Med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m
1939-03-03 · 48 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 48 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:114, Med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
1
Nr 114.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning
av trolovning eller äktenskap m. m.; given
Stockholms slott den 3 mars 1939.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av trolovning eller äktenskap m. m.
Under Hans Majits^
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Albert Forslund.
Bihang till riksdagens protokoll 19311. 1 sami. Nr 114
34 39 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
Förslag
till
Lag
om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning
eller äktenskap m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Denna lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas minst tre arbetstagare. Vid lagens tillämpning
skall affärs- eller kontorsverksamhet, ändock att densamma icke bedrives
såsom självständigt företag, anses såsom särskild verksamhet.
Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem
av arbetsgivarens familj.
2 §•
Har arbetstagare sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos
arbetsgivaren, må denne, örn arbetstagaren slutit trolovning, ingått äktenskap,
blivit havande eller fött barn, ej av sådan anledning uppsäga arbetstagaren
eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna än som
kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på grund av arbetets
art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet är märkbart. Är
arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligen är havande eller fött barn,
må han ej heller uppsäga henne på grund därav att hon i samband med
havandeskapet eller barnsbörden under skälig tid, dock högst tolv veckor,
avhåller sig från arbete.
Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagare enligt
denna lag tillkommande förmån.
3 §•
Avtal, varigenom arbetstagare enligt denna lag tillkommande förmån inskränkes,
vare ej bindande.
Har arbetsgivare vidtagit åtgärd, vilken enligt 2 § ej må äga rum, vare åtgärden
ogin samt arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen
skada.
4 §•
Arbetstagare, som vill göra gällande anspråk enligt denna lag, skall dels
därom underrätta arbetsgivaren inom två månader från det arbetstagaren i
följd av åtgärd, som enligt 2 § är förbjuden, upphört att tjänstgöra eller fått
vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition nr 114. 3
anhängiggöra sin talan inom två år från samma tidpunkt. Underlåtes det, vare
arbetstagaren sin rätt förlustig.
5§-
Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av
kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.
I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.
4
Kungl. Majus proposition nr 114.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 3 februari 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrbson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund:
Inledning.
I de i statsrådsprotokollet den 17 maj 1935 för befolkningskommissionen
meddelade direktiven framhöll dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, bland annat, att det icke kunde vara ägnat att uppmuntra
familjebildningen, att, såsom ofta skedde, arbetsgivare vägrade fortsatt anställning
åt kvinnor vid deras inträde i äktenskap eller på grund av havandeskap.
Den sålunda berörda frågan har kommissionen upptagit till behandling i sitt
den 25 maj 1938 avlämnade betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors
rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd (statens off. utredn. 1938:13).
Såsom resultat av utredningen i frågan har kommissionen i betänkandet framlagt
utkast till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av
äktenskaps ingående, havandeskap och barnsbörd. Detta lagutkast torde få
såsom bilaga (Bilaga B) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
I betänkandet har kommissionen även behandlat frågorna örn rätt till ledighet
i samband med barnsbörd och örn rätt till ersättning för i samband med
barnsbörd förlorad arbetsförtjänst. Utredningen i dessa frågor har föranlett
kommissionen att framlägga utkast dels till lag angående ändrad lydelse av
17 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, dels till förordning
angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn
erkända sjukkassor, dels ock till kungörelse örn ändrad lydelse av § 6 kungörelsen
den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor.
över betänkandet hava efter remiss yttranden avgivits av länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs
och Norrbottens län, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen,
svenska sjukkasseförbundet, bankernas förhandlingsorganisation,
svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska bankmannaföreningen, försäkringstjänstemannaföreningen,
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige,
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
efter hörande av fackförbund, till vilka kvinnliga arbetstagare i större omfattning
höra, de anställdas centralorganisation (Daco), kooperativa förbundet,
Fredrika-Bremer-förbundet, svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté,
yrkeskvinnors riksförbund och tjänstemännens centralorganisation.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län hava bifogat yttranden
från respektive Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt
handelskammaren i Gävle, varjämte länsstyrelsen i Kopparbergs län bifogat
yttranden från fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjunde distriktet samt
länets fattigvårds- och barnavårdsförbund.
Befolkningskommissionens förslag rörande lagstadgat förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap och
barnsbörd har även behandlats av kvinnoarbetskommittén i dess den 23
november 1938 avlämnade betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete
m. m. (statens off. utredn. 1938:47).
Med ledning av befolkningskommissionens utkast till lag örn förbud mot
arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap
och barnsbörd samt över detta lagutkast avgivna yttranden har inom socialdepartementet
utarbetats förslag till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd
m. rn. Då jag nu anhåller att få anmäla detta förslag, vill jag samtidigt
meddela, att jag icke är beredd att nu underställa Kungl. Maj:ts prövning
vad befolkningskommissionen i sitt förevarande betänkande i övrigt
föreslagit. Emot betänkandet, i vad detsamma avser frågan om rätt till ersättning
för i samband med barnsbörd förlorad arbetsförtjänst, hava nämligen i
yttrandena så vägande erinringar framställts, att betänkandet i denna del icke
synes mig ägnat att läggas till grund för något av Kungl. Maj:t till riksdagen
avlåtet förslag. Beträffande åter frågan örn rätt till ledighet i samband med
barnsbörd, vilken fråga av kommissionen behandlats i dess utkast till lag
angående ändrad lydelse av 17 § arbetarskyddslagen, må erinras, att sistnämnda
lag för närvarande är föremål för en allmän översyn av särskilt tillkallade
sakkunniga. Det synes mig lämpligt, att under tiden för sakkunniguppdragets
fullgörande ändringar i arbetarskyddslagen såvitt möjligt undvikas.
Allmän motivering.
Befolkningskommissionen.
Börande innehållet i befolkningskommissionens utkast till lag örn förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap
och barnsbörd ber jag att få hänvisa till Bilaga B.
Kommissionen har i sin allmänna motivering under rubriken »Allmänna
befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter på kvinnornas förvärvsarbete
utom hemmet» anfört bland annat följande:
Utvecklingen har lett till att numera i städer och stadsliknande samhällen
praktiskt taget alla vuxna ogifta kvinnor, som icke av särskilda personliga
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
förhållanden — ingående utbildning, arbetslöshet eller arbetsoförmåga på
grund av lyte eller dylikt —- äro förhindrade, hava förvärvsarbete utom
hemmet, samt att en allt större kvotdel av i synnerhet de yngre gifta kvinnorna
kvarstannat i förvärvslivet, vanligen då såsom löntagare. Kvinnornas framträdande
på arbetsmarknaden har som alla sociala strukturförändringar av
denna storleksordning skapat nya problem. Dessa problem äro av två slag.
Det första slaget av problem är de arbetsmarknadspolitiska och gäller frågorna
örn verkningarna på efterfrågan av manlig och kvinnlig arbetskraft, arbetslöshet
och lönebildning. Det andra slaget av problem är de befolkningspolitiska
och familjesociala. För utredning av de med kvinnoarbetet förbundna arbetsmarknadspolitiska
problemen har chefen för finansdepartementet på grund av
Kungl. Maj:ts beslut den 18 juli 1935 tillsatt en särskild utredning, den s. k.
kvinnoarbetskommittén, som under senare delen av år 1938 kan förväntas
avgiva sitt betänkande. Det andra slaget av problem tillhör mera omedelbart
befolkningskommissionens arbetsuppgifter. Då likväl de båda slagen av
problem hava ett nära inbördes samband, har, på sätt i direktiven för kvinnoarbetskommittén
förutsatts, samråd ägt rum mellan denna kommitté och befolkningskommissionen.
Kommissionen vill till en början göra vissa tillrättaläggande uttalanden
rörande spörsmålet örn konkurrensen mellan å ena sidan kvinnornas förvärvsarbete
och å andra sidan deras möjlighet till och villighet för äktenskap och
barnafödande. Att en sådan konkurrens under nuvarande förhållanden består,
torde icke kunna bestridas. I vilken utsträckning kvinnors förvärvsarbete står
såsom hinder för äktenskap och barnafödande kan dock svårligen bedömas
med ledning av tillgänglig statistik, som endast kan siffermässigt belysa förhållandena
under ett övergångs- och brytningsskede.
Kommissionen vill emellertid här såsom sin mening framhålla, att även örn
en dylik konkurrens i avsevärd utsträckning skulle bestå, detta förhållande
icke kan få utgöra skäl för samhällsingripanden i syfte att uttränga kvinnorna
från förvärvsarbete. Redan ekonomiska hänsyn förbjuda ett sådant inskridande.
Vår samhällsverksamhet bygger i allt större utsträckning på kvinnors
arbetsinsats i det utom familjen försiggående produktiva livet, och vi kunna
såsom folk icke utan en väsentligt sänkt kvalitativ och kvantitativ standard
försaka denna insats. Såsom ett ännu viktigare skäl emot samhällsingripanden
i syfte att uttränga kvinnorna eller vissa kategorier av kvinnor från yrkesverksamhet
står emellertid för kommissionen det förhållandet, att hela vårt
samhällsliv bygger på personlig frihet för medborgarna att söka nyttiggöra
sina krafter på det område de själva välja. En frihetsbegränsning för kvinnornas
eller för vissa kvinnors del torde icke vara i överensstämmelse med
denna av en allmän opinion omfattade demokratiska grundsats.
Det torde även vara en fåfäng tro, att man genom ingripanden av nyss
antytt slag skulle kunna stimulera till äktenskap och barnafödande. Snarare
torde motsatsen vara fallet. Om man inskränker kvinnornas arbetsmöjligheter
såsom gifta, skapar man snarast ett avhållande motiv för äktenskap och gynnar
fria förbindelser. Förminskar man kvinnornas arbetsmöjligheter först då de
bliva mödrar, skapar man ett starkt motiv för extrem barnbegränsning.
Örn man sålunda finner sig böra helt avstå från tanken att genom samhällsinskridanden
förminska mödrars och gifta kvinnors arbets- och förtjänstmöjligheter
inom näringslivet, uppställer sig frågan, hur man på olika vägar skall
kunna göra det lättare för kvinnor att förena äktenskap och moderskap med
förvärvsarbete. Kommissionen är fullt medveten örn att här i första hand
kräves en annan inställning till de med kvinnornas yrkesverksamhet sammanhängande,
särskilda problemen, än som hittills varit den inom stora områden
av arbetsmarknaden vanliga. När enskilda arbetsgivare nu avskeda anställda
kvinnor, då dessa gifta sig eller vänta barn, kan detta vara förståeligt, då det
7
Kungl. Majda proposition nr 114.
gäller mindre företag och överhuvud taget företag, som befinna sig i hård
konkurrens. Utan tvivel kan det i vissa fall innebära en ekonomiska uppoffring
att tillämpa ett motsatt handlingssätt, en uppoffring, som icke utan vidare
kan krävas av dylika företag. Men av kommuner och allmänna inrättningar
samt av banker, försäkringsbolag och andra stora företag torde samhället
hava rätt att förvänta, att de etiska och familjesociala problem, som här möta,
icke bedömas ur alltför ensidig och snäv ekonomisk synvinkel. Själva befolkningsutvecklingen
gör i längden den uppfattningen ohållbar, som i äktenskap
och barnafödande ser blott en bristfullhet hos den kvinnliga arbetskraften.
Kommissionen har härefter under rubriken »Kvinnan i statens tjänst»
erinrat örn, att beträffande anställnings- och löneförhållanden i statens tjänst
numera gällde, att kvinna ägde rätt att erhålla och innehava anställning
oberoende av civilstånd och moderskap samt att kvinnlig befattningshavare
ägde under ledighet för havandeskap åtnjuta samma lön som under sjukledighet.
I skrivelse den 16 januari 1937 till svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet
och svenska landskommunernas förbund hade kommissionen
hemställt örn medverkan till spridande av kännedom örn denna statens ståndpunkt,
vilken syntes böra mana till efterföljd av andra arbetsgivare, icke minst
kommuner och allmänna inrättningar av olika slag.
Vidare har kommissionen under rubriken »Kvinnan inom det enskilda
näringslivet» meddelat, att kommissionen tillsammans med kvinnoarbetskommittén
sökt genom utsändandet av frågeformulär till olika arbetsgivare,
vilka sysselsatte ett större antal kvinnor inom sina företag, erhålla uppgifter
till vägledning för ett bedömande av de kvinnliga arbetstagarnas ställning i
olika med äktenskap och barnsbörd sammanhängande hänseenden. Resultatet
av enquéten framginge av en såsom bilaga A vid betänkandet fogad sammanställning,
vilken gåve vid handen, att av 648 redovisade företag med tillhopa
59,600 kvinnliga arbetare ungefär en tiondel, sysselsättande 2,420 kvinnor,
tillämpade avsked vid giftermål eller hade mer eller mindre osäker praxis,
medan av 1,534 företag med tillhopa 25,416 kvinnliga, ej till arbetare hänförliga
»anställda» ungefär en tredjedel, sysselsättande 11,066 kvinnor, uppgivit
avsked vid giftermål eller osäker praxis. Inom industrien hade sålunda
av de anförda siffrorna att döma frågan örn den kvinnliga arbetstagarens civilstånd
i allmänhet ansetts vara av underordnad betydelse, under det att förhållandena
i detta avseende ställde sig helt annorlunda för olika kategorier
av kontors- och affärsanställda.
Då särskilt banker och försäkringsbolag intoge en framträdande plats bland
de företagare, som ställde sig avvisande mot ett bibehållande i tjänst av gifta
kvinnor, hade kommissionen sökt genom konferenser med representanter såväl
för dessa företags ledning som för de vid företagen anställda erfara, hur
parterna själva betraktade det föreliggande problemet. På begäran av kom
missionen hade även lämnats vissa sammanfattande redogörelser för de särskilda
bestämmelser, som funnes hos företagen meddelade i fråga om kvinnliga
anställda, vilka vore gifta eller hade för avsikt att ingå äktenskap, nämligen
beträffande bankerna i skrivelse från bankernas förhandlingsorganisation
den 29 januari 1938 och beträffande försäkringsbolagen i skrivelse från
8 Kungl. Majus proposition nr 114.
svenska försäkringsbolags riksförbund den 1 februari 1938. De anställda hade
sammanfattat sina synpunkter och önskemål i skrivelser till kommissionen,
svenska bankmannaföreningen den 3 mars 1938 och försäkringstjänstemannalöreningen
den 1 mars 1938. Samtliga skrivelser hade såsom bilagor (B—E)
fogats till kommissionens betänkande.
I en senare avdelning har kommissionen under rubriken »Frågans läge i
vissa främmande länder» redogjort för norsk och tysk lagstiftning på området
samt för den danska befolkningskommissionens den 19 januari 1938 framlagda
förslag till »Lov om Moderskapsydelse og örn erhvervsmsessigt arbejdende
Kvinders Rettigheder og Pligter i Anledning af Födsel», och hänvisar jag
härutinnan till betänkandet.
Härefter har kommissionen i sin allmänna motivering under rubriken
»Befolkningskommissionens förslag» anfört bland annat följande:
Då enskilda arbetsgivare i anställningsvillkoren angiva äktenskap eller
barnsbörd såsom grund för uppsägning och avsked av kvinnliga arbetstagare,
är detta enligt befolkningskommissionens mening icke blott ur allmän synpunkt
olämpligt och oriktigt utan även — och detta särskilt i tider av fortgående
nativitetsminskning — direkt samhällsskadligt. Ett harmoniskt och
lyckligt hemliv torde för övrigt utgöra en viktig förutsättning för att den
anställde skall kunna prestera ett fullgott arbetsresultat. Ett tillmötesgående
av de anställdas krav att fritt få välja civilstånd utan återverkningar i anställnings-
eller lönehänseende torde därför ligga i arbetsgivarens eget intresse.
Detta synes även vara den slutsats, till vilken det övervägande flertalet
arbetsgivare i vårt land redan kommit. I statens tjänst gäller, såsom förut
framhållits, att kvinna äger rätt att erhålla och innehava statsanställning
oberoende av civilstånd och moderskap. Detsamma gäller i allmänhet inom
kommunernas tjänst; vissa kommuner intaga dock i detta hänseende en egendomlig
undantagsställning. De med staten nära förbundna monopolföretagen
tillämpa i regel statens principer.
Inom det enskilda näringslivet möta för majoriteten av de förvärvsarbetande
kvinnorna icke några hinder för ett förenande av förvärvsarbete och äktenskap.
Banker och försäkringsbolag äro dock en grupp företag, där i nuvarande
stund det främsta motståndet är att finna mot gifta kvinnors bibehållande i
tjänst. Denna företagens inställning får ökad betydelse såväl genom det stora
antal kvinnor, vilka där sysselsättas, som därigenom att företagen i fråga —
framför allt bankerna — hava en tongivande ställning.
Ett skäl, som från bank- och försäkringsbolagens ledning ofta anföres mot
gifta kvinnors kvarstående i tjänst, är att man anser ur olika synpunkter —
även befolkningspolitiska — lämpligast, att dessa kvinnor stanna i sina hem.
Kommissionen vill i anledning härav erinra, att hemarbetets minskning i
modern tid gör kravet på att alla gifta kvinnor skola syssla blott med hemarbete
ohållbart. Man synes även glömma, att valet för kvinnan oftast icke
står mellan äktenskap med eller utan förvärvsarbete utan kanske vanligare
mellan äktenskap (örn hon får behålla sitt förvärvsarbete) eller icke äktenskap.
En politik, som förmenar sig bevara kvinnorna åt hemmet genom att förbjuda
dem att kvarstå i tjänst efter äktenskapets ingående, är icke blott verklighetsfrämmande
utan även asocial, då den förhindrar mångå äktenskap, men ökar
antalet fria förbindelser och illegala aborter. Befolkningspolitiskt sett innebär
systemet, att barnafödande motverkas genom att vissa äktenskap aldrig komma
till stånd, medan andra uppskjutas till dess mannen nått en sådan löneställning,
att han ensam kan försörja familjen, vilket ofta blir fallet först vid en
9
Kungl. Maj.is proposition nr 114.
tidpunkt, då kvinnans fertilitet redan hunnit avtaga så att barn måhända ej
födas. Vid överläggning med representanter för tjänstemannaorganisationerna
har kommissionen styrkts i den uppfattningen, att en ändring av anställningsvillkoren
i nu berörda hänseende omedelbart skulle få till följd ingående av
ett icke obetydligt antal äktenskap.
Ett annat vanligt argument, med vilket man vill motivera den kvinnliga
anställningshavarens avskedande vid giftermål, är, att hennes arbetsförmåga
genom giftermålet skulle försämras på grund av splittrande intressen mellan
hemmet och tjänsten. Denna uppfattning kan dock icke anses bestyrkt averfarenheten
från de arbetsområden, inom vilka gifta kvinnor i någon större
utsträckning sysselsättas. Vare sig att kvinnan behåller sitt förvärvsarbete
som gift av intresse för sin tjänst eller hon gör det av ekonomiskt nödtvång,
måste man förutsätta, att hon, i medvetande örn det hinder äktenskap ofta
utgör i konkurrensen, snarare ökar än minskar sina ansträngningar att prestera
ett fullgott arbete för att icke riskera att mista sin anställning.
Med hänsyn till nu antydda förhållanden har kommissionen funnit starka
skäl tala för att arbetstagaren genom lagstiftning beredes en annan och mera
tryggad ställning i fråga örn rätten att ordna sitt privatliv med avseende, å
äktenskap och vad därmed sammanhänger utan obehörigt ingripande från
arbetsgivarens sida. Kommissionen inser till fullo de vanskligheter, som äro
förenade med en dylik lagstiftning. Ett förbud mot avskedande i anledning
av äktenskap kan kringgås genom angivande av andra orsaker till avskedandet.
Då kommissionen det oaktat ansett sig böra framlägga förslag till reglerande
av arbetstagares rättsliga ställning i förevarande avseende sker det för att
med hjälp av en dylik lag snabbare än eljest kunnat ske rikta den allmänna
opinionen mot det i längden ohållbara tillstånd, som för stora grupper av
anställda gör en så självklar medborgerlig rättighet som ingående av äktenskap
beroende av arbetsgivarens mer eller mindre goda vilja.
Kommissionen framhåller slutligen, att den såsom huvudregel föreslagit,
att arbetstagare ej finge avskedas i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap
eller barnsbörd. Då tyngdpunkten i en lagstiftning sådan som den förevarande
av naturliga skäl måste komma att ligga i dess opinionsbildande verkningar,
hade kommissionen icke ansett nödigt att förse förbudet med någon
straffsanktion. Förbud mot att avskeda arbetstagare på grund av att denne
inträdde i äktenskap borde givetvis komma jämväl manliga arbetstagare till
godo. Påpekas kunde, att en liknande, av samhällets intressen betingad
inskränkning i arbetsgivares rättigheter i förhållande till honom underställd
personal återfunnes i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot
värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
Befolkningskommissionens betänkande har utarbetats av en inom kommissionen
nedsatt delegation, bestående av medicine doktorn Andrea AndreenWohlin,
ordförande, och ledamoten av riksdagens andra kammare tändsticksarbetaren
J. A. L. Persson, varjämte såsom särskilda sakkunniga deltagit
sekreteraren i pensionsstyrelsen fru H. Dernby, fru E. Wedberg och ledamoten
av riksdagens första kammare direktören K. Wistrand. I ärendets slutbehandling
hava deltagit kommissionens samtliga ledamöter utom professor
K. G. Myrdal.
Inom befolkningskommissionen har reservation avgivits av ledamoten av
riksdagens andra kammare trädgårdsmästaren K. II. Magnusson och direktören
Wistrand, vilka anfört i huvudsak följande:
10
Kungl. Majus proposition nr 114.
Av den statistik, som på befolkningskommissionens föranstaltande insamlats,
framgår, att i samtliga äktenskap, som ingåtts efter år 1900, barnantalet
i medeltal uppgår till 2Vä, medan åter i de äktenskap, där hustrurna varit yrkesverksamma
under hela eller väsentlig del av äktenskapet, det genomsnittliga
antalet barn varit mindre än 1 per äktenskap. Man måste vid sådant förhållande
fråga sig, örn det är en uppgift för befolkningskommissionen med dess
utgångspunkter och målsättning att inrikta sin verksamhet på ett förslag sådant
som förevarande, där de befolkningspolitiska fördelarna måste te sig mycket
tvivelaktiga, möjligen till och med negativa.
Däremot skall icke förnekas, att andra synpunkter tala för en utveckling,
som i ännu högre grad än nu är fallet medgiver rätt för kvinnor att efter ingånget
äktenskap kvarstå i sin sysselsättning.
Härvid bör emellertid bemärkas, att problemets storleksordning icke får
överdrivas. Som delegationen redan anmärkt, tillätes inom industrien i allmänhet
kvarstående vid äktenskap; endast vid egentligt kontorsarbete —
främst inom bank- och försäkringsbranschen — är en motsatt praxis förhärskande
i något större omfattning.
Yid de konferenser, som delegationen haft med representanter för dessa
branschers ledande män, har emellertid försports, att förståelsen är starkt
växande för de problem, som uppstå för de anställda genom förlust av tjänsteinnehavet
vid ingånget äktenskap. Utvecklingen av en anda, som löser dessa
problem i samförståndets och den ömsesidiga förståelsens tecken, måste anses
bättre tjäna de syften, som man velat tillgodose, än en tvångslagstiftning,
vilken för opinionsbildningen möjligen kan få en inverkan, som är rent motsatt
den man tänkt sig, och ogynnsamt påverka benägenheten att anställa kvinnor.
Lösningen måste kännetecknas av en smidighet, som lagstiftning svårligen
kan åstadkomma och som medgiver rätt att handla efter såväl vederbörande
företags natur som efter anställningens karaktär i det föreliggande individuella
fallet. Med anledning härav och då den allmänna opinionens utveckling går i
sådan riktning, att de intressen, som lagförslaget avser att bevaka, ändock
småningom i allt större utsträckning kunna förväntas bliva tillgodosedda, ha
vi ej kunnat biträda delegationens förslag.
Yttranden.
I princip tillstyrkande yttranden över befolkningskommissionens
nu förevarande förslag hava avgivits av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,
Kopparbergs och Gävleborgs län, handelskammaren i Gävle, socialstyrelsen1),
svenska bankmannaföreningen, försäkringstjänstemannaföreningen, svenska
stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund,
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, landsorganisationen i Sverige,
Daco, Fredrika-Bremer-förbundet, svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté,
yrkeskvinnors riksförbund och tjänstemännens centralorganisation.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har upplyst, att inom länet kvinnlig arbetskraft
användes i relativt liten utsträckning å de med lagförslaget avsedda områdena,
varför länsstyrelsen saknade tillräcklig erfarenhet för att kunna
bedöma förslagets praktiska lämplighet och behövlighet. Medicinalstyrelsen
har uttalat sin principiella anslutning till uppfattningen, att kvinnliga arbetstagare
borde beredas rätt att bibehålla sin anställning vid giftermål, havandeskap
och barnsbörd, men har ansett tveksamt, huruvida lagstiftningstvång
1) Styrelsens majoritet, nämligen generaldirektören Hansson, byråcheferna Hagman oell
Bexelius samt t. f. byråchefen Tvengström.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr lid.
vöre bästa vägen att nå önskad effekt. Pensionsstyrelsen oell svenska sjukkasseförbundet
hava icke yttrat sig över kommissionens nu förevarande förslag.
Berörda förslag har helt avstyrkts av länsstyrelserna i Södermanlands
och Östergötlands län, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
tre reservanter inom socialstyrelsen1), bankernas förhandlingsorganisation,
svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska arbetsgivareföreningen
och kooperativa förbundet.
Ur de i princip tillstyrkande yttrandena må följande här återgivas.
Socialstyrelsen har anfört bland annat följande:
Vad först angår den centrala frågan örn arbetstagares rätt till bibehållande
av anställning vid ingående av giftermål ansluter sig styrelsen obetingat till
kommissionens mening, att envar anställd, manlig eller kvinnlig, som är någorlunda
fast knuten vid sitt företag, bör vara tillförsäkrad en sådan rätt. Det
inom vissa yrkesområden ännu förhärskande systemet, att arbetsgivaren plägar
entlediga en kvinnlig arbetstagare enbart i anledning av hennes äktenskap,
finner styrelsen ohållbart och oförenligt med såväl humanitära som sociala
åskådningssätt. Något annorlunda och mera komplicerat ter sig problemet
måhända vid arbetstagares havandeskap och barnsbörd. Det ligger i sakens
natur, att i sådana situationer svårigheter och olägenheter i vissa fall kunna
uppstå för arbetsgivaren att behålla vederbörande i arbetet och att följaktligen
skälen för arbetsledningens önskan att skilja henne därifrån understundom
kunna äga ett visst berättigande. Icke desto mindre hyser styrelsen den uppfattningen,
att betryggande garantier böra beredas för kvinnlig arbetstagare
att få bibehålla sin anställning jämväl vid havandeskap och barnsbörd. Dylika
skyddsanordningar äro av humanitära och sociala skäl berättigade och önskvärda,
alldeles oavsett om därigenom jämväl kan påräknas en ur nativitetssvnpunkt
gynnsam effekt.
I fråga örn lämpligheten och behovet av en skyddslagstiftning —- givetvis
av tvingande karaktär — delar styrelsen kommissionens uppfattning. Visserligen
har mot en lagstiftning i ämnet riktats den anmärkningen, att lagen lätteligen
skulle kunna kringgås och på grund av bevisningssvårigheter bliva meleher
mindre ineffektiv i tillämpningen. På sätt även kommissionen framhållit,
är det sannolikt, att vissa dylika praktiska svårigheter skulle kunna
uppstå vid ett genomförande av det framlagda lagförslaget. Styrelsen anser
emellertid, att de härom uttalade betänkligheterna äro överdrivna och i varje
fall icke böra vara avgörande. Såsom även påpekas i betänkandet, torde nämligen
lagstiftningen i fråga måhända främst bliva av uppfostrande betydelse.
Ej heller de invändningar, som ur vissa andra synpunkter ansetts kunna
riktas mot den föreslagna lagstiftningen, finner styrelsen vara av den tyngd
och betydelse, att hela frågan örn lagligt skydd för de anställda i förevarande
avseenden fördenskull bör falla. Dylika skyddsanordningar äro nämligen,
som ovan framhållits, starkt motiverade av humanitära och sociala skäl.
Svenska stadsförbundet har icke haft någon invändning att göra mot ett
förbud att avskeda hos kommunal nämnd eller styrelse anställd kvinna vid
äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd. Visserligen tillämpade
för närvarande ett fåtal städer en därifrån avvikande praxis, men sodan
kvinnor i statens tjänst numera ägde rätt att erhålla och innehava statsanställning,
oberoende av civilstånd och moderskap, torde man kunna förvänta, att
samma uppfattning så småningom komme att giva sig till känna också över
») Byråchefen Bergsten samt t. f. byråcheferna Moureau och Drougge.
12 Kungl. Majus proposition nr 114.
lag i städerna. Vissa beslut från senare tid tydde på en utveckling i denna
riktning.
Daco bar yttrat:
Vid sitt ställningstagande till befolkningskommissionens huvudförslag har
Daco utgått från att arbetstagarna ur sin egen intressesynpunkt måste hälsa
med tillfredsställelse varje åtgärd som bidrar att skydda arbetstagarparten
mot obehörigt intrång från arbetsgivarnas sida i arbetstagarnas fria förfoganderätt
över sin arbetskraft och sitt privatliv. Som ett dylikt måste nämligen
uppfattas varje hinder som reses mot en kvinnlig befattningshavares
önskan att efter ingående av äktenskap eller efter barnsbörd fortsätta sitt förvärvsarbete.
Men icke heller ur en vidare samhällelig synpunkt synas sådana
anordningar försvarliga, varigenom en viss medborgargrupp berövas möjlighet
att utföra avlönat arbete. Samhället kan icke rimligtvis vara betjänt av att en
viss kategori medborgare förhindras att utnyttja sin arbetskraft på det område
den själv finner för sig lämpligast.
Den av befolkningskommissionen förebragta utredningen, som bekräftar
de av våra organisationer gjorda erfarenheterna, tyder på att en lagstiftning
till skydd för den gifta kvinnans förvärvsarbete är av behovet påkallad. Visserligen
synes kvinnans krav att hennes civilstånd eller familjeförhållanden i
övrigt icke skola få influera på hennes anställning under de senaste åren ha
vunnit ökad förståelse. Det finns dock anledning befara att de företag, bland
vilka märkas landets ledande bank- och försäkringsföretag, som bestämt motsatt
sig den gifta kvinnans förvärvsarbete, icke skola låta sig påverkas av den
opinion som håller på att växa fram. Men även örn det stora flertalet arbetsgivare
redan nu medge sina kvinnliga anställda att bibehålla sin tjänst vid
ingåendet av äktenskap, torde åtskilliga även av dessa arbetsgivare ofta vägra
återta i sin tjänst en kvinnlig anställd efter barnsbörd. För att bryta det motstånd
som sålunda ännu finnes behövs säkerligen ett lagstadgande, varför
Daco i princip tillstyrker den av kommissionen föreslagna lagstiftningen.
Svenska b ankmannaföreningen, f örsäkringst jänstemannaf öreningen och
tjänstemännens centralorganisation hava såsom egna yttranden åberopat vad
Daco i ärendet anfört.
Fredrika-Bremer-förbundet har bland annat framhållit, att beviljandet av
ledighet åt kvinnlig anställd vid havandeskap och barnsbörd måhända i
åtskilliga fall kunde erbjuda vissa svårigheter men att, då arbetsmarknaden
absorberat kvinnlig arbetskraft i så stor omfattning som den gjort, vederbörlig
hänsyn måste tagas till att kvinnliga anställda finge arbeta under så
gynnsamma förhållanden, att de även kunde fylla den samhällsnyttiga uppgift,
som familjebildande och moderskap innebure. En politik i motsatt riktning
vore ej blott ägnad att förhindra många äktenskap utan bidroge även till att
öka antalet fria förbindelser och illegala aborter. Överhuvudtaget kunde det
mot privatanställda kvinnor i avsevärd utsträckning tillämpade giftermålsförbudet
karakteriseras som ett otidsenligt system, vilket i strid med den
allmänna utvecklingen missgynnade kvinnorna och motarbetade en sund befolkningspolitik.
Svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté har anfört i huvudsak
följande:
Samarbetskommittén, som i arbetet för ett erkännande av den förvärvsarbetande
kvinnans rätt till äktenskap och moderskap ser en av sina främsta
uppgifter, hälsar med glädje befolkningskommissionens bestämda hävdande
13
Kungl. Majus proposition nr lii.
av denna princip. Det kan icke nog starkt understrykas, att den praxis sorn på
vissa håll tillämpas att avskeda kvinnor på grund av giftermål eller havandeskap
medför svåra konsekvenser för dem som drabbas därav. Mångå kvinnor
ha därigenom avskurits från möjligheten att bilda hem och familj eller tvingats
''att lämna en arbetsuppgift, för vilken de utbildat sig och åt vilken de avsett
att ägna sitt liv. Genom sin anställningspolitik ha arbetsgivarna orsakat
många personliga tragedier. Vid sidan av dessa allmänmänskliga hänsyn står
det allmännas befolkningsnolitiska intresse av en ökning i giftermålsfrekvens
och barnantal. Yarje åtgärd som försvårar eller gör det omöjligt för kvinnorna
att förena förvärvsarbete med äktenskap och moderskap reser hinder i vägen
för ett befordrande av detta allmänna intresse.
De allmänmänskliga och samhälleliga intressena sammanfalla sålunda i
nuvarande situation, och en anställningspolitik, som utan att tvingande ekonomiska
skäl föreligga verkar i motsatt riktning, kan ej nog starkt brännmärkas.
Det framgår även av kommissionens betänkande att det framlagda lagförslaget
främst avser de stora arbetsgivarna, kommuner, banker, försäkringsbolag och
vissa andra stora företag. Synnerliga skäl föreligga för att föra fram dessa
företag i rampljuset, därför att de i sin anställningspolitik i övrigt anse sig
tillämpa sunda och humana principer, framför allt i avseende på tryggheten
i anställningsvillkoren.
Vid en diskussion av det föreliggande lagförslaget måste man utgå från
det faktum, att viss ledighet vid barnsbörd alltid är nödvändig och att denna
ledighet med hänsyn till moderns och barnets hälsa ej får utmätas för knapp.
Den arbetsgivare, som anställer kvinnlig personal, måste räkna med en viss
risk för avbrott i tjänstgöringen. För de större företagarna torde det emellertid
ej bereda några som helst svårigheter att ordna dylika, på förhand kända
ledigheter. I regel anse de sig som goda arbetsgivare skyldiga att bereda sin
personal rätt till återinträde även efter långvariga sjukdomsfall, vilka genom
sin plötslighet ofta medföra betydligt större olägenheter. Det ligger dock
nära till hands att arbetsgivarna på grund av bristande erfarenhets- eller
statistiskt material ha överdrivna föreställningar örn frekvensen av ledigheter
för barnsbörd och att de därför väsentligt övervärdera riskerna.
Denna omständighet utgör ett handicap för den kvinnliga arbetskraften på
arbetsmarknaden, vilket tar sig uttryck dels i konkurrenssvårigheter på områden,
där manlig arbetskraft är lika effektiv som kvinnlig, och dels i en press
på lönerna. Det är antagligt att olägenheterna i detta avseende för den kvinnliga
arbetskraften äro obetydliga vid en relativt långsam förändring av de
enskilda företagens praxis, i all synnerhet örn denna utveckling gynnas av en
samtidig förskjutning i den allmänna opinionen och om den åstadkommes
genom överenskommelser mellan arbetsgivare och anställda, vid vilka hänsyn
kunna tagas till de speciella omständigheterna i de särskilda fallen. På grund
av de psykologiska reaktionerna hos företagarna torde ett lagstad gat förbud
mot avskedande däremot innebära väsentligt större risker för ogynnsamma
återverkningar. Man måste också taga hänsyn till att för större delen av de
företagare, som lagen speciellt avser, motivet för ett avskedande av de kvinnliga
anställda vid giftermål varit rent ekonomiskt. Örn dessa arbetsgivare
genom lagen tvingas att ändra sin politik i detta avseende, torde man ha att
räkna med, att de försöka åstadkomma inbesparingar på andra vägar, exempelvis
genom att hålla nere den kvinnliga personalens löner.
Ett konstaterande av att lagen kan befaras medföra vissa ogynnsamma
konsekvenser för do förvärvsarbetande kvinnorna är emellertid icke ett tillräckligt
motiv för ett avstyrkande av densamma. Kvinnorna tillmäta en
gynnsam lösning av denna fråga en sådan vikt, att de äro beredda att taga
dessa konsekvenser, under förutsättning att lagen medför det åsyftade resultatet
och att detta resultat ej kail nås på andra vägar.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
Befolkningskommissionen har icke räknat med att förbudet omedelbart
skall bliva effektivt utan ansett, att lagens uppgift skall vara att »snabbare
än eljest kunnat ske» påverka den allmänna opinionen. Men även på denna
punkt har man anledning att känna sig tveksam. Man kan räkna med att den
olustkänsla som det lagstadgade förbudet medför och den risk även en lojal
arbetsgivare löper att bliva stämd för skadestånd vid ett från hans synpunkt
sett berättigat avskedande kan medföra en ogynnsam förändring i arbetsgivarnas
inställning till den gifta kvinnliga arbetskraften. Kvinnorna ha att
räkna med en omsvängning av opinionen under en eventuell ny lågkonjunktur.
Lagens effektivitet är beroende på om arbetsgivarna lojalt följa dess föreskrifter.
Yad de arbetsgivare beträffar, vilka nu avskeda sin kvinnliga personal
vid giftermål eller havandeskap, kan man knappast räkna med att lagen
i och för sig skall medföra en förändrad inställning till problemet, vare sig
motivet för deras handlande varit rent ekonomiskt eller mera känslomässigt
betonat. För många torde frestelsen därför vara stark att fortsätta med den
tidigare politiken mot betalande till den avskedade av det av kommissionen
som normalt betecknade skadeståndet på tre månaders lön, vilket i många fall
understiger vad man redan nu anser sig böra ge. En lag av denna art kan ha
vissa fördelar som ett påtryckningsmedel, när en sedvanerätt utbildats på
större delen av marknaden och där vunnit sådan stadga, att risker för en
reaktion äro uteslutna, men detta torde knappast vara fallet i fråga örn de
gifta kvinnornas anställningstrygghet.
Med hänsyn till vad ovan anförts vill samarbetskommittén som sin mening
uttala, att det för kvinnorna vore lyckligare, örn en ändring av nuvarande missförhållanden
kunde ske utan lagstiftning. Den allmänna opinionen Ilar under
inflytande bland annat av befolkningskommissionens arbete och kvinnoföreningarnas
propaganda undergått en märkbar förskjutning. Många stora
företag ha under inflytande härav ändrat sin politik, och av bilagorna till
kommissionens betänkande framgår, att vissa medgivanden kunna väntas även
från bankernas och försäkringsbolagens sida. Man borde därför kunna hysa
den förhoppningen att denna fråga skulle kunna lösas genom överenskommelser
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Då ett stort antal kvinnor i fullt
medvetande örn de konsekvenser lagen kan medföra ändock uttalat sig för ett
lagstadgat förbud mot avskedande, har det varit i känslan av att de stora
arbetsgivarna inom vissa yrkesområden ej inom rimlig tid komme att ändra
sin anställningspolitik annat än under en lagstiftnings tvång och att kvinnorna
ej ha tillräckligt stöd i denna fråga från tjänstemannaorganisationerna. Örn
detta är verkliga förhållandet, vill samarbetskommittén uttala sitt beklagande
av att vissa arbetsgivares försök att utan hänsyn till de samhälleliga konsekvenserna
nedpressa sina omkostnader genom en inhuman behandling av en grupp
anställda och de fackliga organisationernas oförmåga att åstadkomma en
rättelse skall nödvändiggöra en lagstiftning, vars följder för kvinnorna äro
svåra att överskåda.
Samarbetskommittén har slutat detta allmänna uttalande med den förklaringen,
att örn under befolkningskommissionens konferenser med arbetsgivare
och anställda sådana fakta framkommit, vilka tydde på att frågan ej
kunde lösas på annan väg än genom lagstiftning, kunde kommittén tillstyrka
kommissionens lagförslag, dock endast under förutsättning att ändringar däri
vidtoges på vissa punkter.
Även yrkeskvinnors riksförbund har — ur synpunkten av kvinnornas behov
av gynnsammare ställning och ökade möjligheter till förvärvsarbete — ställt
sig tveksamt inför de tänkbara följderna av en tvångslagstiftning sådan som
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
den ifrågasatta. En fortsatt fri påverkan av opinionsbildningen på detta område
hade måhända varit den lyckligaste vägen att lösa denna fråga. Då emellertid
de kvinnliga arbetstagarna, särskilt inom bank- och försäkringsvärlden,
syntes hysa en stark förhoppning att genom lagstiftning få ett hastigare slut
på kutymen att avskeda vid giftermål än vad som med blott en opinionsbildning
kunde vara att förvänta, ville förbundet, om ock med tvekan, giva sin
anslutning till den föreslagna lagstiftningen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i princip anslutit sig till kommissionens
nu förevarande förslag men har likväl ansett klokt att avvakta ökad erfarenhet
för utrönande, huruvida icke den fortgående utvecklingen inom kort ledde till
att syftet med förslaget bättre vunnes på frivillig väg.
Härefter vill jag jämväl redogöra för vissa av de yttranden, som gått i
avstyrkande riktning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat den farhågan, att de med förslaget
förbundna inskränkningarna i den enskilde företagarens möjligheter att
ensam bestämma över personalens sammansättning kunde komma att för
kvinnan försvåra anställning i privat tjänst.
Inom socialstyrelsen hava de förut nämnda tre reservanterna ansett
ett förbud mot avskedande i anledning av äktenskap böra ur befolkningstillväxtens
synpunkt snarare av- än tillstyrkas. Det egentliga skälet
till kommissionens förslag torde också ligga på ett helt annat plan
och bottna i den i och för sig riktiga uppfattningen, att ett avskedande
på grund av äktenskaps ingående innebure en kränkning av en
allmänt medborgerlig, vederbörande arbetsgivare helt ovidkommande rättighet.
Man frågade sig då till en början, varför detta spörsmål blivit aktuellt
just nu, då för närvarande dylika avskedanden mera regelbundet torde förekomma
endast inom bank- och försäkringsverksamheten samt systemet även
där syntes vara på väg att uppmjukas, varjämte man i förekommande fall av
avskedanden vid äktenskaps ingående alltmer sökte lämna gottgörelse i en
eller annan form. Systemet syntes bygga på den uppfattningen, att den kvinnliga
arbetstagaren såsom gift finge nya uppgifter och förpliktelser, vilka
splittrade hennes krafter och intressen till förfång för yrkesarbetet eller hemlivet
eller bådadera. — Reservanterna hava härefter anfört följande:
Det måste emellertid anses oriktigt och olämpligt, att en arbetsgivare uppställer
avsked vid äktenskaps ingående såsom en allmän regel. Å andra sidan
kan det ej vara tillbörligt, att han skulle vara förhindrad från att i individuella
täll företaga dylikt avskedande, exempelvis beträffande en arbetstagare som
han ändock ägde fullt giltiga skäl att skilja från företaget men dittills låtit
stå kvar. Och vare sig det bleve fråga örn en befattningshavare, som redan
före äktenskapets ingående visat sig svag, eller en som efter äktenskapet påtagligt
försämrats, komme det alltid att ställa sig mycket svårt för den lojale
arbetsgivaren att företaga avsked, om en lagbestämmelse av nu föreslagen innebörd
kunde åberopas. En sådan bestämmelse skulle de facto medföra en
mycket större garanti för den gifta kvinnan än för den ogifta att få behålla
sin plats.
Härtill är även att märka, att lagen skulle kunna på olika sätt neutraliseras
av arbetsgivaren dels genom åberopande av andra skäl för avskedandet än
16
Kungl. Maj:ts proposition nr lii.
ingåendet av äktenskap, dels genom förflyttande av den gifta befattningshavaren
till mera begränsat respektive mindre lönande arbete o. s. v. Lagen
torde härigenom i många fall komma att stanna på papperet.
I stället för att genomföra en lagstiftning, som sålunda å ena sidan skulle
i praktiken erhålla en relativt liten räckvidd och ej torde få anses av något
större behov påkallad, å andra sidan genom sina stela och tvingande bestämmelser
kunde lända till ogagn samt föranleda kringgående och åtskilliga för
respektive parter obehagliga tvister, där bevisning vore mycket svår att åstadkomma,
vill det synas som borde nu berörda fråga på ett mera smidigt och
efter förhållandena i de individuella fallen bättre anpassat sätt kunna lösas
genom förhandlingar mellan respektive arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer,
helst som man härvid inom de verksamhetsområden, där frågan är av
någon egentlig betydelse, redan hunnit ett stycke på väg och med hänsyn till
den allmänna opinionens utveckling snart nog torde komma till ett med lagstiftningens
intentioner i stort sett sammanstämmande resultat.
Bankernas förhandlingsorganisation har yttrat:
En icke oväsentlig del av de bankanställda kvinnorna har sin verksamhet å
sådana avdelningar, där direkt expedition av allmänheten äger rum. En del
kvinnliga befattningshavare (särskilt kassörskor) hava ett arbete av sådan
natur, att det kräver särskild koncentrationsförmåga och frihet från distraherande
störningsmoment. På vissa smärre kontor (med två eller tre tjänstemän!
skulle betydande svårigheter ur arbetssynpunkt och kontrollsynpunkt uppstå,
därest två av tjänstemännen inginge giftermål med varandra, och örn en kvinnlig
tjänsteman på ett mindre landsortskontor inginge giftermål med någon på
platsen boende person, som icke vore anställd i banken, skulle detta försvåra
en ur kontrollsynpunkt eller av annan anledning önskvärd förflyttning till
annan plats av den ifrågavarande kvinnliga tjänstemannen. Speciellt vid
smärre kontor möter även svårighet att anordna sådan längre ledighet, som
för kvinnlig befattningshavare blir erforderlig i samband med havandeskap och
barnsbörd.
Omständigheter av de slag, varå nu exempel lämnats, föranledde ett flertal
bankstyrelser att för ett växlande antal år sedan upptaga till övervägande frågan,
huruvida gifta kvinnor kunde anses såsom en för affärsbankerna önskvärd
arbetskraft. Att denna fråga upptogs till övervägande var icke något
»obehörigt ingripande» utan en naturlig följd av den skyldighet, som åligger
en företagsledning att i företagets och den övriga personalens intresse söka
för envar befattning förvärva den lämpligaste arbetskraften.
När man då stannade för den uppfattningen, att åtminstone i vissa fall
gift kvinnlig arbetskraft vore mindre användbar, uppställde sig frågan, huruvida
ett avgörande från fall till fall borde ske, huruvida endast vissa befattningar
borde drabbas av ett eventuellt förbud, eller huruvida ett generellt
förbud borde utfärdas avseende samtliga kvinnliga befattningshavare, som
ingingo äktenskap. Efter övervägande av dessa alternativ beslöto de berörda
affärsbankernas styrelser att utfärda generella förbud för fortsatt anställning
beträffande samtliga kvinnliga befattningshavare, vilka ingingo äktenskap, från
vilken regel dock givetvis bankstyrelserna haft anledning att bevilja undantag.
Detta ställningstagande var så mycket naturligare, som det stod i överensstämmelse
med den allmänna uppfattningen såväl inom det statliga och
kommunala livet som inom den privata företagsverksamheten, nämligen att
det ur alla synpunkter vore mest önskvärt att gifta kvinnor icke sysselsattes
i produktiv förvärvsverksamhet utan i stället riktade sin odelade uppmärksamhet
åt hemmets och barnens skötsel.
17
Kungl. Majus proposition nr lil.
Efter det förhandlingsorganisationen härefter på anförda skäl framhållit,
att det vore synnerligen ovisst, huruvida den av befolkningskommissionen
föreslagna lagen komme att få någon som helst nativitetsbefrämjande verkan,
och att dess effekt i sådant avseende under alla omständigheter torde komma
att bliva utan nämnvärd betydelse, har organisationen anfört:
I fråga örn lagens verkningar i övrigt anser sig förhandlingsorganisationen
vilja framhålla, att en lagstiftning av ifrågasatt slag för företagens del måste
komma att betyda ökade svårigheter i fråga örn urvalet av lämplig personal,
arbetets fördelning, anskaffandet av erforderliga vikarier m. m.; allt omständigheter,
vilka lättare skulle kunna läggas tillrätta, örn en lag icke funnes,
utan överenskommelser kunde träffas från fall till fall.
Även i fråga örn de bankanställdas intressen torde den ifrågasatta lagstiftningen
kunna komma att återverka ogynnsamt. Befolkningskommissionen
har själv i visst sammanhang varnat för en lagstiftning av »icke önskvärd
tyngd och stelhet, som måhända rent av skulle komma att inverka menligt på
arbetsgivarnas benägenhet att anställa kvinnlig arbetskraft». Förhandlingsorganisationen
anser för sin del icke osannolikt, att den föreslagna lagstiftningen
skulle kunna erhålla verkningar av angivet slag.
Såsom tidigare framhållits, hava affärsbankernas förbud för kvinnliga anställda
att efter äktenskaps ingående kvarstanna i tjänst varit motiverade
dels med hänsyn till de speciella krav bankerna ansett sig böra ställa på
åtskilliga av sina kvinnliga befattningshavare, dels av den allmänna uppfattning,
som varit inom samhället rådande. Det är emellertid för envar uppenbart,
att under de senaste åren en viss omsvängning ägt rum i fråga örn denna
uppfattning. Denna omsvängning har redan hunnit avsätta positiva resultat
i fråga örn statstjänstemännens och de kommunalanställdas arbetsförhållanden,
och tendenser i liknande riktning hava kunnat förmärkas även inom
privat företagarverksamhet. Yad speciellt affärsbankerna beträffar, har, såsom
förhandlingsorganisationen meddelat i sitt den 29 januari 1938 dagtecknade
yttrande till befolkningskommissionen, frågan varit föremål för upprepade
diskussioner inom förhandlingsorganisationens styrelse, som tillsatt
en särskild kommitté för frågans utredning, och det kan här nämnas, att
arbetet inom denna kommitté fortsatt efter de i yttrandet till kommissionen
angivna riktlinjerna.
Svenska försäkringsbolags riksförbund har bland annat framhållit, att den
nya uppfattning, enligt vilken kvinnan efter ingånget äktenskap bör få bibehålla
innehavd tjänst, redan hunnit återspegla sig inom det privata försäkringsväsendet
i form av en fortlöpande liberalisering av bestämmelserna örn
giftermåls inverkan på kvinnliga befattningshavares anställningsförhållanden.
Allteftersom denna uppfattning vunne i stadga, vore en allmän anpassning
efter densamma att förvänta. För detta ändamål behövde icke någon tvångslagstiftning
tillgripas. Den skulle med all säkerhet vara till mera skada än
gagn för samtliga berörda parter.
Svenska arbetsgivareföreningen har anfört bland annat följande:
Ehuru föreningen med stöd av erfarenhet från sitt verksamhetsområde
ifrågasätter lämpligheten i en princip, som bortser från den individuella dugligheten
såsom utslagsgivande faktor för arbetskraftens rekrytering och användning
samt schematiskt låter kvinnor skiljas från sin anställning vid
äktenskaps ingående, anser föreningen det å andra sidan vara ett allvarligt
missgrepp att söka råda bot för eventuella missförhållanden i nämnt hän
Bihang
till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr lil. 84 39 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 114.
seende genom lagstiftningsåtgärder av förevarande natur. Föreliggande lagförslag
innebär ett djupgående ingrepp i den ekonomiska handlingsfriheten
utan att ändock något befolkningspolitiskt gott med säkerhet följer därav.
Arbetsavtalets natur och arbetsgivarens ansvar för företagets skötsel förutsätter
en rätt för arbetsgivaren att få välja den för arbetsuppgifterna bäst
lämpade arbetskraften. Möjlighet att vidtaga de ur denna synpunkt erforderliga
förändringarna i arbetsstyrka och personal måste förefinnas i fråga
örn såväl gifta kvinnor och mödrar som andra. Yad angår de förra är behovet
av handlingsfrihet så mycket större, som förändringen i civilståndet och
moderskapet många gånger måste komma att inverka menligt på kvinnans
arbetslust och arbetsförmåga. Visserligen betager lagförslaget ej formellt
arbetsgivarna rätten att entlediga kvinna därför att hon av här berörda
orsaker missköter sin tjänst, men avgörandet överlämnas till domstol under
sådana former, att det väl som regel skulle bliva ytterst svårt för arbetsgivaren
att få sina rättmätiga synpunkter fullt belysta och styrkta.
Det förefaller som örn det icke skulle vara omöjligt att förhållandena på
de mycket begränsade områden av arbetsmarknaden, varom här närmast är
fråga, skulle kunna ordnas på ett för båda parterna tillfredsställande sätt
utan statsingripande. En på förhandlingarnas väg uppnådd enighet måste
alltid leda till ett bättre resultat än en sådan föga anpassbar lagregel, som
den här föreslagna.
Kooperativa förbundet har yttrat i huvudsak följande:
Medan det tidigare inom konsumentkooperationen liksom inom det enskilda
förvärvslivet betraktades såsom självklart, att kvinnliga anställda inom
kontors- och butiksbranscherna vid giftermål lämnade sina platser, synes den
uppfattningen numera vara ganska allmänt företrädd, att den kvinnliga anställdas
civilstånd är vederbörandes privatsak och att giftermål ej i och för
sig får ge anledning till avsked. Huruvida detta uppfattningssätt endast är
en mera tillfällig företeelse, som föranletts av de senaste årens relativt goda
konjunkturer, är ännu ej möjligt att avgöra, men även örn ett nytt betraktelsesätt
i fråga örn de gifta kvinnornas förvärvsarbete håller på att stadga sig,,
är det givet, att inträdet i det äkta ståndet och i ännu högre grad moder - skapets förpliktelser på så avgörande sätt påverka de kvinnliga anställdas
livsförhållanden och sinnesinriktning, att härigenom den gifta kvinnliga
arbetskraften erbjuder helt andra sysselsättningsproblem än de ogifta anställda.
Befolkningskommissionen påpekar med rätta:
»Kvinnornas framträdande på arbetsmarknaden har som alla sociala strukturförändringar
av denna storleksordning skapat nya problem. Dessa problem
äro av två slag. Det första slaget av problem är de marknadspolitiska
och gäller frågan om verkningarna på efterfrågan av manlig och kvinnlig
arbetskraft, arbetslöshet och lönebildning. Det andra slaget av problem är
de befolkningspolitiska och familjesociala.»
I enlighet med sin uppgift har befolkningskommissionen koncentrerat sig
på sistnämnda problem, medan kommissionen beträffande de arbetsmarknadspolitiska
problemen hänvisar till den s. k. kvinnoarbetskommittén. Självfallet
äga emellertid dessa bägge problemkomplex ett så intimt inre samband,
att det icke är möjligt att taga ställning till det ena utan att beakta det andra.
En lagstiftning, som är baserad uteslutande på befolkningspolitiska överväganden,
kan komma att motverka sitt eget syfte, i synnerhet om lagstiftningens
principer ej obetingat omfattas av allmänna rättsmedvetandet.
Kooperativa förbundets styrelse delar befolkningskommissionens uppfattning
beträffande önskvärdheten av att giftermål ej i och för sig bör betraktas
som anledning till avskedande av kvinnlig arbetskraft. Styrelsen är däremot
19
Kungl. Majus proposition nr 114.
icke beredd att oförbehållsamt tillråda en lagstiftning av den art, kommissionen
föreslår. Kommissionen framhäver med rätta, att vi befinna oss i »ett
övergångs- och brytningsskede», varför tillgänglig statistik icke är tillförlitlig,
när det gäller att bedöma, »i vilken utsträckning kvinnors förvärvsarbete
står såsom hinder för äktenskap och barnafödande». Detta omdöme
äger sin giltighet även beträffande den kvinnliga arbetskraften inom den
kooperativa rörelsen. De uppgifter, vilka kunna sammanställas beträffande
de senaste årens utveckling, äro ännu ej tillfyllest för en bedömning av de
moderna utvecklingstendenserna, och de erfarenheter, som vunnits under
tidigare perioder, då de förvärvsarbetande gifta kvinnorna varit fåtaliga, äro
icke relevanta under nu rådande sociala förhållanden. Det är t. ex. orimligt
att, såsom skett, anföra det faktum, att barnantalet i samtliga äktenskap efter
år 1900 i medeltal uppgår till 2.5, medan barnantalet i familjer, där modern
är förvärvsarbetande, icke uppgår till mer än 1 per äktenskap, såsom bevis
för att äktenskap, där makan har ett förvärvsarbete utanför hemmet, alltid
kommer att representera mindre fruktsamhet än andra äktenskap. Det är
tänkbart, att om äktenskapets ekonomiska trygghet garanteras genom att
hustrun får behålla sin anställning även efter barnsbörd, detta kommer att
öka de yrkesverksamma gifta kvinnornas fruktsamhet. Kommissionens förslag
utgår från att så kommer att bli fallet, framför allt därigenom att de
yrkesverksamma gifta kvinnorna ej komma att uppskjuta barnafödandet lika
länge, som hittills varit fallet. Måhända är denna uppfattning riktig, men
det synes ej befogat att bygga en lagstiftning på denna förutsättning, innan
erforderlig kunskap vunnits örn de aktuella utvecklingstendensernas beständighet.
Redan nu äga många större företag inom olika branscher talrika gifta
kvinnliga anställda, som ej behöva lämna sina anställningar vid barnsbörd,
och det blir efterhand möjligt att verkställa tillförlitliga undersökningar beträffande
den gifta kvinnliga arbetskraftens familjesociala förhållanden. För
de i offentlig tjänst anställda torde material för frågans bedömning redan nu
föreligga.
En undersökning av opinionsbildningen kring de principer, befolkningskommissionen
vill lagfästa, torde komma att ge vid handen, att dessa principer
i allt väsentligt äro accepterade i vida kretsar i huvudstaden och flera
större städer, medan man på landsbygden ofta förhåller sig mer betänksam.
Det bör emellertid observeras, att vad som i nuvarande goda konjunkturläge
med obetydlig arbetslöshet ter sig naturligt och önskvärt, kan i ett förändrat
konjunkturläge ge anledning till en helt annan bedömning. I tider av utbredd
arbetslöshet kommer det att te sig ohållbart i befolkningsflertalets ögon, att
man och hustru i samma familj ha anställning, om i andra familjer ingendera
av makarna äger inkomst. En lagstiftning, som lägger hinder i vägen för en
rimlig fördelning av arbetstillfällena under depressionstider, kommer säkerligen
icke att vara i överensstämmelse med allmänna rättsmedvetandet. Åt
en eventuell lagstiftning på hithörande områden bör fördenskull ges så smidig
utformning, att den låter sig tillämpas med fördel under såväl goda som dåliga
tider samt i stora och små företag.
Med hänvisning till ovan anförda synpunkter får kooperativa förbundets
styrelse, med instämmande i betänkandets grundprincip, såsom sin mening
uttala, att en lagstiftning på området icke bör genomföras, förrän kvinnoarbetskommitténs
betänkande föreligger och noggrannare kännedom kunnat
vinnas örn de gifta förvärvsarbetande kvinnornas familjesociala förhållanden.
Kvinnoarbetskoinmittén.
A sid. 332—337 i sitt den 23 november 1938 avlämnade betänkande angående
gift kvinnas förvärvsarbete m. m. har kvinnoarbetskommittön an
-
20
Kungl. May.ts proposition nr 114.
givit sin ståndpunkt till frågan om förbud för gifta kvinnor att inneha förvärvsarbete.
Kommittén har på anförda skäl bestämt avvisat varje förslag
om lagstadgat förbud för gift kvinna att behålla eller söka ett förvärvsarbete
utom hemmet. Med anledning av den av befolkningskommissionen föreslagna
lagstiftningen, som tvärtom skulle förbjuda arbetsgivare att avskeda kvinnor
på grund av giftermål eller barnsbörd, har kommittén visserligen sagt sig
icke kunna avgörande bedöma, huruvida en lagstiftning vore det mest ändamålsenliga
medlet att uppnå en tryggare ställning för de gifta kvinnorna på
arbetsmarknaden, men uttalat sin anslutning till kommissionens principiella
uppfattning örn de gifta kvinnornas rätt till förvärvsarbete.
Rörande den närmare motiveringen för detta kommitténs ställningstagande
ber jag att få hänvisa till betänkandet.
D epartementscliefen.
De uttalanden, som i detta ärende från skilda håll gjorts rörande systemet
att avskeda en kvinnlig arbetstagare allenast av den anledningen, att hon
ämnar ingå äktenskap eller blir havande, synas tydligt utvisa, att systemet
i fråga vilar på en förgången tids betraktelsesätt. Oaktat detta system fortfarande
praktiseras inom ett flertal företag med många kvinnliga anställda,
har detsamma icke blivit oförbehållsamt försvarat i något av yttrandena.
Ett av de skäl, som tidigare åberopats för avskedande av nyss angivna
anledning, synes hava varit, att man ansett kvinnans huvudsakliga uppgift
efter giftermålet eller barnsbörden alltid vara att sköta hem eller barn.
En dylik uppfattning ter sig dock föråldrad i ett samhälle som vårt, där redan
otaliga gifta kvinnor och mödrar arbeta ute i förvärvslivet, och överensstämmer
för övrigt knappast med den eljest erkända principen örn varje medborgares
rätt att efter eget skön nyttiggöra sin arbetskraft.
Det har även såsom motiv för systemet i fråga gjorts gällande, att gifta
kvinnor och mödrar i regel skulle vara sämre arbetstagare än andra kvinnor.
Detta påstående synes dock, åtminstone i viss mån, vederlagt genom det av
mig nyss antydda förhållandet, att även gifta kvinnor och mödrar äro eftersökta
på arbetsmarknaden. Därmed vill jag icke hava sagt, att icke åtskilliga
kvinnor efter giftermål eller barnsbörd få intresset för sitt förvärvsarbete försvagat
eller förmågan att sköta detta minskad.
Vidare har på senaste tiden såsom skäl för systemets berättigande andragits
vissa befolkningspolitiska synpunkter, enligt vilka avskedande i anledning
av giftennål ansetts kunna vara ägnat att befordra befolkningstillväxten.
Företrädarna av en sådan mening stöda denna på det obestridliga faktum,
att den genomsnittliga nativiteten hittills varit betydligt lägre än medelgod
i de äktenskap, vari hustrun har arbete utom hemmet. En bidragande orsak
härtill måste emellertid enligt min mening vara, att åtskilliga arbetsgivare,
som visserligen medgiva sina kvinnliga arbetstagare att ingå äktenskap, likväl
kunna tänkas benägna att avskeda dem örn de bliva havande. De arbetsgivare
åter, vilka avskeda sina kvinnliga arbetstagare redan då dessa ingå äktenskap,
\
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
hava säkerligen förhindrat åtskilliga sådana och därmed även åtskilliga
födelser. Och det förefaller tvivelaktigt, huruvida i ett äktenskap viljan att
sätta barn till världen och påtaga sig därmed förbundna utgifter i allmänhet
är större örn hustrun tvingats avstå från en tidigare arbetsinkomst än örn
hon fått behålla denna och kan påräkna densamma även efter barnsbörd.
Från något håll har i ärendet hävdats den meningen, att det för närvarande
ganska allmänt omfattade önskemålet örn den gifta kvinnans fulla likställighet
på arbetsmarknaden med andra arbetstagare måhända under en kommande
arbetslöshetskris skulle få giva vika för den uppfattningen, att man och
hustru i samma familj icke borde hava anställning, örn samtidigt i en annan
familj båda makarna vore arbetslösa. Under tider av omfattande arbetslöshet
kan måhända en ur försörjningssynpunkt lämplig fördelning av arbetstillfällena
visa sig önskvärd. Såvitt jag kan finna lägger emellertid befolkningskommissionens
lagutkast icke hinder i vägen för en dylik fördelning.
Slutligen har till försvar för systemet att avskeda i anledning av giftermål
eller havandeskap framhållits vissa olägenheter för vederbörande arbetsgivare
av kvinnlig arbetstagares bibehållande i tjänst efter ingånget äktenskap
eller sedan hon blivit havande. Åtskilligt av vad därutinnan anförts
synes emellertid ligga utanför ämnet för diskussionen, vilken ju rör frågan,
huruvida det är berättigat att avskeda en kvinna uteslutande av den anledningen
att hon ingår äktenskap eller blir havande. Örn exempelvis i en bank
en befattningshavare har att kontrollera en annan och dessa två gifta sig
med varandra, synes rimlig anledning kunna föreligga för banken att, där
förflyttning till annat arbete ej lämpligen kan ske, avskeda en av dem. Avskedandet
har då sin grund i bankens befogade krav på effektiv kontroll över
sina tjänstemän. Och den omständigheten, att vid ett företags avdelningskontor
två befattningshavare äro gifta med varandra, bör ej utgöra hinder
för företaget att, om så i företagets intresse finnes lämpligt, anmoda den ena
maken att tjänstgöra vid ett företagets kontor å annan ort. Visserligen böra
enligt min mening dylika och liknande åtgärder såvitt möjligt undvikas, men
i de enstaka fall, då de synas oundgängligen nödvändiga, må man besinna,
att de dock icke lia en hårdare verkan än avskedande uteslutande i anledning
av giftermål. —- Däremot torde redan den omständigheten i och för sig, att
en kvinnlig arbetstagare är gift eller väntar barn, i vissa fall kunna utgöra
rimlig anledning för arbetsgivaren att, till undvikande av svårigheten att
under arbetstagarens havandeskap och närmaste tiden efter barnsbörden erhålla
kompetent vikarie, avskeda arbetstagaren. Till denna fråga ämnar jag
senare återkomma och vill nu endast beteckna densamma såsom varande av
så begränsad räckvidd, att den icke torde kunna inverka på spörsmålet örn
den nu ifrågasatta lagstiftningens lämplighet i och för sig.
Örn det således måste anses i princip olämpligt och stridande mot nutida
uppfattning att avskeda en kvinnlig arbetstagare endast därför att hon gifter
sig eller blir havande, återstår dock att avgöra, huruvida systemet i fråga bör
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
i lag förbjudas eller det bör beredas de arbetsgivare, vilka ännu tillämpa
systemet, möjlighet att under någon tid frivilligt avveckla detsamma. Från
vissa håll, bland annat från ett par för betydande grupper av kvinnliga arbetstagare
representativa sammanslutningar, har tvekan uttalats rörande lämpligheten
av en dylik förbudslagstiftning, enär en sådan kunde befaras göra
arbetsgivarna obenägna att anställa kvinnor eller i varje fall verka nedpressande
på kvinnornas löner. Jag finner det dock osannolikt, att de företag —
framförallt banker och försäkringsbolag — inom vilka systemet för närvarande
tillämpas, skulle i händelse av en dylik lagstiftnings genomförande finna
det med sitt intresse förenligt att i större utsträckning än hittills anställa
manlig arbetskraft. Och de företag, som tillåta sina kvinnliga arbetstagare
att kvarstå i tjänst sedan de gift sig eller fött barn, lära väl knappast av den
anledningen i nämnvärd mån betala lägre lön än andra företag. Yad härefter
angår den i åtskilliga yttranden framförda meningen, att en frivillig avveckling
av systemet i fråga vore bättre än en tvångslagstiftning, ansluter jag
mig visserligen till densamma. Emellertid hyser jag stor tvekan rörande
möjligheten av att inom rimlig tid på frivillighetens väg få till stånd en avveckling
av detta enligt min mening inhumana system.
Kooperativa förbundet har ansett den nu ifrågasatta lagstiftningen icke
böra genomföras, förrän kvinnoarbetskommitténs betänkande förelåge och
noggrannare kännedom kunnat vinnas örn de gifta förvärvsarbetande kvinnornas
familjesociala förhållanden. Med anledning av detta uttalande vill
jag erinra, att berörda betänkande numera föreligger och att kvinnoarbetskommittén
däri anslutit sig till befolkningskommissionens principiella uppfattning
örn de gifta kvinnornas rätt till förvärvsarbete. Jag vill vidare framhålla,
att kooperativa förbundets uttalande är grundat på den enligt min
mening felaktiga uppfattningen, att nu förevarande lagförslag har ett uteslutande
befolkningspolitiskt syfte. Förslagets huvudsyfte finner jag i stället
vara att i ett visst hänseende garantera en rättvis och human behandling av
de kvinnor på arbetsmarknaden, vilka önska ingå äktenskap eller blivit
gravida.
Yad jag nyss framhållit torde även kunna motivera den måttliga inskränkning
i arbetsgivarnas rätt att själva bestämma över sammansättningen av sin
personal, som förslaget innebär. En dylik inskränkning skulle för övrigt icke
utgöra någon principiell nyhet i vår lagstiftning, då liknande inskränkningar
följa av lagen den 16 oktober 1914 örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs
skiljande från tjänst eller arbete samt av 3 § lagen den 11 september 1936
örn förenings- och förhandlingsrätt.
Med vad jag nu anfört har jag redogjort för de huvudsakliga skäl, vilka
jag vill åberopa till stöd för den meningen, att lagförslag i ämnet snarast bör
av Kungl. Majit föreläggas riksdagen till antagande. Jag övergår nu till en
motivering av de särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
23
Specialmotivering.
1 §■
Denna paragraf motsvarar 1 och 2 §§ i befolkningskommissionens lagutkast.
Befolkningskommissionen har beträffande 1 § i sitt lagutkast anfört följande:
Såsom
redan lagförslagets rubrik antyder, har lagen icke avsetts att vara
uteslutande tillämplig å förvärvsarbetande kvinnor, örn än densamma av
naturliga skäl kommer att få sin huvudsakliga betydelse för dylika arbetstagare.
Det har nämligen synts kommissionen vara riktigast och mest överensstämmande
med lagens syfte att giva principen örn arbetstagares rätt att
fritt och utan återverkningar å anställningsförhållandet ingå äktenskap en
så vidsträckt tillämpning som möjligt och sålunda låta den gälla även manliga
arbetstagare.
En viss begränsning av lagens tillämpningsområde påkallas dock av såväl
principiella som praktiska skäl, och kommissionen har vid bedömande av
detta spörsmål bland annat beaktat de motsvarande reglerna i 1912 års lag
örn arbetarskydd samt 1930 års lag örn arbetstidens begränsning.
Rörande 2 § i sitt lagutkast har befolkningskommissionen anfört:
I 2 § angivas vissa grupper av arbetstagare, vilka icke skulle beröras av
den föreslagna nya lagen. Även här har kommissionen sökt anpassa sitt
förslag efter vad som redan gäller eller föreslagits skola gälla inom andra,
likartade områden av sociallagstiftningen. Förutom de under föregående
paragraf berörda lagarna må särskilt nämnas det i proposition nr 286 till
1938 års riksdag framlagda förslaget till lag örn semester.
Då från lagens tillämpning undantagas befattningshavare i statens eller
kommuns tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar, är detta för
kommunernas vidkommande icke liktydigt med att samtliga eller ens flertalet
kommunalt anställda skulle falla utanför de nya bestämmelserna. Den
allmänna oklarhet, som inom svensk förvaltning råder rörande ämbetsmannaansvarets
omfattning, gör det icke möjligt att, på sätt önskligt vore, åstadkomma
en klar avgränsning mellan de arbetstagare, som i lagen avses, och andra.
Kommissionen förutsätter emellertid, att kommunerna vid bedömande av
detta spörsmål skola i möjligaste mån tillse, att principen örn anställningens
oberoende av civilstånd och barnafödande utsträckes i största möjliga omfattning.
För statsmakternas gynnsamma inställning till förevarande problem
har förut redogjorts.
Det från lagen om arbetstidens begränsning hämtade uttrycket »befattningshavare
i överordnad ställning» bör enligt kommissionens mening icke
givas en så vidsträckt innebörd, att därmed skulle förstås alla arbetstagare,
som intaga förmansställning gentemot annan personal. Yad kommissionen
åsyftar är nämligen personer i mera ansvarsfulla och på arbetsgivarens direkta
förtroende grundade ställningar.
I yttrandena har bestämmelsen, att lagen endast skulle äga tillämpning å
rörelse eller särskilt arbetsföretag, vari i regel användas
flera än fyra arbetstagare, föranlett följande erinringar.
Medicinalstyrelsen har sagt sig icke förstå, vilka de principiella skäl vore,
24 Kungl. Majus proposition nr 114.
som kommissionen åberopat för den i 1 § föreslagna begränsningen av lagens
tillämpningsområde.
Socialstyrelsen har ansett de i småföretagen anställda kvinnorna böra kunna
göra gällande lika välgrundade anspråk på lagens skydd som arbetstagare i
större företag. Även örn olägenheterna för arbetsgivaren vid arbetstagares ledighet
måhända stundom kunde te sig jämförelsevis större i smärre företag, borde
dock även där dessa svårigheter kunna lösas genom anställande av vikarier.
Svenska stadsförbundet har — med hänsyn till att enligt vad kommissionen
framhållit kvinnorna inom industrien i allmänhet ej avskedades vid äktenskaps
ingående — funnit det svårförståeligt, varför förebilderna för lagtextens
utformning tagits från lagarna örn arbetarskydd och örn arbetstidens begränsning.
Formuleringen hade med hänsyn till kommunerna blivit föga adekvat.
Man hade svårt att under uttrycken »rörelse» och »arbetsföretag» inbegripa
exempelvis sjukvård och fattigvård.
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, i vars yttrande tjänstemännens
centralorganisation förklarat sig instämma, har ansett lagen böra äga tillämpning
på alla arbetsföretag utan hänsyn till antalet däri anställda.
Landsorganisationen i Sverige har anfört:
Lagen är att betrakta såsom en social skyddslag, och lika litet som beträffande
den sociala skyddslagstiftningen i övrigt kan det anses principiellt
riktigt och rättvist att göra skyddets åtnjutande beroende av storleksordningen
av det företag, i vilket arbetstagaren är anställd. Med den föreslagna begränsningen
skulle ett mycket stort antal kvinnliga arbetstagare bliva undantagna
från lagens tillämpning. Inom handelns område t. ex. finnas tusentals företagare
i vårt land, vilka icke lia flera än fyra arbetstagare hos sig anställda.
För hotell- och restaurangpersonalens vidkommande skulle bestämmelsen medföra
att cirka en fjärdedel av fackförbundets kvinnliga medlemmar icke bleve
berörd av lagstiftningen. Samtliga antalet kvinnliga medlemmar i förbundet
uppgår till cirka 13,000 och av dem torde åtskilligt mera än 3,000 vara anställda
vid mindre företag än dem, på vilka lagen skulle bliva tillämplig. Från principiell
synpunkt låter sig den föreslagna begränsningen av tillämpningsområdet
icke motivera; landsorganisationen kan i varje fall icke inse vilka de, icke
angivna, principiella skäl äro, vilka kommissionen åberopar för begränsningen
i fråga. Från social synpunkt finnes det i själva verket större anledning att
bereda lagens skydd åt arbetstagare i mindre företag, enär det — åtminstone
inom landsorganisationens verksamhetsområde -— visat sig, att de verkliga
missförhållandena återfinnas just inom sådana företag, medan det däremot
inom de större företagen visats större hänsyn och liberalitet. Landsorganisationen
kan visserligen förstå de praktiska skäl, som varit bestämmande för
kommissionen, då denna icke föreslagit lagens tillämpning för alla arbetstagare,
oavsett antalet inom företaget anställda, men mäste, även med beaktande av
dessa skäl, anse den föreslagna begränsningen alltför omfattande.
Daco har yttrat i huvudsak följande:
Kommissionen har från de allmänna arbetarskydds- och arbetstidslagarna
övertagit begränsningen av lagens giltighetsområde till visst slag av rörelse
och från den sistnämnda lagen begränsningen till företag med minst fem
arbetstagare. Det är dock långt ifrån självklart att de skäl som föranlett motsvarande
bestämmelser i dessa lagar ha någon giltighet för en lagstiftning
till skydd för den gifta kvinnans förvärvsarbete. Med den av kommissionen
25
Kungl. Majus proposition nr 114.
valda formuleringen skulle ett mycket stort antal förvärvsarbetande kvinnor
undandragas lagens skydd, ehuru något praktiskt eller principiellt skäl ej
anförts och näppeligen kan anföras för att de skulle undantagas. En sådan
inskränkning av lagens giltighetsområde går för övrigt helt stick i stäv mot
den aktuella tendensen på sociallagstiftningens område, vilken innebär ett
utsträckande av lagstiftningens giltighet till så stora områden som möjligt.
Den av 1938 års riksdag antagna semesterlagen utgör ett exempel på förverkligandet
av denna tendens i lagstiftningen. Semesterlagen omfattar nämligen
alla arbetstagare med undantag endast för vissa befattningshavare i statens
tjänst. De motiv som föranledde statsmakterna att ge semesterlagen detta
vidsträckta giltighetsområde kunna med samma rätt åberopas för ett utsträckande
även av förevarande lag till hela arbetsmarknaden. Inskränkningen
av lagens giltighetsområde till visst slag av rörelse har val i fråga örn de
ovannämnda båda skyddslagarna föranletts därav, att man för övervakningen
av dessas efterlevnad sett sig nödsakad upprätta särskilda kontrollorgan,
yrkesinspektionen och arbetsrådet, vilka utrustats med rätt stora befogenheter
och vilkas respektive kompetensområden därför ha mycket noggrant bestämts.
Det har också förefallit naturligt att från dessa båda lagars giltighetsområden
uttryckligen undantaga sådana företag, vilka, enligt vad man kunnat förutse,
svårligen skulle kunna effektivt övervakas av kontrollorganen. Men för den
här ifrågasatta lagstiftningen har någon kontrollmyndighet aldrig ens varit
påtänkt. Begränsningen av lagens giltighetsområde till företag med minst fem
arbetstagare framstår ur medborgerlig synpunkt som orimlig och måste av
de förvärvsarbetande kvinnorna uppfattas som orättvis.
Kommissionen har i sin motivering för undantagsbestämmelsen endast
uttalat att »en viss begränsning av lagens tillämpningsområde påkallas dock
av såväl principiella som praktiska skäl». Kommissionen har emellertid icke
anfört något enda dylikt skäl. Daco förnekar också bestämt, att något
principiellt skäl för den föreslagna begränsningen i lagen över huvud kan
förebringas. En lagstiftning som åsyftar att trygga en rätt av allmän medborgerlig
karaktär bör väl principiellt ges samma giltighet för varje individ. Kan
över huvud något motiv uppletas för en undantagsbestämmelse för mindre
företag skulle det väl vara att det kan bereda en och annan arbetsgivare vissa
svårigheter att anskaffa vikarie för en kvinnlig arbetstagare under den tid
denna är tjänstledig på grund av havandeskap. Men olägenheten härav är i
normala fall av så underordnad betydelse, att den omöjligen kan motivera
att det mycket betydande antal kvinnor, som äro anställda i småföretag,
undandragas lagens skydd.
Differentieringen efter företagens storlek vinner icke heller något stöd i
rådande praxis." Örn småföretagen emellertid på sätt kommissionen föreslagit
sättas i särställning, kan man riskera att en arbetsgivare vid dylikt
företag häri finner skäl att bryta mot rådande god praxis, som lagen väl i
stället borde giva sitt stöd. Örn undantagsbestämmelsen bibehålies är det
sålunda tänkbart att lagens effekt på ett icke obetydligt område av arbetsmarknaden
försämrar i stället för förbättrar de gifta kvinnornas möjligheter
att behålla sitt förvärvsarbete.
Fredrika-Bremer-förbundet har ansett de förmåner, som förslaget innebure,
helst och i regel böra komma alla förvärvsarbetande, barnafödande kvinnor till
godo. En begränsning av lagens tillämpning borde endast avse de fall, som
för arbetsgivaren medförde en påtaglig olägenhet. Härmed avsåge förbundet
i första hand att arbetstagaren vore boende i arbetsgivarens hem.
Svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté har anfört:
26
Kungl. Majds proposition nr 114.
Kommissionen har utan annan motivering än en hänvisning till »principiella
och praktiska skäl» begränsat lagens giltighetsområde till företag med mer
än fyra anställda. En sådan undantagsbestämmelse skulle innebära att en väsentlig
del av de anställda skulle komma att stå utanför lagen. Enligt 1931
års företagsräkning hörde drygt 27 procent av alla inom industri, hantverk,
handel m. m. sysselsatta personer till småföretag med högst fem sysselsatta
(ägare inräknade). I en så typiskt kvinnlig näringsgren som detaljhandeln,
vilken år 1930 räknade cirka 50,000 anställda kvinnor, tillhörde 7Ö procent
av de sysselsatta personerna dylika företag. Tar man ytterligare hänsyn till att
jordbruk och husligt arbete, som likaledes representera små enheter, tillsammans
räknade cirka 235,000 anställda kvinnor år 1930, finner man att en avsevärd
del av de cirka 550,000 kvinnor, som detta år voro anställda i privat eller
kommunal tjänst, tillhörde de från lagen undantagna företagen. Örn lagen skall
utgöra ett skydd för de förvärvsarbetande kvinnorna, kräver rättvisan att den
utsträckes att omfatta samtliga i enskild tjänst anställda. Även ur befolkningspolitisk
synpunkt synes en utsträckning av lagens giltighetsområde vara
önskvärd.
Bankernas förhandlingsorganisation har framhållit, att samma skäl, som
talade för att lagen skulle begränsas till företag med mer än fyra arbetstagare,
även talade för att ett större företags avdelningskontor, å vilka högst fyra
tjänstemän vore sysselsatta, jämväl ställdes utanför lagens tillämpningsområde.
Svenska arbetsgivareföreningen har yttrat:
Det förtjänar framhållas, att olägenheterna med arbetstagares äktenskap
framträda särskilt och i en mångfald former inom de mindre företag, som endast
hava några få anställda. De små företagens känslighet i förevarande
hänseende har ock vitsordats av kommissionen. Förutom att det för en företagare
med ett par tre anställda måste vara mycket kännbarare att nödgas giva
en av dessa en längre tids ledighet i samband med barnsbörd, inträda särskilda
komplikationer i fråga örn annan ledighet, kontroll, förflyttning, m. m.,
då — något som ej är ovanligt -—■ båda makarna äro anställda vid samma
företag.
Av hänsyn till de särskilda ekonomiska svårigheterna för de mindre företagen
har kommissionen från lagen undantagit sådana, där som regel ej användas
flera än fyra arbetstagare. Härvid har ej beaktats, att här berörda
förhållanden i främsta rummet avse kontors- och förvaltningspersonal. Det
torde ej innebära någon lättnad för en arbetsgivare, som sysselsätter några få
personer på kontoret, att han samtidigt i fabrikationen har anställda t. ex.
något tiotal arbetare. Vill man ej här acceptera en kategoriklyvning, erfordras
att maximiantalet arbetstagare i undantaget bestämmes avsevärt högre än vad
som föreslagits.
o Föreningen har särskilt uppmärksammat, att kommissionen utan att anföra
något som helst skäl låtit den föreslagna lagstiftningen avse även manliga
arbetstagare. Att åt förslaget giva en sådan räckvidd saknar allt rimligt fog,
då det icke lärer förekomma, att manlig befattningshavare avskedas därför att
han ingår äktenskap.
Bestämmelsen, att såsom arbetstagare enligt lagen icke skulle räknas
medlem av arbetsgivarens familj, har uttryckligen tillstyrkts
av socialstyrelsen och Fredrika-Bremer-förbundet samt har i övriga yttranden
icke föranlett någon erinran.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
Att befattningshavare i statens eller kommuns tjänst,
som är underkastad ämbetsman n aansvar, icke skulle åtnjuta
skydd enligt lagen, har däremot föranlett kritik i åtskilliga yttranden.
Socialstyrelsen har erinrat örn ett för någon tid sedan inträffat fall, då en
statsanställd kvinna av vederbörande myndighet entledigades på grund av
ingånget giftermål och först efter besvär hos Kungl. Maj:t medgavs rätt att
kvarstå i tjänst. Styrelsen ansåge därför, att även hithörande befattningshavare
borde inbegripas under den föreslagna lagen.
Svenska stadsförbundet har anfört:
Kommissionen medger, att oklarhet råder örn ämbetsmannaansvarets omfattning.
Men den förutsätter, »att kommunerna vid bedömandet av detta
spörsmål skola i möjligaste mån tillse, att principen örn anställningens oberoende
av civilstånd och barnafödande utsträckes i största möjliga omfattning».
Det är icke lätt att förstå meningen med detta uttalande. Vilka tjänster, som
äro förenade med ämbetsmannaansvar, fastslås ju i rättspraxis. Att göra förbudet
mot avskedande obligatoriskt för vissa grupper, vilkas omfattning man
ej på förhand känner, och sedan förlita sig på att kommunerna skola tillämpa
lagen utöver de obestämda gränserna, synes vara en något egendomlig »lösning»
av problemet. I tider, då man arbetar för att kvinnor skola placeras
också på ansvarsfulla platser, synes det ännu mer egendomligt att göra de nu
föreslagna begränsningarna. Det är ju gott och väl, att skrivbiträden i de kommunala
verken få kvarstå, örn de gifta sig, och få en säkrad inkomst även under
ledighet för barnsbörd. Men man frågar sig, varför inte samma förmån skulle
garanteras t. ex. en kvinnlig stadskamrer, en kvinnlig överläkare etc. Försörjningsbördan
för en kvinna i denna ställning kan väl vara så stor, att hon lika
väl är i behov av lagens skydd.
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har uppgivit, att i många kommuner
dessas befattningshavare saknade det skydd, som förslaget avsåge att
lämna. Det funnes till och med kommuner, bland dem landets tredje stad,
som utfärdat formligt förbud mot gift kvinnas kvarstående i tjänst vid ingående
av äktenskap. Det vore således i hög grad önskvärt, att kommunernas
samtliga tjänstemän inbegrepes under lagen.
Landsorganisationen i Sverige har erinrat, att den av befolkningskommissionen
i nu förevarande hänseende föreslagna avgränsningen av lagens tilllämpningsområde
visserligen överensstämde med den som gjorts i lagen örn
förenings- och förhandlingsrätt men skilde sig från motsvarande bestämmelser
i semesterlagen, vilken vore tillämplig å alla arbetstagare i allmän eller
enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka
gällde särskilda föreskrifter rörande semester. Såväl i semestersakkunnigas
förslag som i det till lagrådet remitterade departementsförslaget hade avgränsningen
skett efter mönster av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.
I enlighet med vad lagrådet härutinnan erinrat och hemställt hade emellertid
semesterlagen erhållit sin nu gällande avfattning. Ungefär enahanda skäl,
som för lagrådet varit bestämmande vid dess berörda hemställan, syntes
kunna åberopas till stöd för att de kommunalanställda, oavsett ämbetsmannaansvaret,
inbegrepes under den nu ifrågasatta lagstiftningen. Man torde icke
utan fog få ställa sig i viss mån skeptisk i fråga örn åtminstone de mindro
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
kommunernas beredvillighet att följa statens exempel i nu förevarande
avseende.
Daco har framhållit, att i fråga om förhandlingsrätt enligt 1936 års lag i
ämnet en gränsdragning efter ämbetsmannaansvar kunde motiveras därmed,
att det skulle vara oformligt att ge de egentliga ämbetsmännen en sådan rätt,
som teoretiskt medgåve vidtagande av kollektiva stridsåtgärder. Det funnes
emellertid ingen anledning att för den nu föreslagna lagstiftningen fasthålla
vid en dylik gränsdragning. Då staten i förevarande fråga redan utfärdat bestämmelser,
vilka i stort sett måste anses tillfredsställande, syntes det möjligt
att begränsa lagens giltighetsområde så, att den omfattade arbetstagare i
privat och kommunal tjänst men uteslöte arbetstagare i statlig tjänst. Det
vore nödvändigt att de kommunala befattningshavarna inbegrepes, då åtskilliga
kommuner, bland dem landets tredje stad, utfärdat formligt förbud mot
gift kvinnas kvarstående i tjänst vid ingående av äktenskap. Under inga
förhållanden syntes det försvarligt, att, sedan en lagstiftning som den här
föreslagna kommit att gälla för det privata näringslivet, kommunala myndigheter
för framtiden skulle kunna tillämpa en annan ordning.
Fredrika-Bremer-förbundet och svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté
hava avstyrkt nu förevarande begränsning.
I vissa yttranden har även kritik riktats mot förslaget att från lagens tilllämpning
undantaga befattningshavare i överordnad ställning.
Medicinalstyrelsen har — särskilt med hänsyn till den vaga definition, som
kommissionen givit åt begreppet »befattningshavare i överordnad ställning»
— ansett dessa befattningshavare icke böra undantagas.
Även socialstyrelsen har funnit rättvist, att befattningshavare i överordnad
ställning tillförsäkrades enahanda rättsliga skydd som andra arbetstagare.
Svenska stadsförbundet har funnit av motiveringen framgå, att man här
icke syftade på en förmansställning över huvud utan på viss chefsställning.
Tolkningen skulle säkert vålla stora svårigheter. Då tvister skulle kunna
komma under prövning dels genom besvär i administrativ ordning och dels
genom rättegång, skulle bestämmelsen kunna giva anledning till olika tolkning
hos olika instanser.
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har ansett bestämmelsen redan
genom sin oklarhet olämplig och ägnad att vålla oreda vid tillämpningen. Det
vore dessutom svårt att förstå vilket berättigat behov som skulle tillgodoses
genom bestämmelsen, vilken i ogynnsamt fall skulle beröva stora arbetstagargrupper
lagens skydd.
Svenska arbetsgivareföreningen, som funnit de av kommissionen i 2 §
gjorda begränsningarna över huvud taget tämligen godtyckliga, har ansett
särskilt kategorien »befattningshavare i överordnad ställning» vara alltför
lösligt bestämd.
Landsorganisationen i Sverige har förordat, att undantaget i fråga begränsades
till verklig arbetsledare, varvid åt arbetsledarbegreppet borde givas
enahanda innehåll som i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.
Kungl. Majus proposition nr 114.
29
Daco har anfört:
Icke heller för förslaget att kvinnlig arbetstagare i överordnad ställning
skall undantagas från lagens tillämpningsområde, vilken bestämmelse kommissionen
uppger sig lia hämtat från arbetstidslagen, har någon motivering
presterats. Det är att märka, att motsvarande undantagsbestämmelse i arbetstidslagen
har ett helt annat innehåll, eftersom där undantagas »verkmästare
eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller
därmed jämställd person samt kontorsvaktmästare eller annat underordnat
kontorsbiträde». Det är sålunda omöjligt att från hänvisningen till arbetstidslagen
omedelbart sluta sig till vilka kategorier av arbetstagare som enligt
kommissionens uppfattning icke skola åtnjuta lagens skydd. Hänvisningen är
desto mindre klargörande, som den här föreslagna lagstiftningen, med hänsyn
till förhållanden som kommissionen själv påpekar, kommer att få praktisk betydelse
främst för vissa grupper av kvinnliga privatanställda, medan arbetstidslagen
gör undantag för praktiskt taget samtliga privatanställda. Eftersom
flertalet privatanställda på ett eller annat sätt stå i subordinationsförliållande
till varandra, kan man måhända riskera att uttrycket »befattningshavare i överordnad
ställning» kommer att innefatta huvudparten eller en betydande del
av de privatanställdas stora kårer. Kommissionen har visserligen i kommentaren
framhållit, att stadgandet icke bör ges en alltför vidsträckt innebörd,
men gör i detta sammanhang ett försök till tolkning, som ingalunda kan
minska farhågorna för bestämmelsens tolkning, eftersom stadgandet därigenom
ges en mycket vidsträckt innebörd, kanske än vidsträcktare än lagtexten
som sådan ger vid handen. Kommissionen förklarar nämligen att med befattningshavare
i överordnad ställning menas personer i mera ansvarsfulla och på
arbetsgivarens direkta förtroende grundade ställningar. Då man från den
långvariga men föga klargörande diskussion, som tid efter annan förts i frågan
om vilken anställning som skall anses utgöra förtroendeställning eller icke,
vet hur delade meningarna härom äro, inser man omedelbart att en sådan
undantagsbestämmelse kommer att vålla stor oreda och kanske i ogynnsamt
fall beröva stora arbetstagargrupper lagens skydd. Daco har alltid hävdat
den uppfattningen, att stora svårigheter möta att uppdela arbetstagarna med
hänsyn till deras mer eller mindre utpräglade förtroendeställning. ^ Samma
gäller örn ansvarsställningen. Det är slutligen också svårt att förstå, vilket
berättigat behov en dylik bestämmelse skulle tillgodose. Daco nödgas sålunda
bestämt avvisa den nämnda undantagsbestämmelsen.
Vidare hava även Fredrika-Bremer-förbundet och svenska kvinnoföreningars
samarbetskommitté hemställt, att förevarande undantagsbestämmelse
måtte utgå ur förslaget.
Vad slutligen angår bestämmelsen, att såsom arbetstagare enligt lagen icke
skall räknas den som avlönas uteslutande genom andel i
vinsten, har bestämmelsen i fråga uttryckligen tillstyrkts av socialstyrelsen,
medan densamma avstyrkts av Fredrika-Bremer-förbundet och icke
föranlett uttalanden i övriga yttranden.
En lagstiftning med syfte att undanröja ett konstaterat missförhållande
bör, såvitt möjligt, göras tillämplig å alla de fall, där detta missförhållande
framträtt eller kan befaras framträda. Av de i detta ärende avgivna yttrandena
torde framgå, att befolkningskommissionens lagutkast i detta hänseende
lider av vissa bristfälligheter.
Sålunda synes skäl icke föreligga att låta den ifrågasatta lagen avse alle
-
Departcments
chefen.
30
Kungl. Majus proposition nr 114.
nast rörelse eller särskilt arbetsföretag. Med en dylik begränsning av lagens
tillämpningsområde skulle från det avsedda skyddet uteslutas, bland andra,
åtskilliga arbetstagare i statens eller kommuns tjänst, oaktat det av utredningen
framgår, att, åtminstone vad kommunernas arbetstagare beträffar,
behov av sådant skydd i vissa fall förefinnes. Med hänsyn härtill skall enligt
departementsförslaget lagen i princip äga tillämpning å varje verksamhet, vari
arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Från denna
huvudregel synas dock ett par undantag böra göras.
Såsom befolkningskommissionen framhållit och i några yttranden vitsordats,
torde det i åtskilliga fall erbjuda svårighet särskilt för en arbetsgivare
med endast ett fåtal arbetstagare att, örn en av dem blir i behov av ledighet
på grund av havandeskap, anskaffa en kompetent person, som är villig att
allenast under tiden för denna arbetstagares ledighet träda i hennes ställe,
eller att på annat sätt få de åt henne anförtrodda arbetsuppgifterna fullgjorda.
Detta lärer också vara anledningen till, att kommissionen begränsat sitt lagutkast
till att avse allenast rörelse eller arbetsföretag, vari i regel användas
flera än fyra arbetstagare. Ehuru en dylik begränsning principiellt sett förefaller
föga tilltalande, torde densamma därför av praktiska skäl knappast
kunna undvaras. Vid avvägningen av de skilda intressen och synpunkter, som
här göra sig gällande, har jag emellertid funnit den jämkningen böra vidtagas
i kommissionens förslag, att från lagens tillämpning uteslutes allenast
sådan verksamhet, vari regelmässigt användas färre än tre arbetstagare.
Svenska arbetsgivareföreningen har beträffande nu förevarande begränsning
av lagens tillämpningsområde framhållit, att det icke innebure någon
lättnad för en arbetsgivare, som sysselsatte några få personer på kontoret, att
han samtidigt i fabrikationen hade anställda t. ex. något tiotal arbetare. Då
denna erinran synes berättigad, har i departementsförslaget tillika stadgats,
att vid lagens tillämpning affärs- eller kontorsverksamhet skall, ändock att
densamma icke bedrives såsom självständigt företag, anses såsom särskild
verksamhet. Däremot kan jag icke biträda den av bankernas förhandlingsorganisation
uttalade meningen, att örn ett företag har flera avdelningskontor,
varje sådant kontor skall vid tillämpningen av nu ifrågavarande begränsningsregel
betraktas såsom ett särskilt företag. De svårigheter, som föranlett uppställandet
av denna regel, äro i ett dylikt fall icke så starkt framträdande, att
de förtjäna särskilt beaktande.
Med anledning av den av Fredrika-Bremer-förbundet framförda synpunkten,
att fran lagens tillämpning borde uteslutas de fall, då arbetstagaren vore
boende i arbetsgivarens hem, vill jag framhålla, att flertalet dylika fall säkerligen
skulle bliva uteslutna genom den av mig nyss förordade bestämmelsen,
enligt vilken lagen skulle bliva tillämplig endast å verksamhet, vari regelmässigt
användas minst tre arbetstagare. Att därutöver från lagens skydd
undantaga hembiträden och med dem jämställda arbetstagare finner jag icke
erforderligt.
I likhet med befolkningskommissionen anser jag, att medlem av arbetsgivarens
familj icke bör vid tillämpningen av den ifrågasatta lagen räknas
31
—, Kungl. Majus proposition nr 114.
såsom arbetstagare. Däremot kan jag icke finna, att kommissionen anfört tillräckliga
skäl för sitt förslag örn dylikt undantag för befattningshavare i statens
eller kommuns tjänst, som är underkastad ämbetsmannaansvar, för befattningshavare
i överordnad ställning och för den som avlönas uteslutande genom
andel i vinsten.
Ehuru erfarenheten synes utvisa, att manliga arbetstagare icke äro i behov
av skydd i det avseende, varom nu är fråga, finner jag det icke lämpligt att,
såsom i ett yttrande ifrågasatts, göra den föreslagna lagstiftningen tillämplig
allenast å kvinnliga arbetstagare. En dylik gränsdragning efter kön torde
nämligen böra göras allenast när starka skäl tala därför. Så lärer icke här
vara förhållandet. Tvärtom skulle lagen med en dylik begränsning kunna
sägas giva uttryck åt den mot gängse uppfattning stridande meningen, att det
icke vore förkastligt att avskeda en manlig arbetstagare allenast av den anledningen
att han inginge äktenskap.
Yid fall av tvekan, huruvida viss verksamhet är av sådan omfattning, att nu
förevarande lag skulle äga tillämpning å densamma, eller huruvida viss person
är att enligt lagen räkna såsom arbetstagare, synes — för upprätthållandet av
enhetlig rättstillämpning — ledning böra sökas i arbetsrådets praxis vid
tillämpningen av motsvarande bestämmelser i lagen örn arbetstidens begränsning
och i lantarbetstidslagen.
3 §■
Denna paragraf motsvarar 3 och 5 §§ i befolkningskommissionens lagutkast.
Befolkningshommissionen har i specialmotiveringen till 3 § i sitt lagutkast
anfört följande:
Förbudet mot att avskeda arbetstagare i anledning av äktenskaps ingående,
havandeskap eller barnsbörd avser icke att lägga hinder i vägen för arbetstagarens
skiljande från anställningen av annan legitim orsak, även örn entledigandet
skulle äga rum vid en tidpunkt, då de i lagen såsom otillåtna betecknade
avskedsgrunderna äro aktuella. Örn exempelvis avtal med en kvinnlig
arbetstagare slutits örn visst arbetes fullgörande och arbetet sedermera
slutförts, kan arbetstagaren icke ställa krav på att bibehållas vid sin anställning
under åberopande av havandeskap. Lika litet har avsikten varit att mot
avsked skydda den, som icke iakttager i företaget gällande ordnings- och
arbetsföreskrifter eller som eljest visar sig vara olämplig för sitt arbete. Fastslås
skulle sålunda i lagen endast att äktenskaps ingående, havandeskap eller
barnsbörd icke äro att betrakta såsom giltiga orsaker till entledigande. Tillläggas
må, att denna bestämmelse givetvis icke lägger hinder i vägen för arbetsgivaren
att, därest så undantagsvis skulle befinnas erforderligt, från arbetet
tvångspermittera en kvinnlig arbetstagare under den tid, hon på grund av
havandeskapet icke är i stånd att tillfredsställande fullgöra sin tjänst.
Beträffande 5 § i befolkningskommissionens lagutkast har kommissionen
anfört:
Kommissionen har ansett arbetsgivarens berättigade intressen kräva att såsom
allmän förutsättning för lagens tillämplighet skall gälla, att vederbörande
arbetstagare varit anställd inom företaget under en icke alltför kort tid. Likaså
synes det angeläget att förhindra, att en gravid kvinna med fördöljande av
sitt havandeskap söker anställning för att sedermera kunna göra gällande de
32
Kungl. Majus proposition nr 114.
rättigheter, som lagen tillförsäkrar henne. Efter övervägande av olika på frågan
inverkande omständigheter har kommissionen funnit sig böra fixera minimitiden
för anställningen till ett år före äktenskapets ingående eller nedkomsten.
Med anledning av 3 § i befolkningskommissionens lagutkast
hava Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och Daco framhållit,
att en arbetsgivare kunde på andra sätt än genom avsked missgynna kvinnlig
arbetstagare, som inginge äktenskap, exempelvis genom att minska de tidigare
utgående löneförmånerna eller genom att beröva henne vissa andra förmåner,
som tidigare tillkommit henne, såsom ordinarieskap, pensionsrätt etc. Tille
man skapa ett lagstadgat skydd för den kvinnliga arbetskraften, måste man
givetvis förhindra även dylika anordningar. Lagtexten borde därför förses
med en kompletterande bestämmelse av innehåll, att arbetstagare icke finge
på grund av äktenskap eller barnsbörd lida minskning i de med anställningen
förenade förmåner, vari inräknades förmånen av ordinarieskap och dylikt,
som skulle ha tillkommit vederbörande arbetstagare, därest denna icke ingått
äktenskap eller blivit havande.
Även svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté har ansett en omformulering
av nu förevarande bestämmelse nödvändig. Man borde förhindra,
att lagen kunde kringgås genom den ofta använda metoden att försämra de
med vederbörande befattning förenade förmånerna.
Vad som föreslagits under 5 § i befolkningskommissionens
lagutkast har socialstyrelsen funnit välbetänkt.
Handelskammaren i Gävle har yttrat:
Även örn det må vara en oförytterlig rättighet för en förvärvsarbetande
kvinna att ingå äktenskap, så måste å andra sidan arbetsgivaren hava rätt att
vid anställandet kunna räkna med, huruvida arbetstagarparten har för avsikt
att snarast ingå äktenskap eller icke. Örn en kvinna söker en anställning och
därvid förtiger sådan avsikt, har arbetsgivaren träffat sitt avtal örn anställning
under felaktiga förutsättningar. Man torde väl också oftast kunna förutsätta,
att en kvinna är medveten örn sannolikheten av ett äktenskap åtminstone ett
år före dess ingående. I dessa fall kan man alltså räkna med, att anställningen
sökes just för att möjliggöra äktenskap. Det måste anses rimligt, att arbetsgivarens
intressen få väga så tungt, att en tid av minst två år föreskrives.
Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat sig för en förlängning
av den i 5 § i lagutkastet angivna anställningstiden från ett till två år.
Bankernas förhandlingsorganisation har ansett bestämmelsen i fråga böra
ändras till att avse minst ett års sammanhängande tjänst såsom ordinarie hos
vederbörande företag.
Landsorganisationen i Sverige har funnit den av kommissionen åberopade
motiveringen till 5 § föga övertygande. Beträffande angelägenheten att förhindra
en gravid kvinna att på en inom »karensåret» erhållen anställning
grunda rättigheter enligt lagen vore kommissionens betänkligheter betydligt
överdrivna. Men även om man för detta fall införde ett karensår — ett år
före nedkomsten — syntes det fullkomligt omotiverat att göra förbudet mot
avskedande i anledning av giftermål beroende av ett års anställning, ett förbud
för övrigt, som ju enligt förslaget avsåge även manliga arbetstagare.
Kungl. Majlis proposition nr 114.
33
Huvudbestämmelsen i befolkningskommissionens lagutkast, att arbetstagare Departement»- ej må skiljas från sin anställning i anledning av äktenskaps ingående, havande- c,,efenskap
eller barnsbörd, har med viss omredigering upptagits i 2 § första
stycket i departementsförslaget. Då emellertid, såsom i några yttranden framhållits,
denna bestämmelse icke ensam lärer utgöra tillräckligt skydd i nu
förevarande hänseende, har densamma i departementsförslaget kompletterats
med ett förbud mot att av nyss angiven anledning minska arbetstagarens
med tjänsten förenade förmåner. Härvid har dock beaktats, att vissa slag
av arbeten äro av sådan beskaffenhet, att en kvinnlig arbetstagare, som
är havande, bör kunna avstängas från tjänstgöring under den tid havandeskapet
är märkbart, och detta oavsett örn hon under nämnda tid äger förmåga
att tillfredsställande sköta sin tjänst. De arbetstagare, för vilka redan ett
havandeskap i och för sig synes böra kunna föranleda tvångspermittering
jämte därmed förbunden mistning av löneförmåner, äro exempelvis butiksbiträden,
servitriser och sceniska artister.
Såsom kommissionen framhållit innebär förbudet att avskeda i anledning
av giftermål, havandeskap eller barnsbörd icke något hinder mot avskedande
av annan, legitim orsak. Är arbetsgivaren nödsakad vidtaga personalinskränkningar,
lägger, såsom jag tidigare framhållit, förbudet icke
hinder i vägen för honom att fördela arbetstillfällena på ett ur försörjningssynpunkt
lämpligt sätt. Likaledes äger han, oavsett förbudet, avskeda en
gift eller en havande arbetstagare, som icke tillfredsställande sköter sin tjänst.
Vad nu sagts gäller även beträffande förbudet att i anledning av giftermål,
havandeskap eller barnsbörd minska de med tjänsten förenade förmånerna.
En av arbetsgivaren beslutad allmän lönesänkning innebär alltså ingen överträdelse
av förbudet, oaktat densamma även går ut över gifta eller havande
arbetstagare. Och icke heller föreligger en dylik överträdelse, örn arbetsgivaren
sänker lönen för en arbetstagare, som ingått äktenskap eller fött barn och därefter
visat sig mindre effektiv än förut i sitt arbete. Emellertid måste vid behanlingen
av denna lagstiftningsfråga hänsyn tagas till att ett havandeskap eller en
barnsbörd regelmässigt under någon tid omöjliggör eller försvårar för kvinnan
att sköta sitt vanliga arbete. Tar hon sig av sådan orsak ledigt från arbetet
och meddelar hon arbetsgivaren anledningen därtill eller är densamma eljest
känd för arbetsgivaren, bör denna hennes tillfälliga arbetsoförmåga icke få
utgöra skäl för arbetsgivaren att avskeda henne. Om annat icke följer av
anställningsvillkoren, bör däremot arbetsgivaren kunna under dylik ledighet
indraga hennes lön. Havandeskap och barnsbörd kunna emellertid icke rimligen
av kvinnan åberopas som skäl för ledighet från arbetet under obegränsad
tid. Enligt 17 § första stycket arbetarskyddslagen må kvinna, som fött barn,
icke användas till industriellt eller därmed jämställt arbete under de sex
första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon
utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet. I andra stycket
samma paragraf stadgas, att örn kvinna, som användes till arbete av nämnda
slag, företer intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, antingen att hon
sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor, eller ock att hon sannolikt
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 114. a4 39 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av
ledighet från arbetet, må sådan ledighet ej förvägras henne. I detta särskilt
tunga arbete ha alltså havandeskap och barnsbörd ansetts böra berättiga till
sammanlagt högst tolv veckors ledighet. Erinras må i detta sammanhang, att
dessa bestämmelser i arbetarskyddslagen icke utgöra hinder för arbetsgivaren
att efter utgången av ledigheten avskeda kvinnan, ävensom att desamma
gälla endast en viss kategori av de kvinnliga arbetstagarna. Med anledning
av vad nu anförts har i 2 § första stycket departementsförslaget tillika stadgats,
att kvinnlig arbetstagare, som arbetsgivaren veterligen är havande eller fött
barn, icke må avskedas på grund därav, att hon i anledning av havandeskapet
eller barnsbörden under skälig tid, dock högst tolv veckor, avhåller sig från
arbetet.
Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, göra lagens tillämpning beroende av,
huruvida arbetstagaren viss tid innehaft ordinarie tjänst, finner jag icke tillrådligt
redan av den anledningen, att begreppet »ordinarie tjänst» jämförelsevis
sällan lärer komma till användning inom den enskilda verksamheten. I
likhet med kommissionen anser jag däremot viss tid böra förflyta från anställningens
början, innan arbetstagaren skall kunna påräkna lagens skydd i nu
förevarande hänseende. Av naturliga skäl synes denna tid, då fråga är örn
havandeskap och barnsbörd, lämpligen kunna sättas till ett år, räknat fram
till nedkomsten. Däremot torde, såsom i ett par yttranden framhållits, försiktigheten
bjuda att utsträcka berörda tid till två år, då fråga är om äktenskaps
ingående. Att överlåtelse av företag eller fartyg icke bör föranleda
beräkning av ny dylik »karenstid» synes naturligt. 2 § andra och tredje
styckena i departementsförslaget hava avfattats i överensstämmelse med det
nu anförda och motsvara 5 § i kommissionens lagutkast.
5 §.
I denna paragraf motsvara första stycket 7 § och andra stycket 4 § i
befolkningskommissionens lagutkast.
Befolkningskommissionen har motiverat stadgandet i 7 § i sitt lagutkast
med, att de i lagen till skydd för arbetstagarna uppställda bestämmelserna
borde vara för arbetsgivaren tvingande.
Beträffande 4 § i sitt lagutkast har befolkningskommissionen i sin specialmotivering
anfört:
Det har icke synts kommissionen vare sig behövligt eller lämpligt att
stadga särskild straffpåföljd för överträdelse av den nya lagen. Utan något
särskilt stadgande lärer emellertid av allmänna rättsgrundsatser följa, att, örn
arbetstagaren entledigas i strid mot lagens bestämmelser, arbetsgivaren är
pliktig att lämna ersättning för den därigenom åsamkade förlusten. Ett uttryckligt
stadgande i sådant hänseende har intagits i lagen den 16 oktober
1914 örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
I nu förevarande fall synes en dylik föreskrift så mycket mera lämplig som
densamma torde böra kombineras med en särskild regel angående bevisbördans
fördelning. Arbetsgivaren har nämligen som regel icke skyldighet
att angiva någon särskild grund för avskedandet, förutsatt att han låter den
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
anställde tillgodonjuta den uppsägningstid, som på grund av avtal eller eljest
må tillkomma honom. I detta sammanhang må erinras örn att en stor del av
de arbetstagare, som närmast åsyftas med den nu ifrågasatta lagstiftningen,
är tillförsäkrad endast en obetydlig eller rent av ingen uppsägningstid. Kommissionen
föreslår därför att, när omständigheterna tala för att avskedandet
skett på grund av att arbetstagaren ingått äktenskap, blivit havande eller
fött barn, arbetsgivaren har att visa, att fullgoda skäl för avskedande eljest
förelegat. Kan han icke fylla denna sin bevisskyldighet, anses som örn
avskedandet skett i strid mot lagen med påföljd, att ersättningsplikt för
honom gentemot arbetstagaren inträder. För undvikande av vidlyftiga utredningar
angående förlustens storlek och tvister rörande ersättningens skäliga
belopp har i lagförslaget intagits en bestämmelse örn att ersättningen, där
utredning örn förlustens storlek ej blivit förebragt, skall bestämmas till tre
månaders avlöning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit den i 4 § i lagutkastet stadgade
påföljden för brott mot bestämmelserna i lagen icke innefatta tillräcklig
garanti mot avskedande på grund av äktenskap eller därmed i utkastet likställda
förhållanden.
Landsorganisationen i Sverige har ansett det böra komma till klart uttryck
i lagtexten, att lagstridig uppsägning skulle vara ogiltig och att sanktionen
sålunda icke vore begränsad till den i 4 § stadgade skadeståndspåföljden.
Daco har anfört:
Med den skadeståndsskyldighet kommissionen föreslår som enda påföljd
för överträdelse av lagen synes det som örn lagens skydd för stora grupper
av arbetstagare i realiteten kommer att inskränkas till att vederbörande
erhåller tre månaders lön vid avskedandet. Ett sådant skydd är avgjort otillräckligt.
Det finnes uppenbarligen en viss risk för att en väsentlig del av vår
teoretiskt väl utbyggda arbetslagstiftning kommer att stanna på papperet, örn
arbetsgivarparten vid överträdelser av lagens bestämmelser endast riskerar
ett med hänsyn till överträdelsens ofta mycket allvarliga innebörd blygsamt
skadestånd. Den logiska konsekvensen av det av kommissionen föreslagna
förbudet mot avskedande av här ifrågavarande orsak synes vara ett stadgande,
att dylikt avskedande skall vara ogillt. Med en sådan bestämmelse skulle
sålunda en domstol ålägga arbetsgivare som företagit ett otillbörligt avskedande
att återtaga den avskedade i sin tjänst och insätta vederbörande i
denne tidigare tillkommande förmåner. I lagen om förenings- och förhandlingsrätt,
där det finnes en liknande bestämmelse om förbud mot avskedande
eller annan rättshandling i föreningsrättskränkande syfte, har intagits ett
stadgande om att ifrågavarande rättshandling är ogill. Endast om en arbetsgivare
som överträder lagen riskerar att behöva återtaga den redan avskedade
i sin tjänst och att betala lön för hela den tid vederbörande varit ur tjänst,
kan man förvänta att påföljden för vederbörande arbetsgivare framstår så
allvarlig att den verkligen förhindrar den rättskränkande handlingens vidtagande.
Daco yrkar sålunda att i lagen intages en kompletterande bestämmelse
av innehåll att, örn arbetstagaren enligt lagen tillkommande rätt
kränkes genom avskedande eller nedsättning av anställningsförmåner eller
genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal, rättshandlingen eller
bestämmelsen vare ogill.
Vinner Dacos yrkande på denna punkt icke bifall, föreslås alternativt att
överträdelse av lagen belägges med straff. Straffpåföljd synes väl motiverad
i den förevarande lagstiftningen, eftersom lagen avser att skydda den enskilde
mot obehörigt ingrepp från arbetsgivarens sida.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
För den händelse Dacos yrkande om införandet i lagen av ett stadgande,
som gör ett avskedande, som tillkommit i strid mot lagen, ogiltigt, vinner
bifall, behöva icke skadeståndsreglerna göras särskilt utförliga. Det är då
en given konsekvens av nämnda bestämmelse, att arbetsgivare, som ålägges
återtaga en avskedad arbetstagare, samtidigt är skyldig utbetala lön för tiden
från avskedet till dess vederbörande återtages i tjänst — örn avskedet företagits
i anledning av havandeskap dock givetvis icke för den tid arbetstagaren
ändock skulle ha varit frånvarande ur tjänsten. I sådant fall räcker det måhända
med en bestämmelse liknande den som återfinnes i förenings- och förhandlingsrättslagen:
»Envar som vidtagit åtgärd vilken enligt-----§ ej
må äga rum, vare skyldig ersätta skada som av förfarandet kommit.»
Bifalles emellertid icke detta yrkande är Daco nödsakad påfordra intagandet
i lagen av utförliga skadeståndsbestämmelser. Daco förmodar att, ehuru så
icke klart framgår av förslaget till lagtext, kommissionen avsett att skadestånd
skall utgå med tre månaders lön i samtliga de fall där icke arbetstagaren
kunnat påvisa att skadans storlek bör uppskattas till högre belopp.
Daco anser emellertid ett förtydligande på denna punkt erforderligt och
hävdar vidare, att vissa riktlinjer skola anges i lagtexten för skadeståndsberäkningen.
Daco yrkar fördenskull att bestämmelsen ges sådant innehåll,
att arbetsgivaren är pliktig att utbetala tre månaders lön, såvitt icke skadans
storlek med hänsyn till anställningens art och varaktighet, anställningens
karaktär av ordinarie eller annan dylik omständighet kan skattas till högre
belopp.
Svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté har framhållit, att lagen
kunde komma att bli illusorisk just på de områden, där den bäst behövdes,
genom att skadeståndet i normala fall satts så lågt som till ett belopp motsvarande
tre månaders lön. Det syntes lämpligare att anpassa den tid, för
vilken lön skulle utgå, efter den inom respektive yrken allmänt rådande uppsägningstiden
med ett minimum av tre månader.
Svenska arbetsgivareföreningen har yttrat:
Genom den i 4 § föreslagna bevisregeln har man avvikit från — förutom
allmänna grunder för bevisbördans förläggning — även den i betänkandet
åberopade förebilden, nämligen 1914 års lag örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs
skiljande från tjänst eller arbete. Denna lag utgår från det naturliga
förhållandet, att det är arbetstagaren, som helt skall styrka att avskedandet
skett på den i lagen angivna otillåtna grunden. Det finnes ej någon anledning
att gå längre i föreliggande lagförslag. Detta riktar sig främst mot en princip,
som öj^pet tillämpas vid vissa större bank- och försäkringsföretag. Man skulle
icke behöva befara, att dessa företag skulle söka kringgå ett förbud mot
avskedande på de i förslaget angivna grunderna genom att åberopa ovidkommande
omständigheter. Även utan den föreslagna bevisningsregeln skulle
därför lagen nå sitt begränsade syfte. Det förefaller som örn det även ur lagstiftarnas
synpunkt borde vara alldeles tillräckligt, att arbetsgivaren enligt
regeln i 4 § för sitt fredande visade, att det förelegat andra skäl — likgiltigt
vilka —• för avskedande än de i 3 § angivna. Det är alldeles onödigt och
olämpligt att i lagen föreskriva, att dessa skäl skola vara »fullgoda», något
varom alltid kan bliva tvist.
Föreningen utgår ifrån att arbetsgivaren ej med stöd av 4 § kan förpliktas
att återtaga en från sin anställning skild arbetstagare.
Yrkeskvinnors riksförbund, som framhållit vikten av att en lagstiftning
av nu förevarande karaktär gjordes i möjligaste mån smidig, så att de befarade
37
Kungl. Majda proposition nr 114.
skadliga verkningarna för kvinnans ställning på arbetsmarknaden bleve så
lindriga som möjligt, har särskilt ifrågasatt en uppmjukning av bevisningsregeln
i 4 § i lagutkastet. Såsom denna regel utformats bleve en kvinna praktiskt taget
oavsättlig under den för lagens tillämpning avsedda tidrymden. Även örn helt
andra skäl än havandeskap och barnsbörd faktiskt skulle föreligga för arbetsgivarens
önskan att avskeda henne, skulle han, med den utformning 4 § fått,
knappast våga sig på ett avskedande under denna tid.
Liksom befolkningskommissionen anser jag, att avtal örn inskränkning i
arbetstagares rätt enligt den nu ifrågasatta lagen bör vara ogillt.
Vidare är jag med kommissionen ense därom, att den nu ifrågasatta
lagen i första hand bör verka såsom ett stöd åt den allmänna opinion, vilken
ogillar avskedande eller därmed jämförliga åtgärder, då de vidtagas allenast av
den anledningen, att vederbörande arbetstagare gifter sig eller får barn. Enligt
min uppfattning skulle ett lagstadgat förbud mot dylika åtgärder redan i och för
sig få avsevärd effekt. Emellertid måste uppenbarligen en överträdelse av
förbudet föranleda någon påföljd. I likhet med kommissionen finner jag
härutinnan straff icke lämpligen böra ifrågakomma. Däremot synes mera
tveksamt, huruvida, såsom kommissionen föreslagit, vidtagandet av en enligt
lagen förbjuden åtgärd endast skall medföra skadeståndsskyldighet, eller örn
icke därjämte, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, en dylik åtgärd bör förklaras
ogiltig. Då en bestämmelse av sist angiven innebörd synes både följdriktig
och ägnad att förebygga bevisningssvårigheter samt densamma tillika
skulle överensstämma med motsvarande stadgande i 3 § första stycket lagen
örn förenings- och förhandlingsrätt, har jag stannat för att förorda den sålunda
ifrågasatta ändringen i kommissionens lagutkast. Vid sådant förhållande har
det av kommissionen föreslagna stadgandet om att ersättningen, där utredning
örn förlustens storlek ej blivit förebragt, skall bestämmas till tre månaders
avlöning, ansetts icke behöva upptagas i departementsförslaget.
Icke heller har jag funnit anledning i departementsförslaget upptaga
den av kommissionen föreslagna särskilda regeln angående bevisbördans fördelning.
Då regeln i fråga överensstämmer med arbetsdomstolens praxis vid
tillämpningen av 3 och 20 §§ lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, torde
dess införande i nu förevarande lag vara överflödigt och rent av kunna föranleda
tvekan rörande rätta tillämpningen av nyss omförmälda båda lagrum.
Att å andra sidan, såsom i ett par yttranden synes ha ansetts önskvärt, giva
nu förevarande lag en formulering, som skulle möjliggöra en tillämpning av
densamma, avvikande från arbetsdomstolens berörda praxis, finner jag både
ur billighetens synpunkt och med hänsyn till kravet på enhetlig lagstiftning
icke tillrådligt. I detta sammanhang vill jag med anledning av vad yrkeskvinnors
riksförbund anfört framhålla, att den nu föreslagna lagen avser att
skydda en arbetstagare under obegränsad tid. Givetvis blir det dock allt
svårare för arbetstagaren att vinna sin talan, ju längre tid som förflutit från
giftermålet eller barnsbörden till den påtalade åtgärdens vidtagande. Detta
lärer icke kunna undvikas, men det må samtidigt erinras, att lagförslaget dock
i detta hänseende erbjuder avsevärt bättre skydd än vissa utländska lagar i
Departement
sch efen.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
ämnet, vilka avfattats efter förebild av den av internationella arbetskonferensen
år 1919 i Washington antagna konventionen angående kvinnors användande
till arbete före och efter barnsbörd. I denna konvention, vilken
gäller såväl industri-, byggnads- och transportarbete som handel, stadgas dels
rätt för havande arbeterska till sex veckors ledighet före den tid, då nedkomsten
kan förväntas inträffa, dels ock obligatorisk ledighet för henne under
sex veckor efter nedkomsten, varjämte konventionen innehåller förbud
för arbetsgivaren att uppsäga arbeterskan under den tid, då hon enligt nämnda
bestämmelser är frånvarande från arbetet, eller å sådan tid, att uppsägningstiden
skulle utlöpa under först berörda tid. Däremot är arbetsgivaren oförhindrad
att avskeda arbeterskan omedelbart efter hennes återinträde i arbetet,
och han kan också, när havandeskapet blir märkbart, avskeda henne i god tid
före barnsängsledigheten. Nu angivna brister i konventionen torde utgöra
anledningen till att den svenska arbetarskyddslagen saknar motsvarighet till
konventionens förbud att avskeda.
. 4 §-
Denna paragraf motsvarar 6 § i befolkningskommissionens lagutkast, för
vilken paragraf kommissionen åberopat lämplighetsskäl och hänsynen till
bevisningssvårigheterna efter en längre tids förlopp. Vid avfattandet av
departementsförslaget har beaktats, att enligt detta förslag även andra åtgärder
än avskedande äro förbjudna. Vidare har det ansetts lämpligt att, i nära
överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 25 § lagen örn föreningsoch
förhandlingsrätt, stadga skyldighet för arbetstagaren att inom jämförelsevis
kort tid från det avstängningen från tjänsten tog sin början eller
de med tjänsten förenade förmånerna minskades underrätta arbetsgivaren örn
att arbetstagaren vill göra gällande anspråk på grund av åtgärden i fråga.
. 5 §''
Denna paragraf motsvarar 8 § i befolkningskommissionens lagutkast och
är likalydande med 17 § lagen örn semester.
Såsom motivering till bestämmelserna i nu förevarande paragraf må
åberopas vad i motsvarande fråga anförts å sidorna 194—204, 233, 234, 267
och 270 i propositionen nr 286 till 1938 års riksdag med förslag till lag örn
semester m. m.
Lagens rubrik.
Vid avfattandet av departementsförslagets rubrik har iakttagits, att detta
förslag innefattar förbud även mot andra åtgärder än avskedande.
Lagens ikraftträdande.
Den nu föreslagna lagen har ansetts lämpligen böra träda i kraft den
1 juli 1939.
Departementschefens hemställan.
Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det
inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag om förbud mot arbets
-
Kungl. Majus proposition nr 114.
39
tagares avskedande i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap eller
barnsbörd m. m., av deri lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.
Ur protokollet:
Sten-Eric Heinrici.
40
Kungl. Majlis proposition nr 114.
Bilaga A.
Förslag
till
Lagom
förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps
ingående, havandeskap eller barnsbörd m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §’
Denna lag äger tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas minst tre arbetstagare. Vid lagens tillämpning
skall affärs- eller kontorsverksamhet, ändock att densamma icke bedrives
såsom självständigt företag, anses såsom särskild verksamhet.
Såsom arbetstagare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem
av arbetsgivarens familj.
2§-
Arbetstagare, som ingår äktenskap, blir havande eller föder barn, må icke
av sådan anledning avskedas eller i vidare mån vara skyldig vidkännas minskning
i sina med tjänsten förenade förmåner än som kan följa därav, att kvinnlig
arbetstagare, som är havande, på grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring
under den tid havandeskapet är märkbart. Ej heller må kvinnlig
arbetstagare, som arbetsgivaren veterligen är havande eller fött barn, avskedas
på grund därav att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden
under skälig tid, dock högst tolv veckor, avhåller sig från arbete.
Bestämmelserna i denna paragraf skola icke äga tillämpning, där anställningen
tillträtts inom två år före äktenskapets ingående eller inom ett år
före nedkomsten.
Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagares rätt
enligt denna lag.
3§-
Avtal om inskränkning i arbetstagares rätt enligt denna lag vare ogillt.
Har arbetsgivare vidtagit åtgärd, vilken enligt 2 § ej må äga rum, vare
åtgärden ogin samt arbetsgivaren skyldig ersätta av densamma uppkommen
skada.
4 §•
Arbetstagare, som vill göra gällande anspråk enligt denna lag, skall dels
därom underrätta arbetsgivaren inom två månader från det avstängningen
från tjänsten tog sin början eller de med tjänsten förenade förmånerna
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
minskades, dels ock anhängiggöra sin talan inom två år från samma tidpunkt.
Försummas det, vare talan förlorad.
&§•
Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras
av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.
I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.
42
Kungl. Marits proposition nr lil.
Bilaga B.
Utkast
till
Lag
om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskaps
ingående, havandeskap och barnsbörd.
Härigenom för ordnas som följer:
1 §•
Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, så ock
å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt
arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas flera än fyra arbetstagare.
2 §•
Såsom arbetstagare enligt denna lag skall ej räknas medlem av arbetsgivarens
familj; samt ej heller
befattningshavare i statens eller kommuns tjänst, som är underkastad
ämbetsmannaansvar,
befattningshavare i överordnad ställning,
den som avlönas uteslutande genom andel i vinsten.
3§-
Arbetstagare må ej skiljas från sin anställning i anledning av äktenskaps
ingående, havandeskap eller barnsbörd.
4§-
Arbetstagare som skilts från sin anställning vare, där sannolika skäl föreligga
till antagande att avskedandet skett i strid mot stadgandet i 3 §, berättigad
till ersättning för därigenom uppkommen förlust för såvitt icke
arbetsgivaren visar att fullgoda skäl för avskedandet eljest förelegat.
Varder utredning angående förlustens storlek ej förebragt, är arbetsgivaren
pliktig att till arbetstagaren såsom ersättning utgiva denne tillkommande
löneförmåner för en tid av tre månader.
&§•
Arbetstagare enligt denna lag tillkommande rättigheter må göras gällande
allenast där anställningen tillträtts minst ett år före äktenskapets ingående
eller nedkomsten.
Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagares rättigheter
enligt denna lag.
6 §•
Arbetstagare, som vill fordra skadestånd för obehörigt avskedande, skall
anhängiggöra sin talan inom två år från det anställningen upphörde. Försummas
det, vare talan förlorad.
Kungl. Majus proposition nr lil.
43
7 §•
Avtal om inskränkning i arbetstagares rättigheter enligt denna lag vare
ogillt.
8 §■
Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras
av kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.
Denna lag träder i kraft den —--
44
Kungl. Majus proposition nr 114.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den
22 februari 1939.
Närvarande:
justitierådet Eklund,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Lawski,
von Btetern.
Enligt lagrådet den 8 februari 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 3 februari 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om förhud mot arbetstagares avskedande
i anledning av äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Enar Eckerberg.
Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet.
2 §.
Det i första stycket stadgade förbudet innefattar enligt ordalagen icke
hinder för avskedande av en arbetstagare eller minskande av dennes löneförmåner
av den anledning att han ämnar ingå äktenskap. Det synes emellertid
knappast överensstämmande med lagstiftningens syfte att arbetsgivaren medgives
full frihet i sagda hänseende; åtminstone för den händelse trolovning
ingåtts bör arbetstagaren rimligen vara skyddad mot åtgärd från arbetsgivarens
sida på grund av det tillämnade äktenskapet. Lagrådet hemställer fördenskull,
att första stycket göres tillämpligt även för det fall att arbetstagaren
slutit trolovning.
Iakttages vad sålunda hemställts, torde lagens rubrik lämpligen kunna förkortas
till »lag örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning
eller äktenskap m. m.».
Då i andra stycket talas örn att anställningen tillträtts inom viss tid före
äktenskapets ingående eller nedkomsten (den s. k. karenstiden), innebär detta
enligt vad av remissprotokollet framgår, att i karenstiden skall inräknas hela
den tid arbetstagaren oavsett anställningens art varit anställd i arbetsgivarens
tjänst. Emellertid synes det knappast vara avsett, att även tiden för en rent tillfällig
verksamhet i arbetsgivarens tjänst skall kunna inräknas i karenstiden.
För att vad som åsyftas skall komma till tydligt uttryck torde av lagtexten
böra framgå, att arbetstagaren under karenstiden haft stadigvarande anställning
hos arbetsgivaren.
Kungl. Majus proposition nr lid.
45
Karenstiden har i förslaget bestämts till två år, då det gäller åtgärd mot
arbetstagare i anledning av äktenskaps ingående, och till ett år i övriga fall.
Det kan emellertid enligt lagrådets mening ej anses tillfredsställande, att en
kvinnlig arbetstagare, som fött barn mer än ett år efter anställningens början
och alltså ej kan på sådan grund avskedas, skall kunna avskedas, om hon
senare men innan två år förflutit från anställningens början ingår äktenskap
för att legitimera barnet. En enhetlig karenstid synes därför böra fastställas.
Därest en arbetsgivare under karenstiden vill avskeda en arbetstagare på
grund av havandeskap, kan det med den utformning, regeln örn karenstidens
beräkning erhållit i förslaget, ej sällan vara omöjligt för arbetsgivaren att avgöra,
örn han har rätt därtill eller ej. Först då nedkomsten inträffat blir det
nämligen enligt förslaget klart, örn sådan rätt tillkommer honom. Skulle
havandeskapet avbrytas genom missfall eller abort, giver lagtexten ingen ledning
för spörsmålets bedömande. Liknande svårigheter uppkomma, om man,
såsom lagrådet förordat, bland förbjudna åtgärder inräknar avsked i anledning
av trolovning. Ej heller i detta fall skulle arbetsgivaren utan risk kunna
uppsäga avtalet, innan det vore klart att arbetstagaren verkligen ingått äktenskap
under karenstiden.
Med hänsyn till vad sålunda framhållits synes en sådan omarbetning av
bestämmelsen om karenstid önskvärd, att lagen förklaras icke vara tillämplig
under viss tid, räknad från det arbetstagaren blev anställd i arbetsgivarens
tjänst. Huruvida arbetsgivaren efter denna tids utgång bör få vidtaga åtgärd
mot arbetstagaren på grund av omständighet, som inträffat under karenstiden,
kan vara föremål för tvekan. För en sådan mening kan åberopas, att det skulle
vara otillfredsställande, örn arbetstagaren genom att ingå äktenskap i hemlighet
eller dölja havandeskap eller nedkomst undginge en uppsägning, som
eljest skulle hava skett. I motsatt riktning talar åter att arbetsgivaren, som
icke under karenstiden funnit arbetstagarens förhållande i tjänsten böra föranleda
något ingripande, knappast synes hava något behov av att efteråt kunna
avskeda arbetstagaren. Skall en rätt därtill emellertid medgivas honom, torde
den böra begränsas ej blott, i enlighet med vad förslaget innehåller, på det sätt
att arbetstagaren måste hava ingått äktenskap eller nedkommit med barn
under karenstiden, utan även så att arbetsgivarens åtgärd måste vidtagas inom
viss kortare tid efter vunnen kännedom örn äktenskapet eller nedkomsten.
Göres, såsom lagrådet förordat, karenstiden enhetlig och bestämmes den i
följd härav till två år, torde någon större olägenhet av ett förbud mot åtgärd
efter dess utgång icke behöva befaras, och man skulle vinna den obestridliga
fördelen att lagens regler bleve lätta att tillämpa.
I enlighet med det anförda förordas, att bestämmelsen örn karenstid får
sådant innehåll, att föreskrifterna i första stycket bliva tillämpliga allenast å
arbetstagare, som sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos
arbetsgivaren.
Yidtages den nu förordade ändringen, torde såsom förbjuden åtgärd i lagtexten
böra angivas icke avskedande utan uppsägning av arbetstagare.
46
Kungl. Majus proposition nr 114.
4 §■
Därest arbetstagare underlåter att fullgöra vad enligt första punkten kräves
för att hålla där omnämnt ersättningsanspråk vid makt, skall enligt förslaget
icke endast talerätten gå förlorad utan även själva fordringsrätten upphöra.
Det synes önskvärt, att avfattningen jämkas så att den tydligt utmärker att
arbetstagaren skall vara sin rätt förlustig.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Majus proposition nr 114.
47
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 3 mars 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 22 februari
1939 avgivna utlåtande över det den 3 februari 1939 till lagrådet remitterade
förslaget till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av
äktenskaps ingående, havandeskap eller barnsbörd m. m.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen:
I
enlighet med vad lagrådet hemställt torde 2 § första stycket böra göras
tillämpligt även för det fall att arbetstagaren slutit trolovning samt som följd
härav lagens rubrik böra förkortas till »lag örn förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av trolovning eller äktenskap m. m.».
På sätt lagrådet anfört synes av lagtexten böra tydligt framgå, att arbetstagaren
skall hava under den s. k. karenstiden haft stadigvarande anställning
hos arbetsgivaren. Jag finner vidare lagrådet hava anfört övertygande skäl för
sin mening, att en enhetlig karenstid bör fastställas och att densamma bör
räknas från det arbetstagaren blev anställd i arbetsgivarens tjänst. Yad angår
frågan örn karenstidens längd anser jag inga större betänkligheter kunna resas
mot att, såsom lagrådet förordat, bestämma karenstiden till två år. Det synes
nämligen icke obilligt gent emot arbetstagaren att såsom förutsättning för
skydd enligt lagen fordra, att denne haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren
under minst två år. Bestämmes karenstiden på sådant sätt, kan knappast
heller, såsom lagrådet framhållit, behov föreligga för arbetsgivaren att
på grund av en i lagen avsedd omständighet, som inträffat under karenstiden,
efteråt avskeda arbetstagaren eller minska dennes löneförmåner. De i 2 §
första och andra styckena intagna bestämmelserna torde böra ändras i enlighet
med vad nu anförts och samtidigt lämpligen sammanföras i ett stycke, varjämte
som följd härav synes böra, på sätt lagrådet erinrat, såsom förbjuden åtgärd
angivas icke avskedande utan uppsägning av arbetstagare.
Av lagrådet framställt önskemål beträffande avfattning av 4 § torde böra
iakttagas. Jämväl i övrigt synes förslaget böra undergå vissa smärre jämkningar
av uteslutande redaktionell innebörd.
48
Kungl. Maj ds proposition nr 114.
Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad sålunda
angivits ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erik Skoglund.
Stockholm 2939. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1939:224 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Matris proposition med förslag till lag om förhud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning elle a1 i texten
- 2LU 1939:26 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. s. 1 i texten