Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m

1939-03-10 · 42 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 40 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:167, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 167.

1

Nr 167.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m.;

given Stockholms slott den 10 mars 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

1 sami.

Nr 107.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 8 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken1 skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Gotlands, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län; under Göta hovrätt: Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Skaraborgs län; under hovrätten

över Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län; under

hovrätten för Övre Norrland: Västerbottens och Norrbottens län; under

hovrätten för Västra Sverige: Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs

län.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen

bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Göta hovrätt såsom allmän överrätt

från domstol eller annan myndighet inom Hallands, Göteborgs och Bohus

eller Älvsborgs län och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten

fattats slutligt beslut, skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten

för Västra Sverige. De närmare föreskrifter, som med avseende härå må

finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

1 Ändrad lydelse, se SFS 1935:268.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

3

Förslag:

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),

innofattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och

utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs.,

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av

järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs,1 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av inskrivningsdomaren

i Stockholm, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger

inom domsagor under Svea hovrätt eller hovrätten för övre Norrland, av

inskrivningsdomaren i Jönköping, då järnvägen till större delen ligger inom

domsagor under Göta hovrätt eller hovrätten för Västra Sverige, samt av inskrivningsdomaren

i Kristianstad, då järnvägen till större delen ligger inom

domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Är järnväg lagfaren hos någon av förenämnda inskrivningsdomare och

inträda förändrade förhållanden, lyder järnvägen ändock fortfarande under

samma inskrivningsdomare.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen

bestämmer.

1 Ändrad lydelse, se SFS 1935:269.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet

å Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga örn

inrättande av en hovrätt för Västra Sverige samt anför därvid:

Inledning.

Frågan örn en uppdelning av Svea och Göta hovrätter har sedan länge

i skilda sammanhang varit föremål för överväganden. Särskilt med hänsyn

till den blivande rättegångsreformen har denna fråga erhållit ökad aktualitet.

Process k ommissionen (1926) utgick ifrån att den för våra förhållanden

lämpligaste hovrättsorganisationen skulle ernås, om hovrätternas

antal bestämdes till lägst sju, högst nio. Enligt båda dessa alternativ

skulle en hovrätt inrättas i Göteborg. Denna hovrätts domsområde skulle

omfatta, enligt alternativet med nio hovrätter Hallands, Göteborgs och Bohus

samt Älvsborgs län enligt alternativet med sju hovrätter nämnda län

jämte Värmlands län.

De av chefen för justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för

utredning rörande kostnaderna för processreformens genomförande

(1928) utgingo vid sina beräkningar från processkommissionens

förslag med sju hovrätter, därav en förlagd till Göteborg.

I propositionen (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna

för en rättegångsreform anförde föredragande departementschefen:

Redan under nuvarande rättegångsordning ha vid upprepade tillfällen

väckts förslag örn uppdelning av de båda större hovrätterna. Huvudsyftet

med dessa förslag torde i allmänhet ha varit att sätta hovrätternas ledamöter

i stånd att inhämta närmare kännedom örn de förhållanden varunder rättsskipningen

i landets olika delar verkar och på detta sätt skapa ökad förståelse

för de särskilda synpunkter som härvid äro av betydelse, samtidigt

som genom hovrätternas större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

5

rättsskipning skulle stärkas. Om dessa skäl jämväl under nuvarande, rent

''skriftliga rättegångssätt måste tillmätas betydelse, framstår det vid ett system

med muntlig förhandling, där parterna i regel ha att själva eller genom ombud

komma tillstädes, som så mycket angelägnare, att anstalter vidtagas för

att denna skyldighet ej må bliva alltför betungande. Såsom jag tidigare utvecklat

kommer också upptagande av bevisning särskilt i grövre brottmål

att äga rum inför hovrätten. Med hänsyn till saväl den enskildes som det

allmännas kostnader är det därför av stor vikt, att hovrätterna i högre grad

än nu är fallet erhålla en lokal förläggning. Hur långt denna tanke lämpligen

bör fullföljas, är uppenbarligen beroende jämväl av vissa andra förhållanden.

Det ligger i sakens natur, att varje hovrätts domkrets måste omfatta

ett mera betydande antal underrättsdomkretsar. Hovrättens arbetsuppgifter

skulle eljest icke bliva av tillräckligt allsidig och intresseväckande beskaffenhet.

Ej heller bör hovrättens domarbestånd bliva alltför fåtaligt utan

lämna tillfälle till utbyte av åsikter och synpunkter i föreliggande frågor

mellan ett större antal ledamöter. Med en alltför snäv krets av domare, som

sättas att en längre tid samarbeta under tämligen ensartade förhållanden,

föreligger alltid faran av en viss ensidighet och begränsning. Från nu angivna

utgångspunkter torde antalet hovrätter icke böra överstiga sju eller

sättas lägre än till fem. Jag utgår härvid ifrån att ur Svea hovrätt bör utbrytas

åtminstone en norrländsk hovrätt samt att en västsvensk hovrätt inrättas

i Göteborg.

Beträffande tidigare väckt förslag om anordnande av särskilda hovrättsting

å orter utom hovrätternas stationeringsorter yttrade departementschefen,

bland annat, att det ej kunde förnekas att skäl talade för en sådan anordning,

ej minst med hänsyn till den större folkliga anknytning som rättsskipningen

i överrätterna därigenom skulle vinna.

I fråga örn övergången till den nya rättegångsordningen anförde departementschefen,

att ehuru det föreslagna nya förfarandet såvitt anginge tiden

för dess införande måste behandlas som en enhet, det vöre av vikt att, sedan

grunderna för detsamma blivit i huvudsak godkända, alla åtgärder vidtoges,

som kunde förmedla övergången till den nya ordningen. Under det att arbetet

med den allmänna rättegångsreformen påginge, borde alltså till övervägande

och avgörande upptagas sådana förslag till partiella reformer, som

vore ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tillika

kunde utan olägenhet inpassas i den bestående ordningen. Frågan om de

ytterligare åtgärder, som påkallades i anledning av lagstiftningens genomförande,

borde uppenbarligen regleras i samband med dennas antagande.

Bland de frågor vilka borde upptagas till slutlig behandling före den nya

lagstiftningens antagande stöde i förgrunden bl. a. spörsmålet örn uppdelning

av hovrätterna. Härom yttrade departementschefen:

Såsom jag redan framhållit kräves för anordnande av muntlig förhandling

i hovrätterna, att dessa erhålla en mera lokal förläggning. Antalet hovrätter

har synts mig böra vara lägst fem och högst sju. En uppdelning synes sålunda

böra ske av Svea och Göta hovrätter. Uppenbarligen måste denna delning

vara genomförd och de nya hovrätterna kunna träda i verksamhet vid

den tid, då den nya förhandlingsordningen skall tillämpas. Med hänsyn härtill

torde det vara lämpligt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för en delning

av nämnda hovrätter. Härigenom vinnes, att de nybildade hovrätterna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

hunnit så att säga komma i gång och organisationen kunnat erhålla ökad

stadga, innan det nya rättegångsskicket träder i kraft. Genom vidtagande i

förväg av denna förändring torde övergången till den nya ordningen i hög

grad underlättas.

Ehuru sålunda en uppdelning av hovrätterna är påkallad företrädesvis

av hänsyn till den blivande rättegångsreformen, får det ej förbises, att skäl

tala för en dylik delning även under nu gällande rättegångsordning. Visserligen

har gjorts gällande, att med det för närvarande tillämpade skriftliga

förfarandet i överrätterna det vore för parterna jämförelsevis likgiltigt

var dessa äro belägna. En utflyttning av hovrätterna torde dock få anses

i andra hänseenden medföra vissa fördelar. Dessa fördelar lia närmare utvecklats

vid den tidigare behandlingen av frågan om upprättande av en

hovrätt för de fyra nordligaste länen, och det torde icke vara nödvändigt

att nu ingå härpå. Jag vill endast erinra örn vikten av att hovrättens ledamöter

erhålla tillfälle att leva och verka under de förhållanden, som i viss

utsträckning sätta sin prägel på de till hovrätten fullföljda målen, samt om

de svårigheter, som äro förenade med ledningen av ett verk av Svea hovrätts

storlek. Beaktas bör även, att statsmakterna i princip uttalat sig för

upprättande av en norrländsk hovrätt redan före genomförandet av en rättegångsreform.

Med hänsyn till det anförda finner jag lämpligt att, därest riktlinjerna

för rättegångsreformen vinna riksdagens bifall, utredning snarast igångsättes

rörande det antal hovrätter, som påkallas av ett reformerat förfarande,

och om hovrätternas förläggning. Det ligger i sakens natur, att jag icke i

frågans nuvarande läge kan intaga en bestämd ståndpunkt till därmed sammanhängade

spörsmål. Dock synes som jag redan berört uppenbart, att en

hovrätt bör hava sitt säte i Göteborg och att åtminstone en hovrätt bör

förläggas till Norrland.

Särskilda utskottet biträdde i allt väsentligt propositionens ståndpunkt

såväl i fråga om hovrätternas uppdelning och införande av hovrättsting

som beträffande övergången till den nya rättegångsordningen. Utskottet

framhöll, bland annat, att vid en uppdelning av hovrätterna borde stor

försiktighet iakttagas och deras antal icke sättas högre än som oundgängligen

påkallades. Uppenbarligen måste åtminstone en hovrätt inrättas i

Norrland, och starka skäl syntes även tala för att en hovrätt förlädes till

Göteborg. Det syntes lämpligt, att frågan om en uppdelning av Svea och

Göta hovrätter snarast toges under omprövning. Därvid torde särskilt

spörsmålet örn det lämpliga antalet hovrätter i Norrland och om deras förläggning

böra övervägas.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden i nu berörda delar.

Sedan process lagberedningen genom Kungl. Maj :ts remiss den

29 december 1933 anbefallts att verkställa utredning rörande uppdelning av

Svea och Göta hovrätter samt till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag

vartill utredningen kunde föranleda, överlämnade processlagberedningen —

under förmälan att utredningen angående uppdelning av Göta hovrätt ännu

icke slutförts — ett den 22 december 1934 dagtecknat yttrande

och förslag rörande uppdelning av Svea hovrätt.

I yttrandet angavs till en början huru processlagberedningen preliminärt

tänkt sig hovrättsförfarandets anordnande i samband med rättegångsrefor
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 167.

7

men. I anslutning härtill framhölls, att ett hovrättsförfarande, anordnat

på sätt beredningen förutsatt, med nödvändighet krävde, att hovrätterna

gjordes mera lättillgängliga för de rättssökande. Enligt beredningens förslag

skulle parter, målsägande i brottmål, sakkunniga och vittnen i stor

utsträckning hava att inställa sig i hovrätt vid muntlig förhandling. Det

framstode då som ofrånkomligt att sådana anordningar träffades, att

deras inställelseskyldighet icke bleve alltför betungande eller förorsakade

dem oskäliga kostnader. Även ur statsekonomisk synpunkt vore hovrätternas

lättillgänglighet av stor betydelse, enär eljest statsverkets utgifter

för fri rättegång ävensom för vittnesersättningar och andra kostnader,

då dessa skulle utgå av statsmedel, komme att stiga i alltför hög grad.

De antydda olägenheterna kunde ock befaras medföra betydande svårigheter

för tillämpning av ett muntligt hovrättsförfarande överhuvudtaget

och därigenom äventyra de fördelar man eftersträvade med ett dylikt förfarande.

I yttrandet erinrade processlagberedningen vidare, hurusom för

ernående av hovrätternas lättillgänglighet två utvägar stöde till buds: hovrätternas

uppdelning och införande av hovrättsting. Enligt vad beredningen

uttalade måste i viss utsträckning båda dessa utvägar anlitas vid sidan

av varandra. Genom anordnande av hovrättsting i hovrättsområdets från

förläggningsorten mera avlägsna delar vunnes otvivelaktigt beaktansvärda

fördelar. Särskilt i stora och omfattande mål med vidlyftig vittnesbevisning

måste det ofta medföra besparing och lättnad, om hovrätten sammanträdde

å en för parter och vittnen mera välbelägen ort än förläggningsorten.

Emellertid ansåg processlagberedningen denna utväg icke kunna anlitas

i alltför betydande utsträckning. På skäl, som i yttrandet närmare angåvos,

måste enligt beredningens åsikt som allmän princip fasthållas, att hovrätternas

antal gjordes så stort, att den övervägande delen av hovrättens

arbete kunde fullgöras å den ordinarie förläggningsorten.

Processlagberedningen förordade därefter inrättande av två hovrätter för

de fyra nordligaste länen.

Enligt beslut vid 1935 års riksdag inrättades från och med den 1 oktober

1936 en hovrätt i Umeå med ett domsområde, omfattande Västerbottens

och Norrbottens län.

I likalydande motioner (nr 289/1 och nr 422/11) vid 1936 års riksdag

hemställdes örn åtgärder för inrättande i Göteborg av en hovrätt för

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län. Sedan i

motionerna erinrats om att riksdagen redan för fem år sedan uttalat sig

för att frågan örn uppdelning av Göta hovrätt snarast toges under omprövning

samt alt något förslag i detta avseende ännu icke framkommit, anförde

motionärerna vidare:

Det torde vara uppenbart och har under alla föregående utredningar rörande

processuella organisationsfrågor utan meningsskiljaktighet antagits,

att en hovrätt bör förläggas till Göteborg, rikets främsta handels- och sjöfartsstad.

Att så icke redan för länge sedan skett har varit till men ej blott

för näringsliv och samhällsutveckling i Västra Sverige utan ock för rätts
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

skipnmgen, som fått umbära den stimulerande och befruktande kontakten

med rikt pulserande ekonomiskt liv. Det finnes efter riksdagens nyss nämnda

ståndpunktstagande icke någon anledning att längre dröja med inrättandet

av en hovrätt i nämnda stad. Fragan örn beredande av lämplig lokal

för hovrätten har sedan en längre tid varit föremål för en från stadens sida

igångsatt utredning, vilken snart torde lämna definitivt resultat.

Det enda spörsmål som härvidlag synes kunna vara föremål för någon

tvekan rör omfattningen av den blivande hovrättens jurisdiktionsområde.

Enligt vår mening är den naturliga och ändamålsenliga lösningen att dela

Göta hovrätts nuvarande område i två ungefär lika stora hälfter, omfattande

den ena Östergötland och Småland med Öland, den andra de fyra västra

landskapen. Dessa senare bilda en naturlig enhet kring Göteborg som

centrum. Däremot torde ej böra ifrågakomma att till detta hovrättsområde

föra Värmlands län, vilket närmare sammanhänger med det övriga

Svealand, särskilt dettas västra del, och till sin ekonomiska och sociala

struktur mera liknar detta. Svea hovrätts område — frånsett Västerbottens

och Norrbottens län —- synes lämpligen böra uppdelas på tre hovrätter,

varav en för nedre Norrland och en för västra Svealand. Genom en

sådan organisation skulle uppkomma sju hovrätter, det av processkommissionen

angivna minimiantalet vid muntlig processordning, av vilka de fem

sydligare bleve tämligen jämnstora, de två nordligare helt naturligt på

grund av den glesare bebyggelsen mindre. En såvitt möjligt jämn fördelning

av rättsskipningsorganen på rikets olika delar utan olämplig koncentration

till huvudstaden bleve därav följden. Härtill kommer att en tudelning

av Göta hovrätt organisatoriskt är mycket enklare att genomföra, därest

en samtidig sönderstyckning av Svea hovrätts område undvikes. Intet

mera torde härutinnan vara erforderligt än att överflytta två av Göta hovrätts

nuvarande fyra divisioner till Göteborg med tillfogande av viss för

den nya hovrättens självständiga verksamhet erforderlig personal.

b Örsta lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 20) -—- efter att hava redogjort

för vad tidigare förekommit i ärendet — bland annat:

Såsom av utskottets redogörelse framgår kräver den blivande rättegångsreformen

med nödvändighet att hovrätterna göras lätt tillgängliga för allmänheten.

Redan under gällande rättegångsordning skulle det vara av

stor betydelse att hovrätterna i högre grad än nu är fallet erhölle en lokal

förläggning. Riksdagen förklarade också år 1931, alt det syntes lämpligt

att frågan om en uppdelning av Svea och Göta hovrätter snarast toges under

omprövning. Det torde vara uppenbart att en av de nya hovrätterna

bör få sitt säte i Göteborg.

Under hänvisning till det utredningsuppdrag beträffande frågan örn uppdelning

av Göta hovrätt, vilket lämnats processlagberedningen, uttalade

utskottet, att någon anledning för riksdagen att redan nu ingå i prövning

av frågan icke torde föreligga.

Efter hemställan av utskottet avslog riksdagen motionerna.

Processlagberedningens förslag om inrättande av en västsvensk hovrätt.

Kungl. Maj:t anbefallde därefter den 29 maj 1936 processlagberedningen

att till förnyat övervägande upptaga frågan, i vilken ordning uppdelningen

av de större hovrätterna borde fullföljas, samt till justitiedepartementet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

9

snarast inkomma med förslag rörande jurisdiktion sområde och förläggningsort

för den hovrätt som ansåges först höra upprättas.

I yttrande den 15 oktober 1938 uttalade processlagberedningen

-— under hänvisning till vad beredningen i yttrandet den 22 december

1934 anfort rörande dess preliminära inställning till det blivande hovrättsförfarandet

— att vad därvid anförts finge anses giltigt även med hänsyn

tagen till det förslag till ny rättegångsbalk, som beredningen inom kort

ämnade framlägga. Detta förslag avveke väl i fråga örn liovrättsförfarandet

på vissa punkter från de riktlinjer, som av beredningen preliminärt angivits

i det tidigare yttrandet. Avvikelserna innebure emellertid, att kravet

på muntlig förhandling i hovrätt ytterligare tillgodosetls — sådan förhandling

skulle som regel äga rum i såväl tvistemål som brottmål — och de

företagna ändringarna vore sålunda ägnade att än mera framhäva behovet

av att hovrätterna gjordes lättare tillgängliga.

Beträffande den uppdelning av de två större hovrätterna, som enligt vad

sålunda angivits finge anses påkallad, erinrade processlagberedningen örn

det av beredningen redan framlagda förslaget örn inrättande av en hovrätt

för Nedre Norrland. Tillräckliga skäl syntes enligt processlagberedningens

mening för närvarande icke föreligga för inrättande därutöver av

någon hovrätt inom Svea hovrätts nuvarande domsområde.

Processlagberedningen behandlade därefter spörsmålet örn en uppdelning

av Göta hovrätt samt framhöll, att under den tidigare behandlingen av

frågan om en rättegångsreform det allmänt ansetts, att en dylik uppdelning

skulle vara erforderlig. Efter en redogörelse för vad härutinnan tidigare

förekommit anförde processlagberedningen vidare:

Av den lämnade redogörelsen framgår, att enighet rått därom, att en

västsvensk hovrätt bör inrättas med förläggning till Göteborg. Med hänsyn

till önskemålet att hovrätterna i samband med rättegångsreformen skola

göras lättare tillgängliga föreligga ock starka skäl för inrättande av en

hovrätt i Göteborg. 1 och för sig äro väl avstånden från skilda orter inom

Göta hovrätts jurisdiktionsområde till den nuvarande hovrättsstaden Jönköping

icke i något fall ägnade att för dem, som skola lia att inställa sig i

hovrätten, medföra så stora olägenheter, som göra sig gällande beträffande

vissa delar av Svea hovrätts jurisdiktionsområde och som bl. a. föranlett

kravet på inrättande av särskilda hovrätter för Norrland. Om hänsyn foges

allenast till avstånden, vore fördenskull måhända en uppdelning av Göta

hovrätt icke så starkt påkallad. Denna fråga bör emellertid i främsta rummet

bedömas ur en annan synpunkt. Göteborg är rikets största sjöfartsstad

och medelpunkten för en livlig industri och handel. För den rättssökande

allmänheten finnes i Göteborg att tillgå ett stort antal dugliga

advokater. Det antal mål, som förekommer i Göteborg och de närmast belägna

landsdelarna, är ock synnerligen stort. Inrättandet av en särskild

hovrätt i Göteborg skulle därför komma att medföra lättnad för en relativt

sett mycket betydande del av befolkningen inom Göta hovrätts nuvarande

domsområde.

Till belysande av vad sålunda anförts åberopade processlagheredningen

vissa statistiska uppgifter samt anförde därvid i huvudsak:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majda proposition nr 167.

Göteborgs och Bohus län hade en areal av 5,04G kvadratkilometer. Av de

två närmast belägna länen innehölle i areal Hallands län 4,922 och Älvsborgs

län 12,739 kvadratkilometer. Antalet av underrätterna avgjorda mål

under tiden 193ä—1937 hade i medeltal för år utgjort: för Göteborgs och

Bohus län 14,201 — därav för Göteborgs stad 10,197 — eller efter frånräknande

av de mål, som avgjorts av polisdomstolen i Göteborg, 6,233, för

Hallands län 2,781 och för Älvsborgs län 5,805. En sammanställning med

arealuppgifterna utvisade, att måltätheten — med bortseende från de av

polisdomstolen i Göteborg avgjorda målen — utgjorde för Göteborgs och

Bohus län 123.52, för Hallands län 56.50 och för Älvsborgs län 45.57, allt

antal mål för 100 kvadratkilometer. Måltätheten för övriga län, tillhörande

Göta hovrätts jurisdiktionsområde, utgjorde: för Skaraborgs län 50.93, för

Jönköpings län 34.64, för Kronobergs län 20.53, för Kalmar län 39.78 och

för Östergötlands län 32, allt likaledes mål för 100 kvadratkilometer. Vad

anginge riket i övrigt vore måltätheten endast för Stockholms stad och Malmöhus

län större än för Göteborgs och Bohus län. Antalet av Göta hovrätt

genom slutligt utslag avgjorda mål för tiden 1935—1937 utgjorde i genomsnitt

1,927 per år. Av målen härrörde — räknat i medeltal för år — 465

från underrätter inom Göteborgs och Bohus län, 136 från underrätter i Hallands

län och 301 från underrätter i Älvsborgs län. Målen från Göteborgs

och Bohus län utgjorde sålunda inemot 25 procent och målen från

samtliga tre nyssnämnda län sammanlagt mellan 45 celi 50 procent av hela

antalet av hovrätten avgjorda mål.

Processlagberedningen anförde i anslutning härtill:

Ehuru dessa uppgifter icke kunna utgöra grundval för en beräkning av

det antal mål, som kommer att fulllöljas efter en ny rättegångsordning, torde

de dock vara vägledande för bedömande av målens lokala fördelning. Man

synes sålunda kunna antaga, att av samtliga till hovrätt fullföljda mål från

de delar av riket, som nu höra under Göta hovrätt, även framdeles ungefär

hälften kommer att utgöras av mål från underrätter inom det område, som

hildas av Göteborgs och Bohus, Hallands och Älvsborgs län. Att under dessa

förhållanden påtagliga fördelar skulle stå att ernå genom inrättande av en

hovrätt i Göteborg, måste anses uppenbart.

Beträffande domsområdet för hovrätten i Göteborg ansåg processlagberedningen,

att av vad redan anförts följde, att däri lämpligen borde ingå, förutom

Göteborgs och Bohus län, även Hallands och Älvsborgs län. Det kunde

emellertid ifragasättas, huruvida icke den nya hovrättens domkrets borde

härutöver vidgas till att omfatta jämväl andra områden. I sådant hänseende

erinrade processlagberedningen dels örn processkommissionens förslag att

hänföra Värmlands län till en hovrätt i Göteborg, förutsatt att antalet hovrätter

i riket icke komme att överstiga sju, och dels om att i motionerna vid

1936 års riksdag förordats att Skaraborgs län men icke Värmlands län skulle

ingå i domsområdet för en hovrätt i Göteborg. Processlagberedningen anförde

beträffande Skaraborgs län:

En indelning, enligt vilken Skaraborgs län skulle hänföras till hovrätten

i Göteborg, kunde måhända vara ägnad att för befolkningen inom vissa de
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

11

lar av nämnda län medföra lättnader. För den större delen av länet torde

emellertid Jönköping vara mera välbelägen Till stöd för att bibehålla Skaraborgs

län under hovrätten i Jönköping torde ock kunna framhållas, att därigenom

lättare kan erhållas en lämplig arbetsfördelning mellan hovrätterna.

Att förlägga länet i dess helhet till hovrätten i Göteborg torde sålunda icke

böra ifrågakomma. En tänkbar utväg vore emellertid, att någon mindre del

av länet överflyttades till hovrätten i Göteborg. En sådan anordning kunde

finnas önskvärd beträffande Varadomsagan (Åse, Viste, Barne och Laske

domsaga), vars befolkning väsentligen har sina förbindelser på Göteborg.

Av hela arealen för Skaraborgs län, 8,467 kvadratkilometer, belöper på denna

domsaga omkring 1,100 kvadratkilometer. Antalet av domsagans häradsrätt

under tiden 1935—1937 avgjorda mål utgjorde årligen i medeltal 472,

därav 26 civilmål. Dessa tal utgöra omkring 10 procent av motsvarande

antal mål för hela länet. Antalet av Göta hovrätt under åren 1935—1937

avgjorda mål från Varadomsagan utgjorde årligen i genomsnitt 29, därav

7 vademål samt 3 civila och 19 kriminella besvärsmål. Detta antal är sålunda

tämligen obetydligt, och de inställelser i hovrätten, som skulle föranledas

av mål från ifrågavarande domsaga, torde därför få antagas bliva

jämförelsevis få. Då härtill kommer att järnvägsförbindelserna mellan Vara

och Jönköping, å ena, samt Vara och Göteborg, å andra sidan, äro i

stort sett likvärdiga samt att det erbjuder vissa olägenheter att låta ett län

till olika delar lycia under skilda hovrätter, har beredningen ansett sig icke

heller böra föreslå, att Skaraborgs län på sätt nu ifrågasatts skulle uppdelas

mellan hovrätterna i Jönköping och Göteborg.

Beträffande frågan huruvida Värmlands län, som för närvarande lyder

under Svea hovrätt, borde överföras till domsområdet för den nya hovrätten

i Göteborg yttrade processlagberedningen:

För denna fråga är i viss mån avgörande, örn kravet på uppdelning av

Svea hovrätt anses böra leda till inrättande av ännu en hovrätt inom Sveland.

Uppenbart är, att örn t. ex. en hovrätt förlädes till Örebro, även Värmlands

län borde hänföras till denna hovrätt. En sådan anordning hade föreslagits

av processkommissionen under förutsättning, att hovrätternas^ antal

bestämdes till nio. Även motionärerna vid 1936 års riksdag utgingo från, att

Värmlands län skulle komma att höra under en hovrätt tor västra Svealand.

Enligt vad förut anmärkts har beredningen emellertid icke ansett sig böra

förorda inrättande av någon ny hovrätt inom Svealand. Till stöd för alt

Värmlands län överföres till den nya hovrätten i Göteborg må till en början

framhållas, att detta län geografiskt sett nära sammanhänger med de landsdelar,

som i övrigt skulle höra under hovrätten i Göteborg. Räknat från

skilda orter i Värmland är avståndet till Göteborg kortare än till Stockholm.

Sålunda är landsvägsstugan mellan Karlstad och Göteborg omkring 26

mil, under det att våglängden mellan Karlstad och Stockholm uppgår till

omkring 35 mil. Särskilt för befolkningen i sydvästra Värmland äger Göteborg

ur kommunikationssynpunkt avgjort företräde framför Stockholm som

hovrättsstad. Det torde också kunna antagas, att länets kommersiella förbindelser

i minst lika stor utsträckning gå över Göteborg som över Stockholm.

Av särskild betydelse i nu förevarande avseende är vidare, att ett avskiljande

av Värmlands län från Svea hovrätts jurisdiktionsområde skulle

för sistnämnda hovrätt innebära lättnad i fråga örn åliggandet alt under en

ny rättegångsordning hålla hovrättsting. Erinras må i sådant hänseende, att

Svea hovrätts jurisdiktionsområde, liven örn på sätt beredningen förutsätter

Västernorrlands och Jämtlands län avskiljas till en särskild hovrätt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

och Värmlands län skulle hänföras till hovrätten i Göteborg, bomme

att innehålla en areal av 89,037 kvadratkilometer. En hovrätt i Göteborg

skulle, därest den omfattade Värmlands län, erhålla en domkrets med

en areal av 41,942 kvadratkilometer. En överföring av Värmlands län torde

ock möjliggöra en starkare organisation av den nya hovrätten. På nu anförda

skäl anser sig beredningen böra förorda, att även Värmlands län överföres

till domsområdet för hovrätten i Göteborg. I detta sammanhang kan

omnämnas, att Värmland intill år 1816 tillhörde Göta hovrätts domsområde.

Beslutet örn dess överflyttande till Svea hovrätts jurisdiktionsområde motiverades

med, att det vore erforderligt att bereda Göta hovrätt nödig lättnad

och att åstadkomma en jämnare fördelning mellan hovrätterna, vilka som

bekant vid denna tid voro endast två.

Frågan örn den organisation, som lämpligen borde givas åt den nya hovrätten

ansåg processlagberedningen kunna för närvarande bedömas allenast

med hänsyn till nu gällande rättegångsordning. Efter att hava lämnat vissa

statistiska uppgifter rörande hovrätternas arbetsförhållanden fann processlagberedningen

det uppenbart, att det sammanlagda antalet ledamöter för

hovrätterna i Jönköping och Göteborg borde sättas högre än det nuvarande

antalet ledamöter i Göta hovrätt. I vardera hovrätten borde finnas två divisioner,

vilka emellertid borde förstärkas, varje division i Göta hovrätt med

åtminstone en ledamot och varje division i hovrätten i Göteborg med två

ledamöter. Den minskning av Svea hovrätts arbetsbörda som ett avskiljande

av Värmlands län medförde, beräknade processlagberedningen ungefär

motsvara en divisions halva arbetskapacitet. Genom en anordning med förstärkta

divisioner skulle sannolikt bliva möjligt att indraga en av hovrättens

divisioner.

Processlagberedningen anförde vidare, att någon ytterligare uppdelning av

Göta hovrätt utöver den nu förordade icke torde böra ifrågakomma.

Vad slutligen anginge den ordning, i vilken den av processlagberedningen

föreslagna uppdelningen av Svea och Göta hovrätter lämpligen borde fullföljas,

erinrade beredningen hurusom Kungl. Maj:t och riksdagen tidigare

förutsatt, att den uppdelning av hovrätterna, som bleve erforderlig, borde genomföras

föi-e ikraftträdandet av den nya rättegångsordningen. Med hänsyn

härtill torde hovrätternas uppdelning böra utan dröjsmål slutföras. Processlagberedningen

fann det ur vissa synpunkter önskvärt, om denna uppdelning

kunde genomföras i ett sammanhang. Därest hinder härför ansåges möta,

torde den större av de föreslagna nya hovrätterna, eller sålunda den hovrätt,

som avsåges skola förläggas till Göteborg, böra först komma till stånd.

Över processlagberedningens senast återgivna yttrande avgåvos, efter remiss,

utlåtanden av Svea hovrätt och Göta hovrätt, länsstyrelserna i Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs samt Värmlands län ävensom

styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare,

Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler samt

styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Vid Svea hovrätts yttrande hade fogats

utlåtanden från häradshövdingarna och rådhusrätterna inom Värmlands

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

13

län samt vid Göta hovrätts yttrande utlåtanden från, bland andra, häradshövdingarna

och rådhusrätterna inom hovrättens domsområde utom rådhusrätten

i Mariestad.

Processlagberedningens förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran av

länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus samt

Älvsborgslän, sam tligahäradshövdingar och rådhusrätter

i förstnämnda två län, samtliga häradshövdingar i Älvsborgs

län samt rådhusrätterna i Vänersborg, Alingsås,

Borås och Åmål, häradshövdingarna i Skövde, Vartofta

och Frökinds samt Kinnefjärdings, Kinne och Kållands

domsagor samt rådhusrätterna i Skara, H jo och Falköping,

häradshövdingen i F ryks dals domsaga och rådhusrätten

i Karlstad ävensom styrelserna för föreningarna Sveriges

häradshövdingar och Sveriges stads fiskaler. I övriga yttranden

uttalades i olika hänseenden från processlagberedningen avvikande

meningar.

Beträffande frågan örn Göta hovrätts uppdelning över huvud taget framhöll

Göta hovrätt, att i den mån rättegångsförfarandet i hovrätt komme

att förändras, så att målen i allmänhet företoges till offentlig, muntlig

förhandling, vid vilken parterna hade att själva eller genom ombud inställa

sig, samt vittnen och sakkunniga skulle höras inför domstolen, vore det

uppenbarligen angeläget tillse, att hovrätterna gjordes mera lättillgängliga för

olika delar av domsområdet än för närvarande vore fallet. Visserligen vore

Göta hovrätt förlagd ungefär mitt i domsområdet och därför med nutidens

snabba kommunikationsmedel relativt sett ganska lättillgänglig för olika delar

av detta, men en avsevärd förbättring i detta hänseende skulle enligt hovrättens

uppfattning givetvis inträda för den västliga delen av hovrättens

domsområde, om en ny hovrätt upprättades i Göteborg. Även den omständigheten

att Göteborg vöre rikets till folkmängden andra stad, dess största sjöfartsstad

och en medelpunkt för handel och industri inom de västra landskapen

samt att till följd härav en mycket stor del av de till Göta hovrätt

fullföljda målen komme från domstolarna i Göteborg med omnejd funne

hovrätten utgöra ett starkt skäl för inrättande av en hovrätt i Göteborg. Hovrätten

ville därför tillstyrka förslaget örn delning av Göta hovrätt och upprättande

av en ny hovrätt i Göteborg.

Hovrätten anförde vidare, att av det sagda visserligen framginge, att upprättandet

av den nya hovrätten främst betingades av det förändrade rättegångsförfarandet

i hovrätt, som vore avsett att genomföras i samband med

rättegångsreformen, men då den nya hovrättsorganisationen borde vara färdig

före rättegångsreformens trädande i tillämpning för att vara väl förberedd

att övertaga de nya uppgifterna samt kravet på hovrätternas större

lättillgänglighet vore befogat — låt vara i mindre grad — även under nuvarande

rättegångsordning med dess alltmera ökade antal muntliga förhör i

hovrätterna, ansågs hovrätten det riktigt, att åtgärder för den nya hovrättens

upprättande företoges redan före processreformens genomförande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Även styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare

framhöll, att i god tid före genomförandet av den planerade processreformen

en uppdelning av Göta hovrätt måste komma till stånd, enär den nya

hovrätten givetvis måste vara i verksamhet i samband med att den nya processordningen

trädde i tillämpning.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund underströk vikten

av att en hovrätt för västra Sverige med säte i Göteborg omedelbart inrättades.

Behovet av en överrätt i rikets största sjöfartsstad hade nämligen redan

under nuvarande, skriftliga rättegångsförfarande gjort sig alltmer märkbart.

Den för några år sedan ökade möjligheten för hovrätterna att anordna

muntliga förhör hade ytterligare framhävt nödvändigheten av att snarast

tillmötesgå befolkningens i sydvästra Sverige krav på att erhålla snabbare

och billigare tillgång till en överrätt än vad nu vore fallet. Särskilt ville styrelsen

framhålla, dels att det största antalet av de till nuvarande Göta hovrätt

fullföljda målen i första instans avdömdes av underdomstolarna i Göteborg

och landsdelarna närmast däromkring, dels även att dessa mål i förhållandevis

större utsträckning än andra till hovrätt fullföljda mål vore av

beskaffenhet att påkalla en muntlig förhandling i överrätten enligt nu gällande

lag.

Ä andra sidan höll rådhusrätten i Ulricehamn före, att det skäl,

som främst anförts till förmån för en uppdelning av Göta hovrätt, nämligen

behovet av större lättillgänglighet, numera förlorat betydligt i övertygande

kraft på grund av den starka utveckling, som skett på kommunikationsväsendets

område.

Vad angår frågan örn ordningen för de nga hovrätternas inrättande framhöll

Göta hovrätt, att om de två nya hovrätter, som enligt processlagberedningens

förslag vore avsedda att upprättas — en i Göteborg och en för

Nedre Norrland — icke ansåges böra komma till stånd samtidigt, förelåge

starkare skäl för att, såsom ursprungligen torde hava avsetts, först skrida

till upprättande av en hovrätt för Nedre Norrland. De län, som vore avsedda

såsom domsområde för sistnämnda hovrätt, vöre nämligen belägna på

avsevärt längre avstånd från dess nuvarande hovrätts förläggningsort än nu

ifrågavarande delar av Göta hovrätts domsområde från denna hovrätts förläggningsort.

Fyra ledamöter i Göta hovrätt voro av annan mening och

ansågo, att den hovrätt, som avsages skola förläggas till Göteborg, först borde

komma till stånd.

I fråga om processlagberedningens förslag till domsområden för hovrätterna

efter en uppdelning av Göta hovrätt yppades olika meningar såvitt

anginge Skaraborgs och Värmlands län.

Beträffande Skaraborgs län anförde Göta hovrätt, ali en del av detta

län visserligen hade närmare förbindelse med Göteborg, liksom en del av

Alvsborgs län vore mera närbelägen Jönköping, men då detta endast gällde

relativt sett mindre delar av länen i fråga, av Skaraborgs län närmast Åse,

Viste, Barne och Laske domsaga samt av Älvsborgs län Kinds och Redvägs

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 167.

15

domsaga jämte Ulricehamns stad, ansåge hovrätten, att tillräckliga skäl ej

förelåge att beträffande dessa delar frångå länsindelningen, vilket skulle

vara förenat nied vissa olägenheter. Hovrätten tillstyrkte därför, att Skaraborgs

län hänfördes till hovrätten i Jönköping.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län åberopade ett yttrande av

landsfogden i länet däri framhölls, att för större delen av länets innebyggare

Jönköping otvivelaktigt vore mera välbeläget men att låta olika delar av länet

lyda under skilda hovrätter förefölle vara mindre lämpligt. Då järnvägsförbindelserna

mellan västra delen av länet till respektive Jönköping och

Göteborg vore i stort sett likvärdiga, syntes ej heller ur kommunikationssynpunkt

något skäl föreligga för länets hänförande till hovrätten i Göteborg.

Processlagberedningens förslag i denna del biträddes jämväl av styrelserna

för föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges

landsfiskaler.

Häradshövdingen i Vadsbo domsaga ifrågasatte däremot

om icke Skaraborgs län borde hänföras till den i Göteborg förlagda hovrätten

samt anförde härom bland annat:

Otvivelaktigt torde länets kommersiella förbindelser i stor utsträckning

vara knutna till Göteborg, under det att nämnda förbindelser med Jönköping

— med undantag av länets sydöstra del — synas vara rätt obetydliga.

Vidare ger en granskning av tidtabellen för de statliga järnvägarna

vid handen, att restiden därå från länet med undantag av stationerna mellan

Falköping och Jönköping, trots det något längre avståndet till Göteborg, blir

ungefär densamma och i visst fall något kortare än till Jönköping. Härtill

kommer, att befolkningen i stor del av länet vid resa till Göteborg kan använda

sig av Västergötland—Göteborgs järnväg, vilken efter ifrågasatt statsinlösen

antagligen kommer att omläggas till bredspårig, varigenom restiden

å denna bana kommer att avsevärt nedbringas. Ej heller torde kostnaderna

för resa från stora delar av länet till Göteborg komma att ställa sig

avsevärt dyrare än en resa till Jönköping.

Vid samtal med de i Vadsbo domsaga tjänstgörande åklagarna samt representanter

för ortsbefolkning hava dessa givit uttryck åt skiftande uppfattningar

rörande den ur domsagans synpunkt lämpligaste förläggningsortcn

för hovrätten. Några hava sålunda uttalat som önskemål, att Jönköping

fortfarande måtte utgöra säte för denna, varemot andra förordat Göteborg.

Åtskilliga hava icke velat giva bestämt företräde åt någon av dessa

städer.

Häradshövdingen i Skånings, Valle och Vilske domsaga

framhöll — efter en redogörelse för vad som förekommit vid en överläggning

i ämnet med åklagare och ortsrepresentanter i domsagan — att han

liksom representanterna för åklagaremyndigheten och ortsbefolkningen i

Skånings och Valle tingslag funnit frågan örn till vilken överrätt domsagan

borde höra äga samband med de organisatoriska frågorna i övrigt. Enligt

häradshövdingens åsikt borde dessa kunna i förevarande fall lösas på sådant

sätt, att ortsintressena bleve behörigen tillgodosedda. I yttrandet anfördes

vidare:

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kungl. Maj:ts proposition nr 1G7.

Rörande ortsintressena må framhållas, att praktiskt taget hela Skaraborgs

län utgör naturlig uppbygd till Göteborgs stad och alltså bör, örn överrätt i

Göteborg kommer till stånd, höra under dennas domvärjo. Detta skulle måhända

icke på grund av de obetydliga avstånden mellan Jönköping och stora

delar av länet i allmänhet få större betydelse i avseende å rättegångskostnaderna.

Omöjligt synes det vara att nu, sannolikt inför en vittgående processreform,

komma till någon mera bestämd åsikt i frågan härom. Oavsett, hur

det kan komma att ställa sig i det hänseendet, måste det för länet innebära

en betydande förmån att höra under en till en stor stad som Göteborg förlagd

överrätt med dennas större möjligheter till kontakt med det praktiska

rättslivet samt handeln och industrien ävensom sjöfarten och större tillgång

till sakkunniga. Ett ökat anlitande av dylika lärer vara att förutse.

Rådhusrätten i Lidköping uttalade sig i samma riktning samt

anförde bland annat:

Det i och för sig berättigade kravet på en lämplig arbetsfördelning mellan

hovrätterna synes icke utgöra tillräckligt motiv för Skaraborgs läns bibehållande

under hovrätten i Jönköping. Enligt rådhusrättens förmenande

tala i stället starka historiska, geografiska, kommersiella och andra skäl

för att hela Västergötland ingår i domsområdet för hovrätten i Göteborg.

Slutligen upptogs i några yttranden frågan om en uppdelning av länet

mellan Jönköpings- och Göteborgshovrätterna. Sålunda anförde häradsbo

v d i n g e n i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga:

Det torde vara ovedersägligt, att Varadomsagans befolkning väsentligen

har sina förbindelser på Göteborg och framför allt torde köpmännen inom

domsagan till huvudsaklig del hava sina affärsförbindelser där. Processlagberedningen

har ansett, att järnvägsförbindelserna mellan Vara och Göteborg,

å ena, samt Vara och Jönköping, å andra sidan, äro i stort sett likvärdiga.

Jag vill emellertid framhålla, att från domsagan kan man å tre järnvägslinjer

färdas till Göteborg, nämligen från nordvästra delen å Rergslagsbanan

över Öxnered, från mellersta delen å linjen Skara—Vara—Göteborg och från

södra delen å västra stambanan över Herrljunga, under det att till Jönköping

endast leder en järnvägsförbindelse över Herrljunga—Falköping. Förbindelserna

till Göteborg måste enligt mitt förmenande anses betydligt bättre

än till Jönköping och dessutom är biljettpriset till Göteborg lägre än till

Jönköping. Även landsvägsförbindelserna till Göteborg måste anses betydligt

bättre än till Jönköping. Mellan Vara och Göteborg leder nämligen huvudvägen

Stockholm—Göteborg, men mellan Vara och Jönköping leda endast

mindre landsvägar. Avståndet mellan Vara och Göteborg är omkring

10 mil under det att avståndet mellan Vara och Jönköping är omkring 11.5

mil. Med den utveckling, som bil- och busstrafiken nu erhållit, måste denna

omständighet tillmätas stor betydelse. För bedömande av frågan till

vilken hovrätt domsagan bör förläggas torde emellertid trafikförbindelserna

icke enbart vara avgörande. Enligt min mening bör betydligt större avseende

fästas därvid, att en förläggning av domsagan till hovrätten i Göteborg

skulle för de rättssökande inom domsagan ävensom för statsverket innebära

väsentliga ekonomiska fördelar. Inom domsagan finnes endast en

praktiserande jurist nämligen i Vara och det kan icke antagas, att där eller

å annan ort inom domsagan inom överskådlig tid kommer att finnas någon

ytterligare jurist, som de rättssökande kunna anlita. Detta förhållande

gör att de rättssökande i stor utsträckning anlita advokater från andra

orter i synnerhet från Göteborg. Under de senaste årtiondena har endast

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

17

vid något enstaka tillfälle advokat från Jönköping uppträtt i Vara. Det

är uppenbart, att inställelsekostnaderna vid förhör i hovrätten skulle, i

synnerhet i sådana fall, då advokater från Göteborg anlitas, och detta torde

vara förhållandet i mera betydande mål, bliva väsentligt lägre om domsagan

förlägges till hovrätten i Göteborg, än örn den förblir under hovrätten i Jönköping.

Även ersättningarna till vittnen torde till följd av billigare resor och

bättre förbindelser bliva lägre vid inställelser i Göteborg än i Jönköping. Enligt

mitt förmenande böra dessa omständigheter tillmätas avgörande betydelse.

Vad beträffar inom domsagan häktade personer, vilka nu förvaras å kronohäktet

i Mariestad, torde det ställa sig minst lika lätt att inställa dem inför

hovrätten i Göteborg som inför hovrätten i Jönköping, enär Mariestad har

direkt järnvägsförbindelse med Göteborg. Processlagberedningen har ansett,

att det skulle erbjuda vissa olägenheter att låta ett län till olika delar lyda

under skilda hovrätter. Då numera alla handräcknings- och lagsökningsmål

handläggas vid underrätterna, lärer väl påståendet om dessa olägenheter närmast

avse ärenden rörande exekutiva auktioner. Det torde emellertid för en

länsstyrelse icke behöva möta några större svårigheter att ärenden rörande

exekutiva auktioner å fastigheter inom en viss domsaga skola fullföljas till

annan hovrätt än dylika ärenden från länet i övrigt. Att det i något annat

hänseende skulle kunna erbjuda vissa olägenheter att låta ett län till olika

delar lyda under skilda hovrätter kan jag icke inse. Slutligen vill jag framhålla,

att det råder en enhällig uppfattning såväl bland åklagarna inom domsagan

som bland dem av ortsbefolkningen, som jag varit i tillfälle att höra,

att domsagan lämpligast bör förläggas till hovrätten i Göteborg.

Länsavdelningen i Skaraborgs län av föreningen Sveriges

landsfiskaler yttrade att, därest det läte sig göra att överflytta

någon del av länet till hovrätten i Göteborg, syntes detta mest stå i överensstämmelse

med befolkningens intressen och önskningar. Därvid syntes man

dock böra sträcka sig något längre än processlagberedningen ifrågasatt. Förutom

Varadomsagan borde i så fall böra överflyttas till Göteborg åtminstone

Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsaga. Anledningen härtill vöre närmast

den, att i sistnämnda domsaga ortsbefolkningens handelsförbindelser

i ganska stor utsträckning ginge över Göteborg, men knappast alls till Jönköping.

För länets landsfiskaler vore det emellertid tämligen likgiltigt till

vilken hovrätt länet bomme att förläggas. För landsfiskalerna i Åse, Viste,

Barne och Laske samt i Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsagor torde

dock järnvägsförbindelserna till Göteborg vara såväl något bekvämare som

billigare än till Jönköping.

I fråga om Värmlands län anslöt sig Göta hovrätt till processlagberedningens

förslag eller att detta län borde hänföras till hovrätten i Göteborg.

Hovrätten anförde i denna del:

Vid bedömande av denna fråga utgår hovrätten från samma förutsättning

som processlagberedningen, nämligen att det icke skall — såsom tidigare

alternativt föreslagits -— upprättas någon hovrätt för västra delen av Svealand

(begreppet taget i dess nuvarande bemärkelse). Av hovrätten verkställd

utredning beträffande järnvägsförbindelserna mellan olika delar av Värmland

samt Göteborg och Slockholm giver vid handen, att förbindelserna med

Göteborg äro bättre än förbindelserna till Stockholm för så gott som hela Värmlands

län. Avstånden och restiderna äro kortare samt biljettpriserna i följd

Bihang till riksdagens protokoll 193!). 1 sami. Nr 107. i)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

härav lägre. Från Kristinehamn, som ju ligger i länets östligaste hörn, är

avståndet, beräknat över Laxå, detsamma till Göteborg som till Stockholm.

Rörande Värmlands läns kommersiella förbindelser har processlagberedningen

uttalat, att dessa i minst lika stor utsträckning gå över Göteborg som

över Stockholm. Riktigheten av detta uttalande bestyrkes av vad hovrätten

från sakkunnigt håll inhämtat. Såväl import- som exporthandeln för den

värmländska industrien och handeln går till huvudsaklig del över Göteborg.

Transporten sker antingen sjöledes genom Trollhätte-kanal eller med Bergslagernas

järnväg. Vintertiden är den sistnämnda den huvudsakliga förbindelsen

för import- och exporthandeln. Köpeavtalen träffas i stor utsträckning

— där de ej slutas direkt med utländska firmor — med grosshandelsfirmor

i Göteborg eller genom agentur därstädes. De större värmländska

bruksbolagen hava egna speditionskontor i Göteborg och sina bankförbindelser

med därvarande banker. Av det nu sagda framgår, att om tvist skulle

uppkomma angående ett leverans- eller befraktningsavtal av nu nämnt slag

och denna tvist skulle dragas inför hovrätts prövning, tvistens handläggning

skulle betydligt underlättas, om denna finge äga rum inför en till Göteborg

förlagd hovrätt. Inför denna kunna parter, vittnen och sakkunniga höras

med mindre kostnad och tidsutdräkt än inför hovrätt i Stockholm.

Såsom skäl för bibehållande av Värmlands län under Svea hovrätts jurisdiktion

har åberopats, att näringsidkarna samt även befolkningen i övrigt

hava livliga förbindelser med Stockholm. Detta är givetvis riktigt men beror

till stor del på Stockholms egenskap av landets huvudstad, där de centrala

förvaltningsmyndigheterna hava sitt säte och där även intressesammanslutningar

av olika slag på industriens och handelns områden hava sina organ

förlagda och hålla sina sammanträden. Nämnda förhållande, som med lika

stor rätt skulle kunna åberopas beträffande andra landsdelar, kan därför icke

tillmätas någon betydelse för frågan till vilken hovrätts domsområde Värmlands

län bör hänföras.

Utöver vad hovrätten nu anfört tala domstolsorganisatoriska skäl starkt

för Värmlands läns hänförande till hovrätten i Göteborg. Härigenom vinnes

en riktigare proportion mellan hovrätternas domsområden och därmed även

en minskning av den — organisatoriskt sett — fortfarande alltför stora Svea

hovrätt. Vidare möjliggöres genom Värmlands hänförande till hovrätten i

Göteborg, att denna kan erhålla en starkare organisation än som eljest vore

möjligt.

Rådhusrätten i Filipstad fann vid övervägande av för- och nackdelar

av Filipstads överförande till domsområdet för den föreslagna hovrätten

i Göteborg dessa vara ungefär lika. Då därtill komme att det enligt processlagberedningens

mening ur organisatorisk synpunkt vore fördelaktigt att

Värmlands län överfördes till domsområdet för hovrätten i Göteborg, samt

starkare historiska skäl icke torde kunna åberopas för länets bibehållande

under Svea hovrätt, hade rådhusrätten för sin del icke något att erinra emot

det upprättade förslaget, som rådhusrätten funne ändamålsenligt.

Västra avdelningen av Sveriges advokatsamfund ansåg,

att Värmlands län borde på de skäl, som anförts av processlagberedningen,

hänföras till den nya hovrätten. Såsom ytterligare skäl härför anförde avdelningen,

att Värmland i flera fall sammanförts med de västsvenska land

skapen t. ex. i avseende å vattendomstolarnas arbetsområden samt statens

järnvägars och postverkets distriktsindelning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

I några yttranden togs icke någon bestämd ståndpunkt till förslaget i

denna del. Sålunda vitsordade häradshövdingen i Södersys sI

e t s domsaga, såvitt anginge domsagan, visserligen riktigheten av de av

beredningen såsom skäl för överflyttningen åberopade omständigheterna och

framhöll, att med hänsyn till belägenhet, avstånd till hovrättsstaden, kommunikationsförhållanden

och kommersiella förbindelser skulle en överflyttning

medföra vissa fördelar. Några olägenheter av domsagans bibehållande

under Svea hovrätt kunde dock emellertid icke anses föreligga.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ansåg sig icke böra

taga bestämd ställning till de olika spörsmål rörande den nya hovrättens

domsområden som uppstått utan ansåg dessa spörsmål böra få prövas särskilt

med hänsyn till en lämplig arbetsfördelning mellan hovrätterna.

Mot förslaget att från Svea hovrätts nuvarande domsområde avskilja Värmlands

län anförde Svea hovrätt till en början:

Enligt beredningens mening vore det av särskild betydelse i förevarande

avseende, att överflyttningen av Värmlands län skulle för Svea hovrätt medföra

lättnad i fråga om åliggandet att under en ny rättegångsordning hålla

hovrättsting. Något behov av sådan lättnad kan emellertid icke förväntas

uppkomma. Med all rätt har processkommisionen i sitt betänkande angående

rättegångsväsendets ombildning (I sid. 155) framhållit, att möjligheten

att utan avbrott i arbetets gång företaga resor blir större ju större hovrätten

är. För Svea hovrätt bliva anpassningsmöjligheterna härutinnan särskilt

stora, då nämligen en synnerligen betydande del av de till denna hovrätt

fullföljda målen komma från domstolar med samma förläggningsort som

hovrätten och för dessa mål knappast någonsin kräves handläggning vid

hovrättsting. Om en ny hovrätt inrättas för Västernorrlands och Jämtlands

län men Svea hovrätts jurisdiktionsområde i övrigt bibehålies oförändrat,

komma målen i fråga enligt verkställda beräkningar att utgöra omkring hälften

av hela antalet. Det kan under sådana förhållanden tagas för visst, att till

den del handläggning av andra mål lämpligen bör äga rum vid hovrättsting,

denna uppgift skall kunna utan svårighet fyllas. Det kan förtjäna tilläggas,

att med nuvarande järnvägsförbindelser anordnandet av hovrättsting i Karlstad

kräver ungefär samma tid, vare sig utgångspunkten för resan är Stockholm

eller Göteborg, överhuvud lärer man äga räkna med att Svea hovrätt

alltid kommer att befinna sig i ett gynnsamt läge i kommunikationshänseende

och följaktligen kan med jämförelsevis liten tidsuppoffring hålla hovrättsting

även på mera avsides belägna orter. Det lärer för den föreliggande

frågan bliva av avgörande betydelse, huruvida det med fog kan sägas, att

Värmlands län geografiskt, ekonomiskt eller eljest så nära sammanhänger

med de delar av Götaland som skulle höra under hovrätten i Göteborg, att

med hänsyn därtill överflyttningen kunde förväntas medföra avsevärda fördelar

ur rättsvårdens synpunkt.

Gentemot det av processlagberedningen åberopade skälet för överflyttning

av Värmlands län till Göteborgshovrättens domsområde att därigenom skulle

möjliggöras en starkare organisation av den nya hovrätten genmälde Svea

hovrätt:

Såväl Göta hovrätt som hovrätten i Göteborg skulle bestå av två förstärkta

divisioner, men medan förstärkningen beträffande förstnämnda hovrätt sannolikt

kunde begränsas till en ledamot för vardera divisionen, borde förstärk
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

ningen för Göteborgshovrättens vidkommande beräknas till det dubbla. Vardera

av denna hovrätts divisioner skulle sålunda bestå av sju ledamöter. Den

minskning av Svea hovrätts arbetsbörda, som ett avskiljande av Värmlands

län medförde, skulle enligt beredningens mening sannolikt möjliggöra indragning

av en utav Svea hovrätts divisioner. Då minskningen motsvarade ungefär

en divisions halva arbetskapacitet, kunde dock sådan indragning ske allenast

örn anordning med förstärkta divisioner träffades. I vilken utsträckning

sådan förstärkning skulle äga runi angives icke, men beredningens mening

torde få antagas vara att två eller tre av hovrättens divisioner skulle

förstärkas, envar med en ledamot.

Om denna tanke förverkligades, innebure detta, att vad hittills gällt såsom

regel beträffande en hovrättsdivisions sammansättning, nämligen att divisionen

skall bestå av fem ledamöter, finge karaktären av undantag. Innan ett

organisationsförslag godtages, som medför denna konsekvens, synes böra

övervägas, huru en anordning med förstärkta divisioner är att bedöma ur

organisatorisk synpunkt. Enligt hovrättens mening är det önskvärt, att divisionsordföranden

äger möjlighet att överblicka och leda divisionens arbete i

hela dess vidd. Med rättegångsskickets fortgående modernisering vinner detta

önskemål i betydelse. Denna uppfattning beträffande divisionsordförandens

uppgifter torde även hava legat till grund för de beslut angående ordförandeposterna,

som fattades vid 1937 års riksdag. Vid systemet med förstärkta divisioner

måste emellertid, på grund av den därmed förknippade ökningen av

divisionens arbetsbörda, regeln att ordföranden skall såvitt möjligt leda alla

divisionens förhandlingar och deltaga i avgörandet av alla förekommande

mål och ärenden uppgivas och detta i allt större utsträckning, ju längre förstärkningen

drives. Naturligtvis kunna förhållanden i särskilda fall gestalta

sig så, att förstärkning av en eller annan division framstår såsom en lämplig

utväg för arbetsbördans utjämnande; erfarenheten erbjuder härpå åtskilliga

exempel. Det bör också framhållas att erinringarna emot detta system förlora

sin vikt, då förstärkningen ej går längre än att nödig arbetslättnad kan

beredas ordföranden i den formen att presidenten inträder i hans ställe. Vad

angår Svea hovrätt kan man emellertid med hänsyn till omfattningen av

presidentens övriga arbetsuppgifter ej räkna med denna utväg, och uppenbarligen

kunde ej heller beträffande Göteborgshovrätten olägenheterna på

detta sätt undvikas, om vardera divisionen förstärktes med två ledamöter

och arbetsbördan i motsvarande utsträckning ökades utöver det normala. Ett

genomförande av processlagberedningens förslag skulle sålunda för båda

dessa hovrätter medföra vissa svagheter i organisatoriskt hänseende. Enligt

Svea hovrätts mening kunde dessa icke anses uppvägda av den förstärkning,

som skulle tillföras Göteborgshovrätten genom den av Värmlands-målens

överflyttning betingade ökningen av ledamöternas antal.

Förestående erinringar beträffande divisionernas sammansättning hänföra

sig till gällande lagstiftning. Huruvida de organisatoriska spörsmålen i och

med rättegångsreformens genomförande må komma i ett annat läge undandrager

sig hovrättens bedömande. Av det anförda lärer emellertid framgå

att, såvitt man nu kan se, en överflyttning av Värmlands län icke är att

förorda ur organisatorisk synpunkt.

Svea hovrätt anförde sammanfattningsvis, att vad sålunda förekommit gåve

ej stöd för antagandet, att länets överflyttning till en hovrätt med säte i

Göteborg skulle vara till fördel för rättsvården. I anledning därav ansåge

hovrätten sig ej böra tillstyrka sådan överflyttning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

21

Även fyra ledamöter i Göta hovrätt uttalade sig mot förslaget

att hänföra Värmlands län till hovrätten i Göteborg samt anförde därvid,

bland annat, att processreformen, som i synnerligen stor utsträckning medförde

muntlig förhandling inför hovrätt, utan tvivel bomme att föranleda

krav på inrättande för västra Svealand av en ny hovrätt i Örebro, vilka krav

med hänsyn till av avstånden till Stockholm betingade höga processkostnader

såväl för parter som — vid fri rättegång, vid inställelser av åklagare,

åklagarevittnen, häktade jämte fångbetjäning och biträden åt häktade -— för

statsverket sannolikt icke kunde avvisas. Romme en ny hovrätt till stånd i

Örebro, måste givetvis, på sätt processlagberedningen anfört, Värmlands län

hänföras till sist nämnda hovrätt. Skäl saknades i så fall att nu föra länet till

hovrätten i Göteborg. Någon anledning till farhågor att Göteborgshovrätten

skulle bliva för liten, därest Värmlands län icke inneslötes i samma hovrätts

domsområde, förelåge enligt dessa ledamöters mening icke. Skånska hovrättens

exempel visade, att även en hovrätt med allenast två divisioner vore

i alla avseenden lika väl som en större hovrätt skickad att fullgöra sina uppgifter

som överdomstol.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalade — i likhet med landsfogden,

landsfiskalerna och stadsfiskalerna i länet, vilkas yttranden länsstyrelsen

infordrat — att övervägande skäl syntes tala för att länet fortfarande

borde tillhöra Svea hovrätts domsområde. Länsstyrelsen funne nämligen

av de infordrade yttrandena framgå, att vad processlagberedningen anfört

om Värmlands geografiska sammanhang med övriga landsdelar, som

skulle höra under hovrätten i Göteborg, samt örn vägavstånd och kommunikationer,

icke vara i allo fullt riktigt. Det kunde sålunda erinras, att Värmlands

län, som till övervägande del vöre skogs- och storindustribygd, genom

landets största insjö skildes från Västergötland, som i huvudsak måste betraktas

som jordbruksbygd. Länsstyrelsen erinrade vidare örn att Karlstad och

Stockholm läge på samma breddgrad, att Långflon i Norra Finnskoga socken,

som vore en av länets nordligaste byar, läge ungefär å samma breddgrad

som Mora i Kopparbergs län och Axmar i Hamrånge socken i Gävleborgs län,

ävensom att Säffle vore beläget på samma breddgrad som Södertälje. Länsstyrelsen

yttrade vidare:

Enligt av vägingenjören i länet lämnade uppgifter utgöra avstånden:

Karlstad—Stockholm.......................... landsväg 330 km

» —Göteborg .......................... » 272 »

» —Långflon............................ » 237 »

» ■—Säffle—länsgränsen mot Amål........ > 71 >

j> —Laxå—Stockholm.................... järnväg 321) »

» —Laxå—Göteborg .................... » 329 »

» —Kil—Göteborg ...................... » 251 »

Kortaste restider med järnväg äro:

Karlstad—Laxå—Stockholm ....... 4 timmar 44 min.

» —Laxå—Göteborg.................... 4 » 36 »

> —Kil—Göteborg...................... 4 » 21 »

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

Av vad sålunda blivit anfört synes framgå, att i dessa avseenden knappast

några avgörande skäl föreligga för att hänföra Värmlands län till hovrätten

i Göteborg. Det torde snarare förhålla sig så att åtminstone de norra, östra,

västra och mellersta delarna av länet lia livligare kommunikationer med

Stockholm. Den större delen av befolkningen torde därjämte anse det som

en förmån att i judiciellt avseende tillhöra en hovrätt, som är förlagd till

Stockholm, vilken stad med anledning av dess karaktär som huvudstad av

olika anledningar är föremål för besök och förbindelser i långt större utsträckning

än Göteborg.

Häradshövdingarna i Östersysslets, Mellansy sslets,

Nordmarks, Jösse samt Älvdals och Nyeds domsagor

anförde i ett gemensamt yttrande, att det vore uppenbart, att Värmlands

läns hänförande under en ny hovrätt i Göteborg stöde i direkt strid med flertalet

innevånares starkt motiverade intressen. I yttrandet uttalades vidare

bland annat:

Processlagberedningen har i sitt förslag uppgivit, att avståndet från skilda

orter i Värmland är kortare till Göteborg än till Stockholm, i vilket sammanhang

upplyses, att landsvägssträckan mellan Karlstad och Göteborg är omkring

26 mil under det väglängden mellan Karlstad och Stockholm uppgår till omkring

35 mil. Man torde kunna ifrågasätta örn bilismen i våra dagar ännu

vunnit den utbredning, att man i första hand bör tänka sig landsvägarna såsom

de väsentliga kommunikationslederna. Ännu så länge och förmodligtvis

under en avsevärd tid framåt komma väl järnvägarna att utgöra de vanligaste

kommunikationsmedlen. Härvidlag är främst att beakta, att järnvägslinjen

Oslo—Stockholm, som passerar orterna Arvika, Karlstad och

Kristinehamn, i kommunikationshänseende måste betraktas som Värmlands

pulsåder samt erbjuder både snabba och direkta förbindelser med Stockholm.

Stora delar av Värmland sakna däremot direkta förbindelser med

Göteborg. Tidsdifferensen mellan till exempel en resa Karlstad—Stockholm

och en resa Karlstad—Göteborg är så minimal att den torde kunna lämnas

utan avseende. Detsamma gäller skillnaden mellan biljettpriserna för samma

resor. Beträffande den av processlagberedningen framhållna synpunkten,

att Värmlands län geografiskt sett nära sammanhänger med de landsdelar,

som i övrigt skulle höra under Göteborgs-hovrätten, kan anmärkas, att

detta sammanhang snarare torde föreligga mellan Skaraborgs län och Göteborgs-hovrättens

jurisdiktionsområde (i vilket vi innefatta Göteborgs och

Bohus län, Hallands län och Älvsborgs län) än mellan sistnämnda område

och Värmlands län. Det kan i detta sammanhang förtjäna beaktas — ehuru

det icke är av avgörande betydelse — att Vänern skiljer två landskap åt,

som såväl till sin natur som i avseende å befolkningens lynnesart erbjuda

stora olikheter.

Vad därefter angår länets kommersiella förbindelser torde påståendet att

dessa numera i minst lika stor utsträckning gå över Göteborg som över

Stockholm icke vara med de verkliga förhållandena överensstämmande. Vi

hava hos såväl industriidkare som affärsmän efterhört deras uppfattning i

denna fråga. Det har för oss framhållits, att med hänsyn såväl därtill att

ett flertal större värmländska företag hava sin ledning förlagd till Stockholm

som det förhållandet, att den alltmer intensifierade statskontrollen

över handel och näringar nödga länets industriidkare och affärsmän att

synnerligen ofta företaga resor till Stockholm, det just för dessa kategorier

är av stort intresse att länet i judiciellt hänseende kommer att fortfarande

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 167.

23

lyda linder Svea hovrätt. Vi hava tillika underhand inhämtat yttrande från

enskilda advokater i mellersta, östra och delvis även västra Värmland. Bland

dessa råder enligt vad våra sagesmän uppgivit en bestämd önskan, att länet

alltjämt måtte hänföras under Svea hovrätt. Det kan anmärkas, att stockholmsadvokater

ej sällan uppträda inför rådhusrätter och häradsrätter i åtminstone

mellersta och östra Värmland under det att Göteborgsadvokater

mycket sällan uppvakta i mål vid domstolar inom dessa delar av länet.

Ville man i detta sammanhang beakta befolkningens intresse våga vi, med

den kännedom om befolkningens inställning som vi förvärvat, bestämt påstå,

att det skulle vara att beröva den en förmån, som den i nu mer än

100 år varit i åtnjutande av, nämligen kontakten även i judiciellt hänseende

med landets huvudstad. Domaren i Nordmarks härad har särskilt velat understryka,

att till honom framförts starka betänkligheter mot den nya anordningen,

detta ehuru Nordmarks härad ligger i sydvästra delen av länet.

Rådhusrätten i Kristinehamn anförde:

Beredningens uttalande, att Värmlands län geografiskt sett nära sammanhänger

med de landsdelar, som i övrigt skulle höra under hovrätten i Göteborg,

har ingen som helst befogenhet beträffande östra delen av Värmland,

som endast genom en kort sträcka omkring Gullspång sammanhänger med

Skaraborgs län. Avståndet landsvägen mellan Göteborg och residensstaden

Karlstad torde vara av mindre betydelse, då den billigaste, snabbaste och

den bekvämaste förbindelsen ej sker genom bilresa, utan genom resa å

järnväg. Kristinehamns stad är så belägen, att avståndet är lika långt till

Stockholm som Göteborg. De kommersiella förbindelserna med Göteborg

avse huvudsakligen sådana varor, som importeras från utlandet, och beredningens

uppgift att dylika förbindelser gå i minst lika stor utsträckning över

Göteborg som över Stockholm, torde ej vara överensstämmande med verkligheten.

Den rättssökande allmänheten kommer, även örn Värmland lägges

till den nya hovrätten i Göteborg, i stor utsträckning att frånvända sig till

Stockholm såsom säte för de centrala ämbetsverken, och såsom rikets huvudstad

har Stockholm att erbjuda allmänheten åtskilliga fördelar i andra

avseenden. Det är också anmärkningsvärt, att statens järnvägar borttagit

en direkt vagn med snälltåget från Värmland till Göteborg, emedan antalet

resande var för obetydligt.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar ansåg det

visserligen kunna med visst fog göras gällande, att Värmlands län geografiskt

nära sammanhängde med de övriga områden, som skulle hänföras lill

göteborgshovrätten, men denna synpunkt syntes å andra sidan, då den

geografiska belägenheten i förevarande sammanhang icke gärna kunde äga

annan betydelse än såvitt anginge kommunikationsmöjligheterna, icke förtjänt

av att åberopas såsom ett självständigt skäl. Vad anginge kommunikationssynpunkten

ansåge styrelsen att, örn man bortsåge från sydvästra delen

av Värmlands län, närmare bestämt Näs, Grums och Nordmarks härader,

kunde några påtagliga fördelar icke åberopas till förmån för Göteborg framför

Stockholm. Beträffande de kommersiella förbindelserna anförde styrelsen:
Det

torde nog äga sin riktighet, att såsom beredningen anfört dessa i minst

lika stor utsträckning gå över Göteborg som över Stockholm. Det vill emellertid

förefalla, som örn nämnda synpunkt med avseende å förevarande fråga

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

borde anses vara av underordnad betydelse. I den mån kommersiella angelägenheter

föranlett anlitande av mera kvalificerat juridiskt eller eljest sakkunnigt

biträde torde till övervägande delen härav föranledda förbindelser

hava sökts med Stockholm. Det må i sammanhang härmed tillfogas, att vad

angår de kulturella och fristående ekonomiska förbindelserna dessa otvivelaktigt

varit i dominerande utsträckning förknippade med Stockholm.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler uttalade,

att enligt vad styrelsen inhämtat från föreningens länsavdelning inom

Värmlands län torde den övervägande delen av länets befolkning vara emot

en förändring av den nu bestående ordningen. Även om befolkningen i västra

och sydvästra delarna av länet kunde sägas vara mera orienterad åt Göteborg

än Stockholm, syntes förhållandet inom länets övriga delar vara det

motsatta. De geografiska synpunkterna borde följaktligen icke få spela någon

dominerande roll vid frågans bedömande, helst som kommunikationerna

till Stockholm uppgåves vara fullt lika goda och snabba som till Göteborg.

Slutligen förklarade sig mellersta avdelningen av Sveriges

advokatsamfund hysa den bestämda uppfattningen, att Värmlands

län icke lämpligen borde hänföras till Göteborgshovrättens område. Avdelningen

anförde bland annat:

Som lagberedningen framhåller, är Göteborg som hovrättsstad mera närbelägen

för befolkningen i sydvästra Värmland. Denna del av länet, som

omfattar endast en domsaga, är emellertid i förhållande till både folkmängd

och areal relativt obetydlig, i anledning varav ifrågavarande omständighet

är av ringa betydelse.

Vi hava även den bestämda uppfattningen, att i varje fall den rättssökande

allmänheten har sina kommersiella förbindelser i alldeles övervägande grad

mot Stockholm. Vissa storindustrier hava möjligen även över Göteborg kommersiella

förbindelser av betydenhet, vilket emellertid i detta sammanhang

torde sakna större^ betydelse, enär storindustriens tvister oftast avgöras av

skiljemän, vilka, såvitt vi hava oss bekant, i de flesta fall utses av Sveriges

tekniskt industriella skiljedomsinstitut med säte i Stockholm.

Den nya processordningen kommer att fördyra kostnaderna för parterna.

Det förefaller oss antagligt att, därest Värmland alltjämt kommer att tillhöra

Svea hovrätt, denna olägenhet i någon mån kan neutraliseras av att

parternas ombud med inställelse i Svea hovrätt kan förena en hel del andra

uppdrag och att inställelsekostnaderna på så sätt kunna reduceras. Vi framhålla

i detta sammanhang, att samtliga centrala ämbetsverk, vattenöverdomstolen,

arbetsdomstolen m. fl. myndigheter äro belägna i Stockholm. Vidare

hava de flesta trafikförsäkringsbolag sina huvudkontor i Stockholm. Med dessa

sistnämnda bolag hava vi såsom ombud för skadeståndskrävande parter

livlig förbindelse. Dessutom torde beaktas, att advokaterna i Värmland hava

flera mål vid underrätterna i Stockholm än vid motsvarande domstolar i

Göteborg. Ur den rättssökande allmänhetens synpunkt anse vi sålunda, att

det absolut är att föredraga, att Värmland hänföres till Svea hovrätts domsområde.

Enligt Värmlands advokaters enhälliga åsikt — med undantag för

en ledamot, bosatt i Säffle — bör Värmland alltjämt tillhöra Svea hovrätts

domsområde. Enligt vad vi tro oss veta delas vår uppfattning även av ombudsmannen

hos Billeruds Aktiebolag i Säffle.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj.ts proposition nr 167.

25

Frågan om ytterligare uppdelning av Svea hovrätts domsoiuråde.

Med anledning av processlagberedningens förenämnda yttrande den 15

oktober 1938 upptog drätselkammaren i örebro i skrivelse till

Kungl. Majit den 2 december 1938 frågan om inrättande av en hovrätt i örebro.

Drätselkammaren uttalade därvid, att processlagberedningen i sitt yttrande

på förhand tagit ställning emot tanken att till örebro förlägga en hovrätt

för Västra Svealand eller Bergslagen, omfattande Värmlands, örebro,

Västmanlands och Kopparbergs län. örn Värmland nu förlädes under hovrätten

i Göteborg, måste detta anses innebära, att nyssnämnda projekt förfallit.

Ett dylikt föregripande av den i hela dess vidd ännu icke närmare

prövade frågan om ytterligare uppdelning av den största av rikets hovrätter

funne drätselkammaren mycket betänkligt, så mycket mera som, enligt vad

som bland annat framginge av de invändningar, som rests från myndigheter

och andra i Värmlands län, även ur andra synpunkter övervägande skäl syntes

tala emot detta läns förläggande under Göteborgshovrätten.

Efter att hava lämnat vissa statistiska uppgifter i ämnet framhöll drätselkammaren,

att de landsändar, som i första rummet komme i betraktande,

vore västra och mellersta delarna av Svealand eller de fyra län, Värmlands,

Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, som med en gemensam beteckning

kunde kallas bergslagslänen. För befolkningen i dessa län skulle rättegångsordningens

bestämmelser om inställelseskyldighet i hovrätt för parter,

ombud och i viss utsträckning även vittnen innebära extra kostnader och

besvär i förhållande till övriga, till Svea hovrätts jurisdiktion hörande, i

Svealand belägna län. I synnerhet skulle befolkningen i Värmlands och

Örebro län i nämnda avseenden bliva oskäligt betungad utan att några bärande

skäl härför kunde förebringas. Drätselkammaren anförde vidare bland

annat:

De anmärkta olägenheterna av beredningens förslag skulle på enklaste

sätt avhjälpas därigenom att en särskild hovrätt inrättades för Örebro,

Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län med säte i örebro. Örebro

intager i förhållande till de tre sistnämnda länen ett ur kommunikationssypunkt

synnerligen förmånligt läge, och järnvägsförbindelserna från olika

delar av länen till Örebro äro genomgående likvärdiga med, i de flesta fall

överlägsna förbindelserna med Stockholm. Endast den östra delen av Västmanland

(Salatrakten) torde genomsnittligt sett hava något snabbare järnvägsförbindelser

till Stockholm än till örebro, under det att mellersta och

västra delarna avgjort lia bättre kommunikationer med örebro. I fråga om

Kopparbergs län täger t. ex. en järnvägsresa från så viktiga järnvägsknutpunkter

som Vansbro, Ludvika och Smedjebacken till Örebro ungefär en

timmes kortare tid i anspråk än motsvarande resa lill Stockholm. Detta

innebär, alt icke blott befolkningen i södra och västra Dalarna utan även i

de nordligaste delarna av Kopparbergs län har snabbare förbindelser med

Örebro än med huvudstaden. Sålunda är t. ex. kortaste restiden på järnväg

Särna—Stockholm 11 tim. 32 min. medan restiden Särna—örebro är endast

10 tim. 45 min.

Vad Värmlands län beträffar, bär beredningen till stöd för förslaget att

förlägga länet under en hovrätt i Göteborg åberopat bl. a., att sistnämnda

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

stad särskilt för befolkningen i sydvästra Värmland ur kommunikationssynpunkt

ägde avgjort företräde framför Stockholm som hovrättsstad och

att avstandet fran skilda orter inom länet till Göteboi-g vöre kortare än motsvarande

avstand till Stockholm. Vad i detta avseende från beredningens

sida anförts har av länsstyrelsen i Värmlands län bestritts under erinran

bl. a., att de av beredningen rörande vägavstånd och kommunikationer lämnade

uppgifterna icke i allo voro fullt riktiga. Oavsett huru härmed må förhålla

sig, är det emellertid uppenbart, att även kommunikationerna mellan

norra, östra, västra och mellersta delarna av länet samt Örebro äro för befolkningen

vida gynnsammare än mellan nämnda länsdelar och Göteborg.

Allenast sydvästra delarna av länet torde kunna uppvisa bättre och snabbare

kommunikationer med Göteborg än med Örebro. Nämnda förhållande

torde emellertid vara av tämligen underordnad betydelse, alldenstund denna

länsdel, som endast omfattar en domsaga, både ifråga om folkmängd och

areal intager en undanskjuten ställning. I detta sammanhang må även

framhållas, att landsvägsavstånden från de flesta orter inom bergslagslänen

till Örebro avsevärt understiga motsvarande vägsträckor till Stockholm.

En till Örebro förlagd hovrätt av den omfattning, som angivits, skulle bliva

med hänsyn till folkmängd och arbetsbörda ganska likvärdig med hovrätterna

i Jönköping, Malmö och Göteborg, därest en klyvning av nuvarande

Göta hovrätt genomfördes på det naturliga sätt att de fyra västra länen, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län lades under hovrätten

i Göteborg under det att de fyra östra länen eller Östergötlands, Kalmar,

Jönköpings och Kronoborgs kvarblevo under hovrätten i Jönköping.

I samband med inrättande av hovrätt i Örebro kunde det av skäl, som här

icke är anledning närmare utveckla, ifrågasättas, om icke även Gävleborgs

län borde utbrytas från nuvarande Svea hovrätt och förläggas under hovrätten

för Nedre Norrland.

Drätselkammaren framhöll jämväl, att förläggandet av en hovrätt till Örebro

skulle i hög grad främja rättslivets utveckling i västra Svealand och motverka

en överdriven och ur olika synpunkter mindre önskvärd koncentration

av det kulturella livet till huvudstaden. I

I infordrat yttrande den 15 december 1938 över drätselkammarens i Örebro

skrivelse erinrade processlagberedningen om att — som beredningen

framhållit i sitt den 15 oktober 1938 avgivna yttrande rörande

uppdelning av Göta hovrätt — frågan om Värmlands läns förläggande till hovrätten

i Göteborg mycket nära sammanhängde med frågan örn inrättande aven

hovrätt i Örebro. Tydligt vore nämligen att, om en hovrätt inrättades i

Örebro, dess domkrets borde omfatta även Värmlands län, och det kunde

icke bestridas, att inrättandet av en hovrätt i Örebro, omfattande bland

annat Örebro och Värmlands län, skulle för befolkningen i dessa båda län

medföra stora fördelar. Vad anginge Västmanlands län vore visserligen förbindelserna

mellan västra delen därav (Västmanlands västra domsaga och staden

Köping) och Örebro bättre än förbindelserna med Stockholm. Å andra sidan

vore kommunikationsförhållandena mellan länets övriga delar (Västmanlands

mellersta och östra domsagor samt städerna Västerås och Sala) och

Stockholm bättre än mellan nämnda delar av länet och örebro. Dessa länsdelars

kommersiella förbindelser ansåge processlagberedningen också i avsevärt

större utsträckning gå över Stockholm än över Örebro. Ett överförande

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

av hela Västmanlands län till örebrohovrättens domsområde skulle sålunda

innebära försämring för stora delar av nämnda län. Beträffande Kopparbergs

län torde kommunikationsförhållandena mellan detta län samt örebro

och Stockholm vara i stort sett likvärdiga. De kommersiella förbindelserna

mellan Kopparbergs län och Stockholm torde däremot vara livligare än mellan

detta län och örebro. Ett hänförande av Kopparbergs län till örebrohovrättens

domsområde kunde därför ur synpunkten av hovrättens lättillgänglighet

icke anses medföra någon fördel. Processlagberedningen fann av

det anförda framgå, att inrättandet av en hovrätt i örebro skulle innebära

lättnader allenast för befolkningen inom Örebro och Värmlands län samt en

mindre del av Västmanlands län. En hovrätt med ett så begränsat domsområde

måste emellertid anses alltför liten. Av en på grundval av uppgifter

från statistiska centralbyrån gjord uppställning rörande antalet av Svea hovrätt

under åren 1935—1937 genom slutligt utslag avgjorda mål framginge,

att antalet dylika mål från Värmlands och Örebro län utgjort

i medeltal allenast 357. Även örn härtill Indes det mindre antal mål,

som fullföljdes från åsyftade del av Västmanlands län, komme antalet mål

icke att under nuvarande förhållanden uppgå till den normala arbetsbördan

för en division. Visserligen kunde de i uppställningen angivna siffrorna icke

utgöra grundval för en beräkning av det antal mal, som komme att lullföljas

efter genomförandet av den nya rättegångsordningen, men de syntes dock

processlagberedningen vägledande för bedömande av hovrättens arbetsbörda.

Ur organisatorisk synpunkt syntes inrättandet av en hovrätt av så ringa storlek

vara ägnat att väcka starka betänkligheter, och processlagberedningen

kunde icke tillstyrka en sådan anordning. Processlagberedningen anförde

vidare:

Därest utöver det av beredningen föreslagna antalet hovrätter ytterligare

en hovrätt anses böra inrättas, torde i första hand böra ifrågakomma, att,

på sätt processkommissionen framhållit, till Gävle förlägga en hovrätt, omfattande

Kopparbergs och Gävleborgs län. För stora delar av Kopparbergs

län skulle en dylik hovrätt vara mera lättillgänglig än Svea hovrätt och även

erbjuda större fördelar än en hovrätt i Örebro. Å andra sidan framgår av

de statistiska uppgifterna, att antalet av Svea hovrätt under åren 1935

1937 genom slutligt utslag avgjorda mål från nämnda båda län utgjort

i medeltal allenast 372. Med hänsyn härtill synes en hovrätt för dessa

län bliva alltför svag ur organisatorisk synpunkt. Det kan därför icke anses

tillrådligt att innan någon erfarenhet vunnits rörande det nya rättegångsförfarandets

verkningar inrätta en sådan hovrätt.

I den remitterade framställningen från Örebro stad har ifragasalts, liuiuvida

icke i samband med inrättandet av en hovrätt i örebro även Gävlebogs län

borde utbrytas från Svea hovrätts domsområde och förläggas under hovrätten

för nedre Norrland. Beredningen har behandlat denna fråga i sitt yttrande

den 22 december 1934 angående uppdelning av^ Svea hovrätt och därvid

uttalat, att Gävleborgs län i dess helhet borde åtminstone tillsvidare lyda

under Svea hovrätt.

I anledning av vad drätselkammaren i Örebro och processlagberedningen

sålunda anfört avgåvo, efter remiss, Svea hovrätt samt länsstyrelserna i

Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

och Jämtlands län utlåtanden angående frågan om uppdelning av Svea

hovrätts nuvarande domkrets i nya hovrättsdomkretsar. Vid Svea hovrätts

yttrande hade fogats utlåtanden från häradshövdingarna och rådhusrätterna

i nämnda län. Jämväl styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och

Sveriges stadsfiskaler samt styrelsen för Sveriges advokatsamfund avgåvo

yttranden i ärendet. Av ifrågavarande myndigheter och sammanslutningar

uttalade sig flera allenast angående vissa i ärendet uppkomna frågor.

Beträffande den principiella sidan av uppdelningsspörsmälet fann Svea

hovrätt, såvitt anginge den närmaste framtiden, sig icke böra tillstyrka

annan uppdelning av hovrättens nuvarande domkrets än som kunde föranledas

av inrättandet av en hovrätt för Västernorrlands och Jämtlands län. Huruvida

längre fram ytterligare någon del av domkretsen skulle avskiljas för att bilda

särskilt jurisdiktionsområde eller läggas till annan hovrätt borde få bero

på de erfarenheter, som vunnes av det nya rättegångsförf aran dets tillämpning.

Hovrätten ansåg det uppenbart, att en förhastad åtgärd på denna

Punkt kunde binda utvecklingen på ett sätt som icke vore lyckligt. Att sedan

en ny hovrätt väl kommit till stånd indraga densamma mötte betänkligheter

av allehanda slag, och hade ett område en gång införlivats med en

mindre hovrätt, kunde ett frånskiljande vara förenat med allvarligare svårigheter

än vad händelsen vöre med en fortgående styckning av en större

enhet. Det läte sig utan större olägenhet göra att, örn det i en framtid funnes

påkallat, inrätta en ny hovrätt i Örebro eller Gävle eller på båda dessa ställen

eller att överföra Värmlands län till en hovrätt i Göteborg eller lägga större

eller mindre del av Gävleborgs län tillden hovrätt för nedre Norrland. Genomfördes

däremot någon av dessa åtgärder redan nu, äventyrades i större eller

mindre utsträckning möjligheten att framdeles anpassa landets indelning i

judiciellt hänseende efter det nya rättegångsförfarandet sådant detta gestaltade

sig i praktiken. Hovrätten ansåg det vara att på ett otillbörligt sätt gå

händelserna i förväg, om man fastlåste utvecklingen i detta viktiga hänseende,

innan de nya reglerna fått sin slutliga utformning och innan de föreslagna

bestämmelserna om hovrättsting och andra legislativa nydaningar konfronterats

med det verkliga livet.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare uttalade,

att någon uppdelning av Svea hovrätts nuvarande domkrets i nya hovrättsdomkretsar

för närvarande icke syntes vara av behovet påkallad samt att

frågan örn inrättandet av ytterligare hovrätter, utöver den av processlagberedningen

föreslagna hovrätten i Göteborg, borde anstå, till dess erfarenhet

vunnits rörande verkningarna av den tillämnade nya rättegångsordningen.

Till stöd för sin ståndpunkt anförde styrelsen bland annat:

Vid bedömandet av frågan om det lämpliga antalet hovrätter och deras

förläggning torde jämväl böra beaktas, att en alltför långt driven uppdelning

av hovrätterna ingalunda kan anses vara av godo med hänsyn till rättskipningens

intresse, då nämligen härigenom den ur skilda synpunkter önskvärda

enhetligheten i rättskipningen kan motverkas. Därtill kommer, att inrättandet

av hovrätter med mindre än två divisioner måste betecknas såsom

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kunni. Maj.ts proposition nr 167.

otillfredsställande, bl. a. ur organisatorisk synpunkt. Det må i detta sammanhang

framhållas, att den likställighet mellan hovrätterna i fråga örn

storlek, som en vittgående uppdelning skulle medföra, icke vare sig ur statsfinansiell

eller andra synpunkter innebär något i och för sig eftersträvansvärt.

Det bör, bl. a., icke förbises, att den till Stockholm förlagda hovrätten

allt framgent torde komma att bliva av betydelse för domarutbildningen,

och redan den omständigheten synes motivera, att denna hovrätt får förbli

större än de övriga. Slutligen förefaller det styrelsen vara ^mindre välbetänkt

att, innan praktisk erfarenhet vunnits av den nya rättegångsordningen,

på en gång företaga en alltför kraftig ökning av antalet hovrätter.

I fråga örn förslaget örn inrättande av en hovrätt med säte i Örebro vände

sig rådhusrätten i örebro mot processlagberedningens uttalande, att

en dylik hovrätt skulle innebära lättnader allenast för befolkningen inom

örebro, Värmlands och en mindre del av Västmanlands län samt att en hovrätt

med så begränsat domsområde måste anses alltför liten. Rådhusrätten

anförde härom:

Även stora och betydelsefulla delar av Kopparbergs län skulle vinna fördelar

av den föreslagna hovrätten och för övriga delar av nämnda län torde

kommunikationsförhållandena till Örebro och Stockholm i stort sett vara

likvärdiga. I valet mellan att lägga Värmlands län under hovrätt i Göteborg

eller att hänföra Kopparbergs län till en hovrätt i Örebro synes det sistnämnda

uppenbarligen vara att föredraga ur synpunkten att hovrätterna

skola göras lättillgängligare. Vad Västmanlands län angar kan ifragasättas,

huruvida icke allenast länets västra domsaga bör hänföras under den föreslagna

hovrätten i Örebro. Några betänkligheter mot att ett län på så sätt

uppdelas mellan två hovrättsdomkretsar synas icke behöva hysas. Redan

processkommissionen har varit inne på den tankegången. En hovrätt med

nu antydda domkrets torde icke bliva för liten. Det möter stora svårigheter

att redan nu kunna på ett noggrant sätt förutse det arbete, som den

föreslagna rättegångsreformen kommer att giva hovrätterna. Otvivelaktigt kommer

antalet fullföljda mål på grund av de högre rättegångskostnaderna att

minskas, men detta torde mer än uppvägas av det ökade arbete, som de fullföljda

målen genom det nya förfaringssättet förorsaka.

Även rådhusrätten i Karlstad uttalade sig i samma riktning samt

förordade, att under hovrättens domvärjo lades, förutom örebro och Värmlands

samt västra delen av Västmanlands län, jämväl Kopparbergs län. Rådhusrätten

anförde vidare:

Erkännas bör visserligen, att, även om Örebrohovrättens domkrets ^ får

Ren sålunda antydda omfattningen, det nuvarande antalet fran den ifrågasatta

hovrättsdomkretsen fullföljda mål är i minsta laget för att kunna bereda

full sysselsättning åt en på två divisioner arbetande hovrätt. Man torde

emellertid härvidlag böra räkna med dels att fullföljdsfrekvensen fran de

närmast berörda domstolsområdena kan beräknas något stiga i samband

med en ny hovrätts tillkomst och dels att det efter den nya rättegångsordningens

genomförande troligen ej kan bliva möjligt för en hovrättsdivision

att årligen slutligt avgöra ett lika stort antal mål som tilltörne. Med det

anförda har rådhusrätten i betraktande av fördelarna för Värmlands län av

alt en på två divisioner organiserad hovrätt varder inrättad i örebro velat,

örn ock med viss tvekan, förorda den av örebro stads drätselkammare gjorda

framställningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 167.

Häradshövdingen i Östernärkes domsaga uttalade, att visserligen

kunde mot den föreslagna domkretsen anmärkas, att befolkningen

i vissa områden inom Västmanlands län skulle få det sämre ställt än under

nuvarande ordning; mot olägenheten måste dock vägas de fördelar en Örebrohovrätt

obestridligen skulle medföra för en vida större befolkning. Vad

drätselkammaren anfört därom att Örebro jämväl ur andra synpunkter än

med avseende å kommunikationerna erbjöde alla förutsättningar att bliva

en lämplig hovrättsstad torde jämväl äga sin riktighet.

Rådhusrätten i Kristinehamn tillstyrkte förevarande förslag,

därest detta av organisatoriska skäl läte sig genomföra. Jämväl rådhusrätterna

i Askersund och Lindesberg — den sistnämnda under

framhävande av rent lokala synpunkter — tillstyrkte förslaget.

Länsstyrelsen i örebro län framhöll, att en hovrätt i örebro

skulle för Örebro stad och län bliva till mycket stor fördel vore uppenbart. Ur

den egna ortssynpunkten funnes sålunda all anledning att tillstyrka förslaget.

Länsstyrelsen ansag emellertid, att hänsyn även måste tagas till invånarna i

de övriga län, som skulle med Örebro län förenas under en hovrätt. I vilken

utsträckning dessa föredroge Stockholm respektive Göteborg framför

Örebro som hovrättsstad torde icke allenast bero på mer eller mindre goda

tågförbindelser utan även på bestående affärsförbindelser eller andra anledningar,

som kunde göra det förmånligare att resa till den ena eller andra

orten, och härom saknade länsstyrelsen grund för bedömande.

I övriga yttranden, däri frågan om en Örebrohovrätt berörts, avstyrktes

förslaget härom. Svea hovrätt anförde inledningsvis, att det vore obestridligt,

att befolkningen i Örebro och Värmlands län samt i västra delen

av Västmanlands län och i vissa delar av Kopparbergs län både med järnväg

och eljest hade närmare till Örebro än till Stockholm. I följd härav

skulle en inställelse inför hovrätt i Örebro draga lägre resekostnader än en

inställelse vid Svea hovrätt i Stockholm. Såvitt anginge dessa landsdelar

skulle i allmänhet också större eller mindre tidsvinst göras. Hovrätten anförde

emellertid vidare, att emot de fördelar, större eller mindre, som sålunda

skulle vinnas för vissa landsdelar, måste vägas de motsvarande olägenheter,

som skulle uppstå på andra håll, och de ökade kostnader för det

allmänna, som inrättandet av en ny hovrätt skulle medföra. För befolkningen

i stora delar av Västmanlands och Kopparbergs län skulle, enligt vad

en verkställd utredning visade, förslaget medföra ökad tidsspillan och resekostnad.

Hovrätten yttrade härom:

Salunda kan framhallas, att häradshövdingen i Västmanlands mellersta

domsaga betecknar såsom fullkomligt verklighetsfrämmande ett förläggande

av Salaorten och Västeråsorten under en hovrätt i Örebro samt tillägger, att

det icke ens för den nordvästra delen av länet med huvudorterna Västanfors,

Fagersta och Norberg torde vara någon obestridlig fördel att vinna genom

att få örebro till hovrättsort i stället för Stockholm. Rådhusrätten i Västerås

anför, att för Västmanlands län i dess helhet torde utan tvekan gälla,

att Stockholm på ett helt annat sätt än Örebro intager ställningen av en

centralort. Häradshövdingen i Hedemora domsaga, som på det bestäm
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 167.

31

daste motsätter sig förslaget och till stöd härför bland annat åberopar sig på

enhälliga uttalanden av sina häradsnämnder, anför, att Ovansiljans, Nedansiljans,

Falu och Hedemora domsagor, vilka kunde begagna sig av järnvägsförbindelserna

Södra Dalarna—Krylbo—Stockholm, hava sämre förbindelser

med örebro än med Stockholm. Av vikt är vidare, att, såsom i

flera yttranden framhålles, Kopparbergs län och betydande delar av Västmanlands

län torde hava långt livligare ekonomiska förbindelser med Stockholm

än med Örebro. De inkomna yttrandena synas också vittna därom,

att inom dessa båda län förslaget icke anses innebära någon fördel för rättsvården

utan fastmer mötes av allmänt motstånd.

Hovrätten uttalade i anslutning härtill, att det sålunda icke borde ifrågakomma

att till en hovrätt med säte i Örebro lägga jämväl Västmanlands och

Kopparbergs län. Hovrätten anförde vidare:

Hovrättens jurisdiktionsområde bleve sålunda begränsat till Örebro och

Värmlands län. Vissa skäl kunde väl åberopas för att dit hänföra även en

mindre del av Västmanlands län, men dessa skäl äga knappast den styrka,

att de borde föranleda detta läns styckning mellan två skilda hovrättsområden.

Även om nämnda del av länet införlivades med en till Örebro förlagd

hovrätt, finge emellertid denna, såsom processlagberedningen framhåller,

under nuvarande förhållanden ej ens en arbetsbörda, motsvarande

den för en hovrättsdivision normala. Inrättandet av en hovrätt med så begränsade

arbetsuppgifter måste bestämt avstyrkas. Såsom processlagberedningen

framhåller, bliva väl hovrätternas arbetsbetingelser avsevärt förändrade

i och med det nya rättegångsförfarandets införande, men det mäste

anses synnerligen ovisst, huruvida de från nämnda område fullföljda malen

kunna förväntas under den nya ordningen erbjuda tillräckliga arbetsuppgifter

för två divisioner, och hovrätter med svagare organisation skola enligt

processlagberedningens förslag icke förekomma. Säkra hållpunkter

för frågans avgörande vinnas först sedan rättegångsreformen trätt i tillämpning,

och om, såsom Svea hovrätt på andra grunder föreslagit, Värmlands

län bibehålies under denna hovrätt, står möjligheten öppen att framdeles

upptaga frågan om inrättande av en hovrätt i Örebro till förnyad prövning.

örn sålunda denna fråga ställes på framtiden, bör tydligen efter rättegångsreformens

genomförande sörjas för rättsvården inom Örebro oell Värmlands

län genom anordnande av hovrättsting i Örebro och Karlstad i den utsträckning

detta kan befinnas erforderligt.

.Samtliga häradshövdingar i Värmlands län liksom även

rådhusrätten i Filipstad uttalade sig emot inrättandet av en hovrätt

i Örebro.

Häradshövdingen i Västernärkes domsaga biträdde processlagberedningens

ståndpunkt i denna fråga under förutsättning att regelbundet

återkommande hovrättsting bomme att hållas i örebro och Karlstad.

Även samtliga häradshövdingar och rådhusrätter i Västmanlands

län avstyrkte förslaget örn en örebrohovrätt. Rådhusrätten

i Västerås invände, Iliand annat, mot uttalandet, att genomförandet

av sistnämnda förslag skulle medföra en jämnare och ur kostnadssynpunkt

gynnsammare fördelning av de olika hovrätternas arbetsbelastning,

samt framhöll, alt ett genomförande av likställighet mellan hovrätterna

i storlekshänseende ingalunda vore ett önskemål som självfallet bor
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

de tillgodoses. Tvärtom kunde det ur flera synpunkter vara önskvärt, att

för landets centrala delar funnes en hovrätt av något större storleksordning

än de övriga, särskilt som den till Stockholm förlagda hovrätten måste antagas

under alla omständigheter bliva av särskild betydelse för domareutbildningen.

Ur statsfinansiell synpunkt torde ej heller en långt gående uppdelning

av Svea hovrätt vara ägnad att medföra några fördelar utan tvärtom

medföra ökade utgifter för det allmänna.

I avstyrkande riktning uttalade sig även samtliga häradshövdingar

i Kopparbergs län samt rådhusrätten i Falun.

Även länsstyrelserna i Värmlands, Västmanlands

och Kopparbergs län uttalade sig mot förslaget om en hovrätt i

örebro. Länsstyrelsen i Värmlands län yttrade:

Den verkliga anledningen till drätselkammarens framställning torde vara,

att man i Örebro av förklarliga, lokala skäl önskar förläggandet till staden

av en hovrätt, för vilken erforderlig domkrets sålunda måste skapas. Till

stöd för Värmlands läns hänförande till denna domkrets åberopas, att inrättandet

av en hovrätt i Örebro skulle medföra vissa fördelar särskilt beträffande

kommunikationerna för Värmlands län. Såvitt länsstyrelsen kan finna,

äro emellertid icke dessa fördelar av den beskaffenhet, att de — i den

män de föreligga — åtminstone för närvarande böra mot processlagberedningens

mening föranleda den ifrågasatta uppdelningen av Svea hovrätt.

Vad Värmlands län angår, synas de uppgivna fördelarna enligt länsstyrelsens

mening icke uppväga förmånen för länet att tillhöra en större hovrätt,

som är förlagd till huvudstaden, med vilken länet obestridligen har livligare

förbindelser än med Örebro.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anförde att vad ur

kommunikationssynpunkt anförts till förmån för Örebroförslaget innebure

väsentliga överdrifter. Endast beträffande de västligaste delarna av länet —

Arbogaorten — vore förbindelserna något bättre med Örebro än med Stockholm.

Länsstyrelsen anförde vidare:

Någon ställning som centralort för Västmanlands län i dess helhet har

aldrig örebro intagit och kommer nog icke heller att så göra, då den naturliga

utfartsorten för Västmanlands handel och betydande industri är Stockholm,

dit så gott som alla affärsförbindelser äro knutna. En förläggning av

Västmanlands län till en hovrätt i Örebro skulle ur alla synpunkter bliva

till avgjord nackdel för länet i dess helhet och ingalunda komma, såsom i

framställningen påståtts, att i hög grad främja rättslivets utveckling i länet.

Att överflytta någon del av länet till den föreslagna örebrohovrättens domsområde

torde enligt länsstyrelsens förmenande icke heller böra utan tvingande

skäl äga rum. Då sådana skäl icke anförts, synes det icke finnas tillräcklig

anledning att genomföra någon förändring i rådande ordning för

Västmanlands läns vidkommande.

Samtliga i ärendet hörda enskilda sammanslutningar

ansågo sig — åtminstone^ för närvarande — böra avstyrka inrättandet

av en hovrätt i örebro. Styrelsen för föreningen Sveriges

landsfogdar yttrade, att vad processlagberedningen anfört

syntes innefatta synnerligen tungt vägande skäl för att icke, innan den nya

rättegångsproceduren trätt i tillämpning, vidtaga andra anstalter för hov
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

33

rätternas uppdelning än vad förhållandena syntes oundgängligen kräva och

varom enighet i största möjliga utsträckning visade sig föreligga. Styrelsen

ville uttala sig för att ifrågavarande organisalionsspörsmål tills vidare uppskötes

i avbidan på införandet av den tillämnade nya rättegångsordningen.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler

— som infordrat yttranden från länsavdelningarna i Värmlands, örebro,

Västmanlands och Kopparbergs län — anförde:

Avdelningarna inom Kopparbergs och Västmanlands län hava förklarat,

att dessa läns anslutning till en hovrätt i örebro varken vore önskvärd eller

lämplig, då nämnda län ägde bättre kommunikationer till Stockholm än till

Örebro och dess kommersiella förbindelser vöre knutna till Stockholm.

Länsavdelningen i Värmlands län har däremot funnit detta läns förläggande

under en hovrätt i örebro icke innebära några nämnvärda olägenheter för

länets befolkning; dock har det synts avdelningen önskvärt att länet fortfarande

finge tillhöra Svea hovrätts domkrets.

Vad därefter angår det i ärendet berörda förslaget om inrättande av en

hovrätt i Gävle ansåg Svea hovrätt att på de skäl, som processlagberedningen

anfört i denna del, borde tanken att till Gävle förlägga en hovrätt

för Kopparbergs och Gävleborgs län icke för närvarande realiseras.

Bland häradshövdingarna i nämnda län voro meningarna något delade.

Häradshövdingen i Västra Hälsinglands domsaga

framhöll, att det för Gävleborgs län skulle vara lämpligt, örn detta län och

Kopparbergs län utgjorde domkretsen för en hovrätt med säte i Gävle, samt

att det vore berättigat påstå, att arbetsbördan för en hovrätt för dessa två

län — med hänsyn till att fastighetsmålen i regel vöre synnerligen invecklade

— skulle bliva större än vad processlagberedningen antagit. Vidare yttrade

häradshövdingen, att om en ny hovrätt skulle inrättas inom det område,

som processlagberedningen ansåge tills vidare böra lyda under Svea hovrätt,

denna nya hovrätt borde främst omfatta Gävleborgs och Kopparbergs

län. Häradshövdingen i Gästriklands västra domsaga

framhöll, alt det jämförelsevis korta avståndet mellan Gävle och Stockholm

endast i obetydlig grad skulle göra en hovrätt mera lättillgänglig än vad med

nuvarande organisation vore fallet. Vad anginge Kopparbergs län yttrade

häradshövdingen i Falu domsaga, att inrättandet av en särskild

hovrätt i Gävle ej torde kunna komma i fråga. Slutligen framhöll h äradshövdingen

i Hedemora domsaga, att befolkningen i

trakten av Falun och i vissa delar av Hedemora domsaga hade goda kommunikationer

med Gävle, att däremot kommunikationsförhållandena för övriga

delar av länet vore sämre med Gävle än med Stockholm, att de ekonomiska

förbindelserna för länet i gemen säkerligen vore livligare med Stockholm

än med Gävle samt att sistnämnda stad ej torde hava någon betydelse

för Kopparbergs län i kulturellt hänseende. Häradshövdingen hyste därför

ej någon tvekan örn att det vore fördelaktigare med en hovrättsförläggning

i Stockholm än i Gävle. I andra yttranden förekom allenast en

hänvisning till vad processlagbcredningen uttalat om inrättande av en hovrätt

med säte i Gävle.

liihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 167.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anförde under hänvisning

lill ett av drätselkammaren i Gävle framlagt förslag, att området för den

ifrågasatta Gävlehovrätten skulle utökas med den nordligaste delen av Uppsala

län:

Ehuru ett hänförande av detta område till en i Gävle föidagd hovrätt givetvis

skulle för befolkningen därstädes, som i stor omfattning tillhör Gävle

handelsområde, vara fördelaktigt, torde dock en dylik uppdelning av Uppsala

län på två hovrätter ur andra synpunkter visa sig mindre fördelaktig. För

åstadkommande av önskvärd styrka i organisatoriskt hänseende för en i

Gävle förlagd hovrätt anser länsstyrelsen för sin del i stället böra övervägas,

huruvida icke till denna hovrätt borde hänföras, förutom Gävleborgs och

Kopparbergs län, såväl Västernorrlands som Jämtlands län. Mot inrättande

av en hovrätt med sålunda ifrågasatt omfattning kan visserligen anmärkas,

att Gävle stad såsom belägen i sydligaste delen av domkretsen ej väl lämpar

sig såsom säte för en sådan hovrätt. För befolkningen som helhet inom området

skulle dock denna anordning medföra ej oväsentliga fördelar, och ur

såväl organisations- som rekryteiångssynpunkt synes en dylik hovrätt komma

att motsvara de krav, som ställas på en överdomstol. Sedan tillräcklig

erfai-enhet vunnits angående aidxetsbördans storlek för en dylik hovrätt, kunde

frågan om en utbrytning av sistnämnda två län upptagas till prövning.

Örebro stad har framfört förslag örn inrättande av en hovrätt med säte i

Örebro, omfattande bland annat Kopparbergs län. En dylik hovrätt komme

emellertid vad beträffar Kopparbergs län att bliva mera lättillgänglig endast

för befolkningen i dess sydligaste del, under det länet i stort sett måste anses

mera betjänt av en hovrätt med säte i Gävle.

Länsstyrelsen anföi-de slutligen, att därest en hovrätt med säte i Gävle för

närvarande icke skulle anses böra inrättas, borde Gävleborgs län i dess helhet

alltjämt tillhöra Svea hovrätt.

Beträffande frågan örn inrättande av en hovrätt för Västernorrlands och

Jämtlands län anförde Svea hovrätt, att hovrätten vidhölle sin i utlåtande

över processlagberedningens yttrande den 22 december 1934 uttalade

mening att — med ett hovrättsförfarande anordnat efter de av beredningen

i yttrandet angivna riktlinjerna — mål från de fyra nordligaste länen icke

lämpligen kunde upptagas av Svea hovrätt. Under åberopande av de erfarenheter

i organisatoriskt hänseende som gjorts inom hovrätten för Övre

Norrland, vilken vore organiserad på allenast en division, avstyrkte Svea

hovrätt bestämt inrättandet av en hovrätt för Nedre Norrland med motsvarande

organisation. Hovrätten anförde vidare:

Processlagberedningens tanke att, vid sidan av den i-edan befintliga norrländska

hovrätten, inrätta ytterligare en hovrätt med ett jurisdiktionsområde,

omfattande Västernorrlands och Jämtlands län, vilar tydligen på den

förutsättningen, att under det nya rättegångsskicket envar av dessa hovrätter

erhåller en arbetsbörda som ger full sysselsättning åt två divisioner. Därest

denna uppfattning angående den blivande arbetsbördan är riktig — en

fråga varom Svea hovrätt ej kunnat bilda sig någon bestämd mening — kan

hovrätten ansluta sig till processlagberedningens förslag angående två norrländska

hovrätter, såvitt angår tiden efter rättegångsreformens genomförande.

Under nuvarande rättegångsskick föreligga däremot inom nämnda båda

län uppenbarligen icke arbetsuppgifter för två hovrättsdivisioner och en hov
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

35

rätt för Nedre Norrland bör följaktligen ej inrättas förrän i samband nied Ä

rättegångsref ormens genomförande.

Beträffande lämpligaste förläggningsorten för en hovrätt för Nedre Norrland

hänvisade Svea hovrätt till vad hovrätten härutinnan anfört i ett utlåtande

den 25 september 1936, däri hovrätten ansett valet böra stå mellan

Sundsvall och Härnösand med ett visst företräde för den förstnämnda staden.

örn möjlighet skulle hållas öppen att framdeles utvidga hovrättens domkrets

söderut.

Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga

uttalade sig i huvudsak i samma riktning som Svea hovrätt, under det att i

övriga yttranden, däri denna fråga behandlades, processlagberedningens

ståndpunkt biträddes.

Drätselkammaren i Örebro har sedermera i skrivelse till

Kungl. Majit den 20 februari 1939 förklarat sig inse, att med hänsyn till

de invändningar, som i en del av förut återgivna yttranden rests mot tanken

på inrättandet redan nu av en hovrätt i örebro, förslag härutinnan näppeligen

kunde vara att förvänta för närvarande. Drätselkammaren hemställde

emellertid att, då det syntes ytterst angeläget att hålla möjligheten öppen att

i framtiden anpassa hovrättsindelningen efter erfarenheterna från den praktiska

gestaltningen av det nya rättegångsförfarandet och därmed även möjligheten

att framdeles upptaga frågan om inrättande av en hovrätt i örebro

till förnyad prövning, Värmlands län för närvarande icke måtte läggas under

hovrätten i Göteborg.

Med inrättande av hovrätten för Övre Norrland den 1 oktober 1936 på- Departebörjades

den uppdelning av de större hovrätterna, vilken, såsom i olika sammanhang

framhållits, torde få anses utgöra en väsentlig förutsättning för

genomförandet av den blivande rättegångsreformen. Processlagberedningen

har jämväl i sitt den 29 november 1938 avgivna förslag till rättegångsbalk

upptagit sex hovrätter mot för närvarande fyra.

Den indelning av riket i nya hovrättsdomkretsar, som må finnas erforderlig,

bör örn möjligt vara genomförd redan före ikraftträdandet av den nya

rättegångsordningen. Jag är icke nu beredd att i ett sammanhang upptaga

spörsmålet om den uppdelning av Svea och Göta hovrätter varom kan

bliva fråga. Sålunda torde ett slutligt ståndpunktstagande till frågan örn

Svea hovrätts uppdelning — vilken fråga, på sätt av de förut återgivna yttrandena

framgår, är föremål för mycket delade meningar — kräva ytterligare

utredningar och överväganden. Däremot finner jag såsom processlagberedningen

förordat frågan om en uppdelning av Göta hovrätt nu kunna

bliva föremål för prövning.

I denna fråga hava alla förslag sammanstämt därutinnan, att ur Göta hovrätt

borde utbrytas en västsvensk hovrätt med säte i Göteborg. Det har därvid

erinrats örn, bland annat, att Göteborg vore den näst största staden i

riket och tillika centrum för handel och sjöfart på landets västra kust ävensom

att vissa av de kringliggande länen bildade en naturlig enhet omkring

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 167.

Göteborg. Någon tvekan om lämpligheten av att till denna stad förlägga den

nya hovrätten torde icke föreligga.

Domsområdet för en till Göteborg förlagd hovrätt bör under alla förhållanden

omfatta Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Fråga har

emellertid uppstått huruvida jämväl Skaraborgs eller Värmlands län bör ingå

i domsområdet.

Beträffande Skaraborgs län har processlagberedningen föreslagit, att detta

län fortfarande skulle hänföras till det domsområde, som skulle lyda under

en till Jönköping förlagd hovrätt. I en del yttranden har emellertid, huvudsakligen

under åberopande av rådande kommunikationsförhållanden, förordats,

att Skaraborgs län eller vissa delar därav skulle hänföras till Göteborgsl!

ovrätten. Vad härutinnan anförts synes emellertid icke innefatta tillräckliga

skäl för att frångå processlagberedningens förslag i denna del. Anmärkas

bör därjämte att en uppdelning av ett län på två hovrättsdomkretsar

är förenad med vissa processuella olägenheter. Processlagberedningens förslag

i denna del synes sålunda böra följas.

Vad därefter angår Värmlands län har processlagberedningen föreslagit dess

överförande från Svea hovrätts nuvarande domsområde till en västsvensk

hovrätt. Därvid har, bland annat, anförts, att Värmlands län geografiskt sett

nära sammanhängde med de landsdelar, vilka i övrigt borde höra under en

sådan hovrätt, samt att det kunde antagas att länets kommersiella förbindelser

i minst lika stor utsträckning ginge över Göteborg som över Stockholm.

Processlagberedningens förslag i denna del har biträtts i enstaka yttranden,

under det att det övervägande antalet i ärendet börda myndigheter och enskilda

sammanslutningar förordat att Värmlands län — i varje fall tills vidare

— kvarbleve under Svea hovrätt. 1 flera av de yttranden, vilka gått i

sistnämnda riktning, har riktigheten av de av processlagberedningen åberopade

skälen ifrågasatts. Det har tillika framhållits, att de nuvarande kommunikationsförhållandena

ingalunda syntes motivera en åtgärd, som innebure

att den rättssökande allmänheten i Värmlands län finge utbyta Stockholm

mot Göteborg såsom hovrättsstad. Under utredningsarbetet har jämväl

berörts den tidigare väckta frågan om inrättande av en hovrätt i örebro

med ett domsområde omfattande, bland annat, Värmlands län. Därvid har

anförts, att därest detta län nu lades under hovrätten i Göteborg, frågan om

inrättande av en hovrätt i örebro med ett domsområde omfattande de fyra

s. k. bergslagslänen, till vilka jämväl Värmland vore att hänföra, finge anses

hava kommit i ett sådant läge, att förslaget om en dylik hovrätt definitivt

fallit.

Otvivelaktigt kunna skäl anföras både för och emot förslaget att låta Göteborgshovrättens

domsområde omfatta jämväl Värmlands län. Såsom redogörelsen

för yttrandena i denna del visar, gå de lokala önskemålen övervägande

i den riktningen att den nuvarande ordningen bör bibehållas. På

grund härav och då därtill kommer att, såsom nyss nämnts, frågan om

delning av Svea hovrätt icke för närvarande synes mogen att slutligt avgöras,

torde med ett slutligt ståndpunktstagande av frågan örn Värmlands läns inpas
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl Maj:ts proposition nr 167.

sande i det ena eller det andra hovrättsområdet tills vidare böra anstå och

länet för närvarande böra kvarbliva under Svea hovrätt.

Om Göteborgshovrättens domsområde sålunda, åtminstone tills vidare,

kommer att omfatta allenast Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs

län, torde detta icke. medföra några olägenheter med hänsyn till inrättandet

av en västsvensk hovrätt. Av en i ärendet verkställd statistisk utredning,

till vilken torde få hänvisas (Bilaga B), kommer nämligen antalet till hovrätten

från nyssnämnda tre län fullföljda mål att åtminstone motsvara en

normal arbetsbörda under nuvarande rättegångsordning för en hovrätt på

två divisioner.

Upprättandet av en hovrätt i Göteborg, vilken synes böra givas namnet

hovrätten för Västra Sverige, påkallar vissa lagändringar. I 8 kap. 3 § rättegångsbalken

bör sålunda vidtagas ändring, innebärande att Hallands, Göteborgs

och Bohus samt Älvsborgs län skola höra under nämnda hovrätt. I

den lag, varigenom ändringen företages, böra dessutom givas stadganden av

innehåll att mål eller ärende, vari talan fullföljts i Göta hovrätt såsom allmän

överrätt från domstol eller annan myndighet inom ifrågavarande tre

län och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten fattats slutligt

beslut, skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten för Västra Sverige.

De närmare föreskrifter, som med avseende hära kunna finnas erforderliga,

böra meddelas av Konungen. I 3 § förordningen den 15 oktober

1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och

utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs

bör angivas, att ärenden angående lagfart av järnväg skola upptagas

och prövas av inskrivningsdomaren i Jönköping, även då järnvägen till större

delen av sin sträckning ligger inom domsagor under hovrätten för Västra

Sverige. En uppdelning av ifrågavarande inskrivningsväsende mellan inskrivningsdomarna

i Jönköping och Göteborg synes nämligen av praktiska

skäl icke böra ske.

Tiden för de sålunda erforderliga lagarnas ikraftträdande torde böra bestämmas

till den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen bestämmer.

Till spörsmålen om de genom uppdelningen tillkomna hovrätternas organisation

samt de kostnader, som betingas av hovrätternas inrättande, vill

jag återkomma i ett annat sammanhang.

I enlighet med vad sålunda anförts hava inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken; och

2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga1 (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för

1 Det under 1) förut anmärkta förslaget, vilket är lika lydande med motsvarande vid propositionen

fogade lagförslag, har här uteslutits ur bilagan.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

39

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och

utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av

järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs,1 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av inskrivningsdomaren

i Stockholm, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger

inom domsagor under Svea hovrätt eller hovrätten för Övre Norrland,

av inskrivningsdomaren i Jönköping, då järnvägen till större delen ligger

inom domsagor under Göta hovrätt eller hovrätten för Västra Sverige, samt

av inskrivningsdomaren i Kristianstad, då järnvägen till större delen ligger

inom domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Hava, sedan järnväg blivit hos någon av förenämnda inskrivningsdomare

lagfaren, förändrade förhållanden inträtt, lyder järnvägen ändock fortfarande

under den inskrivningsdomare, hos vilken den lagfors.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag Konungen

bestämmer.

1 Ändrad lydelse, se SFS 1935: 269.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga B

Av hovrätterna1 genom slutligt utslag avgjorda mål åren 1929—1938.

Från

1929

1930

1931

1932

1933

1934

1935

1936

1937

19382

Medeltal

1929—19382

Antal

% 1

1

Hallands, Göteborgs och Bohus samt

Älvsborgs län ......................

769

792

749

882

889

927

902

905

900

853

857

12.9

2

Värmlands län........................

232

231

174

171

199

200

230

234

216

234

212

3.2

Summa

1,001

1,023

923

1,053

1,088

1,127.

1,132

1,139

1,116

1,087

1,069

16.1

3

Västernorrlands län...................

314

333

279

327

344

386

356

347

320

305

331

5.0

4

Jämtlands län ........................

160

139

124

110

115

126

124

96

104

112

121

1.8

Summa

474

472

403

437

459

512

480

443

424

417

452

6.8

5

Svea hovrätts domsområde i övrigt ....

2,719

2,660

2,747

2,823

2,920

3,092

2,697

2,461

2,369

2,314

2,680

40.4

6

Göta hovrätts domsområde i övrigt____

1,043

958

925

980

1,050

978

1,126

1,003

946

978

999

15.1

7

Hovrätten över Skåne och Blekinge ....

1,111

1,035

1,050

1,052

1,057

1,050

921

933

950

932

1,009

15.2

8

Hovrätter! för övre Norrland 8 ........

452

430

404

533

441

398

382

392

423

392

425

6.4

Summa för hela riket

6,800

6,578

6,452

6,878

7,015

7,157

6,788

6,371

6,228

6,120

6,634

100 i

1 Hovrätterna såsom andra instans. — 2 Preliminära siffror. — 8 Före 1 okt. 1936 motsvarande del av Svea hovrätts domsområde.

Nuvarande antalet ordinarie och extra ledamöter i hovrätterna.

Svea hovrätt ............................................ 41

Göta hovrätt............................................ 20

Hovrätten över Skåne och Blekinge ..... 12

Hovrätten för övre Norrland ............................ 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 167•

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 mars

1939.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Lawski,

von Steyern.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justi

tiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 3 mars 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken; och

2) lag örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr

36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnvåg under konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet E. Leche.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 167.

i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 167.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

den 8 mars 1939 avgivna utlåtande över de den 3 mars 1939 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag örn ändrad Igdelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken; samt

2) lag örn ändrad Igdelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Med förmälan att lagförslagen av lagrådet lämnats utan erinran samt att

i det under 2) anmärkta lagförslaget vidtagits en mindre jämkning av redaktionell

natur hemställer föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi- ■

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

390747

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:372 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition omgående förberedande åtgärder för inrättande av en hovrätt för Västra Sverige m. m. jämte i äm s. 3 i texten
  2. Rskr. 1939:277 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen den s. 5 i texten
  3. 1LU 1939:29 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken m. m., dels ock i anledning därav s. 1 i texten