Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond

1938-05-20 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:319, Med förslag till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 319.

1

Nr 319.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående rätt för svenskt aktiebolag att vid

taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning

till konjunkturinvesteringsfond; given Stockholms

slott den 20 maj 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att

vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 319.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

F ö r sl a g

till

förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering

till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Svenskt aktiebolag äger att vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt

kommunalskattelagen och förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

under de beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren 1939,

1940 och 1941, njuta avdrag för belopp som enligt vad i denna förordning

sägs av årsvinsten avsättes till konjunkturinvesteringsfond, men skall, där

sådant avdrag medgivits, vara underkastat de föreskrifter i avseende å fondens

användning som nedan meddelas.

Rätt till avdrag som nyss sagts må äga rum allenast där aktiebolaget jämlikt

punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri

avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.

2 §•

Konjunkturinvesteringsfonder som i denna förordning avses äro dels konjunkturinvesteringsfonder

för byggnader, dels konjunkturinvesteringsfonder

för inventarier och varulager.

Avsättning för vilken avdrag enligt 1 § medgives må för visst beskattningsår

ej överstiga,

i fråga om konjunkturinvesteringsfond för byggnader tio procent av årsvinsten

enligt vederbörligen fastställd balansräkning för beskattningsåret eller

två procent av aktiekapitalet vid beskattningsårets utgång, samt

i fråga om konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager tjugu

procent av årsvinsten eller fyra procent av aktiekapitalet.

3 §•

Konjunkturinvesteringsfond må jämlikt denna förordning tagas i anspråk

endast under sådant beskattningsår, som av Kungl. Majit genom särskilt be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

3

slut bestämmes under hänsyntagande till att dylika fonders användning må

kunna bidraga till en utjämning av konjunkturförhållandena i riket.

Beslut av Kungl. Majit som nu sagts må avse företag av alla slag eller företag

eller verksamhet av viss beskaffenhet. Beslutet skall meddelas efter hörande

av kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken, och skall medgivande

att taga konjunkturinvesteringsfond i anspråk avse minst två beskattningsår

i följd.

4 §•

Konjunkturinvesteringsfond för byggnader må jämlikt denna förordning

tagas i anspråk allenast för avskrivning å byggnader som uppförts under beskattningsåret.

Konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager må jämlikt

denna förordning disponeras endast för avskrivning å maskiner och andra

för stadigvarande bruk avsedda inventarier samt nedskrivning å råvaror,

hel- och halvfabrikat intill ett belopp motsvarande kostnaden för tillverkning

eller anskaffning av dylika tillgångar under beskattningsåret. Tillgång

som av den skattskyldige förvärvats från annan rörelseidkare, vilken är

med den skattskyldige förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,

må härvid medräknas endast örn tillgången tillverkats under beskattningsåret.

5 §•

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till konjunkturinvesteringsfond

enligt vederbörlig balansräkning tagits i anspråk jämlikt denna förordning,

må vid taxeringen avdrag för i 4 § avsedd avskrivning å byggnader eller

inventarier eller för där omförmäld nedskrivning å varulager med belopp

svarande mot fondens minskning ej ske, men skall den ifrågavarande tillgången

anses i beskattningsavseende åsatt ett värde så bestämt som om för

sagda år dylikt avdrag medgivits.

6 §.

Hava fondmedel, som avsatts till konjunkturinvesteringsfond, ej tagits i

anspråk i enlighet med fondens ändamål senast under det beskattningsår, för

vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen

medgivits, skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som avsatts

utan att därefter i enlighet med denna förordning hava tagits i anspråk

för det avsedda ändamålet. Vid tillämpning av denna föreskrift iakttages,

att tidigare avsatta medel anses hava tagits i anspråk före senare avsatta

medel.

Vid efterbeskattning varom här är fråga skola såväl statliga som på grund

av taxering till kommunal inkomstskatt utgående utskylder av vederbörande

beskattningsnämnd påföras den skattskyldige med belopp, som vid debitering

för det beskattningsår, då avsättningen ägt rum, skulle tillkommit för

den inkomst efterbeskattningen avser, jämte ränta för sex år efter tre pro
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

cent eller, där jämlikt 3 § de avsatta medlen ej fått av företaget tagas i anspråk

under något år efter avsättningen, två procent.

Har skattskyldig tagit konjunkturinvesteringsfond i anspråk i annan ordning

än i 3 och 4 §§ sägs eller beslutit likvidera, skall efterbeskattning enligt

denna paragraf omedelbart äga rum, därvid ränta beräknas efter tre procent

örn året för så många hela år som antalet av de taxeringsår, som förflutit

efter det då avdraget medgivits, till och med det då efterbeskattningen sker.

För efterbeskattningen skola taxeringsförordningens bestämmelser i vad

de röra eftertaxering äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att

ordföranden i den taxeringsnämnd, som verkställer taxeringen till statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt, skall till taxeringsnämndsordförandena i de

övriga taxeringsdistrikt, där efterbeskattning varom här är fråga bör äga

rum, lämna meddelande att anledning till efterbeskattning föreligger.

7 §•

Skattskyldig som gjort avsättning till konjunkturinvesteringsfond enligt

denna förordning är pliktig att vid självdeklaration för det beskattningsår,

då avsättningen ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår intill

dess de avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift å blankett enligt formulär,

som fastställes av Kungl. Majit, rörande avsättning av medel till fonden

samt fondens användning och avveckling, så ock, för beskattningsår under

vilket fond tagits i anspråk, utredning att de i 4 § i sådant avseende stadgade

villkor äro uppfyllda.

8 §•

För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter utfärdas av

Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319-

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj :t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20

maj 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Forslund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

Sedan fråga uppkommit om möjligheten att vid beskattningen särskilt

gynna investeringar som av näringslivet företoges under lågkonjunkturer och

överläggningar med representanter för Sveriges industriförbund ägt rum rörande

detta spörsmål, har jag från förbundet mottagit en promemoria av

följande lydelse:

»I anslutning till de överläggningar, som på senaste tiden ägt rum mellan

medlemmar av Kungl. Maj:ts regering och ett antal representanter för industrien

rörande möjligheterna för en medverkan från industriens sida till

åtgärder i syfte att bidraga till en viss utjämning av konjunktursvängningarna

inom näringslivet, vill styrelsen för Sveriges industriförbund härmed

för herr statsrådet framhålla följande synpunkter.

Styrelsen konstaterar med tacksamhet det intresse, som från regeringens

sida visats för att underlätta industriföretagens strävanden att under en period

av vikande konjunkturer uppehålla sin verksamhet samt vidtaga investeringar,

ägnade att mildra lågkonjunkturens verkningar.

Den svenska industriens intresse för denna uppgift torde få anses vara tillfyllest

ådagalagt genom de konsolideringsåtgärder, som de enskilda företagen

under de senaste åren vidtagit i anmärkningsvärt stor utsträckning. En

klok konsolideringspolitik inom näringslivet är ur såväl allmän som enskild

synpunkt av sådan betydelse att den i hög grad synes vara förtjänt av det

stöd, som kan lämnas från statsmakternas sida genom att vid skattelagstiftningens

utformande och skattebördans avvägning den största möjliga hänsyn

tages dels till näringslivets behov av konsolidering, dels till företagens

känslighet för skattebelastningen. Styrelsen tillåter sig därför i detta sammanhang

uttala sin livliga förhoppning, att den av 1936 års skattekommitté

föreslagna fria avskrivningsrätten måtte av statsmakterna beviljas. I fråga

om beskattningen i allmänhet av näringsföretag vill styrelsen framhålla, att

företagens möjlighet att genom konsolideringsåtgärder och nyinvesteringar

lindra verkningarna av en lågkonjunktur givetvis minskas i samma mån som

företagen bliva nödsakade att använda sin vinst till skattebetalning. Varje

lindring i den näringsföretagen åvilande skattebördan är därför ägnad att

främja förevarande syfte. Vad särskilt en generell sänkning av bolagsbeskattningen

under en lågkonjunktur angår, kan en sådan sänkning vara ett

verksamt medel att stimulera företagen till ansträngningar att under försämrade

yttre betingelser uppehålla sin verksamhet och även att företaga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

investeringar, som eljest icke skulle ansetts tillrådliga. Styrelsen vill därför

understryka att lättnader i beskattningen böra ingå som ett viktigt led i en

politik, som syftar till att bekämpa verkningarna av en konjunkturförsämring.

En verkligt effektiv konsolideringspolitik från de enskilda företagens sida

torde böra stödjas av det allmänna även på annat sätt än genom en ändring

av gällande regler om skattefria avskrivningar å i rörelsen använda tillgångar

för stadigvarande bruk. Styrelsen syftar härvid pä den vid ovannämnda

överläggningar framkastade tanken att för industriföretagen möjliggöra att

under goda tider verkställa avsättningar av intjänad vinst till en särskild

fond i deras balansräkningar — i det följande förslagsvis betecknad såsom

konjunkturutjämningsfond. För en dylik fond skulle i huvudsak gälla, att

avsättningarna till fonden gjordes skattefria, att de belopp, varmed fonden

sedermera minskades, alltid utgjorde skattepliktig intäkt, samt att avskrivningar

å under året anskaffade byggnader och varulager — även i vad de

överstege vad som i sådant hänseende enligt gällande skattelagar medgåves

— intill det belopp, varmed fonden under samma år minskats, skulle vara

i beskattningshänseende avdragsgilla.

Med hänsyn till att under en lågkonjunktur de för näringslivets sysselsättning

i hög grad betydelsefulla kapitalvaruproducerande industrierna äro särskilt

förtjänta av uppmuntran borde det till en början vara tillåtet för företag,

som avsatt konjunkturutjämningsfond, att taga fonden i anspråk för en

omedelbar nedskrivning av värdet å sådana nyttigheter, som företaget anskaffar

i och för utvidgning eller modernisering av sin produktionsapparat.

En dylik befogenhet för företaget skulle i olika avseenden vara ägnad att

stimulera företaget till investeringsverksamhet under en lågkonjunktur. Den

av 1936 års skattekommitté föreslagna fria avskrivningsrätten torde öppna

möjlighet för näringsföretag i aktiebolagsform att omedelbart verkställa denna

nedskrivning, såvitt maskiner och andra för stadigvarande bruk använda

tillgångar angår. I detta avseende lärer således ingen utvidgning av den

föreslagna avskrivningsrätten erfordras. Beträffande byggnader får emellertid

enligt samma förslag anskaffningsvärdet fortfarande endast avdragas

genom årliga procentuella värdeminskningsavdrag. Om den fria avskrivningsrätten,

på sätt förbundet och andra näringsorganisationer senast i sitt

yttrande över 1936 års skattekommittés betänkande ifrågasatt, utsträckes

även till byggnader, skulle ej heller i detta avseende ytterligare avskrivningsregler

bliva erforderliga, men i motsatt fall borde, förutom andra bestämmelser,

innefattande uppmjukning av de för närvarande gällande reglerna örn

avskrivning å byggnader, stadgas, att anskaffningskostnaden för byggnader

finge, i den mån fondmedel därför tagits i anspråk, omedelbart i beskattningshänseende

avskrivas. Vidare skulle fonden kunna tagas i anspråk för avskrivning

å företagets inneliggande varulager — såväl färdigvaror som råvaror

och halvfabrikat. Möjligheten härtill skulle stimulera ett företag att.

i den mån tekniska och ekonomiska förutsättningar härför förelåge, under

en kristid fortsätta tillverkningen av företagets produkter i en större skala

än som betingades av de försämrade avsättningsmöjligheterna, d. v. s. att

i viss utsträckning producera på lager. Ur .social synpunkt lärer en på detta

eller annat sätt förbättrad möjlighet att sysselsätta det egna företagets arbetare

och tjänstemän vara i icke mindre mån förtjänt av stöd än strävandena

att bereda sysselsättning med byggnads- och liknande verksamhet åt i förhållande

till företaget utomstående arbetskraft. Någon anledning att på

grund av beskattningssynpunkter motsätta sig sistberörda användning av

fonden synes desto mindre föreligga, som de å varulagret verkställda nedskrivningarna

komma att tagas till beskattning vid försäljning, i den mån de

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

7

återbekommas, vilket för övrigt enligt kommitténs förslag även blir fallet

med avskrivningarna å maskiner och andra inventarier. Slutligen synes det

styrelsen rimligt, att lill konjunkturutjämningsfond avsatta medel i viss

omfattning kunna utnyttjas till täckande av förlust, som uppkommit å företagets

rörelse. En dylik befogenhet alt i skattehänseende kvitta ett års förlust

mot ett tidigare års vinst skulle säkerligen i hög grad uppmuntra företagen

till uppläggande av konjunkturutjämningsfonder. Ett sådant medgivande

skulle även stå i god överensstämmelse med den av näringslivet ofta

hävdade, i vissa länders skattelagstiftning erkända meningen, att året är en

allt för kort period att läggas till grund för näringsföretagens beskattning och

att denna rättvisligen bör baseras på företagets genomsnittliga resultat under

ett visst antal år. Ehuru i motsats härtill den svenska skattelagstiftningen

i allmänhet följer principen att betrakta varje beskattningsår isolerat

för sig, har dock avsteg redan gjorts från denna princip genom gällande regler

om värdering av varulager, och de av 1936 års skattekommitté föreslagna

bestämmelserna rörande avskrivningar å inventarier m. m. utgöra ytterligare

ett steg i samma riktning. Under sådana förhållanden synes den nu

förordade användningen av konjunkturutjämningsfond endast innebära en

mera allmän tillämpning av ett betraktelsesätt, som för vissa speciella fall

redan vunnit erkännande.

Rätt att göra avsättning till konjunkturutjämningsfond av innebörd som

i det föregående angivits torde nied hänsyn till hithörande reglers nära samband

med rätten till fria avskrivningar å vissa tillgångar för stadigvarande

bruk i rörelsen böra tillkomma samma slags företag, som komma att tillerkännas

sistnämnda rätt.

Med ovan skisserade regler för användande av konjunkturutjämningsfond

torde vissa inskränkande bestämmelser visa sig erforderliga. Sålunda lärer

böra föreskrivas, att medel som avsatts till fond varom här är fråga skola,

i den mån de kvarstå i fonden ännu viss tid — förslagsvis 10 år — efter det

avsättningen till fonden skett, återföras till vinst- och förluslräkningen.

(Motsvarande återföring bör även ske, då företaget träder i likvidation.) Härigenom

skulle, å ena sidan, förebyggas, att till fonden avsatta medel under

obegränsad tid kunde undandragas beskattning samt, å andra sidan, de skattskyldigas

intresse att använda fonden för avsett ändamål stimuleras. Vidare

torde befinnas påkallat att föreskriva vissa begränsningar i fråga örn

det belopp, som må högst avsättas till konjunkturutjämningsfond; i sådant

hänseende kan givetvis ifrågakomma dels en begränsning av det årligen för

avsättning tillåtna beloppet och dels en ytterligare gräns, som avsatta belopp

tillsammantagna icke må överstiga. Medel, som avföras ur fonden, skola

uppenbarligen hänföras till skattepliktig intäkt för det beskattningsår, varunder

denna bokföringsåtgärd vidtagits. I fråga örn det närmare utformandet

av bestämmelser i nu berörda ämnen vill styrelsen endast framhålla angelägenheten

av att de begränsningar, som i olika avseenden må fastställas,

icke erhålla en sådan räckvidd, att syftet med uppläggandet av konjunkturutjämningsfond

därigenom äventyras.

Styrelsen vill slutligen framhålla, att en anordning i syfte att främja näringsföretagens

konsolidering, som utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med dessa grunder, är förenad med den betydelsefulla fördelen, att hithörande

regler kunna göras få och enkla och att tillämpningen icke torde från

det allmännas sida nödvändiggöra något särskilt kontrollsystem eller någon

kontroll av mer invecklad beskaffenhet än som för närvarande erfordras för

deklarationers granskning. En annan fördel ligger däri, alt reglerna örn en

konjunkturutjämningsfond av skisserad innebörd endast torde påkalla vissa

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

ändringar i skattelagstiftningen men icke beröra den nu under omarbetning

varande aktiebolagslagen.

Styrelsen tillåter sig hemställa till herr statsrådet, att åtgärder måtte vidtagas

för att få dessa frågor utredda i så god tid att eventuella förslag till

ändringar i skattelagstiftningen i syfte att realisera här framförda önskemål

kunna föreläggas innevarande års riksdag.»

Den sålunda uppkomna frågan har därefter inom finansdepartementet

gjorts till föremål för ytterligare undersökningar, varvid upprättats en den

16 maj 1938 dagtecknad departementspromemoria av följande innehåll:

»I en v. p. m. från Sveriges industriförbund hava ifrågasatts vissa riktlinjer

rörande uppläggande inom industrien av fonder åsyftande att bidraga

till en viss utjämning av konjunktursvängningarna inom näringslivet och

för dylika avsättningars behandling i beskattningsavseende. Det förutsattes

i promemorian, att under goda tider industriföretagen i sina balansräkningar

verkställde avsättningar till särskild fond, förslagsvis betecknad

såsom konjunkturutjämningsfond. För en dylik fond skulle i huvudsak

gälla, att avsättningarna till fonden gjordes skattefria, att de belopp, varmed

fonden sedermera minskades, alltid utgjorde skattepliktig intäkt,

samt att avskrivningar å under året anskaffade byggnader och varulager —

även i vad de överstege vad som i sådant hänseende enligt gällande skattelagar

medgåves —• intill det belopp, varmed fonden under samma år

minskats, skulle vara i beskattningshänseende avdragsgilla. Medel som avfördes

ur fonden skulle hänföras till skattepliktig intäkt för det beskattningsår,

varunder denna bokföringsåtgärd vidtagits. Det syntes böra föreskrivas,

att medel som avsatts till fonden skulle, i den mån de kvarstode i

fonden viss tid, förslagsvis 10 år, efter det avsättningen till fonden skett,

återföras till vinst- och förlusträkningen. Motsvarande återföring borde

även ske då företaget trädde i likvidation. Vidare torde befinnas påkallat

att föreskriva vissa begränsningar i fråga om avsättningarnas belopp; i sådant

hänseende kunde ifrågakomma dels en begränsning av det årligen för

avsättning tillåtna beloppet och dels en ytterligare gräns, som avsatta belopp

tillsammantagna icke finge överstiga. Rörande motiven för dessa förslag

hänvisas till promemorian.

En granskning av det sålunda framlagda förslaget ger vid handen, att

med de ifrågasatta reglerna ett bolag skulle äga möjlighet att, inom den

maximigräns som lagstiftningen bestämde, använda den ifrågavarande formen

för finansiering av ali nybyggnad, all inventarieanskaffning och all

varutillverkning, oavsett örn denna ägde rum under låg- eller högkonjunktur.

Bolagen hade knappast anledning att på grund av lagstiftningen i

fråga inrikta sig på fondmedels användning under lågkonjunktur i andra

fall än där sådan användning ur bolagets egen synpunkt syntes i och för sig

eftersträvansvärd. Bland de ifrågasatta skatteförmåner, som ej medges

vare sig enligt gällande rätt eller enligt årets skatteproposition till riksdagen,

vöre främst rätten till fri avskrivning å byggnader inom den angivna

gränsen. Det läge nära till hands för ett bolag att i första hand använda

fonden till nybyggnader i syfte att kunna nedskriva dessa så lågt som möjligt.

I sådana fall då byggnaderna avyttrades efter tio år från förvärvet,

.skulle i regel fråga vara ej blott örn en förtida avskrivning utan örn en definitiv

skattevinst. I den mån fonden skulle förslå till något utöver nybyggnad

kunde den användas som en allmän vinstutjämningsfond för beskattningen

, d. v. s. för att uppskjuta beskattningen till annat år, som bolaget

självt utvalde. En dylik möjlighet skulle skapas genom en så enkel åtgärd

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 319.

9

från bolagets sida som att åt viss del av den besparade vinsten giva namnet

konjunkturutjämningsfond.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida av en lagstiftning efter de enkla

linjer som sålunda ifrågasatts kan utvinnas en sådan effekt ur konjunkturutjämningssynpunkt,

som med densamma skulle avses. Vägande skäl synas

föreligga mot att nu genomföra en lagstiftning i dylik form. Däremot

skulle måhända försöksvis kunna för viss tid införas en modifierad form

av den ifrågasatta lagstiftningen. Genom en dylik modifikation skulle visserligen

några av de fördelar, som med lagstiftningen enligt industriförbundets

tankegång torde ernås, bliva mindre framträdande och benägenheten

att upplägga fonder av ifrågavarande slag antagligen mindre. Å andra

sidan skulle större garanti kunna vinnas för att de fonder som avsattes komma

det avsedda ändamålet till godo och vissa betänkligheter av skatteteknisk

natur bortfalla.

Vad som närmast synes kunna åtgöras för att i dylikt syfte ändra det

framlagda förslaget är att i någon form fastställa de tider, då fond varom

fråga är skalle få användas i enlighet med sitt ändamål, och att med någon

påföljd träffa det fall, att dylik användning ej äger rum. Uppenbarligen

måste därvid tillses att sådan påföljd ej framstår såsom obillig eller orättvis,

där fondens användning för ett företag från dettas egen synpunkt vore

oekonomisk eller eljest olämplig. Det torde vidare böra tillses, att fondavsättning

för nybyggnad medgives endast i mera begränsad omfattning

och ej sammanblandas med fondavsättning för andra ändamål. Såsom

redan antytts, innebär dylik avsättning en frihet i avseende å avskrivningsrätten,

som eljest ej medgives, och som i vissa fall —- vid byggnadens försäljning

efter tio år — kan övergå till en definitiv skattefrihet. Från skattelagstiftningens

utgångspunkter borde en sådan skattefrihet ej förekomma.

Måhända behöver den dock ej betraktas som ett avgörande skäl emot anordningens

genomförande i begränsad utsträckning, eftersom en direkt spekulation

i densamma knappast är att befara med hänsyn till den långa tidrymden

mellan byggnadens uppförande och den ifrågavarande effektens inträdande.

Då lagstiftningens verkan kan antagas bliva väsentligen beroende på arten

av den påföljd som inträder, örn fondmedlen i fråga ej användas på det avsedda

sättet, torde det vara lämpligt att först i korthet beröra denna fråga.

Den närmast till hands liggande lösningen torde vara den, att örn fonden ej

inom viss tid från avsättningen, förslagsvis sex år för den försökslagstiftning

varom här är fråga, tages i anspråk, den beskattning träder i kraft som

skulle hava ägt rum, örn avdrag för avsättningen aldrig medgivits. Eftersom

skattelikviden emellertid sker flera år efter det den bort ske, bör även ränta

utgå. Fråga blir sålunda om en särskild form av efterbeskattning, som skiljer

sig från den vanliga dels därigenom att den beräknas i regel äga rum senare

än denna dels därigenom att den blir förenad med skyldighet att gälda

ränta, dels, såvitt angår den kommunala beskattningen, också därigenom att

efterbeskattningen bör avse ett påförande av de utskylder som från början

bort debiteras, om avdrag ej medgivits, ej såsom gällande kommunala cftertaxering

påförande av de utskylder som utgå på grund av taxering det år då

eftertaxeringen äger rum. Det enklaste siittet att förverkliga dylik eftertaxering

synes vara att, på samma sivtt som nu sker beträffande den statliga

eftertaxeringen, låta taxeringsnämnd påföra samtliga il rågakommande kommunala

skatter, även landstings- och vägskatt, samt att betrakta även räntan

som en skatt. Härigenom vinnes ett förenklat administrativt förfarande

med hela frågans prövning i förekommande fall genom taxcringsbesvär,

o. s. v. Genom att, på antytt sätt, efterbeskattningen i fråga beräknas i regel

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mnj:ts proposition nr 319.

förekomma först efter vanlig eftertaxering, är någon kollision mellan de olika

metoderna vanligen ej att befara. Emellertid synes efterbeskattning böra ske

även om företaget före utgången av de sex åren tager fondmedlen i anspråk

för annat ändamål än det för vilket de avsatts eller för annat beskattningsår

än sådant då dess ianspråktagande enligt lagstiftningen i fråga medgives. I

dylikt fall kan åtminstone teoretiskt tänkas, att samtidigt eftertaxering enligt

vanliga regler och efterbeskattning enligt förslaget äger rum, eller att eftertaxering

av förra slaget ifrågakommer efter den nu föreslagna efterbeskattningen.

De komplikationer, som i sådant fall skulle kunna befaras, förefalla

emellertid ej synnerligen svårlösliga. Gällde det i förevarande sammanhang

endast att skaffa största möjliga garanti för att fonderna verkligen komma

till den avsedda användningen, läge det nära till hands att giva den ifrågasatta

räntan sådan storlek, att den finge viss karaktär av straffränta vid underlåtenhet

härutinnan. Mot en sådan tanke kan emellertid anföras, att i

andra fall en ränta med karaktär av straffränta är olämplig. En räntefot av

3 procent torde framstå såsom så billig, att dess förekomst ej borde avhålla

företag från fondavsättningar av ifrågavarande slag även örn företagen måste

räkna med möjligheten att investeringar för det avsedda syftet ej skola visa

sig lämpliga eller möjliga, kanske på den grund att någon sådan konjunktur

ej inträffar då dylik användning ens kan ifrågasättas.

Med hänsyn till att den nu ifrågasatta påföljden av underlåten investering

knappast kan betraktas som ekonomiskt oförmånlig och då det måste anses

som en bestämd fördel för företagen att kunna på investeringar under lågkonjunktur

verkställa avskrivningar utan att därigenom gå miste örn någon

förmån i beskattningsavseende, bör det kunna antagas ej möta betänkligheter

att anförtro åt någon statlig myndighet att bestämma när sådan användning

skall kunna äga rum. Därest det överlåtes åt Kungl. Maj:t att besluta

härom efter hörande av exempelvis kommerskollegium och riksbanksfullmäktige,

bör garanti för en objektiv prövning kunna anses föreligga. Hinder

föreligger ej för exempelvis industriförbundet att taga initiativ i frågan;

en framställning i ämnet kommer givetvis att remitteras till myndigheterna i

fråga, varför anordningen bör kunna för industrien innefatta tillräcklig trygghet

att dess synpunkter komma att behörigen tillgodoses. Då konjunkturerna

för olika näringsgrenar ej sammanfalla, bör det ej vara uteslutet att beträffande

fondernas användning fastställa olika tider för olika branscher. Det

lärer kunna antagas, att beslut meddelas före början av de beskattningsår, då

fondmedlen skulle kunna tagas i anspråk. För att industrien må lia tillräcklig

beredelsetid och möjlighet till anpassning, torde böra i lagstiftningen

stadgas en minsta tid av två beskattningsår i följd för ifrågavarande användning.

Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens detaljer må här anföras allenast

följande:

För de ifrågavarande fonderna synes benämningen ''konjunkturinvesteringsfond’

vara att föredraga framför ''konjunkturutjämningsfond’.

Den ifrågasatta försökslagstiftningen synes böra avse endast aktiebolag,

som erhåller rätt till sådan fri avskrivning för inventarier m. m. som föreslås i

årets skatteproposition, och inskränkas att gälla inkomst av rörelse. Tillsvidare

synes begränsning böra ske till avsättning under de beskattningsår

för vilka taxering verkställes åren 1939 och 1940.

Ärlig avsättning till konjunkturinvesteringsfond för byggnader synes böra

begränsas till 10 procent av årsvinsten och 2 procent av aktiekapitalet; avsättning

till konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager synes

kunna medges med dubbla beloppet. Eftersom fråga tills vidare är örn avsättningar

under blott två år, synes ytterligare maximering ej erforderlig.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Vad angår de ändamål för vilka konjunkturinvesteringsfond må tågås i

anspråk därest påföljd av efterbeskattning skall undgås, märkes att fråga

bör vara om investeringar under beskattningsåret, d. v. s. nybyggnad eller tillverkning

under detta år. Detta villkor synes ej kunna upprätthållas, där

fråga är örn förvärv av maskiner, råmaterialier m. m. från främmande håll,

men man synes ej böra medge inköp av äldre tillverkningar från dotterbolag

eller annat närstående företag.

Skattskyldig bör vara pliktig att till taxeringen förete alla sådana uppgifter

som erfordras för kontroll därå, att lagstiftningens villkor för konjunkturinvesteringsfond

äro uppfyllda. Särskilda uppställningar örn ifrågavarande

fonders utveckling lii. lii. torde vara desto nödvändigare, som den skattskyldige

ej av aktiebolagslagen tvingas att i sina räkenskaper giva exakt uttryck

åt skattelagstiftningens begreppsbestämningar m. m.

Det har i industriförbundets promemoria liksom i det föregående antagits,

att lagstiftningen i fråga borde avse även den kommunala beskattningen. En

annan anordning torde kunna anses vara ogenomförbar i praktiken. Det är

också att märka, att lagstiftningens främsta syfte är att bidraga till undvikande

av arbetslöshet o. s. v. under dåliga konjunkturer, och att den därför

kan väntas direkt och indirekt komma kommunerna i hög grad till godo.

Lagstiftningens tillämpning jämväl å kommunalbeskattningen synes därför

vara sakligt påkallad.»

Vid departementspromemorian är fogat ett utkast till förordning angående

rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering till kommunal inkomstskatt

samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning

till konjunkturinvesteringsfond. Utkastet torde få såsom bilaga fogas vid

statsrådsprotokollet.

Över författningsutkastet och departementspromemorian hava utlåtanden

efter remiss avgivits av kammarrätten samt av kommerskollegium, som

från Sveriges industriförbund mottagit en andra promemoria i ämnet.

Kammarrättens yttrande är av följande lydelse:

»Genom remiss den 16 innevarande månad har statsrådet och chefen för

finansdepartementet med begäran örn yttrande till kammarrätten överlämnat

dels utkast till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering

till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- oell förmögenhetsskatt

åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond, dels en

inom departementet utarbetad promemoria rörande behandling i beskattningsavseende

av belopp, som avsättas till konjunkturinvesteringsfond, och

dels en av Sveriges industriförbund avgiven, den 26 januari 1938 dagtecknad

promemoria angående åtgärder till utjämning av konjunktursvängningarna

inom näringslivet.

Med anledning liärav får kammarrätten anföra följande.

Det utkast till förordning, varom ovan förmälts, har såvitt kammarrätten

kunnat finna utarbetats i anledning av industriförbundets i dess berörda promemoria

gjorda framställning örn ändringar i gällande skatteförfattningar,

ägnade att bidraga till en viss utjämning av konjunktursvängningarna inom

näringslivet. Emellertid föreligga högst väsentliga skiljaktigheter mellan de

bestämmelser i sådant hänseende, som industriförbundet synes vilja förorda,

och de i utkastet intagna författningsreglerna. Sålunda befinnes det, bland

annat,

att industriförbundet anser rätten alt göra avsättning till konjunkturutjämningsfond

— eller, som det i utkastet heter, konjunkturinvesteringsfond —

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

med ty åtföljande rätt till avdrag i beskattningshänseende böra tillkomma

samma slags företag, som enligt Kungl. Maj:ts proposition nr 258 till innevarande

års riksdag skulle erhålla rätt till s. k. fri avskrivning å vissa tillgångar

för stadigvarande bruk i rörelsen, eller således aktiebolag, ekonomiska

föreningar, ömsesidiga försäkringsbolag och sparbanker, under det att dylik

rätt enligt utkastet skulle tillkomma endast aktiebolag,

att, å andra sidan, enligt industriförbundets förslag fonden i enlighet med

det syfte, för vilket densamma avsetts, skulle kunna användas för nyinvesteringar

allenast i byggnader och varulager, under det att dylik användning

enligt utkastet — som upptager bestämmelser om två olika fonder — förutsättes

jämväl med avseende å inventarier,

att industriförbundet vid sidan av medlens användning för nyinvesteringar

i omförmälda utsträckning tänker sig, att medlem skulle kunna utnyttjas till

täckande av förlust, som uppkommit å vederbörande företags rörelse, utan

att detta skulle medföra medlens upptagande till beskattning, under det att

i utkastet någon motsvarande möjlighet icke beredes företagen,

att industriförbundet synes vilja överlåta åt företagen själva att avgöra, när

de avsatta medlen skola få tagas i anspråk för avsedda syften, under det att

enligt^ utkastet det beror av Kungl. Maj:ts särskilda beslut, örn och när medlen

på sådant sätt skola komma till användning,

att industriförbundet för medlens användning i nämnda syften föreslår en

tidsgräns av tio år från det beskattningsår, varunder de medel avsatts, som

sålunda tågås i anspråk, under det att i utkastet tiden bestämmes till sex år,

samt

att industriförbundet beträffande medel, som vid utgången av den föreskrivna

tiden eller vid företagets trädande i likvidation kvarstå i fonden,

föreslår ett återförande till vinst- och förlusträkningen, vilket innebär, att

medlen skola upptagas till beskattning såsom intäkt under det år för vilket

återförandet skett, medan i utkastet föreskrives, att ''efterbeskattning’ skall

ske för det år, under vilket avsättningen ägt rum.

Det lärer starkt kunna ifrågasättas, huruvida det syfte, industriförbundet

med sin framställning velat vinna, ernås med de bestämmelser utkastet innehåller.

Utkastet innefattar på så gott som alla punkter en försämring av den

rätt industriförbundet avsett att förskaffa företagen. Däremot kan det sägas,

att ett av de särskilda syften som träda i förgrunden vid en anordning som

den ifrågasatta, nämligen angelägenheten av att de medel, som en gång avsatts

till fond för nyinvestering under lågkonjunktur, också komma till användning

för sadant ändamål, med de i utkastet föreslagna bestämmelserna

blir väl tillgodosett.

Efter granskning punkt för punkt av industriförbundets särskilda önskemål,

sådana de här ovan återgivits, tillåter sig kammarrätten anföra:

Den inskränkning, som i utkastet ägt rum beträffande rätten till fondavsättning

att gälla allenast för aktiebolag, har icke motiverats i departementspromemorian

men synes vara väl befogad.

Industriförbundet har icke ansett den ifrågasatta fondavsättningen behöva

avse nyinvestering i inventarier, detta uppenbarligen med hänsyn till

den föreslagna rätten till fri avskrivning. När utkastet i trots härav utsträcker

fondens användning jämväl till inventarier, borde ur industriförbundets

synpunkt icke vara något att däremot invända. Det bör emellertid

framhållas, att anskaffning av inventarier såsom regel icke äger samma värde

som uppförande av byggnader och tillverkning av varor för ett av de

syften den ifrågasatta lagstiftningen torde avse att fylla, nämligen syftet

att under lågkonjunktur bereda eljest arbetslösa sysselsättning i största möj
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

13

liga omfattning. I så måtto synes utsträckningen till inventarier innefatta

allenast en onödig påbyggnad.

Det av industriförbundet uttalade önskemålet örn rätt att utnyttja avsatta

medel till täckande av förlust å rörelsen under visst eller vissa år har, såsom

nämnt, icke föranlett någon bestämmelse av motsvarande innehåll i utkastet.

Kammarrätten, som finner tanken att bereda företagen möjlighet att

i skattehänseende kvitta ett års förlust mot ett tidigare års vinst i och för

sig tilltalande och väl värd att övervägas, anser emellertid, i likhet med utkastets

författare, att en sådan möjlighet icke i förevarande sammanhang bör

förverkligas. För införandet av denna helt nya princip i skattesystemet erfordras

synnerligen vittgående undersökningar, varjämte rätten bör tillkomma

icke allenast aktiebolagen utan jämväl övriga näringsidkare. Emellertid

lärer det med till visshet gränsande sannolikhet kunna förmodas, att industriförbundet

såsom representant för näringsidkarna, och särskilt i detta

fall för aktiebolagen, tillmätt denna del av sin framställning en högst väsentlig

betydelse. Avslag å förevarande punkt förringar den föreslagna reformens

värde för industrien och näringslivet överhuvud taget.

I samma riktning som rätten att utjämna årsförlust med avsatta niebel

verkar den frihet att bestämma rörande tidpunkten för medlens användning

i allmänhet, som industriförbundet synes hava förutsatt. Kammarrätten

finner sig härutinnan kunna instämma i de skäl mot beredande av sådan

frihet, vilka uttalas i departementspromemorian, — —- —. Gentemot det i

utkastet (3 §) föreslagna sättet att bestämma om tiden för medlens användning

har kammarrätten icke någon invändning att framställa.

Den tid, inom vilken de avsatta medlen skola komma till användning för

det med dem avsedda ändamålet, har av industriförbundet utan närmare

motivering föreslagits till tio år. I departementspromemorian och i utkastet

har tiden, likaledes utan angiven motivering, nedskurits till sex år. Under

förutsättning att sagda tid bör omfatta en fullständig konjunkturperiod —

från den begynnande, fullt skönjbara högkonjunkturen över lågkonjunkturens

vågdal till näst inträffande högkonjunktur — vilket väl bör vara fallet,

förefaller det som örn en tid av tio år icke vore för högt tilltagen. Möjligen

ligger orsaken till nedskärningen däri, att efterbeskattning icke ansetts

lämpligen böra ske alltför lång tid efter det år densamma avser. Enligt

kammarrättens förmenande böra hänsyn av denna art icke hava ett avgörande

inflytande på frågan örn tidsbegränsningen i nu ifrågavarande avseende.

Därmed har kammarrätten kommit fram till den sista punkt, vari industriförbundets

förslag skiljer sig från utkastet. I det senare har föreslagits,

att avsatta medel, vilka icke kommit till användning för det avsedda syftet,

på visst sätt skola efterbeskattas samt att ränta å skatten skall beräknas.

Kammarrätten, som finner en sådan metod i och för sig riktig, rent systematiskt

sett, anser emellertid det föreslagna efterbeskattningsinstitutet ur

andra synpunkter olämpligt. Den tekniska utformning detsamma fått i

författningsutkastet kommer med säkerhet ali vid tillämpningen åsamka de

redan hårt arbetstyngda beskattningsnämnderna ett mycket vidlyftigt arbete

med införskaffande av det tidigare årets deklarationer och av det för

debiteringen av de särskilda skatterna behövliga siffermaterialet. Därtill

kommer, alt själva begreppet efterbeskattning, varmed hittills betecknats

ett förfarande, som huvudsakligen kommit till användning vid fall av obehörigt

undandragande av skatteunderlag, icke utan fog kan antagas giva ett

falskt sken liv lagstridighet åt sådana ett företags dispositioner, lill vilka en

efterbeskattning efter den nu föreslagna linjen måste ledas tillbaka. Såsom

ett ytterligare skill mot det nya efterbeskattningsinstitutcts införande kan

åberopas, att det förefaller egendomligt att av företagen utkräva ränta i des
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 319-

sa fall, där något i och för sig obehörigt undandragande av skatt icke äger

rum, under det att räntepåföring ej ifrågakommer vid den vanliga eftertaxeringen,

icke ens vid brottsligt undanhållande av skattepliktig inkomst.

Örn det alltså kan förutsättas, alt det ändamål industriförbundet med sin

framställning velat ernå icke på eif tillfredsställande sätt tillgodoses genom

en författning sådan som den föreslagna, med de begränsningar i avseende

å företagens förfoganderätt över de avsatta medlen densamma företer, samt

det vid sådant förhållande kan antagas, att aktiebolagen icke i någon större

utsträckning komma att begagna sig av avsättningsrätten, torde med fog

kunna ifrågasättas, huruvida samma författning alls bör komma till stånd.

Med hänsyn därtill och till de ovan framställda anmärkningarna samt då

möjlighet till missbruk i visst avseende även med författningens nu föreslagna

lydelse föreligger — nämligen därutinnan att de skattskyldiga kunna

bereda sig otillbörlig skattelindring genom investering av fonderade medel

i byggnader, vilka därefter försäljas med vinst utan att dock skattepliktig

realisationsvinst föreligger — finner sig kammarrätten böra avstyrka

författningsförslagets antagande, jämväl för den begränsade giltighetstiden

av två år.

För den händelse likväl bestämmelser om skattefrihet för avsättning till

konjunkturutjämningsfond anses böra införas, anser sig kammarrätten —

som håller före, att dylika bestämmelser icke lämpligen kunna inarbetas i

redan gällande författningar — böra göra följande erinringar beträffande

den föreslagna författningstexten.

5 § synes hava erhållit en i någon mån missvisande avfattning. Tolkad

efter ordalagen innefattar densamma, att användning av fondmedel i överensstämmelse

med förordningens föreskrifter skulle komma att inverka på

rätten till avdrag för värdeminskning även å andra byggnader än sådana

som uppförts med fondmedel och å andra inventarier än sådana som anskaffats

med dylika medel, resp. för nedskrivning av varulager som förvärvats

med andra medel än fondmedel. Detta torde likväl icke vara meningen.

Paragrafen synes kunna avfattas på följande sätt: ''För---(utkastet)

---förordning, må vid taxeringen avdrag för i 4 § omförmäld avskrivning

å byggnader eller inventarier eller för däri omförmäld nedskrivning

å varulager ej ske, men skall---(utkastet till slutet).’

Utöver vad ovan anförts gentemot det i utkastet föreslagna sättet att taga

icke utnyttjade fondmedel till beskattning kan mot 6 § i utkastet anmärkas,

att densamma är tämligen svårläst. Särskilt gäller detta avfattningen av

andra stycket i paragrafen.

Såsom en brist i författningsutkastet kan påpekas, att beskattningsnämndernas

uppgift vid författningens tillämpning icke tillfyllest klarlägges. Av

7 § framgår visserligen, ehuru indirekt, att de vanliga beskattningsnämnderna,

d. v. s. taxeringsnämnd och prövningsnämnd, skola handhava tilllämpningen

med avseende å såväl rätten till avdrag för fondavsättning som

rätten att låta användningen av de fonderade medlen återverka på beskattningen,

och i 6 § göres med avseende å efterbeskattningen en uttrycklig hänvisning

till taxeringsförordningens bestämmelser. Ett förtydligande torde

emellertid vara önskvärt, särskilt med hänsyn till tillämpningen av 4 §. Det

synes kunna befaras, att beskattningsnämnderna i brist av uttrycklig föreskrift

om befogenhet att ur taxeringssynpunkt pröva användningen av konjunkturutjämningsfondens

medel skola känna sig bundna av de skattskyldigas

egna dispositioner. Beskattningsnämnderna hava dock här en icke ringa

uppgift, då det lärer ankomma på dem att tillse, bland annat, att såsom

för stadigvarande bruk avsedda inventarier och såsom varulager icke räk
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

15

nas annat än vad som rätteligen skall höra dit, att disposition av fondmedel

icke äger rum under samma år som avsättning till konjunkturutjämningsfond

vidtages o. s. v. Det utbyte av ordet ''beskattningen’ i 5 § mot

ordet ''taxeringen'', som ovan föreslagits, utgör ett örn ock obetydligt steg

i nu antydd riktning. Tydligare än ''beskattning’ hänsyftar ''taxering'' på

den varje år återkommande taxeringsfdrottningen.»

Kommerskollegium anför:

»Genom remiss den 16 maj 1938 har kommerskollegium anbefallts att

skyndsammast avgiva utlåtande över utkast till förordning angående rätt för

svenskt aktiebolag att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.

Med bifogande av en från Sveriges industriförbund mottagen promemoria

i ärendet får kollegium anföra följande.

Till det syfte som är avsett att vinnas med den ifrågasatta åtgärden, nämligen

att för näringsdrivande aktiebolag möjliggöra en fondbildning av särskilt

slag med konsoliderande och konjunkturutjämnande verkan, vill kollegium

giva sin anslutning. Kollegium anser sig emellertid ej böra underlåta

att framhålla, att även för andra näringsdrivande företag än aktiebolag en

dylik möjlighet skulle vara av värde. Såsom bestämmelserna nu utformats

synes det emellertid vara uteslutet, att exempelvis ekonomiska föreningar

skulle kunna medgivas samma rätt, varför kollegium ej i detta sammanhang

anser sig böra närmare ingå på denna fråga.

Den korta remisstiden har för kollegium omöjliggjort att på samtliga punkter

med erforderlig grundlighet granska förslagets detaljer. Det torde ligga

i sakens natur, att i åtskilliga hänseenden tvekan måste råda om bästa sättet

att i praktiken genomföra de nya principer, som här äro avsedda att vinna

tillämpning. Kollegium finner därför lämpligt, att i enlighet med vad

som föreslagits förordningen nu gives en relativt kort giltighetstid. Tvekan

kan dock råda, såsom även påpekas av industriförbundet, huruvida icke de

två föreslagna försöksåren 1939 och 1940 representera en något för kort

period. Dels begränsas nämligen härigenom fondbildningen rätt starkt och

dels torde det kanske i många fall komma att visa sig svårt för ett aktiebolag

att utan vidlyftiga och tidskrävande utredningar förvärva den rätt till fri

avskrivning å maskiner m. m., som utgör förutsättning för rätt till avdrag

enligt den föreslagna förordningen.

Enligt nu föreliggande förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen

m. m. skulle bland annat aktiebolag kunna erhålla ovannämnda rätt

till fri avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda

inventarier. Härigenom skulle konjunkturinvesteringsfonden för inventarier

och varulager beträffande dessa tillgångar kanske i många fall ej medföra

särskilt stora ytterligare fördelar. Konjunkturinvesteringsfonden för byggnader

däremot skulle bliva av betydelse i fråga örn tillgångar, beträffande vilka

fri avskrivningsrätt hittills ej ansetts kunna ifrågakomma. Att avsättningen

till denna fond ansetts böra begränsas starkare än avsättningen till motsvarande

fond för inventarier m. m. får därför anses vara i viss mån beklagligt.

Med hänsyn lill de olägenheter, sorn befaras komma att uppstå genom

allt för stora medgivanden beträffande fri avskrivning å byggnader, anser sig

emellertid kollegium ej på denna punkt böra framställa några yrkanden.

I likhet med industriförbundet finner kollegium, att nedskrivning intill

fulin värdet av under året tillverkade, resp. förvärvade varor — i den mån

sådana varor till motsvarande villde finnas kvar vid årets utgång — bör få

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

ske, även om detta lager utgöres av varor som innehades redan vid årets

ingång, d. v. s. krav på substantiell identitet bör enligt kollega mening ej

upprätthållas. Ett förtydligande i detta hänseende av 4 § torde därför vara

påkallat.

Enligt förslagets 6 § skola fondmedel efterbeskattas, såvida de ej tagits i

anspråk i enlighet med fondens ändamål inom en tidrymd av sex år. Möjligen

kan denna period komma att visa sig vara väl kort, men kollegium

vill dock ej för närvarande framställa yrkande om ändring, med hänsyn til!

att bestämmelserna i varje fall komma att upptagas till omprövning inom

relativt kort tid.

Räntesatsen å utskylder, belöpande å efterbeskattade medel, har i förslaget

satts till tre procent. Även vid nuvarande allmänna räntenivå torde en

lägre räntesats möjligen vara motiverad, men kollegium finner dock att den

föreslagna räntesatsen tills vidare bör kunna godtagas. Att, såsom av industriförbundet

påyrkats, medgiva räntefrihet, för den händelse fondmedlen

ej fått tagas i anspråk för avsedda ändamål, d. v. s. konjunkturförhållandena

ej varit sådana, att en dylik åtgärd ansetts berättigad, kan kollegium

för sin del ej tillstyrka.»

Sveriges industriförbund har anfört följande:

»Till Sveriges industriförbund har överlämnats en inom Kungl, finansdepartementet

upprättad ’P. M. rörande behandling i beskattningsavseende

av belopp, som avsättas till konjunkturinvesteringsfond’ jämte ett i anslutning

därtill upprättat utkast till förordning i ämnet. I anledning härav får

industriförbundet anföra följande.

Den remitterade P. M. ansluter sig till en av industriförbundet till finansdepartementet

ingiven V. P. M., vari uppdragits vissa riktlinjer rörande uppläggande

inom industriföretagen av fonder åsyftande att bidraga till en viss

utjämning av konjunktursvängningarna inom näringslivet och för dylika

avsättningars behandling i beskattningsavseende. Rörande den närmare

innebörden av det förslag som innefattas i förbundets V. P. M. hänvisas till

denna.

I fråga örn förbundets förslag uttalas i remitterade P. M. följande. Vägande

skäl syntes föreligga mot att nu genomföra en lagstiftning efter de

enkla linjer, som ifrågasatts i förslaget. Däremot skulle måhända försöksvis

kunna för viss tid införas en modifierad form av den ifrågasatta lagstiftningen.

Genom en sådan modifikation skulle visserligen några av de

fördelar, som med lagstiftningen enligt förbundets mening torde ernås, bliva

mindre framträdande och benägenheten att upplägga fonder av ifrågavarande

slag antagligen mindre. Å andra sidan skulle större garanti kunna

vinnas för att de fonder som avsatts komme det avsedda ändamålet till godo

och vissa betänkligheter av skatteteknisk natur bortfalla.

I anslutning till dessa allmänna synpunkter utvecklas därefter i P. M. de

ändringar i förbundets förslag, som anses påkallade. Dessa avse i främsta

rummet dels att fastställa vissa tider, då fond varom fråga är skall få användas

i enlighet med sitt ändamål, dels att påföljd i form av viss räntebetalningsskyldighet

skall inträda i fall dylik användning ej äger rum, dels ock

att företag ej skall få taga sådan fond i anspråk för utjämning av förlust,

som uppkommer i företagets rörelse. Vidare föreslås i P. M. bl. a. en begränsning

av den tid, under vilken rätt att njuta avdrag i beskattningshänseende

för till konjunkturinvesteringsfond avsatta medel medgives.

Genom de sålunda vidtagna ändringarna och tilläggen har förbundets

förslag blivit i väsentlig grad förändrat. De möjligheter att befrämja en

konjunkturutjämning, som obestridligen varit förknippade med en lagstift
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

17

ning i huvudsaklig överensstämmelse med förbundets förslag, torde endast

1 mycket reducerad omfattning kunna realiseras med en lagstiftning på

grundval av det föreliggande utkastet. De åtgärder från företagens sida,

sorn skola stimuleras genom en dylik lagstiftning, kunna därför icke väntas

bliva vidtagna i den utsträckning, som ur konjunkturutjämningssynpunkt

vore önskvärt. En något bättre effekt av lagstiftningen skulle dock möjligen

kunna åstadkommas utan rubbande av förslagets huvudgrunder, därest

vissa av de föreslagna bestämmelserna, som synas ägnade att motverka

lagstiftningens utnyttjande för avsett ändamål, kunde uppmjukas. De

åsyftade bestämmelserna beröras i det följande och därvid angives, på vad

sätt de enligt förbundets mening böra ändras eller förtydligas. Förbundet

vill framhålla, att den ytterligt korta tid, som stått till buds för förslagets

granskning, självfallet icke tillåtit ett inträngande i förslagets alla detaljer.

Utkastet 1 §. Rätten att åtnjuta avdrag för belopp, som avsättes till konjunkturinvesteringsfond,

begränsas här till taxering, som verkställes åren

1939 och 1940. Denna tidrymd bör utsträckas med åtminstone något år,

därest de avsatta beloppen skola kunna bliva av den storleksordning, att

deras användande under lågkonjunktur kan medföra någon egentlig konjunkturstimulerande

effekt.

Då avdragsrätten för avsatta belopp är bunden vid förutsättningen (1 §

2 st.), att vederbörande aktiebolag enligt blivande bestämmelser äger tillgodonjuta

fri avskrivning å maskiner lii. m., bör erinras, att det i många fall torde

komma att krävas omständliga och tidsödande utredningar av de skattskyldiga,

innan fri avskrivning kommer att medgivas dem av taxeringsmyndigheterna.

Aven nied hänsyn härtill är det angeläget, att avdragsgilla avsättningar

till fonden få göras under en längre tid än den föreslagna.

Utkastet A §. Konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager

må enligt denna paragraf tagas i anspråk för, förutom annat, nedskrivning

å sådana råvaror, hel- och halvfabrikat, som under beskattningsåret tillverkats

eller av den skattskyldige förvärvats. I anledning av därom yppad tvekan

vill förbundet uttala, att ett företag bör få taga fonden i anspråk för dylik

nedskrivning intill fulla värdet av under beskattningsåret tillverkade resp.

förvärvade varor, i den mån varor till motsvarande värde finnas kvar hos

företaget vid årets utgång. Det bör därvid sakna betydelse -— och lärer

f. ö. icke kunna tillförlitligen utredas — huruvida de varor, som finnas i

lager vid beskattningsårets utgång, utgöras av varor som tillverkats eller

förvärvats under året eller av varor, som redan vid årets ingång innehades

av företaget. Förbundet hemställer, att förevarande paragraf måtte förtydligas

i berörda hänseende.

I förevarande paragraf förbjudes användning av konjunkturutjämningsfond

för nedskrivning av sådana råvaror m. m., som förvärvats från rörelseidkare,

som är nied den skattskyldige förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap.

Härmed torde hava åsyftats att förhindra ett obehörigt

utnyttjande av de i lagrummet medgivna avskrivningsmöjligheterna. Det torde

dock höra tillses, att förbudet i fråga icke träffar fullt lojala förfoganden,

t. ex. då ett företag av ett dotterbolag inköper maskiner eller verktyg för sin

rörelse.

Utkastet G §. Ilär stadgas i första stycket, att efterbeskattning av avsatta

medel inträder, därest dessa ej tagits i anspråk för avsett ändamål senast under

det beskattningsår, för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret

efter det då avdrag för avsättningen medgivits. Ifrågavarande tidrymd synes

böra tilltagas så rundligt, att det med någorlunda säkerhet kan förutses, all

Kungl. Majit under denna tid kommer att medgiva ianspråktagande av av
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 319. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

De pär temeritet

ehrlén.

satta medel. Med hänsyn härtill föreslås, att tiden utsträckes så, att orden

''sjätte taxeringsåret’ i lagtexten utbytes mot ''tionde taxeringsåret’.

1 andra och tredje styckena föreskrives, att ränta å efterbeskattade medel

skall utgå efter tre procent om året. Denna räntesats torde i viss mån få

karaktären av straffränta, något som enligt vad i P. M. utsäges bör undvikas.

Företag, som gör sådana avsättningar, varom här är fråga, måste tydligen

hålla motsvarande tillgångar i likvida medel för att kunna utföra de med

avsättningen åsyftade investeringsarbetena etc. Dylika tillgångar kunna icke

numera placeras i bank med ens tillnärmelsevis så hög avkastning som 3 °/o.

Det riktigaste vore därför att räntan gjordes föränderlig och för varje år

beräknades exempelvis till medeltalet av den av bankerna under året genomsnittligen

tillämpade checkräkningsräntan och den under samma tid genomsnittligen

tillämpade högsta depositionsräntan. Om en sådan beräkningsgrund

anses icke kunna ifrågakomma, hör räntesatsen i varje fall sänkas, åtminstone

till 2 %.

Sedan företag gjort avsättning till konjunkturinvesteringsfond kan givetvis

inträffa, att beslut av Kungl. Majit att sådan fond får tagas i anspråk icke

kommer i tillämpning under den i första stycket stadgade tidrymden. Enär

företaget i dylikt fall icke ens får möjlighet att använda fonden för avsett

ändamål, bör ingen räntebetalningsskyldighet här föreligga.

I P. M. uttalas, att ränta varom i 6 § är fråga skall betraktas som en skatt.

I anledning härav bör för undvikande av missförstånd tydligt utsägas, att

erlagd ränta med avseende å rätten att för densamma njuta avdrag vid taxering

skall vara avdragsgill på samma sätt som ränteutgifter i allmänhet.

Förslaget förutsätter såsom förut berörts att Kungl. Majit skall bestämma,

under vilket beskattningsår konjunkturinvesteringsfond må tagas i anspråk

för avsedda ändamål. Då sådant bestämmande sker, har därmed på ett

auktoritativt sätt uttalats, att en lågkonjunktur anses föreligga. Förbundet

vill i anledning härav framhålla, att ett dylikt uttalande rörande läget inom

näringslivet uppenbarligen kan vara ägnat att skärpa den olust och brist på

företagsamhet, som brukar känneteckna lågkonjunkturen. Då sådana återverkningar

självfallet böra undvikas, vore det enligt förbundets mening

lämpligare, örn tidpunkten då fondmedel skola få tagas i anspråk kunde bestämmas

efter vissa på förhand fastslagna grunder, vilkas tillämpande icke

tilldraga sig samma uppmärksamhet utåt som ett beslut av Kungl. Majit.»

Angelägenheten av att det allmänna såvitt möjligt bidrager till och underlättar

en utjämning av de växlingar i produktion och sysselsättning, som

följa med de ekonomiska konjunkturerna, har i stigande grad vunnit beaktande

inom olika områden av statsverksamheten. Sålunda lia åtgärder vidtagits

för upprätthållande i möjligaste mån och en utökning i vissa avseenden

av statens och kommunernas egen verksamhet under depressionstider. Värdet

härav ökas väsentligt, om anpassningen understödjes av åtgärder ägnade att

öka industriens möjligheter att under en lågkonjunktur bereda sysselsättning

åt sina anställda genom att då verkställa i och för sig önskvärda byggnadsarbeten,

tillverka och anskaffa behövliga maskiner och andra inventarier

samt, i viss utsträckning, fabricera varor för användning när konjunkturen

åter förbättras. Dylika synpunkter lia givit anledning till de i det föregående

omnämnda överläggningarna med representanter för näringslivet. Md dessa

har dryftats frågan örn möjligheten att genom en speciell inriktning av skattelagstiftningen

bidraga till en jämnare produktionsutveckling. I den från

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

industriförbundet till mig överlämnade promemorian har sedermera framlagts

ett förslag i sådant syfte samt behandlats vissa därmed sammanhängande

frågor.

Inom finansdepartementet har nu undersökts, vilka möjligheter som finnas

att inom skattesystemets ram tillgodose av förbundet framförda synpunkter

och önskemål. Av kommerskollegii utlåtande över det författningsförslag

och den promemoria, som utgöra undersökningens resultat, och av

industriförbundets vid utlåtandet fogade promemoria synes framgå, att de

lättnader i fråga örn beskattningen, som i angivet syfte ansetts möjliga att

medgiva, av industrien tillmätas värde, örn de än icke antagas bli av större

konjunkturpolitisk räckvidd.

Det torde också vara obestridligt, att den föreslagna lagstiftningen skulle

bereda näringslivet påtagliga förmåner. Främst må här framhållas möjligheten

att å investeringar, som ske under lågkonjunkturen, med hjälp av skattefria

fondavsättningar från tidigare goda år verkställa avskrivningar vilka

vid ifrågavarande tidpunkt måhända eljest endast i mera begränsad mån

skulle kunnat i beskattningshänseende utnyttjas. Förslagets ekonomiska innebörd

kan ju sägas vara, att företagen mot viss låg ränta erhålla kredit

på skatten för en del av sin vinst under sex år — eller eventuellt kortare tid

efter företagets eget bestämmande — och befrias från varje betalningsskyldighet,

om ifrågavarande vinstmedel disponeras för avskrivning å investeringar

företagna under vissa depressionsår; krediten möjliggör, annorlunda uttryckt,

i viss utsträckning ett hänförande av vinsten till ett med hänsyn till

avskrivningsbehoven ur skattesynpunkt gynnsamt år. För byggnader skulle

i viss utsträckning medges en fri avskrivning, som eljest ej av lagstiftningen

tillstädjes. Härtill skulle komma, att förslaget gynnar reservbildningar, som

kunna antagas öka näringslivets möjligheter att motstå lågkonjunkturens

påfrestningar.

Dessa fördelar för näringslivet — i viss mån att betrakta som konsekvenser

av en följdriktig utbyggnad av rätten till fri avskrivning — vinnas på bekostnad

av vissa uppoffringar från det allmännas sida. Dessa framstå emellertid

såsom motiverade, örn genom anordningen ernås en ur konjunktursynpunkt

ändamålsenligare tidsfördelning av den privata produktionsverksamheten.

Att en definitiv skatteförlust för det allmänna inträder blott under

förutsättning av en vinst i angivet hänseende, säkerställes om på föreslaget

sätt Kungl. Majit äger bestämma den tidpunkt, då de fonderade medlen med

skatterättslig verkan må tagas i anspråk för avsett ändamål.

Vissa invändningar ha i de avgivna utlåtandena riktats mot de föreslagna

räntebestämmelserna. Att ränta bör utgå torde klart framgå av vad jag i

det föregående anfört. Det gil Iler här en i näringslivets intresse medgiven

kredit för vissa skattebelopp, en uppskjuten skatt alltså och ej en eftertaxering

i gängse mening. Räntan torde böra bestämmas med hänsyn till den

för motsvarande upplåning normala kostnaden och ej till den ränta som

gottskrives insättningar, eftersom likviditeten ej allmänt torde få antagas

bliva så god, att icke fondavsättningarna minska ett faktiskt upplåningsbe
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 319-

hov i händelse av investering. Ur denna synpunkt finner jag den föreslagna

räntesatsen å 3 procent väl avvägd. Hinder bör ej möta att, om förhållandena

i framtiden därtill föranleda, till övervägande upptaga frågan

örn en nedsättning av räntan. Jag finner det rimligt, att ränta utgår efter

en lägre procentsats, förslagsvis 2 procent, om ett företag överhuvud ej genom

Kungl. Maj:ts beslut satts i tillfälle att disponera de fonderade medlen

för avsett ändamål.

Det har ifrågasatts, att efterbeskattning skulle ske först efter en längre

tid än de sex år som föreslagits i departementspromemorian. Därvid har åberopats,

att den möjliga dispositionstiden borde kunna täcka en hel konjunkturvåg.

Anledning därtill finnes emellertid icke, eftersom avsättningarna

skulle ske under en utpräglad högkonjunktur och få tänkas disponerade inom

loppet av en efterföljande depression. Jag tillstyrker därför i denna del

det föreliggande förslaget.

Industriförbundets av kommerskollegium tillstyrkta förslag, att avsättningar

enligt den ifrågasatta lagstiftningen skola medges under tre i stället för i

utkastet ifrågasatta två år, finner jag mig kunna biträda.

Jag torde härefter få närmare behandla vissa särskilda spörsmål beträffande

författningsförslagets utformning.

Jag finner, såsom redan antytts, ej skäl att i anledning av industriförbundets

yttrande föreslå ändring i den i 3 § ifrågasatta bestämmelsen, enligt

vilken avgörande rörande rätten för företagen att taga konjunkturinvesteringsfond

i anspråk i enlighet med sitt ändamål skall tillkomma Kungl.

Maj:t. Däremot synes sådan ändring böra ske i denna paragraf, att dylikt

beslut av Kungl. Majit må kunna avse ej blott företag av alla slag eller företag

av viss beskaffenhet utan även verksamhet av viss beskaffenhet.

I 4 § föreslår jag omformulering för att tillgodose synpunkter som framlagts

av industriförbundet.

Vad angår 5 § har jag ansett förtydligande böra ske i anledning av vad

kammarrätten yttrat rörande denna paragraf.

I avseende å 6 § har kammarrätten uttalat vissa farhågor beträffande tilllämpningen

av den där ifrågasatta efterbeskattningen. Jag föreställer mig,

att denna tillämpning skall kunna väsentligen underlättas genom lämplig

uppställning av de uppgifter, som enligt 7 § skola avfordras de skattskyldiga.

Vad angår den valda termen »efterbeskattning» har densamma vid

prövning av olika uppslag befunnits mest lämplig; det må påpekas att den

skiljer sig från de gällande skatteförfattningarnas uttryck »eftertaxering».

Vissa ändringar hava dock vidtagits för att undvika sådana uttryck som kunde

giva sken av att efterbeskattningen är att betrakta som en påföljd för

försummelse från den skattskyldiges sida. Jag kan ej finna annat än att

författningstexten ger tillräckligt uttryck åt de kontrolluppgifter som komma

att åligga beskattningsnämnderna. Formuleringen av de nyssnämnda uppgifterna

till ledning vid taxeringen torde kunna väntas medföra ytterligare

klarhet i denna punkt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

21

Vad angår industriförbundets påpekande, att avdrag i vanlig ordning bör

få ske för ränta, som erlägges på grund av förordningen, vill jag vitsorda

alt dylik rätt enligt min uppfattning föreligger.

Angelägenheten av att tillfälle beredes industrien att redan av innevarande

års vinster verkställa avsättningar enligt de förordade bestämmelserna

synes motivera, att förslag i ämnet förelägges årets riksdag.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition

föreslå riksdagen

att antaga ett inom finansdepartementet utarbetat förslag

till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att vid

taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Wihlborg.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

Bilaga.

Utkast

till

förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering

till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Svenskt aktiebolag äger att vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt

kommunalskattelagen och förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

under de beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren 1939

och 1940, njuta avdrag för belopp som enligt vad i denna förordning sägs

av årsvinsten avsättes till konjunkturinvesteringsfond, men skall, där sådant

avdrag medgivits, vara underkastat de föreskrifter i avseende å fondens

användning som nedan meddelas.

Rätt till avdrag som nyss sagts må äga rum allenast där aktiebolaget jämlikt

punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter

fri avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.

2 §-

Konjunkturinvesteringsfonder som i denna förordning avses äro dels konjunkturinvesteringsfonder

för byggnader, dels konjunkturinvesteringsfonder

för inventarier och varulager.

Avsättning för vilken avdrag enligt 1 § medgives må för visst beskattningsår

ej överstiga,

i fråga örn konjunkturinvesteringsfond för byggnader tio procent av årsvinsten

enligt vederbörligen fastställd balansräkning för beskattningsåret eller

två procent av aktiekapitalet vid beskattningsårets utgång, samt

i fråga örn konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager tjugu

procent av årsvinsten eller fyra procent av aktiekapitalet.

3 §■

Konjunkturinvesteringsfond må jämlikt denna förordning tagas i anspråk

endast under sådant beskattningsår, som av Kungl. Majit genom särskilt

beslut bestämmes under hänsyntagande till att dylika fonders användning

må kunna bidraga till en utjämning av konjunkturförhållandena i riket.

Beslut av Kungl. Majit som nu sagts må avse företag av alla slag eller

företag av viss beskaffenhet. Beslutet skall meddelas efter hörande av

kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken, och skall genom detsamma

lämnat medgivande att taga konjunkturinvesteringsfond i anspråk avse

minst två beskattningsår i följd.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

23

4 §‘

Konjunkturinvesteringsfond för byggnader ina jämlikt denna förordning

tågås i anspråk allenast för avskrivning å byggnader som uppförts under beskattningsåret,

konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager allenast

för avskrivning å sådana maskiner och andra för stadigvarande bruk

avsedda inventarier samt för nedskrivning å sådana råvaror, hel- och halvs°ui

under beskattningsåret tillverkats eller av den skattskyldige

förvärvats från annan rörelseidkare, som ej är med den skattskyldige förbunden

i väsentlig ekonomisk intressegemenskap.

5 §.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till konjunkturinvesteringsfond

enligt^ vederbörlig balansräkning tagits i anspråk jämlikt denna förordning,

må vid beskattningen avdrag för avskrivning å byggnader eller inventarier

eller för nedskrivning å varulager med belopp svarande mot fondens

minskning ej ske, men skall därefter den ifrågavarande tillgången anses

i beskattningsavseende åsatt ett värde så bestämt som om för sagda

år dylikt avdrag medgivits.

6 §.

Hava fondmedel, som avsatts till konjunkturinvesteringsfond, ej tagits i anspråk

i enlighet med fondens ändamål senast under det beskattningsår, för

vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen

medgivits, skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som på

grund av avsättningen undgått taxering. Vid tillämpning av denna föreskrift

iakttages, att tidigare avsatta medel anses hava tagits i anspråk före

senare avsatta medel.

Vid efterbeskattning varom här är fråga skola såväl statliga som på grund

av taxering till kommunal inkomstskatt utgående utskylder av vederbörande

beskattningsnämnd påföras den skattskyldige med belopp, som vid debitering

för det beskattningsår, då avsättningen ägt rum, skulle tillkommit för

vad som för nämnda beskattningsår undgått taxering, samt dämtöver ränta

för sex år efter tre procent å samtliga utskylder.

Har skattskyldig tagit konjunkturinvesteringsfond i anspråk i annan ordning

än i 3 och 4 §§ sägs eller beslutit likvidera, skall efterbeskattning enligt

denna paragraf omedelbart äga rum, därvid ränta beräknas efter tre procent

örn året för så många hela år som antalet av de taxeringsår som förgått efter

det då avdraget medgivits, till och med det, då efterbeskattningen sker.

För efterbeskattningen skola taxeringsförordningens bestämmelser, i vad de

röra eftertaxering äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att ordförande

i den taxeringsnämnd, som verkställer taxeringen till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt, skall till taxeringsnämndsordförandena i de taxeringsdistrikt,

där efterbeskattning varom bär är fråga bör äga rum, lämna

meddelande att anledning till efterbeskattning föreligger.

7 §•

Skattskyldig som gjort avsättning till konjunkturinvesteringsfond enligt

denna förordning är pliktig att vid självdeklaration för det beskattningsår

då avsättningen ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår intill

dess de avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift å blankett enligt formulär,

som fastställes av Kungl. Maj:t, rörande avsättning av medel till fou
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 319

den samt fondens användning och avveckling, så ock, för beskattningsår,

under vilket fond tagits i anspråk, utredning att de i 4 g i sådant avseende

stadgade villkor äro uppfyllda.

8 §■

För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter utfärdas av

Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.

378147. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:393 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition vied förslag till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering till kommuna a1 i texten
  2. BevU 1938:38 Bevillningsutskottets memorial Nr 38 a1 i texten
  3. BevU 1938:33 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering till kommunal inkomstskat s. 1 i texten