Angående anslag till intagning snämnder vid vissa allmänna läroverk m. fl. läroanstalter
1939-02-24 · 47 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 46 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:101, Angående anslag till intagning snämnder vid vissa allmänna läroverk m. fl. läroanstalter
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition Nr 101.
1
Nr 101.
Kungl. Martis proposition till riksdagen angående anslag till
intagning snämnder vid vissa allmänna läroverk m. fl.
läroanstalter; given Stockholms slott den 2J+ februari
1939.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 februari 1939.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg,
Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg anför härefter:
Under
punkten 125 i 1939 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde
varda riksdagen förelagd, till Allmänna läroverken: Intagningsnämnder för
budgetåret 1939/40 beräkna ett anslag av 10,000 kronor.
Jag anhåller att nu ånyo få anmäla detta ärende.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 101.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
Sedan 1927 års riksdag fattat beslut angående omorganisation av det
högre skolväsendet, utfärdade Kungl. Majit den 24 september 1928 stadga
för rikets allmänna läroverk (nr 412), däri intogos förändrade bestämmelser
angående ordningen för inträdesprövningar till den femåriga och den
fyraåriga realskolans första klass och till lyceets första krets. Dylika bestämmelser
av i huvudsak samma innebörd återfinnas i den förnyade läroverksstadga,
som utfärdats den 17 mars 1933 (nr 109). Dessa bestämmelser,
som upptagas i § 29 av sistnämnda stadga, innehålla i korthet, att
inträdessökande till första klassen av femårig realskola, som med vitsord
om minst godkända insikter i ämnena kristendomskunskap, modersmålet,
räkning och geometri, geografi, naturkunnighet samt historia genomgått
lägst fjärde klassen av folkskola, anordnad enligt någon av denna
skolas A- eller B-former, skall, för intagning i sagda klass av realskolan,
i modersmålet och räkning undergå prövning, vilken skall avse det kunskapsmått,
som folkskolans fjärde klass har att bibringa, att inträdessökande
till första klassen av fyraårig realskola eller första klassen av lyceum,
som med vitsord om minst godkända insikter i samtliga här ovan angivna
ämnen genomgått sjätte klassen av sex- eller sjuårig folkskola, anordnad
enligt A- eller B-formen, skall, för intagning i sagda årsklass av realskolan
eller lyceet, i modersmålet och räkning undergå prövning, vilken skall avse
det kunskapsmått, som dylik skolform har att bibringa, att andra inträdessökande
än de nu omförmälda skola undergå prövning i samtliga ovan
angivna ämnen med undantag av geometri, samt att inträdesprövning anställes
av lärarna i den ordning, rektor bestämmer. Vidare föreskrives, att
prövningen skall omfatta dels skriftliga prov, dels på lämpligt sätt anordnade
förhör och samtal med de inträdessökande i syfte att utröna dessas
förståndsutveckling och läggning. Samverkan mellan läroverkets lärare och
lärarna vid de läroanstalter, i vilka de inträdessökande senast åtnjutit undervisning,
skall enligt stadgan anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med av skolöverstyrelsen givna anvisningar och under iakttagande i övrigt
av de föreskrifter, som överstyrelsen äger utfärda, samt på sätt rektor i
varje särskilt fall bestämmer.
Genom beslut den 12 februari 1937 anbefallde Kungl. Majit skolöverstyrelsen
att till Kungl. Majit inkomma med en redogörelse för de erfarenheter,
som kunde hava blivit gjorda vid de allmänna läroverken och med
dem jämförliga läroanstalter dels angående möjligheten att med tillämpning
av nu gällande föreskrifter bedöma de inträdessökandes förutsättningar
för studier vid ifrågavarande läroanstalter och därigenom ernå ett
i möjligaste mån rättvist och lämpligt urval bland sökande, dels beträffande
verkningarna av den olikhet i fråga om inträdesprovens omfattning, som
nu är stadgad för inträdessökande från folkskola och från annan undervisning,
dels ock örn ovan berörda bestämmelsers återverkan på arbetsförhållandena
i folkskolan ävensom att i anslutning härtill avgiva det yttran
-
3
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 101.
de i dessa frågor, till vilket överstyrelsen kunde finna anledning. Sedermera
återkallade Kungl. Majit genom beslut den 30 juni 1937 det överstyrelsen
givna åläggandet att avgiva eget yttrande i nämnda frågor samt bemyndigade
chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst två sakkunniga
för att — med ledning av det material beträffande här ifrågavarande
spörsmål, som kunde komma att förebringas av överstyrelsen eller som
eljest kunde stå till de sakkunnigas förfogande, samt under beaktande av
innehållet i Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 12 februari 1937 — inom
departementet biträda med undersökning angående lämpligheten av förutberörda
bestämmelser samt avgiva det yttrande och de förslag i ämnet, till
vilka de sakkunniga kunde finna anledning.
Sedan jag på grund härav den 30 juli 1937 såsom sakkunnig för nämnda
ändamål tillkallat lektorn vid folkskoleseminariet i Kalmar F. J. M. Wigforss,
har Wigforss med skrivelse den 30 september 1938 överlämnat betänkande
med utredning och förslag angående intagning av elever i första
klassen av de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter
(statens offentliga utredningar 1938: 29).
I ärendet hava yttranden avgivits av läroverkslärarnas riksförbund, centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening och styrelsen för
Sveriges folkskollärarförbund samt den 31 december 1938 av statskontoret.
Vidare har skolöverstyrelsen, som jämväl hört läroverkskollegierna vid
rikets samtliga allmänna läroverk, samtliga statens folkskolinspektörer,
Stockholms stads folkskoledirektion och folkskolestyrelserna i vissa städer,
avgivit ett den 12 januari 1939 dagtecknat utlåtande, som den 30 januari
1939 inkommit till ecklesiastikdepartementet.
Jag tillåter mig att härefter först redogöra för den sakkunniges utredning
och förslag.
1. Den sakkunniges utredning och förslag.
Inledningsvis har den sakkunnige lämnat en redogörelse för bestämmelserna
örn intagning av lärjungar i läroverken enligt äldre läroverksstadgor
och för de förslag, som vid skilda tidpunkter framlagts i ämnet.
Under hänvisning i övrigt till sid. 9—21 i sakkunnigbetänkandet må här
endast erinras om att frågan var föremål för uppmärksamhet i samband
med 1927 års skolreform. 1918 ån5 skolkommission hade förordat
inträdesprövning liksom tidigare varit fallet, dock kompletterad med en
delvis genom ordnat samarbete mellan den avlämnande och den mottagande
skolan åvägabragd noggrann prövning av den inträdessökandes studieförutsättningar.
1924 års skolsakkunniga uttalade sig för en inträdesprövning,
som för inträdessökande med godkända betyg från folkskola
skulle omfatta ämnena modersmålet, räkning, geografi och hembygdskun
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
skap, respektive naturkunnighet men för övriga sökande alla folkskolans
läroämnen. Skolsakkunniga tillmätte skolkommissionens förslag örn samverkan
mellan folkskolans och läroverkets lärare mycket stor betydelse och diskuterade
i samband därmed frågan örn särskilda organ, intagningsnämnder,
för inträdesprövningarnas ordnande under samverkan mellan den högre skolans
och grundskolans lärare. I den av Kungl. Majit till 1927 års riksdag avlämnade
propositionen angående omorganisationen av det högre skolväsendet
anförde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, att han
för sin del helst sett, att det varit möjligt att låta realskolan utan inträdesprövning
stå öppen för alla lärjungar, som genom betyg från folkskola
styrkt sig besitta det kunskapsmått, på vilket realskolan skulle bygga.
Emellertid hade han behjärtat de svårigheter av praktisk art, som skulle
inställa sig vid en sådan ordning, särskilt under de förhållanden, då antalet
inträdessökande vore större än det tillgängliga utrymmet, varför en inträdesprövning
under dåvarande betingelser icke torde kunna undgås. Dock
måste det stå såsom ett viktigt önskemål, att prövningarna erhölle sådana
former, att de dels bleve möjligast rättvisande, dels icke bleve onödigt
betungande för de inträdessökande, dels icke komme att utöva ett ogynnsamt
inflytande på grundskolans arbete. Dessutom torde stor vikt böra
fästas vid att en ordnad samverkan mellan folkskolans och läroverkets
lärare komme till stånd, i huvudsaklig anslutning till de grundsatser, som
skolkommissionen uttalat. Departementschefen tillstyrkte, att inträdesprov
för de från folkskolan godkända eleverna anordnades i modersmålet och
räkning, för andra sökande i alla ämnen. Riksdagen, som förklarade sig icke
kunna ansluta sig till principen, att realskolan borde utan inträdesprövning
stå öppen för alla lärjungar, vilka enbart genom betyg från anknytningsklass
i någon av folkskolans huvudformer styrkt sig besitta det kunskapsmått,
som vore stadgat för inträde i realskolan, biträdde på denna
punkt departementschefens förslag. Beträffande sättet för sådan prövnings
anställande — däri inbegripet frågan örn samverkan mellan den mottagande
och avlämnande skolans lärare — funne riksdagen ingen anledning till erinran
mot vad departementschefen i sådant hänseende anfört. Detsamma
gällde vad av honom anförts i fråga örn annan inträdessökande.
Beträffande frågan örn urvalsproblemet och möjligheterna
att med hjälp av nu gällande bestämmelser
bedöma de inträdessök andes förutsättningar för
studier och därigenom erhålla ett rättvist och
lämpligt urval bland de inträdessökande har den sakkunnige efter
en omfattande undersökning (sid. 22—42 i betänkandet) uttalat följande
slut omdöme:
Det tillgängliga materialet för bedömning av inträdesprövningen vöre
visserligen bristfälligt, bland annat därför, att de resultat, som erhållits
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 101. 5
på skilda orter, vore svåra att jämföra, då tillvägagångssättet för undersökningarna
vore växlande, men å andra sidan hade de många av varandra
oberoende undersökningarna sitt särskilda värde och gåve ett visst
skydd mot felbedömning genom metodisk ensidighet.
Hur man bedömde ett intagningsförfarandes lämplighet, hörde samman
med det urval, man eftersträvade. Ansåge man, att endast verkligt studiebegåvade
borde släppas in, ställde sig problemet annorlunda, än örn man
ansåge, att var och en som kunde draga nytta av den undervisning, som
meddelades i skolan, kunde vara berättigad att vinna inträde. Man skulle
kunna tänka sig, att kravet ställdes så högt, att endast de, som ägde förmåga
att genomgå skolan på den beräknade normaltiden, betraktades som
lämpliga för intagning. Att de, som nått fram till skolans examensmål på
något längre tid än den normala, ej intagits ändamålslöst vore ju dock
tydligt. Men även en del av dem, som måst avgå före examen, kunde hava
dragit så mycken nytta av studierna i realskolan, att deras intagande varit
berättigat. För att ej hindra deras intagande torde kraven på godkännande
i det hela böra hållas ganska låga.
Realskolans ställning i vårt samhälle och det bildningsmål, som i denna
skola eftersträvades, gjorde denna ståndpunkt till den rimligaste. Men
naturligtvis måste kraven hållas uppe så mycket, att de intagna hade de
intellektuellt nödvändiga förutsättningarna för att med hjälp av den undervisning,
som bjödes i skolan, kunna förkovra sitt vetande åtminstone
lika mycket, som örn de gått kvar i folkskolan. Örn intagningen ledde till
att de efter några år måste lämna skolan med ett ur både allmänbildningsoch
intellektuell utveeklingssynpunkt sämre resultat, än som skulle uppnåtts,
örn de gått kvar i folkskolan, hade tydligen deras intagande varit
olämpligt. Även örn det vore svårt att i praktiken veta vad detta innebure
ifråga örn fordringarna för tillträde till skolan, torde det dock ge viss ledning.
Av intagningsförfarandet ville man fordra, att det skulle kunna avgöra,
örn detta minimum av studieduglighet förelåge, samt att det på ett
gott sätt kunde gradera de sökande.
Utan en god korrelation mellan placeringen vid prövningen och den som
senare i läroverket uppnåddes, kunde man ej hysa något förtroende till
gallringen vid inträdesprövningen, vare sig gallringen skedde genom kuggning
eller på grund av platsbrist.
Av de undersökningar, som gjorts, finge man ett bestämt intryck av
hur vanskligt det vore att på grund av betygen i det nuvarande inträdesprovet
riktigt bedöma de sökandes förutsättningar för studier _i läroverket.
Frågan, om inträdesprövningen gåve tillfredsställande möjlighet att bedöma
de sökandes förutsättningar för studier och därigenom åstadkomme
ett lämpligt urval bland de sökande, syntes ej kunna besvaras annat än
nekande.
Verkställda undersökningar beträffande det nuvarande inta gningsförfarandets
återverkningar på folkskolan
hava givit vid handen, att det nuvarande intagningsförfarandet haft både
gynnsam och ogynnsam inverkan på folkskolan. Härom har den sakkunnige
anfört bland annat:
I fråga örn folkskolans allmänt fostrande uppgift, i vad det gällde det
centrala i den moraliska fostran, hade inga goda verkningar av inträdes
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
provet kunnat konstateras, medan åtskilliga skadliga kommit till synes.
Klassens enhet bleve sönderbruten, och en social klyvning uppkomma mellan
dem, som skulle förberedas för det stora provet, och de övriga. Inträdesprövningen
motarbetade alltså på detta sätt enhetsskolans idé.
Örn undervisningens mål i folkskolan med hänsyn till kursens beskaffenhet
påverkades mera i gynnsam eller ogynnsam riktning vore meningarna
delade. Det hade emellertid framhållits, att förhörsledare med ringa erfarenhet
örn folkskolan tämligen fritt kunde bestämma över fordringarna
för godkännande till läroverket och därigenom indirekt över folkskolans
kurser, att fordringarna ofta stämde dåligt överens med folkskolans kurser,
att de prov, som gåves på skilda håll, företedde mycket skiftande uppfattning
om kurserna samt hade fordringar för godkännande av mycket olika
svårighetsgrad, att genom proven rättstavningsövningar och ett för folkskolans
centrala uppgift ofruktbart grammatikplugg alltför mycket komme
i förgrunden, medan andra mera allmänbildande moment i modersmålet
försummades, att i räkning folkskolans kurs snedvredes genom att arbetet
i folkskolan inriktades mot verklighetsfrämmande »teoretiska» uppgifter,
som förekomme i inträdesproven, såsom komplicerade »tecknade»
räkneuppgifter och allmänna bråk, till förfång för strävandena att inrikta
folkskolans räkneundervisning mot för det praktiska livet mera betydelsefulla
uppgifter, och slutligen, att det dock ej blott vore modersmålet och
räkning, som inginge i folkskolans kurs, utan även andra allmänbildande
ämnen, för vilka intresset genom inträdesprovet bleve förminskat.
När det gällde innehållet i folkskolans kurs, måste inträdesprovet, i den
mån dess inverkan gjorde sig gällande, alltså anses vara till skada.
Det syntes vara en allmän åsikt, att inträdesprovet till läroverken i
många fall inverkat på undervisning sresultatet i räkning och rättstavning
i folkskolan samt att denna inverkan varit gynnsam. Emellertid funnes
mycket liten kunskap örn arbetsresultatet i folkskolan från olika tider av
sådan beskaffenhet, att objektiva jämförelser skulle kunna göras. De framsteg
i räkning och rättstavning, som genom inträdesprovet väl dock sannolikt
skett, torde framför allt hava samband med att arbetsivern och arbetsbördan
hos de barn, som förbereddes för provet, hade ökats. Troligt
vore också, att inträdesprovet i räkning på en punkt åstadkommit en betydelsefull
förbättring av undervisningsmetoden i folkskolan, på så sätt
nämligen att lärarnas intresse för provräkningar ökats.
Den inriktning, som inträdesprovet gåve till förmån för modersmålet och
räkning, vore naturligtvis förbunden med risk, att de andra ämnena försummades.
Det hade även påpekats, att de goda verkningarna för modersmålets
del ingalunda hänförde sig till hela ämnet utan vore begränsade
till rättstavningen och språkläran, medan uppsatsskrivning och litteraturläsning
vore utsatta för risk att försummas. I fråga örn räkningen gällde de
goda verkningarna framför allt den mekaniska räkningen. Provräkningarna
verkade visserligen allmänt uppryckande på undervisningen i ämnet,
men alltför mycket tid och kraft komme genom provet att ägnas åt ur
folkskolans synpunkt perifera ting.
Den viktigaste grunden till de gynnsamma verkningar, man funnit hos
inträdesprövningen, vore dess inflytande som stimulerande faktor på arbetet
i folkskolan. Men arbetsivern funnes naturligtvis väsentligen
hos den grupp, som berördes av provet. På åtskilliga håll hade man
7
Kungl. Majvts proposition Nr 101.
också lagt märke till en motsatt effekt hos den andra gruppen, den
som inte direkt berördes av proven. Kanske också att de många positivt
gynnsamma svaren till någon del kunde bero på att vederbörande lärare
vore sä inställd på arbetet i den grupp, över vars utsikter han med så mycken
spänning reflekterade, att situationen i den andra gruppen mindre
tvingade sig på hans uppmärksamhet. Men även i den förra gruppen bleve
förhållandena ingalunda alltid så ideala i fråga örn arbetsivern. Trycket
från den förestående prövningen kunde bliva så starkt, att spänningen
lede till jäkt och ängslan. Arbetsatmosfären bleve då ogynnsam och arbetsbördan
ändå tyngre. I mycket stor omfattning påtalades denna ofördelaktiga
verkan av provet.
Om det hade gällt att ta ståndpunkt till hur inträdesprovet verkade inte
på barnens »arbetsiver» utan på deras »inställning till sitt arbete» i det
hela, hade verkningarna väl fått föras till kategorien »ogynnsamma».
Att inträdesprövningen utövade ett betydande tryck på arbetet i folkskolan
och ofta på ett skadligt sätt ökade arbetsbördan i skolan både för
barn och lärare vore en erfarenhet, som komine till uttryck på många håll.
Fordringarna för godkännande i inträdesprovet läge ofta över motsvarande
fordringar i folkskolan. Den genom platsbristen vid läroverken uppkommande
skarpa konkurrensen ökade i hög grad arbetsbördan. Osäkerheten
örn vad vederbörande prövningsförrättare hade för fordringar verkade i
samma riktning. För svaga eller nervöst lagda barn kunde arbetsbördans
ökning bliva till allvarlig skada. Flera fall av överansträngning relaterades.
Även för de barn, som ej toge någon skada av den ökade arbetsbördan, kunde
det väl ifrågasättas, örn det genom inträdesprövningen framtvungna extra
sysslandet med arbetsuppgifter av hithörande slag vore lämpligt. Många
ansåge, att den tid, skolarbetet toge i anspråk, även utan denna extra belastning
redan vore i överkant med hänsyn till vad som vore bra för barnen.
Någon god grund för studievillighet i läroverket lades säkerligen ej
genom intensifieringen av arbetet med barnen i dessa åldrar. Att urvalet
vid intagningen till läroverket dessutom försämrades genom det intensiva
extraläsandet hade även visats.
Från överlärarhåll hade framhållits, att inträdesprövningen vid klassundervisning
i folkskolan, vilken form av undervisning väl många ej ville
släppa, ledde till, att undervisningsarbetet inriktades på ett sätt, som ej
blott vore till nackdel för de svagaste, utan rent av för det största antalet
i klassen. Som en god verkan av provet hade betraktats, att den stela klassundervisningen
finge maka åt sig och ersättas med gruppundervisning.
Det skulle alltså vara ett steg i rätt riktning hän mot målet: att giva varje
lärjunge just den undervisning, som lämpade sig för hans intellektuella
krafter. Den gruppindelning, som uppkomme under inflytande av inträdesprovet,
vore emellertid tydligen ej av det rätta slaget, då uppdelningen ej
skett med hänsyn till lärjungarnas intellektuella krafter. Det vore visserligen
ofta så, att det vore de bästa i en klass, som vunne inträde i läroverket,
fast undantagen ej vore få, men bland dem, som sökte inträde, funnes
ej sällan lärjungar, som hörde till klassens svagare. En gruppindelning av
detta slag vöre alltså ej rätta sättet att förverkliga idén örn undervisningens
anpassning efter lärjungarnas mottaglighet. Att klassundervisningen
även lätt förrycktes vore klart. Läraren frestades att lägga den på ett plan,
sorn i det hela passade för den grupp, för vilken läraren vore mest ängs
-
8
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 101.
lig, alltså den som skulle bestå det stora provet, men mindre väl passade
för övriga elever i klassen, särskilt de svagare. Även under de lektioner eller
delar av lektioner, då individuell undervisning bedreves, bleve det ej alltid
de, som behövde mest hjälp, som toge lärarens mesta tid i anspråk,
utan risk förelåge, att de, som skulle upp i provet, mera påkallade lärarens
hjälp än vad de övriga gjorde. Att detta förhållande vore särskilt ogynnsamt
för svaga elever, som icke skulle deltaga i prövningen, påtalades från
flera håll.
Skulle bland de inträdessökande vara några svaga, kunde det å andra
sidan hända, att de toge en alldeles oproportionerligt stor del av lärarens
tid och krafter i anspråk.
Beträffande inträdesprovets inverkan på trivseln med skolarbetet för
barnen torde denna få anses vara ogynnsam, medan för lärarnas del i de
flesta fall någon inverkan icke förmärkts i detta hänseende. I de fall åter,
där en inverkan varit märkbar, hade denna i övervägande antalet fall varit
av ogynnsam art.
Anledningarna till otrevnad vore av många slag. Barnens föräldrar hade
ofta oresonliga anspråk på läraren och betraktade folkskolan som en preparandskola
till läroverket samt bedömde läraren efter hur många barn,
han lyckats »läsa in». Vidare medförde provet ofta tvång till ointressant
arbete, som annars ej behövts. Den misstro mot folkskolans arbete, åt vilken
inträdesprövningen gåve uttryck, rivaliteten mellan lärarna och alla
»jämförelserna» av resultaten i inträdesprovet, tvång att syssla med ting,
som läge över barnens nivå, ingen ro till fördjupning, oro över att vissa
barn försummades o. s. v., allt bidroge till att provet verkade deprimerande.
Anledningar till ökad trevnad vore elevernas arbetsiver, det egna energiuppbådet,
påtagligt resultat av arbetet, gemensam glädje med de barn, som
lyckats komma in etc.
På ett sätt hade inträdesprövningen alldeles givet ökat föräldrarnas intresse
för skolan och dess arbete men knappast på ett lyckligt sätt. För föräldrarna
till barn, som sökte in i läroverket, hade lärarens verksamhet, som
nyss nämnts, i allt väsentligt bedömts av hans förmåga att »läsa in» barnen
i läroverket. Folkskolan hade nedsjunkit till en preparandskola till läroverket.
Föräldrarnas intresse hade i ändå högre grad än lärarnas koncentrerats
på »huvudämnena». Hur barnen i övrigt skött sina uppgifter i skolan
hade varit av underordnat intresse. Och då betygen i inträdesprövningen
ändå ansetts vara de avgörande, hade respekten för folkskolans betyg ej
varit överdrivet stark.
Föräldrarna ansåge vidare, att folkskolan ej på ett tillfredsställande sätt
kunde fullgöra sin uppgift som preparandskola till läroverken. Därom vittnade
de talrika preparandkurser, som barnen finge genomgå. Åtminstone
halva antalet av de inträdessökande från folkskolan torde hava fått extra
undervisning av ena eller andra slaget utanför arbetet i folkskolan som förberedelse
till inträdesprövningen.
Inträdesprövningarna bleve på det sättet också till en ekonomisk börda
för barnens föräldrar. Örn inträdesprovet borttoges, skulle säkerligen på de
flesta platser nu existerande preparandkurser försvinna.
I viss utsträckning torde inträdesprövningarna jämväl hava inverkat
hämmande på lärarnas lust att pröva nya vägar vid undervisningen i folk
-
9
Kungl. May.ts proposition Ar 101.
skolan oell därigenom utgjort ett extra hinder för nydaning på undervisningsväsendets
område.
Vid frågan örn värdet av den mera omfattande prövningen
av vissa kategorier inträdessökande har den
sakkunnige närmare uppehållit sig. Under erinran att inträdessökande, som
ej genomgått fjärde, respektive sjätte klassen i folkskolan, anordnad enligt
A- eller B-formen, måste för att kunna intagas i realskolans första klass
undergå prövning i alla folkskolans ämnen, har den sakkunnige framhållit,
att uttalanden gjorts både för och emot ändring av denna olikhet i prövningsförfarandet
för olika slag av inträdessökande.
Motiven för bibehållande av den mera omfattande prövningen för dessa
inträdessökande kunde sammanfattas så, att någon olägenhet av denna
prövning ej förmärkts, att kontroll av kunskaperna vore nödvändig även i
andra ämnen än modersmålet och räkning samt att de sökande i en sådan
prövning hade större möjlighet att visa vad de kunde.
Motiven för kraven på ändring kunde sammanfattas så:
att prov i alla ämnena vore onödiga, då urvalet bland de sökande likväl
skedde endast eller i all huvudsak med ledning av proven i modersmålet
och räkning,
att prov i alla ämnen utsatte dessa sökande för en särskild risk för överansträngning
under förberedelsen till prövningen,
att själva prövningen bleve väl ansträngande, då den skulle förrättas
på helt kort tid,
att dessa sökande bleve handikappade, då de ej som de andra fått tillfälle
att koncentrera sig på huvudämnena,
att bristande detaljkunskaper i de ämnen, det gällde, ej betydde så mycket
för möjligheten att framgångsrikt följa undervisningen i realskolan,
att den kontroll, som likväl måste anses vara nödvändig, borde för åtskilliga
av dessa sökande kunna åstadkommas utan en särskild inträdesprövning
i alla ämnena.
Dessa sista argument vore av den betydelse, att en noggrann granskning
borde ske, örn ett lättande av prövningen kunde ske för de kategorier
sökande, varom här vore fråga.
Orsakerna till att inträdesprövningen ej fungerar
tillfredsställande hava befunnits vara flera. En prövning
bleve lätt missvisande, framhåller den sakkunnige. Det vore en oöverskådlig
mängd omständigheter, som påverkade prestationsförmågan och som
sammanfattades i uttrycket »tillfälligheter». Att de prov, som gåves i inträdesprövningen,
härvidlag skulle hava någon undantagsställning, funnes
naturligtvis ingen anledning antaga. Av de omständigheter, som påverkade
inträdesprövningen, vore det emellertid möjligt att urskilja åtskilliga med
ganska tydlig verkan, och särskilt i fråga om dem gällde det att undersöka,
örn de kunde avlägsnas.
En mycket vanlig orsak till felslagningen vore »nervositet» hos tentanden.
Mer eller mindre allvarlig sjuklighet vid prövningstillfället kunde ju
också föreligga och nedsätta prestationsförmågan. Endast i yttersta nödfall
avstode de sökande från prövningen och därmed från möjligheten att
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
vinna inträde. Och de fall, då sökande av sådan anledning måste avstå
frän prövning, belyste skarpt det otillfredsställande i en till kort tid begränsad
prövningsprocedur som villkor för intagning.
Verkningarna av den ovana miljön vore ej enbart av »nervös» art; det
kunde vara fråga örn mycket påtagliga svårigheter för tentanden, vilket
belystes av ett uttalande från högre allmänna läroverket i Visby:
f..>>En karn från gotländska landsbygden med dess egendomliga dialekt
förstå kanske ej alltid fullkomligt, vad den examinerande läraren säger,
även om denne talar alldeles korrekt.»
En annan källa till felbedömning av den inträdessökande läge i den
omotsvarighet, som lätt kunde uppkomma mellan de kursmoment, den sökande
genomgått, och de, som förekomme vid prövningen. Vidare vore proven
ej sällan bristfälliga på så sätt, att de ej kunde ge upplysning örn tentandens
intellektuella kraftresurser. Proven vöre i allt för hög grad rena
»kunskapsprov», av ofta mycket speciell karaktär (prov på färdighet i rättstavning
och mekanisk räkning).
Den orsak till felbedömning, som kanske mest hänvisades till, vore, att
vissa sökande särskilt trimmats för provet, med resultat, att de kunskaper
och färdigheter, som uppvisades vid prövningen, bleve osäkra mått på studiekapaciteten.
Att ur de förvärvade kunskaperna draga någon slutsats
örn studieförutsättningarna bleve under sådana omständigheter ej lätt.
De särskilda preparandkurser, som på många håll vore anordnade för inträdessökande
till läroverken, betraktades därför allmänt av rektorerna
med oblida ögon. Det påpekades, att på så sätt elever, som ej alls passade
för studiearbetet i skolan, likväl nådde fram till att bliva godkända vid
prövningen. Vid konkurrens, då platsbrist rådde, finge de särskilt tränade
för höga betyg i förhållande till sina studieanlag och utträngde därigenom
bättre begåvade.
Även om någon särskild preparering för provet ej förekommit, vore det
ej sagt, att de inträdessökande vid prövningen vore så alldeles »jämförbara».
Det vore dock stor skillnad att komma ifrån en A-skola i staden
eller från en B~-skola på landsbygden. Risken, att den förre vid prövningen
bleve överskattad och den senare underskattad, vore kanske ej så liten.
Samma bleve förhållandet för elever, som fått sin undervisning av lärare
med mycket olika pedagogisk skicklighet.
Svårigheten att från de sökandes kunskaper nå fram till deras intellektuella
begåvning vore tydligen betydande, men ändå svårare för att ej säga
omöjligt vore det att vid en kort inträdesprövning vinna kunskap om de
många andra personliga egenskaper, som vore av betydelse för framgång i
studiearbetet.
I fråga örn den intellektuella begåvningen hade man dessutom att räkna
med den betydelse, som viss slags specialbegåvning kunde hava för studiearbetet
i läroverken.
_ Ifråga örn orsakerna till felbedömningar vid inträdesprövningen borde
vidare erinras örn en felkälla, som väl alltid måste finnas, nämligen djupgående
ändringar av personlighetens struktur, ändringar, som ansåges ej så
sällan visa sig i samband med puberteten.
Sådana djupgående förändringar av personligheten funnes ju ingen möjlighet
att förutberäkna, men det funnes andra utvecklingsförlopp, vilka
sannolikt spelade en större roll vid felbedömningarna i provet och som
ej helt undandroge sig vår förmåga av förutberäkning. Även örn vid in
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
trädesprövningen de sökandes kunskaper och intellektuella förmåga bedömdes
alldeles riktigt, kunde slutsatserna därur om studieförutsättningarna
bliva missvisande, om hänsyn ej toges till åldern hos de prövade. Ju
yngre en sökande vore, desto större ökning av hans intellektuella kapacitet
kunde ju förväntas. Om en 11-åring och en 12-åring visade prov på lika
stora kunskaper och lika gott omdöme, bleve de jämnställda i prövningsbetygen,
men den yngre borde under normala förhållanden, allt efter som
åren ginge, komma före i utvecklingen och hade utsikter att nå upp till en
högre intelligensnivå än den äldre. Örn man ville taga in i läroverket de
för studier bäst lämpade, borde alltså den yngre i sådant fall hava företräde
framför den äldre. Så vitt av de föreliggande utlåtandena kunnat bedömas,
hade sådan hänsyn till de sökandes ålder icke tagits vid intagningen
till läroverken.
Till slut finge, när det gällde diskussionen av orsakerna till att inträdesprövningarna
ej fungerade tillfredsställande, framhållas, att prövningen ej
blott borde bestå i en bedömning av de sökande med ledning av de prov,
som vid prövningstillfället förelädes dem, utan i en mera allsidig bedömning
med hänsyn tagen även till vitsorden örn de sökande från de lärare,
som förut haft hand örn deras undervisning. Enligt mångas mening, särskilt
från folkskolehåll, vore en viktig bidragande orsak till inträdesprövningens
felslagning att söka i att värdet av proven överskattades, medan
de sökandes föregående vitsord ej finge utöva tillräckligt stort inflytande på
frågan om godkännande och rangplacering av de sökande.
De olika felkällor, vilka sålunda föreligga, hava givit upphov till en rad
förslag i avsikt att i ena eller andra avseendet förbättra intagningsförfarandet.
Den sakkunnige har beträffande de olika förslagen
anfört bland annat.
1. Örn utökande av antalet skriftliga prov och av tiden för prövningen.
I allmänhet gåves endast ett skriftligt prov i de ämnesgrenar, vari skriftlig
prövning förekomme. Det hade framhållits, att fallen av tillfälligt oförtjänt
misslyckande skulle minskas, om de sökande ej bedömdes på grundval
av ett enda rättstavnings- och räkneprov. Två sådana skriftliga prov,
givna på olika dagar, skulle ge en säkrare grund för bedömningen av rättstavnings-
och räknefärdigheten. Förslagen i denna riktning vore emellertid
fåtaliga, och något större förtroende för anordningen gåve uttalandena
ej intryck av.
Att draga ut prövningstiden innebure också vissa nackdelar. Proven bleve
ändå mer betungande icke blott för läroverket utan även för barnen, och
det vore ovisst, örn resultatet då bleve bättre. Idén förde över till förslaget,
att alla de sökande borde mottagas vid läroverket, och avvisas först
efter en längre prövotid. Även frånsett de organisatoriska svårigheterna
både för läroverk och folkskola av en sådan prövotid vid läsårets början,
kunde det nog ifrågasättas, örn ett sådant »långprov» vore så effektivt.
2. Om provens utförande helt eller delvis i folkskolan. För de skriftliga
provens utförande i folkskolan hade manga röster höjts. Ett annat förslag,
som vunnit tillslutning från många håll, hade gått ut på att de skriftliga
proven skulle utställas av vederbörande lokala läroverk eller av skolöverstyrelsen
gemensamt för hela landet att äga rum i folkskolan, att proven
skulle orättade insändas till det läroverk, där eleven sökt inträde, för att
12
Kungl. Majlis proposition Nr 101.
rättas och bedömas av dess lärare samt att, sedan — vid terminens slut
eller hellre samtidigt med de skriftliga proven — betyg över elevens kunskaper
i samtliga ämnen i folkskolan i hans klass jämte omdöme om hans
lämplighet för fortsatta studier insänts, frågan om intagning skulle avgöras
av vederbörande rektor och de lärare, som rättat och bedömt de skriftliga
proven.
Ett mindre radikalt ändringsförslag vöre, att de skriftliga proven på
nämnt sätt utfördes i folkskolan men prövningen i övrigt (den muntliga)
bibehölles och förlädes till läroverket.
Förslag till att överflytta hela bedömningen av de sökande till folkskolans
lärare hade också framlagts. Om gemensamma skriftliga inträdesprov
användes, borde reglerna för rättande och bedömande kunna preciseras, så
att de. enskilda lärarna i folkskolan kunde utföra bedömningen utan att
enhetligheten behövde bliva lidande därpå. Tanken på ett särskilt muntligt
prov, utfört i folkskolan, hade också framförts.
Från förslag av denna typ vore steget ej så långt till ett accepterande
av folkskolans betygssättning som grundval för intagningen, under förutsättning
att utvägar kunde finnas att kontrollera, att goda prövningsmetoder
användes i folkskolorna och att betygssättningen skedde efter i huvudsak
gemensamma grunder.
3. Örn åstadkommande av efter folkskolans kurser bättre anpassade
skriftliga prov. Med hänsyn till de olägenheter, som bestode i att de skriftliga
provens innehåll dåligt stämde med folkskolans kurser, hade från åtskilliga
håll föreslagits, att proven skulle utarbetas eller fastställas av någon
kontrollerande instans. Det vanligaste förslaget vore, att skolöverstyrelsen
skulle fastställa proven. Dessa skulle då vara gemensamma för hela
landet. Med hänsyn till de rätt olika förhållanden, som rådde mellan olika
delar av vårt land, i vad det gällde folkskolan, hade framkastats förslag örn
att folkskolinspektörerna borde fastställa proven för de läroverksorter, som
läge inom respektive inspektör sdistrikt.
En anpassning efter ortens förhållanden genom samarbete mellan folkskolans
och läroverkets lärare vore ju också en näraliggande tanke. På flera
håll, särskilt i storstäderna, uppgjordes proven på detta sätt. Förfaringssättet
hade bort kunna stadgeenligt införas. I ett cirkulär av den 1 maj
1929 hade skolöverstyrelsen givit anvisning i sådan riktning. De av överstyrelsen
utfärdade metodiska anvisningarna hade måhända kunnat göras
än mer detaljerade i fråga om provens beskaffenhet, och genom en fortlöpande
kontroll hade sedan mera allvarliga avvikelser mellan provens innehåll
och folkskolans kurser bort kunna bringas att upphöra.
4. Föreslagna ändringar i fråga örn villkoren för godkännande. Erfarenheten
angående den roll tillfälligheterna kunde spela, när det gällde resultatet
av ett enstaka prov, hade på rätt många håll givit upphov till en
önskan, att bestämmelserna i fråga om villkoren för inträdessökandes godkännande
måtte uppmjukas. I 1928 års läroverksstadga hade krävts, att
inträdessökande skulle vara godkänd i alla prövningsämnena för att kunna
intagas. I 1933 års stadga hade denna bestämmelse mildrats därhän, att
underbetyg i ett ämne ej hindrade intagning, »såvida inträdessökande blivit
godkänd i modersmålet». Det förslag, som nu från flera läroverksrektorer
framförts, vore, att inskränkningen »såvida inträdessökande blivit
godkänd i modersmålet» skulle utgå ur stadgan.
Man kunde räkna med att åtskilliga trots ett underbetyg i modersmå
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
let i inträdesprovet komme att reda sig bra i läroverket. Den särställning,
.sorn modersmålet nu hade i inträdesprovet, vore så mycket mindre lämplig
som betyget i hög grad, åtminstone för sökande till l5, vore betyg på
färdigheten i rättstavning. Att åt denna färdighet giva en så stor betydelse
vore tydligen icke riktigt. Mångå barn, som hade svårt för detta
ämne, kunde vara goda studiebegåvningar och förvärvade sig för övrigt
så småningom nödig färdighet i rättstavningens konst.
5. Örn olika kursmoments »vikt» i samman] aktning sbetyg et för ett
ämne samt örn de skriftliga provens beskaffenhet. Att rättstavningsfärdigheten
tillmättes alldeles för stor betydelse hade framhållits från flera
håll och förslag framlagts, hur man ansåge, att de skilda kursmomenten
skulle »väga» mot varandra vid bestämmandet av totalbetyget i ämnet.
Med hänsyn till folkskolans undervisningsplan förelåge intet hinder
för att ett uppsats- eller reproduktionsprov gåves i inträdesprovet till
den femåriga realskolan. Då ett sådant prov sannolikt gåve bättre upplysningar
om de sökandes förutsättningar för studier än rättstavningsprovet,
syntes tillräckliga skäl för dess införande föreligga.
Det vore troligt, att betyget i räkning skulle bliva en bättre mätare av
studiekapaciteten, örn förmågan att lösa problem finge större inflytande
på betyget än färdigheten i mekanisk räkning.
6. Örn utökning av prövning sämnenas antal. Från några läroverk
hade ifrågasatts, om ej ett bättre resultat av inträdesprövningen skulle
kunna erhållas, örn prövningen finge omfatta prov i fler ämnen än modersmålet
och matematik. Det vore emellertid mycket tvivelaktigt, örn en utökning
av prövningsämnenas antal ur urvalssynpunkt skulle betyda ett
framsteg; men att det skulle betyda en mycket allvarlig ökning av bördorna
för alla av inträdesprovet intresserade parter, därom kunde intet tvivel
råda. Om prov i alla ämnen ej vore nödvändiga med hänsyn till att kurserna
i dessa ämnen ej finge försummas, borde de tydligen ej införas. På
denna punkt rådde i det hela en samstämmig mening på folkskole- och
läroverkshåll.
7. Örn kompletterande psykiska prov. Tanken att ersätta eller komplettera
de nuvarande kunskapsproven med psykiska prov, som skulle giva upplysning
om den sökande ägde för framgångsrikt studiearbete erforderliga
egenskaper i tillräckligt hög grad, hade i en del av de inkomna yttrandena
varit på tal. Trots att detta problem så länge diskuterats, syntes det ännu
ej hava kommit över det experimentella stadiet, och tiden syntes ännu icke
vara inne för ersättande av nuvarande prövningsförfarande med psykiska
prov. Fråga vore också, om ej lösningen av intelligensbestämningsproblemet
enklast och bäst skedde genom ett fortskridande på den väg, som
såväl folkskolans som läroverkens lärare länge strävat fram på, nämligen
att göra de vanliga proven i skolan sådana, att de gåve upplysning både
örn lärjungarnas kunskaper och intelligens.
8. Örn bättre samverkan mellan folkskola och läroverk. Det principiellt
mest betydelsefulla i skolkommissionens förslag till intagningsförfarande
i realskolan hade varit, att en samverkan skulle äga rum mellan grundskolans
och den högre skolans lärare. Kommissionen hade föreslagit, att denna
samverkan skulle stadgemässigt fastslås som ett normalt led i inträdesprövningen,
vilket ju också skett.
Omdömena angående värdet av den samverkan, som kommit till stånd,
14
Kungl. Marits proposition Nr 101.
vöre skiftande. Åtskilliga folkskollärare hade ansett, att den samverkan,
som kommit till stånd, varit värdefull, medan andra varit missbelåtna
med den, och åter andra förklarat, att någon samverkan ej alls förekommit.
Ganska allmänt hade folkskolans lärare ansett, att föga eller ingen
hänsyn tagits vid bestämmandet av betygen i inträdesprovet till folkskolans
betyg. Fall funnes, där betygen i inträdesprovet åt elever från samma
klassavdelning blivit alldeles omkastade mot dem, som läraren i klassen
givit. I ett betydande antal fall hade i läroverk intagits sökande, vilka
folkskolans lärare förklarat vara olämpliga för studier i en högre skola,
samtidigt som många för studier lämpliga avvisats.
På läroverkshåll hade man i allmänhet varit belåten med den samverkan,
som förekommit, och förklarat, att den varit värdefull. Från många
håll hade också förklarats, att stor hänsyn toges till betygen från folkskolan
och att endast därigenom ett gott urval bland de sökande bleve
möjligt. Att det ibland allvarligt bruste i hänsynstagandet framginge bland
annat av de fall, där en rektor haft svårighet att få elev med goda vitsord
från folkskolan intagen på grund av misslyckande i rättstavningsprovet.
Att det måste brista i hänsynen till folkskolans betyg framginge även
därav, att man på en del håll rent av vore osäker, om en lärare hade rättighet
att vid vitsordens avgivande taga sådana hänsyn.
På några håll toges särskild hänsyn till folkskolans betyg, på så sätt
att det poängtal, som angå ve rangordningen mellan de godkända, uträknades
genom kombination av poängerna i prövnings- och folkskolebetyget.
På flertalet håll syntes man anse, att tillräcklig hänsyn till folkskolebetyget
redan kommit till uttryck i prövningsbetyget.
Åtskilliga förslag till förbättring av samverkan mellan folkskola och läroverk
hade framkommit.
Ett krav vore, att ett sammanträde mellan läroverkets och folkskolans
lärare borde hållas efter det inträdesprovet ägt rum, och innan beslut örn
intagning fattades. Utbytet av sammanträffandet skulle då bli mycket
värdefullare, än av sammanträdet före prövningens verkställande. Vid sammanträdet
före prövningen vore de sökande blott nummer för läroverkets
lärare, och de upplysningar, som folkskolans lärare gåve om barnen, intresserade
föga; efter provet skulle förhållandet vara helt annorlunda, vartill
komme att den prövningsförrättande läraren då skulle veta, vilka upplysningar
han behövde få för att kunna bedöma den sökande. De fall, som
visat sig vara tveksamma, skulle då också kunna bli föremål för en mera
ingående diskussion. Sannolikt skulle en hel del av de fall, som nu gåve
anledning till missnöje, på tillfredsställande sätt kunna uppklaras.
I läroverksstadgan bestämdes, att samverkan skulle äga rum i huvudsaklig
överensstämmelse med av skolöverstyrelsen givna anvisningar. Dessa
anvisningar föreskreve: »Jämväl efter prövningarnas slut före intagningen
av inträdessökande liksom även vid höstterminens början, örn inträdesprövningar
då anordnas, bör, om rektor så finner lämpligt, samverkan äga
rum. I regel torde det i sådant fall vara tillräckligt att inhämta upplysningar
beträffande sådana sökande, örn vilkas intagning tveksamhet råder.»
Sådana sammanträden syntes hava varit mycket sällsynta.
Det viktigaste kravet vore, att uttrycklig föreskrift utfärdades, att vid
intagningen hänsyn skulle tagas till vitsorden från folkskolan. I stadgan
funnes endast föreskriften, att samverkan mellan lärarna skulle äga rum
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
under iakttagande av de föreskrifter, som överstyrelsen ägde utfärda. 1
överstyrelsens metodiska anvisningar hette det: »Resultatet av en kortvarig
prövning blir lätt missvisande. För en riktig värdering av de prövandes
förutsättningar att följa arbetet i den högre skolan bli därför de
avlämna,nde lärarnas omdöme örn de sökande och de betyg, dessa erhållit
av sina förra lärare av stor vägledande betydelse. Den i stadgan föreskrivna
samverkan mellan de mottagande lärarna och lärarna vid de läroanstalter,
i vilka de sökande senast åtnjutit undervisning, har att särskilt taga sikte
på denna uppgift.»
Att hänsyn alltså skulle tågås till folkskolans betyg kunde väl ur detta
utläsas, men formerna för hänsynstagandet vore ej närmare angivna.
Prövningsbetyget hade sannolikt i allmänhet påverkats av folkskolebetyget,
men fråga vore, örn så skett i tillräckligt hög grad. Redan det förhållandet,
att läroverkets lärare i allmänhet ej torde haft tillgång till de
sökandes vårterminsbetyg, vore ett hinder för lämpligt hänsynstagande.
Även när det gällde betygssättningen vore läroverksstadgans bestämmelse,
att innan beslut om intagning av lärjunge fattades, betyg från folkskolan
för sista terminen skulle vara avlämnat, värt beaktande. Det vore ju troligt,
att vårterminsbetyget gåve säkrare upplysning om lärjungen än höstterminsbetyget.
I det hela rådde visserligen god överensstämmelse mellan
betygen, men i undantagsfall kunde dock stora avvikelser finnas.
Även örn den förbättring, som genom ökat hänsynstagande till folkskolebetyget
skulle kommit till stånd, måhända ej kunde sägas vara mycket
betydande, vöre den ju dock långt ifrån betydelselös, och visade, att kravet
på större beaktande av folkskolebetyget vid bedömningen av de inträdessökande,
vore berättigat. En allmän bestämmelse, att tillbörlig hänsyn till
folkskolebetyget skulle tagas, torde ej vara tillräcklig, utan närmare anvisningar,
hur prövnings- och folkskolebetygen skulle kombineras, borde
givas. Detta under förutsättning, att inträdesprövningen bibehölles som
normal instans vid bedömningen av de inträdessökande.
Då hänsyn till folkskolans betyg tydligen vore av väsentlig betydelse
för ett gott resultat av inträdesprövningen inställde sig frågan, örn hela
den vidlyftiga apparaten med ett särskilt inträdesprov vore nödvändig,
åtminstone när det gällde sökande från folkskolan.
Såsom av det förut anförda framgår, hava de gjorda undersökningarna
i viss mån lett därhän, att det kan ifrågasättas, huruvida inträdesprövning
är nödvändig för sökande från folkskolan. Under erinran att frågan härom
redan tidigare varit föremål för behandling, men att en lösning i antydd
riktning avvisats på grund av praktiska svårigheter, har den sakkunnige
beträffande möjligheten av intagning i läroverk på
grundval av folkskolans vitsord örn de inträdessökande
anfört bland annat:
Genom den i ärendet verkställda utredningen hade viss kunskap erhållits
örn den nuvarande opinionen i denna fråga på folkskole- och läroverkshåll.
Med hänsyn till inträdesprovens återverkningar på folkskolan skulle
man hava väntat, att folkskolans lärare på frågan, om de önskat inträdesprovens
bibehållande, i allmänhet svarat nej. Emellertid hade endast en
mindre del eller 15 procent av de tillfrågade 1,199 lärarna, lämnat detta
16
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 101.
svar, medan återstoden svarat ja. Orsaken härtill vore säkerligen till väsentlig
del att söka däri, att man ansåge, att folkskolans betyg för närvarande
ej lämpade sig som instrument för ett eventuellt behövligt urval
bland de sökande. Majoriteten av dessa lärare hade även nekande besvarat
frågan, om folkskolans betyg skulle kunna läggas till grund för intagningen
i läroverket, enär folkskolans betyg gåves efter alltför växlande
grunder. Respekten för folkskolebetygen syntes dock vara större bland
folkskolinspektörer och Överlärare än bland lärarna själva, i det 30 procent
av skolledarna förklarat sig önska, att inträdesproven avskaffades, och 50
procent uttalat sitt förtroende för skolbetygen.
Av läroverkens rektorer hade majoriteten uttalat önskan, att inträdesprövningen
bibehölles, men anmärkningsvärt många hade samtidigt uttalat
sitt förtroende för folkskolebetyget och ansett, att det utgjorde ett värdefullt
komplement till inträdesprovet.
Orsaken till att åsikterna på olika håll angående folkskolebetygets användbarhet
mycket skarpt skilde sig från varandra vore väl delvis att
söka i att förhållandena på olika orter vore olika i fråga om folkskolebetygens
värde.
Efter att hava redogjort för verkställda undersökningar rörande värdet
av inträdesprövning och folkskolebetyg som intagningsinstrument (sid.
86 ff. i betänkandet), konstaterar den sakkunnige, att de föreliggande resultaten
av jämförelser mellan intagning i läroverket på grundval av prövnings-
eller folkskolebetyg pekade i riktning mot att de senare erbjudit
fullt lika god ledning som de förra. Slutsatsen att inträdesprövningen alltså
kunde undvaras läge ju då, yttrar den sakkunnige, mycket nära. Örn större
hänsyn kunde tagas till folkskolebetygen genom att kombinera prövningsoch
folkskolebetygen, kunde en intagningsprocedur, i vilken prövning inginge
som ett moment, komma att fungera något bättre än intagning blott
på grundval av folkskolebetyget i dettas nuvarande skick. Då emellertid
denna förbättring av möjligheterna att erhålla ett gott urval bland de sökande
ej vore betydande, kunde den ej tillräckligt motivera bibehållandet
av en så omfattande och på många sätt irriterande och besvärlig procedur,
som en inträdesprövning utgjorde och som i det hela utövade en
ogynnsam inverkan på folkskolan.
Av betydande vikt för ställningstagandet till frågan vore för övrigt, fortsätter
den sakkunnige, hur stor betydelse prövningsmomentet kunde komma
att få, örn folkskolebetyget, som sannolikt vore, genom en del åtgärder
kunde befrias från vissa påtagliga svagheter, som nu vidlådde det. För närmare
klargörande av denna sak torde orsakerna till den förbättring av
bedömningen, som prövningen för närvarande syntes kunna åstadkomma,
något beröras.
Varje utökning av en prövning borde ju normalt förbättra bedömningen,
och detta kunde ju också sägas om inträdesprövningen tänkt som en utökning
av den prövning, som ägt rum i folkskolan. Men ju grundligare
prövning vederbörande redan genomgått dess mindre värde finge varje
17
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 101.
ytterligare prov, och någon praktisk gräns för prövandet måste ju sättas.
Under normala förhållanden hade för de sökande, som genomgått folkskola,
funnits möjlighet att under flera år pröva och bedöma deras kunskaper och
studieförmåga. Ett enstaka ytterligare prov borde då rimligtvis ej i någon
praktiskt betydelsefull grad kunna förbättra bedömandet. Därtill komrae,
att detta prov av förut diskuterade anledningar kanske vore mera missvisande
än prov i allmänhet vore. Att det kunde finnas fall av undermålig
bedömning i folkskolan vore väl troligt, oell att inträdesprovet i sådana fall
kunde vara av värde, men ju mera en rationell provningsteknik trängde in
i folkskolan, dess mindre vanliga bleve dessa fall. Som blott en utökning av
prövningarna i folkskolan betydde alltså provet sannolikt inte mycket, och
än mindre bleve dess betydelse i framtiden, så vitt man kunde döma därom.
Men huvudargumentet för att provet gjorde gagn och borde bibehållas
vore ju icke heller, att det skulle kunna rätta till folkskollärarens bedömande,
utan endast att det kunde placera in lärarens betyg i en enhetlig skala,
så att betyget bleve jämförbart med andra lärares bedömanden av deras
lärjungar. Synpunkten vore naturligtvis betydelsefull och krävde noggrant
beaktande. Metoden att genom ett inträdesprov »egalisera» lärarnas betygsskalor
vore visserligen synnerligen bristfällig, men torde dock i stort
sett verka i rätt riktning. Det som allvarligast nedsatte korrelationen mellan
folkskolebetygen och läroverksbetygen vore sporadiska fall av extremt
höga folkskolebetvg, som tydligen mera sammanhängde med lärarens individuella
betygsskala än med lärjungens individuella beskaffenhet. Sådana
fall vore ej så ovanliga i landsbygdsskolor och verkade i hög grad förryckande
på korrelationen. Den förbättring av folkskolebetygens bedömning, som
kombination med prövningsbetygen åstadkomme, berodde sannolikt på
denna egaliserande verkan på betygsskalorna. Men metoden måste anses
vara mycket bristfällig. Det vore uppenbart, att en bättre metod för den
önskvärda utjämningen av betygsskalorna borde sökas. Det funnes goda
skäl att tro, att en bättre ordning på betygsområdet än som nu rådde i
folkskolan skulle kunna åstadkommas, och allt efter som förbättringarna på
detta område fortskrede, miste inträdesprövningen alltmera sin betydelse
som utjämnande faktor. Och därmed försvunne också alltmera värdet av
prövningen som komplement till folkskolebetyget.
Även om de allmänna betingelserna för intagning i läroverket med ledning
enbart av folkskolebetyget vore gynnsamma, vore det klart, att åtskilliga
svårigheter likväl funnes, när det gällde att få till stånd en rättvis
jämförelse mellan de sökande. Den mest framträdande svårigheten vore väl,
att olika lärares betyg sattes efter så olika grunder och uttrycktes i sä
olika skalor, men även om svårigheten i fråga örn betygsskalan skulle
kunna bemästras, vore hela problemet ej därmed löst. När det gällde jämförelse
mellan vissa kategorier av inträdessökande uppstode svårigheter.
Det vore oklart, hur man skulle bedöma betygen från en högre klass i
folkskolan i jämförelse med betygen från en lägre. Vidare gällde det att se
till att de som först efter prövning kunde intagas bleve rättvist bedömda i
jämförelse nied dem, som skulle intagas enbart på grundval av folkskolebetygen.
1 det betänkande, sorn är 1920 avgivits av skolsakkunniga, hade
dessa svårigheter framhållits:
»Olägenheter kunna också komma att uppstå i sådana fall, då antalet
av dem, som på grund av medförda betyg och genomgångna inträdesprov
skulle äga rätt till inträde, vore större än det antal, som skolan kunde
Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 saini. Nr 101. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
mottaga. Vid det urval, som då måste göras, bleve det mycket svårt att i
förhållande till varandra värdesätta vitsorden från folkskolan och de vitsord,
som givits i inträdesprövningen. Att giva absolut företräde åt de förra
skulle säkert medföra, att bättre kvalificerade inträdessökande bleve utestängda.
Detta skulle med skäl kännas som en orättvisa, vilken antagligen
skulle särskilt träffa från landsbygden kommande inträdessökande och alltså
för dem ytterligare försämra den ofördelaktiga ställning de under alla
omständigheter intaga i fråga om möjlighet till undervisning i högre
skolor.»
Det inflytande, som svårigheten att rätt bedöma vitsorden i inträdesprovet
i jämförelse med vitsorden från folkskolan skulle få utöva på hela
problemet om intagningsmetoden, bleve väl beroende av i vilken omfattning
inträdesprövning komme att erfordras.
Av under år 1930 till klass lr> prövande hade cirka 18 procent kommit
från privatskolor. Städerna Stockholm, Göteborg och Malmö hade bidragit
med något över 50 procent av antalet. År 1935 hade det varit endast 9 procent
av de prövande, som kommit från privatskolor, och de nämnda städerna
hade bidragit med cirka 80 procent av antalet. Sökande till klass l5
från folkskolans undantagsformer vore ytterst obetydligt: år 1930 hade
det varit 0,44 procent och år 1935 0,37 procent.
Till klass l4 (och första kretsen) hade år 1935 7,711 sökande prövats.
Av dessa hade 2 procent kommit från privatskolor (varav ungefär hälften
från de nämnda städerna) och 1,4 procent från folkskolans undantagsformer.
Den påtalade svårigheten att jämföra sökande av dessa skilda kategorier
komme alltså sannolikt att göra sig mera kännbar endast på några
få platser.
Dessutom borde man beakta, att denna påtalade svårighet ej vore ur
världen blott genom att kravet på inträdesprövning upprätthölles. Örn det
av alla åtminstone i teorien gillade kravet, att stor hänsyn vid avgörandet
om intagning skulle tagas till folkskolebetygen, ej skulle bliva endast ett
talesätt utan en verklighet, stöde man ju inför samma svårighet att värdesätta
prövnings- och folkskolebetyg i förhållande till varandra. Ju närmare
tyngdpunkten för bedömandet ansåges böra ligga åt folkskolebetygen, dess
mindre skillnad bleve det mellan den nuvarande situationen och en ny, i
vilken endast en del av de sökande underginge prövning. På ett sätt skulle
svårigheten bliva mindre vid den nya situationen, då sannolikt på flertalet
platser ingen prövning skulle behöva förekomma, och på åtskilliga av de
andra med ett fåtal sökande av »prövningskategorien» det troligen ej sällan
skulle inträffa, att tveksamhet örn dessas intagning ej komme att inställa
sig. Den detaljerade graderingen av de sökande skulle ju ej göras till
självändamål, utan företagas endast i den utsträckning, som vore nödvändig
för avgörande av frågan om vilka som skulle intagas.
Även när det gällde avvägningen mellan folkskolebetygen från olika klasser
vore problemet ej speciellt för den nya ordningen utan föreläge redan
vid den nuvarande. Om en lärjunge föredroge att dröja ett år längre än
nödvändigt i folkskolan och ville övergå från femte klassen i stället för
från fjärde, borde hans möjligheter att vinna inträde rimligtvis vara större,
än om övergången skedde från den lägre klassen. Å andra sidan vore det
också klart, att sökande från högre klass ingalunda utan vidare kunde göra
anspråk på att placeras före sökande från en lägre klass.
Vilka verkningarna på folkskolan av ett borttagande av inträdesprov
-
19
Kungl. Marits proposition Nr 101.
ningarna vöre, framginge av de verkningar på folkskolan, som inträdesprövningarna
ansåges åstadkomma. Om provet toges bort, bortfölle ju
även de särskilda med provet sammanhängande ogynnsamma och gynnsamma
verkningarna på folkskolan. Klart vore emellertid, att verkningarna
av inträdesprövningens ersättande med en ny metod för intagningen ej helt
kunde utläsas ur schemat över provets verkningar samt att mycket berodde
på hur den nya intagningsproceduren bleve utformad. Av alldeles särskilt
stor betydelse för folkskolan vore frågan, om kvalificerade betyg skulle erfordras
som villkor för godkännande till intagning i läroverket.
En strävan från lärjungarnas sida att nå upp till höga betyg kunde
säkerligen drivas upp i högre grad än som vore önskvärt, men då i majoriteten
av uttalandena inträdesprövningarna ansetts hava gynnsamma verkningar
på folkskolan just på den grund, att arbetsintensiteten och arbetsprestationerna
ökats, skulle väl en liknande verkan av fordran på kvalificerade
betyg ej bedömas på annat sätt av samma majoritet. Det vore
troligt, att risken för att ivern skulle slå över och urarta till nervöst jäkt
och överansträngning vore mindre med denna metod för stimulering, än
med den, som inträdesprovet utgjorde.
För så vitt ej kravet på kvalificerande betyg sattes mycket högt, torde
väl också ganska många av de elever, som ämnade söka inträde i läroverket,
kunna med hänsyn till de betyg, de förut erhållit, känna sig mycket lugna
inför faran att bli utslagna, på grund av att deras betyg ej skulle nå upp
till kvalifikationsgränsen.
Men betydande platsbrist vid ett läroverk för de godkända skulle naturligtvis
liksom nu vara den mest hetsande faktorn och lätt föra med sig
ogynnsamma överdrifter i fråga om arbetsintensiteten. Även härvidlag
vore det ej utan betydelse, hur bestämmelserna för intagningsförfarandet
utformades, särskilt den betydelse, som gåves betygens höjd och till vilka
andra omständigheter hänsyn skulle tagas. Att intresset för lärarens betygssättning
stege, vore helt naturligt. I skarp motsats till den likgiltighet
för folkskolans betyg, som många ansett sig kunna konstatera som en följd
av att inträdesprövningen enligt den allmänt utbredda meningen betydde
allt i fråga om intagningen, kunde man förvänta ett kanske något överdrivet
intresse för folkskolans betyg. Risken för att läraren utsattes för en
obehaglig påverkan från föräldrahåll kunde man ej helt bortse ifrån.
Naturligtvis bleve konsekvenserna av en intagning på grundval av folkskolebetyget
i mycket beroende av vilka fordringar på skolbetygets beskaffenhet,
som ställdes som villkor för intagning. Om endast godkända
vitsord från folkskolan fordrades, skulle en starkt ökad tillströmning till
läroverken äga rum, och om de nu genom inträdesprövningen utgallrade
släppts in, skulle en allvarlig sänkning av nivån i läroverksklasserna
ägt rum.
En sänkning av kunskapsnivån hos de i läroverkens första klass intagna
skulle möjligen kunna befaras, örn det nuvarande myckna extraläsandet i
och för inträdesprövningen genom en reform av intagningsproceduren bragtes
att upphöra. Det hade också från en del håll framhållits, att kursfordringarna
i inträdesprövningarna ofta läge i överkanten av folkskolans kurser.
Även örn dessa argument för bibehållande av en inträdesprövning vöre
av tvivelaktig styrka, borde dock en översyn av folkskolans kurs- och timplaner
komma till stånd, i och för avgörande örn någon ändring i nuvarande
ordning skulle kunna giva folkskolan ökad bärkraft som grundskola
20 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 101.
för den högre skolan utan åsidosättande av folkskolans undervisningsmål
i det hela.
Mycket av preparandarbetet syntes bestå i rättstavning och räkning.
Säkerligen funnes intet skäl att vidtaga någon ändring i folkskolans timplan
för att bereda ökat utrymme för rättstavningen, men en ändring i fråga
örn räkningen syntes befogad. Som ett minimum av ökad tid åt ämnet
kunde begäras en timme mer i tredje klassen i A-skolorna och i tredje och
fjärde klassen i Byskolorna, i vilka klasser ämnet hade en timme mindre
än i de högre klasserna. På så sätt skulle i alla den egentliga folkskolans
klasser erhållas 5 timmar i veckan till räkningen. En sådan reform vore för
övrigt (Hisklig alldeles oberoende av sambandet med läroverket. Räknetmdervisningen
i tredje klass vore av synnerlig betydelse och i mycket av
grundläggande art, så att den utökade tiden alldeles särskilt väl behövdes
för att ett gott resultat av undervisningen skulle uppnås. Den erforderliga
timmen torde böra tagas från ämnesgruppen: hembygdsundervisning, arbetsövningar,
geografi, naturkunnighet, historia.
Den sakkunnige har å sid. 115—136 till särskild behandling upptagit
frågan om betygssättningen i f olkskolan och framlagt vissa
förslag till ernående av större likformighet vid kunskapernas vitsordande.
I betänkandet ifrågasättes införandet i folkskolan av s. k. »standardiserade
prov», d. v. s. prov av experimentellt fastställd svårighetsgrad, och särskilda
anvisningar örn de principer, som skola följas vid betygssättningen,
eventuellt i undervisningsplanen för rikets folkskolor. Vidare förutsättes,
att i instruktionerna för folkskolinspektörer och Överlärare införas vissa bestämmelser
örn särskild tillsyn på området. Jag tillåter mig att i övrigt
i berörda hänseenden hänvisa till redogörelsen i betänkandet.
Härefter har den sakkunnige framlagt de förslag till intagningsförfarande,
vartill utredningen befunnits giva anledning, och
har därvid inledningsvis anfört:
Av den gjorda utredningen hade framgått, att åtskilliga olägenheter
vore förbundna med det nuvarande intagningsförfarandet till läroverkens
första klass, förknippat som det vore med särskild prövning av de inträdessökande.
Då en skola utgjorde en direkt påbyggnad på en annan, syntes
särskild inträdesprövning ej böra påbjudas, för så vitt den ej vore oundgängligen
nödvändig eller åtminstone innebure påtagliga fördelar framför
en intagning, som endast vore grundad på vitsord från den grundläggande
skolan.
Utredningarna hade utvisat, att återverkningarna på folkskolan av ett
särskilt inträdesprov i det hela varit mindre gynnsamma och att provet i
många fall verkat oroande på barnen och hemmen, samt att det urval bland
de inträdessökande, som skett med provets hjälp, varit ganska bristfälligt.
Att intagning av elever i läroverket från folkskolan utan prövning skulle
vara förbunden med ännu större olägenheter hade ej kunnat visas. Om
intagningen skedde på basis av vitsorden från den grundläggande skolan,
komme denna, försåvitt ej höga betygskvalifikationer sattes som villkor
för intagningen, att arbeta under gynnsammare och lugnare arbetsförhållanden
än vid nuvarande ordning. Urvalet till läroverket på basis av folk
-
21
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 101.
skolebetygen syntes ej komma att ge grund till svårare anmärkningar än
det urval, som nu förekomme, och åtskilliga tecken pekade i riktning mot
att urvalet, under förutsättning att vissa reformer inom folkskolans område
vidtoges, skulle kunna bli avsevärt bättre än det nuvarande. Visserligen
borde även inträdesprövningen kunna förbättras, särskilt genom ökat
hänsynstagande till vitsorden från folkskolan, men det värde, prövningsbetyget
kunde få genom att användas endast som komplement till folkskolebetyget,
bleve dock allt mindre i samma mån som betygssättningen i
folkskolan reformerades. Då dessutom risk för överskattning av själva
prövningsmomentet alltid förefunnes och lätt kunde leda till försämring av
intagningsresultatet, förelåge ej tillräckliga skäl att bibehålla prövningen
som sådant »komplement» till folkskolebetyget. Då vidare själva intagningsförfarandet
utan prov bleve en betydligt mindre omständlig och ganska
irritationsfri procedur och de erforderliga ändringarna inom folkskolans
område kunde till fullo motiveras även oberoende av deras samband
med intagningen till läroverket, syntes intagningen av elever i första klassen
av de allmänna läroverken och de med dem jämförliga läroanstalterna
böra ske på grundval av vitsorden från den avlämnande skolans lärare,
utom i vissa undantagsfall.
Avgörandet i fråga örn vilka av de inträdessökande, som skulle godkännas
och intagas, torde, då intagningen skulle ske på basis av vitsorden från
folkskolan och frågan så nära berörde både folkskola och läroverk, enligt
den sakkunniges mening böra lämpligast handhavas av en särskild för varje
läroverk tillsatt intag ning snämnd, i vilken såväl läroverk som folkskola
vore representerade.
Nämndens betydelsefullaste och mest grannlaga uppgift bleve att
bestämma, vilka som skulle utgallras, då ej alla godkända kunde intagas.
Avgörandet härav kunde sannolikt ej avgöras enligt exakta matematiska
regler utan måste bliva en omdömesfråga. Alla nämndens ledamöter
borde alltså skaffa sig en ingående kännedom om de tveksamma
fallen. Ju större nämnd dess svårare vore det att förverkliga denna fordran.
Antalet ledamöter i nämnden torde därför böra begränsas till ett fåtal.
Man skulle kanske kunna anse fem ledamöter som ett lämpligt antal.
Självskriven ordförande borde vara läroverkets rektor. De övriga fyra ledamöterna
skulle kunna tillsättas så, att läroverkskollegiet bland sina ledamöter
valde två personer, och folkskolestyrelsen eller skolrådet inom det
samhälle, där läroverket vore beläget, valde två, vilka borde vara verksamma
i folkskolans tjänst som lärare eller inspektörer. Genom denna sammansättning
av nämnden finge läroverkets lärare det största inflytandet,
vilket, då intagningen av elever i läroverket måste sägas i högre grad beröra
läroverket än folkskolan, finge anses vara motiverat.
Det vore lämpligt, att nämndens sammansättning ej för mycket växlade
år från år. Nämndens ledamöter förvärvade naturligtvis under årens
lopp en ganska ingående kännedom om förhållandena inom »läroverksdistriktet»
och de frågor, som behövde avgöras som omdömesfrågor, kunde
sålunda bliva allt säkrare bedömda. Lämplig valperiod vöre måhända
tre år. Läroverkskollegiet och folkskolestyrelsen borde utse suppleanter för
av dem valda ledamöter.
Då två eller flera allmänna läroverk hade gemensamt lärjungeområde,
22
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 101.
kunde det möjligen bliva lämpligt med gemensam intagningsnämnd för
läroverken. Det finge ankomma på skolöverstyrelsen att i dylikt fall till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag om sådan nämnds tillsättande och
sammansättning.
Förslaget om intagningsnämnder gällde närmast de allmänna läroverken,
de kommunala mellanskolorna och de kommunala flickskolorna. För
de med dessa jämförliga statsunderstödda privata högre skolorna torde inrättande
av intagningsnämnder böra göras beroende av särskild prövning
i de enskilda fallen.
Den intima samverkan mellan läroverk och folkskola, som skulle komma
till stånd genom de föreslagna intagningsnämnderna, torde i allmänhet ej
göra den form av samverkan överflödig, som nu förekomme i det gemensamma
sammanträdet mellan avlämnande och mottagande lärare. Med
prövningens borttagande minskades väl i vissa avseenden behovet av samråd
men bleve i andra avseenden starkare. Genom att de, som skulle bestämma
över intagningen, ej bomme i personlig kontakt med de inträdessökande,
ökades behovet av kontakt med deras lärare. Vid sammanträdet
borde alltså intagningsnämndens ledamöter vara närvarande och hava genom
studium av ansökningshandlingarna skaffat sig någon kännedom om
de inträdessökande, så att utbytet av sammanträdet kunde bliva så stort
som möjligt.
Då förhållandena på olika platser emellertid vore mycket skiftande, syntes
dock detta gemensamma sammanträde böra kunna inställas efter beslut
av intagningsnämnden, om alla nämndens ledamöter vore eniga örn beslutet.
I fråga om kostnaderna för intagningsnämnderna yttrar den sakkunnige:
Det förefölle utan vidare klart, att de av folkskolestyrelsen valda ledamöterna
borde erhålla ersättning för arbetet i intagningsnämnden. I fråga
om representanterna för läroverket skulle man kunna göra gällande, att
arbetet i intagningsnämnden motsvarade det arbete, som nu utfördes vid
inträdesprövningarna., men då sammanträdena inom nämnderna ej kunde
begränsas till tiden omedelbart efter läsårets avslutande och då ju dessutom
inträdesprövningar till första klassen ej helt kunde bortfalla, syntes det
skäligt, att alla ledamöter erhölle ersättning för sitt arbete. Ersättningen
torde lämpligen utgå som årsarvode.
Vid olika läroverk bleve arbetsbördan för nämnderna mycket olika, och
vid bestämmandet av ersättningen syntes någon hänsyn böra tagas härtill.
Om tillströmningen av sökande ej avsevärt stege, skulle vid flertalet läroverk
alla eller nästan alla de sökande kunna intagas. I dessa fall bleve
intagningsnämndernas arbete lätt utfört. Vid ett mindre antal läroverk
måste emellertid bland ett relativt stort antal sökande en gallring göras,
och nämnderna vid dessa läroverk finge en dryg arbetsbörda. Enligt statistiken
över inträdessökandena under år 1935 hade gränsen det året lämpligen
kunnat sättas vid 100 inträdessökande. För läroverk med ett större
antal sökande skulle arvodet till ledamöterna räknas efter en högre taxa
än för de övriga läroverken. Av de 137 allmänna läroverken hade 100 tillhört
den senare kategorien och 37 den förra. Om som högre arvode räknades
med 100 kronor och som lägre 50 kronor, skulle den årliga kostnaden
för dessa intagningsnämnder med 5 ledamöter uppgå till 100 X 250 +
+ 37 X 500 = 43,500 kronor. Kostnaden skulle, om så ansåges lämpligt,
kunna täckas med en anmälningsavgift för inträdessökande uppgående till
23
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 101.
4 kronor. Antalet sökande vid de statliga allmänna läroverken hade nämnda
år varit omkring 11,000, varför alltså anmälningsavgifterna skulle inbringa
omkring 44,000 kronor. Då antalet inträdessökande sannolikt vore stigande,
komme kostnaden för de föreslagna nämnderna säkerligen att väl täckas
med en anmälningsavgift av den nämnda storleken. Uppdelningen av läroverken
i de båda kategorierna borde ej ske rent mekaniskt efter antalet inträdessökande
utan efter förslag av skolöverstyrelsen bestämmas av Kungl.
Majit.
För flertalet kommunala mellanskolor och flickskolor vore antalet inträdessökande
för ringa för att kostnaderna för intagningsnämnderna helt
skulle kunna täckas med eventuella anmälningsavgifter.
Enligt den sakkunniges förslag skulle intagningen vid de allmänna läroverken
i de allra flesta fall ske på grundval av de sökandes vitsord från
föregående skola. Emellertid borde inträdesprövning i vissa
fall även i fortsättningen anordnas. Härutinnan yttras:
Sökande från folkskolans huvudformer. Det stora flertalet av de inträdessökande
till realskolans eller därmed jämförliga läroanstalters lägsta
klass komme från folkskolans A- eller B-former. Sökande av denna kategori
borde kunna fritagas från prövning, men frågan bleve, hur långt ned med
hänsyn till kvaliteten av de sökandes skolbetyg det vore rådligt att sätta
gränsen för godkännande till intagning utan prövning.
Fordringarna hade på anförda skäl bestämts efter principen, att det vore
mera försvarligt med för låga än för höga krav. Då föreliggande förslag vore
förbundet med en övergångsanordning, som tilläte att erfarenheter inhämtades,
innan den nya ordningen för intagningen bleve definitiv, bleve det
mycket lätt att vidtaga de justeringar i bestämmelserna, som kunde visa
sig vara lämpliga, utan att någon som helst störning därigenom behövde
uppkomma.
Den sakkunnige föresloge, att inträdessökande till klass l5, respektive
l4 i realskolan och motsvarande klasser i med realskolan jämförliga läroanstalter,
som med godkända betyg i läroämnena genomgått lägst fjärde
respektive sjätte klassen i någon av folkskolans A- eller B-former, skulle
vara godkänd, örn han i någondera av ämnesgrenarna läsning, skrivning
och tillämpad räkning erhållit lägst vitsordet Ba i vårterminsbetyget i
sagda klass. Om en ytterligare uppdelning av ämnena, som av den sakkunnige
förordats, ej skulle komma till stånd, borde överbetyget gälla räkning
i stället för »tillämpad räkning». Med så låga fordringar komme intet
tryck att utövas på folkskolan, och sällan torde fordringar av denna art
kunna ge upphov till spänning mellan barnens lärare och föräldrar, som
följd av att lärarna genom alltför stor sparsamhet med de höga betygen
hindrade barnens godkännande och intagning i läroverket. Inträdesprövning
borde för övrigt stå dem till buds, örn de så önskade.
Sökande, som vore godkänd i alla läroämnen och ämnesgrenar men ej
erhållit erforderligt kvalificerat betyg, skulle prövas i modersmålet och räkning
liksom nu. Sökande, som i folkskolan vore underkänd i något läroämne
eller ämnesgren, skulle prövas i alla folkskolans läroämnen.
Sökande från folkskolans undantag sformer. Inträdessökande från annan
folkskola än av huvudformen skulle för närvarande undergå prövning i alla
folkskolans läroämnen. Önskvärt hade varit, örn även dessa sökande, för
vilka prövningen ofta vore särskilt betungande, hade kunnat beredas sam
-
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
ma lättnad som barnen i A- och B-skolorna. Av avgivna yttranden hade
framgatt, att de inträdessökande, som nu skulle undergå prövning i alla
ämnena, praktiskt taget aldrig underkändes, om de vore godkända i modersmålet
och räkning. Den kontroll, som inträdesprovet under sådana förhållanden
gåve i fråga örn kunskapsmåttet i dessa andra ämnen, torde ej
vara så särskilt betydelsefull. Men det vore naturligtvis dock skillnad, örn
viktiga kursmoment hade behandlats vid den undervisning, som barnen
förut fått del av, eller så ej alls skett.
Med beaktande av sådana omständigheter hade för sökande från folkskolan
undantagsformer föreslagits, att för sökande från 7 klassen till
klass l4 borde inträdesprövning endast äga rum i ämnena modersmålet och
räkning. Sökande från lägre klass torde som hittills böra pröva i alla läroämnena.
Möjligt vore dock, att kristendomsämnet generellt borde borttagas
från prövningsämnenas grupp. Sökande till klass l5 från 5 klassen
skulle prövas endast i modersmålet och räkning, sökande från lägre klass
i alla läroämnena.
Örn sökanden vore underkänd i något läroämne i folkskolan, gällde naturligtvis
samma bestämmelse som för sökanden från A-skola, att prövningen
skulle omfatta alla folkskolans läroämnen.
Sökande jr an kommunal flickskola till klass K. Till den fyraåriga realskola^
första klass kunde sökande anmäla sig från den sjuåriga kommunala
flickskolans lägre klasser. Eleverna i denna intoges i klass l7 efter
samma grunder, som gällde för intagning i den femåriga realskolans första
klass. De^ hade alltså i allmänhet kommit från folkskolans fjärde klass. Det
syntes då rimligt, att tillträde till den fyraåriga realskolans första klass
skulle stå öppet för dem på samma villkor som för dem, som kvarstannat
i folkskolan och från sjätte klassen sökte inträde. Det betydde, att sökande,
som med godkända vitsord genomgått klass 27 i kommunal flickskola,
skulle utan inträdesprövning vara godkänd till klass l4 i realskolan.
I modersmålet vore visserligen timantalet i folkskolans femte och sjätte
klasser betydligt större än i flickskolans två lägsta klasser, men härvidlag
måste undervisningen i tyska anses kompensera denna underlägsenhet. Som
förberedelse till studierna i realskolan vore kursen i tyska naturligtvis särskilt
värdefull och gåve ett icke oviktigt bidrag till bedömande av den sökandes
lämplighet för studierna i realskolan.
X matematik vore flickskolans kurs likvärdig med folkskolans. Vad de
övriga ämnena beträffade förelåge vissa ojämnheter mellan kurserna men
ej av allvarlig betydenhet. Starka skäl förefunnes alltså för att jämställa
sökande från 27 i den kommunala flickskolan med sökande från folkskolans
sjätte klass. Bestämmelsen för sökande från folkskola örn överbetyg
i läsning, skrivning eller räkning torde emellertid böra utgå, när det gällde
flickskolan. Dels vore ämnet modersmålet ej på detta sätt uppdelat i flickskolan
och fordran på överbetyg i modersmålet eller matematik skulle alltså
vara mera krävande än den föreslagna bestämmelsen för folkskolan,
dels torde fordringarna för »godkänd» vara strängare i flickskolan än
i folkskolan. Örn sökande vore underkänd i något läroämne i flickskolan,
borde samma bestämmelse gälla som för folkskolan, nämligen att prövning
skulle ske i alla folkskolans läroämnen.
Sökande från enskilda skolor. Även sökande från privata statsunderstödda
högre skolors lägre klasser torde det ofta vara möjligt att utan
prövning mottaga, men här vore det svårt att angiva generella bestämmel
-
25
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 101.
6er. Det syntes vara bäst, att de enskilda skolorna finge hos skolöverstyrelsen
anhålla om att i fråga om intagningen till läroverken bliva likställda
med folkskolorna. Det finge sedan tillkomma överstyrelsen att i varje enskilt
fall fatta beslut i ärendet. Det vore naturligt, att dessa enskilda skolor
för att ernå denna förmån måste i fråga om kurser och betygssättning
ställa sig till efterrättelse de för folkskolan gällande bestämmelserna. Den
frihet från prövning, som av överstyrelsen beviljades, behövde naturligtvis
ej heller gälla alla ämnena, utan vissa sökande kunde åläggas prov endast i
modersmålet och räkning.
Övriga sökande skulle liksom nu undergå prövning i alla folkskolans läroämnen.
Det vore att förmoda, att antalet sökande av denna kategori komme
att bliva obetydligt.
Örn rättighet att undergå prövning. Det kunde finnas sökande, som särskilt
begärde att få undergå prövning, trots att godkännande kunde ske
utan prov. Det kunde förmodas, att sådana ansökningar bleve mycket sällsynta,
men rättigheten till prövning borde finnas. Sådan prövning borde
omfatta alla läroämnena. Ansökan örn prövning i visst ämne borde ej
kunna beviljas.
Vissa sökande borde tillrådas att anmäla sig till prövning, nämligen de,
om vilka tveksamhet rådde, huruvida vitsorden i vårterminsbetyget komme
att räcka till befrielse från prövning. Sådan prövning borde omfatta alla
ämnena eller endast modersmålet och räkning, allteftersom förhållandena
så påkallade.
Örn sökande, som genomgått prövning, varit berättigad till godkännande
enligt folkskolebetyget, skulle han, oberoende av provningsresultatet,
förklaras vara godkänd. I fråga örn sådan sökande finge intagningsnämnden
i övrigt taga den hänsyn till provningsresultatet, som den ansåge vara tillbörligt.
Ett klent provningsresultat vållade alltså ej underkännande men
minskade naturligtvis, örn platsbrist förelåge, utsikterna för intagning.
Beträffande formerna för den inträdesprövning, som
enligt förslaget i vissa fall skulle förekomma, har den sakkunnige anfört:
I de fall, där särskild inträdesprövning måste ske, borde denna ordnas
så, att vitsorden från prövningen bleve så jämförbara som möjligt med folkskolebetygen.
De skriftliga proven borde också vara i så god överensstämmelse
med fordringarna i folkskolan som möjligt. De borde därför uppgöras
i samråd med lärare från folkskolan. Intagningsnämnderna borde tillse,
att proven uppgjordes på detta sätt. Enklast vore väl, att nämndens egna
ledamöter från folkskolan vore behjälpliga vid provens upprättande. På
platser med flera läroverk kunde anordnas för läroverken gemensamma
skriftliga prov, örn så önskades. Ett enkelt schema för sadan samverkan
vore, att de olika läroverken i tur och ordning under årens lopp svarade
för provens upprättande.
Av vikt för det likformiga bedömandet av dessa sökande med dem, som
utan prövning intoges, vore, att betygen i prövningen sattes efter samma
grunder som folkskolebetygen. En viss risk för att de prövade bleve ogynnsamt
behandlade i betygshänseende förefunnes, på grund av att den betygsskala,
som hittills tillämpats vid betygen i inträdesprövnmgen, legat åtskilligt
under den skala, efter vilken folkskolebetygen skulle givas. Anvisningar
i folkskolans undervisningsplan angående betygssättningen borde
alltså noga beaktas. I de metodiska anvisningarna borde klart angivas, att
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
vid bestammandet av provmngsbetyget tillbörlig hänsyn till föregående
skolbetyg i amnet skulle tågås. Så borde det t. ex. icke gärna komma i fråga,
tt tor elever fran samma klassavdelning och lärare prövningsbetygen helt
omkastade den ordningsföljd mellan lärjungarna, som den avlämnande läraren
genom sina betyg angivit.
Intagningsnämndens ledamöter skulle beredas tillfälle att taga del av de
utförda skriftliga proven samt att så långt ske kunde närvara vid de
muntliga proven For att nämndens ledamöter skulle få tillfälle att framföra
sina synpunkter i bedömmngsfrågan, vore det lämpligt, att vid betygskollegiet
etter provningen aven nämndens ledamöter vore närvarande. Avgörandet
över de betyg, som de prövade skulle erhålla, tillkomme dock
endast de lärare, som förrättat prövningen.
. Avgörandet örn godkännande till intagning borde tillkomma nämnden
i fråga örn dessa sökande, liksom för de övriga, vilka ej undergått prövning.
Härefter har behandlats spörsmålet om villkoren för godkännande
av sökande, som deltagit i inträdesprövning (sid. 151 och
152 i betänkandet) och örn tidpunkten för prövningen (sid.
152 och 153), varefter den sakkunnige närmare uppehållit sig vid frågan
örn själva intagningsförfarandet. I sistnämnda avseende yttras
bland annat:
i.„Förlatt (ntagningsnämnden skulle kunna fullgöra sin uppgift måste den
till sitt förfogande hava ett rätt stort antal uppgifter örn de inträdessokande.
A id anmälan skulle inträdessökande förete de i läroverksstadgan § 28
omtalade intygen och betygen. Det för intagningsproceduren viktigaste
vöre betyget tran folkskolan för vårterminen, men då anmälan i allmänhet
mäste göras, innan läsaret i folkskolan vöre slut, finge hösttermi i isbet y get
provisoriskt göra tjänst vid det första bedömandet av den sökande.
Det intyg av vederbörande lärare, varom talades i mom. 2 av § 28, borde
lott innehålla uppgift örn att sökanden fortfarande åtnjöte undervisning
1 folkskolan utan även uppgift, huruvida sökanden med säkerhet kunde
beräknas bliva godkänd i alla läroämnena. Därutöver borde emellertid
läraren ytterligare lämna uppgift, om sökanden kunde med säkerhet
beraknas i vårterminsbetyget erhålla lägst vitsordet Ba åtminstone
i någon av de tre ämnesgrenarna: läsning, skrivning, tillämpad räkning.
Genom ett sådant intyg hade alltså läraren givit inträdessökande från folkskolans
A- eller B-form upplysning, att han ej behövde undergå inträdesprövmng.
Att läraren ej utfärdade ett sadant intyg, örn minsta tveksamhet
i fråga örn de nämnda lägsta betygen förelåge, finge anses som självtallet.
Från den avlämnande skolan skulle omedelbart efter läsårets avslutning
till intagningsnämnden insändas sökandes vårterminsbetyg samt en del
ytterligare uppgifter örn den sökande och örn den klassavdelning, som han
tillhört.
För att intagningsnämnden ur vårterminsbetyget skulle kunna bedöma
den sökandes ställning i klassen, borde en översikt lämnas för klassavdelningen
av elevernas betygssummor i läroämnena. I översikten angåves för
varje elev^ i klassen hans betygspoäng. Antalet poänger, som uppgåves,
bleve alltså lika med antalet elever i klassen. Med hjälp av dessa poängtal
27
Kungl. May.ts proposition Nr 101.
kunde intagningsnämnden överblicka lärjungens ställning i klassen. Poängöversikten
gjorde ej den betygsöversikt överflödig, som redan nu gåves på
terminsbetygen för de inträdessökande. En sådan översikt av betygsgraderna
i klassavdelningen borde alltså fortfarande meddelas.
För sökande från högre klass än den nämnda »anknytningsklassen»
borde även hans betygspoäng från denna lägre klass samt uppgift örn
hans rangordning i denna klass lämnas. I fråga om sökande till l5 från klass
5 skulle alltså intagningsnämnden kunna bedöma, hur hans ställning varit
i klass 4, varifrån han kunnat söka inträde.
Läraren borde vidare avgiva sitt omdöme örn de sökandes allmänna
lämplighet för studier i läroverket och därvid använda graderingarna:
mycket god, medelgod, mindre god.
Dessutom borde läraren angiva sådana fysiska eller psykiska egenskaper,
som han ansåge kunna vara av någon betydelse för de sökandes lämplighet,
när det gällde intagning i läroverk.
Läraren borde också taga reda på och meddela, örn sökandens utveckling
under skolåren företett något anmärkningsvärt, t. ex. i fråga om den
rangordning, han intagit i klassen under de olika skolåren.
Till intagningsnämndens förfogande skulle ock, om så påfordrades, ställas
av de sökande under sista läsåret utförda skriftliga prov, alltså räkne-,
rättstavnings- och uppsatsprov samt skriftliga prov av annat slag, om sådana
förekommit.
Nämndens ledamöter finge vid sammanträdet med de sökandes lärare
möjlighet att erhålla närmare upplysning om sådana fall, som vid granskning
av anmälningshandlingarna befunnits i ett eller annat avseende i behov
av klargörande.
Med ledning av alla dessa uppgifter plus prövningsbetygen för dem, som
genomgått inträdesprov, hade alltså intagningsnämnden att avgöra vilka
av de sökande, som skulle godkännas och vilka som skulle intagas. °
Frågan örn godkännandet vore ju en relativt enkel procedur, då väl endast
i undantagsfall tveksamhet behövde uppkomma.
I något fall befunnes kanske en sökande, som för godkännande hade
måst pröva, av förbiseende hava försummat detta. Om det gällde en i det
hela välmeriterad sökande, som sannolikt blivit godkänd och intagen, kunde
ju saken ordnas genom att prövningen och den eventuella intagningen
skedde vid höstterminens början. Av flera skäl borde möjlighet till intagning
vid höstterminens början ej vara alldeles utesluten. Ftt mindre antal
platser borde reserveras för denna intagning.
Då gallring måste företagas bland de godkända, mäste intagningsnämnden
i viss utsträckning placera de sökande i rangordning. Vid lösandet av
denna uppgift hade nämnden att taga hänsyn till följande:
1. Sökandens totala betygspoäng i läroämnena, beräknad på närmare angivet
sätt. Hade prövning skett i alla ämnena, beräknades betygspoängen
ur prövningsbetygen. För dem, som endast prövats i modersmålet och
räkning, beräknades poängen ur prövningsbetygen i dessa ämnen plus
skolbetygen i de andra ämnena.
2. Rangordningen i förhållande till kamraterna i klass, som sökanden tillhort.
3. Den avlämnande lärarens omdöme om den sökandes studielämplighet i
det hela samt övriga uppgifter örn den sökandes beskaffenhet.
4. Hur hög klass i grundskolan den sökande genomgått.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
5. Den sökandes ålder.
6'' Läsåret^^3 pr°V’ SOm ut^°rts av den sökande i skolan under sista
Att angiva bestämda regler för hur dessa moment skulle vägas mot varandra
vöre ej lämpligt. Intagningsnämndens urval bland de godkända sökande
borde ej övergå till ett mekaniskt förfaringssätt utan bibehålla karaktaren
av diskretionär prövning.
• Anordnande av de sökande i rangordning borde ej göras i större utsträckning
an behövligt för avgörandet av intagningsfrågan. Det bleve alltså endast
de tveksamma fallen, som skulle jämföras på detta sätt. Om platstillgangen
vöre relativt god, så att endast ett fåtal av de godkända ej kunde
intagas, behövde man ju endast fastställa vilka, som skulle placeras i nedersta
delen av rangskalan.
,.J glova drag fastställdes väl ordningsföljden mellan de sökande med
hjälp av morn. 1 och 2 här ovan, medan de återstående finge utöva en
modifierande verkan. Särskilt i de fall, då betygspoängen och rangordningen
pekade i olika riktning, kunde ofta lärarnas allmänna uppgifter om
de sökande och jämförelse mellan tillgängliga skriftliga prestationer i skolan
bringa klarhet om den lämpligaste ordningsföljden.
Efter att hava berört fragan örn intagningsbestämmelser
för sökande till första kretsen av lyceet, i vilket hänseende
torde få hänvisas till betänkandet (sid. 159 och 160), har den sakkunnige
framlagt vissa förslag till övergångsanordningar:
. 0m den ändrade ordning för intagningen till läroverket, som nu föreslagits,
skulle kunna fungera fullt tillfredsställande, måste betygssättningen i
de grundläggande skolorna bliva mera likformig än vad nu vore förhållandet.
Åtskilligt arbete måste utföras, innan man på alla platser med full
trygghet kunde undvara inträdesprövningarna. Särskilt tidskrävande vore
arbetet med standardisering av prov, och innan för folkskolan lämpliga prov
av detta slag i tillräckligt antal stöde till förfogande, torde ej betygsfrågan
kunna bliva fullt tillfredsställande ordnad. IVted hänsyn härtill syntes det
vara lämpligt, att övergången finge ske utan onödig forcering, och då förhållandena
på olika platser vore mycket olika i fråga om lättheten av övergång
till den nya ordningen, behövde ej övergången nödvändigt ske på
samma gång vid alla läroverk.
Inträdesprövningarna i nuvarande omfattning borde därför bibehållas
under en viss övergångstid. Det nya intagningsförfarandet borde under
denna tid endast införas vid de läroverk, vilkas rektorer så önskade.
Övergångstiden skulle kanske kunna bestämmas så, att senast intagningen
år 1943 skulle ske enligt de nya grunderna.
Under övergångstiden borde den nya ordningen i fråga örn folkskolebetygen
hinna bliva så pass genomförd, att intagning på grundval av vitsorden
från folkskolan med gott resultat borde kunna ske vid alla läroverk.
De åtgärder, som i betänkandet föreslagits rörande folkskolorna, borde
alltså så snart sig göra läte förverkligas.
De erfarenheter, som under övergångstiden inhämtades vid de läroverk,
som beslutat tillämpa den nya ordningen, borde naturligtvis utnyttjas och
kunna, eventuellt leda till viss modifikation av bestämmelserna angående
intagningsförfarandet, innan den nya ordningen bleve allmänt införd vid
läroverken.
Kungl. Majlis ''proposition Nr 101.
29
2. Yttranden över sakkunnigförslaget.
Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande till att börja med givit en översikt
över de yttranden från läroverkskollegier, statens folkskolinspektörer,
Stockholms stads folkskoledirektion och folkskolestyrelserna i vissa städer,
som av överstyrelsen infordrats, samt har därvid anfört bland annat:
Det föreliggande betänkandets största förtjänst läge däri, att vissa,
mera lokalt begränsade undersökningar jämte författarens egna omfångsrika
arbeten på området sammanarbetats till en undersökning av den omfattning,
att betänkandets siffermässiga resultat näppeligen torde komma
att avsevärt ändras genom ytterligare undersökningar enligt samma metod.
Utredningens största brist läge åter däri, att den standardisering av
folkskolebetygen, som torde vara en viktig förutsättning för att den föreslagna
intagningsmekanismen skulle fungera i överensstämmelse med förslagsställarens
intentioner, hade måst ställas på framtiden som en uppgift
för ett kommande kommittéarbete.
Betänkandet hade trots detta rönt ett välvilligt mottagande. Tillstyrkande
yttranden hade avgivits av drygt hälften av kollegierna vid de högre
allmänna läroverken, omkring tre fjärdedelar av kollegierna vid realskolorna
och nästan samtliga folkskolinspektörer, vartill komme, att åtskilliga
av de yttranden, som vid sammanarbetningen räknats som avstyrkande, i
princip icke ställde sig avvisande men ansåge, att standardiseringen av folkskolebetygen
borde genomföras, innan de nuvarande inträdesprövningarna
avskaffades. Å andra sidan förbunde icke så få av de tillstyrkande yttrandena
sitt accepterande av förslaget med villkoret, att betygsstandardiseringen
skulle vara genomförbar och verkligen genomfördes.. Funnes skäl
att antaga, att standardiseringsarbetet icke skulle komma till stånd eller
icke förde till målet, skulle antagligen åtskilliga av de nu med villkor tillstyrkande
yttrandena på grund av sin uppläggning hava måst utmynna i en
avstyrkan.
För egen del tillstyrker överstyrelsen den sakkunniges förslag under förutsättning,
att nya parallellavdelningar i mån av behov upprättas, så att
gallringen vid inträdet i de allmänna läroverken blir relativt obetydlig.
Däremot ställer sig överstyrelsen mera tveksam till förslaget, därest på
grund av en restriktiv anslagspolitik hård utrymmeskonkurrens bleve regel.
Inträdesprövningarna böra då enligt överstyrelsens mening tills vidare
bibehållas, och arbetet inriktas på att med olika hjälpmedel framställa en
så fullkomnad urvalsmekanism som möjligt. Såsom en första åtgärd borde
i så fall ett kombinerat förfarande utarbetas, varigenom betygen såväl från
folkskolan som från inträdesprövningarna vid intagningen komma till sin
rätt. Villkoren för befrielse från inträdesprov hava enligt överstyrelsens
uppfattning satts väl lågt av den sakkunnige. Åtminstone två överbetyg
böra fordras inom ämnesgruppen tal- och läsövningar, skrivning och språklära
och tillämpad räkning. Jämväl fordringarna för godkännande vid inträdesprövningarna,
i den mån sådana skola förekomma, böra med hänsyn
till den nya betygsskala, som den sakkunnige föreslagit, i någon mån hö
-
30
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 101.
jas. Överstyrelsen tillstyrker åtgärder för framställande av standardprov för
folkskolan. Proven böra bliva hjälpmedel för läraren att orientera sig i
fråga om betygssättningens praktiska sida. De böra däremot icke göras
obligatoriska. Intagningsnämnderna tillstyrkas jämväl. Överstyrelsen anser
dock, att landsbygdens intressen böra tillvaratagas bättre än som enligt
förslaget är möjligt och att mandattiden bör inskränkas till ett år.
Godkännandet av lärjungarna bör liksom nu ligga i de prövande lärarnas
händer. Nämnderna behöva således icke träda i funktion, om utrymmet
medger, att samtliga lärjungar intagas. Deras huvudsakliga uppgift blir
enligt överstyrelsens förslag att verkställa intagningen i de fall, då utrymmeskonkurrens
uppträder. Förslaget att reservera ett antal platser till höstterminens
början avstyrkes.
De sänkta inträdesfordringarna komma enligt överstyrelsens mening sannolikt
att återverka på läroverkens elevnumerär. Ökningen av antalet
klassavdelningar inom första klassen uppskattas av överstyrelsen till minst
40, när reformen är till fullo genomförd. Därvid har antalet inträdessökande
antagits oförändrat och hänsyn endast tagits till minskningen av antalet
underkända genom provens bortfallande. Skulle även tilloppet av
sökande stimuleras genom det nya intagningsförfarandet, kan reformen,
påpekar överstyrelsen, komma att medföra en betydligt större ansvällning
av läroverksorganisationen.
Vidare framhåller överstyrelsen i anslutning till vad av den sakkunnige
i ämnet anförts, att ett avskaffande av inträdesproven kan komma att medföra
svårigheter för den högre skolan, särskilt vad angår matematikundervisningen,
och ifrågasätter vissa kompenserande åtgärder i form av ökat
antal veckotimmar i matematik i klass l5 i realskolan.
Överstyrelsen har, efter att hava uppehållit sig vid frågan om möjligheterna
att på tillfredsställande sätt lösa urvalsproblemet och bland annat
framkastat tanken att åt det av 1936 års lärarutbildningssakkunniga ifrågasatta
psykologisk-pedagogiska institutet anförtro utarbetandet av ett
förbättrat intagningsförfarande, anfört följande principiella synpunkter:
Urvalsproblemet vid intagningen i den högre skolan tedde sig väsentligt
olika, allt efter den uppgift i skolsystemet man ville tilldela realskolan.
Örn man betraktade realskolan som en exklusiv begåvningsskola, vilken
borde förbehållas ett mindretal medborgare, eller om man ansåge den allmänt
medborgerliga bildning, vilken denna skoltyp förmedlade, som ett
skgs överflödsvara, vilken av ekonomiska skäl blott med sparsamhet borde
tillhandahållas, måste givetvis antalet platser i realskolan mer eller
mindre starkt begränsas. En sådan uppfattning av realskolans ändamål
skulle därför starkt accentuera behovet av ett rationellt urval av lärjungar
vid inträdet i skolan, så att realskolans bildningsförmåner komme de värdigaste
till del.
Ansåge man åter, att realskolans bildningsmål icke vore högre än att det
läge i samhällets intresse att göra detta bildningsmått till en allmännare
egendom, folie det sig mest naturligt att öppna realskolans portar, om icke:
31
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 101.
på vid gavel, så dock så långt det vore möjligt, utan att realskolans arbetsmöjligheter
lede men. Utgallringen borde i så fall huvudsakligen ske,
genom att de för studier obekväma successivt utträdde ur skolan, i den
mån det visade sig, att deras resurser vore otillräckliga för den högre skolans
krav. Gallringen vid inträdet i första klassen bleve från sådana utgångspunkter
en relativt oväsentlig sak. Det tedde sig snarast som ett
rättvist krav, att alia de, som överhuvud hade någon utsikt till framgång,
borde få pröva sina krafter.
Utvecklingen på skolväsendets område under de senaste årtiondena hade
fört med sig en påtaglig omstämning av den allmänna uppfattningen i
dessa frågor. Medan ännu den för 20 år sedan tillsatta skolkommissionen
ansåg en kraftig gallring av lärjungematerialet påkallad vid inträdet i
realskolan, yttrade år 1927 dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
i samband med avlåtandet till riksdagen av propositionen örn det högre
skolväsendets omorganisation, att han för sin del helst skulle sett, att Set
varit möjligt att låta realskolan utan inträdesprövning stå öppen för alla
lärjungar, som genom betyg från folkskolan styrkt sig äga det kunskapsmått,
på vilket realskolan skulle bygga, och att blott svårigheter av praktisk
art föranledde honom att acceptera inträdesproven. Tio år senare
fattade riksdagen det beslut om sjuårig folkskola, som nu successivt genomfördes.
Avståndet mellan folkskolans och realskolans slutmål hade därigenom
i någon mån minskats. Inhämtandet av ett kunskapsmått, motsvarande
realskolans, framstode icke längre på samma sätt som förr såsom en
akt av intellektuell specialisering. Det bleve en naturlig sak, att realskolans
lärjungenumerär fortfore att växa, ehuru folkskolans befunne sig i nedgång,
och det tedde sig som en ganska naturlig följd av samma utveckling,
att de tidigare restriktionerna i fråga örn upprättande av nya parallellavdelningar
vid de allmänna läroverken numera mildrats så långt, att endast
ett obetydligt antal lärjungar årligen måste avvisas på grund av bristande
utrymme.
När överstyrelsen nu ginge att taga ståndpunkt till det föreliggande sakkunnigförslaget
i dess principiella delar, syntes det därför överstyrelsen
vara av avgörande betydelse, vilken ställning i samhället statsmakterna under
kommande år tilldelade realskolan. Skulle i fråga om denna skola den
restriktiva politik föras, som vore det konsekventa uttrycket för den äldre
uppfattningen örn realskolans ställning i skolsystemet, funne överstyrelsen
det både i statens och den enskildes intresse starkt påkallat, att intagningsförfarandena
genom statens försorg fullkomnades, så långt det med
rimligt uppbåd av arbete vore möjligt. Överstyrelsen skulle därför inför
en sådan utveckling finna sig nödsakad att avstyrka det omedelbara förverkligandet
av den sakkunniges förslag och i stället föreslå åtgärder för
intagningsprocedurens förbättring.
Skulle åter vid de allmänna läroverken och jämförliga läroanstalter i
mån av behov nya klasser komma att inrättas för att upptaga en eventuellt
ökad tillströmning av lärjungar, så att den nuvarande jämvikten mellan
platstillgången och platsbehovet icke avsevärt behövde rubbas, mäste
överstyrelsen medgiva, att en mera invecklad antagningsmekanism knappast
oundgängligen vore av nöden. Den enkla, ehuru onekligen något summariska
urvalsmöjlighet, som folkskole!Krygen trots de varierande principerna
för betygssättningen skänkte, torde under sådana förhållanden
kunna anses någorlunda tillfyllest, lika viii som den nuvarande urvalspro
-
32 Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 101.
ceduren. Den verkliga gallringen komme att ske successivt under realskolans
arbete.
Givetvis vore icke denna väg alldeles utan betänkligheter. Varje alltför
summarisk metod lockade genom sina missvisande utslag ett antal unga
människor att i onödan giva sig in på ett företag, på vilket de måste
stranda, och den stöde därför icke heller helt i samklang med vår tids
strävanden att förhjälpa individen till att finna sin rätta plats i samhället.
Från sådana utgångspunkter kunde man önska, att målet för arbetet på
detta område kunde sättas högre än till införandet av folkskolebetygen som
intagningsnorm. Alldeles särskilt vore det att beklaga, om problemet, huru
skolan bäst skulle tjäna ungdomens yrkesval, berövades något av sin aktualitet
genom att för tillträdet till den högre skolan en alltför summarisk
regel fastsloges, dold under ett diskretionärt prövningsförfarande av en
intagningsnämnd. Ett fortsatt arbete med syfte att konstruera så ändamålsenliga
urvalsprinciper som möjligt hade säkerligen ur de sistberörda
synpunkterna varit att föredraga.
När öyerstyrelsen trots sådana betänkligheter vore beredd att under
ovan angiven förutsättning tillstyrka den sakkunniges förslag i dess huvudpunkter,
berodde detta främst på att den föreslagna metoden framför den
nuvarande syntes äga de visserligen i någon mån osäkra utvecklingsmöjligheter,
som sammanhängde med det ifrågasatta införandet i folkskolan
av standardiserade prov. Vidare måste överstyrelsen säga sig, att även
örn man, t. ex. genom att kombinera inträdesprov och standardiserade
folkskolebetyg under hänsynstagande jämväl till lärjungarnas ålder, sannolikt
skulle komma längre än genom den föreslagna metoden enbart för sig,
icke ens detta förfaringssätt skulle medföra resultat, ägnade att på lång
sikt giva en betryggande prognos för den inträdessökandes studiemöjligheter.
Särskilt de djupgående ändringar i personligheten, som ofta inträffade
vid den hormonala omstämningen av organismen i samband med puberteten,
kunde stundom på ett radikalt sätt ändra individens förutsättningar
för studier utan att egentligen påverka hans intelligens och inskränkte
därför väsentligt värdet av finjusteringar av de urvalsförfaranden,
som i barnaåren kunde ifrågakomma.
Därest inom de närmaste åren ett psykologisk-pedagogiskt institut komme
till stånd och därest detta utrustades med tillräckliga resurser för mera
omfattande undersökningar, funne överstyrelsen det likväl önskvärt, att
problemet örn lärjungeurvalet till den högre skolan gjordes till föremål för
ytterligare prövning och att institutets ledning i detta syfte tillerkändes
möjlighet att vid de försöksskolor, till vilka dess praktiska verksamhet komme
att bliva förlagd, med en viss frihet förfoga över olika intagningsförfaranden.
Beträffande frågan om inrättande av intagningsnämnder har skolöverstyrelsen
anfört:
Vid läroverk, där hård konkurrens örn platserna i första klassen rådde,
torde en nämnd av den föreslagna omfattningen icke kunna anses olämplig.
Däremot kunde tvekan råda örn den föreslagna mandattiden. Kontinuitet
vore visserligen i och för sig önskvärd, men å andra sidan vore det
näppeligen på sin plats, att en folkskollärare deltoge i avgörandet, ifall
hans egna lärjungar vore med i konkurrensen, vilket sannolikt ofta måste
bliva fallet, därest han valdes för en treårsperiod. Även vid valet av re
-
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
present anter för den högre skolan torde med hänsyn till lärarnas tjänstgöring
vissa från år till år varierande omständigheter böra beaktas. Då en
viss grad av kontinuitet torde vara tryggad redan genom rektors medlemskap,
syntes nämndens valda medlemmar böra utses allenast för en tid
av ett år.
Särskilt från inspektörshåll hade föreslagits ändringar i fråga om valsättet
för folkskolerepresentanterna. Vikten av att icke blott läroverkssamhället
utan även landsbygden bleve representerad betonades särskilt.
Flera inspektörer hade därjämte föreslagit, att folkskolerepresentanterna
skulle utses av domkapitlet på förslag av den folkskolinspektör, inom vars
inspektionsområde läroverket vore beläget. Möjligen utgjorde detta förslag
den mest framkomliga utvägen. Överstyrelsen ville således föreslå, att det
måtte ankomma på vederbörande domkapitel att efter förslag av statens
folkskolinspektör och under beaktande av angelägenheten att så vitt möjligt
olika skoldistrikt bleve representerade utse de båda folkskolerepresentanterna
i varje nämnd. Dock torde dessa, vad Stockholms stad beträffade,
böra utses av dess folkskoledirektion, som därvid kunde, i den mån
sådant ansåges ömkligt, välja jämväl lärare eller inspektör, bosatt utanför
huvudstaden.
Omfattningen av nämndernas arbetsuppgifter bomme säkerligen att i
hög grad växla. Vid många av de mindre skolorna bleve intagningen en
mycket enkel, övervägande expeditionell sak. Vid de 76 samrealskolorna
hade läsåret 1938—39 utrymmesbrist gjort sig gällande endast i 4 fall,
nämligen å den fyraåriga linjen vid 2 skolor och å den femåriga vid likaledes
2. Av rektorernas rapporter framginge, att vid åtskilliga skolor samtliga
inträdessökande skulle hava intagits utan prövning, örn den föreslagna
ordningen redan ägt tillämpning.
Troligen komme på mindre orter den föreslagna intagningsmekanismen
att på sätt och vis mala tomt. Onekligen vore det en svaghet i den föreslagna
organisationen, att nämndernas arbetsuppgifter i vissa fall bleve så
oansenliga. Ett betydande antal av kollegieyttrandena betecknade^ också
anordningen som obekväm och tungrodd. Troligen komme den mångenstädes
att mötas av den opposition, som alltid riktade sig mot en komplicerad
apparat utan klart motiverad uppgift. Skulle likväl idén om intagningsnämnder
accepteras, vilket överstyrelsen icke motsatte sig, borde i
varje fall bestämmelserna därom givas sådan utformning, att nämnden icke
behövde tagas i anspråk i de fall, då dess verksamhet bleve så begränsad,
att den komme att uppfattas som en dyrbar och onödig överorganisation.
Det torde finnas två möjligheter att inskränka nämndernas verksamhet
till att åtminstone i huvudsak omfatta situationer, då de fyllde ett behov.
Utginge man liksom den sakkunnige från att nämnden icke blott skulle
besluta örn lärjungarnas intagning utan även örn deras godkännande och
att ett antal platser skulle reserveras till höstterminens början, torde följande
förenklade förfaringssätt kunna tänkas:
»En första intagning verkställes av rektor i juni månad bland sökande,
som på grund av sina betyg äro godkända för intagning. Denna intagning
sker liksom intagningen å gymnasiet på grundval av lärjungarnas betyg.
Vid detta tillfälle reserveras emellertid t. ex. en tiondedel av platserna jämte
så många platser, som motsvara de lärjungar i första klassen, vilka vid
vårterminens slut icke blivit flyttade till andra klassen. Vid höstterminens
början besättas de reserverade platserna inklusive de platser, som bliva dis
Bihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 101. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
ponibla till följd av att en del av kvarsittarna nu erhålla flyttning. Höstintagningen,
som komme att omfatta alla de tveksamma fall, där diskretioner
prövning kan tänkas bliva nödvändig, sker under medverkan av
mtagningsnämnden, vilken vid denna tidpunkt lättare torde kunna samlas.
I den måll nämnden tänkes taga befattning nied själva prövningarna,
skulle den sålunda fungera dels omedelbart före vårterminens slut och dels
vid höstterminens början, men dess befattning med intagningen skulle helt
förläggas till höstterminens början.»
Önskade nian åter, att intagningen skulle vara i sin helhet avslutad
redan i juni månad, så att höstprövningar skulle kunna undvikas i den män
de åtföljdes ay skadlig konkurrens, torde nämndens uppgifter på annat
sätt böra begränsas. Lättast läte detta sig göra, örn man gjorde nämnden
till en ren intagningsnämnd och lämnade åt rektor och de prövande lärarna
att liksom nu bestämma, huruvida sökande skulle anses godkänd
för intagning i de fall, då detta icke följde av folkskolebetygen.
Vid de mindre skolor, där ingen utrymmesbrist förda tines, komme själva
intagningen i så fall att reducera sig till den helt formella uppgiften att
förklara samtliga godkända sökande i läroverket intagna, och nämnden
behövde i sådant fall icke sammanträda. Vid läroverk, där utrymmeskonkurrens
uppstått, måste däremot nämnden besluta örn ordningen mellan
de sökande, och i dessa fall torde avgörandena också verkligen vara av
den betydelse, att en nämnd av den föreslagna sammansättningen kunde
anses motiverad.
För sin del ville överstyrelsen förorda den senare linjen. Denna överstyrelsens
ståndpunkt bestämdes huvudsakligen av den tvekan örn lämpligheten
att reservera platser till höstterminens början, åt vilken överstyrelsen
redan givit uttryck. Överstyrelsen hade i det föregående visserligen förutsatt,
att utrymmesrestriktionerna icke skulle få skärpas vid inträdesprövningarnas
borttagande. Men man måste likväl säkerligen räkna med att
jämväl i framtiden utrymmeskonkurrens i vissa fall skulle uppstå. Om i
sådana fall ett antal platser hölles öppna till höstterminens början, skulle
icke blott sökande, som i folkskolan ej uppnått kvalificerande betyg, konkurrera
örn dessa platser med sådana, som först under sommarens lopp bestämt
sig för den högre skolan, utan sannolikt skulle även sökande, som
vid sommarens början varit godkända men av utrymmesskäl icke kunnat
intagas, dragas in i konkurrensen. Med hänsyn därtill torde prövning vid
höstterminens början endast böra förekomma, om odisponerat utrymme
funnes.
Ehuru överstyrelsens förslag innebure en principiell beskärning av nämndens
uppgifter, torde ändringarna dock icke i praktiken få större konsekvenser.
De uppgifter, som komme att bortfalla, vore huvudsakligen ledamöternas
skyldighet att taga del av de sökandes skriftliga prov, närvara
vid de muntliga proven och närvara vid det sammanträde, där betygssättningen
skedde. Den tillsyn, nämnden skulle utöva över uppgörandet av de
skriftliga proven, torde väl likaledes falla bort, men det vore givetvis fortfarande
att rekommendera, att de prövande lärarna rådförde sig med nämndens
medlemmar, särskilt folkskolerepresentanterna, om valet av skriftliga
uppgifter; anvisningar därom torde i lämplig form böra meddelas.
Oberoende av huru intagningsnämndernas uppgifter och befogenheter i
övrigt utformades, ville överstyrelsen i anslutning till ett stort antal kollegieyttranden
föreslå, att ledamöterna icke skulle tilldelas rätt att närvara
35
Kungl. May.ts proposition Nr 101.
vid de muntliga proven. Den alltid ömtåliga och för barnen ovana situationen
vid dessa prov borde icke onödigtvis förvärras, genom att nämndens
ledamöter erhölle tillträde som åhörare.
Slutligen ville överstyrelsen bestämt avstyrka tanken på en särskild lärjungeavgift
för bestridande av kostnaderna för nämndernas verksamhet.
Det syntes principiellt föga tilltalande att öka föräldrarnas kostnader för
barnens skolgång, och de fördelar, som genom nämndernas verksamhet vunnes,
torde icke vara så stora, att extra avgifter för ändamålet för målsmännen
tedde sig naturliga. Överstyrelsen föresloge för sin del, att intagningsnämnderna
vid de allmänna läroverken helt finansierades med statsmedel
och att till bestridande av kostnaderna för de nämnder, som komme
att inrättas vid kommunala och enskilda skolor, statsbidrag måtte utgå
med t. ex. tre fjärdedelar av kostnaderna. Arvode borde givetvis icke utgå
till ledamöterna i de nämnder, vilka eventuellt icke behövde träda i funktion
under året. Vid läroverk, där nämnden behövde anlitas, torde det förberedande
arbetet bliva avsevärt tyngre än med nuvarande antagningsförfarande.
Överstyrelsen föresloge därför att nämnden erhölle särskilt
sekreterararvode, t. ex. 25 kronor för varje påbörjat femtiotal sökande, eller
att ordförandens arvode i motsvarande grad förstärktes.
Överstyrelsen konstaterar, att den nya ordningen troligen skulle för den
högre skolan hava vissa ogynnsamma biverkningar.
Sannolikt skulle många lärare konstatera en försvagad kunskapsstandard
vid arbetets början, mest kännbar i ämnet matematik, åtminstone om kompenserande
åtgärder underlätes. Men framför allt torde svårigheter uppstå
genom en försämrad begåvningsstandard. Metoden att utvälja lärjungar
med hjälp av folkskolebetyg syntes visserligen i och för sig vara jämställbar
med det nuvarande förfarandet, i varje fall förutsatt att betygsstandardiseringen
lyckades även under de mjuka former, den sakkunnige föresloge.
Men gränsdragningen mellan godkända och underkända bleve en helt
annan än nu. Även med den skärpning, överstyrelsen föreslagit, skulle antagligen
flertalet av dem, som nu underkändes, befinnas utan vidare berättigade
till inträde enligt det nya systemet. Visserligen bereddes därigenom
måhända en och annan studieduglig lärjunge tillfälle till studier, som eljest
skulle förmenats honom, men det syntes icke kunna förnekas, att svaggruppen
samtidigt finge mottaga en kvantitativt mycket mera framträdande
förstärkning.
Det vore med hänsyn till dessa förhållanden naturligt, att i flera yttranden
tanken på en skärpt gallring i realskolans första klass framfördes. Rätten
till kvarsittning skulle inskränkas. Lärjungar, som vid vårterminens slut
erhållit ett visst antal underbetyg, borde återföras till folk- eller fortsättningsskolan.
Rimligast tedde sig det förslag, som framfördes av rektor vid
högre allmänna läroverket för gossar i Örebro, enligt vilket kollegiet efter
förslag av klasskonferensen borde erhålla rätt att förbjuda kvarsittning i
första klassen, därest elev visat sig uppenbart olämplig för studier vid allmänt
läroverk. En sådan bestämmelse komme att nära ansluta sig till den
vid tekniska fackskolor och tekniska gymnasier enligt Kungl. Majlis stadga
av den (i juni 1910 gällande ordningen.
Överstyrelsen ansåge det icke uteslutet, att behovet av dylika restriktioner
i framtiden kunde bliva så starkt, att åtgärder i denna riktning bleve oavvisliga.
Huru vidsträckta sedan de bemyndiganden borde bliva, sorn läro
-
36
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 101.
verken borde erhålla för att kunna från sig skilja lärjungar utan studiebegåvning,
vöre i hög grad beroende av erfarenheter, som i sinom tid bomme
att göras i fråga örn det föreslagna systemets inflytande på tillströmningen
till de allmänna läroverken. Överstyrelsen ansåge därför tiden ännu
icke mogen att på denna punkt framställa något konkret förslag.
Beträffande frågan örn de ifrågasatta åtgärdernas återverkningar på tillströmningen
till den högre skolan Ilar överstyrelsen yttrat:
Ökningen i lärjungeantal vid förslagets genomförande vore ytterst svår
att ens tillnärmelsevis uppskatta. En nedre gräns torde erhållas, örn man
antoge, att antalet inträdessökande icke ändrades och att ökningen av lärjungenumerären
sålunda hänförde sig till de ändrade intagningsbestämmelserna,
vilka med sina låga fordringar på överbetyg mindre än de nuvarande
skulle reducera aspiranternas antal. Det torde vidare böra antagas,
att nuvarande praxis vid upprättandet av nya avdelningar behölles
orubbad, så att i allmänhet ny avdelning upprättades, örn i annat fall
minst 10 godkända sökande måste avvisas. Under dessa förutsättningar
hade överstyrelsen på grundval av rektorernas rapporter örn inträdesprövningarna
uppskattat det behövliga antalet nya avdelningar av första klassen
vid de allmänna läroverken till 40 under det första år, då den nya ordningen
vore till fullo genomförd. Då dessa klasser bomme att successivt
växa upp genom läroverkens klassföljd, måste man tydligen, även under de
försiktiga förutsättningar överstyrelsen gjort, räkna med en betydande ansvällning.
av den nuvarande läroverksorganisationen.
Givetvis skulle dock anspråken på ökade anslag till läroverken icke
omedelbart göra sig gällande i full utsträckning. I många fall torde lokalsvårigheter
uppstå, som först efter ett antal år vore övervunna. I andra fall
torde rektorerna icke omedelbart komma att tillämpa den nya, tills vidare
fakultativa ordningen. Överstyrelsen hade till rektorerna riktat en förfrågan,
huruvida de ämnade använda den föreslagna eller den nuvarande ordningen
vid prövningarna instundade sommar, i händelse fakultativa bestämmelser
då utfärdats. Av svaren framginge, att ungefär hälften av rektorerna
omedelbart skulle övergå till det nya systemet. Även rektorer, som icke
torde vara övertygade örn det nya systemets fördelar, syntes icke alltid
vilja uppskjuta tillämpningen av de nya bestämmelserna. Tydligen ansåges
det icke tilltalande, att en skolledare, sedan statsmakterna auktoriserat
folkskolans betyg för intagningen vid läroverken, genom ett slags suspensivt
veto skulle hindra folkskolan från att tillträda en rätt, som blivit
densamma tillerkänd.
Med hänsyn till ovan anförda omständigheter ansåge sig överstyrelsen
icke behöva räkna med större ökning av antalet avdelningar vid de allmänna
läroverken än omkring 20 under första året av den nya regimen.
Däremot trodde överstyrelsen icke, att en begränsning på längre sikt vore
möjlig. Allt tydde på att den nya ordningen, sedan den blivit medgiven,
komme att på relativt kort tid slå igenom och att jämväl de lokalsvårigheter,
som att börja med uppstode, efter några år skulle vara hävda. Överstyrelsen
kunde icke heller hålla för sannolikt, att anslagsrestriktioner, som
eventuellt komme att försökas, skulle bliva av större varaktighet, såvida
de icke vidmakthölles av utpräglade statsfinansiella svårigheter. De stora
olägenheter, som överallt gjort sig förnimbara, när en utrymmesspärr försökts,
torde sannolikt efter några år leda till att dessa restriktioner åter
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
mildrades, så att ånyo parallellavdelningar kunde upprättas på ungefär
samma villkor som nu. Läroverksorganisationen torde i sådant fall vid i
övrigt oförändrade förhållanden komma att inställa sig på ett jämviktsläge,
omfattande lågt räknat ett par hundratal avdelningar mer än nu. Om en
sådan utveckling vore önskvärd eller ej, därom kunde meningarna gå i sär.
Överstyrelsen hade dock icke velat underlåta att framhålla denna sannolika
följd av förslagets förverkligande. Indirekt torde det leda även till
andra betydelsefulla konsekvenser. Särskilt torde ett behov av en differentierad
realskola med rik tillgång på praktiska linjer komma att allmännare
framträda.
Beträffande ordningen för förslagets genomförande föresloge överstyrelsen,
att de nya bestämmelserna skulle träda i kraft, så snart standardprov
för folkskolan i tillräcklig utsträckning kunde tillhandahållas. Skulle det
uppdragas åt ett psykologiskt-pedagogiskt institut att framställa sådana
prov, borde de nya intagningsbestämmelserna kunna tillämpas vid slutet
av dess första verksamhetsår. Ur andra synpunkter än denna torde ingen
längre övergångstid vara behövlig. Sedan folkskolebetygen i princip gillats
som norm för intagningen, borde de nya grunderna genomföras, så snart det
med hänsyn till den föreslagna betygsstandardiseringen kunde ske.
Av ett vid överstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag framgår, att
t. f. undervisningsrådet Ekholm i anledning av överstyrelsens utlåtande
anmält reservation, i vilken anförts följande:
Skolöverstyrelsens förslag, i vad det rörde själva fordringarna för intagning
i den fyra- och femåriga realskolans första klass, hade reservanten icke
ansett sig kunna biträda. Förslaget innebure, att en lärjunge från folkskolan
skulle godkännas till intagning utan prövning, örn han i endast två
ämnesgrenar, visserligen båda tillhörande »nyckelämnena», nått upp till
medelgoda prestationer men i övriga sju (eventuellt sex) ämnen och ämnesgrenar
enligt den sakkunniges eget uttryckssätt vore »markerat under medelgod».
Detta medförde, som överstyrelsen visat, en avsevärd sänkning
av de nuvarande intagningsfordringarna. De föreslagna bestämmelserna
kunde, särskilt örn, såsom överstyrelsen förutsatte, en generös politik i
fråga örn upprättandet av nya avdelningar tillämpades, leda till att ett alltför
stort antal för teoretiska studier över huvud taget icke lämpade lärjungar
lockades till läroverken. Detta läge givetvis i grund och botten icke
i sådana lärjungars eget välförstådda intresse. Därtill komme, att arbetet
i de högre skolorna riskerade att bliva onödigt tungt och därmed också
avsevärt mindre effektivt. Det kunde även befaras, att med ett så föga
gallrat lärjungematerial huggning och kvarsittning inom läroverken komme
att ökas.
I princip anslöte sig visserligen reservanten till en intagningsprocedur,
grundad på folkskolebetygen, men hail ansåge, att fordringarna för intagning
utan prövning borde ställas högre än vad överstyrelsen gjort. Det syntes
icke vara någon orimlig fordran, att de, som utan prövning skulle intagas
i realskolan, i hälften eller närmare hälften av folkskolans ämnen och ämnesgrenar
skulle kunna uppvisa medelgoda prestationer (d. v. s. betyget
Ba) eller genom högre betyg i något eller några ämnen (ämnesgrupper)
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
kompensera svagheten i andra. Enligt reservantens mening borde således
endast sådana inträdessökande befrias från prövning, som i folkskolans
4, respektive 6 klass icke i något ämne eller någon ämnesgren hade lägre
vitsord än B och vars samlade betygssumma uppginge till 11 (eventuellt,
örn »tillämpad räkning» och »mekanisk räkning» sammansloges till »räkning
och geometri», 10) betygsenheter, därav minst betyget Ba i två av de
tre ämnena tal- och läsövningar, skrivning och språklära, tillämpad räkmng
(räkning och geometri), allt vid folkskolans huvudformer. I analogi
härmed borde kraven på prövande inträdessökande höjas.
Lär över lcsläramas riksförbund har förklarat sig principiellt gilla grundsatsen
om folkskolebetygen som gallringsinstrument. Förbundet, som icke
kunnat tillstyrka den sakkunniges förslag på alla punkter, håller dock för
sannolikt, att för läroverkets och folkskolans arbete värdefulla resultat
skulle kunna uppnås genom med klokhet och måtta avvägda försök i av den
sakkunnige föreslagen riktning. Förbundet anser det lyckligast, om med
definitivt beslut kunde dröja, till dess förslagets verkningar fått prövas ej
blott i läroverken utan framför allt i fråga om betygssättningen inom folkskolan.
Av yttrandet inhämtas bland annat följande:
Såsom sin principiella inställning till förslagets grundtanke, folkskolebetygens
införande såsom väsentligaste gallringsinstrument, ville riksförbundet
förklara, att den uppfattning om en inträdessökande, som grundats
på fyra eller sex års undervisning, för varje enskild lärjunge borde vara
pålitligare än den uppfattning, som kunde erhållas genom några dagars förhör
i ny omgivning. Örn emellertid en övergång till enbart folkskolebetyg
såsom gallringsinstrument skulle anses tillrådlig, syntes det vara ett
oavvisligt villkor, att en jämnare standard i folkskolans betyg uppnåtts.
Beträffande verkningarna av en övergång till folkskolebetygen såsom
gallringsinstrument torde man få utgå ifrån att kunskapsnivån hos de i
läroverken intagna lärjungarna skulle sjunka, om man borttoge den eggelse
för de inträdessökande och för avlämnande lärare, som proven nu utgjorde,
och sökanden blott behövde uppvisa ett betyg. Endast om åtgärder
lör att mera allmänt få till stånd en effektiv kunskapskontroll i folkskolorna
vidtoges, skulle den nämnda tendensen kunna motverkas. Huru mycket
av sänkningen i kunskapsnivån hos de intagna, som skulle kunna kompenseras
genom att urvalet skulle slå bättre ut i avseende å allmän studielämplighet,
vore svårt att veta. Detta moment vore det avgjort viktigaste
vid urvalet, men samtidigt också det svåraste att vinna kännedom
om. Visserligen borde folkskollärarens på långvarig undervisning grundade
bekantskap med enskild lärjunges intellekt lämna goda möjligheter att rätt
bedöma dennes studielämplighet, men det kunde ej heller förnekas, att läroverksstudiernas
karaktär och föremål skilde sig så betydligt från folkskolestudiernas,
att man icke utan vidare kunde sätta likhetstecken mellan
studielämplighet i folkskola och i läroverk.
Godtoges folkskolebetygen såsom enda gallringsinstrument, skulle det
ligga mycket nära till hands att genom återföring till folkskolan av elever,
som redan efter första året visat sig olämpliga för läroverksstudier,
bereda plats i första klassen för andra, mera studielämpliga. Erfarenheten
opaginerad Kontrollera mot PDF
;j9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
hade visat, att endast mycket sällan de lärjungar, som måste sitta två år
i första klassen, sedermera komme att sköta sin skolgång tillfredsställande.
En sådan »skyddsparagrat» bleve, örn den sakkunniges förslag genomfördes,
så mycket mera behövlig, som det kunde förutsättas, att tillströmningen
till läroverken genom förslagets förverkligande skulle stimuleras.
Vad beträffade betygskraven, funne förbundet ett Ba i någon av de fyra
ämnesgrenarna inom modersmålet och matematik vara väl låg betygsfordran
samt förordade, att två Ba i nämnda ämnesgrenar jämte godkända
betyg i övriga ämnen sattes som minimikrav för intagning.
Vidkommande frågan om inrättande av intagningsnämnder torde man
kunna fråga sig, om dessa icke skulle medföra en större omständlighet än
de nuvarande proven. För de inträdessökande från folkskolan bortfölle visserligen
i regel hela prövningen och ersattes med en enkel skriftlig ansökan,
men för läroverkens del måste intagningsnämnden komma att bliva till
ganska mycket besvär utan att motsvarande fördelar kunde påvisas för
någon part. Den av den sakkunnige angivna motiveringen vore icke ägnad
att övertyga örn behövligheten. Det nuvarande samarbetet mellan avlämnande
och mottagande lärare tänktes ju alltjämt skola bestå. Det vore i
själva verket ganska svårt att inse, varför en så stor apparat som den
föreslagna intagningsnämnden skulle behöva inrättas, örn folkskolebetygen
ensamma skulle fälla utslaget, under det att tidigare en sammanjämkning
av folkskolebetyg och prövningsbetyg varit vanlig och kunnat göras utan
någon nämnd. Anordningen med gemensam intagningsnämnd för flera läroverk
å samma ort ville förbundet bestämt avråda ifrån med hänsyn till den
vidlyftighet, som måste komma att känneteckna en sådan organisation.
Samarbete mellan de olika nämnderna borde dock givetvis etableras vid
behov.
Bland de intagningsnämnden tilldelade uppgifterna vöre det särskilt två,
som syntes förbundet olämpliga. Den ena bestode däri, att nämnden skulle
äga rätt och i viss utsträckning skyldighet att infordra de sökandes skriftliga
prov från folkskolan. Örn folkskolans betyg skulle gälla vid inträdet,
så borde deras riktighet ej underkastas kontroll från läroverkens sida. Den
andra bestode däri, att nämndens ledamöter skulle beredas tillfälle att
närvara vid de muntliga prövningar, som förekomme. Ett sådant förfaringssätt
vore oriktigt. Läroverken skulle komma att mottaga huvudparten
av de intagna på grundval av betyg, avgivna utan någon som helst kontroll
utifrån. Hur egendomligt förefölle det icke då, att läroverkens lärare
ej längre såsom hittills skulle anses kapabla att utan kontroll fran medlemmar
av nämnden betygssätta kunskaperna hos de relativt få prövande.
Förbundet förmenade, att intagningen fullt lika väl kunde som hittills
skötas av rektor vid läroverket i stället för av en otymplig nämnd. Dock
finge erkännas, att nämnden kunde vara av värde vid gallring, då folkskolebetygen
för stora grupper bleve lika.
I fråga örn den ekonomiska sidan av saken torde det vara exempellöst,
att en statlig undervisningsanstalt krävde avgift av inträdesökande, vilket
för övrigt ej överensstämde med tendensen att göra undervisningen billigare
eller helt avgiftsfri. Skulle en avgift dock upptagas, så borde den
emellertid fördelas något så när i proportion till arbetet, som bleve oerhört
olika i läroverk, där 175 lärjungar skulle intagas och i läroverk, där blott
20 intoges. Frågan örn nämndens sekreterare syntes på grund av förbiseende
icke hava blivit löst. Denne komme självfallet att få bära huvud
-
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
pärten av arbetet. Det skulle därför vara i högsta grad orätt, om biträdet
a rektorsexpeditionen utan vidare skulle påläggas skyldighet att fungera
som sekreterare i nämnden och då fullgöra ett ojämförligt mera tidsödande
arbete an det, som hittills krävts för intagningsproceduren, ej blott under
terminen utan även under ferietid.
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening, som i stort
sett biträtt den sakkunniges förslag i fråga örn intagningsförfarandet i läroverken
och betygssättningen i folkskolan, har i sitt yttrande särskilt uppehållit
sig vid den sistnämnda frågan och hemställt, bland annat, att Kungl.
Maj:t måtte i undervisningsplanen för rikets folkskolor åvägabringa nödvändiga
bestämmelser angående enhetlig betygssättning. Centralstyrelsen,
som funnit en höjning av de av den sakkunnige föreslagna betygsfordnngarna
för inträde i läroverk kunna ifrågasättas, har beträffande intagnmgsnämnderna
anfört bland annat:
Centralstyrelsen ville bestämt hävda, att de representanter, som komme
att utses av folkskolestyrelsen, skulle utgöras av i aktiv tjänst varande
lärare i tolkskola. Det av den sakkunnige föreslagna sättet att finansiera
kostnaderna för mtagningsnämnden funne centralstyrelsen i princip synnerhgen
olämpligt, icke minst av sociala skäl, och ville därför hemställa,
att denna del av förslaget icke vunne beaktande. Bestämmelsen om rätt
och skyldighet för nämnden att i tveksamma fall infordra sökandens skrifthga
prestationer under det senaste läsåret kunde saklöst utgå, då detta
förfaringssätt vöre avsett att förekomma endast i undantagsfall och då det
dessutom kunde verka störande och irriterande på skolarbetet. Centrals
yreisen funné det ur psykologisk synpunkt olämpligt, att intagningsnämndens
tern ledamöter skulle vara närvarande vid den i vissa fall förekommande
provningen med barn i tio—tolvårsåldern. Det borde icke vara
nämndens sak att förrätta eller bedöma någon del av själva proven.
Styrelsen för Sveriges folkskollär arf örbund delar den sakkunniges uppfattning,
att den nuvarande proceduren för intagning av elever i läroverkens
första klass icke ger tillfredsställande resultat. Styrelsen har uttalat
den meningen, att folkskolebetygen redan nu väl uthärda en jämförelse
med prövningsbetygen, men är ense med den sakkunnige om alt åtgärder
böra vidtagas för att göra folkskolans betyg ännu mera lämpade som
grundval för bedömning av de inträdessökande. I yttrandet har styrelsen
ingående uppehållit sig vid denna fråga. Styrelsen, som i huvudsak biträtt
den sakkunniges förslag, har beträffande intagningsnämnderna och deras
uppgifter anfört bland annat:
Förbundsstyrelsen anslöte sig till förslaget örn särskild intagningsnämnd
pa leni personer, där folkskolan hade tva representanter. Däremot kunde
förbundsstyrelsen icke godkänna formuleringen »verksamma i folkskolans
tjänst som lärare eller inspektörer». Det torde vara synnerligen betydelsefullt,
att dessa representanter valdes bland de i undervisningsarbetet aktivt
verksamma lärarna. Måhända lade praktiska svårigheter hinder i vägen,
att de utsåges av lärarna själva, vilket annars varit att förorda. Däremot
41
Kungl. May.ts ''proposition Nr 101.
borde de utgöras av en representant från stad eller annat läroverkssamhälle
och en från landsbygden, så att lärarerfarenheten från landsbygdens
skolformer kunde utnyttjas, vilket i detta sammanhang icke torde vara
oviktigt. Det torde vara lämpligare, att statens inspektör, eventuellt domkapitlet
eller skolöverstyrelsen efter inspektörens förord utsåge folkskolans
representanter, än att läroverksortens 1''olkskolestyrelse erhölle denna rätt.
Vidare kunde man tänka sig, att statens inspektör erhölle rätt att närvara
och yttra sig vid nämndens sammanträden. Förslaget, att kostnaderna för
nämnden skulle täckas genom en anmälningsavgift av de inträdessökande,
ville förbundsstyrelsen bestämt avstyrka. Då planer vore å bane att helt
slopa systemet med terminsavgifter vid läroverken, borde ej heller anmälningsavgifter
förekomma, i synnerhet som de senare representerade en relativt
ringa kostnad för statsverket. Likaså ville förbundsstyrelsen bestämt
avråda från den sakkunniges förslag, att intagningsnämnden skulle närvara
vid de prov, som i vissa fall bleve nödvändiga, samt att nämnden
skulle äga rätt att infordra de skriftliga prov, som den sökande utfört i
folkskolan under sista läsåret. Det första förfaringssättet måste nämligen
menligt inverka på provens resultat, och den senare anordningen måste inverka
irriterande på skolarbetet och skulle för övrigt på grund av de skriftliga
arbetenas synnerligen skiftande karaktär bliva av ringa betydelse.
Statskontoret har beträffande de i betänkandet förekommande ekonomiska,
beräkningarna anfört följande:
Då de arbetsuppgifter, vilka skulle handhavas av intagningsnämnd, enligt
statskontorets mening torde få anses ingå bland tjänsteåliggandena för
lärarna vid den läroanstalt, till vilken inträdessökandena anmält sig, syntes
anledning saknas att bereda dessa lärare särskild ersättning för uppdrag att
vara ledamöter i intagningsnämnd. Däremot ville ämbetsverket icke göra
erinran mot att ersättning bereddes de ledamöter i nämnden, vilka representerade
folkskoleväsendet. Omfattningen av den tid, under vilken
nämndens ledamöter skulle tagas i anspråk för hithörande göromål, framginge
icke av betänkandet. Statskontoret föreställde sig emellertid, att,
därest erforderliga sammanställningar och andra mera tidskrävande förberedelser
för den slutliga bedömningen av de inträdessökandes kvalifikationer
vidtoges inom läroanstalten, nämndens sammanträden kunde begränsas
till ett fåtal. Vidare ifrågasatte statskontoret, örn det kunde vara
erforderligt, att folkskolerepresentanterna vore närvarande vid de prövningar,
som — oavsett intagningsnämndernas inrättande — skulle kunna
förekomma. Från dessa utgångspunkter ville det synas statskontoret lämpligast.
att ersättning till sistnämnda ledamöter i intagningsnämnden bestämdes
att utgå med visst belopp för sammanträdesdag, förslagsvis efter
de grunder, som meddelats i kungörelsen den 29 augusti 1921 (nr 517) med
vissa bestämmelser angående kommittéer.
Erforderliga medel för bestridande av dessa ersättningar torde böra anvisas
å riksstaten under åttonde huvudtiteln. Huruvida för finansieringen av
kostnaderna för intagningsnämnderna särskild anmälningsavgift borde uttagas,
syntes statskontoret tveksamt, bland annat med hänsyn till alt, frågan
om avskaffande av terminsavgifterna vid de allmänna läroverken för
närvarande vore under övervägande. Skulle emellertid anmälningsavgifter
komma att uttagas, torde desamma böra tagas till uppbörd å drill budgeten
under inkomsttiteln »Terminsavgifter från läroverken m. m.».
42
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 101.
msntsctafen intagningen av elever i första klassen vid de allmänna läroverken har
sedan gammalt grundats på en med de inträdessökande verkställd inträdesprövning.
Redan våra första läroverksstadgor innehålla bestämmelser i
detta hänseende. Denna metod för sovring bland de inträdessökande har
under lång tid gång efter annan framkallat erinringar. Den kritiska inställningen
till den nuvarande urvalsproceduren kan sägas hava blivit mer
och mer framträdande ju fastare läroverken i organisatoriskt hänseende anknutits
till folkskolan. I samband med 1927 års skolreform var tanken på
att avskaffa inträdesproven föremål för uppmärksamhet, dock utan att vid
detta tillfälle leda till direkta resultat. Övervägandena i frågan hava försvårats
genom bristen på material för bedömande av det nuvarande intagningsförfarandets
förtjänster och brister, och detta torde hava verkat återhållande
på reformsträvandena. I berörda hänseende föreligger nu en utredning,
som kan betraktas som den första mera djupgående undersökningen
på området och som synes möjliggöra ett bestämdare ståndpunktstagande
i ämnet än som tidigare varit möjligt.
Den nuvarande inträdesprövningen har till syfte att utröna, huruvida
den inträdessökande inhämtat det kunskapsmått, som folkskolan avser att
bibringa, samt om den sökande äger förutsättningar för fortsatta studier.
Den nu verkställda undersökningen synes giva vid handen, att fordringarna
för inträde ofta och av skilda orsaker sättas högre än vad som motsvarar
folkskolans lärokurser. Den ådagalägger, att det nu tillämpade intagningsförfarandet
icke kan betraktas som en fullt pålitlig metod för bedömandet
av de inträdessökandes förutsättningar för fortsatta studier, och ger stöd
för antagandet, att de i folkskolan givna betygen vid urvalet bland de inträdessökande
kunna erbjuda en fullt ut lika god ledning som de betyg,
vilka utdelas vid inträdesprövningarna. Av undersökningen framgår även,
att de nuvarande inträdesprövningarna i stort sett ogynnsamt återverka på
arbetsförhållandena inom folkskolan och befrämja uppkomsten av särskilda
preparandkurser, avsedda att förbereda aspiranterna på inträde vid läroverken
för den stundande inträdesprövningen. Utredningsmannen har kommit
till det resultatet, att de vitsord, som de inträdessökande erhålla i folkskolan,
i regel böra kunna läggas till grund för bedömningen, huruvida sökandena
skola vinna inträde i läroverk. De nuvarande inträdesproven skulle i
flertalet fall bortfalla.
I likhet med den sakkunnige och i överensstämmelse med den uppfattning,
som kommit till uttryck i flertalet yttranden över sakkunnigförslaget
och icke minst bland folkskolans och läroverkens lärare, finner jag starka
skäl tala för detta förslag. Det torde icke råda tvivel örn att den uppfattning
örn en inträdessökande, som grundar sig på flera års skolarbete, bör
vara tillförlitligare än den uppfattning, som kan erhållas genom några timmars
förhör i en för den sökande ny och ovan omgivning. Icke minst för
barn från landsbygden, vilka måste inställa sig vid läroverken för att un
-
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
dergå inträdesprövning i en för dem ofta helt främmande miljö, är den
nuvarande ordningen förenad med allvarliga olägenheter av psykologisk
och ekonomisk art. Ett intagningssystem, som har till konsekvens att mellan
folkskola och läroverk inskjutes ett led av preparandkurser, är icke tillfredsställande
och bör enligt min mening icke utan verkligt tvingande skäl
bibehållas. Har folkskolan befunnits lämplig som grundskola för den högre
undervisningen, böra också enligt min uppfattning de vitsord, som utdelas
i folkskolan, kunna godtagas som mätare på folkskolelevernas kunskapsnivå
och förutsättningar för fortsatta studier. Ett realiserande av den sakkunniges
förslag kan alltså betraktas som en följdriktig fortsättning på de under
de senare åren vidtagna skolorganisatoriska åtgärderna och är ägnat att
stärka sambandet mellan folkskolan och läroverken till fördel för båda dessa
skolformer. I motsats till skolöverstyrelsen finner jag en positiv inställning
till sakkunnigförslaget icke vara beroende av vilken ståndpunkt som vid
skilda tillfällen av statsmakterna intages i frågan örn upprättande av parallellavdelningar
vid läroverken. De av överstyrelsen i detta hänseende anförda
synpunkterna, till vilka jag i det följande återkommer, synas mig
tyda på en viss överskattning av prövningsförfarandets betydelse som urvalsinstrument
och av möjligheterna att genom författningsbestämmelser
förbättra detta förfarande.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig böra i princip biträda
föreliggande förslag.
Även i detaljerna synes utredningsmannens förslag kunna i det väsentliga
följas. Då intagningen vid läroverken skall ske på grundval
av vitsorden från folkskolan och både folkskola och läroverk på grund
härav hava intresse av att förfarandet även i enskildheterna fungerar
tillfredsställande, har det synts den sakkunnige lämpligt, att en särskild
för varje läroverk tillsatt intagningsnämnd skall avgöra, vilka av de
sökande som skola godkännas och intagas vid läroverket. Nämnden skulle
bestå av fem ledamöter, av vilka tre skulle representera läroverket och två
folkskolan. Detta förslag, som i stort sett med vissa modifikationer tillstyrkts
i de avgivna yttrandena, torde kunna i huvudsak biträdas. Det
ökade samarbete mellan folkskola och läroverk, som ernås örn sådana nämnder
inrättas, tillmäter jag stor betydelse med hänsyn till folkskolans karaktär
av bottenskola. Ifrågavarande samarbete bör i framtiden ytterligare
stärkas och utvidgas. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela
föreskrifter rörande nämndernas sammansättning och arbetsuppgifter, varför
jag i detta sammanhang icke finner skäl att närmare ingå på dessa spörsmål.
Jag vill endast påpeka, att vissa av de detaljerinringar, som framställts
i remissyttrandena, synts mig befogade. Sålunda böra landsbygdens intressen
vid ledamotsnomineringen vinna beaktande i högre grad än som skulle
bliva fallet vid ett bifall till sakkunnigförslaget i oförändrat skick. Nämndens
ledamöter torde icke böra närvara vid eventuellt förekommande in
-
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
trädesprov, och vägande skäl synas mig jämväl hava anförts för en begränsning
av mandattidens längd.
Jämväl utredningsmannens förslag i vad avser intagningsförfarandets detaljer
i övrigt torde kunna i stort sett tillstyrkas. Vissa skäl synas mig tala
för en höjning av den betygsnivå, som enligt förslaget skulle medföra rätt
att utan särskild prövning erhålla elevplats vid läroverk. Av skäl, som framgå
av vad omedelbart härefter yttras, anser jag mig emellertid icke böra
nu fatta slutlig ståndpunkt i denna fråga eller beträffande detaljerna i
övrigt i det föreliggande förslaget.
Det är uppenbart och har också av den sakkunnige betonats, att ett genomförande
av förslaget ställer relativt större krav på tillförlitligheten hos
de i folkskolan tillämpade betygsnormerna och meddelade vitsorden än tidigare
varit fallet. Utredningsmannen har med instämmande av vederbörande
remissinstanser kommit till den uppfattningen, att förhållandena
i detta hänseende icke för närvarande äro helt tillfredsställande och
har framlagt förslag till åtgärder i syfte att ernå en jämnare och tillförlitligare
betygsstandard i folkskolan. Även oavsett den omläggning av intagningsförfarandet
vid de allmänna läroverken, som här är på tal, synes det
mig önskvärt, att berörda spörsmål göres till föremål för närmare omprövning,
och det är min avsikt att inom den närmaste framtiden på
grundval av utredningsmannens i ämnet framlagda förslag underställa
Kungl. Majit frågan örn åtgärder för reformering av betygssättningen i
folkskolan. I likhet med utredningsmannen utgår jag från att det icke är
tillrådligt att, intian åtgärder i detta hänseende vidtagits och dessa åtgärder
avsatt patagbara resultat, genomföra en definitiv omläggning av
intagningsförfarandet.
Däremot finner jag de förhållanden, som nyss berörts, icke utgöra hinder
för att ett intagningsförfarande, tillrättalagt efter de i det föregående
angivna riktlinjerna, i begränsad omfattning genomföres redan nu i avsikt
att erhålla erfarenheter rörande det nya systemets lämplighet i det hela och
i fråga om vissa detaljer. Nackdelarna med den nuvarande betygssättningen
i folkskolan böra enligt min mening icke överdrivas — i detta avseende
lägger jag vikt vid utredningsmannens på omfattande undersökningar
grundade uppfattning, att de nuvarande folkskolebetygen kunna
i urvalshänseende väl mäta sig med prövningsbetygen — och det bör jämväl
beaktas, att möjligheter erbjuda sig att vid ett partiellt genomförande
av det ändrade intagningsförfarandet skapa vissa korrektiv mot eventuellt
förekommande ojämnheter i betygssättningen vid de folkskolor, vilkas elever
komma i fråga för intagning enligt det nya systemet. Detta kan ske
exempelvis genom att låta intagningsnämnderna noggrannare än eljest
skulle varit fallet förskaffa sig kännedom örn de förhållanden, som påverka
intagningsresultatet.
Med ledning av de erfarenheter, som vinnas vid ifrågavarande partiella
45
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 101.
omdaning av intagningsförfarandet, bör framdeles ställning tagas till lämpligheten
av att som en generell anordning för alla de läroanstalter, varom
här är fråga, föreskriva ett intagningsförfarande av i det föregående antydd
art. En uppfattning örn åtgärdernas betydelse i urvalshänseende torde
kunna ernås redan efter ett eller annat år och en uppfattning örn deras
återverkan på arbetsförhållandena i folkskolan om två ä tre år.
I detta sammanhang må erinras, att skolöverstyrelsen i sitt yttrande
uppehållit sig vid frågan örn de ifrågasatta åtgärdernas inverkan på elevfrekvensen
vid läroverken och från vissa utgångspunkter kommit till den
uppfattningen, att antalet parallellavdelningar vid läroverken skulle behöva
avsevärt ökas, om det nya intagningsförfarandet bleve regel. Såvitt
jag kan bedöma är den befarade ansvällningen av läroverksorganisationen
i hög grad beroende av vilka minimif or dringar i betygshänseende, som uppställas
som villkor för att inträdessökande skall utan särskild prövning
vinna inträde i läroverk. Överstyrelsens beräkningar rörande ökningen av
antalet parallellavdelningar vila också på förutsättningen, att nuvarande
praxis i fråga örn upprättande av nya parallellavdelningar bibehålies orubbad.
Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit saknar jag anledning
att närmare ingå på den av överstyrelsen berörda frågan. Jag vill
emellertid framhålla lämpligheten, icke minst ur de nu berörda synpunkterna,
av att de av mig förordade partiella anordningarna komma till stånd,
och vill även betona önskvärdheten av att denna verksamhet anordnas på
så sätt, att en uppfattning erhålles om huru exempelvis elevtillströmningen
påverkas av beskaffenheten av de betygskvalifikationer, som uppställas
som villkor för prövningsfritt inträde vid läroverk. Vid vissa av de läroanstalter,
vid vilka försök anordnas, torde böra som minimifordran för prövningsfritt
inträde gälla förslagsvis den av utredningsmannen angivna betygsnivån,
vid andra läroanstalter den av skolöverstyrelsen ifrågasatta
och vid åter andra den av en reservant inom överstyrelsen förordade. Någon
modifikation i de nu gällande grunderna för uppdelning av klass i parallellavdelningar
anser jag mig icke böra ifrågasätta.
Det torde vara tillfyllest, om ändrat intagningsförfarande under budgetåret
1939/40 kommer till stånd vid högst 25 allmänna läroverk. Det är
önskvärt, att sådana anordningar vidtagas även vid kommunala flickskolor,
kommunala mellanskolor och praktiska mellanskolor, och jag föreslår fördenskull,
att så under nästa budgetår sker vid fyra kommunala flickskolor,
tre kommunala mellanskolor och en praktisk mellanskola. Det bör ankomma
på Kungl. Maj:t att efter förslag av skolöverstyrelsen bestämma,
vilka skolor som skola tagas i anspråk för berörda ändamål. Härvid bör
givetvis tillses, att skolor av olika storlek och karaktär utnyttjas.
Därest de av mig nu framförda synpunkterna vinna Kungl. Maj:ts gillande,
torde ärendet redan nu böra underställas riksdagen, närmast av
den anledningen, att medel erfordras till täckande av kostnaderna för in
-
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 101.
tagningsnämndernas verksamhet. I likhet med den sakkunnige anser jag,
att särskild ersättning bör utgå till nämndens samtliga ledamöter, alldenstund
en del av arbetet kan behöva utföras under ferierna. Den sakkunnige
anser, att ersättningen bör utgå i form av årsarvode. Med hänsyn
till den skiftande arbetsbörda, som kommer att åvila olika nämnder, har
jag i likhet med statskontoret övertygats om lämpligheten av att ersättningen
utgår enligt de grunder, som meddelats i kungörelsen den 29 augusti
1921 (nr 517) med vissa bestämmelser angående kommittéer, alltså med
visst belopp för sammanträdesdag. Det arbete, som kommer att åvila
nämnderna, synes även under de första åren i regel icke bliva av vidlyftigare
beskaffenhet än att det bör kunna utföras vid ett enda eller ett fåtal
sammanträden, detta dock under förutsättning att det förberedande arbetet
verkställes genom försorg av rektor i dennes egenskap av nämndens ordförande.
För detta arbete synes rektor icke böra tillerkännas särskild ersättning.
Jag förutsätter, att till nämndens ledamöter i förekommande fall
utgå, jämväl ersättning för mistade löneförmåner och reseersättning enligt
de grunder, som angivits i berörda kungörelse. Medel till ersättning till
sekreterare synas mig icke böra ställas till förfogande.
I likhet med skolöverstyrelsen och i viss mån även statskontoret anser
jag mig icke kunna tillstyrka, att kostnaderna för nämndernas verksamhet
bestridas medelst anmälningsavgifter. Att ålägga de elever, som
söka inträde vid de läroverk och andra läroanstalter, vid vilka det av
mig tillstyrkta intagningsförfarandet skall till en början anordnas, sådana
avgifter, vilka däremot icke skulle uttagas vid andra läroanstalter,
synes vara obilligt. Ifrågavarande kostnader böra lämpligen täckas medelst
statsmedel. Under förutsättning att varje intagningsnämnd kommer att
bestå av fem ledamöter och under antagande att i genomsnitt två sammanträden
per år erfordras för varje nämnd, kunna arvodeskostnaderna uppskattas
till sammanlagt högst omkring 4,000 kronor. Härtill böra läggas
eventuellt ifrågakommande kostnader för reseersättningar och avstådda
löneförmåner. Sannolikheten talar för att dessa kostnader kunna jämte arvodeskostnaderna
rymmas inom ramen av ett anslag av 10,000 kronor.
Lämpligen bör detta anslag anvisas såsom reservationsanslag och benämnas
Intagningsnämnder vid vissa allmänna läroverk m. fl. läroanstalter.
Såsom av den sakkunniges utredning framgår, innesluter den föreliggande
frågan åtskilliga detaljproblem av beskaffenhet att falla under Kungl.
Maurts bestämmande. Därest riksdagen anvisar nyssnämnda anslag, torde
Kungl. Majit framdeles på förslag av skolöverstyrelsen böra meddela föreskrifter
i ämnet. Därvid bör jämväl beaktas, att vissa särskilda anordningar
påkallas, om det nya intagningsförfarandet befinnes böra tillämpas
redan vid närmast stundande elevintagning och alltså icke först vid den
elevintagning, som skall äga rum nästa år.
47
Kungl. Majda proposition Nr 101.
I jämförelse med det i årets statsverksproposition framställda preliminära
förslaget innebär vad jag i det föregående förordat den ändringen, att i
stället för ett obetecknat anslag å 10,000 kronor till Allmänna läroverken:
Intagningsnämnder för budgetåret 1939/40 skulle anvisas ett reservationsanslag
av samma storlek till Intagningsnämnder vid vissa allmänna läroverk
m. fl. läroanstalter.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen
att till Intagningsnämnder vid vissa allmänna läroverk
m. fl. läroanstalter för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag
av ...................... kronor 10,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lennart Häggqvist.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1939:244 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till intagningsnämnder vid vissa allmänna läroverk m. fl. läroanstalter. s. 7 i texten
- SU 1939:138 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till intagning snämnder vid vissa allmänna läroverk m. fl. läroanstalter jämte i ämnet väckta s. 1 i texten