Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1.901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:5, Med förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1.901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

1

Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa

livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1.901 angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;

given Stockholms slott den 19 november 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa

livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 11138

1 sand. Nr t).

60t; 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 5.

Förslag

till

Förordning

Olli livräntetillägg ay statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen

den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till töljd av

olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den, som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete, äger erhålla årligt livräntetillägg,

motsvarande 125 procent av livräntan; dock att, i fråga örn livränta

till skadad arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger 90 kronor,

samt att tillägg ej heller utgår för livränta, som grundas på försäkring enligt

24 § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av

riksförsäkringsanstalten.

2 §•

Rätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas

i mät.

3 §•

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

4 §•

över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande livräntetillägg eller tilllämpning

av någon med stöd av denna förordning given bestämmelse må

klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet

eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde

dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då

sådant skedde.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

5§-

Denna förordning äger ej tillämpning i fråga örn livräntor, som utgå till i

statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan gäller härutinnan

vad särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.

.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet d Stockholms

slott den 19 november 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn livräntetillägg i

vissa fall åt livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete samt anför:

Gällande bestämmelser.

I lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare, huvudsakligen

sådana som utövade industriell verksamhet, att utgiva ersättning till arbetare,

som skadats till följd av olycksfall i arbetet. Utövade staten eller kommun

sådan verksamhet, som omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet även

staten eller kommunen. Enligt 4 § skulle, då olycksfall medfört bestående

förlust eller minskning av arbetsförmågan, i ersättning utgivas en årlig livränta,

i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som

svarade mot arbetsförmågans minskning; dock att livränta icke skulle utgå

därest arbetsförmågan icke blivit nedsatt med minst en tiondel. Hade olycksfallet

inom två år medfört döden, skulle utgivas till änka en ärlig livränta av

120 kronor, så länge hon levde ogift, och till varje minderårigt barn en årlig

livränta av 60 kronor till dess det fyllt femton år; dock att livräntor till efterlevande

sammanlagt skulle uppgå till högst 300 kronor.

Arbetsgivare kunde genom att i riksförsäkringsanstalten försäkra sina

arbetare mot olycksfall i arbetet fritaga sig från ersättningsskyldighet. Var

arbetsgivare skyldig att utgiva livränta enligt lagen, kunde han genom inköp

i riksförsäkringsanstalten av dylik livränta befria sig från betalningsskyldigheten.

I övrigt kunde ersättningsskyldigheten fastställas genom avtal eller

genom dom av allmän domstol eller skiljemän; dock att avtal, enligt vilket

i stället för livränta skulle på on gång erläggas visst belopp, icke var gällande

i annat fall än då livräntans belopp skulle understiga 45 kronor örn

året.

Arbetsgivare, som utövade annan verksamhet än i lagen avsågs, kunde

enligt 23 § frivilligt genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda er
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majis proposition nr 5.

sättning enligt de i lagen stadgade grunder för skada till följd av olycksfall

i arbetet. Även arbetare ägde, jämlikt 24 §, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten

bereda sig sådan ersättning.

Nu berörda lag har upphävts genom lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete, vilken sistnämnda lag trätt i kraft den 1 januari

1918. Ersättningsanspråk, som grundas å olycksfall, vilka inträffat före sistnämnda

dag, skola dock bedömas enligt äldre lag.

Med hänsyn till att de livräntor, som utgå enligt 1901 års lag, uppenbarligen

äro otillräckliga även för ett nödtorftigt uppehälle, har staten av billighetsskäl

beslutat höja de livräntor, för vilkas utgivande staten såsom arbetsgivare

bär ansvaret. Sedan förslag örn höjning av vissa av dessa livräntor

framlagts inför 1918 års riksdag genom propositionen nr 176 samt riksdagen

beslutat viss höjning av den genom propositionen föreslagna tilläggsersättningen,

utfärdades kungörelse i ämnet den 28 juni 1918 (nr 522). Sedermera

föreslogs i proposition nr 196 till 1921 års riksdag ytterligare höjning av

nämnda tilläggsersättning. Efter det riksdagen antagit denna proposition,

utfärdades ny kungörelse i ämnet den 10 juni 1921 (nr 410). I överensstämmelse

med ett av 1930 års riksdag fattat, genom skrivelse nr 216 anmält beslut

har denna kungörelse ändrats genom kungörelse den 23 maj 1930 (nr 172).

Enligt 1921 års kungörelse i dess nu gällande lydelse må arbetare, som

på grund av skada, åsamkad genom olycksfall i statens tjänst, jämlikt 1901

års lag är berättigad till livränta av statsmedel, utöver livräntan uppbära tillläggsersättning

med ett årligt belopp motsvarande 125 procent av samma

ränta. Änka och barn efter arbetare, som genom olycksfall i statens tjänst

ljutit döden, må likaledes utöver livränta av statsmedel, vartill de äro berättigade

enligt 1901 års lag, uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp

motsvarande 125 procent av samma ränta.

Enligt kungörelsen i dess ursprungliga lydelse gällde i fråga örn tillägg

till invalidlivränta, att endast arbetare, som var berättigad till livränta med

ett årligt belopp av minst 90 kronor, d. v. s. vars arbetsförmåga genom olycksfallet

nedsatts med minst 30 procent, ägde uppbära sådant tillägg.

Tidigare behandling av frågan.

1919 och 1921 års riksdagar.

Fråga örn höjning av de livräntor, som enligt 1901 års lag utgå till andra

än i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, har vid olika

tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. En motion vid 1919 års

riksdag (II: 67 av herr Löfgren i Nyborg) avsåg utredning rörande möjligheterna

för en höjning av livräntorna. I motion (I: 133 av herr Dahlberg) vid

1921 års riksdag föreslogs höjning av livräntorna, därvid förutsattes att för

ändamålet erforderliga medel skulle bestridas av arbetsgivarna. Båda dessa

motioner avslogos av riksdagen, sedan vederbörande utskott avstyrkt de
-

samma.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 5.

5

1924 års riksdag.

I motion (11:278 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.) vid 1924 års

riksdag hemställdes, att riksdagen måtte antaga ett vid motionen fogat förslag

till lag om ersättning i vissa fall åt livräntetagare enligt 1901 års lag. I

förslaget stadgades, att envar, som tillerkänts livränta enligt 1901 års lag,

skulle av statsmedel erhålla 150 procents tillägg till livräntan. Dock skulle

tillägg icke utgå till skadad arbetare, vars livränta icke uppginge till minst

45 kronor årligen, och icke heller till livräntetagare, som vore skyldig erlägga

inkomst- och förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp överstigande 2,500

kronor. Där arbetsgivare, som hade att utgiva livränta av förevarande slag,

på grund av frånfälle, obestånd eller annan anledning icke kunde fullgöra

sin betalningsskyldighet, skulle staten även övertaga denna.

Motionen hänvisades till behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott,

som begärde yttrande av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten

och försäkringsinspektionen.

Av riksförsakringsanstaltens yttrande framgick, att den kostnad för staten,

som skulle uppkomma, därest det i motionen framställda lagförslaget bleve

antaget, kunde uppskattas till omkring 25 miljoner kronor. Härav skulle vid

tidpunkten för lagförslagets antagande erfordras omkring 1,800,000 kronor

årligen, vilken summa därefter skulle komma att minskas år från år.

Beträffande frågans principiella sida anförde riksförsäkringsanstalten

bland annat följande.

Vid övervägande av frågan örn allmän höjning av livräntor enligt 1901 års

lag torde man ej böra bortse från att denna lag endast omfattade vissa yrkesgrupper

och att därför stora grupper av arbetare, såsom jordbruksarbetare

m. fl., vid olycksfall icke ägde annan rätt till ersättning än den som följer av

allmänna strafflagens bestämmelser. Örn staten nu träder hjälpande emellan

beträffande endast de grupper, som redan på grund av 1901 års lag erhålla

någon, örn ock ringa, ersättning, men fortfarande lämnar andra grupper helt

utan understöd, kan det göras gällande, att detta förfarande innebär en obillighet

gent emot dessa senare grupper.

Härtill kommer beträffande denna del av den sociala verksamheten, att

principiellt sett kostnaderna för ersättningarna böra bäras av arbetsgivarna,

övertager nu staten i visst fall dessa kostnader, torde böra till prövning upptagas,

i vad mån staten genom annan sin sociala verksamhet redan sörjer för

dessa invalider och örn desamma framför andra medborgare skäligen kunna

göra anspråk på direkta bidrag från staten.

Genom införande av den allmänna pensionsförsäkringen 1913, vilken ytterligare

förbättrats genom lagändringar, senast den 13 oktober 1921, har staten

sörjt för dessa invalider i samma utsträckning som för andra med dem jämställda

behövande. Det skulle därför kunna betecknas såsom tveksamt, örn

dessa invalidgrupper böra utbrytas och genom direkta bidrag från staten

ställas gynnsammare än övriga invalider. Att lägga kostnaderna på arbetsgivarna,

vilket, såsom nämnts, vore principiellt riktigast, är av många skäl

uteslutet.

Efter att hava närmare framhållit den föreliggande frågans sammanhang

med den allmänna pensionsförsäkringen anförde riksförsäkringsanstalten:

Såsom av det anförda framgår komma å ena sidan åtgärder för understödjande

av ifrågavarande livräntetagare i enlighet med motionärernas förslag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj is proposition nr 5.

att medföra högst betydande kostnader för statsverket. Å andra sidan kunna

tungt vägande skäl av principiell art anföras mot en statens direkta understödsverksamhet

på detta speciella område.

Då det emellertid torde kunna antagas, att många av ifrågavarande livräntetagare

befinna sig i en svår och nödställd belägenhet, anser sig riksförsäkringsanstalten

icke kunna avstyrka att enligt lagen den 5 juli 1901 på

grund av svårare skada livränteberättigade, i den mån verkligt behov föreligger,

komma i åtnjutande av tilläggsersättning för den händelse erforderliga

statsmedel kunna ställas till förfogande för ändamålet. Dock synes i

varje fall tilläggsersättning icke böra komma andra livräntetagare till del än

sådana, som åtnjuta livränta motsvarande minst 30 procent nedsättning av

arbetsförmågan.

Försäkringsrådet, som fann motionens syfte behj ärtans värt, tillstyrkte

bifall till vidtagande av åtgärder för det angivna ändamålets vinnande, i den

mån statsmakterna kunde finna utväg för beredande av medel till kostnadens

bestridande. Dock ansåg försäkringsrådet, att höjningen borde begränsas till

125 procent samt i fråga om livränta till skadad arbetare ej utgå, där livräntan

understege 90 kronor. Genom dessa inskränkningar, varigenom bland annat

livräntetagare med lägre invaliditetsgrad än 30 procent skulle komma att

uteslutas från delaktighet i höjningen, skulle kostnaden för förslagets

genomförande minskas till omkring hälften av den kostnad, som ett genomförande

av motionärernas förslag i oförändrad form skulle medföra, och sålunda

komma att till en början hålla sig omkring 900,000 kronor per år för

att sedermera efter hand minskas. Den av motionärerna föreslagna bestämmelsen,

vilken avsåg att ställa staten som garant för livräntor, som ej kunde

utfås av arbetsgivaren, ansåg sig försäkringsrådet däremot icke kunna tillstyrka,

under motivering att denna bestämmelse innebar en rubbning av

själva grunderna för 1901 års lag.

Vid försäkringsrådets yttrande fanns fogat ett i enlighet med vad rådet

sålunda anfört avfattat förslag till förordning angående livräntetillägg av

statsmedel för dem, som ägde rätt till livränta enligt 1901 års lag.

Då försäkringsinspektionen ansett det icke tillkomma ämbetsverket att

yttra sig örn lämpligheten av den föreslagna höjningen, inskränkte sig inspektionens

yttrande till en upplysning örn vilken kostnad förhöjningen skulle

medföra i fråga örn de livräntor enligt 1901 års lag, som utginge från försäkringsbolag.

Utskottet anförde i sitt utlåtande nr 4 följande:

Gentemot motionärernas förslag hava av riksförsäkringsanstalten anförts

flera skäl av principiell art. Härtill kommer, att ett genomförande av förslaget

i oförändrat skick skulle för statsverket medföra betydande utgifter,

enligt riksförsäkringsanstaltens beräkning i början uppgående till 1,800,000

kronor årligen eller omkring 800,000 kronor mera än vad som av motionärerna

antagits.

Både riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet hava emellertid, trots

ovan anförda synpunkter, icke ansett sig kunna avstyrka vidtagande av åtgärder

för det angivna ändamålets vinnande. I likhet med dessa myndigheter

anser utskottet, att staten bör träda hjälpande emellan för att i någon mån

lindra den nöd, som i många fall blivit en ofrånkomlig följd av de särskilt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majda proposition nr 5

under nuvarande tider orimligt låga livräntor, som utgå enligt 1901 års lag.

Utskottet anser, att det lämpligaste vore att genomfora det av forsaknngsrådet

framlagda förslaget dels på grund därav, att grundprinciperna i detta

förslag redan prövats och godkänts av riksdagen beträffande i statens tjänst

anställda skadade arbetare och deras efterlevande, som uppbara livränta enligt

1901 års lag, dels emedan kostnaderna för genomforande av detta förslag

enligt utskottets uppfattning icke behöva lägga hinder i vägen for forslagets

realiserande.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte

i anledning av motionen godkänna följande

FÖEOEDNING

angående livräntetillägg för dem, som äga rätt till livränta enligt lagen den

5 jidi 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

1 §•

Den som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete, äger erhålla ärligt livrantetilllägg,

motsvarande 125 procent av livräntan; dock att, i fråga örn livränta till

skadad arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger 90 kronor samt

att tillägg ej heller utgår för livränta, som grundas på försäkring enligt 24 §

i lagen. .

Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestammas och utgivas av

riksförsäkringsanstalten.

2 §•

Eätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må forty ej for gäld tagas

i mät.

3 §•

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

4 §•

över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande livräntetillägg eller eljest

rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse må

klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet

eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å

trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad,

då sådant skedde.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

5§-

Denna förordning äger ej tillämpning i fråga om livräntor, som utgå till

i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan gäller härutinnan

vad särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

Mot utskottets utlåtande anfördes reservation av herr von Sydow jämte fyra

andra ledamöter under uttalande, att utskottet bort hemställa, att ifrågavarande

motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Utskottets hemställan bifölls av andra men avslogs av första hammaren,

i anledning varav frågan förföll.

1925 års riksdag.

Vid 1925 års riksdag väcktes ånyo motioner i frågan. Sålunda hemställdes

i motionen I: 69 av herr Bondeson m. fl., att riksdagen måtte antaga i motionen

infört förslag till lag angående livräntetillägg av statsmedel för dem, som

ägde rätt till livränta enligt 1901 års lag. Förslaget var identiskt med det av

sammansatta stats- och andra lagutskottet vid 1924 års riksdag framlagda

förslaget till förordning i ämnet. I motionen II: 76 av herr Carlsson i Stockholm

hemställdes örn skyndsam utredning angående frågan örn förhöjning

med statsmedel av de livräntor, som utginge enligt 1901 års lag. I motionerna

II: 77 och II: 78 av herr Dahlén lii. fl. hemställdes, i den förra motionen, att

riksdagen måtte antaga ett vid motionen fogat förslag till lag om ersättning

av statsmedel i vissa fall åt livräntetagare enligt 1901 års lag, vilket förslag

var identiskt med det vid 1924 års riksdag motionsvis framlagda, samt i den

senare motionen, att riksdagen måtte bevilja dels ett förslagsanslag av

1,500,000 kronor att användas till förhöjning av livräntor enligt 1901 års lag,

dels ock ett ytterligare anslag av 50,000 kronor för höjande av livräntor, som

utginge till i statens tjänst skadade arbetare och deras efterlevande.

I utlåtande (nr 4) över dessa motioner anförde sammansatta stats- och

andra lagutskottet:

I likhet med motionärerna anser utskottet, att staten bör träda hjälpande

emellan för att i någon mån lindra den nöd, som i många fall varit en ound

gänglig följd av de synnerligen låga livräntor, som utgå enligt 1901 års lag,

och vilkas betydelse än ytterligare reducerats på grund av de betydande änd

ringar penningvärdet undergått, sedan denna lag genomfördes.

Vid den av utskottet företagna prövningen av de föreliggande motionerna

har utskottet sålunda icke ansett skäl föreligga till ändring av den ståndpunkt,

som kom till uttryck i utskottets utlåtande vid förra årets riksdag,

och som även vann andra kammarens bifall. Utskottets hemställan innebar,

att riksdagen måtte godkänna det förslag till förordning, som framlades

av försäkringsrådet i dess utlåtande över då föreliggande motion i ärendet.

Såsom ovan framhållits ansluter sig den av herr Bondeson m. fl. framlagda

motionen fullständigt till nämnda förslag.

Kostnaderna för förslagets genomförande, som beräknats komma att till

en början uppgå till omkring 900,000 kronor årligen för att senare så småningom

sjunka, äro icke av den art, att de enligt utskottets uppfattning behöva

lägga hinder i vägen för förslagets realiserande. Att staten skulle ikläda

sig större utgifter än försäkringsrådet i sitt vid förra riksdagen avgivna utlåtande

föreslagit, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka.

Vad beträffar det av herr Carlsson i motionen II: 76 framlagda förslaget

örn utredning är utskottet av den uppfattningen, att den föreliggande frågan

genom hittills verkställda utredningar fått en så allsidig belysning, att uppskov

för ytterligare utredning icke kan anses erforderligt.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, bland annat, att

riksdagen måtte dels godkänna en i utlåtandet intagen förordning, som,

bortsett från tiden för ikraftträdandet, var identisk med den av utskottet

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj-.ts proposition nr 5.

föregående år föreslagna förordningen, dels ock bevilja ett förslagsanslag av

900,000 kronor att användas till förhöjning av de i förordningen omförinälda

livräntor.

Mot utlåtandet anfördes reservationer dels av herr von Sydow jämte fyra

andra ledamöter, vilka ansågo, att utskottet bort hemställa örn avslag å samtliga

motioner i frågan, dels ock av herr von Koch, som yttrade:

Då man torde kunna antaga, såsom ock riksförsäkringsanstalten i sitt

yttrande i denna fråga gjort, att mångå av ifrågavarande livräntetagare befinna

sig i en svår och nödställd belägenhet, synas starka skäl tala för att

staten borde inskrida på något sätt till deras hjälpande. Såsom emellertid

framgår av nämnda ämbetsverks utlåtande, kunna även skäl av principiell

innebörd anföras däremot. Under sådana förhållanden synes det vara lämpligast,

att riksdagen icke nu fattar något annat beslut i saken än att riksdagen

hos Kungl. Majit anhåller örn en förutsättningslös utredning, huruvida

och i vilken omfattning en tilläggsersättning bör givas de livränteberättigade.

Örn så blir fallet, torde även kunna tagas under övervägande,

örn de grunder för utgående av livräntetillägg, som utskottet förordar, äro de

lämpligaste, eller om ej, såsom riksförsäkringsanstalten i ett utlåtande av

den 20 februari 1923 synes förorda, tilläggsersättningarna borde bestämmas,

icke till en och samma procent för alla livräntor av den förut utgående livräntans

belopp, utan till en med invaliditetsgraden stigande procent av livräntebeloppet.

Även borde utredas, örn tilläggsersättningen allenast må utgå

till livräntetagare under en viss inkomstgräns. Det finnes anledning att antaga,

att kostnaderna härigenom skulle kunna begränsas. Även kunde vid en

sådan av Kungl. Majit företagen utredning tagas under övervägande, örn ej

för ifrågavarande ändamål kunde tagas i anspråk den s. k. överräntan på riksförsäkringsanstaltens

fondplaceringar enligt 1901 års lag, vilken under åren

1921—1923 uppgått till omkring 100,000 kronor årligen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde herr von Koch, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte

låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning de personer, som

erhölle livräntor enligt 1901 års lag, borde, i den mån behov därav förelåge,

beredas tilläggsersättning ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda.

Andra hammaren biföll utskottets hemställan, medan första hammaren, med

avslag å utskottets hemställan, biföll den av herr von Koch avgivna reservationen.

Sedan utskottet förehaft frågan örn sammanjämkning av skiljaktigheten

mellan kamrarnas beslut och härutinnan i sitt memorial nr 11 hemställt, att

andra kammaren, med frånträdande av sitt förut fattade beslut, måtte biträda

det av första kammaren fattade beslutet, samt andra kammaren beslutat i

enlighet med denna hemställan, avlät riksdagen skrivelse i ämnet den 3 juni

1925, nr 315.

Ämbetsverkens utredning in. ni.

Den 24 juli 1925 uppdrog Kungl. Majit åt riksförsäkringsanstalten och

pensions styr elsen att gemensamt verkställa den av riksdagen begärda utred
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ningen. Till fullgörande av uppdraget anförde ämbetsverken i skrivelse den

118 oktober 1925 bland annat följande.

Det kunde icke förnekas, att behovet av hjälp kunde vara betydande för

många av ifrågavarande invalider. Någon rättsgrund för ett statens ingripande

kunde dock svårligen förebringas utan skulle detta vara betingat

av statens allmänna hjälpverksamhet mot behövande i vissa fall. Ur principiell

synpunkt kunde emellertid häremot göras mycket vägande erinringar.

Statsmakterna hade ju genom pensionsförsäkringslagen fixerat normerna för

statens understödsverksamhet gentemot den invalida delen av befolkningen

i allmänhet. Vid denna understödsverksamhet toges icke hänsyn till hur invaliditeten

uppstått. Den ifrågasatta höjningen av livräntorna enligt 1901 års

lag skulle innebära, att en speciell grupp av personer gjordes till föremål för

en särskild understödsverksamhet från statens sida. Verkliga skäl kunde

dock knappast framläggas för att invalider, vilka enligt 1901 års lag redan

erhållit någon örn ock ringa ersättning, skulle understödjas av allmänna medel

framför andra invalidgrupper. Snarare borde exempelvis jordbrukets och

sjöfartens olycksfallsskadade, vilka icke omfattades av nämnda lag, och efterlevande

till sådana erhålla understöd framför ifrågavarande livräntetagare.

Ämbetsverken hade emellertid, därest statsmakterna i allt fall ville träda

hjälpande emellan, övervägt olika möjligheter härför.

Sålunda hade undersökts, huruvida det borde medgivas, att livränta enligt

1901 års lag icke skulle räknas som inkomst vid beräkning av pensionstillägg

eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring. Det måste dock

verka egendomligt, örn en inkomst i förevarande hänseende skulle behandlas

på annat sätt än en annan. Detta bleve särskilt i ögonen fallande, örn t. ex.

en livränta enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag skulle räknas som inkomst,

men icke en enligt 1901 års lag. Örn särskilda förmåner beviljades

livräntetagare enligt 1901 års lag inom pensionsförsäkringens ram, skulle

detta för övrigt endast komma de livräntetagare till godo, vilka vore berättigade

till pensionstillägg eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen.

För att mera allmänt kunna bereda livräntetagare enligt 1901 års lag tilläggsersättning

måste därför enligt ämbetsverkens mening särskilda statsmedel

anvisas.

Beträffande frågan, örn livräntetillägg borde utgivas till alla livräntetagare

eller örn viss begränsning borde införas i avseende å olycksfallsskadade med

ringa invaliditet, erinrade ämbetsverken, att skador, som föranledde lägre invaliditetsgrader,

i de flesta fall vore av mindre betydelse för vederbörandes arbetsförmåga,

sedan en tid förflutit efter olycksfallet. Utan tvekan kunde rätten

till tilläggsersättning inskränkas att avse livräntetagare med minst 30 procent

invaliditet, och det kunde tagas i övervägande, örn icke begränsning

borde ske till livräntetagare med lägst omkring 50 procent invaliditet.

Ävenledes hade ämbetsverken övervägt, huruvida icke i fråga örn invalider

tilläggsersättningen borde bestämmas till en med invaliditetsgraden stigande

procent av livräntebeloppet, varigenom kostnaderna skulle kunna begränsas.

Riksförsäkringsanstalten hade tidigare i annat sammanhang föreslagit, att

tillägget skulle utgå efter det procenttal, som angåve invaliditetsgraden. Emellertid

kunde måhända anses lämpligare, att tilläggsersättningen utginge med

viss procent av det belopp, varmed livräntan överstege exempelvis 90 eller

150 kronor (motsvarande respektive 30 och 50 procent invaliditet). Däremot

vore en anordning, enligt vilken tilläggsersättningen bestämdes till 125 procent

av de invalidlivräntor, som uppginge till eller överstege 150 respektive

90 kronor för år, behäftad med den olägenheten, att en invalid, vars livränta

obetydligt understege den angivna gränsen, icke skulle erhålla någon tilläggs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr o.

ersättning, under det att, om livräntan uppginge till gränsvärdet, en betydlig

tilläggsersättning skulle utgå.

Elterlevandelivräntorna borde i varje fall höjas med viss procent av livräntornas

fulla belopp.

Ämbetsverken erinrade vidare, att herr von Koch i sin av riksdagen gillade

reservation uttalat önskemål örn utredning, huruvida tilläggsersättningar

allenast borde utgå till livräntetagare under viss inkomstgräns, samt att i

motionerna II: 278 vid 1924 års riksdag och II: 77 vid 1925 års riksdag föreslagits

en inkomstgräns av 2,500 kronor. Givet vore, att en tillämpning av

behovsprincipen skulle minska kostnaderna för tilläggsersättningarna. En

inkomstgräns av 2,500 kronor syntes emellertid vara alltför hög. I landsorten

torde fullt arbetsföra arbetare ofta icke uppnå denna inkomst. Då det här

gällde att bispringa särskilt nödställda personer, syntes man böra välja en

betydligt lägre inkomstgräns. Ämbetsverken ansågo, att den, som under året

näst före det, under vilket framställning örn tilläggsersättning gjordes, varit

taxerad till inkomst- eller förmögenhetsskatt, icke borde beviljas tilläggsersättning.

Örn den, som åtnjöte sådan ersättning, sedermera bleve taxerad

till inkomst- eller förmögenhetsskatt, borde ersättningen indragas.

Ämbetsverken ansågo sig även böra påpeka, att i fråga örn de livräntor,

som icke utginge från försäkringsanstalter, stora svårigheter komme att möta

att fastställa dels örn ratt till livränta förelåge, dels ock det belopp, varmed

densamma rätteligen borde utgå. Då nämligen i de flesta fall myndighet ej

fastställt livräntan utan densamma bestämts genom överenskommelse mellan

parterna — i en del fall dock efter inhämtat utlåtande från riksförsäkringsanstalten

— måste det ämbetsverk, som komme att handhava dessa ärenden,

ingå i saklig prövning av varje sådant fall, något som efter så många år skulle

erbjuda stora vanskligheter. Dylika undersökningar torde även föranleda

väsentliga kostnader för läkarbesiktning, utredningar genom ombud och

ökade adminstrationsutgifter för vederbörande ämbetsverk.

Slutligen uppgåvo ämbetsverken i anledning av uttalandet i herr von

Köchs reservation, att det kunde övervägas, örn ej för ändamålet kunde tagas

i anspråk överräntan från riksförsäkringsanstaltens fondplaceringar enligt

1901 års lag, att dessa fonder vid 1924 års slut utgjorts av en livräntefond

örn 5,952,077 kronor och en säkerhetsfond örn 2,267,513 kronor samt att överräntan

å dessa fonder under år 1924 uppgått till 112,742 kronor.

över riksförsäkringsanstaltens och pensionsstyrelsens berörda skrivelse

inhämtades utlåtande av försäJcringsrådet, som i skrivelse den 30 december

1925 anförde i huvudsak följande.

Även rådet ansåge olämpligt medgiva, att livränta enligt 1901 års lag ej

skulle räknas såsom inkomst vid beräkning av pension eller understöd enligt

lagen örn allmän pensionsförsäkring.

De för tillämpning av behovsprincipen föreslagna bestämmelserna vore

visserligen enkla att tillämpa men torde dock medföra åtskilligt besvär, då det

gällde att konstatera huruvida den, som erhållit livräntetillägg, därefter blivit

taxerad till inkomst- eller förmögenhetsskatt. Då vidare ifrågavarande livräntetagare

på grund av sin sociala ställning måste antagas i regel vara i

behövande omständigheter och på grund därav nyssnämnda bestämmelser

icke torde komma att medföra någon nämnvärd besparing, syntes desamma

kunna lämnas åsido.

Vid valet mellan å ena sidan det av riksdagens andra kammare godkända

förslaget, att för invalider tilläggsersättningen skulle bestämmas till 125 procent

av du livräntors belopp, som uppginge till 90 kronor eller mera för år,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr o.

samt å andra sidan ämbetsverkens förslag, enligt vilket tilläggsersättningen

för invalider skulle utgå med viss procent av det belopp, varmed livräntan

överstege exempelvis 90 eller 150 kronor, funnes onekligen mycket, som talade

för det sistnämnda. Dock kunde mot en dylik anordning erinras, att, där livräntebeloppet

läge nära det minimum, som fastställdes såsom utgångspunkt

för förhöjningen, denna bleve obetydlig. Yilketdera alternativet borde väljas,

i händelse man ansåge sig böra ingå för tilläggsersättning, vore beroende av

i vad mån medel till kostnadernas bestridande kunde erhållas.

Skulle av ekonomiska eller andra skäl intet av de framlagda förslagen anses

böra genomföras, borde den hos riksförsäkringsanstalten på grund av

verksamheten enligt 1901 års lag samlade säkerhetsfonden komma till användning

för förstärkning av de livräntor, som utginge på grund av försäkring

eller livränteinköp i anstalten enligt nämnda lag.

Riksdagens skrivelse i ämnet anmäldes sedermera inför Kungl. Maj:t i

statsrådet den 6 december 1929, därvid beslöts, att skrivelsen icke skulle föranleda

någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

1930, 1931 och 1937 års riksdagar.

Vid 1930 års riksdag förekom frågan ånyo till behandling. I motionen

11:343 hemställde nämligen herr Andersson i Stockholm m. fl., att riksdagen

måtte besluta, att ersättning för nedsättning i arbetsförmågan till följd av

olycksfall i arbete — s. k. livränta — skulle från och med den 1 juli 1930

utgå enligt grunder, som vore fastställda i gällande lag, oavsett örn olycksfallet

inträffat före gällande lags ikraftträdande, samt att vid beräknande av

livräntan den arbetsförtjänst skulle läggas till grund, som under tiden den

30 juni 1929—den 1 juli 1930 tillkommit en arbetare inom det yrke och å den

ort, där skadan skedde. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande

nr 19) beslöt riksdagen, att motionen icke skulle föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

I en vid 1931 års riksdag väckt motion, II: 192, hemställde herr Hage

m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte låta utreda, huruvida och i vilken omfattning de personer, som

erhölle livräntor enligt 1901 års lag, borde i den mån behov därav förelåge

beredas tilläggsersättning, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill

nämnda utredning kunde föranleda. Andra lagutskottet, som i sitt utlåtande

nr 10 erinrade örn de av riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen

utarbetade alternativa förslagen till frågans lösning, framhöll, att det

vore utmärkande för dessa förslag, att de icke förmådde skänka rättvisa åt

alla livräntetagare utan mera oberäkneligt komme att bringa hjälp åt vissa

grupper men lämna andra utan bistånd. I den föreliggande motionen hade

icke anvisats några utvägar, som skulle kunna läggas till grund för en ny utredning

med utsikt att leda till en rättvis lösning av det spörsmål, som berördes

i motionen. Sedan utskottet med hänsyn till vad sålunda anförts hemställt,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, beslöt

riksdagen i enlighet med denna hemställan.

Frågan förekom slutligen till behandling även vid 1937 års riksdag. I

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 5.

motionen II: 354 hemställde herr Karlsson i Grängesberg m. fl., att riksdagen

måtte godkänna ett i motionen intaget förslag till förordning angående livräntetillägg

av statsmedel för dem, som äga rätt till livränta enligt 1901 års

lag. Förslaget var likalydande med den av sammansatta stats- och andra

lagutskottet år 1924 föreslagna förordningen, dock att i 1 § siffrorna 125,

respektive 90, ändrats till 150, respektive 45, samt att tiden för förordningens

ikraftträdande satts till den 1 juli 1937. I utlåtande (nr 42) över motionen

anförde andra lagutskottet:

Utskottet vill erinra örn de vid skilda tillfällen företagna höjningarna av

vissa livräntor, som enligt de i 1901 års lag angivna grunderna utgå till i

statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande. Enligt utskottets

mening är det synnerligen önskvärt, att en tryggare ställning beredes även

andra personer, som åtnjuta livräntor enligt nyssnämnda lag. De livräntetagare,

som det här är fråga örn, torde i många fall befinna sig i ett med hänsyn

till deras försörjningsmöjligheter synnerligen svårt läge och äro därför

särskilt beklagansvärda. Den omständigheten, att antalet sådana livräntetagare

år från år minskas, bör underlätta förverkligandet av den gamla tanken

att lämna dem bistånd utöver vad som utgår enligt 1901 års lag.

Enligt vad utskottet inhämtat är den föreliggande frågan föremål för uppmärksamhet

inom socialdepartementet, där vissa förberedande utredningar i

ämnet företagits. Utskottet drager härav den slutsatsen, att ett initiativ i

frågan från Kungl. Maj:ts sida överväges. Vid sådant förhållande anser utskottet

sig icke böra tillstyrka förevarande motion eller föreslå riksdagen att

i anledning av densamma göra någon framställning till Kungl. Majit. Utskottet

vill emellertid understryka önskvärdheten av att förslag i ämnet om

möjligt framlägges för nästkommande års riksdag.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde utskottet, att

motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll

denna hemställan.

Frågans återupptagande inom socialdepartementet.

Såsom omnämnts i andra lagutskottets sist återgivna utlåtande, har frågan

om tillägg till de enligt 1901 års lag utgående livräntorna under den senaste

tiden varit föremål för uppmärksamhet inom socialdepartementet. Därvid

har jag funnit anledning låta verkställa utredning rörande antalet och beloppen

av de livräntor, vilka vid 1936 års slut utgingo enligt 1901 års lag på

grund av annan skada än sådan, som åsamkats i statens tjänst. Till grund

för denna utredning, vilken verkställts inom riksförsäkringsanstalten, lia lagts

förhållandena vid 1924 års slut, beträffande vilka redogörelse lämnats i anstaltens

och pensionsstyrelsens skrivelse den 28 oktober 1925. Vid utredningen har

antagits, att avgången under åren 1925—1936 varit proportionsvis densamma

bland livräntor, utgående från andra än riksförsäkringsanstalten, som bland

de från anstalten utgående. Resultatet av utredningen framgår av denna tablå:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

På grund av 1901 års olycksfallsersältningslag livränteberättigade personer

vid 1936 års slut.

Livräntans art

På grund av olycks- fallsförsäkring i

riksförsäkrings- anstalten utgående

På grund av liv- ränteköp i riksför- ! säkring8anstalten

utgående

Övriga

(uppskattade

siffror)

Antal

Ärligt

belopp

kr.

Antal

Ärligt

belopp

kr.

Antal

Ärligt

belopp

kr.

Invalidlivräntor ..................

2,441

167,316

1,242

97,373

8,830

588,600

10-14 % ........................

731

24,312

149

5,124

2.530

82,000

15—29 » ........................

1,194

71,847

727

43,281

4,540

267,000

30—49 » ........................

308

33,000

224

23.747

1.040

107,000

50—74 » ........................

175

29,728

119

19,356

585

99,800

75 —99 » ........................

21

4,829

16

3,765

90

19,300

100 » ....: ..................

12

3,600

7

2,100

45

13,500

Efterlevandelivräntor (änkor)......

an

25,680

152

18,240

570

68,400

Tillsammans

2,652

192,996

1,394

115,613

9,400

657.000

I fråga om tillförlitligheten av siffrorna för de »övriga» livräntorna har

från anstaltens sida framhållits, att siffrorna grundade sig på en uppskattning,

för vilken något mera tillförlitligt material icke stått till buds och som därför

måste anses ytterligt osäker, men att antalet livräntor och deras årliga belopp

sannolikt icke underskattats. Vid uppskattningen hade hänsyn icke kunnat

tagas till den omständigheten, att ett troligen icke obetydligt antal livräntor,

understigande 45 kronor örn året, utbytts mot ett kapital för en gång, liksom

givetvis icke heller till det förhållandet, att ett antal livräntor, även det sannolikt

icke obetydligt, över huvud taget icke utginge på grund av obekantskap

med lagens bestämmelser, särskilt under de första åren av dess giltighetstid,

arbetsgivarens iråkade konkurs eller obestånd eller av annan anledning.

Vid två skilda tillfällen har riksdagens andra kammare godkänt förslag

rörande höjning av vissa enligt 1901 års lag till andra än i statens tjänst

skadade eller deras efterlevande utgående livräntor. Genom sin skrivelse den

3 juni 1925 har riksdagen erkänt frågan örn dylik höjning vara värd beaktande,

och vid innevarande års riksdag har andra lagutskottet i ett av riksdagen godkänt

utlåtande understrukit önskvärdheten av att förslag i ämnet framlägges

för nästkommande års riksdag. Då därtill kommer, att de betänkligheter ur

statsfinansiell synpunkt, vilka tidigare kunnat anföras vid behandlingen av

detta spörsmål, med den under årens lopp fortgående minskningen av antalet

dylika livräntor icke längre hava samma räckvidd, har jag ansett mig nu

böra underställa denna fråga Kungl. Maj:ts förnyade prövning.

Uppenbart torde vara, att de enligt 1901 års lag utgående livräntorna

äro — bedömda efter nutida betraktelsesätt och penningvärde — alldeles

för lågt utmätta. Emot en höjning av dessa livräntor kan visserligen framhållas,

att densamma skulle komma allenast sådana olycksfallsskadade eller

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 5.

deras efterlevande till godo, vilka redan erhållit någon om än ringa ersättning,

medan andra, som genom olycksfall förlorat arbetsförmåga eller försörjare

utan att erhålla kompensation härför, fortfarande bleve utan all särskild

hjälp. Emellertid finner jag övervägande skäl tala för, att då staten en

gång tillförsäkrat vissa behövande en rätt till understöd, staten jämväl i fortsättningen

såvitt möjligt tillser, att denna rätt icke under förändrade förhållanden

mister större delen av sitt värde.

Medan det av andra kammaren åren 1924 och 1925 godkända förslaget icke

förutsatte någon vidare behovsprövning än att i fråga örn tillägg till invalidlivräntor

sådant tillägg skulle utgå allenast där invaliditeten icke understege

30 procent, har riksdagen i sin skrivelse sistnämnda år utgått från att en mer

allmän behovsprövning borde ske i varje särskilt fall. Riksförsäkringsanstalten

och pensionsstyrelsen hava härutinnan förordat, att den, som vore taxerad

till inkomst- eller förmögenhetsskatt, icke borde beviljas tilläggsersättning.

I likhet med försäkringsrådet finner jag dock en dylik bestämmelse ägnad att

vålla praktiska svårigheter vid tillämpningen, vilka knappast skulle stå i relation

till den skäligen ringa besparing för statsverket, som genom bestämmelsen

skulle åstadkommas. Att helt bortse från vederbörande livräntetagares behov

av förhöjt understöd torde emellertid ur kostnadssynpunkt vara uteslutet.

Med hänsyn härtill vill jag förorda det förslag, som redan två gånger vunnit

andra kammarens godkännande.

De för förslagets genomförande erforderliga medlen anser jag, i likhet med

ämbetsverken, böra beredas genom anvisande av särskilt anslag å riksstaten.

Kiksförsäkringsanstalten har beträffande nu ifrågavarande livräntetagare i

ungefärliga tal beräknat, att vid 1936 års slut antalet invalidlivräntor, utgående

efter en invaliditet av 30 procent eller mera, varit 2,640, att årliga beloppet

av dessa livräntor uppgått till sammanlagt 360,000 kronor, att antalet efterlevandelivräntor

varit 930 samt att årliga beloppet av dessa livräntor uppgått

till sammanlagt 112,000 kronor. Då en fortgående minskning av antalet livräntetagare

äger rum, torde det kunna antagas, att vid ingången av nästkommande

budgetår sammanlagda årliga beloppet av motsvarande då utgående

livräntor icke kommer att överstiga 440,000 kronor. Med hänsyn till ovissheten

om i vilken utsträckning de föreslagna tilläggen kunna komma att utbetalas

under budgetåret 1938/1939 synes för detta budgetår ett förslagsanslag å

500,000 kronor kunna anses tillräckligt för ändamålet. Framställning örn anvisande

av ett dylikt torde böra göras i statsverkspropositionen till instundande

riksdag.

Ett genomförande av det av mig nu förordade förslaget kommer givetvis

att föranleda ökning av arbetsbördan för riksförsäkringsanstalten och troligen

i någon mån även för försäkringsrådet. ökningen torde dock icke bliva av

den storleksordning, att särskilda anordningar med anledning därav behöva

vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter, att ett inom socialdepartementet upprättat

förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa liv
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

räntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete måtte genom proposition föreläggas riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Åke Nordwall.

Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:320 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader s. 4 i texten
  2. S2LU 1938:3 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den s. 1 i texten
  3. S2LU 1938:4 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen 5 juli 1901 angående ersättning f s. 7 i texten