Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m

1939-03-03 · 48 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 48 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:114, Med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

1

Nr 114.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning

av trolovning eller äktenskap m. m.; given

Stockholms slott den 3 mars 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av trolovning eller äktenskap m. m.

Under Hans Majits^

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Bihang till riksdagens protokoll 19311. 1 sami. Nr 114

34 39 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Förslag

till

Lag

om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning

eller äktenskap m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares

räkning i regel användas minst tre arbetstagare. Vid lagens tillämpning

skall affärs- eller kontorsverksamhet, ändock att densamma icke bedrives

såsom självständigt företag, anses såsom särskild verksamhet.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem

av arbetsgivarens familj.

2 §•

Har arbetstagare sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos

arbetsgivaren, må denne, örn arbetstagaren slutit trolovning, ingått äktenskap,

blivit havande eller fött barn, ej av sådan anledning uppsäga arbetstagaren

eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna än som

kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på grund av arbetets

art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet är märkbart. Är

arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen är havande eller fött barn,

må han ej heller uppsäga henne på grund därav att hon i samband med

havandeskapet eller barnsbörden under skälig tid, dock högst tolv veckor,

avhåller sig från arbete.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagare enligt

denna lag tillkommande förmån.

3 §•

Avtal, varigenom arbetstagare enligt denna lag tillkommande förmån inskränkes,

vare ej bindande.

Har arbetsgivare vidtagit åtgärd, vilken enligt 2 § ej må äga rum, vare åtgärden

ogin samt arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen

skada.

4 §•

Arbetstagare, som vill göra gällande anspråk enligt denna lag, skall dels

därom underrätta arbetsgivaren inom två månader från det arbetstagaren i

följd av åtgärd, som enligt 2 § är förbjuden, upphört att tjänstgöra eller fått

vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna, dels ock

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 114. 3

anhängiggöra sin talan inom två år från samma tidpunkt. Underlåtes det, vare

arbetstagaren sin rätt förlustig.

5§-

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av

kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 114.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 3 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrbson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund:

Inledning.

I de i statsrådsprotokollet den 17 maj 1935 för befolkningskommissionen

meddelade direktiven framhöll dåvarande chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, bland annat, att det icke kunde vara ägnat att uppmuntra

familjebildningen, att, såsom ofta skedde, arbetsgivare vägrade fortsatt anställning

åt kvinnor vid deras inträde i äktenskap eller på grund av havandeskap.

Den sålunda berörda frågan har kommissionen upptagit till behandling i sitt

den 25 maj 1938 avlämnade betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors

rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd (statens off. utredn. 1938:13).

Såsom resultat av utredningen i frågan har kommissionen i betänkandet framlagt

utkast till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av

äktenskaps ingående, havandeskap och barnsbörd. Detta lagutkast torde få

såsom bilaga (Bilaga B) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I betänkandet har kommissionen även behandlat frågorna örn rätt till ledighet

i samband med barnsbörd och örn rätt till ersättning för i samband med

barnsbörd förlorad arbetsförtjänst. Utredningen i dessa frågor har föranlett

kommissionen att framlägga utkast dels till lag angående ändrad lydelse av

17 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, dels till förordning

angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn

erkända sjukkassor, dels ock till kungörelse örn ändrad lydelse av § 6 kungörelsen

den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor.

över betänkandet hava efter remiss yttranden avgivits av länsstyrelserna

i Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs

och Norrbottens län, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen,

svenska sjukkasseförbundet, bankernas förhandlingsorganisation,

svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska bankmannaföreningen, försäkringstjänstemannaföreningen,

svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

efter hörande av fackförbund, till vilka kvinnliga arbetstagare i större omfattning

höra, de anställdas centralorganisation (Daco), kooperativa förbundet,

Fredrika-Bremer-förbundet, svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté,

yrkeskvinnors riksförbund och tjänstemännens centralorganisation.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län hava bifogat yttranden

från respektive Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt

handelskammaren i Gävle, varjämte länsstyrelsen i Kopparbergs län bifogat

yttranden från fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjunde distriktet samt

länets fattigvårds- och barnavårdsförbund.

Befolkningskommissionens förslag rörande lagstadgat förbud mot arbetstagares

avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap och

barnsbörd har även behandlats av kvinnoarbetskommittén i dess den 23

november 1938 avlämnade betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete

m. m. (statens off. utredn. 1938:47).

Med ledning av befolkningskommissionens utkast till lag örn förbud mot

arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap

och barnsbörd samt över detta lagutkast avgivna yttranden har inom socialdepartementet

utarbetats förslag till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd

m. rn. Då jag nu anhåller att få anmäla detta förslag, vill jag samtidigt

meddela, att jag icke är beredd att nu underställa Kungl. Maj:ts prövning

vad befolkningskommissionen i sitt förevarande betänkande i övrigt

föreslagit. Emot betänkandet, i vad detsamma avser frågan om rätt till ersättning

för i samband med barnsbörd förlorad arbetsförtjänst, hava nämligen i

yttrandena så vägande erinringar framställts, att betänkandet i denna del icke

synes mig ägnat att läggas till grund för något av Kungl. Maj:t till riksdagen

avlåtet förslag. Beträffande åter frågan örn rätt till ledighet i samband med

barnsbörd, vilken fråga av kommissionen behandlats i dess utkast till lag

angående ändrad lydelse av 17 § arbetarskyddslagen, må erinras, att sistnämnda

lag för närvarande är föremål för en allmän översyn av särskilt tillkallade

sakkunniga. Det synes mig lämpligt, att under tiden för sakkunniguppdragets

fullgörande ändringar i arbetarskyddslagen såvitt möjligt undvikas.

Allmän motivering.

Befolkningskommissionen.

Börande innehållet i befolkningskommissionens utkast till lag örn förbud

mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap

och barnsbörd ber jag att få hänvisa till Bilaga B.

Kommissionen har i sin allmänna motivering under rubriken »Allmänna

befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter på kvinnornas förvärvsarbete

utom hemmet» anfört bland annat följande:

Utvecklingen har lett till att numera i städer och stadsliknande samhällen

praktiskt taget alla vuxna ogifta kvinnor, som icke av särskilda personliga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

förhållanden — ingående utbildning, arbetslöshet eller arbetsoförmåga på

grund av lyte eller dylikt —- äro förhindrade, hava förvärvsarbete utom

hemmet, samt att en allt större kvotdel av i synnerhet de yngre gifta kvinnorna

kvarstannat i förvärvslivet, vanligen då såsom löntagare. Kvinnornas framträdande

på arbetsmarknaden har som alla sociala strukturförändringar av

denna storleksordning skapat nya problem. Dessa problem äro av två slag.

Det första slaget av problem är de arbetsmarknadspolitiska och gäller frågorna

örn verkningarna på efterfrågan av manlig och kvinnlig arbetskraft, arbetslöshet

och lönebildning. Det andra slaget av problem är de befolkningspolitiska

och familjesociala. För utredning av de med kvinnoarbetet förbundna arbetsmarknadspolitiska

problemen har chefen för finansdepartementet på grund av

Kungl. Maj:ts beslut den 18 juli 1935 tillsatt en särskild utredning, den s. k.

kvinnoarbetskommittén, som under senare delen av år 1938 kan förväntas

avgiva sitt betänkande. Det andra slaget av problem tillhör mera omedelbart

befolkningskommissionens arbetsuppgifter. Då likväl de båda slagen av

problem hava ett nära inbördes samband, har, på sätt i direktiven för kvinnoarbetskommittén

förutsatts, samråd ägt rum mellan denna kommitté och befolkningskommissionen.

Kommissionen vill till en början göra vissa tillrättaläggande uttalanden

rörande spörsmålet örn konkurrensen mellan å ena sidan kvinnornas förvärvsarbete

och å andra sidan deras möjlighet till och villighet för äktenskap och

barnafödande. Att en sådan konkurrens under nuvarande förhållanden består,

torde icke kunna bestridas. I vilken utsträckning kvinnors förvärvsarbete står

såsom hinder för äktenskap och barnafödande kan dock svårligen bedömas

med ledning av tillgänglig statistik, som endast kan siffermässigt belysa förhållandena

under ett övergångs- och brytningsskede.

Kommissionen vill emellertid här såsom sin mening framhålla, att även örn

en dylik konkurrens i avsevärd utsträckning skulle bestå, detta förhållande

icke kan få utgöra skäl för samhällsingripanden i syfte att uttränga kvinnorna

från förvärvsarbete. Redan ekonomiska hänsyn förbjuda ett sådant inskridande.

Vår samhällsverksamhet bygger i allt större utsträckning på kvinnors

arbetsinsats i det utom familjen försiggående produktiva livet, och vi kunna

såsom folk icke utan en väsentligt sänkt kvalitativ och kvantitativ standard

försaka denna insats. Såsom ett ännu viktigare skäl emot samhällsingripanden

i syfte att uttränga kvinnorna eller vissa kategorier av kvinnor från yrkesverksamhet

står emellertid för kommissionen det förhållandet, att hela vårt

samhällsliv bygger på personlig frihet för medborgarna att söka nyttiggöra

sina krafter på det område de själva välja. En frihetsbegränsning för kvinnornas

eller för vissa kvinnors del torde icke vara i överensstämmelse med

denna av en allmän opinion omfattade demokratiska grundsats.

Det torde även vara en fåfäng tro, att man genom ingripanden av nyss

antytt slag skulle kunna stimulera till äktenskap och barnafödande. Snarare

torde motsatsen vara fallet. Om man inskränker kvinnornas arbetsmöjligheter

såsom gifta, skapar man snarast ett avhållande motiv för äktenskap och gynnar

fria förbindelser. Förminskar man kvinnornas arbetsmöjligheter först då de

bliva mödrar, skapar man ett starkt motiv för extrem barnbegränsning.

Örn man sålunda finner sig böra helt avstå från tanken att genom samhällsinskridanden

förminska mödrars och gifta kvinnors arbets- och förtjänstmöjligheter

inom näringslivet, uppställer sig frågan, hur man på olika vägar skall

kunna göra det lättare för kvinnor att förena äktenskap och moderskap med

förvärvsarbete. Kommissionen är fullt medveten örn att här i första hand

kräves en annan inställning till de med kvinnornas yrkesverksamhet sammanhängande,

särskilda problemen, än som hittills varit den inom stora områden

av arbetsmarknaden vanliga. När enskilda arbetsgivare nu avskeda anställda

kvinnor, då dessa gifta sig eller vänta barn, kan detta vara förståeligt, då det

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majda proposition nr 114.

gäller mindre företag och överhuvud taget företag, som befinna sig i hård

konkurrens. Utan tvivel kan det i vissa fall innebära en ekonomiska uppoffring

att tillämpa ett motsatt handlingssätt, en uppoffring, som icke utan vidare

kan krävas av dylika företag. Men av kommuner och allmänna inrättningar

samt av banker, försäkringsbolag och andra stora företag torde samhället

hava rätt att förvänta, att de etiska och familjesociala problem, som här möta,

icke bedömas ur alltför ensidig och snäv ekonomisk synvinkel. Själva befolkningsutvecklingen

gör i längden den uppfattningen ohållbar, som i äktenskap

och barnafödande ser blott en bristfullhet hos den kvinnliga arbetskraften.

Kommissionen har härefter under rubriken »Kvinnan i statens tjänst»

erinrat örn, att beträffande anställnings- och löneförhållanden i statens tjänst

numera gällde, att kvinna ägde rätt att erhålla och innehava anställning

oberoende av civilstånd och moderskap samt att kvinnlig befattningshavare

ägde under ledighet för havandeskap åtnjuta samma lön som under sjukledighet.

I skrivelse den 16 januari 1937 till svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet

och svenska landskommunernas förbund hade kommissionen

hemställt örn medverkan till spridande av kännedom örn denna statens ståndpunkt,

vilken syntes böra mana till efterföljd av andra arbetsgivare, icke minst

kommuner och allmänna inrättningar av olika slag.

Vidare har kommissionen under rubriken »Kvinnan inom det enskilda

näringslivet» meddelat, att kommissionen tillsammans med kvinnoarbetskommittén

sökt genom utsändandet av frågeformulär till olika arbetsgivare,

vilka sysselsatte ett större antal kvinnor inom sina företag, erhålla uppgifter

till vägledning för ett bedömande av de kvinnliga arbetstagarnas ställning i

olika med äktenskap och barnsbörd sammanhängande hänseenden. Resultatet

av enquéten framginge av en såsom bilaga A vid betänkandet fogad sammanställning,

vilken gåve vid handen, att av 648 redovisade företag med tillhopa

59,600 kvinnliga arbetare ungefär en tiondel, sysselsättande 2,420 kvinnor,

tillämpade avsked vid giftermål eller hade mer eller mindre osäker praxis,

medan av 1,534 företag med tillhopa 25,416 kvinnliga, ej till arbetare hänförliga

»anställda» ungefär en tredjedel, sysselsättande 11,066 kvinnor, uppgivit

avsked vid giftermål eller osäker praxis. Inom industrien hade sålunda

av de anförda siffrorna att döma frågan örn den kvinnliga arbetstagarens civilstånd

i allmänhet ansetts vara av underordnad betydelse, under det att förhållandena

i detta avseende ställde sig helt annorlunda för olika kategorier

av kontors- och affärsanställda.

Då särskilt banker och försäkringsbolag intoge en framträdande plats bland

de företagare, som ställde sig avvisande mot ett bibehållande i tjänst av gifta

kvinnor, hade kommissionen sökt genom konferenser med representanter såväl

för dessa företags ledning som för de vid företagen anställda erfara, hur

parterna själva betraktade det föreliggande problemet. På begäran av kom

missionen hade även lämnats vissa sammanfattande redogörelser för de särskilda

bestämmelser, som funnes hos företagen meddelade i fråga om kvinnliga

anställda, vilka vore gifta eller hade för avsikt att ingå äktenskap, nämligen

beträffande bankerna i skrivelse från bankernas förhandlingsorganisation

den 29 januari 1938 och beträffande försäkringsbolagen i skrivelse från

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Majus proposition nr 114.

svenska försäkringsbolags riksförbund den 1 februari 1938. De anställda hade

sammanfattat sina synpunkter och önskemål i skrivelser till kommissionen,

svenska bankmannaföreningen den 3 mars 1938 och försäkringstjänstemannalöreningen

den 1 mars 1938. Samtliga skrivelser hade såsom bilagor (B—E)

fogats till kommissionens betänkande.

I en senare avdelning har kommissionen under rubriken »Frågans läge i

vissa främmande länder» redogjort för norsk och tysk lagstiftning på området

samt för den danska befolkningskommissionens den 19 januari 1938 framlagda

förslag till »Lov om Moderskapsydelse og örn erhvervsmsessigt arbejdende

Kvinders Rettigheder og Pligter i Anledning af Födsel», och hänvisar jag

härutinnan till betänkandet.

Härefter har kommissionen i sin allmänna motivering under rubriken

»Befolkningskommissionens förslag» anfört bland annat följande:

Då enskilda arbetsgivare i anställningsvillkoren angiva äktenskap eller

barnsbörd såsom grund för uppsägning och avsked av kvinnliga arbetstagare,

är detta enligt befolkningskommissionens mening icke blott ur allmän synpunkt

olämpligt och oriktigt utan även — och detta särskilt i tider av fortgående

nativitetsminskning — direkt samhällsskadligt. Ett harmoniskt och

lyckligt hemliv torde för övrigt utgöra en viktig förutsättning för att den

anställde skall kunna prestera ett fullgott arbetsresultat. Ett tillmötesgående

av de anställdas krav att fritt få välja civilstånd utan återverkningar i anställnings-

eller lönehänseende torde därför ligga i arbetsgivarens eget intresse.

Detta synes även vara den slutsats, till vilken det övervägande flertalet

arbetsgivare i vårt land redan kommit. I statens tjänst gäller, såsom förut

framhållits, att kvinna äger rätt att erhålla och innehava statsanställning

oberoende av civilstånd och moderskap. Detsamma gäller i allmänhet inom

kommunernas tjänst; vissa kommuner intaga dock i detta hänseende en egendomlig

undantagsställning. De med staten nära förbundna monopolföretagen

tillämpa i regel statens principer.

Inom det enskilda näringslivet möta för majoriteten av de förvärvsarbetande

kvinnorna icke några hinder för ett förenande av förvärvsarbete och äktenskap.

Banker och försäkringsbolag äro dock en grupp företag, där i nuvarande

stund det främsta motståndet är att finna mot gifta kvinnors bibehållande i

tjänst. Denna företagens inställning får ökad betydelse såväl genom det stora

antal kvinnor, vilka där sysselsättas, som därigenom att företagen i fråga —

framför allt bankerna — hava en tongivande ställning.

Ett skäl, som från bank- och försäkringsbolagens ledning ofta anföres mot

gifta kvinnors kvarstående i tjänst, är att man anser ur olika synpunkter —

även befolkningspolitiska — lämpligast, att dessa kvinnor stanna i sina hem.

Kommissionen vill i anledning härav erinra, att hemarbetets minskning i

modern tid gör kravet på att alla gifta kvinnor skola syssla blott med hemarbete

ohållbart. Man synes även glömma, att valet för kvinnan oftast icke

står mellan äktenskap med eller utan förvärvsarbete utan kanske vanligare

mellan äktenskap (örn hon får behålla sitt förvärvsarbete) eller icke äktenskap.

En politik, som förmenar sig bevara kvinnorna åt hemmet genom att förbjuda

dem att kvarstå i tjänst efter äktenskapets ingående, är icke blott verklighetsfrämmande

utan även asocial, då den förhindrar mångå äktenskap, men ökar

antalet fria förbindelser och illegala aborter. Befolkningspolitiskt sett innebär

systemet, att barnafödande motverkas genom att vissa äktenskap aldrig komma

till stånd, medan andra uppskjutas till dess mannen nått en sådan löneställning,

att han ensam kan försörja familjen, vilket ofta blir fallet först vid en

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.is proposition nr 114.

tidpunkt, då kvinnans fertilitet redan hunnit avtaga så att barn måhända ej

födas. Vid överläggning med representanter för tjänstemannaorganisationerna

har kommissionen styrkts i den uppfattningen, att en ändring av anställningsvillkoren

i nu berörda hänseende omedelbart skulle få till följd ingående av

ett icke obetydligt antal äktenskap.

Ett annat vanligt argument, med vilket man vill motivera den kvinnliga

anställningshavarens avskedande vid giftermål, är, att hennes arbetsförmåga

genom giftermålet skulle försämras på grund av splittrande intressen mellan

hemmet och tjänsten. Denna uppfattning kan dock icke anses bestyrkt averfarenheten

från de arbetsområden, inom vilka gifta kvinnor i någon större

utsträckning sysselsättas. Vare sig att kvinnan behåller sitt förvärvsarbete

som gift av intresse för sin tjänst eller hon gör det av ekonomiskt nödtvång,

måste man förutsätta, att hon, i medvetande örn det hinder äktenskap ofta

utgör i konkurrensen, snarare ökar än minskar sina ansträngningar att prestera

ett fullgott arbete för att icke riskera att mista sin anställning.

Med hänsyn till nu antydda förhållanden har kommissionen funnit starka

skäl tala för att arbetstagaren genom lagstiftning beredes en annan och mera

tryggad ställning i fråga örn rätten att ordna sitt privatliv med avseende, å

äktenskap och vad därmed sammanhänger utan obehörigt ingripande från

arbetsgivarens sida. Kommissionen inser till fullo de vanskligheter, som äro

förenade med en dylik lagstiftning. Ett förbud mot avskedande i anledning

av äktenskap kan kringgås genom angivande av andra orsaker till avskedandet.

Då kommissionen det oaktat ansett sig böra framlägga förslag till reglerande

av arbetstagares rättsliga ställning i förevarande avseende sker det för att

med hjälp av en dylik lag snabbare än eljest kunnat ske rikta den allmänna

opinionen mot det i längden ohållbara tillstånd, som för stora grupper av

anställda gör en så självklar medborgerlig rättighet som ingående av äktenskap

beroende av arbetsgivarens mer eller mindre goda vilja.

Kommissionen framhåller slutligen, att den såsom huvudregel föreslagit,

att arbetstagare ej finge avskedas i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap

eller barnsbörd. Då tyngdpunkten i en lagstiftning sådan som den förevarande

av naturliga skäl måste komma att ligga i dess opinionsbildande verkningar,

hade kommissionen icke ansett nödigt att förse förbudet med någon

straffsanktion. Förbud mot att avskeda arbetstagare på grund av att denne

inträdde i äktenskap borde givetvis komma jämväl manliga arbetstagare till

godo. Påpekas kunde, att en liknande, av samhällets intressen betingad

inskränkning i arbetsgivares rättigheter i förhållande till honom underställd

personal återfunnes i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot

värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Befolkningskommissionens betänkande har utarbetats av en inom kommissionen

nedsatt delegation, bestående av medicine doktorn Andrea AndreenWohlin,

ordförande, och ledamoten av riksdagens andra kammare tändsticksarbetaren

J. A. L. Persson, varjämte såsom särskilda sakkunniga deltagit

sekreteraren i pensionsstyrelsen fru H. Dernby, fru E. Wedberg och ledamoten

av riksdagens första kammare direktören K. Wistrand. I ärendets slutbehandling

hava deltagit kommissionens samtliga ledamöter utom professor

K. G. Myrdal.

Inom befolkningskommissionen har reservation avgivits av ledamoten av

riksdagens andra kammare trädgårdsmästaren K. II. Magnusson och direktören

Wistrand, vilka anfört i huvudsak följande:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 114.

Av den statistik, som på befolkningskommissionens föranstaltande insamlats,

framgår, att i samtliga äktenskap, som ingåtts efter år 1900, barnantalet

i medeltal uppgår till 2Vä, medan åter i de äktenskap, där hustrurna varit yrkesverksamma

under hela eller väsentlig del av äktenskapet, det genomsnittliga

antalet barn varit mindre än 1 per äktenskap. Man måste vid sådant förhållande

fråga sig, örn det är en uppgift för befolkningskommissionen med dess

utgångspunkter och målsättning att inrikta sin verksamhet på ett förslag sådant

som förevarande, där de befolkningspolitiska fördelarna måste te sig mycket

tvivelaktiga, möjligen till och med negativa.

Däremot skall icke förnekas, att andra synpunkter tala för en utveckling,

som i ännu högre grad än nu är fallet medgiver rätt för kvinnor att efter ingånget

äktenskap kvarstå i sin sysselsättning.

Härvid bör emellertid bemärkas, att problemets storleksordning icke får

överdrivas. Som delegationen redan anmärkt, tillätes inom industrien i allmänhet

kvarstående vid äktenskap; endast vid egentligt kontorsarbete —

främst inom bank- och försäkringsbranschen — är en motsatt praxis förhärskande

i något större omfattning.

Yid de konferenser, som delegationen haft med representanter för dessa

branschers ledande män, har emellertid försports, att förståelsen är starkt

växande för de problem, som uppstå för de anställda genom förlust av tjänsteinnehavet

vid ingånget äktenskap. Utvecklingen av en anda, som löser dessa

problem i samförståndets och den ömsesidiga förståelsens tecken, måste anses

bättre tjäna de syften, som man velat tillgodose, än en tvångslagstiftning,

vilken för opinionsbildningen möjligen kan få en inverkan, som är rent motsatt

den man tänkt sig, och ogynnsamt påverka benägenheten att anställa kvinnor.

Lösningen måste kännetecknas av en smidighet, som lagstiftning svårligen

kan åstadkomma och som medgiver rätt att handla efter såväl vederbörande

företags natur som efter anställningens karaktär i det föreliggande individuella

fallet. Med anledning härav och då den allmänna opinionens utveckling går i

sådan riktning, att de intressen, som lagförslaget avser att bevaka, ändock

småningom i allt större utsträckning kunna förväntas bliva tillgodosedda, ha

vi ej kunnat biträda delegationens förslag.

Yttranden.

I princip tillstyrkande yttranden över befolkningskommissionens

nu förevarande förslag hava avgivits av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs och Gävleborgs län, handelskammaren i Gävle, socialstyrelsen1),

svenska bankmannaföreningen, försäkringstjänstemannaföreningen, svenska

stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund,

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, landsorganisationen i Sverige,

Daco, Fredrika-Bremer-förbundet, svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté,

yrkeskvinnors riksförbund och tjänstemännens centralorganisation.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har upplyst, att inom länet kvinnlig arbetskraft

användes i relativt liten utsträckning å de med lagförslaget avsedda områdena,

varför länsstyrelsen saknade tillräcklig erfarenhet för att kunna

bedöma förslagets praktiska lämplighet och behövlighet. Medicinalstyrelsen

har uttalat sin principiella anslutning till uppfattningen, att kvinnliga arbetstagare

borde beredas rätt att bibehålla sin anställning vid giftermål, havandeskap

och barnsbörd, men har ansett tveksamt, huruvida lagstiftningstvång

1) Styrelsens majoritet, nämligen generaldirektören Hansson, byråcheferna Hagman oell

Bexelius samt t. f. byråchefen Tvengström.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr lid.

vöre bästa vägen att nå önskad effekt. Pensionsstyrelsen oell svenska sjukkasseförbundet

hava icke yttrat sig över kommissionens nu förevarande förslag.

Berörda förslag har helt avstyrkts av länsstyrelserna i Södermanlands

och Östergötlands län, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

tre reservanter inom socialstyrelsen1), bankernas förhandlingsorganisation,

svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska arbetsgivareföreningen

och kooperativa förbundet.

Ur de i princip tillstyrkande yttrandena må följande här återgivas.

Socialstyrelsen har anfört bland annat följande:

Vad först angår den centrala frågan örn arbetstagares rätt till bibehållande

av anställning vid ingående av giftermål ansluter sig styrelsen obetingat till

kommissionens mening, att envar anställd, manlig eller kvinnlig, som är någorlunda

fast knuten vid sitt företag, bör vara tillförsäkrad en sådan rätt. Det

inom vissa yrkesområden ännu förhärskande systemet, att arbetsgivaren plägar

entlediga en kvinnlig arbetstagare enbart i anledning av hennes äktenskap,

finner styrelsen ohållbart och oförenligt med såväl humanitära som sociala

åskådningssätt. Något annorlunda och mera komplicerat ter sig problemet

måhända vid arbetstagares havandeskap och barnsbörd. Det ligger i sakens

natur, att i sådana situationer svårigheter och olägenheter i vissa fall kunna

uppstå för arbetsgivaren att behålla vederbörande i arbetet och att följaktligen

skälen för arbetsledningens önskan att skilja henne därifrån understundom

kunna äga ett visst berättigande. Icke desto mindre hyser styrelsen den uppfattningen,

att betryggande garantier böra beredas för kvinnlig arbetstagare

att få bibehålla sin anställning jämväl vid havandeskap och barnsbörd. Dylika

skyddsanordningar äro av humanitära och sociala skäl berättigade och önskvärda,

alldeles oavsett om därigenom jämväl kan påräknas en ur nativitetssvnpunkt

gynnsam effekt.

I fråga örn lämpligheten och behovet av en skyddslagstiftning —- givetvis

av tvingande karaktär — delar styrelsen kommissionens uppfattning. Visserligen

har mot en lagstiftning i ämnet riktats den anmärkningen, att lagen lätteligen

skulle kunna kringgås och på grund av bevisningssvårigheter bliva meleher

mindre ineffektiv i tillämpningen. På sätt även kommissionen framhållit,

är det sannolikt, att vissa dylika praktiska svårigheter skulle kunna

uppstå vid ett genomförande av det framlagda lagförslaget. Styrelsen anser

emellertid, att de härom uttalade betänkligheterna äro överdrivna och i varje

fall icke böra vara avgörande. Såsom även påpekas i betänkandet, torde nämligen

lagstiftningen i fråga måhända främst bliva av uppfostrande betydelse.

Ej heller de invändningar, som ur vissa andra synpunkter ansetts kunna

riktas mot den föreslagna lagstiftningen, finner styrelsen vara av den tyngd

och betydelse, att hela frågan örn lagligt skydd för de anställda i förevarande

avseenden fördenskull bör falla. Dylika skyddsanordningar äro nämligen,

som ovan framhållits, starkt motiverade av humanitära och sociala skäl.

Svenska stadsförbundet har icke haft någon invändning att göra mot ett

förbud att avskeda hos kommunal nämnd eller styrelse anställd kvinna vid

äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd. Visserligen tillämpade

för närvarande ett fåtal städer en därifrån avvikande praxis, men sodan

kvinnor i statens tjänst numera ägde rätt att erhålla och innehava statsanställning,

oberoende av civilstånd och moderskap, torde man kunna förvänta, att

samma uppfattning så småningom komme att giva sig till känna också över

») Byråchefen Bergsten samt t. f. byråcheferna Moureau och Drougge.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Majus proposition nr 114.

lag i städerna. Vissa beslut från senare tid tydde på en utveckling i denna

riktning.

Daco bar yttrat:

Vid sitt ställningstagande till befolkningskommissionens huvudförslag har

Daco utgått från att arbetstagarna ur sin egen intressesynpunkt måste hälsa

med tillfredsställelse varje åtgärd som bidrar att skydda arbetstagarparten

mot obehörigt intrång från arbetsgivarnas sida i arbetstagarnas fria förfoganderätt

över sin arbetskraft och sitt privatliv. Som ett dylikt måste nämligen

uppfattas varje hinder som reses mot en kvinnlig befattningshavares

önskan att efter ingående av äktenskap eller efter barnsbörd fortsätta sitt förvärvsarbete.

Men icke heller ur en vidare samhällelig synpunkt synas sådana

anordningar försvarliga, varigenom en viss medborgargrupp berövas möjlighet

att utföra avlönat arbete. Samhället kan icke rimligtvis vara betjänt av att en

viss kategori medborgare förhindras att utnyttja sin arbetskraft på det område

den själv finner för sig lämpligast.

Den av befolkningskommissionen förebragta utredningen, som bekräftar

de av våra organisationer gjorda erfarenheterna, tyder på att en lagstiftning

till skydd för den gifta kvinnans förvärvsarbete är av behovet påkallad. Visserligen

synes kvinnans krav att hennes civilstånd eller familjeförhållanden i

övrigt icke skola få influera på hennes anställning under de senaste åren ha

vunnit ökad förståelse. Det finns dock anledning befara att de företag, bland

vilka märkas landets ledande bank- och försäkringsföretag, som bestämt motsatt

sig den gifta kvinnans förvärvsarbete, icke skola låta sig påverkas av den

opinion som håller på att växa fram. Men även örn det stora flertalet arbetsgivare

redan nu medge sina kvinnliga anställda att bibehålla sin tjänst vid

ingåendet av äktenskap, torde åtskilliga även av dessa arbetsgivare ofta vägra

återta i sin tjänst en kvinnlig anställd efter barnsbörd. För att bryta det motstånd

som sålunda ännu finnes behövs säkerligen ett lagstadgande, varför

Daco i princip tillstyrker den av kommissionen föreslagna lagstiftningen.

Svenska b ankmannaföreningen, f örsäkringst jänstemannaf öreningen och

tjänstemännens centralorganisation hava såsom egna yttranden åberopat vad

Daco i ärendet anfört.

Fredrika-Bremer-förbundet har bland annat framhållit, att beviljandet av

ledighet åt kvinnlig anställd vid havandeskap och barnsbörd måhända i

åtskilliga fall kunde erbjuda vissa svårigheter men att, då arbetsmarknaden

absorberat kvinnlig arbetskraft i så stor omfattning som den gjort, vederbörlig

hänsyn måste tagas till att kvinnliga anställda finge arbeta under så

gynnsamma förhållanden, att de även kunde fylla den samhällsnyttiga uppgift,

som familjebildande och moderskap innebure. En politik i motsatt riktning

vore ej blott ägnad att förhindra många äktenskap utan bidroge även till att

öka antalet fria förbindelser och illegala aborter. Överhuvudtaget kunde det

mot privatanställda kvinnor i avsevärd utsträckning tillämpade giftermålsförbudet

karakteriseras som ett otidsenligt system, vilket i strid med den

allmänna utvecklingen missgynnade kvinnorna och motarbetade en sund befolkningspolitik.

Svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté har anfört i huvudsak

följande:

Samarbetskommittén, som i arbetet för ett erkännande av den förvärvsarbetande

kvinnans rätt till äktenskap och moderskap ser en av sina främsta

uppgifter, hälsar med glädje befolkningskommissionens bestämda hävdande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr lii.

av denna princip. Det kan icke nog starkt understrykas, att den praxis sorn på

vissa håll tillämpas att avskeda kvinnor på grund av giftermål eller havandeskap

medför svåra konsekvenser för dem som drabbas därav. Mångå kvinnor

ha därigenom avskurits från möjligheten att bilda hem och familj eller tvingats

''att lämna en arbetsuppgift, för vilken de utbildat sig och åt vilken de avsett

att ägna sitt liv. Genom sin anställningspolitik ha arbetsgivarna orsakat

många personliga tragedier. Vid sidan av dessa allmänmänskliga hänsyn står

det allmännas befolkningsnolitiska intresse av en ökning i giftermålsfrekvens

och barnantal. Yarje åtgärd som försvårar eller gör det omöjligt för kvinnorna

att förena förvärvsarbete med äktenskap och moderskap reser hinder i vägen

för ett befordrande av detta allmänna intresse.

De allmänmänskliga och samhälleliga intressena sammanfalla sålunda i

nuvarande situation, och en anställningspolitik, som utan att tvingande ekonomiska

skäl föreligga verkar i motsatt riktning, kan ej nog starkt brännmärkas.

Det framgår även av kommissionens betänkande att det framlagda lagförslaget

främst avser de stora arbetsgivarna, kommuner, banker, försäkringsbolag och

vissa andra stora företag. Synnerliga skäl föreligga för att föra fram dessa

företag i rampljuset, därför att de i sin anställningspolitik i övrigt anse sig

tillämpa sunda och humana principer, framför allt i avseende på tryggheten

i anställningsvillkoren.

Vid en diskussion av det föreliggande lagförslaget måste man utgå från

det faktum, att viss ledighet vid barnsbörd alltid är nödvändig och att denna

ledighet med hänsyn till moderns och barnets hälsa ej får utmätas för knapp.

Den arbetsgivare, som anställer kvinnlig personal, måste räkna med en viss

risk för avbrott i tjänstgöringen. För de större företagarna torde det emellertid

ej bereda några som helst svårigheter att ordna dylika, på förhand kända

ledigheter. I regel anse de sig som goda arbetsgivare skyldiga att bereda sin

personal rätt till återinträde även efter långvariga sjukdomsfall, vilka genom

sin plötslighet ofta medföra betydligt större olägenheter. Det ligger dock

nära till hands att arbetsgivarna på grund av bristande erfarenhets- eller

statistiskt material ha överdrivna föreställningar örn frekvensen av ledigheter

för barnsbörd och att de därför väsentligt övervärdera riskerna.

Denna omständighet utgör ett handicap för den kvinnliga arbetskraften på

arbetsmarknaden, vilket tar sig uttryck dels i konkurrenssvårigheter på områden,

där manlig arbetskraft är lika effektiv som kvinnlig, och dels i en press

på lönerna. Det är antagligt att olägenheterna i detta avseende för den kvinnliga

arbetskraften äro obetydliga vid en relativt långsam förändring av de

enskilda företagens praxis, i all synnerhet örn denna utveckling gynnas av en

samtidig förskjutning i den allmänna opinionen och om den åstadkommes

genom överenskommelser mellan arbetsgivare och anställda, vid vilka hänsyn

kunna tagas till de speciella omständigheterna i de särskilda fallen. På grund

av de psykologiska reaktionerna hos företagarna torde ett lagstad gat förbud

mot avskedande däremot innebära väsentligt större risker för ogynnsamma

återverkningar. Man måste också taga hänsyn till att för större delen av de

företagare, som lagen speciellt avser, motivet för ett avskedande av de kvinnliga

anställda vid giftermål varit rent ekonomiskt. Örn dessa arbetsgivare

genom lagen tvingas att ändra sin politik i detta avseende, torde man ha att

räkna med, att de försöka åstadkomma inbesparingar på andra vägar, exempelvis

genom att hålla nere den kvinnliga personalens löner.

Ett konstaterande av att lagen kan befaras medföra vissa ogynnsamma

konsekvenser för do förvärvsarbetande kvinnorna är emellertid icke ett tillräckligt

motiv för ett avstyrkande av densamma. Kvinnorna tillmäta en

gynnsam lösning av denna fråga en sådan vikt, att de äro beredda att taga

dessa konsekvenser, under förutsättning att lagen medför det åsyftade resultatet

och att detta resultat ej kail nås på andra vägar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Befolkningskommissionen har icke räknat med att förbudet omedelbart

skall bliva effektivt utan ansett, att lagens uppgift skall vara att »snabbare

än eljest kunnat ske» påverka den allmänna opinionen. Men även på denna

punkt har man anledning att känna sig tveksam. Man kan räkna med att den

olustkänsla som det lagstadgade förbudet medför och den risk även en lojal

arbetsgivare löper att bliva stämd för skadestånd vid ett från hans synpunkt

sett berättigat avskedande kan medföra en ogynnsam förändring i arbetsgivarnas

inställning till den gifta kvinnliga arbetskraften. Kvinnorna ha att

räkna med en omsvängning av opinionen under en eventuell ny lågkonjunktur.

Lagens effektivitet är beroende på om arbetsgivarna lojalt följa dess föreskrifter.

Yad de arbetsgivare beträffar, vilka nu avskeda sin kvinnliga personal

vid giftermål eller havandeskap, kan man knappast räkna med att lagen

i och för sig skall medföra en förändrad inställning till problemet, vare sig

motivet för deras handlande varit rent ekonomiskt eller mera känslomässigt

betonat. För många torde frestelsen därför vara stark att fortsätta med den

tidigare politiken mot betalande till den avskedade av det av kommissionen

som normalt betecknade skadeståndet på tre månaders lön, vilket i många fall

understiger vad man redan nu anser sig böra ge. En lag av denna art kan ha

vissa fördelar som ett påtryckningsmedel, när en sedvanerätt utbildats på

större delen av marknaden och där vunnit sådan stadga, att risker för en

reaktion äro uteslutna, men detta torde knappast vara fallet i fråga örn de

gifta kvinnornas anställningstrygghet.

Med hänsyn till vad ovan anförts vill samarbetskommittén som sin mening

uttala, att det för kvinnorna vore lyckligare, örn en ändring av nuvarande missförhållanden

kunde ske utan lagstiftning. Den allmänna opinionen Ilar under

inflytande bland annat av befolkningskommissionens arbete och kvinnoföreningarnas

propaganda undergått en märkbar förskjutning. Många stora

företag ha under inflytande härav ändrat sin politik, och av bilagorna till

kommissionens betänkande framgår, att vissa medgivanden kunna väntas även

från bankernas och försäkringsbolagens sida. Man borde därför kunna hysa

den förhoppningen att denna fråga skulle kunna lösas genom överenskommelser

mellan arbetsgivare och arbetstagare. Då ett stort antal kvinnor i fullt

medvetande örn de konsekvenser lagen kan medföra ändock uttalat sig för ett

lagstadgat förbud mot avskedande, har det varit i känslan av att de stora

arbetsgivarna inom vissa yrkesområden ej inom rimlig tid komme att ändra

sin anställningspolitik annat än under en lagstiftnings tvång och att kvinnorna

ej ha tillräckligt stöd i denna fråga från tjänstemannaorganisationerna. Örn

detta är verkliga förhållandet, vill samarbetskommittén uttala sitt beklagande

av att vissa arbetsgivares försök att utan hänsyn till de samhälleliga konsekvenserna

nedpressa sina omkostnader genom en inhuman behandling av en grupp

anställda och de fackliga organisationernas oförmåga att åstadkomma en

rättelse skall nödvändiggöra en lagstiftning, vars följder för kvinnorna äro

svåra att överskåda.

Samarbetskommittén har slutat detta allmänna uttalande med den förklaringen,

att örn under befolkningskommissionens konferenser med arbetsgivare

och anställda sådana fakta framkommit, vilka tydde på att frågan ej

kunde lösas på annan väg än genom lagstiftning, kunde kommittén tillstyrka

kommissionens lagförslag, dock endast under förutsättning att ändringar däri

vidtoges på vissa punkter.

Även yrkeskvinnors riksförbund har — ur synpunkten av kvinnornas behov

av gynnsammare ställning och ökade möjligheter till förvärvsarbete — ställt

sig tveksamt inför de tänkbara följderna av en tvångslagstiftning sådan som

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

den ifrågasatta. En fortsatt fri påverkan av opinionsbildningen på detta område

hade måhända varit den lyckligaste vägen att lösa denna fråga. Då emellertid

de kvinnliga arbetstagarna, särskilt inom bank- och försäkringsvärlden,

syntes hysa en stark förhoppning att genom lagstiftning få ett hastigare slut

på kutymen att avskeda vid giftermål än vad som med blott en opinionsbildning

kunde vara att förvänta, ville förbundet, om ock med tvekan, giva sin

anslutning till den föreslagna lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i princip anslutit sig till kommissionens

nu förevarande förslag men har likväl ansett klokt att avvakta ökad erfarenhet

för utrönande, huruvida icke den fortgående utvecklingen inom kort ledde till

att syftet med förslaget bättre vunnes på frivillig väg.

Härefter vill jag jämväl redogöra för vissa av de yttranden, som gått i

avstyrkande riktning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat den farhågan, att de med förslaget

förbundna inskränkningarna i den enskilde företagarens möjligheter att

ensam bestämma över personalens sammansättning kunde komma att för

kvinnan försvåra anställning i privat tjänst.

Inom socialstyrelsen hava de förut nämnda tre reservanterna ansett

ett förbud mot avskedande i anledning av äktenskap böra ur befolkningstillväxtens

synpunkt snarare av- än tillstyrkas. Det egentliga skälet

till kommissionens förslag torde också ligga på ett helt annat plan

och bottna i den i och för sig riktiga uppfattningen, att ett avskedande

på grund av äktenskaps ingående innebure en kränkning av en

allmänt medborgerlig, vederbörande arbetsgivare helt ovidkommande rättighet.

Man frågade sig då till en början, varför detta spörsmål blivit aktuellt

just nu, då för närvarande dylika avskedanden mera regelbundet torde förekomma

endast inom bank- och försäkringsverksamheten samt systemet även

där syntes vara på väg att uppmjukas, varjämte man i förekommande fall av

avskedanden vid äktenskaps ingående alltmer sökte lämna gottgörelse i en

eller annan form. Systemet syntes bygga på den uppfattningen, att den kvinnliga

arbetstagaren såsom gift finge nya uppgifter och förpliktelser, vilka

splittrade hennes krafter och intressen till förfång för yrkesarbetet eller hemlivet

eller bådadera. — Reservanterna hava härefter anfört följande:

Det måste emellertid anses oriktigt och olämpligt, att en arbetsgivare uppställer

avsked vid äktenskaps ingående såsom en allmän regel. Å andra sidan

kan det ej vara tillbörligt, att han skulle vara förhindrad från att i individuella

täll företaga dylikt avskedande, exempelvis beträffande en arbetstagare som

han ändock ägde fullt giltiga skäl att skilja från företaget men dittills låtit

stå kvar. Och vare sig det bleve fråga örn en befattningshavare, som redan

före äktenskapets ingående visat sig svag, eller en som efter äktenskapet påtagligt

försämrats, komme det alltid att ställa sig mycket svårt för den lojale

arbetsgivaren att företaga avsked, om en lagbestämmelse av nu föreslagen innebörd

kunde åberopas. En sådan bestämmelse skulle de facto medföra en

mycket större garanti för den gifta kvinnan än för den ogifta att få behålla

sin plats.

Härtill är även att märka, att lagen skulle kunna på olika sätt neutraliseras

av arbetsgivaren dels genom åberopande av andra skäl för avskedandet än

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

ingåendet av äktenskap, dels genom förflyttande av den gifta befattningshavaren

till mera begränsat respektive mindre lönande arbete o. s. v. Lagen

torde härigenom i många fall komma att stanna på papperet.

I stället för att genomföra en lagstiftning, som sålunda å ena sidan skulle

i praktiken erhålla en relativt liten räckvidd och ej torde få anses av något

större behov påkallad, å andra sidan genom sina stela och tvingande bestämmelser

kunde lända till ogagn samt föranleda kringgående och åtskilliga för

respektive parter obehagliga tvister, där bevisning vore mycket svår att åstadkomma,

vill det synas som borde nu berörda fråga på ett mera smidigt och

efter förhållandena i de individuella fallen bättre anpassat sätt kunna lösas

genom förhandlingar mellan respektive arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer,

helst som man härvid inom de verksamhetsområden, där frågan är av

någon egentlig betydelse, redan hunnit ett stycke på väg och med hänsyn till

den allmänna opinionens utveckling snart nog torde komma till ett med lagstiftningens

intentioner i stort sett sammanstämmande resultat.

Bankernas förhandlingsorganisation har yttrat:

En icke oväsentlig del av de bankanställda kvinnorna har sin verksamhet å

sådana avdelningar, där direkt expedition av allmänheten äger rum. En del

kvinnliga befattningshavare (särskilt kassörskor) hava ett arbete av sådan

natur, att det kräver särskild koncentrationsförmåga och frihet från distraherande

störningsmoment. På vissa smärre kontor (med två eller tre tjänstemän!

skulle betydande svårigheter ur arbetssynpunkt och kontrollsynpunkt uppstå,

därest två av tjänstemännen inginge giftermål med varandra, och örn en kvinnlig

tjänsteman på ett mindre landsortskontor inginge giftermål med någon på

platsen boende person, som icke vore anställd i banken, skulle detta försvåra

en ur kontrollsynpunkt eller av annan anledning önskvärd förflyttning till

annan plats av den ifrågavarande kvinnliga tjänstemannen. Speciellt vid

smärre kontor möter även svårighet att anordna sådan längre ledighet, som

för kvinnlig befattningshavare blir erforderlig i samband med havandeskap och

barnsbörd.

Omständigheter av de slag, varå nu exempel lämnats, föranledde ett flertal

bankstyrelser att för ett växlande antal år sedan upptaga till övervägande frågan,

huruvida gifta kvinnor kunde anses såsom en för affärsbankerna önskvärd

arbetskraft. Att denna fråga upptogs till övervägande var icke något

»obehörigt ingripande» utan en naturlig följd av den skyldighet, som åligger

en företagsledning att i företagets och den övriga personalens intresse söka

för envar befattning förvärva den lämpligaste arbetskraften.

När man då stannade för den uppfattningen, att åtminstone i vissa fall

gift kvinnlig arbetskraft vore mindre användbar, uppställde sig frågan, huruvida

ett avgörande från fall till fall borde ske, huruvida endast vissa befattningar

borde drabbas av ett eventuellt förbud, eller huruvida ett generellt

förbud borde utfärdas avseende samtliga kvinnliga befattningshavare, som

ingingo äktenskap. Efter övervägande av dessa alternativ beslöto de berörda

affärsbankernas styrelser att utfärda generella förbud för fortsatt anställning

beträffande samtliga kvinnliga befattningshavare, vilka ingingo äktenskap, från

vilken regel dock givetvis bankstyrelserna haft anledning att bevilja undantag.

Detta ställningstagande var så mycket naturligare, som det stod i överensstämmelse

med den allmänna uppfattningen såväl inom det statliga och

kommunala livet som inom den privata företagsverksamheten, nämligen att

det ur alla synpunkter vore mest önskvärt att gifta kvinnor icke sysselsattes

i produktiv förvärvsverksamhet utan i stället riktade sin odelade uppmärksamhet

åt hemmets och barnens skötsel.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majus proposition nr lil.

Efter det förhandlingsorganisationen härefter på anförda skäl framhållit,

att det vore synnerligen ovisst, huruvida den av befolkningskommissionen

föreslagna lagen komme att få någon som helst nativitetsbefrämjande verkan,

och att dess effekt i sådant avseende under alla omständigheter torde komma

att bliva utan nämnvärd betydelse, har organisationen anfört:

I fråga örn lagens verkningar i övrigt anser sig förhandlingsorganisationen

vilja framhålla, att en lagstiftning av ifrågasatt slag för företagens del måste

komma att betyda ökade svårigheter i fråga örn urvalet av lämplig personal,

arbetets fördelning, anskaffandet av erforderliga vikarier m. m.; allt omständigheter,

vilka lättare skulle kunna läggas tillrätta, örn en lag icke funnes,

utan överenskommelser kunde träffas från fall till fall.

Även i fråga örn de bankanställdas intressen torde den ifrågasatta lagstiftningen

kunna komma att återverka ogynnsamt. Befolkningskommissionen

har själv i visst sammanhang varnat för en lagstiftning av »icke önskvärd

tyngd och stelhet, som måhända rent av skulle komma att inverka menligt på

arbetsgivarnas benägenhet att anställa kvinnlig arbetskraft». Förhandlingsorganisationen

anser för sin del icke osannolikt, att den föreslagna lagstiftningen

skulle kunna erhålla verkningar av angivet slag.

Såsom tidigare framhållits, hava affärsbankernas förbud för kvinnliga anställda

att efter äktenskaps ingående kvarstanna i tjänst varit motiverade

dels med hänsyn till de speciella krav bankerna ansett sig böra ställa på

åtskilliga av sina kvinnliga befattningshavare, dels av den allmänna uppfattning,

som varit inom samhället rådande. Det är emellertid för envar uppenbart,

att under de senaste åren en viss omsvängning ägt rum i fråga örn denna

uppfattning. Denna omsvängning har redan hunnit avsätta positiva resultat

i fråga örn statstjänstemännens och de kommunalanställdas arbetsförhållanden,

och tendenser i liknande riktning hava kunnat förmärkas även inom

privat företagarverksamhet. Yad speciellt affärsbankerna beträffar, har, såsom

förhandlingsorganisationen meddelat i sitt den 29 januari 1938 dagtecknade

yttrande till befolkningskommissionen, frågan varit föremål för upprepade

diskussioner inom förhandlingsorganisationens styrelse, som tillsatt

en särskild kommitté för frågans utredning, och det kan här nämnas, att

arbetet inom denna kommitté fortsatt efter de i yttrandet till kommissionen

angivna riktlinjerna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har bland annat framhållit, att den

nya uppfattning, enligt vilken kvinnan efter ingånget äktenskap bör få bibehålla

innehavd tjänst, redan hunnit återspegla sig inom det privata försäkringsväsendet

i form av en fortlöpande liberalisering av bestämmelserna örn

giftermåls inverkan på kvinnliga befattningshavares anställningsförhållanden.

Allteftersom denna uppfattning vunne i stadga, vore en allmän anpassning

efter densamma att förvänta. För detta ändamål behövde icke någon tvångslagstiftning

tillgripas. Den skulle med all säkerhet vara till mera skada än

gagn för samtliga berörda parter.

Svenska arbetsgivareföreningen har anfört bland annat följande:

Ehuru föreningen med stöd av erfarenhet från sitt verksamhetsområde

ifrågasätter lämpligheten i en princip, som bortser från den individuella dugligheten

såsom utslagsgivande faktor för arbetskraftens rekrytering och användning

samt schematiskt låter kvinnor skiljas från sin anställning vid

äktenskaps ingående, anser föreningen det å andra sidan vara ett allvarligt

missgrepp att söka råda bot för eventuella missförhållanden i nämnt hän
Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr lil. 84 39 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 114.

seende genom lagstiftningsåtgärder av förevarande natur. Föreliggande lagförslag

innebär ett djupgående ingrepp i den ekonomiska handlingsfriheten

utan att ändock något befolkningspolitiskt gott med säkerhet följer därav.

Arbetsavtalets natur och arbetsgivarens ansvar för företagets skötsel förutsätter

en rätt för arbetsgivaren att få välja den för arbetsuppgifterna bäst

lämpade arbetskraften. Möjlighet att vidtaga de ur denna synpunkt erforderliga

förändringarna i arbetsstyrka och personal måste förefinnas i fråga

örn såväl gifta kvinnor och mödrar som andra. Yad angår de förra är behovet

av handlingsfrihet så mycket större, som förändringen i civilståndet och

moderskapet många gånger måste komma att inverka menligt på kvinnans

arbetslust och arbetsförmåga. Visserligen betager lagförslaget ej formellt

arbetsgivarna rätten att entlediga kvinna därför att hon av här berörda

orsaker missköter sin tjänst, men avgörandet överlämnas till domstol under

sådana former, att det väl som regel skulle bliva ytterst svårt för arbetsgivaren

att få sina rättmätiga synpunkter fullt belysta och styrkta.

Det förefaller som örn det icke skulle vara omöjligt att förhållandena på

de mycket begränsade områden av arbetsmarknaden, varom här närmast är

fråga, skulle kunna ordnas på ett för båda parterna tillfredsställande sätt

utan statsingripande. En på förhandlingarnas väg uppnådd enighet måste

alltid leda till ett bättre resultat än en sådan föga anpassbar lagregel, som

den här föreslagna.

Kooperativa förbundet har yttrat i huvudsak följande:

Medan det tidigare inom konsumentkooperationen liksom inom det enskilda

förvärvslivet betraktades såsom självklart, att kvinnliga anställda inom

kontors- och butiksbranscherna vid giftermål lämnade sina platser, synes den

uppfattningen numera vara ganska allmänt företrädd, att den kvinnliga anställdas

civilstånd är vederbörandes privatsak och att giftermål ej i och för

sig får ge anledning till avsked. Huruvida detta uppfattningssätt endast är

en mera tillfällig företeelse, som föranletts av de senaste årens relativt goda

konjunkturer, är ännu ej möjligt att avgöra, men även örn ett nytt betraktelsesätt

i fråga örn de gifta kvinnornas förvärvsarbete håller på att stadga sig,,

är det givet, att inträdet i det äkta ståndet och i ännu högre grad moder - skapets förpliktelser på så avgörande sätt påverka de kvinnliga anställdas

livsförhållanden och sinnesinriktning, att härigenom den gifta kvinnliga

arbetskraften erbjuder helt andra sysselsättningsproblem än de ogifta anställda.

Befolkningskommissionen påpekar med rätta:

»Kvinnornas framträdande på arbetsmarknaden har som alla sociala strukturförändringar

av denna storleksordning skapat nya problem. Dessa problem

äro av två slag. Det första slaget av problem är de marknadspolitiska

och gäller frågan om verkningarna på efterfrågan av manlig och kvinnlig

arbetskraft, arbetslöshet och lönebildning. Det andra slaget av problem är

de befolkningspolitiska och familjesociala.»

I enlighet med sin uppgift har befolkningskommissionen koncentrerat sig

på sistnämnda problem, medan kommissionen beträffande de arbetsmarknadspolitiska

problemen hänvisar till den s. k. kvinnoarbetskommittén. Självfallet

äga emellertid dessa bägge problemkomplex ett så intimt inre samband,

att det icke är möjligt att taga ställning till det ena utan att beakta det andra.

En lagstiftning, som är baserad uteslutande på befolkningspolitiska överväganden,

kan komma att motverka sitt eget syfte, i synnerhet om lagstiftningens

principer ej obetingat omfattas av allmänna rättsmedvetandet.

Kooperativa förbundets styrelse delar befolkningskommissionens uppfattning

beträffande önskvärdheten av att giftermål ej i och för sig bör betraktas

som anledning till avskedande av kvinnlig arbetskraft. Styrelsen är däremot

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 114.

icke beredd att oförbehållsamt tillråda en lagstiftning av den art, kommissionen

föreslår. Kommissionen framhäver med rätta, att vi befinna oss i »ett

övergångs- och brytningsskede», varför tillgänglig statistik icke är tillförlitlig,

när det gäller att bedöma, »i vilken utsträckning kvinnors förvärvsarbete

står såsom hinder för äktenskap och barnafödande». Detta omdöme

äger sin giltighet även beträffande den kvinnliga arbetskraften inom den

kooperativa rörelsen. De uppgifter, vilka kunna sammanställas beträffande

de senaste årens utveckling, äro ännu ej tillfyllest för en bedömning av de

moderna utvecklingstendenserna, och de erfarenheter, som vunnits under

tidigare perioder, då de förvärvsarbetande gifta kvinnorna varit fåtaliga, äro

icke relevanta under nu rådande sociala förhållanden. Det är t. ex. orimligt

att, såsom skett, anföra det faktum, att barnantalet i samtliga äktenskap efter

år 1900 i medeltal uppgår till 2.5, medan barnantalet i familjer, där modern

är förvärvsarbetande, icke uppgår till mer än 1 per äktenskap, såsom bevis

för att äktenskap, där makan har ett förvärvsarbete utanför hemmet, alltid

kommer att representera mindre fruktsamhet än andra äktenskap. Det är

tänkbart, att om äktenskapets ekonomiska trygghet garanteras genom att

hustrun får behålla sin anställning även efter barnsbörd, detta kommer att

öka de yrkesverksamma gifta kvinnornas fruktsamhet. Kommissionens förslag

utgår från att så kommer att bli fallet, framför allt därigenom att de

yrkesverksamma gifta kvinnorna ej komma att uppskjuta barnafödandet lika

länge, som hittills varit fallet. Måhända är denna uppfattning riktig, men

det synes ej befogat att bygga en lagstiftning på denna förutsättning, innan

erforderlig kunskap vunnits örn de aktuella utvecklingstendensernas beständighet.

Redan nu äga många större företag inom olika branscher talrika gifta

kvinnliga anställda, som ej behöva lämna sina anställningar vid barnsbörd,

och det blir efterhand möjligt att verkställa tillförlitliga undersökningar beträffande

den gifta kvinnliga arbetskraftens familjesociala förhållanden. För

de i offentlig tjänst anställda torde material för frågans bedömning redan nu

föreligga.

En undersökning av opinionsbildningen kring de principer, befolkningskommissionen

vill lagfästa, torde komma att ge vid handen, att dessa principer

i allt väsentligt äro accepterade i vida kretsar i huvudstaden och flera

större städer, medan man på landsbygden ofta förhåller sig mer betänksam.

Det bör emellertid observeras, att vad som i nuvarande goda konjunkturläge

med obetydlig arbetslöshet ter sig naturligt och önskvärt, kan i ett förändrat

konjunkturläge ge anledning till en helt annan bedömning. I tider av utbredd

arbetslöshet kommer det att te sig ohållbart i befolkningsflertalets ögon, att

man och hustru i samma familj ha anställning, om i andra familjer ingendera

av makarna äger inkomst. En lagstiftning, som lägger hinder i vägen för en

rimlig fördelning av arbetstillfällena under depressionstider, kommer säkerligen

icke att vara i överensstämmelse med allmänna rättsmedvetandet. Åt

en eventuell lagstiftning på hithörande områden bör fördenskull ges så smidig

utformning, att den låter sig tillämpas med fördel under såväl goda som dåliga

tider samt i stora och små företag.

Med hänvisning till ovan anförda synpunkter får kooperativa förbundets

styrelse, med instämmande i betänkandets grundprincip, såsom sin mening

uttala, att en lagstiftning på området icke bör genomföras, förrän kvinnoarbetskommitténs

betänkande föreligger och noggrannare kännedom kunnat

vinnas örn de gifta förvärvsarbetande kvinnornas familjesociala förhållanden.

Kvinnoarbetskoinmittén.

A sid. 332—337 i sitt den 23 november 1938 avlämnade betänkande angående

gift kvinnas förvärvsarbete m. m. har kvinnoarbetskommittön an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 114.

givit sin ståndpunkt till frågan om förbud för gifta kvinnor att inneha förvärvsarbete.

Kommittén har på anförda skäl bestämt avvisat varje förslag

om lagstadgat förbud för gift kvinna att behålla eller söka ett förvärvsarbete

utom hemmet. Med anledning av den av befolkningskommissionen föreslagna

lagstiftningen, som tvärtom skulle förbjuda arbetsgivare att avskeda kvinnor

på grund av giftermål eller barnsbörd, har kommittén visserligen sagt sig

icke kunna avgörande bedöma, huruvida en lagstiftning vore det mest ändamålsenliga

medlet att uppnå en tryggare ställning för de gifta kvinnorna på

arbetsmarknaden, men uttalat sin anslutning till kommissionens principiella

uppfattning örn de gifta kvinnornas rätt till förvärvsarbete.

Rörande den närmare motiveringen för detta kommitténs ställningstagande

ber jag att få hänvisa till betänkandet.

D epartementscliefen.

De uttalanden, som i detta ärende från skilda håll gjorts rörande systemet

att avskeda en kvinnlig arbetstagare allenast av den anledningen, att hon

ämnar ingå äktenskap eller blir havande, synas tydligt utvisa, att systemet

i fråga vilar på en förgången tids betraktelsesätt. Oaktat detta system fortfarande

praktiseras inom ett flertal företag med många kvinnliga anställda,

har detsamma icke blivit oförbehållsamt försvarat i något av yttrandena.

Ett av de skäl, som tidigare åberopats för avskedande av nyss angivna

anledning, synes hava varit, att man ansett kvinnans huvudsakliga uppgift

efter giftermålet eller barnsbörden alltid vara att sköta hem eller barn.

En dylik uppfattning ter sig dock föråldrad i ett samhälle som vårt, där redan

otaliga gifta kvinnor och mödrar arbeta ute i förvärvslivet, och överensstämmer

för övrigt knappast med den eljest erkända principen örn varje medborgares

rätt att efter eget skön nyttiggöra sin arbetskraft.

Det har även såsom motiv för systemet i fråga gjorts gällande, att gifta

kvinnor och mödrar i regel skulle vara sämre arbetstagare än andra kvinnor.

Detta påstående synes dock, åtminstone i viss mån, vederlagt genom det av

mig nyss antydda förhållandet, att även gifta kvinnor och mödrar äro eftersökta

på arbetsmarknaden. Därmed vill jag icke hava sagt, att icke åtskilliga

kvinnor efter giftermål eller barnsbörd få intresset för sitt förvärvsarbete försvagat

eller förmågan att sköta detta minskad.

Vidare har på senaste tiden såsom skäl för systemets berättigande andragits

vissa befolkningspolitiska synpunkter, enligt vilka avskedande i anledning

av giftennål ansetts kunna vara ägnat att befordra befolkningstillväxten.

Företrädarna av en sådan mening stöda denna på det obestridliga faktum,

att den genomsnittliga nativiteten hittills varit betydligt lägre än medelgod

i de äktenskap, vari hustrun har arbete utom hemmet. En bidragande orsak

härtill måste emellertid enligt min mening vara, att åtskilliga arbetsgivare,

som visserligen medgiva sina kvinnliga arbetstagare att ingå äktenskap, likväl

kunna tänkas benägna att avskeda dem örn de bliva havande. De arbetsgivare

åter, vilka avskeda sina kvinnliga arbetstagare redan då dessa ingå äktenskap,

\

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

hava säkerligen förhindrat åtskilliga sådana och därmed även åtskilliga

födelser. Och det förefaller tvivelaktigt, huruvida i ett äktenskap viljan att

sätta barn till världen och påtaga sig därmed förbundna utgifter i allmänhet

är större örn hustrun tvingats avstå från en tidigare arbetsinkomst än örn

hon fått behålla denna och kan påräkna densamma även efter barnsbörd.

Från något håll har i ärendet hävdats den meningen, att det för närvarande

ganska allmänt omfattade önskemålet örn den gifta kvinnans fulla likställighet

på arbetsmarknaden med andra arbetstagare måhända under en kommande

arbetslöshetskris skulle få giva vika för den uppfattningen, att man och

hustru i samma familj icke borde hava anställning, örn samtidigt i en annan

familj båda makarna vore arbetslösa. Under tider av omfattande arbetslöshet

kan måhända en ur försörjningssynpunkt lämplig fördelning av arbetstillfällena

visa sig önskvärd. Såvitt jag kan finna lägger emellertid befolkningskommissionens

lagutkast icke hinder i vägen för en dylik fördelning.

Slutligen har till försvar för systemet att avskeda i anledning av giftermål

eller havandeskap framhållits vissa olägenheter för vederbörande arbetsgivare

av kvinnlig arbetstagares bibehållande i tjänst efter ingånget äktenskap

eller sedan hon blivit havande. Åtskilligt av vad därutinnan anförts

synes emellertid ligga utanför ämnet för diskussionen, vilken ju rör frågan,

huruvida det är berättigat att avskeda en kvinna uteslutande av den anledningen

att hon ingår äktenskap eller blir havande. Örn exempelvis i en bank

en befattningshavare har att kontrollera en annan och dessa två gifta sig

med varandra, synes rimlig anledning kunna föreligga för banken att, där

förflyttning till annat arbete ej lämpligen kan ske, avskeda en av dem. Avskedandet

har då sin grund i bankens befogade krav på effektiv kontroll över

sina tjänstemän. Och den omständigheten, att vid ett företags avdelningskontor

två befattningshavare äro gifta med varandra, bör ej utgöra hinder

för företaget att, om så i företagets intresse finnes lämpligt, anmoda den ena

maken att tjänstgöra vid ett företagets kontor å annan ort. Visserligen böra

enligt min mening dylika och liknande åtgärder såvitt möjligt undvikas, men

i de enstaka fall, då de synas oundgängligen nödvändiga, må man besinna,

att de dock icke lia en hårdare verkan än avskedande uteslutande i anledning

av giftermål. —- Däremot torde redan den omständigheten i och för sig, att

en kvinnlig arbetstagare är gift eller väntar barn, i vissa fall kunna utgöra

rimlig anledning för arbetsgivaren att, till undvikande av svårigheten att

under arbetstagarens havandeskap och närmaste tiden efter barnsbörden erhålla

kompetent vikarie, avskeda arbetstagaren. Till denna fråga ämnar jag

senare återkomma och vill nu endast beteckna densamma såsom varande av

så begränsad räckvidd, att den icke torde kunna inverka på spörsmålet örn

den nu ifrågasatta lagstiftningens lämplighet i och för sig.

Örn det således måste anses i princip olämpligt och stridande mot nutida

uppfattning att avskeda en kvinnlig arbetstagare endast därför att hon gifter

sig eller blir havande, återstår dock att avgöra, huruvida systemet i fråga bör

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

i lag förbjudas eller det bör beredas de arbetsgivare, vilka ännu tillämpa

systemet, möjlighet att under någon tid frivilligt avveckla detsamma. Från

vissa håll, bland annat från ett par för betydande grupper av kvinnliga arbetstagare

representativa sammanslutningar, har tvekan uttalats rörande lämpligheten

av en dylik förbudslagstiftning, enär en sådan kunde befaras göra

arbetsgivarna obenägna att anställa kvinnor eller i varje fall verka nedpressande

på kvinnornas löner. Jag finner det dock osannolikt, att de företag —

framförallt banker och försäkringsbolag — inom vilka systemet för närvarande

tillämpas, skulle i händelse av en dylik lagstiftnings genomförande finna

det med sitt intresse förenligt att i större utsträckning än hittills anställa

manlig arbetskraft. Och de företag, som tillåta sina kvinnliga arbetstagare

att kvarstå i tjänst sedan de gift sig eller fött barn, lära väl knappast av den

anledningen i nämnvärd mån betala lägre lön än andra företag. Yad härefter

angår den i åtskilliga yttranden framförda meningen, att en frivillig avveckling

av systemet i fråga vore bättre än en tvångslagstiftning, ansluter jag

mig visserligen till densamma. Emellertid hyser jag stor tvekan rörande

möjligheten av att inom rimlig tid på frivillighetens väg få till stånd en avveckling

av detta enligt min mening inhumana system.

Kooperativa förbundet har ansett den nu ifrågasatta lagstiftningen icke

böra genomföras, förrän kvinnoarbetskommitténs betänkande förelåge och

noggrannare kännedom kunnat vinnas örn de gifta förvärvsarbetande kvinnornas

familjesociala förhållanden. Med anledning av detta uttalande vill

jag erinra, att berörda betänkande numera föreligger och att kvinnoarbetskommittén

däri anslutit sig till befolkningskommissionens principiella uppfattning

örn de gifta kvinnornas rätt till förvärvsarbete. Jag vill vidare framhålla,

att kooperativa förbundets uttalande är grundat på den enligt min

mening felaktiga uppfattningen, att nu förevarande lagförslag har ett uteslutande

befolkningspolitiskt syfte. Förslagets huvudsyfte finner jag i stället

vara att i ett visst hänseende garantera en rättvis och human behandling av

de kvinnor på arbetsmarknaden, vilka önska ingå äktenskap eller blivit

gravida.

Yad jag nyss framhållit torde även kunna motivera den måttliga inskränkning

i arbetsgivarnas rätt att själva bestämma över sammansättningen av sin

personal, som förslaget innebär. En dylik inskränkning skulle för övrigt icke

utgöra någon principiell nyhet i vår lagstiftning, då liknande inskränkningar

följa av lagen den 16 oktober 1914 örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs

skiljande från tjänst eller arbete samt av 3 § lagen den 11 september 1936

örn förenings- och förhandlingsrätt.

Med vad jag nu anfört har jag redogjort för de huvudsakliga skäl, vilka

jag vill åberopa till stöd för den meningen, att lagförslag i ämnet snarast bör

av Kungl. Majit föreläggas riksdagen till antagande. Jag övergår nu till en

motivering av de särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

23

Specialmotivering.

1 §■

Denna paragraf motsvarar 1 och 2 §§ i befolkningskommissionens lagutkast.

Befolkningskommissionen har beträffande 1 § i sitt lagutkast anfört följande:
Såsom

redan lagförslagets rubrik antyder, har lagen icke avsetts att vara

uteslutande tillämplig å förvärvsarbetande kvinnor, örn än densamma av

naturliga skäl kommer att få sin huvudsakliga betydelse för dylika arbetstagare.

Det har nämligen synts kommissionen vara riktigast och mest överensstämmande

med lagens syfte att giva principen örn arbetstagares rätt att

fritt och utan återverkningar å anställningsförhållandet ingå äktenskap en

så vidsträckt tillämpning som möjligt och sålunda låta den gälla även manliga

arbetstagare.

En viss begränsning av lagens tillämpningsområde påkallas dock av såväl

principiella som praktiska skäl, och kommissionen har vid bedömande av

detta spörsmål bland annat beaktat de motsvarande reglerna i 1912 års lag

örn arbetarskydd samt 1930 års lag örn arbetstidens begränsning.

Rörande 2 § i sitt lagutkast har befolkningskommissionen anfört:

I 2 § angivas vissa grupper av arbetstagare, vilka icke skulle beröras av

den föreslagna nya lagen. Även här har kommissionen sökt anpassa sitt

förslag efter vad som redan gäller eller föreslagits skola gälla inom andra,

likartade områden av sociallagstiftningen. Förutom de under föregående

paragraf berörda lagarna må särskilt nämnas det i proposition nr 286 till

1938 års riksdag framlagda förslaget till lag örn semester.

Då från lagens tillämpning undantagas befattningshavare i statens eller

kommuns tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, är detta för

kommunernas vidkommande icke liktydigt med att samtliga eller ens flertalet

kommunalt anställda skulle falla utanför de nya bestämmelserna. Den

allmänna oklarhet, som inom svensk förvaltning råder rörande ämbetsmannaansvarets

omfattning, gör det icke möjligt att, på sätt önskligt vore, åstadkomma

en klar avgränsning mellan de arbetstagare, som i lagen avses, och andra.

Kommissionen förutsätter emellertid, att kommunerna vid bedömande av

detta spörsmål skola i möjligaste mån tillse, att principen örn anställningens

oberoende av civilstånd och barnafödande utsträckes i största möjliga omfattning.

För statsmakternas gynnsamma inställning till förevarande problem

har förut redogjorts.

Det från lagen om arbetstidens begränsning hämtade uttrycket »befattningshavare

i överordnad ställning» bör enligt kommissionens mening icke

givas en så vidsträckt innebörd, att därmed skulle förstås alla arbetstagare,

som intaga förmansställning gentemot annan personal. Yad kommissionen

åsyftar är nämligen personer i mera ansvarsfulla och på arbetsgivarens direkta

förtroende grundade ställningar.

I yttrandena har bestämmelsen, att lagen endast skulle äga tillämpning å

rörelse eller särskilt arbetsföretag, vari i regel användas

flera än fyra arbetstagare, föranlett följande erinringar.

Medicinalstyrelsen har sagt sig icke förstå, vilka de principiella skäl vore,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Majus proposition nr 114.

som kommissionen åberopat för den i 1 § föreslagna begränsningen av lagens

tillämpningsområde.

Socialstyrelsen har ansett de i småföretagen anställda kvinnorna böra kunna

göra gällande lika välgrundade anspråk på lagens skydd som arbetstagare i

större företag. Även örn olägenheterna för arbetsgivaren vid arbetstagares ledighet

måhända stundom kunde te sig jämförelsevis större i smärre företag, borde

dock även där dessa svårigheter kunna lösas genom anställande av vikarier.

Svenska stadsförbundet har — med hänsyn till att enligt vad kommissionen

framhållit kvinnorna inom industrien i allmänhet ej avskedades vid äktenskaps

ingående — funnit det svårförståeligt, varför förebilderna för lagtextens

utformning tagits från lagarna örn arbetarskydd och örn arbetstidens begränsning.

Formuleringen hade med hänsyn till kommunerna blivit föga adekvat.

Man hade svårt att under uttrycken »rörelse» och »arbetsföretag» inbegripa

exempelvis sjukvård och fattigvård.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, i vars yttrande tjänstemännens

centralorganisation förklarat sig instämma, har ansett lagen böra äga tillämpning

på alla arbetsföretag utan hänsyn till antalet däri anställda.

Landsorganisationen i Sverige har anfört:

Lagen är att betrakta såsom en social skyddslag, och lika litet som beträffande

den sociala skyddslagstiftningen i övrigt kan det anses principiellt

riktigt och rättvist att göra skyddets åtnjutande beroende av storleksordningen

av det företag, i vilket arbetstagaren är anställd. Med den föreslagna begränsningen

skulle ett mycket stort antal kvinnliga arbetstagare bliva undantagna

från lagens tillämpning. Inom handelns område t. ex. finnas tusentals företagare

i vårt land, vilka icke lia flera än fyra arbetstagare hos sig anställda.

För hotell- och restaurangpersonalens vidkommande skulle bestämmelsen medföra

att cirka en fjärdedel av fackförbundets kvinnliga medlemmar icke bleve

berörd av lagstiftningen. Samtliga antalet kvinnliga medlemmar i förbundet

uppgår till cirka 13,000 och av dem torde åtskilligt mera än 3,000 vara anställda

vid mindre företag än dem, på vilka lagen skulle bliva tillämplig. Från principiell

synpunkt låter sig den föreslagna begränsningen av tillämpningsområdet

icke motivera; landsorganisationen kan i varje fall icke inse vilka de, icke

angivna, principiella skäl äro, vilka kommissionen åberopar för begränsningen

i fråga. Från social synpunkt finnes det i själva verket större anledning att

bereda lagens skydd åt arbetstagare i mindre företag, enär det — åtminstone

inom landsorganisationens verksamhetsområde -— visat sig, att de verkliga

missförhållandena återfinnas just inom sådana företag, medan det däremot

inom de större företagen visats större hänsyn och liberalitet. Landsorganisationen

kan visserligen förstå de praktiska skäl, som varit bestämmande för

kommissionen, då denna icke föreslagit lagens tillämpning för alla arbetstagare,

oavsett antalet inom företaget anställda, men mäste, även med beaktande av

dessa skäl, anse den föreslagna begränsningen alltför omfattande.

Daco har yttrat i huvudsak följande:

Kommissionen har från de allmänna arbetarskydds- och arbetstidslagarna

övertagit begränsningen av lagens giltighetsområde till visst slag av rörelse

och från den sistnämnda lagen begränsningen till företag med minst fem

arbetstagare. Det är dock långt ifrån självklart att de skäl som föranlett motsvarande

bestämmelser i dessa lagar ha någon giltighet för en lagstiftning

till skydd för den gifta kvinnans förvärvsarbete. Med den av kommissionen

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majus proposition nr 114.

valda formuleringen skulle ett mycket stort antal förvärvsarbetande kvinnor

undandragas lagens skydd, ehuru något praktiskt eller principiellt skäl ej

anförts och näppeligen kan anföras för att de skulle undantagas. En sådan

inskränkning av lagens giltighetsområde går för övrigt helt stick i stäv mot

den aktuella tendensen på sociallagstiftningens område, vilken innebär ett

utsträckande av lagstiftningens giltighet till så stora områden som möjligt.

Den av 1938 års riksdag antagna semesterlagen utgör ett exempel på förverkligandet

av denna tendens i lagstiftningen. Semesterlagen omfattar nämligen

alla arbetstagare med undantag endast för vissa befattningshavare i statens

tjänst. De motiv som föranledde statsmakterna att ge semesterlagen detta

vidsträckta giltighetsområde kunna med samma rätt åberopas för ett utsträckande

även av förevarande lag till hela arbetsmarknaden. Inskränkningen

av lagens giltighetsområde till visst slag av rörelse har val i fråga örn de

ovannämnda båda skyddslagarna föranletts därav, att man för övervakningen

av dessas efterlevnad sett sig nödsakad upprätta särskilda kontrollorgan,

yrkesinspektionen och arbetsrådet, vilka utrustats med rätt stora befogenheter

och vilkas respektive kompetensområden därför ha mycket noggrant bestämts.

Det har också förefallit naturligt att från dessa båda lagars giltighetsområden

uttryckligen undantaga sådana företag, vilka, enligt vad man kunnat förutse,

svårligen skulle kunna effektivt övervakas av kontrollorganen. Men för den

här ifrågasatta lagstiftningen har någon kontrollmyndighet aldrig ens varit

påtänkt. Begränsningen av lagens giltighetsområde till företag med minst fem

arbetstagare framstår ur medborgerlig synpunkt som orimlig och måste av

de förvärvsarbetande kvinnorna uppfattas som orättvis.

Kommissionen har i sin motivering för undantagsbestämmelsen endast

uttalat att »en viss begränsning av lagens tillämpningsområde påkallas dock

av såväl principiella som praktiska skäl». Kommissionen har emellertid icke

anfört något enda dylikt skäl. Daco förnekar också bestämt, att något

principiellt skäl för den föreslagna begränsningen i lagen över huvud kan

förebringas. En lagstiftning som åsyftar att trygga en rätt av allmän medborgerlig

karaktär bör väl principiellt ges samma giltighet för varje individ. Kan

över huvud något motiv uppletas för en undantagsbestämmelse för mindre

företag skulle det väl vara att det kan bereda en och annan arbetsgivare vissa

svårigheter att anskaffa vikarie för en kvinnlig arbetstagare under den tid

denna är tjänstledig på grund av havandeskap. Men olägenheten härav är i

normala fall av så underordnad betydelse, att den omöjligen kan motivera

att det mycket betydande antal kvinnor, som äro anställda i småföretag,

undandragas lagens skydd.

Differentieringen efter företagens storlek vinner icke heller något stöd i

rådande praxis." Örn småföretagen emellertid på sätt kommissionen föreslagit

sättas i särställning, kan man riskera att en arbetsgivare vid dylikt

företag häri finner skäl att bryta mot rådande god praxis, som lagen väl i

stället borde giva sitt stöd. Örn undantagsbestämmelsen bibehålies är det

sålunda tänkbart att lagens effekt på ett icke obetydligt område av arbetsmarknaden

försämrar i stället för förbättrar de gifta kvinnornas möjligheter

att behålla sitt förvärvsarbete.

Fredrika-Bremer-förbundet har ansett de förmåner, som förslaget innebure,

helst och i regel böra komma alla förvärvsarbetande, barnafödande kvinnor till

godo. En begränsning av lagens tillämpning borde endast avse de fall, som

för arbetsgivaren medförde en påtaglig olägenhet. Härmed avsåge förbundet

i första hand att arbetstagaren vore boende i arbetsgivarens hem.

Svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté har anfört:

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majds proposition nr 114.

Kommissionen har utan annan motivering än en hänvisning till »principiella

och praktiska skäl» begränsat lagens giltighetsområde till företag med mer

än fyra anställda. En sådan undantagsbestämmelse skulle innebära att en väsentlig

del av de anställda skulle komma att stå utanför lagen. Enligt 1931

års företagsräkning hörde drygt 27 procent av alla inom industri, hantverk,

handel m. m. sysselsatta personer till småföretag med högst fem sysselsatta

(ägare inräknade). I en så typiskt kvinnlig näringsgren som detaljhandeln,

vilken år 1930 räknade cirka 50,000 anställda kvinnor, tillhörde 7Ö procent

av de sysselsatta personerna dylika företag. Tar man ytterligare hänsyn till att

jordbruk och husligt arbete, som likaledes representera små enheter, tillsammans

räknade cirka 235,000 anställda kvinnor år 1930, finner man att en avsevärd

del av de cirka 550,000 kvinnor, som detta år voro anställda i privat eller

kommunal tjänst, tillhörde de från lagen undantagna företagen. Örn lagen skall

utgöra ett skydd för de förvärvsarbetande kvinnorna, kräver rättvisan att den

utsträckes att omfatta samtliga i enskild tjänst anställda. Även ur befolkningspolitisk

synpunkt synes en utsträckning av lagens giltighetsområde vara

önskvärd.

Bankernas förhandlingsorganisation har framhållit, att samma skäl, som

talade för att lagen skulle begränsas till företag med mer än fyra arbetstagare,

även talade för att ett större företags avdelningskontor, å vilka högst fyra

tjänstemän vore sysselsatta, jämväl ställdes utanför lagens tillämpningsområde.

Svenska arbetsgivareföreningen har yttrat:

Det förtjänar framhållas, att olägenheterna med arbetstagares äktenskap

framträda särskilt och i en mångfald former inom de mindre företag, som endast

hava några få anställda. De små företagens känslighet i förevarande

hänseende har ock vitsordats av kommissionen. Förutom att det för en företagare

med ett par tre anställda måste vara mycket kännbarare att nödgas giva

en av dessa en längre tids ledighet i samband med barnsbörd, inträda särskilda

komplikationer i fråga örn annan ledighet, kontroll, förflyttning, m. m.,

då — något som ej är ovanligt -—■ båda makarna äro anställda vid samma

företag.

Av hänsyn till de särskilda ekonomiska svårigheterna för de mindre företagen

har kommissionen från lagen undantagit sådana, där som regel ej användas

flera än fyra arbetstagare. Härvid har ej beaktats, att här berörda

förhållanden i främsta rummet avse kontors- och förvaltningspersonal. Det

torde ej innebära någon lättnad för en arbetsgivare, som sysselsätter några få

personer på kontoret, att han samtidigt i fabrikationen har anställda t. ex.

något tiotal arbetare. Vill man ej här acceptera en kategoriklyvning, erfordras

att maximiantalet arbetstagare i undantaget bestämmes avsevärt högre än vad

som föreslagits.

o Föreningen har särskilt uppmärksammat, att kommissionen utan att anföra

något som helst skäl låtit den föreslagna lagstiftningen avse även manliga

arbetstagare. Att åt förslaget giva en sådan räckvidd saknar allt rimligt fog,

då det icke lärer förekomma, att manlig befattningshavare avskedas därför att

han ingår äktenskap.

Bestämmelsen, att såsom arbetstagare enligt lagen icke skulle räknas

medlem av arbetsgivarens familj, har uttryckligen tillstyrkts

av socialstyrelsen och Fredrika-Bremer-förbundet samt har i övriga yttranden

icke föranlett någon erinran.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Att befattningshavare i statens eller kommuns tjänst,

som är underkastad ämbetsman n aansvar, icke skulle åtnjuta

skydd enligt lagen, har däremot föranlett kritik i åtskilliga yttranden.

Socialstyrelsen har erinrat örn ett för någon tid sedan inträffat fall, då en

statsanställd kvinna av vederbörande myndighet entledigades på grund av

ingånget giftermål och först efter besvär hos Kungl. Maj:t medgavs rätt att

kvarstå i tjänst. Styrelsen ansåge därför, att även hithörande befattningshavare

borde inbegripas under den föreslagna lagen.

Svenska stadsförbundet har anfört:

Kommissionen medger, att oklarhet råder örn ämbetsmannaansvarets omfattning.

Men den förutsätter, »att kommunerna vid bedömandet av detta

spörsmål skola i möjligaste mån tillse, att principen örn anställningens oberoende

av civilstånd och barnafödande utsträckes i största möjliga omfattning».

Det är icke lätt att förstå meningen med detta uttalande. Vilka tjänster, som

äro förenade med ämbetsmannaansvar, fastslås ju i rättspraxis. Att göra förbudet

mot avskedande obligatoriskt för vissa grupper, vilkas omfattning man

ej på förhand känner, och sedan förlita sig på att kommunerna skola tillämpa

lagen utöver de obestämda gränserna, synes vara en något egendomlig »lösning»

av problemet. I tider, då man arbetar för att kvinnor skola placeras

också på ansvarsfulla platser, synes det ännu mer egendomligt att göra de nu

föreslagna begränsningarna. Det är ju gott och väl, att skrivbiträden i de kommunala

verken få kvarstå, örn de gifta sig, och få en säkrad inkomst även under

ledighet för barnsbörd. Men man frågar sig, varför inte samma förmån skulle

garanteras t. ex. en kvinnlig stadskamrer, en kvinnlig överläkare etc. Försörjningsbördan

för en kvinna i denna ställning kan väl vara så stor, att hon lika

väl är i behov av lagens skydd.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har uppgivit, att i många kommuner

dessas befattningshavare saknade det skydd, som förslaget avsåge att

lämna. Det funnes till och med kommuner, bland dem landets tredje stad,

som utfärdat formligt förbud mot gift kvinnas kvarstående i tjänst vid ingående

av äktenskap. Det vore således i hög grad önskvärt, att kommunernas

samtliga tjänstemän inbegrepes under lagen.

Landsorganisationen i Sverige har erinrat, att den av befolkningskommissionen

i nu förevarande hänseende föreslagna avgränsningen av lagens tilllämpningsområde

visserligen överensstämde med den som gjorts i lagen örn

förenings- och förhandlingsrätt men skilde sig från motsvarande bestämmelser

i semesterlagen, vilken vore tillämplig å alla arbetstagare i allmän eller

enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka

gällde särskilda föreskrifter rörande semester. Såväl i semestersakkunnigas

förslag som i det till lagrådet remitterade departementsförslaget hade avgränsningen

skett efter mönster av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

I enlighet med vad lagrådet härutinnan erinrat och hemställt hade emellertid

semesterlagen erhållit sin nu gällande avfattning. Ungefär enahanda skäl,

som för lagrådet varit bestämmande vid dess berörda hemställan, syntes

kunna åberopas till stöd för att de kommunalanställda, oavsett ämbetsmannaansvaret,

inbegrepes under den nu ifrågasatta lagstiftningen. Man torde icke

utan fog få ställa sig i viss mån skeptisk i fråga örn åtminstone de mindro

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

kommunernas beredvillighet att följa statens exempel i nu förevarande

avseende.

Daco har framhållit, att i fråga om förhandlingsrätt enligt 1936 års lag i

ämnet en gränsdragning efter ämbetsmannaansvar kunde motiveras därmed,

att det skulle vara oformligt att ge de egentliga ämbetsmännen en sådan rätt,

som teoretiskt medgåve vidtagande av kollektiva stridsåtgärder. Det funnes

emellertid ingen anledning att för den nu föreslagna lagstiftningen fasthålla

vid en dylik gränsdragning. Då staten i förevarande fråga redan utfärdat bestämmelser,

vilka i stort sett måste anses tillfredsställande, syntes det möjligt

att begränsa lagens giltighetsområde så, att den omfattade arbetstagare i

privat och kommunal tjänst men uteslöte arbetstagare i statlig tjänst. Det

vore nödvändigt att de kommunala befattningshavarna inbegrepes, då åtskilliga

kommuner, bland dem landets tredje stad, utfärdat formligt förbud mot

gift kvinnas kvarstående i tjänst vid ingående av äktenskap. Under inga

förhållanden syntes det försvarligt, att, sedan en lagstiftning som den här

föreslagna kommit att gälla för det privata näringslivet, kommunala myndigheter

för framtiden skulle kunna tillämpa en annan ordning.

Fredrika-Bremer-förbundet och svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté

hava avstyrkt nu förevarande begränsning.

I vissa yttranden har även kritik riktats mot förslaget att från lagens tilllämpning

undantaga befattningshavare i överordnad ställning.

Medicinalstyrelsen har — särskilt med hänsyn till den vaga definition, som

kommissionen givit åt begreppet »befattningshavare i överordnad ställning»

— ansett dessa befattningshavare icke böra undantagas.

Även socialstyrelsen har funnit rättvist, att befattningshavare i överordnad

ställning tillförsäkrades enahanda rättsliga skydd som andra arbetstagare.

Svenska stadsförbundet har funnit av motiveringen framgå, att man här

icke syftade på en förmansställning över huvud utan på viss chefsställning.

Tolkningen skulle säkert vålla stora svårigheter. Då tvister skulle kunna

komma under prövning dels genom besvär i administrativ ordning och dels

genom rättegång, skulle bestämmelsen kunna giva anledning till olika tolkning

hos olika instanser.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har ansett bestämmelsen redan

genom sin oklarhet olämplig och ägnad att vålla oreda vid tillämpningen. Det

vore dessutom svårt att förstå vilket berättigat behov som skulle tillgodoses

genom bestämmelsen, vilken i ogynnsamt fall skulle beröva stora arbetstagargrupper

lagens skydd.

Svenska arbetsgivareföreningen, som funnit de av kommissionen i 2 §

gjorda begränsningarna över huvud taget tämligen godtyckliga, har ansett

särskilt kategorien »befattningshavare i överordnad ställning» vara alltför

lösligt bestämd.

Landsorganisationen i Sverige har förordat, att undantaget i fråga begränsades

till verklig arbetsledare, varvid åt arbetsledarbegreppet borde givas

enahanda innehåll som i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 114.

29

Daco har anfört:

Icke heller för förslaget att kvinnlig arbetstagare i överordnad ställning

skall undantagas från lagens tillämpningsområde, vilken bestämmelse kommissionen

uppger sig lia hämtat från arbetstidslagen, har någon motivering

presterats. Det är att märka, att motsvarande undantagsbestämmelse i arbetstidslagen

har ett helt annat innehåll, eftersom där undantagas »verkmästare

eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller

därmed jämställd person samt kontorsvaktmästare eller annat underordnat

kontorsbiträde». Det är sålunda omöjligt att från hänvisningen till arbetstidslagen

omedelbart sluta sig till vilka kategorier av arbetstagare som enligt

kommissionens uppfattning icke skola åtnjuta lagens skydd. Hänvisningen är

desto mindre klargörande, som den här föreslagna lagstiftningen, med hänsyn

till förhållanden som kommissionen själv påpekar, kommer att få praktisk betydelse

främst för vissa grupper av kvinnliga privatanställda, medan arbetstidslagen

gör undantag för praktiskt taget samtliga privatanställda. Eftersom

flertalet privatanställda på ett eller annat sätt stå i subordinationsförliållande

till varandra, kan man måhända riskera att uttrycket »befattningshavare i överordnad

ställning» kommer att innefatta huvudparten eller en betydande del

av de privatanställdas stora kårer. Kommissionen har visserligen i kommentaren

framhållit, att stadgandet icke bör ges en alltför vidsträckt innebörd,

men gör i detta sammanhang ett försök till tolkning, som ingalunda kan

minska farhågorna för bestämmelsens tolkning, eftersom stadgandet därigenom

ges en mycket vidsträckt innebörd, kanske än vidsträcktare än lagtexten

som sådan ger vid handen. Kommissionen förklarar nämligen att med befattningshavare

i överordnad ställning menas personer i mera ansvarsfulla och på

arbetsgivarens direkta förtroende grundade ställningar. Då man från den

långvariga men föga klargörande diskussion, som tid efter annan förts i frågan

om vilken anställning som skall anses utgöra förtroendeställning eller icke,

vet hur delade meningarna härom äro, inser man omedelbart att en sådan

undantagsbestämmelse kommer att vålla stor oreda och kanske i ogynnsamt

fall beröva stora arbetstagargrupper lagens skydd. Daco har alltid hävdat

den uppfattningen, att stora svårigheter möta att uppdela arbetstagarna med

hänsyn till deras mer eller mindre utpräglade förtroendeställning. ^ Samma

gäller örn ansvarsställningen. Det är slutligen också svårt att förstå, vilket

berättigat behov en dylik bestämmelse skulle tillgodose. Daco nödgas sålunda

bestämt avvisa den nämnda undantagsbestämmelsen.

Vidare hava även Fredrika-Bremer-förbundet och svenska kvinnoföreningars

samarbetskommitté hemställt, att förevarande undantagsbestämmelse

måtte utgå ur förslaget.

Vad slutligen angår bestämmelsen, att såsom arbetstagare enligt lagen icke

skall räknas den som avlönas uteslutande genom andel i

vinsten, har bestämmelsen i fråga uttryckligen tillstyrkts av socialstyrelsen,

medan densamma avstyrkts av Fredrika-Bremer-förbundet och icke

föranlett uttalanden i övriga yttranden.

En lagstiftning med syfte att undanröja ett konstaterat missförhållande

bör, såvitt möjligt, göras tillämplig å alla de fall, där detta missförhållande

framträtt eller kan befaras framträda. Av de i detta ärende avgivna yttrandena

torde framgå, att befolkningskommissionens lagutkast i detta hänseende

lider av vissa bristfälligheter.

Sålunda synes skäl icke föreligga att låta den ifrågasatta lagen avse alle
-

Departcments
chefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 114.

nast rörelse eller särskilt arbetsföretag. Med en dylik begränsning av lagens

tillämpningsområde skulle från det avsedda skyddet uteslutas, bland andra,

åtskilliga arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, oaktat det av utredningen

framgår, att, åtminstone vad kommunernas arbetstagare beträffar,

behov av sådant skydd i vissa fall förefinnes. Med hänsyn härtill skall enligt

departementsförslaget lagen i princip äga tillämpning å varje verksamhet, vari

arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Från denna

huvudregel synas dock ett par undantag böra göras.

Såsom befolkningskommissionen framhållit och i några yttranden vitsordats,

torde det i åtskilliga fall erbjuda svårighet särskilt för en arbetsgivare

med endast ett fåtal arbetstagare att, örn en av dem blir i behov av ledighet

på grund av havandeskap, anskaffa en kompetent person, som är villig att

allenast under tiden för denna arbetstagares ledighet träda i hennes ställe,

eller att på annat sätt få de åt henne anförtrodda arbetsuppgifterna fullgjorda.

Detta lärer också vara anledningen till, att kommissionen begränsat sitt lagutkast

till att avse allenast rörelse eller arbetsföretag, vari i regel användas

flera än fyra arbetstagare. Ehuru en dylik begränsning principiellt sett förefaller

föga tilltalande, torde densamma därför av praktiska skäl knappast

kunna undvaras. Vid avvägningen av de skilda intressen och synpunkter, som

här göra sig gällande, har jag emellertid funnit den jämkningen böra vidtagas

i kommissionens förslag, att från lagens tillämpning uteslutes allenast

sådan verksamhet, vari regelmässigt användas färre än tre arbetstagare.

Svenska arbetsgivareföreningen har beträffande nu förevarande begränsning

av lagens tillämpningsområde framhållit, att det icke innebure någon

lättnad för en arbetsgivare, som sysselsatte några få personer på kontoret, att

han samtidigt i fabrikationen hade anställda t. ex. något tiotal arbetare. Då

denna erinran synes berättigad, har i departementsförslaget tillika stadgats,

att vid lagens tillämpning affärs- eller kontorsverksamhet skall, ändock att

densamma icke bedrives såsom självständigt företag, anses såsom särskild

verksamhet. Däremot kan jag icke biträda den av bankernas förhandlingsorganisation

uttalade meningen, att örn ett företag har flera avdelningskontor,

varje sådant kontor skall vid tillämpningen av nu ifrågavarande begränsningsregel

betraktas såsom ett särskilt företag. De svårigheter, som föranlett uppställandet

av denna regel, äro i ett dylikt fall icke så starkt framträdande, att

de förtjäna särskilt beaktande.

Med anledning av den av Fredrika-Bremer-förbundet framförda synpunkten,

att fran lagens tillämpning borde uteslutas de fall, då arbetstagaren vore

boende i arbetsgivarens hem, vill jag framhålla, att flertalet dylika fall säkerligen

skulle bliva uteslutna genom den av mig nyss förordade bestämmelsen,

enligt vilken lagen skulle bliva tillämplig endast å verksamhet, vari regelmässigt

användas minst tre arbetstagare. Att därutöver från lagens skydd

undantaga hembiträden och med dem jämställda arbetstagare finner jag icke

erforderligt.

I likhet med befolkningskommissionen anser jag, att medlem av arbetsgivarens

familj icke bör vid tillämpningen av den ifrågasatta lagen räknas

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

—, Kungl. Majus proposition nr 114.

såsom arbetstagare. Däremot kan jag icke finna, att kommissionen anfört tillräckliga

skäl för sitt förslag örn dylikt undantag för befattningshavare i statens

eller kommuns tjänst, som är underkastad ämbetsmannaansvar, för befattningshavare

i överordnad ställning och för den som avlönas uteslutande genom

andel i vinsten.

Ehuru erfarenheten synes utvisa, att manliga arbetstagare icke äro i behov

av skydd i det avseende, varom nu är fråga, finner jag det icke lämpligt att,

såsom i ett yttrande ifrågasatts, göra den föreslagna lagstiftningen tillämplig

allenast å kvinnliga arbetstagare. En dylik gränsdragning efter kön torde

nämligen böra göras allenast när starka skäl tala därför. Så lärer icke här

vara förhållandet. Tvärtom skulle lagen med en dylik begränsning kunna

sägas giva uttryck åt den mot gängse uppfattning stridande meningen, att det

icke vore förkastligt att avskeda en manlig arbetstagare allenast av den anledningen

att han inginge äktenskap.

Yid fall av tvekan, huruvida viss verksamhet är av sådan omfattning, att nu

förevarande lag skulle äga tillämpning å densamma, eller huruvida viss person

är att enligt lagen räkna såsom arbetstagare, synes — för upprätthållandet av

enhetlig rättstillämpning — ledning böra sökas i arbetsrådets praxis vid

tillämpningen av motsvarande bestämmelser i lagen örn arbetstidens begränsning

och i lantarbetstidslagen.

3 §■

Denna paragraf motsvarar 3 och 5 §§ i befolkningskommissionens lagutkast.

Befolkningshommissionen har i specialmotiveringen till 3 § i sitt lagutkast

anfört följande:

Förbudet mot att avskeda arbetstagare i anledning av äktenskaps ingående,

havandeskap eller barnsbörd avser icke att lägga hinder i vägen för arbetstagarens

skiljande från anställningen av annan legitim orsak, även örn entledigandet

skulle äga rum vid en tidpunkt, då de i lagen såsom otillåtna betecknade

avskedsgrunderna äro aktuella. Örn exempelvis avtal med en kvinnlig

arbetstagare slutits örn visst arbetes fullgörande och arbetet sedermera

slutförts, kan arbetstagaren icke ställa krav på att bibehållas vid sin anställning

under åberopande av havandeskap. Lika litet har avsikten varit att mot

avsked skydda den, som icke iakttager i företaget gällande ordnings- och

arbetsföreskrifter eller som eljest visar sig vara olämplig för sitt arbete. Fastslås

skulle sålunda i lagen endast att äktenskaps ingående, havandeskap eller

barnsbörd icke äro att betrakta såsom giltiga orsaker till entledigande. Tillläggas

må, att denna bestämmelse givetvis icke lägger hinder i vägen för arbetsgivaren

att, därest så undantagsvis skulle befinnas erforderligt, från arbetet

tvångspermittera en kvinnlig arbetstagare under den tid, hon på grund av

havandeskapet icke är i stånd att tillfredsställande fullgöra sin tjänst.

Beträffande 5 § i befolkningskommissionens lagutkast har kommissionen

anfört:

Kommissionen har ansett arbetsgivarens berättigade intressen kräva att såsom

allmän förutsättning för lagens tillämplighet skall gälla, att vederbörande

arbetstagare varit anställd inom företaget under en icke alltför kort tid. Likaså

synes det angeläget att förhindra, att en gravid kvinna med fördöljande av

sitt havandeskap söker anställning för att sedermera kunna göra gällande de

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr 114.

rättigheter, som lagen tillförsäkrar henne. Efter övervägande av olika på frågan

inverkande omständigheter har kommissionen funnit sig böra fixera minimitiden

för anställningen till ett år före äktenskapets ingående eller nedkomsten.

Med anledning av 3 § i befolkningskommissionens lagutkast

hava Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och Daco framhållit,

att en arbetsgivare kunde på andra sätt än genom avsked missgynna kvinnlig

arbetstagare, som inginge äktenskap, exempelvis genom att minska de tidigare

utgående löneförmånerna eller genom att beröva henne vissa andra förmåner,

som tidigare tillkommit henne, såsom ordinarieskap, pensionsrätt etc. Tille

man skapa ett lagstadgat skydd för den kvinnliga arbetskraften, måste man

givetvis förhindra även dylika anordningar. Lagtexten borde därför förses

med en kompletterande bestämmelse av innehåll, att arbetstagare icke finge

på grund av äktenskap eller barnsbörd lida minskning i de med anställningen

förenade förmåner, vari inräknades förmånen av ordinarieskap och dylikt,

som skulle ha tillkommit vederbörande arbetstagare, därest denna icke ingått

äktenskap eller blivit havande.

Även svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté har ansett en omformulering

av nu förevarande bestämmelse nödvändig. Man borde förhindra,

att lagen kunde kringgås genom den ofta använda metoden att försämra de

med vederbörande befattning förenade förmånerna.

Vad som föreslagits under 5 § i befolkningskommissionens

lagutkast har socialstyrelsen funnit välbetänkt.

Handelskammaren i Gävle har yttrat:

Även örn det må vara en oförytterlig rättighet för en förvärvsarbetande

kvinna att ingå äktenskap, så måste å andra sidan arbetsgivaren hava rätt att

vid anställandet kunna räkna med, huruvida arbetstagarparten har för avsikt

att snarast ingå äktenskap eller icke. Örn en kvinna söker en anställning och

därvid förtiger sådan avsikt, har arbetsgivaren träffat sitt avtal örn anställning

under felaktiga förutsättningar. Man torde väl också oftast kunna förutsätta,

att en kvinna är medveten örn sannolikheten av ett äktenskap åtminstone ett

år före dess ingående. I dessa fall kan man alltså räkna med, att anställningen

sökes just för att möjliggöra äktenskap. Det måste anses rimligt, att arbetsgivarens

intressen få väga så tungt, att en tid av minst två år föreskrives.

Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat sig för en förlängning

av den i 5 § i lagutkastet angivna anställningstiden från ett till två år.

Bankernas förhandlingsorganisation har ansett bestämmelsen i fråga böra

ändras till att avse minst ett års sammanhängande tjänst såsom ordinarie hos

vederbörande företag.

Landsorganisationen i Sverige har funnit den av kommissionen åberopade

motiveringen till 5 § föga övertygande. Beträffande angelägenheten att förhindra

en gravid kvinna att på en inom »karensåret» erhållen anställning

grunda rättigheter enligt lagen vore kommissionens betänkligheter betydligt

överdrivna. Men även om man för detta fall införde ett karensår — ett år

före nedkomsten — syntes det fullkomligt omotiverat att göra förbudet mot

avskedande i anledning av giftermål beroende av ett års anställning, ett förbud

för övrigt, som ju enligt förslaget avsåge även manliga arbetstagare.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 114.

33

Huvudbestämmelsen i befolkningskommissionens lagutkast, att arbetstagare Departement»- ej må skiljas från sin anställning i anledning av äktenskaps ingående, havande- c,,efenskap

eller barnsbörd, har med viss omredigering upptagits i 2 § första

stycket i departementsförslaget. Då emellertid, såsom i några yttranden framhållits,

denna bestämmelse icke ensam lärer utgöra tillräckligt skydd i nu

förevarande hänseende, har densamma i departementsförslaget kompletterats

med ett förbud mot att av nyss angiven anledning minska arbetstagarens

med tjänsten förenade förmåner. Härvid har dock beaktats, att vissa slag

av arbeten äro av sådan beskaffenhet, att en kvinnlig arbetstagare, som

är havande, bör kunna avstängas från tjänstgöring under den tid havandeskapet

är märkbart, och detta oavsett örn hon under nämnda tid äger förmåga

att tillfredsställande sköta sin tjänst. De arbetstagare, för vilka redan ett

havandeskap i och för sig synes böra kunna föranleda tvångspermittering

jämte därmed förbunden mistning av löneförmåner, äro exempelvis butiksbiträden,

servitriser och sceniska artister.

Såsom kommissionen framhållit innebär förbudet att avskeda i anledning

av giftermål, havandeskap eller barnsbörd icke något hinder mot avskedande

av annan, legitim orsak. Är arbetsgivaren nödsakad vidtaga personalinskränkningar,

lägger, såsom jag tidigare framhållit, förbudet icke

hinder i vägen för honom att fördela arbetstillfällena på ett ur försörjningssynpunkt

lämpligt sätt. Likaledes äger han, oavsett förbudet, avskeda en

gift eller en havande arbetstagare, som icke tillfredsställande sköter sin tjänst.

Vad nu sagts gäller även beträffande förbudet att i anledning av giftermål,

havandeskap eller barnsbörd minska de med tjänsten förenade förmånerna.

En av arbetsgivaren beslutad allmän lönesänkning innebär alltså ingen överträdelse

av förbudet, oaktat densamma även går ut över gifta eller havande

arbetstagare. Och icke heller föreligger en dylik överträdelse, örn arbetsgivaren

sänker lönen för en arbetstagare, som ingått äktenskap eller fött barn och därefter

visat sig mindre effektiv än förut i sitt arbete. Emellertid måste vid behanlingen

av denna lagstiftningsfråga hänsyn tagas till att ett havandeskap eller en

barnsbörd regelmässigt under någon tid omöjliggör eller försvårar för kvinnan

att sköta sitt vanliga arbete. Tar hon sig av sådan orsak ledigt från arbetet

och meddelar hon arbetsgivaren anledningen därtill eller är densamma eljest

känd för arbetsgivaren, bör denna hennes tillfälliga arbetsoförmåga icke få

utgöra skäl för arbetsgivaren att avskeda henne. Om annat icke följer av

anställningsvillkoren, bör däremot arbetsgivaren kunna under dylik ledighet

indraga hennes lön. Havandeskap och barnsbörd kunna emellertid icke rimligen

av kvinnan åberopas som skäl för ledighet från arbetet under obegränsad

tid. Enligt 17 § första stycket arbetarskyddslagen må kvinna, som fött barn,

icke användas till industriellt eller därmed jämställt arbete under de sex

första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon

utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet. I andra stycket

samma paragraf stadgas, att örn kvinna, som användes till arbete av nämnda

slag, företer intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, antingen att hon

sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor, eller ock att hon sannolikt

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 114. a4 39 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av

ledighet från arbetet, må sådan ledighet ej förvägras henne. I detta särskilt

tunga arbete ha alltså havandeskap och barnsbörd ansetts böra berättiga till

sammanlagt högst tolv veckors ledighet. Erinras må i detta sammanhang, att

dessa bestämmelser i arbetarskyddslagen icke utgöra hinder för arbetsgivaren

att efter utgången av ledigheten avskeda kvinnan, ävensom att desamma

gälla endast en viss kategori av de kvinnliga arbetstagarna. Med anledning

av vad nu anförts har i 2 § första stycket departementsförslaget tillika stadgats,

att kvinnlig arbetstagare, som arbetsgivaren veterligen är havande eller fött

barn, icke må avskedas på grund därav, att hon i anledning av havandeskapet

eller barnsbörden under skälig tid, dock högst tolv veckor, avhåller sig från

arbetet.

Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, göra lagens tillämpning beroende av,

huruvida arbetstagaren viss tid innehaft ordinarie tjänst, finner jag icke tillrådligt

redan av den anledningen, att begreppet »ordinarie tjänst» jämförelsevis

sällan lärer komma till användning inom den enskilda verksamheten. I

likhet med kommissionen anser jag däremot viss tid böra förflyta från anställningens

början, innan arbetstagaren skall kunna påräkna lagens skydd i nu

förevarande hänseende. Av naturliga skäl synes denna tid, då fråga är örn

havandeskap och barnsbörd, lämpligen kunna sättas till ett år, räknat fram

till nedkomsten. Däremot torde, såsom i ett par yttranden framhållits, försiktigheten

bjuda att utsträcka berörda tid till två år, då fråga är om äktenskaps

ingående. Att överlåtelse av företag eller fartyg icke bör föranleda

beräkning av ny dylik »karenstid» synes naturligt. 2 § andra och tredje

styckena i departementsförslaget hava avfattats i överensstämmelse med det

nu anförda och motsvara 5 § i kommissionens lagutkast.

5 §.

I denna paragraf motsvara första stycket 7 § och andra stycket 4 § i

befolkningskommissionens lagutkast.

Befolkningskommissionen har motiverat stadgandet i 7 § i sitt lagutkast

med, att de i lagen till skydd för arbetstagarna uppställda bestämmelserna

borde vara för arbetsgivaren tvingande.

Beträffande 4 § i sitt lagutkast har befolkningskommissionen i sin specialmotivering

anfört:

Det har icke synts kommissionen vare sig behövligt eller lämpligt att

stadga särskild straffpåföljd för överträdelse av den nya lagen. Utan något

särskilt stadgande lärer emellertid av allmänna rättsgrundsatser följa, att, örn

arbetstagaren entledigas i strid mot lagens bestämmelser, arbetsgivaren är

pliktig att lämna ersättning för den därigenom åsamkade förlusten. Ett uttryckligt

stadgande i sådant hänseende har intagits i lagen den 16 oktober

1914 örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

I nu förevarande fall synes en dylik föreskrift så mycket mera lämplig som

densamma torde böra kombineras med en särskild regel angående bevisbördans

fördelning. Arbetsgivaren har nämligen som regel icke skyldighet

att angiva någon särskild grund för avskedandet, förutsatt att han låter den

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

anställde tillgodonjuta den uppsägningstid, som på grund av avtal eller eljest

må tillkomma honom. I detta sammanhang må erinras örn att en stor del av

de arbetstagare, som närmast åsyftas med den nu ifrågasatta lagstiftningen,

är tillförsäkrad endast en obetydlig eller rent av ingen uppsägningstid. Kommissionen

föreslår därför att, när omständigheterna tala för att avskedandet

skett på grund av att arbetstagaren ingått äktenskap, blivit havande eller

fött barn, arbetsgivaren har att visa, att fullgoda skäl för avskedande eljest

förelegat. Kan han icke fylla denna sin bevisskyldighet, anses som örn

avskedandet skett i strid mot lagen med påföljd, att ersättningsplikt för

honom gentemot arbetstagaren inträder. För undvikande av vidlyftiga utredningar

angående förlustens storlek och tvister rörande ersättningens skäliga

belopp har i lagförslaget intagits en bestämmelse örn att ersättningen, där

utredning örn förlustens storlek ej blivit förebragt, skall bestämmas till tre

månaders avlöning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit den i 4 § i lagutkastet stadgade

påföljden för brott mot bestämmelserna i lagen icke innefatta tillräcklig

garanti mot avskedande på grund av äktenskap eller därmed i utkastet likställda

förhållanden.

Landsorganisationen i Sverige har ansett det böra komma till klart uttryck

i lagtexten, att lagstridig uppsägning skulle vara ogiltig och att sanktionen

sålunda icke vore begränsad till den i 4 § stadgade skadeståndspåföljden.

Daco har anfört:

Med den skadeståndsskyldighet kommissionen föreslår som enda påföljd

för överträdelse av lagen synes det som örn lagens skydd för stora grupper

av arbetstagare i realiteten kommer att inskränkas till att vederbörande

erhåller tre månaders lön vid avskedandet. Ett sådant skydd är avgjort otillräckligt.

Det finnes uppenbarligen en viss risk för att en väsentlig del av vår

teoretiskt väl utbyggda arbetslagstiftning kommer att stanna på papperet, örn

arbetsgivarparten vid överträdelser av lagens bestämmelser endast riskerar

ett med hänsyn till överträdelsens ofta mycket allvarliga innebörd blygsamt

skadestånd. Den logiska konsekvensen av det av kommissionen föreslagna

förbudet mot avskedande av här ifrågavarande orsak synes vara ett stadgande,

att dylikt avskedande skall vara ogillt. Med en sådan bestämmelse skulle

sålunda en domstol ålägga arbetsgivare som företagit ett otillbörligt avskedande

att återtaga den avskedade i sin tjänst och insätta vederbörande i

denne tidigare tillkommande förmåner. I lagen om förenings- och förhandlingsrätt,

där det finnes en liknande bestämmelse om förbud mot avskedande

eller annan rättshandling i föreningsrättskränkande syfte, har intagits ett

stadgande om att ifrågavarande rättshandling är ogill. Endast om en arbetsgivare

som överträder lagen riskerar att behöva återtaga den redan avskedade

i sin tjänst och att betala lön för hela den tid vederbörande varit ur tjänst,

kan man förvänta att påföljden för vederbörande arbetsgivare framstår så

allvarlig att den verkligen förhindrar den rättskränkande handlingens vidtagande.

Daco yrkar sålunda att i lagen intages en kompletterande bestämmelse

av innehåll att, örn arbetstagaren enligt lagen tillkommande rätt

kränkes genom avskedande eller nedsättning av anställningsförmåner eller

genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal, rättshandlingen eller

bestämmelsen vare ogill.

Vinner Dacos yrkande på denna punkt icke bifall, föreslås alternativt att

överträdelse av lagen belägges med straff. Straffpåföljd synes väl motiverad

i den förevarande lagstiftningen, eftersom lagen avser att skydda den enskilde

mot obehörigt ingrepp från arbetsgivarens sida.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

För den händelse Dacos yrkande om införandet i lagen av ett stadgande,

som gör ett avskedande, som tillkommit i strid mot lagen, ogiltigt, vinner

bifall, behöva icke skadeståndsreglerna göras särskilt utförliga. Det är då

en given konsekvens av nämnda bestämmelse, att arbetsgivare, som ålägges

återtaga en avskedad arbetstagare, samtidigt är skyldig utbetala lön för tiden

från avskedet till dess vederbörande återtages i tjänst — örn avskedet företagits

i anledning av havandeskap dock givetvis icke för den tid arbetstagaren

ändock skulle ha varit frånvarande ur tjänsten. I sådant fall räcker det måhända

med en bestämmelse liknande den som återfinnes i förenings- och förhandlingsrättslagen:

»Envar som vidtagit åtgärd vilken enligt-----§ ej

må äga rum, vare skyldig ersätta skada som av förfarandet kommit.»

Bifalles emellertid icke detta yrkande är Daco nödsakad påfordra intagandet

i lagen av utförliga skadeståndsbestämmelser. Daco förmodar att, ehuru så

icke klart framgår av förslaget till lagtext, kommissionen avsett att skadestånd

skall utgå med tre månaders lön i samtliga de fall där icke arbetstagaren

kunnat påvisa att skadans storlek bör uppskattas till högre belopp.

Daco anser emellertid ett förtydligande på denna punkt erforderligt och

hävdar vidare, att vissa riktlinjer skola anges i lagtexten för skadeståndsberäkningen.

Daco yrkar fördenskull att bestämmelsen ges sådant innehåll,

att arbetsgivaren är pliktig att utbetala tre månaders lön, såvitt icke skadans

storlek med hänsyn till anställningens art och varaktighet, anställningens

karaktär av ordinarie eller annan dylik omständighet kan skattas till högre

belopp.

Svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté har framhållit, att lagen

kunde komma att bli illusorisk just på de områden, där den bäst behövdes,

genom att skadeståndet i normala fall satts så lågt som till ett belopp motsvarande

tre månaders lön. Det syntes lämpligare att anpassa den tid, för

vilken lön skulle utgå, efter den inom respektive yrken allmänt rådande uppsägningstiden

med ett minimum av tre månader.

Svenska arbetsgivareföreningen har yttrat:

Genom den i 4 § föreslagna bevisregeln har man avvikit från — förutom

allmänna grunder för bevisbördans förläggning — även den i betänkandet

åberopade förebilden, nämligen 1914 års lag örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs

skiljande från tjänst eller arbete. Denna lag utgår från det naturliga

förhållandet, att det är arbetstagaren, som helt skall styrka att avskedandet

skett på den i lagen angivna otillåtna grunden. Det finnes ej någon anledning

att gå längre i föreliggande lagförslag. Detta riktar sig främst mot en princip,

som öj^pet tillämpas vid vissa större bank- och försäkringsföretag. Man skulle

icke behöva befara, att dessa företag skulle söka kringgå ett förbud mot

avskedande på de i förslaget angivna grunderna genom att åberopa ovidkommande

omständigheter. Även utan den föreslagna bevisningsregeln skulle

därför lagen nå sitt begränsade syfte. Det förefaller som örn det även ur lagstiftarnas

synpunkt borde vara alldeles tillräckligt, att arbetsgivaren enligt

regeln i 4 § för sitt fredande visade, att det förelegat andra skäl — likgiltigt

vilka —• för avskedande än de i 3 § angivna. Det är alldeles onödigt och

olämpligt att i lagen föreskriva, att dessa skäl skola vara »fullgoda», något

varom alltid kan bliva tvist.

Föreningen utgår ifrån att arbetsgivaren ej med stöd av 4 § kan förpliktas

att återtaga en från sin anställning skild arbetstagare.

Yrkeskvinnors riksförbund, som framhållit vikten av att en lagstiftning

av nu förevarande karaktär gjordes i möjligaste mån smidig, så att de befarade

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majda proposition nr 114.

skadliga verkningarna för kvinnans ställning på arbetsmarknaden bleve så

lindriga som möjligt, har särskilt ifrågasatt en uppmjukning av bevisningsregeln

i 4 § i lagutkastet. Såsom denna regel utformats bleve en kvinna praktiskt taget

oavsättlig under den för lagens tillämpning avsedda tidrymden. Även örn helt

andra skäl än havandeskap och barnsbörd faktiskt skulle föreligga för arbetsgivarens

önskan att avskeda henne, skulle han, med den utformning 4 § fått,

knappast våga sig på ett avskedande under denna tid.

Liksom befolkningskommissionen anser jag, att avtal örn inskränkning i

arbetstagares rätt enligt den nu ifrågasatta lagen bör vara ogillt.

Vidare är jag med kommissionen ense därom, att den nu ifrågasatta

lagen i första hand bör verka såsom ett stöd åt den allmänna opinion, vilken

ogillar avskedande eller därmed jämförliga åtgärder, då de vidtagas allenast av

den anledningen, att vederbörande arbetstagare gifter sig eller får barn. Enligt

min uppfattning skulle ett lagstadgat förbud mot dylika åtgärder redan i och för

sig få avsevärd effekt. Emellertid måste uppenbarligen en överträdelse av

förbudet föranleda någon påföljd. I likhet med kommissionen finner jag

härutinnan straff icke lämpligen böra ifrågakomma. Däremot synes mera

tveksamt, huruvida, såsom kommissionen föreslagit, vidtagandet av en enligt

lagen förbjuden åtgärd endast skall medföra skadeståndsskyldighet, eller örn

icke därjämte, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, en dylik åtgärd bör förklaras

ogiltig. Då en bestämmelse av sist angiven innebörd synes både följdriktig

och ägnad att förebygga bevisningssvårigheter samt densamma tillika

skulle överensstämma med motsvarande stadgande i 3 § första stycket lagen

örn förenings- och förhandlingsrätt, har jag stannat för att förorda den sålunda

ifrågasatta ändringen i kommissionens lagutkast. Vid sådant förhållande har

det av kommissionen föreslagna stadgandet om att ersättningen, där utredning

örn förlustens storlek ej blivit förebragt, skall bestämmas till tre månaders

avlöning, ansetts icke behöva upptagas i departementsförslaget.

Icke heller har jag funnit anledning i departementsförslaget upptaga

den av kommissionen föreslagna särskilda regeln angående bevisbördans fördelning.

Då regeln i fråga överensstämmer med arbetsdomstolens praxis vid

tillämpningen av 3 och 20 §§ lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, torde

dess införande i nu förevarande lag vara överflödigt och rent av kunna föranleda

tvekan rörande rätta tillämpningen av nyss omförmälda båda lagrum.

Att å andra sidan, såsom i ett par yttranden synes ha ansetts önskvärt, giva

nu förevarande lag en formulering, som skulle möjliggöra en tillämpning av

densamma, avvikande från arbetsdomstolens berörda praxis, finner jag både

ur billighetens synpunkt och med hänsyn till kravet på enhetlig lagstiftning

icke tillrådligt. I detta sammanhang vill jag med anledning av vad yrkeskvinnors

riksförbund anfört framhålla, att den nu föreslagna lagen avser att

skydda en arbetstagare under obegränsad tid. Givetvis blir det dock allt

svårare för arbetstagaren att vinna sin talan, ju längre tid som förflutit från

giftermålet eller barnsbörden till den påtalade åtgärdens vidtagande. Detta

lärer icke kunna undvikas, men det må samtidigt erinras, att lagförslaget dock

i detta hänseende erbjuder avsevärt bättre skydd än vissa utländska lagar i

Departement

sch efen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

ämnet, vilka avfattats efter förebild av den av internationella arbetskonferensen

år 1919 i Washington antagna konventionen angående kvinnors användande

till arbete före och efter barnsbörd. I denna konvention, vilken

gäller såväl industri-, byggnads- och transportarbete som handel, stadgas dels

rätt för havande arbeterska till sex veckors ledighet före den tid, då nedkomsten

kan förväntas inträffa, dels ock obligatorisk ledighet för henne under

sex veckor efter nedkomsten, varjämte konventionen innehåller förbud

för arbetsgivaren att uppsäga arbeterskan under den tid, då hon enligt nämnda

bestämmelser är frånvarande från arbetet, eller å sådan tid, att uppsägningstiden

skulle utlöpa under först berörda tid. Däremot är arbetsgivaren oförhindrad

att avskeda arbeterskan omedelbart efter hennes återinträde i arbetet,

och han kan också, när havandeskapet blir märkbart, avskeda henne i god tid

före barnsängsledigheten. Nu angivna brister i konventionen torde utgöra

anledningen till att den svenska arbetarskyddslagen saknar motsvarighet till

konventionens förbud att avskeda.

. 4 §-

Denna paragraf motsvarar 6 § i befolkningskommissionens lagutkast, för

vilken paragraf kommissionen åberopat lämplighetsskäl och hänsynen till

bevisningssvårigheterna efter en längre tids förlopp. Vid avfattandet av

departementsförslaget har beaktats, att enligt detta förslag även andra åtgärder

än avskedande äro förbjudna. Vidare har det ansetts lämpligt att, i nära

överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 25 § lagen örn föreningsoch

förhandlingsrätt, stadga skyldighet för arbetstagaren att inom jämförelsevis

kort tid från det avstängningen från tjänsten tog sin början eller

de med tjänsten förenade förmånerna minskades underrätta arbetsgivaren örn

att arbetstagaren vill göra gällande anspråk på grund av åtgärden i fråga.

. 5 §''

Denna paragraf motsvarar 8 § i befolkningskommissionens lagutkast och

är likalydande med 17 § lagen örn semester.

Såsom motivering till bestämmelserna i nu förevarande paragraf må

åberopas vad i motsvarande fråga anförts å sidorna 194—204, 233, 234, 267

och 270 i propositionen nr 286 till 1938 års riksdag med förslag till lag örn

semester m. m.

Lagens rubrik.

Vid avfattandet av departementsförslagets rubrik har iakttagits, att detta

förslag innefattar förbud även mot andra åtgärder än avskedande.

Lagens ikraftträdande.

Den nu föreslagna lagen har ansetts lämpligen böra träda i kraft den

1 juli 1939.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det

inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag om förbud mot arbets
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 114.

39

tagares avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap eller

barnsbörd m. m., av deri lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 114.

Bilaga A.

Förslag

till

Lagom

förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps

ingående, havandeskap eller barnsbörd m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §’

Denna lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares

räkning i regel användas minst tre arbetstagare. Vid lagens tillämpning

skall affärs- eller kontorsverksamhet, ändock att densamma icke bedrives

såsom självständigt företag, anses såsom särskild verksamhet.

Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem

av arbetsgivarens familj.

2§-

Arbetstagare, som ingår äktenskap, blir havande eller föder barn, må icke

av sådan anledning avskedas eller i vidare mån vara skyldig vidkännas minskning

i sina med tjänsten förenade förmåner än som kan följa därav, att kvinnlig

arbetstagare, som är havande, på grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring

under den tid havandeskapet är märkbart. Ej heller må kvinnlig

arbetstagare, som arbetsgivaren veterligen är havande eller fött barn, avskedas

på grund därav att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden

under skälig tid, dock högst tolv veckor, avhåller sig från arbete.

Bestämmelserna i denna paragraf skola icke äga tillämpning, där anställningen

tillträtts inom två år före äktenskapets ingående eller inom ett år

före nedkomsten.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagares rätt

enligt denna lag.

3§-

Avtal om inskränkning i arbetstagares rätt enligt denna lag vare ogillt.

Har arbetsgivare vidtagit åtgärd, vilken enligt 2 § ej må äga rum, vare

åtgärden ogin samt arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen

skada.

4 §•

Arbetstagare, som vill göra gällande anspråk enligt denna lag, skall dels

därom underrätta arbetsgivaren inom två månader från det avstängningen

från tjänsten tog sin början eller de med tjänsten förenade förmånerna

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

minskades, dels ock anhängiggöra sin talan inom två år från samma tidpunkt.

Försummas det, vare talan förlorad.

&§•

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras

av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Marits proposition nr lil.

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps

ingående, havandeskap och barnsbörd.

Härigenom för ordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, så ock

å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt

arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete för arbetsgivares

räkning i regel användas flera än fyra arbetstagare.

2 §•

Såsom arbetstagare enligt denna lag skall ej räknas medlem av arbetsgivarens

familj; samt ej heller

befattningshavare i statens eller kommuns tjänst, som är underkastad

ämbetsmannaansvar,

befattningshavare i överordnad ställning,

den som avlönas uteslutande genom andel i vinsten.

3§-

Arbetstagare må ej skiljas från sin anställning i anledning av äktenskaps

ingående, havandeskap eller barnsbörd.

4§-

Arbetstagare som skilts från sin anställning vare, där sannolika skäl föreligga

till antagande att avskedandet skett i strid mot stadgandet i 3 §, berättigad

till ersättning för därigenom uppkommen förlust för såvitt icke

arbetsgivaren visar att fullgoda skäl för avskedandet eljest förelegat.

Varder utredning angående förlustens storlek ej förebragt, är arbetsgivaren

pliktig att till arbetstagaren såsom ersättning utgiva denne tillkommande

löneförmåner för en tid av tre månader.

&§•

Arbetstagare enligt denna lag tillkommande rättigheter må göras gällande

allenast där anställningen tillträtts minst ett år före äktenskapets ingående

eller nedkomsten.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagares rättigheter

enligt denna lag.

6 §•

Arbetstagare, som vill fordra skadestånd för obehörigt avskedande, skall

anhängiggöra sin talan inom två år från det anställningen upphörde. Försummas

det, vare talan förlorad.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr lil.

43

7 §•

Avtal om inskränkning i arbetstagares rättigheter enligt denna lag vare

ogillt.

8 §■

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras

av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

Denna lag träder i kraft den —--

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 114.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den

22 februari 1939.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Lawski,

von Btetern.

Enligt lagrådet den 8 februari 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 3 februari 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om förhud mot arbetstagares avskedande

i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Enar Eckerberg.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet.

2 §.

Det i första stycket stadgade förbudet innefattar enligt ordalagen icke

hinder för avskedande av en arbetstagare eller minskande av dennes löneförmåner

av den anledning att han ämnar ingå äktenskap. Det synes emellertid

knappast överensstämmande med lagstiftningens syfte att arbetsgivaren medgives

full frihet i sagda hänseende; åtminstone för den händelse trolovning

ingåtts bör arbetstagaren rimligen vara skyddad mot åtgärd från arbetsgivarens

sida på grund av det tillämnade äktenskapet. Lagrådet hemställer fördenskull,

att första stycket göres tillämpligt även för det fall att arbetstagaren

slutit trolovning.

Iakttages vad sålunda hemställts, torde lagens rubrik lämpligen kunna förkortas

till »lag örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning

eller äktenskap m. m.».

Då i andra stycket talas örn att anställningen tillträtts inom viss tid före

äktenskapets ingående eller nedkomsten (den s. k. karenstiden), innebär detta

enligt vad av remissprotokollet framgår, att i karenstiden skall inräknas hela

den tid arbetstagaren oavsett anställningens art varit anställd i arbetsgivarens

tjänst. Emellertid synes det knappast vara avsett, att även tiden för en rent tillfällig

verksamhet i arbetsgivarens tjänst skall kunna inräknas i karenstiden.

För att vad som åsyftas skall komma till tydligt uttryck torde av lagtexten

böra framgå, att arbetstagaren under karenstiden haft stadigvarande anställning

hos arbetsgivaren.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr lid.

45

Karenstiden har i förslaget bestämts till två år, då det gäller åtgärd mot

arbetstagare i anledning av äktenskaps ingående, och till ett år i övriga fall.

Det kan emellertid enligt lagrådets mening ej anses tillfredsställande, att en

kvinnlig arbetstagare, som fött barn mer än ett år efter anställningens början

och alltså ej kan på sådan grund avskedas, skall kunna avskedas, om hon

senare men innan två år förflutit från anställningens början ingår äktenskap

för att legitimera barnet. En enhetlig karenstid synes därför böra fastställas.

Därest en arbetsgivare under karenstiden vill avskeda en arbetstagare på

grund av havandeskap, kan det med den utformning, regeln örn karenstidens

beräkning erhållit i förslaget, ej sällan vara omöjligt för arbetsgivaren att avgöra,

örn han har rätt därtill eller ej. Först då nedkomsten inträffat blir det

nämligen enligt förslaget klart, örn sådan rätt tillkommer honom. Skulle

havandeskapet avbrytas genom missfall eller abort, giver lagtexten ingen ledning

för spörsmålets bedömande. Liknande svårigheter uppkomma, om man,

såsom lagrådet förordat, bland förbjudna åtgärder inräknar avsked i anledning

av trolovning. Ej heller i detta fall skulle arbetsgivaren utan risk kunna

uppsäga avtalet, innan det vore klart att arbetstagaren verkligen ingått äktenskap

under karenstiden.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits synes en sådan omarbetning av

bestämmelsen om karenstid önskvärd, att lagen förklaras icke vara tillämplig

under viss tid, räknad från det arbetstagaren blev anställd i arbetsgivarens

tjänst. Huruvida arbetsgivaren efter denna tids utgång bör få vidtaga åtgärd

mot arbetstagaren på grund av omständighet, som inträffat under karenstiden,

kan vara föremål för tvekan. För en sådan mening kan åberopas, att det skulle

vara otillfredsställande, örn arbetstagaren genom att ingå äktenskap i hemlighet

eller dölja havandeskap eller nedkomst undginge en uppsägning, som

eljest skulle hava skett. I motsatt riktning talar åter att arbetsgivaren, som

icke under karenstiden funnit arbetstagarens förhållande i tjänsten böra föranleda

något ingripande, knappast synes hava något behov av att efteråt kunna

avskeda arbetstagaren. Skall en rätt därtill emellertid medgivas honom, torde

den böra begränsas ej blott, i enlighet med vad förslaget innehåller, på det sätt

att arbetstagaren måste hava ingått äktenskap eller nedkommit med barn

under karenstiden, utan även så att arbetsgivarens åtgärd måste vidtagas inom

viss kortare tid efter vunnen kännedom örn äktenskapet eller nedkomsten.

Göres, såsom lagrådet förordat, karenstiden enhetlig och bestämmes den i

följd härav till två år, torde någon större olägenhet av ett förbud mot åtgärd

efter dess utgång icke behöva befaras, och man skulle vinna den obestridliga

fördelen att lagens regler bleve lätta att tillämpa.

I enlighet med det anförda förordas, att bestämmelsen örn karenstid får

sådant innehåll, att föreskrifterna i första stycket bliva tillämpliga allenast å

arbetstagare, som sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos

arbetsgivaren.

Yidtages den nu förordade ändringen, torde såsom förbjuden åtgärd i lagtexten

böra angivas icke avskedande utan uppsägning av arbetstagare.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majus proposition nr 114.

4 §■

Därest arbetstagare underlåter att fullgöra vad enligt första punkten kräves

för att hålla där omnämnt ersättningsanspråk vid makt, skall enligt förslaget

icke endast talerätten gå förlorad utan även själva fordringsrätten upphöra.

Det synes önskvärt, att avfattningen jämkas så att den tydligt utmärker att

arbetstagaren skall vara sin rätt förlustig.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 114.

47

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 22 februari

1939 avgivna utlåtande över det den 3 februari 1939 till lagrådet remitterade

förslaget till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av

äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd m. m.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen:
I

enlighet med vad lagrådet hemställt torde 2 § första stycket böra göras

tillämpligt även för det fall att arbetstagaren slutit trolovning samt som följd

härav lagens rubrik böra förkortas till »lag örn förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av trolovning eller äktenskap m. m.».

På sätt lagrådet anfört synes av lagtexten böra tydligt framgå, att arbetstagaren

skall hava under den s. k. karenstiden haft stadigvarande anställning

hos arbetsgivaren. Jag finner vidare lagrådet hava anfört övertygande skäl för

sin mening, att en enhetlig karenstid bör fastställas och att densamma bör

räknas från det arbetstagaren blev anställd i arbetsgivarens tjänst. Yad angår

frågan örn karenstidens längd anser jag inga större betänkligheter kunna resas

mot att, såsom lagrådet förordat, bestämma karenstiden till två år. Det synes

nämligen icke obilligt gent emot arbetstagaren att såsom förutsättning för

skydd enligt lagen fordra, att denne haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren

under minst två år. Bestämmes karenstiden på sådant sätt, kan knappast

heller, såsom lagrådet framhållit, behov föreligga för arbetsgivaren att

på grund av en i lagen avsedd omständighet, som inträffat under karenstiden,

efteråt avskeda arbetstagaren eller minska dennes löneförmåner. De i 2 §

första och andra styckena intagna bestämmelserna torde böra ändras i enlighet

med vad nu anförts och samtidigt lämpligen sammanföras i ett stycke, varjämte

som följd härav synes böra, på sätt lagrådet erinrat, såsom förbjuden åtgärd

angivas icke avskedande utan uppsägning av arbetstagare.

Av lagrådet framställt önskemål beträffande avfattning av 4 § torde böra

iakttagas. Jämväl i övrigt synes förslaget böra undergå vissa smärre jämkningar

av uteslutande redaktionell innebörd.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj ds proposition nr 114.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad sålunda

angivits ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik Skoglund.

Stockholm 2939. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:224 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Matris proposition med förslag till lag om förhud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning elle a1 i texten
  2. 2LU 1939:26 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. s. 1 i texten