ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och

Norrbottens län torde vara oundvikligt. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen

av skäl, vilka jag senare kommer att närmare beröra, icke torde böra

träda i kraft förrän den 1 januari 1939 och då det i riksstaten upptagna anslaget

till skogsvårdens befrämjande avser medelåtgången under det kalenderår,

vars senare hälft ingår i det budgetår, för vilket medel anvisas, inträder

behovet av ökade anslag först budgetåret 1939/1940. Till följd härav lärer

anslagsfrågan icke nu böra upptagas till avgörande. De av kommissionen

verkställda beräkningarna torde emellertid kunna godtagas såsom ägnade

att giva en i huvudsak riktig föreställning angående de ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna,

som bliva av behovet påkallade. Möjligen lärer någon ökning

av det ifrågasatta beloppet för skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län

bliva erforderlig med hänsyn till att jämväl de samfällda husbehovsskogarna

skola överföras till skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde. Frågan om indragning

av den personal, som genom domänverkets befrielse från skyldigheten

att öva tillsyn över husbehovsskogarna blir övertalig, bör däremot underställas

1938 års riksdag. Jag torde sedermera få återkomma till spörsmålet

rörande personalindragningen.

I enlighet med nu angivna grunder har departementets förslag till lag om

ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lappmarkslagen utarbetats.

Jag övergår nu till att redogöra för de särskilda bestämmelserna i detta

förslag.

Speciell motivering.

2 §.

1 mom. Såsom följd av förslaget att införa husbehovsskogarna under lappmarkslagen

har bestämmelsen i 2 § 1 mom. punkt 2 lappmarkslagen, enligt

vilken husbehovsskogarna skola vara undantagna från lagens tillämpning,

uteslutits. I samband härmed har stadgandet i 2 § 1 mom. punkt 3 underkastats

viss jämkning samt punkterna 3—6 i samma moment erhållit ändrad

numrering. Därjämte har på grund av det förut denna dag till lagrådet

remitterade förslaget till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

företagits en omredigering av första punkten i detta moment.

2 mom. De ändringar, som föreslagits beträffande 1 morn., hava föranlett

en mindre jämkning i förevarande moment.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

4 §•

Enligt lappmarkslagen äro vissa rättigheter och skyldigheter förenade med

äganderätt till fast egendom. Sådana rättigheter och skyldigheter angivas i

7 § 3 och 4 morn., 10 § 3 morn., 13 § 1 morn., 15—21 §§ samt 22 § 2 mom.

av lagen. Därest i enlighet med vad förut förordats husbehovsskogar å kronohemman

och krononybyggen inordnas under lagen, torde åbo å dylikt hemman

eller nybygge i avseende å rättigheter och skyldigheter, som nyss sagts,

böra vara likställd med ägare. En bestämmelse härom har upptagits såsom

ett första stycke i denna paragraf. Bestämmelsen är likalydande med stadgandet

i 4 § första stycket av kommissionens förslag.

I andra stycket har inrymts det nuvarande stadgandet i paragrafen.

6 §.

Såsom andra stycke i denna paragraf har upptagits en bestämmelse om

rätt för skogsvårdsstyrelsen att, där sådant finnes vara av nöden, till skydd

för återväxten å särskild eller samfälld husbehovsskog meddela förbud mot

avverkning till husbehov inom visst område av skogen. Bestämmelsen överensstämmer

med stadgandet i 6 § andra stycket av kommissionens förslag,

dock att i departementsförslaget skogsvårdsstyrelsens berörda befogenhet utsträckts

att avse, förutom särskilda, jämväl samfällda husbehovsskogar.

9 §•

I 9 § lappmarkslagen angives den omfattning, vari avverkning till avsalu

må medgivas av skogsvårdsstyrelsen i fråga om de under lagen lydande skogar.

Paragrafen innehåller olika regler i detta avseende allteftersom tillstånd

till avsaluavverkning meddelas enligt avverkningsplan eller ej. I förra fallet

skall tillståndet regelrätt avse den avverkning, som belöper å en tid av fem

år. Undantag från denna regel äger dock rum i det fall, att avverkning i

mindre omfattning äskas. I senare fallet må, såvitt fråga är örn skog, vilken

icke är att anse såsom yngre, avverkning medgivas på en gång i så stor utsträckning,

som med skogens återväxt är förenligt, dock med iakttagande,

att, därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest

en god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må komma

att för framtiden lida brist på husbehovsskog enligt ortens förhållanden.

I det föregående har förutsatts, att nu angivna stadganden vid husbehovsskogarnas

inordnande under lappmarkslagen skola förlänas tillämpning även

å dessa skogar.

Kommissionen har under förevarande paragraf upptagit till diskussion frågan,

huruvida nämnda stadganden borde givas tillämplighet å de särskilda

husbehovsskogar, som tillhöra kronohemman eller krononybyggen under

stadgad åborätt. Kommissionen har härutinnan i huvudsak anfört följande:

Kommissionen hade ej lämnat obeaktat, att fara för missbruk av den i 9 §

lappmarkslagen medgivna avverkningsrätten skulle kunna uppstå därigenom,

att åbo, som på grund av vanhävd eller underlätet fullgörande av byggnadschef

odlingsskyldigheter stöde inför utsikten att nödgas frånträda åbofastig
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

heten, enligt paragrafens bestämmelser skulle äga utverka sig tillstånd till

avsaluavverkning i betydande omfattning å fastighetens skog och sålunda

från denna till förfång för kronan eller ny åbo bereda sig en ej avsedd förmån.

Denna fara torde emellertid ej böra överskattas. Redan under tillämpningen av

husbehovsskogslagen, som medgåve åbo å kronohemman eller krononybygge

samma rätt till avsaluavverkningen som ägare av skattehemman, hade en dylik

fara förelegat, men såvitt för kommissionen vore känt hade missbruk från

åbornas sida av sagda rätt under lagens giltighetstid ej i nämnvärd omfattning

förekommit. Enligt vad för kommissionen upplysts hade vederbörande

skogsstatstjänstemän ansett sig befogade att, där krononybygge ej av åbon

tagits i bruk eller i fråga om sådant nybygge föreskrivna odlings- eller byggnadsskyldigheter

i högre grad eftersatts, vägra av åbon begärd utsyning till

avsalu. Denna praxis funne kommissionen välgrundad. Därest de särskilda

husbehovsskogarna infördes under lappmarkslagen, torde en liknande befogenhet

få anses tillkomma skogsvårdsstyrelsen. Rätt att vägra tillstånd till

avsaluavverkningen borde anses föreligga även då åbo å kronohemman gjort

sig skyldig till uppenbar vanhävd av hemmanet. Med hänsyn härtill och då

i nu angivna fall domstol på talan av kronan ägde förklara åbons rätt till

hemmanet eller nybygget förverkad, syntes tillräcklig anledning ej föreligga

att vid inordnande under lappmarkslagen av de särskilda husbehovsskogarna

föreslå inskränkning i rätten till avsaluavverkning å dylika skogar, tillhörande

kronohemman eller krononybyggen under stadgad åborätt.

De av kommissionen anförda synpunkterna hava i två yttranden föranlett

vissa erinringar.

Jägmästaren i Arjeplogs revir har sålunda i nu förevarande hänseende anfört

i huvudsak följande:

Skogslagkommissionen hade ej ansett nödigt att genom ändring i 9 § lappmarkslagen

förebygga ej önskvärd avverkning till avsalu å de särskilda husbehovsskogarna

med hänsyn till att odlings- och byggnadsskyldigheterna å ett

mycket stort antal av dessa fastigheter ej fullgjorts. Kommissionen stödde

sin uppfattning härutinnan på att skogsstatstjänstemännen vägrat utsyning i

dylika fall och att skogsvårdsstyrelsen komme att intaga samma ståndpunkt.

Den fara för ett obehörigt utnyttjande av skogen, innan skatteomföring skett,

som hittills förelegat, komme sålunda att kvarstå. Med ett försiktigt handhavande

av den fria utsyningen för avsalu vore kanske faran ej så stor, men

det borde observeras, att av de 193 krononybyggena inom Arjeplogs revir vore

endast ett fåtal skatteomförda, och av allt att döma måste en del av dem

återgå till kronan till följd av eftersatta byggnads- och odlingsskyldigheter.

Berörda förhållande medförde, att möjligheterna till utövande av en rationell

skogsvård på ett avsevärt antal av krononybyggena ej förefunnes. En fortsatt

besparing av överårig skog åtskilliga år framåt bleve följden av den beskärda

dispositionsrätten till skogen. Stundom inträffade fall, att knappast någon

ägare funnes till exempelvis utfälld skog vid vägbyggen genom sådana fastigheter,

där åbon ej haft eller hade någon avsikt att fullgöra sina åboskyldigheter.

Mycket hade vunnits, om sådana bestämmelser hade utformats, att

influtna medel vid saluförsäljningar från ej i bruk tagna nybyggen tillsvidare

fonderats tills åbo- eller äganderätten genom utförda arbeten på

krononybyggena tryggats. Som lagstiftningen eller rättare sagt tillämpningen

av denna nu gestaltats, komme skogsvården att eftersättas en avsevärd tid

framåt genom uteblivna avverkningar av överårig skog.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

37

Jägmästaren i Vilhelmina revir har uttalat, bland annat, följande:

I fråga om kronohemman och krononybyggen förelåge en fara för missbruk

av bestämmelserna i 9 § lappmarkslagen, vilken fara även påpekats av kommissionen.

En åbo, som ej fullgjort sina skyldigheter eller vanhävdat sitt

hemman, kunde nämligen till förfång för kronan eller ny åbo uttaga en större

saluavverkning. Kommissionen hade emellertid ansett, att denna fara ej borde

överskattas, enär åbo redan enligt lagen av 1909 hade viss rätt till saluavverkning,

vilken rätt veterligen ej missbrukats. Det borde däremot påpekas, att

utsyningarna enligt 1909 års lag egentligen endast avsåge inbesparat husbeliovsvirke

och alltså vore relativt små, under det att enligt lappmarkslagen

det kunde bliva fråga om utsyning på en gång av kanske 50—60 procent av

virkesförrådet ( realisationsförrådet). Ett sådant förhållande kunde fresta

en åbo att taga ut utsvningen och sedan lämna hemmanet. Därför föresloges,

att åbo endast finge söka och erhålla utsyning i den omfattning vederbörande

länsstvrelse medgåve. Sådant medgivande kunde lämnas för viss tid, för viss

kubikmassa eller, i fråga örn hemmen där skyldigheterna vore fullgjorda, tills

vidare och återtagas, om hemmanet började vanhävdas. Ett tillägg härom

kunde upptagas i 4 § av lappmarkslagen.

Kommissionen hade ifrågasatt, om icke skogsvårdsstyrelse kunde vägra åbo

utsyning, om han uppenbarligen vanhävdat hemmanet eller ej fullgjort föreskrivna

skyldigheter, i likhet med vad som understundom praktiserats av

vissa skogsstatstjänstemän. Det vore emellertid att märka, att därvid hade

det rört sig om en statens tjänsteman gentemot en statens egendom, vartill

komme, att utsyningsvägran även varit betingad av husbehovsskogslagens

stränga krav på husbehovsprincipen. Ett liknande förfarande skulle vara

en för skogsvårdsstyrelsens egentliga verksamhet främmande uppgift, som

för övrigt med nyss föreslagna ändring av 4 § skulle bliva obehövlig.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande förklarat sig icke kunna tillmäta de av

jägmästaren i Vilhelmina revir uttalade farhågorna någon avgörande betydelse

och förty tillstyrkt förslaget oförändrat.

De betänkligheter, som två jägmästare framfört mot kommissionens för -Departementsslag

att tillämpa lappmarkslagens avverkningsregler å liusbehovsskogar, c e,e

som tillhöra kronohemman eller krononybyggen under stadgad åborätt,

torde — även om de ej kunna frånkännas visst fog — ej böra föranleda

ändring i förslaget. Såsom kommissionen framhållit bör efter nya lagens

ikraftträdande skogsvårdsstyrelsen anses äga samma befogenhet, som nu

tillkommer skogsstatstjänstemännen nämligen att, där krononybygge ej av

åbon tagits i bruk eller föreskrivna odlings- eller byggnadsskyldigheter

i högre grad eftersatts eller i fråga om kronohemman uppenbar vanhävd

föreligger, vägra utsyning till avsalu. Det är ock att märka, att åbons rätt

till hemmanet eller nybygget, då nyssberörda förhållanden föreligga, kan

förklaras förverkad och hemmanet eller nybygget sålunda återtagas av kronan.

Nu omförmälda möjligheter torde, såsom kommissionen framhållit,

innebära, att fullt effektiva åtgärder kunna vidtagas till skydd för kronans

eller ny åbos intressen vid meddelande av avverkningstillstånd å ifrågavarande

skogar.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

13 § 1 mom.

Den i 6 § införda bestämmelsen har föranlett en mindre jämkning i

första stycket av detta moment.

övriga i lappmarkslagen upptagna bestämmelser finner jag utan ändring

kunna utsträckas att gälla även husbehovsskogarna. I fråga om de viktigare

av dessa bestämmelser hänvisar jag härvid till vad jag förut anfört.

övergångsbestämmelser.

Den nya lagen bör på sätt jämväl kommissionen framhållit lämpligen träda

i kraft vid en tidpunkt, då utsyning å de särskilda husbehovsskogarna ej äger

rum eller verkställes i blott mindre omfattning. Med hänsyn härtill har i

departementets förslag sagda tidpunkt bestämts till den 1 januari 1939.

Emellertid bör första punkten i 2 § 1 mom. av lagen icke träda i kraft

förrän den 1 januari 1940, från och med vilken dag lagen örn allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna skall börja vinna tillämpning.

Andra stycket bland övergångsbestämmelserna angiver de författningar,

som skola upphävas genom nya lagen. Stycket ansluter sig till kommissionens

förslag, dock att ifrågavarande författningar enligt departementets

förslag skola upphävas, ej allenast såsom kommissionen föreslagit i vad

de gälla särskilda husbehovsskogar utan i sin helhet. Vad särskilt angår

den i 7 § husbehovslagen intagna bestämmelsen, att samfälld husbehovsskog

ej må förminskas, anser jag — i överensstämmelse med vad jag i dag

härom yttrat vid anmälan för Kungl. Maj:t av förslaget till lag örn allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna — upptagande i den nya lagstiftningen

av sagda bestämmelse ej vara av behovet påkallat.

I tredje stycket bland övergångsbestämmelserna hava under 1)—4) införts

vissa föreskrifter med avseende å tillämpningen av lappmarkslagen å

de särskilda och samfällda husbehovsskogarna. Föreskrifterna överensstämma

med motsvarande stadganden i kommissionens förslag, dock att föreskrifterna

hava avseende, ej allenast, såsom kommissionen föreslagit, å de

särskilda utan jämväl å de samfällda husbehovsskogarna.

I fjärde stycket bland övergångsbestämmelserna har upptagits ett stadgande

örn rätt att under tiden från nya lagens utfärdande intill den 1 januari

1939 påkalla utsyning enligt 5 § husbehovslagen, ändå att den i sagda paragraf

stadgade tid ej förflutit från det sådan utsyning senast begärdes.

Med avseende å denna bestämmelse vill jag till en början erinra, att därest

skogstillgången å särskild husbehovsskog i andra fall än i 3 och 4 §§ husbehovslagen

sägs kommer att överstiga vad med tillämpning av en uthållig

skogshushållning för gårdens behov erfordras, sådant överskott enligt 5 §

samma lag må efter utsyning och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman

av ägaren eller åbon avverkas med rätt till fritt förfogande över virket

annorledes än till gårdens behov. Utsyning varom nu sagts må emellertid,

enligt vad i 5 § vidare föreskrives, ej påkallas oftare än vart femte år.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I särskilda under år 1937 till domänstyrelsen inkomna ansökningar hava

fyra innehavare av krononybyggen anhållit om utsyning å till nybyggena hörande

skog. Domänstyrelsen har med överlämnande av ansökningarna i skrivelse

till Kungl. Majit den 17 november 1937 anfört:

Skogarna till berörda fyra krononybyggen folie under husbehovsskogslagens

bestämmelser. Jämlikt 5 § i lagen vore sökandena icke berättigade att

erhålla utsyning förrän år 1939. Å samtliga ifrågavarande husbehovsskogar

förefunnes ett relativt stort överskott av avverkningsmogen, delvis övermogen

skog. Då ett fortsatt överhållande av dylik skog, utöver vad som på grund

av virkesförrådets sammansättning kunde vara nödvändigt för tillgodoseende

av beräknat behov av husbyggnadsvirke, icke vore förenligt med god

skogsvård och då förhållandevis gynnsamma försäljningspriser kunde erhållas

under vintern, ansåge domänstyrelsen sig böra ifrågasätta, huruvida

de begärda utsyningarna likväl kunde av Kungl. Majit bifallas i avvaktan

på tillkomsten av ändrade lagbestämmelser för de särskilda husbehovsskogarna.

Så länge bestämmelsen i 5 § husbehovslagen äger gällande kraft torde Departemeräs.

de begärda utsyningarna icke kunna medgivas tidigare än fem år efter se- c e en‘

naste utsyningen eller enligt vad i ärendet upplysts under år 1939. Då emellertid

de önskemål, som kommit till uttryck i ansökningarna, enligt min

mening äro berättigade, har jag i departementsförslaget bland övergångsbestämmelserna

till den nya lagen låtit upptaga förut angivna stadgande.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1

mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, vilket förslag

är av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade författningsförslaget,

har här uteslutits.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 mars

1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 21 mars 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 25 februari 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 4 och

6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsrådet B. Fallenius.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 268.

41

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 31 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg.

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp,

lagrådets den 30 mars 1938 avgivna utlåtande över det den 25 februari 1938

till lagrådet remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2, A och 6 §§

samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens låns lappmarker med flera områden;

därvid föredraganden hemställer — under framhållande att proposition i

ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan hinder

av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade

tid gått till ända — att nämnda förslag, som av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Ros.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 268.

■1

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:373 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 4 och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1938:375 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av viss personal vid domänverket. a1 i texten
  3. JoU 1938:92 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2, U och 6 §§ samt 13 § 1 mom. lagen den 10 juni 1932 s. 1 i texten
  4. JoU 1938:94 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående indragning av viss personal vid domänverket. s. 1 i texten