Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens län förseende med husbehovsvirke

1938-03-31 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:269, Angående åtgärder för vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens län förseende med husbehovsvirke

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

1

Nr 269.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åtgärder för

vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens län

förseende med husbehovsvirke; given Stockholms slott

den 31 mars 1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 31 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet statsrådet Pehrsson-Bramstorp anför:

Den 20 juni 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla dels en utredningsman för att i enlighet med de av departementschefen

i anförande till statsrådsprotokollet samma dag angivna

riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag beträffande vissa skogslagstiftningsfrågor

och dels i mån av behov sakkunniga personer att med

utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 28 juni 1935

såsom utredningsman hovrättsrådet i Svea hovrätt T. W. G. Sjöfors. Att

såsom sakkunniga med honom deltaga i överläggningar rörande fråga örn

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 269. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 269-

ny lagstiftning för husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens län utsåg

departementschefen den 20 juli 1936, dåvarande byråchefen i domänstyrelsen

C. G. Cassel, länsjägmästaren i Västerbottens län K. E. Kallin, dåvarande

ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren P. J. Näslund

i Åsele samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören O.

W. Lövgren i Boden. Utredningsmannen och de sakkunniga, vilka antagit benämningen

skogslagkommissionen, avgåvo den 23 december 1936 betänkande

med förslag till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar m. m. (Statoff.

utr. 1937: 5). Över betänkandet hava efter remiss yttranden avgivits av

kammarkollegiet, domänstyrelsen jämte vederbörande skogsstatstjänstemän,

statskontoret, riksräkenskapsverket, kommunikationsverkens lönenämnd

samt länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Västerbottens och Norrbottens län, landstingets i Västerbottens

län förvaltningsutskott, ävensom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund, Norrlands skogsvårdsförbund, skogsägarnas riksförbund samt

ett stort antal delägare i nämnda skogar.

I förenämnda betänkande har skogslagkommissionen framlagt — förutom

förslag till lagstiftning rörande de särskilda husbehovsskogarna — förslag

till åtgärder för att förse vissa av de fastigheter, vartill berörda skogar höra

och vilka till följd av skogarnas dåliga beskaffenhet sakna nödigt virke för

husbehov, med sådant virke. I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln,

punkt 194, har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att i avbidan på den

proposition i ämnet, som kunde bliva riksdagen förelagd, till kostnaderna för

dylika åtgärder för budgetåret 1938/1939 beräkna ett reservationsanslag av

4.000 kronor. Jag torde nu få underställa Kungl. Maj:t nyssnämnda förslag.

Innan jag närmare ingår på förslaget, torde jag emellertid något få beröra

tillkomsten av husbehovsskogarna samt de för dem gällande bestämmelser.

Avvittringen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker påbörjades

under 1870-talet, sedan stadga därom utfärdats den 30 maj 1873 (nr 26). Till

följd av avfattningen av de i stadgan upptagna reglerna för beräkningen av

de skogsanslag, som vid avvittringen skulle tilldelas hemman och nybyggen,

blevo dessa anslag i allmänhet av betydande storlek. Skogarna å de avvittrade

hemmanen och nybyggena kommo på grund härav att bliva begärliga

spekulationsobjekt för den vid denna tid uppblomstrande trävaruindustrien.

I syfte att stävja denna utveckling, som ansågs innebära ett hot mot den

självägande bondeklassen, avbrötos avvittringarna och vidtogos åtgärder för

utarbetande av nya föreskrifter i ämnet. Dylika föreskrifter meddelades sedermera

dels genom lagen den 5 juni 1909 (nr 43 s. 1) angående husbehovsskogar

inom vissa områden och dels genom kungörelsen samma dag (nr 54),

innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker. I sistnämnda kungörelse upptogos

föreskrifter rörande avsättande av husbehovsskogar.

I kungörelsen — som enligt sin ingress ägde tillämpning allenast inom de

områden av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

3

vilka avvittringsutslag då ännu icke meddelats av vederbörande länsstyrelse

— föreskrevs i detta hänseende, att av skogsanslag tillkommande hemman

och nybyggen skulle viss del utläggas för tillgodoseende av nödigt husbehov.

Återstoden skulle för varje avvittringslag avsättas till allmänning att för delägarnas

gemensamma nytta förvaltas i enlighet med de grunder, som av

Kungl. Maj:t bestämdes. Den för husbehov avsedda delen av skogsanslagen

skulle utläggas särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i

förhållande till dess mantal (särskild husbehovsskog), dock att, där i viss

trakt hinder mötte att utlägga all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken

i närheten av inägorna, viss i förhållande till mantalet bestämd andel

av denna skogsmark skulle utläggas gemensamt för två eller flera brukningsdelar

(samfälld husbehovsskog). Husbehovsskogsanslaget finge ej utan

Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall sättas högre än till 550 hektar

medelgod skogsmark för mantal vid avvittring nedom odlingsgränsen och

till 800 hektar medelgod skogsmark vid avvittring ovan odlingsgränsen. Angående

avvittring av sådan lägenhet ovan odlingsgränsen, som blivit utan

vederbörligt tillstånd anlagd eller för vilken vid upplåtelsen meddelade föreskrifter

angående byggnads- eller odlingsskyldighet icke blivit behörigen

fullgjorda (inhysingslägenhet), stadgades i kungörelsen, att, där innehavaren

verkställt sådana arbeten eller eljest nedlagt sådana kostnader, att han

efter prövning av länsstyrelsen funnes vara förtjänt att bibehållas vid lägenheten

samt länsstyrelsen prövade detta kunna tillåtas utan åsidosättande av

vederbörande ägares eller åbors eller av nomadlapparnas intressen, särskilt

område av såväl inägor som husbehovsskog skulle åt lägenheten vid avvittringen

i mån av tillgång utläggas, dock att i intet fall område finge tilldelas

inhysingslägenhet, som innehades av bolag eller av den, som icke vore mantalsskriven

inom socknen. Inhysingslägenhet skulle icke skattläggas och

finge icke erhålla mera husbehovsskog än som tilldelades hemman av motsvarande

storlek i samma trakt, ej heller andel i samfälld husbehovsskog.

I enlighet med föreskrifterna i nämnda kungörelse hava enligt vad kommissionen

uppgivit avsatts 1,220 särskilda husbehovsskogar med en sammanlagd

areal av 183,896 hektar skogsmark, därav 81,495 hektar utgjorde

produktiv skogsmark.

Gällande bestämmelser rörande husbehovsskogarnas vård och disposition

finnas upptagna i förenämnda lag den 5 juni 1909. I denna upptagas, bland

annat, föreskrifter rörande tilldelning av virke till ägare eller åbo av fastighet

med särskild husbehovsskog, i de fall att å sådan skog skulle saknas tillgång

till nödigt husbehovsvirke. Härutinnan föreskrives i 3 § tredje stycket

av lagen, att, därest vid tillträdet efter fullbordad avvittring av de nya ägolotterna

å särskild husbehovsskog för gårdens behov erforderlig skogstillgång

saknades, ägaren eller åbon skulle vara berättigad att, där anmälan gjordes

hos vederbörande skogsstatstjänsteman sist inom ett år efter tillträdet, till

fyllande av bristen å närmaste avvittring^laget tillhöriga allmänningsskog

erhålla utsyning av för gårdens behov erforderligt virke att efter verkställd

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

stämpling under viss av utsyningsförrättaren bestämd tid uttagas. Dylik

tilldelning av virke skulle dock icke enligt vad i sista stycket av paragrafen

föreskrevs få ske till ägare av inhysingslägenhet.

Nyssberörda stadgande i tredje stycket av 3 § angående extra tilldelning

av virke tillkom enligt vad kommissionen upplyst på sin tid för att förhindra

orättvisor vid skogstilldelningen i samband med avvittringen. Det kunde

nämligen inträffa, att virkesförrådet å en till viss fastighet utlagd husbehovsskog

till huvudsaklig del bestod av ung och medelålders skog, så att tillgången

på husbehovsvirke under en följd av år blev otillräcklig för fastigheten.

I dylikt fall ansågs fastighetens ägare eller åbo böra tillerkännas rätt att erhålla

fyllnad i husbehovet å lämpligt belägen allmänningsskog. Stadgandet

utgjorde sålunda på sätt kommissionen framhållit i viss mån en motsvarighet

till den då gällande skiftesstadgans bestämmelser om skogslikvid.

Sedan efter fullbordad avvittring tillträde av de särskilda husbehovsskogarna

ägt rum, verkställdes i vissa fall på begäran av vederbörande ägare eller

åbor utsyningar enligt förenämnda bestämmelse i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen.

Dylika utsyningar företogos enligt vad kommissionen upplyst

till förmån för 124 fastigheter, därvid utsynades sammanlagt omkring

19,000 kubikmeter virke. Emellertid underläto flerstädes innehavare av

fastigheter med husbehovsskogar att inom den i lagen stadgade tiden påkalla

utsyning å allmänningsskog, oaktat de enligt lagens bestämmelser varit därtill

berättigade. Till följd härav kommo ock vissa fastigheter med husbehovsskogar

att sakna nödigt husbehovsvirke.

Vid upprepade tillfällen hava framställningar gjorts frän innehavare av

husbehovsskogar, som saknat nödigt husbehovsvirke, att från det allmännas

sida åtgärder måtte vidtagas för avhjälpande av berörda missförhållande.

Rörande innehållet i dessa framställningar och i de över dem avgivna yttranden,

vilka handlingar jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 19 december 1936

överlämnats till kommissionen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av

dess uppdrag, tillåter jag mig hänvisa till kommissionens betänkande (sid.

71—76). Jämväl under sammanträden, som kommissionen hållit med innehavare

av husbehovsskogar under de resor, kommissionen företagit för besiktning

av dessa skogar, hava klagomål framställts rörande bristen på husbehovsvirke.

Kommissionens förslag rörande åtgärder för avhjälpande av nu ifrågavarande

missförhållande innebär i huvudsak följande. Innehavare av särskild

husbehovsskog, varå skogstillgången befunnes otillräcklig att förse fastigheten

med nödigt husbehovsvirke, skulle medgivas rätt att till fyllande av sådan

brist erhålla fri utsyning av husbehovsvirke å kronopark, kronoöverloppsmark

eller oavmätt kronomark. Den föreslagna utsyningsrätten skulle givas

samma innehåll, som den i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen stadgade

rätten till utsyning å allmänningsskog. Såsom villkor för rätten skulle alltså

gälla, att skogstillgången å särskild husbehovsskog vid tillträdet av skogen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

5

efter fullbordad avvittring haft otillfredsställande sammansättning samt att

till följd därav skogstillgången då varit otillräcklig att förse fastigheten med

nödigt husbehovsvirke. Därjämte skulle gälla såsom villkor för utsyningsrätten,

att bristen i skogstillgången alltjämt bestode vid den tid, då fråga uppstode

örn utsyningsrättens upplåtande, samt att utsyning enligt 3 § tredje stycket

husbehovsskogslagen till förmån för fastigheten ej ägt rum. Det skulle

ankomma på Kungl. Majit att bevilja ifrågavarande utsyning. Beviljandet

skulle föregås av besiktning och undersökning av person med högre skoglig

bildning. Utsyning och stämpling av virke, som skulle få uttagas, skulle

verkställas av vederbörande skogsstatstjänsteman. Det i enlighet härmed

utsynade virket skulle uttagas under viss tid, högst fem år, efter utsyningen.

De närmare föreskrifterna rörande förfarandet vid medgivande av ifrågavarande

utsyningsrätt skulle meddelas av Kungl. Majit.

Beträffande de kostnader, som komme att uppstå i anledning av förslaget

har kommissionen utgått ifrån, att någon ersättning icke skulle lämnas domänfonden

för det virke, som avverkades å kronomark i anledning av medgivna

avverkningsrätter. Däremot har kommissionen avsett, att av allmänna

medel skulle bestridas de kostnader, som skulle uppkomma för verkställande

av besiktningar och undersökningar ävensom för utsyningar och stämplingar

av virke samt för kontroll över utsynat virkes avverkning och bortforsling.

För täckande av dessa kostnader har kommissionen förordat att under nionde

huvudtiteln anvisas ett årligt reservationsanslag uppgående för ett vart av

de fem första åren efter det medgivandet örn utsyningsrätten trädde i kraft

till 4,000 kronor och för ett vart av de fem närmast därefter följande åren

till 1,500 kronor.

Efter denna översikt över kommissionens förslag torde jag få övergå till att

lämna en redogörelse för kommissionens motivering till förslaget.

Kommissionen har till en början verkställt en utredning rörande i

vilken omfattning brist på husbehovsvirke föreligger.

Ur denna utredning må här återgivas följande.

Kommissionen hade verkställt undersökning huruvida och i vilka fall

skogstillgången å de särskilda husbehovsskogarna — efter frånräknande av

den övermogna och skadade skogen — kunde anses tillräcklig att uthålligt

förse de fastigheter, till vilka skogarna hörde, med husbehovsvirke. Av den

utredning (sid. 35—37 i betänkandet), som kommissionen i detta avseende

framlagt, framginge, att efter avverkning av övermogen och skadad skog brist

på husbehovsvirke förefunnes i fråga om 516 särskilda husbehovsskogar. Det

finge antagas, att beträffande en del av dessa skogar brist i berörda avseende

ägde rum, även örn den övermogna och skadade skogen medräknades, samt

att sådan brist i allmänhet förelegat redan vid tillträdet av skogarna efter

fullbordad avvittring.

''l ill närmare upplysning, i vilka fall vid nyssnämnda tidpunkt skogstillgången

å de särskilda husbehovsskogarna varit otillräcklig alt uthålligt förse

vederbörande fastigheter med husbehovsvirke, hade kommissionen genomgått

de avvittringsutslag, som meddelats av länsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län rörande Tärna socken, samt de trakter av Dorotea,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 269-

Vilhelmina, Stensele, Sorsele, Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar,

inom vilka husbehovsskogar vore belägna, ävensom protokollen rörande avvittringen

inom Tärna socken samt nyssangivna trakter av Stensele socken.

Av sagda utslag och protokoll framginge, att vid den däri avsedda avvittringen

besiktningar verkställts av de särskilda husbehovsskogarna till förberedande

av de i 3 § husbehovsskogslagen föreskrivna åtgärder samt att vid

dessa besiktningar i fråga om 143 särskilda husbehovsskogar i Dorotea, Vilhelmina,

Tärna, Stensele, Sorsele och Arjeplogs socknar skogstillgången eller

— beträffande Dorotea och Arjeplogs socknar —• tillgången å barrskog befunnits

understiga vad med tillämpande av uthållig skogshushållning erfordrades

för gårdens behov. Av berörda 143 skogar voro 2 belägna i Dorotea,

53 i Vilhelmina, 9 i Tärna, 61 i Stensele, 1 i Sorsele och 17 i Arjeplogs

socken.

Rörande tillämpningen av bestämmelsen i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen

hade kommissionen verkställt viss utredning. Av denna framginge,

att utsyningar enligt sagda bestämmelse ägt rum för täckande av brist

i skogstillgången å 124 särskilda husbehovsskogar. Av dessa vore 40 belägna

i Stensele, 82 i Sorsele och 2 i Arjeplogs socken. I fråga om 100 särskilda husbehovsskogar

i Dorotea, Vilhelmina, Tärna, Stensele och Arjeplogs socknar,

å vilka enligt förenämnda utslag och protokoll brist i skogstillgången konstaterats,

hade sålunda utsyning enligt sagda lagrum ej ägt rum.

Såsom skäl för beviljande av den av kommissionen

förordade avverkningsrätten har kommissionen anfört i huvudsak

följande.

Det finge anses ådagalagt, att ett ej ringa antal innehavare av särskilda

husbehovsskogar, å vilka skogstillgången varit otillräcklig att förse vederbörande

fastigheter med husbehovsvirke, underlåtit att, på sätt i 3 § tredje

stycket husbehovsskogslagen stadgades, hos vederbörande skogsstatstjänsteman

göra anmälan om berörda förhållande sist inom ett år efter tillträdet, i

följd varav utsyning av fyllnadsvirke å närmaste, avvittringslaget tillhöriga

allmänningsskog till förmån för innehavarnas fastigheter ej ägt rum. Av den

utredning, som verkställts i anledning av framställningarna från innehavare

av husbehovsskogar som ock av de uttalanden, som av sådana innehavare

gjorts under kommissionens resa, framginge, att omförmälda underlåtenhet i

stor utsträckning berott därpå, att innehavarna av ifrågavarande skogar saknat

närmare kännedom örn husbehovsskogslagens föreskrifter i ämnet. Detta

.sammanhängde uppenbarligen därmed, att de avlägsna trakter, där husbehovsskogarna

vore belägna, vid tiden för skogarnas avvittring i allmänhet

haft otillfredsställande kommunikationer samt varit mycket glest befolkade,

vadan kännedomen om hithörande bestämmelser mycket långsamt spritt sig

bland befolkningen därstädes. En annan bidragande orsak till att den i husbehovsskogslagen

öppnade möjligheten att erhålla fyllnadsvirke icke i större

omfattning kommit till användning vore att söka däri, att det för innehavarna

av husbehovsskogarna ställt sig svårt att inom den av lagen stadgade tiden

av ett år från tillträdet kunna till fullo överblicka, i vad mån de dem tilldelade

husbehovsskogarna varit tillräckliga för vederbörande fastigheters förseende

med erforderligt husbehovsvirke. I betraktande av nu framhållna

omständigheter finge den i husbehovsskogslagen stadgade preklusionstiden,

inom vilken anmälan om behovet av fyllnadsvirke skulle göras, anses allt för

kort.

Med hänsyn till det anförda och då husbehovsskogarnas innehavare i allmänhet

befunne sig i svag ekonomisk ställning, vadan förmånen av fri till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

7

gång på husbehovsvirke för dem vore av stor betydelse, hade kommissionen

funnit billigheten kräva, att de innehavare av husbehovsskogar, vilka enligt

bestämmelsen i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen varit berättigade att

erhålla fvllnadsvirke men vilka på grund av underlåtenhet att inom föreskriven

tid göra anmälan därom försuttit sin rätt, bereddes förnyad möjlighet

att kostnadsfritt erhålla sådant virke.

Kommissionen har i sitt betänkande jämväl till övervägande upptagit ett

av domänstyrelsen i yttrande över de gjorda framställningarna rörande

avhjälpande av ifrågavarande brist på husbehovsvirke

framställt förslag, att berörda brist skulle täckas genom utsyning

av nödigt husbehovsvirke från vederbörande

sockenallmänning. Kommissionen har emellertid ansett principiella

betänkligheter möta mot ett genomförande av detta förslag, enär delägarna i

sockenallmänningen till större delen utgjordes av enskilda fastighetsägare och

ett inrymmande åt särskilda delägare av rätt till utsyning av husbehovsvirke

å allmänningen innebure ett ingrepp i övrigas rätt.

Kommissionen har därför ej ansett sig kunna biträda domänstyrelsens berörda

förslag. Enligt kommissionens mening står annan lämplig lösning av

frågan ej till buds än att här avsedda innehavare av husbehovsskogar tillerkännas

rätt att under vissa förutsättningar erhålla fri utsyning av erforderligt

husbehovsvirke å kronomark. Enligt vad kommissionen upplyser äro de

särskilda husbehovsskogarna i många fall belägna i omedelbar närhet av kronoparker

eller annan kronomark. Skogarnas innehavare kunna till följd

härav ofta med fördel hämta sitt husbehovsvirke från dylik mark.

Kommissionen har rörande den närmare innebörden av den rätt

till utsyning som borde medgivas ifrågavarande innehavare

av husbe hovsskog anfört följande.

Den av kommissionen ifrågasatta utsyningsrätten borde principiellt givas

samma innehåll som den i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen stadgade

rätten till utsyning å allmänningsskog. I fråga om sistnämnda rätt finge erinras,

att denna knutits till den förutsättning, att vid tillträdet efter fullbordad

avvittring av särskild husbehovsskog å denna saknats för gårdens behov

erforderlig skogstillgång. Det vore att märka, att nämnda förutsättning ej

hade avseende å någon permanent brist i skogstillgången utan allenast å en

temporär sådan. Husbehovsskogslagen utginge därifrån, att särskild husbehovsskog

i varje fall vore av sådan storlek, att vid normal sammansättning

av virkesförrådet å skogen detta vore tillräckligt att uthålligt förse fastigheten

med husbehovsvirke. Vid de särskilda husbehovsskogarnas utläggande

kunde det emellertid inträffa, att virkesförrådet å sådan skog till övervägande

del komme att utgöras av ung eller medelålders skog och att till följd härav

fastighetens husbehov ej kunde i sin helhet omedelbart tillgodoses från fastighetens

särskilda husbehovsskog. För ernående av fastighetens virkesförsörjning

från husbehovsskogen måste man följaktligen avvakta den tidpunkt, då

husbehovsskogen erhållit en mera normal sammansättning. Den brist i tillgången

på husbehovsvirke, som i dylikt fall beträffande fastigheten förelåge

från tiden för tillträdet och intill dess en dylik sammansättning vunnits, skulle

enligt nyssangivna lagrum, efter anmälan av skogens ägare eller innehavare,

fyllas genom utsyning av husbehovsvirke å närmaste, avvittringslaget tillhö
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

riga allmänningsskog. Den virkeskvantitet, som kunde utsynas å allmänningsskogen,

motsvarade sålunda den mängd husbehovsvirke, som för fastigheten

beräknades åtgå under nyssangivna tid, efter avdrag av vad som

under samma tid kunde uttagas från husbehovsskogen. Berörda virkeskvantitet

skulle enligt husbehovsskogslagen utsynas på en gång att uttagas

under viss av utsyningsförrättaren bestämd tid.

Det sätt, varpå utsyningsrätten i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen

sålunda bestämts, borde enligt kommissionens mening vara normerande även

för den utsyningsrätt å kronomark, som kommissionen förordat. Även i

fråga om denna rätt borde alltså såsom villkor för dess upplåtande gälla,

att skogstillgången å särskild husbehovsskog vid tillträdet av skogen efter

fullbordad avvittring haft otillfredsställande sammansättning samt att till

fölid därav skogstillgången då varit otillräcklig att förse fastigheten med nödigt

husbehovsvirke. För nyssberörda utsyningsrätt borde därjämte såsom

ytterligare villkor stadgas, att nämnda brist i skogstillgången alltjämt bestode

vid den tid, då fråga uppstode om utsyningsrättens upplåtande — skogstillgången

å fastigheten kunde efter tillträdet hava ökats t. ex. genom sammanläggning

eller ägoutbyte — samt att utsyning enligt 3 § tredje stycket

husbehovsskoglagen till förmån för fastigheten ej ägt rum. Vore i fråga om

fastigheten nu angivna villkor för handen, borde på ansökan av fastighetens

ägare eller åbo rätt kunna medgivas för denne att till fyllande av bristen i

fastighetens skogstillgång å närbelägen kronomark erhålla utsyning av erforderligt

husbehovsvirke. Även i detta fall borde utsyningsrätten sålunda avse

den virkeskvantitet, som beräknades åtgå för tillgodoseende av fastighetens

husbehov under tiden från tillträdet efter fullbordad avvittring intill dess

skogen å fastigheten erhållit en tillfredsställande sammansättning, dock med

avdrag av det husbehovsvirke, som under samma tid kunde uttagas från

fastighetens skog. Av praktiska skäl borde, i anslutning till vad i husbehovsskogslagen

stadgats, gälla, att utsyningen av berörda virkeskvantitet skulle

ske på en gång samt att fastighetens ägare eller åbo skulle vara pliktig att

avverka och bortforsla det utsynade virket inom viss tid efter utsyningen.

Denna tid borde ej sättas längre än fem år.

Vid bedömande, huruvida skogstillgången å särskild husbehovsskog vid

tillträdet varit och alltjämt vore tillräcklig att förse fastigheten med erforderligt

husbehovsvirke, borde i skogstillgången inräknas även sådan övermogen

och skadad skog, som vore användbar till husbehovsvirke, samt husbehovet

uppskattas till det omfång, vartill detsamma bort beräknas, därest

uppskattningen skett vid tillträdet enligt 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen.

Hade husbehovet efter tillträdet undergått sådan ökning, som vid

nämnda tidpunkt ej bort förutsättas, borde följaktligen hänsyn ej tagas till

ökningen.

I likhet med vad som gällde i fråga om rätt till utsyning enligt 3 § tredje

stycket husbehovsskogslagen borde utsyningsrätt, varom nu vore fråga, ej

medgivas för inhysingslägenhet.

Husbehovsskogslagen upptoge ej någon bestämmelse örn skyldighet för

ägare eller åbo, som erhållit utsyning enligt 3 § tredje stycket i lagen, att

använda det utsynade virket till husbehov. Enligt lagen mötte sålunda ej

hinder för ägaren eller åbon att försälja virket eller eljest förfoga över detta

för annat ändamål än husbehov. Lagens ståndpunkt i detta avseende vore

en följd därav, att enligt lagen virket skulle uttagas inom viss begränsad

tid, medan det husbehov, för vars tillgodoseende virket utsynats, måhända

bleve aktuellt först lång tid efter det virket avverkats. Att reservera avverkat

virke under längre tid för husbehovsändamål vore tydligen opraktiskt. Med

den utformning som den föreslagna utsyningsrätten å kronomark enligt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition nr 269.

det förut anförda borde erhålla, torde i fråga om rätten att förfoga över

virke, som på grund av sådan utsyningsrätt avverkats, den i husbehovsskogslagen

intagna ståndpunkten principiellt böra följas. Såsom regel borde

alltså gälla, att ägaren eller åbon erhölle fri dispositionsrätt över virket.

Vid upplåtande av här avsedd utsyningsrätt borde dock undersökas, huruvida

och i vilken omfattning det virke, som utsyningsrätten avsåge, lämpligen

borde användas för tillgodoseende av husbehov, som vore aktuellt i fråga

örn vederbörande fastighet, och, om dylik användning funnes böra äga

rum, föreskrift därom meddelas av den myndighet som prövade frågan om

upplåtelsen.

Kommissionen har rörande frågan å vilka kronomarker utsyning

borde få ske för förevarande ändamål anfört:

Upplåtande av utsyningsrätt borde få ske allenast å kronomark, å vilken

rätten att disponera över befintlig skogstillgång utövades av domänverket.

Till dylik kronomark vöre i de trakter, där husbehovsskogarna vore belägna,

att hänföra allenast kronoparken kronoöverloppsmarker samt oavmätta kronomarker.

Upplåtelse borde regelrätt ske å den kronomark av nu angiven

beskaffenhet, som läge närmast den fastighet, till vars förmån upplåtelsen

skedde, förutsatt att erforderlig skogstillgång funnes å sagda mark.

I fråga om förfarandet vid beviljande av utsyningsrätten

har kommissionen uttalat följande:

Ansökan om erhållande av utsyningsrätt borde insändas till länsstyrelsen.

1 anslutning till den ståndpunkt, som intagits i husbehovsskogslagen,

borde sådan ansökan inkomma till länsstyrelsen inom viss tid efter det kungörelse

om ifrågavarande utsyningsrätt trätt i kraft. Även denna tid syntes

lämpligen böra fastställas till fem år.

Hade dylik ansökan inkommit till länsstyrelsen, borde det åligga styrelsen

— därest styrelsen ej funne uppenbart, att ansökningen ej kunde beviljas —

att föranstalta om besiktning av den fastighet, som ansökningen avsåge,

jämte den till fastigheten hörande husbehovsskogen ävensom om undersökning,

huruvida erforderligt virke till fyllande av husbehovet för fastigheten

kunde erhållas genom utsyning å närbelägen kronomark av förut angiven

beskaffenhet. Verkställandet av sådan besiktning och undersökning

borde uppdragas åt person med högre skoglig utbildning.

För vinnande av största möjliga enhetlighet vid prövningen av ansökningar

om utsyningsrätt borde denna prövning anförtros åt en central myndighet,

och med hänsyn till arten av de frågor, som prövningen avsåge,

syntes denna böra förbehållas Kungl. Maj:t. I enlighet härmed borde det

åligga länsstyrelse, till vilken ansökan om utsyningsrätt inkommit, att, sedan

erforderlig besiktning och undersökning samt den utredning, som i övrigt

kunde vara påkallad, ägt rum, överlämna handlingarna i ärendet till Kungl.

Maj:t.

Utsyning och stämpling av virke, som enligt Kungl. Maj:ts beslut finge

utsynas å här avsedd kronomark, borde verkställas av vederbörande skogsstatstjänsteman.

Ägare eller innehavare av fastighet, för vilken utsyningsrätt beviljats, borde

vara pliktig att vid avverkningen och bortforslingen av det utsynade virket

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som vederbörande skogsstatstjänsteman

funne skäl meddela för utövande av kontroll över avverkningen

eller till förhindrande att skada vid avverkningen eller bortforslingen förorsakades.

Bihang till riksdagens protokoll 19.18. 1 sand. Nr 269.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

De närmare föreskrifter, som erfordrades för genomförande av kommissionens

ifrågavarande förslag, borde meddelas av Kungl. Majit.

Beträffande kostnaderna för genomförande av kommissionens

förslag har kommissionen anfört följande:

De kostnader, som uppkomme för verkställande av besiktningar och undersökningar,

ävensom för utsyningar och stämplingar av virke samt för

kontroll över utsynat virkes avverkning och bortforsling borde bestridas av

allmänna medel. Storleken av dessa kostnader kunde ej med säkerhet på

förhand beräknas. För den femårsperiod, varunder ansökan örn utsyningsrätt

skulle kunna insändas till vederbörande länsstyrelse, torde dessa kostnader

komma att bliva högre i periodens början än mot dess slut. Det finge

erinras, att enligt av kommissionen verkställd utredning utsyning jämlikt 3 §

tredje stycket husbehovsskogslagen verkställts till förmån för 124 fastigheter

samt att det åt dessa fastigheter utsynade virket i sin helhet utgjort

cirka 19,000 kubikmeter. Med beaktande härav torde fråga varande kostnader

för berörda femårsperiod i dess helhet näppeligen böra beräknas i

medeltal per år komma att överstiga 3,000 å 4,000 kronor. Under de ytterligare

fem år, varunder enligt kommissionens förslag avverkning och bortforsling

av utsynat virke skulle kunna ifrågakomma, torde kostnaderna bliva väsentligt

mindre och näppeligen böra beräknas överstiga 1,000 å 1,500 kronor

om året. De för gäldande av dessa kostnader erforderliga medel borde ställas

till förfogande genom anvisande för ändamålet under nionde huvudtiteln av

ett särskilt statsanslag, sorn borde förlänas naturen av reservationsanslag.

Från detta anslag borde till de myndigheter, som fått vidkännas här avsedda

kostnader, på rekvisition erforderliga medelsanordningar verkställas.

I yttrandena över kommissionens förslag har detta i princip vunnit så

gott som allmän anslutning. I fråga om förslagets utformning hava emellertid

vissa erinringar och önskemål framställts. Ur yttrandena torde här

böra återgivas följande.

Kammarkollegium har framhållit, att en följd av förslagets genomförande

skulle bliva att innehavare av husbehovsskog, som komme i åtnjutande av

den förordade utsyningsman, skulle i viss mån göra en obehörig vinst. Vederbörande

skogsinnehavares underlåtenhet att påkalla tillämpning av 3 §

husbehovsskoglagen medförde en begränsning i det skogskapital, varifrån

utsyning skulle skett örn sådan begärts. Därest i enlighet med det framlagda

förslaget utsyning skedde från kronans skog, bleve slutresultatet alltså

det, att den, som på sin tid underlåtit begära utsyning enligt 3 §, likväl nu

skulle erhålla den behövliga virkeskvantiteten från kronan samtidigt som

han jämte övriga delägare i skog, varifrån sådan utsyning skulle skett, finge

tillgodogöra sig det virkeskapital, som där sparats i följd av den underlåtna

framställningen om utsyning.

Domänstyrelsen jämte ett flertal skogsstatstjänstemän hava uttalat, att domänfonden

borde genom särskilt statsanslag erhålla ersättning för det virke,

som avverkades på grund av medgivna avverkningsrätter å kronomark. Domänstyrelsen

har framhållit, att detta icke innebure någon ökad utgift för

statsverket utan allenast att domänfonden ej tyngdes med en fonden ovidkommande

utgift. Domänstyrelsen har vidare ifrågasatt, huruvida tilläggsutsyning

i den omfattning, som kommissionen föreslagit, borde medgivas. Styrelsen

har påpekat, att under den tid, som förgått sedan husbehovsskogslagen

trädde i kraft, en del av de hundra fastigheter, varom nu vore fråga, genom

köp övergått till ägare, vilka vid köpet ej haft anledning räkna med er
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

11

hållande av fyllnadsutsyning å kronomark. Med hänsyn härtill har styrelsen

ifrågasatt om ej fastigheter, som i enlighet med vad styrelsen framhållit

övergått till ny ägare, borde undantagas från rätten att få fyllnadsulsyning.

Över jägmästarna i Nedre Norrbottens distrikt och Skellefteå distrikt hava

uttalat, att i de fall brist på husbehovsvirke å husbehovsskog förelåge, bristen

borde fyllas från vederbörande allmänningsskog.

I viss mån liknande uttalanden hava gjorts av jägmästarna i Storbackens

och Arjeplogs revir. Jägmästaren i sistnämnda revir bar därjämte uttalat,

att den föreliggande frågan enligt hans mening icke hade den sociala betydelse

som kommissionen syntes förmena samt att det tungrodda förfaringssätt,

som kommissionen föreslagit vid verkställande av ifrågavarande utsyningar

vore föga tillfredsställande. Denne jägmästare har till följd härav

avstyrkt förslaget.

Jägmästaren i Vilhelmina revir har anfört, bland annat, att han ansåge den

lämpligaste lösningen av den föreliggande frågan vara den att innehavare

av husbehovsskogar, å vilka brist å husbehovsvirke förelåge, finge för lågt

pris inköpa sådant virke i erforderlig utsträckning från kronopark. Tilldelning

av ytterligare skogsmark ville jägmästaren bestämt avstyrka.

Vid sammanträden, som av länsstyrelsen i Västerbottens län anordnats med

innehavare av husbehovsskogar, hava vissa av dessa framställt yrkande, att

från kronomark med äganderätt tilldelas behövlig skogsmark för tillgodoseende

av fastigheternas behov av husbehovsvirke.

Av den av kommissionen verkställda utredningen torde framgå, att ett ej Departements
chelsn,

ringa antal innehavare av husbehovsskogar underlåtit att inom ett ar efter

tillträdet av fastigheterna jämlikt 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen

göra anmälan rörande bristande tillgång å husbehovsvirke å skogen och till

följd härav icke erhållit utsyning till fyllande av bristen å närmaste avvittringslaget

tillhöriga allmänningsskog enligt bestämmelserna i nämnda

lagrum. Brist å husbehovsvirke föreligger alltjämt beträffande flertalet av

de fastigheter, i fråga om vilka sådan anmälan underlåtits. Denna brist

torde vålla innehavarna av fastigheterna betydande svårigheter på grund av

deras svaga ekonomiska ställning. På sätt kommissionen framhållit torde

en av de mest bidragande orsakerna till att anmälan rörande bristande tillgång

å husbehovsvirke underlåtits vara att söka däri, att preklusionstiden

för anmälan bestämts alltför kort. Med hänsyn till det anförda finner jag

i likhet med kommissionen, att billigheten kräver, att åtgärder från statsmakternas

sida vidtagas i syfte att bispringa innehavarna av ifrågavarande

husbehovsskogar.

Beträffande de olika möjligheter, som i ärendet ifrågasatts till bringande

av hjälp åt innehavarna av husbehovsskogarna, anser jag den utväg, som

vissa skogsinnehavare förordat, nämligen att lämpliga skogsområden av

kronomark med äganderätt skola tilldelas de fastigheter med husbehovsskogar,

å vilka virke för husbehov saknas, icke böra ifrågakomma. En dylik

åtgärd skulle i realiteten innebära ett upprivande av de genom lagakraftvunna

utslag avslutade avvittringsförfarandena. Det är ock att märka, att

härigenom skulle de innehavare av husbehovsskogar, som underlåtit att

begagna sig av den möjlighet husbehovsskogslagen erbjudit för erhållande

av utsyning av husbehovsvirke, komma i ett bättre läge än de som begagnat

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

samma möjlighet, i det att de förra finge utvidgat sina fastigheters områden.

Icke heller finner jag mig kunna biträda det av vissa skogsstatstjänstemän i

yttrandena upptagna förslaget, att utsyning av husbehovsvirke, i fall då brist å

sådant virke föreligger i fråga örn husbehovsskog, skall få ske å vederbörande

allmänningsskog. Såsom kommissionen framhållit innebär ett bifall

till detta förslag ett obehörigt ingrepp i övriga delägares rätt till allmänningsskogen.

Enligt min mening torde den lämpligaste lösningen av

det föreliggande spörsmålet vara den, att på sätt kommissionen föreslagit

ifrågavarande innehavare av husbehovsskogar medgives viss utsyningsrätt å

kronan tillhörig skog.

Den av mig nu förordade utsyningsrätten å kronoskog torde i överensstämmelse

med vad kommissionen ifrågasatt böra i huvudsak givas samma innehåll

som den i 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen stadgade utsyningsrätten

å allmänningsskog. Denna bestämning av utsyningsrättens omfattning

innebär, att innehavare av husbehovsskog med bristande tillgång å husbehovsvirke,

vilka underlåtit att inom föreskriven tid göra anmälan om berörda

brist för erhållande av utsyning å allmänningsskog, i stort sett försättas i

samma läge som om de icke genom berörda underlåtenhet försuttit sin rätt.

För erhållande av nu ifrågasatta utsyningsrätt bör alltså i enlighet med det

anförda gälla, att skogstillgången å husbehovsskogen vid tillträdet efter fullbordad

avvittring haft otillfredsställande sammansättning, och att till följd

därav skogstillgången då varit otillräcklig att förse fastigheten med nödigt

husbehovsvirke. Givet är att för medgivande av den utsyningsrätt, varom nu

är fråga, bör gälla, att utsyning enligt 3 § tredje stycket husbehovsskogslagen

icke erhållits. På sätt kommissionen närmare uttalat bör utsyningsrätten

avse den virkeskvantitet, som beräknas åtgå för tillgodoseende av fastighetens

husbehov under tiden från tillträdet efter fullbordad avvittring intill dess

skogen å fastigheten erhållit en tillfredsställande sammansättning. Avdrag

bör dock därvid göras för det husbehovsvirke, som under samma tid kan uttagas

från fastighetens skog. Vid bedömande av frågan, huruvida skogstillgången

i varje särskilt fall är otillräcklig, torde i enlighet med vad kommissionen

framhållit hänsyn icke böra tagas till sådan ökning i husbehovet, som

kan hava ägt rum efter tillträdet och då ej bort förutsättas. Den nu förordade

utsyningsrätten bör ej avse inhysingslägenheter. Enligt husbehovsskogslagen

tillkom nämligen den i 3 § tredje stycket upptagna utsyningsrätten ej

innehavare av sådana lägenheter. Den av domänstyrelsen i dess yttrande ifrågasatta

begränsningen av den föreslagna utsyningsrätten att avse allenast sådana

fastigheter, som efter avvittringen ej avyttrats till ny ägare, torde icke

böra genomföras. Ifrågavarande utsyningsrätt är nämligen såsom även framgår

av vad jag inledningsvis anfört betingad av ett socialt intresse, att innehavarna

av de fastigheter, varom här är fråga, erhålla erforderligt husbehovsvirke.

Vad kammarkollegiet erinrat mot förslaget finner jag av samma

skäl icke vara av beskaffenhet att böra föranleda någon ändring i detsamma.

På sätt kommissionen förordat torde innehavare av husbehovsskog, som

medgivits nu ifrågavarande utsyningsrätt, såsom regel erhålla fri förfogande
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kunni- Maj.ts proposition nr 269.

rätt över virket. Den myndighet, som prövar frågan örn medgivande av utsyningsrätt,

bör emellertid äga befogenhet att, där så finnes lämpligt, meddela

föreskrift därom att utsynat virke skall användas for husbehov.^

Den utsyningsrätt, som jag här förordat, bör upplåta* allenast a sadan

kronomark, varå domänstyrelsen disponerar över skogstillgangen, namlige

kronoparker, kronoöverloppsmarker och oavmätto kronomärke1-. syningen

av den medgivna virkeskvantiteten bör , enlighet med vad konon,ssio

nen föreslagit ske på en gång samt virket uttagas av fastighetsmnehavaren

inom fem år efter utsyningen. . ... ,

Även i fråga om förfarandet vid beviljande av den av m,g nu förordade

utsvningsrätten kan jag i huvudsak ansluta mig till vad kommissionen föreslagit.

Ansökan örn erhållande av utsyningsrätt torde salunda bora ingivas

till länsstyrelsen. Ansökningen bör vara ingiven inom fem ar efter det bestämmelserna

örn utsyningsrätten trätt i kraft. Det bor åligga länsstyrelsen

därest denna icke finner uppenbart, att ansökningen icke kan bifallas, att

verkställa erforderliga undersökningar rörande den fastighet, som avses i ansökningen,

och de skogliga förhållandena å densamma samt i fråga örn möjligheterna

att å närbelägen kronoskog erhålla husbehovsvirke for fastigheten.

Denna undersökning bör av länsstyrelsen uppdragas åt person, som

länsstyrelsen finner äga nödiga kvalifikationer för uppdraget. Att såsom

kommissionen föreslagit ovillkorligen fordra högre skoglig utbildning hos den

som skall företaga undersökningen synes icke nödvändigt. Avgörandet av

ansökning örn utsyningsrätt torde på sätt kommissionen förordat bora ankomma

på Kungl. Majit. Därest ansökning bifalles, bor det åligga vederbörande

skogsstatstjänsteman att utsyna och utstämpla den virkeskvantitet,

som avses i Kungl. Majlis beslut. Det bör därjämte tillkomma denna tjänstemän

att i samband härmed meddela erforderliga föreskrifter rörande avverkningen

och bortforslingen av det utsynade virket ävensom att kontrollera

dessas efterlevnad.

Medgivande av nu förordade rätt till utsyning lärer förutsätta riksdagens

samtycke. Sedan detta inhämtats, torde det böra ankomma pa Kungl. Majit

att meddela erforderliga föreskrifter i ämnet.

Vad angår de kostnader, som komma att uppstå till följd av medgivande

av den nu ifrågasatta utsyningsrätten, anser jag, att någon ersättning av

statsmedel till domänfonden för det utsynade virket, på sätt domänstyrelsen

och vissa skogsstatstjänsteman yrkat, icke bör lämnas. I allmänhet mas e

utsyning till innehavare av fastigheter med husbehovsskog på grund av fastigheternas

ofta isolerade och ogynnsamma läge ske å skogstrakter, som aro

ur avsättningssynpunkt olämpligt belägna. Rotvärdet å ifrågavarande virke

torde därför vara mycket ringa, om — i de flesta fall — ens något. Daremo

anser jag i likhet med kommissionen, att kostnaderna för verkställande av

förutnämnda undersökningar ävensom för utsyning och stämpling av virke

samt för kontroll över avverkning och bortforsling bora bestridas av a - männa medel. Mot den av kommissionen verkställda beräkningen av berörda

t 3

Bihang till riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Nr 269.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majda proposition nr 269.

kostnader torde i huvudsak intet vara att erinra. Det torde alltså kunna beräknas,

att dessa kostnader komma att i medeltal per år belöpa sig till 4 000

nnwn de fem fÖFSta ären’ varunder utsyning kan komma i fråga, och

till 1,500 kronor under de därefter följande fem åren. Till täckande av kostnaderna

torde böra anvisas ett särskilt anslag, vilket bör få naturen av reservationsanslag.

Under åberopande av det anförda och då proposition i ärendet jämlikt

§ 54 riksdagsordningen torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners

avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända

får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

aels meugiva, att, där skogstillgången å särskild husbehovsskog

inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker

befinnes otillräcklig att förse fastigheten med nödigt

husbehovsvirke, fastighetens innehavare må i huvudsak under

de villkor och i den ordning jag förut angivit medgivas

ratt att till fyllande av sådan brist erhålla fri utsyning av

husbehovsvirke å kronomark,

dels ock att till Kostnader i samband med upplåtande av

viss utsymngsrätt d kronoskogar i Västerbottens eller Norrbottens

län för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsam,

ag ................................ kronor 4,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse

bilaga lill detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Ros.

379352. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:374 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens län förseende med husb a1 i texten
  2. JoU 1938:93 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för vissa fastigheters i Västerbottens och Norrbottens lån förseende med husbehovsvirke. s. 11 i texten