Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i nissa delar av lagen den IS juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

36 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:14, Med förslag till lag angående ändring i nissa delar av lagen den IS juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 14.

1

Nr 14.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i nissa delar av lagen den IS juni 1925

(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område; given

Stockholms slott den 30 december 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami.

Nr 14.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall

införas en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock

att 2, 6, 8, 13, 18 och 19 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

1 a §.

Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i stadsplan eller byggnadsplan, må lösningsrätt

ej utövas med mindre nyttjanderättshavarens boningshus i sin helhet

är beläget å mark, som enligt stadsplanen eller byggnadsplanen är avsedd

för enskilt bebyggande; och skall i ty fall lösningsrätt föreligga allenast

till mark som sist sagts inom det kvarter varest boningshuset ligger.

Är marken tomtindelad, gäde såsom förutsättning för lösningsrätt därjämte,

att boningshuset i sin helhet skall vara beläget å en tomt; och skall

i ty fall lösningsrätt äga rum till tomten eller, där jordägaren ej äger hela

tomten, den del därav som tillhör denne. Avser nyttjanderätten endast del

av tomten, åge lösningsrätt ej rum, om värdet av denna del jämte värdet av

byggnaderna understiger värdet av varje annan tomtdel, som är i en ägares

hand.

2 §•

Lösningsrätt, äger---sådan påföljd.

Ej heller — — — av lösningsrätt.

Är fråga om mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lösningsrätt

ej äga rum, därest planens genomförande eller lämplig tomtindelning

därigenom försvåras.

6 §•

Har ansökan---eller samhället.

I fråga om---sin rätt. Hörer ansökan mark som ingår i stadsplan

1 Senaste lydelse av 2 och 6 §§ se SFS 1929: 54, av 8 § se SFS 1938: 164, av 18 § se SFS

1935: 239 och av 19 § se SFS 1931: 150.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

3

eller byggnadsplan, skall kallelsen jämväl tillställas byggnadsnämnden eller

sakkunnig enligt 101 § byggnadsstadgan. Rörer ansökan mark, som är samfälld

för flera fastigheter med skilda ägare,---inom kommunen.

Besväras marken----allmänna tidningarna.

8 §•

Vill jordägaren----emellertid förrättningen.

Jordägaren och nytljanderättsliavaren äga, där fråga ej är örn tomtindelad

mark, överenskomma om jämkning av gränserna för det område, som

skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området, såvitt möjligt, varder sålunda

bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej

möter; och äga förrättningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets

gränser, som härav kan föranledas. Är fråga om område, som ingår i

stadsplan eiler byggnadsplan, skola förrättningsmännen under förrättningen

underställa Konungens befallningshavandes prövning, huruvida planens genomförande

eller lämplig tomtindelning försvåras genom områdets inlösen.

Rätt att överklaga Konungens befallningshavandes beslut tillkommer ock

byggnadsnämnden eller sakkunnig enligt 101 § byggnadsstadgan.

Vid bestämmandet---avsedda ändamålet.

Utgör område som skall lösas tomt eller del av tomt och har mätning av

tomten eller den tomt vari området ingår icke ägt rum på sätt stadgas i

2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad, skall byggnadsnämnden på ansökan

av nyttjanderättshavaren förordna om sådan åtgärd; och vile emellertid

förrättningen. Kostnad för tomtmätningen skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

Är fråga väckt örn ändring i tomtindelningen, skall förrättningen

ock vila till dess frågan slutligen prövats.

Då fråga är örn icke tomtindelad mark, åligger det lantmätaren att avfatta

det område, som skall lösas, å karta samt upprätta noggrann beskrivning

över detsamma; skolande därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad örn karta och beskrivning vid avstyckning är stadgat. Finnes karta, som

nu sagts, tillgänglig, vare upprättande av särskild karta vid förrättningen ej

erforderligt. I fråga örn bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår

i förrättningen, gäde vad örn avstyckning är för motsvarande fall stadgat.

13 §.

Finnes område som skall lösas ej utgöra särskild fastighet, skall, där fråga

ej är örn tomtindelad mark, i den ordning i 18 § sägs prövning äga rum,

huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

Ej vare---— såsom fideikommiss.

Då beslut —---för lösningsrätten.

Inlöst område--— särskilt stadgat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

18 §.

I fråga----— annorlunda stadgat.

Fullföljes talan--— är stadgat.

Den i —---beslut avgjord.

Skall med — —- — 12 § förmäles.

Är fråga om område —---särskilt namn.

Är fråga om annat område än i nästföregående stycke sägs, skall fastställelse

meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 19

kap. 2 g, 12 § första och tredje styckena, 13 § andra, tredje, fjärde och femte

styckena samt 20 § lagen om delning av jord å landet är stadgat. Har marken

före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må den

dock avskiljas, såframt densamma jämte annan mark, som avstyckats eller

avsöndrats från fastigheten, ej överstiger hälften av fastighetens ägovidd.

Inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna

av Kopparbergs län må i nämnda fall, när skäl därtill äro, fastställelse meddelas,

ändå alt mera än hälften av ägovidden varder avskild.

Om beslut---Konungens befallningshavande.

19 §.

Denna lag----hälften däri.

Vad i denna lag stadgas åge ej heller tillämpning å mark som innehaves

med tomträtt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 maj 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om

utvidgning av tillämplighetsområdet för lagen den 18 juni 1925 örn rätt i

vissa fall för nyttjanderåttshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Föredraganden anför:

»Lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderåttshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen) avser att i

viss utsträckning bereda ägare av boningshus å ofri grand en mera tryggad

ställning genom friköp av marken. Enligt denna lag är den, som med nyttjanderätt

för brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhörig mark

samt därå äger boningshus, under vissa betingelser berättigad att efter värdering,

företagen av lantmätare och två gode män, tillösa sig marken, även

om jordägaren skulle motsätta sig det. En förutsättning för denna lösningsrätt

är, bland andra, att minst en fjärdedel av det värde, som marken med

därå befintliga bygnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader.

Lagen äger enligt vad i 19 § första stycket stadgas icke tillämpning beträffande

mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle; dock

må utan hinder av detta stadgande inlösen ske av mark, som är samfälld för

flera fastigheter med skilda ägare, för såvitt kronan eller samhället icke äger

mer än hälften däri. Enligt andra stycket i nämnda paragraf skall lagen ej

heller äga tillämpning å mark som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

Sedan riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 20 maj 1931 anhållit örn

utredning, huruvida och i vad mån ensittarlagen kunde göras tillämplig å

mark som inginge i stadsplan eller byggnadsplan, bär frågan örn den föreslagna

utvidgningen av lagens tillämplighetsområde varit föremål för utredning

inom justitiedepartementet. På grundval av denna utredning har utål
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

betats ett utkast till lag om ändring i vissa delar av ensittarlagen i syfte

att möjliggöra dess tillämpning även å områden lagda under stadsplan eller

byggnadsplan.

Lagutkastet torde få såsom bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet.

Sedan numera yttranden över lagutkastet jämte en därvid fogad promemoria

inkommit från hörda myndigheter och sammanslutningar samt frågan

varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet, anhåller jag att

få upptaga densamma till behandling.

Historik.

I det förslag till lag om lösningsrätt för innehavare av vissa på fyrtionio

år eller längre tid avsöndrade lägenheter, som torpkommissionen avlämnade

år 1911, undantogs från lösningsrätt lägenhet, som tillhör kronan, stad eller

annan kommun, municipalsamhälle, stiftelse eller fideikommiss.

Beträffande denna undantagsbestämmelse anförde egnahemssakkunniga i

motiven till sitt år 1913 avgivna förslag till lag om lösningsrätt av vissa lägenheter

å ofri grund, bland annat, att det icke behövde möta oöverstigliga svårigheter

att medgiva lösningsrätt även för lägenheter å jord, tillhörig kommuner,

och att det stora antalet dylika lägenheter, i synnerhet å allmänningar,

gjorde en utsträckning av lösningsrätten till dylika särskilt önskvärd. På

grund av de stora svårigheter, som skulle vara förbundna med stadgandet om

lösningsrätt för lägenheter, som tillhörde kronan, stiftelser och fideikommiss,

vore det däremot nödvändigt att undantaga dessa. I enlighet härmed erhöll

ifrågavarande stadgande i förslaget sådan lydelse, att lagen icke skulle gälla

lägenhet, som tillhörde kronan, allmän inrättning, stiftelse eller fideikommiss.

År 1918 avläts till riksdagen proposition (nr 172) med förslag till ensittarlag.

I detta förslag hade av de i de tidigare förslagen gjorda undantagen från

lösningsrätt upptagits endast det, som avsåge kronan tillhörig egendom. Därjämte

hade emellertid såsom undantag från lösningsrätt angivits jämväl mark,

som inginge i tomtindelning, ävensom mark i samhälle, för vilket skulle föras

fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser. Härom uttalades

i propositionen att lösningsrätt enligt den föreslagna lagen icke lämpligen kunde

äga rum inom område som inginge i tomtindelning. Likaledes borde mark

i samhälle, för vilket skulle föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelserna, undantagas från den föreslagna lagens tillämpningsområde,

då det avsedda lösningsförfarandet i regel ej torde lämpa sig i fråga örn

dylik mark samt det föreslagna sättet för inlöst områdes avskiljande från

stamfastighet ej stöde i överensstämmelse med vad om fastighetsbildning i sådant

samhälle funnes stadgat. Bestämmelserna antogos i sin av Kungl. Majit

föreslagna lydelse och ingingo i den första ensittarlagen av år 1918 samt upptogos

oförändrade även i 1920 års ensittarlag.

I det förslag till ny ensittarlag, som jordkommissionen avlämnade den 28

april 1921, undantogs från lagens tillämpning allenast mark, som tillhörde

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

7

kronan eller som innehades med tomträtt. Beträffande tomtindelad mark föreslogos

dock särskilda regler Sålunda föreskrevs i 2 §, bland annat, att lösningsrätten

finge utövas endast därest nyttjanderättshavarens boningshus

helt eller till större delen vore beläget å en tomt och kunde med hänsyn till

läget, och beskaffenheten av tomten anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande

av denna. I motiven anfördes:

Att friköpningslagen icke fått tillämpning på mark, som ingår i tomtindelning,

och på mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt

de för stad meddelade bestämmelser, har, såsom också framgår av motiveringen

till 1918 års lag, icke sin grund däri, att det beträffande ifrågavarande

lägenheter skulle råda någon så väsentlig skillnad allt efter som de äro belägna

inom eller utanför stadsområde^ att endast i det senare fallet rätt till friköpning

bör tillerkännas lägenhetens innehavare.

Hos kommissionen har framhållits, hurusom inom stationsområden ofta

nog marken vore tomtindelad och att i anledning därav lägenhetsinnehavarna

med egna hus saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda jordområden.

Det bör också beaktas, att till följd av nämnda begränsning av lagens tillämplighet

en enligt lagen bestående rätt till friköpning kan gå om intet därigenom

att tomtindelning genomföres för det område, där lägenheter med friköpningsrätt

äro belägna, eller därigenom att dylikt område inkorporeras med stad.

Med lagens syfte kan icke anses överensstämma, att en redan i utsikt ställd

rätt till friköpning skall gå om intet till följd av dylika administrativa åtgöranden.

En ledamot av kommissionen biträdde dock icke förslaget att lagen jämväl

skulle göras tillämplig å mark som inginge i tomtindelning samt yttrade härutinnan:
De

av kommissionen till stöd för sistnämnda utsträckning av lagen anförda

skälen finner jag icke bärande och vill dessutom erinra därom, att

ensittarlagens utsträckning till att gälla mark, som ingår i tomtindelning, såväl

torde strida mot de grundtankar, som från början varit vägledande för

ifrågavarande lagstiftnings förespråkare, som även medföra flera för ifrågavarande

samhällen icke förutsedda konsekvenser. Man har med ensittarlagen

åsyftat att rädda en mängd på landsbygden förefintliga egna hem på

ofri grund, med utgångspunkt från att den jord, varom i sådant fall är

fråga, i regel har ett mindre värde såväl för ägaren som för andra personer

än nyttjanderättshavaren. Mark åter, som ingår i tomtindelning, ligger ofta

på platser med högre jordvärden, och det synes, ej minst med hänsyn till

möjlig spekulation, mindre lämpligt att, åtminstone genom en utvidgning av

den förevarande lagstiftningens tillämpningsområde, tillerkänna ägare till

hus å sådan mark expropriationsrätt till densamma. Jag är dessutom icke i

tillfälle att överblicka följderna av en sådan expropriationsrätt med hänsyn

till stadsplaner m. m., förutom att vissa bestämmelser i 2 § av kommissionsmajoritetens

förslag förefalla mig invecklade och ur vissa synpunkter

äventyrliga. I

I infordrade yttranden tillstyrktes förslaget av länsstyrelserna i Kalmar,

Blekinge, Hallands, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Stockholms län och byggnadsstyrelsen avstyrkte all tillämpning

av lagen å område i stad. Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kunni. Maj:ts proposition nr 14.

Jönköpings, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Jämtlands län,

Överståthållarämbetet samt lantmäteristyrelsen avstyrkte, att lagen gåves tilllämpning

inom tomtindelat område. Direktören för svenska stadsförbundet

avstyrkte lagens tillämplighet beträffande jord, som ägdes av stad, köping

eller municipalsamhälle eller inginge i fastställd stadsplan.

I det förslag till ensittarlag, som den 3 mars 1922 remitterades till lagrådet,

undantogs från lagens tillämpning förutom mark, som tillhörde kronan

eller som innehades med tomträtt, även mark, som tillhörde stad, köping eller

municipalsamhälle, men däremot icke tomtindelad mark och mark inom

stadsliknande samhällen. Departementschefen anförde bland annat:

Uti åtskilliga av de med anledning av förslaget avgivna yttrandena förekomma

invändningar mot att enligt detsamma lösningsrätt är avsedd att äga

rum beträffande mark, som ingår i tomtindelning. Det torde böra medgivas,

att dessa invändningar icke sakna fog. En av kommissionens ledamöter

har ju ock i denna del intagit en från förslaget avvikande ståndpunkt.

Det förefaller mig emellertid som örn olägenheterna, särskilt ur fastighetsbildningssynpunkt,

av en jämväl tomtindelad jord omfattande lösningsrätt

i någon mån överdrivits.

Vid granskningen av förslaget anförde lagrådet beträffande denna fråga:

Nuvarande lagstiftning äger ej tillämpning inom tomtindelat område och

ej heller över huvud inom stad eller samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

såsom för stad. Enligt det remitterade förslaget skulle dessa

undantag bortfalla, varemot, i motsats till vad jordkommissionen hemställt,

undantag skulle göras för jord, som tillhör stad, köping eller municipalsamhälle.

Vad särskilt beträffar införande av lösningsrätt i fråga örn tomtindelat

område hava häremot framförts synnerligen vägande skäl såväl av en

utav jordkommissionens ledamöter som i vissa av de över kommissionens

förslag avgivna yttrandena. Till väsentlig del gälla dessa skäl även mot förevarande

lagstiftnings tillämplighet över huvud å mark, som ingår i stadsplan.

Särskilt synes påtagligt, att införande av friköpningsrätt till sådan

mark skulle gynna en ur stadsplanesynpunkt otjänlig fastighetsbildning.

Med hänsyn härtill och då den i förevarande avseende ifrågasatta utvidgningen

av lagstiftningens tillämplighetsområde i allt fall torde genom undantagandet

av jord, som tillhör stad, köping eller municipalsamhälle, hava

praktiskt sett förlorat det mesta av sin betydelse samt i övrigt någon utredning

ej förebragts örn behovet av friköpningsrätt till enskild jord inom område,

varom nu sagts, synes riktigast att begränsa lagens tillämplighetsområde

så, att därifrån undantages all jord inom område, för vilket stadsplan

blivit fastställd. Däremot synes skäl ej föreligga att i vidsträcktare mån

än förslaget innebär från friköpningsrätt undantaga jord i stad eller samhälle

utom dess planlagda område.

I den proposition (nr 251), som därefter avläts till riksdagen 1922, vidtogs

icke någon ändring i den i det remitterade förslaget upptagna undantagsbestämmelsen.

Departementschefen uttalade att vad lagrådet yttrat mot införandet

av inlösningsrätt inom tomtindelat område icke föranledde honom att frångå

det remitterade förslagets ståndpunkt. Härav följde att han så mycket

mindre kunde dela lagrådets uttalade betänkligheter mot förevarande lagstiftnings

tillämplighet över huvud å mark som inginge i stadsplan. Inom dylika

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

9

områden vore enligt gällande lagstiftning avstyckning tillåten, och i 5 kap. 8 §

fastighetsbildningslagen meddelade bestämmelser till förhindrande av uppkomsten

av fastighet i strid mot gällande plan skulle enligt förslaget tillämpas

jämväl vid avskiljande av sådant område som avsåges i förevarande

lag.

Andra lagutskottet, som förutom propositionen till behandling jämväl mottagit

åtskilliga motioner i ämnet, anförde i utlåtande (nr 22) att med upptagande

till behandling av frågan örn en allmän revision av 1920 års lag

borde anstå men fann med anledning av propositionen en ändring av 1 §

i lagen böra omedelbart vidtagas. Vad utskottet anfört bifölls av riksdagen.

Då Kungl. Majit vid riksdagen 1925 ånyo framlade proposition flir 142)

med förslag till revision av ensittarlagen, gjordes uti nu ifrågavarande hänseende

allenast den avvikelse från 1922 års förslag, att orden ''sorn inne

haves med tomträtt’ utbyttes mot uttrycket ''sorn ingår i fastställd stadsplan’.

I propositionen anfördes, att det syntes icke uteslutet, att införande

av friköpningsrätt till sådan mark skulle kunna leda till en fastighetsbildning,

som ur stadsplanesynpunkt vore mindre lämplig, samt att, såsom i

vissa yttranden framhållits, behov av ett utsträckande av lagen i detta hänseende

icke torde göra sig gällande i större omfattning. I en i anledning

av propositionen väckt motion (I: 252) hemställdes, att lagen måtte omfatta

även mark, som inginge i fastställd stadsplan och tomtindelning. Andra lagutskottet

avstyrkte motionen (utlåtande nr 30). Därvid anfördes att, om

ock vissa skäl kunde tala för en utvidgning av ensittarlagens tillämplighetsområde

i nu förevarande avseende, hinder i allt fall för det dåvarande mötte

emot en dylik utvidgning. Resultatet av det pågående arbetet på en reformering

av gällande stadsplanelagstiftning borde nämligen avvaktas, innan

ståndpunkt toges till frågan örn utvidgning av ensittarlagens tillämplighetsområde

till att avse jämväl jord som inginge i fastställd stadsplan, allrahelst

som en dylik utvidgning kunde vara ägnad att verka försvårande på den

tillämnade reformeringen av stadsplanelagstiftningen. Med avslag å motionen

antog riksdagen det i propositionen framlagda förslaget.

Vid 1928 års riksdag föreslogs i motion (11:69) sådan ändring i lagen,

att den bleve tillämplig även beträffande område, som inginge i fastställd

stadsplan. I utlåtande (nr 7) i anledning av motionen hemställde andra lagutskottet,

som vid sitt förnyade övervägande av den i motionen väckta frågan

icke funnit anledning frånträda sin vid 1925 års riksdag uttalade uppfattning,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets

hemställan bifölls av riksdagen.

I proposition till 1929 års riksdag (nr 36) föreslogs bland annat att — utan

hinder av det i 19 § upptagna undantaget från lagens tillämpning rörande

mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle — inlösen

skulle få äga rum av mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda

ägare, för såvitt kronan eller samhället icke äger mer än hälften däri. I

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

sammanhang härmed förordades viss jämkning av 2 §. Riksdagen biföll propositionen

efter hemställan av andra lagutskottet (i utlåtande nr 24).

Till 1931 års riksdag avläts proposition (nr 79) med förslag till stadsplanelag

m. m., därvid föreslogs även sådan ändring av 19 § ensittarlagen att jämväl

mark som inginge i byggnadsplan undantoges från lagens tillämpningsområde.

I en motion (II: 392) föreslogs att riksdagen måtte avslå Kungl.

Maj:ts förslag i vad det avsåge ändring i ensittarlagen. På hemställan av

första lagutskottet (utlåtande nr 27) biföll emellertid riksdagen propositionen.

I sitt förenämnda utlåtande gjorde första lagutskottet följande uttalande:

Sådan stadsplan på den egentliga landsbygden, varom förmäles i 1 kap.

42 § fastighetsbildningslagen, motsvaras uti förslaget till stadsplanen av

byggnadsplan. De skäl, som föranlett stadsplanelagt områdes undantagande

från ensittarlagen, äga giltighet jämväl beträffande mark, som ingår i byggnadsplan.

Det i propositionen föreslagna tillägget till 19 § ensittarlagen är

därför att anse såsom en ändring av redaktionell art och innebär i sak ingen

rubbning av gällande rätt.

Emellertid kan ifrågasättas, huruvida ett ovillkorligt förbud mot inlösen

av mark inom planlagt område bör upprätthållas. Onekligen tala vissa skäl

för en utvidgning av ensittarlagens tillämplighetsområde i förevarande hänseende.

Och i princip synes intet vara att erinra mot lösningsrätt, åtminstone

i sådana fall då planens genomförande icke därigenom försvåras. Huruvida

en lagändring av denna innebörd skulle äga praktisk betydelse, lärer icke

kunna bedömas förrän efter ytterligare utredning. Utskottet anser emellertid

frågan vara av den vikt, att en sådan utredning bör komma till stånd.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning,

huruvida och i vad mån ensittarlagen kunde göras tillämplig å mark som

ingår i stadsplan eller byggnadsplan, ävensom för riksdagen framlägga det

förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning. Mot utskottets

utlåtande reserverade sig fem ledamöter med yrkande att utskottets hemställan

i denna del måtte avslås.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande och, såsom inledningsvis framhållits,

avläts skrivelse till Kungl. Majit (nr 240) av det innehåll varom utskottet

hemställt.

Även vid 1933 års riksdag upptogs frågan örn ensittarlagens tillämplighetsområde.

I en motion (11:247) hemställdes sålunda att lagen måtte i viss

utsträckning bliva tillämplig beträffande mark som tillhörde stad, köping

eller municipalsamhälle. Andra lagutskottet (utlåtande nr 8) avstyrkte motionen.

I motiveringen anfördes, att samhällets intresse att få tillgodogöra

sig sin egendom utan intrång borde väga tyngre än det intresse, som någon

enskild person i ett eller annat fall kunde hava att med äganderätt få förvärva

någon del av denna samhällets mark, varå den enskilde tillhöriga byggnader

vore uppförda. Riksdagen godkände utskottets hemställan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

11

Lantmäterist,yreisens yttrande.

Sedan riksdagens förenämnda skrivelse remitterats till lantmäteristyrelsen

anförde styrelsen i yttrande den 13 november 1937:

Lantmäteristyrelsen är icke i tillfälle att lämna någon utredning rörande

antalet ensittarlägenheter å mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

De enda upplysningar rörande dylika lägenheter inom städer och liknande

samhällen, som äro för styrelsen tillgängliga, avse de ensittarförrättningar,

som begärts inom städer och sådana samhällen, tor vilka föres fastighetsregister

såsom för stad. I detta hänseende visar statistiken att under vart

och ett av åren 1932—1936 i alla dessa städer och samhällen begärts respektive

3, 7, 11, 9 och 9 dylika förrättningar å mark utanför stadsplan. Särskilda

uppgifter om antalet dylika förrättningar utom stadsplanen inom sådana

samhällen, för vilka föres .jordregister med tomtbok, föreligger icke.

Skulle man döma efter sagda uppgifter rörande begärda ensittarförrättningar

utom stadsplan inom städer och fastighetsregistersamhällen, torde

man närmast hava anledning att draga den slutsatsen, att jämväl antalet sådana

lägenheter, som skulle beröras av den ifrågasatta lagstiftningen, vore

ringa. Emellertid kan det å andra sidan vara så, att genom inkorporering

med städer och andra samhällen av landsbygdsområden, genom nybildning

av samhällen samt genom förordnanden örn byggnadsplan för landsbygdsområden,

mark med ensittarlägenheter kommer under stadsplan eller byggnadsplan.

Det kan förtjäna antecknas, att i avseende å landsbygden antalet

verkställda ensittarförrättningar fortfarande stegras, ehuru lagen nu ägt giltighet

sedan 1918. Under år 1936 verkställdes 1,373 sådana förrättningar.

Medeltalet för de sista nio åren utgör 1,295. Förrättningarna förekomma

jämförelsevis jämnt spridda över hela landet. Det förefaller sålunda som örn

å landsbygden skulle finnas ett stort antal ännu ej inlösta ensittarlägenheter,

av vilka på ovan anfört sätt åtminstone någon del kan komma att Hyttas in

under stads- eller byggnadsplan. Det synes därför, även om inom städernas

gamla områden förekomsten av dylika lägenheter skulle vara ringa, icke

opåkallat att den av riksdagen väckta frågan upptages till omprövning.

Någon skillnad mellan verkningarna av den ifrågasatta utsträckningen av

ensittarrätten i fråga om stadsplan och byggnadsplan torde ej föreligga. I

de delar, varom här i huvudsak kan vara fråga, eller fastighetsbildningens

och bebyggelsens inverkan på möjligheterna för plans genomförbarhet, torde

samma omständigheter kunna åberopas i båda fallen.

Det torde kunna framhållas, att, även om planområdenas utsträckning

numera i de flesta fall bestämmas efter ett omsorgsfullt bedömande av den

stadsmässiga bebyggelsens utveckling och behov av planlagt område, så torde

åtminstone tidigare i många fall planområden tilltagits onödigt stora. Även

med ett noggrant bedömande kan planläggningen givas en i förhållande till

samhälles aktuella behov så betydande omfattning, alt densamma icke kail

tänkas genomförd utan genomgripande omarbetningar. Dessa omständigheter

torde tyda på, att inom samhällen stadsplanegränsen icke bör vara den

gräns, som avgör huruvida en i övrigt lagligen grundad ensittarrätt skall få

utövas.

I fråga om avstyckning inom ifrågavarande planområden skiljes mellan

mark, som icke ingår i tomtindelning, och tomtindelad mark. I det senare

fallet är avstyckning icke tillåten. Men i det förra fallet är avstyckning tilllåten

under villkor att den icke så verkställes, att stadsplanens genomförande

eller kvarterens lämpliga indelning i tomter därigenom försvåras Lant
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

mäteristyrelsen håller före, att jämväl för inlösning enligt ensittarlagen, där

densamma avser mark, som icke redan utgör särskild fastighet, det i princip

icke kan vara erforderligt att uppsätta annat villkor, än det som gäller

för avstyckning. Det torde nämligen vara så, att det endast är de omständigheter,

som sammanhöra med plans genomförande och nödig hänsyn till dessa,

som böra tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av detta spörsmål.

Ä andra sidan måste framhållas, att plangenomförandet redan nu, i

synnerhet för mindre samhällen, motsvarar ett synnerligen ömtåligt och ekonomiskt

krävande problem, varför ökade svårigheter i detta avseende böra

om möjligt undvikas.

Givetvis böra och kunna vid prövning av inlösnings inverkan på plan läggas

speciella hänsyn, som icke förekomma vid vanlig avstyckning. Sålunda

bör boningshus beläget å mark, som enligt stadsplan skall utgöra gata,

torg eller annan allmän plats, icke konstitutera inlösningsrätt. Sådant hus

är till livslängden begränsat t. ex. på grund av bestämmelserna i 39 § och

följande paragrafer i stadsplanelagen. Av liknande skäl torde byggnad, som

ligger å förgård eller annan kvartersdel, som icke får bebyggas, åtminstone

som regel icke böra få medföra inlösning. Även i sådant fall skulle byggnadens

konservering genom inlösningen utgöra ett ökat hinder mot planens

genomförande. Även frågan huruvida boningshus lämnar nöjaktig bostad

åt ensittaren och hans familj torde i fråga örn planområden höra bedömas

strängare än vad som eljest är fallet. Det skulle kunna erinras därom, att

den utsträckta lösningsrätten skulle medföra möjlighet för ensittare att inlösa

i förhållande till hans byggnad ojämförligt värdefull tomtmark. Emellertid

torde häremot kunna framhållas, att ensittarlagens fjärdedelsregel så gott

som alltid i dessa fall skulle hindra inlösen.

Tidigare har icke ifrågasatts att inlösen skulle få ske inom kvartersmark,

som ingått i tomtindelning. Då emellertid, därest inlösen får ske inom

planlagt område, befintlig inlösensrätt lätt kunde hindras genom tomtindelning,

synes det förhållandet att tomtindelning skett icke i och för sig böra

utgöra hinder för inlösen. Emellertid bör villkoret då vara, att inlösningsområdet

i och för sig eller efter jämkning utgör hel tomt eller hela tomter

eller huvudsaklig del av tomt, eventuellt med tillhörande gatumark. Med

ett sådant villkor torde skäl icke föreligga alt hindra inlösning inom tomtindelat

område.

Inlösning av område, som utgör särskild fastighet, synes inom planlagt

område eller tomtindelad mark näppeligen behöva omgärdas med särskilda

villkor. Sådan fastighet kan ju utan vidare säljas. Det förhållande, att

fastigheten förvärvas genom ensittarlagen, torde icke böra ställa förvärvet i

annat läge än örn vanligt köp förelåge.

Även örn styrelsen håller före, att vad ovan anförts i princip är riktigt, kan

dock icke förnekas, att vid behandling av fråga om ensittarrätt inom planlagt

och tomtindelat område kunna uppkomma en mångfald spörsmål, som

intimt beröra vederbörande samhälle och som icke kunna i detalj regleras

i lag. Det torde därför vara påkallat och riktigt att giva samhälle eller planområde

genom dess byggnadsnämnd eller, där sådan icke finnes, sakkunnig

enligt 101 § byggnadsstadgan, rätt att vid ensittarförrättning, varom nu är

fråga, föra talan jämväl genom besvär över meddelat beslut örn inlösningsrätt

i vad denna rätt sammanhänger med planen och dess genomförande eller

tomtindelningen eller fråga örn boningshus nöjaktighet.

Även kan, för att möta de betänkligheter, som kunna anföras mot den

ifrågasatta utsträckningen av inlösningsrätten, ifrågasättas att göra spörsmålet

örn ensittarrättens utövande i ovanberörda avseende till en särskild preliminärfråga,

som skulle obligatoriskt underställas länsstyrelsens prövning.

Även med denna anordning borde byggnadsnämnd eller ovanherörda sak
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

13

kunniga åtminstone vara kallade till förrättningen och där hava fått tillfälle

föra samhällets talan.

Det remitterade lagutkastets bestämmelser.

Sedan frågan härefter upptagits till behandling inom justitiedepartementet,

har — såsom inledningsvis framhållits — därstädes upprättats utkast till

ändringar i ensittarlagen jämte en promemoria i ämnet. Enligt utkastet skall

19 § andra stycket ensittarlagen upphöra att gälla. Särskilda villkor för

inlösen av mark som ingår i stadsplan eller byggnadsplan lia upptagits i en

särskild paragraf, betecknad 1 a §. Slutligen lia jämkningar vidtagits i 6, 8,

13 och 18 §§ i lagen.

I promemorian anföres, att det måste betecknas såsom mindre följdriktigt

att en i övrigt lagligen grundad ensittarrätt icke kan tillämpas inom ett område

som ingår i en stadsplan eller byggnadsplan, ehuru denna kanske aldrig

får praktisk betydelse. Vidare erinras örn att tillämpningen av en befintlig

lösningsrätt understundom kan göras om intet i följd av administrativa åtgöranden.

Under förmälan att såsom skäl mot en utsträckning av inlösningsrätten

åberopats att de särskilda krav, som vore nödvändiga att uppställa

i syfte att skapa effektiva garantier mot olämplig fastighetsbildning

inom mark med stadsplan eller byggnadsplan, icke ansetts kunna i skälig

grad tillgodoses vid ett lösningsförfarande enligt de i ensittarlagen angivna

reglerna, uttalas i promemorian, att det torde böra medgivas att dessa betänkligheter

icke saknade fog. En redan bestående, ur stadsplanesynpunkt

otjänlig fastighetsbildning lade sålunda i regel hinder i vägen för genomförandet

av en ur det allmännas synpunkt lämplig stadsplan eller byggnadsplan.

Dessa hinder vöre ofta lättare att övervinna beträffande ett under

nyttjanderätt upplåtet men i en ägares hand befintligt område än i avsende

å mark där olika parcellinnehavare förvärvat äganderätt envar till sitt

stycke. Det förefölle emellertid som om olägenheterna av en utsträckning

av lagens tillämpningsområde skulle kunna förebyggas. Tanken att utsträcka

inlösningsrätten stöde också i god överensstämmelse med de i lagstiftningen

alltmer framträdande strävandena att trygga det egna hemmets

bestånd. Ur social synpunkt vöre det önskvärt att icke strängt fasthålla

vid den åtskillnad som ensittarlagen gjorde mellan mark som inginge i

stadsplan eller byggnadsplan och annan mark.

Vidare uttalas, att — därest särskilda föreskrifter meddelas till förekommande

av en ur stadsplanesynpunkt otillfredsställande fastighetsbildning —

en utvidgning av ensittarlagens tillämplighet till mark som inginge i stadsplan

eller byggnadsplan syntes kunna genomföras. Angående riktlinjerna

för en lagstiftning på området anföres härefter i promemorian:

Det synes ur stadsplanesynpunkt nödvändigt att åt huvudregeln giva den

innebörd, att nyttjanderättshavarens boningshus i sin helhet är beläget å

mark som i stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för enskilt bebyggande.

Denna bestämmelse synes dessutom böra kompletteras med stadgandet att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

lösningsrätt, oberoende av nyttjanderättens omfång, endast får omfatta mark

av nu angiven karaktär. Inom tomtindelat område är det påtagligt att ytterligare

garantier måste skapas för att hindra uppkomsten av otjänlig

fastighetsbildning. Det får ej förbises, att varje tomt enligt tomtindelningen

är avsedd att särskilt för sig bebyggas. Inlösen lärer därför, utan hänsyn

till nyttjanderättens omfång, endast böra avse den tomt, å vilken nyttjanderättshavarens

boningshus är beläget. För att förhindra att olägenheter i

följd av inlösningen uppkomma för ägarna till övriga tomter inom kvarteret

synes i övrigt böra föreskrivas att boningshuset i sin helhet är beläget å

tomten och så förlagt i förhållande till tomtgränsen att övriga tomter inom

kvarteret kunna bebyggas under iakttagande av därför gällande bestämmelser.

Slutligen bör boningshuset med hänsyn till läget och beskaffenheten

av tomten utgöra ett nöjaktigt bebyggande av densamma.

De i promemorian sålunda ifrågasatta bestämmelserna ha enligt lagutkastet

upptagits i en särskild paragraf, betecknad 1 a § och uppdelad i tre stycken.

Enligt första stycket må lösningsrätt utövas endast såframt nyttjanderättshavarens

boningshus i sin helhet är beläget å mark som enligt stadsplanen

eller byggnadsplanen är avsedd för enskilt bebyggande; och skall lösningsrätt

föreligga allenast till sådan mark. I andra stycket ha upptagits bestämmelser

örn inlösen av tomtindelad mark. Sålunda skall, utöver vad i första

stycket sägs, boningshuset vara beläget å en tomt och så förlagt i förhållande

till tomtgränsen, att övriga tomter inom kvarteret kunna bebyggas

under iakttagande av därför gällande bestämmelser. Lösningsrätten föreslås

begränsad till den tomt, varå boningshuset är beläget. Ytterligare skall boningshuset

med hänsyn till läget och beskaffenheten av tomten utgöra ett

nöjaktigt bebyggande av denna. I motiveringen uttalas att med kravet på

nöjaktig bebyggelse avses — såsom ock två av lagrådets ledamöter 1922 uttalat

-— icke att tomten skall vara bebyggd i enlighet med de för samhället

gällande byggnadsföreskrifter, ty i sådant fall skulle bestämmelsen så gott

som alldeles omöjliggöra friköpning av tomtmark, utan därmed åsyftas att

byggnaderna skola vara av sådan beskaffenhet, särskilt av sådant välde i

förhållande till tomtvärdet, att de kunna antagas bliva någon längre tid kvarstående,

samt att sålunda skäl finnas för antagande att det egna hem man

vill trygga verkligen skall bliva såsom sådant bestående. Med avseende å

fall då den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott utgör del av

tomt har för lösningsrätt uppställts ytterligare det villkoret, att nyttjanderätten

skall omfatta jordägarens hela del i tomten. Enligt motiveringen har

stadgandet tillkommit för att lösningsrättens utövande ej skall bidraga till att

en tomt i äganderättshänseende splittras i flera delar än vad redan kan vara

förhållandet. I tredje stycket har slutligen stadgats, att lösningsförrättning

skall — därest fråga är väckt om ändring i tomtindelning beträffande det

område där den tomt vartill lösningsrätt göres gällande är belägen — vila

intill dess frågan slutligen prövats.

De föreslagna ändringarna i 6, 8, 13 och 18 §§ ensittarlagen innefatta särskilda

bestämmelser rörande förfarandet vid inlösen av mark inom stadsplanelagt

eller tomtindelat område. I syfte att förebygga uppkomsten av en ur

plansynpunkt otjänlig fastighetsbildning föreslås sålunda i utkastet sådan

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 14.

15

ändring i 6 §, att kallelse till inlösningsförrättning å mark, som ingår i stadsplan

eller byggnadsplan, skall tillställas även byggnadsnämnden eller sakkunnig

enligt 101 § byggnadsstadgan. I utkastet -— som utgår från att med de

i 1 a § föreslagna reglerna tvivel örn inlösningens ändamålsenlighet ur stadsplane-

eller byggnadsplanesynpunkt kan uppstå endast när fråga är om förrättning

å icke tomtindelad mark — har vidare i 8 § intagits ett stadgande

av innehåll att förprövning, huruvida inlösning å sådan mark med hänsyn

till stadsplanen eller byggnadsplanen må äga rum, skall ske av länsstyrelsen,

därest byggnadsnämnden eller den sakkunnige påfordrar sådan prövning.

I denna paragraf föreslås jämväl en bestämmelse om rätt för byggnadsnämnden

eller den sakkunnige att överklaga det angående sådan preliminärfråga

meddelade beslutet. Beträffande 13 § innefattar utkastet en mindre jämkning

betingad av att inlösen jämväl avses skola äga rum av tomt eller del

av tomt. I 18 § föreslås sådan ändring att såsom förutsättning för fastställelse

skall gälla att områdets avskiljande jämväl skall överensstämma med

vad i 19 kap. 13 § andra stycket jorddelningslagen är stadgat.

Yttrandena.

Yttranden över utkastet jämte promemorian ha, efter remiss, avgivits av

lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, Överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, domhavandena i Linköpings domsaga och i Tveta,

Vista och Mo domsaga, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, Sveriges fastighetsägareförbund och svenska kommunal-tekniska

föreningen. I remissen till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna har jämväl

begärts uppgift i vad mån den ifrågasatta lagstiftningen kan beräknas

vinna tillämpning inom länet. Vissa länsstyrelser ha vid sina yttranden bifogat

av dem infordrade utlåtanden från magistrater, överlantmätare, läns- och

stadsarkitekter m. fl. De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha i

allmänhet tillstyrkt utkastet eller lämnat det utan erinran i sak; de anmärkningar

som framställts hänföra sig mestadels till utkastets detaljer. Endast i

ett par utlåtanden har en avvisande ståndpunkt intagits.

I åtskilliga yttranden har behovet av nya bestämmelser understrukits.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat att ständigt nya områden

numera läggas under stadsplan eller byggnadsplan, och att anledning

saknas till annat antagande än att härigenom även antalet ensittarlägenheter,

för vilka en ändrad lagstiftning kan bliva av betydelse, ökas. Länsstyrelsen i

Gotlands län har anfört, att förekomsten av ensittarlägenheter inom områden

som lagts under byggnadsplan torde vara ganska betydande i hela riket. Efter

stadsplanelagens ikraftträdande hade byggnadsplaner tillkommit i stor

utsträckning, varigenom en förut lagligen grundad ensittarrätt i åtskilliga fall

gått förlorad. Då det måste anses mindre följdriktigt, att tillämpningen av en

befintlig lösningsrätt ginge örn intet genom åtgöranden av administrativ art,

samt tillkomsten av nya byggnadsplaner torde vara att alltfort förvänta i stor

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

utsträckning, måste enligt länsstyrelsens förmenande starka skäl anses förefinnas

för en utsträckt tillämpning av lagen till områden varom nu vore fråga.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner icke några bärande skäl föreligga att

från lagens tillämpning undantaga i stadsplan eller byggnadsplan ingående

mark, vars inlösen icke skulle försvåra planens genomförande. Nu gällande

bestämmelser syntes därför länsstyrelsen onödigt stränga.

Vad därefter angår behovet av lagstiftningen i de särskilda länen uttalar

länsstyrelsen i Västerbottens län att frågan om ensittarlagens tillämpning jämväl

beträffande mark som ingår i fastställd stadsplan och tomtindelning kan

sägas vara särskilt aktuell för Västerbottens läns vidkommande. Sedan förslag

till stadsplan upprättats för Byske municipalsamhälle, hade samhället sålunda

beslutat att söka fastställelse endast å vissa delar av den sålunda föreslagna

stadsplanen under motivering att i återstående delar vöre bosatta ett flertal

(enligt uppgift omkring 40) nyttjanderättshavare, vilka hittills icke varit

i tillfälle att begagna sin lösningsrätt till arrenderade tomter. Samma förhållande

torde komma att inträda inom ett flertal nyblivna municipalsamhällen,

särskilt å industriorter.

Beträffande Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Älvsborgs

och Skaraborgs lån synas, enligt yttranden från länsstyrelserna i dessa

län, de ändrade bestämmelserna kunna komma att tillämpas i icke ringa utsträckning.

Länsarkitekten i Stockholms län uttalar dock, att lagstiftningen

i fråga är av mindre betydelse för trakten närmast omkring Stockholms stad

på grund av de i denna trakt rådande höga markvärdena. Länsstyrelsen i

Västernorrlands län anser att, om man vid bedömandet av denna fråga utgår

från nuvarande förhållanden inom länet, den ifrågasatta lagstiftningen sannolikt

icke torde vinna nämnvärd tillämpning inom detsamma. För den

händelse emellertid byggnadsplaner i större antal fastställdes, syntes det dock

icke uteslutet, att lagstiftningen komme att bliva av betydelse. Länsstyrelsen

i Malmöhus län anmärker, att de ändrade bestämmelserna kunna bliva tilllämpliga

i större utsträckning allenast i Mölle men däremot icke bliva av

nämnvärd betydelse beträffande länet i övrigt. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län hänvisar till ett av överlantmätaren i länet avgivet yttrande av innehåll,

att det i förevarande hänseende vore synnerligen svårt att avgiva något säkrare

omdöme.

Vidare utvisa inkomna yttranden, att lagändringen icke kan förväntas komma

att erhålla någon betydelse för Stockholm; för Örebro län får den mycket

ringa räckvidd och för Västmanlands och Jämtlands län blir den knappast

tillämplig. Länsstyrelsen i Norrbottens län har givit uttryck för den uppfattningen

att de nya bestämmelserna kunna för detta län knappast inom överskådlig

tid vinna någon mera utbredd tillämpning. I övriga, förut ej särskilt

angivna län förväntas slutligen den ifrågasatta utvidgningen av lagens tilllämplighetsområde

få en viss om ock inskränkt betydelse. I

I flera fall har såsom allmänt omdöme örn förslaget uttalats,

att utkastet syntes väl avvägt och innehålla betryggande föreskrifter till

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

17

förekommande av en ur plansynpunkt otillfredsställande fastighetsbildning.

Lantmäteristyrelsen finner att lagutkastet tillgodoser de mest berättigade kraven

på möjlighet för inlösen av mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan,

samtidigt som det måste anses innebära effektiva garantier mot olämplig

fastighetsbildning genom inlösen inom dylika områden. Byggnadsstyrelsen

har för sin del intet att erinra mot det föreliggande utkastet i vad det

avser lösningsrätt å tomtindelad mark inom stadsplan eller byggnadsplan.

De bestämmelser och villkor härför, som i utkastet upptagits, syntes väl ägnade

att förebygga uppkomsten av en ur plansynpunkt otjänlig fastighetsbildning.

Däremot syntes det byggnadsstyrelsen tveksamt, huruvida

utkastet skulle kunna anses innebära betryggande garantier för att icke en

ur plansynpunkt olämplig fastighetsbildning kunde uppstå inom den planlagda

men icke tomtindelade marken. Då det emellertid enligt utkastet stöde

vederbörande fritt att alltid påkalla en saklig prövning hos länsstyrelsen av

varje dylik inlösen, ansåge sig byggnadsstyrelsen icke heller böra göra någon

erinran mot lagförslaget i vad det avsåge lösningsrätt å icke tomtindelad

mark. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att någon olägenhet

ur fastighetsbildningssynpunkt icke behövde befaras med de begränsningar

som föreslagits i inlösningsrätten. Länsstyrelsen i Skaraborgs län är av den

meningen att utkastet på ett tillfredsställande sätt beaktat önskvärdheten av

att ensittarlagens tillämplighetsområde icke beskäres mera än vad hänsynen

kräver till befintlig stadsplan eller byggnadsplan.

I flera yttranden har uttryckts tvivel om att lagändringen komme att fylla

sitt syfte att befrämja nybildningen av egna hem, enär bestämmelserna för

inlösning i vissa avseenden syntes alltför stränga. Uttalande i denna riktning

har gjorts av kammarkollegiet, överlantmätaren i Hallands län och domhavanden

i Linköpings domsaga. Kommunal-tekniska föreningen hävdar

den meningen att de föreslagna reglerna för inlösning av mark som ingår i

tomtindelning i mycket stor utsträckning torde komma att göra inlösningsrätten

illusorisk. Även från andra håll har kritik riktats mot de föreslagna

villkoren för inlösen av tomtindelad mark. Särskilt har man vänt sig emot

att utkastet har, därest den av nyttjanderättshavaren innehavda marken

blott utgör del av tomt, för lösningsrätt uppställt det villkoret att nyttjanderätten

skulle omfatta jordägarens hela del i tomten. Sålunda har uttalats att

en jordägare skulle, nied stöd av ett stadgande sådant som det föreslagna,

kunna genom inköp av en kanske högst obetydlig ytterligare del av tomten

hindra utövandet av en befogad lösningsrätt. Från skilda håll har anförts,

att smidigare bestämmelser än de i utkastet upptagna vore påkallade.

Tanken att införa förprövning av frågan örn inlösningens förenlighet med

stadsplanen eller byggnadsplanen har vunnit allmän anslutning i de avgivna

yttrandena. Den närmare utformningen av bestämmelserna har dock givit

anledning till skilda uttalanden. Sålunda har lantmäteristyrelsen i sitt utlåtande

påyrkat, att förprövningen borde omfatta även tomtindelad mark.

I andra yttranden, såsom av länsstyrelserna i Uppsala län och Malmöhus

län, har den meningen uttalats, att det icke vore lämpligt att göra förpröv
fiihang

till riksdagens protokoll 193!). 1 sand. Nr

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

ningen beroende av yrkande från byggnadsnämnd eller sakkunnig enligt

101 § byggnadsstadgan. I stället har förordats, att underställningsförfarandet

göres obligatoriskt eller, i vart fall, att underställning skall ske icke blott

på begäran av byggnadsnämnden eller den sakkunnige utan även på hemställan

av förrättningsmännen.

I anledning därav att de föreslagna särskilda villkoren endast hänföra sig

till mark som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, ha framställts önskemål

örn att tillämpningen av villkoren måtte utsträckas i syfte att förebygga ur

plansynpunkt olämpliga inlösningar. Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län

ifrågasatt huruvida icke de ändrade bestämmelserna borde gälla jämväl område,

som enligt stadsplanelagen belagts med byggnadsförbud. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län anser det önskvärt, att redan antagande av stadsplan

eller förordnande om upprättande av byggnadsplan finge till följd, att prövning

av ansökan om inlösen av inom planområdet befintlig mark komme

att jämväl omfatta frågan, huruvida den sökta inlösningen kunde antagas

försvåra den blivande planens genomförande.

Mot utkastet i dess helhet lia i huvudsak endast kammarkollegiet och domhavanden

i Linköpings domsaga framfört erinringar. I det av kammarkollegiet

avgivna utlåtandet har anförts, alt starka skäl synas tala för att i samband

med nu föreliggande fråga upptaga till övervägande bibehållandet även

av andra hinder mot lagens tillämpning. Kollegiet ifrågasätter därvidlag

först det befogade i att all städer, köpingar och municipalsamhällen tillhörig

mark är undantagen från lagens tillämplighetsområde. Kollegiet anser

det även kunna ifrågasättas, örn icke beträffande kronan tillhörig mark möjlighet

borde öppnas att genomföra friköp genom expropriation av sådan enskild

rätt som stöde hindrande i vägen för en frivillig försäljning från kronans

sida. I samband med frågan om inlösningsmöjlighet beträffande lägenheter

å mark i samhällsägo har kollegiet framställt önskemål om ett närmare

bestämmande av ensittarlagens tillämplighetsområde i förhållande till den

kyrkliga försäljningslagen. Sammanfattningsvis har kollegiet anfört alt —

under förutsättning att bestämmelser meddelas, vilka tillåta en efter skälighet

och billighet avpassad avvägning av de intressen, ensittarlagstiftningen

avser att skydda, samt dem, som tillgodoses genom stadsplanelagstiftningen

— intet synes vara att erinra mot en utsträckning av ensittarlagens bestämmelser

till att gälla jämväl under stads- eller byggnadsplaner lagda områden.

Emellertid anser kollegiet, att utkastet i mindre omfattning än som kan anses

önskvärt tillgodoser behovet av inlösningsmöjligheter inom planlagda områden

samt beträffande mark i samhällsägo. Kollegiet kan därför icke förorda

att utkastet lägges till grund för ett lagförslag utan anser, icke minst

med hänsyn till de speciella och komplicerade lagstiftningsområden, som beröras

av ämnet, att frågan bör göras till föremål för ytterligare utredning.

Domhavanden i Linköpings domsaga hemställer, att utkastet icke måtte läggas

till grund för lagstiftningsåtgärder, så framt icke genom utredning visas,

att verkligt behov av sådan lagstiftning föreligger. Därest en utvidgning av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

19

ensittarbestämmelserna skulle anses böra vidtagas, borde i vart fall på grund

av stadsplan tomtindelat område undantagas från bestämmelsernas tillämplighet.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har frågan om ensittarlagens

tillämplighet å mark som ingår i stadsplan eller byggnadsplan vid upprepade

tillfällen varit föremål för övervägande. Alt kraven på en sådan utsträckt

tillämpning icke lett till något resultat har tidigare varit beroende av bland

annat en då pågående revidering av stadsplanelagstiftningen. I samband

med antagandet av ny stadsplanen har emellertid riksdagen, såsom i det

föregående anmärkts, hemställt om frågans förnyade upptagande.

Såsom skäl för undantaget från ensittarlagens tillämpning av mark varom

nyss nämnts ha åberopats två omständigheter. Dels har framhållits, att

behovet av inlösningsrätt till sådan mark vore mindre än när fråga vöre

örn annan mark. Dels har gjorts gällande, att det icke vore möjligt eller i

vart fall förenat med betydande svårigheter att tillgodose ensittarens önskan

att få friköpa den mark han brukade, enär därvid måste beaktas angelägenheten

av en ur plansynpunkt lämplig fastighetsbildning som icke lade hinder

i vägen för genomförandet av en redan uppgjord stadsplan eller byggnadsplan.

I förstnämnda hänseende framgår av den i detta ärende förebragta utredningen,

att antalet ensittarlägenheter å mark inom stadsplan eller byggnadsplan

är avsevärt och att del icke oväsentligt ökats efter den nya stadsplanelagens

ikraftträdande och alltjämt kan komma att ökas genom nya eller utvidgade

stadsplaner och genom fastställande av byggnadsplan!- för områden

å landsbygden. Upphävandet av undantagsbestämmelsen skulle säkerligen

få icke ringa praktisk betydelse. Vad i de avgivna yttrandena anförts lärer

sålunda bekräfta att de sociala skäl. vilka man velat beakta genom ensittarlagstiftningen,

även göra sig gällande i fråga örn mark inom stadsplan eller

byggnadsplan.

Om alltså i stort sett enighet numera får anses råda därom att behov föreligger

att utsträcka lagens tillämplighetsområde, kan emellertid genomförandet

av ett sådant förslag — såsom förut nämnts — giva anledning till svårigheter

med hänsyn till stadsplanelagstiftningen. Att utan inskränkning giva

ensittarlagen tillämpning å mark inom stadsplan eller byggnadsplan kan

uppenbarligen icke komma i fråga. En fastställd stadsplan eller byggnadsplan

har till syfte att länka samhällets utveckling i önskad riktning i socialt,

ekonomiskt, hygieniskt och estetiskt avseende. Planen ingriper direkt i den

enskilde jordägarens rätt alt förfoga över marken och ålägger honom vittgående

förpliktelser. De ömtåliga planproblemen motivera att inlösningar

icke igångsättas vilka ur plansynpunkt äro olämpliga. Vad nu sagts medför

en ej obetydlig begränsning i rörelsefriheten; bestämmelserna örn lösningsrätt

inom dessa områden måste avfattas med aktgivande på deras återverkningar

på stadsplanen eller byggnadsplan!!. Det är under sådana förhållanden

uppenbart, afl lösningsrätt icke bör medgivas med mindre nödiga

Departe
ments
chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

garantier skapas till förhindrande av att lösningsrätten medför en ur plansynpunkt

olämplig fastighetsbildning.

Den i ärendet förebragta utredningen synes ge vid handen att en utsträckning

av lagens tillämplighetsområde icke behöver ur de sist berörda synpunkterna

väcka betänkligheter. Jag har därför ansett mig böra till närmare

övervägande upptaga frågan om möjligheten att tillämpa ensittarlagen

även inom områden under stadsplan eller byggnadsplan. Såsom även yttrandena

utvisa, synes det remitterade lagutkastet lämpligen kunna läggas till

grund för en reform i ifrågavarande hänseende, ehuru i vissa avseenden avvikelser

från detsamma torde böra ske. Jag övergår härefter till att behandla

vissa huvudfrågor rörande lagstiftningens utformning.

Enligt utkastet är villkoret för lösningsrätt å mark inom stadsplan eller

byggnadsplan att boningshuset i sin helhet är beläget å mark som enligt

stadsplanen eller byggnadsplanen är avsedd för enskilt bebyggande. Är

marken tomtindelad, uppställes såsom ytterligare villkor bland andra, att

nyttjanderättshavarens boningshus utgör ett med hänsyn till läget och beskaffenheten

av tomten nöjaktigt bebyggande av denna och tillika är så

förlagt i förhållande till tomtgräns, att övriga tomter inom kvarteret kunna

bebyggas under iakttagande av därför gällande bestämmelser. Såsom i några

yttranden framhållits, torde erinringar i vissa hänseenden kunna riktas

mot de föreslagna villkoren. Sålunda synes villkoret i fråga örn lösningsrätt

å icke tomtindelad mark ej innebära tillräckliga garantier för att förebygga

en ur fastighetsbildningssynpunkt otillfredsställande utveckling. Beträffande

tomtindelad mark åter lärer det icke vara lämpligt att meddela så

detaljerade föreskrifter för inlösningsrätten som utkastet upptager. Därtill

äro förhållandena alltför växlande. Fastmera bör lagen — samtidigt som

vissa allmängiltiga villkor föreskrivas — i möjligaste mån lämna rum fölen

prövning från fall till fall huruvida inlösen bör medgivas. Detta förutsätter

en allmän bestämmelse. Tydligt är att denna bör givas tillämplighet

för all mark inom stadsplan eller byggnadsplan. Lämpligen torde åt bestämmelsen

kunna givas det innehåll att lösningsrätt icke får äga rum, om

planens genomförande eller lämplig tomtindelning därigenom försvåras. Med

en sådan regel skulle de förut omnämnda särskilda villkoren beträffande

tomtindelad mark icke bliva erforderliga.

Uppenbarligen ställer en dylik allmän bestämmelse stora krav på de myndigheter,

i vilkas händer dess tillämpning är lagd. I lagutkastet har föreslagits

ett stadgande att förprövning, huruvida inlösning å icke tomtindelad

mark må äga rum med hänsyn till stadsplanen eller byggnadsplanen, skall

ske av länsstyrelsen, därest byggnadsnämnden eller sakkunnig enligt 101 §

byggnadsstadgan påkallar sådan prövning. Det i utkastet framlagda förslaget

har i allmänhet vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. De meningsskiljaktigheter,

som från några håll yppats, lia endast gällt i vilka fall förprövning

skall ske. Därest villkoren för inlösen omarbetas på sätt i det föregående

förordats, synes redan däri ligga ett skäl att icke begränsa förprövningen

på sätt som föreslagits i utkastet. Det är av största vikt att nödiga

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

21

garantier skapas för åstadkommandet av lämplig avvägning mellan de olika

intressen som här göra sig gällande. Så stor enhetlighet vid tillämpningen

som möjligt bör även eftersträvas. Ett tillfredsställande resultat i dessa hänseenden

synes icke kunna vinnas med mindre förprövningen göres obligatorisk.

Med hänsyn till de krav som böra ställas å den myndighet som handhar

prövningen lärer det vara nödvändigt att alltid anförtro densamma åt länsstyrelsen,

även om länsstyrelsen sedermera icke kommer att fastställa den

avstyckning som kan bliva erforderlig. Länsstyrelsen övar tillsyn över stadsplan-

och byggnadsväsende! och har därvid tillgång till den praktiska sakkunskap

som länsarkitekten i länet representerar. Det får ej heller förbises

att möjlighet öppnats för den lokala sakkunskapen, byggnadsnämnden eller

den sakkunnige enligt 101 § byggnadsstadgan, att i ärendet framlägga sina

synpunkter. Vad sålunda föreslagits synes utgöra tillräckliga garantier för

att de olika intressena skola bliva tillgodosedda på ett objektivt och allsidigt

sätt.

I lagutkastet har beträffande tomtindelad mark stadgats sådan begränsning

i lösningsrätten att inlösen får äga rum endast såframt nyttj anderätten

omfattar allt vad jordägaren äger i tomten. I några av yttrandena har hävdats

att detta villkor i många fall skulle förhindra en eljest befogad inlösen.

Det kan icke heller förnekas alt bestämmelsen ofta skulle te sig för sträng.

Enbart den omständigheten att jordägaren av tomten äger ett hur obetydligt

område som helst, vilket ej innehaves av nyttjanderättshavaren, skulle nämligen

hindra lösningsrätt. Syftet med bestämmelsen är att inom tomten

någon uppdelning i avseende å äganderätten av mark som tillhör jordägaren

icke bör få äga rum. Vid bedömande av spörsmålet lärer det visserligen

icke vara lämpligt att frångå principen att jordägarens del i tomten icke

genom inlösen får splittras på flera ägare men syftet synes kunna vinnas genom

för nyttjanderättshavaren förmånligare bestämmelser. Sålunda synes

såsom huvudregel kunna uppställas att lösningsrätt skall föreligga till tomten

eller, där jordägaren ej äger hela tomten, den del därav som tillhör denne

även örn nyttjanderättshavaren ej innehar hela denna del. Att nyttjanderättshavaren

under alla förhållanden skall vara berättigad att inlösa jordägarens

hela del i tomten torde emellertid ej vara lämpligt. Det kan härutinnan

erinras om stadgandet i 26 § stadsplanelagen, enligt vilket ägare av

tomtdel, bebyggd eller obebyggd, lillerkännes rätt att, under vissa villkor,

för åstadkommande av rättsligt bildad tomt lösa de andra delägarnas andelar,

de må vara bebyggda eller obebyggda. Såsom kammarkollegiet i sitt yttrande

påpekat, synes inlösningsförfarande enligt ensittarlagen bliva meningslöst

för så vitt icke nyttjanderättshavaren därigenom erhåller möjlighet att

lösa även övriga tomtdelar enligt 26 § stadsplanelagen. Avser nyttjanderätten

endast del av tomten, torde det därför icke vara lämpligt att medgiva

lösningsrätt, örn värdet av denna del jämte värdet av åbyggnaderna understiger

värdet av varje annan tomtdel, som är i en ägares hand. Är detta villkor

uppfyllt, synes emellertid nyttjanderättshavaren böra erhålla rätt och,

vid begagnande av sin lösningsrätt, även skyldighet att lösa jordägarens hela

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr li.

del i tomten, vare sig nyttjanderätten haft sådan omfattning eller icke. Att

nyttjanderättshavaren sålunda blir berättigad lösa även mark som ej innehaves

av honom lärer icke vara ägnat ingiva betänkligheter, då denna lösningsrätt

torde stå i överensstämmelse med grunderna för 26 § stadsplanelagen.

De nu föreslagna villkoren för inlösningsrätt innebära icke att tomten i sin

helhet alltid genom ensittarförrättningen kommer i en ägares hand. Anledning

synes nämligen icke föreligga att — såsom i ett yttrande ifrågasatts —

föreskriva skyldighet för nyttjanderättshavaren att i samband med ensittarförrättningen

lösa även tomtdelar vilka icke tillhöra jordägaren. Inlösen

av sådana tomtdelar synes icke böra handläggas i annan ordning än den som

föreskrives i stadsplanelagen.

I detta sammanhang må erinras örn den i 1 § ensittarlagen upptagna förutsättningen

för inlösningsrätt att minst en fjärdedel av det värde, som den

under nyttjanderätt upplåtna marken med därå befintliga byggnader äger,

belöper på nyttjanderättshavarens byggnader. Den omständigheten att lösningsrätten

i vissa fall på grund av de nya bestämmelserna kommer att avse

allenast en del av den av nyttjanderättshavaren innehavda marken eller också

att omfatta större område än vad som innefattas av nyttjanderätten lärer icke

böra föranleda att värdeberäkningen skall avse annat område än det som

nyttjanderättshavaren innehaft. Någon ändring av ifrågavarande bestämmelse

i 1 § synes därför icke böra ske.

I ett pär yttranden har ifrågasatts att nya bestämmelser skulle meddelas

beträffande vissa andra områden än dem som ligga under stadsplan eller

byggnadsplan i syfte att förebygga ur plansynpunkt olämpliga inlösningar.

Tillräckliga skäl torde emellertid ej föreligga för att i detta sammanhang

föreslå någon ändring i de härutinnan redan nu gällande bestämmelserna.

Ej heller synes det lämpligt att i samband med nu föreliggande fråga upptaga

till övervägande andra, av kammarkollegiet i dess yttrande förordade

ändringar i ensittarlagen.

I enlighet med de sålunda angivna huvudgrunderna har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderåttshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område. Beträffande förslagets särskilda

stadganden må ytterligare anmärkas följande. 1

1 a §.

Enligt denna paragraf får — i likhet med motsvarande bestämmelse i utkastet

— inlösen ske endast såframt nyttjanderättshavarens boningshus i

sin helhet är beläget å mark som enligt stadsplanen eller byggnadsplanen

är avsedd för enskilt bebyggande. I åtskilliga yttranden har anförts, att

uttrycket ''mark — avsedd för enskilt bebyggande’ är för snävt och oklart.

Sålunda erinrar kammarkollegiet att även inom bostadskvarter förekommer

mark, som ej är avsedd för bebyggande — t. ex. förgårdar och öppna gårdar.

Att lösningsrätt borde få äga rum beträffande allt slags mark inom områden

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

23

avsedda för bostadsbebyggelse vore enligt kollegiets mening självfallet. Även

gatumark, som vore så belägen att ensittaren kunde tänkas få utgiva gatumarksersättning

för densamma, syntes böra få lösas.

Vad särskilt angår bestämmelsen att boningshuset i sin helhet skall vara

beläget å mark avsedd för enskilt bebyggande ha, bland andra, kammarkollegiet

och länsstyrelsen i Västerbottens län yppat vissa betänkligheter mot

ett stadgande av denna innebörd. Länsstyrelsen har i stället förordat att

lösningsrätt åtminstone i undantagsfall borde kunna äga rum även för den

händelse bostadsbyggnaden icke i sin helhet vore uppförd å mark som finge

bebyggas. Kammarkollegiet ifrågasätter att förrättningsmännen skulle kunna

föreskriva vissa åtgärder från ensittarens sida, t. ex. flyttning av huset

eller nedrivning av viss del därav, för att bringa bebyggelsen å tomten till

överensstämmelse med gällande stadsplan eller byggnadsplan.

Beträffande föreskriften att inlösen endast får avse just den tomt, å vilken

nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, hyser överlantmätaren i

Gävleborgs län den meningen att stadgandet kan giva markägaren en viss

möjlighet att genom tomtindelning förhindra utnyttjandet av den rätt till

inlösen, som ensittaren förut kan hava haft. Länsarkitekten i Stockholms

län åter ifrågasätter huruvida en sådan bestämmelse vore i full överensstämmelse

med utkastets mening, då frågan gällde den gatumark, för vilken

stad eller municipalsamhälle kunde fordra bidrag jämlikt 45 § sladsplanelagen.

Även sådan gatumark borde nämligen i allmänhet få lösas för

att genast eller senare överlämnas till staden eller samhället.

Mot den i första stycket av 1 a § i utkastet upptagna bestämmelsen att

boningshuset i sin helhet skall vara beläget å mark, som är avsedd för enskilt

bebyggande, och att lösningsrätt endast skall föreligga till sådan mark

ha i en del yttranden rests invändningar. Dessa synas emellertid delvis bottna

i en missuppfattning av bestämmelsens innebörd. Avsikten därmed har

varit, att inlösningsrätten icke skall omfatta mark som samhället jämlikt

28 § stadsplanelagen kan bliva skyldigt att lösa. Sådan mark angives i sistnämnda

paragraf som mark, vilken skall användas för annat ändamål än

enskilt bebyggande. Av den föreslagna lydelsen av bestämmelsen lärer därför

följa att förgårdar och annan dylik mark komma att omfattas av lösningsrätten

men däremot icke gatumark. Det i några yttranden framförda

önskemålet att mark av sistnämnda slag i vissa fall borde få förvärvas av ensittare

torde ej böra bifallas. Utkastets bestämmelser i första stycket ha

med hänsyn till det nu anförda ansetts kunna oförändrade upptagas i förslaget.

I detta sammanhang må erinras, att i 2 § införts en allmän bestämmelse

att lösningsrätt ej må äga rum, därest planens genomförande eller

lämplig tomtindelning därigenom försvåras.

I andra stycket av 1 a § upptog utkastet detaljerade bestämmelser för inlösen

av tomtindelad mark. Såsom förut nämnts, har det synts lämpligare

att bestämmelserna så utformas, att de öppna möjligheter för ett bedömande

från fall till fall av inlösningens förenlighet med planen. I förslaget

har i andra stycket av paragrafen stadgats, att boningshuset i sin hel
-

Departe>

ments
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Departe
ments
chefen.

het skall vara beläget å en tomt. Då syftet med tomtindelning inom ett

kvarter är att befrämja kvarterets ändamålsenliga bebyggande i överensstämmelse

med planen, har anledning icke synts föreligga att medgiva lösningsrätt

till mer än en tomt. Vidare ha i samma stycke upptagits de förut

angivna villkoren för lösningsrätt i de fall då nyttjanderätten icke avser hela

tomten.

Den i tredje stycket av 1 a § i utkastet upptagna bestämmelsen har synts

lämpligen böra intagas i 8 § femte stycket. I övrigt ha vissa redaktionella

jämkningar vidtagits.

2 §■

Utkastet upptog icke någon ändring av denna paragraf. I förslaget har

emellertid såsom ett sista stycke i paragrafen intagits den i det föregående

omnämnda bestämmelsen att lösningsrätt ej må äga rum, därest planens genomförande

eller lämplig tomtindelning försvåras genom inlösningen.

Här må anmärkas, att byggnadsstyrelsen beträffande icke tomtindelad

mark i sitt yttrande understrukit angelägenheten av att det vid inlösningsproceduren

tillses, att friköpsområdets gränser och byggnadsförhållanden

lämpligen kunna anslutas till den blivande tomtindelningen. Detta förutsatte

enligt byggnadsstyrelsens mening att en preliminär utredning angående den

blivande tomtindelningen alltid gjordes. Huruvida marken till sin beskaffenhet

vore sådan, att den kunde inpassas i en blivande tomtindelning, utreddes

lämpligast genom upprättande av kvarterskarta varom i 24 § byggnadsstadgan

förmäldes.

Erfarenheten har visat, att tillkomsten av fastigheter som icke passa för

en lämplig planindelning och bebyggelse kan utgöra ett allvarligt hinder för

eller i avsevärd mån försena bebyggelsens ordnande inom ett samhälle. Såsom

förut nämnts, avser det i förevarande paragraf upptagna stadgandet att

förhindra en inlösen som skulle motverka tillämpningen av stadsplanen eller

byggnadsplanen. Beträffande stadgandet må ytterligare anmärkas följande.

Enligt stadsplanelagstiftningen skall stadsplanen eller byggnadsplanen utmärka

och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden vilka

ingå i planen, såsom mark för byggnadsändamål, allmänna trafikleder

m. m., varjämte vissa regler givits i syfte att trygga planens genomförande.

De rättsverkningar som äro förbundna med en byggnadsplan äro emellertid

av mindre omfattning än de som följa av en stadsplan. De i byggnadsplanen

ingående trafiklederna kunna sålunda icke tvångsvis utläggas. De

för tomtindelnings genomförande i stad anvisade rättsmedlen kunna ej heller

tillämpas inom ett byggnadsplaneområde. På grund härav har för tomtindelning

inom sådant område uppställts den betingelsen att tomtindelning ej må

ske så, att olika delar av tomt skulle komma att vara i olika ägares hand.

Med hänsyn till byggnadsplanens begränsade rättsverkningar lärer en inlösningsförrättning

i vissa fall kunna omöjliggöra planens genomförande. I

sådana fall bör inlösen uppenbarligen ej medgivas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

25

I fråga om icke tomtindelad mark har byggnadsstyrelsen framhållit vikten

av att i samband med inlösningsförrättningen en noggrann utredning

verkställes angående inlösningens förenlighet med blivande tomtindelning.

Vad byggnadsstyrelsen sålunda anfört förtjänar beaktande, särskilt med hänsyn

till bestämmelserna örn tomtindelning inom byggnadsplaneområde. Tydligt

är att en inlösen icke får ske på sådant sätt, att avståendet av den till

inlösen ifrågasatta marken hindrar ett behörigt utnyttjande av byggnadsmark

inom angränsande områden. Att uppställa detaljerade regler för utredningen

i angivna hänseenden synes dock knappast erforderligt eller lämpligt.

Vidkommande nyttjanderättshavarens boningshus uppställer 1 § såsom

förutsättning för lösningsrätt att boningshuset skall lämna nöjaktig bostad

åt honom och hans familj. Enligt 1 a § skall boningshuset, om den under

nyttjanderätt innehavda marken ingår i stadsplan eller byggnadsplan, i sin

helhet vara beläget å mark som enligt planen är avsedd för enskilt bebyggande

och därjämte, om marken är tomtindelad, å en tomt. Utöver vad nu

sagts förutsätter den nya bestämmelsen i 2 § att boningshuset är så förlagt

å den till inlösen ifrågasatta marken, att avståendet av marken ej försvårar

planens genomförande eller lämplig tomtindelning. Även nyttjanderättshavaren

tillhöriga ekonomibyggnader kunna vara så förlagda, att de medföra

olägenhet vid ett bebyggande i enlighet med gällande föreskrifter av angränsande

mark. Ett hinder av denna art torde dock kunna undanröjas genom

att nyttjanderättshavaren, eventuellt efter förrättningsmännens anvisningar,

bortskaffar eller flyttar sådana byggnader.

6 §■

Förslaget överensstämmer i denna del med utkastet.

8 §•

Beträffande innehållet i sista stycket av 1 a § i utkastet, vilken bestämmelse

enligt vad förut nämnts lämpligen synts böra i förslaget upptagas i

8 § femte stycket, har ej framställts någon erinran, men kammarkollegiet

har funnit, att bestämmelsen bör förtydligas därhän att tomtindelningsförrättningen

skall hava sökts före ensittarförrättningen. I sådana fall då förhållandet

vöre det motsatta borde det få ankomma på förrättningsmännen

att i varje särskilt fall pröva, huruvida ensittarförrättningen finge fullföljas

eller icke.

Under hänvisning till 8 § femte stycket Ilar överlantmätaren i Kronobergs

län anmärkt, att några regler ej meddelats huru förfaras skall vid förrättning,

då inlöst område motsvarar hel tomt eller del av tomt. Det syntes

honom i sådana fall erforderligt, att förrättningsmännen bemyndigades att

i samband med förrättningen verkställa laga tomtmätning och upprätta sådan

karta som erfordrades för erhållandet av lagfart å tomt. I

I fråga örn tomtindelad mark innefatta de nya bestämmelserna uttömmande

regler rörande omfattningen av det område som skall lösas. Någon

Departe
ments
chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

jämkning av områdets gränser enligt 8 § andra stycket torde följaktligen i

dylika fall icke kunna äga rum. Uttryckligt stadgande härom har ansetts

erforderligt.

I tredje stycket har intagits bestämmelse att förprövning skall vara obligatorisk

och avse frågan, huruvida planens genomförande eller lämplig tomtindelning

försvåras genom områdets inlösen. Den i utkastet i detta stycke

intagna bestämmelsen rörande sättet för överklagande av Konungens befallningshavandes

beslut i ärende rörande förprövning har ej upptagits, då uttrycklig

bestämmelse härom ej synts behövlig.

Med hänsyn till tomtindelningens betydelse för inlösen har det, såsom

även skett i utkastet, synts böra stadgas, att då fråga är väckt örn ändring i

tomtindelning inlösningsförrättningen städse skall vila till dess frågan slutligen

prövats. Vad kammarkollegiet i detta hänseende erinrat, har sålunda ej

föranlett någon ändring i förslaget.

Den av överlantmätaren i Kronobergs län uttalade meningen, att laga tomtmätning

bör ske då inlöst område motsvarar hel tomt eller del av tomt, har

synts böra vinna beaktande. Inom tomtindelat område är det nämligen angeläget,

att den ifrågakomna tomtens och, där fråga endast är om tomtdel,

jämväl dennas rätta gränser redan i samband med inlösningsförrättningen

bliva tillförlitligen bestämda. I detta sammanhang må ennas att 8 § femte

och sjätte styckena ensittarlagen innehålla bestämmelser angående upprättande

av karta och beskrivning samt företagande av gränsbestämning. Därvid

har hänvisats till vad i dessa avseenden är stadgat beträffande avstyckning.

I femte stycket har nu införts ett stadgande att byggnadsnämnden skall på

ansökan av nyttjanderättshavaren förordna om tomtmätning enligt 2 kap.

fastighetsbildningslagen, därest inlösningsförrättningen avser område som ingår

i tomtindelad mark och sådan mätning icke tidigare ägt rum. Med hänsyn

till bestämmelsen i 11 § i nämnda kapitel har det ansetts erforderligt att

uttryckligen föreskriva, att kostnad för tomtmätningen skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

Samtidigt med den nyss nämnda ändringen ha de nuvarande

bestämmelserna i femte stycket överförts till sjätte stycket i syfte att

utmärka olikheten i förfarandet beträffande tomtindelad mark och annan

mark.

13 §.

I förhållande till utkastet har paragrafen endast underkastats viss redaktionell

jämkning.

18 §.

Förslaget överensstämmer i denna del med utkastet.

De nya bestämmelserna ha ansetts böra träda i kraft den 1 juli 1939.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14. 27

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar ay lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, dels att 19 § andra stycket1 lagen den 18 juni 1925

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område skall upphöra att gälla, dels att i nämnda lag skall införas

en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock att 2,

6, 8, 13 och 18 §§ samma lag2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 a §.

Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i stadsplan eller byggnadsplan, må lösningsrätt

ej utövas med mindre nyttjanderättshavarens boningshus i sin helhet

är beläget å mark, som enligt stadsplanen eller byggnadsplanen är avsedd

för enskilt bebyggande; och skall i ty fall lösningsrätt föreligga allenast

till mark varom sist sagts.

Är marken tomtindelad, gäde såsom förutsättning för lösningsrätt därjämte,

att boningshuset i sin helhet skall vara beläget å en tomt; och skall

i ty fall lösningsrätt äga rum lill tomten eller, där jordägaren ej äger hela

tomten, den del därav som tillhör denne. Avser nyttjanderätten endast del

av tomten, åge lösningsrätt ej rum, om värdet av denna del jämte värdet av

byggnaderna understiger värdet av varje annan tomtdel, som är i en ägares

hand.

2 §■

Lösningsrätt äger---sådan påföljd.

Ej heller---av lösningsrätt.

Är fråga om mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lösningsrätt

ej äga rum, därest planens genomförande eller lämplig tomtindelning

därigenom försvåras.

1 Senaste lydelse se SFS 1931: 150.

s Senaste lydelse av 2 och 6 §§ se SFS 1929: 54, av 8 § se SFS 1938:164 och av 18 § se SFS

1935:239.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

29

6 §•

Har ansökan---eller samhället.

I fråga om — — — sin rätt. Rörer ansökan mark som ingår i stadsplan

eller byggnadsplan, skall kallelsen jämväl tillställas byggnadsnämnden eller

sakkunnig enligt 101 § byggnadsstadgan. Rörer ansökan mark, som är samfälld

för flera fastigheter med skilda ägare,---inom kommunen.

Resväras marken---allmänna tidningarna.

B §•

Vill jordägaren---emellertid förrättningen.

Jordägaren och nyttjanderättshavaren äga, där fråga ej är om tomtindelad

mark, överenskomma örn jämkning av gränserna för det område, som

skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området, såvitt möjligt, varder sålunda

bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej

möter; och äga förrättningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets

gränser, som härav kan föranledas. Är fråga örn område, som ingår i

stadsplan eller byggnadsplan, skola förrättningsmännen under förrättningen

underställa Konungens befallningshavandes prövning, huruvida planens genomförande

eller lämplig tomtindelning försvåras genom områdets inlösen.

Rätt att överklaga Konungens befallningshavandes beslut tillkommer ock

byggnadsnämnden eller sakkunnig enligt 101 § byggnadsstadgan.

Vid bestämmandet---avsedda ändamålet.

Utgör område som skall lösas tomt eller del av tomt och har mätning av

tomten eller den tomt vari området ingår icke ägt rum på sätt stadgas i

2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad, skall byggnadsnämnden på ansökan

av nyttjanderättshavaren förordna om sådan åtgärd; och vile emellertid

förrättningen. Kostnad för tomtmätningen skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

Är fråga väckt örn ändring i tomtindelningen, skall förrättningen

ock vila till dess frågan slutligen prövats.

Då fråga är om icke tomtindelad mark, åligger det lantmätaren att avfatta

det område, som skall lösas, å karta samt upprätta noggrann beskrivning över

detsamma; skolande därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad örn

karta och beskrivning vid avstyckning är stadgat. Finnes karta, som nu

sagts, tillgänglig, vare upprättande av särskild karta vid förrättningen ej erforderligt.

I fråga örn bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår

i förrättningen, gäde vad örn avstyckning är för motsvarande fall stadgat.

13 §.

Finnes område som skall lösas ej utgöra särskild fastighet, skall, där fråga

ej är örn tomtindelad mark, i den ordning i 18 § sägs prövning äga runi, huruvida

fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Ej vare---såsom fideikommiss.

Då beslut---för lösningsrätten.

Inlöst område---särskilt stadgat.

18 §.

I fråga---annorlunda stadgat.

Fullföljes talan — — — är stadgat.

Den i--— beslut avgjord.

Skall med---12 § förmäles.

Är fråga om område —--särskilt namn.

Är fråga örn annat område än i nästföregående stycke sägs, skall fastställelse

meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 19

kap. 2 §, 12 § första och tredje styckena, 13 § andra, tredje, fjärde och femte

styckena samt 20 § lagen om delning av jord å landet är stadgat. Har marken

före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må den

dock avskiljas, såframt densamma jämte annan mark, som avstyckats eller

avsöndrats från fastigheten, ej överstiger hälften av fastighetens ägovidd.

Inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna

av Kopparbergs län må i nämnda fall, när skäl därtill äro, fastställelse meddelas,

ändå att mera än hälften av ägo vidden varder avskild.

Om beslut — — — Konungens befallningshavande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

31

Bilaga A.

Det remitterade lagutkastet.

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn rätt

i vissa fall för nyttjanderättsbavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område.

Härigenom förordnas, dels att 19 § andra stycket lagen den 18 juni 1925

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område skall upphöra att gälla, dels att i samma lag skall införas

en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock att 6, 8,

13 och 18 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 a §.

Ingår mark varom i 1 § förmäles i stadsplan eller byggnadsplan, skall utöver

vad sagda paragraf stadgar gälla att lösningsrätt må utövas endast såframt

nyttjanderättshavarens boningshus i sin helhet är beläget å mark som

enligt stadsplanen eller byggnadsplanen är avsedd för enskilt bebyggande;

och skall i ty fall lösningsrätt föreligga allenast till sådan mark.

Är marken tomtindelad, skall boningshuset i sin helhet vara beläget å en

tomt och så förlagt i förhållande till tomtgränsen, att övriga tomter inom

kvarteret kunna bebyggas under iakttagande av därför gällande bestämmelser,

varjämte boningshuset med hänsyn till läget och beskaffenheten av

tomten skall utgöra ett nöjaktigt bebyggande av denna; och skall i ty fall

lösningsrätt föreligga allenast till tomten. Utgör den av nyttjanderättshavaren

innehavda marken blott del av tomten, äger lösningsrätt rum endast

såframt nyttjanderätten omfattar jordägarens hela del i tomten.

Är fråga väckt om ändring i gällande tomtindelning beträffande det område,

där den tomt vartill lösningsrätt göres gällande är belägen, skall förrättning

som i 5 § sägs vila till dess frågan slutligen prövats.

6 §.

Har ansökan---eller samhället.

I fråga örn---sin rätt. Rörer ansökan mark som ingår i stadsplan

eller byggnadsplan, skall kallelsen jämväl tillställas byggnadsnämnden eller

sakkunnig enligt 101 § byggnadsstadgan. Rörer ansökan mark, som är

samfälld för flera fastigheter med skilda ägare,---inom kommunen.

Besväras marken -— — — allmänna tidningarna.

8 §.

Vill jordägaren---emellertid förrättningen.

Jordägaren och---skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området, såvitt möjligt, varder sålunda

bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen ej

möter; och äga förrättningsmännen förordna örn sådan jämkning av områdets

gränser, som härav kan föranledas. Är fråga örn icke tomtindelat

område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, skola, där byggnads
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

nämnden eller sakkunnig enligt 101 § byggnadsstadgan det begär, förrättningsmännen

under förrättningen underställa Konungens befallningshavandes

prövning, huruvida områdets inlösning må ske med hänsyn till stadsplanen

eller byggnadsplanen. Över Konungens befallningshavandes beslut

må besvär anföras i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut är stadgat. Rätt att överklaga sådant beslut

tillkommer ock byggnadsnämnden eller sakkunnig enligt 101 § byggnadsstadgan.

Vid bestämmandet —--avsedda ändamålet.

Det åligger---ej erforderligt.

Bestämmande av---motsvarande fall.

13 §.

Finnes område som skall lösas ej utgöra tomt eller del av tomt eller eljest

särskild fastighet, skall i den ordning i 18 § sägs prövning äga rum, huruvida

fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

Ej vare--— såsom fideikommiss.

Då beslut--— för lösningsrätten.

Inlöst område---- särskilt stadgat.

18 §.

I fråga---annorlunda stadgat.

Fullföljes talan---är stadgat.

Den i---beslut avgjord.

Skall med---12 § förmäles.

Är fråga om område---särskilt namn.

Är fråga om annat område än i nästföregående stycke sägs, skall fastställelse

meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 19

kap. 2 §, 12 § första och tredje styckena, 13 § andra, tredje, fjärde och

femte styckena samt 20 § lagen örn delning av jord å landet är stadgat. Har

marken före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må

den dock avskiljas, såframt densamma jämte annan mark, som avstyckats

eller avsöndrats från fastigheten, ej överstiger hälften av fastighetens ägovidd.

Inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna

av Kopparbergs län må i nämnda fall, när skäl därtill äro, fastställelse

meddelas, ändå att mera än hälften av ägo vidden varder avskild.

Om beslut---Konungens befallningshavande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

33

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 juni

1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 13 juni 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 20 maj 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni

1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för ngttjanderåttshavarc att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Christer Gemzell.

Lagrådet yttrade:

Enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område gäller såsom huvudregel att

lösningsrätten skall omfatta all den av nyttjanderättshavaren innehavda marken.

Bortsett från vad i 8 § föreskrives angående jämkning av det nyttjade

områdets gränser, är undantag från nämnda huvudregel medgivet allenast

för det i 2 § omförmälda fall, eller att avståendet av den till lösning

ifrågasatta marken skulle i närmare angivna hänseenden medföra avsevärd

olägenhet och denna olägenhet kan undvikas därigenom att från lösning

undantages viss del av marken.

Från vad sålunda gäller beträffande mark varå lagen nu har tillämpning

skall enligt förslaget i fråga om mark, som ingår i stadsplan och byggnadsplan,

ej annan avvikelse ske än som framgår av bestämmelsen i första stycket

i 1 a § att lösningsrätt skall föreligga allenast till mark, som enligt stadsplan

eller byggnadsplan är avsedd för enskilt bebyggande. Därav skulle då

följa, att därest den av nyttjanderättshavaren innehavda marken enligt planen

skulle exempelvis genom gatumark delas i två delar, lösningsrätten skulle

omfatta ej blott delen inom det byggnadskvarter, där boningshuset är beläget,

utan också delen inom motliggande kvarter. Detta torde dock knappast

vara avsett, utan meningen synes vara att i dylikt fall lösningsrätt skall

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr H.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

vara för handen endast beträffande marken inom det kvarter, varest boningshuset

ligger. Till stöd härför talar ock att eljest mindre god överensstämmelse

skulle föreligga med vad som enligt andra stycket i samma paragraf

skall gälla för den händelse tomtindelning inom ett kvarter ägt rum,

i vilket fall lösningsrätt aldrig kan utsträckas utöver en tomt.

Vad sålunda får antagas vara åsyftat och enligt lagrådets mening även

bör gälla synes böra komma till tydligt uttryck i lagtexten.

I övrigt föranleder förslaget icke någon erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

35

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 december 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning nied chefen för kommunikationsdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets

den 20 juni 1938 avgivna utlåtande över det den 20 maj 1938 till lagrådet

remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18

juni 1925 (nr 334) örn rått i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Det remitterade lagförslaget har föranlett erinran från lagrådets sida endast

i fråga örn bestämmelsen i första stycket i 1 a §. Vad lagrådet i detta

hänseende anmärkt torde böra beaktas.

Härjämte synes såsom andra stycke i 19 §, i stället för den nuvarande bestämmelsen

i sagda stycke som enligt det remitterade förslaget skulle upphävas,

böra intagas en uttrycklig föreskrift, att mark som innehaves med

tomträtt liksom hittills skall vara undantagen från tillämplighetsområdet för

ifrågavarande lag.»

Föredraganden hemställer att förslaget, efter jämkning i nyssnämnda hänseenden,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen lill antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm 193Ö. Käng!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner,

392199

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:66 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts pro position med förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanen en den 29 maj 1931 s. 4 i texten
  2. 1LU 1939:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 s. 4 i texten