Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) m. m

1939-03-03 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:142, Med förslag till lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

1

Nr 142.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212) m. m.; given Stockholms slott den 3 mars

1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1. lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

2. lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden; samt

3. förordning om upphävande av 5 § förordningen den 11 oktober 1912

(nr 275) om skogsvårdsavgift.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 142.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 142.

Förslag

till

Lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)

Härigenom förordnas, dels att 2 § 1 mom. skogsvårdslagen den 15 juni

19231 skall erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår, dels ock

att i nämnda lag skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och

betecknad 2 a §:

2 §■

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i lagen om vård av vissa

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

;

2) skogar lydande---och Dalarna;

3) städernas skogar;

4) statens till---anslagna skogar;

5) skogar å---jord; samt

6) övriga här---nämnda förordning.

2 a §.

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade

med äganderätt till fast egendom, vare åbo å kronohemman eller krononybygge

under stadgad åborätt likställd med ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna lag upphävas förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående

utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden samt förordningen den 26 januari 1894 (nr 17)

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, såvitt dessa förordningar

äga tillämpning beträffande skogar å kronohemman och krononybyggen

under stadgad åborätt inom de sex norra länen.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 morn.: punkt 1, se 1932:181; punkt 2, se 1938:298; punkterna

3—6, se 1937:151.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

3

Vid tillämpning av skogsvårdslagen å skogar tillhörande sistnämnda hemman

och nybyggen skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,

skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,

som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkningen ej må i något

fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar nya

lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till avverkning

för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande

av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse av

föreskrift, som nu sagts, bedömes efter äldre bestämmelser.

3) Vad skogsvårdslagen innehåller örn skyldighet att vidtaga åtgärder till

betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 10 § av lagen sägs,

gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande i kraft.

4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller

skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta

om viss åtgärd, skall efter nya lagens ikraftträdande i fall, där sagda förordning

eller enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet,

i stället gälla om skogsvårdsstyrelsen samt, vad angår rätt att taga i

beslag virke, som skall anses förbrutet, jämväl om hos denna anställd befattningshavare

med skoglig utbildning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 142.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:

2 §''

1 mom. Från tillämpning av denna lag undantagas:

1) skogar lydande---och Dalarna;

2) städernas skogar;

3) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika

boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad

tid (åborätt) enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord;

samt

4) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari

1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger

tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 3) eller 4) angives, i samfällighet med

skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda

skogsområdet i dess helhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Vid tillämpning av lagen den 10 juni 1932 å skogar tillhörande kronohemman

och krononybyggen under stadgad åborätt skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande,

skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,

som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkningen ej må i något

fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar

1 Senaste lydelse se 1938: 299.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

5

nya lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till

avverkning för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande

av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse

av föreskrift, som nu sagts, bedömes efter äldre bestämmelser.

3) Vad lagen den 10 juni 1932 innehåller örn skyldighet att vidtaga åtgärder

till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 16 § av

lagen sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före nya lagens trädande

i kraft.

4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å

viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera

områden är stadgat örn befogenhet eller skyldighet för befattningshavare

vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta om viss åtgärd, skall efter nya

lagens ikraftträdande i fall, där sagda förordning eller enligt densamma meddelat

tillstånd eller föreskrift äger fortsatt giltighet, i stället gälla om skogsvårdsstyrelsen

samt, vad angår rätt att taga i beslag virke, som skall anses

förbrutet, jämväl örn hos denna anställd befattningshavare med skoglig utbildning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Förslag

till

Förordning om| upphävande av 5 § förordningen den 11 oktober

1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift1

skall upphöra att gälla från och med den 1 januari 1940.

1 Senaste lydelse se 1933:82.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

7

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler

efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga

om ändrad lagstiftning rörande skogar å kronohemman och krononybyggen

under stadgad åborätt i de sex norra länen samt anför härvid följande.

Inledning.

I motion vid 1935 års riksdag (II: 166) hemställdes, att riksdagen måtte

besluta, att kronohemman och krononybyggen, som innehades med stadgad

åborätt inom de sex norra länen, måtte underkastas den inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden för skattehemman gällande

skogsvårdslagen. Jordbruksutskottet, till vilket motionen hänvisades,

hemställde, efter att hava införskaffat vissa yttranden i ämnet, i utlåtande

nr 69, att riksdagen i anledning av motionen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa skyndsam utredning angående

ny skogslagstiftning för kronohemman och krononybyggen under stadgad

åborätt samt för 1936 års riksdag framlägga de förslag, till vilka utredningen

kunde föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan (R. skr. nr 201).

Den av riksdagen begärda utredningen uppdrogs jämte andra skogslagstiftningsfrågor

jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1935 åt en utredningsman

och särskilda sakkunniga, vilka chefen för jordbruksdepartementet

skulle äga tillkalla. Med stöd av detta beslut tillkallades den 28 i samma

månad såsom utredningsman hovrättsrådet T. W. G. Sjöfors varjämte sedermera

särskilda sakkunniga utsågos. Den sålunda bildade utredningen

antog benämningen skogslagkommissionen. Sedan hovrättsrådet Sjöfors på

egen begäran den 14 september 1938 entledigats från uppdraget, upptogs

inom jordbruksdepartementet frågan örn ny lagstiftning rörande kronohemman

och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra länen

till övervägande. Efter det en promemoria rörande denna lagstiftnings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

fråga utarbetats inom departementet, inhämtades yttranden från länsstyrelserna

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom

innehavarna av nämnda hemman och nybyggen, huruvida skogar å

berörda hemman och nybyggen borde underkastas den skogsvårdslag,

som inom området, där skogarna vore belägna, i allmänhet gällde för en

skilda skogar. Vid det av länsstyrelsen i Västerbottens län avgivna yttrandet

funnos fogade utlåtanden av vissa landsfiskaler samt vid yttrandet från

länsstyrelsen i Norrbottens län utlåtanden från skogsvårdsstyrelsen i länet,

överjägmästarna i övre och nedre Norrbottens distrikt samt landsfiskalen

i Arjeplougs distrikt. Därjämte har utredning införskaffats från skogsvårdsstyrelserna

i Västerbottens och Norrbottens län rörande de kostnader,

som skulle uppstå för styrelserna, därest skogar å kronohemman och

kronobyggen under stadgad åborätt i de sex norra länen, vilka för närvarande

äro underkastade tillsyn av domänverkets personal, infördes under

skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. Från domänstyrelsen har infordrats

upplysning, huruvida till följd av nyss berörda åtgärd indragningar

skulle kunna ske inom verkets personal.

Sedan sagda yttranden och utredningar inkommit, har lagstiftningsfrågan

varit föremål för beredning inom justitie- och jordbruksdepartementen, varvid

utarbetats förslag till dels lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212), dels lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 10

juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden, dels ock förordning örn upphävande

av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift.

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Majit dessa förslag.

Gällande bestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser rörande flertalet skogar, hörande till kronohemman

och krononybyggen med stadgad åborätt inom de sex nordligaste länen,

återfinnas i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss

skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Denna förordning, som är ändrad genom förordningen den 14 juni

1929 (nr 172), har numera betydelse allenast för nyssnämnda under stadgad

åborätt upplåtna kronoegendomar. 1915 års förordning är byggd på principerna

om uthålligt skogsbruk och utsyningstvång. Avverkning av barrträd

för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

oundgängliga husbehov får icke bedrivas annat än efter utsyning och stämpling

av vederbörande skogsstatstjänsteman. Detsamma gäller lövträd ovan

odlingsgränsen. Utsyning skall verkställas i enlighet med upprättad avverkningsplan.

Sådan plan skall gälla för viss tid och upprättas på sådant

sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk

med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga örn bortta
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 142.

9

gande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga.

Område, där i följd av markens försumpning, brist på fröträd

eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad, skall i

avverkningsplanen behandlas för sig. Avverkningsplan upprättas i allmänhet

av vederbörande skogsstatstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons

begäran men kan jämväl genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg

upprättas av annan sakkunnig person än vederbörande skogsstatstjänsteman.

Utsyning skall verkställas för en tid av tre år; dock äger domänstyrelsen

medgiva utsyning därutöver för högst tre år. Förordningen innehåller

även vissa bestämmelser för tryggande av återväxten efter avverkning. I

detta avseende föreskrives, att i protokoll över utsyningsförrättning skola

angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som

i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits såsom villkor eller

angivits såsom behövliga, samt den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder

av dylikt slag skola vara vidtagna. Därjämte stadgas, att, därest vid utsyning

förrättningsmannen anser nödigt att vissa träd tillsvidare överhållas såsom

fröträd, föreskrift härom skall meddelas vid förrättningen samt att fröträden,

sedan desamma genom förrättningsmannens försorg försetts med tydligt

märke, icke må avverkas utan tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman.

Förordningen saknar däremot bestämmelser, varigenom föreskrivna

återväxtåtgärder kunna framtvingas. Den enda påföljd, som kan förekomma

vid underlåtenhet från en avverkares sida att fullgöra meddelade föreskrifter

med avseende å återväxt och skogsvård, är en nedsättning i utsyningsbeloppet

vid kommande utsyningar. — I övrigt innehåller förordningen vissa stadganden

om skogsmarks uppodling till åker eller äng m. m. ävensom föreskrifter

om fullföljd av talan, örn överträdelse av förordningens bestämmelser

samt om lapparnas rätt till bete.

Handhavandet av 1915 års förordning ankommer i huvudsak å jägmästarna

i de revir, där de under lagen lydande skogarna äro belägna, samt dem

underlydande skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning i

förevarande avseende utövas av vederbörande Överjägmästare och domänstyrelsen.

Vissa skogar tillhörande kronohemman och krononybygge!! under stadgad

åborätt inom lappmarkerna äro emellertid underkastade lagen den 10

juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden. De skogar som äro underkastade

denna lag äro sådana, å vilka förut lagen den 5 juni 1909 (nr 51

s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden varit tillämplig.

Enligt från domänstyrelsen inhämtade uppgifter uppgå skogarna å ifrågavarande

hemman och nybyggen i de fyra nordligaste länen, i fråga örn

vilka 1915 års förordning alltjämt gäller, till en areal av 170,653 hektar,

därav 79,876 hektar produktiv skogsmark. Inom Kopparbergs och Gävleborgs

län finnas numera icke några skogar av ifrågavarande slag. Antalet

skogar utgör 571. Skogarnas fördelning å olika län framgår av följande

tablå.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj-.ts proposition nr 142.

Län

Antal

Skogsmark

hektar

Impediment

hektar

Summa

utmark

hektar

Norrbottens län:

Lappmarken.......................

406

60,231

80,033

140,264

Kustlandet.........................

42

6,410

4,341

10,751

Västerbottens län:

Lappmarken.......................

108

12,374

6,144

18,518

Kustlandet.........................

13

774

234

1,008

Jämtlands län........................

1

31

17

48

Västernorrlands län...................

1

56

8

64

Summa

571

79,876

90,777

170,653

Tidigare behandling av lagstiftningsfrågan.

Såsom redan antytts, omfattade 1915 års förordning ursprungligen flera

kategorier av skogar än nu är fallet. Under lagens giltighetsområde folio sålunda

— förutom en del enskilda skogar, som lågo spridda inom Västerbottens

och Norrbottens läns kustland samt nedom Västerbottens län — enskilda

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna

och Idre socknar i Kopparbergs län. Senaste förändringen i förordningens

giltighetsområde vidtogs 1932 i samband med tillkomsten av den då beslutade

lappmarkslagen (prop. nr 217 och R. skr. nr 263).

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 september 1927 tillkallade chefen

för jordbruksdepartementet sju sakkunniga att inom departementet verkställa

utredning samt avgiva förslag rörande ändrad lagstiftning för de under

1915 års förordning lydande skogarna och i samband därmed stående administrativa

och ekonomiska frågor. De sakkunniga, vilka antogo benämningen

1927 års skog ssakkunnig a för lappmarken, avgåvo den 31 mars 1931 slutligt

betänkande med förslag, bland annat, till lag örn vård av vissa skogar inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (stat. off.

utr. 1931: 10).

Härvid upptogo de sakkunniga till behandling frågan, huruvida de föreslagna

nya lagbestämmelserna borde tillämpas även å kronohemmanen och krononybyggena

under stadgad åborätt, till vilka fastigheter kronan alltjämt är

ägare. Med hänsyn till att lagens handhavande tänkts skola överflyttas från

skogsstatens tjänstemän till särskilda skogsvårdsstyrelser vållade frågan en

viss tveksamhet hos de sakkunniga. Emellertid stannade de sakkunniga för

att föreslå, att den nya lagstiftningen skulle tillämpas även i fråga örn skogar

å berörda hemman och nybyggen.

De sakkunniga anförde härom följande:

Man kan icke komma ifrån, att kronan foi''tfarande är formell ägare till

kronohemmanen och krononybyggena under stadgad åborätt, och det kan

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

11

kanske förefalla egendomligt, att då staten har ett speciellt organ för vården

av sina skogar, icke detta organ får taga hand om jämväl nn ifrågavarande

skogar av krononatnr. Härtill kommer att ifrågakomna kronohemman icke

ligga samlade inom de två särskilda områdena lappmarkerna samt SärnaIdreområdet

utan ligga spridda förutom i lappmarkerna inom Västerbottens

och Norrbottens läns kustland, där lappmarkslagen eljest numera icke

äger giltighet. Det finnes ju flera möjligheter till frågans lösning. Man

kan låta den nuvarande lappmarkslagen fortfarande behålla giltighet för

nu ifrågavarande kronohemman eller låta förordningen den 26 januari

1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket bliva

tillämplig därvidlag. I båda fallen skulle ju skogsstaten fortfarande få

hand örn skötseln av skogarna. Emellertid torde vid frågans bedömande

bliva avgörande, huruvida dessa kronohemman under stadgad åborätt

verkligen äro att jämställa med andra kronohemman eller örn icke

de hellre böra jämställas med skattehemman. Befolkningen själv torde

närmast hava en känsla av äganderätt till hemmanen i fråga. Detta är så

mycket mer förklarligt, som innehavarna av åborätten äro berättigade att när

som helst utan särskild kostnad få hemmanen skatteomförda samt därigenom

förvärva äganderätt till dem. Att åborna icke i någon större utsträckning begagna

sig av denna rätt torde nog delvis hava sin orsak däri, att så länge en

ilbo ännu icke förvärvat äganderätt till sin fastighet, han är urståndsatt att

utnyttja den i kredithänseende och sålunda besitter fastigheten under åborätt

med större trygghet, än vad fallet skulle vara, därest han innehade den med

äganderätt. Men denna känsla av frivilligt kvarstannande under åboskapet

medför också, att åborna känna sig som verkliga ägare till fastigheten. Såsom

tecken på den styrka denna känsla av äganderätt erhållit i den allmänna

uppfattningen kan omnämnas, att i flera fall laga delning ägt rum å dylika

fastigheter. Sakkunniga hava vid övervägande av dessa olika omständigheter

funnit övervägande skäl tala för att likställa kronohemmanen under åborätt

med skattehemmanen samt sålunda stannat för att låta de nya lagbestämmelserna

bliva gällande jämväl för kronohemmanen i fråga. Till detta

beslut har jämväl bidragit den omständigheten, att de sakkunniga icke ansett

lämpligt, att frågan örn den myndighet, som skulle handhava skötseln av skogen,

bleve beroende på åbons gottlinnande, allt efter som denne funne för gott

att söka skatteomföring eller icke. Den möjlighet, som med avseende å de

utom lappmarkerna liggande kronohemmanen föreligger, nämligen att, i likhet

med vad som 1929 skedde nied de s. k. ströhemmanen, låta dessa kronohemman

komma under 1923 års skogsvårdslag, hava sakkunniga av principiella

skäl icke velat förorda.

Kammarkollegiet förordade i ett över de sakkunnigas förslag infordrat

yttrande, att kronohemman och krononybygge!! under stadgad åborätt icke

inrymdes under den föreslagna nya lagstiftningen utan hänfördes under 1894

års förordning. Så länge kronan icke genom skatteköp eller omföring efter

fullgjorda odlingsskyldigheter till skatte avhänt sig äganderätten till sina

under åborätt upplåtna hemman eller lägenheter, förmenade kollegiet betydelsen

av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrilterna icke vara begränsad

till desammas egenskap av ren skogsvårdslag. Det torde obestridligen ligga

i sakens natur, att nämnda föreskrifter därjämte hade en såväl principiell

som reell fiskalisk innebörd. Häremot syntes icke kunna invändas, att kronan.

så länge åboförhållandel bestode, ej själv, för egen räkning, uttoge något

av dylika skogars avkastning. Ty icke blott genom åborättens förverkande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

utan jämväl vid åboledigliet, som på annan grund inträffade, kunde kronan

tänkas komma att återinträda i den fulla dispositionsrätten lill här ifrågavarande

slag av fastigheter.

Från kollegiets uttalande i nu berört hänseende anmälde ämbetsverkets

chef, generaldirektören Lennart Berglöf avvikande mening. Generaldirektören

Berglöf anförde, bland annat, följande.

Ur förvaltningsenhetlig synpunkt och av de skäl, sakkunniga i övrigt anfört,

synes intet vara att erinra emot, att de nya bestämmelserna, som grunda

sig å skogsförhållandena inom de i Norrbottens och Västerbottens län belägna

lappmarkerna och de med dem jämställda Särna och Idre socknar i Kopparbergs

län, vinna tillämpning såväl för enskilda tillhöriga fastigheter som

omförmälda kronofastigheter inom lappmarkerna — fastigheter av sistnämnda

slag torde icke förekomma inom Särna och Idre socknar. Mindre lämpligt

synes däremot vara att använda samma bestämmelser jämväl å berörda kronofastigheter

inom de utom lappmarkerna belägna delarna av de sex norra

länen, där förutsättningarna för skogsskötsel!! äro helt andra. Med de grunder,

som av de sakkunniga anförts för en likställighet av nämnda fastigheter

med enskildas hemman, synes hava varit mera överensstämmande att för

kronofastigheterna utom lappmarkerna föreslagits deras underordnande under

1923 års där gällande allmänna skogsvårdslag. Frågan örn ett jämställande

i förevarande hänseende av kronohemman och krononybvggen under åborätt

med enskilda tillhöriga hemman synes emellertid icke böra upptagas till

avgörande innan en närmare utredning skett rörande förutsättningarna härför,

därvid jämväl bör behandlas kronofastigheter av sagda natur inom sydligare

delar av landet.

Statens särskilda intressen med avseende å dessa fastigheter torde numera,

även beträffande de inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker belägna,

vara ringa och framstår helt annorlunda i våra dagar än på den tid

dylika fastigheter naturligt anslöto sig till det tillämpade ekonomiska systemet.

Statens utsikter att för egen del draga ekonomisk nytta av fastigheterna

äro synnerligen små. Endast i händelse vid undersökning konstateras att

vanhävd föreligger eller åbostammen utslocknar, kunna de återfalla till

kronan. Dylika indragningar förekomma mycket sällan. Å andra sidan förlorar

kronan varje rätt till fastighet, vars innehavare begagnar sig av den honom

alltid öppen stående möjligheten att skatteköpa eller, vad angår krononybygge^

låta skatteomföra fastigheten, där vanhävd ej föreligger. Endast bolag

äro undantagna från en dylik förmån. En särlagstiftning rörande skogsvården

å dessa vitt kringspridda fastigheter förorsakar kronan varjehanda

omgång och ej obetydliga kostnader. Erinras kan sålunda att för närvarande,

vad beträffar fastigheterna i de sex nordligaste länen, avverkning utom

för husbehov ej må ske utan liushållningsplan och utsyning, båda åtgärderna

vidtagna genom statens skogstjänstemän, samt vidkommande övriga delar av

riket endast i anslutning till av dylik tjänsteman upprättad liushållningsplan.

Vidare skola författningsenligt å fastigheterna hållas ekonomiska besiktningar,

å kronohemman minst vart femte år och å krononybyggen minst vart

tredje år.

De olägenheter, som för såväl staten som de enskilda äro förenade med den

nuvarande lagstiftningen rörande skogens handliavande å ifrågavarande fastigheter,

synas helt överväga det värde det för staten må äga att för dem upprätthålla

en särskild skogsordning, en fördel, som ej heller torde utgöra tillräcklig

motivering för ett statens anspråk på en annan skötsel av skogen å

dessa fastigheter än som godkänts för skogsvården å enskilda tillhöriga hem
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

13

man. Överhuvud synas starka skäl kunna anföras för att ifrågavarande kronofastigheter

ej allenast beträffande skogsvården utan jämväl i övriga avseenden

givas samma ställning som de fastigheter, vilka innehavas med äganderätt.

Den utredning, som bör föregå en nyreglering, rörande, såvitt nu är fråga,

skogsvården å kronofastigheterna under åborätt, bör avse åvägabringande av

i möjligaste mån fullständiga upplysningar rörande nu förefintliga fastigheter,

därvid utgallring bör ske av i jordeboken upptagna men i realiteten obefintliga

fastigheter och överförande till skatte av de fastigheter, vilka redan

förlorat sin krononatur. Vid utredningen böra särskilt angivas de fastigheter,

som tillhöra bolag. Tillika bör upprättas förslag till fastigheternas

ställning i skogsvårdsavseende.

En dylik utredning torde kunna utföras på jämförelsevis kort tid. Skulle

den emellertid icke hinna avslutas innan förslag rörande ny skogslagstiftning

för lappmarkerna må föreläggas riksdagen och frågorna sålunda icke kunna

samtidigt prövas, synes 1915 års förordning böra tillsvidare fortfarande vinna

tillämpning beträffande alla kronohemman och krononybyggen inom de sex

nordligaste länen.

Vid framläggande av förenämnda proposition nr 217 till 1932 års riksdag

yttrade departementschefen i hithörande fråga följande:

I likhet med sakkunniga finner jag kronohemman och krononybyggen under

stadgad åborätt vara i mycket att jämställa med sådana fastigheter, som

innehavas av enskilda med äganderätt. Därav skulle, synes det mig, såvitt

nu är i fråga, närmast följa, att berörda kronofastigheter i skogligt hänseende

erhölle samma behandling som den, vilken tillkommer enskildas fastigheter

under enahanda biologiska betingelser. Kronohemmanen och krononybyggena

inom lappmarkerna skulle således läggas under den för lappmarkerna

samt Särna-Idreområdet gällande särlagstiftningen, medan kronofastigheter

under stadgad åborätt i övriga delar av landet underordnades skogsvårdslagen.

Emellertid synes, på skäl som generaldirektören Berglöf anfört, en nyreglering

rörande skogsvården av fastigheterna under stadgad åborätt icke

böra komma till stånd, förrän en närmare utredning rörande förutsättningarna

härför verkställts. En dylik utredning, omfattande samtliga fastigheter

under stadgad åborätt i riket, bör därför ske. Intill dess utredningen slutförts

och de därvid vunna resultaten hunnit bliva föremål för omprövning,

synes någon rubbning icke böra vidtagas i nu rådande förhållanden beträffande

ifrågavarande fastigheter i förevarande hänseende. Vad angår inom de

sex norra länen belägna kronohemman och krononybyggen under stadgad

åborätt torde sålunda 1915 års förordning tillsvidare böra där fortfarande

tillämpas.

Jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag yttrade i utlåtande, nr 72, som sedermera

godkändes av riksdagen, att utskottet funne riktigt, att, på sätt föreslagits,

i avbidan på den av departementschefen bebådade utredningen rörande

kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, någon ändring i

de för skogarna å dessa fastigheter gällande bestämmelserna icke tills vidare

företoges.

Vid 1935 års riksdag väcktes inom andra kammaren förut omförmälda motion,

nr 166, av herrar Lövgren och Ericsson i Sörsjön, avseende att .skogar å

kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt inom de sex nordligaste

länen måtte underkastas den inom Västerbottens och Norrbottens läns

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. May.ts proposition nr 142.

lappmarker m. fl. områden för skogar till skattehemman gällande skogsvårdslagen.

I yttrande, som infordrats i anledning av motionen, anförde kammarkollegiet

under avstyrkande av motionen följande.

Bifall till denna skulle medföra, att innehavarna av kronofastigheter inom

de sex nordligaste länen skulle nied avseende å rätten till skogen å fastigheterna

komma i en väsentligt bättre ställning än kronoåborna i den övriga delen

av landet, där föreskrifterna i 1894 års skogsordning gälla. En dylik

skillnad mellan kronoåborna i olika delar av landet synes knappast berättigad.

Frågan örn åbornas ställning såväl i nu förevarande som andra avseenden

synes böra lösas i ett sammanhang för dem alla, därvid bör eftersträvas

deras jämställande med ägarna av skattejord. På enklaste sätt sker detta

genom skatteköp av fastigheterna respektive dessas omförande till skatte.

För påskyndande härav påbörjade kammarkollegiet på sin tid utredning i

ämnet. Denna måste emellertid, innan densamma hunnit längre fullföljas,

avbrytas på grund av den inskränkning i ämbetsverkets personal, som föranleddes

av statsmakternas beslut år 1933 rörande viss omläggning i ämbetsverket.

För de begränsade trakter, som blevo föremål för kollegiets ingripande

medförde utredningen att ett icke obetydligt antal fastigheter skatteköpts eller

skatteomförts. Av större betydelse är emellertid den kraftiga stegring i antalet

skatteköp och skatteomföringar som, oavsett sagda utredning, ägt rum

inom de norrländska länen. Ett fortgående på denna väg lärer medföra, att

föreliggande fråga om ordningen för skogens tillgodogörande kommer att

snart lösas av sig själv.

För medverkan härtill och för att samtidigt bidraga till ett slutförande avfrågan

örn borttagande av den särställning, åbofastigheterna såväl i de norra

provinserna som i riket i övrigt intaga ej blott vad angår rätten för innehavarna

att förfoga över skogen utan även i andra avseenden, synes den avbrutna

utredningen inom kammarkollegiet böra snarast fortsättas.

Domänstyrelsen yttrade i utlåtande över motionen huvudsakligen följande:

Vid övervägande av lämpliga lagbestämmelser i fråga om skogen å kronohemman

och krononybyggen under stadgad åborätt inom de sex norra länen

hava särskilt tvenne synpunkter gjort sig gällande. Den ena hävdar, med utgångspunkt

från att fastigheterna ifråga tills vidare äro att betrakta som statens

egendom, ehuru merendels upplåtna åt enskilda lill brukande, kravet på

en jämn skogsavkastning och garantier mot ett mera avsevärt nedsättande av

skogskapitalet. Den andra synpunkten tar i första rummet sikte på skogens

ändamålsenliga vård med hänsyn till rådande skogsbiologiska förhållanden.

Därest den förra synpunkten givits företräde har därmed följt en anslutning

till den mera restriktiva skogslagstiftning, som tagit sig uttryck först i 1894

års skogsordning och sedermera i 1915 års lappmarkslag. Om däremot skogsvårdssynpunkten

fått träda i förgrunden har såsom lämpligt rättesnöre för

dessa .skogars skötsel mera framstått bestämmelserna i 1932 års provisoriska

lappmarkslag och i viss omfattning jämväl 1923 års allmänna skogsvårdslag.

Vid ett skärskådande i vad mån 1932 års lappmarkslag kan anses giva berättigande

åt de båda huvudsynpunkter, som, enligt vad här förut anförts, i

större eller mindre grad ansetts böra läggas på denna lagstiftningsfråga, lärer,

i vad avser skogsvårdsintresset, någon erinring mot lagens tillämpning på nu

ifrågavarande kategori skogar icke gärna kunna resas, då lagen helt nyligen

antagits att gälla beträffande de i skogsbiologiskt hänseende likställda enskilda

skogarna inom lappmarken, där den ojämförligt största delen av kronohemmanen

och krononybvggena äro belägna. Såsom skogsvårdslag betraktad

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142-

15

och ej minst genom sina bestämmelser i fråga om reproduktionsskyldighet

efter företagen avverkning, måste 1932 års lappmarkslag utan tvekan givas

företräde framför 1915 års förordning.

Vad sedan gäller den andra synpunkten eller den fordran på uthållighet i

skötseln och på jämn avkastning, som ur statens synpunkt kan böra ställas

i fråga om skogshushållningen å dessa fastigheter, tillgodoser 1932 års lappmarkslag

icke detta intresse i samma mån som 1915 års förordning, enär den

i olikhet med förordningen medgiver en viss omedelbar realisation av skadad

och övermogen skog samt av äldre skog, som i högre grad hindrar den yngre

skogens utveckling. Men den vidhåller dock beträffande hushållningen med

skogen i övrigt ett krav på en så vitt möjligt jämn virkesavkastning beräknad

enligt avverkningsplaner med en tillämpningstid av 20 år.

På grund härav, samt i anslutning jämväl till den allmänna uppfattning,

som under senare år gjort sig alltmer gällande på skogslagstiftningens område

nämligen den, att i skogshushållningen i första hand skogsvårdens krav skola

tillbörligen tillgodoses, finner styrelsen sig för sin del icke böra motsätta sig

att kronohemmanen och krononybyggena med stadgad åborätt i de sex norra

länen må bliva föremål för den modernare skogshushållning, som deras inrymmande

under bestämmelserna i 1932 års lappmarkslag skulle innebära.

Styrelsen förmenade vidare, att om 1932 års lappmarkslag på föreslaget

sätt skulle utsträckas till sitt giltighetsområde, den borde göras permanent

i fråga om kronoegendomarna, samt anförde vidare:

Beträffande den utredning inom kammarkollegiet i fråga om kronofastigheter

under stadgad åborätt, som departementschefen i proposition nr 217 till

1932 års riksdag ansett böra föregå en nyreglering beträffande skogsvården

å samma fastigheter, har domänstyrelsen inhämtat, att en dylik ännu icke

lärer vara påbörjad. Då fullföljandet av en sådan utredning, vilken avsetts

omfatta icke blott de kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt

inom de sex norra länen, som lyda under 1915 års förordning, utan jämväl

kronofastigheter under åborätt i övrigt inom landet, kan tänkas draga avsevärt

ut på tiden och resultaten av densamma, vid bifall till det förslag till

skogslagstiftningsfrågans lösande för nu ifrågavarande fastigheter, som nu

framlagts, icke torde vara av större betydelse för förslagets prövning synes det

styrelsen som örn ett avvaktande av en dylik utredning icke skulle erfordras.

Slutligen anmärkte styrelsen, att ett bifall till motionen skulle innebära,

att vissa skogsstatens tjänstemän bleve utan arbetsuppgifter. Den ifrågasatta

lagändringen torde sålunda böra förenas med beslut örn avskedsersättning åt

den personal, sorn skulle indragas. Därjämte syntes ett genomförande av den

förändrade lagstiftningen erfordra vissa ändringar jämväl i 1923 års skogsvårdslag

och i förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift

samt ett upphävande ej allenast av 1915 års förordning utan även av

kungörelsen den 19 november 1915 (nr 451) angående gottgörelse till statsverket

för utsyning av virke i vissa fall inom de sex nona länen m. m.

Såväl skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län som den i Norrbottens län

tillstyrkte bifall till motionärernas framställning.

Centralrådet för skogsvårdsstgrclsernas förbund uttalade i yttrande över

motionen huvudsakligen följande:

Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål synes framförallt böra tagas

hänsyn därtill, alt åborättsinnehavarna rättvisligen böra tillerkännas samma

dispositionsrätt till skogen som skattehemmanens ägare samt att sådan skogslagstiftning

bör eftersträvas, som skapar möjligheter till förbättrad skogs
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

skötsel. Vidare måste det anses som ett önskemål, att skogslagstiftningen, där

så är möjligt, förenhetligas och förenklas.

Då centralrådet i överensstämmelse med sin tidigare i ärendet intagna

ståndpunkt fortfarande anser, att ifrågavarande fastigheters kamerala natur

icke utgör hinder för tillämpning å dessa av samma skogslagstiftning, som

gäller för enskildas skattehemman, vill centralrådet i dylikt syfte tillstyrka

lagändring för ifrågavarande kronofastigheter. Centralrådet kan även förorda,

att denna fråga löses oberoende av spörsmålet rörande ändrad skogslagstiftning

för kronofastigheterna i södra Sverige. Dessa omfatta endast

obetydliga skogsarealer och för innehavarna torde skogslagstiftningsfrågan

vara av underordnad betydelse.

Beträffande kronofastigheterna i de sex norra länen är däremot, som framhållits,

frågan av större vikt. För åborna såväl som för skogens skötsel får

det sålunda anses önskvärt, att 1915 års förordning ersättes med annan skogslagstiftning.

Centralrådet kan emellertid härvid icke ansluta sig till motionärernas

förslag, att för samtliga dessa kronofastigheter 1932 års lappmarkslag

skulle bringas i tillämpning. I likhet med vad centralrådet tidigare hävdat

anser centralrådet sålunda, att denna lag endast bör gälla för de kronofastigheter,

som äro belägna inom lappmarken eller inom sagda lags giltighetsområde,

under det att de övriga böra inordnas under 1923 års skogsvårdslag.

Någon anledning att för ifrågavarande kronofastigheter utom lappmarken

tillämpa annan skogslag, än den, som gäller för övriga där belägna

enskilda skogar, kan centralrådet icke finna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får centralrådet hemställa, att

ifrågavarande motion måtte bifallas på det sätt, centralrådet nu tillåtit sig

föreslå.

Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande, bland annat, följande:

Såsom domänstyrelsen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund

anfört i sina yttranden över motionen synas vägande skäl tala för att i skogsiagstiftningshänseende

jämställa kronoegendomar under stadgad åborätt med

enskilda fastigheter. Därigenom torde skapas såväl större rättvisa för de enskilda

som ökad enhetlighet och planmässighet i skogslagstiftningen. Den

olika kamerala natur, ifrågavarande fastigheter äga i förhållande till enskilda

tillhöriga hemman, utgör enligt utskottets förmenande icke något bärande

skäl att för åbofastigheterna bibehålla en särlagstiftning med huvudsakligt

innehåll att skydda statens fiskaliska intressen. Dessa fastigheter torde nämligen

i huvudsak vara att jämställa med sådana, som innehavas av enskilda

med äganderätt.

Ett bifall till motionen skulle emellertid bland annat innebära, att kronohemman

och krononybygge!! under stadgad åborätt i de sex norra länen utom

lappmarken i skogsvårdshänseende skulle lyda under annan lag än de

enskilda skogarna i samma områden. En sådan anordning vöre enligt utskottets

uppfattning mindre lämplig. Beaktansvärd torde även vara den av

kammarkollegiet i dess yttrande över motionen anmärkta, av ett bifall till

motionen följande konsekvensen, att kronoåborna i de sex norra länen med

avseende å rätten till skogen komme i en bättre ställning än kronoåborna i

rikets övriga delar. En åsyftad förändrad lagstiftning skulle, såsom domänstyrelsen

i ärendet understrukit, måhända jämväl föranleda indragning av

viss domänverkets personal. Den ifrågasatta utvidgningen av 1932 års lappmarkslags

giltighetsområde och upphävandet av 1915 års förordning lära

slutligen förutsätta andra därmed sammanhängande lagstiftningsåtgärder.

Båda nu sist omförmälda spörsmål torde, innan slutlig ståndpunkt tages till

hela frågan, erfordra viss ytterligare utredning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

17

Av nu angivna skäl anser sig utskottet — som i huvudsak ansluter sig till

de synpunkter, motionärerna givit uttryck för — icke böra på annat sätt

biträda motionen än att utskottet förordar, att frågan örn förändrad skogslagstiftning

för kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt göres

till föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.

Utskottet hemställer därför att riksdagen i anledning av motionen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa skyndsam

uti-edning angående ny skogslagstiltning för kronohemman och krononybyggen

under stadgad åborätt samt för 1936 års riksdag framlägga de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Aven den förut omförmälda skogslagkommissioncn har i ett av sina betänkanden

i viss omfattning behandlat frågan örn lagstiftningen för skogar å

ifrågavarande kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt. I

ett den 23 december 1936 avgivet betänkande med förslag till lagstiftning

rörande de särskilda husbehovsskogarna i Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker (stat. off. utr. 1937: 5) förordade kommissionen, att nämnda skogar,

vilka lödo under lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar

inom vissa områden, skulle införas under 1932 års lappmarkslag.

Vissa av dessa skogar höra emellertid till kronohemman eller krononybyggen

under stadgad åborätt. I samband med förordandet av att jämväl beträffande

sistnämnda skogar skulle gälla samma regler för avverkning till

avsalu som för skogar under 1932 års lappmarkslag anförde kommissionen

:

Kommissionen har ej lämnat obeaktat, att härvid fara för missbruk av den

i bestämmelserna medgivna avverkningsrätten skulle kunna uppstå därigenom,

att åbo, som på grund av vanhävd eller underlätet fullgörande avbyggnads-

eller odlingsskyldigheter står inför utsikten att nödgas frånträda

åbofastigheten, enligt ifrågavarande bestämmelser skulle äga utverka sig tillstånd

till avsaluavverkning i betydande omfattning å fastighetens skog och

sålunda från denna till förfång för kronan eller ny åbo bereda sig en ej avsedd

förmån. Denna fara torde emellertid ej böra överskattas. Redan under

tillämpningen av husbehovsskogslagen, som medgiver åbo å kronohemman

eller krononybygge samma rätt till avsaluavverkning som ägare av skattehemman,

har en dylik fara förelegat, men såvitt för kommissionen är känt

har missbruk från åbornas sida av sagda rätt under lagens giltighetstid ej i

nämnvärd omfattning förekommit. Enligt vad för kommissionen upplysts

hava vederbörande skogsstatstjänstemän ansett sig befogade att, där krononybygge

ej av åbon tagits i bruk eller i fråga örn sådant nybygge föreskrivna

odlings- eller byggnadsskyldigheter i högre grad ersatts, vägra av åbon

begärd utsyning till avsalu. Denna praxis finner kommissionen välgrundad.

D;''irest de särskilda husbehovsskogarna införas under lappmarkslagen, torde

en liknande befogenhet få anses tillkomma skogsvårdsstyrelsen. Rätt att

vägra tillstånd till avsaluavverkning bör anses föreligga även då åbon å kronohemman

gjort sig .skyldig till uppenbar vanhävd av hemmanet. Med hänsyn

härtill och då i nu angivna fall domstol på talan av kronan äger förklara åbons

rätt till hemmanet eller nybygget förverkad, synes tillräcklig anledning ej

föreligga att vid inordnande under lappmarkslagen av de särskilda husbehovsskogarna

föreslå inskränkning i rätten till avsaluavverkning å dylika skogar,

tillhörande kronohemman eller krononybyggen under stadgad åborätt.

Willmy till riksdagens protokoll 11)39. i sami. Nr 142. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

Kommissionens betänkande föranledde förslag till 1938 års riksdag örn

ändring av lagstiftningen angående husbehovsskogar i anslutning till vad kommissionen

föreslagit. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid beslut örn

remiss till lagrådet av lagstiftningsfrågan biträdde departementschefen kommissionens

förut berörda uttalande. Från lagrådets sida framställdes ingen

erinran mot departementschefens uttalande och avläts den 31 mars 1938 proposition

(nr 268) med förslag till lagstiftning i ämnet. Propositionen bifölls

av riksdagen. Genom denna lagstiftning lia sålunda skogar å vissa kronohemman

och krononybyggen införts under 1932 års lappmarkslag.

Yttrandena.

I de från länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län infordrade yttrandena har tillstyrkts, att 1915 års förordning

upphäves och skogarna å kronohemman och krononybyggen under

stadgad åborätt i nämnda län införas under den skogsvårdslag, som inom området,

där skogarna äro belägna, i allmänhet gäller för enskilda skogar. Jämväl

i de vid länsstyrelsernas utlåtanden fogade yttranden från myndigheter och

innehavare av ifrågavarande skogar har denna förändring i lagstiftningen rörande

skogarna så gott som enhälligt tillstyrkts. Endast två innehavare av

krononybyggen ha tagit ställning mot en förändring i den gällande lagstiftningen,

varjämte landsfiskalen i Arjeplougs distrikt uttalat viss tvekan rörande

lämpligheten av den ifrågasatta lagändringen.

Ur yttrandena må i övrigt här återgivas följande.

Länsstyrelsen i Västerbottens lån har i huvudsak anfört:

För förhållandena i länet har skogslagstiftningen med åren blivit onödigt

invecklad. För en enskild skogsägare ställer det sig ofta rätt svårt att

avgöra vilken lag, som gäller för vården av hans skog. Varje åtgärd, som

härutinnan kan åstadkomma mer överskådlighet och enhetlighet, är därför

synnerligen önskvärd.

Genom den nya lagstiftningen angående husbehovsskogar, som träder i

kraft den 1 januari 1939, kommer ett ej oväsentligt antal skogar å åbohemman

i länet att inordnas under 1932 års lappmarkslag. Då det icke lärer

råda någon skillnad i skogsbiologiskt avseende å skogarna å åbohemmanen

i lappmarken, synes enligt länsstyrelsens mening starka skäl tala för att

även övriga skogar å kronohemmanen i länets lappmark beträffande

skogsvården jämställas med dessa husbehovsskogar, detta så mycket mer

som den nu ifrågasatta anordningen endast innebär ett fullföljande av statsmakternas

åtgärder för en modernisering av lagstiftningen på detta område.

Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår härtill oförtydbart, att det är

ett allmänt önskemål, att skogarna å åbohemmanen allmänt inordnas under

1932 års lappmarkslag och sålunda helt överföras från domänverkets till

skogsvårdsstyrelsens i länet verksamhetsområde.

Genom 1932 års lappmarkslag har den övervägande delen av de enskilda

skogarna i länets lappmark ställts under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen i

länet. I huvudsak torde kronoegendomar under stadgad åborätt vara att

jämställa med sådana, som innehavas av enskilda med äganderätt. Det är

härtill att märka, att antalet skatteköp och skatteomföringar utvisar en kraf
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

19

tig stegring linder de senaste åren. Sålunda ha i detta län under åren 1934—

1938 skatteköpts eller skatteomförts ej mindre än 102 åbohemman mot

allenast 34 under närmast föregående femårsperiod.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat bland annat:

Beträffande företrädet av 1915 eller 1932 års lappmarkslag har länsstyrelsen

den uppfattningen att i skogshushållningen i första hand skogsvårdens

krav såvitt möjligt böra tillgodoses, vilket också synes vara den uppfattning,

som under senare år gjort sig gällande på skogslagstiftningens område. Enligt

länsstyrelsens mening bör därför 1932 års lappmarkslag göras tillämplig

liven å åbofastigheterna. Emellertid kan mot en dylik uppfattning vissa

erinringar göras ur fiskalisk synpunkt. Det har sålunda framhållits de

risker, som föreligga för att åbon övergiver fastigheten, sedan den värdefullaste

skogen uttagits. Uppkomsten av dylika och liknande förhållanden

måste givetvis förhindras, och då länsstyrelsen nu tillstyrker att åbofastigheterna

läggas under 1932 års lappmarkslag, sker detta under den uttryckliga

förutsättningen, att skogsvårdsstyrelsen låter sig angeläget vara att icke

medgiva uttagning av sådan skog, som ur skogsvårdssynpunkt kan vara

lämplig att avverka, med mindre å fastigheten finnes kvar ett skogsbestånd.

sorn för åbon och hans efterkommande kan efter omständigheterna i det

särskilda fallet anses betryggande.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, bland annat:

Då åborättsförhållandena å kronohemman och krononybygge!! i huvudsak

äro jämställbara med äganderättsförhållandena å skattehemman, synes det

styrelsen, att redan rättvisans intresse kräver, att nuvarande särlagstiftning

för de förra fastigheternas skog undanröjes.

1915 års lappmarksförordning, vilken gäller för ifrågavarande skogar, tar

syfte framförallt på uthållig avkastning och bibehållet skogskapital under

det att skogsvårdens krav genom lagens avsaknad av påföljdsbestämmelser

för underlåtenhet av avverkaren att fullgöra föreskrivna återväxt- och skogsvårdsåtgärder

icke tillgodoses. I den nyare skogslagstiftningen för enskilda

skogar av annan kameral natur än krono har däremot skogsvårdens krav

lämnats vitsord före kravet på uthållighet i avkastningen. Även 1932 års

lappmarkslag har i detta avseende präglats av de nya principerna om än ett

visst krav på uthållig avkastning, i den mån skogens sammansättning och

tillstånd så medgiver, här alltjämt kvarstår. Enligt styrelsens förmenande

bör lagstiftningen rörande skogar av krononatur medgiva samma dispositionsrätt

och möjligheter till en modernare skogshushållning som lagstiftningen

för enskilda skogar i allmänhet åsyftat.

Med utgångspunkt från ovan framförda synpunkter måste det anses som

en naturlig lösning, att kronohemmans och krononybyggens skogar inom och

utom lappmarken i de sex norra länen underställas föreskrifterna i för dessa

områden gällande skogsvårdslagar.

Beträffande den årliga ökning i skogsvårdssty reiser nas u t g i fI

er som .skulle bliva en följd av överföringen från domänstyrelsen till skogsvårdsstyrelserna

av tillsynen över ifrågavarande skogar har denna beräknats

av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län till G,000 kronor samt av skogsvårdsstyrelsen

i Norrbottens län till 10,300 kronor. Därjämte har förstnämnda

skogsvårdsstyrclse ansett en engångskostnad å 20,000 kronor nödvändig för

kartläggning och upprättandet av avverkningsplaner. Länsstyrelsen i Norr
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Departementschef

en.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

bottens län har för detta ändamål beräknat en engångskostnad av 38,000

kronor.

Domänstyrelsen har förklarat, att någon indragning av personal

i anledning av den ifrågasatta lagstiftningen icke kan äga rum.

Såsom framgår av vad förut anförts har frågan angående ny lagstiftning

rörande vården av skogarna å kronohemman och krononybyggen under stadgad

åborätt sedan länge stått på dagordningen. Såvitt angår de av dessa

skogar, som äro belägna inom de sex norra länen och lyda under 1915 ars

förordning, har förslag till lagstiftning i ämnet framlagts av 1927 års skogssakkunniga

för lappmarken. Anledningen till att detta förslag icke föranledde

lagstiftning var önskemålet att samtidigt genomföra ny lagstiftning

för samtliga skogar å fastigheter av ifrågavarande natur. Innan denna lagstiftning

kunde genomföras ansågs emellertid erforderligt att verkställa utredningar

rörande antalet och omfattningen ävensom angående vissa skogliga

förhållanden beträffande dessa skogar. Enighet torde däremot råda rörande

den tillämnade lagstiftningens innehåll såvitt angår vården av skogarna å

kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra

länen. Det torde sålunda vara mest ändamålsenligt, att de regler, som i allmänhet

gälla beträffande skogsvården för enskilda skogar i de trakter, varest

nyssnämnda skogar äro belägna, även gälla för dem. Härigenom torde skogsvården

på bästa sätt tillgodoses, varjämte större enhetlighet på skogsvårdslagstiftningens

område vinnes. Ur administrativ synpunkt torde det vara

önskvärt, att domänstyrelsen befrias från befattningen med ifrågavarande

skogar, av vilka staten icke har någon direkt intäkt. De farhågor, som på

vissa håll yppats för att missbruk från innehavarens sida skall bli följden

av en större frihet i fråga om avverkningsrätten, kan jag icke dela. De

synpunkter, som i detta hänseende framfördes i samband med upphävandet

av den förut gällande särlagstiftningen rörande vården av husbehovsskogarna

och dessas införande under 1932 års lappmarkslag, torde även såvitt

angår nu ifrågavarande skogar äga sin giltighet. Det torde alltså kunna

förväntas, att skogsvårdsstyrelserna tillse, att missbruk av avverkningsrätten

förhindras. I likhet med vad jag uttalade vid tillstyrkandet av husbehovslagens

upphävande vill jag även nu understryka vikten av att den möjlighet

till ett snabbare uttag av skogen, som de nu ifrågasatta bestämmelserna

komma att medgiva, begagnas med försiktighet. Det är att märka, att genom

antagandet av berörda lagstiftning angående husbehovsskogarna, varigenom

jämväl skogar å vissa kronohemman och krononybyggen under stadgad

åborätt i de nordligaste länen underkastats de för enskilda skogar i allmänhet

gällande bestämmelserna, statsmakterna i princip måste anses ha tagit ställning

till frågan angående vilka regler, som böra gälla för vården av de skogar,

varom nu är fråga. Att sedan så skett längre bibehålla gällande mindre

lämpliga skogsvårdslagstiftning för övriga i samma län belägna skogar av nu

ifrågavarande slag anser jag icke ändmålsenligt. Den utredning som igångsatts

rörande skogar hörande till kronohemman och kronolägenheter i landet

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

21

i övrigt torde icke, med hänsyn till planläggningen av det pågående utredningsarbetet

rörande skogslagstiftningsfrågor, kunna förväntas bliva färdig

på ännu några år. På grund av det anförda och med hänsyn därtill att bland

innehavarna av skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad

åborätt i de norra länen en allmän önskan synes föreligga att lagstiftningsfrågan

för dessa skogar snarast löses anser jag, att vidare uppskov härmed

icke bör äga rum och förordar därför, att förslag i ämnet förelägges innevarande

års riksdag.

Vad angår formen för lagstiftningen för skogarna å kronohemman och

krononybyggen i de sex norra länen, i fråga örn vilka 1915 års förordning

gäller, torde dessa skogar lämpligen böra införas under skogsvårdslagen och

1932 års lappmarkslag alltefter deras belägenhet i trakter där den ena eller

andra lagen gäller. Lagstiftningen torde sålunda böra innebära ett upphävande

av 1915 års förordning i vad densamma alltjämt äger tillämplighet, samt de

i 2 § 1 mom. 1) skogsvårdslagen och 2 § 1 mom. 2) 1932 års lappmarkslag

upptagna stadgandena, varigenom skogar å kronohemman och krononybyggen

under stadgad åborätt, lydande under sagda förordning, skola vara undantagna

från nämnda lagars tillämpning. I samband härmed torde vissa ändringar

av redaktionell natur böra vidtagas i 2 § av 1932 års lappmarkslag

samt i 2 § 1 mom. 1) skogsvårdslagen. I anledning av ändringarna i nämnda

lagar torde emellertid tillika uttrycklig bestämmelse böra meddelas, att 1894

års skogsordning upphäves, såvitt densamma avser skogar å kronohemman

och krononybyggen under stadgad åborätt i sex norra länen. Härigenom avses

icke att göra någon ändring i åbons rätt ifråga örn skogen. Särskilt stadgande

härom torde emellertid numera icke vara erforderligt.

I sammanhang med införandet under skogsvårdslagen av nu ifrågavarande

skogar torde i likhet med vad som skedde vid införandet under 1932 års

lappmarkslag av husbehovsskogar till hemman eller nybyggen av nu förevarande

natur i skogsvårdslagen böra införas en föreskrift atl i avseende å

rättigheter och skyldigheter, som enligt skogsvårdslagen äro förenade med

äganderätt till fast egendom, åbo å kronohemman eller krononybygge under

stadgad åborätt skall vara likställd med ägare. Stadgandet torde lämpligen

kunna upptagas efter 2 § såsom en särskild paragraf, betecknad 2 a §.

Upptagandet av detta stadgande i skogsvårdslagen torde icke behöva föranleda

någon ändring i kapitelrubriken.

De nu förordade förändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari

1940.

Vid införandet under skogsvårdslagen och 1932 års lappmarkslag av

nu ifrågavarande skogar torde följande övergångsbestämmelser böra upptagas.

1) Av allmänna regler torde följa, att i fråga örn avverkningar, som verkställts

å berörda skogar före den nya lagens trädande i kraft, de nuvarande

bestämmelserna böra gälla. Denna grundsats innebär å ena sidan, att någon

skyldighet att vidtaga åtgärder till återväxtens betryggande efter sådan

avverkning icke förefinnes. Å andra sidan följer därav, att, örn överträdelse

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

av sistnämnda bestämmelser vid avverkningen ägt ram, överträdelsen skall

straffas enligt samma bestämmelser även efter nya lagens ikraftträdande.

2) Äro utsyning och stämpling, som verkställts enligt 1915 års förordning

gällande vid nya lagens ikraftträdande, torde utsyningens oell stämplingens

giltighet ej genom nya lagen böra rubbas. Detsamma torde ock böra gälla

i fråga om tillstånd till avverkning för skogsmarks uppodling samt föreskrifter

örn överhållande av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning,

som lämnats enligt 1915 års förordning.

Överträdas eller eftersättas föreskrifter, som meddelats enligt 1915 års förordning,

bör denna tillämpas.

Jämlikt 19 § skogsvårdslagen jämförd med 7 § 2 morn. samma lag samt

enligt 9 § 3 mom. lappmarkslagen må giltighetstiden för avverkningstillstånd,

som enligt nämnda lagar meddelas, bestämmas till högst fem år. I anslutning

härtill torde böra föreskrivas, att avverkning på grund av utsyning,

som verkställts enligt 1915 års förordning och gäller vid nya lagens ikraftträdande,

ej må utföras senare än fem år efter utsyningen.

3) Därest skada, som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen eller 16 § lappmarkslagen,

uppkommit å nu ifrågavarande skog före nya lagens ikraftträdande,

torde enligt allmänna regler vad i skogsvårdslagen eller lappmarkslagen

stadgas örn skyldighet att efter skadan vidtaga åtgärder för återväxtens

betryggande ej böra vinna tillämpning.

4) En del av de bestämmelser i 1915 års förordning, som enligt vad förut

nämnts böra förlänas fortsatt giltighet efter nya lagens ikraftträdande, förutsätta

vidtagande av vissa åtgärder av skogsstatstjänsteman eller annan

befattningshavare vid skogsstaten. Därjämte förutsättes i förordningen, att

vid utförande av odlingsföretag, vartill tillstånd enligt lagen meddelats, vissa

åtgärder skola utföras av skogsstatstjänsteman eller genom dennes försorg.

Nu angivna åtgärder torde, sedan den nya lagen trätt i kraft och uppsikten

över de skogar varom nu är fråga övertagits av vederbörande skogsvårdsstyrelser,

lämpligen böra ankomma å dem. Vad angår beslagtagande av virke,

som kan dömas förbrutet, synes dock befogenhet att vidtaga sådan åtgärd

böra tillkomma jämväl hos skogsvårdsstyrelserna anställda befattningshavare

med skoglig utbildning.

Enligt 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift

skall sådan avgift icke erläggas för virke, som avverkats å kronohemman och

krononybyggen, beträffande vilka 1915 års förordning äger tillämpning.

Denna bestämmelse torde böra upphävas i samband med att ifrågavarande

skogar införas under respektive skogsvårdslagen och 1932 års lappmarkslag

och ställas under vederbörande skogsvårdsstyrelses tillsyn.

Att ett genomförande av den nu förordade lagstiftningen kommer att medföra

behov av ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och

Norrbottens län torde vara uppenbart. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen

icke är avsedd att träda i kraft förrän den 1 januari 1940, och då

det i riksstaten upptagna anslaget till skogsvårdens befrämjande avser medelsåtgången

under det kalenderår, vars senare hälft ingår i det budgetår,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

23

för vilket medel anvisas, inträder behovet av ökade anslag först budgetåret

1940/41. Till följd härav lärer anslagsfrågan icke nu böra upptagas till avgörande.

De av skogsvårdsstyrelserna verkställda beräkningarna torde

emellertid kunna godtagas såsom ägnade att giva en i huvudsak riktig föreställning

angående de ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna, som bliva av

behovet påkallade. Möjligen torde någon jämkning nedåt av de ifrågasatta

beloppen befinnas genomförbar. Någon indragning av personal vid domänverket

synes icke kunna ske i samband med den ändrade lagstiftningen

rörande ifrågavarande skogar. För närvarande anvisas å riksstaten årligen

medel såsom ersättning till statens domäners fond för utgifter för tillsyn å

kronohemmans skogar. I 1939 års statsverksproposition har under punkt

180 i nionde huvudtiteln för ändamålet äskats 18,400 kronor. Efter den nu

föreslagna lagstiftningens genomförande torde anslaget för berörda ändamål

kunna väsentligt nedsättas.

De nu ifrågavarande författningsförslagen, nämligen

1. förslag till lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212),

2. förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932

(nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden, samt

3. förslag till förordning om upphävande av 5 § förordningen den 11

oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift,

torde såsom bilagor1 (bil. 1—3) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta

ärende.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över de under

1 och 2 angivna lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsreformen avsedda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall.

Ur protokollet:

Gunnar Sandström.

1 Dessa bilagor, vilka äro likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,

lia bär uteslutits.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 februari

1939.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Lawski,

von Steyern.

Enligt lagrådet den 22 februari 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 3 februari 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av hovrättsrådet Bertil Fallenius.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

25

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets

den 28 februari 1939 avgivna utlåtande över de den 3 februari 1939 till

lagrådet remitterade förslagen till lag örn vissa ändringar i skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212) och lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den

10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

låns lappmarker med flera områden; därvid föredraganden hemställer,

att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran, ävensom det av honom

i statsrådet den 3 februari 1939 omförmälda, under 3 i protokollet upptagna

förslaget till förordning angående upphävande av 5 § förordningen den

11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Sandström.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 142.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:182 Skrivelse till Konungen angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till kapitalinveste s. 6 i texten
  2. JoU 1939:34 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag örn vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 s. 1 i texten