Angående åtgärder för vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens län förseende med husbehovsvirke
1938-03-31 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:269, Angående åtgärder för vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens län förseende med husbehovsvirke
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
1
Nr 269.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åtgärder för
vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens län
förseende med husbehovsvirke; given Stockholms slott
den 31 mars 1938.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för jordbruksdepartementet statsrådet Pehrsson-Bramstorp anför:
Den 20 juni 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla dels en utredningsman för att i enlighet med de av departementschefen
i anförande till statsrådsprotokollet samma dag angivna
riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag beträffande vissa skogslagstiftningsfrågor
och dels i mån av behov sakkunniga personer att med
utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 28 juni 1935
såsom utredningsman hovrättsrådet i Svea hovrätt T. W. G. Sjöfors. Att
såsom sakkunniga med honom deltaga i överläggningar rörande fråga örn
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 269. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 269-
ny lagstiftning för husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens län utsåg
departementschefen den 20 juli 1936, dåvarande byråchefen i domänstyrelsen
C. G. Cassel, länsjägmästaren i Västerbottens län K. E. Kallin, dåvarande
ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren P. J. Näslund
i Åsele samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören O.
W. Lövgren i Boden. Utredningsmannen och de sakkunniga, vilka antagit benämningen
skogslagkommissionen, avgåvo den 23 december 1936 betänkande
med förslag till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar m. m. (Statoff.
utr. 1937: 5). Över betänkandet hava efter remiss yttranden avgivits av
kammarkollegiet, domänstyrelsen jämte vederbörande skogsstatstjänstemän,
statskontoret, riksräkenskapsverket, kommunikationsverkens lönenämnd
samt länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Västerbottens och Norrbottens län, landstingets i Västerbottens
län förvaltningsutskott, ävensom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, Norrlands skogsvårdsförbund, skogsägarnas riksförbund samt
ett stort antal delägare i nämnda skogar.
I förenämnda betänkande har skogslagkommissionen framlagt — förutom
förslag till lagstiftning rörande de särskilda husbehovsskogarna — förslag
till åtgärder för att förse vissa av de fastigheter, vartill berörda skogar höra
och vilka till följd av skogarnas dåliga beskaffenhet sakna nödigt virke för
husbehov, med sådant virke. I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln,
punkt 194, har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att i avbidan på den
proposition i ämnet, som kunde bliva riksdagen förelagd, till kostnaderna för
dylika åtgärder för budgetåret 1938/1939 beräkna ett reservationsanslag av
4.000 kronor. Jag torde nu få underställa Kungl. Maj:t nyssnämnda förslag.
Innan jag närmare ingår på förslaget, torde jag emellertid något få beröra
tillkomsten av husbehovsskogarna samt de för dem gällande bestämmelser.
Avvittringen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker påbörjades
under 1870-talet, sedan stadga därom utfärdats den 30 maj 1873 (nr 26). Till
följd av avfattningen av de i stadgan upptagna reglerna för beräkningen av
de skogsanslag, som vid avvittringen skulle tilldelas hemman och nybyggen,
blevo dessa anslag i allmänhet av betydande storlek. Skogarna å de avvittrade
hemmanen och nybyggena kommo på grund härav att bliva begärliga
spekulationsobjekt för den vid denna tid uppblomstrande trävaruindustrien.
I syfte att stävja denna utveckling, som ansågs innebära ett hot mot den
självägande bondeklassen, avbrötos avvittringarna och vidtogos åtgärder för
utarbetande av nya föreskrifter i ämnet. Dylika föreskrifter meddelades sedermera
dels genom lagen den 5 juni 1909 (nr 43 s. 1) angående husbehovsskogar
inom vissa områden och dels genom kungörelsen samma dag (nr 54),
innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. I sistnämnda kungörelse upptogos
föreskrifter rörande avsättande av husbehovsskogar.
I kungörelsen — som enligt sin ingress ägde tillämpning allenast inom de
områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
3
vilka avvittringsutslag då ännu icke meddelats av vederbörande länsstyrelse
— föreskrevs i detta hänseende, att av skogsanslag tillkommande hemman
och nybyggen skulle viss del utläggas för tillgodoseende av nödigt husbehov.
Återstoden skulle för varje avvittringslag avsättas till allmänning att för delägarnas
gemensamma nytta förvaltas i enlighet med de grunder, som av
Kungl. Maj:t bestämdes. Den för husbehov avsedda delen av skogsanslagen
skulle utläggas särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i
förhållande till dess mantal (särskild husbehovsskog), dock att, där i viss
trakt hinder mötte att utlägga all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken
i närheten av inägorna, viss i förhållande till mantalet bestämd andel
av denna skogsmark skulle utläggas gemensamt för två eller flera brukningsdelar
(samfälld husbehovsskog). Husbehovsskogsanslaget finge ej utan
Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall sättas högre än till 550 hektar
medelgod skogsmark för mantal vid avvittring nedom odlingsgränsen och
till 800 hektar medelgod skogsmark vid avvittring ovan odlingsgränsen. Angående
avvittring av sådan lägenhet ovan odlingsgränsen, som blivit utan
vederbörligt tillstånd anlagd eller för vilken vid upplåtelsen meddelade föreskrifter
angående byggnads- eller odlingsskyldighet icke blivit behörigen
fullgjorda (inhysingslägenhet), stadgades i kungörelsen, att, där innehavaren
verkställt sådana arbeten eller eljest nedlagt sådana kostnader, att han
efter prövning av länsstyrelsen funnes vara förtjänt att bibehållas vid lägenheten
samt länsstyrelsen prövade detta kunna tillåtas utan åsidosättande av
vederbörande ägares eller åbors eller av nomadlapparnas intressen, särskilt
område av såväl inägor som husbehovsskog skulle åt lägenheten vid avvittringen
i mån av tillgång utläggas, dock att i intet fall område finge tilldelas
inhysingslägenhet, som innehades av bolag eller av den, som icke vore mantalsskriven
inom socknen. Inhysingslägenhet skulle icke skattläggas och
finge icke erhålla mera husbehovsskog än som tilldelades hemman av motsvarande
storlek i samma trakt, ej heller andel i samfälld husbehovsskog.
I enlighet med föreskrifterna i nämnda kungörelse hava enligt vad kommissionen
uppgivit avsatts 1,220 särskilda husbehovsskogar med en sammanlagd
areal av 183,896 hektar skogsmark, därav 81,495 hektar utgjorde
produktiv skogsmark.
Gällande bestämmelser rörande husbehovsskogarnas vård och disposition
finnas upptagna i förenämnda lag den 5 juni 1909. I denna upptagas, bland
annat, föreskrifter rörande tilldelning av virke till ägare eller åbo av fastighet
med särskild husbehovsskog, i de fall att å sådan skog skulle saknas tillgång
till nödigt husbehovsvirke. Härutinnan föreskrives i 3 § tredje stycket
av lagen, att, därest vid tillträdet efter fullbordad avvittring av de nya ägolotterna
å särskild husbehovsskog för gårdens behov erforderlig skogstillgång
saknades, ägaren eller åbon skulle vara berättigad att, där anmälan gjordes
hos vederbörande skogsstatstjänsteman sist inom ett år efter tillträdet, till
fyllande av bristen å närmaste avvittring^laget tillhöriga allmänningsskog
erhålla utsyning av för gårdens behov erforderligt virke att efter verkställd
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 269.
stämpling under viss av utsyningsförrättaren bestämd tid uttagas. Dylik
tilldelning av virke skulle dock icke enligt vad i sista stycket av paragrafen
föreskrevs få ske till ägare av inhysingslägenhet.
Nyssberörda stadgande i tredje stycket av 3 § angående extra tilldelning
av virke tillkom enligt vad kommissionen upplyst på sin tid för att förhindra
orättvisor vid skogstilldelningen i samband med avvittringen. Det kunde
nämligen inträffa, att virkesförrådet å en till viss fastighet utlagd husbehovsskog
till huvudsaklig del bestod av ung och medelålders skog, så att tillgången
på husbehovsvirke under en följd av år blev otillräcklig för fastigheten.
I dylikt fall ansågs fastighetens ägare eller åbo böra tillerkännas rätt att erhålla
fyllnad i husbehovet å lämpligt belägen allmänningsskog. Stadgandet
utgjorde sålunda på sätt kommissionen framhållit i viss mån en motsvarighet
till den då gällande skiftesstadgans bestämmelser om skogslikvid.
Sedan efter fullbordad avvittring tillträde av de särskilda husbehovsskogarna
ägt rum, verkställdes i vissa fall på begäran av vederbörande ägare eller
åbor utsyningar enligt förenämnda bestämmelse i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen.
Dylika utsyningar företogos enligt vad kommissionen upplyst
till förmån för 124 fastigheter, därvid utsynades sammanlagt omkring
19,000 kubikmeter virke. Emellertid underläto flerstädes innehavare av
fastigheter med husbehovsskogar att inom den i lagen stadgade tiden påkalla
utsyning å allmänningsskog, oaktat de enligt lagens bestämmelser varit därtill
berättigade. Till följd härav kommo ock vissa fastigheter med husbehovsskogar
att sakna nödigt husbehovsvirke.
Vid upprepade tillfällen hava framställningar gjorts frän innehavare av
husbehovsskogar, som saknat nödigt husbehovsvirke, att från det allmännas
sida åtgärder måtte vidtagas för avhjälpande av berörda missförhållande.
Rörande innehållet i dessa framställningar och i de över dem avgivna yttranden,
vilka handlingar jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 19 december 1936
överlämnats till kommissionen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
dess uppdrag, tillåter jag mig hänvisa till kommissionens betänkande (sid.
71—76). Jämväl under sammanträden, som kommissionen hållit med innehavare
av husbehovsskogar under de resor, kommissionen företagit för besiktning
av dessa skogar, hava klagomål framställts rörande bristen på husbehovsvirke.
Kommissionens förslag rörande åtgärder för avhjälpande av nu ifrågavarande
missförhållande innebär i huvudsak följande. Innehavare av särskild
husbehovsskog, varå skogstillgången befunnes otillräcklig att förse fastigheten
med nödigt husbehovsvirke, skulle medgivas rätt att till fyllande av sådan
brist erhålla fri utsyning av husbehovsvirke å kronopark, kronoöverloppsmark
eller oavmätt kronomark. Den föreslagna utsyningsrätten skulle givas
samma innehåll, som den i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen stadgade
rätten till utsyning å allmänningsskog. Såsom villkor för rätten skulle alltså
gälla, att skogstillgången å särskild husbehovsskog vid tillträdet av skogen
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
5
efter fullbordad avvittring haft otillfredsställande sammansättning samt att
till följd därav skogstillgången då varit otillräcklig att förse fastigheten med
nödigt husbehovsvirke. Därjämte skulle gälla såsom villkor för utsyningsrätten,
att bristen i skogstillgången alltjämt bestode vid den tid, då fråga uppstode
örn utsyningsrättens upplåtande, samt att utsyning enligt 3 § tredje stycket
husbehovsskogslagen till förmån för fastigheten ej ägt rum. Det skulle
ankomma på Kungl. Majit att bevilja ifrågavarande utsyning. Beviljandet
skulle föregås av besiktning och undersökning av person med högre skoglig
bildning. Utsyning och stämpling av virke, som skulle få uttagas, skulle
verkställas av vederbörande skogsstatstjänsteman. Det i enlighet härmed
utsynade virket skulle uttagas under viss tid, högst fem år, efter utsyningen.
De närmare föreskrifterna rörande förfarandet vid medgivande av ifrågavarande
utsyningsrätt skulle meddelas av Kungl. Majit.
Beträffande de kostnader, som komme att uppstå i anledning av förslaget
har kommissionen utgått ifrån, att någon ersättning icke skulle lämnas domänfonden
för det virke, som avverkades å kronomark i anledning av medgivna
avverkningsrätter. Däremot har kommissionen avsett, att av allmänna
medel skulle bestridas de kostnader, som skulle uppkomma för verkställande
av besiktningar och undersökningar ävensom för utsyningar och stämplingar
av virke samt för kontroll över utsynat virkes avverkning och bortforsling.
För täckande av dessa kostnader har kommissionen förordat att under nionde
huvudtiteln anvisas ett årligt reservationsanslag uppgående för ett vart av
de fem första åren efter det medgivandet örn utsyningsrätten trädde i kraft
till 4,000 kronor och för ett vart av de fem närmast därefter följande åren
till 1,500 kronor.
Efter denna översikt över kommissionens förslag torde jag få övergå till att
lämna en redogörelse för kommissionens motivering till förslaget.
Kommissionen har till en början verkställt en utredning rörande i
vilken omfattning brist på husbehovsvirke föreligger.
Ur denna utredning må här återgivas följande.
Kommissionen hade verkställt undersökning huruvida och i vilka fall
skogstillgången å de särskilda husbehovsskogarna — efter frånräknande av
den övermogna och skadade skogen — kunde anses tillräcklig att uthålligt
förse de fastigheter, till vilka skogarna hörde, med husbehovsvirke. Av den
utredning (sid. 35—37 i betänkandet), som kommissionen i detta avseende
framlagt, framginge, att efter avverkning av övermogen och skadad skog brist
på husbehovsvirke förefunnes i fråga om 516 särskilda husbehovsskogar. Det
finge antagas, att beträffande en del av dessa skogar brist i berörda avseende
ägde rum, även örn den övermogna och skadade skogen medräknades, samt
att sådan brist i allmänhet förelegat redan vid tillträdet av skogarna efter
fullbordad avvittring.
''l ill närmare upplysning, i vilka fall vid nyssnämnda tidpunkt skogstillgången
å de särskilda husbehovsskogarna varit otillräcklig alt uthålligt förse
vederbörande fastigheter med husbehovsvirke, hade kommissionen genomgått
de avvittringsutslag, som meddelats av länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län rörande Tärna socken, samt de trakter av Dorotea,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 269-
Vilhelmina, Stensele, Sorsele, Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar,
inom vilka husbehovsskogar vore belägna, ävensom protokollen rörande avvittringen
inom Tärna socken samt nyssangivna trakter av Stensele socken.
Av sagda utslag och protokoll framginge, att vid den däri avsedda avvittringen
besiktningar verkställts av de särskilda husbehovsskogarna till förberedande
av de i 3 § husbehovsskogslagen föreskrivna åtgärder samt att vid
dessa besiktningar i fråga om 143 särskilda husbehovsskogar i Dorotea, Vilhelmina,
Tärna, Stensele, Sorsele och Arjeplogs socknar skogstillgången eller
— beträffande Dorotea och Arjeplogs socknar —• tillgången å barrskog befunnits
understiga vad med tillämpande av uthållig skogshushållning erfordrades
för gårdens behov. Av berörda 143 skogar voro 2 belägna i Dorotea,
53 i Vilhelmina, 9 i Tärna, 61 i Stensele, 1 i Sorsele och 17 i Arjeplogs
socken.
Rörande tillämpningen av bestämmelsen i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen
hade kommissionen verkställt viss utredning. Av denna framginge,
att utsyningar enligt sagda bestämmelse ägt rum för täckande av brist
i skogstillgången å 124 särskilda husbehovsskogar. Av dessa vore 40 belägna
i Stensele, 82 i Sorsele och 2 i Arjeplogs socken. I fråga om 100 särskilda husbehovsskogar
i Dorotea, Vilhelmina, Tärna, Stensele och Arjeplogs socknar,
å vilka enligt förenämnda utslag och protokoll brist i skogstillgången konstaterats,
hade sålunda utsyning enligt sagda lagrum ej ägt rum.
Såsom skäl för beviljande av den av kommissionen
förordade avverkningsrätten har kommissionen anfört i huvudsak
följande.
Det finge anses ådagalagt, att ett ej ringa antal innehavare av särskilda
husbehovsskogar, å vilka skogstillgången varit otillräcklig att förse vederbörande
fastigheter med husbehovsvirke, underlåtit att, på sätt i 3 § tredje
stycket husbehovsskogslagen stadgades, hos vederbörande skogsstatstjänsteman
göra anmälan om berörda förhållande sist inom ett år efter tillträdet, i
följd varav utsyning av fyllnadsvirke å närmaste, avvittringslaget tillhöriga
allmänningsskog till förmån för innehavarnas fastigheter ej ägt rum. Av den
utredning, som verkställts i anledning av framställningarna från innehavare
av husbehovsskogar som ock av de uttalanden, som av sådana innehavare
gjorts under kommissionens resa, framginge, att omförmälda underlåtenhet i
stor utsträckning berott därpå, att innehavarna av ifrågavarande skogar saknat
närmare kännedom örn husbehovsskogslagens föreskrifter i ämnet. Detta
.sammanhängde uppenbarligen därmed, att de avlägsna trakter, där husbehovsskogarna
vore belägna, vid tiden för skogarnas avvittring i allmänhet
haft otillfredsställande kommunikationer samt varit mycket glest befolkade,
vadan kännedomen om hithörande bestämmelser mycket långsamt spritt sig
bland befolkningen därstädes. En annan bidragande orsak till att den i husbehovsskogslagen
öppnade möjligheten att erhålla fyllnadsvirke icke i större
omfattning kommit till användning vore att söka däri, att det för innehavarna
av husbehovsskogarna ställt sig svårt att inom den av lagen stadgade tiden
av ett år från tillträdet kunna till fullo överblicka, i vad mån de dem tilldelade
husbehovsskogarna varit tillräckliga för vederbörande fastigheters förseende
med erforderligt husbehovsvirke. I betraktande av nu framhållna
omständigheter finge den i husbehovsskogslagen stadgade preklusionstiden,
inom vilken anmälan om behovet av fyllnadsvirke skulle göras, anses allt för
kort.
Med hänsyn till det anförda och då husbehovsskogarnas innehavare i allmänhet
befunne sig i svag ekonomisk ställning, vadan förmånen av fri till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
7
gång på husbehovsvirke för dem vore av stor betydelse, hade kommissionen
funnit billigheten kräva, att de innehavare av husbehovsskogar, vilka enligt
bestämmelsen i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen varit berättigade att
erhålla fvllnadsvirke men vilka på grund av underlåtenhet att inom föreskriven
tid göra anmälan därom försuttit sin rätt, bereddes förnyad möjlighet
att kostnadsfritt erhålla sådant virke.
Kommissionen har i sitt betänkande jämväl till övervägande upptagit ett
av domänstyrelsen i yttrande över de gjorda framställningarna rörande
avhjälpande av ifrågavarande brist på husbehovsvirke
framställt förslag, att berörda brist skulle täckas genom utsyning
av nödigt husbehovsvirke från vederbörande
sockenallmänning. Kommissionen har emellertid ansett principiella
betänkligheter möta mot ett genomförande av detta förslag, enär delägarna i
sockenallmänningen till större delen utgjordes av enskilda fastighetsägare och
ett inrymmande åt särskilda delägare av rätt till utsyning av husbehovsvirke
å allmänningen innebure ett ingrepp i övrigas rätt.
Kommissionen har därför ej ansett sig kunna biträda domänstyrelsens berörda
förslag. Enligt kommissionens mening står annan lämplig lösning av
frågan ej till buds än att här avsedda innehavare av husbehovsskogar tillerkännas
rätt att under vissa förutsättningar erhålla fri utsyning av erforderligt
husbehovsvirke å kronomark. Enligt vad kommissionen upplyser äro de
särskilda husbehovsskogarna i många fall belägna i omedelbar närhet av kronoparker
eller annan kronomark. Skogarnas innehavare kunna till följd
härav ofta med fördel hämta sitt husbehovsvirke från dylik mark.
Kommissionen har rörande den närmare innebörden av den rätt
till utsyning som borde medgivas ifrågavarande innehavare
av husbe hovsskog anfört följande.
Den av kommissionen ifrågasatta utsyningsrätten borde principiellt givas
samma innehåll som den i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen stadgade
rätten till utsyning å allmänningsskog. I fråga om sistnämnda rätt finge erinras,
att denna knutits till den förutsättning, att vid tillträdet efter fullbordad
avvittring av särskild husbehovsskog å denna saknats för gårdens behov
erforderlig skogstillgång. Det vore att märka, att nämnda förutsättning ej
hade avseende å någon permanent brist i skogstillgången utan allenast å en
temporär sådan. Husbehovsskogslagen utginge därifrån, att särskild husbehovsskog
i varje fall vore av sådan storlek, att vid normal sammansättning
av virkesförrådet å skogen detta vore tillräckligt att uthålligt förse fastigheten
med husbehovsvirke. Vid de särskilda husbehovsskogarnas utläggande
kunde det emellertid inträffa, att virkesförrådet å sådan skog till övervägande
del komme att utgöras av ung eller medelålders skog och att till följd härav
fastighetens husbehov ej kunde i sin helhet omedelbart tillgodoses från fastighetens
särskilda husbehovsskog. För ernående av fastighetens virkesförsörjning
från husbehovsskogen måste man följaktligen avvakta den tidpunkt, då
husbehovsskogen erhållit en mera normal sammansättning. Den brist i tillgången
på husbehovsvirke, som i dylikt fall beträffande fastigheten förelåge
från tiden för tillträdet och intill dess en dylik sammansättning vunnits, skulle
enligt nyssangivna lagrum, efter anmälan av skogens ägare eller innehavare,
fyllas genom utsyning av husbehovsvirke å närmaste, avvittringslaget tillhö
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
riga allmänningsskog. Den virkeskvantitet, som kunde utsynas å allmänningsskogen,
motsvarade sålunda den mängd husbehovsvirke, som för fastigheten
beräknades åtgå under nyssangivna tid, efter avdrag av vad som
under samma tid kunde uttagas från husbehovsskogen. Berörda virkeskvantitet
skulle enligt husbehovsskogslagen utsynas på en gång att uttagas
under viss av utsyningsförrättaren bestämd tid.
Det sätt, varpå utsyningsrätten i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen
sålunda bestämts, borde enligt kommissionens mening vara normerande även
för den utsyningsrätt å kronomark, som kommissionen förordat. Även i
fråga om denna rätt borde alltså såsom villkor för dess upplåtande gälla,
att skogstillgången å särskild husbehovsskog vid tillträdet av skogen efter
fullbordad avvittring haft otillfredsställande sammansättning samt att till
fölid därav skogstillgången då varit otillräcklig att förse fastigheten med nödigt
husbehovsvirke. För nyssberörda utsyningsrätt borde därjämte såsom
ytterligare villkor stadgas, att nämnda brist i skogstillgången alltjämt bestode
vid den tid, då fråga uppstode om utsyningsrättens upplåtande — skogstillgången
å fastigheten kunde efter tillträdet hava ökats t. ex. genom sammanläggning
eller ägoutbyte — samt att utsyning enligt 3 § tredje stycket
husbehovsskoglagen till förmån för fastigheten ej ägt rum. Vore i fråga om
fastigheten nu angivna villkor för handen, borde på ansökan av fastighetens
ägare eller åbo rätt kunna medgivas för denne att till fyllande av bristen i
fastighetens skogstillgång å närbelägen kronomark erhålla utsyning av erforderligt
husbehovsvirke. Även i detta fall borde utsyningsrätten sålunda avse
den virkeskvantitet, som beräknades åtgå för tillgodoseende av fastighetens
husbehov under tiden från tillträdet efter fullbordad avvittring intill dess
skogen å fastigheten erhållit en tillfredsställande sammansättning, dock med
avdrag av det husbehovsvirke, som under samma tid kunde uttagas från
fastighetens skog. Av praktiska skäl borde, i anslutning till vad i husbehovsskogslagen
stadgats, gälla, att utsyningen av berörda virkeskvantitet skulle
ske på en gång samt att fastighetens ägare eller åbo skulle vara pliktig att
avverka och bortforsla det utsynade virket inom viss tid efter utsyningen.
Denna tid borde ej sättas längre än fem år.
Vid bedömande, huruvida skogstillgången å särskild husbehovsskog vid
tillträdet varit och alltjämt vore tillräcklig att förse fastigheten med erforderligt
husbehovsvirke, borde i skogstillgången inräknas även sådan övermogen
och skadad skog, som vore användbar till husbehovsvirke, samt husbehovet
uppskattas till det omfång, vartill detsamma bort beräknas, därest
uppskattningen skett vid tillträdet enligt 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen.
Hade husbehovet efter tillträdet undergått sådan ökning, som vid
nämnda tidpunkt ej bort förutsättas, borde följaktligen hänsyn ej tagas till
ökningen.
I likhet med vad som gällde i fråga om rätt till utsyning enligt 3 § tredje
stycket husbehovsskogslagen borde utsyningsrätt, varom nu vore fråga, ej
medgivas för inhysingslägenhet.
Husbehovsskogslagen upptoge ej någon bestämmelse örn skyldighet för
ägare eller åbo, som erhållit utsyning enligt 3 § tredje stycket i lagen, att
använda det utsynade virket till husbehov. Enligt lagen mötte sålunda ej
hinder för ägaren eller åbon att försälja virket eller eljest förfoga över detta
för annat ändamål än husbehov. Lagens ståndpunkt i detta avseende vore
en följd därav, att enligt lagen virket skulle uttagas inom viss begränsad
tid, medan det husbehov, för vars tillgodoseende virket utsynats, måhända
bleve aktuellt först lång tid efter det virket avverkats. Att reservera avverkat
virke under längre tid för husbehovsändamål vore tydligen opraktiskt. Med
den utformning som den föreslagna utsyningsrätten å kronomark enligt
9
Kungl. May.ts proposition nr 269.
det förut anförda borde erhålla, torde i fråga om rätten att förfoga över
virke, som på grund av sådan utsyningsrätt avverkats, den i husbehovsskogslagen
intagna ståndpunkten principiellt böra följas. Såsom regel borde
alltså gälla, att ägaren eller åbon erhölle fri dispositionsrätt över virket.
Vid upplåtande av här avsedd utsyningsrätt borde dock undersökas, huruvida
och i vilken omfattning det virke, som utsyningsrätten avsåge, lämpligen
borde användas för tillgodoseende av husbehov, som vore aktuellt i fråga
örn vederbörande fastighet, och, om dylik användning funnes böra äga
rum, föreskrift därom meddelas av den myndighet som prövade frågan om
upplåtelsen.
Kommissionen har rörande frågan å vilka kronomarker utsyning
borde få ske för förevarande ändamål anfört:
Upplåtande av utsyningsrätt borde få ske allenast å kronomark, å vilken
rätten att disponera över befintlig skogstillgång utövades av domänverket.
Till dylik kronomark vöre i de trakter, där husbehovsskogarna vore belägna,
att hänföra allenast kronoparken kronoöverloppsmarker samt oavmätta kronomarker.
Upplåtelse borde regelrätt ske å den kronomark av nu angiven
beskaffenhet, som läge närmast den fastighet, till vars förmån upplåtelsen
skedde, förutsatt att erforderlig skogstillgång funnes å sagda mark.
I fråga om förfarandet vid beviljande av utsyningsrätten
har kommissionen uttalat följande:
Ansökan om erhållande av utsyningsrätt borde insändas till länsstyrelsen.
1 anslutning till den ståndpunkt, som intagits i husbehovsskogslagen,
borde sådan ansökan inkomma till länsstyrelsen inom viss tid efter det kungörelse
om ifrågavarande utsyningsrätt trätt i kraft. Även denna tid syntes
lämpligen böra fastställas till fem år.
Hade dylik ansökan inkommit till länsstyrelsen, borde det åligga styrelsen
— därest styrelsen ej funne uppenbart, att ansökningen ej kunde beviljas —
att föranstalta om besiktning av den fastighet, som ansökningen avsåge,
jämte den till fastigheten hörande husbehovsskogen ävensom om undersökning,
huruvida erforderligt virke till fyllande av husbehovet för fastigheten
kunde erhållas genom utsyning å närbelägen kronomark av förut angiven
beskaffenhet. Verkställandet av sådan besiktning och undersökning
borde uppdragas åt person med högre skoglig utbildning.
För vinnande av största möjliga enhetlighet vid prövningen av ansökningar
om utsyningsrätt borde denna prövning anförtros åt en central myndighet,
och med hänsyn till arten av de frågor, som prövningen avsåge,
syntes denna böra förbehållas Kungl. Maj:t. I enlighet härmed borde det
åligga länsstyrelse, till vilken ansökan om utsyningsrätt inkommit, att, sedan
erforderlig besiktning och undersökning samt den utredning, som i övrigt
kunde vara påkallad, ägt rum, överlämna handlingarna i ärendet till Kungl.
Maj:t.
Utsyning och stämpling av virke, som enligt Kungl. Maj:ts beslut finge
utsynas å här avsedd kronomark, borde verkställas av vederbörande skogsstatstjänsteman.
Ägare eller innehavare av fastighet, för vilken utsyningsrätt beviljats, borde
vara pliktig att vid avverkningen och bortforslingen av det utsynade virket
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som vederbörande skogsstatstjänsteman
funne skäl meddela för utövande av kontroll över avverkningen
eller till förhindrande att skada vid avverkningen eller bortforslingen förorsakades.
Bihang till riksdagens protokoll 19.18. 1 sand. Nr 269.
2
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 269.
De närmare föreskrifter, som erfordrades för genomförande av kommissionens
ifrågavarande förslag, borde meddelas av Kungl. Majit.
Beträffande kostnaderna för genomförande av kommissionens
förslag har kommissionen anfört följande:
De kostnader, som uppkomme för verkställande av besiktningar och undersökningar,
ävensom för utsyningar och stämplingar av virke samt för
kontroll över utsynat virkes avverkning och bortforsling borde bestridas av
allmänna medel. Storleken av dessa kostnader kunde ej med säkerhet på
förhand beräknas. För den femårsperiod, varunder ansökan örn utsyningsrätt
skulle kunna insändas till vederbörande länsstyrelse, torde dessa kostnader
komma att bliva högre i periodens början än mot dess slut. Det finge
erinras, att enligt av kommissionen verkställd utredning utsyning jämlikt 3 §
tredje stycket husbehovsskogslagen verkställts till förmån för 124 fastigheter
samt att det åt dessa fastigheter utsynade virket i sin helhet utgjort
cirka 19,000 kubikmeter. Med beaktande härav torde fråga varande kostnader
för berörda femårsperiod i dess helhet näppeligen böra beräknas i
medeltal per år komma att överstiga 3,000 å 4,000 kronor. Under de ytterligare
fem år, varunder enligt kommissionens förslag avverkning och bortforsling
av utsynat virke skulle kunna ifrågakomma, torde kostnaderna bliva väsentligt
mindre och näppeligen böra beräknas överstiga 1,000 å 1,500 kronor
om året. De för gäldande av dessa kostnader erforderliga medel borde ställas
till förfogande genom anvisande för ändamålet under nionde huvudtiteln av
ett särskilt statsanslag, sorn borde förlänas naturen av reservationsanslag.
Från detta anslag borde till de myndigheter, som fått vidkännas här avsedda
kostnader, på rekvisition erforderliga medelsanordningar verkställas.
I yttrandena över kommissionens förslag har detta i princip vunnit så
gott som allmän anslutning. I fråga om förslagets utformning hava emellertid
vissa erinringar och önskemål framställts. Ur yttrandena torde här
böra återgivas följande.
Kammarkollegium har framhållit, att en följd av förslagets genomförande
skulle bliva att innehavare av husbehovsskog, som komme i åtnjutande av
den förordade utsyningsman, skulle i viss mån göra en obehörig vinst. Vederbörande
skogsinnehavares underlåtenhet att påkalla tillämpning av 3 §
husbehovsskoglagen medförde en begränsning i det skogskapital, varifrån
utsyning skulle skett örn sådan begärts. Därest i enlighet med det framlagda
förslaget utsyning skedde från kronans skog, bleve slutresultatet alltså
det, att den, som på sin tid underlåtit begära utsyning enligt 3 §, likväl nu
skulle erhålla den behövliga virkeskvantiteten från kronan samtidigt som
han jämte övriga delägare i skog, varifrån sådan utsyning skulle skett, finge
tillgodogöra sig det virkeskapital, som där sparats i följd av den underlåtna
framställningen om utsyning.
Domänstyrelsen jämte ett flertal skogsstatstjänstemän hava uttalat, att domänfonden
borde genom särskilt statsanslag erhålla ersättning för det virke,
som avverkades på grund av medgivna avverkningsrätter å kronomark. Domänstyrelsen
har framhållit, att detta icke innebure någon ökad utgift för
statsverket utan allenast att domänfonden ej tyngdes med en fonden ovidkommande
utgift. Domänstyrelsen har vidare ifrågasatt, huruvida tilläggsutsyning
i den omfattning, som kommissionen föreslagit, borde medgivas. Styrelsen
har påpekat, att under den tid, som förgått sedan husbehovsskogslagen
trädde i kraft, en del av de hundra fastigheter, varom nu vore fråga, genom
köp övergått till ägare, vilka vid köpet ej haft anledning räkna med er
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 269.
11
hållande av fyllnadsutsyning å kronomark. Med hänsyn härtill har styrelsen
ifrågasatt om ej fastigheter, som i enlighet med vad styrelsen framhållit
övergått till ny ägare, borde undantagas från rätten att få fyllnadsulsyning.
Över jägmästarna i Nedre Norrbottens distrikt och Skellefteå distrikt hava
uttalat, att i de fall brist på husbehovsvirke å husbehovsskog förelåge, bristen
borde fyllas från vederbörande allmänningsskog.
I viss mån liknande uttalanden hava gjorts av jägmästarna i Storbackens
och Arjeplogs revir. Jägmästaren i sistnämnda revir bar därjämte uttalat,
att den föreliggande frågan enligt hans mening icke hade den sociala betydelse
som kommissionen syntes förmena samt att det tungrodda förfaringssätt,
som kommissionen föreslagit vid verkställande av ifrågavarande utsyningar
vore föga tillfredsställande. Denne jägmästare har till följd härav
avstyrkt förslaget.
Jägmästaren i Vilhelmina revir har anfört, bland annat, att han ansåge den
lämpligaste lösningen av den föreliggande frågan vara den att innehavare
av husbehovsskogar, å vilka brist å husbehovsvirke förelåge, finge för lågt
pris inköpa sådant virke i erforderlig utsträckning från kronopark. Tilldelning
av ytterligare skogsmark ville jägmästaren bestämt avstyrka.
Vid sammanträden, som av länsstyrelsen i Västerbottens län anordnats med
innehavare av husbehovsskogar, hava vissa av dessa framställt yrkande, att
från kronomark med äganderätt tilldelas behövlig skogsmark för tillgodoseende
av fastigheternas behov av husbehovsvirke.
Av den av kommissionen verkställda utredningen torde framgå, att ett ej Departements
chelsn,
ringa antal innehavare av husbehovsskogar underlåtit att inom ett ar efter
tillträdet av fastigheterna jämlikt 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen
göra anmälan rörande bristande tillgång å husbehovsvirke å skogen och till
följd härav icke erhållit utsyning till fyllande av bristen å närmaste avvittringslaget
tillhöriga allmänningsskog enligt bestämmelserna i nämnda
lagrum. Brist å husbehovsvirke föreligger alltjämt beträffande flertalet av
de fastigheter, i fråga om vilka sådan anmälan underlåtits. Denna brist
torde vålla innehavarna av fastigheterna betydande svårigheter på grund av
deras svaga ekonomiska ställning. På sätt kommissionen framhållit torde
en av de mest bidragande orsakerna till att anmälan rörande bristande tillgång
å husbehovsvirke underlåtits vara att söka däri, att preklusionstiden
för anmälan bestämts alltför kort. Med hänsyn till det anförda finner jag
i likhet med kommissionen, att billigheten kräver, att åtgärder från statsmakternas
sida vidtagas i syfte att bispringa innehavarna av ifrågavarande
husbehovsskogar.
Beträffande de olika möjligheter, som i ärendet ifrågasatts till bringande
av hjälp åt innehavarna av husbehovsskogarna, anser jag den utväg, som
vissa skogsinnehavare förordat, nämligen att lämpliga skogsområden av
kronomark med äganderätt skola tilldelas de fastigheter med husbehovsskogar,
å vilka virke för husbehov saknas, icke böra ifrågakomma. En dylik
åtgärd skulle i realiteten innebära ett upprivande av de genom lagakraftvunna
utslag avslutade avvittringsförfarandena. Det är ock att märka, att
härigenom skulle de innehavare av husbehovsskogar, som underlåtit att
begagna sig av den möjlighet husbehovsskogslagen erbjudit för erhållande
av utsyning av husbehovsvirke, komma i ett bättre läge än de som begagnat
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
samma möjlighet, i det att de förra finge utvidgat sina fastigheters områden.
Icke heller finner jag mig kunna biträda det av vissa skogsstatstjänstemän i
yttrandena upptagna förslaget, att utsyning av husbehovsvirke, i fall då brist å
sådant virke föreligger i fråga örn husbehovsskog, skall få ske å vederbörande
allmänningsskog. Såsom kommissionen framhållit innebär ett bifall
till detta förslag ett obehörigt ingrepp i övriga delägares rätt till allmänningsskogen.
Enligt min mening torde den lämpligaste lösningen av
det föreliggande spörsmålet vara den, att på sätt kommissionen föreslagit
ifrågavarande innehavare av husbehovsskogar medgives viss utsyningsrätt å
kronan tillhörig skog.
Den av mig nu förordade utsyningsrätten å kronoskog torde i överensstämmelse
med vad kommissionen ifrågasatt böra i huvudsak givas samma innehåll
som den i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen stadgade utsyningsrätten
å allmänningsskog. Denna bestämning av utsyningsrättens omfattning
innebär, att innehavare av husbehovsskog med bristande tillgång å husbehovsvirke,
vilka underlåtit att inom föreskriven tid göra anmälan om berörda
brist för erhållande av utsyning å allmänningsskog, i stort sett försättas i
samma läge som om de icke genom berörda underlåtenhet försuttit sin rätt.
För erhållande av nu ifrågasatta utsyningsrätt bör alltså i enlighet med det
anförda gälla, att skogstillgången å husbehovsskogen vid tillträdet efter fullbordad
avvittring haft otillfredsställande sammansättning, och att till följd
därav skogstillgången då varit otillräcklig att förse fastigheten med nödigt
husbehovsvirke. Givet är att för medgivande av den utsyningsrätt, varom nu
är fråga, bör gälla, att utsyning enligt 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen
icke erhållits. På sätt kommissionen närmare uttalat bör utsyningsrätten
avse den virkeskvantitet, som beräknas åtgå för tillgodoseende av fastighetens
husbehov under tiden från tillträdet efter fullbordad avvittring intill dess
skogen å fastigheten erhållit en tillfredsställande sammansättning. Avdrag
bör dock därvid göras för det husbehovsvirke, som under samma tid kan uttagas
från fastighetens skog. Vid bedömande av frågan, huruvida skogstillgången
i varje särskilt fall är otillräcklig, torde i enlighet med vad kommissionen
framhållit hänsyn icke böra tagas till sådan ökning i husbehovet, som
kan hava ägt rum efter tillträdet och då ej bort förutsättas. Den nu förordade
utsyningsrätten bör ej avse inhysingslägenheter. Enligt husbehovsskogslagen
tillkom nämligen den i 3 § tredje stycket upptagna utsyningsrätten ej
innehavare av sådana lägenheter. Den av domänstyrelsen i dess yttrande ifrågasatta
begränsningen av den föreslagna utsyningsrätten att avse allenast sådana
fastigheter, som efter avvittringen ej avyttrats till ny ägare, torde icke
böra genomföras. Ifrågavarande utsyningsrätt är nämligen såsom även framgår
av vad jag inledningsvis anfört betingad av ett socialt intresse, att innehavarna
av de fastigheter, varom här är fråga, erhålla erforderligt husbehovsvirke.
Vad kammarkollegiet erinrat mot förslaget finner jag av samma
skäl icke vara av beskaffenhet att böra föranleda någon ändring i detsamma.
På sätt kommissionen förordat torde innehavare av husbehovsskog, som
medgivits nu ifrågavarande utsyningsrätt, såsom regel erhålla fri förfogande
-
13
Kunni- Maj.ts proposition nr 269.
rätt över virket. Den myndighet, som prövar frågan örn medgivande av utsyningsrätt,
bör emellertid äga befogenhet att, där så finnes lämpligt, meddela
föreskrift därom att utsynat virke skall användas for husbehov.^
Den utsyningsrätt, som jag här förordat, bör upplåta* allenast a sadan
kronomark, varå domänstyrelsen disponerar över skogstillgangen, namlige
kronoparker, kronoöverloppsmarker och oavmätto kronomärke1-. syningen
av den medgivna virkeskvantiteten bör , enlighet med vad konon,ssio
nen föreslagit ske på en gång samt virket uttagas av fastighetsmnehavaren
inom fem år efter utsyningen. . ... ,
Även i fråga om förfarandet vid beviljande av den av m,g nu förordade
utsvningsrätten kan jag i huvudsak ansluta mig till vad kommissionen föreslagit.
Ansökan örn erhållande av utsyningsrätt torde salunda bora ingivas
till länsstyrelsen. Ansökningen bör vara ingiven inom fem ar efter det bestämmelserna
örn utsyningsrätten trätt i kraft. Det bor åligga länsstyrelsen
därest denna icke finner uppenbart, att ansökningen icke kan bifallas, att
verkställa erforderliga undersökningar rörande den fastighet, som avses i ansökningen,
och de skogliga förhållandena å densamma samt i fråga örn möjligheterna
att å närbelägen kronoskog erhålla husbehovsvirke for fastigheten.
Denna undersökning bör av länsstyrelsen uppdragas åt person, som
länsstyrelsen finner äga nödiga kvalifikationer för uppdraget. Att såsom
kommissionen föreslagit ovillkorligen fordra högre skoglig utbildning hos den
som skall företaga undersökningen synes icke nödvändigt. Avgörandet av
ansökning örn utsyningsrätt torde på sätt kommissionen förordat bora ankomma
på Kungl. Majit. Därest ansökning bifalles, bor det åligga vederbörande
skogsstatstjänsteman att utsyna och utstämpla den virkeskvantitet,
som avses i Kungl. Majlis beslut. Det bör därjämte tillkomma denna tjänstemän
att i samband härmed meddela erforderliga föreskrifter rörande avverkningen
och bortforslingen av det utsynade virket ävensom att kontrollera
dessas efterlevnad.
Medgivande av nu förordade rätt till utsyning lärer förutsätta riksdagens
samtycke. Sedan detta inhämtats, torde det böra ankomma pa Kungl. Majit
att meddela erforderliga föreskrifter i ämnet.
Vad angår de kostnader, som komma att uppstå till följd av medgivande
av den nu ifrågasatta utsyningsrätten, anser jag, att någon ersättning av
statsmedel till domänfonden för det utsynade virket, på sätt domänstyrelsen
och vissa skogsstatstjänsteman yrkat, icke bör lämnas. I allmänhet mas e
utsyning till innehavare av fastigheter med husbehovsskog på grund av fastigheternas
ofta isolerade och ogynnsamma läge ske å skogstrakter, som aro
ur avsättningssynpunkt olämpligt belägna. Rotvärdet å ifrågavarande virke
torde därför vara mycket ringa, om — i de flesta fall — ens något. Daremo
anser jag i likhet med kommissionen, att kostnaderna för verkställande av
förutnämnda undersökningar ävensom för utsyning och stämpling av virke
samt för kontroll över avverkning och bortforsling bora bestridas av a - männa medel. Mot den av kommissionen verkställda beräkningen av berörda
t 3
Bihang till riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Nr 269.
14
Kungl. Majda proposition nr 269.
kostnader torde i huvudsak intet vara att erinra. Det torde alltså kunna beräknas,
att dessa kostnader komma att i medeltal per år belöpa sig till 4 000
nnwn de fem fÖFSta ären’ varunder utsyning kan komma i fråga, och
till 1,500 kronor under de därefter följande fem åren. Till täckande av kostnaderna
torde böra anvisas ett särskilt anslag, vilket bör få naturen av reservationsanslag.
Under åberopande av det anförda och då proposition i ärendet jämlikt
§ 54 riksdagsordningen torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners
avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända
får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
aels meugiva, att, där skogstillgången å särskild husbehovsskog
inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker
befinnes otillräcklig att förse fastigheten med nödigt
husbehovsvirke, fastighetens innehavare må i huvudsak under
de villkor och i den ordning jag förut angivit medgivas
ratt att till fyllande av sådan brist erhålla fri utsyning av
husbehovsvirke å kronomark,
dels ock att till Kostnader i samband med upplåtande av
viss utsymngsrätt d kronoskogar i Västerbottens eller Norrbottens
län för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsam,
ag ................................ kronor 4,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse
bilaga lill detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Ros.
379352. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1938:374 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens län förseende med husb a1 i texten
- JoU 1938:93 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens lån förseende med husbehovsvirke. s. 11 i texten