Sök i Ratio Lex

Angående beredande av ökade lånemöjligheter för den mindre skeppsfarten

1939-02-17 · 46 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 45 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:119, Angående beredande av ökade lånemöjligheter för den mindre skeppsfarten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

1

Nr 119.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående beredande av

ökade lånemöjligheter för den mindre skeppsfarten;

given Stockholms slott den 17 februari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 17 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet:

Jag torde få anmäla förslag till vissa åtgärder för beredande av ökade lånemöjligheter

för den mindre skeppsfarten.

Inledning.

I skrivelse den 20 maj 1938, nr 287, har riksdagen med anledning av i

ämnet väckta motioner anhållit om utredning rörande den mindre skeppsfartens

ekonomiska betingelser med beaktande särskilt av möjligheterna att

underlätta moderniseringen av det däri använda tonnaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 119.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 30 juni 1938 av riksdagens skrivelse

anförde min företrädare i ämbetet bland annat följande:

Den av riksdagen begärda utredningen borde utvidgas att avse de ekonomiska

betingelserna för den svenska skeppsfarten över huvud, därvid dock

den mindre skeppsfarten torde böra i första hand uppmärksammas. Likaledes

syntes trampfarten böra ägnas särskild uppmärksamhet. I anslutning

till vad riksdagen föreslagit borde vid utredningen i främsta rummet beaktas

möjligheterna att underlätta moderniseringen av tonnaget. Ett spörsmål, som

i detta sammanhang borde prövas, vore huruvida åtgärder kunde vidtagas

för ett förhindrande av att utrangerade fartyg komme att efter försäljning

till utlandet utnyttjas i konkurrens med svensk sjöfart. Örn vid utredningen

åtgärder i nu nämnda hänseenden funnes behövliga, borde närmare förslag

härutinnan utarbetas.

Jämlikt av Kungl. Majit lämnat bemyndigande tillkallade chefen för handelsdepartementet

sistnämnda dag kommerserådet C. E. Landberg, ombudsmannen

i Sveriges segelfartygsförening B. Johansson, ledamoten av riksdagens

andra kammare riksgäldsfullmäktigen A. A. Lindqvist och skeppsredaren

P. Waller att enligt de sålunda angivna riktlinjerna verkställa utredning

rörande den svenska skeppsfartens ekonomiska betingelser.

I ett den 14 december 1938 avgivet betänkande hava utredningsmännen,

som antagit benämningen »1938 års sjöfartskommitté» — under förmälan

att kommittén komme att fortsätta sitt arbete beträffande övriga delar av utredningsuppdraget

— framlagt förslag till åtgärder för att underlätta moderniseringen

av den mindre skeppsfartens tonnage. I sådant hänseende har

kommittén föreslagit dels ombildning av den enligt kungörelse den 19 juni

1936 (nr 312) inrättade statens sekundärlånefond för rederinäringen till en

fond för sekundärlån åt rederinäringen och lån i övrigt åt den mindre

skeppsfarten, dels anvisande för detta ändamål å kapitalbudgeten för budgetåret

1939/40 av ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor och i samband

därmed avförande från fonden för rederinäringens understödjande (rederilånefonden)

av motsvarande belopp, dels ock anvisande för sagda budgetår

av ett reservationsanslag för förvaltningskostnader för den ombildade fonden.

Vid betänkandet har fogats ett av kommittén utarbetat förslag till

kungörelse angående allmänna villkor och bestämmelser i fråga om lån ur

statens fond för sekundärlån åt rederinäringen och lån i övrigt åt den mindre

skeppsfarten.

över kommitténs betänkande och förslag hava utlåtanden avgivits av statskontoret,

kommerskollegium, fullmäktige i riksgäldskontoret och styrelsen

för Svenska skeppshypotekskassan. Vid kommerskollegii utlåtande äro fogade

av kollegium inhämtade yttranden i ärendet från Sveriges allmänna

sjöfartsförening, Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Sjöassuradörernas

förening och Stockholms rederiförening.

Innan jag ingår på en redogörelse för kommitténs förslag och de däröver

avgivna yttrandena, vill jag på grundval av en i kommitténs betänkande

lämnad översikt i ämnet redogöra för de för närvarande av staten eller med

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

statens medverkan anordnade lånemöjlighetcma för sjöfartsnäringen, nämligen

genom rederilånefonden, Svenska skeppshypotekskassan och statens

sekundärlånefond för rederinäringen.

Rederilånefonden.

Denna fond är enligt kungörelse i ämnet den 18 maj 1928 (nr 129), med

däri vidtagna ändringar genom kungörelse den 19 juni 1936 (nr 313), huvudsakligen

avsedd för befrämjande av den svenska skeppsfarten på utrikes

orter i avlägsna farvatten, varför rederiföretag för inrikes sjöfart endast

undantagsvis avses skola understödjas med lån fran fonden. Lan utlämnas

icke för ändamål, som ligger inom ramen för Svenska skeppshypotekskassans

verksamhet och lämpligen bör tillgodoses genom lån från nämnda

kassa. Därest lån sökes för anskaffande av fartyg, lämnas — under i övrigt

lika förhållanden — företräde närmast åt sådan lånesökande, som tillverkar

fartyget vid svensk verkstad, och därnäst åt sådan lånesökande, som

visar sig hava inom ett år före den dag, då enligt bestämmelserna ansökan

senast skall ingivas, låtit upphugga eller nedskrota fartyg av storlek ungefärligen

motsvarande det eller de fartyg, som avses skola anskaffas, eller

ock avgivit förbindelse att inom ett år efter det låneansökningen bifallits

låta verkställa upphuggning eller nedskrotning i nu nämnda omfattning.

Lånebeloppet bestämmes av Kungl. Majit, sedan kommerskollegium efter

hörande av styrelsen för skeppshypotekskassan över ansökningen avgivit

utlåtande. Beviljat lånebelopp utlämnas av statskontoret, sedan låntagaren

dit avlämnat skuldförbindelse jämte sådan säkerhet för förbindelsens behöriga

fullgörande, som av statskontoret godkännes.

Å lyftat lånebelopp skall erläggas årlig ränta från lyftningsdagen med

fyra procent (kungörelse den 18 juni 1937, nr 624), därvid dock tillika är

bestämt, att låntagare skall vara skyldig att å lånet eller vad därav återstår

oguldet erlägga ränta med det högre procenttal, som under lånetiden kan

varda bestämt.

Sedan lån innehafts under två år från första lyftningsdagen, skall under

de därpå följande sex åren årligen återbetalas en sjättedel av det ursprungliga

lånebeloppet, låntagaren dock obetaget att före lånetidens utgång på

en gång inbetala ogulden del av lånet. Då särskilda omständigheter därtill

föranleda, kan för visst lån medgivas utsträckning^ av den tid, varunder

amortering ej skall behöva äga rum, eller av hela lånetiden, i det senare

fallet dock icke i vidare mån än att lånet skall vara till fullo återbetalt, då

lånet avser anskaffande av nytt fartyg, vid utgången av tolfte året och eljest

vid utgången av tionde året från första lyftningsdagen.

Rederilånefondens kapitalbehållning utgjorde vid utgången av budgetåret

1937/38 19,809,526 kronor, varav allenast 1,393,833 kronor voro utlånade.

Svenska skeppshypotekskassan.

Svenska skeppshypotekskassan har enligt förordningen den 6 juni 1929

(nr 129) lill ändamål att driva lånerörelse genom att lämna lån mot säkerhet

av inteckning i svenska fartyg.

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till förfogande svenska statens fyra och en halv procent obligatio
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

lier, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 10 miljoner

kronor. Till grundfonden kunna överföras medel från kassans reservfond.

För anskaffande av medel till rörelsens bedrivande äger kassan upptaga

lån mot räntebärande, till innehavaren ställda obligationer. Sammanlagda beloppet

av kassans utelöpande obligationer må icke uppgå till mera än tio

gånger beloppet av grundfonden. Grundfonden är avsedd att tjäna som

säkerhet för kassans obligationer. Obligationslån, som av kassan upptagas,

skola återbetalas genom årlig amortering enligt plan, som angives i låneavtalet,

eller efter uppsägning. Varje lån skall kunna senast tio år efter

dess upptagande av kassan uppsägas till inbetalning inom tid, som är i låneavtalet

bestämd. Såsom säkerhet för de obligationer, som av kassan utgivas,

skola pantförskrivas hos kassan belånade reverser med tillhörande

hypotek. Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond.

Kassan äger bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning i fartyg, som

är maskindrivet. Vid prövning av ansökningar örn lån skall i allmänhet

företräde lämnas åt fartyg, som är byggt i Sverige. Vid prövning av lån

skall, enligt reglementet för Svenska skeppshypotekskassan den 22 november

1929 (nr 364), iakttagas att i främsta rummet tillgodoses framställningar,

som avse byggande av nya eller moderniserande av äldre fartyg eller eljest

finansiering av dylika byggnadsföretag.

Lån beviljas på högst tio års återbetalningstid med skyldighet för låntagaren

att under lånetiden gälda lånet enligt fastställd amorteringsplan.

Har sekundärlån lämnats mot säkerhet av inteckning i fartyg, belånat i kassan,

må styrelsen dock, efter prövning i varje särskilt fall, medgiva längre

återbetalningstid, högst 12 år, för det av kassan beviljade lånet. Då särskilda

omständigheter därtill föranleda, äger styrelsen bevilja anstånd för

högst ett år i sänder med fullgörandet av föreskriven amortering. Innan

lån beviljas, skall kassans styrelse föranstalta örn besiktning och värdering

av fartyget för utrönande av dess värde.

Lån må icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det värde,

till vilket fartyget av styrelsen uppskattas.

Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av inteckning

eller inteckningar i fartyget liggande inom femtio procent av fartygets

värde. För att kunna godtagas såsom säkerhet skall inteckning i regel

åtnjuta bättre förmånsrätt än varje annan i fartyget sökt eller beviljad

inteckning, som icke innehaves av kassan.

Låntagare må icke utan samtycke av styrelsen vidtaga åtgärd, varigenom

fartyget upphör att vara svenskt. Skulle förlust ådragas kassan därigenom

att fartyget, utan att samtycke från styrelsen föreligger, upphört att vara

svenskt, bliva alla de, som under det räkenskapsår, då förändringen inträdde,

voro låntagare hos kassan, ansvariga för förlustens täckande i förhållande

till högsta under räkenskapsåret oguldna beloppet av deras lån. Kan

någon av dem icke fullgöra betalningsskyldigheten, som till följd av denna

ansvarighet åligger honom, skola de övriga efter nyss angivna grund svara

för bristen.

Fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl total förlust som

partiell skada och kostnad till minst det värde, som av styrelsen åsättes fartyget;

dock må i stället för sådan kaskoförsäkring godtagas s. k. intresse
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

<v>

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

försäkring i fartyget, i den män det finnes kunna ske utan åsidosättande

av nödig trygghet för kassan såsom inteckningshavare. Dessutom skall

finnas .särskild försäkring, som i sedvanlig utsträckning bereder i kaskoförsäkring

icke innefattat skydd (protection and indemnity) mot den ersättningsskyldighet,

som kan uppkomma för fartygets ägare. Såväl kasko- som

intresseförsäkring skall gälla till förmån för kassan såsom innehavare av

inteckning i fartyget samt medföra rätt för inteckningshavaren att, ändå att

hans fordran ej är förfallen, framför fartygets ägare njuta betalning ur utfallande

försäkringsbelopp, såvida icke — vid partiell skada — ägaren genom

att låta reparera fartyget eller på annat sätt bereder inteckningshavaren

samma säkerhet som före skadans inträffande. Försäkringsgivaren

skall hava gent emot kassan förbundit sig att tillse, att försäkringen icke

ändras eller upphör utan kassans vetskap och att kassan erhåller nödigt

rådrum för att säkerställa sig före försäkringens upphörande.

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Göteborg och bestående av tern

ledamöter, varav Konungen utser fyra, bland dem en till ordförande, och

fullmäktige i riksgäldskontoret en, som skall vara vice ordförande. Föreskrift

finnes vidare örn visst antal suppleanter för dessa ledamöter.

Bestämmelser äro därjämte meddelade örn förvaltningsformerna i övrigt,

revision m. m.

Enligt styrelsens förvaltningsberättelse för år 1937 uppgick vid nämnda

års utgång beloppet av utestående lån sammanlagt till något över 38,000,000

kronor. Enligt inhämtad uppgift utgjorde kassans utlåning per den 30 juni

1938 36,920,875 kronor.

Statens sekundär lån ef ond för rederinäringen.

Enligt kungörelsen den 19 juni 1936 (nr 312) angående allmänna villkor

och bestämmelser för lån ur statens sekundärlånefond för rederinäringen

har denna till ändamål att lämna lån mot säkerhet av inteckning i fartyg,

som är avsett att huvudsakligen nyttjas i fart mellan Sverige och utlandet

eller mellan orter i utlandet och som är belånat i Svenska skeppshypotekskassan.

I fråga om lånerörelsens bedrivande m. m. skola stadgandena i förordningen

angående Svenska skeppshypotekskassan och i reglementet för kassan

äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av, bland annat,

att lån från fonden må lämnas endast för nybyggnad eller modernisering av

fartyg, att vid beviljande av lån från fonden återbetalningstiden må bestämmas

till högst åtta år, under iakttagande av att lånet skall vara återbetalat

innan det från skeppshypotekskassan utlämnade lånet slutamorterats, att

lån från fonden må beviljas till belopp, motsvarande högst tjugo procent

av fartygets värde, och att inteckningssäkerheten, vilken där omständigheterna

därtill föranleda bör stärkas med annan pant eller borgen, skall ligga

inom sjuttio procent av nämnda värde, samt att det i förordningen angående

skeppshypotekskassan stadgade särskilda ansvar med anledning av förlust i

följd av att fartyget upphört att vara svenskt ej skall gälla beträffande lån

från fonden.

Å lyftat lånebelopp skall gäldas ränta från lyftningsdagen efter fyra procent

(kungörelse den 18 juni 1937, nr 625), dock med skyldighet för lån
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

^ Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

tagare att å lånet eller vad därav återstår oguldet erlägga ränta efter det

högre procenttal, som under lånetiden kan varda bestämt.

Fonden förvaltas av riksgäldskontoret, som har att utbetala för lånerörelsen

erforderliga medel. Lånerörelsen handhaves för statens räkning av

en nämnd, vars ledamöter och suppleanter skola utgöras av ledamöterna och

suppleanterna i styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan.

Medel till fonden hava beretts genom överförande från rederilånefonden

av ett belopp av 2.5 miljoner kronor. Enligt nämndens förvaltningsberättelse

för år 1937 utestodo vid utgången av samma år lån från fonden till ett sammanlagt

belopp av 610,000 kronor, representerande lån å ursprungligen

300,000 kronor.

1 riksstaten för budgetåret 1938/39 är under tionde huvudtiteln till förvaltningskostnader

för statens sekundärlånefond för rederinäringen anvisat

ett anslag av 3,000 kronor. I riksstatsförslaget för nästa budgetår (X H. T.

p. 66) är för ändamålet upptaget ett belopp av enahanda storlek.

Statistiska uppgifter rörande den mindre skeppsfarten.

1 sitt betänkande har kommittén till belysande av läget för den svenska

mindre skeppsfarten hänvisat till en vid betänkandet fogad tabellbilaga

ävensom olika i betänkandet intagna sammanställningar. Jag torde här få

redogöra för de viktigaste av sammanställningarna; för närmare kännedom

om betänkandets innehåll i dessa delar får jag hänvisa till handlingarna i

ärendet.

I nu förevarande sammanhang har kommittén inledningsvis anfört följande:
När

man huvudsakligen på grundval av statistiskt material ville bilda sig

en uppfattning om den svenska mindre skeppsfarten, mötte från början svårigheter

vad beträffade gränsdragningen mot den med större tonnage bedrivna

skeppsfarten. Ur nu förevarande synpunkter vore samtliga segelfartyg

med hjälpmaskin liksom de få återstående segelfartygen att hänföra till

den mindre handelsflottan. Handelsfartyg, tillhörande segelfartygskategorierna,

funnes för närvarande upp till en storleksgräns av 400 bruttoton. I

och för sig skulle det då vara naturligt att sätta gränsen till 400 bruttoton

även för de maskindrivna fartygen (äng- och motorfartygen). En sådan

gränsdragning vore emellertid här utesluten med hänsyn till den i sjöfartsstatistiken

tillämpade indelningen i storleksgrupper. 1 sjöfartsberättelserna

droges en gräns vid 500 bruttoton, nedåt avseende gruppen 300—499 ton.

Nästa grupp nedåt vore 199—300 bruttoton. Anmärkas borde i detta sammanhang

att vad anginge de maskindrivna fartygen ifrågasatts en gräns vid

2 å 300 dödviktston, svarande mot omkring 200 (150—225) bruttoton, när det

gällt tillgodoseendet av detta tonnages lånebehov ur antingen rederilånefonden

eller skeppshypotekskassan.

Med angivna utgångspunkter syntes man ha att välja mellan att sätta

gränsen vid 500 bruttoton, vid 300 bruttoton eller vid 200 bruttoton. När

i det följande skulle framläggas vissa huvudsakligen statistiska data beträffande

den mindre skeppsfarten hade det ansetts naturligt att sätta gränsen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

lika såväl för segelfartygen med eller utan hjälpmaskin som för de maskindrivna

fartygen eller alltså till 500 bruttoton. Härtill syntes för övrigt vara

så mycket större anledning, som en gräns mellan segelfartyg nied hjälpmaskin

och motorfartyg, även om den i författningsväg lath sig någorlunda

tillfredsställande bestämmas, i praktiken beredde svårigheter att strikt uppdraga.

Likaledes vore att beakta, att dessa fartyg ej sällan förändrade cert,

vilket skedde i båda riktningar eller alltså både från motor segelfartyg till

motorfartyg och från motorfartyg till motorsegelfartyg.

Med den mindre skeppsfarten avsåges alltså i förevarande sammanhang

sjöfart, som bedreves med fartyg upp till 500 bruttoton.

En sammanställning rörande den svenska mindre handelsflottans storlek

vid slutet av åren 1927, 1934 och 1936 utvisar följande:

---

i Ångfartyg...............

Motorfartyg.............

Segelfartyg:

med hjälpmaskin......

19 2 7

19 3 4

19 3 6

antal

bruttoton

1,000-tal

antal

bruttoton

1,000-tal

antal

bruttoton

1,000-tal

580

235

712

360

103.0

24.4

49.3

39.7

472

262

855

49

83.6

20.5

70.6

6.7

435

279

877

21

77.4

21.6

75.9

2.3

1

Summa

1,887

216.4

1,638

181.4

1,612

177.2

Till ytterligare belysande av utvecklingstendenserna med hänsyn till fartygstyper

har kommittén lämnat följande uppgifter beträffande under åren

1932_1936 tillkommet mindre tonnage genom nybyggnad eller förvärv från

utlandet:

Bruttoton

Antal

Summa

bruttoton

'' Ångfartyg ........

......

-99

100—499

4

1,006

Summa

4

1,006

; Motorfartyg.......

-99

100-499

56

8

3,045

2,211

Summa

64

5,256

Segelfartyg:

med hjälpmaskin

-99

39

2,656

100-499

22

4,322

Summa

61

6,978

Segelfartyg:

—99

_

100-499

2

491

Summa

2

491

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

De olika fartygens genomsnittsålder samt byggnadsmaterial vid 1936 års

utgång belyses av följande tablaer, i vilka för de olika fartygskategorierna

angivits procenttal med hänsyn till bruttotonnaget:

Åldersfördelning.

0—9 år

*

10—19 år

%

20 år och

över

*

Ångfartyg................

3.4

7-0

89.6

Motorfartyg...............

Segelfartyg:

29.0

21.1

49.9

med hjälpmaskin........

2.9

20.0

77.1

andra ..................

—

33.0

67.0

Fördelning efter byggnadsmaterialet.

|

stål- eller

trä och

trä

%

|

järn

%

järn

%

Ångfartyg ................

88.7

10.0

1.3

Motorfartyg...............

Segelfartyg:

35.3

18.0

46.7

med hjälpmaskin........

9.3

1.0

89.7

andra ..................

—

—

100.0

Beträffande den mindre handelsflottans användning har lämnats följande

sammanställning, avseende år 1934, däri dock endast medtagits sådana fartyg,

vilka under året intjänat mer än 500 kronor i inrikes trafik och som gått i

annan trafik än för vederbörande ägares egen räkning:

Maskindrivna fartyg

Segelfartyg

ångfartyg

motorfartyg

med hjälpmaskin

andra

antal

br.ton

antal

br.ton

antal

br.ton

antal

—

br.ton

Passagerarfartyg.

Inrikes fart.........

1226

1 34,000

In- och utrikesfart ..

* 5

>1,000

-

—

—

Lastfartyg.

Inrikes fart.........

114

21,000

126

10,000

249

16,000

V

In- och utrikesfart ..

20

6,000

23

4,000

505

47i000

> 38

5,000

Summa

514

76,000

754

63,000

38

5,000

De i näst föregående sammanställning upptagna fartygens bruttofrakter

i inrikes fart år 1934 framgå av följande tablå:

Ångfartyg och motorfartyg.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

9

r ----------------- 1 "■ —

Maskindrivna fartyg

Segelfartyg

ångfartyg

motorfartyg

m. hjälpmaskin

andra

1,000 kr.

1,000 kr.

1,000 kr.

1,000 kr.

Passagerarfartyg.

I inrikes fart.................

15,370

(pass.-trafik)

—

—

13,700

(godstrafik)

—

—

I inrikes och utrikes fart 2.....

1 41

(phss.-trafik)

—

—

1 71

(godstrafik)

—

—

Lastfartyg.

I inrikes fart..................

6,404

2,281

2,401

| 176

I inrikes och utrikes fart2......

736

831

3,033

Summa

9,182

10,252

(pass.-fartyg)

(lastfartyg)

| 5,434

176

Kommittén anför i detta sammanhang, att enligt uppgifter i 1932 års trafikutrednings

betänkande (Utredning rörande förhållandet mellan land- och

sjötrafikmedel; Stat. off. utr. 1936: 16), ur vilket betänkande de av kommittén

återgivna siffrorna äro hämtade, komme för hela den svenska handelsflottans

del närmare en sjättedel av de inrikes frakterna på fartyg under 100

bruttoton och omkring hälften å fartyg mellan 100 och 499 bruttoton.

För att giva en föreställning om utvecklingstendenserna hänvisar kommittén

till följande tabell över den mindre handelsflottans bruttofrakter i inrikes

fart åren 1927 och 1934:

Passagerarfartyg

samt kombinerade passagerar- och lastfartyg ..

Summa

Lastfartyg.

Ångfartyg ..................................

Motorfartyg ................................

Segelfartyg med hjälpmaskin ................

> andra ..........................

Summa

År 1927

milj. kronor

År 1934

milj. kronor

Ökning( +),

minskning (—)

i procent

14.1

9.2

-34.8

14.1

9.2

-34.8

10.8

3.4

SK-

7.1

3.1

0.2/D''6

-34.3

— 8.8

lis K’

19.0

15.8

-16.8

Kommittén anför i anslutning härtill följande:

Tabellen gåve vid handen, att den med mindre handelsfartyg bedrivna

inrikes trafiken i avseende å intjänta bruttofrakter minskat från 1927 till

1934, därvid emellertid borde märkas, att den allmänna fraktnivån läge

högre 1927 än 1934. Minskningen utgjorde för passagerartrafiken cirka

35 procent och för lasttrafiken cirka 17 procent. De av hela handelsflottan

Ångfartyg och motorfartyg.

Här endast medtagna bruttofrakter, som intjänats i inrikes fart.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr lid.

intjänade bruttofrakterna i inrikes godstrafik hade från år 1927 till ar

1934 sjunkit nied 11 procent.

Såge man på de olika fartygskategoriema, uppvisade tabellen det anmärkningsvärda

förhållandet, att bruttoinseglingen i godstrafik för ångfartygen

nedgått till ungefär två tredjedelar, medan å andra sidan motorseglamas

bruttoinsegling ökat med hälften 1934 i jämförelse med 1927. För de

egentliga segelfartygen vore trafikminskningen som väntat ytterst stor, men

dessa hade ju också spelat ut sin roll Bruttoinkomsterna för samtliga segelfartygen

i inrikes fart hade 1927^—1934 ökat med 17 procent. Då samtidigt

hela handelsflottans bruttoinsegling i inrikes fart minskat med 11

procent, visade alltså detta, att segelfartygen med hjälpmaskin fått starkt

ökad betydelse i den inrikes sjötrafiken. Minskningen för motorfartygen

förklarades av den absoluta nedgången i intäkterna totaliter sett.

Enär kommittén ur de allmänna synpunkterna på förevarande undersökning

funnit segelfartygstonnaget vara i hög grad förtjänt av uppmärksamhet,

har kommittén ägnat särskilt studium åt detta tonnage. Kommittén

erinrar, att den mindre segelfartygsflottan för att möta utvecklingens krav

blivit motoriserad, samt åskådliggör detta förhållande med följande sammanställning:
-

Segelfartyg åren 1913—1937.

Vid slutet av år

Segelfartyg

Segelfartyg med hjälpmaskin j

. ...... . --i

Antal

Bruttoton

Antal

Bruttoton

1913 .........

1,443

173,420

J

66

4,386

1914..........................

1,430

173,082

79

5,064

1915..........................

1,322

155,769

100

5,881

191H..........................

1,200

139,726

178

14,553

1917..........................

1,063

128,920

241

17,126

1918..........................

1,030

122,657

265

18,739

1919 .........................

972

115,248

307

24,623

1920..........................

913

109,246

403

35,271

1921..........................

860

104.594

463

38,029

1922..........................

811

104,211

526

43,003

1923..........................

689

89,324

621

47,747

1924..........................

602

74,886

664

49,851

1925..........................

502

60,098

698

50,477

1926..........................

423

51,950

729

52,007

1927..........................

366

48,271

712

49,350

1928..........................

293

38,959

749

53,724

1929..........................

229

32,790

780

56,720

1930........• ................

178

30,517

819

61,153

1931..........................

143

26,755

847

64,471

1932..........................

103

20,027

861

67,593

1933..........................

67

12,711

849

68,913

1931..........................

51

11,140

855

70,616

; 1935..........................

35

8,635

862

72,627

I 1936..........................

23

6,747

877

75,946

| 1937..........................

18

3,762

906

79,857

Utvecklingen i förevarande avseende återspeglas även i följande tabell,

upptagande i procenttal bruttotonnaget för de olika slagen av fartyg inom

den svenska handelsflottan som helhet under vissa angivna år:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

11

1

Ångfartyg

S e g e 1 f

a r t y g

1

Motorfartyg

Summa

med hjälpmaskin

andra

1913 ........

84.3

0.0

0.4

14.4

100.0

i 1923 ........

73.0

15.0

3.8

8.2

100.0

1933 ........

63.8

31.4

4.0

0.8

100.0

1936 ........

58.5

36.3

4.8

0.4

100.0

I fråga om sistnämnda båda sammanställningar bär kommittén anfört

följande:

Det hade ansetts önskvärt att något mera ingående sätta in de nuvarande

förhållandena i deras historiska sammanhang. Man torde nämligen icke

kunna klart bedöma den motoriserade sjöfartens ekonomiska problem i

närvarande stund utan att äga en något närmare kännedom om denna sjöfarts

utvecklingshistoria. Det härutinnan framlagda materialet gåve dessutom

mera direkt vissa bedömningsmöjligheter beträffande de förhandenvarande

utvecklingstendenserna inom den ifrågavarande sjöfarten.

Tabellerna visade, att motoriseringen av den gamla mindre segelfartygsflottan

nu kunde anses slutförd. Från denna kunde alltså det motoriserade

tonnaget icke vänta ytterligare tillskott.

Den bakomliggande utvecklingen utgjorde vidare huvudförklaringen till

vår motorsegelflottas mycket höga genomsnittsålder, 35 år vid 1936 års utgång.

Likaledes vore detta förklaringen till att byggnadsmaterialet praktiskt

taget helt vore trä. Det saknade kanske icke sitt intresse att här nämna,

att än i dag i Sveriges skeppslista kvarstode ett till motorseglare ombyggt

segelfartyg, byggt av ek år 1799. Med den givna bakgrunden stöde

det även klart, att om denna sjöfart, som enligt vad som torde framgå visat

en inneboende livskraft, skulle kunna vidmakthållas och utvecklas, fordrades

förnyelse av tonnaget genom nybyggnader eller eljest förvärv från utlandet.

En stark tendens till ökning av maskinstyrkan hos det motoriserade segeltonnaget

gjorde sig gällande, vilket tydde på strävanden att vinna effektivisering

i farthänseende beträffande förefintligt äldre tonnage. Tendensen

ginge jämväl i riktning mot ökning av tonnaget.

Den genomsnittliga bemanningen år 1936 å segelfartygen utgjorde 3,138

man.

Den svenska segelsjöfarten under senare hälften av 1800-talet omspände

världshaven. Den nu motoriserade mindre skeppsfartens verksamhetsområde

i utrikes fart vore väsentligen begränsat till Östersjön och Nordsjön.

Vissa av kommittén framförda allmänna synpunkter.

Kommittén har härefter ingått på spörsmålet örn behovet och lämpligheten

av att ytterligare statliga åtgärder vidtoges i syfte att genom beredande

av lånemöjligheter underlätta förnyelsen av den mindre skeppsfartens tonnage.

1 fråga härom har kommittén anfört följande:

Så långt med tillgängligt statistiskt material varit möjligt hade vår mindre

sjöfart oell dess förhållanden belysts i den förut lämnade statistiska redogö
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

reisen. Huvudintrycket av densamma torde vara — såsom även framgått

som direkt konklusion av vissa sifferserier, återspeglande utvecklingen — alt

denna sjöfart (d. v. s. såvitt anginge den nu motoriserade mindre skeppsfarten)

visat en förvånande grad av anpassningsförmåga. Det borde kunna

vara av värde att göra en jämförelse mellan sjöfartsutvecklingen under senare

hälften av 1800-talet -— den process, varigenom den större sjöfarten

övergick från segel till ånga — och den utveckling inom den mindre skeppsfarten,

som tillhörde vårt århundrade och kunde karakteriseras som övergång

från segel till motor.

Den förra utvecklingen hade skett relativt hastigt, sedan de stora segelfartygen

visserligen under en tid fört en ojämn kamp mot de på haven framträngande

ångfartygen. Därefter hade emellertid utvecklingen gått hastigare.

Hamnarna, ej minst här uppe i Norden, hade fyllts av avtacklade segelfartyg,

som delvis voro modernt byggda och utrustade efter dåtidens mest fulländade

tekniska resurser. Någon anpassning hade här icke varit möjlig. Segelfartyg

hade sålts till vrakpris och hade på sin höjd kunnat finna användning

som pråmar och dylikt.

Svensk sjöfart hade särskilt hårt drabbats av denna utveckling. Sedan segelsjöfarten

kulminerat under åren 1875—1880, hade följt en mycket kraftig

tillbakagång, särskilt för den svenska långväga sjöfarten, under en period,

som sträckte sig till 1800-talets slut. då den svenska långväga ånglinjesjöfarten

började uppbyggas.

Utvecklingen under vårt århundrade inom den mindre segelsjöfarten hade

haft ett helt annat förlopp. Det tabellmaterial, som framlagts i ämnet, visade

huru jämnt utvecklingen förlupit, huru år från år den gamla mindre

segelfartygsflottan allt mer motoriserats och sålunda i sin omvandlade form

gjorts duglig för nya uppgifter. Denna utveckling hade på grund härav i

motsats till den tidigare berörda icke varit till nackdel för svensk sjöfart.

Det statistiska material, som framlagts, finge anses visa, att vår mindre

skeppsfart hade påtagliga uppgifter att fylla inom det visserligen mera begränsade

transportområde, där den nu hade sitt verksamhetsfält. Det vore

uppenbart, att denna sjöfart i vårt land hade naturliga förutsättningar med

hänsyn till såväl landets geografiska struktur och produktionsliv som även

folkmaterialet. Örn så icke hade varit förhållandet, skulle den skedda anpassningen

icke varit möjlig. Förhandenvarande förhållanden tvdde också

på att denna sjöfart hade utvecklingsmöjligheter, under förutsättning likväl

att vissa yttre förutsättningar komme att föreligga.

I den statistiska avdelningen av betänkandet hade ingående redogjorts folden

nuvarande mindre svenska handelsflottans bestånd, fartygsslag, åldersförhållanden,

byggnadsmaterial m. m. De tydligtvis icke tillfredsställande

förhållandena härutinnan finge av näraliggande skäl sättas i samband med

den bakomliggande historiska utvecklingen.

Det vore i sig självt ägnat att förvåna, att de mindre segelfartygen kunnat

finna användning under nuvarande tid med dess tekniska framsteg. Vad

särskilt anginge dessa fartygs användning i motoriserad fart måste de givetvis

i olika hänseenden ha varit mindre lämpade som sådana bland annat med

hänsyn till fartygskonstruktionen, som naturligtvis närmast tagit sikte på

seglingsdugligheten, till anordningarna för lastning och lossning, som tillkommit

för en sjöfart av mycket mindre effektivitet än den som nu krävdes,

samt för övrigt till åtskilliga egenskaper, som sammanhängde med träkonstruktionen.

Även bortsett ifrån vad nu framhållits örn tonnagets allmänna

beskaffenhet visade enbart åldersförhållandena — som nämnts hade

35 år varit genomsnittsåldern vid utgången av år 1936 — att nu förefintliga

fartyg, även med fullgott underhåll, ej kunde beräknas för någon längre tid

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

framåt vara användbara för sitt ändamål. Sådana direkta exempel härpå

gäves som att, när en äldre fartygsmotor utbytts mot en större och kraftigare,

skrovet icke kunnat tala den nya motorns påfrestningar utan fartyget

måst utdömas.

Vad nu anförts rörande tonnagets beskaffenhet borde även beaktas ur sjöfal

tssäkei hetssynpunkt. En del av de äldre fartygen torde knappast kunna

anses fullt sjövärdiga; i varje fall måste riskerna till sjöss med sådana fartyg,

särskilt vid tunga laster, vara väsentligt större än med modernare tonnage,

och det vore en naturlig sak, att med hänsyn bland annat till fartygens

beskaffenhet dessa risker måste komma att ökas år från år. Emellertid

finge ej bortses från hjälpriggens betydelse ur sjöfartssäkerhetssynpunkt.

Ett särskilt förhållande borde i detta sammanhang beaktas, nämligen att

de otidsenliga bostadsförhållanden m. m„ som de gamla fartygen erbjöde,

under årens lopp icke hade kunnat undergå någon väsentligare förbättring.

Exempelvis borde här nämnas, att dessa fartyg i allmänhet torde sakna tillfredsställande

ventilationsanordningar. Svårartade olycksfall hade inträffat

till stor del sammanhängande med angivna omständighet.

De mindre segelfartygen torde ej alls kunna sägas lia nått den tekniska

fulländning, som hade utmärkt de oceangående segelfartygen, när dessa stodo

som högst. Sedan de gamla mindre segelfartygen nu omvandlats till motorsegelfartyg,

hade emellertid nutida teknik börjat göra sig gällande ifråga

om detta mindre tonnage. Beträffande det visserligen ej stora antal motorseglare

och motorfartyg, som på senaste åren tillkommit, kunde man konstatera

vissa utvecklingstendenser. En del nya specialbyggda typer av småfartyg,

bättre rustade för sina uppgifter än de gamla omändrade segelskutorna,

framträdde sålunda.

Inom det minsta tonnaget tunne nian en ny typ, som syntes vara på väg

att ersätta exempelvis de små roslagsskutorna, som ursprungligen även de

vörö byggda för segel som drivkraft. Den liva typen kunde karakteriseras

sorn ett slags motorpråm. Den holle en dräktighet av omkring 25 nettoton

och 40 bruttoton. Dessa fartyg byggdes vid de gamla träfartygsvarven.

Materialet vore trä eller kompost (trä på jämspant). Medan de gamla skärgårdsbåtarna

av roslagstyp vore mycket skarpa mot aktern och forén samt

i bottnen — alltså konstruerade såsom segelfartyg, ehuru riggen senare borttagits

och motor insatts — hade de nya direkt byggts såsom motorfartvg och

förlänats starkare konstruktion för att bättre kunna motstå påfrestningen

från motorn. De hade dessutom givits fylligare form för att kunna rymma

större last utan större ändring i de tidigare brukade dimensionerna (längd,

bredd och djupgående). Härigenom kunde de fortfarande användas i samina

grunda och trånga farvatten som de äldre »roslagsskutorna». Genom

sitt byggnadssätt bleve de mera sjövärdiga. Lastluckorna försåges nied höga,

skalkningsbara karmar, samtidigt som bättre stuvningsmöjligheter bereddes

genom att rummet under däcket gjordes djupare och lättare åtkomligt.

Vid sidan av nu nämnda mindre motorfartyg av trä byggdes även sådana

av järn, dock huvudsakligen endast för specialfart (exempelvis för olja).

Vidare började inom den svenska handelsflottan framväxa en ny typ av

järnbyggda motorseglare. Sådana hade börjat importeras och infördes fortfarande

särskilt från Tyskland och Holland. Numera hade nian emellertid

också i Sverige vid vissa varv börjat bygga dylika fartyg. De nybyggda fartygen

tillhörde den större kategorien av motorseglare och hade en dräktighel

av något över 100 nettoton och upptill omkring 200 bruttoton. 1 jämförelse

nied de gamla motoriserade segelfartygen företedde dt; avvikelser, förutom

beträffande byggnadsmaterialet, bland annat genom sina större lastluckor

och sin bekvämare inredning överhuvud taget. Skrovets konstruktionsdelar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

upptoge mindre del av fartygsrummet än å träfartygen och vore sålunda

mindre hinderliga för lasten. Konstruktionen kunde därjämte göras starkare

och risken för fartygets sönderbrytande vid förande av tunga laster

minskades. Faran för läckage vore också betydligt mindre, varför de även

kunde föra ömtåligare gods. På träfartygen förstördes ej sällan lasten av

läckvatten. För att ytterligare skydda lasten konstruerades järnfartygen

ofta med dubbelbotten. Denna konstruktion medförde praktiska fördelar

vid intagande och lossning av barlast. Även ur säkerhetssynpunkt vore dubbelbottnen

av betydelse för såväl fartyg som last. Skrovkonstruktionen utfördes

enligt liknande principer som på de modernaste stora äng- och motorfartygen.

överhuvud taget torde man kunna anse, att nu avhandlade nya

typer av små motorfartyg samt motorseglare i alla avseenden stöde på en

tekniskt sett hög nivå.

Kommittén framhåller härefter, att med hänsyn lill den livskratt, som

den mindre skeppsfarten visat, det måhända skulle kunna väntas, att sjöfarten

själv — d. v. s. företagarna — skulle kunna skapa förutsättningar

för att genomföra den uppenbarligen nödvändiga förnyelsen av tonnaget. I

detta hänseende borde emellertid beaktas denna sjöfarts organisationsformer.

Enligt sjöfartsberättelsen för år 1936 hade motorseglare till ett antal

av 575 och (mindre) motorfartyg till ett antal av 113 ägts av partrederier

samt 255 motorseglare och 78 (mindre) motorfartyg ägts av enskilda personer.

De motorseglare, sorn vid nämnda års utgång voro i aktiebolags ägo,

hade uppgått till ett antal av allenast ej fullt 50 stycken. Härav framginge,

att inom den mindre skeppsfarten huvudsakligen småföretagare vore verksamma,

vilka i första hand och väsentligen vore hänvisade till utnyttjandet

av sin egen — och sin familjs — arbetskraft.

Det hade i andra sammanhang framhållits, anför kommittén vidare, att i

vårt land säkerhet bestående av inteckning i fartyg vore mindre gångbar

i den allmänna lånemarknaden än andra, kanske i sig själva icke värdefullare

säkerheter. Utom fartygsinteckning syntes småföretagarna inom den

mindre skeppsfarten i regel endast kunna erbjuda borgenssäkerhet, och

även härutinnan förelåge säkert för dem stora svårigheter. Vad beträffade

de lånemöjligheter, som staten erbjöde den mindre skeppsfarten genom rederilånefonden,

så torde anledningen till att denna fond numera finge anses

ha förlorat sin betydelse i fråga om förnyelse och modernisering av tonnage

till huvudsaklig del ligga i de krav, som uppställdes beträffande säkerheten,

samt vidare i omständligheten i låneförf arånd et, som småföretagarna

hade svårt att komma till rätta med. Den mindre skeppsfarten hade

i själva verket icke kunnat utnyttja statens stödåtgärder. Med avseende å

kapitalförsörjningen för angivet ändamål och statens medverkan härutinnan

måste därför den mindre skeppsfarten sägas intaga en missgynnad

ställning. Det vore icke så, att statens medverkan i ifrågavarande hänseende

skulle kunna lättare undvaras av den mindre skeppsfarten än av den

större. Det torde förhålla sig tvärtom.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

15

Förslag till åtgärder.

Kommittén.

Under åberopande av vad i det föregående anförts framhåller kommittén,

att vad det i första hand gällde vore att tillgodose den mindre skeppsfartens

kapitalförsörjningsbehov för tonnagets förnyelse eller modernisering. Vad

anginge den större skeppsfarten ansåge kommittén, att dess kapitalförsörjning

för motsvarande ändamål numera vore på ett i stort sett tillfredsställande

sätt ordnad, så vitt anginge låneformer under statens medverkan. Den

mindre skeppsfarten borde sålunda nu i förevarande hänseende bringas i ett

med den större sjöfarten jämförligt läge.

Enligt kommitténs mening borde vid statens åtgärder med angivet syfte

den principen vara vägledande, att genom dessa åtgärder icke för en viss

sjöfartsgren skapades några särskilda förmåner, som icke i huvudsakligen

samma utsträckning komme annan sjöfart till del, vilken arbetade inom

samma eller närgränsande transportområden. Kommittén anför med denna

utgångspunkt vidare följande:

Det hade i de motioner, som så vitt anginge den mindre skeppsfarten närmast

läge till grund för det kommittén lämnade utredningsuppdraget, framställts

yrkanden, att den mindre skeppsfarten för avsedda lån skulle få åtnjuta

räntefrihet under vissa år och för återstående del av lånetiden en

jämförelsevis låg ränta.

Ett tillmötesgående av detta förslag skulle i själva verket innebära, att

för nämnda sjöfartsgren skapades ett särskilt stöd av direkt subventionskaraktär.

Frågan om subventionering i någon form av svensk sjöfart hade

emellertid en långt vidare räckvidd än spörsmålet om tillgodoseendet i vanliga

former enbart av sjöfartens kapitalbehov såsom sådant. Denna fråga

måste för övrigt — därest nu överhuvud taget på grund av förhållandenas

makt överväganden i den riktningen skulle bliva nödvändiga — betraktas

i ett större sammanhang. En dylik fråga tillhörde ett område av kommitténs

utredning, till vilket kommittén senare torde få återkomma, sedan för

kommittén skapats möjligheter att söka giva den klarläggande opartiska

bild av den svenska sjöfartens läge, vilken enligt kommitténs direktiv förutsattes

till stor del skola grunda sig på resultaten av de statistisk-ekonomiska

undersökningar, som redan igångsatts inom kommerskollegium och sannolikt

ytterligare bleve erforderliga.

Att i nu förevarande sammanhang föreslå några speciella förmåner folden

mindre skeppsfarten i fråga om räntan å ifrågasatta lån hade kommittén

för övrigt icke ansett sig kunna förorda, då det för underlättande av tonnageförnyelsen

betydelsefullaste syntes vara att skapa lättillgängliga lånemöjligheter

för denna sjöfart, som hade avsevärda svårigheter att få sitt

lånebehov täckt i den allmänna lånemarknaden, medan däremot själva räntesatsen

i och för sig icke torde böra tillmätas allt för stor betydelse. Med

nu angivna utgångspunkter syntes det kommittén ligga närmast till hands

att vid anordnande av lånemöjligheter för den mindre sjöfarten i görligaste

mån anknyta till de låneformer, som genom skeppshypotekskassan och statens

sekundärlånefond för rederinäringen redan funnes tillskapade med särskilt

sikte på den större (maskindrivna) sjöfartens behov.

Det väsentligen nya i den genom skeppshypotekskassan tillskapade låneformen

vore, att fartygsinteckningen, i förbindelse med vissa former av för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

säkring för det hypotiserade fartyget, på ett dittills icke tillämpat sätt godtagits

såsom betryggande säkerhet för lån. Tidigare torde fartvgsinteckning

knappast ha betraktats som fullgod säkerhet i den allmänna låncmarknaden;

i varje fall hade det visat sig vara förenat med svårigheter att placera

sådan säkerhet. Anordningen med skeppshypotekskassan hade träffats på

det sättet, att utöver den säkerhet, som kassans inteckningar representerade,

ställts viss statlig garanti för kassans utelöpande obligationslån för finansiering

av dess verksamhet. Att man sålunda ansett sig kunna skänka större

förtroende åt denna form av säkerhet hade berott även på den nya lagstiftning

angående sjöpanträtt samt redareansvar, som förberetts och som beräknades

komma att stärka fartygsinteckningens värde som säkerhet. Detta

förhållande liksom den erfarenhet, som man under åren efter skeppshypotekskassans

tillkomst vunnit rörande fartygshypoteket som säkerhet, torde

bekräfta riktigheten av den nya uppfattning, som sålunda arbetat sig fram.

Ett tecken på detta ökade förtroende vore vidare det goda mottagande, som

hypotekskassans obligationer rönt i allmänna obligationsmarknaden.

Det torde icke föreligga anledning, varför icke inteckning i mindre tonnage

som lånesäkerhet borde kunna tillerkännas i stort sett motsvarande

värde som inteckning i större tonnage. Framhållas borde, att läget nu så

tillvida vore mera gynnsamt än vid tidpunkten för skeppshypotekskassans

tillskapande som den berörda lagstiftningen angående sjöpanträtt och redareansvar

trädde i kraft den 1 januari 1939.

När det sålunda gällde att på grundval av fartygshypoteket anordna en

lånerörelse, motsvarande skeppshypotekskassans, för den mindre skeppsfarten

gällde det först att taga ställning till, huruvida icke detta borde realiseras

på det sätt, att skeppshypotekskassans verksamhet utvidgades till att

omfatta beviljande av lån mot inteckning även i den mindre skeppsfartens

tonnage.

Kommittén ville härvid erinra örn att, då kommerskollegium jamte vissa

sakkunniga (»stödutredningen») år 1936 framlade förslaget om inrättande

av sekundärlånefonden, man på ett förberedande stadium av denna utredning

haft under övervägande, huruvida icke det med sekundärlanefonden

avsedda låneinstitutet skulle kunna direkt anknytas till skeppshypotekskassan.

Kommerskollegium och de sakkunniga, som före framläggandet

av förslaget i ämnet samrått med ledamöter av styrelsen för kassan, hade

emellertid liksom nämnda ledamöter funnit den antydda utvägen icke vara

genomförbar. Till en början hade en dylik utvidgning av kassans verksamhet

ansetts knappast låta sig förena med behörig hänsyn till nuvarande innehavare

av kassans obligationer. Och även om rent konstruktivt sett sådana

anordningar träffades, att dessa obligationsinnehavare i avseende a

värdet av säkerheterna för deras obligationer reellt och formellt hölles utanför

transaktionen, skulle detta medföra en för kassan säkerligen mycket

vansklig komplicering av förhållandena beträffande densamma. Och även

med i görligaste mån betryggande garantier gentemot risker för sekundarlånen

kunde likväl befaras, att vanskligheter skulle kunna uppstå beträffande

placeringen av framtida nya emitteringar av obligationer från kassan.

Beaktas finge ock vissa svårigheter beträffande regleringen av det ekonomiska

andrahandsansvar, som enligt § 15 förordningen angående skeppshypotekskassan

för vissa där angivna fall åvilade redare med lån från kassan.

Kollegii och de sakkunnigas förslag, som i denna del senare hade tillstyrkts

av kassans .styrelse, hade som bekant inneburit inrättande av en

visserligen till kassan organisatoriskt anknuten men eljest fullt fristående

statlig sekundärlånefond.

I sitt yttrande över 1938 års riksdagsmotioner rörande stöd at den mindre

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

17

skeppsfarten hade styrelsen för skeppsliypotekskassan hemställt, att, därest

åsyftade stödåtgärder beslutades, dessa icke skulle möjliggöras genom att

villkoren för lån gjordes lindrigare än nu gällande eller att kassans verksamhet

utvidgades till att lämna lån jämväl till segelfartyg med hjälpmotor.

De stora obligationslån, som kassan redan upptagit, hade som säkerhet inteckningar

i sådana fartyg, som i förordningen för kassan avsåges, och då

enligt denna förordnings föreskrifter kassans utestående fordringar utgjorde

gemensam säkerhet för samtliga kassans obligationslån, skulle säkerheten

komma att förminskas, därest framdeles lindrigare villkor för erhållande av

lån hos kassan föreskreves än som nu gällde eller kassans verksamhet utvidgades

i nyss nämnd omfattning. Säkerligen skulle, slutade styrelsen,

också i så fall framdeles nya obligationslån icke så lätt och icke heller på

så förmånliga villkor som hittills kunna upptagas. I sitt i ärendet den 5

april 1938 till riksdagens statsutskott avgivna utlåtande hade kommerskollegium

anslutit sig till styrelsens uppfattning, varför kollegium funnit

skäl föreligga att undersöka, huruvida icke motsvarande möjligheter till

kapitalanskaffning skulle kunna anordnas i någon annan form.

Kommittén framhåller, att de skäl, som sålunda anförts mot utvidgande

av skeppshypotekskassans verksamhet på nyss ifrågasatt sätt, enligt kommitténs

mening finge anses lia giltighet och borde föranleda, att man åtminstone

för närvarande avstode från tanken på en dylik anordning. Under

sådana förhållanden torde för tillgodoseende av den mindre skeppsfartens

kreditbehov någon annan väg nu icke vara framkomlig än att en särskild

statlig lånefond för ändamålet inrättades. Detta hindrade icke, att det framdeles,

sedan närmare erfarenheter av det nya låneinstitutet vunnits, foges

under förnyat övervägande, huruvida icke denna låneverksamhet, såvitt anginge

primärlånen, skulle kunna vid lämplig tidpunkt direkt införlivas med

skeppshypotekskassans verksamhet. För att vinna största möjliga enkelhet

i organisationen och jämväl nedbringa kostnaderna för verksamheten samt

för utnyttjande av den stora erfarenhet på hithörande område, som i kassan

funnes representerad, syntes det kommittén vara lämpligast, att för den

mindre sjöfarten lånerörelsen anknötes till skeppshypotekskassan på liknande

sätt som skett i fråga om sekundärkrediten för den större sjöfarten.

Kommitténs förslag innebär, att den enligt kungörelsen den 19 juni 1936

(nr 312) inrättade statens sekundärlånefond för rederinäringen skulle utvidgas

till en fond, som hade till ändamål dels beviljande av primärlån för

segelfartyg med hjälpmaskin eller eljest fartyg, som av styrelsen för skeppshypotekskassan

prövades icke böra ifrågakomma för lån från kassan, dels

ock lämnande av sekundärlån ej mindre, såsom hittills, för fartyg, som

vore belånat i kassan, utan även för fartyg, för vilket primärlån från fonden

lämnats. Till motivering härav anför kommittén, att när kommittén

haft att överväga åtgärder för tillgodoseende — efter den förut berörda

jämställdhetsprincipen — av den mindre skeppsfartens lånebehov, hade

detta syfte icke ansetts kunna förverkligas, med mindre än att denna sjöfart

i motsvarande grad som den större med statens medverkan bereddes

möjlighet till icke blott primärkredit utan även sekundärkredit för nybyggnads-

och moderniseringsföretag. För förverkligandet av detta syfte hade

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 110. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

kommittén på ett tidigare stadium av sina överväganden tänkt sig en anordning

i den formen, att för primärkrediten bildades en fullt fristående statlig

lånefond, under det att sekundärkrediten skulle direkt anslutas till den redan

inrättade statens sekundärlånefond. Primärlånefonden skulle därvid i

likhet med sekundärlånefonden förvaltas av riksgäldskontoret och lånerörelsen

för statens räkning handhavas av en nämnd av enahanda sammansättning

som nämnden för nuvarande sekundärlånefond, dock med viss förstärkning.

I anslutning härtill skulle fristående bestämmelser för primärlånefondens

förvaltning och handhavande bliva erforderliga och nu gällande

bestämmelser för sekundärlånefonden underkastas viss omarbetning.

Kommittén hade emellertid funnit åsyftade mål kunna uppnås på ett i

varje fall mycket enklare och mera naturligt sätt, nämligen genom att som

förut antytts och av författningsförslaget närmare framginge den nuvarande

sekundärlånefondens verksamhetsområde utvidgades, en anordning som

förutsatte erforderligt kapitaltillskott till den hittillsvarande fonden.

Kommittén berör i detta sammanhang en konsekvens av kommitténs förslag

beträffande anordnande av jämväl sekundärkredit för den mindre sjöfarten,

nämligen i avseende å den allmänna omfattningen av sekundärlåneverksamheten,

samt anför härutinnan:

För den nuvarande sekundärlånefonden gällde som villkor för lån, utom

att fartyget skulle vara belånat i skeppshypotekskassan, bland annat att sjöfarten

skulle avse utrikes fart. Den nu ifrågavarande mindre sjöfarten vore

till stor del kust- och annan inrikesfart. Av föreliggande utredning framginge,

att förnyelse eller modernisering av tonnaget framstode som en nödvändighet

beträffande den inrikes lika väl som för den utrikes sjöfarten. Det

borde härutinnan för övrigt understrykas, att beträffande just det mindre

tonnaget större svårigheter än eljest förelåge att träffa ett effektivt avgörande

av frågan, huruvida eller i vad mån ett fartyg, som vore under byggnad

eller modernisering, i verkligheten komme att användas i den ena eller

den andra farten. Ett dylikt avgörande vore beträffande det större tonnaget

väsentligen lättare i betraktande av de speciella typer, som i den utrikes

sjöfarten företrädesvis komme till användning. Härtill komme, vad

anginge särskilt det mindre tonnaget, att detta i praktiken kunde komma

till användning i utrikes sjöfart under en längre period, som sedan avlöstes

av en kortare eller längre period i inrikes sjöfart. Användningen av ifrågavarande

tonnage företedde sålunda större växlingar än vad som vore fallet

beträffande annat tonnage.

Inrikes sjöfartens tonnage borde med hänsyn till vad sålunda anförts icke

undantagas från de lånemöjligheter, som här avsåges skola beredas. Då

förslaget vore och enligt kommitténs sätt att se måste vara uppbyggt på

den principen, att någon förmånsställning icke skulle givas åt en sjöfartsgren

framför annan inom samma eller näraliggande verksamhetsområden,

framstode det som en följd härav att möjlighet till erhållande av sekundärkredit

ur avsedd lånefond även borde stå öppen för den inrikes större sjöfarten.

Kommittén kunde för sin del ej heller finna, alt några tillräckligt bärande

skäl kunde anföras mot en sådan utvidgning av sekundärlånens tilllämpningsområde.

I och för sig vöre det naturligt, att sekundärkrediten

omspände samma område som primärkrediten. Att så icke skedde vid tillskapandet

av sekundärlånefonden finge ses i samband med de vid tidpunk
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

19

ten därför rådande sjöfartskonjunkturerna samt konkurrensförhållandena

på den internationella fraklmarknaden, särskilt såvitt anginge trampsjöfarten.

Att beakta vore även, hurusom kommerskollegii och stödsakkunnigas

förslag i ämnet med hänsyn just till berörda förhållanden — det svenska utrikesgående

större tonnagets hårda konkurrens med statssubventionerat utländskt

tonnage — hade avsett lån mot något förmånligare räntevillkor än

som senare kom att beslutas. Med hänsyn härtill och i nuvarande läge syntes

det kommittén icke längre finnas tillräcklig anledning att för sekundärlån

till den större sjöfarten upprätthålla den angivna begränsningen till utrikes

gående tonnage.

Kommittén upptager härefter till behandling frågan om det vid en utvidgning

a.v statens sekundärlånefond för rederinäringen till en statens fond

för sekundärlån åt rederinäringen och lån i övrigt åt den mindre skeppsfarten

erforderliga kapitaltillskottet till den sålunda ombildade fonden.

I fråga härom har kommittén anfört följande:

Den nuvarande fondens kapital uppginge till 2,500,000 kronor. Med hänsyn

till den åtminstone hittills jämförelsevis ringa omfattning, vari denna

fond tagits i anspråk för sekundärlån, syntes fondens ifrågavarande kapital

kunna väntas tillsvidare förslå även för den utvidgade användning i avseende

å sekundärlån, som fonden enligt kommitténs förslag förutsattes skola

få genom att även den mindre sjöfartens behov av sekundärlån skulle tillgodoses

därur.

Ett kapitaltillskott vore däremot erforderligt med hänsyn till fondens utvidgning

till att avse jämväl primärlån åt den mindre sjöfarten. Det behövliga

kapitaltillskottet hade kommittén beräknat till ett belopp av för närvarande

3,000,000 kronor. Härvid hade kommittén utgått från en nyanskaffning

under en 10-årsperiod framåt av omkring 100 fartyg om i genomsnitt

per fartyg 200 å 250 ton d. w. Självfallet beredde beräkningen av det i nu

ifrågavarande avseende erforderliga kapitaltillskottet vanskligheter, men vägledande

för kommittén vid denna beräkning hade även varit, att en viss varsamhet

borde iakttagas, då det, som här vore fallet, gällde att pröva sig fram

i fråga om en i viss mån ny form för statens medverkan till särskilt den

mindre sjöfartens modernisering i avseende å det däri nyttjade tonnaget.

För nu ifrågavarande ändamål torde alltså böra å kapitalbudgeten för

budgetåret 1939/40 anvisas ett reservationsanslag av angivet belopp.

Det erforderliga kapitalbeloppet anser kommittén, såsom inledningsvis

nämnts, böra anskaffas genom avförande från rederilånefondens kapitaltillgång

av ett motsvarande belopp. Till närmare utveckling av detta förslag

anför kommittén:

Efter de ändringar i bestämmelserna för rederilånefonden, som genomfördes

år 1936, skulle de ändamål, fonden för närvarande hade alt tillgodose,

kunna sammanfattas sålunda.

Till en början hade fonden förutsatts även under mera normala tider kunna

bliva erforderlig för rederiföretags förseende med driftskapital. Av förarbetena

till rederilånefonden att döma hade redan vid dess inrättande tagits

sikte på bland annat detta ändamål.

Skeppshypotekskassan avsåge i främsta rummet att förse rederierna med

erforderligt kapital för byggande av nya fartyg eller moderniserande av äldre

fartyg. Endast i mindre omfattning avsåges kassan skola lämna lån för anskaffande

av s. k. secondliand-tonnage och då endast till dylikt tonnage, som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lid
-

vore jämförelsevis nytt och modernt. Av förarbetena till skeppshypotekskassan

och vad som i övrigt förekommit vid behandlingen av frågor rörande

kassan framginge nämligen otvetydigt, att dess uppgift närmast vore att

verksamt bidraga till det svenska tonnagets föryngring och modernisering. I

syfte att strävandena att föryngra landets tonnage icke skulle motverkas genom

import av alltför gammalt tonnage, hade år 1936 genomförts importförbud

på fartyg av högre ålder än 20 år. Beträffande import av fartyg av yngre

årsklasser infördes skärpta bestämmelser rörande tonnagets beskaffenhet.

Under särskilda omständigheter kunde emellertid införande till riket av äldre

fartyg än sådana, för vilka lån kunde erhållas från skeppshypotekskassan,

med iakttagande av nyssnämnda restriktioner utgöra ett legitimt behov, för

vars tillgodoseende i viss utsträckning rederilånefonden hade ansetts böra liksom

hittills tillhandagå med lån.

Skeppshypotekskassans verksamhet avsåge vidare endast maskindrivna

fartyg. Lån till segelfartyg eller segelfartyg med hjälpmaskin utlämnades sålunda,

såsom förut nämnts, icke av kassan. Ej heller utlämnade kassan i

regel lån till mindre maskindrivna lastfartyg. Då den mindre skeppsfarten,

därest rederilånefonden avvecklats, skulle undandragits lånemöjligheter under

statens medverkan, hade vid övervägandena år 1936 rörande rederilånefonden

tillgodoseendet av den mindre skeppsfarten på utrikes ort ansetts böra

utgöra det tredje ändamål, varför fonden vore erforderlig.

Om nu, på sätt kommittén föresloge, en särskild ny låneform för den

mindre skeppsfarten tillskapades, bleve såsom en följd härav rederilånefondens

verksamhetsområde ytterligare begränsat utöver vad som skett genom

skeppshypotekskassans inrättande för tillgodoseende av den med maskindrivet

(större) tonnage bedrivna sjöfartens behov av lån för tonnagets förnyelse.

Med hänsyn härtill ansåge kommittén sig böra föreslå, att samtidigt med anvisande

av medel för det föreslagna kapitaltillskottet till sekundärlånefonden

ett häremot svarande belopp, 3,000,000 kronor, avfördes från rederilånefondens

kapitaltillgång.

Kommittén uttalar i detta sammanhang, att i betraktande av den på senare

tid ringa och efter hand alltmera minskade användningen av rederilånefonden

det måhända kunde ifrågasättas, huruvida icke en ytterligare beskärning

av fonden skulle genomföras. Då frågan härom emellertid syntes kommittén

böra prövas i ett större sammanhang, hade kommittén ansett, att med

överväganden i ifrågavarande hänseende borde få anstå, tills kommittén kunnat

skapa sig den vidare överblick över sjöfartens förhållanden i allmänhet,

som den fortsatta utredningen skulle avse att möjliggöra.

Med avseende å det under tionde huvudtiteln anvisade anslaget till förvaltningskostnader

för statens sekundärlånefond för rederinäringen anför kommittén

i detta sammanhang slutligen, att den ombildning av denna fond, som

av kommittén föresloges, torde förutsätta dels visst bidrag till styrelsen för

skeppshypotekskassan, avseende särskilt arvode till ytterligare en ledamot,

dels ock bidrag till sådan ökning av kostnaderna i övrigt för lånerörelsens

handhavande m. m., som torde få förutsättas bliva följden av den vidgade

uppgiften för fonden. Det nu utgående anslaget syntes för angivna ändamål

böra höjas med skäligt belopp.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

21

Yttranden.

Statskontoret förordar bifall till kommitténs förslag samt anför härvid följande:
Kommitténs

uttalanden i fråga örn önskvärdheten av en statlig medverkan

för beredande av lånemöjligheter för den mindre skeppsfarten för tillgodoseende

av dess behov av kapitalförsörjning för tonnagets förnyelse och

modernisering funne ämbetsverket beaktansvärda. Den av kommittén för

vinnande av det åsyftade målet föreslagna vägen funne även ämbetsverket

vara att förorda.

Med hänsyn till vad kommittén föreslagit i fråga om den begränsning av

rederilånefondens verksamhetsområde, som den ifrågasatta nya låneformen

skulle medföra, hade ämbetsverket icke något att erinra mot att av rederilånefondens

kapitalmedel toges i anspråk ett belopp av 3,000,000 kronor.

Ämbetsverket ville emellertid fästa uppmärksamheten vid att, i den mån

primärlånen icke kunde beräknas lämna full förräntning, erforderligt avskrivningsanslag

borde uppföras å driftbudgeten.

Av de sjöfartssammanslutningar, som yttrat sig i ärendet, hava Sveriges

redareförening och Sveriges segelfartygsförening förklarat sig icke hava något

att erinra mot, respektive förordat bifall till kommitténs förslag.

Även Sjöassuradörernas förening har förordat bifall till förslaget; föreningen

har därvid anfört bland annat följande:

Det fylliga statistiska material och den redogörelse för motorseglaretonnagets

utveckling under gångna tider fram till närvarande tid, varmed betänkandet

inleddes, gåve tydligt vid handen vad föreningen i annat sammanhang

ansett sig böra framhålla, nämligen att detta tonnage vore i stort behov

av förnyelse och förbättring. Att dess roll i samfärdseln ingalunda

vore utspelad framginge också av de synpunkter och slutsatser, som kommittén

i skilda hänseenden framfört.

Vad kommittén anfört beträffande nuvarande lånemöjligheter genom statens

medverkan liksom de förslag, vilka framförts för utbyggande av låneverksamheten

efter vissa närmare angivna riktlinjer, funne föreningen icke

anledning att uttala sig om på annat sätt än att föreningen förordade kommitténs

förslag, att med hänsyn till administrativa och ekonomiska synpunkter

anknytning till de låneinstitut, som redan funnes, skedde i möjligaste

grad.

Sveriges allmänna sjöfartsförening har anfört i huvudsak följande:

Den av kommittén åberopade principen att icke genom statliga åtgärder

för en viss sjöfartsgren finge skapas några särskilda åtgärder, som icke i

huvudsakligen samma utsträckning komme annan sjöfart till del, vilken arbetade

inom samma eller närliggande transportområden, vore även enligt

föreningens uppfattning riktig under förutsättning, att de olika sjöfartsgrenarna

arbetade under lika förhållanden i övrigt. Men att utsträcka tilllämpningsområdet

för åtgärder, som befunnits nödvändiga för en viss sjöfartsgren,

till att avse en redan tidigare i andra hänseenden gynnad sjöfartsgren

utan att tillse att likabehandling komme till stånd även i sistberörda

hänseende knnde uppenbarligen icke vara riktigt.

Den gynnade ställning, som motorsegelsjöfarten genom lagstiftningen och

på annat sätt redan för närvarande åtnjöte, återspeglades tydligt av den utveckling,

som framginge av den statistiska avdelningen av betänkandet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Utredningen syntes föreningen så långt ifrån tyda på nödvändigheten av

särskilda kapitalförsörjningsåtgärder för den mindre sjöfartens del, som

den fastmera vore ägnad att belysa en faktiskt ökad konkurrensförmåga

hos det mindre tonnaget redan med nuvarande möjligheter till kapitalförsörjning.

Uppenbarligen skulle kommitténs förslag, därest det genomfördes,

komma att ytterligare påskynda utvecklingen. Men detta innebure icke,

att en modernisering av den mindre handelsflottan skulle komma till stånd

i den meningen att nya fartyg skulle ersätta äldre. Tvärtom måste man räkna

med, att de till motorseglare förändrade segelfartygen i största utsträckning

skulle alltjämt deltaga i konkurrensen. Vid sådant förhållande måste

man, örn förslaget genomfördes, förutse en så pass kraftig stegring av tonnageproduktionen,

att den kunde befaras framkalla motsvarande svårigheter,

som nu rådde inom det landväga transportväsendet. Innan något avgörande

skedde, borde sålunda enligt föreningens bestämda uppfattning avvaktas

resultatet av den utredning, åsyftande en klarläggande opartisk bild

av förhållandena, som kommittén enligt direktiven hade att verkställa. Föreningen

funne så mycket större anledning till ett sådant ställningstagande

som den fortsatta utredningen av kommittén avsåge att klarlägga bland

annat verkningarna för de olika kategorierna av sjöfart av den nya sjöarbetstidslagen.

Föreningen har i anslutning härtill hemställt, att i avvaktan på resultatet

av den fortsatta utredningen kommitténs förevarande förslag icke måtte föranleda

någon åtgärd.

Stockholms rederiförening har framfört enahanda synpunkter som Sveriges

allmänna sjöfartsförening.

Kommerskollegium tillstyrker för sin del bifall till kommitténs förslag samt

anför:

Kommittén hade i sitt betänkande —- särskilt i den statistiska avdelningen

av detsamma — visat, hurusom utvecklingen inom den mindre skeppsfarten,

såvitt anginge den nu motoriserade fartygsflottan, hitintills finge anses

hava haft ett förhållandevis gynnsamt förlopp. Framlagt siffermaterial för

senaste åren, sedan motoriseringen av segelfartygsflottan genomförts, visade

en både absolut och relativ ökning av denna sjöfarts bruttofraktintäkter.

A andra sidan visade emellertid materialet, att denna skeppsfarts

utövare nu stöde inför en ofrånkomlig nödvändighet att förnya och

modernisera fartygsflottan, för den händelse denna sjöfart skulle kunna vidmakthållas.

Den motoriserade mindre sjöfarten hade direkt utvecklats ur vår segelsjöfart

från tidigare skede. Under en 25-årsperiod räknad från tiden före

världskrigets utbrott hade den mindre segelfartygsflottan, som eljest varit

utdömd, successivt blivit motoriserad. Även med inräknande i segelfartygsflottan

av de motoriserade fartygen förlorade denna flotta genom de stora

segelfartygens bortgång i betydelse till inemot slutet av 1920-talet, medan

den efter denna tidpunkt vunne i betydelse, allteftersom motoriseringen av

tonnaget efter hand starkare gjorde sig gällande. Ehuru flottan kvantitativt

sett icke ökat, hade genom motoriseringen denna flotta givetvis vunnit i effektivitet,

ett förhållande som alltmer framträdde under de senaste årens utveckling.

Att denna utveckling återspeglades i ökade bruttofraktsiffror och

även överhuvud taget större andel i trafiken för de nu motoriserade segelfartygen,

vore helt naturligt, och förklaringen härtill behövde icke sökas i

uppgivet förhållande, att denna sjöfart skulle inta en med hänsyn till sjösäkerhets-

och sociallagstiftningen gynnad ställning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

23

Såsom kommittén i olika sammanhang betonat finge det överhuvud taget

anses förvånansvärt, att det motoriserade segelfartygstonnaget trots sin tekniska

ofullkomlighet likväl kunnat finna användning i vår tid. Såvitt kollegium

kunde bedöma, kunde detta icke ha möjliggjorts på konstlad väg genom

lagstiftningsbestämmelser. Den av kommittén givna förklaringen torde

i stället vara riktig, att denna sjöfart i vårt land hade naturliga förutsättningar

med hänsyn till såväl landets geografiska struktur och produktionsliv som

även folkmaterialet. I anslutning till vad nu sagts torde det såsom belysande

för denna sjöfarts förutsättningar och betydelse för vårt land böra framläggas

vissa uppgifter, vilka åstadkommits, bland annat, genom bearbetning

av statistiskt primärmaterial från år 1936. I nämnda material redovisades

omkring 260 hamnar och lastageplats^- med av Kungl. Maj:t fastställd taxa.

För 142 av dessa hamnplatser redovisades minst 10 anlöpningar av (jämväl

utländska) motorseglare (32 hamnplatser syntes under året icke hava anlöpts

av något fartyg). En uppskattning på grundval av samtidigt genomgånget

material gåve vid handen, att av de nämnda hamnplatserna reguljärtrafiken

berörde högt räknat ett 100-tal. Enligt en år 1928 verkställd inventering

funnes cirka 300 hamnplatser med särskilda kajanläggningar men

i avsaknad av fastställd taxa. Dessa senare hamnplatser torde kunna antagas

i huvudsak icke beröras av den reguljära sjötrafiken. Nu anförda siffror

torde i viss mån kunna tjäna till belysning av motorsegelsjöfartens betydelse

för vårt näringsliv allmänt sett.

Att behov förelåge av en förnyelse av ifrågavarande fartygsflotta vore ställt

utom varje tvivel. Det förhållandet, att motorsegelsjöfarten efter förhållandena

kunnat lägga i dagen betydande livskraft, torde icke kunna vara ett

skäl mot statens medverkan till en nödvändig förnyelse av dess tonnage. Ej

heller torde det med fog kunna göras gällande, att en sådan medverkan från

statens sida, som ansetts erforderlig vad beträffade den större skeppsfarten,

skulle vara umbärlig för den mindre skeppsfarten. Redan vad nu vore allmänt

känt om denna sjöfarts organisations- och arbetsförhållanden gåve vid

handen, att alldeles särskilda svårigheter förelåge för dess utövare att i allmänna

lånemarknaden uppdriva erforderligt kapital.

Kollegium tager vidare upp till ingående prövning det av Sveriges allmänna

sjöfartsförening gjorda uttalandet, att det ej vore riktigt att utsträcka tilllämpningsområdet

för åtgärder, som befunnits nödvändiga för en viss sjöfartsgren,

till att avse en redan tidigare i andra hänseenden gynnad sjöfartsgren

utan att tillse, att likabehandling bomme till stånd även i sistberörda

hänseende. Under förmälan att med detta uttalande torde åsyftas, att den

mindre skeppsfarten genom sjösäkerhets- och annan lagstiftning skulle för

närvarande åtnjuta en undantagsställning, som försatte denna sjöfart i ett i

konkurrenshänseende oberättigat gynnat läge i förhållande till annan sjöfart

och särskilt den reguljära inrikessjöfarten, framhåller kollegium, att sjösäkerhets-

och liknande spörsmål finge anses bilda ett särskilt frågekomplex,

varå icke — i värjo fall icke i första hand — motsvarande ekonomiska synpunkter

borde anläggas som å förevarande spörsmål, vilka till sin art vore av

ekonomisk natur. Kollegium finner det emellertid kunna vara anledning att

till granskning upptaga, i vilka hänseenden motorsegelsjöfarten skulle genom

lagstiftningen vara satt i undantagsställning, därvid syntes kunna komma

i betraktande gällande bestämmelser angående lotsplikten, umgäldsdebi
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

teringen i vissa fall, befälsbemanningen samt sjöarbetstiden och vissa särskilda

sjösäkerhetsanordningar. Kollegium anför härutinnan följande:

Lotsplikten gällde endast för utrikes sjöfart och för sådan sjöfart vad beträffade

fartyg med en nettodräktighet över 100 ton. Då hela inrikessjöfarten

vore undantagen från lotsplikt, berörde alltså frågan om lotsfrihet för

fartyg (oavsett cert) under viss storleksgräns icke förevarande fråga, såvitt

densamma anginge kust- och inre sjöfarten. Såvitt anginge utrikessjöfarten

vore denna tonnagegräns motiverad med hänsyn, bland annat, till fartygens

relativt ringa djupgående.

Motsvarande vore förhållandet beträffande de sjöfartsumgälder, som torde

kunna hava intresse i förevarande sammanhang. Fyr- och båkavgiften åvilade

endast den utrikesgående sjöfarten med fartyg om mera än 40 nettoton,

och tonavgiften, vilken icke gjorde åtskillnad mellan fartyg av olika storlek,

belastade likaledes endast den utrikes sjöfarten. Vad anginge hamnavgifterna

(utgående efter av Kungl. Maj:t fastställda taxor) rådde väl skillnad i

avgiftsdebiteringen för fartyg i inrikes och i utrikes fart, men däremot förekomme

ingen olikhet med hänsyn till fartygets cert. Anmärkas finge, att

reguljärtrafiken av förklarliga skäl intoge en viss särställning i fråga örn dessa

avgifter. Ej heller i grundpenningtaxorna gjordes skillnad på fartyg av

olika cert, och beträffande kanalavgifterna gällde i stort sett vad som anförts

örn hamnavgifterna.

I fråga, örn fordringarna å maskinbefälsbemanning gällde olika bestämmelser

med hänsyn till fartygets cert. För segelfartyg med hjälpmaskin med

maskinstyrka av högst 55 eff. hkr krävdes, att befälhavare eller annan ombord

anställd skulle innehava motorskötarintyg, och för fartyg med maskinstyrka

över 55 eff. hkr skulle sådan person, som nämnts, innehava motorskötarbevis

och ytterligare en man innehava motorskötarintyg, allt under förutsättning

att maskinen bekvämt kunde manövreras från styrplatsen. Vöre

detta senare ej fallet, krävdes i svenskt farvatten och östersjöfart, att särskild

motorskötare vore anställd, dock att å fartyg med större maskinstyrka

än 180 eff. hkr. något strängare fordringar gällde. För maskindrivna fartyg

i östersjöfart med maskinstyrka örn högst 150 eff. hkr uppställdes fordran

å en maskinist av 3:e klass samt vid mer än 12 timmars gång mellan ändstationerna

därjämte en motorskötare med kvalificerad praktisk tjänst; för

sådana fartyg med maskinstyrka över 150 eff. hkr fordrades en maskinist

av 2:a klass samt vid mer än 12 timmars gång därjämte en maskinist av

3:e klass.

Av det anförda framginge, att fordringarna å maskinbefälsbemanningen

vore väsentligen lindrigare för motorsegelfartyg än för maskindrivna fartyg.

Motorseglamas förmånligare ställning hängde emellertid uppenbarligen samman

med — såsom direkt utsädes i förarbetena till författningen och även

i bestämmelserna antyddes — ifrågavarande tonnages speciella tekniska

företräden.

Vad anginge befälsbemanningen i övrigt byggde gällande författningsbestämmelser,

frånsett de rena segelfartygen och passagerarfartygen, genomgående

på en gradering icke efter cert utan efter fartygsstorleken och den fart,

vari fartygen nyttjades. Tidigare gällande bestämmelser hade i avseende å

fartygs-(däcks-) befälet likställt segelfartyg med hjälpmaskin med segelfartyg,

för vilka senare liksom nu gällde lindrigare bestämmelser. Med hänsyn

till de intressen, som läge till grund för befälsförordningens bestämmelser,

hade detta ansetts oberättigat, varför vid senaste revision (1936) av förordningen

fartygsbefälsbemanningen å segelfartyg med hjälpmaskin hade gjorts

överensstämmande med vad som gällde för maskindrivna fartyg eller alltså

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 119-

inom alla fartområden med klassificering efter storlek. Denna senare uppdelning

torde få anses ofrånkomlig, då man eljest, lör att taga ett här näraliggande

exempel, skulle nödgas kräva styrmansbrev för befälhavaren å alla

fartyg i östersjöfart, oavsett storleken, medan det nu för fartyg örn högst 250

tons bruttodräktighet i nämnda fart fordrades skepparbrev av l:a klass för

befälhavaren och först å större fartyg styrmansbrev. Denna indelning hänförde

sig till de speciella grunder, som varit och måste vara vägledande för

befälsförordningens utformning, och kunde sålunda icke anses innebära någon

ur ekonomisk synpunkt framskapad preferensställning för det mindre

tonnaget.

I fråga örn reglering av arbetstiden till sjöss gällde och hade alltsedan införandet

i vårt land av sådan reglering gällt, att från lagbestämmelsernas tilllämplighet

vore undantagna motorseglare med en bruttodräktighet understigande

100 ton. Ur förarbetena till den nya sjöarbetstidslagen torde för angivande

av motiven för ett sådant undantag böra återgivas följande uttalande

av föredragande departementschefen:

»Vidkommande ifrågasatt utsträckning av sjöarbetstidslagens tillämpning

till fartyg, som för närvarande äro därifrån undantagna, har jag efter prövning

av de förslag, som i sådant hänseende från skilda hall framkommit,

anslutit mig till ämbetsverkens mening härutinnan. Jag har visserligen ej

varit främmande för tanken att, på sätt i sakkunnigförslaget skett, likställa

motorsegelfartyg med andra maskindrivna fartyg, eller att åtminstone genom

en övergångsbestämmelse inskränka undantaget beträffande motorsegelfartyg

under 100 bruttoton till existerande fartyg. Vid närmare övervägande

har jag emellertid funnit förhållandena inom denna gren av sjöfarten med

dess små och i allmänhet ekonomiskt föga bärkraftiga fartygsenhetei, bemannade

i regel med allenast några få man, överhuvud taget mindre lämpade

för sådan reglering varom här är fråga, och jag har härvid jämväl tagit

hänsyn till förefintligheten av liknande skäl och omständigheter, som de, vilka

i fråga om den allmänna arbetstidslagen föranlett undantagande av smärre

företag (med högst 4 arbetare).» ....

Ytterligare en bestämmelse rörande sjöarbetstidslagens tillämpningsområde

torde få sägas i särskild grad hava betydelse för motorseglarna. Från

lagens tillämpning undantoges arbete, som utfördes av person tillhörande redarens

familj å fartyg i inskränktare fart än nordsjöfart. Till grund för

detta undantag läge i viss mån samma motiv som för det nyss berörda undantaget.

I motiven till lagen erinrade sålunda departementschefen örn att

liknande undantag förekomme såväl i arbetarskyddslagen som i allmänna

arbetstidslagen. Analogien med den allmänna lagstiftningen örn arbetstidsreglering

vore även genomförd vad anginge tolkningen av begreppet »person

tillhörande redarens familj», som enligt motiven i överensstämmelse med

vad allmänt gällde finge anses äga relativt vidsträckt innebörd och sålunda

omfatta jämväl avlägsnare släktingar och till och med oskylda personer,

såsom fosterbarn och myndlingar, när de levde i gemensamt bo med arbetsgivaren

och tillhörde hans hushåll.

I mån som särskilt motorseglarna nied hänsyn till förut omförmälda undantag

från sjöarbetstidsregleringens tillämpning åtnjöte en preferensställning,

vore sålunda att framhålla, hurusom detta stöde i överensstämmelse

med de allmänna principerna för arhetstidsregleringen inom hela vårt näringsliv.

Åtminstone på andra områden av detta torde, förutom att begränsning

i någon omfattning torde ligga i sakens natur, hava ansetts, att de

större företagen med hänsyn till sina större rationaliseringsmöjligheter och

resurser i övrigt icke i konkurrenshänseende behövde lida något avsevärdare

men genom dessa undantag för de minsta företagsenheterna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Vad slutligen anginge vissa särskilda sjösäkerhetsanordningar å fartyg

gällde, att fartyg med en bruttodräktighet av 150 ton eller mera, som befordrade

gods eller passagerare, skulle i utrikes fart eller i östersjöfart mellan

svenska hamnar till ledning för tillsynen å dess nedlastning vara försett

med lastmärke, utvisande fartygets minsta tillåtna fribord. Enligt gällande

sjölag ålåge det emellertid varje fartygs befälhavare, att, innan resa anträddes,

särskilt tillse, bland annat, att ej större last intoges, än fartyget kunde

beqvämligen bära och rymma. Brott mot denna bestämmelse beivrades och,

i händelse så skedde, brukade som norm för bedömande av frågan lastmärket

för fartyg utan obligatoriskt lastmärke uträknas, och straffpåföljd

kunde i allmänhet beräknas inträda, därest vederbörande icke ungefärligen

holle sig inom den gräns, som lastmärket skulle angivit.

Gränsen för obligatorisk och periodiskt återkommande sjövärdighetsbesiktning

vöre beträffande till passagerarfartyg icke hänförligt fartyg satt till

100 bruttoton. Fartyg med mindre dräktighet kunde emellertid härigenom

icke anses hava någon reell förmån, därför att de icke under alla förhållanden

skulle undergå periodisk sjövärdighetsbesiktning. Så snart anledning

förelåge till misstanke, att ett fartyg icke vore sjövärdigt, skedde sådan besiktning,

och överträdelse mot gällande föreskrifter i ämnet beivrades. Varje

fartyg, varå någon vore mot betalning anställd eller färdades såsom passagerare,

vore nämligen underkastat inspektion för utrönande, huruvida fartyget

voro i behörigt skick.

Med anledning av de principiella invändningar, som i övrigt framkommit

mot kommitténs förslag, anför kollegium ytterligare följande:

Det hade även gjorts gällande, att en statlig medverkan även i den begränsade

form, som av kommittén avsåges, skulle medföra en så pass kraftig

stegring av tonnageproduktionen, att den kunde befaras framkalla motsvarande

svårigheter, som nu rådde inom det landväga transportväsendet,

Härvid hade då antagits, att en modernisering av den mindre handelsflottan

icke skulle komma till stånd i den meningen, att nya fartyg skulle ersätta

äldre, utan att man tvärtom måste räkna med att de till motorseglare

förändrade segelfartygen i största utsträckning skulle alltjämt deltaga i konkurrensen.

Kommitténs statistiska material visade, såsom ock eljest vore allmänt känt,

att möjligheten för ytterligare tillskott till motorsegeltonnaget från den mindre

segejfartygsflottan numera vore utesluten. Materialet visade vidare, att

under åren 1932—1937 motorsegelflottan eljest erhållit tillskott genom nybyggnad

inom riket av sammanlagt 12 fartyg samt genom förvärv från utlandet

av 64 fartyg. Såge man på åren 1935, 1936 och 1937, utgjorde det

förra tillskottet 9 fartyg och det senare 49 fartyg.

Nu anförda siffror ävensom den utredning, som kommittén i övrigt framlagt

angående den verkliga tonnageförnyelsen, visade, att en tendens till förnyelse

av flottan förefunnes, som tidigare praktiskt taget helt skett genom

import men som på de sista åren börjat komma till stånd även genom nybyggnad

vid svenska varv av ifrågavarande tonnage.

Erliölle fartygsbyggnadsverksamheten inom landet den uppmuntran och

impuls, som inrättande av avsedd statlig lånefond torde medföra, borde det

icke vara oberättigat att räkna med, att detta i sin mån komme att minska

införande av ifrågavarande tonnage från utlandet. Kommittén hade i sitt

nu avgivna betänkande antytt som sin avsikt att senare, bland annat, närmare

undersöka lämpligheten av den nu lagfästade maximigränsen av 100

bruttoton för frihet att från utlandet inköpa tonnage oavsett dess ålder.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

27

Skulle berörda lagstiftning i antytt hänseende ändras, något som även av

kollegium ifrågasatts, komme en sådan åtgärd givetvis att inverka i begränsande

riktning.

Vad anginge konkurrensförhållandena inom här ifrågavarande transportområden

och särskilt det område, inom vilket den reguljära inrikessjöfarten

arbetade, finge väl antagas, att nyanskaffning av specialbyggt motorsegeloch

annat liknande tonnage komme att försätta annat omodernt tonnage arbetande

inom samma transportområden i sämre konkurrensläge än tidigare.

Emellertid måste denna skärpta konkurrens i så fall även gå ut över det

äldre motorsegeltonnaget och, i mån som förnyelsen av flottan tagit större

omfattning, medföra, att gammalt sådant tonnage såsom oekonomiskt droges

ur trafiken.

När det gällde att söka bilda sig en uppfattning om konsekvenserna av

ett genomförande av det ifrågavarande förslaget, finge beaktas, att detsamma

avsåge, att statsmedel för ändamålet skulle ställas till förfogande till ett

belopp av 3 miljoner kronor, som enligt kommitténs beräkningar skulle förslå

till lån för en ny anskaffning under 10 år framåt av omkring 10 fartyg

om året å mellan 200 och 250 ton d. w. Härvid uttalade kommittén, att

vägledande för kommittén vid denna beräkning även varit, att en viss varsamhet

borde iakttagas, då det, som här vore fallet, gällde att pröva sig

fram i fråga om en i viss mån ny form för statlig medverkan till tonnageförnyelse.

Vidare borde beaktas, hurusom kommittén i samband med vissa

uttalanden rörande företrädesrätt för lån ur den avsedda^ fonden underströke,

att det nya låneinstitutet ingalunda i och för sig avsåge att befordra

en ökning av tonnaget inom förevarande sjöfartsgren utan fastmera en förnyelse

eller alltså en kvalitativ förbättring av detta tonnage.

Kollegium anför slutligen, att kollegium för sin del icke kunde anse annat,

än att den praktiska utformningen av kommitténs förslag svarade mot

de grundprinciper och de syften, som för detsamma uppställts såsom vägledande,

samt att kollegium ansåge sig ur de synpunkter, som kollegium

hade att anlägga, sakna anledning till erinran mot förslagets detaljutformning.

Även fullmäktige i riksgäldskontoret tillstyrka förslaget:

Enligt fullmäktiges mening syntes kommitténs förslag vara ägnat att tillgodose

den mindre sjöfartens kreditbehov. Anordningen med utlämnande

av såväl primärlån som sekundärlån från samma utlåningsfond torde kunna

godtagas. I detta avseende finge erinras om, att en liknande verksamhet å

fastighetsbelåningens område bedrevcs av de till Svenska bostadskreditkassan

anslutna bostadskreditföreningarna beträffande viss del av deras utlåning.

De för nu ifrågavarande utlåningsverksamhet föreslagna bestämmelserna

hade ej föranlett erinran från fullmäktiges sida. Fullmäktige hade ej

heller något att erinra mot vad kommittén föreslagit i fråga örn kapitaltillskott

lill fonden.

Styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan har anfört följande:

Kommittén hade ur sitt omfattande uppdrag utbrutit frågan örn tillgodoseende

av den mindre skeppsfartens kapitalbehov för tonnagets förnyelse och

modernisering och gjort särskilt förslag rörande densamma. Med hänsyn

till beskaffenheten och omfattningen av kommitténs uppdrag i dess helhet

kunde man svårligen undgå att tillägga det framlagda förslaget en provisorisk

karaktär. Det vore mycket antagligt, att den fortgående utredningen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Departements
chefen.

komme att giva anledning till förslag, som påkallade ändring av den nu förordade

åtgärden. Vid sådant förhållande syntes det önskvärt, att vad som

nu skulle göras gåves sådan gestaltning, att en omläggning därav kunde

ske genom åtgöranden inom ett så begränsat område som möjligt. Detta utgjorde

enligt styrelsens mening ett skäl för att man icke ombyggde sekundärlånefonden

på sätt som föreslagits utan hellre skapade en fristående fond

för det av kommittén föreslagna stödjandet av den mindre skeppsfarten.

Även om man icke för närvarande kunde avgöra, vilka statliga åtgärder

för sjöfartens finansiering som till sist komme att vidtagas på grundval av

kommitténs pågående utredningar, ville det dock förefalla tämligen säkert,

att åtgärderna komme att grundas på förefintligheten av den gränslinje beträffande

finansieringsmöjligheterna, vilken givit anledning till den olika

gestaltningen av å ena sidan skeppshypotekskassan och å andra sidan sekundärlånefonden.

Vissa säkerheter, nämligen botteninteckningarna i moderna,

maskindrivna fartyg av icke alltför ringa storlek, vore av den beskaffenhet,

att medelst dem landets sparkapital kunde mobiliseras genom

på marknaden emitterade obligationslån. Dessa säkerheter borde belånas i

skeppshypotekskassan. Övriga säkerheter ägde icke dylik förmåga, vadan

beträffande dem andra finansieringsåtgärder från statens sida näppeligen

vöre möjliga än skapandet av statliga fonder för direkt utlåning. Av nära

till hands liggande, rent praktiska skäl vore det emellertid önskvärt, att en

sådan fond fast anknötes till skeppshypotekskassan, nämligen den, som avsåge

sekundärbelåning av fartyg, som vore belånade i kassan. Huru fondbildningen

i övrigt skulle gestaltas vore däremot i nuvarande läge knappast

möjligt att bedöma.

Enligt styrelsens mening borde hithörande frågor lämpligen ordnas sålunda:
1.

I överensstämmelse med kommitténs ståndpunkt vidtoges icke någon

ändring beträffande skeppshypotekskassan.

2. Även sekundärlånefonden bibehölles. Dock skulle beträffande denna

fond göras den ändringen, att föreskriften om att fonden vore avsedd för

fartyg, som huvudsakligen nyttjades i trafik på utlandet, borttoges. Det enda

villkoret borde vara, att de ifrågavarande fartygen skulle vara belånade

i skeppshypotekskassan.

3. Genom överföring av ett lämpligt belopp från rederilånefonden skulle

skapas en fond med uppgift att lämna primär- och sekundärlån för nybyggnad

eller modernisering av sådana fartyg, som icke belånades av

skeppshypotekskassan. Förvaltningen av denna fond borde kunna tills

vidare handhavas på sätt kommittén föreslagit, således av kassans styrelse

kompletterad med en särskild representant för den mindre skeppsfarten.

Av utredningen torde framgå, att den mindre skeppsfarten har sin givna

plats att fylla inom svensk sjöfart. En förutsättning för att uppgiften skall

kunna fullgöras på tillfredsställande sätt är emellertid, att fartygen i fråga

om tonnagets konstruktion, byggnadsmaterial m. m. tillgodose utvecklingens

krav. Ehuru en viss anpassningsförmåga visats föreligga, kunna härutinnan

åtskilliga brister påpekas, något som, på sätt kommittén erinrat, följer redan

därav att den genomsnittliga fartygsåldern vid utgången av 1936 var icke

mindre än 35 år. Av vikt synes vara, att förnyelse av tonnaget genom nybyggnad

och modernisering kommer till stånd i snabbare takt än hittills

skett. Det förefaller också rimligt, att staten lämnar sin medverkan härtill

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lid
-

29

beträffande den mindre skeppsfarten i likhet med vad fallet är i fråga örn

den större. Den från vissa sjöfartshåll framförda meningen, att den mindre

skeppsfarten och i främsta rummet motorsegelsjöfarten skulle intaga en i

lagstiftningshänseende mera gynnad ställning än sjöfartsnäringen i övrigt

och att därför åtgärder från statsmakternas sida i nu förevarande syfte rättvisligen

icke borde ifrågakomma, kan jag sålunda ej dela. Vad i berört

hänseende gjorts gällande synes mig hava blivit på ett tillfyllestgörande sätt

bemött i kommerskollegii yttrande.

Den verksamhet som bedrives av Svenska skeppshypotekskassan avser,

såsom nämnts, utlämnande av primärlån allenast mot inteckning i maskindrivna

fartyg. Ehuru härigenom formellt icke uteslutas lån åt den mindre

skeppsfarten, har i praktiken kassan kommit att få betydelse endast för

större fartyg, då nämligen den säkerhet, som inteckning i mindre fartyg

innebär, av kassans styrelse icke ansetts betryggande. En följd härav har

blivit, att icke heller statens sekundärlånefond kommit den mindre skeppsfarten

till godo, eftersom för lån från nämnda fond fordras, att vederbörande

fartyg är belånat i skeppshypotekskassan. Den tredje lånemöjligheten,

upptagande av lån i rederilånefonden, står visserligen öppen även

för den mindre skeppsfarten, men de säkerhetskrav, som plägat uppställas

— väsentligt strängare än i skeppshypotekskassan — i förening med ett

ansökningsförfarande, som av intressenterna funnits besvärande, samt föreskriften,

att fonden huvudsakligen är avsedd för befrämjande av skeppsfarten

på utrikes orter i avlägsna farvatten, hava föranlett, att denna låneform

icke vunnit spridning.

Det av kommittén framlagda förslaget ingår, på sätt förut nämnts, allenast

såsom ett led i den kommittén anförtrodda utredningen rörande skeppsfartens

ekonomiska betingelser. Jag delar kommitténs uppfattning, att det

icke bör ifrågakomma att i nu förevarande sammanhang skapa förmåner

för den mindre sjöfarten, som icke stå jämväl sjöfarten i övrigt till buds.

Man torde därför för närvarande, såsom kommittén föreslagit, böra i princip

begränsa sig till att göra lika lånemöjligheter tillgängliga för den mindre

skeppsfarten som för den större. Nära till hands skulle väl härvid ligga att

föreslå utvidgning av skeppshypotekskassans och sekundärlånefondens

verksamhet till att omfatta svensk skeppsfart över huvud. De betänkligheter,

som, såvitt angår skeppshypotekskassan, häremot rests med hänsyn

till kassans obligationslån och gamla låntagare, torde måhända icke behöva

tillmätas avgörande vikt. Ur organisatorisk synpunkt skulle en dylik anordning

vara tilltalande. Då det emellertid för närvarande torde vara fråga

om allenast en provisorisk anordning, i avbidan på slutförandet av den

alltjämt pågående utredningen, och då den mindre skeppsfartens kreditvärdighet

ännu är tämligen oprövad, vill jag emellertid ej motsätta mig, att

man, i avvaktan på närmare erfarenhet, tillsvidare i stället beträder den av

kommittén föreslagna vägen. Jag tillstyrker sålunda, att åtgärder vidtagas

för beredande åt nämnda skeppsfart av såväl primär- som sekundärlån ulen

statlig lånefond.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Villkoren för primärlånen torde, på sätt kommittén föreslagit, böra motsvara

dem som gälla för lån ur skeppshypotekskassan. Sålunda synes bland

annat böra såsom säkerhet godtagas inteckning i vederbörande fartyg. Villkoren

för sekundärlånen torde, likaledes i enlighet med kommitténs förslag,

böra vara lika för den mindre och den större sjöfarten. Nuvarande bestämmelser

rörande lån ur sekundärlånefonden synas härvid kunna i huvudsak

tillämpas. Jag biträder emellertid kommitténs förslag att i samband

med ifrågavarande utvidgning av sekundärlåneverksamheten upphäves

stadgandet, att lån allenast må meddelas för fartyg, som är avsett

huvudsakligen för fart mellan Sverige och utlandet eller mellan orter i utlandet;

lånemöjligheten bör stå öppen oberoende av fartygets fart.

I anslutning till vad nu anförts synes det naturligt, att den nuvarande

sekundärlånefonden ombildas till en fond, ur vilken sekundärlån må kunna

utlämnas för svensk skeppsfart utan hänsyn till tonnagets beskaffenhet

eller storlek. Däremot är jag ej övertygad örn lämpligheten av att ur denna

fond jämväl, på sätt föreslagits, meddela primärlån. Olika räntegrunder

torde, såsom jag längre fram får tillfälle att utveckla, komma att tillämpas

beträffande de olika slagen av lån. Skola, på sätt föreslagits, villkoren

för primärlån ansluta sig till de för lån ur skeppshypotekskassan gällande,

torde särskilda avskrivningsanslag för primärlåneverksamheten behöva upptagas

å riksstaten. På grund av önskvärdheten att erhålla ett fast underlag

för beräkningen av dessa anslag förordar jag, att en särskild fond inrättas

för primärlånen. Den nya fonden synes böra benämnas statens lånefond

för den mindre skeppsfarten. Den bör liksom sekundärlånefonden förvaltas

av riksgäldskontoret.

Jag tillstyrker, att såsom kapital till den nya fonden ställes till förfogande

ett belopp av 3,000,000 kronor. På av kommittén anförda skäl

torde beloppet böra överföras från rederilånefonden, som härtill rikligen lämnar

tillgång. Förslag om anvisande av medel för den avskrivning, som bör

verkställas i samband med överföringen, torde i annat sammanhang få

framläggas av chefen för finansdepartementet. Någon kapitalökning till

sekundärlånefonden torde knappast föranledas av vad jag här föreslagit.

Vid fondens inrättande tillfördes densamma ett belopp av 2,500,000 kronor,

därav vid utgången av budgetåret 1937/38 utestodo i oguldna lån belopp om

sammanlagt allenast något mer än 600,000 kronor.

I riksstatsförslaget för nästa budgetår har till förvaltningskostnader för

statens sekundärlånefond för rederinäringen upptagits ett anslag å 3,000

kronor. Jag föreslår, att detta anslag må kunna tagas i anspråk jämväl för

motsvarande kostnader för lånefonden för den mindre skeppsfarten. Anslagets

rubricering bör vid bifall härtill ändras. För att kunna fylla de

ökade anspråk, som torde komma att ställas på anslaget, synes därjämte

böra anvisas ett något högre belopp än det i statsverkspropositionen upptagna.

Medelsbehovet torde för nästa budgetår kunna beräknas till 4,000

kronor.

Med utgångspunkt från vad nu anförts har inom handelsdepartementet ut
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 119.

31

arbetats dels ett förslag till kungörelse angående allmänna villkor och bestämmelser

för lån ur statens lånefond för den mindre skeppsfarten, dels ock

ett förslag till ny kungörelse angående allmänna villkor och bestämmelser

för lån ur statens sekundärlånefond för rederinäringen. Förslagen torde få

såsom bilagor A och B fogas vid statsrådsprotokollet.

Förslaget till kungörelse angående allmänna villkor oell bestämmelser för

lån ur statens lånefond för den mindre skeppsfarten.

Departementsförslaget ansluter sig i huvudsak såväl i fråga om uppställning

som beträffande innehåll till det av kommittén framlagda författningsförslaget

med de avvikelser som betingas därav, att av kommittén föreslagna

bestämmelser rörande sekundärlån uteslutits. Angående detaljerna i

förslaget må anföras följande.

1 §•

Beträffande det tonnage, som borde bliva föremål för den nya låneverksamheten,

har kommittén gjort följande uttalanden:

Segelfartyg med hjälpmaskin, för vilka ju icke erhölles lån från skeppshypotekskassan,

borde enligt kommitténs förslag allmänt beredas lån från

fonden. Vad anginge den mindre skeppsfartens tonnage i övrigt, folie detta,

såvitt det vore maskindrivet, principiellt inom ramen för skeppshypotekskassans

nuvarande verksamhet. Här bleve följaktligen en gränsdragning i

någon form mellan kassans och fondens verksamhetsområden nödvändig.

Kommittén hade funnit den lämpligaste formen för en dylik gränsdragning

vara, att åt styrelsen för kassan anförtroddes att härutinnan verkställa en

prövning i varje särskilt fall. Det kunde måhända göras gällande, att vissa

svårigheter beträffande denna skulle komma att uppstå. I praktiken torde

emellertid detta icke behöva befaras bliva fallet. För lånen komme, vare

sig de beviljades ur kassan eller ur fonden, att gälla i stort sett samma villkor.

Någon konkurrens ur låntagarnas synpunkt mellan de olika låneinstituten

torde därför icke behöva uppkomma. En annan fråga vore, huruvida

en konkurrens mellan fonden och kassan skulle kunna uppstå av liknande

beskaffenhet som den, vilken tidigare befarats kunna ifrågakomma i förhållande

till rederilånefondens verksamhet men som förebyggts genom bestämmelsen

att lån ur rederilånefonden ej finge utlämnas för ändamål,

som läge inom ramen för kassans verksamhet och lämpligen borde tillgodoses

genom lån från kassan. För kassans rörelse torde det emellertid i själva

verket sakna intresse att under dess verksamhet inrymma det mindre maskindrivna

tonnage, som här vore i fråga. Någon verklig intressemotsättning

i förhållande till den statliga fonden torde alltså icke kunna föreligga. Slutligen

hade genom den av kommittén tänkta organisationsformen, enligt vilken

kassans styrelse med viss förstärkning vore bestämmande myndighet

i fråga om lån jämväl från fonden, söi-jts för att förekommande avgöranden

skulle kunna träffas utan praktiska svårigheter.

Som allmänna riktlinjer för den gränsdragning mellan kassan och fonden

vad anginge lån för maskindrivet tonnage, som avsåges skola ankomma

på styrelsen för kassan, hade kommittén för sin del velat framhålla följande.

Eldigt bestämmelserna för kassan kunde, såsom nyss nämnts, för lån ur

denna endast förekomma maskindrivet tonnage. Motorsegeltonnaget vore

alltså här uteslutet. Sådant tonnage funnes för närvarande upp till en stor
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Departements

chefen.

leksgräns av omkring 400 bruttoton. Vad anginge maskindrivna fartyg syntes

det då naturligt, att sådant tonnage, som till storlek, användning m. m.

finge anses ungefärligen jämförligt med motorsegeltonnaget, beviljades lån

från fonden och icke från kassan. En ytterligare anledning till nu avsedd anordning

såge kommittén i det förut i annat sammanhang berörda förhållandet,

att vissa svårigheter förelåge att -— ehuru frågan teoretiskt och formellt

vore tillrättalagd — i praktiken avgöra om ett fartyg vore maskindrivet eller

skulle betraktas som segelfartyg med hjälpmaskin, vartill komme att ett fartyg,

som i sistnämnda egenskap beviljats lån, under lånetiden kunde bliva

förändrat till rent maskindrivet fartyg genom relativt enkla åtgärder.

Kommittén ansåge sig böra uttryckligen betona, att fördelningen av lån

mellan kassan och fonden självfallet icke finge ske enligt grunder, som

skulle medföra att låneobjekt, som till äventyrs kunde bedömas såsom förhållandevis

mindre goda, överskötes på fonden, medan de bättre låneobjekten

förbehölles kassan.

Då slutligen såväl lånefonden för den mindre skeppsfarten som rederilånefonden

vore statliga lånefonder, förelåge ej större behov av någon mera

strikt gränsdragning mellan dessa fonders verksamhetsområden. Grunderna

för en sådan gränsdragning vore för övrigt antydd därigenom, att lån

ur fonden för den mindre skeppsfarten endast skulle avse nybyggnad eller

modernisering av tonnage eller eljest finansiering av dylika byggnadsföretag.

I mån som sökt lån avsåge annat ändamål, vore alltså sökanden hänvisad

till rederilånefonden.

Den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan skeppshypotekskassans

och den ifrågasatta nya lånefondens verksamhetsområde synes tillfredsställande

fylla sitt syfte. I överensstämmelse härmed har i departementsförslaget

upptagits föreskrift av innebörd, att fonden skall avses för

segelfartyg med hjälpmaskin samt annat fartyg, som av styrelsen för kassan

prövas icke böra ifrågakomma för lån från denna. Fonden kommer härigenom

att på åsyftat sätt komplettera skeppshypotekskassan, och möjlighet

till erhållande av primärlån skulle alltså hädanefter komma att stå öppen

för den svenska skeppsfarten oberoende av fartygens art eller storlek.

Såsom säkerhet för lån ur fonden bör, liksom vid lån ur skeppshypotekskassan,

godtagas fartygsinteckning. I anslutning till vad kommittén framhållit

härutinnan må emellertid understrykas, att avsikten givetvis icke är,

att för fartyg, som anses ej kunna belånas i kassan, skall redan på denna

grund i stället beviljas lån ur fonden utan hänsyn till fartygets värde ur

säkerhetssynpunkt. Ett fartyg, som av annan anledning än fartygets cert

icke godtages i kassan, torde sålunda, principiellt sett, ej heller vara ett

lämpligt belåningsobjekt för fonden.

2 §•

Under denna paragraf har i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit

upptagits föreskrift därom, att fonden skall förvaltas av riksgäldskontoret.

3 §.

Enligt kommitténs förslag skall lånerörelsen för den mindre skeppsfarten

handhavas av en nämnd, bestående av Svenska skeppshypotekskassans sty
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

33

reise, förstärkt med en ledamot jämte suppleant, företrädande speciellt nu

ifrågavarande sjöfartsgren. Nämnda ledamot och suppleant skulle utses av

Kungl. Maj:t på förslag av kommerskollegium.

Då berörda förslag, mot vilket några erinringar ej framkommit, förefaller

ändamålsenligt, har det upptagits i departementsförslaget.

4 §•

Angående de ändamål, som borde tillgodoses genom ifrågavarande lån, har

kommittén föreslagit, att lån endast skulle kunna avse nybyggnad eller modernisering

av fartyg eller finansiering av dylikt byggnadsföretag samt att

företräde borde lämnas för fartyg, som vore byggt i Sverige. Kommittén

anför härom:

Syftet med förevarande fond vore att befordra förnyelse av tonnaget. Med

hänsyn härtill borde föreskrivas, att lån endast finge avse nybyggnad eller

modernisering av fartyg eller finansiering av dylika företag.

När det gällde mindre, av partrederi eller enskild person nybeställt fartyg

eller genomförande för sådan företagare av modernisering av fartyg i

den omfattning, varom det här måste vara fråga, förelåge vissa särskilda svårigheter

för finansiering av företaget under själva byggnadstiden eller alltså

intill dess godtagbar inteckning för det avsedda länet, efter det nya fartygets

registrering eller anmälan om omändringen, kunnat uttagas. Bestämmelsen,

att lån finge avse även finansiering av byggnadsföretag, åsyftade att för

vissa fall bidraga till att avhjälpa dessa svårigheter. Kommittén ansåge

det sålunda böra vara möjligt att, såsom redan tillämpats vad anginge

skeppshypotekskassan, erhålla provisoriskt lån mot inteckning i till äventyrs

förefintligt tidigare förvärvat annat fartyg, som med avseende på ålder

och beskaffenhet vore sådant, att det med hänsyn till grunderna för hithörande

låneverksamhets bedrivande erbjöde betryggande säkerhet under

den jämförelsevis korta provisorietid, varom här alltid vore fråga.

Det torde emellertid jämförelsevis sällan förekomma, att nu berörda utväg

stöde till buds. Ytterligare anordningar för underlättande av finansieringen

under byggnadstiden vöre därför erforderliga. I sådant hänseende

ville kommittén förorda, att en förberedande prövning av föreliggande lånebehov

i de särskilda fallen, när sådan sattes ifråga, så långt möjligt genomfördes.

Sedan nämnden tagit del av kontraktsförslag, ritningar och specifikationer

m. m. rörande ett avsett byggnadsföretag, skulle nämnden sålunda

kunna göra ett preliminärt uttalande av den innebörd, att under erforderliga

förutsättningar beträffande såväl fartygets beskaffenhet som andra på frågan

inverkande omständigheter lån för ändamålet borde kunna påräknas

från fonden. Genom en dylik anordning underlättades för en lånesökande i

förekommande fall att med stöd av utdrag av nämndens protokoll eller dylikt

i bank eller eljest på den allmänna lånemarknaden utverka sig provisoriskt

lån för byggnadstiden.

Därest fondens tillgångar bleve anlitade i mycket stor omfattning skulle

måhända den situation kunna tänkas vid något tillfälle uppkomma, att flera

var för sig kompetenta lånesökande tävlade örn tillgodonjutande av för lån

disponibelt kapital. För sådant fall gällde enligt förevarande paragraf, att i

allmänhet företräde skune lämnas åt fartyg, som vore byggt i Sverige. I

första hand hade nämnden alltså att följa denna bestämmelse. I mån som

konkurrens därutöver kunde uppstå, boede nämnden enligt kommitténs mening

lämna företräde åt sådan lånesökande, som visade sig hava inom kor
Bihang

lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 119. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Departements
chefen.

tare tid före ansökningen om lån låtit upphugga eller nedskrota fartyg av

storlek ungefärligen motsvarande det eller de fartyg, som avsåges skola anskaffas,

eller ock avgivit förbindelse att inom viss angiven kortare tid efter

det låneansökningen bifallits låta verkställa upphuggning eller nedskrotning

i nyss nämnd omfattning. Kommittén tillmätte de synpunkter, som läge

bakom detta uttalande, stor betydelse med hänsyn till att det nya låneinstitutet

ingalunda i och för sig avsåge att befordra en ökning av tonnaget inom

förevarande sjöfartsgren utan fastmera en förnyelse eller alltså kvalitativ

förbättring av detta tonnage. Då kommittén funnit denna riktlinje för en

statlig låneverksamhet vara naturlig och denna redan kommit till uttryck i

gällande kungörelse angående rederilånefonden, ansåge kommittén emellertid

en uttrycklig bestämmelse härom i förevarande författning kunna undvaras.

Jag ansluter mig till kommitténs uttalanden beträffande de ändamål, för

vilkas tillgodoseende lån må kunna beviljas och vilka överensstämma med

vad som gäller i fråga om lån från skeppshypotekskassan, ävensom angående

sättet för lånerörelsens handhavande.

Likaledes biträder jag förslaget, att vid prövning av låneansökningar företräde

i allmänhet skall lämnas för fartyg som är byggt i Sverige samt därnäst,

om konkurrens uppstår, åt sådan lånesökande som nyligen nedskrotat

eller som avgivit förbindelse att inom kort tid nedskrota fartyg av ungefär

den storlek, som avses skola nyanskaffas. I olikhet mot kommittén har jag

ansett det lämpligt att föreskrift härutinnan — till innehållet överensstämmande

med motsvarande stadgande i kungörelsen angående rederilånefonden

— till undvikande av varje tveksamhet upptages i författningsförslaget.

5—8 §§.

Bestämmelserna under dessa paragrafer, vilka föreslagits av kommittén,

överensstämma med motsvarande stadganden i förordningen angående

skeppshypotekskassan.

Då särskild föreskrift i annat syfte ej upptagits, torde, vilket jämväl kommittén

framhållit, låntagare vara berättigad att, om han så önskar, återbetala

erhållet lån före förfallodagen.

9 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående låneräntan.

Kommittén anför härutinnan bland annat:

Förevarande lånefond avsåge, såsom förut framgått, att lämna primärlån

på såvitt möjligt samma villkor, som gällde för lån ur skeppshypotekskassan

enligt dess affärsmässigt bedrivna låneverksamhet. Kassans styrelse ägde

frihet att bestämma räntesatsen för lån ur kassan. Avgörande för denna räntesats

vid olika tidpunkter bleve villkoren för kassans egen upplåning genom

utelöpande obligationslån. Med hänsyn härtill och för att vinna nyss antydda

syfte hade kommittén ansett det lämpligt att bestämma räntesatsen

för primärlånen ur fonden på sådant sätt, att den bleve densamma som den,

vilken vid tidpunkten för lånets beviljande allmänt tillämpats av styrelsen

för kassan vid utlämnande av lån från kassan.

Genom denna anordning torde statens intresse att för medel, som ställts

till förfogande, erhålla skälig räntegottgörelse till fullo bliva tillgodosett.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

35

Under normala förhållanden och sett på något längre sikt måste genomsnittsräntan

för av skeppshypotekskassan utlämnade lån ligga över den effektiva

medelräntan för statens upplåning. Det kunde emellertid icke helt bortses

från det tänkbara fallet, att i något undantagsläge, som kanske hade fortvarighet

under någon säkerligen i så fall jämförelsevis kort period^ skeppshypotekskassans

genomsnittsränta skulle kunna komma att ligga något under

den statliga medellåneräntan. För att möta en eventuell invändning i

princip, grundad på nu angivet förhållande, mot den här föreslagna, icke

gängse formen för utlåningsräntans bestämmande föresloge kommittén skyldighet

för låntagare att vidkännas den höjning av räntan, som Konungen

kunde finna gott bestämma.

Statskontoret framhåller, att stadgandena i fråga om räntesatserna skulle

kunna tänkas medföra, att ett primärlån komme att löpa med en högre räntesats

än sekundärlån, ett förhållande som knappast kunde anses tillfredsställande.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava ansett de föreslagna räntevillkoren

vara ur statens synpunkt tillfredsställande.

Styrelsen för svenska skeppshypotekskassan anför följande:

Mot förslaget att räntan å primärlån skulle utgå efter den räntesats, som

vid tidpunkten för lånets beviljande allmänt tillämpades vid utlämnande av

lån från skeppshypotekskassan, hade styrelsen icke något att erinra. Däremot

ansåge styrelsen det icke vara lämpligt att föreskriva skyldighet för låntagaren

att framdeles vidkännas den höjning av räntan, som Konungen kunde

finna gott bestämma. Denna bestämmelse vore tillkommen för att skydda

staten mot risken att statens utlåningsränta bleve lägre än dess egen upplåningsränta.

Mot detta statens intresse — som ju icke behövde sträcka sig

längre än att utlåningsräntan icke vore lägre än statens upplåningsränta

vid tiden för lånets lämnande — stöde låntagarens intresse att erhålla lånet

mot fast ränta. Fördelen för låntagaren att taga lånet hos fonden och icke

i bank eller annat liknande kreditinstitut vore ju, att låntagaren erhölle en

för hela lånetiden bestämd ränta, med vilken han kunde räkna i sina kalkyler.

För att båda nu omförmälda intressen skulle kunna tillgodoses ville

styrelsen föreslå, att till den av kommittén föreslagna bestämmelsen om räntesättningen

fogades den föreskrift, att räntan dock icke måtte sättas lägre

än statens effektiva upplåningsränta vid tiden för lånets beviljande eller

måhända i medeltal under de sista tre åren, i sammanhang varmed stadgandet

om rätt för Konungen att under lånetiden höja räntan utginge.

Vad angår räntans storlek ansluter jag mig i princip till förslaget, att Departements

den bör överensstämma med den ränta som tillämpas vid lån ur skepps- CÄe/enhypotekskassan.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att under vederbörligt

hänsynstagande till detta önskemål fastställa räntesatsen för lån

ur fonden, varvid bör tillses, att räntan icke sättes lägre än statens effektiva

upplåningsränta under viss tid före räntcbcstämningen. Jag förutsätter,

att Kungl. Maj:ts beslut komma att givas eu sådan utformning, att de hänföra

sig till lån, som beviljas ur fonden under viss angiven tid, förslagsvis

ett år.

Med angivna regler för fastställande av räntan och med hänsyn till den

föreslagna lånerörelsens syfte anser jag mig kunna biträda skeppshypoteks
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

kassans förslag, att räntan å ifrågavarande primärlån — med avsteg från

vad eljest i regel gäller — skall utgå efter en fast, vid lånets beviljande bestämd

räntefot. Någon höjning av räntan under lånetiden — frånsett dröjsmålsränta

vid försummad inbetalning å lånet — synes lika litet böra förekomma

här som beträffande lån ur nämnda kassa.

I anslutning till dessa synpunkter har departementsförslaget i denna del

avfattats.

10—12 §§.

De under dessa paragrafer upptagna bestämmelserna äro, enligt förslag av

kommittén, hämtade från förordningen angående skeppshypotekskassan.

13 §.

Angående i denna paragraf föreskriven fordran på försäkring av fartyg,

som ifrågakommer till lån ur fonden, har kommittén anfört följande:

För fartygshvpotekets värde såsom säkerhet för lån vore försäkringsförhållandena

beträffande fartyget av stor betydelse. Detta gällde ej minst

för den mindre sjöfartens tonnage. Vid utformandet av lånebestämmelser

för den mindre sjöfarten hade kommittén därför fått ägna särskild uppmärksamhet

åt hithörande förhållanden inom denna sjöfartsgren. En omständighet,

som kommittén härvid haft att beakta, vore att för maskindrivna

fartyg under 100 tons bruttodräktighet och för segelfartyg med hjälpmaskin

oavsett dräktigheten icke för närvarande i Sverige funnes en försäkringsform,

som fullt motsvarade den för större maskindrivna fartyg inrättade särskilda

försäkring, som innefattade i kaskoförsäkringen ej inneslutet skydd

(protection and indemnity) mot den ersättningsskyldighet, vilken kunde uppkomma

för fartygets ägare. Emellertid hade utrönts, att i varje fal! i ett

allmänt försäkringsbolag anordnats ett slag av ansvarsförsäkring, som erinrade

därom och som i viss utsträckning — i ett 60-tal fall — redan kommit

till användning inom den mindre skeppsfarten. Kommittén, som verkställt

en jämförelse mellan berörda båda former av ansvarsförsäkring, hade funnit,

att den av nämnda bolag tillämpade försäkringsformen i vissa väsentliga

hänseenden beredde försäkringstagaren (inteckningshavaren) avsett skydd

men dock icke omslöte hela det ansvarsområde, som ur här aktuella synpunkter

syntes erforderligt.

Som skiljaktigheter av betydelse finge här nämnas, att den sedvanliga

protection and indemnity-försäkringen bland annat avsåge att — med förbehåll

för viss begränsad självrisk, till omfattningen beroende på fartygets

storlek — täcka redaren för hans ansvar för den ombord å det försäkrade

fartyget transporterade lasten. Detta ansvar kunde avse brist i lasten, skada

å densamma eller oriktig beskrivning av lastens kondition m. m. Villkoren

för den av förenämnda bolag tillämpade försäkringsformen undantoge däremot

uttryckligen från försäkringsgivarens ansvar skada å egendom, som

försäkringstagaren mottagit för transport. Beträffande personskada täckte

protection and indemnity redarens ansvar upp till det belopp, som utgjorde

maximum för redarens ersättningsskyldighet enligt svensk eller utländsk

lagstiftning. Här ifrågavarande bolag begränsade åter försäkringsgivarens

ansvar till visst närmare angivet maximibelopp dels för varje skadad eller

dödad person dels vid skada å främmande egendom för varje sådan skada.

Tydligen måste — för att den av kommittén förordade statliga låneverksamheten

.skulle under därutinnan ur säkerhetssynpunkt grundade förutsättningar

kunna komma till användning beträffande det mindre tonnaget

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

37

—• på försäkringsområdet ske en ytterligare anpassning till den speciella

försäkringsform, som genom protection and indemnity redan utbildats såvitt

anginge det större maskindrivna tonnaget. Den av förenämnda bolag

sedan någon tid tillämpade, även efter sjöfartens behov lämpade försäkringsformen

torde få anses utvisa, att en dylik anpassning redan vore på väg.

Med den smidighet beträffande inrättandet av nya försäkringsformer allt

efter de inom samhällslivet från tid till annan skiftande behoven, vilken

karakteriserade samtidens försäkringsrörelse såväl i vad avsåge sjöförsäkringen

som annan försäkringsverksamhet, kunde man enligt kommitténs

mening med fog förvänta att, för det fall att primärlånerörelse för den mindre

skeppsfarten anordnades på sätt som här avsåges, inom försäkringvärlden

— antingen sjöförsäkringen eller den allmänna försäkringsrörelsen — komme

att tillskapas en försäkringsform för nämnda sjöfart, som närmare än

den förut angivna motsvarade den för den större sjöfarten redan inrättade

protection and indemnity-försäkringen. Vid prövningen beträffande den

mindre sjöfarten av nu ifrågavarande försäkring syntes emellertid en mindre

väsentlig skiljaktighet i förhållande till den sedvanliga protection and indemnity-försäkringen

icke böra få hindra försäkringens godtagande för här

avsett ändamål. Det vore med hänsyn därtill som kommittén föreslagit bestämmelse

därom, att försäkring, varom här vore fråga, för att godtagas

skulle i »huvudsakligen» samma utsträckning som inom sjöfarten vore

sedvanlig bereda i kaskoförsäkringen icke innefattat skydd mot den ersättningsskyldighet,

som kunde uppkomma för fartygets ägare.

Én utveckling av här avsedd försäkringsform för den mindre sjöfarten

borde i och för sig innebära en vinning för denna sjöfart.

Sjöassuradörernas förening framhåller, att, om den ifrågasatta lånerörelsen

komme till stånd, behovet av inhemsk protection and indemnity-försäkring

för fartyg av här avsedda slag omedelbart gåve sig tillkänna. Föreningen

anser, att åtgärder snarast borde vidtagas för att fylla detta behov, och har

förklarat sig beredd att därvid medverka.

Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad kommittén före-Departementsslagit.

Stadgandet är, med den av kommittén förordade avvikelsen, över- cA«/e»- ensstämmande med motsvarande föreskrift i förordningen angående skeppshypotekskassan.

14—16 §§.

Stadgandena under dessa paragrafer hava, i enlighet med förslag av kommittén,

avfattats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i förordningen

angående skeppshypotekskassan.

17 §.

I det av kommittén utarbetade författningsförslaget har — i viss analogi

med föreskrift i förordningen angående skeppshypotekskassan, att av låntagare

lämnad säkerhet skall gälla för samtliga förbindelser hos kassan —

upptagits ett stadgande av innehåll att säkerhet, som lämnats av låntagare i

fonden, skulle gälla samtliga hans förbindelser hos statsverket.

Häremot har styrelsen för svenska skeppshypotekskassan invänt, att stadgandet

borde begränsas att gälla förbindelser till fonden.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Departement

chefen.

Då den av skeppshypotekskassans styrelse framförda invändningen synts

berättigad, har stadgandet i departementsförslaget avfattats på sätt styrelsen

föreslagit.

18 §.

Denna paragraf, som är likalydande med kommitténs förslag, är hämtad

ur förordningen angående skeppshypotekskassan.

19—21 §§.

Bestämmelserna under dessa paragrafer hava, efter förslag av kommittén,

upptagits i tillämpliga delar överensstämmande med motsvarande stadganden

i gällande kungörelse angående sekundärlånefonden.

Förslaget till kungörelse angående allmänna villkor och bestämmelser för

lån ur statens sekundärlånefond för rederinäringen.

Ifrågavarande förslag är i stort sett likalydande med nu gällande bestämmelser

i ämnet med de jämkningar som föranledas därav, att enligt det

föreliggande förslaget lån ur sekundärlånefonden skall kunna erhållas jämväl

för fartyg, belånat i den föreslagna lånefonden för den mindre skeppsfarten.

I sak har eljest ej vidtagits annan ändring i nuvarande bestämmelser

än att, i överensstämmelse med vad tidigare förordats, låneverksamheten

utvidgats att avse fartyg jämväl i annan fart än mellan Sverige och utlandet

eller mellan utländska orter.

Det i förslaget upptagna övergångsstadgandet ansluter sig till föreskrifterna

i kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 625), varigenom, i samband med ändring

av låneräntan, vissa särbestämmelser meddelades beträffande lån från

sekundärlånefonden, beviljade före den 1 juli 1937.

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte — med ändring i så måtto av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

väckta förslag, att det under tionde huvudtiteln, punkten 66, upptagna anslaget

till Förvaltningskostnader för statens sekundärlånefond för rederinäringen

icke äskas — föreslå riksdagen att

dels besluta inrättande från och med den 1 juli 1939 av

en statens lånefond för den mindre skeppsfarten, från vilken

fond lån må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse

med de bestämmelser, som finnas intagna i det vid statsrådsprotokollet

fogade förslaget till kungörelse i ämnet;

dels besluta, att för lån ur statens sekundärlånefond för

rederinäringen skola från och med den 1 juli 1939 tillämpas

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

39

>

i huvudsak de bestämmelser, som intagits i det vid statsrådsprotokollet

fogade förslaget till kungörelse angående allmänna

villkor och bestämmelser för lån ur denna fond;

dels förklara, att till statens lånefond för den mindre

skeppsfarten skall från rederilånefonden överföras ett belopp

av 3,000,000 kronor;

dels ock till Förvaltningskostnader för statens lånefond

för den mindre skeppsfarten och statens sekundärlånefond

för rederinäringen för budgetåret 1939/40 under tionde huvudtiteln

anvisa ett anslag av ..............kronor 4,000

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:

Sven Forssberg.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

''Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Bilaga A.

Förslag

till

Kungörelse

angående allmänna villkor och bestämmelser för lån ur statens

lånefond för den mindre skeppsfarten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten har till ändamål att i enlighet

med bestämmelserna i denna kungörelse lämna lån mot säkerhet av

inteckning i segelfartyg med hjälpmaskin eller annat fartyg, som av styrelsen

för Svenska skeppshypotekskassan prövas icke böra ifrågakomma för

lån från kassan.

2 §.

Fonden förvaltas av riksgäldskontoret, som har att på anfordran utbetala

för lånerörelsen erforderliga medel.

3 §•

Lånerörelsen handhaves för statens räkning av en nämnd, vars ledamöter

och suppleanter skola utgöras av ledamöterna och suppleanterna i styrelsen

för Svenska skeppshypotekskassan jämte ytterligare en ledamot och suppleant

för denne. Sistnämnda ledamot och suppleant, vilka skola vara särskilt

förtrogna med den mindre skeppsfartens förhållanden, utses av Konungen,

på förslag av kommerskollegium.

4 §.

Lan från fonden ma endast avse nybyggnad eller modernisering av fartyg

eller eljest finansiering av dylikt byggnadsföretag. Vid prövning av ansökningar

örn lan skall i allmänhet företräde lämnas för fartyg, som är

by^£>t i Sverige, samt därnäst at sadan lanesökande, som visar sig hava inom

ett år före ansökningen låtit upphugga eller nedskrota fartyg av storlek

ungefärligen motsvarande fartyg, som avses skola nybyggas, eller ock avgivit

förbindelse att inom ett år efter det låneansökningen bifallits låta verkställa

upphuggning eller nedskrotning i nämnda omfattning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

5 §•

Lån må icke lämnas till annan än ägaren av fartyget.

6 ;§.

Innan lån beviljas, skall nämnden föranstalta om besiktning och värdering

av fartyget för utrönande av dess värde.

Under lånetiden skall ny besiktning och värdering företagas, när nämnden

finner det erforderligt.

7 §•

Lån må icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det värde,

till vilket fartyget av nämnden uppskattas.

8 §•

Lån må beviljas på högst tio års återbetalningstid med skyldighet för låntagaren

att under lånetiden gälda lånet enligt fastställd amorteringsplan. Har

i enlighet med vad därom särskilt stadgats sekundärlån lämnats mot säkerhet

av inteckning i fartyg, belånat ur fonden, må nämnden dock, efter prövning

i varje särskilt fall, medgiva längre återbetalningstid, högst tolv år, för

det ur fonden beviljade lånet.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger nämnden bevilja anstånd

för högst ett år i sänder med fullgörandet av föreskriven amortering.

9 §.

Å lyftat lånebelopp skall gäldas ränta efter den räntefot som Konungen,

med hänsyn tagen till räntan å lån från Svenska skeppshypotekskassan, bestämmer.

Örn till betalning förfallet kapitalbelopp icke inbetalas inom åtta dagar

efter förfallodagen, skall å beloppet erläggas dröjsmålsränta enligt de grunder,

som kunna varda i särskild ordning bestämda.

10 §.

Till minst det belopp, lill vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av inteckning

eller inteckningar i fartyget liggande inom femtio procent av fartygets

värde.

För att kunna godtagas såsom säkerhet skall inteckning åtnjuta bättre förmånsrätt

än varje annan i fartyget sökt eller beviljad inteckning, som icke

innehaves av nämnden för fondens räkning; dock att, därest inteckning med

bästa förmånsrätt är tagen i anspiuk såsom säkerhet för annat lån hos statsverket,

nämnden må kunna godtaga inteckning med närmast därefter följande

rätt under villkor att inteckningen med bästa rätt förskrives att med

rätt närmast efter den, som tillkommer statsverket för det andra lånet, utgöra

pant jämväl för lån ur fonden.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 119.

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

11 §■

Låntagare vare skyldig att omedelbart underrätta nämnden om varje ändring

beträffande äganderätten till fartyget.

12 §.

Låntagare må icke utan samtycke av nämnden vidtaga åtgärd, varigenom

fartyget upphör att vara svenskt.

13 §.

Fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust som

partiell skada och kostnad till minst det värde, som av nämnden åsättes fartyget;

dock må i stället för sådan kaskoförsäkring godtagas s. k. intresseförsäkring

i fartyget, i den mån det finnes kunna ske utan åsidosättande av

nödig trygghet för statsverket såsom inteckningshavare. Dessutom skall finnas

särskild försäkring, som i huvudsakligen samma utsträckning, som eljest

inom sjöfarten är sedvanlig, bereder i kaskoförsäkringen icke innefattat

skydd (protection and indemnity) mot den ersättningsskyldighet, som kan

uppkomma för fartygets ägare.

Såväl kasko- som intresseförsäkringen skall gälla till förmån för statsverket

såsom innehavare av inteckning i fartyget samt medföra rätt för inteckningshavaren

att, ändå att hans fordran ej är förfallen, framför fartygets

ägare njuta betalning ur utfallande försäkringsbelopp, såvida icke —

vid partiell skada — ägaren genom att låta reparera fartyget eller på annat

sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet som före skadans inträffande.

I övrigt skola för försäkring, som här avses, gälla sådana bestämmelser,

som stadgats i lagen om försäkringsavtal, med den jämkning, som nämnden

kan finna av omständigheterna påkallad.

Försäkringsgivaren skall hava gent emot nämnden förbundit sig att tillse,

att försäkringen icke ändras eller upphör utan nämndens vetskap och att

nämnden erhåller nödigt rådrum för att säkerställa statsverket före försäkringens

upphörande.

14 §.

I den mån nämnden finner sådant erforderligt skall å fartyget tagas försäkring

mot krigsfara.

15 §.

Försäkring, som i 13 och 14 §§ avses, skall vara meddelad av svensk försäkringsgivare;

dock att nämnden må, då skälig anledning därtill föreligger,

godtaga försäkring, som meddelats av utländsk försäkringsgivare.

16 §.

Nämnden äger uppsäga lån till betalning omedelbart eller inom viss av

nämnden bestämd tid, därest ställd säkerhet undergått märklig försämring

eller för statsverket betryggande försäkring icke finnes eller låntagaren eljest

icke fullgör de för lånet gällande villkor.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

17 §.

Av låntagare lämnad säkerhet skall gälla för samtliga hans förbindelser

hos fonden.

18 §.

Kostnad för besiktning, värdering, inteckningsåtgärd och annat dylikt skall

gäldas av låntagaren.

19 §.

Nämndens förvaltning och räkenskaper granskas av Svenska skeppshypotekskassans

revisorer.

I fråga om nämndens och revisorernas skyldigheter och befogenheter ävensom

deras ansvarighet för skada, som tillskyndas fonden, skola stadgandena

i förordningen angående skeppshypotekskassan och reglementet för kassan

äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av

att vad om förvar och vård av för skeppshypotekskassans obligationslån

pantskrivna värdehandlingar är stadgat skall gälla ifråga örn förvaret

och vården av de värdehandlingar, som utgöra säkerhet för lån från fonden;

samt

att nämndens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande däröver

icke skola vare sig tillställas skeppshypotekskassans låntagare eller göras

till föremål för dessas yttrande, ej heller befordras till tryck.

20 §.

Fonden tillhöriga medel, som av riksgäldskontoret utbetalats till nämnden,

skola, i den mån de ej erfordras i lånerörelsen, återställas till riksgäldskontoret.

De i rörelsen influtna räntemedlen skola för varje kalenderår sist före

utgången av nästföljande januari månad inbetalas till riksgäldskontoret. Av

nämnden omhänderhavda medel, som tillhöra fonden, skola i avbidan på

deras användande i rörelsen eller överlämnande till riksgäldskontoret hållas

innestående å checkräkning i riksbanken eller å postgirokonto.

21 §.

Bestämmelser om ersättning för kostnader, som föranledas av fondens lånerörelse,

ävensom de ytterligare föreskrifter angående rörelsen och vad därmed

har samband, som må erfordras, meddelas av Konungen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1939.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Bilaga B.

Förslag

till

Kungörelse

angående allmänna villkor och bestämmelser för lån ur statens

sekundärlånefond för rederinäringen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Statens sekundärlånefond för rederinäringen har till ändamål att i enlighet

med bestämmelserna i denna kungörelse lämna lån mot säkerhet av

inteckning i fartyg, som är belånat i Svenska skeppshypotekskassan eller

i Statens lånefond för den mindre skeppsfarten.

2 §•

Fonden förvaltas av riksgäldskontoret, som har att på anfordran utbetala

för lånerörelsen erforderliga medel.

3 §.

Lånerörelsen handhaves för statens räkning av en nämnd, vars ledamöter

och suppleanter skola utgöras av ledamöterna och suppleanterna i styrelsen

för Svenska skeppshypotekskassan samt, såvitt angår lån för fartyg,

som är belånat i Statens lånefond för den mindre skeppsfarten, den ytterligare

ledamot och suppleant för denne, om vilka förmäles i gällande bestämmelser

rörande sistnämnda fond.

Nämndens förvaltning och räkenskaper granskas av skeppshypotekskassans

revisorer.

I fråga om lånerörelsens bedrivande samt nämndens och revisorernas skyldigheter

och befogenheter ävensom deras ansvarighet för skada, som tillskyndas

fonden, skola stadgandena i förordningen angående skeppshypotekskassan

och reglementet för kassan samt i kungörelsen angående lånefonden

för den mindre skeppsfarten äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande

av

att lån från fonden må lämnas endast för nybyggnad eller modernisering

av fartyg;

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

att vid beviljande av lån från fonden återbetalningstiden må bestämmas

till högst åtta år, under iakttagande av att lånet skall vara återbetalat innan

det från skeppshypotekskassan eller lånefonden för den mindre skeppsfarten

utlämnade lånet slutamorterats;

att lån från fonden må beviljas till belopp, motsvarande högst tjugu procent

av fartygets värde, och att inteckningssäkerheten, vilken där omständigheterna

därtill föranleda bör stärkas med annan pant eller borgen, skall

ligga inom sjuttio procent av nämnda värde;

att det i § 15 andra stycket förordningen angående skeppshypotekskassan

stadgade särskilda ansvar med anledning av förlust i följd av att fartyget

upphört att vara svenskt ej skall gälla beträffande lån från fonden;

att vad om förvar och vård av för skeppshypotekskassans obligationslån

pantskrivna värdehandlingar är stadgat skall gälla i fråga om förvaret och

vården av de värdehandlingar, som utgöra säkerhet för lan från fonden,

att nämndens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande däröver

icke skola befordras till tryck; samt

att nämndens förvaltning och räkenskaper ej skola underställas granskning

av skeppshypotekskassans låntagare.

4 §•

Å lyftat belopp skall gäldas ränta från lyftningsdagen efter fyra procent

om året, dock med skyldighet för låntagaren att, därest till betalning förfallet

kapitalbelopp icke inom åtta dagar efter förfallodagen guldits, å det

förfallna beloppet från förfallodagen, till dess betalning sker, erlägga dröjsmålsränta

enligt de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda.

Låntagare vare skyldig att å lånet eller vad därav återstår oguldet

erlägga ränta efter det högre procenttal, som under lånetiden kan varda

bestämt.

5 §•

Fonden tillhöriga medel, som av riksgäldskontoret utbetalats till nämnden,

skola, i den mån de ej erfordras i lånerörelsen, återställas till riksgäldskontoret.

De i rörelsen influtna räntemedlen skola för varje kalenderår

sist före utgången av nästföljande januari månad inbetalas till riksgäldskontoret.

Av nämnden omhänderhavda medel, som tillhöra fonden, skola i

avbidan på deras användande i rörelsen eller överlämnande till riksgäldskontoret

hållas innestående å checkräkning i riksbanken eller å postgirokonto.

6 §.

Bestämmelser om ersättning för kostnader, som föranledas av fondens

lånerörelse, ävensom de ytterligare föreskrifter angående rörelsen och vad

därmed har samband, som må erfordras, meddelas av Konungen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 119.

5

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Denna kungörelse, varigenom upphäves kungörelsen den 19 juni 1936

(nr 312) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån ur statens

sekundärlånefond för rederinäringen, träder i kraft den 1 juli 1939 och skall

äga tillämpning jämväl å lån från fonden, som beviljats före sistnämnda

dag, dock att beträffande lån, som beviljats före den 1 juli 1937, låntagaren

icke skall vara skyldig att underkasta sig sådan höjning av räntan, varom

förmärs i 4 §, i vidare mån än intill det procenttal som gällde vid lånets

beviljande.

397270. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:210 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av ökade lånemöjligheter för den mindre skeppsfarten. a1 i texten
  2. SU 1939:126 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående beredande av ökade lånemöjligheter för den mindre skeppsfarten. ^ a1 i texten