Sök i Ratio Lex

Med förslag till anläggande av ett tackjårnverk i Norrbotten

1939-10-27 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:70 (urtima riksdagen), Med förslag till anläggande av ett tackjårnverk i Norrbotten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

1

Nr 70,

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till anläggande

av ett tackjårnverk i Norrbotten; given Stockholms

slott den 27 oktober 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

27 oktober 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund, Hägglöf.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet:

Frågan örn anläggande av ett tackjärnverk i Norrbotten har vid flera tillfällen

varit föremål för statsmakternas intresse. Sålunda uppdrog Kungl.

Maj:t genom beslut den 24 oktober 1913 åt en kommission, som sedermera

antog namnet malmkommissionen, att verkställa en allsidig utredning angående

det lämpligaste sättet för nyttiggörandet av statens norrländska malmfyndigheter.

I sitt den 31 mars 1923 avgivna betänkande framhöll kommismissionen

som sin åsikt, att det åtminstone för det dåvarande icke syntes

lämpligt att anlägga något tackjärnverk i Norrland, även örn en anläggning

där av ett järnverk för tillverkning av fosforrent tackjärn för de mellansvenska

järnbrukens behov under vissa betingelser icke syntes vara ekonomiskt

omöjlig.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 70.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Betänkandet föranledde icke någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.

Efter motioner i båda kamrarna anhöll 1932 års riksdag (skr. nr 280), att

Kungl. Maj :t måtte låta verkställa en skyndsam utredning, huruvida och i vilken

omfattning en förädling inom landet av de statliga malmtillgångarna

kunde vara för staten och landets näringsliv gagnande samt under vilka former

statens medverkan härtill lämpligast kunde äga rum, och därefter för

riksdagen framlägga det förslag i ärendet, vartill utredningen kunde föranleda.

Jämlikt bemyndigande den 10 augusti 1932 tillkallade dåvarande chefen för

handelsdepartementet den 31 i samma månad fem personer för att verkställa

utredning rörande tillgodogörandet av statens malmtillgångar. De sakkunniga

antogo namnet malmförädlingssakkunniga. Enligt direktiven skulle utredningen

särskilt avse möjligheterna till järnmalmsförädling i Norrbottens

län, såsom tillverkning av tackjärn och järnsvamp samt av liandelsjärn och

stål, ävensom förhållandet mellan en i Norrbotten bedriven järnförädlingsindustri

och den mellansvenska järnhanteringen.

I promemoria den 21 november 1933 redogjorde de malmförädlingssakkunniga

för vissa förberedande undersökningar, varjämte de framlade en del synpunkter

på förädlingsmöjligheterna inom länet. Dessa gingo i övervägande

negativ riktning. Sedan de sakkunniga i utlåtande den 20 maj 1937 ytterligare

understrukit sina synpunkter, anmäldes frågan inför Kungl. Maj :t av min

företrädare i ämbetet den 4 juni 1937. Departementschefen anförde därvid

i huvudsak följande:

Som något positivt och i praktiken genomförbart resultat av de sakkunnigas

arbete på järnmalmsförädlingens område icke vore att förvänta, förefölle

det lämpligast att utredningen finge upphöra. Departementschefen ville emellertid

icke låta bero vid de resultat som framkommit. En fortsatt utredning

i ämnet borde dock givas en mera positiv inriktning och tillika en mera begränsad

omfattning än den tidigare. Det vore framförallt angeläget att skapa

nya förvärvsmöjligheter i Norrbotten. Inrättandet av ett järnverk där skulle

otvivelaktigt bliva till stor båtnad ur arbetslöshetssynpunkt. En dylik anläggning

vore emellertid även försvarbar från andra synpunkter än de rent

sociala. Sålunda kunde framhållas den ganska betydande import av förädlad

järnmalm i form av tackjärn, som ägde rum till Sverige, ävensom de rika tillgångar

Norrbotten ägde i malmfält, vattenkraft och skogar, vilkas utnyttjande

kunde underlättas genom anläggningen. Även kunde ökade förädlingsmöjligheter

beträffande järnmalm inom landet bliva av betydelse med hänsyn

till handelsbalansen. Departementschefen tillstyrkte förty, att en ny utredning

komme till stånd, men ansåge, att densamma borde begränsas till frågan

örn tillverkningen av tackjärn. Utredningen borde därvid avse utarbetande

av detaljerat förslag till anläggande i Norrbotten av ett järnverk för

tillverkning av tackjärn och bedrivas enligt två linjer, den ena avseende tillverkning

av träkolstackjärn och den andra tillverkning av kokstackjärn. I

båda fallen borde verkställas fullständiga ekonomiska beräkningar omfattande

anläggnings- och driftkostnader. Råvarutillförseln och avsättningsmöjligheterna

borde noga utredas. Lämplig plats för anläggningen borde föreslås.

Vidare borde undersökas anläggningens inverkan dels på förhållandena inom

Norrbotten såväl i socialt som i industriellt avseende, dels ock på de mellansvenska

järnverken samt den svenska järnindustrien över huvud. Förslag

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

3

till finansiering av verksamheten borde även utarbetas. Funnes frågans lösning

påfordra statens mellankomst, borde förslag i sådant hänseende framläggas.

Eventuellt kunde befinnas lämpligt att anläggningen bleve helt statlig.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 juni 1937 tillkallades samma

dag följande sakkunniga för utredning rörande anläggande av ett tackjärnverk

i Norrbotten, nämligen generaldirektören Waldemar Borgquist, tilllika

ordförande, landshövdingen David Hansén, kommerserådet Harald Carlborg

och överingenjören Magnus Tigerschiöld.

De sakkunniga, vilka antogo namnet tackjärnsutredningen, avgå vo den 12

augusti 1938 betänkande i ämnet. Vid betänkandet fanns fogat särskilt

yttrande av landshövdingen Hansén. Sedan med anledning av detta yttrande

avgivits en av generaldirektören Borgquist och kommerserådet Carlborg

undertecknad promemoria, har Hansén i sin tur inkommit med en

promemoria i ärendet.

I ärendet hava efter remiss utlåtanden avgivits av fullmäktige i jernkontoret,

kommerskollegium, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statens arbetslöshetskommission,

socialstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län.

Vid vissa av dessa utlåtanden hava fogats av myndigheterna infordrade yttranden

nämligen vid kommerskollegii utlåtande av bergmästaren i Norra

distriktet, vid domänstyrelsens utlåtande av över jägmästarna i Skellefteå

samt Nedre och Övre Norrbottens distrikt samt vid länsstyrelsens utlåtande

av landstinget i länet ävensom av Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Tackjärnsutredningens betänkande,

Tackjärnsutredningen har enligt de givna direktiven undersökt möjligheterna

av framställning dels av träkolstackjärn dels ock av kokstackjärn.

Enär båda dessa slag av tackjärn kunna framställas antingen i blästermasugnar

eller i elektriska ugnar, har undersökningen vidare i båda fallen

avsett dels ett alternativ med blästermasugn, dels ock ett alternativ med

elektrisk ugn. Efter undersökning av lämplig storlek på de olika ugnar,

som skulle kunna tänkas komma i fråga, hava utredningsmännen verkställt

detaljerade kostnadsberäkningar beträffande följande alternativ, nämligen:
Alt.

I A. Två blästermasugnar med en sammanlagd produktion

av 30,000 ton träkolstackjärn per år. Kostnaden är även approximativt

beräknad för en produktion av 40,000 ton per år.

Alt. I B. Två blästermasugnar, i huvudsak lika ugnarna i alt. I

A, med en sammanlagd produktion av 90,000 ton kokstackjärn per

år. Kostnaden är även approximativt beräknad för en produktion av 50,000

ton per år.

Alt. II A. En elektrisk ugn (Spigerverksugn) med en kapacitet av

30,000 ton träkolstackjärn per år.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Alt. II B. En elektrisk ugn (Spigerverksugn) med en kapacitet av

30,000 ton kokstackjärn per år. Kostnaden är även approximativt

beräknad för en produktion av 60,000 ton i två ugnar.

Då för kostnadsberäkningarna järnverkets förläggningsort spelar en betydande

roll, hava utredningsmännen först behandlat denna fråga. De hava

härutinnan uttalat, att de lägsta självkostnaderna för framställning av träkolstackjärn

i Norrbotten erhölles vid järnverkets förläggning till Luleå.

För anläggningen av ett kokstackjärnverk vore vidare Luleå den enda lämpliga

platsen i Norrbotten, enär, med hänsyn till tillförseln av koks, järnverket

måste vara beläget å en plats, där hamn funnes, samtidigt som denna

plats borde hava förbindelse med malmbanan. Utredningsmännen hava

vid dessa förhållanden verkställt sina beräkningar under förutsättning att

ett blivande järnverk i Norrbotten komme att förläggas till Luleå och hava

anvisat två områden inom Luleå stad, som skulle lämpa sig härför, nämligen

Svartön och Karlsvik. Svartön har enligt utredningsmännen bättre isförhållanden

och djupare hamn än Karlsviksområdet samt torde kunna erhållas

på fördelaktigare villkor än detta, emedan Svartön äges av Luleå stad.

Även om anläggningskostnaderna för ett järnverk på Karlsviksområdet möjligen

skulle bliva något billigare än å Svartön, förorda utredningsmännen

med hänsyn till nyss nämnda förhållanden för sin del Svartön som den

lämpligaste förläggningsplatsen.

I detta sammanhang kan nämnas, att utredningsmännen även undersökt

möjligheten att efter reparation och komplettering åter igångsätta de elektriska

masugnarna i Porjus, vilka legat nere sedan 1921. Utredningsmännen

hava emellertid härvid funnit, att tillverkningskostnaderna för tackjärnet

skulle bliva alltför höga.

Ehuru utredningsmännen sålunda vid sina beräkningar utgått från att

anläggningen av järnverket skulle ske å Svartön, anse de dock, att frågan

om den lämpligaste förläggningsorten eventuellt borde tagas upp till förnyad

behandling.

Beträffande råvarutillgången räkna utredningsmännen med att erforderlig

järnmalm skulle erhållas från Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag. De

erinra härutinnan om att, enligt avtal 1927 jämte tilläggsavtal 1938 mellan

staten samt nämnda bolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,

staten eller dess rättsinnehavare vore berättigad att till självkostnadspris erhålla

vissa kvantiteter malm.

Då för framställning av träkolstackjärn, enligt vad utredningsmännen

framhållit, icke kunde användas någon av de disponibla malmsorterna utan

att större delen av fosforinnehållet bortskaffades genom anrikning, hava utredningsmännen

förutom kostnaden för själva malmen även räknat med

kostnad för anrikning av densamma. Utredningsmännen hava därvid icke

fattat ståndpunkt till frågan örn anrikningen borde ske i Luleå eller vid gruvfälten.

Då det visat sig svårt att uppskatta det pris, som ett järnverk i Luleå

skulle få erlägga för slig från Malmberget, hava utredningsmännen emellertid

räknat med ett sligpris, motsvarande självkostnaden vid ett nytt an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

rikningsverk i Luleå. Vid alternativ II B (kokstackjärn i elektrisk ugn) erfordras

enligt utredningsmännen ej sligtillsats. Vid det större koksblästermasugnsalternativet

(I B) beräknas emellertid de enligt gällande avtal tillgängliga

kvantiteterna av den mindre fosforrika malmen ej vara tillräckliga,

utan antages jämväl stig behöva i viss utsträckning användas. Vidare hava

utredningsmännen i samtliga alternativ utom alternativ II B räknat med att

malmen måste sintras för vinnande av bättre bränsleekonomi.

Efter att hava lämnat en redogörelse för den malm, som vid de olika alternativen

borde komma till användning och den behandling densamma

borde genomgå, lämna utredningsmännen följande sammanställning över

kostnaderna för malmen i form av sinter eller krossad grovmalm för framställning

av olika tack järnskvaliteter.

Anrikad och sintrad Gällivare D-malm med 71.5% järn och max. 0.010%

fosfor för alt. I A och 11 A (för framställning av träkolstackjärn).

Gällivareslig 0.010 % fosfor 1.03 ton å 17.55 kr. per ton.. 18.08 kr. per ton sinter

Sintringskostnad........................... 2.55 » » » »

Summa 20.63 kr. per ton sinter

Sintrad finkrossad Luossavaara A- och B-malm med 65.2% järn och 0.030 %

fosfor för alt. 1 B (för framställning av mar tintack järn intill 55% av

produktionen).

Luossavaara A- och B-malm 1.03 ton å 9.75 kr. per ton.. 10.04 kr. per ton sinter

Finkrossning..................................... 0.52 » » » »

Sintringskostnad........................... 2.19 » » » »

Summa 12.75 kr. per ton sinter

Sint erblandning av 57 "/^Luossavaarasinter med 65.2% järn och 0.030% fosfor

samt 4-3% Gällivaresinter med 71.5/ järn och max. 0.030% fosfor för alt.

I B (för framställning av martintackjärn intill 100 % av produktionen).

Gällivaresinter: Gällivareslig 0.030 % fosfor 1.03 ton

å 15.58 kr. per ton.............. 16.05 kr. per ton sinter

Sintringskostnad.................... 2.19 » » » »

18.24 kr. per ton sinter

Luossavaarasinter: enligt ovan...................... 12.7 5 kr. per ton sinter

Sinterblandning:

Gällivaresinter 0.43 ton å 18.24 kr. per ton....... 7.84 kr. per ton sinter

Luossavaarasinter 0.57 ton å 12.75 kr. per ton.... 7.27 » » » »

Summa 15.11 kr. per ton sinter

Sinterblandningen håller 67.9 % järn och 0.030 %> fosfor.

Sintrad oanrikad Gällivare D-malm med 61.5 % järn och 0.7—1 / fosfor för

alt. 1 B (för framställning av gjuteritackjärn och thomastackjärn).

Gällivare D-malm 1.03 ton å 8.50 kr. per ton....... 8.76 kr. per ton sinter

Finkrossning..................................... 0.52 » » » »

Sintringskostnad.................................. 2.19 » » » »

Summa 11.47 kr. per ton sinter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

Krossad Luossavaara A- och B-malm med 65.2 % järn och O.OSO % fosfor för

alf. Il B (för framställning av martintackjärn).

Luossavaaramalm 1.00 ton å 9.75 kr. per ton..... 9.75 kr. per ton malm

Grovkrossning.................................. 0.25 » » » »

Summa 10.00 kr. per ton malm

I anslutning till dessa kostnadsberäkningar framhålla utredningsmännen,

att malmen i Luleå ställde sig något dyrare än malmen i mellersta Sverige,

detta bland annat på grund av fraktkostnaderna, i vilket hänseende utredningsmännen

räknat med samma fraktkostnad som för exportmalm med avdrag

för vinstpålägg. Utredningsmännen anföra, att skillnaden i pris bleve

särskilt framträdande beträffande anrikad och sintrad malm, då de mellansvenska

hyttorna i stor utsträckning använde sig av fosforrent utgångsmaterial,

som ej behövde anrikas.

Vidare erinra utredningsmännen, att de norrländska malmerna hade ringa

manganhalt, varför vid smältningen erfordrades tillsats av mangan. Sådan

kunde erhållas medelst importerad manganmalm. Erforderlig kalkstenstillsats

för vinnande av lämplig slaggsammansättning torde enligt utredningsmännen

kunna erhållas från Gotland och möjligen från Norrbotten,

ehuru kalkstenstillgångarna där vore ganska begränsade.

I fråga om bränslebasen räkna utredningsmännen med 17 respektive 26

kronor per läst träkol såsom normala minimi- och maximipriser. Därjämte

hava utförts kostnadsberäkningar grundade på ett tredje pris av 22 kronor

per läst, vilket enligt utredningsmännen torde komma att bliva det normala.

Beträffande koks hava utredningsmännen på motsvarande sätt räknat med

tre olika priser, nämligen 24, 48 och 30 kronor per ton; sistnämnda pris har

ansetts såsom det normala. Tillika hava utredningsmännen beräknat, att

vid framställning av elektriskt kokstackjärn i Spigerverksugn halva bränslekvantiteten

utgjordes av lcoksstybb, samt att priset därå vore ungefär två

tredjedelar av kokspriset.

Elektrisk kraft beräknas efter samråd med vattenfallsstyrelsen kunna erhållas

till ett pris något lägre än den nuvarande genomsnittliga kostnaden

vid kraftverket vid Porjus och närmast motsvarande priset vid en tänkt

utbyggnad av kraftverket.

Erforderlig arbetskraft anses enligt de olika alternativen vara, för alternativ

I A 113 arbetare, för alternativ I B 127 arbetare, för alternativ II A 103

arbetare och för alternativ II B 64 arbetare.

Efter jämförelse mellan arbetslöner inom andra arbetargrupper i Norrbotten

och övriga delar av landet hava utredningsmännen ansett sig böra räkna

med en medellön av 3,350 kronor örn året för en järnverksarbetare i Luleå,

motsvarande den ungefärliga medellönen i dyrortsgrupperna A—F vid järn-,

stål- och kopparverk under åren 1929—1936, ökad med 27 °/o såsom merlön

i dyrortsgrupp G, dit Luleå borde räknas.

Sedan utredningsmännen härefter givit en detaljerad beskrivning av ett

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

7

blivande tackjärnverk i Luleå under de av utredningsmännen tänkta olika

förutsättningarna, lämnas följande sammanställning över anläggningskostnaderna,

beräknade i stort sett med utgångspunkt från 1936 års prisnivå.

Beloppen angivas i 1,000-tal kronor.

Två blästermasugnar

En elektrisk ugn

Alternativ

I A

(Träkol)

IB

(Koks)

IIA

(Träkol)

IIB

(Koks)

Hamn och förbindelsespår.

Spåranordningar, malmviadukt och hamn.....

1,400

1,400

1,400

1,400

Summa

1,400

1,400

1,400

1,400

Järnverk.

Iordningställande av byggnadsplatsen .........

660

660

660

660

Lossningsfickor för malm, kol m. m...........

Transportband för malm, kol m. m...........

100

100

100

100

135

135

135

135

Grovkrossverk ...............................

—

80

—

75

Mellan- och finkrossverk......................

—

325

—

130

Sligmagasin med transportanordningar ........

485

435

485

—

Sintringsverk system A. I. B...................

400

600

360

315

Träkols-(koks-)magasin........................

535

445

425

Krossverk för kalksten och manganmalm......

35

35

35

35

Råmaterialfickor för masugnarna..............

365

660

350

330

Blästermasugnar resp. elektrisk tackjärnsugn ...

1,420

250

1,820

1,285

1,285

Gjutmaskin..................................

250

250

250

Stationär omlastningskran ....................

35

35

35

35

Rullande materiel............................

70

70

70

70

Pumpstation vid hamnen.....................

100

135

100

100

Sötvattensystem..............................

40

40

40

40

Mekanisk verkstad, smedja, snickeri...........

150

150

150

150

Förråd och lagerhus..........................

Vagnvåg för utgående produkter..............

60

15

60

15

60

15

60

15

Kontor och laboratorium.....................

175

175

175

175

Sanitära anordningar.........................

50

50

50

50

Elektrisk fördelningsstation, ledningar m. m. ..

235

235

235

235

Ångkraftanläggning ..........................

—

680

—

—

Tomt, disponentbostad och diverse............

225

300

225

200

5,540

7,490

5,240

4,445

Ränteförluster under byggnadstiden 5 % av an-

275

375

260

225

läggningskapitalet för järnverket ............

Summa

5,815

7,865

5,500

4,670

Om två ugnar örn tillsammans 60,000 ton tack-

1,100

järn per år utföras i alt. II B, tillkommer ...

—

—

—

Summa

—

—

—

5 770

Anrikningsverk.

I det fall anrikning av malmen företages i Luleå,

tillkomma följande anläggningskostnader:

75

75

Grovkrossverk................................

—

—

Mellan- och finkrossverk......................

280

—

280

—

Anrikningsverk...............................

930

930

930

—

Summa

1285

930

1285

—

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

Utredningsmännnen hava såsom framgår av denna sammanställning så

uppgjort planen för anläggningen, att densamma skulle i stort sett kunna användas

för vilket som helst av de olika alternativen endast med de ändringar,

tillägg och utbyten av anläggningens olika delar, som direkt föranledas

av de olika produktionssätten och den årliga produktionens storlek.

Sålunda hava utredningsmännen bland annat vid alternativ I B räknat med

en särskild ångkraftcentral för att tillvarataga överloppsgasen. Beträffande

öviiga alternativ hava utredningsmännen ansett den erhållna gaskvantiteten

för liten för att det skulle löna sig att anlägga en sådan central utan räknat

med att överloppsgasen, därest den ej kunde användas för någon närbelägen

industri, finge bortgå utan användning.

Utredningsmännen hava tänkt sig, att spåranordningar, malmviadukt och

hamn borde utföras såsom reserv- eller beredskapsarbete och kostnadsfritt

ställas till ett blivande järnverks disposition. Anläggningskostnaderna skulle

då för samtliga alternativ minskas med 1,400,000 kronor. I fråga örn de

återstående anläggningskostnaderna hava utredningsmännen utgått från att

Ungefär hälften skulle erhållas i form av lån från staten löpande med 3.5

procent ränta och med 20 års amorteringstid, motsvarande en annuitet av

7 procent. På den andra hälften av anläggningskapitalet har räknats med 7

procent länta och 10 års amorteringstid, motsvarande en annuitet av 14 procent.

I medeltal skulle amiuiteten sålunda bliva 10.5 procent.

Utöver medel till bestridande av kostnaderna för anläggningen erfordras

enligt utredningsmännen ett förlagskapital, motsvarande värdet av tillverkningen

under sju månader eller för alternativ I A 1,700,000 kronor

vid en produktion av 30,000 ton och 2,200,000 kronor vid en produktion

av 40,000 ton, för alternativ I B 2,800,000 kronor vid en produktion

av 90,000 ton och 1,600,000 kronor vid en produktion av 50,000 ton, för a 1- ternativ IIA 1,700,000 kronor samt för alternativ IIB 1,200,000

kronor vid en produktion av 30,000 ton och 2,200,000 kronor vid en produktion

av 60,000 ton. På detta kapital har beräknats ränta efter 5 procent.

En av utredningsmännen lämnad sammanställning av samtliga kapitalkostnader

per ton tackjärn utvisar följande:

Alternativ

Årsproduk- tion tack- järn

ton

Ränta och

amortering

på anlägg- ningskapi- talet

kronor

Förlagskost- naderper ton

tackjärn

kronor

Summa

kapitalkost- nader per ton

tackjärn

kronor

I A

30,000

20.35

2.85

23.20

> »

40,000

15.25

2.75

18.00

I B

90,000

9.20

1.55

10.75

» >

50,000

16.50

1.60

18.10

II A

30,000

19.25

2.85

22.10

II B

30,000

16.35

2.00

18.35

> >

60,000

10.10

1.85

11.95

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70. 9

Erinras må, att vid beräknandet av kapitalkostnaderna per ton tackjärn

enligt den nu återgivna sammanställningen utredningsmännen ej tagit

hänsyn till anläggningskostnaderna för ett anrikningsverk, vilka kostnader

i stället inräknats i sligpriset.

Tillverkningskostnaderna, exklusive kapitalkostnaderna, beräknas av utredningsmännen

på sätt framgår av följande sammanställning.

Kostnad i kronor per ton tackjärn vid

ett träkolspris av

17 kr. per

22 kr. per

26 kr. per

läst

läst

läst

Träkolstackjärn med max. O.Ois % fosfor.

Alt. I A, 30,000 ton per år i blästermasugn.......

87.04

98.79

108.19

40,000 > > > > » .......

83.64

95.39

104.79

Alt. II A, 30,000 ton per år i elektrisk ugn........

87.15

93.65

98.85

Kostnad i kronor per ton tackjärn vid

ett kokspris av

24 kr. per

30 kr. per

48 kr. per

Kokstackjärn.

ton

ton

ton

Alt. I B, 90,000 ton per år i blästermasugn

Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor (intill 55%

av produktionen) .............................

47.93

52.73

67.13

Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor (100 % av

produktionen).................................

50.75

55.65

69.95

Gjuteritackjärn..................................

47.65

52.60

67.45

Thomastackjärn.................................

45.85

50.35

63.85

Alt. I B, 50,000 ton per år i blästermasugn

51.16

55.96

70.36

Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor..........

Gjuteritackjärn..................................

50.91

55.86

70.71

Thomastackjärn.................................

49.11

53.61

67.11

Alt. II B, Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor i

elektrisk ugn.

30,000 ton per år ...............................

60.59

62.69

68.99

60,000 ton per år...............................

56.41

58.51

64.81

Utredningsmännen lämna vidare följande sammanställning över de totala

produktionskostnaderna per ton tackjärn, avrundade till närmast liggande

hela krontal, i vilken sammanställning det första krontalet i varje kolumn

angiver tillverkningskostnaden exklusive kapitalkostnaden och det andra talet

kostnaden för anläggnings- och förlagskapital.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ls proposition nr 70.

Kostnad i

kronor per ton tackjärn

vid ett träkolspris av

17 kr. per

22 kr. per

26 kr. per

läst

läst

läst

Träkolstackjärn med max. O.oss % fosfor.

Alt. I A, 30,000 ton per år i blästermasugn ____

87

99

108

23 110

23 122

23 131

40,000 > > > » > ____

84

95

105

18 102

18 113

18 123

Alt. II A, 30,000 ton per år i elektrisk ugn......

87

94

99

22 109

22 116

22 121

Kostnad i

kronor per ton tackjärn

vid

ett kokspris

av

24 kr. per

30 kr. per

48 kr. per

Kokstackjärn.

ton

ton

ton

Alt. I B, 90,000 ton per år i blästermasugn.

Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor (intill 55 %

av produktionen!..............................

48

53

67

11 59

1) 64

11 78

Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor (100 %

av produktionen)..............................

51

55

70

11 62

11 66

11 81

Gjut eritackj arn..................................

48

53

67

11 59

11 64

11 78

Thomastackjärn ................................

46

50

64

11 57

11 61

11 75

Alt. IB, 50,000 ton per år i blästermasugn.

Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor..........

51

56

70

18 69

18 74

18 88

Gjuteritackjärn..................................

51

56

71

18 69

18 74

18 89

Thomastackjärn .............................

49

54

67

18 67

18 72

18 85

Alt. II B, Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor

i elektrisk ugn.

30,000 ton per år ..............................

61

63

69

18 79

18 81

18 87

60,000 ton per år ..............................

56

59

65

12 68

12 71

12 77

I anslutning till de sålunda framlagda kostnadsberäkningarna anföra utredningsmännen

i huvudsak följande:

Såsom av kostnadsberäkningarna framginge hade endast vid alternativet

I B räknats med användning av masugnsgasen för kraftalstring. En anläggning

av en cellulosafabrik i järnverkets omedelbara närhet skulle emellertid

möjliggöra en rationell användning av masugnsgasen vid samtliga alternativ.

Utredningsmännen hade emellertid ej ansett sig böra gå in på frågan örn

möjligheten att kombinera ett järnverk i Luleå med en cellulosafabrik. Vid

det slutliga valet av förläggningsplats torde dock denna fråga böra ägnas

tillbörlig uppmärksamhet. En cellulosafabrik kunde nämligen icke lämpligen

anläggas å Svartön, där det ej funnes tillräcklig tillgång till sötvatten,

utan det vore då möjligt, att Karlsviksområdet, som läge vid Lule älv, vore

att föredraga.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

11

Av tillverkningskalkylerna framginge vidare, att i elektrisk ugn framställt

kokstackjärn trots det låga kraftpriset först vid mycket höga kokspriser

kunde konkurrera med kokstackjärn framställt i blästermasugn. Vid normala

kokspriser erfordrades, att ett relativt högt överpris kunde betingas för

elektrokokstackjärn för att det skulle löna sig att framställa dylikt.

En jämförelse mellan tillverkningskostnaderna för träkolstackjärn framställt

i elektrisk ugn med en kapacitet av 30,000 ton och i blästermasugn med

en kapacitet av 30,000 respektive 40,000 ton gåve vid handen, att elektriskt

tackjärn bleve billigare vid träkolspris överstigande cirka 17 respektive cirka

26 kronor per läst. Merkostnaden för blästermasugnstackjärn vid högre träkolspriser

vöre dock inom rimliga gränser relativt obetydlig.

Det förefölle sålunda utredningsmännen med utgångspunkt från teknikens

nuvarande ståndpunkt som örn blästermasugnar skulle under antagna förutsättningar

ställa sig fördelaktigare, vare sig man räknade med koks eller

träkol som bränsle. Det finge dock icke förbises, att den elektriska processen

syntes erbjuda större möjligheter till tekniska förbättringar än blästermasugnsmetoden,

som under senare år utvecklats därhän att man nu syntes

hava närmat sig ett teoretiskt möjligt minimum i fråga om bränsleförbrukningen.

Avsättningsområdet för träkolstackjärn, som tillverkades i Luleå, torde

man i stort sett behöva söka utomlands, emedan de mellansvenska järnverken

syntes föredraga att i egen regi framställa tackjärn för sin kvalitetstillverkning.

Som Sveriges exportkapacitet av dylikt tackjärn sedan en

lång tid varit och alltjämt vore större än efterfrågan, kunde en ny tillverkare

icke erövra en marknad annat än i konkurrens med de mellansvenska

verken. Under det att tackjärnstillverkningen inom landet under åren 1911

—1920 i genomsnitt uppgått till 567,000 ton träkolstackjärn årligen, hade

densamma under åren 1927—1936 endast varit 239,000 ton per år. Exporten

hade under samma perioder nedgått från 183,000 lon till 63,000 ton om

året. Exportpriset å träkolstackjärn hade under tioårsperioden 1928—1937

varierat mellan 82 och 140 kronor per ton och hade i medeltal utgjort 102

kronor. Tillverkningskostnaderna för träkolstackjärn i Luleå kunde med

det träkolspris, som förelegat vid denna tid och i övrigt under de av utredningsmännen

antagna förutsättningarna vid en produktion av 40,000 och

30.000 ton beräknas till 102 respektive 110 kronor per ton. Om kapitalkostnaderna

icke medräknades, bleve tillverkningskostnaderna 84 respektive 87

kronor per ton.

En tillverkning av 30,000 ton träkolstackjärn per år i Luleå skulle motsvara

i det närmaste hälften av den genomsnittliga exportmängden under

det senaste decenniet, och tackjärnverket i Luleå torde icke kunna skaffa

sig utrymme för sin produkt på exportmarknaden utan att en del av de mellansvenska

företagen nedlades eller deras verksamhet begränsades. Det

torde nämligen icke under normala konjunkturförhållanden föreligga utsikter

till ökad export av träkolstackjärn, utan snarare vore motsatsen att vänta.

Under den senaste tioårsperioden hade det såväl tillverkats som importerats

stora och successivt ökade mängder av kokstackjärn. Sålunda hade medeitillverlcningen

av kokstackjärn under åren 1911—1920 endast varit omkring

63.000 ton per år under det att densamma under åren 1927—1936 uppgått

till 135,000 ton per år med en maximikvantitet under 1936 av 251,000 ton.

Importen hade i medeltal för åren 1928—1937 utgjort 94,000 ton per år med

en maximikvantitet av 190,000 ton, vilken uppnåtts 1937. Det syntes sålunda

kvantitativt sett föreligga utrymme för en avsevärd höjning av den

inhemska produktionen av kokstackjärn.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Priset på importerat kokstackjärn hade, beräknat eif importhamn, under

åren 1928—1937 varierat mellan 57 och 113 kronor per ton och i medeltal

utgjort 68 kronor per ton. Framställningskostnaden för kokstackjärn i Luleå

skulle enligt av utredningsmännen beräknade alternativ vid ett kokspris

av 24 kronor per ton, vilket i medeltal förelegat under nämnda tioårsperiod,

vid en årsproduktion av 90,000 respektive 50,000 ton utgjort 59 respektive

69 kronor per ton. Om man bortsåge från ränta och amortering av kapitalet,

skulle produktionskostnaden blivit 48 respektive 51 kronor per ton. Framställningskostnaden

i Luleå skulle sålunda hava legat i nivå med importpriset.

Vid jämförelse mellan produktionspriset i Luleå och importpriset för

kokstackjärn respektive exportpriset för träkolstackjärn borde hänsyn emellertid

även tagas till den ökade fraktkostnad, som betingades av det nordliga

läget. Mellan Svartön och Gävle utgjorde normal sjöfrakt cirka 7 kronor

per ton. Avsevärda rabatter torde visserligen kunna påräknas vid stor befraktning,

men trots detta utgjorde denna utgift för ett järnverk i Luleå en

extra belastning, som måste beaktas. Järnvägsstyrelsen hade ställt i utsikt

en relativt låg järnvägsvakt från Svartön till järnbruk i mellersta Sverige,

som eventuellt kunde i vissa fall möjliggöra omedelbar utfraktning av vintertillverkningen,

men under vanliga förhållanden borde dock sjöfrakten bli

billigare.

Utredningsmännen hade även undersökt hur kostnaden ställde sig vid

samtidig produktion av träkols- och kokstackjärn. Om i den ena blästermasugnen

framställdes 45.000 ion kokstackjärn och i den andra 20,000 ton

träkolstackjärn per år, och om därvid de gemensamma kostnaderna fördelades

så, att priset på kokstackjärn bleve detsamma som vid full produktion

i två masugnar av enbart kokstackjärn, bleve priset på träkolstackjärnet

cirka två kronor lägre per ton än enligt alternativ I A.

Utsikterna för tillverkning av kokstackjärn i Luleå syntes alltså vara

gynnsammare än för tillverkning av träkolstackjärn därstädes. Med den av

utredningsmännen föreslagna utformningen av järnverket behövde det emellertid

icke från början fastställas i vad mån tillverkningen skulle inriktas

på den ena eller andra tackjärnssorten. Verkets produktion borde nämligen

kunna ganska lätt anpassas efter avsättningsmöjligheterna.

Åtskilliga av de svenska järnverken hade under ogynnsamma konjunkturer

haft svårighet att förränta nedlagda kapital. Med hjälp av de större

vinster, som ernåtts under gynnsamma år, hade emellertid anläggningarna

nedskrivits och verken konsoliderats, och driften hade, örn ock med viss

begränsning, upprätthållits även under ogynnsamma år. Ett nytt järnverk

i Luleå finge ett liknande läge. Det kunde icke ställas i utsikt en säker förräntning

av det nedlagda kapitalet. Om den vinst, som under gynnsamma

år erhölles utöver nödtorftig förräntning, systematiskt användes för avskrivningar

och moderniseringar, kunde verkets konkurrenskraft givetvis

förstärkas.

Vid själva järnverket kunde såsom förut framhållits beredas sysselsättning

för något över 100 årsarbetare utom enligt alternativ II B, där antalet endast

utgjorde ett sjuttiotal. Sysselsättningseffekten i förhållande till det kapital,

som måste bindas, vore sålunda ganska liten.

Om tackjärnstillverkningen åter kunde baseras på träkol skulle detta medföra

ökade arbetstillfällen för framställning av träkol, vilka av utredningsmännen

uppskattades till 1,260,000 arbetstimmar per år, motsvarande 525

årsarbetare.

Ett järnverk i Luleå stad skulle emellertid särskilt för staden dessutom få

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

13

en rätt stor mer eller mindre direkt betydelse i form av ökade skatteinkomster,

ökad ekonomisk livaktighet och dylikt.

Järnverket syntes böra vara antingen helt privat eller helt statligt. Ett

järnverksföretag med såväl staten som enskilda delägare torde näppeligen

kunna åstadkommas. Enskilda torde ej vilja investera nämnvärt kapital,

om bestämmanderätten ej läge hos dem, och staten torde å sin sida ej böra

inträda som delägare i ett verk utan att tillförsäkra sig ett avgörande inflytande.

Den enda formen för statligt deltagande tillsammans med privat

intresse i ett järnverk i Norrbotten syntes vara, att staten uppträdde som

subventions- eller långivare. Utredningsmännen ville framhålla, att ledningen

för ett statligt tackjärnverk komme att möta större svårigheter vid

avsättningen av sina produkter än ledningen för ett enskilt verk, i vilket

den svenska järnhanteringen vore ekonomiskt intresserad.

Utredningsmännen ansåge sig emellertid på nuvarande stadium icke kunna

eller böra framlägga förslag till organisation och finansiering av ett järnverk

i Norrbotten.

Landshövdingen Hansén anför i sitt särskilda yttrande till en början i huvudsak

följande:

Utredningens kostnadsberäkningar vore för höga, bland annat enär de grundade

sig på en under högkonjunktur gällande prisnivå och enär en del arbeten

även med hänsyn till nuvarande konjunktur beräknats alltför högt. Sålunda

hade räknats med ett jordschaktningspris av 3 kronor 80 öre per kubikmeter

under det att detta arbete skulle kunna utföras för hälften av detta pris. Ett

träkolsmagasin vore visserligen erforderligt men kunde uppföras för en kostnad

av omkring 200,000 kronor i stället för 445,000 kronor. Något koksmagasin

torde däremot icke behöva uppföras, då koksen i likhet med vad fallet

vore i mellersta Sverige kunde lagras ute. Även kostnaden för sligmagasin

kunde på samma grund utgå. Anläggningskostnaderna skulle alltså utan att

hänsyn toges till möjligheten av att materialet förbilligades under en lågkonjunktur

nedbringas med inemot en miljon kronor.

Beträffande tillverkningskostnaderna framhåller Hansén i huvudsak följande:
I

fråga om träkolet hade räknats med onödigt höga transportkostnader.

Motsvarande gällde beträffande koksen.

Vidare hade malmpriserna rätteligen bort reduceras med 10 procent. Utredningsmännen

hade visserligen i sitt betänkande omnämnt, att staten enligt

avtalet 1938 finge köpa malm till självkostnadspris, men hade det oaktat räknat

med den förhöjning av priset med 10 procent, som gällt dessförinnan. Om

anrikningen icke verkställdes i Luleå utan vid gruvfälten, skulle dessutom

vissa fraktkostnader besparas, enär malmkvantiteten vid anrikning minskades

med ungefär 25 procent, varjämte själva anrikningskostnaderna borde

bliva billigare vid gruvfälten. Priset å träkolstackjärn skulle, genom att anrikning

verkställdes vid gruvfälten, kunna bliva 5 kronor per ton billigare

än som beräknats.

Även med bortseende från minskad kapitalkostnad skulle enligt Hanséns

förmenande träkolstackjärn kunna framställas 15 kronor billigare per ton än

enligt de övriga utredningsmännens beräkningar.

Utredningsmännens resultat hade sålunda icke givit ett för det planerade

järnverket rättvisande resultat. Ett blivande järnverk torde under normala

konjunkturer visserligen icke med säkerhet komma att uppvisa någon större

vinst, men utsikterna härför vöre minst lika stora i Norrbotten som annorstä
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

des i landet. För att vinna större ekonomisk trygghet borde driften omfatta

framställning även av thomasgöt.

Utredningsmännen hade vidare i viss mån underskattat den betydelse ur

arbetsberedande synpunkt ett järnverk i Luleå innebure. I sådant hänseende

ville Hansén understryka vikten av att träkol i största möjliga utsträckning

komme till användning, varför det borde ytterligare undersökas om en ökad

export av träkolstackjärn icke vore möjlig.

Hansén kunde icke biträda utredningens farhågor för motsättningar mellan

ett blivande järnverk i Luleå och järnhanteringen i övrigt i landet, då det

förstnämnda i huvudsak förmodligen komme att framställa kokstackjärn, som

för närvarande i stor utsträckning importerades, och möjligen thomasgöt, varigenom

skrotimporten kunde minskas.

Endast med viss tvekan ansåge Hansén, att anläggandet av järnverket borde

realiseras genom enskilda företagare. Bestämda garantier borde emellertid

då fordras för att järnverket dreves i den utsträckning, som järnhanteringen

överhuvud taget kunde bedrivas i landet och konjunkturerna i övrigt

möjliggjorde.

Då järnverket hade utsikter att bliva lönande, borde någon subvention från

statens sida icke komma ifråga.

Luleå vöre den enda möjliga platsen för ett järnverk, men den närmare

platsen borde bliva föremål för förnyat övervägande, även örn Karlsviksområdet

syntes lämpligast.

I sin med anledning härav avgivna promemoria i ärendet anföra generaldirektören

Borgquist och kommerserådet Carlborg bland annat:

De av Hansén förordade förenklingarna av anläggningen vore icke lämpliga,

och man borde icke räkna med att en minskning av de i betänkandet

angivna kostnaderna skulle kunna äga rum. Det vore visserligen riktigt,

att utredningsmännen räknat med ett tillägg å malmens självkostnadspris

med 10 procent, men minskningen av priset å malmen kompenserades av

att de i stället räknat med självkostnad beträffande frakterna. Enligt vad

järnvägsstyrelsen meddelat torde någon rabatt å de priser, som tillämpades

för frakt av exportmalm, nämligen icke kunna påräknas. Frågan örn thomasgöt

hade varit föremål för mycken diskussion, men utredningsmännen

hade i sitt betänkande ej velat gå in därpå. Vid organiserat samarbete med

andra svenska järnverk torde emellertid thomasgöt i vissa fall vara en lämplig

produkt. Ett fristående verk torde däremot bliva nödsakat att i huvudsak

inrikta sig på framställning av tackjärn.

Hansén vidhåller å sin sida i av honom avgiven promemoria sin uppfattning

och de av honom uppgjorda kalkylerna.

Yttranden.

Fullmäktige i jernkontoret anföra i sitt yttrande över betänkandet till en

början i huvudsak följande:

Fullmäktige ansåge, att de skadliga verkningarna av en eventuell tackjärnsproduktion

i Norrbotten icke blivit av utredningsmännen nog kraftigt understrukna.

Fullmäktige ville därvid framhålla den kraftiga tillbakagång, som

ägt rum beträffande produktionen av träkolstackjärn och som tagit sig uttryck

i att antalet masugnar här i landet vore i ständigt sjunkande, att omkring

hälften av befintliga ugnar vore permanent stillastående samt att de övriga icke

kunde på långt när till fullo utnyttjas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

15

Anläggandet av ett träkolstackjärnverk skulle medföra en ruinerande

konkurrens för de mellansvenska hyttorna och där vålla större arbetslöshet

än de arbetstillfällen som skapades i Norrbotten.

På grund av vad sålunda anförts ansåge fullmäktige det uteslutet att i Norrbotten

anlägga ett järnverk för produktion av träkolstackjärn.

Beträffande kostnaderna för tillverkning av träkolstackjärn anslöte sig

fullmäktige i stort sett till utredningsmännens beräkningar men ansåge, att

en viss förhöjning av dessa måste göras, emedan dels anrikning av malmen

måste ske till lägre fosforhalt än utredningsmännen räknat ‘med, dels ett

större antal arbetare erfordrades.

Anläggandet av ett träkolstackjärnverk i Norrbotten vöre enligt fullmäktige

sålunda ett missgrepp ur nationalekonomisk synpunkt och skulle i

sociala hänseenden medföra vådor av betydligt allvarligare art än de missförhållanden

man velat övervinna.

I fråga örn anläggande av ett kokstack järnverk uttala fullmäktige,

att alternativet II B med en elektrisk ugn för 30,000 ton årsproduktion

vore uteslutet på grund av de höga tillverkningskostnaderna.

Vad angår utredningsmännens alternativ I B med två blästermasugnar för

produktion av 90,000 ton kokstackjärn per år och alternativ II B med två

elektriska ugnar för produktion av 60,000 ton kokstackjärn per år hava

fullmäktige framfört vissa erinringar beträffande den föreslagna tekniska

utrustningen och på grund härav vid sina beräkningar kommit till högre

anläggningskostnader än utredningsmännen. Fullmäktige anse dock, att

räntan å erforderligt kapital kunde beräknas lägre än utredningsmännen

gjort. Kapitalkostnaden per ton tackjärn skulle därför enligt fullmäktige

bliva något lägre än enligt betänkandet. Fullmäktige ifrågasätta emellertid

om icke förlagskapitalet borde motsvara värdet av nio månaders produktion

i stället för endast sju månaders.

Enligt fullmäktiges beräkningar skulle behovet av anläggnings- och förlagskapital

i 1,000-tal kronor bliva följande:

Alt. I B vid

Alt. II B vid

framställning av

framställning av

90,000 ton per år i

60,000 ton per år i

blästermasugn

elektrisk ugn

Ani äggningskap itai:

1,400

1,400

Hamn- och förbindelsespår ......................

Järnverk........................................

7,490 8,890

5,545 6,945

Ränta under byggnadstiden, i %..................

393

278

Summa anläggningskapital

9,283

7,223

Förlagskapital ....................................

3,600

2,800

Summa kapitalbehov

12 883

10,023

Tillkommer för ett anrikningsverk..................

930

—

Fullmäktige lämna härefter vissa beräkningar rörande de totala produktionskostnaderna

per ton tackjärn enligt sistnämnda båda alternativ, vilka

beräkningar, jämförda med utredningsmännens, framgå av följande sammanställning:
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Tackjärns-

Reviderade

Differens

utredningen

kalkyler

(ökning)

kr. per ton

kr. per ton

kr. per ton

Alt. IB vid framställning av 90,000 ton per år

i blästermasugn.

Kokspris 24 kr. per ton.

a) Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor,

intill 55*% av produktionen...........

58.70

61.60

2.90

b) Martintackjärn med max. 0.060 % fosfor,

100 % av produktionen................

61.50

64.40

2.90

c) Gjuteritackjärn.......................

58.40

61.10

2.70

Kokspris 80 kr. per ton.

a)......................................

63.50

66.40

2.90

b)......................................

66.30

69.20

2.90

c)......................................

63.40

66.40

3.00

Kokspris 48 kr. per ton.

a)......................................

77.90

80.80

2.90

b)......................................

80.70

83.60

2.90

c)......................................

78.20

82.10

3.90

Alt. IIB vid framställning av 60,000 ton per år

i elektrisk ugn.

Kokspris 24 kr. per ton...................

68.40

71.80

3.40

30 kr. per ton...................

70.50

73.90

3.40

48 kr. per ton...................

76.80

80.20

3.40

Fullmäktige anföra i anslutning till de sålunda framlagda kalkylerna i

huvudsak följande:

Den för närvarande ende producenten i Sverige av kokstackjärn för försäljning,

Oxelösunds järnverk, komme att utöka sin produktion med cirka

20,000 ton per år. Oaktat det funnits möjligheter att utöka den inhemska

produktionen så att importen bleve i huvudsak onödig, hade detta icke skett,

vilket enligt fullmäktige utgjorde ett indicium på att produktionen icke

skulle vara ekonomiskt lönande. Ingenting talade för att förhållandena läge

bättre till för ett nyanlagt järnverk med ur transport- och andra synpunkter

så oförmånlig placering som i Norrbotten.

Vid ett kokspris av 30 kronor per ton skulle billigaste kokstackjärnet enligt

fullmäktiges beräkningar i tillverkning kosta 66 kronor per ton. Om

härtill lades vinstmarginal av 5 kronor skulle järnet kunna säljas fritt

Luleå till ett pris av 71 kronor per ton. Fraktkostnaden till mellansvensk

hamn uppginge till 7 kronor per ton och priset där skulle då bliva 78 kronor

per ton.

Importpriset under perioden 1928—1937 hade visserligen varierat mellan

57 och 113 kronor, men som sistnämnda siffra gällde för år 1937, vilket varit

ett abnormt undantag, borde detta år icke medräknas vid bedömande av

medelprisnivån å importjärn. Under perioden 1927—1936 hade priset i stället

varierat mellan 57 och 73 kronor och i medeltal utgjort 64 kronor per

ton.

Importpriset läge sålunda under det beräknade priset. Härtill komme, att

de utländska leverantörerna säkerligen vid behov skulle kunna nedsätta priset

å tackjärn. Detta kunde visserligen regleras genom importförbud eller

tullskydd, men en dylik åtgärd skulle, om den dreves så långt, att produktionen

i Luleå bleve ekonomiskt lönande, väsentligt fördyra kostnaderna för

de tackjämsköpande verken i Sverige.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

17

Enlig, fullmäktige skulle ett blivande järnverk i Norrbotten sålunda komma

att arbeta under synnerligen ogynnsamma ekonomiska betingelser. I

fullmäktiges beräkningar hade nämligen räknats med självkostnadspriser på

material o. d. och några dolda vinster funnes icke upptagna i kalkylerna.

Ur arbetssysseisättningssynpunkt medförde anläggandet av ett järnverk

orimligt höga kostnader i förhållandet till det antal personer, som kunde

vinna sysselsättning därstädes.

Importen av kokstackjärn hade visserligen till och med 1937 undergått en

stegring men hade under förra hälften av 1938 visat en betydande nedgång,

varför en stegring av behovet av kokstackjärn förefölle mycket osäker.

Ej heller ur försvarsberedskapssynpunkt ansåge fullmäktige det motiverat

att anlägga ett järnverk i Luleå, som kunde riskera att bliva utsatt för

flyganfall. Det vore då bättre att säkerställa landets behov genom att i

fredstid lagra tackjärn.

Örn det ansåges önskvärt att öka landets produktion av tackjärn, borde

produktionen förläggas till mellersta Sverige, där arbetslöner och fraktkostnader

vore lägre än i Norrland. Lämpligast förefölle i sådant hänseende ett

utbyggande av Oxelösunds järnverk.

Tillverkning av thomasgöt vid ett blivande järnverk i Luleå kunde icke

anses försvarbar. Thomasgöt vore icke en stapelvara utan måste förädlas

vidare å platsen till thomasstål. En sådan produktion vöre emellertid ej

lönande och thomasstål hade en mycket begränsad användning.

Kommerskollegium har, under framhållande av svårigheterna att vinna

avsättning för träkolstackjärn, tillverkat i ett från den privata järnindustrien

fristående tackjärnverk, ansett sig icke kunna tillstyrka något av de alternativ,

vilka avsåge ett fristående träkols tack järnverk i Norrbotten. Däremot

har kollegium icke ställt sig principiellt avvisande mot planering av ett järnverk

på sådant sätt, att masugnarna kunde användas för tillverkning av såväl

träkols- som kokstackjärn. Vissa förutsättningar torde enligt kollegii

uppfattning även finnas för ett på tillverkning av enbart kokstackjärn baserat

järnverk. Kollegium förmenar emellertid, att vinstmarginalen för ett sådant

järnverk måste anses synnerligen oviss och i varje fall mycket snäv.

Kommerskollegium anför vidare i huvudsak följande:

Mot förslaget att förlägga järnverket till Luleå hade kollegium intet att

invända. Vad angår frågan huruvida verket borde utrustas med blästermasugnar

eller med elektriska ugnar, syntes det förstnämnda alternativet närmast

böra komma i fråga, eftersom det medförde de minsta kostnaderna. Tillverkningen

vid ett blivande järnverk borde omfatta martintackjärn och gjuteritackjärn,

men det vore tveksamt, om den även borde omfatta thomastackjärn.

Anläggningen av ett s. k. thomasverk skulle nämligen medföra ungefär

dubbla anläggningskostnader. I varje fall vöre en sådan tillverkning endast

tänkbar, örn den privata järnhanteringen toge hand om järnverket. Anrikning

borde åtminstone icke tillsvidare ske i Luleå utan färdig slig borde

köpas vid gruvorna. Anrikningsverket i Malmberget stöde nämligen för

närvarande till stor del outnyttjat och inrättandet av ett eller annat malaggregat

jämte åtföljande separatorer borde draga endast bråkdelen av den

kostnad, som beräknats för ett anrikningsverk i Luleå. Kapitalkostnaden för

slig framställd i Malmberget torde därför kunna beräknas bliva lägre än för

slig framställd i Luleå. Som slig på grund av sin vattenhalt icke kunde transporteras

under vintern utan särskilda anordningar, måste i så fall större sligmagasin

anläggas vid järnverket än utredningsmännen räknat med.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 70. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Kapitalkostnaderna vore möjligen beräknade i högsta laget genom att utredningsmännen

räknat med onödigt höga räntor. Försiktigheten i beräkningarna

vore emellertid enligt kollegii åsikt motiverad.

Järnverket borde baseras på aktiv medverkan från den enskilda järnhanteringen,

men staten borde lämna stöd i någon form.

Bergmästaren i norra distriktet ansluter sig i stort sett till utredningsmännens

beräkningar utom i fråga örn anläggningskostnaderna, i vilket hänseende

han anser, att anrikning av malmen borde ske i Malmberget, varför

något anrikningsverk icke skulle behövas i Luleå. Bergmästaren räknar för

framtiden med ett medelpris för träkol av 20—22 kronor per läst och förordar

träkolstackjärnsalternativen, enär större sysselsättning därigenom

skulle beredas arbetarna i Norrbotten.

Domänstgrelsen har ansett sig böra begränsa sitt yttrande till att avse

framställningen av träkol och framhåller den stora betydelse anläggande av

ett träkolstackjärn verk skulle hava för skogsbruket i Norrbotten. Av vid

domänstyrelsens utlåtande fogade yttranden av överjägmästarna i Skellefteå

samt Nedre och Övre Norrbottens distrikt framgår, att de båda förstnämnda

räkna med ett pris på träkol av 22 och 26 kronor per läst vid respektive normala

tider och högkonjunktur under det att den sistnämnde räknar med ett

pris av 19—20 kronor per läst som normalt. Domänstyrelsen ansluter sig

i detta hänseende till den sist angivna beräkningen och anser sålunda, att

man icke skulle behöva räkna med ett kolpris överstigande 20 kronor per

läst och att genom rationell kolning i kolugnar vid Luleå priset borde kunna

ytterligare något nedbringas.

Vattenfallsstgrelsen uttalar sig i sitt utlåtande över betänkandet endast i

vad detsamma avser kraftleverans från eller samarbete med statens vattenfallsverlt

och anför därvid, att de av utredningsmännen beräknade priserna

å elektrisk kraft, vilka understege nuvarande självkostnadspris, utgjorde de

lägsta pris som över huvud vore tänkbara. Ur de synpunkter, vattenfallsstyrelsen

hade att företräda, funnes ej något att erinra mot eller tillägga till

utredningen.

Statens arbetslöshetskommission har begränsat sitt utlåtande till att avse

ett blivande järnverks inverkan på arbetsmarknaden i Norrbotten. Härutinnan

anför kommissionen i huvudsak följande:

Varje möjlighet att i Norrbotten anordna lämplig industriell verksamhet

av annat slag än sågverks- eller gruvindustri borde noga tillvaratagas. En

industriell drift, avseende en förädling av malm och eventuellt trä från länet,

vore enligt kommissionens åsikt av stort värde med hänsyn till dess möjligheter

att skapa stabilare arbetsförhållanden än de som kunde påräknas vid

ett mera extensivt utnyttjande av befintliga naturtillgångar.

Anläggningskostnaderna enligt alternativ I B, som enligt utredningsmännen

vore det enda som kunde komma i fråga, uppginge till omkring 10 miljoner

kronor och måste anses höga i förhållande till det antal personer, som

kunde beredas sysselsättning. Med hänsyn till de osäkra ekonomiska framtidsperspektiv,

som angåves i betänkandet, kunde det därför knappast anses

tillrådligt att disponera ett så stort kapital för att sysselsätta endast något

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

19

mera än 100 personer. Kommissionen ansåge sig därför icke kunna ur arbesmarknadssynpunkt

förorda detta alternativ.

Framställningen av den kvantitet träkol, som erfordrades för att tillverka

30,000 ton träkolstackjärn, hade beräknats giva arbete till 525 under hela

året arbetande personer. Därvid hade dock icke medräknats det med kolens

transport till förbrukningsorten per järnväg eller bil förbundna arbetet. Då

träkolstillverkningen icke ägde rum så att den sysselsatte arbetare kontinuerligt

under hela året utan vore förlagd huvudsakligen till eftersommaren, hösten

och förvintern, följde därav att vid en tillverkning av angivna kvantitet

träkol ett förhållandevis stort antal personer, säkerligen minst 1,200—1,500,

erhölle sysselsättning därmed. Då arbetet dessutom skulle komma att till

avsevärd del bedrivas under den tid av året, som vore ur sysselsättningssynpunkt

för skogsbon i Norr- och Västerbotten minst tillfredsställande, skulle

ett tackjärnverk i Luleå, avsett för tillverkning av träkolstackjärn, medföra

en välbehövlig utfyllnad i den för befolkningen mången gång otillfredsställande

försörjningen.

Socialstyrelsen har även ansett sig böra bedöma det avgivna betänkandet

endast med hänsyn till arbetsmarknadssynpunkter och anför i sådant hänseende

i huvudsak följande:

Tillkomsten av ett nytt företag bidroge alltid till att öka sysselsättningsmöjligheterna

å vederbörande ort. Speciellt i Norrbottens län vöre det ett betydande

intresse att nya tillfällen skapades för sysselsättning av den arbetslösa

arbetskraften. Styrelsen såge därför med tillfredsställelse, att åtgärder vidtoges

för skapande av nya företag i länet. Som oavvislig förutsättning för

att staten skulle medverka härtill måste dock uppställas, att företaget icke

kunde befaras medföra ökad arbetslöshet å annat håll inom landet. Huruvida

man behövde riskera en dylik verkan genom anläggning av ett järnverk

i Norrbottens län, kunde styrelsen för sin del icke bedöma.

Ur de synpunkter styrelsen hade att bevaka vore tillkomsten av ett träkolstackjärnverk

att föredraga framför ett kokstackjärnverk.

Vid såväl träkols- som kokstackjärnsalternativet torde man emellertid behöva

räkna med att icke hela den erforderliga arbetsstyrkan kunde rekryteras

från Norrbottens län utan att ett visst antal specialutbildade arbetare

måste tagas från annat håll.

Därest beslut komme att fattas örn att staten skulle medverka vid anläggandet

av ett järnverk i Norrbottens län, ville styrelsen framhålla, att det ur

olika synpunkter torde vara lämpligast, att järnverket anlades och dreves av

något på detta område redan verkande industriföretag, som alltså kunde förväntas

besitta tillräcklig erfarenhet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig icke kunna värja sig från det intrycket,

att svårigheterna för anläggandet av järnverket åtminstone icke undervärderats

av utredningsmännen. Länsstyrelsen anser — med hänsyn till

de motsägande uppgifterna och slutsatserna — det önskvärt, att resultatet

icke bleve betraktat som slutgiltigt utan att en bearbetning av det hittillsvarande

materialet och ett vidareförande av utredningen sattes i gång för

erhållande av förslag till organisation och finansiering av ett blivande järnverk

och ett positivt ställningstagande till frågan örn huruvida ett sådant

borde komma till stånd.

Norrbottens läns landsting samt Norrbottens och Västerbottens läns han
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

Departements
chefen.

delskammare hava i sina yttranden i huvudsak anslutit sig till landshövdingen

Hanséns särskilda yttrande, i det de anse de i betänkandet framlagda

kostnadsberäkningarna väl höga. Handelskammaren understryker därjämte

den stora betydelse anläggandet av ett järnverk skulle få ur försörjningssynpunkt.

Vårt land är för sin järnförsörjning hänvisad till en ganska betydande import

icke blott av handelsjäm utan även av tackjärn. Sålunda uppgick importen

av tackjärn år 1937 till 190,000 lon och år 1938 till 75,000 ton. Under

de tre första kvartalen 1939 bär tack]ärnsimporten uppgått till 145,000 ton.

En icke ringa del av denna import torde bestå av tackjärn, som tillverkats

med hjälp av exporterad malm från de svenska Lapplandsgruvorna.

Sedan nära tre årtionden har den frågan gång på gång rests, huruvida det

icke skulle vara möjligt att på basis av Lapplandsmalmen bygga upp en tackjärnsindustri

i vårt land. Hittills har emellertid ingen sådan industri kommit

till stånd, som det synes huvudsakligen emedan bränslekostnaderna ställt

sig synnerligen ogynnsamma. Modernare arbetsmetoder ha numera minskat

bränsleåtgången och sålunda skapat i någon mån bättre ekonomiska förutsättningar

än tidigare för järnverk, som bygger på användningen av Lapplandsmalm.

De mera allmänna skälen för ett sådant järnverk — enighet synes ganska

allmänt råda därom att det, därest det överhuvud skall komma till stånd, bör

förläggas till Luleå i Norrbottens län -—- skola här, då de äro kända av alla,

endast i korthet beröras.

För det första måste det anses önskvärt att vårt land för sin tackjärnsförsörjning

göres oberoende av utlandet. Denna synpunkt understrylces på det

kraftigaste under den i sammanhang med krigsförhållandena inträdda krisen.

Skulle Sverige råka ut för större svårigheter än hittills, torde risk förefinnas

att vår järnindustri icke kan i nödig utsträckning få sitt tackjärnsbehov tillgodosett.

För det andra skulle tillkomsten av en tackjärnsanläggning i Luleå öka försörjningsmöjligheterna

i Norrbottens län, där det regelmässigt möter stora svårigheter

att bereda sysselsättning åt den växande befolkningen. Nativitetsöverskottet

är förhållandevis större i Norrbotten än inom något annat län.

Även under goda konjunkturer pläga arbetslöshetssiffrorna där uppe vara relativt

höga.

För det tredje synes det föga tilltalande att praktiskt taget all vår malm

från Lapplandsgruvorna skall exporteras och förädlas i andra länder. Det

förefaller i hög grad önskvärt, att ett allvarligt försök göres i syfte att inom

landet åtminstone till någon del förädla våra rikliga malmtillgångar i Lappland.

Att trots dessa som det förefaller mycket starka allmänna skäl intet

tackjärnverk kommit till stånd i Norrbotten beror därpå att tidigare verkställda

utredningar synas lia givit vid handen, att ett sådant tack järn verk

skulle ur ekonomisk synpunkt sakna rimliga möjligheter.

Den senast verkställda utredningen är i detta avseende icke så kategorisk

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

21

i sitt omdöme. I densamma yttras, att en säker förräntning av ett järnverk

i Luleå icke kan ställas i utsikt, men att om den vinst, som under gynnsamma

år erhålles utöver nödtorftig förräntning, systematiskt användes för avskrivningar

och moderniseringar, verkets konkurrenskraft givetvis kan förstärkas.

Berörda uttalande hänför sig till ett järnverk för framställning av kokstackjärn.

Utredningsmännen ha, såsom nämnts, beträffande det ifrågasatta

tackjärnverket övervägt två alternativa förslag. Det ena avser ett järnverk för

tillverkning av träkolstackjärn, det andra en anläggning för kokstackjärn.

Såvitt framgår av utredningen skulle ett järnverk för träkolstackjärn vara

det ur sysselsättningssynpunkt fördelaktigaste alternativet. Förutom över

100 arbetare vid själva järnverket skulle enligt detta alternativ ett stort antal

personer beredas arbete med framställning av träkol. Vid ett kokstackjärnverk

åter beräknas 100 å 125 man bli sysselsatta.

Lönsamheten av en anläggning av ifrågavarande slag är beroende av dels

avsättningsmöjligheterna, dels produktionskostnaderna, däri inräknad skälig

ränta å det i rörelsen nedlagda kapitalet. Avsättningsmöjligheterna för en

ökad produktion av träkolstackjärn synas, i varje fall under vanliga förhållanden,

vara mindre goda. Beträffande kokstackjärn däremot torde utsikterna

i berörda hänseende ingalunda kunna betecknas såsom dåliga.

Såsom bland annat framgår av de nyss återgivna importsiffrorna äger en

betydande tackjärnsimport rum årligen. Denna import, vilken uteslutande

torde avse kokstackjärn, borde, åtminstone till avsevärd del, kunna ersättas

med inhemsk tillverkning.

För att närmare belysa hur den tänkta verksamheten ekonomiskt skulle ha

utfallit, därest år 1934 ett kokstackjärnverk enligt utredningens alternativ I

B, avseende en tillverkning av 90,000 ton om året i blästermasugn, stått färdigt

och befunnit sig i drift samt kunnat sälja hela sin produktion till under

femårsperioden 1934—1938 gällande importpriser på tackjärn, ha vissa beräkningar

verkställts inom kommerskollegium. Enligt dessa beräkningar, för

vilka utredningsmännens siffror legat till grund, skulle tillverkningskostnaderna

jämförda med värdet på importerat tackjärn ha under anförda period

ställt sig på sätt framgår av följande i en promemoria över beräkningarna

intagen sammanställning, angivande kostnaden i kronor per ton tackjärn. I

fråga om tillverkningskostnaderna har kokspriset därvid satts lika med avrundade

medeltalet av kommerskollegii prisnotering för engelsk och tysk

gjuterikoks med tillägg för medeltalet av fraktnoteringen respektive år, medan

däremot övriga poster i tillverkningskalkylen antagits hava hållit sig oförändrade.

År

Rörlig

kostnad

Kapital-

kostnad

Summa

kostnad

Importvärde

1934....

.. 52.33 +

10.75 =

63.08

58.70

1935....

.. 52.B7 +

10.75 =

63.32

59.58

1936....

.. 56.49 +

10.75 =

67.24

60.30

1937....

.. 72.09 +

10.75 =

82.84

112.61

1938....

.. 63.13 +

10.75 =

73.88

95.25

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

Importvärdet är i denna sammanställning räknat eif importhamn och tillverkningskostnaden

fob eller fåv Luleå. Med normala fraktsatser från

Luleå söderut beräknas Luleåtackjärnets konkurrensförmåga på den inhemska

marknaden vara något sämre än nyssnämnda siffror antyda, enär dess avsättning

måste sökas huvudsakligast i mellersta Sverige, dit frakten ställer

sig relativt hög.

Så långt den inom kommerskollegium upprättade promemorian.

Godtagas trots den gjorda reservationen beträffande fraktsatserna dessa beräkningar,

skulle järnverket under ifrågavarande femårsperiod ha givit följande

ekonomiska resultat:

År Vinst, resp. förlust, kronor

1934 .................. - 394,200.—

1935 .................. - 336,600.—

1936 .................. - 624,600.— - 1,355,400.—

1937 .................. + 2,679,300.—

1938 .................. + 1,923,300.— + 4,602,600.—

Resultatet för hela femårsperioden skulle alltså blivit en behållning av

över 3,000,000 kronor. Härvid är emellertid att märka, att i dessa beräkningar

ingår en amortering på i medeltal över 460,000 kronor om året eller

sammanlagt under nämnda fem år 2,321,000 kronor.

Man kan beräkna de fasta kapitalkostnaderna på olika sätt. Om man utesluter

amorteringsbeloppet och räknar 4 procent ränta på det kapital, som

skulle behövas för ett järnverk i Luleå — kapitalkostnaden anslås härvid till

13,000,000 kronor — skulle resultatet bli följande, därvid kostnader och importvärde

angivas i kronor per ton tackjärn:

År

Rörlig

kostnad

Ränta

Summa

Importvärde

Vinst, resp. förlust,

under året

kronor

1934

52.33 +

5.78 =

58.11

58.70

+

53,100.—

1935

52.57 +

5.78 =

58.35

59.58

+

110,700.—

1936

56.49 +

5.78 =

62.27

60.30

—

177,300.

1937

72.09 +

5.78 =

77.87

112.61

+ 3,126,600.—

1938

63.13 +

5.78 =

68.91

95.25

+

2,370,600.—

+ 5,661,000.—

- 177,300.—

+ 5,483,700.—

Enligt denna tabell skulle alltså vinst på anläggningen ha uppstått under

de två första och de två sista åren, medan år 1936 alltjämt skulle ha visat

förlust. Emellertid skulle under femårsperioden ett belopp av nära 5J/2 miljoner

kronor ha stått till förfogande för uppläggandet av fonder och till amortering

av anläggningskapitalet. Även örn det är riktigt, att en absolut säker

förräntning icke kan förutses, tyder dock de nu anförda siffrorna på att en

särskilt pessimistisk uppfattning om förräntningsmöjligheterna icke är befogad.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 70.

23

Ehuru jag icke anser mig böra frångå de kalkyler beträffande produktionskostnaderna,

som framlagts av utredningsmännen, vill jag dock påpeka att

möjlighet till besparing måhända icke är utesluten. Sålunda anför kommerskollegium

i sitt yttrande, att anrikning åtminstone icke tillsvidare borde ske

i Luleå utan färdig slig köpas vid gruvorna. Härigenom torde utom andra

fördelar vinnas att fraktkostnaderna för malmens transport till Luleå minskas

i någon mån.

Huruvida andra besparingar, såsom t. ex. de av landshövdingen Hansén

förordade, utan större olägenhet kunna ske, bör, därest beslut fattas örn anläggandet

av ett tackjärnverk, under det fortsatta arbetets gång självfallet noggrant

prövas.

För min del finner jag att de anförda beräkningarna ha givit till resultat,

alt ekonomiska betänkligheter icke längre rimligen böra förhindra, att tanken

på anläggandet av ett tackjärnverk i Norrbotten förverkligas.

Då jag alltså anser mig böra föreslå, att en tack järnsanläggning i Norrbotten

kommer till stånd, uppstår frågan huruvida en dylik anläggning bör

erhålla statlig karaktär eller om utrymme bör beredas för privata intressen.

Jag vill härutinnan till en början åberopa utredningsmännens yttrande, att

järnverket torde böra vara antingen helt privat eller helt statligt. Under den

tid, som förflutit sedan utredningsmännen framlade resultatet av sina överväganden,

har icke framkommit något som tyder på att medverkan från enskilt

håll —- närmast skulle väl den redan bestående järnindustrien härvid

ifrågakomma — vore att påräkna. Skall järnverkets tillkomst icke ytterligare

förskjutas, torde det vara nödvändigt att, i varje fall till en början,

staten tager hand om arbetet. Om så finnes önskvärt kan frågan om beredande

av inflytande i företaget för de privata intressena måhända längre fram

tagas under övervägande.

Anläggningskostnaderna för ett tackjärnverk ställa sig olika beroende på

dels den årliga tillverkningens storlek, dels huruvida blästermasugnar eller

elektriska ugnar skola komma till användning, dels ock huruvida tillverkningen

skall avse träkols- eller kokstackjärn. Vad angår tillverkningskapaciteten

har jag i det föregående räknat med att vid järnverket borde kunna

framställas omkring 90,000 ton tackjärn årligen. Beträffande frågan

örn användning av blästermasugnar eller elektriska ugnar ha såväl de sakkunniga

som kommerskollegium tillstyrkt det förstnämnda alternativet. Vid

kostnadsberäkningarna torde böra förutsättas, att detta alternativ kommer

till användning.

Vad beträffar den betydelsefulla frågan vilket eller vilka slag av tackjärn,

som tillverkningen bör avse, äro tre vägar möjliga. Gentemot det

alternativ, som avser tillverkning av enbart träkolstackjärn, lia i ärendet

framförts starka betänkligheter på grund av avsättningssvårigheterna; med

hänsyn till sysselsättningseffekten däremot är, såsom redan tidigare framhållits,

detta alternativ det mest tilltalande. Ett järnverk för tillverkning

av enbart kokstackjärn åter torde lämna det ur ekonomisk synpunkt säkraste

resultatet, men bereder mindre försörjningstillfällen. Slutligen före
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 70-

ligger möjligheten att upptaga tillverkning av såväl träkols- som kokstackjärn,

en möjlighet som, ehuru här nämnd i sista rummet, icke torde vara den

minst betydelsefulla. Jag finner det ändamålsenligt, att, såsom utredningsmännen

föreslagit och även kommerskollegium framhållit, järnverket planeras

på sådant sätt att ugnarna kunna användas för tillverkning av såväl

träkols- som kokstackjärn utan mera genomgripande ändringar. Enligt

vad utredningsmännen framhållit kan en anpassning av järnverkets produktion

tämligen lätt ske efter avsättningsmöjligheterna. Det synes därför

böra överlämnas åt järnverkets ledning att träffa de avgöranden

härutinnan, som med hänsyn till utvecklingen på tack järnsmarknaden visa

sig lämpligast. Vid beräknandet av anläggningskostnaderna torde under

denna förutsättning böra tagas till utgångspunkt utredningsmännens mest

kapitalkrävande alternativ, nämligen I B, avseende ett järnverk för framställning

i blästermasugn av kokstackjärn till en myckenhet av 90,000

ton om året. Kostnaderna för anläggningen av ett dylikt järnverk ha beräknats

tämligen lika av utredningsmännen och av fullmäktige i jernkontoret.

Med hänsyn till de prisstegringar, som inträtt sedan dessa beräkningar ägt

rum, torde emellertid någon ökning av kostnaderna kunna förutses. Jag föreslår,

att till bestridande av anläggningskostnaderna avses ett belopp av i

runt tal 10,000,000 kronor. I detta belopp ingå kostnaderna såväl för

själva järnverket som även för spåranordningar och hamn m. m. Medel till

de senare skulle alltså icke anvisas från anslaget till beredskapsarbeten. Däremot

är ej inräknat något belopp för anläggande av ett anrikningsverk,

utan förutsättes att färdig slig erhålles från gruvorna.

Förutom medel till uppförande av järnverket fordras visst förlagskapital.

Det härutinnan erforderliga beloppet har vid nyssnämnda alternativ I B beräknats

av utredningsmännen till 2,800,000 kronor och av fullmäktige i

jernkontoret till 3,600,000 kronor. För egen del tillstyrker jag, att ett belopp

av 3,000,000 kronor avses för detta ändamål.

Vad förläggningsorten för det blivande järnverket beträffar ha utredningsmännen

utgått från Svartön inom Luleå stad såsom den ur olika synpunkter

lämpligaste platsen. Utredningsmännen ha emellertid förutsatt, att spörsmålet

borde ytterligare övervägas. Jag delar denna uppfattning, därvid jag

emellertid, på sätt tidigare nämnts, i likhet med utredningsmännen räknar

med, att endast vissa områden inom Luleå stad kunna i detta sammanhang

komma i fråga.

Beträffande järnverkets organisation synes aktiebolagsformen vara den

lämpligaste. Bolaget synes förslagsvis kunna benämnas Norrbottens Järnverk

Aktiebolag. Dess ordning bör fastställas av Kungl. Maj:t och dess

aktier böra, i anslutning till vad tidigare anförts, så långt lagen medgiver

innehavas av staten. Skulle, på sätt jämväl tidigare anförts, det sedermera

befinnas ändamålsenligt, att enskilda intressen bli delaktiga i bolaget, torde

detta lätt kunna ordnas genom aktieöverlåtelse.

Finansieringen av järnverket föreslås efter samråd med chefen för finansdepartementet

ordnad på följande sätt. Bolagets aktiekapital bestämmes till

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70.

25

samina belopp, som de beräknade anläggningskostnaderna eller 10,000,000

kronor, vilket belopp torde böra anvisas såsom reservationsanslag å kapitalbudgeten

under fonden för statens aktier. Vad förlagskapitalet beträffar

bör något belopp för detta ändamål icke anvisas över budgeten. I stället

föreslås, att staten genom riksgäldskontoret ställer garanti för ett förlagslån

åt bolaget i riksbanken å det i förevarande hänseende behövliga beloppet

3,000,000 kronor. Genom ett sådant förfaringssätt torde en riktigare räntabilitetsberäkning

vinnas vid behandling av eventuella förluster. För ställandet

av förenämnda garanti fordras riksdagens medgivande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag

å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40 å kapitalbudgeten,

fonden för statens aktier, anvisa ett reservationsanslag

av 10,000,000 kronor,

dels ock besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall

ställa garanti för ett förlagslån åt Norrbottens Järnverk

Aktiebolag i riksbanken till ett belopp av 3,000,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt

förordnar att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Hartvig.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 70.

O

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:98 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till anläggande av ett tackjärnverk i Norrbotten. s. 7 i texten
  2. 1SärU 1939:76 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till anläggande av ett tackjärnverk i Norrbotten jämte motioner. a1 i texten