Angående utsträckt tilllämpning i visst avseende beträffande statens arbetare av lagen den 26 juni 1936 (nr 383) angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete
1938-01-28 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:78, Angående utsträckt tilllämpning i visst avseende beträffande statens arbetare av lagen den 26 juni 1936 (nr 383) angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
1
Nr 78.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående utsträckt tilllämpning
i visst avseende beträffande statens arbetare
av lagen den 26 juni 1936 (nr 383) angående ändring
i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete; given Stockholms
slott den 28 januari 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 78—79.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 januari
1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kommunikationsoch
finansdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, följande:
En arbetsgivare kan enligt 11 § och 15 § andra stycket lagen den 17 juni
1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete stå s. k. självrisk. Detta
innebär, att arbetsgivaren själv utger understöd enligt lagen och på grund
därav är helt eller delvis befriad från erläggandet av försäkringsavgift. Sådan
befrielse erhålles endast på uttrycklig begäran av arbetsgivaren, dock att
jämlikt 15 § andra stycket i lagen samt kungörelsen den 30 november 1917
(nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning av lagen
å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, staten utan särskild
begäran därom står självrisk för sina arbetare. År 1935 stodo, förutom
staten, 56 arbetsgivare s. k. total självrisk, därav 15 städer, 11 banker, 4 försäkringsbolag,
22 industriföretag och 4 diverse företag.
Om en annan arbetsgivare än staten, utan att ha erhållit lindring i försäkringsavgiften,
själv utger understöd vid olycksfall i arbetet, så föranleder
detta icke nedsättning av understödet från vederbörande försäkringsinrättning.
Och en arbetsgivare, som står självrisk, äger givetvis lämna sina
olycksfallsskadade arbetare eller deras efterlevande högre ersättning än lagen
föreskriver.
Hinder föreligger alltså icke för en arbetsgivare att bereda gottgörelse utöver
det i lagen fastställda måttet.
Före den 1 januari 1937 stadgades i 11 § olycksfallsförsäkringslagen, bland
annat, att om arbetsgivaren vöre skyldig att vid skada till följd av olycksfall
i arbete utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll, samt
han, på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring j
försäkringsavgiften, så skulle från sjukpenning, livränta, begravningshjälp
eller annan ersättning enligt lagen avdragas vad arbetsgivaren i anledning av
olycksfallet för motsvarande ändamål utgåve för tid, under vilken ersätt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
3
ningen utginge. I enlighet nied motiven till lagen tillämpades denna bestämmelse
så, att även s. k. ålderspension, d. v. s. en på grund av viss tjänstgöringstid
intjänad förmån, ansågs kunna utgöra understöd i anledning av
olycksfall i arbete. Detta innebar exempelvis, att om en pensionsberättigad
arbetare strax före uppnåendet av pensionsåldern genom olycksfall i arbete
ådrog sig svår invaliditet, så erhöll han endast den ålderspension, som han i
varje fall skulle erhållit och som även kom hans jämnåriga men av olycksfall
icke drabbade arbetskamrater till del.
Härutinnan och i en del andra hänseenden, bland annat i fråga örn förhållandet
mellan livränta och avlöning, har genom en den 26 juni 1936 (nr 383)
utfärdad lag olycksfallsförsäkringslagen reformerats. Lagtexten har sålunda
förtydligats i syfte att förebygga, att från ersättning enligt lagen avdragas
andra förmåner än sådana, som verkligen kunna sägas utgöra understöd i
anledning av olycksfallet. Bland annat har uttryckligen stadgats, att ålderspension
icke skall anses såsom sådant understöd. Lagändringarna ha trätt
i kraft den 1 januari 1937, men enligt meddelad övergångsbestämmelse skall
ersättningsanspråk, som grundas på dessförinnan inträffat olycksfall, bedömas
enligt äldre lag.
Jämsides med dessa lagändringar genomfördes genom en förordning den
5 juni 1936 (nr 239) motsvarande ändringar i 11 § förordningen den 18 juni
1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.
Enligt 2 § kungörelsen den 30 november 1917, nr 832, med däri senast den
28 juni 1935, nr 424, vidtagna ändringar, skall ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
utgivas, i fråga om arbetare vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar, statens vattenfallsverk, stiftsnämndernas förvaltning samt
domänförvaltningen av respektive myndigheter, i fråga örn arbetare vid riksbanken
och Tumba bruk av riksbanken samt i fråga om arbetare vid riksgäldskontoret,
riksdagens bibliotek och riksdagens hus ävensom hos riksdagen,
dess utskott, delegationer och tryckeriavdelning av riksgäldskontoret.
I fråga om övriga statens arbetare utgives ersättning enligt lagen av riksförsäkringsanstalten
från det å riksstatens elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget
till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. Erinras må jämväl i detta
sammanhang, att ersättning enligt 1927 års militärersättningsförordning utgives
av riksförsäkringsanstalten samt bestrides dels av beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond, dels ock av det å elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.
Beträffande övergångsbestämmelsen till 1936 års lagändringar har telegrafstyrelsen
i skrivelse den 8 juli 1937 meddelat, att fråga uppstått, huruvida för
pensionärer, som skadat sig före den 1 januari 1937 och därvid innehaft
pensionsrätt, avdrag å livränta skulle göras för pension. Styrelsen har anfört:
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 78.
Skulle så vara fallet, finge t. ex. vid telegrafverket en arbetare, som skadat
sig innan han intagits i arbetarpensionskassan vid telegrafverket, för vilken
reglementet trädde i kraft den 1 januari 1918, eller innan han fått vidkännas
pensionsavdrag enligt 1934 års pensionsreglemente för arbetare, såsom pensionär
behålla sin livränta, även om han sedermera såsom arbetare erhållit
pensionsrätt eller blivit befordrad till extra ordinarie eller ordinarie tjänsteman,
under det att en jämställd kamrat, som råkat ut för olycksfall sedan
han fått pensionsrätt, skulle få avdrag å livräntan. En arbetare, som skadat
sig före 1918, då såsom tidigare nämnts arbetarpensionsreglementet vid telegrafverket
trädde i kraft, finge alltså behålla sin livränta obeskuren, liksom
en befattningshavare, som skadat sig efter den 1 januari 1937, medan däremot
en arbetare, som skadat sig under tiden 1918—1936, skulle få vidkännas
avdrag. Vid andra statsföretag — utom delvis vid statens järnvägar — ha
arbetarna fått pensionsrätt först från och med år 1935. Vid dessa skulle
alltså de, som skadat sig före år 1935 eller efter år 1936, få livränta vid pensionering,
under det de, som skadat sig under åren 1935—1936 och därvid
haft pensionsrätt, finge vidkännas avdrag.
För arbetare, som skadat sig så att säga under »mellanåren», blir ett sådant
förhållande svårfattligt, och de anse sig givetvis orättvist behandlade. De torde
nämligen lia svårt att förstå, varför sådana, som skadat sig före eller efter
en viss tidsperiod, icke behöva vidkännas avdrag å livräntan, under det att
de, som skadat sig under mellanperioden — i regel endast åren 1935 och 1936
— komma i en ogynnsammare ställning.
En ändring av övergångsbestämmelsen i sådan riktning att lagen, i den av
1936 års riksdag ändrade lydelsen, finge tillämpas å samtliga pensionärer
med livränta enligt 1916 års lag — således även å sådana, som råkat ut för
olycksfall före den 1 januari 1937 — vore därför önskvärd och torde icke
bliva av större ekonomisk betydelse för statsverket.
De största kostnaderna komma på statens järnvägar och telegrafverket,
vid vilka verk en del av arbetarna haft pensionsrätt från och med den 1
januari 1918. För statens järnvägar torde kostnadsökningen bliva omkring
30,000 kronor om året (se sid. 42 och 50 i prop. 218/1936) och för telegrafverket
cirka 10,000 kronor. Vid övriga statsinstitutioner, där pensionsrätt
för arbetare inträdde först från och med den 1 januari 1935, blir kostnadsökningen
naturligtvis än obetydligare.
För vederbörande pensionärer däremot är denna fråga betydelsefull, eftersom
avdraget å livränta för pension för dem är av stor ekonomisk innebörd
och lika stor vare sig vederbörande skadat sig vid ena eller andra
tidpunkten. Enär därjämte statsmakterna genom beslut av 1936 års riksdag
frånträtt den tidigare tillämpningen av 11 g olycksfallsförsäkringslagen och
i stället fastställt en tillämpning mera i överensstämmelse med lagens ordalydelse,
anser telegrafstyrelsen lämpligt föreslå sådan ändring av övergångsbestämmelsen
till ändringen av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete (S. F. S. 383; 1936), att vid bedömandet av förhållandet
mellan livränta och pension de av 1936 års riksdag ändrade bestämmelserna
skulle, från den 1 januari 1937 räknat, få tillämpas även vid sådana före
den 1 januari 1937 inträffade olycksfall, där vederbörande haft pensionsrätt.
I anledning av denna skrivelse upprättades inom socialdepartementet en
promemoria, vari bland annat anfördes följande:
Förevarande övergångsbestämmelse till 1936 års lagändringar torde ha
varit nödvändig. Före lagändringarna kunde en arbetsgivare få lindring i
försäkringsavgiften därest han ordnat ålderdomspensionering för sina arbe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
5
tare och således, enligt dåvarande tolkning av lagen, själv i form av ålderspension
beredde understöd motsvarande lagens fordringar på livränta vid
invaliditet i följd av olycksfall i arbetet. En lagändring, enligt vilken ålderspension
icke längre skulle anses som understöd av nyss angivet slag, kunde
icke rimligtvis givas tillbakaverkande kraft, vare sig mot arbetsgivaren,
så att denne skulle påläggas ökade skyldigheter gent emot sina redan före
lagändringens ikraftträdande olycksfallsskadade arbetare, eller mot vederbörande
försäkringsinrättning, så att denna skulle nödgas utgiva understöd
i anledning av olycksfallsskador, för vilkas inträffande icke erlagts
några försäkringsavgifter.
Emellertid lägger sagda övergångsbestämmelse givetvis icke hinder i vägen
för en viss arbetsgivare, t. ex. staten, att till arbetare, som före den 1 januari
1937 drabbats av olycksfall i arbetet, frivilligt utgiva ersättning i överensstämmelse
med lagens fr. o. m. nämnda dag gällande lydelse.
Därest ett dylikt åtagande från statens sida anses böra ske, torde lämpligaste
formen härför vara utfärdande av en särskild kungörelse om tilllämpningen
i vissa fall av 1 § kungörelsen den 30 november 1917, nr 832,
vilken paragraf erhållit sin nuvarande lydelse genom en den 31 januari 1919,
nr 99, utfärdad kungörelse. Den i nämnda paragraf förekommande hänvisningen
till 11 § olycksfallsförsäkringslagen lärer, då fråga är om ersättning
för ett olycksfall, som inträffat före den 1 januari 1937, jämlikt
förut omförmälda övergångsbestämmelse till lagen den 26 juni 1936 (nr
383) avse sistnämnda paragraf i dess äldre lydelse. För vinnande av det
avsedda syftet borde därför i den särskilda kungörelsen stadgas, att vid
tillämpning av 1 § kungörelsen den 30 november 1917 den i sagda paragraf
gjorda hänvisningen till 11 § olycksfallsförsäkringslagen skall, även då fråga
är om arbetare, som skadats före ingången av år 1937, utan hinder av
övergångsbestämmelserna till lagen den 26 juni 1936, avse sistnämnda paragraf
i dess lydelse enligt lagen den 26 juni 1936. Ett dylikt stadgande borde
lända till efterrättelse redan från och med ikraftträdandet av lagen den 26
juni 1936 eller således från och med ingången av år 1937.
Över telegrafstyrelsens skrivelse och den inom socialdepartementet upprättade
promemorian hava efter remiss yttranden avgivits av försäkringsrådet,
riksförsäkringsanstalten, armé-, marin- och flygförvaltningarna, generalpost-,
järnvägs-, vattenfalls- och domänstyrelserna samt statskontoret och
landsorganisationen i Sverige.
Samtliga ämbetsverk hava i huvudsak tillstyrkt eller lämnat utan erinran
det förslag, som angivits i den inom departementet upprättade promemorian.
Riksförsäkringsanstalten har emellertid funnit det kunna ifrågasättas, huruvida
den ändrade tillämpningen, när den genomfördes, borde givas avseende
å här ifrågavarande livräntetagare redan fr. o. m. den 1 januari 1937
eller först från den .senare tidpunkt, då tillämpningsbestämmelserna tillkomme
eller omkring sistnämnda tidpunkt. Beträffande livräntor, som av
anstalten jämlikt 2 § kungörelsen den 30 november 1917, nr 832, utbetalades
av det å riksstateus elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till bestridande
av statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete, skulle ett genomförande av förslaget medföra
en merkostnad av f. n. omkring 4,000 kronor för år räknat. I en
senare inom anstalten upprättad promemoria har emellertid uppgivits, att
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
anstalten hade att utgiva livräntor — förutom till de kategorier statsanställda,
till vilka hänsyn tagits vid beräknandet av beloppet 4.000 kronor —
jämväl till vissa militära beställningshavare, vilka komme att beröras av den
föreslagna retroaktiva lagtillämpningen. Sålunda skulle jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
utgående livräntor till pensionerade officerare och underofficerare
öka med för närvarande 4,326 kronor 67 öre. Därest en motsvarande
reform genomfördes på området för 1927 års militärersättningsförordning,
skulle jämlikt denna förordning utgående livräntor till pensionerade
flagg- och underofficerskorpraler vid flottan samt till indelt manskap,
som erhållit pension eller underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa,
öka med för närvarande 2,919 kronor 67 öre. Även statskontoret har framställt
erinran mot promemorieförslaget i vad angår den tidpunkt, fr. o. m.
vilken 11 § olycksfallsförsäkringslagen i sin nuvarande lydelse skulle göras
tillämplig å de statliga anställningshavare, som före den 1 januari 1937
drabbats av olycksfall i arbete, samt har av principiella skäl förordat, att
de nya bestämmelserna fastställdes att lända till efterrättelse först fr. o. m.
den 1 juli 1938. Generalpoststyrelsen har uppgivit, att den ifrågasatta ändringen
skulle för postverkets vidkommande medföra en obetydlig årlig kostnadsökning.
Sålunda vore livränta f. n. tillerkänd endast en pensionär, som
vid bifall till förslaget skulle komma att uppbära, förutom pension, 280
kronor 50 öre per år i livränta. Vidare hade livräntor, till följd av före den
1 januari 1937 inträffade olycksfall, fastställts för i tjänst eller arbete varande
7 tjänstemän och 2 arbetare. Dessa vore skyldiga att avgå med pension
under åren 1939—1958. Livräntorna till dessa tjänstemän och arbetare
uppginge f. n. till sammanlagt 3,740 kronor för år, av vilket belopp
1,040 kronor utgjordes av livräntor, som fastställts att utgå tills vidare, och
återstoden, 2,700 kronor, av livräntor fastställda för viss begränsad tid. Järnvägsstyrelsen
har med hänsyn till de av telegrafstyrelsen anförda skälen ansett
sig icke böra motsätta sig det i promemorian angivna förslaget, trots
de relativt stora kostnader detsamma skulle komma att åsamka statens
järnvägar. Vattenfallsstyrelsen har meddelat, att vid statens vattenfallsverk
icke funnes något fall, beträffande vilket den ifrågasatta ändrade lagtillämpningen
skulle komma till användning. Domänstyrelsen har uppgivit,
att den ifrågasatta ändringen icke skulle medföra någon omedelbar kostnadsökning
för domänverket och att vid framdeles inträffande pensionering
merkostnaderna för verkets del komme att bliva obetydliga. Slutligen har
försäkringsrådet, med hänsyn till den ändrade lydelse 11 § militärersättningsförordningen
erhållit genom förordningen den 5 juni 1936, nr 239, ifrågasatt,
om ej medgivande av samma innebörd, som avsåges i promemorian,
borde lämnas beträffande ersättning, vilken enligt militärersättningsförordningen
utgåves på grund av olycksfall som inträffat eller sjukdom som
yppats före den 1 januari 1937.
Landsorganisationen i Sverige har, genom landssekretariatet, förklarat sig
vilja livligt tillstyrka den av telegrafstyrelsen föreslagna ändringen. Det
syntes icke förefinnas något reellt skäl för en åtskillnad i förevarande av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 7S.
7
seende mellan pensionärer, vilkas livränta grundades på ett olycksfall före den
1 januari 1937, och sådana, för vilka livräntan grundades på en senare inträffad
händelse. Den principiella grunden till att ålderspension, respektive
mot ålderspension svarande del av invalidpension, undantagits från understöd,
för vilka enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen avdrag under vissa
förutsättningar kunde ske å livränta och annan enligt lagen utgående ersättning,
vore tydligen pensionens karaktär av intjänt, uppskjuten lön. Från
denna synpunkt syntes en åtskillnad mellan de båda grupperna av pensionärer
inkonsekvent och opåkallad.
Landssekretariatet har därefter gent emot vad i den inom socialdepartementet
upprättade promemorian anförts därom, att 1936 års lagändring icke
rimligtvis kunde givas tillbakaverkande kraft, anfört följande.
Att arbetsgivaren på grund av en av honom utgiven ålderspension fått tillgodonjuta
lindring i försäkringsavgiften har för honom varit en förmån,
vilken han med en principiellt riktig uppfattning av tjänstepensionens karaktär
icke skolat åtnjuta. För övrigt är här ju fråga om en tillbakaverkning
endast såtillvida, att 1936 års lagändring fr. o. m. den 1 januari 1937
komme att tillämpas även å tidigare inträffade försäkringsfall, utan att beröra
tidigare å livräntan gjorda avdrag. De ökade skyldigheter för arbetsgivaren,
örn vilka talas i promemorian, skulle alltså avse tiden efter lagens
ikraftträdande. I varje fall beträffande livränta, som utgives av arbetsgivaren
själv, synes intet ens formellt hinder möta för en sådan reglering, vilken
ju, ur en annan synpunkt, kan betraktas som ett genomförande av principen
om pensionens oantastbarhet. Vidkommande åter de fall, där livräntan
utgives från försäkringsinrättning och där arbetsgivarens försäkringsavgifter
nedsatts med hänsyn till pensionsrätten, skulle visserligen, såsom
i promemorian skett, mot en tillbakaverkning kunna åberopas, att försäkringsinrättningen
nödgades utgiva understöd i anledning av olycksfallsskador,
för vilkas inträffande icke erlagts några försäkringsavgifter. Att
enbart med hänsyn härtill vidbliva den av övergångsbestämmelsen i dess nuvarande
lydelse följande kategoriklyvningen av pensionärerna efter norm av
tidpunkten för olycksfallets inträffande synes emellertid oskäligt. De ifrågakommande
fallen äro sannolikt så fåtaliga, att de ekonomiska konsekvenserna
för försäkringsinrättningarna komme att bliva synnerligen obetydliga.
Att märka är för övrigt, att det i promemorian anförda argumentet skulle
kunna åberopas även mot den 1936 införda bestämmelsens tillämpning i
efter den 1 januari 1937 inträffade försäkringsfall, i den mån fråga är om
försäkringsavgifter för tiden dessförinnan. I varje fall synas hänsyn till
ifrågavarande omständighet icke böra förhindra ett genomförande av telegrafstyrelsens
förslag. Då riksförsäkringsanstaltens tidigare praxis, enligt
vilken avdrag å livränta gjorts för ålderspension, grundats på en principiellt
oriktig tillämpning av olycksfallsförsäkringslagens hithörande bestämmelser,
men statsmakterna icke förrän 1936 gått i författning om ändring i
denna praxis, synes det skäligt, att den gottgörelse till försäkringsinrättningarna,
som kan vara påkallad för ett genomförande av telegrafstyrelsens
förslag, bestrides av statsmedel.
I promemorian ifrågasättes utfärdande av en .särskild kungörelse om lilllämpningen
i vissa fall av 1 § kungörelsen den 30 november 1917 angående
särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen
å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, möjliggörande
för staten att till arbetare, som före den 1 januari 1937 drabbats av olycks
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
fall i arbetet, utgiva ersättning i överensstämmelse med lagens fr. o. m. nämnda
dag gällande lydelse. Landssekretariatet har givetvis i och för sig intet
att erinra mot en sådan anordning, men anser sig icke kunna tillstyrka densamma,
då därmed den utsträckta tillämpning av 1936 års bestämmelser,
varom telegrafstyrelsen framställt, skulle begränsas till statens arbetare.
Såsom socialministern i 1936 års proposition i samband med frågan om ändring
av 11 § erinrade, har hittills undantagslöst lagens materiella bestämmelser
gällt för samtliga arbetare och arbetsgivare, och skäl saknas för att
i förevarande hänseende genomföra en förmånligare särreglering för de
statliga befattningshavarna, medan arbetare i kommunal och enskild tjänst
fortfarande skulle vara underkastade de restriktioner, som följa av den nuvarande
lydelsen av övergångsbestämmelsen till 1936 års lag.
Departementschefen.
Genom de år 1936 vidtagna ändringarna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen
har fastslagits, att ålderspension i sin egenskap av en genom utfört arbete
intjänad förmån icke bör, såsom dittills kunnat ske, räknas som ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete. Att den tidigare rättstillämpningen
härutinnan kunnat leda till i viss mån obilliga resultat synes otvivelaktigt.
Även örn sålunda angelägenheten av en lagändring var uppenbar, kunde dock
denna, såsom berörande enskildas inbördes förhållanden, enligt vedertagna
rättsgrundsatser näppeligen göras tillämplig jämväl å sådana rättsförhållanden,
som uppkommit och kanske också genom vederbörligt beslut slutgiltigt
reglerats medan äldre lag ännu var gällande. I detta liksom i andra dylika
fall kunde därför den genom reformen avsedda rättvisare avvägningen komma
allenast dem till godo, för vilka en rätt uppkommit först efter reformens
genomförande. Såsom framhållits i den inom socialdepartementet upprättade
promemorian var därför den i ärendet avsedda övergångsbestämmelsen till
1936 års lagändring nödvändig. Jag finner mig därför icke kunna biträda
telegrafstyrelsens av landsorganisationen tillstyrkta förslag till sådan ändring
av denna övergångsbestämmelse, att lagen i dess nya lydelse finge tillämpas
även å sådana pensionärer med livränta enligt lagen, vilka råkat ut för
olycksfall före den 1 januari 1937.
Den omständigheten, att man icke anser sig böra genom en lagändring förplikta
vederbörande arbetsgivare eller försäkringsinrättning att även för
redan inträffat försäkringsfall utgiva ersättning enligt strängare grunder än
som tidigare varit gällande, utesluter emellertid icke, att i dylikt fall
den försäkrade kan genom någons frivilliga åtagande beredas viss gottgörelse
för de förmåner, som han på grund av tidigare rättstillämpning gått
miste om. Härutinnan finner jag det ligga nära till hands, att arbetsgivaren
såsom den genom äldre rättstillämpning otillbörligt gynnade parten bereder
den försäkrade dylik gottgörelse. Under remissbehandlingen har också från
de hörda myndigheterna den tanken vunnit allmän anslutning, att staten i
sin egenskap av arbetsgivare skulle gent emot sina arbetare tillämpa de nya
bestämmelserna även om olycksfallet inträffat medan äldre bestämmelser
ännu vörö gällande. Vad angår formen för ett dylikt åtagande från statens
sida har det förslag, som härutinnan angivits i den remitterade promemorian,
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
9
i princip biträtts eller lämnats utan erinran av myndigheterna. Jag finner
mig också kunna i huvudsak förorda detsamma. Dock torde, såsom från ett
par håll erinrats, de ökade förmånerna icke böra beräknas redan från och
med ingången av år 1937, utan finner jag den 1 juli 1938 vara den härutinnan
lämpligaste begynnelseterminen.
Samtidigt med 1936 års nu ifrågavarande ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
genomfördes motsvarande ändringar i förordningen den 18 juni
1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Då ersättning enligt sistnämnda förordning utgår av statsmedel,
synes konsekvensen bjuda att, såsom försäkringsrådet ifrågasatt, medgivande
av innebörd, som avses i den remitterade promemorian, lämnas
jämväl beträffande sådan ersättning enligt sagda förordning, som utgives
på grund av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före
den 1 januari 1937. Frågan härom torde också senare i dag komma att anmälas
av chefen för försvarsdepartementet.
Då vad jag nyss föreslagit skulle få betydelse endast för statens arbetare,
inställer sig spörsmålet, örn även åt kommuners och enskilda arbetsgivares
arbetare bör av statsmedel beredas den motsvarande gottgörelse, som enligt
vad jag nyss anfört icke ansetts kunna utkrävas från vederbörande arbetsgivare
eller försäkringsinrättning. Enär emellertid i fall, varom nu är fråga,
de till den skadade utgående förmånerna alltid minst uppgå till beloppet
av den livränta, vartill han, därest förmånerna icke utgått, skulle varit berättigad
enligt olycksfallsförsäkringslagen, torde här icke kunna sägas föreligga
några sådana särskilt ömmande omständigheter, som påkalla åtgärder
från det allmännas sida. Icke heller förefinnes någon utredning om storleken
av de kostnader, som ett dylikt åtagande skulle förorsaka statsverket.
Vid sådant förhållande finner jag mig icke böra tillråda någon åtgärd i nu
angivet syfte.
De ökade kostnader för nästkommande budgetår, som det av mig nu framlagda
förslaget skulle medföra, torde bliva jämförelsevis obetydliga och väsentligen
komma att belasta allenast telegraf- och järnvägsstyrelsernas driftkostnadsstater
samt förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete.
Nämnda anslag har i årets statsverksproposition upptagits med ett belopp av
480,000 kronor. Vad detta anslag beträffar kan ökningen beräknas uppgå till
omkring 8,000 kronor. Tillräcklig anledning att med hänsyn härtill föreslå
höjning av det äskade anslagsbeloppet synes emellertid icke förefinnas.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
medgiva,
att beträffande livräntor, som tillerkänts eller kunna komma
att tillerkännas före år 1937 i arbete för statens räkning
skadade arbetare, 11 § lagen örn försäkring för olycksfall i
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 78.
arbete må för tid efter den 30 juni 1938 tillämpas i enlighet
med sin lydelse enligt lagen den 26 juni 1936, nr 383.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1938:133 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckt tillämpning i visst avseende beträffande statens arbetare av lagen den 26 ju s. 1 i texten
- BU 1938:22 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av övergångsbestämmelsen till förordningen den 5 juni 1936 s. 2 i texten
- 2LU 1938:24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24 s. 1 i texten