Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin

1939-03-03 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:175, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

1

Nr 175.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3

mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående

tillverkning och beskattning av brännvin; given

Stockholms slott den 3 mars 1939.

Kungl Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom.

och 30 § 3 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning

och beskattning av brännvin.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 175.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom.

förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning

och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen

den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin skola

erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

3. All för kontrollen behövlig handräckning ävensom för densamma erforderliga

målkärl och andra redskap har tillverkare att tillhandahålla.

30 §.

3. Den som olovligen tillverkat brännvin skall ock dömas skyldig att

gälda tillverkningsskatt för den myckenhet brännvin som, efter vad utrönas

kan, blivit tillverkad, dock för minst femtio liter av normalstyrka.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 januari 1939 har kontrollstgrelsen

föreslagit vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående

tillverkning och beskattning av brännvin. Förslaget avser dels ändrade bestämmelser

rörande beräkningen av tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning,

dels viss skärpning av förordningens ansvarsbestämmelser, dels

ock en jämkning av 18 § 3 mom. för vinnande av överensstämmelse med

motsvarande stadgande i lagen örn mått och vikt.

Vad först angår uttagande av tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning

skall enligt 30 § 3 mom. ifrågavarande förordning sådan skatt gäldas

med 65 öre för varje liter olovligen tillverkat brännvin av normalstyrka.

Vid skattebeloppets beräknande skola emellertid särskilda, i 3 mom. under

a), b), c) och d) angivna regler iakttagas. Enligt dessa regler särskiljas tre

olika fall:

a) Har tillverkningen skett med enkel, omedelbarligen med eld driven

redskap, skall skatten beräknas efter redskapens avverkningsförmåga, vilken

skall antagas under dygn uppgå till 4 gånger pannans rymd. Kan redskapens

storlek icke utrönas, bestämmes skatten efter 500 liters tillverkning för

dygn.

b) Är tillverkningen utövad nied mera sammansatt eller medelst ånga driven

redskap, skall skatten beräknas för den myckenhet som efter vad utrönas

kan blivit tillverkad, dock för minst 800 liter för dygn.

c) Har tillverkningen skett på annat sätt än under a) och b) avses, skall

skatten beräknas för den myckenhet som efter vad utrönas kan blivit tillverkad,

dock för minst 50 liters tillverkning för dygn.

Enligt vad under d) stadgas gäller vidare, att skatten i alla tre fallen skall

utgå för minst 30 dygn; har tillverkningen blivit utövad över 30 men ej 60

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

dygn, utgöres skatt för 60 dygn; har den utövats över 60 men ej 90 dygn

för 90 dygn o. s. v.

Dessa bestämmelser innebära, att skattens belopp utgör

i fallet a) 78 kronor för varje liter av pannans rymd och, om redskapens

storlek ej kan utrönas, minst 9,750 kronor;

i fallet b) minst 15,600 kronor; samt

i fallet c) minst 975 kronor.

Beträffande dessa bestämmelser har kontrollstyrelsen anfört följande:

I princip härleda sig bestämmelserna från 1855 års brännvinstillverkningsförordning,

som innefattade analoga bestämmelser om gäldande av tillverk - ningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning med avseende å såväl fallen a) och

b) som den tid, för vilken skatten skulle beräknas utgå. Bötesstraffet anknöt

sig i nämnda förordning direkt till det utdömda skattebeloppet, i det att

böterna utgingo med belopp, som motsvarade en eller flera gånger den beräknade

skatten. De kännbara påföljder, som sålunda stadgades för olovlig

brännvinstillverkning, ansågos nödvändiga såsom ett verksamt medel mot

den sedan gammalt bedrivna husbehovsbränningen, mot vilken 1855 års

förordning genom en sträng reglering av tillverkningen och en skärpt beskattning

väsentligen var riktad. Den delvis schematiska utformning, som

bestämmelserna — särskilt föreskrifterna örn minimibeloppen — erhållit, äro

väl delvis föranledda också av strävan att ej göra beloppen beroende av utredningen

i ansvarsmålen angående redskapens storlek och tillverkningens

omfattning i övrigt, varigenom domstolarnas bestämmande av skattebeloppet

även underlättades. Bestämmelserna åsyftade från början allenast sådan

tillverkning, som bestod i alkoholens avskiljande från mäsken medelst destillation.

Det var först efter tillkomsten av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning

med dess restriktiva försäljningsbestämmelser samt av den genom

omsättningsskatten å spritdrycker väsentligt höjda beskattningen, varigenom

åtkomsten av spritdrycker försvårades och den illojala rusdryckshanteringen

började gripa omkring sig, som — frånsett tillverkning av

maltdrycker och vin — även annan framställning av alkohol än i samband

med destination inbegreps i straffbestämmelserna för olovlig brännvinstillverkning.

I anledning av Kungl. Maj:ts av 1920 års riksdag godkända

proposition nr 411 vidtogos sålunda vissa ändringar i straffbestämmelserna

i brännvinstillverkningsförordningen, åsyftande dels skärpning av

straffen och dels kriminalisering av mäskberedning för olovlig brännvinstillverkning.

I samband därmed ansågs erforderligt att meddela föreskrift

örn beräkningen av tillverkningsskatten även för det fall, att alkohol utvunnes

på annat sätt än genom destillering, t. ex. genom tillsättande av kemikalier.

För detta ändamål tillkom nuvarande bestämmelsen örn skatteberäkning

för det fall, som avses under c) i 30 § 3 mom. I 1926 års brännvinstillverkningsförordning

utvidgades genom den i 1 § lämnade definitionen

å brännvinstillverkning detta begrepp att avse varje till tillverkning av

vin eller maltdryck icke hänförligt förfarande, varigenom etylalkohol i en

koncentration av mera än 2 1U volymprocent framställts eller utvunnits. Härigenom

blev varje olovlig framställning av mäsk straffbar, så snart alkoholhalten

överstigit 2 1U volymprocent. 1 konsekvens härmed inträdde vid

straff för sådant olovligt förfarande även skyldighet att gälda tillverkningsskatt

till belopp, som skall beräknas enligt nyssnämnda punkten c).

Genom den sålunda vidtagna kriminaliseringen av mäskberedningen har

en icke oväsentlig ökning inträtt i antalet åtal för olovlig brännvinstillverk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

5

ning. Största antalet nytillkomna förseelser av detta slag avse iordningställande

av s. k. sockerjäsning, som kommer till användning såsom berusningsmedel

utan avdestillering av alkoholen. Till olovlig brännvinstillverkning

hänföras vidare fortsatt jäsning av svagdricka, som försatts med socker

i större myckenhet (s. k. bultölstillverkning), samt beredning av alkohollialtig

dryck i sådana fall, då vintillverkning visserligen förmenats äga

runi men den framställda alkoholen väsentligen är att hänföra till förjäsning

av en i förhållande till den använda myckenheten fruktsaft alltför

riklig tillsats av socker. I alla dylika fall, där straff ådömts, hava vederbörande

även ålagts att erlägga tillverkningsskatt enligt 30 § 3 mom. Man

kan härvidlag ej undgå att uppmärksamma, att dessa nya typer av olaga

brännvinstillverkning äro väsentligt olikartade i jämförelse med dem,

som avsågos, då bestämmelserna om skyldighet att gälda skatt för olovligen

tillverkat brännvin ursprungligen tillkommo. Som ovan antytts,

tillkommo sistnämnda bestämmelser väsentligen i syfte att tjäna såsom ett

verksamt korrektiv mot en utbredd brännvinshantering, vilken innebar en

regelrätt utvinning av alkohol genom destination i, såsom fallet var med äldre

tiders husbehovsbränning, ofta nog avsevärd omfattning. En tillämpning

av mera rigorösa regler för tillverkningsskattens beräknande synes i

dylikt fall hava varit motiverad. Sådan olovlig brännvinstillverkning, som

består i mäskberedning, måste anses vara av en annan natur än den ursprungligen

avsedda egentliga brännvinstillverkningen. För mäskberedningen

krävas betydligt enklare anordningar, och den kan i allmänhet ej sägas

vara inriktad på en systematisk alkoholproduktion på samma sätt som vid

verklig brännvinstillverkning, som förutsätter tillgång till destillationsapparatur;

ofta nog synes den äga tillfällighetens karaktär. Alkoholhalten torde

sällan överstiga 15 volymprocent vid mäskberedning. Särskilt vid nu

berörda form av olovlig brännvinstillverkning leda nyssnämnda regler i

fråga örn skatteberäkningen till resultat, som måste anses allt för stränga.

Kontrollstyrelsen har sig också bekant, att de dömande myndigheterna i

många fall reagerat mot den hårda påföljden i avseende å tillverkningsskatten.

Det må även erinras örn att lagrådet i sitt utlåtande över förslaget till

1926 års brännvinstillverkningsförordning (prop. 217/1926 sid. lil) gav uttryck

åt tvekan rörande de gällande skattebestämmelsernas tillämpning å

olovlig mäskberedning. Tydligt vore, anförde lagrådet, att å brännvinstillverkning

genom allenast mäskberedning bestämmelsen i 30 § 3 mom. under

c) skulle bliva tillämplig, ehuruväl densamma naturligtvis icke vore avfattad

med tanke på en dylik tillämpning. Det kunde väl för övrigt knappast

förnekas, att de stränga reglerna rörande tillverkningsskattens beräkning,

vilka redan under dåvarande förhållanden, då fråga vore örn brännvinstillverkning

i egentlig mening, understundom syntes drabba med oskälig hårdhet,

i än mindre mån kunna anses lämpligen avpassade för tillämpning å

sådan mäskberedning, som hädanefter skulle betraktas såsom olovlig tillverkning

av brännvin. — Vad lagrådet sålunda anförde, föranledde dock ej

Kungl. Majit att vidtaga ändring av den föreslagna bestämmelsen.

Vad ovan framhållits angående skattepåföljdens oproportionerliga stränghet

i förhållande till straffet vid olovlig mäskberedning kan sägas numera

tilla nog även gälla sådan brännvinstillverkning, vid vilken destillering ägt

ruin. Såsom ovan antvtts, få de i morn. 3 under a) och b) givna bestämmelserna,

med tillämpning tillika av stadgandet under d), anses lia främst

åsyftat egentlig brännvinstillverkning i sådan skala, som — med den övervakande

verksamhet, som numera utövas av myndigheterna, och den inställning

allmänheten har till den olaga sprithanteringen — icke längre torde

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

vara möjlig att bedriva utan betydande risk för upptäckt. Förhållandena

hava enligt kontrollstyrelsens mening ändrats därhän, att skälen för den

hårda skattepåföljden icke längre kunna åberopas med samma styrka som

vid bestämmelsens tillkomst. Vidare må framhållas, att straffet för olaga

brännvinstillverkning, som ursprungligen allenast utgjorde böter, väsentligen

skärpts, så att numera vid tillverkning i större omfattning eller i syfte

att försälja framställt brännvin eller vid upprepad förseelse av hithörande

slag även fängelse i högst ett år samt, då synnerligen försvårande omständigheter

föreligga, straffarbete i högst ett år kan ådömas.

Vid nu anförda förhållanden synas skäl tala för att en revision av bestämmelserna

om skyldighet att gälda tillverkningsskatt vid olaga brännvinstillverkning

bör enhetligt omfatta alla slag av dylik tillverkning. Erfarenheten

har givit vid handen, att dessa bestämmelser i realiteten även visa sig i

hög grad verkningslösa, enär de för olovlig brännvinstillverkning dömda personerna

merendels befinna sig i så dåliga ekonomiska omständigheter, att de

sakna förmåga att gälda de betydande belopp, varom här är fråga. Detta

förhållande belyses närmare av följande från riksräkenskapsverket inhämtade

uppgifter rörande debiterade och influtna belopp, avseende ådömd

brännvinstillverkningsskatt budgetåren 1935/36—1937/38:

Debiterade Influtna

1935/36 .................. kronor 808,561: 86 kronor 12,404: 57

1936/37 .................. » 639,229:29 » 3,557:64

1937/38 .................. » 594,162:63 » 12,630:90.

Sammanlagt under nämnda tre budgetår uppgå de utdömda skattebeloppen

till icke mindre än 2,041,953 kronor, varav dock allenast 28,593 kronor,

motsvarande omkring 1.5 procent, kunnat indrivas.

Under senare år har i ett stort antal fall inträffat, att personer, som dömts

för olaga brännvinstillverkning, gjort framställning örn nåd beträffande antingen

enbart brännvinstillverkningsskatten eller ock skatten jämte ådömt

straff. Enligt en inom justitiedepartementet verkställd undersökning hade

sålunda under åren 1936 och 1937 samt januari—september 1938 behandlats

57 dylika nådeansökningar, avseende 63 dömda personer. I regel hade

ansökningarna helt eller delvis bifallits såvitt gällt tillverkningsskatten.

Fullständig befrielse hade beviljats 15 personer, medan 38 fått skatten avsevärt

nedsatt, i allmänhet till belopp mellan 100 kronor och 25 kronor. Endast

9 ansökningar hade avslagits. En person hade erhållit nåd i den formen,

att han utan hinder av den intill den 1 januari 1939 gällande bestämmelsen

i 46 § 3 mom. i förordningen berättigats att betala böterna, oaktat

att han ej förmått erlägga skatten. I samtliga fall utom ett hade Kungl.

Maj:ts beslut överensstämt med Högsta domstolens yttrande. Till jämförelse

må nämnas att hela antalet för olovlig brännvinstillverkning i första

instans dömda personer utgjorde 735 år 1935 och 753 år 1936.

De talrika fall, i vilka Kungl. Maj:t sålunda bifallit nådeansökningar örn

befrielse från erläggande av ådömd tillverkningsskatt, torde giva uttryck

för att även Kungl. Maj :t funnit, att bestämmelserna om tillverkningsskattens

beräknande i hithörande fall verka med oskälig hårdhet samt att ett eftergivande

å skattekravet ansetts kunna ske i jämförelsevis stor omfattning,

utan att det allmännas intressen därigenom äventyrades. Det torde i detta

sammanhang böra erinras om att statsmakterna nyligen även vidtagit en åtgärd,

varigenom den med de stränga bestämmelserna örn skatteberäkningen

avsedda verkan i realiteten kommer att ytterligare försvagas. Före upphävandet

av ovanberörda 46 § 3 mom. i förordningen gällde nämligen enligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

7

stadgandet i detta författningsrum, att böter för olovlig brännvinstillverkning

icke finge gäldas, där tillgång saknades till samtidigt ådömd skatt eller

någon del därav. Den sakfällde skulle i sådant fall i stället undergå förvandlingsstraff

för böterna. Sedan bestämmelsen i samband med den år 1937

genomförda lagstiftningen örn verkställighet av bötesstraff (S. F. S. 1937: 279)

med utgången av år 1938 bortfallit, kan betalning av skatten hädanefter alltså

ej framtvingas annorledes än genom utmätning eller konkursförfarande,

vilka åtgärder enligt vad ovan anförts dock ytterst sällan torde leda till resultat.

Av det ovan anförda har framgått, att den höga skatteplikten vid olaga

brännvinstillverkning icke med de former, i vilka den olovliga hanteringen

numera förekommer, visat sig fylla syftemålet att utgöra ett starkt avhållande

moment mot brottslighet av detta slag men att däremot de nuvarande

bestämmelserna i ämnet oftast leda till resultat, som måste anses alltför

stränga såväl i förhållande till brottets beskaffenhet som med hänsyn till

den brottsliges betalningsförmåga. Enligt kontrollstyrelsens mening bör det

egentliga korrektivet mot förseelser, varom här är fråga, vara knutet vid

själva straffet. Påföljden med avseende å skyldighet för den sakfällde att

gälda tillverkningsskatt torde allenast böra uppfylla det syftemålet att på ett

i möjligaste mån betryggande sätt tillgodose statens fiskaliska intresse. Denna

uppfattning synes även lia kommit till uttryck i vissa på senare tid utfärdade

författningar angående statliga tillverknings- och andra avgifter —

jfr exempelvis 8 § 2 mom. förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) örn särskild

skatt å bensin och motorsprit, 13 och 14 §§ förordningen den 7 juni

1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror, 16 och 17 §§

förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag

av fodermjöl och 12 § förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) angående

skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor — i vilka motsvarande

bestämmelse givits den innebörden, att den sakfällde skall förpliktas

utgiva den skatt, som undandragits statsverket. Styrelsen får vidare

erinra om att särskilda bestämmelser om gäldande av brännvinstillverkningsskatt

även finnas meddelade i 1918 års förordningar angående

handel med skattefri sprit (nr 508) och angående vissa alkoholhaltiga preparat

m. m. (nr 564). I 25 § 2 mom. förstnämnda förordning stadgas sålunda,

att den som fälles till ansvar för att i vissa angivna hänseenden —

det vanligaste fallet avser denatureringsmedlets avskiljande eller denatureringens

försvagande —- hava förfarit olovligt med skattefri sprit, skall utöver

straffet dömas skyldig att för spriten utgiva tillverkningsskatt enligt gällande

bestämmelser om beskattning av brännvin. En motsvarande bestämmelse

bar i förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m. intagits i

12 § 2 mom. Enligt kontrollstyrelsens mening borde skäl i lika hög grad

hava förelegat att giva sistberörda skattebestämmelser samma stränga innebörd,

som följer av 30 § 3 mom. brännvinstillverkningsförordningen, eftersom

berörda otillåtna förehavanden med skattefri sprit eller alkoholhaltigt

preparat, vilka även de merendels åsyfta att bereda tillgång till berusningsmedel,

icke synas böra bedömas mildare än vad fallet i detta hänseende är

med mäskberedning. På grund av ordalydelsen i förenämnda 25 § 2 mom.

och 12 § 2 mom. har emellertid skattepåföljden i där avsedda fall kommit

att avse allenast den myckenhet sprit, varmed i verkligheten manipulationer

skett, alltså utan tillämpning av de hårda regler örn viss minimikvantitet,

som gälla i fråga örn olovlig brännvinstillverkning. Denna tolkning bär

Högsta domstolen i ett den 30 maj 1934 meddelat utslag godkänt (jfr N. J. A.

1934 sid. 213).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

I överensstämmelse med vad sålunda i vissa andra förordningar gäller i

fråga om erläggande av tillverkningsavgifter o. dyl. vid överträdelse av skattebestämmelserna,

anser kontrollstyrelsen, att det även för brännvinstillverkningsförordningens

vidkommande skulle vara tillfyllest, om skyldigheten att

vid olovlig brännvinstillverkning betala tillverkningsskatt reglerades genom

en bestämmelse av allenast det innehållet, att den, som begått dylik förseelse,

även skall gälda den tillverkningsskatt, som undandragits statsverket.

I betraktande av svårigheterna för domstolarna att särskilt vid olovlig mäskberedning

genom åvägabragt utredning bestämma den myckenhet brännvin,

för vilken skatt av den sakfällde skall gäldas, får dock kontrollstyrelsen förorda

att en dylik bestämmelse bör kompletteras med föreskrift om att skatt

skall utgå för minst 100 liter av normalstyrka, d. v. s. med minst 65 kronor.

Yttrande i ärendet har, efter remiss, avgivits av Svea hovrätt, som förklarat

sig finna de av kontrollstyrelsen åberopade skälen för mildring av nu gällande

stränga bestämmelser rörande utdömande av tillverkningsskatt synnerligen

beaktansvärda. Hovrätten uttalar vidare:

Erfarenheten giver vid handen, att utdömande av tillverkningsskatt i enlighet

med nu gällande regler i de allra flesta fall, allt efter den dömdes

sämre eller bättre ekonomi, antingen blir utan betydelse eller ock drabbar

oskäligt hårt i förhållande till den begångna förseelsen. Då det sålunda gäller

att utforma en ny bestämmelse om tillverkningsskattens beräknande i

dessa fall, är det uppenbarligen av stor betydelse, att sådana regler uppställas,

som icke medföra vare sig för mycken omgång vid tillämpningen eller

ökade krav på utredningens fullständighet. I sådant hänseende synes det

lämpligt att, såsom föreslagits, upptaga bestämmelse, att skatten beräknas

efter den kvantitet, som efter vad utrönas kan, blivit tillverkad, dock ej under

viss minimikvantitet. Det kan emellertid ifrågasättas, örn icke den till

100 liter föreslagna minimikvantiteten, motsvarande en tillverkningsskatt av

65 kronor, ej sällan skulle leda till väl stränga resultat. Särskilt kan detta

bliva händelsen dels i de av kontrollstyrelsen i motiveringen till ändringsförslaget

framhållna fall, som stå den tillåtna vinberedningen nära, dels ock

eljest, då det är uppenbart att tillverkningen avsett allenast en ringa myckenhet.

Att döma av den kännedom hovrätten äger av dylika mål torde statens

fiskaliska intresse bliva tillräckligt tillgodosett även örn minimikvantiteten

sänkes till 50 liter, motsvarande en skatt av 32 kronor 50 öre. Om en sådan

bestämmelse emellertid skulle anses alltför lindrig i de grövre fallen, vore det

måhända tänkbart att för dessa stadga en högre minimikvantitet, t. ex. 100

liter. Härvid kunde man lämpligen anknyta till förordningens straffbestämmelser

på det sätt, att den högre minimikvantiteten bleve tillämplig, då någon

av de i 30 § 1 mom. andra stycket omnämnda kvalifikationsgrunderna

vore för handen.

Såsom förut nämnts, innefattar kontrollstyrelsens framställning vidare förslag

till viss skärpning av brännvinstillverkningsförordningens ansvarsbestämmelser.

Enligt 30 § 1 mom. utgör normalstraffet för olovlig brännvinstillverkning

böter från och med 300 till och med 3,000 kronor. Har tillverkningen bedrivits

i större omfattning eller i syfte att försälja det tillverkade eller föreligger

iteration av dylik förbrytelse — med vilken i sådant sammanhang jämställas

förbrytelser mot vissa andra i författningsrummet angivna bestäm
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 175.

9

melser —- utgör straffet fängelse i högst ett år eller böter från och med 500

till och med 5,000 kronor. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

kan straffarbete i högst ett år ådömas. Har tillverkningen icke bedrivits

i större omfattning eller i syfte att försälja det tillverkade, kan, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, straffet nedsättas till 100 eller vid

upprepad förbrytelse 300 kronors böter.

I kontrollstyrelsens skrivelse framhålles, att om påföljden i fråga om

skyldighet att erlägga tillverkningsskatt vid olovlig brännvinstillverkning i

enlighet med styrelsens förslag bleve mildrad, ett från dylik brottslighet i

viss grad avhållande moment bortfölle. Fråga uppstode då, huruvida en

sådan åtgärd nu borde föranleda viss motsvarande skärpning av straffbestämmelserna.

Rörande detta spörsmål har styrelsen vidare anfört:

En särskild anledning till övervägande av en straffskärpning för förbrytelse

av här ifrågavarande slag har kontrollstyrelsen även ansett ligga i

tillkomsten av dagsbotsystemet, vilket enligt den särskilda böteslagen skall

tillämpas i fall, varom här är fråga. En följd av denna tillämpning har

blivit, att väsentligt lägre bötesbelopp numera i regel utdömas än vad som

eljest skulle följa av de i 30 § 1 mom. angivna beloppen för böterna. På

grund av böteslagens bestämmelser utgör minsta antalet dagsböter vid normalstraffet

för olovlig brännvinstillverkning 30 och, då synnerligen mildrande

omständigheter föreligga, 10. I betraktande av den svaga ekonomiska

ställning, vari de för dylik förbrytelse sakfällda merendels befinna sig, pläga

domstolarna bestämma dagsböter belopp i hithörande fall till mycket låga

belopp, ofta nog till allenast 1 krona. I förenämnda, av Kungl. Majit prövade

nådeärenden, avseende 63 personer, hade dagsbotens belopp beträffande

52 personer fastställts till högst 2 kronor. Bötessumman hade för

43 personer understigit 100 kronor samt för 25 personer utgjort högst 50

kronor. Straffet har sålunda i många fall kommit att te sig anmärkningsvärt

lågt i förhållande till vad i brännvinstillverkningsförordningen ursprungligen

varit avsett. Enligt kontrollstyrelsens mening synas därför straffbestämmelserna

i brännvinstillverkningsförordningen böra göras till föremål

för en översyn, i vilken även torde inbegripas motsvarande bestämmelser

i alkohollagstiftningen i övrigt. I sådant hänseende får kontrollstyrelsen

erinra örn det uttalande rörande behovet av en överarbetning av straffbestämmelserna

i samtliga rusdrycksförfattningar, som gjorts i en inom

finansdepartementet upprättad, den 10 december 1937 dagtecknad promemoria

(sid. 25), över vilken kontrollstyrelsen den 8 januari 1938 avgivit yttrande

till statsrådet och chefen för departementet.

Kontrollstyrelsen, som icke ansett att vad sålunda uttalats angående behovet

av överarbetning av straffbestämmelserna bör föranleda ett undanskjutande

av det nu framlagda förslaget om ändring av bestämmelserna om

påföljden i fråga om tillverkningsskatten, har emellertid velat ifrågasätta,

huruvida icke såsom en provisorisk åtgärd bestämmelsen örn lägre straff

vid synnerligen mildrande omständigheter nu kunde uteslutas ur 30 §

1 morn., detta med hänsyn till de möjligheter till bestämmande av lindrigare

straff, som domstolarna numera äga genom tillämpningen av den

särskilda böteslagen. Kontrollstyrelsen har härvid icke förbisett, att den

nu föreslagna ändringen i nämnda straffbestämmelser kan vara ägnad att

ytterligare öka den bristande överensstämmelsen mellan straffbestämmelserna

i de olika alkoholförfattningarna. Styrelsen får sålunda erinra örn att

även straffbestämmelserna mot olovlig rusdrycksförsäljning och spritsmugg
Bihang

lill riksdagens protokoll 10.19. 1 sami. Nr 175. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ling upptaga lindrigare straff vid synnerligen mildrande omständigheter. Detsamma

är även förhållandet med avseende å den i 31 § 1 och 2 mom.

brännvinstillverkningsförordningen meddelade straffbestämmelsen. (Jfr bilaga

2 till nyssnämnda promemoria.) Då olovlig tillverkning måste anses

utgöra en förseelse av annan och merendels allvarligare karaktär än övriga

här åsyftade förseelser, synas emellertid några avgörande betänkligheter

icke böra ur nu förevarande synpunkt möta mot uteslutande av nyssberörda

bestämmelse.

Med avseende å nu berörda ändringsförslag har Svea hovrätt förklarat, att

det syntes kunna starkt ifrågasättas, om sådan ändring nu borde genomföras.

Till stöd för denna uppfattning har hovrätten uttalat följande:

Framhållas må särskilt att, på sätt kontrollstyrelsen i sin skrivelse även

erinrat, dels särskilda straffskalor vid förekomsten av synnerligen mildrande

omständigheter finnas upptagna i vissa andra rusdrycksförfattningar, dels

ock en allmän översyn av straffbestämmelserna i dessa författningar i annat

sammanhang är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Det torde även böra

beaktas att, på grund av hänvisning i 10 § 1 mom. lagen den 20 juni 1924

med vissa bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och

vin, brännvinstillverkningsförordn ingens nu ifrågavarande straffbestämmelser

äro tillämpliga även vid upprepad förbrytelse mot nämnda paragraf,

det vill säga vid upprepad befattning med olovligen tillverkat brännvin. Det

i 30 § 1 mom. andra stycket brännvinstillverkningsförordningen för sådant

fall stadgade minimistraffet, 50 dagsböter, synes, ehuru det gäller återfall,

innefatta en onödig hårdhet vid lindrigare art av olovlig befattning, särskilt

om hänsyn tages till att strafflagens bestämmelser om återfallspreskription

icke torde härvid vara tillämpliga. Även ur denna synpunkt lärer det sålunda

vara mindre lämpligt att i detta sammanhang vidtaga en fristående

ändring i brännvinstillverkningsförordningens straffbestämmelser.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har hovrätten avstyrkt ett genomförande

av förslaget till ändring av straffbestämmelserna för olovlig

brännvinstillverkning utan samband med en mera omfattande revision av

straffskalorna på rusdrycksförfattningarnas område.

I 18 § 3 mom. brännvinstillverlcningsförordningen stadgas för närvarande,

att tillverkare skall tillhandahålla, bland annat, för kontrollen erforderliga

målkärl och andra redskap samt att mätnings- och vägningsredskap

skola vara vederbörligen justerade. Härtill har kontrollstyrelsen anmärkt

följande:

Enligt 8 § andra stycket lagen den 11 maj 1934 (nr 162) örn mått och vikt,

vilken trädde i kraft den 1 juli 1935, gäller icke justeringstvång med avseende

å mätning, som sker uti förvarings- eller transportredskap, i vilket

den uppmätta varan förvaras eller levereras och som med avseende å rymden

är märkt på visst i lagen angivet sätt. Då dylika av justeringsman

vederbörligen märkta förvarings- och transportkärl sedan gammalt komma

till användning inom brännvinshanteringen och då det givetvis icke

varit avsett, att strängare krav i nämnda hänseende skola gälla i fråga örn

dylika kärl än vad som följer av lagen örn mått och vikt, hade ovanberörda

stadgande i 18 § 3 mom. brännvinstillverkningsförordningen måhända bort

jämkas i samband med utfärdandet av sagda lag. Så har emellertid ej skett,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

11

och då den bristande överensstämmelsen mellan de båda författningarna givit

anledning till den missuppfattningen, att hinder skulle möta att använda

erforderliga redskap av beskaffenhet att skola märkas i stället för .justeras,

synes en dylik jämkning nu lämpligen böra komma till stånd. Enär

bestämmelserna i lagen örn mått och vikt utan vidare äro tillämpliga på den i

samband med den statliga kontrollen över brännvinstillverkningen erforderliga

mätningen eller vägningen — med undantag dock beträffande i kungörelsen

den 10 maj 1935 (nr 158) omförmäld kontrollapparat — synes den

erforderliga jämkningen böra på så sätt vidtagas, att orden »skolande mätnings-

och vägningsredskap vara vederbörligen justerade» uteslutas ur 3

mom. Styrelsen får framhålla, att det torde vara uppenbart, att en dylik

ändring icke får anses innebära någon befrielse för tillverkaren att alltjämt

liksom hittills svara för att redskapen, i den mån så skall ske, bliva vederbörligen

justerade eller märkta.

Mynt- och justeringsverket, som avgivit infordrat yttrande över kontrollstyrelsens

nu berörda förslag, har däri tillstyrkt detsamma.

Lämpligheten av att beräkningsgrunderna för tillverkningsskatten vid Departementsolovlig

brännvinstillverkning nu bliva ändrade synes mig klari framgå cJiefenav

kontrollstyrelsens utredning om de nuvarande reglernas tillkomst och

ursprungliga syfte och det i flera betydelsefulla hänseenden ändrade läge,

som numera inträtt. Skatten bör sålunda även enligt min mening beräknas

allenast till belopp motsvarande den tillverkningsskatt, som undandragits

statsverket, medan korrektivet mot den brottslighet, varom här är fråga, bör

läggas i själva straffet. Till undvikande av alltför betungande krav på utredningens

fullständighet, synes mig emellertid nödvändigt att, såsom kontrollstyrelsen

jämväl förutsatt, principen för skattebeloppets fastställande

kompletteras med en regel om visst minimibelopp, som alltid skall uttagas.

I likhet med Svea hovrätt finner jag därvid statens fiskaliska intresse bliva

tillräckligt tillgodosett, örn den minimikvantitet, varå skatten skall beräknas,

bestämmes till 50 liter av normalstyrka.

Därest nu berörda förslag genomföres, torde en skärpning av straffbestämmelserna

väl kunna ifrågasättas. Såsom Svea hovrätt erinrat, är emellertid

en allmän översyn av rusdrvcksförfattningarnas straffbestämmelser

under övervägande. I likhet med hovrätten anser jag, att kontrollstyrelsens

förslag i nu ifrågavarande del bör upptagas i nämnda större sammanhang.

Såsom kontrollstyrelsen uttalat, torde dock icke behovet av en överarbetning

av straffbestämmelserna böra föranleda uppskov med frågan örn tillverkningsskattcns

beräknande.

Vad slutligen angår den ifrågasatta ändringen av 18 § 3 mom. brännvinstillverkningsförordningen

till ernående av överensstämmelse med lagen om

mått oell vikt, har. jag intet att erinra mot vad kontrollstyrelsen därutinnan

föreslagit.

Föredraganden hemställer härefter, alt upprättat förslag till förordning

om ändrad Igdelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen den 11

juni 1920 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin måtte

genom proposition föreläggas riksdagen lill antagande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. MacDowall-Pihlström.

397445. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:276 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen den a1 i texten
  2. BevU 1939:22 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen den 11 juni 1926 s. 1 i texten