Sök i Ratio Lex

Angående skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn

1939-02-03 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:103, Angående skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 103.

1

Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående skyddsläkemedel

åt vissa kvinnor och barn; given Stockholms

slott den 3 februari 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de

förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 3 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 156, har Kungl.

Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, till skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn för budgetåret

1939/40 beräkna ett förslagsanslag av 150,000 kronor.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga denna fråga.

Befolkning skommissionens förslag.

Befolkningskommissionen föreslår i sitt den 31 januari 1938 avgivna betänkande

i näringsfrågan (statens off. utredn. 1938: 6) vissa åtgärder till

höjande av det svenska folkets näringsstandard. De föreslagna åtgärderna äro

av följande innebörd:

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 saini. Nr 103. 147 sa 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mattis proposition nr 1<)3.

1) att vid av läkare konstaterat behov vissa skyddsfödoämnen och läkemedel

(vitamin- och mineralämnesrika sådana) skola tillhandahållas havande

och ammande kvinnor samt spädbarn och barn i förskoleåldern; läkemedlen

skulle därjämte i motsvarande fall utdelas till skolbarn;

2) att skolbarnen varje skoldag på det allmännas bekostnad skola erhålla

en efter vissa näringshygieniska regler sammansatt skolmåltid; denna anordning

skulle till en början endast gälla en femtedel av barnen i folk- och fortsättningsskolorna;

verksamhetens fortsatta utveckling skulle bliva beroende

av en avvägning mellan behov och finansiella resurser;

3) att frågan örn beviljandet av prisrabatter å viktigare skyddsfödoämnen

åt familjer med barn snarast upptages till utredning; riktlinjer för en sådan

utredning hava av kommissionen utarbetats;

4) att det allmänna skall medverka till en effektivisering av undervisningsoch

upplysningsarbetet i näringsfrågan enligt vissa av kommissionen angivna

riktlinjer, vilka böra upptagas till övervägande vid en fortsatt utredning.

Befolkningskommissionen anför i anslutning härtill bland annat följande.

Förslagen borde bedömas ur den synpunkten, att de vore avsedda att såsom

delar av ett helt inbördes komplettera varandra. Skolmåltiden kunde rent

distributionsmässigt sägas utgöra den form för hjälp till förbättrande av

näringsstandarden, som lättast gåves en fullt rationell karaktär, då den kunde

direkt infogas i den bestående skolorganisationen. Men denna hjälpform vore

enligt kommissionens mening icke ensam tillräcklig, eftersom det endast vore

barnen i skolåldern, som därigenom nåddes.

Hedan före denna ålder kunde barnen hava tagit skada på grund av felnäring,

och av denna anledning vore det av örn möjligt ännu större betydelse,

att förekommande näringsbrister på foster-, spädbarns- och småbarnsstadiet i

görligaste mån förebyggdes och botades. Genom det första av nu angivna

förslag skulle dylika näringsbrister kunna förebyggas eller hävas, i den män

behov därav framträdde vid medicinsk undersökning. Motsvarande åtgärder

skulle även företagas i fråga örn skolbarn i de fall, då vid läkarundersökning

befunnes, att näringsbristerna blivit av så allvarlig natur, att den hjälp, som

lämnades genom skolbespisningen icke vore tillfyllest. I den mån dessa åtgärder

bomme redan havande och ammande kvinnor till godo, borde de bidraga

till att skapa sundare och lyckligare familje- och hemförhållanden samt

vidare till att förhindra sådan kraftnedsättning i samband med barnsbörd,

som även kunde föranleda, att icke flera barn föddes.

Icke ens med denna komplettering tedde sig emellertid de föreslagna åtgärderna

tillräckliga. Erinras borde således, att nämnda åtgärder för att nå

full effekt borde hava karaktären av förebyggande åtgärder. De borde alltså

insättas redan vid en tidpunkt, då det ofta icke vore möjligt att genom medicinsk

undersökning av människorna själva konstatera förekomst av näringsbrist.

Allmänt taget talade den förebyggande synpunkten för att de genom

kravet på av läkare konstaterat behov strängt begränsade åtgärderna enligt

det första förslaget fullständigades genom mera vitt syftande åtgärder, motiverade

av det omdöme örn risk för skador, man erhållit genom verkställda

undersökningar av kostens sammansättning i olika socialklasser och familjetyper

samt vederbörandes levnadsförhållanden. Blott genom en sådan utsträckning

av hjälpen nådde verksamheten en omfattning, som kunde säkra

en högre verkningsgrad i det förebyggande syftet. Till denna förebyggande

synpunkt komrne dessutom den redovisade botande. Avsevärd tid måste narn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 10U.

ligen förflyta innan alla barn inom eller under skolåldern komme under den

avsedda hälsokontrollen. Det vore vidare enligt kommissionens mening önskvärt,

att hjälpen starkare graderades efter barnantalet, än vad som med de

båda förut nämnda åtgärderna vore möjligt.

Av dessa skäl borde enligt det tredje förslaget övervägas, huruvida icke,

särskilt åt barnrika familjer, borde utgå vissa speciella prisrabatter å viktigare

skyddsfödoämnen. Dessa rabatter skulle även motiveras av det skalet,

att man med hänsyn till den överhängande faran för omfattande framtida

överproduktion inom jordbruket knappast i längden syntes kunna hålla jordbruksprodukternas

priser och jordbrukets räntabilitet uppe på önskad nivå,

därest icke särskilda anordningar vidtoges för åstadkommande av stegrad

efterfrågan på livsmedel i sådana fall, då efterfrågan kunde antagas vara i

särskild grad priskänslig. . .

Det fjärde förslaget motiverades av att förefintliga närings brister i stor utsträckning

berodde på bristande näringshygienisk upplysning.

Jag upptager nu till närmare övervägande befolkningslcommissionens först

antydda, i betänkandet under kap. Yl utvecklade förslag rörande tillhandahållande

av skyddsfödoämnen samt vitamin- och mineralämnesrika läkemedel

vid av läkare konstaterat behov hos havande och ammande kvinnor samt barn

i spädbarns-, förskole- och skolåldern.

Befolkningskommissionen redogör till en början närmare för de hälsoskador,

som kunna, uppstå hos nu ifrågavarande kvinnor och barn till

följd av näringsbrister. Kommissionen framhåller härvid, att de

kvantitativa och kvalitativa brister, som förefinnas beträffande näringen, äro

i särskild grad skadliga för hälsotillståndet och utvecklingen under i synnerhet

de tidigaste barnaåren. De hälsorisker, som havande och ammande kvinnor

utsättas för, inverka sannolikt väsentligt på de ammade barnen och möjligen

även på fÖstren. Kommissionen anför vidare:

Vid mottagningen för mödrar, spädbarn, småbarn och skolbarn iakttoge

läkaren icke som undantag utan som regel hos en del av de undersökta personerna

sjukliga rubbningar, vilka orsakats av en icke fullvärdig kost. Bland

sådana rubbningar finge särskilt framhållas blodbrist och engelska sjukan,

vilka dels själva som en väsentlig orsak hade brister i kosten, dels i sin ordning

gåve upphov till fortsatta rubbningar t. ex. i form av nedsatt motståndskraft

mot infektioner och dylikt. Dessa senare förvärrade sedan ofta ytterligare

grundåkomman.

I vårt relativt solfattiga och i vissa delar av landet stränga klimat med åtföljande

svårighet för utevistelse, särskilt för de späda och små barnen, vöre

stora grupper av barn, i synnerhet vintertiden, även vid i övrigt fullvärdig

kost under alla förhållanden i behov av särskild vitamin- och i viss utsträckning

även mineralämnestillförsel för att undgå nämnda åkommor. Detta gällde

sålunda alla för tidigt födda barn, vidare i varje fall ett stort antal barn under

avvänjningsperioden samt, försiktigt uttryckt, flertalet barn, som icke uppföddes

med modersmjölk.

Betydelsen av, att ingenting försummades ifråga örn späd- och småbarnens

behov av näringsämnen, framginge bland annat därav, att verkningarna av

skador, som uppkomme genom ett eftersättande av dessa behov, kunde sträcka

sig långt fram i tiden. Sålunda kunde en naturlig förlossning försvåras eller

rent av omöjliggöras genom utav bristfälliga näringsförhållanden under den

tidigaste barndomen hos kvinnan förorsakade rachitiska förändringar i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 103.

bäckenet. I samma mån som av bristfällig näring beroende sjukdomar icke

kunnat förhindras, stegrades givetvis betydelsen av deras rättidiga botande

genom en riktig kost samt vitamin- och mineralämnestillförsel medelst därför

lämpade läkemedel.

Yad mödrarna beträffade, ställde såväl havandeskapet som amningen betydande

krav på den kvinnliga organismen. Även för dem kunde särskild vitamin-

och mineralämnestillförsel utöver kosten vara nödvändig för att förhindra

i första hand blodbrist, möjligen även utbredd tandkaries och även andra

sjukliga symtom. Enligt under senare år företagna undersökningar förorsakades

den barnsängsfeber, som hade ansvaret för en icke ringa del av barnsängsdödligheten,

ej sällan av en s. k. hämatogen infektion från en förhandenvarande

eller avlupen svalginfektion. Då motståndskraften mot smitta och

särskilt mot slemhinneinfektioner samt dessas begränsning till utgångspunkten

säkerligen till icke ringa del vore avhängig av näringstillståndet, underströkes

ytterligare födans betydelse för den havande kvinnan.

Yikten av en på allt sätt fullvärdig näring för havande kvinnor och digivande

mödrar för att i görligaste mån undgå sjukdomstillstånd anser befolkningskommissionen

icke behöva ytterligare framhävas. Självfallet äro snabba,

kraftiga åtgärder såväl beträffande kost som nyssnämnda läkemedel av, örn

möjligt, ännu större vikt vid redan utbruten sjukdom för att förhindra ytterligare

förstörelse och svårare följder. Kommissionen anför vidare:

Brister i näringstillförseln under havandeskaps- och amningstiden vore

emellertid av betydelse ej blott för kvinnans egen hälsa och välbefinnande.

Även för fostrets utveckling och vidare öde kunde den havande kvinnans kost

vara av betydelse, låt vara att andra faktorer där sannolikt spelade en i regel

större roll. Brister i näringen kunde sålunda i vissa fall leda till havandeskapets

avbrytande eller dödföddbörd.

Vidare syntes numera få anses konstaterat, att brister i kosten hos modern

kunde giva anledning till medfödd svaghet och dålig utveckling hos barnet

samt vara anledning till en ökad s. k. tidigdödlighet. Brister i näringstillförseln

under havandeskapet kunde även medföra en långsam förlossning med

de ökade risker, som därav kunde följa både för moder och barn.

Ett tydligt indicium på levnadsförhållandenas betydelse för dödligheten

bland spädbarnen erbjuder — framhåller kommissionen fortsättningsvis _

vissa undersökningar rörande dödligheten i olika inkomstklasser för under

åren 1918—1922 födda spädbarn i Stockholm med förorter. I följande tablå

meddelas en sammanfattning av ifrågavarande undersökningsresultat.

Fann

Ijer, där faderns inkomst var

(kronor)

Samtliga

inkomst- j

under

4,000

4,000—

6,000

6,000-

10,000

10,000

och däröver

grupper

Under första levnadsåret avlidna barn

per 1,000 barn i åldern under 1 år. .

48.9

38.3

31.9

14.3

36.7

därav: avlidna under första levnads- mänaden................

24.o

15.i

19.7

11.4

18.0

avlidna under 2—12 levnads- månaderna................

24.9

23.ä

12.s

2.9

1

18.7 j

Dödfödda barn per 1,000 levande födda

17.5

15.8

lS.o

8.3

15.1

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 103.

Tablån utvisar — antör kommissionen — i första hand, att hälften av spädbarnsdödligheten

— d. v. s. av dödligheten under det första levnadsåret

faller på den första levnadsmånaden, av vilken tidsperiod redan de två första

veckorna svara för icke mindre än en tredjedel av hela dödligheten under

första levnadsåret.

Ett vidare studium av tablån visar emellertid, att spädbarnsdödligheten i

den lägsta inkomstklassen var mer än tre gånger större än i den högsta. Särskilt

anmärkningsvärt är, att denna skillnad visar sig vara speciellt utpräglad

ifråga örn dödligheten i den andra till och med den tolfte levnadsmånaden;

härvidlag var nämligen dödligheten nästan tio gånger högre i den lägsta

inkomstklassen än i den högsta. Detta förhållande stärker enligt kommissionens

uppfattning intrycket av att spädbarnsdödligheten åtminstone icke

väsentligen utgör någon biologiskt nödvändig företeelse, utan att den i första

hand är beroende av moderns levnadsbetingelser och barnets omvårdnad.

Kommissionen yttrar vidare:

Även den omständigheten, att dödligheten i första levnadsåret vore bortåt

50 procent högre bland utomäktenskapliga barn (65.7 per 1,000 år 1934) än

bland barn inom äktenskapet (44.0 procent), kunde i viss mån anses ytterligare

bestyrka denna uppfattning, enär det vore känt, att dessa barn och deras

mödrar i allmänhet levde under svårare ekonomiska villkor. I Stockholm

vore ungefär en femtedel av alla årligen födda barn utomäktenskapliga; av

de spädbarn som avledo under de sex första levnadsmånaderna, vore en tredjedel

födda utom äktenskapet.

Räknat i absoluta tal doge numera i Sverige årligen omkring 4,000 barn

före det första levnadsårets utgång, vilket vore betydligt mera än hela det

sammanlagda antalet i åldersgrupperna 1—15 år avlidna (cirka 2,500). Beräknat

per 1,000 barn i åldern under ett år bleve siffran (år 1934) 47.2. Utginge man

ifrån såsom ett önskemål, att detta tal borde kunna reduceras ned till den

nivå, som framträdde inom den högsta inkomstklassen enligt den här citerade

undersökningen för Stockholm år 1918—1922 — ett önskemål som på något

längre sikt icke borde vara helt ouppnåeligt, allrahelst som enligt sakkunniga

barnläkares utsago även inom denna inkomstklass understundom oförstånd

visades i spädbarnens vård — skulle detta innebära, att antalet årligen avlidna

spädbarn skulle kunna minskas med bortåt 3,000. Antagandet att dessa spädbarn,

som sålunda borde kunna räddas till livet, skulle representera ett genomsnittligt

sämre arvsbiologiskt urval än de övriga, hade dittills icke kunnat

bestyrkas genom vetenskapliga undersökningar.

Kommissionen anser därjämte, att genom förbättrad omvårdnad av mödrarna

antalet spontana aborter och dödföddbörder icke obetydligt borde kunna

reduceras. Av förenämnda tablå framgår, att frekvensen av dödfödda barn var

ungefär dubbelt så hög i den lägsta inkomstklassen som i den högsta. Minimisiffran

— 8.8 dödfödda per 1,000 levande födda — var vidare ungefär tre

gånger lägre än det allmänna genomsnittet för hela landet under senare år,

vilket utgjort omkring 27 per 1,000 levande födda barn. Då antalet dödfödda

barn under senare år uppgått till omkring 2,300, skulle sålunda en reduktion

av detta tal med minst 1,500 barn vara tänkbar. Även bortsett från den

möjliga minskningen av spontana aborter skulle alltså enligt kommissionens

förmenande omkring 4,500 barn årligen kunna räddas till livet. Med dessa

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 108.

uppskattningar har kommissionen givetvis endast avsett att angiva den ungefärliga

storleksordningen av det antal liv, som skulle kunna bevaras. Kommissionen

anför härefter:

De nyss angivna övernormala dödstalen inom fattigare befolkningslager

vöre givetvis icke enbart betingade av näringsförhållandena utan berodde

dessutom av ett flertal andra faktorer. Inom de fattigare klasserna framträdde

sålunda de sämsta bostadsförhållandena. Omvårdnaden av spädbarnen bleve

också där sämre dels på grund av lägre grad av upplysning i dithörande

frågor, dels därför att mödrarna vore mera arbetstyngda och hade mindre

arbetshjälp. I de fattigare inkomstlagren stöde vidare överhuvud taget den

allmänna hygienen på en lägre nivå, vartill komme, att läkarkonsultationer

här alltjämt vore väsentligt mindre vanliga än i de mera bemedlade klasserna.

Särskilt i fråga örn landsbygdens fattigare befolkning syntes dylika förhållanden

hava stor betydelse för spädbarnsdödligheten. Det vore dessutom

att märka, att speciellt sjukliga föräldrar ofta just på grund av sin sjuklighet

nedsjunkit i de lägre inkomstklasserna. Orsakssammanhanget vore

med andra ord icke helt och hållet enkelriktat på så sätt, att det uteslutande

skulle vara de av låg inkomst vållade bristerna i näringsstandard, bostadsstandard

eller allmän hygien, sorn åstadkommer den högre sjukligheten, och

dödligheten, utan det kunde till någon del också vara så, att det tvärtom

vöre levnadsstandarden, som betingades av hälsotillståndet.

Allt detta motsade emellertid icke, att näringsförhållandena dock finge

antagas spela en i många enskilda fall synnerligen betydelsefull roll i dessa

sammanhang. I arbetet att uppnå en enligt kommissionens mening möjlig avsevärd

reduktion i antalet årligen avlidna spädbarn finge därför en förbättring

av näringstillståndet för havande och ammande kvinnor samt för spädbarnen

själva ingå såsom ett viktigt led.

Yad här är sagt örn spädbarnens dödlighet gäller — framhåller kommissionen

— även om småbarnens dödlighet och sjuklighet. Dödligheten under

småbarnsåldern är visserligen så mycket lägre än spädbarnsdödligheten, att

siffrorna för under andra aret döda barn, ehuru i och för sig höga nog, i

jämförelse med spädbarnsdödligheten kunna synas små. Men även örn småbarnen,

då de stå på bristfällig kost, hava en större motståndskraft mot olika

skador och oftare än spädbarnen övervinna sådana skador, vilka därför för

deras del sällan få ödesdigra följder, reagera de dock med allehanda tecken

å ohälsa. Kommissionen anför härom:

Dessa barn mellan spädbarns- och skolåldern vore till den grad försummade

i den offentliga barnavården, att man icke ens underkastat dem några

mera omfattande direkta undersökningar; man hade därför särskild anledning

att i fråga örn dessa »förskolebarn» tala örn »den försummade åldern».

Det förhållandet, att det sålunda åtminstone hittills knappast förelegat

några på ett stort statistiskt material grundade direkta vittnesbörd örn omfattande

hälsobrister för just dessa barn, kunde emellertid, såsom förut

framhållits, icke anses ådagalägga, att de, till skillnad mot spädbarnen och

skolbarnen, skulle representera en särskild »hälsoålder».

Mot ett dylikt antagande talade resultaten av de undersökningar, som på

skilda håll i vårt land gjorts av folkskolebarnen vid inträde i skolan. Dessa

undersökningar — som för närvarande berörde 28 procent av landsbygdens

och 62 procent av städernas folkskolor — hade enstämmigt uppvisat, hurusom

ett icke ringa antal av dessa 6- och 7-åringar företedde ofta bestående men,

sorn finge föras tillbaka till en oriktig uppfödning. Det kunde givetvis icke

förutsättas, att ifrågavarande hälsobrister skulle hava uppstått just vid in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

<

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

trädet i skolan, utan de finge anses hava förvärvats under föregående utvecklingsstadier,

det vill säga antingen under fosterstadiet och spädbarnsstadiet,

varvid de under de följande åren förvärrats eller åtminstone icke

läkts i den utsträckning, som vid ett näringshygieniskt mera tillfredsställande

kosthåll varit möjligt, eller också under de egentliga förskoleåren.

Yad härefter angår frågan örn de erforderliga skyddsfö doämne

na och läkemedlen framhåller kommissionen, att det för att

förebygga eller häva nu ifrågavarande, genom läkarundersökning konstaterade

näringsbrister först och främst är erforderligt, att vederbörande mödrar och

barn erhålla ökade mängder av skyddsfödoämnen. Kommissionen tillägger:

I vissa fall bland annat när symtom på bristsjukdom vöre mera utpräglade,

måste läkningen påskyndas genom intagande av speciella läkemedel, vilka i

koncentrerad form innehölle i respektive fall erforderliga ämnen (vitaminer

av olika slag och mineralämnen). Vissa av dessa läkemedel borde tagas

regelbundet av alla personer, som hade särskilt stort behov därav. Detta

gällde t. ex. för många havande och ammande kvinnor, vilka under den

mörka årstiden hade behov av fiskolja eller fiskoljepreparat; dessa preparat

innehölle i främsta rummet A- och D-vitaminer. Gjorda undersökningar

framhävde betydelsen av en sådan tillförsel för mödrar både under graviditet

och efter förlossning. I vissa fall erfordrades sådana läkemedel, som innehölle

C-vitamin (ascorbinsyra), järn, kalk, fosfor och jod. Det motsvarande gällde

vissa spädbarn, särskilt de spädbarn, som icke uppföddes med modersmjölk.

Behovet av tillskott utöver kosten i form av läkemedel berodde dels på rubbningens

grad och dels i vissa fall pa individuella förhållanden hos personen

i fråga. Det syntes vara en allmänt omfattad mening, till .vilken även kommissionen

ville ansluta sig, att till förebyggande av näringsbrister i första hand

skyddsfödoämnen borde användas och först i andra hand speciella läkemedel.

Kommissionen ville särskilt framhålla, att ett behov av extra tillförsel av Cvitamin

ofta kunde tillgodoses på den förra vägen; svårare vore detta örn t. ex.

brist förelåge av D-vitamin eller jod.

Vidkommande den grundläggande förutsättningen för

hjälpens utgående anför kommissionen, att de hälsofaror på grund

av bristfällig näring, som kommissionen belyst ur medicinska synpunkter,

självfallet hava en mycket betydelsefull social och ekonomisk sida. I själva

verket är det ej möjligt att avskilja den medicinska synpunkten från den

sociala. Till stor del är det nämligen kvinnor och barn, tillhörande de fattigare

klasserna, vilka komma att tillfogas hälsoskador pa grund av bristfällig

näring. Ur denna synpunkt kunde det enligt kommissionens förmenande vara

näraliggande att giva det allmännas hjälpåtgärder till säkrande av mödrars

och barns näringsstandard en i själva dess anordning direkt markerad social

karaktär genom att göra hjälpens utgående begränsad av enbart förhandenvaron

av viss låg inkomststandard. Kommissionen anför likväl:

Befolkningskommissionen hade emellertid efter ingående överväganden valt

att i stället låta hjälpens utgående bliva beroende av ett av läkare vid medicinsk

undersökning konstaterat behov. Härigenom hade verksamheten direkt

kunnat inordnas i samhällets hälsovård, närmast såsom ett led i den folebyggande

mödra- och barnavården. Då de institutioner, som uppbure denna

verksamhet, huvudsakligen besöktes av blott de mindre bemedlade klassernas

mödrar och då, såsom nämnts, det i varje fall framför allt vöre dessa, som

vid undersökning visade behov av ytterligare näringstillförsel, hade — aven

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr loij.

utan införandet av inkomstgräns, vilket vore en särskild fråga — den sociala

synpunkten likväl redan vunnit beaktande, så långt som ett medicinskt behov

förelåge jämsides med det sociala.

o Det hade givetvis för kommissionen varit uppenbart, att, då hjälpens utgående

gjorts beroende av förhandenvaron av ett på medicinska grunder konstaterat

behov, så hade därmed en stark begränsning av verksamheten genomförts,

vilket ur vissa synpunkter kunde framstå såsom en svaghet i förslaget.

Det syntes således hava framgått redan av det föregående, att ett dylikt behov

vanligen blott kunde konstateras föreligga, dels då hälsoskada på grund av

bristfällig näring redan framträtt, dels ock mera allmänt hos havande kvinnor,

ammande mödrar och vissa grupper av spädbarn. I den rent förebyggande

hälsovården av småbarnen och skolbarnen syntes denna hjälpform på grund

av ifrågavarande begränsning blott bliva av mindre betydelse, åtminstone intill

dess den medicinska forskningen på hithörande område hunnit längre,

än den hittills gjort.

Kommissionen ville emellertid här påminna örn, att för skolbarnen anordnandet

av en allmän skolmåltid enligt kommissionens förslag i det väsentliga

måste sägas fylla önskemålet örn förebyggande näringsåtgärder för denna

barnaålders del. I fråga örn skolbarnen syntes det därför vara tillfyllest att

därutöver medgiva tilldelning av vitamin- och mineralämnesrika läkemedel

blott vid framträdande och på medicinska grunder konstaterbart behov, närmast

då hälsoskada yppade sig.

För den genom kravet på av tjänsteläkare konstaterat behov genomförda

begränsningen talade vidare, att, såsom redan påpekats, verksamheten därigenom

kunnat omedelbart inordnas i samhällets förebyggande mödra- och

barnavård. Genom att hjälpen så anknutits till en läkarordination, vunnes de

bästa garantier, att den bomme att ej blott få en ekonomisk och direkt näringsfysiologisk

utan därjämte en hälsofostrande betydelse. Det borde till slut

anföras, att, även örn kravet på medicinskt konstaterat behov allmänt taget

utgjorde en begränsning av verksamheten, så innebure verksamhetens överlämnade

till vårdcentralernas och -stationernas läkare, att hjälpen i varje särskilt

fall kunde såväl kvantitativt som kvalitativt på ett fullt ändamålsenligt

sätt anpassas efter patientens individuella, med konstitution, arbetsförhållanden

och övriga sociala omständigheter varierade behov.

På grund av behovet av en sådan anpassning efter de individuella förhållandena

och även med hänsyn till den pågående snabba utvecklingen inom

den medicinska vetenskapen ansåge kommissionen det oriktigt att i en kommande

författning söka angiva arten och mängden av de näringsmedel, som

kunde komma i fråga. De föreskrifter härutinnan, som kunde befinnas erforderliga,

syntes lämpligen kunna utfärdas av medicinalstyrelsen. Härigenom

vunnes, att dessa föreskrifter lättare kunde tid efter annan ändras, i den mån

som detta motiverades _ av inom denna verksamhet vunna praktiska erfarenheter

eller av nya medicinska rön och framsteg.

Härefter övergår kommissionen till behandling av spörsmålet rörande d e

institutioner, som böra anförtros den ifrågasatta

verksamheten. Kommissionen har därvid först erinrat örn att det för

närvarande existerar vissa enskilda institutioner, vilka till någon del arbeta

för ifrågavarande ändamål. Kommissionen anför härom bland annat:

De alltsedan början av 1900-talet i vissa städer efter franskt mönster organiserade

s. k. mjölkdropparna, vilka utgjordes av särskilda föreningar, stim

stundom åtnjöte kommunalt understöd, hade sålunda, speciellt i fråga örn

flaskbarn, haft mjölkutdelning på sitt program. Under senare år hade man

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 103.

allmänt sökt övergå från direkt mj ölutskänkning till utlämning av anvisningar

å lämpliga försäljningsställen, varjämte understöd i olika former lämnats till

ammande mödrar — detta bland annat för att motverka, att hjälpen icke

uppmuntrade till alltför tidigt avbrytande av digivningen (ampremier).

Vid sidan av denna verksamhet hade mjölkdropparna utövat en rätt omfattande

konsulterande verksamhet på spädbarnsvårdens område. De hade

därmed utvecklat sig till mödra- och barnavårdscentraler av den typ, som

numera efter hand skulle allmänt inrättas enligt beslut av 1937 års riksdag.

För erhållande av mjölk hade stundom krävts, att barnen exempelvis var

fjortonde dag skulle uppvisas för undersökning.

Genom riksdagsbeslutet år 1937 örn statsbidrag till den förebyggande

mödra- och barnavården hade hela denna fråga kommit i ett annat läge.

Syftemålet med den genomförda reformen vore, att över hela landet landstingen

och de städer, som icke deltoge i landsting, med hjälp av statsbidrag

skulle inrätta mödra- och barnavårdscentraler, respektive mödra- och barnavårdsstationer

(Sv. förf.-saml. 1937:745). Inom den närmaste framtiden

bomme således ett nät av sådana organ för hälsokontrollen över mödrar och

barn att växa fram. De mjölkdroppar och andra liknande institutioner, som

nu förekomme, kunde antagas efter hand bliva infogade såsom led i denna,

nya organisation; förslag om en sådan omläggning för mjölkdropparna i

Stockholm förelåge redan, enligt vad kommissionen erfarit.

Då kommissionen sökt ett hälsovårdsorgan för statlig verksamhet till förbättring

av mödrarnas och barnens näringsstandard har den således funnit

detta organ i det framväxande systemet av mödra- och barnavårdscentraler

och -stationer. Kommissionen anför härom ytterligare:

Uppgiften för dessa institutioner vore enligt utfärdade direktiv i första

hand av övervakande och rådgivande art. På dem ankomme sålunda den förebyggande

hälsovården i fråga örn mödrar, spädbarn och småbarn. Den ena

sidan av den verksamhet, som, vad spädbarnen beträffade, förekomme vid

mjölkdropparna, bomme alltså i framtiden att knytas till dessa mödra- och

barnavårdscentraler och -stationer. Det konsulterande arbetet vid vårdcentralerna

och vårdstationerna komme, förutom vissa allmänna anvisningar

rörande spädbarnsvård och dylikt, till väsentlig del att avse just dietiska föreskrifter

samt ordinationer av här åsyftade vitamin- och mineralämnesrika

läkemedel.

Verksamheten vid dessa vårdcentraler och -stationer kunde knappast komma

att vinna full effektivitet i de talrika fall, då dietföreskrifter och ordinationer

av näringstillskott i form av läkemedel icke kunde följas på grund av

att vederbörande icke hade råd därtill, eller då ordinationerna, med hänsyn

till klientelets ekonomiska förhållanden, måste inriktas på billigare och mindre

verksamma födoämnen och läkemedel. Genom en reform som möjliggjorde,

att ändamålsenliga näringsmedel ej blott kunde ordineras utan även

kunde kostnadsfritt ställas till förfogande genom mödra- och barnavårdscentralerna

och -stationerna, skulle också åstadkommas, att dessa nya institutioner

erhölle ökad popularitet, vilket skulle betyda, att de skulle komma att

i större utsträckning anlitas särskilt av fattigare mödrar. Redan önskemålet,

att mödra- och barnavårdscentralerna måtte få ett så stort klientel som möjligt

samt även i övrigt fungera på ett möjligast effektivt sätt, syntes

sålunda motivera, att arbetet med höjande av näringsstandarden hos mödrar

och barn, hos vilka ett av läkare konstaterat behov av särskild hjälp framträtt,

i främsta rummet anknötes till densamma.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj ds proposition nr litti.

Mödra- och barnavårdscentralernas och -stationernas verksamhet kan —

framhåller kommissionen — komma att bliva av mycket olika omfattning. Enligt

av medicinalstyrelsen utfärdade normalinstruktioner kan verksamheten sålunda,

vad angår vården av barnen, organiseras efter tre olika alternativ, nämligen

så, att den avser vården av 1) endast barn under 1 års ålder, 2) barn

under ett år samt därjämte sådana barn, som före ettårsåldern åtnjutit vård

vid vårdcentral eller -station, samt slutligen 3) alla barn under skolåldern.

Kommissionen befinner sig i överensstämmelse med en enig sakkunnig

opinion, då den anser, att det ligger i linje med hela denna reform, att

mödra- och barnavårdscentralerna och -stationerna inom en snar framtid ej

blott komma att geografiskt utbredas att alltmera omfatta hela vårt land,

utan även, att de komma att behålla sitt barnklientel över spädbarnsstadiet,

och alltmer uppemot skolstadiet, där skolläkarvården är avsedd att taga vid.

Dessa institutioner skulle enligt förevarande förslag efter hand även erhålla

befattning med näringsförhållandena för barn upp genom hela småbarnsåldern.

Kommissionen tillägger:

Såsom förut framhållits, syntes emellertid motsvarande hjälp mot näringsbrister

även i viss utsträckning böra lämnas åt skolbarn. För dessa skulle

visserligen enligt ett annat av kommissionen framfört förslag hjälp lämnas i

annan ordning, nämligen genom anordnande av skolmåltider och av denna

anledning borde härvidlag något större behov av särskild utdelning av

skyddsfödoämnen icke föreligga. Dock vore att märka, att utbyggandet av

skolmåltidsorganisationen enligt nämnda förslag kunde komma att taga avsevärd

tid i anspråk, och det kunde därför synas föreligga skäl för att utdelning

av skyddsfödoämnen till särskilt behövande barn komme till stånd

inom cle skoldistrikt, där skolbespisning tills vidare icke anordnats. Kommissionen

ansåge emellertid, att skolmåltiden utgjorde den distributionsmässigt

lämpligaste formen för utdelning av skyddskost till skolbarn, och att

strävandena att utöka halten av skyddsämnen i skolbarnens kost därför uteslutande

borde inriktas på en utveckling av skolmåltidsorganisationen.

Däremot förelåge utan tvivel skäl för att skolbarnen vid av läkare konstaterade

behov utöver skolmåltiden erhölle sådana speciella vitamin- och

mineralämnesrika läkemedel, som i vissa fall kunde erfordras för att påskynda

läkningen av uppkomna näringssjukdomar. I detta fall borde anordningen

lämpligen anknytas till skolläkarorganisationen, i den mån denna

bleve genomförd. På samma sätt som arbetet vid mödra- och barnavårdscentralerna

borde få en starkare hygienisk effekt genom att dessa sattes i

stånd att utdela billiga skyddsfödoämnen och vissa vitamin- och mineralämnesrika

läkemedel, borde också skolläkarvården bliva i stånd att fungera på

ett mera tillfredsställande sätt, örn det möjliggjordes, att skolläkarnas ordinationer

kunde efterföljas även i de fall, då föräldrarnas ekonomiska vill

kor eljest skulle lägga hinder i vägen.

Kommissionen ville i detta sammanhang betona vikten av att skolläkarna

vid konstaterandet av sådana näringsfel liksom vid andra sjukdomsanledningar,

före ordinationen satte sig i förbindelse — själva eller genom skolsköterskan

— med barnets hem och med eventuellt anlitad läkare. Ordinationer

i skolan borde givetvis icke under några förhållanden göras utan en föregående

undersökning, varvid ju skolläkaren även vore i tillfälle att giva föräldrarna

behövliga råd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 103.

Befolkuingskommissionen upptager därefter till diskussion frågan li u r uvida

ifrågavarande skyddsfödoämnen och läkemedel

böra utdelas till alla mödrar och barn oavsett familjernas

ekonomiska v i likör, örn blott det medicinska behovet är konstaterat,

eller örn en viss inkomstgräns för denna hjälp borde fastställas.

Kommissionen anför härom i huvudsak följande.

Ett på medicinska grunder konstaterat behov kunde i första hanel föi väntas

framträda inom de mindre bemedlade klasserna. De barn i förskoleåldern

och i skolåldern, hos vilka ett på medicinska grunder konstaterat behov av

dylika näringsmedel förelåge, måste antagas till alldeles overvagande del tillhöra

fattigare familjer. I fråga örn havande kvinnor och ammande modrar samt

spädbarn syntes dock behovet vara mera allmänt, men även darvidlag syntes

en inkomstgräns utöver den medicinska behovsgransen bliva av foga praktisk

betydelse, då klientelet vid modin- och barnavårdscentralerna knappast i någon

nämnvärd utsträckning kunde förväntas komma att inbegripa mera bemedlade

befolkningsgrupper. ....

Det sagda innebure, att den besparing, som skulle vinnas genom att h] alpen

icke lämnades åt de fåtaliga bemedlade mödrar och barn till bemedlade föräldrar,

som skulle komma ifråga, bleve synnerligen obetydlig. Den bleve

dessutom huvudsakligen endast skenbar, eftersom en dylik begränsning skulle

nödvändiggöra en mera noggrann inkomstprövning och denna komme att draga

vissa kostnader. Den väsentligt dyrare konsultationsverksamheten vid vårdcentralerna

och -stationerna vore helt kostnadsfri samt vore tillgänglig toi

alla inkomstgrupper. o

Därtill komme de allmänna synpunkterna, att en dylik hjälp, sa vitt möjligt

icke ens borde erhålla skenet av att utgöra en form för fattigvård, samt

att det av befolkningspolitiska skäl i och för sig tedde sig önskvärt, att barnkostnaden

begränsades inom alla familjer. När beaktandet av dessa önskemal

icke föranledde några mera avsevärda extrakostnader, syntes desto mindre

anledning föreligga att icke tillgodose desamma _ .

Skulle en viss inkomstgräns likväl införas, borde i så fall forslaget innebära

att ifrågavarande hjälp begränsades till familjer, där mannens och

hustruns sammanlagda inkomst (eller moderns respektive faderns inkomst i

fråga örn barn till änkor, änklingar eller ogifta modrar) _ understege 3,U0U

kronor i beskattningsbart belopp. Detta alternativa förslag ville kommissionen

motivera genom en hänvisning till det förhållandet, att denna inkomstgrans

— mot kommissionens förslag — redan godtagits av statsmakterna i fråga örn

beviljande av moderskapspenning ( Sv. förf.-sami. 1937: 338). På grund av nyss

antydda förhållanden finge en sådan inkomstgräns emellertid i huvudsak

endast formell betydelse, ty enligt i Kungl. Maj:ts proposition nr 1931;. åb

allford beräkning skulle endast omkring 8 procent av mödrarna komma över

denna inkomstgräns; av dessa syntes endast en mindre del komma att anlita

ifrågavarande institutioner. Med hänsyn därtill förutsatte kommissionen, att

de hiälpbeviljande organen (varom mera i det följande) icke borde åläggas

företaga någon mera ingående inkomstprövning. Dettina borde lämpligen

utföras så, att vederbörande organ i de fall, då det förefölle tvivelaktigt, huruvida

det beskattningsbara beloppet understege 3,000 kronor, ålade den hjälpsökande

att genom företeende av senaste debetsedel ådagalägga, att inkomsten

understege det nämnda beloppt. Att man vid fastställandet av en inkomstgräns

boule utgå från det beskattningsbara beloppet i stället för från den

totala inkomsten, motiverades i detta såsom i andra liknande fall av det forhållandet,

att icke endast själva inkomsten utan — till följd av barnavdrags
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 103.

bestämmelserna även barnantalet inom familjerna därigenom bomme att i

viss mån beaktas.

Detta synes emellertid enligt kommissionens förmenande under alla förhållanden

endast böra gälla om den utdelningsverksamhet, som skulle ifrågakomma

genom vårdscentralernas och -stationernas medverkan. Däremot synes

inkomstgräns icke böra tillämpas i fråga om den tämligen obetydliga utdelning

av speciella läkemedel till skolbarn, som skulle förekomma efter ordination

av skollälare. Med hänsyn till att skolbespisningen i enlighet med ett av

kommissionen framlagt förslag, kostnadsfritt skulle erhållas av alla barn,

oavsett föräldrarnas ekonomiska villkor, torde nämligen konsekvensen fordra

att även denna kompletterande hjälpanordning kunde komma alla barn som

därav hade behov, till godo.

Härnäst reser sig den frågan, huruvida de erforderliga näringsmedlen böra

utdelas helt kostnadsfritt, eller örn det allmänna bör inskränka sig till att

finansiera en viss mera avsevärd prisnedsättning å de behövliga varorna.

Kommissionen anför härom:

För det senare alternativet talade givetvis statsfinansiella skäl.

andra sidan vöre att marka, att här ifrågavarande födoämnen och läkemedel

i allmänhet skulle utdelas för viss kortare tidsintervall örn t. ex. en

månad och att det för varje sådant tidsavsnitt i de enskilda fallen i allmänhet

endast skulle Wiva fråga örn relativt små belopp på några få kronor eller

Pen Sku!le därför i.regel tomma att te sig alltför ringa i

erhållande till de orgamsativa anordningar, som den nödvändiggjorde, därest

den endast toge formen av vissa prisrabatter. Det vore ju dessutom här endast

fråga örn sådana fall då ett av läkare konstaterat behov gjorde sig gällande

Helfri''i detfa sammanhang nämnas, att enligt det av kommissiowIT

°d forslaget till skolbespisning denna skulle komma att bliva helt

kostnadsfri, oavsett medicinskt konstaterat behov, för samtliga barn vid de

ävei0rdfnr n;maaT''Hning överhuvud införts. I konsekvens härmed syntes

id r- V1 sfrfdalt ömmande fall begränsade hjälp, som enligt förea

rån de förslag skulle under tjänsteläkares kontroll lämnas, böra göras helt

3ftf\ Fb i detta fall torelågeenligt kommissionens uppfattning till och

med stal kare skal for en genomford gratisprincip än i fråga örn skolmåltiden.

I fråga örn formerna för hjälpanordningen framhåller kommissionen,

att det givetvis ej kan bli fråga om att vårdcentralerna skulle direkt

utdela ifrågavarande näringsmedel. Beträffande vissa särskilt vanliga vitaminoch

mineralämnesrika läkemedel skulle detta visserligen vara tekniskt möjligt;

däremot vore något sådant icke tänkbart i fråga örn skyddsfödoämnena Av

dessa anledningar synes man - utom i vissa fall vid skolorna — böra använda

sig av ett kort- eller kupongsystem. Korten skola enligt förslaget utdelas, efter

anvisning av vederbörande vårdcentral eller vårdstation, av barnavårdsnämnd.

De mottagas av varuleverantörerna såsom likvid, varefter de inlösas av kommunerna,

vilka därefter av staten erhålla ersättning för större delen av de

härigenom åsamkade utgifterna. Beträffande detaljerna av detta system framhåller

kommissionen i huvudsak följande.

Beträffande de olika enskildheterna i en dylik anordning mötte en rad

pr°blem’. so™ “åste upptagas till en diskussion. Kommissionen

foi utsatte, att medicinalstyrelsen anbefalldes att utfärda närmare instruktio
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 103.

13

ner rörande hela denna verksamhet, där bland annat föreskrifter lämnades

örn de varor och läkemedel, som kostnadsfritt kunde utdelas, och örn de behov,

som skulle konstituera anledning till ordination. I det följande diskuterade

kommissionen blott de organisativa sidorna av verksamheten.

Det vore utan tvivel tänkbart, att ett dylikt kortsystem kunde giva anledning

till missbruk, därigenom att korten i viss mån finge karaktären av reda pengar

och av denna anledning kunde användas till inköp av andra produkter, än

vad som avsetts, eller eventuellt försäljas till andra personer. Missbruk avdylik

art syntes sålunda hava förekommit bland annat inom fattigvårds väsendet,

där ett likartat kort- eller kupongsystem i viss utsträckning användes.

Sådana tendenser hade också undantagsvis framträtt i Danmark, där en tämligen

omfattande utdelning av vissa livsmedel — ehuru utan hälsovårdsmyndighetens

medverkan — förekomme. Härvid användes nämligen i stor utsträckning

ett kortsystem av samma art som det här föreslagna —- sålunda

med inlösning av korten genom kommunerna, vilka därefter erhölle ersättning

av statskassan. Enligt vad kommissionen erfarit av danska stats- och

kommunaltjänstemän, vilka studerat det praktiska utfallet av dessa anordningar

syntes dessa missbruk dock, såsom redan antytts, hava tämligen

ringa omfattning och vore i huvudsak begränsade till Köpenhamn. Å övriga

orter medförde redan den ingående inbördes personkännedomen, att eventuellt

förekommande missbruk mycket lätt skulle upptäckas, varför anordningen

— trots dess i jämförelse med här ifrågavarande förslag tämligen oreglerade

karaktär — i det hela ansåges fungera på ett tillfredsställande sätt.

Det vore dessutom att märka, att dylika missbruk enligt gällande danska bestämmelser

medförde bötesstraff för såväl handlanden som köparen.

Det viktigaste skälet för att faran för missbruk av den av kommissionen

här föreslagna hjälpformen knappast kunde anses vara mera allvarlig, vore

emellertid, att det i de enskilda fallen endast bleve frågan örn tämligen begränsade

belopp, vilka det knappast skulle löna sig att använda på ett icke avsett

sätt. Den största risken syntes icke ligga däri, att korten försåldes; för

att köparen skulle hava någon fördel därav, måste han betala mindre för

korten, än vad dessa vore värda, vilket betydde att säljaren ginge miste örn en

del av valutan. Den allvarligaste faran läge i att korten användes till inköp

av andra varor, än vad som avsetts, men härvid vore att märka, att vederbörande

köpare vid ordinationen å vårdcentralen borde hava övertygats örn

att de ordinerade näringsmedlen vore verkligt nödvändiga för botande eller

förebyggande av hälsobrister.

Vad distributörerna beträffade, utginge kommissionen från att dessa komme

att lämna sin lojala medverkan. I fråga örn apotekarna borde en dylik medverkan

vara säkrad redan av den anledningen, att dessa genom sin utbildning

och med hänsyn till den statliga regleringen av apotekshandeln i viss mån

kunde sägas utgöra en statstjänstemannakår. Även inom det egentliga detalj

handelsyrket rådde en utpräglad ansvarskänsla, vilken borde utgöra en borgen

för att missbruk komme att höra till undantagen.

Kommissionen anser dock, att det kan starkt ifrågasättas, huruvida icke

missbruk bör medföra straffansvar. Detta problem synes emellertid böra

upptagas till övervägande i ett vidare sammanhang, eftersom utdelning av

matkuponger och livsmedelskort förekommer även i annan verksamhet än

i den här förevarande, t. ex. i fattigvården och tuberkulosvården. Kommissionen

vill därför icke framlägga förslag örn några speciella straffbestämmelser

vid missbruk av enbart här föreslagna hjälpanordningar. Kommissionen

vttrar härefter:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

I detta samband mötte även problemet, huruvida icke fortsatt hjälp skulle

indragas i de fall, då missbruk förekommit. Kommissionen ansåge emellertid,

att det i princip icke skulle vara riktigt att verkställa dylik indragning

av kort, därest detta skulle få karaktär av straff. Hjälpen avsåge ju i

första hand barnen, under det att skulden till missbruket vanligen skulle

ligga hos föräldrarna. Av rent praktiska skäl vore det dock ofta motiverat,

att kortutdelningen för en tid inhiberades; så länge de hjälpbeviljande organen

hade skäl att antaga, att korten icke användes för avsett syfte, vore det ju

meningslöst att lämna ut några kort. Indragning av kort borde sålunda i

vissa fall förekomma, men icke såsom straff utan endast för undvikande av

att kostnader för icke avsedda ändamål ådroges samhället. Örn leverantör

gjorde sig skyldig till missbruk, borde avtalet med honom hävas och avtal

med annan leverantör träffas. Även beträffande korten syntes närmare instruktioner

böra meddelas av medicinalstyrelsen.

Het närmare förfaringssättet vid utdelandet av ifrågavarande varor har

kommissionen tänkt sig böra bliva följande.

Korten utställas av barnavårdsnämnderna, sedan från vederbörande vårdcentral

eller -station inkommit särskild anvisning härom, upptagande patientens,

respektive familj ef öreståndarens namn och adress, ordinationstid,

ordinerat varuslag och kvantitet därav; dylik anvisning kan antingen översändas

direkt från centralen respektive stationen eller också överbringas genom

patienten eller dennes företrädare. I vanliga fall torde korten kunna

per jiost översändas till patientens familj. Personlig inställelse skulle sålunda

endast krävas, när barnavårdsnämnderna anse skäl föreligga för närmare

prövning.

De kommunala organen böra emellertid lämnas stor frihet att själva utfinna

de former för kortutdelningen, som passa för de lokala förhållandena,

och som kunna befinnas på en gång smidiga och betryggande. Skulle personlig

inställelse krävas, bör det tillses, att mera avlägset boende personer

icke altför ofta behöva besöka barnavårdsnämnderna för erhållande av

kort, ty i så fall kunde resekostnaderna eventuellt helt uppsluka den besparing,

som korten skulle möjliggöra. Olägenheten härav kunde dock minskas genom

olika anordningar, som i varje särskilt fall kunna prövas lämpliga —

exempelvis genom att barnavårdsnämndernas enskilda medlemmar, vilka

kunna vara bosatta inom olika delar av kommunerna, finge i uppdrag att

utlämna kort, eller genom att andra lämpliga personer, t. ex. distriktssköterskor

och barnmorskor anlitades för ändamålet. Kommissionen påpekar,

att ett dylikt delegerande av särskilda uppgifter till enskilda ledamöter av

nämnder eller till lämpliga personer utom nämnderna är ett särskilt i fattigvården

och barnavården mycket allmänt utnyttjat förfarande, vilket i praktiken

visat sig fungera väl.

I det praktiska arbetet vid vårdcentralerna och vårdstationerna kommer

det enligt kommissionens uppfattning att giva sig självt, att anvisning å kort

för tilldelning av visst näringsmedel icke utlämnas till person, i vars familj

produktion till avsalu eller eljest i tillräcklig mängd eller försäljning av

samma näringsmedel regelmässigt förekommer. Kommissionen förutsätter,

att från början ett ordnat och intimt samarbete kommer till stånd mellan den

medicinska och sociala myndigheten. I fortsättningen anföres:

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj li proposition nr 108.

Vid de med olika leverantörer träffade avtalen borde barnavårdsnämnderna

givetvis söka utverka särskilda prisrabatter. Kommissionen föreställde sig

dock icke, att några större besparingar härigenom i allmänhet kunde ernås.

Huvudvikten borde läggas på att de levererade varorna bleve av fullgod beskaffenhet,

samt att sådana leverantörer utvaldes, vilka icke behövde befaras

göra sig skyldiga till missbruk. På landsbygden kunde skyddsfödoämnen

givetvis icke alltid hämtas från butiker; ofta måste därför mejerier eller enskilda

lantbrukare utväljas till leverantörer. Beträffande mjölken borde tillses,

att denna bleve av fullgod beskaffenhet. Den borde sålunda, örn möjligt,

härstamma från mejerier, vilka tillämpade pastöriseringsmetoden, eller från

gårdar, vilkas kreatursbesättningar vore underkastade klinisk tuberkuloskontroll

eller tuberkuloskontroll med tuberkulin. Någon bindande föreskrift

härom syntes dock icke kunna ifrågakomma, då tillgång till dylik mjölk icke

förefunnes å alla platser. Kommissionen föreställde sig emellertid, att tjänsteläkarna

komrne att hava sin uppmärksamhet riktad på detta problem samt

lämna de närmare anvisningar, som i olika fall kunde befinnas lämpliga.

Vid utdelningen av läkemedel till skolbarn syntes i allmänhet ett enklare

tillvägagångssätt kunna komma till användning. Vad först beträffade de skolor,

där skolbespisning anordnats — vare sig med eller utan statsbidrag —■

erbjöde sig ju möjlighet till en enklare och med hänsyn till risken av missbruk

mera betryggande anordning, nämligen att de speciella läkemedel, vilka

skulle erfordras vid fall av mera utpräglade näringsbrister, direkt utdelades

i samband med skolmåltiden. Samma metod syntes jämväl ofta kunna komma

till användning vid skolor, där skolbespisning icke förekomme. Särskilt i de

fall, då barnen vanligen intoge medförd matsäckskost i skolan, tedde den sig

som den lämpligaste. I övriga fall finge kort användas, vilka då borde kunna

utlämnas på sätt barnavårdsnämnderna funne lämpligt.

Såsom jag förut nämnt borde enligt kommissionens förslag k o inni

u n e r n a äga att i efterskott av statsmedel erhålla viss

ersättning för de utlägg, som genom de här föreslagna anordningarna

åsamkades dem. Härom anför kommissionen ytterligare:

Staten syntes dock icke i regel — annat än i fråga örn de vid skolorna utdelade

läkemedlen — böra ikläda sig hela kostnaden, eftersom detta skulle innebära,

att de kommunala myndigheterna icke erhölle något ekonomiskt intresse av

att bekämpa eventuellt förekommande missbruk. Å andra sidan borde statsbidraget

vara relativt högt; även örn det i varje enskild kommun endast bleve

fråga om jämförelsevis små belopp, borde finansieringen av en anordning

av den här föreslagna typen, med hänsyn till olikformigheten i kommunernas

skattebelastning m. in., principiellt i första hand åvila staten. Då det ur alla

synpunkter lämpligaste systemet för statsbidrags beräknande, nämligen ett

till beloppet fast bidrag, i detta fall på grund av ordinationernas differentiering

icke vore användbart, föresloge kommissionen i stället ett procentuellt

bidrag. Rörande själva procentsatsen hade delade meningar gjort sig

gällande inom kommissionen — det hade i huvudsak varit siffrorna 80 och

90 procent, som diskuterats — då det givetvis varit svårt att förena de båda

stridiga önskemålen örn att bördan för kommunerna borde vara så ringa som

möjligt men samtidigt så stor, att kommunernas intresse av nödig finansiell

kontroll bevarades. Kommissionen hade därför icke velat taga slutlig ståndpunkt

till denna fråga. I fråga örn kommuner, vilka dels hade särskilt högt

skattetryck, dels relativt många barnrika familjer, dels slutligen visat sig

kunna sköta denna verksamhet på ett fullt tillfredsställande sätt, skulle emellertid

statsbidraget kunna ökas intill hela kostnaden för inlösen av kuponger.

Det borde understrykas, att denna specialregel — därest den överhuvud god

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

toges — endast borde tillämpas i fråga om de kommuner, vilka samtidigt uppfyllde

alla de tre nämnda villkoren. Vidare borde vid beräkningen av statsbidragen

endast kommunernas utgifter för inlösen av kuponger medräknas;

administrationskostnaderna finge sålunda helt täckas av kommunala medel.

Vad verksamheten vid skolorna beträffade, syntes knappast motiv föreligga

för någon begränsning av statsbidraget; i detta fall syntes nämligen

risken för missbruk vara väsentligt mindre.

Barnavårdsnämnderna borde efter utgången av varje kalenderår till länsstyrelserna

insända sina rekvisitioner å statsbidrag. Härvid skulle bifogas

alla verifikationer. Länsstyrelsen ägde även infordra inlösta kuponger. Eftersom

dessa kuponger jämväl upptoge värdet av de utlämnade förnödenheterna,

borde kontrollen av medelsrekvisitionen bliva jämförelsevis enkel. Kupongerna

borde — liksom verifikationerna — av länsstyrelserna återsändas

till de kommunala organen, vilka kunde hava behov av dem vid det kommunala

revisionsarbetet.

Från skolstyrelserna, respektive skolråden, skulle insändas rekvisitionerna

med åtföljande verifikationer till länsstyrelserna efter utgången av varje läsår.

Slutligen har kommissionen upptagit till behandling frågan örn de

kostnader, som kunde beräknas uppstå vid ett genomförande av nu

ifrågavarande förslag. Kommisionen har därvid konstaterat, att det icke föreligger

några utgångspunkter för någon ens ungefärlig uppskattning av antalet

barn i olika åldrar, hos vilka av läkare konstaterat behov av hjälp enligt förslaget

är för handen. Kommissionen ser sig därför icke i stånd att framlägga

några kostnadskalkyler samt anför härom:

Endast i ett avseende kunde en grov överslagsberäkning av kostnadens allmänna

storleksordning verkställas: det gällde den hjälp, som skulle utgå till

havande och ammande kvinnor samt spädbarn. I detta avseende syntes man

nämligen kunna tala örn ett mera vanligt — men dock icke helt allmänt —

behov av att kosten i sjukdomsf öre byggande syfte förstärktes med vissa

skyddsfödoämnen samt vitamin- och mineralämnesrika läkemedel. Man hade

alltså i första hand att utgå från antalet barnsbörder, vilket kunde anslås till

drygt 85,000 per år. Härav bortfölle emellertid åtminstone hälften, beroende

på att hjälpbehovet icke syntes vara allmänt, vartill komme att mödraoch

barnavårdscentralerna och -stationerna, även örn de bleve fullständigt

utbyggda, dock knappast inom överskådlig framtid komme att anlitas av

hela befolkningen. Med hänsyn härtill utginge kommissionen vid denna överslagsberäkning

från att hjälpen, vid en fullt genomförd organisation, knappast

skulle avse iner än högst 40,000 barnsbörder — en siffra, som dock

vore att anse blott såsom en grov approximation.

För dessa 40,000 fall skulle i första hand erfordras viss förstärkning i

mödrarnas kost under havandeskaps- och amningstiden. Det viktigaste vore

härvid en riklig mjölkdiet — ungefär en liter mjölk till och i maten under

6 månader och en halv liter under 6 månader. Vid ett riksmedelspris av 20 öre

per liter skulle kostnaden per fall uppgå till omkring 50 kronor. Dessutom

skulle under loppet av ett år erfordras ett extra tillskott av i genomsnitt

högst ett halvt kilo smör per månad samt något ost. Den sammanlagda kostnaden

för dessa varor kunde beräknas till omkring 20 kronor per fall. Då dylika

mejerivaror icke lämpligen borde utdelas till producenthushåll — såsom sådana

borde dock, i fråga örn smör och ost, icke räknas de lanthushåll, vilka

ej själva tillverkade dessa varor utan endast levererade produktmjölk till mejeH®.

r —’ oc^ ^ åtskilliga havande och ammande kvinnor, utan att någon

hjälp erfordrades, i tillräcklig utsträckning konsumerade mjölk och smör,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

skulle det totala kostnadsbeloppet härför säkerligen kunna begränsas till väsentligt

mindre än 2 miljoner kronor. Slutligen erfordrades något speciellt C-vitam

in rikt födoämne; holle man sig härvid till billigare sådana, exempelvis

en lämplig kvalitet av nyponmust, syntes kostnaden kunna begränsas till

högst 5 kronor per år. Beträffande de vitamin- och mineralämnesrika läkemedlen

vore det tveksamt, huruvida sådana normalt vore av behovet betingade.

Såsom förut framhållits, borde skyddsfödoämnen städse i första hand anlitas,

men i åtskilliga fall erfordrades därjämte vissa läkemedel. Den genomsnittliga

kostnaden syntes dock knappast ‘överskrida 5 kronor. Utöver den

nyss angivna totalkostnaden för mjölk och mejeriprodukter skulle sålunda

tillkomma ett belopp av omkring en halv miljon kronor, varför hela, kostnadsbeloppet

för de havande och ammande kvinnorna skulle röra sig omkring

2 miljoner kronor eller möjligen något däröver.

Yad spädbarnen beträffar erfordras enligt kommissionen i första hand

mjölktilldelning till flaskbarnen. Emellertid synes icke skäl föreligga att i

detta sammanhang räkna med något visst belopp för mjölk åt spädbarn i diåldern,

ty genom flaskuppfödningen begränsas moderns mjölkbehov och de

härför erforderliga kostnaderna kunna således anses redan i det föregående

hava blivit medräknade. Kommissionen tillägger:

Däremot borde man medräkna den mjölktilldelning, som erfordrades under de

cirka 4 månader, som efter den normala amningstidens utgång återstode av

det första levnadsåret (vad barn i åldern över ett år beträffade, borde erinras

örn att de i förevarande endast partiella kalkyl medvetet lämnats åsido). Utginge

man härvid från ett behov av en halv liter per fall, skulle kostnaden bliva 12

kronor per barn eller sammanlagt mindre än en halv miljon kronor. ^ Av

speciella läkemedel erfordrades för spädbarnen i allmänhet endast något

fiskleverolja, som gåves droppvis. För tidigt födda spädbarn, vilka i Stockholm

utgjorde ungefär 8 procent av samtliga, och även av andra anledningar

klena spädbarn erfordrade dock större mängder av olika vitamin- och mineralämnesrika

läkemedel, men genomsnittskostnaden syntes dock icke uppgå till

högre belopp än 5 kronor per barn. För detta ändamål skulle sålunda erfordras

ungefär 200,000 kronor.

Den sammanlagda kostnaden för de 40,000 barnsbörderna skulle enligt

kommissionens överslag sålunda uppgå till 21/2 ä 3 miljoner kronor. Härtill

kommer så kostnaden för övriga barn i förskole- och skolåldern, som icke ens

tillnärmelsevis kan uppskattas, men som kan röra sig örn ett liknande belopp.

Av dessa kostnader skulle den övervägande delen bäras av statsverket.

Det är emellertid tydligt — framhåller kommissionen — att de här framlagda

kostnadskalkylerna i enskildheter äro mycket vaga och osäkra. Kommissionen

håller dock före, att de angiva den sannolika övre gränsen för den

totala kostnaden vid en fullt utbyggd organisation enligt förevarande förslag.

Kommissionen tillägger:

Det vore dock icke sannolikt, att organisationen komme att Wiva fullständigt

genomförd vid början av budgetåret 1939/40, d. v. s. vid den tid, då

förevarande förslag av kommissionen, därest det godtoges av statsmakterna,

tidigast skulle kunna genomföras. Även örn samtliga landsting skulle hava

börjat organisera vårdcentraler och -stationer — vilket redan detta är i någon

mån osäkert — kunde verksamheten dock vid denna tid i flera hänseenden

vara ofullständig. Sålunda behövde vårdcentraler icke omedelbart anordnas

inom samtliga delar av respektive landstingsområden. Dessutom förelåge

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 103. 147 39 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

den möjligheten, att verksamheten särskilt i början i flertalet fall begränsades

på sådant sätt, att barn över ett års ålder icke erhölle någon vård vid dessa

institutioner.

Med hänsyn till dessa förhållanden föreslår kommissionen, att statsbidraget

till här ifrågavarande verksamhet under budgetåret 1939/40 beräknas till

500,000 kronor.

Kommissionen föreslår därjämte, att detta anslag gives förslagsanslags

karaktär. Organisationens inordnande i den samhälleliga mödra- och barnavården

och det uppställda kravet på ett i varje enskilt fall av tjänsteläkare

konstaterat behov anses hålla verksamheten inom en nrycket trång ram, som

endast utvidgas i den män mödra- och barnavårdsverksamheten utvidgas.

De av befolkningskommissionen utarbetade utkasten till förordningar

angående dels tillhandahållande i vissa fall av näringsmedel åt kvinnor och

barn, dels ock angående tillhandahållande i vissa fall av läkemedel åt skolbarn

finnas återgivna å sid. 154—156 i kommissionens betänkande, till vilket jag

i dessa delar tillåter mig hänvisa.

Reservat ion mot kommissionens förslag.

Från kommissionens majoritet har en av dess ledamöter, riksdagsmannen

K. H. Magnusson, anmält en i viss mån avvikande mening rörande nu ifrågavarande

hjälpverksamhet samt därvid sammanfattningsvis anfört följande.

»Jag inser till fullo, att i en del fall, örn vilkas förekomst vederbörande

läkare har möjlighet att hålla sig underrättad, hjälp på sätt, som av kommissionen

skisserats, är både högst önskvärd och berättigad med hänsyn till

dels moderns och barnets hälsa, dels samhällets intresse härutinnan. Det

synes mig dock att dylik hjälp kan beredas inom nuvarande hjälpformer och

deras organ och att det i dessa avseenden kan vara lämpligt att undersöka

härutinnan förefintliga möjligheter. De av kommissionen omnämnda mödraoch

barnavårdscentralerna, vilka enligt beslut av 1937 års riksdag efter hand

komma att inrättas över hela riket, synas mig i viss mån lämpade för sådan

uppgift. Jag ansluter mig alltså härvidlag till kommissionens önskemål att

vidare utveckla dessa institutioner men med den begränsning av deras verksamhet

till verkligt behövande, vilken här angivits såsom mest ändamålsenlig

och svarande mot dagens praktiska behov. Det synes mig vara ytterligt svårt

att få den ståndpunkten nöjaktigt motiverad, att man finge hjälpåtgärdemas

prägel av hjälp avlägsnad, örn man ginge in för principen att göra dem tillgängliga

för alla, oavsett behovet. Ett förfaringssätt av denna natur skulle

även innebära risker att vedervåga den hjälp till i verklig mening behövande,

som statsmakterna böra vara beredda att lämna. Detta bör framför allt'' ses

ur synpunkten, att statens förmåga i dessa avseenden kan väntas fluktuera

med växlande ekonomiska konjunkturer. Ju mindre ekonomiskt ansvar, staten

på detta område ikläder sig, desto större möjligheter äger den, att, hur än

situationerna förbytas, kunna fullgöra sina utfästelser och åtaganden.»

Yttranden över kommissionens förslag.

Över kommissionens förslag hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen — efter hörande av statens

folkskoleinspektörer och sedan vederbörande lärarorganisationer beretts

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 103.

tillfälle att yttra sig — av Överståthållarämbetet, sedan Stockholms stadsfullmäktige

beretts tillfälle att yttra sig, av länsstyrelserna i samtliga

län, näringsrådet, lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd. Länsstyrelserna

hava tillika anbefallts att infordra yttranden från förste provinsialläkarna

samt att giva de kommuner, vilkas hörande kunde vara av intresse, ävensom

vederbörande barnavårdsförbund tillfälle att yttra sig över förslaget. Tillfälle

att avgiva yttrande hava vidare lämnats samtliga landsting, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,

överstyrelsen för svenska röda korset, styrelsen för svenska nationalföreningen

mot tuberkulos, styrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelsen för

svenska barnläkarförbundet, styrelsen för svenska skolläkareföreningen, styrelsen

för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, styrelsen för Sveriges

husmodersföreningars riksförbund, styrelsen för svenska mejeriernas

riksförening, styrelsen för Sveriges slakteriförbund, styrelsen för Sveriges

allmänna lantbrukssällskap, styrelsen för riksförbundet landsbygdens folk

samt kooperativa förbundet.

Förslaget i princip.

Vad till en början angår de hörda myndigheternas och sammanslutningarnas

inställning till förevarande förslag i princip framgår av

de inkomna remissvaren, att övervägande antalet yttranden antingen

gå i tillstyrkande riktning eller lämna förslaget utan principiell

erinran.

Medicinalstyrelsen framhåller härvid, att förslaget har den mycket betydelsefulla

förmånen att så småningom kunna komma att inbegripa även barnen i

förskoleåldern. Förslaget är en utbyggnad av redan på sina håll tillämpad

praxis vid barnavårdscentraler och skolor. Enligt förslaget skulle medicinalstyrelsen

utfärda närmare instruktioner rörande denna profylaktiska verksamhet

och bland annat örn de behov, som skola konstituera anledning till

ordination. Detta behov kan enligt styrelsens uppfattning direkt visa sig

genom tydliga tecken på ett dåligt näringstillstånd. Det kan ådagaläggas

genom en anamnes, fastställande otillfredsställande näringsförhållanden.

Styrelsen anför vidare:

En förutsättning för uppbyggandet av denna verksamhet på en ort vore

att organisationen av den förebyggande mödra- och barnavården där vore i

gång. Styrelsen hänvisade i detta sammanhang till den framställning rörande

ökat statsbidrag till sådan verksamhet, som den gjort i statförslaget för budgetåret

1939/40. För barn i skolåldern vore förutsättningen, att skolläkarverksamheten

där skulle vara organiserad. I annat fall kunde icke här framfört

förslag mera allmänt träda i verksamhet för barn i skolåldern. Styrelsen

ansåge dessa förutsättningar så viktiga och befolkningskommissionens berörda

förslag av den betydelse, att det kunde allvarligt ifrågasättas, örn icke samtliga

behövande barn borde komma i åtnjutande härav genom att ordnandet

av den förebyggande mödra- och barnavården samt av skolläkarvården gjordes

obligatoriskt. Dessa frågor sammanhängde intimt med utbyggnaden av distriktsvården

och tillgången på disriktssköterskor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

I sitt yttrande framhåller statskontoret, att ämbetsverket för sin del vitsordar

det beli järtans värda syftet med kommissionens i betänkandet framförda

olika förslag, samtidigt som ämbetsverket uttalar att åtskilliga beaktansvärda

uppslag för åstadkommande av en bättre ordning på förevarande område synas

hava framförts av kommissionen. Emellertid anser statskontoret att realiserandet

av förslagen ytterst beror av huruvida — vid en avvägning olika utgiftskrav

emellan — medel kunna ställas till förfogande från budgeten.

Folkskoleinspektören i Tornedalens inspektionsområde anför att i de till

området hörande skoldistrikten regelbundna läkarundersökningar under en

följd av år anordnats för samtliga barn på folk- och småskolestadiet. Som

ett viktigt praktiskt resultat av dessa undersökningar framhåller inspektören

utdelandet av vitaminrika läkemedel, huvudsakligen fiskleverolja, till barn

med starkare framträdande bristsjukdomar. Inriktad på jämväl ammande

kvinnor samt på barn i spädbarns- och förskoleåldern måste enligt inspektörens

uppfattning en dylik verksamhet, kombinerad med en förbättrad upplysning

angående bristsjukdomarnas orsaker, bliva av avgörande betydelse

för förebyggandet av hälsoskador av här ifrågavarande slag.

Vissa myndigheter och sammanslutningar förorda en annan omfattning

av verksamheten.

I några yttranden — bland annat av förste stadsläkaren i Hälsingborg —

framhålles sålunda, att behov av skyddsfödoämnen förefinnas även hos vissa

barn i skolåldern. Häri instämmer det s. k. folkskolläkarkollegiet i Malmö,

vars uttalande stödes av Sveriges läkarförbund. Kollegiet yttrar:

Kollegiet kunde icke anse det vara riktigt, att statsbidraget skulle beträffande

skolbarnen endast gälla läkemedel, men icke skyddsfödoämnen.

Uppenbarligen hade detta skett i syfte att utöva påtryckning för anordnande

av skolmåltid. Det vore emellertid svårbegripligt, varför kommun som av

olika skäl icke kunde anordna bespisning skulle därmed förmenas även möjligheten

att för utdelning bland skolbarn av skyddsfödoämnen erhålla statsbidrag,

som utginge från annat anslag än statsbidrag för skolmåltid. Det borde också

vara möjligt för kommun, som hade anordnat skolmåltid i den utsträckning,

som erfordrades för statsbidrag, men icke lyckats få sådant på grund av

bidragets otillräcklighet, att erhålla statsbidrag för utgifterna åtminstone beträffande

skyddsfödoämnen.

Även en annan utvidgning av den föreslagna verksamheten förordas. Sålunda

ifrågasätta bland annat länsstyrelserna i Kalmar samt Göteborgs och

Bohus län, att hjälpen till skolbarnen ej bör begränsas till barn i folk- eller

fortsättningsskolan; även eleverna i de allmänna läroverken samt andra liknande

skolor böra med hänsyn till rekryteringen kunna komma i fråga,

En viss tveksamhet rörande möjligheten och ändamålsenligheten av

förslagets genomförande kommer till uttryck i några yttranden.

Sålunda hävdar provinsialläkaren i Björkviks distrikt, att tillhandahållande

av skyddsämnen endast torde vara erforderligt i undantagsfall.

I åtskilliga remissvar från framförallt landskommuner framhålles, att förslaget

icke fyller något inom vederbörande kommun konstaterat behov. Huru
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 21

vida sådant behov föreligger inom andra delar av landet har i dessa yttranden

i regel ej varit föremål för diskussion.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län gör gällande, att ett konstaterande

av behovet av nu ifrågavarande ämnen kan vara mycket svårt och i lindriga

fall omöjligt med nuvarande diagnostiska hjälpmedel.

Vissa myndigheter ställa sig avvisande till förslagets genomförande,

åtminstone inom den närmaste tiden. I några få fall anses förslaget helt

oantagbart; av denna uppfattning är bland annat länsstyrelsen i Stockholms

län, som hävdar, att förslaget till avsevärd del vilar på ren konstruktion.

Vissa myndigheter kräva ytterligare överarbetning, andra vilja avvakta socialvårdskommitténs

arbetsresultat.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför i detta sammanhang:

Tanken att genom näringsmedels tillhandahållande åt blivande eller nyblivna

mödrar samt mindre barn förekomma undernäring och av felaktig diet

orsakade sjukdomar och svaghetstecken för det uppväxande släktet vore givetvis

i och för sig tilltalande och riktig. Att i den omfattning förslaget avsåge

genomföra tanken i praktiken vore dock, även frånsett kostnadssynpunkten,

ganska vanskligt, i allt fall innan en mera allmän organisation av samhällets

hjälpverksamhet kunde genomföras. De institutioner, som enligt befolkningskommissionens

förslag vore avsedda att uppbära verksamheten, syntes mera

allmänt bliva färdiga att omhändertaga denna först efter åtskilliga års förlopp,

och länsstyrelsen förutsatte, att deras verksamhet på nu ifrågavarande

område komme att både senast och minst effektivt igångsättas just på

sådana områden på landsbygden, där näringsfrågans lösning vore bäst behövlig.

Vid dessa förhållanden syntes det länsstyrelsen, som örn den fråga,

som i första hand måste anses angelägen — mjölkutdelning till mindre barn

samt till havande och ammande kvinnor i trakter, där av särskilda skäl,

exempelvis arbetslöshet, näringsproblemet blivit mera svårlöst — borde

kunna lösas oberoende av det mera omfattande spörsmål, som befolkningskommissionens

förslag gällde, och detta sistnämnda spörsmål få vila, tills

översynen av lagstiftningen rörande samhällets hjälpverksamhet fullbordats.

Den enligt länsstyrelsens mening alltför litet undersökta frågan om lämpligheten

att göra näringsmedelsutdelningen avgiftsfri även för bemedlade kunde

då också bliva föremål för fortsatt utredning. Vad beträffade den mjölkutdelning,

som länsstyrelsen ansåge närmast böra ifrågakomma, syntes denna

kunna ordnas genom barnavårdsnämndernas försorg i kommuner, som anordnade

dylik verksamhet. Statsbidrag till denna — till storleken beroende

på de särskilda kommunernas förhållanden och sättet för verksamhetens utövande

— borde då få utgå till vederbörande kommuner.

Vissa myndigheter — däribland länsstyrelsen i Kronobergs län — hava

framhållit, att verkningarna av den nyligen igångsatta förebyggande mödraoch

barnavården borde avvaktas.

En liknande inställning hava kommunalfullmäktige i Bräkne-Iloby socken,

vilka, därjämte anföra följande.

Nu gällande mödrahjälp gåve dock åt mödrarna och barnen den hjälp, som

de tarvade. Vid ett bifall till förslaget finge man således tvenne möjligheter

till hjälp dels genom mödra- och barnavårdstationen och dels genom mödrahjälpen.

Huru dessa båda hjälpformer, liggande så nära varandra, samtidigt

skulle fungera, vore svårt att bilda sig ett omdöme örn och vidare kunde det

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majda proposition nr 103.

knappast anses tillrådligt, att å centralerna och stationerna lägga nya uppgifter.

Fullmäktige ansåge således, att kommissionens förslag ännu ej borde

genomföras. Först borde centraler och stationer komma i verksamhet samt

erfarenhet därjämte vinnas angående mödrahjälpens förmåga att fylla förevarande

behov.

Blekinge läns landsting har jämväl uppmärksammat denna befarade dubbelorganisation

samt framhåller följande.

Det nu framlagda förslaget, jämfört med förordningen örn mödrahjälp,

syntes avse att genomföra den ordning, att moder, som av mödra- och barnavårdscentral

hänvisades till här ifrågavarande hjälp, skulle erhålla denna

enligt nu föreslagen lag och kommunen i regel svara för en viss del av kostnaden,

medan moder, som icke anlitade mödra- och barnavårdscentral skulle,

örn hon i övrigt vore berättigad härtill, erhålla samma hjälp i form av mödrahjälp

utan kostnad för kommunen. På så sätt bleve det för kommunerna

ekonomiskt fördelaktigare örn barnavårdscentralerna icke utnyttjades. Troligen

komme denna hjälpform i stället att utnyttjas av dem, som icke vore

berättigade till mödrahjälp, och kommunerna komme sålunda att få utgifter

för här ifrågavarande ändamål för den relativt bättre i stället för den sämre

ekonomiskt situerade.

Riksförbundet landsbygdens folk anser den ifrågasatta verksamheten böra

inordnas under de samhällsorgan, som hava att sörja för vården av de medborgare,

vilka i ett eller annat avseende lida nöd eller brist.

Förslagets detaljer.

I åtskilliga fall innehålla yttrandena vissa erinringar gentemot

förslagets deta-lj er. I det följande har jag för avsikt att uppehålla

mig vid dessa ändringsförslag i den ordning, vari jag redogjort för kommissionens

förslag.

Yad då först angår frågan örn de erforderliga skyddsfödoämnena

och läkemedlen framhåller provinsialläkaren i Växjö

distrikt, att huvudvikten bör läggas på skyddsfödoämnena och att sålunda

vitaminläkemedel endast i undantagsfall ordineras.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hävdar en motsatt uppfattning

samt anför:

Verksamheten skulle omfatta icke endast läkemedel utan även vissa födoämnen.

Så långt fråga vore örn läkemedel, funne förbundet visserligen icke

större anledning till tvekan. När det däremot gällde att utsträcka verksamheten

till födoämnen, varvid man komme över på ett område, som tangerade

understödet för det rena livsuppehället, kunde betänkligheter anföras. Förbundet

hade likväl icke velat motsätta sig förslaget, enär förbundet ansett

sig våga räkna med att vederbörande läkare skulle strängt fasthålla vid att

de medicinska synpunkterna skulle vara bestämmande och att ordinerandet

av födoämnen skulle ifrågakomma endast i ringa omfattning. Icke minst av

skäl, som tidigare beträffande de näringshygieniska utgångspunkterna av

förbundet framhållits, vore det av vikt, att vederbörande läkare erhölle

noggranna instruktioner, som garanterade att deras rätt att ordinera s. k.

skyddsfödoämnen brukades endast med stor försiktighet.

En liknande inställning har svenska barnläkarförbundet, som anser att förekommande

behov av födoämnen bör tillgodoses genom mödrahjälpen. Däremot

tillstyrker förbundet livligt särskilda åtgärder beträffande läkemedlen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Vad härefter angår den grundläggande förutsättningen

för hjälpens utgående ävensom de institutioner som

böra anförtros den ifrågasatta verksamheten hava ur

skilda synpunkter vissa påpekanden gjorts.

Tills en utbyggnad av den förebyggande mödra- och barnavården kommer

till stånd, anser förste provinsialläkaren i Västmanlands län, att tjänsteläkaie

i gemen böra tilldelas uppgiften att utfärda vederbörliga anvisningar. Denna

uppfattning delas av medlemmen av styrelsen för svenska skolläkareföreningen,

provinsialläkaren G. Hallbäck.

Vaksala sockens kommunalfullmäktige gå ännu ett steg längre och förorda,

att tjänsteläkare bör äga denna rätt oberoende av en eventuellt befintlig

organisation för förebyggande mödra- och barnavård. Denna uppfattning delas

av bland andra förste stadsläkaren i Hälsingborg, vilken därjämte anser denna

befogenhet böra tillkomma även fattigvårdsläkaren och dispensärläkaren.

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län påpekar, att där skolläkare

saknas — vilket torde vara fallet i de flesta landskommuner — kan tilldelning

av läkemedel åt skolbarn icke ske, enär övergångsbestämmelser synas saknas.

Tjänsteläkare bör i dessa fall äga rätt att utfärda anvisning.

Länsstyrelsen i Uppsala län instämmer i det av Uppsala läns barnavåidsförbund

avgivna yttrandet, i vilket i nu förevarande sammanhang förbundet

till behandling upptager det förut antydda spörsmålet örn förhållandet mellan

mödralijälpen samt den förebyggande mödra- och barnavården. Förbundet

anför härutinnan:

Beträffande förslagets utformning måste styrelsen emellertid framställa

anmärkningar. Förslaget hade begränsats till sådana fall, som underkastats

läkarundersökning å mödravårdscentral, barnavårdscentral, mödra- och barnavårdscentral

eller mödra- och barnavårdsstation. Detta innebure för närvarande

en stark begränsning. Inom Uppsala stad bedreves för närvarande

en sådan verksamhet försöksvis, och enligt ett av 1938 års landsting godkänt

förslag skulle dylika organisationer under 1939 allenast inrättas inom Uppsala

stad samt tre provinsialläkardistrikt. Det vore tydligt, att det sålunda framkommande

urvalet icke bleve ett urval efter det verkliga behovet.

Kommissionen syntes vidare egendomligt nog hava förbisett, att de hjälpformer,

varom nu vore fråga, till stor del sammanfölle med den av kommissionen

förut föreslagna och vid 1937 års riksdag genomförda mödrahj alpen.

Inom Uppsala län exempelvis hade enligt vad styrelsen inhämtat i 333 behandlade

ansökningsfall hjälp till hel kost eller till hel inackordering eller till

kostförbättring beviljats i 274 fall samt anslag till medicin i några fall (utom

tandvård). Den hjälp till näringsmedel eller medicin, som sålunda beviljats,

hade tillkommit efter behovsprövning av mödrahjälpsnämnden, varvid denna

nämnd sökt i möjligaste mån anpassa hjälpens beskaffenhet efter läget i varje

individuellt fall. Hjälpen fastställdes till viss tid, understundom genom ett

provisoriskt beslut och sedermera - genom ett upprepat beslut, och kontroll

utövades av barnavårdsnämnden och av länsstyrelsen. Hjälpen utginge helt

och hållet utav statsmedel. Jämfördes härmed det nu föreliggande förslaget,

visade det sig, att klientelets omfattning enligt nu föreliggande förslag vore

långt mera inskränkt, att avgörandet helt och hållet berodde på läkarens beslut

samt att det oaktat kommunen skulle ansvara för en del av kostnaden. Någon

ekonomisk behovsprövning hade läkaren icke att företaga.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 103.

Det syntes icke vara möjligt att låta två i realiteten så nära sammanfallande

hjälpformer på detta sätt fungera vid sidan av varandra. Den

radande förvirringen inom socialorganisationen skulle därigenom ytterligare

skarpås. Då man icke efter en så kort tillämpningstid syntes böra ändra

mödrahjälpslagstiftningen, måste det nu framlagda förslaget samordnas med

nyssnämnda lagstiftning. Detta syntes kunna ske på det sätt, att så långt

mödrahjälpen lämnade tillgång till ifrågavarande näringsmedel vid jämförelse

med andra behov för barnamodern, barnavårdsnämnden hade att anmäla

behovet av skyddsfödoämnen samt läkemedel i sammanhang med sin utredning

angående mödrahjälp i övrigt, varefter mödrahjälpsnämnden hade att

pröva och avgöra frågan. Såvitt det icke vore fråga örn havande eller ammande

kvinna eller om tiden för mödrahjälpen hade utgått och således mödrahjälpen

icke kunde användas eller örn mödrahjälpen icke lämnade tillgång tili att i

jämförelse med andra behov täcka hela behovet av skyddsfödoämnen, borde

barnavårdsnämnden hava att pröva och avgöra behovet. Att lämna avgörandet

afgående ett kommunalt anslag till en läkare syntes icke låta sig göra. I varje

fall måste härför förutsättas speciell lag.

Frågan örn lämpligheten av den av kommissionen ifrågasatta begränsningen

av de kategorier läkare, vilka skulle hava rätt att utfärda näringsmedelsanvisningar

har förutom av förenämnda myndigheter — jämväl upptagits

till övervägande av Gävleborgs- läns barnavårdsf förbund. som yttrar:

Det vöre därvid att märka, att, även sedan utbyggandet av centraler och

vårdstationer bleve fullt genomförd, det dock komme att finnas trakter i vårt

land, där många barn praktiskt taget aldrig kunde komma i tillfälle att besöka,

en dylik vårdstation eller central. Förbundet ville erinra örn att i Gävleborgs

läns skogskommuner orter funnes, där, enligt vad förbundet bestämt visste,

enbart skjutskostnaden enligt fastställd taxa för närmast boende barnmorska

uppginge till 25 å 30 kronor per resa och på vissa håll till ännu mera. Att

fordra, att en havande kvinna eller ammande mor eller ett spädbarn eller

barn i förskolestadiet på en dylik ort för att komma i åtnjutande av näringsmedelsanvisning

först skulle inställa sig pa närmaste central eller vårdstation,

måste anses obilligt och skulle praktiskt taget i regel utestänga dessa från

möjligheten att erhålla dylika läkemedel och skyddsfödoämnen. Förordningen

syntes därför böra kompletteras i den riktningen, att, där central eller vårdstation

ej utan märkbar olägenhet kunde uppsökas, praktiserande läkare, liksom

ock barnmorskor och distriktssköterskor måtte medgivas rätt att utfärda

näringsmedelsanvisningar. Det kunde visserligen invändas, att härigenom

ej samma kontroll vunnes för att lämnade föreskrifter efterlevdes, som då

regelbundna besök skedde vid centraler och vårdstationer. Men i vissa fall

syntes barnmorskor och distriktssköterskor kunna utöva denna kontroll; och

även vid de tillfällen, då ingen egentlig möjlighet till fortgående ständig

kontroll funnes, syntes det dock vara bättre, att en hjälpbehövande överhuvud

erhölle dessa näringsmedel, än att han helt skulle utestängas därifrån enbart

av den anledningen, att det icke funnes tillräcklig möjlighet till effektiv

kontroll över deras användning.

Länsstyrelsen i Gotlands län ansluter sig till vad länets barnavårdsf förbund

yttrat rörande denna fråga. Förbundet anför:

Förslaget örn tillhandahallande i vissa fall av näringsmedel åt kvinnor och

barn vore i betänkandet helt bundet vid mödra- och barnavårdscentralverksamheten.

Denna bestämmelse syntes komma att göra hjälpen mindre effektiv,

då enligt inom länet vunnen erfarenhet de fattigaste och mest behövande ofta

a\ olika skäl droge sig för att komma till centralernas läkarmottagning, även

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

om denna vöre kostnadsfri. Läkaren borde lia rättighet att även eljest begagna

sig av möjligheten att vid uppenbart behov ställa näringsmedel till förfogande.

Vad härefter angår frågan huruvida skyddsfödoämnen och

läkemedel böra utdelas till alla mödrar och barn oavsett

familjernas ekonomiska villkor, om blott det medicinska

behovet är konstaterat, råda skiftande meningar bland de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna.

Socialstyrelsen, Överståthållarämbetet samt kooperativa förbundet hava

bland andra tillstyrkt förslaget i denna del.

Svenska landskommunernas förbund tillhör jämväl de sammanslutningar,

som förorda kostnadsfrihet. Förbundet anför härom i huvudsak följande.

Kommissionen hade föreslagit, att dessa skyddsfödoämnen skulle i avsedda

fall utdelas kostnadsfritt efter läkares ordination. Ur principiella synpunkter

syntes en sådan anordning icke kunna gira anledning till betänkligheter.

Som kommissionen framhållit, syntes man nämligen vid de läkarundersökningar,

vid vilka det ifrågavarande hjälpbehovet ur medicinska synpunkter

skulle konstateras, innan hjälpen utginge, komma att finna, att sådant behov

i regel förelåge allenast beträffande mödrar och barn från mindre bemedlade

eller fattiga familjer. Därigenom komme sålunda i realiteten en begränsning

av förmånerna att ske huvudsakligen till familjer, för vilka det i allmänhet

syntes innebära stora svårigheter att utgiva ersättning för denna hjälp, vilken,

åtminstone såvitt anginge mödrarna och spädbarnen, beräknats komma att

draga en kostnad för varje barnsbörd av omkring 75 kronor. Med hänsyn

därtill och till det förhållandet, att kostnaderna för uppbörd av denna ersättning

från de sannolikt få bemedlade familjer, vilka skulle vara i behov av

hjälpen, skulle bliva alltför stora i jämförelse med de belopp, som genom

ersättningens utkrävande skulle tillföras samhället, ville förbundet icke motsätta

sig förslaget i detta avseende.

Gentemot kommissionens förslag i nu ifrågavarande del har i åtskilligayttranden

förordats den begränsning av förmånen av gratisanvisning till

»verkligt behövande», som av reservanten inom kommissionen ifrågasatts.

Statskontoret kan för sin del icke finna, att kommissionen förebragt övertygande

skäl för sin uppfattning. En hjälpverksamhet efter kommissionens

linjer innebär enligt ämbetsverkets mening i själva verket ett avsteg från

hittills tillämpade principer i fråga om det allmännas understödjande verksamhet.

vilket ur de synpunkter statskontoret har att företräda måste ingiva

starka betänkligheter. Det föreligger desto större anledning att ställa sig

betänksam gentemot förslaget, som statsmakterna godtagit principen med

viss inkomstgräns vid beviljandet av understöd av i viss mån likartad

karaktär. Statskontoret förordar, att i likhet med vad som gäller beträffande

moderskapspenning nu ifrågavarande förmån måtte åtnjutas allenast av

obemedlade eller mindre bemedlade.

Nödvändigheten av en behovspröviring i det enskilda fallet framhälls likaledes

i yttranden av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands

samt Västerbottens län liksom även av stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige

i vissa kommuner.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 103.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhåller likaledes, att det

såväl ur förmånstagarnas egen som ur samhällets synpunkt är önskvärt, att

någon farm av behovs- eller inkomstprövning införes. En visserligen summarisk

men dock individuell behovsprövning har i praktiken visat sig kunna

genomföras utan egentlig kostnad eller andra olägenheter. Så hade — upplyser

förbundet — skett i vissa kommuner, där sedan flera år en verksamhet

av här ifrågavarande slag existerat.

Svenska stadsförbundet och centralstyrelsen för svenska röda korset framhålla

likaledes önskvärdheten av någon form av behovsprövning.

Enligt barnavårdsnämnden i Boden bör samma behovsprövning gälla som

i fråga örn mödrahjälpen.

Slutligen må nämnas, att några av nu angivna länsstyrelser ansett denna

behovsprövning jämväl böra omfatta hjälpen till vissa skolbarn.

Gentemot den i kommissionens författningsutkast intagna bestämmelsen,

att näringsmedelskort å skyddsfödoämnen skulle få utlämnas allenast i den

mån de i varje fall ordinerade födoämnena icke i tillräcklig mängd producerades

vid egen eller arrenderad jordbruksfastighet har näringsrådet framhållit,

att detta skulle kunna komma att innebära en orättvisa mot vissa jordbrukare,

som hava sin huvudsakliga inkomst från att försälja sådana produkter.

Näringsrådet föreslår därför, att det överlämnas åt den prövande

myndigheten att avgöra, i vilka fall vid konstaterat behov skyddsfödoämnen

böra givas till dylika hushåll. Blekinge läns landsting anlägger likartade synpunkter.

I fråga örn formerna för hjälpanordningen hava i åtskilliga

yttranden framhållits, att dessa av kommissionen föreslagits alltför omständliga.

Statskontoret anser sig likväl vara väl medvetet örn svårigheten

att i detta fall finna en lämplig organisationsform och vill allenast framhålla

det i hög grad angelägna att såvitt möjligt säkerställande anordningar träffas

till förhindrande av eventuella missbruk.

Socialstyrelsen framhåller, att försöksanordningar i mindre skala i begynnelsestadiet

är att rekommendera. De föreslagna anordningarna för utdelning

te sig nämligen jämförelsevis komplicerade och måste av allt att döma

ställa betydande krav på det medverkande kommunala organets kompetens

och lämplighet för uppgiften. Det kan enligt socialstyrelsens uppfattning

ifrågasättas, örn icke vissa förändringar härvidlag vore möjliga att genomföra.

Även örn så kunde ske, synes det likväl tveksamt, huruvida nu avsedda arbetsuPPgifter

lämpligen böra läggas på barnavårdsnämnderna. Med hänsyn till

det speciella klientel, varom här är fråga, vill styrelsen dock ej motsätta sig

att tillhandahållandet av näringsmedel i en eller annan form anförtros åt

nyssnämnda organ.

Medicinalstyrelsen anför i detta sammanhang:

Beträffande det tekniska utformandet av denna hjälp med skyddsfödoämnen

och läkemedel förutsatte kommissionen, att närmare instruktioner meddelades

av medicinalstyrelsen. Kommissionen hade funnit lämpligt, att kort gåves

till mödrarna, upptagande en tryckt talong med bland annat uppgift om

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

namnet på den eller de personer, som ägde utfå varorna. Vid denna talong

skulle vara fästade kuponger, som kunde frånskiljas och Överlännäs vid inköp

av varorna. Å kupongerna skulle angivas varuslaget värdet samt ''leii tid,

vecka eller månad, under vilka kupongen vore giltig. Korten skulle utdelas

av barnavårdsnämnden efter anvisning av vederbörande vårdcentral eliel

station. Medicinalstyrelsen ansåge det både olämpligt och onodigt, at

mödrarna skulle behöva gå med sina kort till barnavårdsnämnden. Det syntes

kunna lämnas till den barnavårdscentral eller station som hade att bedöma

behovet, att överlämna kupongerna till mödrarna, utgivna för tiden intill

nästa besök. Barnavårdsnämnden eller eventuellt annan nämnd eller soem - registret skulle från tid till annan av vederbörande station eller central erhålla

redogörelse för verksamheten med behövliga uppgifter. Å kupongerna borde

icke värdet utsättas, vilket i praktiken knappast syntes kunna ske, utan i

stället den kvantitet, som föreskreves, och detta antingen det gadde inköp i

en affär eller på apotek. ... . ... ,

Befolknineskommissionen hade förutsatt, att den mjölk, som toresia eves,

skulle vara underkastad kontroll nied hänsyn till förekomsten av tuberkulos

i kreatursbesättning och hade här satt den kliniska tuberkuloskontrollen och

tuberkuloskontrollen med tuberkulm sida vid sida. Styrelsen ville framhava,

att där så vore möjligt endast den sista kontrollformen borde godkannas,

även om detta betydde ett högre mjölkpris.

Befolkningskommissionen hade i detta sammanhang icke ingått pa nui

dessa ärenden skulle tillgodoses inom den centrala administrationen i annan

mån än att olika uppdrag skulle läggas på medicinalstyrelsen. Styrelsen hade

intet att erinra häremot.

Barnavårdsnämnden i Göteborg, i vars yttrande stadsfullmäktige i staden

instämma, framhåller, att när det gäller ordination av apoteksvaror, framförallt

fiskolja eller fiskoljepreparat, vilket av erfarenhet från Göteborg att döma

ofta komme att behövas såsom isolerad åtgärd, förefaller den av kommissionen

föreslagna proceduren onödigt omständlig. Nämnden vill i stället förorda,

att läkaren vid respektive central eller vid lekskola, daghem eller barnhem

på av nämnden tryckta och utlämnade receptblanketter utskriver ifrågavarande

medel, som modern äger att avhämta på närmaste apotek. Recepten likvideras

sedan av barnavårdsnämnden. När det gäller rekvisition av livsmedel anser

nämnden, att man knappast kan komma ifrån den av kommissionen föreslagna

proceduren. De rekvisitioner slutligen, som göras av skolläkare, föreslås pa

samma sätt gäldade av folkskolestyrelsen. Provinsialläkaren i Åseda distrikt

instämmer i nämndens uppfattning, att läkemedel enklast böra rekvireras

direkt från apoteken samt åberopar som stöd härför motsvarande förfaringssätt.

enligt »lex veneris».

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, örn icke den

procedur som föreslås för utdelningen av ifrågavarande näringsämnen är sa

invecklad, att mödrarna rätt ofta komma att underlåta att begagna sig av de

utfärdade anvisningarna. Måhända kommer det att visa sig anser utskottet

— att många föredraga att på egen bekostnad inköpa de föreskrivna

skyddsfödoämnena eller läkemedlen för att undgå de upprepade besöken hos

olika instanser. Enligt utskottets uppfattning bör därför förfaringssättets

detaljer underkastas förnyat övervägande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 103.

Med erinran om den stora frihet för kommunerna att närmare utforma det

ifrågasatta kort- eller kupongsystemet har förste provinsialläkaren i Västmanlands

län framhållit önskvärdheten av mera fasthet och enhetlighet härvidlag,

detta med hänsyn till det olämpliga i att eljest inom samma län olika metoder

komme att tillämpas.

I motsats till förste provinsialläkaren i Västmanlands län synes det

Gävleborgs läns barnavårdsförbund som örn barnavårdsnämnderna borde

givas större lätt än vad kommissionen förslagit att själva ordna det praktiska

genomförandet av denna hjälpform. Förbundet yttrar härom:

Barnavårdsnämnden syntes nämligen redan nu vara den kommunala institution,

som mer än någon annan i sitt arbete tyngdes av blankettskriveri och

formulär. Sammanräknades alla de blanketter och formulär, som föreskrivits

eller eljest befunnits nödvändiga vid tillämpningen av lagen örn barn utom

äktenskap, lagen örn samhällets barnavård, lagen örn bidragsförskottering och

förordningen örn mödrahjälp etc., överstege de hundratalet, och det syntes

icke vara anledning att utan trängande nödvändighet utöka detta i alltför

hög grad. Pa många håll, såväl å landsbygden som vid ej alltför stora samhällen,

funnes blott en enda handelsbod, och att då föreskriva användningen

av hela detta av befolkningskommissionen föreslagna kupongS37stem — för

att taga ett exempel — syntes enligt förbundets mening icke behövligt. Här

borde systemet från början kunna åtskilligt förenklas.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför rörande barnavårdsnämndens

ställning enligt förslaget följande.

Kommissionen hade tyvärr icke klargjort, vilken uppgift som i detta sammanhang

skulle tillkomma barnavårdsnämnderna. Enligt utkastet till förordning

»skulle» barnavårdsnämnd, å vilken näringsmedelsanvisningar ställts

efter darom gjord framställning tillhandahålla kort åt vederbörande. Enligt

förordningen ägde barnavårdsnämnden sålunda vid kortens utlämnande in°en

prövningsrätt utan hade att fungera rent expeditionelit. I betänkandet uttalade

kommissionen däremot, att korten i vanliga fall syntes kunna översändas

per post från barnavårdsnämnden, men personlig inställelse skulle kunna

krävas, när barnavårdsnämnderna ansage skäl föreligga för närmare prövning.

Ingenstädes hade förbundet kunnat finna angivet, i vilka avseenden

en barnavårdsnämnd skulle verkställa »en närmare prövning». Till och med

en sådan fråga som att anvisning icke skulle utlämnas till person, i vars familj

produktion till avsalu eller eljest i tillräcklig mängd eller försäljning av samma

näringsmedel regelmässigt förekomme, vore avsedd att prövas av vederbörande

central eller station. Het syntes svårt att förstå vad det sedan kunde vara,

som skulle fordras av barnavårdsnämnden. Under alla förhållanden vore det

nödvändigt, att nämnderna erhölle klara direktiv, vilket ansvar som påvilade

dem i denna verksamhet.

^ id. uppdragandet av gränsen mellan centralers och stationers uppgift å

ena sidan och barnavårdsnämndernas å den andra borde beaktas, att

nämnderna efter hand belastats med så många nya arbetsuppgifter att man

endast med största försiktighet borde öka deras arbetsbörda.

Barnavårdsnämnden i Stockholm påpekar, att enligt 1937 års kungörelse

skall ledningen av den förebyggande rnödra- och barnavården åvila hälsovårdsnämnderna

i städerna (utom Stockholm, där den förebyggande barnavården

är förlagd till barnavårdsnämnden). Nämnden ifrågasätter om icke i

anslutning till vad som i allmänhet gäller i fråga örn nämnda vård hälsovårdsnämnderna

böra bli organ för näringsmedelsanvisningen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj-.ts proposition nr 103.

Slutligen bör nämnas, att Göteborgs läns barnavårds förbund ifråga örn tillhandahållandet

av läkemedel åt skolbarn påpekat att med det av kommissionen

föreslagna förfaringssättet såväl barnavårdsnämnd som skolstyrelse kunde

komma att få lämna läkemedelsanvisningar, nämligen barnavårdsnämnden till

modern och ett eller flera barn i förskoleåldern samt skolstyrelsen till ett eller

flera skolbarn. Med hänsyn till det dubbelarbete som för sådant fall skulle

uppstå har förbundet hemställt, att verksamheten i sin helhet anförtros vederbörande

barnavårdsnämnd. Denna uppfattning delas av förste provinsialläkaren

i Västmanlands län.

Fördelningen mellan kommun och stat av kostnaderna

för anskaffandet av nu ifrågavarande näringsämnen har i övervägande

antalet remissvar icke särskilt berörts. I några yttranden — däribland stadsfullmälctiges

i Norrköping — anses staten böra uteslutande stå för kostnaderna.

Kommunalfullmäktige i Bräkne-Hoby anse även, att staten bör helt vidkännas

kostnaderna för näringsämnena samt framhåller härvid, att verksamheten

ej kommer att bliva synnerligen omfattande. Då hjälpbehovet skall avgöras

av läkaren, som jämväl föreslår hjälpåtgärdernas omfattning, torde något

missbruk från kommunernas sida knappast vara att förvänta. Av dessa skäl

saknas motiv för att kommun skall bestrida utgifterna för denna hjälp, helst

som kommunen får vidkännas organisationskostnaderna och åtgärderna falla

utanför nu gällande skyldigheter för kommunernas verksamhet.

Andra myndigheter anse däremot, att förhållandena tala för en uppdelning

av ifrågavarande kostnader på stat och kommun. Statskontoret anför i detta

avseende följande.

Enligt vad kommissionen i annat sammanhang framhållit, kunde ett på^

medicinska grunder konstaterat behov av hjälp huvudsakligen förväntas framträda

inom de mindre bemedlade klasserna. Ett beslut i enlighet med kommissionens

ståndpunkt i statsbidragsfrågan komme vid sådant förhållande att

innebära, att å statsverket praktiskt taget skulle överflyttas kostnader för en

hjälpverksamhet, som med hänsyn till sin beskaffenhet hittills ansetts böra i

första hand ankomma på vederbörande kommun. Statskontoret hade tidigare

vid olika tillfällen betonat önskvärdheten därav, att frågan örn en gränsdragning

mellan statens och kommunernas skyldighet beträffande understöd av

olika slag kunde komma under omprövning i ett större sammanhang. I avsaknad

av några allmängiltiga regler i nämnda avseende syntes det statskontoret

angeläget, att stor försiktighet iakttoges, när det gällde att inom ett

nytt område för socialpolitiken avväga statens kostnader för dylik understödsverksamhet.

I anslutning härtill och i betraktande särskilt av den omständigheten,

att den nya understödsverksamheten skulle omhänderhavas av kommunala

organ, finge statskontoret för sin del föreslå, att statens bidrag till

kostnaderna för ifrågavarande hjälpverksamhet bestämdes till förslagsvis högst

50 procent.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser av samma anledning, att kommunens andel

i kostnaderna ej bör sättas lägre än 20 å 25 procent.

I en reservation till skolöverstyrelsens yttrande anför reservanten, generaldirektören

Holmdahl, att kommissionen icke framfört några egentliga skäl för

det avsteg från hittillsvarande praxis i analoga fall, som ligger däri, att låke
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

medlen åt skolbarn skulle helt gäldas av statsmedel. Även på detta område

torde det enligt reservantens uppfattning vara av betydelse, att kommunernas

intresse av nödig finansiell kontroll bevaras.

Yad slutligen angår kommissionens kostnadsberäkningar framhålles

i åtskilliga yttranden önskvärdheten av säkrare bedömningsgrunder.

Länsstyrelsen i Stockholms län befarar, att kostnaderna skola visa sig alltför

snävt beräknade.

Statskontoret anför härom följande.

Befolkningskommissionen hade icke varit i stånd att lämna någon närmare

beräkning av de totala kostnaderna i en fullt genomförd organisation enligt

förevarande förslag, då några utgångspunkter ej förelåge ens för en ungefärlig

uppskattning av antalet barn i olika åldrar, hos vilka av läkare konstaterat

behov av hjälp förefunnes. Det kostnadsbelopp av omkring sex miljoner kronor,

som approximerats av kommissionen, syntes för den skull få anses vara

synnerligen osäkert. Huruvida det anslagsbelopp av 500,000 kronor, som föresloges

skola anvisas för ändamålet för budgetåret 1939/40, komme att förslå

även vid den av statskontoret ifrågasatta begränsningen av statsbidragsprocenten,

undandroge sig ämbetsverkets bedömande.

I likhet med vad kommissionen förordat, anser statskontoret anslaget böra

erhålla förslagsanslags natur.

Departementschefen.

I befolkningskommissionens betänkande i näringsfrågan redogöres för vissa

undersökningar rörande vårt folks näringsstandard. Dessa undersökningar

bestyrka, att näringsförsörjningen inom åtskilliga befolkningsskikt företer allvarliga

brister. En del av dessa brister torde kunna avhjälpas genom en klok

Upplysningsverksamhet, i första hand inriktad på att ge allmänheten vägledning

vid valet av livsmedel. Enbart upplysningsverksamhet torde emellertid

icke kunna leda till en önskvärd höjning av näringsstandarden hos vårt folk.

Positiva åtgärder för en bättre livsmedelsförsörjning synas därför vara påkallade.

Kommissionen har i sitt nyssnämnda betänkande påtalat de särskilda

vådor, som otillfredsställande livsmedelsförsörjning innebär för det uppväxande

släktet. Samhällets åtgärder för höjande av näringsstandarden bör

därför enligt kommissionens mening i första hand inriktas på att tillgodose

mödrarnas och barnens behov. Kommissionen har i detta hänseende framlagt

två utformade förslag. Dels föreslås, att näringsmedel — skyddsfödoämnen,

såsom mjölk, smör, ost och nyponmust samt skyddsläkemedel, i första

hand fiskleverolja -— kostnadsfritt skola tillhandahållas havande kvinnor,

ammande mödrar samt barn i olika åldrar, och dels föreslås anordnande av

s. k. skolbarnsbespisning. I förevarande sammanhang upptages allenast det

förstnämnda av dessa förslag till prövning.

Enligt kommissionens förslag skulle utdelandet av skyddsfödoämnen och

skyddsläkemedel anförtros åt den förebyggande mödra- och barnavårdens olika

organ. Beträffande skolbarnen skulle tilldelningen av läkemedel kunna ske

efter prövning av vederbörande skolkare, varemot anvisning av skyddsfödoämnen

här över huvud taget ej ifrågasatts. Behovsprövningen skulle enligt

kommissionens huvudalternativ ske enbart efter medicinska grunder. Krån

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108. 31

tilldelningen av näringsmedel skulle huvudparten av livsmedelsproducenterna

vara uteslutna.

I likhet med det övervägande antalet hörda myndigheter och sammanslut

ningar delar jag befolkningskommissionens uppfattning, att samhällets åtgärder

i näringsfrågan i första hand böra syfta till att åstadkomma en bättre livsmedelsförsörjning

för det uppväxande släktet. Mot kommissionens förslag

till organisation av utdelandet av skyddsläkemedel och skyddsfödoämnen hava

emellertid under remissbehandlingen invändningar framkommit, som gjort,

att jag icke för närvarande kan förorda förslagets realiserande annat än i begränsad

omfattning.

Yad då först beträffar kommissionens förslag örn utdelande av skyddsfödoämnen

har i åtskilliga utlåtanden framhållits, att den föreslagna organisationen

vore alltför tungrodd och svårhanterlig. Vissa förenklingar av organisationen

torde också enligt min mening vara av behovet påkallade och även

praktiskt genomförbara. I stort sett skulle emellertid ett realiserande av förslaget

skapa en tillfredsställande ordning, endast örn den förebyggande mödraoch

barnavården vore i funktion i alla delar av landet. Så är emellertid icke

fallet. Den förebyggande mödra- och barnavården befinner sig nämligen för

närvarande under utbyggnad. Enligt vad jag inhämtat, har medicinalstyrelsen

hittills godkänt planer för samtliga städer, som ej deltaga i landsting, med

undantag av Gävle, ävensom för landstingsområdena inom Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län. Även örn alltså flertalet städer

utanför landsting samt åtskilliga landsting redan fattat beslut örn förebyggande

mödra- och barnavård och fått sina planer godkända av medicinalstyrelsen,

torde likväl åtskilliga år förflyta, innan verksamheten kan beräknas vara i

gång i avsedd utsträckning.

På grund av nu nämnda förhållande skulle realiserandet för närvarande

av befolkningskommissionens förslag hava ganska ringa praktisk betydelse,

varför ett uppskov härmed icke torde behöva ingiva mera allvarliga betänkligheter.

Vådorna av ett uppskov förminskas av att de mest trängande behoven

av en förbättrad livsmedelsförsörjning åt havande kvinnor, ammande mödrar

och barn i spädbarnsåldern redan nu i betydande utsträckning kunna tillgodoses

genom mödrahjälpen. Mödrahjälp utgår nämligen ofta till kostförbättring,

stundom in natura. I regel torde denna kostförbättring avse att tillföra modern

och barnet en rikligare försörjning av just skyddsfödoämnen, framför allt

mjölk, smör och ost. För närvarande föranleder omkring var tredje barnsbörd

samhällets stöd åt modern i form av mödrahjälp.

Tanken att anlita ett jämsides med mödrahjälpen arbetande organ för åstadkommande

av en förbättrad näringsstandard har föranlett flera av de hörda

remissinstanserna att bestämt varna för att på detta område utbygga en dubbelorganisation,

som skulle medföra ökad splittring inom socialvården. Även

örn dessa farhågor torde vara överdrivna, bör självfallet nödig uppmärksamhet

ägnas åt att undvika de svårigheter, som ifrågavarande remissinstanser

påtalat.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

För ett uppskov med realiserandet av befolkningskommissionens förslag i

vad det avser utdelandet av skyddsfödoämnen talar den omständigheten, att

man därigenom skulle erhålla tillfälle att inhämta ytterligare erfarenhet örn

den förebyggande mödra- och barnavårdens sätt att arbeta och dess möjligheter

att handhava en så omfattande verksamhet som den föreslagna näringsmedelstilldelningen.

Av vad jag här anfört framgår, att jag icke för närvarande är beredd att

förorda ett realiserande av befolkningskommissionens förslag i vad det avser

utdelande av skyddsfödoämnen.

Beträffande skyddsläkemedlen är läget annorlunda. Utskrivandet av läkemedelsanvisning

förutsätter i regel tillgång till kompetent undersökare. Eftersättes

detta krav, torde i åtskilliga fall risk föreligga för att onödiga, kanhända

direkt skadliga anvisningar givas. Det finnes därför starka skäl, som tala för

att läkemedelstilldelningen anordnas på sådant sätt, att den medicinska sakkunskapen

äger ett avgörande inflytande på densamma. Att denna verksamhet

bör uppbyggas i nära anslutning till den förebyggande mödra- och barnavården,

i stort sett på sätt som kommissionen föreslagit, förefaller därför

ändamålsenligt. Det av mig nyss anförda förhållandet, att den förebyggande

mödra- och barnavården befinner sig under utbyggnad, nödvändiggör emellertid

vissa modifikationer av befolkningskommissionens förslag.

I åtskilliga yttranden har föreslagits, att tills respektive organ inom

den förebyggande mödra- och barnavården å viss ort kommit till stånd, tjänsteläkare

å orten ifråga borde tillerkännas rätt att utfärda förekommande anvisningar.

Vissa myndigheter hava gått ett steg längre och förorda en dylik

rätt för tjänsteläkaren, även örn organ för den förebyggande mödra- och barnavården

redan finnes å orten. Gävleborgs läns barnavårdsförbund anser

för sin del, att bestämmelserna böra kompletteras i den riktningen, att, där

central eller vårdstation ej utan märkbar olägenhet kan uppsökas, jämväl praktiserande

läkare, barnmorska och distriktssköterska må medgivas rätt att utfärda

anvisningar.

För egen del har jag blivit övertygad örn önskvärdheten av en modifikation

av kommissionens förslag för att göra hjälpformen så lättillgänglig som möjligt

för behövande framförallt å landsbygden. Innan den förebyggande mödra- och

barnavården utbyggts på viss ort, bör närmast boende tjänsteläkare ävensom,

då fråga är örn behövande som är bosatt på längre avstånd från läkare, vederbörande

distriktssköterska respektive distriktsbarnmorska — givetvis i samråd

med tjänsteläkaren — anförtros anvisningen av ifrågakommande läkemedel.

Finnes vid bestämmelsernas ikraftträdande lokalt organ för den förebyggande

mödra- och barnavården redan anordnat eller kommer sådant organ sedermera

till stånd, synes läkemedelsanvisningen böra ombesörjas av centralens eller

stationens läkare. Skulle emellertid uppsökandet av sådan läkare medföra

betydande olägenhet för den behövande, synes vad som föreslagits för det

fall mödra- och barnavårdscentral eller -station ej upprättats böra gälla. Beträffande

verksamhetens organisation, i vad den avser barn i skolåldern, bör

anställd skolläkare avgöra behovet av anvisning. Barn i skolor, där skolläkare

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majus proposition nr 103.

icke finnes, böra emellertid kunna erhålla läkemedel efter anvisning av ortens

tjänsteläkare.

Den av mig Ilar föreslagna modifikationen, att andra än läkare, knutna till

den förebyggande mödra- och barnavården, samt skolläkare skola äga möjlighet

att utfärda anvisning, torde utan olägenhet kunna genomföras, när verksamheten

— såsom här skett — begränsas till att avse allenast skyddsläkemedel.

I övrigt anser jag mig i stort sett kunna förorda befolkningskommissionens

förslag till utdelande av läkemedel. Sålunda finner jag det lämpligt, att förutsättningen

för hjälpens utgående bör vara ett uteslutande ur medicinska synpunkter

konstaterat behov. Av min redogörelse för remissbehandlingen framgår,

att kommissionens förslag örn kostnadsfritt utlämnande av näringsmedlen

från åtskilliga håll blivit utsatt för kritik. Med den begränsning av förslaget,

som jag här förordar, torde åtskilliga av invändningarna hava förlorat i vikt.

Att såsom kommissionen i sitt författningsutkast föreslagit överlämna åt medicinalstyrelsen

att meddela närmare bestämmelser angående de behov, som

böra föranleda läkemedelsanvisning, anser jag ej lämpligt. Jag vill härvid

erinra om att enligt vissa uttalanden i samband med remissbehandlingen svårigheter

ofta äro för handen, da det gäller att konstatera nämnda behov. En

bestämmelse härom skulle därför antingen erhålla ett alltför vagt innehåll eller

i motsatt fall komma att utesluta ömmande gränsfall.

Såsom kommissionen framhållit, synes medicinalstyrelsen däremot lämpligen

böra utfärda närmare bestämmelser angående de läkemedel, som i regel

böra ordineras. Jag förutsätter därvid, att styrelsen vid urvalet av läkemedel

tager nödig hänsyn till att billiga läkemedel utväljas utan att därmed läkemedlens

kvalitet äventyras.

Förslagets begränsning till att omfatta allenast skyddsläkemedel synes medföra,

att vägande invändningar ej kunna resas mot att kostnaderna föi dessa

näringsmedel helt bestridas av statsmedel. Att såsom kommissionen föreslagit

låta kommunerna betala en viss mindre del av kostnaden torde för öviigt

knappast böra komma ifråga, då kommunerna icke äga möjlighet att påverka

besluten om utdelande av läkemedel. Den föreslagna begränsningen av verksamheten

synes vidare möjliggöra en viss förenkling av organisationen. Såvitt

jag kunnat finna, böra — såsom även i ett av yttrandena framhållits — läkemedlen

av den behövande rekvireras direkt från apotek mot företeende av

anvisningen samt ersättning till apotekaren utgå i analogi med motsvarande

förfaringssätt vid ersättning för läkemedel vid åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar. Ofta torde vid mödra- och barnavårdscentral eller

-station ett mindre förråd av skyddsläkemedel kunna anskaffas, avsett föi

direkt utdelning till mödrar eller barn, som uppsökt centralen eller stationen

för konsultation. En lösning efter dessa linjer gör barnavårdsnämndens direkta

medverkan obehövlig. Däremot anser jag erforderligt, att utfärdaren av anvisning

ofördröjligen giver nämnden meddelande härom.

Vid beräkningen av de utgifter, som skyddsläkemedlens anskaffande årligen

framdeles komma att draga, har befolkningskommissionen approxima
Bihang

Ull riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 103. 147 s» 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr 103.

tivt uppskattat antalet barnsbörder, där hjälp borde ifrågakomma, till 40,000

för år. Härvid har den genomsnittliga kostnaden för läkemedel åt mödrarna

knappast ansetts böra överstiga 5 kronor. För spädbarnens del har kommissionen

räknat med samma belopp eller 5 kronor. Härigenom skulle uppstå en

årlig kostnad av omkring (200,000 + 200,000) 400,000 kronor. För övriga

nu ifrågakommande barn uppskattar kommissionen utgifterna till samma

belopp. Vid en i full utsträckning bedriven verksamhet skulle sålunda sammanlagda

årskostnaderna för läkemedlens anskaffande kunna beräknas uppgå

till i runt tal (400,000 + 400,000) 800,000 kronor. Även örn dessa kalkyler såsom

kommissionen framhållit grunda sig på mycket svårbedömbara faktorer, torde

man kunna utgå från att de slutliga kostnaderna skola visa sig icke

överstiga en miljon kronor årligen, detta även med hänsyn tagen till de

ändringar i förhållande till kommissionens förslag, som jag nu förordat. Med

hänsyn till tidigare anförda omständigheter synes man emellertid kunna räkna

med att under de första aren det erforderliga beloppet skall visa sig vara befydfigt

mindre. Verksamheten synes kunna utan hinder taga sin början redan

med ingången av nästa budgetår. För sagda budgetår beräknar jag ett medelsbehov

av 150,000 kronor. Anslaget synes för närvarande böra givas förslagsanslags

natur. Någon anledning att i utbyggnadsstadiet av kostnadsskäl införa

särskilda bestämmelser, syftande att begränsa verksamhetens omfattning,

torde icke föreligga. Frågan örn en dylik reglering torde få upptagas till övervägande

sedan någon tids erfarenhet vunnits.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

dels godkänna de grunder för tillhandahållande av skyddsläkemedel

åt vissa kvinnor och barn, som av mig förordats, att

tillämpas från och med den 1 juli 1939;

dels ock till Skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn för

budgetåret 1939/40 anvisa ett förslagsanslag av kronor 150,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition i ämnet av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:238 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens pensionsanstalt för viss personal hos v lig distrikt en. s. 7 i texten
  2. SU 1939:141 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn jämte en i ämnet väckt motion. s. 18 i texten