Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om skyddskoppympning m. m

1939-03-10 · 86 sidor, varav 86 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 86 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:182, Med förslag till förordning om skyddskoppympning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

1

Nr 182.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om skyddskoppympning m. m.; given Stockholms

slott den 10 mars 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om skyddskoppympning; samt

2) lag örn upphävande av 128 § strafflagen för krigsmakten

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 182.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag

till

Förordning

om skyddskoppympning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Till förekommande av smittkoppsjukdom och dess spridning bör barn ympas

med animalt ympämne (animal vaccin), helst innan det fyllt två år.

Det åligger hälsovårdsnämnder och tjänsteläkare att verka för genomförande

av skyddskoppympning i största möjliga utsträckning.

2 §.

Skyldiga att undergå skyddskoppympning äro:

a) de, som börja tjänstgöring på grund av fast anställning vid krigsmakten;
b)

värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid; samt

c) de, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet, i den

omfattning Konungen förordnar.

Från ympningsskyldighet, varom under a) och b) stadgas, äger Konungen

föreskriva undantag, där det prövas nödigt ur hälsovårdssynpunkt.

3 §•

Vid inträffad eller hotande smitlkoppepidemi må ympningsplikt påbjudas

i den omfattning, som prövas erforderlig. Beslut därom meddelas av länsstyrelsen

efter medicinalstyrelsens hörande. I beslutet skall angivas den ort

eller det område, där ympningsplikt skall gälla, jämte ympningspliktens omfattning

i övrigt.

Beträffande krigsmakten eller del därav meddelas sådant beslut av vederbörande

chef efter den högsta militära sjukvårdsmyndighetens hörande.

Det åligger tjänsteläkare att, när anledning därtill yppas, skyndsamt göra

framställning angående meddelande av beslut, varom i denna paragraf sägs.

4 §•

Stadgandena i 2 § så ock beslut, vilket meddelats med stöd av 3 §, äga icke

tillämpning beträffande den, som efter början av de närmast föregående fem

kalenderåren här i riket undergått verksam skyddskoppympning, samt ej

heller i fråga om den, som haft smittkoppor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

3

5 §•

Skyldig att undergå ympning vare, även om ympningsplikt enligt 3 § icke

föreligger, den, som kan antagas hava kommit i beröring med viss koppsmittad,

och den, som kommit eller av särskild anledning kan väntas komma i

beröring med någon, som enligt vad här stadgats är ympningspliktig. Beslut

örn ympning meddelas av hälsovårdsnämnden i den ort, där den ympningspliktige

vistas, efter hörande av tjänsteläkaren i orten.

Vad i första stycket stadgas gäller även utlänning, som från främmande land

inkommit i riket för att här söka eller tillträda arbetsanställning, därest det

finnes anledning befara, att smittkoppsjukdom genom honom kan införas

i riket.

Angående observation och isolering av person, som är smittkoppsjuk eller

misstänkes föra koppsmitta, stadgas i epidemilagen.

6 §•

Den, som icke efter början av de närmast föregående fem kalenderåren

här i riket undergått verksam ympning och som icke haft smittkoppor, må

ej vinna anställning eller för egen utbildning börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt,

vid den allmänna hälsovården i egenskap av tillsyningsman,

vid lots- eller tullstaten, vid luftfart, i civil tjänst vid krigsmakten eller i polistjänst

och må ej heller inskrivas å sjömanshus.

Har någon blivit anställd, inträtt i tjänstgöring eller blivit inskriven i strid

mot bestämmelserna i första stycket, äge länsstyrelsen, på framställning av

hälsovårdsnämnd eller tjänsteläkare, vid vite ålägga honom att inom viss

tid hava undergått ympning.

7 §•

På skolpliktigt barn, som ej undergått verksam ympning, skall sådan

verkställas av skolläkare eller annan, för ändamålet förordnad läkare, där ej

den, som har vårdnaden om barnet, meddelat förbud däremot. Förbud skall

för att vara gällande i skriftlig form tillställas skolrådet (folkskolestyrelsen),

skolans föreståndare, klassläraren eller ymparen.

Ympning, varom i första stycket sägs, skall, där hinder ej möter, anordnas

en gång varje läsår. Minst fjorton dagar innan ympningen är utsatt

att äga rum skall genom försorg av skolrådet (folkskolestyrelsen) eller föreståndaren

för annan skola än folkskola dels kungörelse därom uppläsas i

församlingens kyrka och intagas i ortstidning, dels ock skriftligt meddelande

lämnas den, som har vårdnaden om skolpliktigt barn, vilket ej undergått

verksam ympning.

8 §•

Ympning må ej verkställas, där det till följd av sjukdom, sjukdomsanlag

eller allmän svaghet hos den, vars ympande ifrågakommit, eller sjukdom

eller sjukdomsanlag i hans omgivning finnes anledning befara, att han eller

annan kommer att lida men därav.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

9 §.

Vid verkställande av ympning skall, till utrönande av dess verkan, ymparen,

med iakttagande av vad i 14 § andra stycket sägs, utsätta tid och plats

för besiktning av den ympade. Besiktning verkställes av ymparen eller annan,

som förordnats att verkställa sådan besiktning. Särskilt förordnad besiktningsförrättare

skall ofördröjligen till ymparen insända bevis om besiktningen

och vad därvid framgått.

Visar sig vid besiktning, att ympningen icke slagit an, och bliver vid förnyad

ympning inom ett år från den förra ympningen verkan enahanda, anses

verksam ympning ändock hava ägt rum.

Den, som ympats med stöd av bestämmelserna i 3 § första stycket eller

5 § första stycket, vare ej pliktig att undergå besiktning.

10 §.

Om ympning och dess verkan enligt företagen besiktning skall ymparen

göra anteckning i särskild ympningsjournal, upprättad enligt formulär, som

fastställes av medicinalstyrelsen.

Uppgift om ympning, som under ett kalenderår verkställts på förut icke

verksamt ympad person, skall före den 10 nästpåföljande januari av ymparen

genom utdrag av ympningsjournalen insändas till pastorsämbetet i den

församling, där den ympade är kyrkobokförd, och har pastorsämbetet att

ofördröjligen i församlingsboken göra anteckning om ympningen och sist

den 31 januari insända utdraget till tjänsteläkaren i orten.

11 §•

Före januari månads utgång skall pastorsämbete till hälsovårdsnämnd insända

förteckning över de barn, som under nästföregående kalenderår fyllt

två år men icke undergått verksam ympning. Hälsovårdsnämnden skall

därefter tillställa den, som har vårdnaden om sådant barn, uppmaning att

låta ympa barnet jämte uppgift om tid och plats för ympning, som enligt

vad i 14 § stadgas skall anordnas för allmänheten. Formulär till sådan

uppmaning fastställes av medicinalstyrelsen.

12 §.

När förteckning upprättas över de barn inom skoldistriktet, vilka under

året inträda i den för skolgång bestämda åldern, åligger det pastorsämbetet

att i förteckningen för varje barn göra anteckning, huruvida barnet undergått

verksam skyddskoppympning.

Sedan förteckningen översänts till skolrådet (folkskolestyrelsen), har detta

att tillställa skola, där i förteckningen angivet barn är intaget, erforderligt utdrag

av förteckningen.

13 §.

Då ympning verkställts enligt 2 § eller med stöd av bestämmelserna i 3 §

på någon tillhörande krigsmakten, skall anteckning om ympningen och dess

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182. 5

verkan göras i den ympades inskrivningsbok eller däremot svarande handling.

Då i annat fall än nu sagts ympning anordnats av offentlig myndighet

och besiktning verkställts, åligger det ymparen att för varje ympad person

på begäran kostnadsfritt utfärda intyg örn ympningen och dess verkan.

14 §.

I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger

det hälsovårdsnämnden att på lämpligt sätt anordna ympning för allmänheten

och utse ympare.

För befolkningen å landsbygden böra anordnas ympnings- och besiktningsmöten.

Plan för dylika möten skall uppgöras av vederbörande tjänsteläkare

i samråd med hälsovårdsnämnderna och insändes för fastställelse till

förste provinsialläkaren, som förordnar ympare, där sådan ej förordnats

av medicinalstyrelsen, samt i fall av behov särskild besiktningsförrättare.

Hälsovårdsnämnden har att för mötet tillhandahålla lämplig lokal.

För verkställande av ympning å skolbarn enligt 7 § skall, där skolläkare

ej finnes, ympare förordnas beträffande skola i ort, varom i första stycket

här ovan sägs, av hälsovårdsnämnden samt beträffande annorstädes belägen

skola i den ordning, varom stadgas i andra stycket.

Hälsovårdsnämnds beslut enligt första eller tredje stycket skall, utom

såvitt angår Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, genast meddelas

förste provinsialläkaren.

15 §.

Ympning må icke verkställas av annan än den, som äger behörighet att

utöva läkarkonsten.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där det finnes nödigt för verkställande

av ympning enligt 3 §, till ympare förordnas medicine kandidat,

som undergått föreskriven kurs i skyddskoppympning. Sådant förordnande

meddelas av medicinalstyrelsen.

16 §.

Tjänsteläkare är skyldig att verkställa ympning inom sitt tjänstgöringsdistrikt

eller huvudsakliga verksamhetsområde, såframt icke medicinalstyrelsen

helt eller delvis befriat honom därifrån och förordnat annan ympare.

Sådan skyldighet åligger dock ej förste provinsialläkare.

För område, inom vilket ympning påbjudits enligt 3 § första stycket, må

på därom gjord framställning medicinalstyrelsen tillfälligt förordna ympare.

Örn förordnande av ympare samt om dennes tjänstgöringsområde och

tjänstgöringstid skall medicinalstyrelsen lämna länsstyrelsen, tjänsteläkaren

och hälsovårdsnämnden underrättelse.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

17 §.

Ympning, som verkställes å ympnings- eller besiktningsmöte eller eljest

på föranstaltande av offentlig myndighet, är avgiftsfri. Till ymparen eller

besiktningsförrättaren utgår för varje ympad eller besiktigad person ävensom

för person, som undersökts för ympning men ej ympats, ersättning av

allmänna medel med belopp, som Konungen bestämmer. Där ymparen eller

besiktningsförrättaren icke är bosatt å orten, äge han därjämte rätt till resekostnads-

och traktamentsersättning av allmänna medel enligt av Konungen

fastställda grunder.

18 §.

Har till följd av ympning uppkommit sjukdom eller skada, som medfört

döden eller varat längre än tre veckor efter dagen för ympningen, må

Konungen, där synnerliga skäl därtill föranleda, bestämma, att ersättning

av allmänna medel skall utgå till den sjuke eller skadade eller, om denne

på grund av sjukdomen eller skadan avlidit, till den som för sitt uppehälle

varit av hans arbete väsentligen beroende. Utan hinder av vad sålunda blivit

bestämt, må Konungen annorledes förordna, när väsentligt ändrade förhållanden

påkalla det.

Om ersättning för sjukdom eller skada till följd av ympning, som verkställts

under militär tjänstgöring, är särskilt stadgat.

19 §.

Beslut, varigenom ympning påbjudits enligt 3 eller 5 §, länder till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

20 §.

Vägrar den, som enligt 2 § eller 3 § andra stycket är ympningspliktig,

att undergå ympning, äger vederbörande chef det oaktat föranstalta om

ympningens verkställande.

Vid tredska av den, som skall ympas på grund av bestämmelserna i 3 §

första stycket eller 5 §, äger vederbörande ympare hos polismyndigheten

påkalla erforderlig handräckning.

Ympare äger påkalla biträde av polismyndighet för efterspanande av person,

varom i 5 § sägs.

21 §.

Länsstyrelsen har att vaka däröver, att hälsovårdsnämnderna och skolråden

(folkskolestyrelserna) i länet fullgöra vad dem åligger med hänsyn

till skyddskoppympningen, för vilket ändamål länsstyrelsen, där det finnes

av nöden, äger förelägga lämpliga vitén.

22 §.

Rörande tillverkning och tillhandahållande av vaccin samt beträffande

vad ympare och besiktningsförrättare hava att iakttaga skall medicinalsty
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

reisen meddela de allmänna föreskrifter, som erfordras för en ur hälsovårdssynpunkt

betryggande anordning av skyddskoppympningen.

23 §.

Den, som anställer, till tjänstgöring mottager eller å sjömanshus inskriver

någon i strid mot bestämmelserna i 6 §, straffes med böter från och med

fem till och med trehundra kronor.

24 §.

Till dagsböter dömes

a) den, som verkställer skyddskoppympning utan att vara därtill behörig;

samt

b) ympare eller besiktningsförrättare, som vid ympning eller besiktning

eller eljest vid fullgörande av vad honom enligt denna förordning åligger visar

vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet.

25 §.

Förseelse mot denna förordning hör under allmänt åtal. Åtal skall, där ej

målet hör till krigsdomstols behandling, anhängiggöras vid polisdomstol, där

sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes,

vid allmän domstol. Åtal för förseelse, som i 24 § b) avses, skall dock alltid

anhängiggöras vid allmän domstol.

26 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1940, då lagen den 2 juni

1916 om skyddskoppympning så ock vad eljest i lag eller särskild författning

är stridande mot den nya förordningens bestämmelser skall upphöra att

gälla.

Vitesföreläggande, som givits före den 1 januari 1940 i fall, då så icke må

ske enligt denna förordning, skall vara förfallet, därest vitet icke av underrätt

utdömts före nämnda dag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag

till

Lag

om upphävande av 128 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 128 § strafflagen för krigsmakten1 skall upphöra

att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

1 Senaste lydelse se SFS 1916:182.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

9

Utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen fråga

om ny författning rörande skyddskoppympning m. m. samt anför:

Inledning.

Huvuddragen av gällande svensk skyddskoppympningslagstiftning.

Gällande lag om skyddskoppympning av den 2 juni 1916, vilken lag åren

1926, 1930 och 1934 undergått vissa ändringar, förpliktar (1 §) envar att till

förekommande av smittkoppsjukdom och sådan sjukdoms spridning undergå

ympning med skyddskoppor (vaccination eller revaccination). Barn skall

undergå sådan ympning senast under det kalenderår, då det fyller sex år

(2 §). Under vissa omständigheter kan dock med ympningspliktens fullgörande

få anstå till en senare tidpunkt. Är barnet boende å ort, för vilken

ympningsmöten skola hållas, och äger sådant möte ej rum under det år, då

barnet fyller sex år (i regel hållas ympningsmöten allenast vartannat år), må

sålunda med ympningen anstå till nästföljande år. Jämväl för det fall att

förordnande om tillfällig suspendering av ympningsplikt meddelas — varom

mera i det följande — inträder en viss förskjutning framåt av tiden för ympningspliktens

fullgörande.

Utöver och oberoende av denna allmänna ympningsplikt beträffande barn

föreligger enligt 3 § skyldighet att undergå ympning (revaccinering) jämväl

i vissa andra fall. Omedelbart på grund av lagens stadgande gäller detta beträffande

1) dem, som börja fullgöra tjänstgöring på grund av fast anställning

bland manskapet vid hären eller marinen [3 § a)]; 2) värnpliktiga, som

börja första tjänstgöring under fredstid för sin utbildning [3 § b)]; samt 3)

den, som intages å tvångsarbetsanstalt [3 § e)]. Härutöver äger emellertid

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

dels Konungen att i den omfattning, som prövas nödvändig, påbjuda ympningsplikt

för värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar [3 § c) ];

dels ock vederbörande hälsovårdsmyndighet att förordna örn ympning av utlänningar,

som inkomma i riket för att söka arbetsanställning, därest myndigheten

finner anledning befara, att smittkoppsjukdom genom dem kan införas

i riket [3 § d) ].

Enligt 6 § är vidare revaccinering föreskriven såsom villkor för vinnande

av anställning i vissa yrken, där behovet av skydd mot smittkoppor är särskilt

framträdande. Sålunda må icke någon, för såvitt han ej förut haft

smittkoppor, inskrivas å sjömanshus, vinna anställning vid tullverket eller

vid den allmänna sjukvården eller vid hälsopolis, efter avlagd medicine kandidatexamen

börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt eller antagas till elev vid

undervisningsanstalt för barnmorskor eller vid sjuksköterskekurs utan att

hava i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning tre gånger eller någon

gång efter början av de närmast föregående fem kalenderåren.

Vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi må slutligen ympningsplikt

påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig. Beslut i sådant avseende

meddelas av länsstyrelsen efter framställning av vederbörande tjänsteläkare

eller hälsovårdsmyndighet, dock att i fråga om truppförband eller del därav

eller flottans station eller flottavdelning beslut meddelas av vederbörande

chef (4 §).

Emellertid upptagas i lagen vissa undantag i fråga om den föreskrivna ympningsskyldigheten.

För den, som förut haft smittkoppor eller vilken undergått

vederbörlig skyddskoppympning här i riket tre gånger eller någon gång efter

början av de senast förflutna fem kalenderåren, föreligger sålunda icke i något

fall ympningsplikt (5 § 1 mom.).

Härutöver föreligga enligt lagen möjligheter dels till individuellt undantagande

från ympning antingen för viss bestämd tid eller över huvud, dels ock

till tillfällig men mera generellt gällande suspendering av ympningsplikten.

Vad beträffar det individuella undantagandet från ympning, så kan detta

i första hand grundas å medicinska skäl. I detta avseende föreskrives (5 § 2

mom.), att från skyddskoppympning skall undantagas den, som vederbörande

ympare finner till följd av sjukdom, sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna

komma att erhålla men av ympningen eller beträffande vilken i sådant

hänseende företes intyg av tjänsteläkare. Föreligger enligt ymparens mening

på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag hos någon i den ympningspliktiges

omgivning anledning antaga, att hälsofara för den ympningspliktige eller annan

skulle uppstå genom ympningen, må vidare undantagande från ympning

medgivas. Undantagande från ympning i nu berörda fall medgives i allmänhet

av vederbörande ympare; dock skall beträffande två kategorier ympningspliktiga

medgivandet utgå från annat håll, nämligen i fråga om militärpersoner

från vederbörande chef och i fråga om personer, intagna å tvångsarbetsanstalt,

från anstaltens direktör. Undantagandet skall avse viss bestämd tid,

högst tre år i sänder, önskas efter det första medgivandet förlängt undantagande,

skall ny undersökning företagas av vederbörande ympare eller nytt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

11

tjänsteläkarintyg företes. Har ympningspliktigt barn under en tid av minst

tre år varit undantaget från ympning på den grund att det befaras erhålla

men av ympningen och föreligger fortfarande anledning antaga, att sådant

men skall följa, äger medicinalstyrelsen, efter framställning av barnets föräldrar,

förmyndare eller annan, som det åligger hava vård om barnet, för

framtiden undantaga detta från den obligatoriska barnympningen.

Undantagande från ympning kan ock ske av andra än medicinska skäl.

Gällande lag innehåller nämligen i 5 § 3 mom. en s. k. samvetsklausul. Enligt

denna kan barn undantagas från ympning enligt 2 §, därest den, som är ansvarig

för barnets befordran till ympning, säger sig hysa farhåga för att ympningen

skall för barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig, samt det tilllika

med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter måste antagas,

att sådan farhåga har sin grund i personlig erfarenhet om något fall av dylik

ohälsa, som han haft skälig anledning anse hava inträffat i samband med

ympning av barn. Önskas undantagande å nu angivna grund, skall därom

göras skriftlig ansökning hos medicinalstyrelsen. Innan ansökning göres,

åligger det sökanden att personligen inställa sig i Stockholm inför Överståthållarämbetet,

i annan stad inför magistraten och på landet hos landsfiskalen

i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter

mot ympningen. över vad som förekommit vid sökandens inställelse skall

föras protokoll, och utdrag av detta protokoll skall fogas vid ansökningen.

Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, som rätteligen skett,

sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från ympning må meddelas,

har styrelsen att underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning.

Möjlighet att tillfälligt men mera generellt suspendera eljest bestående ympningsplikt

infördes genom ett år 1930 beslutat tillägg till lagstiftningen (5 §

4 inom.). Tillägget var i första hand föranlett av de erfarenheter, som under

de närmast föregående åren gjorts rörande en viss komplikation till skyddskoppympningen,

den s. k. postvaccinala* encefaliten. För att i görligaste mån

förekomma denna komplikations uppträdande ansågs det bland annat vara

erforderligt, att möjlighet bereddes till inställande av den offentliga skyddskoppympningen

i den utsträckning, som i särskilda fall kunde prövas nödvändigt

ur hälsovårdssynpunkt. Enligt tilläggsstadgandet äger Konungen att

vid inträffad eller hotande epidemi av annan sjukdom än smittkoppor eller

då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt förordna, att ympningsplikt

enligt 2 § —- som avser den allmänna barnympningen — skall under

viss bestämd tid icke vara gällande beträffande landet i dess helhet eller

viss del därav samt att revaccinationsplikt för militärpersoner och dem som

intagas å tvångsarbetsanstalt skall föreligga allenast i den omfattning Konungen

bestämmer. Det är att märka, att sådant förordnande allenast medför ett

framskjutande av tiden för ympningspliktens fullgörande. Sedan förordnandet

upphört att gälla, inträder åter skyldighet för dem, som i följd av

detsamma icke ympats, att undergå ympning.

Skyddskoppympning får verkställas endast av legitimerad läkare, dock att

ympning, som påbjudcs vid inträffad eller hotande epidemi, må, därest möj
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

lighet eljest saknas att på ett tillfredsställande sätt ordna densamma, verkställas

av medicine kandidat, som genomgått kurs i ympning (7 §). Envar

civil tjänsteläkare — med undantag av förste provinsialläkare — är pliktig

att vara ympare inom sitt tjänstgöringsdistrikt eller huvudsakliga verksamhetsområde.

Medicinalstyrelsen kan dock medgiva befrielse från denna skyldighet

och skall i så fall förordna annan ympare för distriktet eller området

eller del därav (8 §).

I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det

hälsovårdsnämnden att på lämpligaste sätt ordna offentlig ympning. Å den

egentliga landsbygden skall ympning, i den omfattning, som befinnes möjlig,

företagas å ympnings- och besiktningsmöten. Dylika möten skola i regel

hållas vartannat år och ympning, som företages vid dem, är kostnadsfri

(12 § och 13 § 1 morn.). Skyddskoppympning skall verkställas med animalt

ympämne; skulle i fråga örn ympning, som påbjudes vid epidemi, animal

vaccin i tillräcklig mängd icke stå till buds, äger dock medicinalstyrelsen

tillåta, att ympning med humaniserat ympämne (från arm till arm) må,

under iakttagande av erforderliga försiktighetsmått, äga rum (9 §). Efter

verkställd ympning skall den ympade besiktigas. Slår vmpningen ej an,

skall den upprepas senast inom ett år därefter. Uppnås ej heller då positivt

resultat, anses vederbörlig ympning ändock hava ägt rum (11 §). Anmälan

örn verkställd ympning å förut ej ympad person skall inom viss tid översändas

till vederbörande pastorsämbete (15 §).

Kontrollen med avseende å ympningspliktens fullgörande, såvitt angår

barn, är förlagd till inträdet i skolorna. I allmän eller enskild skola eller

läro- eller uppfostringsanstalt må icke till undervisning eller vård mottagas

lärjunge, som icke undergått skyddskoppympning elier är därifrån undantagen

(16 §). Brytes häremot, straffes ledamot av styrelse för skolan eller

anstalten eller, om styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare med böter

å 5—50 kronor (22 §). Angivna förbud gäller givetvis icke i det fall, att

tillfällig suspendering av ympningsplikten påbjudits för orten och det har

icke heller avseende å folkskolor eller vissa andra skolor, beträffande vilka

intagningsplikt föreligger. Här utövas emellertid kontroll på annat sätt (16 §).

Det åligger vederbörande pastorsämbete att i den förteckning över skolpliktiga

barn, som ämbetet har att varje år uppgöra, införa anteckning, huruvida

barn ympats. Med ledning av denna förteckning skall skolrådet (folkskolestyrelsen)

sist inom en månad efter det barnen intagits i skolan anmana

föräldrar till eller vårdare av barn, vilka ej ympats, att ombesörja, att

ympning sker inom en månad från anmaningen. Därefter skall skolrådet

snarast möjligt till hälsovårdsnämnden överlämna en förteckning å dels

i skolan intagna barn, vilka trots anmaning icke undergått ympning, och

dels sådana skolpliktiga, icke ympade barn, vilka ej intagits i skolan. Hälsovårdsnämnden

har sedermera att övervaka, att ifrågavarande barn befordras

till ympning. — Beträffande inom kommunen bosatta barn äger hälsovårdsnämnden

att medelst föreläggande av vitén, vilka dock ej tillhopa må

överstiga 20 kronor, tillhålla föräldrar eller andra, som äro ansvariga för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

13

barnets befordran till ympning, att fullgöra sin skyldighet. Leder ej detta

till någon påföljd, kan hälsovårdsnämnden anmäla förhållandet till länsstyrelsen,

som äger att utsätta höjda vitén (21 §). I fråga om barn, som vistas

utom kommunen, äger hälsovårdsnämnden göra anmälan om förhållandet

till motsvarande myndighet å vistelseorten. Av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse

ålagda vitén, varom nyss nämnts, må i händelse av bristande tillgång

till deras gäldande ej förvandlas (26 §). Slutligen innehåller lagen ytterligare

vissa straffbestämmelser — bland annat bötesansvar för ympningspliktig,

som i 3 § a), b) eller d) omförmäles, vilken underlåter att fullgöra

sin ympningsplikt — föreskrift att förseelse mot lagen hör under allmänt

åtal m. m.

Utredning rörande ändring av gällande lag om skyddskoppympning.

1932 års utredning.

1930 års riksdag hemställde (i skrivelse nr 317), att Kungl. Majit måtte

låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida och i

vilken mån utan äventyrande av folkhälsan undantag från ympning enligt

2 § och 3 § a) och b) i 1916 års lag skulle kunna medgivas i större utsträckning

än för det dåvarande vore fallet, samt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I anledning härav tillkallades

inom socialdepartementet särskilda sakkunniga, vilka den 8 november 1932

avlämnade betänkande angående skyddskoppympningen (statens off. utredn.

1932: 37). De i betänkandet förordade ändringarna inneburo, bland annat,

att ympning av barn skulle äga rum senast under det kalenderår, då barnet

fyllde två år (2 § första stycket), varjämte vissa lättnader medgåves beträffande

barns undantagande från ympning av medicinska skäl (5 § 2 mom.);

att samvetsklausulen (5 § 3 mom.) skulle utbytas mot ett stadgande, enligt

vilket, om barn varit under tre år på medicinska indikationer undantaget

från ympning, medicinalstyrelsen ägde för framtiden undantaga barnet därifrån

samt medicinalstyrelsen även eljest ägde medgiva sådant undantagande,

därest särskilda omständigheter gå ve anledning därtill; samt att förbudet

i 16 § mot ovaccinerade barns inträde i vissa skolor och uppfostringsanstalter

skulle upphävas.

Yttranden över betänkandet avgåvos av åtskilliga myndigheter och korporationer.

Vad angick den obligatoriska skyddskoppympningen av barn tillstyrkte

det övervägande antalet länsstyrelser, förste provinsialläkare och

förste stadsläkare obetingat ett bibehållande därav. I flertalet övriga yttranden

från sådana myndigheter lämnades de sakkunnigas förslag därutinnan

utan erinran. Från några av dem gjordes emellertid gällande, att tvånget

till bamvaccination vöre eller i vart fall vid genomförande av de sakkunnigas

förslag skulle bliva så illusoriskt, att man kunde ifrågasätta, huruvida

ej en av det allmänna gynnad frivillig vaccination vore att föredraga. I

flera av yttrandena framställdes krav på förnyad, allsidig utredning angående

tvångsvaccinering av barn.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Vaccination sntreci n in gon.

Utredningens tillsättande.

Den 23 februari 1934 begärde dåvarande chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att

inom departementet biträda med behandling av frågan om den nuvarande

obligatoriska barnvaccinationens bibehållande. Departementschefen erinrade

därvid till statsrådsprotokollet om att den fråga, som i 1930 års riksdagsskrivelse

skjutits i förgrunden, avsåge utvidgning av samvetsklausulen.

Rörande denna bestämmelses vara eller icke vara liksom rörande vissa i

1932 års betänkande föreslagna modifikationer i densamma hade meningarna

visat sig alltjämt gå vitt isär. Härom anförde departementschefen vidare:

Karolinska institutets lärarkollegium framhåller, att det hade varit önskvärt,

att de sakkunniga i 1932 års betänkande fullständigare och mera avgörande

utrett frågan om vilka följder en starkt vidgad samvetsklausul, eventuellt

full valfrihet beträffande barnympningen, kunde förväntas medföra.

Enär ett dylikt vidgande av samvetsklausulen skulle vara i det närmaste liktydigt

med ympningstvångets upphävande och frågan därom icke ingått i de

sakkunnigas uppdrag, hade de sakkunniga ansett en dylik utvidgning av samvetsklausulen

jämväl ligga utom ramen för vad det ålegat dem att undersöka.

Helt hade de sakkunniga dock icke kunnat förbigå denna fråga, varvid

de dock, huvudsakligen på grund av vaccinationens obestridliga överlägsenhet

över andra åtgärder till individuellt skydd mot koppsmitta, ansett

sig böra förorda tvångsvaccineringens bibehållande. Lärarkollegiet funne

emellertid, att en under senare år i vårt och andra länder uppträdande följdsjukdom

till vaccineringen, nämligen den postvaccinala encefaliten, vore en

så allvarlig företeelse, att frågan örn samvetsklausulens lydelse knappast

kunde objektivt behandlas, förrän en ny allsidig utredning angående tvångsvaccineringens

betydelse kommit till stånd. Det vore icke uteslutet, att det

relativa skydd, som den nuvarande tvångsvaccineringen medförde, skulle

kunna ersättas med andra åtgärder, framför allt isolering och en på vederhäftig

upplysning örn vaccinationens fördelar och risker grundad frivillig

vaccinering. Erfarenheter från utlandet kunde säkerligen icke utan vidare

överflyttas på vårt land, som genom sitt geografiska läge, sin glesa bebyggelse,

sin fasta sjukvårdsorganisation och sin väldisciplinerade befolkning

intoge en särställning. Innan denna fråga blivit på ett allsidigare sätt belyst,

än som skett i sakkunnigbetänkandet, ansåge sig lärarkollegiet icke kunna

intaga en slutlig ställning till det framlagda förslaget.

Medicinalstyrelsen hänvisar till av de sakkunniga förebragt utredning örn

att ympningsfrekvensen i somliga trakter av landet vore skäligen låg och

avsevärt avveke från vissa andra delar av landet samt anför, att detta till

stor del finge hänföras till brister i kontrollen över skyddskoppympningen.

Att denna kontroll flerstädes inom landet lämnade mycket övrigt att önska,

hade av styrelsen redan tidigare framhållits. Dessa missförhållanden vore

enligt styrelsens mening synnerligen betänkliga. Det olagliga undantagandet

från ympning, som således på sina håll vore vanligt, innebure, att ympskyddet

inom vissa orter genom det år från år växande antalet ovaccinerade

barn i så hög grad minskades, att i händelse av utbrott av smittkoppor överhängande

fara förelåge för utbredd epidemi av sjukdomen, i första hand

bland de o vaccinerade barnen å den ifrågavarande orten men även bland

äldre personer, vilkas vaccination läge längre tillbaka i tiden. Styrelsen

funne det därför ofrånkomligt, att nu berörda missförhållanden gjordes till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 182.

15

föremål för en grundlig undersökning i fråga om sin omfattning, orsaker

och verkningar. Vad angår frågan örn skyddskoppympningens bibehållande

säger sig styrelsen för egen del icke hysa någon som helst tvekan i fråga om

det nödvändiga i tvångsvaccineringens bibehållande. Särskilt med hänsyn

till vad karolinska institutets lärarkollegium anfört, har styrelsen emellertid

ansett, att styrelsen icke borde motsätta sig, att en utredning komme till stånd

av frågan, huruvida det skydd, som den nuvarande skyddskoppympningen

medförde, skulle kunna ersättas genom andra åtgärder. Utredningen borde

verkställas genom medicinskt sakkunniga, representerande olika uppfattningar

i fråga om skyddskoppympningens betydelse.

På grund av vad sålunda framhållits i auktoritativa uttalanden från teoretiskt

och praktiskt sakkunnighåll synes frågan, huruvida den obligatoriska

barnvaccinationen bör bibehållas eller eventuellt ersättas med andra åtgärder,

påkalla en mera ingående undersökning. Med hänsyn härtill torde någon

ändring av principiell innebörd i nuvarande lagregler icke böra företagas

och alltså icke heller det föreliggande sakkunnigförslaget i dess principiella

delar för närvarande föranleda någon åtgärd. Skulle den nu förordade undersökningen

leda till det resultatet, att barnvaccinationen icke längre anses

ha den betydelse att den bör bibehållas, saknas uppenbarligen anledning att

överväga ändring i samvetsklausulens avfattning. Därest den obligatoriska

barnvaccinationen finnes böra bestå, torde såväl frågan örn en vidgad samvetsklausul

som övriga med en obligatorisk barnvaccination sammanhängande

spörsmål böra undergå förnyad noggrann prövning. Därvid torde frågan

örn lagstiftningens efterlevnad och de kontrollåtgärder, som kunna anses behövliga

för att trygga en sådan efterlevnad, särskilt uppmärksammas.

Sedan det begärda bemyndigandet lämnats, tillkallades den 26 februari

1934 fem sakkunniga,* 1 vilka antogo benämningen »Vaccinationsutredningen>.

Vaccinationsutredningens lagförslag.

Utredningen har till fullföljande av sitt uppdrag den 28 augusti 1937 avgivit

betänkande med förslag till lag om skyddskoppympning m. m. (statens

off. utredn. 1937: 28).

Å sid. 150—163 i betänkandet har lämnats en historisk översikt över smittkoppepidemier

i Sverige samt svensk lagstiftning och i vårt land företagna

praktiska åtgärder mot smittkoppor. Därefter hava statistiska uppgifter återgivits

å sid. 164—194. Vidare har å sid. 195—245 redogörelse lämnats för

vaccinationsutredningens rundfrågor hos hälsovårdsnämnder, tjänsteläkare

och länsstyrelser. Till nämnda översikt, uppgifter och redogörelse anhåller

jag att få hänvisa.

En översikt över ympningslagstiftning och ympningsfrekvens i främmande

länder har intagits å sid. 246—278 i betänkandet, vartill jag jämväl anhåller

att få hänvisa. Därvid torde särskilt böra uppmärksammas de upplysningar,

som lämnats beträffande Finland, England och Nederländerna.

1 Till sakkunniga utsågos landshövdingen K. E. Tiselius, tillika ordförande, förste provinsialläkaren

G. A. L. Halldén, dåvarande professorn vid karolinska mediko-kirurgiska institutet

I. F :son Holmgren, föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium professorn C. A. Kling

samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören O. E. Olovson.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Inom vaccinationsutredningen hava meningarna i huvudfrågan ■— principiell

obligatorisk barnvaccinering eller icke — varit delade. Majoriteten (herrar

Tiselius, Holmgren och Olovson) har framlagt ett förslag till lag örn

skyddskoppympning — vilket torde få såsom bilaga (Bilaga C) fogas vid

statsrådsprotokollet i förevarande ärende — innehållande i huvudsak följande

avvikelser från 1916 års lag:

Barnvaccinationen göres frivillig. Den bör emellertid på allt sätt underlättas

och uppmuntras. Sålunda gives i 1 § anvisningen, att barn till förekommande

av smittkoppsjukdom och dess spridning bör ympas med smittkoppvaccin,

helst innan det fyllt två år, varjämte paragrafen innehåiler

åläggande för hälsovårdsnämnder och tjänsteläkare att verka för ympningens

genomförande i största möjliga utsträckning. Vidare skall enligt 7 §

vaccinering verkställas å ovaccinerade skolbarn, om icke den, som har vårdnaden

om barnet, meddelar förbud däremot.

Övrig i gällande lag föreskriven tvångsvaccination bibehålies i huvudsak

oförändrad. Dock tillägges i 5 § — oberoende av inträffad eller hotande

smittkoppepidemi — ympningsskyldighet för den, som kan antagas hava

kommit i beröring med viss koppsmittad, och för den, som kommit eller

av särskild anledning kan väntas komma i beröring med någon, som enligt

vad sålunda stadgats är ympningspliktig.

Enligt 20 § äger vid vaccinationsvägran av ympningspliktig militär vederbörande

truppförbandschef föranstalta örn ympning och vid tredska av

annan vederbörande tjänsteläkare hos polismyndigheten påkalla erforderlig

handräckning.

17 § föreskriver, att ersättning skall utgå till ymparen jämväl för undersökning

av person i och för dennes ympande, även om ympning av medicinska

skäl icke verkställts, och 18 § stadgar rätt till ersättning i vissa

fall för sjukdom eller skada, som uppkommit till följd av ympningen.

Den i 16 § 3 mom. gällande vaccinationslag föreskrivna kontrollen från

skolmyndighets sida över barnympningspliktens fullgörande ersättes med bestämmelse

i 11 § andra punkten, att hälsovårdsnämnden skall tillställa

den, som har vårdnaden av barn, vilket under nästföregående kalenderår

fyllt två år men icke undergått verksam ympning, uppmaning att låta ympa

barnet jämte uppgift om tid och plats för offentlig ympning.

I samband med förslaget till lag om skyddskoppympning har majoriteten

även upprättat förslag till lag om upphävande av 128 § strafflagen för

krigsmakten. Detta förslag torde jämväl få fogas såsom bilaga (Bilaga D)

till detta protokoll.

Två av utredningens ledamöter (herrar Kling och Halldén), som förklarat

sig icke kunna biträda majoritetens förslag, hava avgivit särskilt yttrande,

innefattande ett av dem utarbetat förslag till lag om skyddskoppympning

jämte motivering för detsamma. Sistnämnda förslag, vilket ävenledes torde

få såsom bilaga (Bilaga E) fogas till detta protokoll, innehåller icke så

stora avvikelser från gällande lag som majoritetsförslaget.

Den obligatoriska barnympningen bibehålies i princip, ehuru den tillbakaflyttas

till senast det kalenderår, då barnet fyller två år. Den s. k.

samvetsklausulen är utformad på så sätt, att, därest någon, som är ansvarig

för barns befordran till ympning, i ansökan till medicinalstyrelsen

örn barnets fritagande från sådan säger sig hysa farhågor för att ymp
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

17

ningen skall för barnet medföra ohälsa, som ej blott är tillfällig, medicinalstyrelsen

skall införskaffa utredning i ärendet, samt, om skäl föreligga för

antagandet, att ympningen kan medföra ej blott tillfällig ohälsa, fritaga

barnet från ympning.

Kontrollen över barnympningen föreslås skärpt dels såtillvida, att skolmyndigheterna

avkopplas från denna för deras verksamhet i övrigt tämligen

främmande uppgift, vilken lämnas åt hälsovårdsnämnderna, dels ock

därigenom, att sagda kontroll förlägges till två tidpunkter i barnets liv, nämligen

dels till kalenderåret efter det, då barnet fyllt två år, och dels till barnets

inträde i skolåldern. Till stöd för hälsovårdsnämnderna i deras arbete

föreslås, att de skola äga rätt att göra sig hörsammade genom föreläggande

av vitén.

Som tvångsmedel för lagens efterlevnad upptager reservanternas förslag

böter och vitén, vilka emellertid i full utsträckning skola kunna förvandlas

vid bristande tillgång till deras gäldande.

Reservanterna föreslå samma bestämmelser som majoriteten angående ersättning

till ympare samt för sjukdom eller skada till följd av ympning.

Yttranden över de sakkunnigas betänkande.

Över vaccinationsutredningens betänkande hava utlåtanden avgivits av

kanslern för rikets universitet, som bifogat yttranden av medicinska fakulteterna

vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska medikokirurgiska

institutets lärarkollegium, skolöverstyrelsen, arméförvaltningen,

som bifogat yttranden av chefen för armén samt ett antal underlydande

myndigheter och tjänsteläkare, marin- och flygförvaltningarna, medicinalstyrelsen,

som vid sitt utlåtande fogat yttranden av Sveriges läkarförbund,

svenska läkaresällskapet, svenska stadsläkarföreningen och svenska provinsialläkarföreningen,

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i länen.

Yttrande av förste stadsläkaren i Stockholm har bilagts överståthållarämbetets

utlåtande. Vid respektive länsstyrelsers utlåtanden hava fogats yttranden

av förste provinsialläkarna ävensom förste stadsläkarna i Göteborg,

Malmö och Norrköping samt Jämtlands läns läkarförening. Yttrande över

betänkandet har vidare avgivits av förbundet folkhälsans vänner. Slutligen

hava, såvitt angår 18 § i majoritetsförslaget till lag om skyddskoppympning,

utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, pensionss

ty reisen och statskontoret.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att framställningar om upphävande

av vaccinationstvånget inkommit från antivaccinationsföreningar

i Knäred, Markaryd, Falun, Bjursås och Leksand.

Med ledning av de inkomna yttrandena hava de sakkunnigas förslag blivit

föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Förslag hava upprättats

till förordning om skyddskoppympning samt till lag om upphävande

av 128 § strafflagen för krigsmakten. Jag övergår nu till en redogörelse

för departementsförslagen och i samband därmed för innehållet i avgivna

yttranden.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 182.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Departementsförslaget till förordning om skyddskoppympning.

Allmän motivering.

Det dominerande principspörsmålet vid förevarande lagstiftningsarbete är,

huruvida den obligatoriska barnvaccinationen bör bibehållas eller icke. I

det närmast följande vill jag beröra vad i sakkunnigbetänkandet och yttranden

däröver ur medicinsk synpunkt anförts i frågan.

Vaccinationens skyddsverkan mot smittkoppor.

V accinationsutredningen.

Utredningens majoritet har till en början konstaterat, att det inom den

medicinska vetenskapen rådde en praktiskt taget enhällig mening om att

en med framgång utförd vaccination lämnade ett till en början starkt, småningom

avtagande skydd mot smittkopporna. Hur stark den genom vaccinationen

åstadkomna oemottagligheten, immuniteten, vore, kunde icke på

förhand beträffande en särskild vaccinerad person med säkerhet bedömas,

emedan växlingarna i detta avseende vore utomordentligt stora. Detta sammanhängde

dels med rent personliga, ärvda eller förvärvade egenskaper,

dels med beskaffenheten hos den använda vaccinen och ympningstekniken,

dels och framför allt med mängden av och smittokraften hos det koppsmittämne,

som vederbörande vid sin beröring med en koppsjuk fått in i sin

kropp.

Efter en redogörelse (sid. 10—15 i betänkandet) för de vanligaste metoderna

att bestämma immunitetens varaktighet har majoriteten sammanfattat

huvudpunkterna av vår kunskap örn vaccinationsskyddet sålunda:

Vaccinationen lämnar med ganska få undantag ett effektivt skydd mot

smittkoppor i 10—15 år. Även därefter äro ganska talrika individer kortare

eller längre tid mer eller mindre starkt skyddade. Om skyddet ej är tillräckligt

för att hindra, att den vaccinerade vid kontakt med en koppsjuk

angripes av sjukdomen, får han densamma i en form, som under i övrigt

lika omständigheter är i samma mån lindrigare som den kvarstående immunitetsresten

är större.

Utredningens minoritet däremot har ansett, att de resultat, som erhållits

vid undersökningar enligt olika metoder (sid. 97—102), berättigade till uttalandet,

att en befolkning, som genomgått framgångsrik vaccination i barndomen,

vore till omkring två tredjedelar skyddad mot insjuknande i klinisk

form av smittkoppor och att betydligt större del vore skyddad mot dödsfall

i denna sjukdom.

Yttranden.

Medicinalstyrelsen anför, att resultatet av den åren 1936—37 genomförda

massvaccinationen i Ryssland (från något tiotusental smittkoppfall under ettvart

av de närmast föregående åren sjönk antalet fall till mindre än 500 år

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

19

1936 och till intet enda fall under första kvartalet år 1937) vore ett exempel

till alla andra på vaccinationens goda effekt mot smittkoppor. Karolinska

institutets lärarkollegium1 anser, att under de sista åren företagna undersökningar

bestyrkte, att skyddet mot smittkoppor av en vaccination i barnaåldern

vöre väsentligt långvarigare än man förut räknat med. En minoritet1

inom kollegiet ställer sig emellertid tvivlande till utredningsminoritetens uppgift,

att en primovaceination i barndomen skulle giva livslång immunitet

mot smittkoppor för två tredjedelar av befolkningen. Länsstyrelsen i Västerbottens

län uttalar såsom sannolikt, att vaccinationen hade viss betydelse såsom

skydd mot smittkoppor men att detta skydd icke bestode någon längre

tid. Förbundet folkhälsans vänner slutligen förklarar, att skyddskoppympningen

visat sig vara ett långt ifrån säkert skyddsmedel mot smittkopporna.

Vaccinationens risker.

Vaccinationsutredningen.

Utredningens majoritet har, under åberopande av innehållet i den vid betänkandet

fogade bilagan E (sid. 372—381), påpekat, att vissa, ehuru utomordentligt

små risker åtföljde vaccinationen. Den enda komplikationen av

egentlig betydelse vore den s. k. postvaccinala encefaliten, en akut inflammation

i centrala nervsystemet.

Med hänvisning till den framställning om postvaccinala encefalitens uppträdande

i Sverige, som återfinnes i bilagan G (sid. 430—447), har majoriteten

konstaterat, att i Sverige under perioden 1924—1936 inträffat 54 fall av

encefalit efter vaccination och att under samma tid utförts över lV2 miljon

vaccinationer. Detta betyder ett encefalitfall på över 29,000 vaccinationer.

Encefalitrisken i samband med vaccination hade sålunda hittills i vårt land

visat sig försvinnande liten. Emellertid måste man också taga hänsyn till

att encefaliten för den som drabbades därav, vore en mycket allvarlig sjukdom.

Av de 54 insjuknade hade 10 dött. Under samma tid hade i

Sverige inträffat 11 fall av smittkoppor, av vilka ett med dödlig utgång. Härav

syntes, att under den period, då encefalitfallen uppträtt, flera personer fått

encefalit efter vaccination och dött därav, än smittkoppor respektive dött

därav. Naturligtvis vöre det en tillfällighet, att just denna period givit ett

för vaccinationsrisken så oförmånligt utslag, och naturligtvis kunde sägas, att

utan barnvaccinationen hade vi haft fler dödsfall i koppor, men överväganden

av nyss antydd art hade nog haft stor psykologisk betydelse under

senare år och ökat motviljan mot vaccinationen.

Angående storleken av faran för encefalitkomplikation i olika åldrar har

utredningsmajoriteten åberopat en undersökning (sid. 62), till vilken jag

anhåller att få hänvisa. Undersökningen synes giva till resultat, att encefalitfallen

i förhållande till vaccinationerna varit något talrikare bland barn

1 När här oell i det följande talas om karolinska institutets lärarkollegium avses en majoritet

inom kollegiet, nämligen professorerna Berven, Strandberg, Lichtenstein, Naeslund, Giertz, Hammarsten,

Wigert, Key, Häggqvist, Olow och Henschen. Minoriteten inom kollegiet utgöres av

professorerna Olivecrona, Antoni, Liljestrand, Bergstrand, Ahlström och G. Holmgren.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

under tre år än över denna ålder. Emellertid har majoriteten framhållit,

att det på grund av det ringa antal fall av denna komplikation, som inträffat

i Sverige, icke vore möjligt att draga ens något så när bestämda

slutsatser.

Utredningsminoriteten har ägnat den postvaccinala encefaliten ingående

behandling (sid. 113—121) och därvid funnit sannolikt, att vi såväl här i

Sverige som i andra länder, från vilka encefalitstatistik förelåge, befunne oss

i den lyckliga situationen, att vi kunde betrakta det postvaccinala encefalitfenomenet

som en passager företeelse. Ännu vore vi dock icke hos oss helt

fria från den postvaccinala encefaliten, och i betraktande av att man i vårt

närmaste grannland Norge hade att räkna med densamma såsom en allvarlig

komplikation till skyddskoppympningen, måste vi vid vårt hygieniska handlande

och vid utformandet av vårt vaccinationsförfarande alltjämt inrätta

oss därefter.

Minoriteten har kritiserat den av majoriteten åberopade undersökningen

örn risken för postvaccinal encefalit i olika åldrar och den slutsats, som dragits

därav, samt förklarat, att de svenska observationerna angående denna

komplikation — liksom de holländska, vilka grundade sig på ett betydligt

större material — vore av det slag, att de utgjorde ett skäl för tillrådandet av

en tidig vaccination (under de två första levnadsåren).

Yttranden.

Medicinalstyrelsen uttalar, att den medicinska sakkunskapen syntes enig

örn. att det stora flertalet barn snabbt återhämtade sig efter vaccinationsfebem

utan kvarstående men. Även om riskerna av en ympning genom

bestämmelserna i 5 § 2 och 4 mom. gällande lag icke kunnat helt och hållet

avlägsnas, hade de dock nedbringats till en synnerligen ringa storleksordning.

Den postvaccinala encefaliten vore dock alltjämt en faktor att räkna med i

vårt land. Styrelsen biträder utredningsminoritetens uppfattning, att risken

för denna komplikation vore minst under de två första levnadsåren. Även

karolinska institutets lärarkollegium anser, att utredningsminoriteten hade

goda grunder för sin åsikt, att en förskjutning till högre ålder av primovaccinationen

skulle öka encefalitrisken. Enahanda uttalande göres av svenska

läkaresällskapet. — Förste provinsialläkaren i Kronobergs lån finner det

sannolikt, att den postvaccinala encefaliten helt skulle kunna elimineras, om

vaccinationerna utfördes under barnens två första levnadsår. — Förste stadsläkaren

i Göteborg förklarar, att risken för ympskador vore i stort sett obefintlig

när ympningen skedde utan den brådska och bristande omsyn, som

vid en massvaccination icke kunde undvikas. — Länsstyrelsen och förste

provinsialläkaren i Jämtlands län samt förste provinsialläkaren i Västmanlands

lån uttala, att den ringa encefalitrisken måste anses vida mindre vägande

än faran av en smittkoppepidemi.

Förbundet folkhälsans vänner förklarar sig vilja erinra örn att även andra

direkta följdsjukdomar till vaccinationen än encefalit uppträtt, såsom svåra

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

21

varbildningar, tuberkulos, barnförlamning, stelkramp, ros, lungsjukdomar,

svår allmän klenhet och nervositet.

I detta sammanhang må omnämnas, att vid årsskiftet 1937—38 dåvarande

chefen för socialdepartementet gjorde en förfrågan hos professorerna i allmän

patologi och patologisk anatomi vid rikets tre medicinska fakulteter

samt hos professorn i allmän hälsovårdslära vid karolinska institutet, huruvida

en eventuellt till 20-årsåldern uppskjuten primovaccination kunde tänkas

medföra större risk för encefalit än en primovaccination i barnaåldem.

Det visade sig, att något bestämt svar på denna fråga icke kunde givas. Dock

syntes sannolikt, att primovaccination av vuxna i varje fall icke innebure

större encefalitrisk än sådan vaccination av barn.

Vaccinationens och övriga skyddsåtgärders roll vid bekämpandet av

smittkopporna.

Vaccinationsutredningen.

Utredningens majoritet har till en början fastslagit, att det för avvärjandet

av en i ett land utbruten smiltkoppepidemi otvivelaktigt vore till betydande

fördel, om landets befolkning vore allmänt vaccinerad.

Majoriteten har därefter (sid. 20 och 21) berört den nu föreliggande faran

för import av smittkoppor till vårt land. Gentemot den från vissa håll anförda

ökade risk i detta avseende, som de tätare och allt snabbare kommunikationerna

mellan Sverige och andra länder medförde, har majoriteten framhållit,

att kommunikationerna sedan många år varit så snabba, att resande

kunnat komma till Sverige från länder, där smittkoppsjukdomen ständigt eller

ofta funnes, på kortare tid än 10—14 dagar, som vöre koppornas inkubationstid.

Trots detta hade någon ökning av smittkoppimporten till vårt land icke

förmärkts. Detta finge sin förklaring främst därav, att samtidigt med kommunikationernas

utveckling energiska åtgärder vidtagits för vaccinationens

utbredning i de länder, där smittkopporna tidigare förekommit i större omfattning.

Ur vår synpunkt gällde detta särskilt Ryssland, varifrån sedan

gammalt den största faran för smittkoppor hotat oss. Majoriteten har i detta

sammanhang förklarat sig anse, att varken hittills vunnen erfarenhet eller på

fakta grundade farhågor för hädanefter ökad smittkoppfara kunde åberopas

som skäl för en från medicinskt håll föreslagen skärpning av vaccinationsplikten,

varigenom en eller flera revaccinationer utöver vaccinationen i barndomen

skulle föreskrivas.

Majoriteten har vidare (sid. 22 och 23) framhållit, att man —- oberoende av

eventuellt förefintliga lagbestämmelser örn revaccination — vid inträffat

smittkoppfall måste förfara på samma sätt som hittills, nämligen i första

hand vaccinera dem, som varit i beröring med den sjuke, de s. k. kontakterna.

Risken för att de koppsmittade redan innan sjukdomen utbrutit sprede

smitta till andra kunde vidare nödvändiggöra vaccination av kontakternas

kontakter. Då det många gånger vore oklart, vilka som varit utsatta för

smitta, kunde det slutligen för säkerhets skull bliva lämpligt att anordna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

massvaccination. Vaccinationen måste under alla förhållanden kombineras

med isolering av smittkällorna. Som vid andra epidemiska sjukdomar vore

isoleringen även vid smittkoppepidemier utomordentligt betydelsefull. Om

isoleringen kunde utföras tillräckligt snabbt efter ett smittkoppfall, minskades

sålunda risken för en smittkoppepidemi till ett minimum.

Förutsättningen för att de tidigare omnämnda skyddsåtgärderna skulle få

avsedd effekt vore, att sjukdomsfallen upptäcktes tillräckligt hastigt. Då

diagnosen av smittkoppsjukdomen mången gång vore jämförelsevis svår samt

säkerhet och skicklighet däri, icke kunde ernås utan personlig erfarenhet

om ett tillräckligt stort antal fall, har majoriteten framhållit (sid. 24), att ett

lämpligt antal stipendier borde inrättas för att bereda medicine studerande

och läkare tillfälle att studera smittkopporna i de länder, där dessa förekomme.

Slutligen har majoriteten framhållit (sid. 25), att den högre personliga renlighetsstandard,

den bättre förståelsen för innebörden hos och nyttan av

samhällshygieniska åtgärder och den därav ökade beredvilligheten att rätta

sig efter föreskrifter i dylikt syfte, som varit en följd av arbetarklassens höjande

i ekonomiskt avseende under den sista mansåldern, haft det gynnsammaste

inflytande på samhällets hälsotillstånd och för mötandet av uppkommen

smittkoppepidemi spelade en roll, som knappast kunde överskattas.

Utredningens minoritet har angående risken för smittkoppornas införande

i vårt land anmält från majoritetens mening avvikande uppfattning (sid. 94—

97) samt erinrat örn att sjukdomen under efterkrigsåren fem gånger införts

till landet. Att allvarligare följder därav icke uppkommit, finge väsentligen

tillskrivas det lyckliga förhållandet, att befolkningen å orten för sjukdomens

första framträdande varit relativt väl vaccinerad. Minoriteten har uttalat,

att under de år, som förflutit sedan sjukdomen sista gången infördes till oss

(1932), risken för import av smittkoppor till följd av kommunikationernas

utveckling, handelns internationalisering och reselivets intensifiering ingalunda

minskat utan i stället i hög grad ökat. Vidare har minoriteten erinrat

om att införandet till landet av enbart ett enda smittkoppfall kunde betyda

uppblossandet av en hel epidemi samt förklarat, att detta i första hand berodde

på vissa karakteristiska egenskaper hos själva smittämnet, på sjukdomens

spridningssätt, på den mänskliga organismens mottaglighet för sjukdomen,

kort sagt på de förhållanden, som betingade sjukdomens epidemiologi.

Denna har utförligt skildrats i en vid betänkandet fogad utredning (bilaga C,

sid. 344—361) och minoriteten har sammanfattat där vunna resultat sålunda:

Beträffande smittämnet må erinras om dess höga virulens, som medför, att

minimala mängder därav äro tillräckliga för att framkalla svårt sjukdomstillstånd,

ja död, hos de oskyddade. Smittämnets stora motståndskraft mot

yttre åverkan — sol, luftens syre, torka — medför, att det är verksamt länge

efter spridningstillfället, t. ex. genom sänglinne, kläder och dylikt. Dess

ringa storlek tillsammans med det förhållandet, att smittan avsöndras från

och mottages av luftvägarna, är orsaken till att luftsmittan spelar så stor roll

vid smittspridningen, och att den närmaste omgivningen kring den sjuka,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 182.

23

särskilt i slutet rum, är bemängd med smittämnet. Att förneka luftsmittans

stora betydelse och att söka överföra koppsjukdomen till osnygghetssjukdomarnas

klass är att icke beakta de senaste årtiondenas forskning på området

och att hävda ett epidemiologiskt betraktelsesätt, som för länge sedan

är övergivet. Den oskyddade individens stora mottaglighet för sjukdomen

är känd sedan århundraden och torde icke förnekas av någon.

På grund av sin tidigare angivna uppfattning angående smittkoppimmunitetens

varaktighet har minoriteten likväl icke ansett behövligt att påbjuda en

eller flera allmännarevaccinationer (sid. 102 och 103).

Liksom utredningsmajoriteten har minoriteten (sid. 106) framhållit nödvändigheten

av att vid hotande smittkoppepidemi tillgripa särskilda åtgärder

för sjukdomens bekämpande, såsom isolering av de sjuka, isolering, ympning

och observation av kontakterna samt eventuellt massvaccination. Av

största betydelse för ernående av gott resultat av dessa åtgärder vore, att sjukdomen

upptäcktes på ett tidigt stadium. Diagnosen vore emellertid svår att

ställa. Största delen av våra läkare saknade därjämte tillfredsställande utbildning

i koppsjukdomens igenkännande och möjlighet att skaffa sig sådan

på grund av sjukdomens relativa sällsynthet hos oss. Slutligen förtjänade

påpekas, att ympningen av kontakterna icke innebure ett säkert skydd mot

insjuknande.

Yttranden.

Karolinska institutets lärarkollegium och svenska läkaresällskapet anse,

att obligatorisk revaccination icke vore nödvändig. Förste provinsialläkaren

i Gävleborgs lån uttalar, att risk för import av smittkoppor kvarstode och

att anledning knappast förelåge, att Sverige före andra länder skulle borttaga

vaccinationsskyddet. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län medgiver,

att vaccination vid inträffat smittkoppfall icke kunde undvaras, men

gör gällande, att den å andra sidan icke kunde ersätta ett allmänt vaccinationsskydd.

— Förste stadsläkaren i Malmö framhåller, att den vaccination

av kontakterna, som utredningsmajoriteten tillmätt så stor betydelse, enligt

1930 års sakkunniga och flera utländska forskare icke alltid vore ett säkert

skydd mot insjuknande i smittkoppor. Det vore klart att, om man bevisligen

kunde skydda redan smittade genom vaccination, detta vore ett synnerligen

kraftigt skäl för borttagande av den obligatoriska barnvaccinationen. Majoriteten

hade tyvärr utan diskussion anslutit sig till den tidigare gängse uppfattningen

i denna fråga och förbisett de högst viktiga rön, som under senare

år gjorts angående värdet av kontaktympningen. Förste provinsialläkaren

i Kalmar län förklarar, att svårigheterna vid igenkännandet av smittkoppsjukdomen

alldeles särskilt vore ägnade att ingiva respekt för densamma.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län slutligen understryker vad utredningsmajoriteten

framhållit därom, att tillfälle borde beredas läkare att

genom studier å lämplig utrikes ort förskaffa sig praktisk erfarenhet angående

smittkoppsjukdomens igenkännande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Olägenheter och risker om tvångsvaccinationen av barn upphäves.

Vaccinationsutredningen.

Utredningens majoritet har påvisat, att en betydande och fortskridande

minskning i barnvaccinationens frekvens på senare år inträtt i vårt land (sid.

16 och 17). Det vore alldeles uppenbart, att denna minskning icke uteslutande

kunde tillskrivas slapphet hos de myndigheter, som hade att övervaka

den obligatoriska barnvaccinationens genomförande. Deras försummelse

härutinnan berodde otvivelaktigt till huvudsaklig del därpå, att stadgandena

om sådan vaccination i ganska stor utsträckning förlorat sitt stöd i den allmänna

uppfattningen, samtidigt som de tvångsmedel vaccinationslagen i sin

nuvarande lydelse erbjöde vore synnerligen ofullkomliga. Motståndet mot

obligatorisk barnvaccination grundade sig dels på tvivel om vaccinationens

skyddsverkan och fruktan för skada av densamma, dels ock vid erkännande

av dess skyddsverkan på tvivel om nödvändigheten ur samhällsintressets synpunkt

av en med tvång genomförd allmän barnvaccination.

Majoriteten har inlett sin utredning angående riskerna av den obligatoriska

barnvaccinationens borttagande (sid. 25—38) med det allmänna uttalandet,

att, örn en smittkoppepidemi uppträdde i ett ovaccinerat Sverige i våra

dagar, vi icke skulle återuppleva de fruktansvärda förhållanden, som vi

kände genom historien. Vidare har anförts:

Att innan vaccinationen upptäcktes och kommit i bruk smittkoppepidemier

skulle kunna få förödande verkningar vore självklart, men även långt senare

och ända till våra dagar hade man icke haft tillnärmelsevis våra nuvarande

möjligheter att effektivt ingripa för att hindra uppkomsten av en epidemi,

när ett koppfall inkommit i landet. Befolkningens smak för renlighet,

de jämförelsevis goda hygieniska förhållandena, den utmärkta organisationen

av vårt hälso- och sjukvårdsväsende, som möjliggjorde isolering av smittokällorna,

uppspårande och isolering av kontakterna och omedelbar vaccination

i vilken utsträckning som helst, alltsammans inom kortaste tid sedan

det första sjukdomsfallet konstaterats, vore lika många grundväsentliga olikheter

mellan nutid och gången tid i förutsättningarna för utbredningen av

en uppkommen smittkoppepidemi.

Upphävandet av bestämmelserna om vaccinationstvång för barn skulle väl

i första hand leda till minskning av det antal barn, som vaccinerades under

de första levnadsåren. Motviljan hos föräldrar mot att låta vaccinera sina

barn, när de vore helt små, hade för närvarande alltför allmän utbredning

för att annat skulle vara att vänta. Då en större eller mindre del av dessa

barn väl icke heller senare komme att vaccineras, skulle också en minskning

av totalantalet vaccinerade biand befolkningen inträda. Storleken av

denna minskning skulle säkerligen mycket bero på vilka anordningar, som

träffades för att underlätta och uppmuntra till frivillig vaccination.

Det är emellertid tydligt, att den minskade vaccinationsprocenten skulle i

stort sett gälla allenast den kvinnliga delen av befolkningen samt den manliga

före 20 års ålder. Män över 20 år, således största delen av de i arbetsför ålder

befintliga och alla äldre, skulle ha ympskydd som nu. Detta är en viktig omständighet,

då det just är männen i de arbetsföra åldrarna, som i första hand

äro utsatta för koppsmitta i epidemiernas början, innan vaccination i nödig

utsträckning hunnit ske. Det bör också ihågkommas, att redan nu kvinnor
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

25

na vöre betydligt sämre ympskyddade än männen, då deras vaccination i regel

ligger 15—-20 år längre tillbaka i tiden än jämnåriga mäns.

Härefter har majoriteten påpekat, att det allmänt ansåges vara en fördel,

att vaccinationen skedde i första levnadsåret eller åtminstone före slutet av

det andra. Och detta av huvudsakligen två skäl. Dels vunnes härigenom för

samhällets skydd mot kopporna att inga åldersklasser vore ovaccinerade, dels

vunnes för individerna att vaccinationsreaktionen bleve så lindrig som möjligt.

Upphävande av den obligatoriska barnvaccinationen skulle emellertid

enligt majoritetens mening icke medföra någon särskild risk, som kunde härledas

ur en eventuell minskning av vaccinationsfrekvensen under de första

levnadsåren. Örn överhuvud taget någon minskning av den förut låga vaccinationsfrekvensen

i fråga om barn i de första levnadsåren skulle komma att

äga rum och huru stor den i så fall komme att bliva, vore frågor, på vilka naturligtvis

intet bestämt svar kunde lämnas. Närmare till hands läge att vänta,

att antalet vaccinationer på barn i skolåldern skulle minskas, vadan riskerna

och olägenheterna härav borde övervägas. Då det långt övervägande antalet

barnvaccinationer ägde rum i skolåldern, skulle en minskning i vaccination

av dessa åldersgrupper utan tvivel betyda en minskning av vaccinationsprocenten,

vilken under förutsättning att vaccinationen av de värnpliktiga, såsom

vaccinationsutredningen föresioge, behölles, skulle gälla hela den kvinnliga

befolkningen och den manliga befolkningen nedanför värnpliktsåldem.

Härigenom skulle samhällets immunitetsskydd mot kopporna försämras.

Majoriteten har vidare erinrat örn att man i förevarande sammanhang

plägade framhålla de häftiga reaktionerna efter en primovaccination vid

vuxen ålder, vare sig denna företoges i samband med värnpliktens fullgörande

eller på grund av inträffad koppepidemi. Detta moment hade tillmätts

så stor betydelse, att man ansett det i och för sig motivera bibehållande av

tvångsvis genomförd barnvaccination. Erfarenheten visade emellertid, att

dessa reaktioner ofta vore starka men ingalunda i den grad, att betänkligheter

mot primovaccination på vuxna föranleddes därav. För frågans bedömande

vore det av vikt att erinra sig, att olika teknik vid utförande av vaccinationen

hade ett betydligt inflytande på reaktionens större eller mindre

styrka. I den vid betänkandet fogade bilagan H (sid. 448—476) funnes ett

exempel härpå från primoympningar på värnpliktiga, vilket vackert belyste,

huru genom lämplig teknik med icke för långa eller för många snitt olägenheterna

av primovaccination i vuxen ålder reducerades till helt måttliga proportioner.

Det vore anledning påminna om, huru jämväl vid revaccination

vissa personer finge starka reaktioner, fullt jämförliga med primoreaktioner,

både i fråga om de lokala hudförändringarnas intensitet och feberns höjd.

I delta sammanhang har majoriteten även berört frågan, huru ett upphävande

av den obligatoriska barnvaccinationen skulle inverka på arméns

krigsberedskap. Då samtliga årsklasser, som varit inkallade till värnpliktstjänstgöring,

alltjämt skulle vara vaccinerade, syntes det majoriteten uppenbart,

att borttagande av tvångsvaccination av barn icke skulle innebära någon

förändring i förevarande avseende.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

I anledning av vad som brukade framhållas därom, att bristande vaccinimmunitet

hos en befolkning vid utbrott av en smittkoppepidemi nödvändiggjorde

massvaccination, har majoriteten förklarat det vara oriktigt att säga,

att upphävandet av tvånget till barnvaccination skulle medföra behov av

massvaccination vid inträffad smittkoppfara. Sådant behov funnes även

med vår nuvarande vaccinationslagstiftning och vore helt beroende av kontrollen

över kontakterna. Hade man förlorat denna kontroll, vilket lätt inträffade,

örn ett smittkoppfall länge förbleve odiagnosticerat i ett tätt befolkat

samhälle, måste massvaccination företagas, hur det än vore med befolkningens

vaccinationstillstånd. Hade man däremot haft full kontroll över

kontakterna och isolerat dessa, så behövdes ingen massvaccination, även om

procenten vaccinerade bland befolkningen vore låg.

Slutligen har majoriteten behandlat frågan, om svårare karaktär hos kopporna

kunde vara att vänta, därest den obligatoriska barnvaccinationen upphörde.

Angående den olika mottagligheten för koppsmitta har majoriteten

funnit uppenbart, att ovaccinerade smittades lättare än vaccinerade, men velat

påpeka, att ju längre tid som förflutit efter vaccinationen desto mindre

bleve skillnaden i detta avseende. Störst bleve skillnaden naturligtvis mellan

de ovaccinerade och dem, som vaccinerats under epidemin. Beträffande

sjukdomens mer eller mindre svårartade karaktär har majoriteten framhållit,

att den bästa mätaren härpå torde vara antalet dödsfall i förhållande till

antalet insjuknade. Av majoriteten förebragt statistisk utredning gåve ej stöd

för uppfattningen, att de förut ovaccinerade, vilkas vaccination skett som ett

led i bekämpandet av en utbruten smittkoppepidemi, löpte större risk för

dödlig utgång av koppsjukdomen än de förut vaccinerade, respektive revaccinerade.

Utredningens minoritet har förklarat (sid. 103), att en smittkoppepidemis

karaktär bestämdes av många olika faktorer. Av stor betydelse vore, huru

lång tid som fått förflyta, innan sjukdomen upptäcktes och innan åtgärder

mot densamma hunne vidtagas. Härvid spelade de diagnostiska svårigheterna

en stor roll. Med den förändring, som kommunikationerna genomgått

under de sista decennierna genom utvecklingen av den motoriserade trafiken,

hade förutsättningarna för kontakternas spridning över stora områden

väsentligen ökats. En smittkoppepidemi, som nu uppkomme under samma

förutsättningar som den i betänkandets bilaga A (sid. 279—324) beskrivna

s. k. Gävleborgsepidemien år 1917 (sid. 299 f.), skulle ej kunna begränsas till

några få landskap, utan redan på grund av reselivets intensifiering få en betydligt

större omfattning. I den mån man kunde döma av de svenska erfarenheterna,

vore redan en förskjutning av diagnosen till sjätte sjukdomsdagen

av allvarlig betydelse. Likväl hade det icke sällan inträffat, att diagnosen

klarlagts först i tredje generationen smittade. Trots detta hade koppepidemierna

i vårt land efter sekelskiftet fått relativt ringa omfattning, och

detta berodde i väsentlig grad på att befolkningen på det hela taget varit

ganska väl vaccinerad. Det läge också i sakens natur, att om av tre expo
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

27

nerade endast den ene sjuknade och denne kanske blott helt lindrigt, epidemien

skulle få betydligt mindre omfattning och ett betydligt långsammare

förlopp än om två av de tre sjuknade eller alla tre. Därtill komme, att i ett

väl vaccinerat land kontakten med den sjuke måste vara relativt intim för

att infektion skulle komma till stånd, medan i ett land, där befolkningen i

större utsträckning saknade immunitet mot sjukdomen, smittan kunde överföras

vid helt flyktig kontakt. I det förra fallet visste man därför i allmänhet

betydligt bättre, var man bade att söka kontakterna, och kunde redan därigenom

mycket lättare hålla epidemien inom rimliga gränser. I det senare

fallet döke fall upp än här än där, utan att man trots det sorgfälligaste arbete

kunde leta ut varifrån smittan komme.

Minoriteten har i detta sammanhang framhållit (sid. 105), att den risk för

sjukdomens införande och utbredning i vårt land, som förelåge under normala

fredliga förhållanden, vore jämförelsevis liten mot vad fallet skulle bliva i

händelse av krigisk konflikt. Detta gällde icke i någon större utsträckning

de stridande härarna själva, vilka numera i största möjliga utsträckning vore

skyddskoppympade, utan fastmer den genom hunger och försakelser försvagade

civilbefolkningen.

Våra kunskaper angående den ålder, i vilken primo vaccinationen lämpligen

bör utföras, har minoriteten (sid. 108 och 109) sammanfattat sålunda:

De allmänna och lokala vaccinala reaktionerna äro svagt uttalade hos

barn under sex månader. Under den följande spädbarnsperioden eller under

första och andra levnadsåret äro de något kraftigare men dock ej i den

grad, att de förorsaka några nämnvärda besvär. Denna period anses därför

vara särskilt tjänlig för primovaccinationens verkställande. Ju äldre individen

är. desto kraftigare uttalad är vaccinationsprocessen. Man ställer sig

därför avvisande till ympning av barn i skolåldern. Individer över 15 år

och vuxna reagera ofta emot vaccinen på ett intensivt sätt. För personer i

högre åldrar, som icke äro anergiska, kan primovmpningen bliva en ganska

allvarlig sak.

Örn den första ympningen blivit företagen med animal vaccin av tillräckligt

hög virulens, hava de revaccinala reaktionerna i ansenlig procent visat

sig mycket lindriga, även om lång tid förflutit från den första ympningen

(minst 20 år).

Minoriteten har vidare uttalat (sid. lil), att av de olika faktorer, som

betingade allmänhetens mången gång fientliga inställning till skyddskoppympningen,

ympbesvären givetvis intoge en ganska framträdande plats. Enligt

minoritetens mening hade 1916 års ympningslag genom den möjlighet

den beredde vårdnadshavaren av barnet att uppskjuta ympningen av detsamma

in på sjunde levnadsåret och i vissa fall ännu längre eller till den

period, då ympbesvären äro mera uttalade, i icke ringa mån bidragit till att

stegra motståndet i vårt land mot skyddskoppympningen. I sammanhang

härmed måste också ses den under de sista 15—20 åren genom det förbättrade

beredningssättet inträdda och eftersträvade stegringen av vaccinlymfans

virulens (jfr bilaga F, sid. 382—429), vilken nödvändiggjorde väljandet

av en lämplig tidpunkt för själva ympningens utförande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 182

Yttranden.

Vad till en början angår ympningsfrekvensens sannolika

höjd vid den obligatoriska barnvaccinationens borttagande,

uttala medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, svenska

provinsialläkarföreningen, länsstyrelserna i Stockholms och Hallands lån,

förste stadsläkaren i Stockholm samt förste provinsialläkarna i Stockholms,

Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Skaraborgs, Västmanlands,

Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, att, om tvånget till

barnvaccination borttoges, ympskyddet med bestämdhet skulle försämras.

Överståthållarämbetet förklarar sig däremot förvänta, att genom lämpliga

åtgärder för befrämjande av frivillig barnvaccination likväl en icke obetydlig

del av befolkningen skulle bliva ympad. Liknande uttalande göres av

förste provinsialläkaren i Kopparbergs län.

Den av de sakkunniga berörda frågan, om det vore tillrådligt

att utsätta sig för risken av en eventuell försämring av

ympskyddet genom den obligatoriska barnvaccinationens

ersättande med frivillig med hänsyn till nu föreliggande

risk för smittkoppepidemier i vårt land, behandlas i ett antal yttranden.

Sålunda uttalar medicinska fakulteten i Uppsala, att den helt anslöte sig

till den av utredningsminoriteten omfattade och motiverade åsikten, att

smittkoppfara alltjämt vore en realitet för vårt land. Man måste alltjämt

räkna med att vårt land kunde hotas av epidemier med stor dödlighet och

komplikationstendens. Sjukdomens stora smittsamhet för ©vaccinerade vore

tillräckligt dokumenterad både tidigare och nu. Fakulteten delade även den

meningen, att det ympskydd, som sedan länge funnits hos vårt folk och

som trots ofullkomligheten i tillämpningen av nu gällande lag dock alltjämt

kvarstode i tämligen vid omfattning, varit en mycket viktig orsak,

troligen den viktigaste, till att de epidemier, som under efterkrigsåren uppträtt

inom vårt land, kunnat begränsas till att omfatta ett relativt fåtal fall

med en låg dödlighetsprocent. Karolinska institutets lärarkollegium och

svenska läkaresällskapet anse uppenbar fara vara förhanden med att undandraga

barnen skydd mot smittkoppsjukdomen, vilken, då den uppträdde,

i hög grad hade karaktär av barnsjukdom. Medicinalstyrelsen, Sveriges

läkarförbund och förste stadsläkaren i Stockholm förklara, att de allt livligare

förbindelserna såväl inom landet som med främmande länder ökade

risken för införande och spridning av koppsmitta — medicinalstyrelsen dock

med tillägg, att smittkoppornas i det närmaste fullständiga utrotande i

Ryssland utgjorde en betydelsefull motvikt mot sagda ökade risk. Medicinalstyrelsen

framhåller vidare, att såväl risken för snabb spridning av koppsmitta

till olika delar av landet som olägenheten av massympning vore betydligt

större i en ovaccinerad än i en väl vaccinerad befolkning. Förste

stadsläkaren i Stockholm tillägger, att risken för smittkoppor i det långa

loppet vore större ju mindre ympskyddet vore och att man icke kunde

räkna med att en ovaccinerad befolkning under flera tiotal år skulle gå

fri från smittkoppor. Förste provinsialläkarna i Värmlands, örebro och

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

29

Norrbottens län uttala, att en hög hygienisk standard på grund av koppornas

stora smittsamhet icke utgjorde samma skydd mot denna som mot

andra sjukdomar. Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län anser däremot,

att de förbättrade hygieniska förhållandena gjort tvångsvaccinationen av

barn mindre nödvändig än förr. Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att

förbättringarna i fråga örn hygien och renlighet ännu icke nått alla folklager,

exempelvis ej de lösa arbetare och sjömän, som vid senaste epidemier

varit smittospridare. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län inlägger en

bestämd gensaga mot den av utredningsmajoriteten uttalade uppfattningen,

att vår höga hygieniska standard och goda beredskap mot epidemiska sjukdomar

vore ett utmärkt skydd mot smittkopporna. Beredskapen på den

svenska landsbygden vore ingalunda vuxen denna fruktansvärda sjukdom,

i synnerhet icke örn folkets stora massa vore ovaccinerad. Förste provinsialläkaren

i Kalmar län förklarar, att han i motsats till utredningsmajoriteten

hyste de allra största farhågor för att en smittkoppepidemi, som eventuellt

drabbade ett ovaccinerat Sverige, skulle få ett katastrofalt och fruktansvärt

förlopp. Utan ympskyddet skulle nämligen våra möjligheter att bekämpa

en sådan epidemi visa sig otillräckliga. Jämtlands läns läkarförening och

förste provinsialläkaren i sagda län finna uppenbart, att upphävande av den

obligatoriska barnvaccinationen skulle innebära risk för att en eventuell

smittkoppepidemi skulle få större utbredning och häftighet än vad nu kunde

tänkas bliva fallet. Förste provinsialläkaren i Västmanlands län framhåller,

att den viktigaste förutsättningen för effektivt bekämpande av ett

koppfall vore, att smittan från detta mötte immuniteten hos vaccinerade och

sålunda icke hade samma möjligheter till spridning som inom en icke vaccinerad

befolkning. Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar, att den medicinska

sakkunskap, som ville behålla obligatorisk barnvaccination, bortx

såge från betydelsen av de överallt och på olika områden förbättrade förbindelserna,

varigenom alla erforderliga skyddsåtgärder snabbt kunde vidtagas,

samt underskattade våra dagars hälso- och sjukvårdsväsen. Förbundet

folkhälsans vänner säger sig hava grundad anledning förmoda, att

förbättrade hygieniska förhållanden, isolering vid epidemier och skärpta

karantänsåtgärder varit de verksammaste vapnen i kampen mot smittkopporna.

Därtill kunde förbundet icke inse, varför allmän vaccination skulle

anses nödvändig och påtvingas folket i tider, då ingen omedelbar fara för

smittkoppor förelåge.

Angående de olägenheter och risker, som borttagande av

den obligatoriska barnvaccinationen innebure vid krigiska

förvecklingar, anför medicinalstyrelsen, att en då utbruten

smittkoppepidemi med dess anspråk på medicinsk personal och sjukhusutrymmen

skulle kunna tänkas omöjliggöra för sjukvårdsväsendet att

fylla de krav, som ställdes på detsamma för värd av sårade bland annat

genom luftanfall långt bakom fronten, och sålunda bidraga till en katastrof.

Upphävande av tvångsvaccination på barn kunde sålunda förväntas på ett

avgörande sätt minska vår försvarsberedskap. Av samma uppfattning är

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

arméförvaltningen, som till stöd härför ytterligare framhåller, att vid krigsutbrott

stor genomfart och invasion av främlingar — icke minst från länder,

där smittkoppor ofta förekomme — vore ofrånkomlig. En effektiv kontroll,

eventuellt karantän, av dessa skulle möta betydande svårigheter. Landets

egen mobilisering eller redan inträdande i försvarsberedskap skulle

ianspråktaga en stor del av sjukvårdspersonalen och medföra de största svårigheter

för övervakande av olika infektionskällor liksom för verkställande

av erforderlig massympning. Dessa svårigheter och risker berörde landets

hela befolkning men framför allt sammandragna truppförband och personalen

i krigsindustrin. Svenska läkaresällskapet förklarar all erfarenhet

från krigstillfällen utvisa, att civilbefolkningen särskilt under tiden närmast

efter krigsutbrott vore i synnerlig grad hotad av epidemier, varför den ur

försvarsberedskapssynpunkt nödvändiga ympningen i fred icke borde inskränkas

till endast militären. Enahanda synpunkter anföras av förste provinsialläkaren

i Norrbottens län. Militärbefälhavaren på Gotland framhåller,

att en allmänt genomförd vaccinering i barnaåren sannolikt vore av betydelse

som ett led i landets försvarsberedskap.

Till utredning av spörsmålet, i vilken levnadsålder primovaccinationen

orsakar minsta besvär, omnämner svenska läkaresällskapet,

att senaste undersökningar utvisade, att gynnsammaste tidpunkten

finge anses vara omkring halvårsåldern, bland annat med hänsyn

till att flertalet barn vid denna tid ännu åtnjöte naturlig uppfödning och att

den psykiska inverkan på barnet då vöre mindre än senare. — Ett flertal

militärläkare förklarar sig hava iakttagit mycket kraftigare reaktioner vid

primovaccination av värnpliktiga än vid revaccination. Medicinska fakulteten

i Lund framhåller, att man i samma mån som vaccinationen i barnaåldem

försummades måste räkna med väsentligt större besvär av vaccinationen

inom de befolkningsgrupper, för vilka obligatorisk vaccination vid vuxen

ålder föreskreves. Sveriges läkarförbund finner det icke försvarligt att å ena

sidan plädera för slopande av obligatorisk barnvaccination och å andra sidan,

med kännedom örn de väsentligt större riskerna för komplikationer vid

primovaccination å vuxna, förorda bibehållande av obligatorisk vaccination

av värnpliktiga. Svenska läkaresällskapet samt förste provinsialläkarna i

Gotlands och Västmanlands lån påpeka, att de ympningspliktiga genom primovaccinationens

förläggande till skolåldern eller senare skulle utsättas för

onödiga lidanden och risker. Förste provinsialläkaren i Stockholms län anser,

att utredningsmajoriteten alltför mycket bagatelliserat olägenheterna av

primovaccination av vuxna. — Den tidigare omnämnda minoriteten inom

karolinska institutets lärarkollegium erinrar däremot om att de senaste årens

förbättrade ympteknik väsentligt reducerat de besvär, vaccinationen medförde.

Gentemot vad utredningsmajoriteten anfört angående tillgripande av

m a s s v a c c i n a t i o n såsom skyddsmedel mot smittkopporna

framhålla medicinska fakulteten i Uppsala och förste stadsläkaren i Stockholm,

att massvaccination i förening med isoleringsåtgärder vid verklig smitt
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

31

koppfara kunde bliva otillräcklig, om befolkningen vid epidemins utbrott

i stor utsträckning saknade ympskydd. Förste stadsläkaren i Malmö finner

behovet av massvaccination i händelse av smittkoppfara icke vara så stort

under nuvarande förhållanden som vid slopande av den obligatoriska barnvaccinationen.

Statistiska uppgifter.

I förevarande sammanhang torde följande siffersammanställning angående

skyddskoppympningen i riket åren 1927—1937 (med undantag av revaccinationer

inom armén och flottan) vara av intresse.

Å r

Levande

födda

A. Vacci- nation1

B. Re vacci- nation2

Ympade

i %3

1927....................

102,368

64,168

2,766

62.6

1928....................

97,847

79,088

1,979

80.8

1929....................

98,451

65,517

2,337

66.5

1930....................

92,615

55,145

1,388

59.5

1931....................

94,200

55,122

1,195

58.5

1932 4 ..................

91,004

87,666

178,480

96.3

1933....................

89,733

55,091

1,093

61.4

1934....................

84,881

55,468

1,750

65.8

1935....................

85,036

55,339

1,677

65.1

1936....................

85,902

67,131

13,491

78.1

1937....................

89,942

54,208

1,957

63.1

Bör tvångsvaccination av barn bibehållas eller ej?

Sedan i det föregående en kortfattad redogörelse lämnats för den inställning

till förevarande spörsmål ur medicinsk synpunkt, som kommit till uttryck

i sakkunnigbetänkandet och yttranden, övergår jag nu till behandling av

principfrågan, huruvida den obligatoriska barnvaccinationen bör bibehållas

eller icke.

Vaccinationsutredningen.

Utredningens majoritet har — under hänvisning till sina uttalanden under

närmast föregående rubrik — förklarat (sid. 36), att man med fullt erkännande

av de ökade svårigheter för bekämpandel av en smittkoppepidemi,

som en mindre genomförd allmän vaccination utgjorde, dock måste bestämt

avvisa den förenkling av problemen, som toge sitt uttryck i meningen, att

möjligheterna att bekämpa en smittkoppepidemi vore proportionella mot

procenten vaccinerade personer bland befolkningen. Det hade visat sig, att

1 Antal personer, som fullgjort ympningsplikt.

2 Utförda ympningar på förut med framgång ympade.

8 Ympade (grupp A) i % av föregående år levande födda.

4 De höga siffrorna i grupperna A och B äro föranledda av den massvaccination inom Malmöhus,

Kristianstads och Blekinge län, som vidtogs i anledning av i början av året inträffade fall

av smittkoppor.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

även den bäst genomförda vaccination icke räckte till, om åtgärderna för

isolering och vaccination av kontakter m. m. i epidemins början icke genomfördes

med tillräcklig omsorg och kraft, samt att däremot, om detta skedde,

man även i en dåligt vaccinerad befolkning kunde hastigt nog behärska epidemin.

Majoriteten har för sin del kommit till den uppfattningen, att det

icke mot den obligatoriska barnvaccinationens avskaffande, även om detta

skulle medföra ett avtagande av vaccinationsindex bland befolkningen, kunde

åberopas avgörande medicinska skäl.

Majoriteten har emellertid påpekat (sid. 18), att det vid bedömandet av

denna vanskliga fråga ej finge förbises, att densamma icke uteslutande vore

av medicinsk natur. Även de som vore övertygade om den rent medicinska

nyttan av en allmän vaccination måste överväga, om det särdeles ömtåliga

ingripande i den personliga friheten, som tvångsvaccination av barn innebure,

alltjämt vore påkallat av tillräckligt vägande skäl samt om ifrågavarande

tvång överhuvud taget för närvarande kunde genomföras i vårt land.

Härom har ytterligare anförts:

Även en på okunnighet beroende vaccinationsskräck bör icke utan trängande

skäl ytterligare upphetsas genom att föräldrar, som hysa sådan skräck,

tvingas att låta vaccinera sina barn. Men även inom den mera upplysta föräldraopinionen,

vilken fullt inser vaccinationens betydelse som skydd mot

smittkoppor, finnes en ganska utbredd obenägenhet att underkasta sig en

tvångsvis genomförd barnvaccination. Anledningen till denna motvilja är

uppenbarligen dels att ett ingrepp av denna art på ett barn lätt kan förefalla

föräldrar motbjudande, särskilt då en viss, om än mycket ringa, risk för

skadeverkningar uppenbarligen finnes, dels ock att man har svårt att inse,

att under nuvarande förhållanden beträffande våra försvarsmöjligheter mot

smittsamma sjukdomar och i betraktande av de i landet inkommande smittkoppfallens

stora sällsynthet, det verkligen kan anses nödvändigt att tvångsvis

genomföra en allmän barnvaccination. Tydligen har denna motvilja

mycket förstärkts genom uppträdande av den postvaccinala encefaliten.

Denna har i vissa andra länder uppträtt i så pass stor utsträckning, att t. ex.

Holland därav funnit sig föranlåtet att i realiteten upphäva den obligatoriska

barnvaccinationen.

I detta sammanhang har majoriteten erinrat om att smittkoppor icke

vore den enda sjukdom, mot vilken vi kunde skydda oss genom i förväg

utförd vaccination. En sådan preventiv immunisering, som längre eller

kortare tid gåve betydande skydd, kunde utföras även mot t. ex. tyfoid, difteri,

scharlakansfeber och mässling, vilka sjukdomars skadegörelse i vårt

land numera vore ojämförligt större än smittkoppornas. Dock torde ingen

vilja befordra allmän användning av dessa immuniseringsmetoder på andra

vägar än genom intensiv upplysning om de fördelar, som en skyddsvaccination

medförde.

Efter övervägande av alla de synpunkter, som kunde läggas på frågan, har

majoriteten funnit skäl föreslå upphävande av tvånget

att vaccinera barn. Majoriteten hänvisar härvid (sid. 36) till att åtskilliga

av Europas främsta kulturländer, nämligen England, Holland och

de tyska delarna av Schweiz, icke hava tvångsvis genomförd barnvaccination,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kanal. Majlis proposition nr 182.

33

.samt att detta förhållande ej lett till oroande följder. I England hade väl

vissa år antalet koppfall varit betydligt, men deras karaktär hade varit så

lindrig och dödligheten så ringa, att man icke funnit sig därav föranledd

till ändring i kopplagstiftningen.

Majoriteten har emellertid förklarat, att med hänsyn till den obestridliga

nytta vaccinationen medförde genom underlättande av bekämpandet av importerad

koppsmitta, allt borde göras för att uppmuntra till frivillig barnvaccination.

Härvidlag torde mödra- och barnavårdscentraler kunna uträtta

mycket i fråga örn ympningen av småbarn. Därjämte torde det vara nödvändigt

att också genom lämpliga anordningar uppmuntra till allmän ympning

i skolorna av de barn, som icke förut vaccinerats. Ehuru lämpligaste tidpunkten

för ympning vore, innan barnet fyllt två år, funnes enligt majoritetens

mening ingenting att invända mot ympning i skolåldern.

Majoriteten har vidare (sid. 38) berört frågan, huruvida och i vad mån

vaccinationsfrekvensen i landet skulle komma att sjunka efter borttagandet

av tvånget till barnvaccination, samt ansett det klart, att utvecklingen i detta

avseende komme att väsentligen bestämmas av åtgärderna för uppmuntran

till barnvaccination. Utformades föreskrifterna härom klokt och praktiskt

och handhades de med intresse för uppgiften, torde det vara mycket möjligt,

alt barnvaccinationen i längden icke komme att avtaga utan tvärtom ökas.

.Sannolikt komme också uppträdandet av smittkoppfall att verka reglerande,

så att den frivilliga vaccinationen ökades under perioder, då smittkoppfallen

ökades, och minskades, då dylika icke på länge förekommit.

Majoriteten har härjämte under rubriken »juridiska synpunkter» anfört

(sid. 38—51), bland annat:

Om än olika meningar kunna råda angående lämpligheten ur rent medicinsk

synpunkt av den obligatoriska barnvaccinationens avskaffande, kan

dock näppeligen någon förneka, att den gällande vaccinationslagstiftningen

är synnerligen ofullkomlig i rättsligt avseende och allt annat än ägnad att bidraga

till stärkande av aktningen för samhällsordningen och lydnaden för

lagarna.

Det måste i sådant hänseende verka skadligt, att en i lag fastställd skyldighet

i stor utsträckning, på några orter nästan helt, försummas. Och då på

grund härav det åsyftade målet, folkets någorlunda fullständigt genomförda

immunisering mot smittkoppsjukdomen, ändock icke nås, måste man än mera

behjärta deras ställning, som personligen äro övertygade örn eller åtminstone

befara, att vaccinationen kan skada deras barn, men ändock av laglydnad eller

genom lagens tvångsmedel bringas att vaccinera dem. Alt för närvarande

detta tvång på grund av mindre effektiva lagbestämmelser och slapp kontroll

icke i större utsträckning genomföres är, såsom nyss framhållits, från rättsordningens

synpunkt uppenbarligen alt beklaga, även om anledningen väsentligen

är att finna däri, att de gällande lagbestämmelserna icke äga tillräckligt

stöd i den allmänna uppfattningen.

Sedan majoriteten omnämnt, att de, som påyrkat eller ifrågasatt en lindring

i det nu stadgade vaccinationstvånget, ofta tänkt sig denna kunna ske

genom en utvidgning eller »uppmjukning» av den s. k. samvetsklausulen i

5 § 3 moni., har anförts:

Hiliana till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 132. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Enligt majoritetens uppfattning är det icke möjligt att genom någon ytterligare

uppmjukning av den gällande så irrationella samvetsklausulen tillförsäkra

vårdnadshavare!! hänsyn för hans betänkligheter mot barnets vaccinering.

Det finnes logiskt blott två raka vägar att välja emellan: antingen — om

så anses nödigt för befolkningens skyddande mot smittkoppfaran — medgiva

undantag från ympningstvånget endast på medicinska indikationer och således

helt borttaga samvetsklausulen eller efter Englands föredöme medgiva

frihet från ympningstvånget, så snart vårdnadshavaren hyser eller, rättare

sagt, i föreskriven ordning förklarar sig hysa allvarliga betänkligheter mot

barnets ympande. Den förstnämnda vägen är, även örn den skulle anses

socialmedicinskt riktigast, praktiskt oframkomlig på grund av den ståndpunkt

i frågan, som riksdagen upprepade gånger intagit och säkerligen fortfarande

kommer att intaga. Den senare innebär i själva verket ett avskaffande

av ympningstvånget för barn och leder konsekvent till att principstadgandet

om sådant tvång utmönstras ur lagen.

Majoriteten har vidare anfört, att den nuvarande vaccinationslagstiftningen

icke blott med hänsyn till samvetsklausulen vore otillfredsställande i rättsligt

hänseende. Såsom en allvarlig oegentlighet måste ock anmärkas det förhållandet,

att lagen i princip stadgade skyldighet alt vaccinera barn men icke tillhandahölle

erforderliga tvångsmedel för genomförande av detta bud. Nuvarande

tvångsmedel vore böter i vissa fall, varom stadgades i 16 § 1 mom. och

22 §, samt vite för vårdnadshavare för barn, som underläte att vaccinera barnet.

I händelse av bristande tillgång till gäldande av sådant vite kunde detsamma

emellertid icke förvandlas.

Enligt majoritetens åsikt hade genom detta förbud mot vitesförvandling det

lagliga tvångsmedlet både principiellt och praktiskt försvagats på ett sätt, som

icke vore förenligt med bibehållande av den obligatoriska vaccinationen av

barn. Skulle man bibehålla obligatorisk barnvaccination, vore det enligt

majoritetens uppfattning nödvändigt att åter göra ifrågavarande vitén förvandlingsbara,

åtminstone i den omfattning, som den nya lagen om verkställighet

av bötesstraff stadgade. Men det vore icke sannolikt, att statsmakterna

skulle finnas villiga att så snart ändra mening i detta avseende. Häri såge

majoriteten ytterligare ett skäl mot den obligatoriska barnvaccinationens bibehållande.

Utredningens minoritet har i betänkandet (sid. 122 och 123) behandlat frågan,

örn man för att skapa den enligt minoritetens mening nödvändiga förutsättning

för att kunna kväva en smittkoppepidemi i dess linda, som förhandenvaron

av ett allmänt gott ympskydd hos befolkningen vore, måste bibehålla

den obligatoriska barnvaccinationen eller om man hade utsikt att på

frivillighetens väg få barnympning genomförd i tillräcklig omfattning. Därvid

har minoriteten kommit till den uppfattningen, att ett borttagande av

ympningstvånget ovillkorligen skulle resultera i en kraftig tillbakagång av

vaccinationsfrek vensen.

Minoriteten har ägnat majoritetens förslag att borttaga den obligatoriska

barnvaccinationen ingående granskning (sid. 124—131) och därvid i huvudsak

framhållit följande.

Även örn smittkoppfaran för ögonblicket icke hotade vårt land, kunde dock

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 182.

35

hotet komma, när vi minst anade det. Bekämpandet av denna farsot måste

därför inrikta sig på framtiden. Då ett accepterande av majoritetsförslaget

i förevarande del tämligen snart skulle resultera i en ytterligare sänkning av

ymptillståndet och därmed i ett försvagande av det allmänna skyddet mot

smittkoppor, bleve det nödvändigt att efter engelskt mönster anordna särskilda

koppsjukhus och att vid hotande smittkoppfara företaga ympningar i avsevärt

större omfattning än eljest. Dessa anstalter komme givetvis att medföra

ökade utgifter och minoriteten har därför ifrågasatt, örn det ej ur statsfinansiell

synpunkt skulle .ställa sig betydligt fördelaktigare att gå in för ett

bibehållande av den obligatoriska barnympningen men med införande av

vissa modifikationer i lagen, vilka grundade sig på vetenskapens nuvarande

ståndpunkt och som skulle möjliggöra de för smittkoppbekämpandet nödiga,

lämpligaste, säkraste och lättast genomförbara administrativa åtgärderna. Ej

heller kunde man helt bortse ifrån den rubbning i samhällsmaskineriet, som

ofelbart bleve en följd i och nied igångsättandet av massympningar i mer eller

mindre stora delar av landet och som betingades därav att under sådana

omständigheter en viss procent av de arbetsföra individerna, som nu för första

gången komme att stå under inverkan av vaccinvirus, en eller annan dag bleve

urståndsatt att sköta sina vanliga sysslor. Bleve därtill Sverige i sin helhet

eller blott till vissa delar enligt 1926 års sanitetskonvention smittoförklarat

med ty åtföljande rubbningar i den inhemska samfärdseln eller i våra kommunikationer

med utlandet till lands, till sjöss och i luften, kunde följderna

för landets ekonomi lätt antaga katastrofal omfattning. Förevarande spörsmål

borde emellertid betraktas även ur internationell synpunkt och minoriteten

har då såsom exempel valt förhållandena i England, där sedan över 30 år

praktiskt taget frivillig vaccination och därmed låg ympningsfrekvens rådde.

Visserligen hade i England varje år intill senaste tid rapporterats ett större

eller mindre antal koppfall av den svårare typen samt under åren 1922—35

en särskild smittkopptyp av mycket lindrig karaktär förekommit endemisk

men man hade dock lyckats jämförelsevis gott värja sig mot de svåra smittkopporna.

Detta finge tillskrivas — förutom ett snabbt vidtagande av de vanliga

skyddsåtgärderna mot smittkoppar — att England genom sitt insulära

läge lättare kunde förhindra att importerade smittor — generellt taget — vunne

fotfäste i landet samt att de kontinentalstater, som läge mellan Ryssland

i öster och England i väster, med sin höga ympningsstandard hittills bildat

en god immunitetsbarriär, av vilken sistnämnda land säkerligen profiterat. —- Även för den enskilde individen vore det av betydelse, vilket smittkoppympningsförfarande

som komme att lagfästas. Antagligt vore, att ympningsfrekvensen

vid frivillig vaccination bleve lägst inom de samhällsklasser, som till

följd av trångboddhet och andra dåliga hygieniska förhållanden vore särskilt

utsatta för smittkopprisk. Under massvaccinationens panikstämning vid inträffat

smittkoppfall bleve ympskadorna långt talrikare än de bcbövt bliva,

örn ympningen företagits under normala förhållanden, och att döma av hittills

vunnen erfarenhet hade man vid massvaccination att emotse ett ökat uppträdande

av den postvaccinala encefaliten.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kunni. Maj:ts proposition nr 182.

För egen del föreslår minoriteten, att tvångsvaccinationen

av barn skulle bibehållas men att den i lagen föreskrivna

senaste ympningsåldern skulle tillbakaflyttas från det kalenderår, då

barnet fyller sex, till det, då barnet fyller två år.

Yttranden.

Till en början förtjänar påpekas, att förevarande fråga, örn den obligatoriska

barnvaccinationen bör bibehållas eller icke, är av den betydelse för

hela lagstiftningsspörsmålet, att biträdande av den ena eller den andra inom

utredningen hävdade meningen i frågan mestadels är liktydigt med ett principiellt

tillstyrkande av majoritetens respektive minoritetens hela lagförslag.

Majoritetens förslag att tvångsvaccinationen av

barn skall upphävas tillstyr k e s eller lämnas utan

erinran i åtskilliga yttranden. Sålunda uttalar sig länsstyrelsen i Västerbottens

län för att majoritetsförslaget upphöjdes till lag, då det syntes överensstämma

med allmänna rättsmedvetandet och ur medicinska synpunkter

vara utan våda. Förbundet folkhälsans vänner icke endast tillstyrker

borttagandet av den obligatoriska barnvaccinationen utan vill även lätta på

bestämmelserna angående ympningstvånget för värnpliktiga. Den tidigare

nämnda minoriteten inom karolinska institutets lärarkollegium anser, att majoritetsförslaget

vore väl motiverat och ägnat att under fredstid giva landet

tillräckligt skydd mot hotande smittkoppepidemier samt att det icke äventyrade

försvarskrafternas effektivitet i händelse av mobilisering. Överståthållarämbetet

förklarar sig icke hava anledning avstyrka förslaget örn upphävande

av den obligatoriska barnvaccinationen och länsstyrelsen i Västmanlands

län finner sagda tvångsvaccination icke längre vara av behovet påkallad.

Även länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län ansluta sig principiellt

till majoritetsförslaget men framhålla, att man på allt sätt borde verka

för frivillig barnvaccination. Chefen för övre Norrlands trupper forida

rar, att ur militär synpunkt andra principiella erinringar icke kunde riktas

mot majoritetsförslaget än att vid frivillig barnvaccination primo vaccina tionerna

av värnpliktiga och därmed sjukdagarna under värnpliktstjänstgöringen

skulle öka i antal, vilket skulle vålla allmän nedgång i utbildningsresultatet.

Vaccinationen av värnpliktiga borde därför förläggas till inskrivningsf

örr ät hången. Länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus samt Kopparbergs län ävensom förste provinsialläkarna i

Östergötlands, Hallands samt Göteborgs och Bohus län förorda borttagande

av den obligatoriska barnvaccinationen främst med hänsyn till svårigheterna

att åstadkomma allmän efterlevnad av gällande bestämmelser härom. Enahanda

inställning till frågan intager länsstyrelsen i Blekinge län — under uttrycklig

förutsättning1 dock, att vissa ändringar i majoritetsförslaget genomfördes.

Sålunda föreslår länsstyrelsen bestämmelser, att av den vårdnads
1

Länsstyrelsen uttalar, att minoritetsförslaget vore att föredraga framför majoritetsförslaget i

oförändrat skick.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

37

havare, som underläte att befordra barn till vaccination, innan detta uppnådde

två års ålder, skulle uttagas en till sitt belopp skäligen avvägd engångsavgift

(»vaccinationsskatt», förslagsvis fem kronor). -— Majoritetsförslagel

tillstyrkes vidare av länsstyrelsen i Skaraborgs län och förste provinsialläkaren

i Kopparbergs län med tvekan samt av länsstyrelsen i Kronobergs län

med största tvekan. Förste stadsläkaren i Göteborg ställer sig icke helt avvisande

lill borttagande av barnympningstvånget men erinrar örn de åtgärder,

som måste vidtagas vid en smittkoppepidemi, då ympskyddet vöre dåligt,

såsom massvaccination, upprättande av koppsjukhus och inställande av

sjöfarten. Bleve situationen oss ändock övermäktig, finge vi återgå till vaccinationstvång.

Skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands

och Örebro län förklara, att de icke kunde intaga någon bestämd

ståndpunkt i principfrågan, då de icke hade tillräcklig

medicinsk sakkunskap. Sistnämnda länsstyrelse anser emellertid, att intetdera

förslaget borde läggas till grund för lagstiftning, utan förordar, att

frågan måtte göras till föremål för ny utredning.

I flertalet yttranden tillstyrkes utrednings minoritetens

förslag att gällande barnympningstvång skall bibehållas

men tillbakaflyttas til! det kalenderår, under vilket barnet fyller

två år. Yttranden av detta innehåll föreligga från karolinska institutets lärarkollegium

(dess majoritet), armé-, marin- och flygförvaltningarna, cheferna

för rikets arméfördelningar, militärbefälhavaren på Gotland, Sveriges läkarförbund,

svenska läkaresällskapet, svenska stadsläkarföreningen, länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings, Hallands, Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorrlands

län, förste stadsläkaren i Stockholm, förste provinsialläkarna i

Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands, Gävleborgs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt fördelningsläkaren

vid IV arméfördelningen. Karolinska institutets lärarkollegium och

svenska läkaresällskapet framhålla, att med borttagande av den obligatoriska

barnvaccinationen den kvinnliga befolkningen samt den manliga ungdomen

före värnpliktsåldern bleve oskyddad, i den mån frivillig vaccination icke utfördes.

Härav skulle följden bland annat bliva, att den medfödda immunitet

via modern, med vilken man hade grundad anledning räkna, skulle i stor utsträckning

ödeläggas. Arméförvaltningen motiverar utförligt sitt ståndpunkttagande

samt framhåller, att en siffersammanställning från ympningarria

vid armén Vio 1934—co/o 1937 utvisade, att primoympning av värnpliktiga

som regel medförde långt större subjektiva och objektiva besvär och på

grund härav drabbade utbildningsarbetet med större tidsförlust än revaccination.

Arméförvaltningen beräknade, att en efter utredningsmajoritetens

riktlinjer ändrad skyddskoppympning skulle medföra en sex gånger så stor

förlust av utbildningsdagar som för närvarande, d. v. s. höja antalet sjukdagar

i anledning av vaccination från ungefär 5,000 lill ungefär 30,000. För
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 182.

läggande av den obligatoriska ympningen till inskrivningsförrättningen förkastades

på grund av organisatoriska svårigheter och ekonomiska konsekvenser,

föranledda av den längre tid förrättningen därigenom skulle taga. Härtill

kornme, att övervakandet av ympningsresultaten skulle omöjliggöras eller

åtminstone mycket försvåras. Av bland annat sistnämnda anledning vore ej

heller lämpligt att verkställa ympningen vid de värnpliktigas utryckning från

truppförbanden. Även marin- och flygförvaltningarna, chefen för armén,

cheferna för rikets arméfördelningar, militärbefälhavaren på Gotland, fördelningsläkaren

vid IV arméfördelningen och förste provinsialläkaren i Norrbottens

län uttala, alt primovaccination av värnpliktiga skulle menligt påverka

utbildningsresultatet. -—• Förste provinsialläkaren i Kronobergs län

föreslår bestämmelser, enligt vilka målsman skulle äga rätt få sitt barn undantaget

från vaccination, örn han ingåve ansökan därom till medicinalstyrelsen,

innan barnet fyllt två år. Detta sätt för undantagande borde emellertid

vara förenat med en kännbar ekonomisk uppoffring, 10—100 kronor,

alltefter sökanden villkor.

Universitetskanslern avstyrker utredningsmajoritetens förslag men gör intet

direkt uttalande angående minoritetsförslaget. Dock finner kanslern, att nuvarande

tidsförhållanden med flyktingströmmar i olika riktningar länderna

emellan knappast ägnade sig för en omläggning av lagstiftningen, som kunde

visa sig innebära en avsevärd försvagning av våra skyddsmedel mot smittkoppfaran.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser sig med hänsyn till det

nuvarande politiska läget i Europa icke kunna tillstyrka majoritetsförslaget.

Annan ändring av gällande vaccinationslag borde dock icke företagas än att

den föreskrivna barnvaccinationen förlädes till senast det kalenderår, då barnet

fyllde två år. Medicinska fakulteten i Lund uttalar, att majoriteten i sitt

förslag ej fullt syntes draga konsekvensen av sin teoretiska ståndpunkt, att

barnvaccinationen vore en önskvärd skyddsåtgärd. Mot minoritetsförslaget

riktar fakulteten ingen annan erinran än att dispens från barnympningstvånget

skulle kunna erhållas mot fastställd ur olika hänseende lämpligt avvägd

registreringsavgift. — Chefen för armén avstyrker majoritetsförslaget

men gör i övrigt ej något principiellt uttalande.

Medicinalstyrelsen uttalar sig för den obligatoriska barnvaccinationens bibehållande

men anser, att, innan ännu barnavårdscentraler och barnavårdsstationer

allmänt, trätt i verksamhet och sålunda ympningen av spädbarnen på

landsbygden lättare kunde ske, minoritetens förslag, att ympningstvånget

skulle tillbakaflyttas till det kalenderår, under vilket barnet fyllde två år,

icke kunde tillstyrkas. Ympningsåldern föresloges bestämd på samma sätt

som i gällande vaccinationslag. Liknande uttalande göx-es av svenska provinsiallåkarföreningen.

Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Kalmar

län biträda minoritetsförslaget med den reservationen, att tvångsympningen

av barn, där vårdnadshavare!! så önskade, måtte kunna framflyttas

till början av skolåldern. — Förste stadsläkaren i Malmö påtalar, att utredningsmajoriteten

icke till diskussion upptagit alternativet att införa en sam
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

39

vetsklausul efter engelskt mönster. Dock hade vaccinationsfrekvensen i England

även 1929—33 varit så pass betydande som 37—40 °/o, medan Holland,

där förhållandena, om också endast temporärt, närmast motsvarade dem,

som enligt majoritetsförslaget skulle uppkomma i Sverige, åren 1931—35 haft

en vaccinationsfrekvens av endast cirka 15 %>. Stadsläkaren anser, att gällande

lag borde i stort sett bestå men kompletteras med en samvetsklausul

av innehåll, att målsman, som på grund av samvetsbetänkligheter önskade

erhålla befrielse från ympningstvång för ett barn, skulle senast under det

kalenderår, då barnet fyllde åtta år, till medicinalstyrelsen ingiva på heder

och samvete avgiven förklaring härom. Efter erhållande av sådan förklaring

skulle medicinalstyrelsen mot lämplig lösen, exempelvis 10 kronor, utfärda

intyg härom till målsmannen och samtidigt översända kopia av intyget

till vederbörande hälsovårdsnämnd. Det funnes anledning tro, att ympningseffekten

därefter skulle bliva nästan densamma som nu. Tidpunkten

för den obligatoriska barnvaccinationen borde, med bibehållande av nuvarande

kontrollapparat, framflyttas till senast det kalenderår, varunder barnet

fyllde åtta år. — Förste stadsläkaren i Norrköping och förste provinsialläkaren

i Skaraborgs län finna gällande lag efter vissa mindre ändringar,

däribland effektivisering av kontrollen, tillfredsställande. Därest emellertid

förslag till ny lag komme att framställas, förordades minoritetsförslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län synes närmast gilla minoritetsförslaget och

uttalar, att majoritetsförslaget finge uppfattas som en med hänsyn till det politiska

läget föreslagen eftergift, innebärande mindre effektivt skydd än vad

sorn ur socialmedicinsk synpunkt varit önskvärt. Förste provinsialläkaren

i Blekinge län förklarar, att han ur rent epidemiologisk synpunkt biträdde

minoritetsförslaget men att han icke utan den största tvekan kunde yrka bifall

till detsamma, då det icke ägde tillräckligt stöd i allmänna rättsmedvetandet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner, att minoritetsförslaget skulle

giva den mest tillfredsställande lösningen. Ansåges det emellertid av folkpsykologiska

skäl motiverat att frångå kravet på obligatorisk barnvaccination,

borde i varje fall bestämmelserna härom givas allenast provisorisk karaktär.

Enahanda uttalanden göras av Jämtlands läns läkarförening och

förste provinsialläkaren i sagda län.

Angående utredningsmajoritetens jämförelse ur vaccinationssynpunkt mellan

smittkoppor, å ena sidan, samt tyfoid, difteri, scharlakansfeber och mässling,

å den andra, anför förste stadsläkaren i Malmö, att anledningen till att

man icke framställt krav på tvångsmässigt genomförande av de fullt effektiva

ympningsmetoder, som numera funnes mot sistnämnda sjukdomar, vore,

att dessa vore ofantligt mycket mindre smittsamma än koppor. Då samtliga

ympningsmetoder medförde vissa olägenheter, måste statsmakterna givetvis

inskränka tvångsympningen till del minsta möjliga. Det kunde icke råda

någon tvekan om att skyddskoppympningen då måste först komma i åtanke.

1 huvudsak enahanda nitalande göres av förste provinsialläkaren i Norrbottens

län.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Departe
ments
chefen.

Huvudspörsmålet i nu förevarande lagstiftning är givetvis frågan, om obligatorisk

barnvaccination skall bibehållas eller icke.

Praktiskt taget fullständig enighet synes råda därom, att en med framgång

utförd vaccination med få undantag lämnar ett effektivt skydd mot smittkoppor

för avsevärd tid framåt samt att ett gott ympskydd hos befolkningen

är av stor betydelse för bekämpandet av en utbruten smittkoppepidemi. Redan

vid besvarandet av frågan, om den obligatoriska barnvaccinationens ersättande

med frivillig skulle försvaga det allmänna ympskyddet, gå emellertid

åsikterna isär. Utredningsminoriteten och flertalet av de myndigheter,

som yttrat sig i frågan, äro av den uppfattningen, att borttagande av barnympningstvånget

skulle medföra en kraftig nedgång i vaccinationsfrekvensen.

Majoriteten och några remissmyndigheter synas visserligen vara beredda

på att antalet barnvaccinationer till en början kommer att sjunka, men

anse det mycket möjligt, att det därefter som följd av föreslagna åtgärder

till främjande av frivillig barnvaccination, främst upplysningsverksamhet,

åter skall stiga. För egen del är jag fullt på det klara med, att ett borttagande

av tvånget att vaccinera barn bomme — i varje fall till en början —

att medföra nedgång i antalet vaccinationer. Emellertid är jag av den

övertygelsen, att — på grund av andra bestämmelser i den ifrågasatta nya

författningen och till följd av väl organiserad upplysningsverksamhet —

harn vaccinering dock alltjämt kommer att företagas i stor utsträckning.

Jag vill i förevarande sammanhang icke underlåta att erinra därom, alt

risk för encefalit -— med invaliditet eller i svåraste fall död som följd -—

vid vaccination dock icke är helt utesluten. Att nämnda risk ur statistisk

synpunkt är ytterst obetydlig betyder givetvis intet för dem, som i de särskilda

undantagsfallen drabbas därav.

Då, i enlighet med vad nyss anförts, ett borttagande av vaccinationstvång

beträffande barn skulle — åtminstone till en början — medföra försämring

av ympskyddet hos landets befolkning, uppställer sig till besvarande frågan,

vilka risker för smittkoppepidemier som i närvarande tid kunna anses

hota vårt land. I likhet med utredningsmajoriteten anser jag, att smittkopp

faran för oss är tämligen ringa, detta särskilt med hänsyn till våra jämförelsevis

goda hygieniska förhållanden och vårt hälso- och sjukvårdsväsendes

i så många avseenden tillfredsställande organisation. Skvdle i något fall

smittkoppor bliva införda till riket, synes — på sätt jämväl utredningsmajoriteten

anfört — isolering och vaccination av smittkällor och kontakter

samt eventuellt massvaccination av befolkningen på särskilt utsatta orter

utgöra tillräckliga skyddsmedel mot en hotande smittkoppepidemi.

I sammanhang härmed blir emellertid det spörsmålet aktuellt, huruvida

primovaccination av personer ovanför barnaåldern föranleder alltför svårartade

ympningsreaktioner. Visserligen är det otvivelaktigt så, att vaccination

med största fördel utföres å helt små barn — i åldern upp till två år —

och att reaktionerna hos äldre äro starkare än hos småbarn. Om emellertid

lämplig moderation vid anläggandet av hudsnitten iakttages, torde obehagen

av primovaccination hos vuxna icke bliva av den storleksordning, att på

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

41

grund därav bibehållandet av tvång till barnvaccination kan anses motiverat.

Huru risken för postvaccinal encefalit förhåller sig till den ålder, i vilken

vaccination företages, är vidare ett viktigt spörsmål, som varit föremål för

olika meningar inom vaccinationsutredningen. Det för undersökning härav

tillgängliga materialet synes emellertid vara av alltför ringa omfattning för

att giva möjlighet till säkra slutsatser. Sannolikheten synes emellertid tala

för, att primovaccination av vuxna icke innebär större risk för encefalit än

sådan vaccination av barn. Vad nu anförts är av särskild betydelse av det

skälet, att — om tvångsvaccination av barn borttages men vaccinering av

till krigsmakten hörande personer 1''öreskrives — ett avsevärt antal manliga

medborgare kommer att primovaccineras i 20-årsåldern.

Av redogörelsen för vad som i förevarande ärende förekommit framgår,

att den medicinska sakkunskapen är långt ifrån enig i sitt ståndpunkttagande

till frågan, huruvida tvångsvaccination av barn skall anses erforderlig

eller ej. Det vill ock förefalla, som örn man inom denna sakkunskap i

alltjämt växande utsträckning vore benägen att besvara denna fråga nekande.

Då härtill kommer, att vissa skäl av helt annan art, vilka beaktats av

bland andra åtskilliga länsstyrelser, starkt synas tala för ett upphävande

av tvångsvaccinationen av barn, har jag funnit mig böra giva min principiella

anslutning till det av utredningsmajoriteten framlagda förfatlningsförslaget.

De skäl jag nyss åsyftade äro av juridisk art. Utredningsmajoriteten

har påvisat, att bestämmelserna i gällande lag om obligatorisk barnvaccination

i avsevärd utsträckning icke efterlevas, att överträdelser av desamma

mången gången gång icke föranleda åtgärd från myndigheternas sida samt

att, då ingripande sker mot vårdnadshavare, som tredskas att befordra barn

till ympning, lagen icke erbjuder tillräckligt verksamma tvångsmedel mot

honom. Det nuvarande tillståndet minskar i hög grad respekten för gällande

lag. En opinion av betydande styrka har uppstått inom vårt folk mot

den obligatoriska barnvaccinationen. Det synes mig icke tillrådligt att tillskapa

tvångsmedel av den art, att med stöd därav en effektiv barnvaccination

i sirid mot denna opinion skulle kunna genomföras. Vid sådant förhållande

torde allenast återstå atl upphäva tvånget och att söka genom andra

medel verka för en frivillig vaccination av så vidsträckt omfattning som

möjligt. Med denna åsikt rörande tvångsbestämmelser i ämnet saknar jag

anledning att diskutera frågan om samvetsklausul i den nya vaccinationsförfattningen.

Från olika håll hava uttalats farhågor för att följden av den obligatoriska

barnvaccinationens borttagande skulle bliva minskning av vår försvarsberedskap.

Vid det förhållandet att jag ämnar föreslå vaccinationsplikt för värnpliktiga

synas dessa farhågor i huvudsak ogrundade. Däremot torde vad de

militära myndigheterna anfört därom, att ett upphävande av barnympningstvånget

komme att få till följd ett större antal primoympningar av värnpliktiga

än för närvarande samt föranleda elt större antal sjukdagar i anledning

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

av vaccination äga sin riktighet. Att enbart av denna anledning bibehålla

sagda tvång låter sig dock icke försvara.

Även om jag sålunda finner, att barnvaccinationen icke längre bör genomföras

med tvång, är jag — såsom förut anförts — dock fullt medveten örn

dess stora betydelse i kampen mot smittkopporna och kommer i det följande

att, i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigmajoriteten, föreslå

olika medel för befordrande av frivillig barnympning.

Upplysningsverksamhet.

Vaccinationsutredningen.

Utredningsmcijoriteten har i sin allmänna motivering under förestående

rubrik uttalat, att strävandena att åstadkomma ett skydd mot smittkoppsjukdomen

dels genom fortgående frivillig primovaccination och dels genom vaccination,

oberoende av ålder, samt andra effektiva åtgärder vid hotande fara i

väsentlig mån kunde underlättas, om dessa strävanden ägde stöd i en upplyst

folkopinion. Majoriteten ville därför förorda det allmännas medverkan i och

stöd åt en upplysningsverksamhet, som syftade till att bland allmänheten sprida

ökad kännedom om smittkopporna och om vaccinationen såsom medel

i kampen mot denna sjukdom. Lämpligaste formen för meddelande av sådan

upplysning vore enligt majoritetens uppfattning populärvetenskapliga

föreläsningar, anordnade av anstalter och föreningar, vilka för sin verksamhet

åtnjöte understöd av statsmedel. Då dessa organisationer emellertid icke

torde vara villiga att påtaga sig här ifrågavarande uppgift utan att erforderliga

medel ställdes till deras förfogande, har majoriteten förordat, att medel

därtill måtte anslås av statsverket. Majoriteten har vidare såsom lämpliga

medel i detta upplysningsarbetes tjänst föreslagit radioföreläsningar, en

kortfattad, populärt hållen men ändock på vetenskapliga bevis grundad skrift

i ämnet, avsedd främst för föräldrar och lärare, samt masspridning av en

broschyr, vari skyddskoppympningen gjordes till föremål för åskådlig och

saklig framställning. Majoriteten har slutligen, såsom redan tidigare antytts,

fäst stora förhoppningar vid den upplysning, som i hithörande frågor komme

att lämnas mödrar vid mödra- och barnavårdscentraler samt barnavårdsstationer.

Gentemot vad majoriteten sålunda anfört angående förevarande upplysningsverksamhet

och dess betydelse för befordran av vaccinationsfrekvensen

har minoriteten (sid. 124) uttalat sig sålunda:

Det skulle vara att göra sig överdrivna förhoppningar att föreställa sig, att

en upplysningsverksamhet om skyddskoppympningens betydelse skulle kunna

förmå människor att i någon nämnvärt ökad utsträckning låta vaccinera

sina barn. Man må hur vältaligt som helst och med hur starka argument

som helst hävda betydelsen av en allmän barnvaccination, effekten kommer

endast att bliva, att vaccinationsmotståndarna ytterligare skärpa sin agitation.

Men hur ovederhäftig denna än är, kommer allmänheten att lystra

till den, därför att den endast kommer att utmåla de förmenta farorna av

vaccinationen, men omsorgsfullt kommer att underlåta att erkänna vaccinationens

nytta.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

43

Yttranden.

Medicinska fakulteten i Lund, Sveriges läkarförbund, länsstyrelserna i

Stockholms, Malmöhus, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län samt

förste provinsialläkarna i Östergötlands, Kronobergs, Gotlands och Norrbottens

län tillstyrka av sakkunnigmajoriteten föreslagna åtgärder till ernående

av ökad kännedom örn smittkoppsjukdomen och dess bekämpande. Sagda

fakidtet och förste provinsialläkaren i Kronobergs län tillägga, att vaccinationsförfarandet

troligen skulle erhålla ett ytterligare och gott stöd i folkmedvetandet,

örn verkställandet av barnvaccineringen överfördes från ympningsmöten

till barnavårdscentraler. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län

finner det lämpligt, att upplysningar lämnades vid skolundervisningen i biologi

eller allmän hälsovård. — Medicinalstyrelsen förordar, att upplysningsverksamhet

till främjande av barnympning under de tidiga levnadsåren skulle

igångsättas. Styrelsen förklarar sig dela utredningsmajoritetens förväntan,

att genom anordnande av s. k. förebyggande mödra- och barnavård vid barnavårdscentraler

och -stationer mödrarna skulle i största utsträckning kunna

påverkas i sådan riktning. I huvudsak enahanda synpunkter anföras av

karolinska institutets lärarkollegium och svenska läkaresällskapet, vilka tilllägga,

att den tidiga barnvaccinationen med fördel torde kunna utföras genom

sagda centralers och stationers försorg. Skolöverstyrelsen förklarar sig

icke hava något att erinra mot majoritetsförslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att ej ens med den av majoriteten förordade,

omfattande upplysningsverksamheten frivillig vaccination vore att

påräkna i större omfattning, och arméförvaltningen framhåller, att verkan

av sådan upplysningsverksamhet undandroge sig bedömande. Länsstyrelsen

i Uppsala lån uttalar, att upplysningsverksamheten säkerligen skulle mötas

av en agitation, som bland annat komme att åberopa, att lagstiftaren själv

frånträtt den tidigare ståndpunkten angående vaccinationens betydelse. Enahanda

uttalande göres av länsstyrelsen i Älvsborgs län, vilken tillägger, att

vid bibehållande av den obligatoriska barnvaccinationen vederhäftig upplysning

skulle kunnat göra mycket för dennas popularisering. Länsstyrelsen i

Västerbottens län anser däremot, att ytterligare upplysningsarbete icke skulle

nämnvärt förmå öka sympatierna för och tron pa tvangsvaccinationens nödvändighet.

— Förste provinsialläkaren i Stockholms län slutligen befarar, att

örn barnympningstvånget borttoges, agitation å barnavårdscentralerna föi

vaccination skulle leda till impopularisering av dessa.

På sätt i det föregående antytts, är jag av den uppfattningen, att den

frivilliga vaccineringen på allt sätt bör uppmuntras och befordras. Den av

sakkunnigmajoriteten föreslagna upplysningsverksamheten i vaccinationsfrågan

finner jag därvid vara av största betydelse. Den utbredda folkopinion

mot obligatorisk barnvaccination, vars förhandenvaro tidigare påpekats, synes

nämligen i stor utsträckning vara grundad på felaktig uppfattning örn

vaccinationens betydelse som medel i kampen mot smittkoppsjukdomen och

örn de med vaccinationen förbundna riskerna. Det gäller att genom veder
-

Depurte
menta
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Muj.ts proposition nr 182.

beparte
ments
chefen.

häftig upplysning revidera denna uppfattning till bättre överensstämmelse

med de verkliga förhållandena och sålunda öka allmänhetens benägenhet

för att underkasta sig och sina barn frivillig vaccination. De former utredningsmajoriteten

föreslår för denna upplysningsverksamhet anser jag vara

tjänliga. Särskilt vill jag framhålla lämpligheten av att densamma kommer

att ingå som ett led i det statligt understödda fria folkbildningsarbetet

samt att upplysning i förevarande frågor meddelas mödrar vid besök

å barnavårdscentraler och -stationer. Att kostnadsfri barnvaccination där

skall kunna erhållas är självfallet. Innan barnavårdsorganisationen blivit

fullt utbyggd, torde det dock icke vara lämpligt att — såsom från vissa håll

föreslagits — överföra verkställandet av barnympningen från ympningsmötena

till nyssnämnda centraler och stationer.

Jag övergår nu tillbehandling i detalj av departementsförslaget till förordning

om skyddskoppympning och vill förutskicka, att jag — med hänsyn

till min uppfattning, att tvångsvaccineringen av barn hör borttagas -—- till

grund för detta ämnar lägga majoritetens inom vaccinationsutredningen lagförslag.

Speciell motivering.

Rubrik.

Vaccinationsutredningen1 har benämnt sitt förslag »lag örn skyddskoppympning».

Enligt numera vedertagen terminologi har den av utredningen föreslagna

rubriken ändrats till »förordning om skyddskoppympning».

Jag har övervägt, om icke förordningen i likhet med gällande lag örn

skyddskoppympning till vinnande av större överskådlighet borde förses med

underrubriker. Då emellertid dessas antal skulle bliva jämförelsevis stort

i förhållande till antalet paragrafer och svårigheter erbjudit sig att i underrubrikerna

giva ett adekvat uttryck för dem tillhörande paragrafers innehåll,

har jag avstått därifrån.

1 §■

Denna paragraf överensstämmer i sak med motsvarande paragraf i vaccinationsutredningens

förslag.

Vaccinationsutredningen.

Utredningen har uttalat, att den av skäl, som angåves i dess allmänna motivering,

föreslagit upphävande av tvånget att vaccinera barn, men i stället

sökt kraftigt befordra frivillig barnvaccination samt i förevarande paragraf

intagit en principiell förklaring om önskvärdheten av sådan vaccination. Utredningen

har erinrat örn att tiden för barnvaccinationens verkställande med

1 När här och i det följande talas om vaccinationsutredningen, avses dess majoritet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 182.

45

lillkomsten av gällande vaccinationslag framflyttats från barnets andra år

enligt 1853 års reglemente angående skyddskoppympning^! till det kalenderår,

då barnet fyllde sex år. Utredningen har (sid. 59—61) lämnat en översikt

över omfattningen av ympning vid tidig ålder under åren 1917—34 samt

kommit till det resultatet, att under bela denna tidrymd en fortgående förskjutning

mot högre ympningsålder ägt rum. Under årens lopp hade sålunda

allt flera barn i tidig ålder kommit att sakna immunitet mot smittkoppor

och sannolikheten för deras infektion, örn de skulle bliva utsatta för

koppsmitta, hade följaktligen blivit större. I anledning härav och då ympningen

enligt allmän erfarenhet medförde mindre olägenheter under första

levnadsåren än senare, hade vaccinationsutredningen rekommenderat företagande

av barnvaccination under de två första levnadsåren.

Utredningen bar vidare framhållit, att vad i förevarande paragraf föreskreves

därom, att ympning skulle ske med smittkoppvaccin, hade samma innebörd

som stadgandet i 9 § 1 mom. av 1916 års lag, att ympning skulle ske

med animalt ympämne. Någon undantagsbestämmelse liknande den i 2 mom.

av nämnda paragraf, avseende att vid smittkoppepidemi ympning finge äga

rum med humanisera! ympämne, hade ej ansetts behövlig med hänsyn till

nutida tillgång på animal vaccin och möjlighet att snabbt distribuera ympämnet

till varje ort inom riket. Utredningen har härutinnan hänvisat till

bilagan F (sid. 382—429).

Angående paragrafens andra stycke, enligt vilket det skulle åligga hälsovårdsnämnder

och tjänsteläkare att verka för ympningens genomförande i

största möjliga utsträckning, har utredningen anfört följande:

Detta stadgande innehåller ett ytterligare påpekande av ympningens värde

och har ansetts påkallat bland annat för att såvitt möjligt motverka, att ympningsfrekvensen

sjunker, örn nuvarande tvångsbestämmelse örn barnympning

borttages. Ett uttryckligt lagfästande av plikt för hälsovårdsnämnderna, respektive

kommunalnämnderna i kommuner utan särskild hälsovårdsnämnd,

att befrämja ympningen är av vikt, enär dessa kommunala organ mångenstädes

visat sig vara okunniga om sina nu föreliggande skyldigheter beträffande

ympningen eller medvetet åsidosatt desamma. — Det föreslagna stadgandet i

vad angår tjänsteläkare torde för de allra flesta läkare icke medföra någon

ökning av deras arbetsbörda. Med tjänsteläkare avses i främsta rummet förste

provinsial-, provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- oell municipalläkare.

Rörande dessa läkares åligganden med avseende å ympningen finnas redan

nu åtskilliga föreskrifter. Sålunda innehåller 1916 års lag örn skyddskoppympning,

förutom vissa andra stadganden, i 20 § en hänvisning till gällande

läkarinstruktion. Enligt denna (allmän läkarinstruktion den 19 december

1930, SFS 442/1930) § 12 skall förste provinsialläkare med uppmärksamhet

Hilja skyddskoppympningen inom länet och medverka till dess behöriga handhavande.

Och provinsialläkare skall jämlikt § 31 utöva noggrann tillsyn över

ympningen inom sitt distrikt, samt, där han finner ympningen i någon kommun

vara försummad eller därom givna föreskrifter eljest åsidosätta, söka

åstadkomma rättelse däri eller, där så erfordras, anmäla förhållandet hos

länsstyrelsen. De sålunda för provinsialläkare meddelade föreskrii terna torde

på grund av §§ 42, 48 och 53 gälla även extra provinsial-, stads-, köpingsoch

municipalläkare.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Departe
ments
chefen.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Blekinge lån anser, att bestämmelserna i första stycket borde

— efter mönster av den i utredningsförslagets 7 § meddelade föreskriften

om skolbarnympningen — utbytas mot ett stadgande, att varje barn skulle

före uppnåendet av tvåårsåldern undergå ympning, om icke den, som bade

vårdnaden örn barnet, meddelat förbud däremot. En dylik klausul vöre i

jämförelse med fullständig frihet i nu ifrågavarande hänseende ostridigt ägnad

att öka vaccineringens omfattning. — Förste stadsläkaren i Norrköping

begär bestämt besked om vad i detta och andra sammanhang avses med

tjänsteläkare.

I överensstämmelse med min tidigare uttalade uppfattning, att tvångsympning

av barn bör borttagas men frivillig vaccination befordras, ansluter jag

mig i princip helt till vad vaccinationsutredningen föreslagit i förevarande

paragraf. Länsstyrelsens i Blekinge län förslag till ändring av paragrafens

första stycke anser jag icke lämpligt. Den i princip frivilliga barnvaccinationen

bör nämligen icke förses med alltför många restriktioner, varjämte parallellen

med skolbarnympningen är ofullständig såtillvida, att den sistnämnda

är mycket lättare att praktiskt ordna i samband med skolundervisningen än

vaccinering av spädbarn. I motiven sägs, att avsikten är, att ympning skall

— på sätt i princip föreskrivits i gällande lag, vars huvudbestämmelser bibehållits

i minoritetens förslag — ske med animalt ympämne. Då skäl för ändring

av uttryckssättet i författningen icke angivits samt uttrycket smittkoppvaccin

formellt torde omfatta såväl animal som humaniserad vaccin, har jag

ansett lämpligt bibehålla nuvarande lags terminologi.

Med tjänsteläkare i andra stycket synes böra avses endast sådana läkare,

vilkas tjänsteåligganden närmare regleras i allmänna läkarinstruktionen, nämligen

förste provinsial-, provinsial-, extra provinsial-, stads-, stadsdistrikts-,

köpings- och municipalläkare. Då anmaningen att befrämja ympning icke

bör anses inskränkt till enbart vaccination av barn utan avse skyddskoppympning

överhuvud taget har formell jämkning av andra stycket i förslaget vidtagits.

2

2 §.

Paragrafen motsvarar 2 § i vaccinationsutredningens förslag samt har avseende

å i huvudsak samma personer, som enligt 3 § a)—c) i gällande vaccinationslag

äro underkastade vaccinationsplikt.

Vaccinationsutredningen.

Utredningen har framhållit, att kravet på försvarsberedskap nödvändiggjorde

ympningstvång för militärer i fredstid, och att behovet av sådant tvång

bleve än mer trängande, om barnympningsfrekvensen i fortsättningen komme

att sjunka ytterligare. Av de undersökningar, för vilka redogörelse lämnats

i de vid betänkandet fogade bilagorna E (sid. 372—381) och H (sid. 448—

476), funne utredningen framgå, att fara för alltför starka ympreaktioner hos

dem, som ej förut ympats, icke behövde verka avskräckande.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

47

Rörande omfattningen av de i förevarande paragraf upptagna kategorierna

har utredningen anfört bland annat följande:

Huruvida vid försvarsmakten tjänstgörande person är att hänföra till 2 § a)

eller b) torde framgå av inskrivningsförordningen den 18 december 1936

(S. F. S. 643/1936) § 1. Den i a) stadgade ympningsplikten omfattar alla dem,

som börja tjänstgöring på grund av fast anställning vid försvarsmakten —

d. v. s. vid hären, marinen eller flygvapnet — även befäl eller underbefäl (eller

för utbildning till befäl eller underbefäl vid marinen). Av nämnda förordning

torde vidare framgå, att till värnpliktiga äro att hänföra bland andra

officers- och reservofficersaspiranter vid hären och flygvapnet, vilka alltså

bliva ympningspliktiga jämlikt 2 § b) i förslaget. Genom att i detta stadgande

icke medtaga orden »för sin utbildning» [jfr 3 § b) i gällande lag] vill vaccinationsutredningen

giva tillkänna, att ympningsplikt skall åvila jämväl sådana

s. k. samvetsömma värnpliktiga, vilka fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten.

Vad slutligen angår 2 § c) i förslaget så är dess från 3 § c) i gällande

lag avvikande avfattning betingad av vad ovan anförts angående ändamålet

med 2 § b) i förslaget samt innehållet i § 28 vämpliktslagen den 30

juni 1936.

Utredningen har vidare påpekat, att i 4 § av förslaget undantag från ympning

stadgades för den, som tidigare ympats eller haft smittkoppor, samt att

förbudet i 8 § mot ympning på grund av hälsoskäl givetvis gällde även militärpersoner.

Motsvarande bestämmelser funnes i 5 § 1 och 2 mom. av 1916 års

lag, vilken jämväl i 5 § 4 mom. innefattade stadgande av liknande innehåll

som förslagets 2 § andra stycket. Sistnämnda stadgande i förslaget innebure i

sak ingen ändring av bestämmelsen i 5 § 4 mom. vaccinationslagen vad anginge

militärer.

Utredningen har slutligen även erinrat örn bestämmelserna i förslagets

18 §, enligt vilka ersättning kunde utgå, där sjukdom eller skada skulle

drabba någon till följd av ympning under militär tjänstgöring.

Yttranden.

Arméförvaltningen finner den av vaccinationsutredningen föreslagna omformuleringen

av ympningsbestäinmelserna för militärer i stort sett tillfredsställande.

Brist förelåge dock alltjämt såtillvida, att de enligt § 4 mom. 2

värnpliktslagen under fredstid frikallade samt den del av till ersättningsreserven

eller liandräckningstjänst uttagna, som icke inkallades till tjänstgöring

under fredstid, med föreslagna bestämmelser icke komme att skyddskoppympas

i fredstid. Denna svaghet skulle beträffande den förra kategorien

kunna avhjälpas med stadgande — i värnpliktslagen — att förutsättning

för medgivande av frikallelse vore, att vederbörande inför inskrivningsmyndighet

företedde intyg örn under de senaste fem kalenderåren genomgången

(re) vaccination eller ock, att han haft smittkoppor, d. v. s. att

förhållande förelåge, varom nämndes i lagförslagets 4 §. Beträffande ersättningsreservister

och till liandräckningstjänst uttagna borde dessa av vederbörande

rullföringsbefälhavare kunna avkrävas motsvarande intyg såsom

villkor för befrielse från tjänstgöring i fredstid. Enahanda synpunkter

anföras av chefen för lil arméfördelningen. Även militärbefälhavaren på

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Departe
ments
chefen.

Gotland uttalar, att avvikelserna från gällande bestämmelser vore väl motiverade,

men att det kunde ifrågasättas, örn icke under a) upptagna kategorier

bort föras in under 6 §, vilken stadgar skyddskoppympning såsom

förutsättning för vinnande av viss anställning eller undervisning.

Förbundet folkhälsans vänner anser, att värnpliktiga borde hava rätt att

bliva undantagna från ympning, därest de förklarade sig icke vilja underkasta

sig sådan.

Främsta syftet med den under a) och b) föreskrivna tvångsympningen

är, att i händelse av krigstillstånd de, som först skola gå i fält, redan på

förhand äro försedda med ett tillräckligt starkt immunitetsskydd mot smittkoppor.

Ur försvarsberedskapssynpunkt anser jag det däremot icke vara

oundgängligen erfordexligt, att de kategorier värnpliktiga, vilka, såsom arméförvaltningen

anfört, icke fullgöra tjänstgöring i fredstid, skyddskoppympas

under sådan tid. Då de icke utan föregående utbildning kunna skickas

i fält, synes tillfälle erbjudas till vaccinering, vilken kommer att verkställas

enligt punkten c) i förevarande paragraf. Den av militärbefälhavaren på

Gotland mot utredningsförslaget riktade formella anmärkningen, att bestämmelserna

under a) närmast hörde hemma i 6 §, finner jag i viss mån

berättigad. Med hänsyn till motsvarande stadgandes placering i gällande

lag bland övriga föreskrifter angående tvångsympning av militärer vill jag

dock icke föreslå någon ändring härutinnan. Slutligen har i punkten a) det

av vaccinationsutredningen föreslagna oidet försvarsmakten utbytts mot

krigsmakten, den i värnpliktslagen begagnade sammanfattande beteckningen

på samtliga försvarsgrenar. 3

3 §.

Paragrafen motsvarar 4 § i gällande vaccinationslag och 3 § i vaccinationsutiedningens

förslag.

Vaccinationsutredningen.

Utredningen har framhållit, att även örn man under normala förhållanden

kunde undvara stadganden om allmän ympningsplikt, i den situation,

som uppstode vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi, möjlighet dock

måste finnas att kunna påbjuda ympning i behövlig omfattning på hotade

områden. Sedan bestämmelser härom med 1916 års lag införts i vår vaccinationslagstiftning,

syntes riksdagen icke hava haft under övervägande

fråga om ändring av dessa.

Beträffande paragrafens bestämmelser har utiedningen i huvudsak anfört

följande:

Vad angår beslutanderätten i fråga örn ympningens omfattning och anordnande

tillägger förslaget i likhet med gällande ympningslag länsstyrelsen

och beträffande försvarsmakten eller del därav vederbörande chef befogenheten

härutinnan. Det må erinras om att motsvarande befogenhet tillkommer

länsstyrelse enligt epidemilagen för där avsedda fall. Vaccinationsutredningen

finner anledning icke föreligga för bibehållande av 1916 års lags

stadganden örn att initiativ bör utgå från vederbörande tjänsteläkare eller

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts proposition nr 182.

49

hälsovårdsnämnd. En föreskrift om tjänsteplikt för vederbörande tjänsteläkare

att, när anledning därtill uppkommer, göra framställning om meddelande

av beslut, varom i denna paragraf sägs, har däremot upptagits i

tredje stycket av paragrafen. Detta stadgande torde, vad angår förste provinsialläkare,

icke i sak innebära någon nyhet, liksom ej heller föreskriften

att länsstyrelsens beslut skall meddelas först efter medicinalstyrelsens hörande.

Enligt vad utredningen inhämtat har nämligen utvecklats den praxis, att efter

erhållen kännedom om inträffat fall av smittkoppor förste provinsialläkaren

sätter sig i förbindelse med vederbörande medicinalråd och efter samråd med

denne påkallar beslut av länsstyrelsen. Med hänsyn till de speciella förhållandena

vid försvarsmakten torde emellertid frågan om meddelande av beslut av

ifrågavarande slag böra underställas den för vederbörande vapenslag högsta

militära sjukvårdsmyndigheten, och har stadgande härom införts i andra

stycket av paragrafen.

Enligt det lagförslag, som framlagts av utredningens minoritet, äga — liksom

i gällande lag — länsstyrelse och vederbörande militäre chef fatta beslut

utan att först höra medicinalstyrelsen, respektive högsta militära sjukvårdsmyndigheten.

Yttranden.

Den i förevarande paragraf stadgade ympningsplikten upptages icke i yttrandena

till principiell diskussion. Endast beträffande formerna för beslutets

meddelande anföras olika meningar.

Sålunda uttalar förste provinsialläkaren i Uppsala län, att föreskrifterna

om medicinalstyrelsens respektive den högsta militära sjukvårdsmyndighetens

hörande, innan beslut kunde fattas, uppenbarligen måste fördröja

igångsättandet av skyddsåtgärderna vid utbruten eller hotande epidemi.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att under särskilt trängande förhållanden

anmälan till medicinalstyrelsen — i skyndsamhetens intresse —

torde vara tillräcklig. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att ifrågavarande

ympningsplikt borde bliva föremål för mera centralt bedömande och

beslutet sålunda meddelas antingen av Kungl. Majit eller av medicinalstyrelsen.

Vad angår bestämmelserna i paragrafens andra stycke, finner arméförvaltningen,

att vederbörande chef borde meddela sitt beslut efter inhämtande

av högsta militära sjukvårdsmyndighetens medgivande. Enahanda uttalanden

göras av militärbefälhavaren på Gotland och fördelningslåkaren vid

IV arméfördelningen. Chefen för III arméfördelningen anser däremot, att

särskilda bestämmelser angående högsta sjukvårdsmyndighetens medverkan

vid beslutets fattande icke borde införas i lagen.

Departementschefen.

Vaccinationsutredningens förslag till bestämmelser örn ympningsplikt vid

inträffad eiler hotande smittkoppepidemi har blivit föremål för diskussion

främst beträffande skyldigheten för länsstyrelse och vederbörande militäre

chef att före besluts fattande höra medicinalstyrelsen respektive högsta militära

sjukvårdsmyndighet. För egen del anser jag av utredningen föreslagna

bestämmelser lämpliga. Det finnes nämligen lika liten anledning förBihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 1S2. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Departe
ments
chefen.

moda, att de högsta sjukvårdsmyndigheternas hörande, vilket givetvis kan

ske med hjälp av telefon eller telegraf, skall orsaka dröjsmål med erforderliga

skyddsåtgärders vidtagande, som att de beslutande mvndigheferna icke

skulle följa den medicinska sakkunskapens anvisningar så långt de lokala

förhållandena medgiva.

4 §.

Vaccinatiomutredningen har angående motsvarande paragraf i sitt förslag

anfört följande:

I 4 § av förslaget stadgas undantag från ympningsplikt beträffande dels

militärer och dels dem, som jämlikt påbud örn ympning vid epidemi äro underkastade

sådan plikt. Förutsättning för undantagandet är, att vederbörande

efter början av de närmast föregående fem kalenderåren här i riket

undergått verksam skyddskoppympning eller ock att han haft smittkoppor.

Tidsbestämningen är hämtad från gällande vaccinationslag, vilken i 5 § 1

mom. innehåller motsvarande stadganden örn undantag från all i denna lag

stadgad ympningsplikt, samt innebär givetvis ej något bestämt uttalande om

varaktigheten av den genom skyddskoppympningen förvärvade immuniteten.

Det har icke ansetts behövligt att i förslaget upptaga den i sagda moment

angivna möjligheten att på grund av tre gånger undergången ympning

vinna befrielse från ympningsplikt. Vad som förstås med uttrycket verksam

ympning torde framgå av 9 § andra stycket i förslaget.

I yttrandena upptagas icke bestämmelserna i förevarande paragraf till

behandling.

Utredningens förslag i denna del har med allenast formell jämkning upptagits

i departementsförslaget. 5

5 §■

Förevarande paragraf, som överensstämmer med 5 § i utredningsförslaget,

motsvaras delvis av bestämmelserna i 3 § d) gällande vaccinationslag.

Vaccinationsut redningen.

Till en början har utredningen yttrat, att i förevarande paragraf sammanförts

bestämmelser om ympningsplikt för »kontakter» — personer, som

kunde antagas hava kommit i beröring med viss koppsmittad —- samt vissa

andra personer, bland dem utländska arbetare. Det gemensamma för där

omförmälda fall, till skillnad från de i 3 § avsedda, vöre att beslutet örn ympning

skulle avse viss person eller vissa individuellt bestämda personer. Det

vore av största vikt, att kontakterna och stundom även personer, som kommit

i beröring med kontakt, skyndsamt bleve underkastade ympning med

eller utan åtföljande isolering enligt epidemilagen. Något uttryckligt stadgande

angående ympning av kontakter funnes icke i gällande vaccinationslag.

De beslut därutinnan, vilka vid inträffad epidemi kunde hava meddelats

av länsstyrelsen, torde hava grundats på 4 § i nämnda lag och epidemilagen.

Sedan redogörelse lämnats (sid. 69—72) för de bestämmelser i 1919 års

epidemilag och 1934 års karantänskungörelse, som äro givna för att hindra

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

51

införande till landet och spridning därstädes av smittkoppsjukdomen, bär utredningen

beträffande första stycket av förslaget till förevarande paragraf

anfört följande:

Trots gällande bestämmelser till förhindrande därav är det icke uteslutet,

att en koppsmittad person kan inkomma i riket och. innan åtgärder hinna

vidtagas mot honom till förebyggande av smittans spridning, komma i förbindelse

med andra personer. Vistas dessa personer på ort eller inom område,

där den smittade insjuknar, hemfalla de under påbud om ympning,

som må meddelas jämlikt 3 § i förslaget. Av synnerlig vikt är givetvis att

även kontakt, som lämnat orten eller området viel tiden för den smittades insjuknande,

och jämväl personer, med vilka den smittade kommit i beröring

annorstädes under sitt uppehåll inom riket, underkastas ympning. Första

stycket i förevarande paragraf avser främst sådana personer. Förutsättning

för ympning är naturligtvis, alt beröringen med den smittade ägt rum å

sådan tid, att kontakten kan vara eller bliva smittoförande.

Till förekommande av smittans vidare spridning genom kontakten har därjämte

ansetts erforderligt att meddela stadgande örn ympningsplikt för den,

som kommit i beröring med kontakten eller medelbart genom andra personer

kan väntas föra smitta fran honom, liksom även för den, som av särskild anledning

(t. ex. på grund av medlemskap i samma hushåll) kan väntas komma

i beröring med någon, som enligt det sagda är ympningsskyldig, men mot

vilken misstanken för smittoförande är så pass ringa, att isolering ej anses

behövlig.

Enär beslut örn ympning, som här avses, är särskilt brådskande, har beslutanderätten

tillagts hälsovårdsnämnden i den ort, där den ympningspliktige

vistas. Nämnden skall dock före meddelande av beslutet samråda med

tjänsteläkaren i orten. Beslutet går, enligt 19 §, i verkställighet utan hinder

av förd klagan, och tredskas den ympningspliktige äger jämlikt 20 § vederbörande

tjänsteläkare hos polismyndigheten påkalla erforderlig handräckning.

För efterspanande av den, som är eller kan antagas vara ympningspliktig

enligt detta stycke, äger tjänsteläkare påkalla biträde av polismyndighet.

Det må påpekas, att det icke ansetts lämpligt att medgiva undantag från

ympningsplikt, varom här är fråga, av sådan anledning, som i 4 § sägs.

Vid behandlingen av paragrafens andra stycke [som i viss mån motsvara!''

3 § d) i gällande lag] — enligt vilket vad i första stycket stadgas skall

gälla även utlänning, som från främmande land inkommit i riket för att här

söka eller tillträda arbetsanställning, därest det finnes anledning befara, att

smittkoppsjukdom genom honom kan införas i riket — har utredningen uttalat,

alt det numera visserligen icke förekomme i så stor utsträckning som

tidigare, att utländska arbetare inkomme i landet för att vinna arbetsanställning

här. Den alltjämt föreliggande faran för att smittkoppor kunde på denna

väg införas i landet torde dock påkalla ett stadgande, vid sidan av karantänskungörelsens

bestämmelser, örn ympningsplikt för sådana personer. Den

skärpning, som förevarande .stycke av 5 § i förslaget innebure i jämförelse

med första stycket av paragrafen, vore motiverad av svårigheten att erhålla

utiedning angående fran utlandet inkommande persons beröring med koppsmittad

där. Att utsträcka den sålunda föreslagna ympningsplikten lill att

gälla samtliga till riket ankommande utlänningar torde å andra sidan icke

vara lämpligt eller erforderligt.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Departe
ments
chefen.

Slutligen har utredningen erinrat om att i 3 § e) gällande vaccinationslag

ympningsplikt föreskreves jämväl för den, som intoges å tvångsarbetsanstalt,

samt framhållit, att till förebyggande av koppsmittas spridning synnerlig

uppmärksamhet måste ägnas den lösa befolkningen. Förevarande paragraf

i utredningsförslaget torde emellertid medgiva inskridande i erforderlig utsträckning

mot smittospridare tillhörande nämnda kategori, varför särskilt

stadgande ej syntes påkallat. Anknytande av ympningsplikt till intagande å

tvångsarbetsanstalt vore enligt utredningens uppfattning i sak svagt grundat

och mindre tilltalande såsom ledande till uppfattningen, att vaccinationen

vore någon slags straffpåföljd.

En hänvisning till epidemilagen har upptagits såsom ett tredje stycke i

paragrafen.

Yttranden.

Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Norrbottens län anse följdriktigheten

kräva, att andra stycket av förevarande paragraf gåves väsentligt

vidare omfattning än som föreslagits. Även en i riket inkommande utlänning,

som icke sökte eller tillträdde arbetsanställning, kunde givetvis vara

i hög grad smittofarlig, likaså en från utlandet återvändande ovaccinerad

svensk.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att kungörelse den 31 augusti

1938 utfärdats örn sanitär kontroll över luftfarten (SFS nr 563).

De av vaccinationsutredningen i paragrafens första stycke föreslagna bestämmelserna

synas fylla ett behov, som tidigare tillgodosetts genom beslut,

grundade på stadgandena i 4 § gällande vaccinationslag om ympningsplikt

vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi. Med förevarande lagförslags

i viss mån nya system för koppsjukdomens bekämpande, vilket i ympningen

av kontakterna ser ett av de effektivaste skyddsmedlen mot sagda sjukdom,

äro direkta bestämmelser påkallade örn skyldighet för kontakter att

underkasta sig beslut om sådan ympning. De i jämförelse med stadgandena

i första stycket skärpta bestämmelserna i andra stycket, vilka nära överensstämma

med 3 § d) i gällande vaccinationslag, hava ursprungligen tillkommit

för att skydda landet mot den import av smittkoppsjukdomen, som

stundom ägt rum genom säsongarbetare, vilka inkommit från länder, där

smittkoppor varit ofta förekommande. Gentemot den risk för import av

koppor, som den från utlandet kommande resandeströmmen i övrigt innebär,

synas karantänskungörelsens bestämmelser vara tillräckliga. Att märka

är att andra stycket skall bliva tillämpligt så snart någon — örn än ringa

— anledning är att befara införande av smittkoppsjukdom i riket.

6 §.

Denna paragraf, vilken såsom villkor för att vinna anställning eller börja

tjänstgöring inom vissa yrken uppställer, att sökanden ympats efter början

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

53

av de närmast föregående fem kalenderåren eller haft smittkoppor, äger motsvarighet

i samma paragrafer i såväl gällande vaccinationslag som vaccinationsutredningens

förslag.

Vaccinationsutredningen.

Sedan utredningen erinrat om att i gällande lag nu ifrågavarande krav

uppställdes beträffande dem, som inskreves å sjömanshus, som vunne an

ställning vid tullverket eller vid den allmänna sjukvården eller vid hälsopolis,

som efter avlagd medicine kandidatexamen började tjänstgöring vid

sjukvårdsanstalt eller som antoges till elever vid undervisningsanstalt för

barnmorskor eller vid sjuksköterskekurs, har utredningen anfört följande:

Anledningen härtill var uppenbarligen, att dessa kategorier ansågos särskilt

utsatta för smitta. Även andra yrken kunna anses tämligen likställda

med de sålunda angivna, och det är ganska vanskligt att i detta hänseende

göra den rätta begränsningen. Vaccinationsutredningen har härvidlag

stannat för att kräva vaccination beträffande dem, som vilja vinna anställning

eller för egen utbildning börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt, vid

den allmänna hälsovården i egenskap av tillsyningsman, vid lots- eller tullstaten,

vid luftfart, i civil tjänst vid militär förläggning eller i polistjänst

eller inskrivas å sjömanshus. Någon inskränkning av de i 6 § vaccinationslagen

upptagna kategorierna har icke föreslagits. Angående de i jämförelse

med nämnda paragraf nya kategorierna i förslaget anser vaccinationsutredningen

intet skäl föreligga att icke i förevarande hänseende jämställa lotspersonalen

med tullpersonalen. De på senare tid utvecklade flygförbindelserna

med utlandet och därvid föranledd risk för import av smittkoppor luftledes

motivera uppställande av krav på att alla personer anställda vid luftfart

skola vara vaccinerade. Beträffande polispersonalen är det av synnerlig

vikt att denna är i största möjliga utsträckning skyddad mot smitta och

ej tilläventyrs blir tjänstoduglig i kritiska ögonblick till följd av ympningsfeber.

Vad angår personer anställda i civil tjänst vid militär förläggning är

bestämmelsen förestavad av försvarsberedskapens krav särskilt beträffande

sådan personal, som vid mobilisering må komma att åtfölja det militära

förbandet.

Till klargörande av innebörden av stadgandet i andra stycket av förevarande

paragraf må anmärkas, att paragrafen är tillämplig endast beträffande

personer, vilka efter lagens ikraftträdande vinna anställning eller börja

tjänstgöra inom ifrågavarande yrken, och således ej gäller den, som dessförinnan

tillträtt sådan anställning eller börjat sådan tjänstgöring.

Utredningen har tillagt, att undantag från förevarande krav å ympning

— i överensstämmelse med gällande lag — icke gjordes med avseende å den,

som enligt 8 § ej finge ympas. I de flesta fall torde den, som på grund av

egen sjukdom, sjukdomsanlag eller allmän svaghet icke tålde ympning, ej

heller vara lämpad för sådan anställning eller tjänstgöring. Och stadgandets

huvudsyfte måste i varje fall anses vara att i allmänhetens intresse förhindra,

att någon i sådan anställning eller under sådan tjänstgöring, som där

avsåges, komme att verka såsom smittospridare eller bleve urståndsatt att

fullgöra från offentlig synpunkt viktiga funktioner.

De skäl, som anförts för stadgandena i andra stycket, återgivas under

23 §.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 182.

Departe
ments
chefen.

Minoriteten inom vaccincitionsutredningen har som en stor svaghet hos

utredningsmajoritetens förslag betecknat, att — med borttagandet av den

obligatoriska barnympningen — ympningsvillkor icke föreskrivits för trafikpersonal

vid järnväg, spårvagns- och motoriserad linjetrafik, hotell- och

restaurangpersonal samt personal i banker, post, telegraf och de större affärshusen.

Yttranden.

I samtliga yttranden, som beröra bestämmelserna i förevarande paragraf,

förordas, att ympningsplikten måtte utvidgas till även andra kategorier yrkesutövare

än de av utredningsmajoriteten föreslagna. Längst i detta avseende

går länsstyrelsen i Blekinge län, som helt ansluter sig till utredningsminoritetens

uttalande. Liknande synpunkter — ehuru icke av fullt samma

räckvidd — anföras av den tidigare nämnda minoriteten inom karolinska institutets

lärarkollegium, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Norrbottens

län samt förste provinsialläkaren i Norrbottens län. Sistnämnda länsstyrelse

och förste provinsialläkare tillägga, att all personal vid allmänna hälso-

och sjukvården — exempelvis även desinfektörer — borde inbegripas under

paragrafens bestämmelser. Arméförvaltningen och militärbefälhavaren

på Gotland förklara, att sagda bestämmelser borde gälla all vid krigsmakten

anställd eller i tjänst varande civil personal. Förste provinsialläkaren i Kopparbergs

län slutligen anser, att epidemisjukhusens personal alltid måste vara

immun genom en vaccination, som icke finge vara mer än fem år gammal.

Såsom utredningsmajoriteten framhållit är syftet med bestämmelserna i

denna paragraf, att de, som i sitt yrke äro särskilt utsatta för risk att bliva

koppsmittade, skola göras immuna mot koppsjukdomen. Härigenom skulle

garanti vinnas för att de icke komme att verka såsom smittospridare eller

vid smittkoppepidemier bleve urståndsätta att fullgöra från offentlig synpunkt

viktiga funktioner. Den av majoriteten gjorda avgränsningen av dessa

yrken synes mig i huvudsak tillfredsställande. Ur försvarsberedskapens

synpunkt har jag dock — i enlighet med framställningar av vissa militära

myndigheter — föreslagit, att kravet å ympning såsom villkor för att vinna

anställning skall gälla all civil personal vid krigsmakten.

I enlighet med utredningsmajoritetens förslag har genom bestämmelser i ett

andra stycke i paragrafen införts möjlighet att genom vite söka förmå personer,

som — sedan den föreslagna förordningen trätt i kraft — blivit anställda,

tjänstgörande eller inskrivna i strid mot bestämmelserna i första stycket,

att låta skyddskoppympa sig.

7 §.

Paragrafen, som innehåller särskilda bestämmelser rörande ympning av

skolbarn, överensstämmer i huvudsak med 7 § i vaccinationsutredningens

förslag men saknar motsvarighet i gällande vaccinationslag.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 182.

55

Vaccinationsutredningen.

Till en början har utredningen anmärkt, att den under 1 § omnämnda

översikten över omfattningen av ympning vid tidig ålder utvisade, att på

senare tid den årsklass, som varit avgjort starkast representerad vid ympningarna,

varit barn i första skolåldern. Även å äldre skolbarn hade ympning

företagits i avsevärd utsträckning. Bortsett från den förtjänst kontrollen

från de lokala myndigheternas sida kunde hava haft däri, torde detta

förhållande giva vid handen, att befolkningen i allmänhet ej hyst allvarligare

betänkligheter mot ympning av harn i skolåldern. Icke heller ur medicinsk

synpunkt — med hänsyn till ympningsreaktionernas styrka och risken för

postvaccinal encefalit — torde någon befogad invändning kunna framställas

mot ympning i denna ålder.

Utredningen har framhållit, att den föreslagna anordningen — årlig förrättning

för ympande av skolbarn, som ej undergått verksam ympning — beträffande

tidpunkten för ympningen anknöte till vad nu i regel brukades.

Örn ympningen komme att helt naturligt så att säga ingå i skolschemat, syntes

goda skäl föreligga till antagande, att barnen skulle bliva ympade i mycket

stor utsträckning. Då förslaget i princip övergivit den obligatoriska barnvaccinationen,

måste det emellertid inrymma möjlighet för vårdnadshavare att

undandraga barnet från den i förevarande paragraf stadgade ympningen. Det

hade därför stadgats, att barnet skulle ympas under förutsättning att vårdnadshavaren

icke meddelat förbud däremot. För ordningens skull fordrades,

att detta förbud, skriftligen avfattat, tillställdes skolans föreståndare,

klassläraren eller ymparen. Förbudet avsåge självfallet närmast förestående

ympningsförrättning vid skolan. För att icke vårdnadshavaren av okunnighet

örn denna förrättning skulle hindras att meddela förbud, föresloge vaccinationsutredningen

ett kungörelseförfarande. Sålunda skulle minst fjorton

dagar innan ympningen ägde rum kungörelse därom genom försorg av folkskolestyrelsen

eller föreståndaren för annan skola än folkskola uppläsas i

församlingens kyrka och intagas i ortstidning. Hade sådant kungörande försummats,

kunde ett barn uppenbarligen icke vaccineras utan positivt medgivande

av vårdnadshavaren.

Till vinnande av syftet med det ifrågavarande stadgandet örn ympning

av skolbarn vore det givetvis önskvärt, att sådan ympning anordnades en

gång örn året. I glest befolkade trakter (stora läkardistrikt) torde dock anordnandet

av sådan ympning varje år kunna bliva förenat med oskäliga kostnader.

Främst på grund härav föresloge vaccinationsutredningen, att ympning,

varom nu sagts, skulle, där ej hinder mötte, verkställas en gång varje

läsår.

Rörande utgifterna för den i förevarande paragraf föreslagna vaccineringen

har utredningen uttalat, att, enligt genomsnittsberäkning, årlig skolbarnsympning

med hänsyn till det antal skolläkare, som funnes vid tiden för betänkandets

avgivande, skulle medföra en ökning av (le statliga utgifterna för

ympning med omkring 50 procent. Huruvida denna summa kunde reduce

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Departe
ments
chefen.

ras torde närmast vara beroende på i vad mån tjänsteläkarna kunde kombinera

resorna för skolbarns vaccinering med andra tjänsteresor.

Yttranden.

Skolöverstyrelsen förklarar sig icke hava något att erinra mot vaccinationsutredningens

förslag i denna del. Ett uttalande av enahanda innebörd har

gjorts av förbundet folkhälsans vänner. Länsstyrelsen samt förste provinsialläkaren

i Göteborgs och Bohus län framhålla, att skolvaccinationen förutsatte

fastare former för skolläkarinstitutionen eller ål minstone omreglering

av de större provinsialläkardistrikten. Förste provinsialläkaren i Norrbottens

län anser, att vårdnadshavare^ förbud mot ympning av skolbarn till undvikande

av misstag borde få tillställas endast en person, lämpligast ymparen.

Förste stadsläkaren i Norrköping föreslår åläggande för skolmyndigheterna

att till hälsovårdsnämnderna årligen avgiva berättelse om de åtgärder, som

vidtagits och de ympningar som verkställts enligt förevarande paragraf.

Även om de bestämmelser noga följas, vilka i 1 § föreslagits till befordrande

av tidig barnympning, kommer sannolikt ett stort antal barn att ännu

vid inträdet i skolåldern sakna ympskydd. Anordnas emellertid -— i allmänhet

årligen — ympningar i skolorna, synes på sätt vaccinationsutredningen

anfört anledning föreligga till antagande, att ett stort antal barn därvid komma

att ympas. Enligt förslaget skall nämligen vaccinering av skolbarn äga

rum, därest ej vårdnadshavaren meddelat förbud däremot. Mot den sålunda

föreslagna ordningen beträffande skolbarnsvaccineringen synes mig i princip

intet vara att erinra. Jag vill emellertid framhålla, att — såsom framgår

av ordalagen i första stycket av författningstexten — en vårdnadshavare icke

varje år skall vara skyldig avgiva förbud mot ympning. Har i fråga om visst

skolpliktigt barn sådant förbud meddelats, torde det böra få gälla för framtiden,

såvida detsamma icke upphäves av vårdnadshavaren.

De föreskrifter, som vaccinationsutredningen föreslagit rörande ympningens

anordnande och ympningsförbudets meddelande, finner jag i huvudsak

ändamålsenliga. Tillägg har emellertid gjorts av innehåll, att förbud skall

kunna tillställas även skolrådet (folkskolestyrelsen). Att utöver meddelandet

av de uppgifter, som finnas föreskrivna i vaccinationsutredningens förslag,

ålägga skolmyndigheterna rapportskyldighet till hälsovårdsnämnderna

synes icke erforderligt. I några yttranden framskymta farhågor för att bristen

på ympare avsevärt skulle försvåra det praktiska anordnandet av skolbarnsympningen.

Härutinnan må erinras, att i de kommuner, där skolläkare

finnas anställda, den föreslagna anordningen torde vara lätt att genomföra.

I andra kommuner kunna måhända svårigheter i vissa fall föreligga. Jag

vill emellertid omnämna, att jag i annat sammanhang ämnar föreslå viss

utökning av antalet provinsialläkardistrikt i riket. Tillkännagivande av att

ympning skall äga rum synes böra göras — förutom genom uppläsning i kyrka

och annons i ortstidning, såsom utredningen föreslagit — även genom

skriftliga meddelanden till dem, som hava vårdnaden av oympade barn.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

57

8 §■

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om undantagande från ympning

på grund av medicinska indikationer, motsvarar 5 § 2 mom. första och

andra styckena i gällande vaccinationslag och överensstämmer med 8 § i

vaccinationsutredningens förslag.

Vaccinationsutredningen.

Utredningen har beträffande förevarande paragraf anfört följande:

De omförmälda bestämmelserna i ympningslagen torde hava kommit till

användning huvudsakligen när det gällt undantagande av barn från ympningsplikt.

Ehuru förslaget icke stadgar obligatorisk ympning beträffande

barn, har det dock med hänsyn till de fall, då ympning ifrågakommer enligt

1, 2, 3, 5 eller 7 § av förslaget, ansetts erforderligt att meddela föreskrift

att under de i förevarande paragraf angivna omständigheter ympning icke

må företagas. Beslutanderätten härvidlag bör städse, således jämväl i fråga

om värnpliktiga, tillkomma ymparen. Uttryckligt stadgande därom torde

emellertid icke vara påkallat. Till ledning för ympare vid bedömande av

ifrågavarande förhållanden lärer medicinalstyrelsen komma att, liksom tidigare,

utfärda erforderliga föreskrifter.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, huruvida icke vid meddelande

av befrielse från ympningsplikt jämlikt förevarande paragraf åtskillnad

borde göras mellan tvångsvaccinering under normala förhållanden och

sådan vaccinering vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi. Då det

gällde personer, som vore misstänkta att vara smittobärare och följaktligen

kunde i särskild grad medverka till spridningen av en epidemi, syntes det

vara förenat med risk att medgiva befrielse i så stor utsträckning, som i 8 §

angåves. Länsstyrelsen i Uppsala lån finner en förtydligande bestämmelse,

att undantag från ympningen skulle meddelas av ymparen, önskvärd. Liknande

uttalande göres av förste provinsialläkaren i Norrbottens län.

Det synes uppenbart, att ympning icke skall få verkställas i det fall, att

anledning finnes befara att den, vilkens ympande ifrågasatts, eller annan

kommer att lida men därav. Att härutinnan göra skillnad mellan frivillig

ympning och tvångsympning eller mellan tvångsympning under normala

förhållanden och sådan ympning vid inträffad eller hotande koppepidemi

finner jag icke riktigt. Därest person, som på grund av stadgandena i förevarande

paragraf skall undantagas från ympning, med skäl misstänkes vara

smittobärare, lärer han skola isoleras enligt bestämmelserna härom i epidemilagen.

Med hänsyn till såväl paragrafens innehåll som dess formulering synes

uppenbart, att beslutanderätten i fråga örn undantag från ympning tillkommer

ymparen. Uttryckligt stadgande därom synes därför icke behöva inskrivas

i författningen.

Departe
ments
chefen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

9 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser örn besiktning och om förutsättningarna

för att verksam ympning skall anses hava ägt rum samt motsvarar i

huvudsak 11 § 1 och 2 mom. i gällande vaccinationslag och 9 § i vaccinationsutredningens

förslag.

V accinationsutredningen.

Utredningen har erinrat om stadgandet i 3 § av instruktionen för ympare

och besiktningsförättare, att ymparen borde efter verkställd ympning lämna

tillsägelse, att sjukdomsfall, som inträffade i anslutning till ympningen och

som icke kunde anses som en naturlig reaktion efter densamma, ofördröjligen

borde anmälas till ymparen. Huruvida undersökning, som i anledning

av sådan anmälan verkställdes å den ympade, vore att anse såsom besiktning,

därom syntes bestämmelser böra meddelas i administrativ väg.

Vidare har utredningen framhållit, att stadgandet i första stycket andra

punkten om skyldighet för särskilt förordnad besiktningsförrättare att ofördröjligen

till ymparen insända bevis örn besiktningen och vad därvid framgått,

vore betingat därav, att det jämlikt 13 § ålåge ymparen att för varje

ympad person på begäran kostnadsfritt utfärda intyg örn ympningen och

dess verkan. Att i tredje stycket av förevarande paragraf de, som ympats

jämlikt 5 § första stycket, i besiktningshänseende jämställts med dem, som

ympats på grund av påbud örn allmän ympning vid smittkoppepidemi, hade

sin grund däri, att fordran på efterbesiktning kunde vålla i stort sett enahanda

svårigheter för båda fallen.

Yttranden.

Karolinska institutets lärarkollegium och svenska läkaresällskapet anse,

att besiktningen borde göras så litet betungande som möjligt — lärarkollegiet

med tillägg, att den skulle kunna anförtros åt sjuksköterskorna vid barnavårdscentraler

och -stationer. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län

uttalar, att besiktning vore minst lika viktig efter ympning, som verkställts

med stöd av bestämmelserna i 3 § första stycket eller 5 § första stycket, som

efter annan, under normala förhållanden företagen ympning.

Vaccinationsutredningens förslag i denna del har upptagits i departementsförslaget

utan saklig ändring. Det har emellertid synts mig tveksamt, huruvida

befrielse från skyldighet att undergå besiktning borde stadgas för person,

som ympats med stöd av bestämmelserna i 5 § första stycket. Då beslut

örn ympning enligt nämnda stadganden avser viss eller vissa individuellt

bestämda personer, vilka på grund av kontakt med koppsmittad eller av annan

orsak kunna giva smittan spridning, kan det otvivelaktigt vara av betydelse

att utröna ympningens verkan för att vid behov kunna verkställa omvaccination.

Då emellertid avsevärda svårigheter att i sådana fall företaga

besiktning torde komma att uppstå, har jag stannat för att godtaga utredningens

förslag.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

59

10—12 §§.

Förevarande paragrafer, som överensstämma med 10—12 §§ i vaccinationsutredningens

förslag, äga motsvarighet i vissa av de under rubriken

»örn kontrollen över skyddskoppympningen» (15—17 §§) i gällande vaccinationslag

upptagna bestämmelserna.

Vaccinationsutredningen.

Utredningen har påpekat, att i förslaget icke upptagits föreskrift, motsvarande

stadgandet i 15 § 2 mom. andra stycket vaccinationslagen, om uppgiftsskyldighet

för ympare angående utförda revaccinationer. Detta stadgande

tjänade endast statistiska syften och enligt utredningens uppfattning

borde möjligen önskvärda bestämmelser härom utfärdas i annan ordning.

Vidare hade icke ansetts erforderligt att i förslaget upptaga undantagsbestämmelser

beträffande de i 17 § vaccinationslagen avsedda fallen.

Beträffande stadgandena i 11 och 12 §§ har utredningen anfört bland annat

följande:

Utöver den jämlikt 1 § i förslaget stadgade allmänna skyldigheten att

verka för ympningens genomförande i största möjliga utsträckning åligger

det enligt 11 § hälsovårdsnämnderna att tillställa vårdnadshavare för ovaccinerat

barn, som fyllt två år, skriftlig uppmaning att låta ympa barnet jämte

uppgift om tid och plats för kostnadsfri ympning, som skall anordnas för

allmänheten. Uppgift örn sådana barn erhåller nämnden av pastorsämbetet,

vilket jämlikt sistnämnda paragraf skall före januari månads utgång till

nämnden insända förteckning över de barn, som under nästföregående kalenderår

fyllt två år, men icke undergått verksam ympning. Till ledning vid

upprättande av sådan förteckning tjäna de anteckningar i församlingsboken,

som verkställts efter de i 10 § angivna utdragen av ympningsjoumaler.

Ifrågavarande åtgärd från hälsovårdsnämnds sida motsvarar alltså den,

som det enligt 16 § 3 mom. första stycket vaccinationslagen åligger skolmyndighet

att vidtaga. Att skolmyndighet engagerades i kontrollen över ympningen

sammanhängde med att ympningsåldern genom vaccinationslagen bestämdes

så att den kom att nära sammanfalla med den första skolåldern.

Bortsett från att skolmyndigheternas iakttagande av nämnda föreskrift lämnat

åtskilligt övrigt att önska, har det på grund av att vaccinationsutredningen

förordar ympning under de två första levnadsåren ansetts lämpligt

att stadga skyldighet för hälsovårdsnämnderna att vidtaga nämnda åtgärd.

Ehuru vaccinationsutredningens förslag ålägger nämnderna att utfärda

uppmaning endast beträffande oympade barn, som under nästföregående

kalenderår uppnått två års ålder, föreligger givetvis intet binder mot utan

är fastmera synnerligen önskvärt, att nämnderna vidtaga sådan åtgärd även

i fråga örn äldre barn, som icke undergått verksam ympning.

I åtskilliga fall torde utfärdande av anmaning hava underlåtits på grund

av frånvaron av blankett för ändamålet. Till främjande av hälsovårdsnämndernas

ifrågavarande verksamhet har därför upptagits föreskrift örn formulär

för uppmaning.

Med anledning av stadgandet i 7 § örn ympning av skolbarn bär ansetts

nödvändigt bibehålla det i 16 § 2 mom. vaccinationslagen upptagna stadgandet

om åliggande för pastorsämbete att i förteckningen över barn, som

inträda i skolåldern, angiva, huruvida barnet undergått verksam skyddskoppympning,

kompletterat med en bestämmelse örn skolstyrelses skyldighet

i förevarande avseende.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 182.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

Yttranden.

Av förevarande paragrafer beröres endast 10 § i yttrandena, Därutinnan

framhåller arméförvaltningen, att den i sistnämnda paragraf föreslagna anmälningsskyldigheten

beträffande verkställd ympning av militärer skulle

medföra en så stor expeditionell verksamhet för militärläkarna, att förstärkning

av den biträdande personalen å avdelningarna för hälso- och sjukvård

vid truppförbanden kunde bliva påkallad. Liknande uttalande göres av

flygförvaltningen. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län föreslår, att

anteckning i församlingsboken skulle innehålla uppgift om tiden för ympningen,

samt uttalar, att bestämmelserna i paragrafens andra stycke borde

gälla även ^vaccination.

De av vaccinationsutredningen i förevarande paragrafer föreslagna bestämmelserna

synas lämpliga och hava med allenast obetydliga formella jämkningar

upptagits i departementsförslaget. I sådant meddelande, varigenom hälsovårdsnämnd

enligt 11 § uppmanar vårdnadshavare att ympa barn, synes böra

angivas, att plikt att verkställa ympning dock icke föreligger.

13 §.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser angående bevis örn undergången

offentlig ympning, motsvarar samma paragraf i vaccinationsutredningens

förslag och 11 § 3 mom. i gällande vaccinationslag. I första stycket av

sistnämnda paragraf stadgad skyldighet för ympare att kostnadsfritt utfärda

intyg om ympningen och dess resultat begränsas genom bestämmelsen i

andra stycket, att vid ympning enligt 2 § (den obligatoriska barnvaccinationen)

ymparen icke utan särskild begäran är pliktig utfärda sådant intyg.

Vaccinationsutredningen.

Utredningen har framhållit, att ehuru bevis örn undergången offentlig

ympning vore av värde huvudsakligen för den ympade själv, sådant borde

utfärdas kostnadsfritt för honom och ersättning därför således ingå i gottgörelsen

för själva ympningen. Enligt utredningens mening förelåge intet

avgörande skäl mot att utfärdande av intyg om ympning och dess verkan

gjordes beroende av begäran därom.

Yttranden.

I yttrandena upptagas icke bestämmelserna i förevarande paragraf till

behandling.

Med endast mindre formell ändring har utredningsförslaget i denna del

upptagits i departementsförslaget.

U §.

Denna paragraf, som reglerar anordnandet av allmänna ympnings- och besiktningsmöten

samt utseendet av offentliga ympare och besiktningsförrättare,

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

61

överensstämmer med samma paragraf i vaccinationsutredningens förslag samt

motsvarar i viss mån 11 § 1 mom. och 12 § 1 och 2 mom. i gällande vaccinationslag.

Särskilt förtjänar erinras örn föreskrifterna i 12 § 2 mom. första

stycket gällande lag därom, att å landet ympnings- och besiktningsmöten

skola hållas vartannat år, där ej med hänsyn till särskilda omständigheter sådana

möten anses böra för viss ort hållas varje år.

Vaccinationsutredningen.

Utredningen har lämnat en redogörelse (sid. 82—84) för tillkomsten av

sistnämnda bestämmelse i gällande lag. Denna hade trätt i stället för ett

stadgande, enligt vilket ympnings- och besiktningsmöten i regel hållits årligen.

Utredningen har påvisat, att den kostnadsbesparing för statsverket, som med

sagda lagändring eftersträvats, verkligen även uppnåtts.

Utredningen har vidare anfört följande:

Utredningens förslag upptager icke bestämmelse örn vartannatårsympning.

Detta utesluter dock icke, att systemet med ympning och besiktning vartannat

år jämväl vid genomförande av förslaget kan komma till tillämpning. Med

hänsyn bland annat till att utredningen förordar ympning av barn innan de

fyllt två år, måste emellertid utredningen betona önskvärdheten av att möten

av ifrågavarande slag anordnas årligen. De särskilda kostnaderna härför bliva

väsentligen reducerade, därest, på sätt utredningen i 7 § föreslår, årliga skolbarnsympningar

komma till stånd. De offentliga ympningsmötena lära nämligen

kunna anordnas i anslutning till skolbarnsympningama och alltså ej

komma att förorsaka särskilda utgifter för resor och traktamenten.

Då planen för ympnings- och besiktningsmöten bör i första hand uppgöras

av vederbörande tjänsteläkare, även örn han ej skulle bliva ympare, har i lagtexten

initiativet härvidlag uttryckligen tillagts tjänsteläkaren. Föreskriften

om förste provinsialläkarens bestämmanderätt även vid personvalet är tillkommen

i syfte bland annat att såvitt möjligt begränsa statsverkets kostnader för

ymparnas resor och traktamenten.

För vinnande av sistnämnda ändamål har jämväl bibehållits förste provinsialläkarens

rätt att förordna särskild besiktningsförrättare i fall av behov.

Bestämmelser om kvalifikationer för besiktningsförrättare hava ej upptagits

i förslaget. Det torde ligga i sakens natur, att besiktningarna i allmänhet böra

utföras av ymparen. Bland annat med hänsyn till de i 18 § av förslaget upptagna

föreskrifterna om ersättning av allmänna medel för ympskador är det

av vikt, att besiktningarna i största möjliga utsträckning anförtros endast åt

legitimerade läkare. Allenast i sådana fall, där besiktning av läkare skulle

komma att medföra orimligt stora kostnader för statsverket, bör annan an

läkare förordnas att verkställa besiktning. Särskild besiktningsförrättare mäste

givetvis hava undergått kurs i besiktning av skyddskoppympade.

Beträffande verkställande av ympning å skolbarn enligt 7 § hava upptagits

bestämmelser i tredje stycket av förevarande paragraf.

Däremot har det ej ansetts nödigt att intaga föreskrift motsvarande 12 § 3

mom. vaccinationslagen angående anordnande av ympning av militärer.

Yttranden.

Förste provinsialläkaren i Gotlands län anser, att planen för ympningsmöten

i städer, köpingar och municipalsamhällen med egen tjänsteläkare — utom

beträffande landets fyra största städer — borde meddelas förste provinsialläkaren.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Departe
ments*
chefen.

Departe
ments
chefen.

Vaccinationsutredningens förslag till bestämmelser om den offentliga vaccinationens

anordnande synas ändamålsenliga och hava, med allenast mindre

formell jämkning i andra stycket, oförändrade upptagits i departementsförslaget.

I detta har dock tillagts ett fjärde stycke, enligt vilket hälsovårdsnämnds

beslut om anordnande av offentlig ympning och utseende av ympare

skall meddelas förste provinsialläkaren. Avsikten med stadgandet — som

dock icke synes böra gälla beträffande Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping

— är, att förste provinsialläkaren vid fastställande av planer för ympnings-

och besiktningsmöten skall hava kännedom örn vilka tjänsteläkare

utom provinsial- och extra provinsialläkare, som kunna förordnas till ympare.

15 och 16 §§.

Paragraferna, som innehålla stadganden örn behörighet och skyldighet att

verkställa skyddskoppympning, motsvara 7 och 8 §§ i gällande vaccinationslag

samt överensstämma nära med 15 och 16 §§ i vaccinationsutredningens

förslag. Uttrycket tjänsteläkare i 16 § har samma betydelse som i 1 §.

17 §.

Denna paragraf, enligt vilken offentlig ympning är avgiftsfri och ersättning

till ymparen skall utgå av statsmedel, motsvarar 13 § 1 och 2 mom. i gällande

vaccinationslag samt 17 § i vaccinationsutredningens förslag.

Vaccinationsutredningen.

Utredningen har i fråga örn denna paragraf anfört följande:

Ehuru vid genomförande av utredningens förslag staten frånträder kravet

på allmän obligatorisk ympning, lärer likväl den nytta för det allmänna, som

verksam ympning medför, motivera, att ympningen och besiktningen bliva

avgiftsfria för alla dem, som ympas på ympnings- eller besiktningsmöte eller

eljest på föranstaltande av offentlig myndighet. Stadgande motsvarande 13 §

3 mom. vaccinationslagen örn ersättningsskyldighet för arbetsgivaren gentemot

statsverket synes icke vara påkallat.

De i paragrafen upptagna bestämmelserna angående ersättning av statsmedel

åt ympare och besiktningsförrättare gå något längre än det motsvarande

andra momentet i 13 § vaccinationslagen, i det förslaget medgiver ersättning

till ymparen eller besiktningsförrättaren jämväl beträffande person, som undersökts

för ympning men ej ympats. Detta har synts skäligt så mycket hellre

som undersökningen i regel är det mest tidsödande och besvärliga arbetet vid

en ympningsförrättning. Någon anledning till förändring av de i kungörelsen

den 24 november 1916 angående ersättning av statsmedel för skyddskoppympning

fastställda ersättningarna åt ympare och besiktigare synes icke föreligga.

Yttranden.

Förste stadsläkaren i Norrköping finner den enligt sagda kungörelse utgående

ersättningen — med hänsyn till den mångfald göromål, som i förslaget

ålades ymparen — vara väl låg.

Den av vaccinationsutredningen föreslagna, i förhållande till gällande vaccinationslag

utvidgade rätten till ersättning anser jag vara väl motiverad.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

63

Däremot synes det icke påkallat att för närvarande ändra de till ympare och

besiktningsförrättare utgående ersättningarnas storlek.

18 §.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser örn ersättning för sjukdom eller

skada till följd av ympning, överensstämmer i viss mån med samma paragraf

i vaccinationsutredningens förslag men saknar motsvarighet i gällande vaccinationslag.

Vaccinationsutredningen.

Utredningen har funnit uppenbart, att även örn ersättning av allmänna

medel för sjukdom i samband med vaccination under militär tjänstgöring

ansetts kunna utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, enligt i vårt

land allmänt gällande rättsgrundsatser statsverket icke vore i princip pliktigt

att utgiva ersättning för ympskada. Å andra sidan torde det icke kunna

förnekas, att skäligheten talade för att sådan ersättning utginge i mera ömmande

fall och detta icke blott, då den verkställda ympningen varit obligatorisk,

utan även då den skett frivilligt, ty jämväl i sistnämnda fall finge den

anses hava tjänat ett allmänt intresse. Då förslaget avsåge att befordra frivillig

ympning, hade det även ur sådan synpunkt ansetts lämpligt att bereda

möjlighet till erhållande av sagda ersättning. Men då denna, som sagt, endast

borde utgå i mera ömmande fall, hade avgörandet ansetts böra ske i

administrativ väg samt överlämnats åt Konungen. Rörande ersättningens

bestämmande syntes föreskrifterna i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring

för olycksfall i arbete i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse.

Vidare har utredningen framhållit, att ersättning icke kunde ifrågakomma

för sådana påföljder av ympningen, som finge anses utgöra normal ympreaktion.

För att förebygga tillströmningen av obefogade ansökningar och

i ändamål att göra stadgandet mera lätt praktikabel^ hade ansetts lämpligt

uppställa såsom villkor, att sjukdomen eller skadan skulle hava varat längre

än tre veckor efter ympningen.

Slutligen har utredningen förklarat, att den icke funnit nödigt att föreslå

äskande av något särskilt anslag till gäldande av statsverkets utgifter enligt

förevarande paragraf utan ansett dessa åtminstone tills vidare kunna bestridas

från anslaget till extra utgifter.

Yttranden.

Medicinalstyrelsen uttalar, att styrelsen ställde sig frågande till förslagel

rörande bestämmande av ersättningens storlek. Länsstyrelsen i Uppsala län,

anser, att olycksfallsförsäkringslagen icke gåve tillräcklig ledning för sagda

bestämmande, såvitt gällde personer, som icke uppnått arbetsför ålder.

Även i dylika fall av partiell invaliditet torde det dock kunna vara befogat,

att ersättning utginge.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Riksförsäkringscinstalten anför följande:

Enligt 6 och 7 §§ i olycksfallsförsäkringslagen skola ersättningarna i anledning

av olycksfall i arbete bestämmas i förhållande till den skadades arbetsförtjänst,

beräknad på sätt i 9 § sägs. När det gäller barn, som aldrig

utfört något arbete och vilkas framtida arbetsförtjänst är helt oberäknelig,

kunna bestämmelserna i 9 § svårligen tillämpas. Med hänsyn härtill synes

Kungl. Majit i dessa ersättningsfrågor böra erhålla en friare prövningsrätt.

Lämpligen skulle, i anslutning till formuleringen i 1 § andra stycket i förordningen

den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada

ådragen under militärtjänstgöring, kunna stadgas att Kungl. Majit

äger besluta om ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med de i olycksfallsförsäkringslagen

angivna grunder.

Då uttrycket »rörande ersättningens bestämmande» närmast leder tanken

på det mera formella fastställandet av ersättning, vilket dock skulle tillkomma

Kungl. Majit, synes en omformulering av paragrafen i detta hänseende

lämpligen böra äga rum. Måhända bör även i förtydligande syfte inskjutas,

att sjukdomen eller skadan skall hava varat längre än tre veckor

efter dagen för ympningen.

Försäkringsrådet finner i likhet med de sakkunniga och på av dem anförda

skäl, att ersättning borde i mera ömmande fall utgå av allmänna medel

på grund av sjukdom eller skada till följd av ympning såväl obligatorisk

som frivillig dylik. Angående ersättningens bestämmande uttalar rådet,

att framställningar om ersättning ofta torde komma att avse personer

i en levnadsålder, då arbetsförmågan ännu icke kunnat eller på

lång tid framåt icke beräknades kunna utnyttjas ekonomiskt genom förvärvsarbete.

Därest Kungl. Majit i ett dylikt fall medgåve ersättning, syntes

det ej vara lämpligt, att samtliga de slag av ersättningar i anledning av ett

olycksfall, vilka funnes angivna i 6 § olycksfallsförsäkringslagen, komme

barnet till del. Kompensation för förlorad eller minskad arbetsinkomst borde

sålunda utgivas först från det barnet uppnått en ålder, då i allmänhet inkomst

genom förvärvsarbete brukade förekomma. Ersättning för erforderlig

läkarvård m. m. enligt 6 § 1) a) olycksfallsförsäkringslagen och för behandling

enligt 6 § 2) b) samma lag torde däremot böra medgivas redan

före denna tid. Likaså borde redan före uppnådd sådan ålder ersättning

med skäligt belopp kunna tillerkännas för vissa andra av sjukdomen eller

skadan föranledda särskilda kostnader, t. ex. fördyrad skötsel, resor för

fullgörande av skolgång m. m. Det syntes vara lämpligt, att jämväl i andra

fall än det förut åsyftade vid ersättningens bestämmande hänsyn kunde

tagas till förhållanden, som icke skulle kunna få inverka vid bestämmande

av ersättning med tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen. Sålunda borde

Kungl. Majit i anledning av förändrad ekonomisk ställning för ersätt - ningstagaren hava möjlighet att höja eller sänka ersättning, vilket icke skulle

låta sig göra vid tillämpning av 13 § fjärde stycket olycksfallsförsäkringslagen.

Stadgandet örn olycksfallsförsäkringslagens tillämpning torde därför

enligt rådets mening böra givas den utformningen, att ersättning, därest sådan

medgåves av Kungl. Maj :t, ej finge utgå med högre belopp än vad som skulle

hava utgivits, därest olycksfallsförsäkringslagen varit tillämplig.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

65

Pensionsstyrelsen påvisar vissa kollisionsfall mellan ersättning enligt den

föreslagna bestämmelsen samt de förmåner, som utginge jämlikt lagen om

folkpensionering, förordningen örn invalidunderstöd och därmed sammanhängande

bestämmelser. Då dessa fall emellertid syntes på ett tillfredsställande

sätt vinna sin lösning inom ramen av gällande lagstiftning, hade styrelsen

ur folkpensioneringens synpunkt ej något att erinra mot den föreslagna

bestämmelsen.

Statskontoret finner av principiella skäl viss tvekan kunna råda beträffande

lämpligheten av att förevarande ersättning skulle kunna komma

ifråga vid ympskada även i andra fall än då ympningen varit obligatorisk.

Med hänsyn till önskvärdheten av att befordra frivillig ympning ville

statskontoret dock icke motsätta sig, att bestämmelserna i berörda avseende

gåves den avfattning, som utredningen föreslagit. Utan att närmare

ingå på frågan om ändamålsenligheten av att beträffande förevarande ersättningar

tillämpa de beräkningsgrunder, som angåves i olycksfallsförsäkringslagen,

ville statskontoret ifrågasätta lämpligheten av att, på sätt utredningen

föreslagit, binda Kungl. Maj:ts beslutanderätt. Sista stycket i paragrafen

borde förtydligas så, att direkt hänvisning gjordes till förordningen

den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring. Slutligen anser statskontoret — i likhet med

utredningen — att statsverkets utgifter i anledning av de föreslagna bestämmelsernas

tillämpning kunde, åtminstone tillsvidare, bestridas från femte

huvudtitelns anslag till extra utgifter. 1

1 likhet med vaccinationsutredningen och de myndigheter, som yttrat sig

över denna del av utredningens förslag, anser jag, att Kungl. Majit i ömmande

fall skall kunna bestämma örn ersättning av allmänna medel för

sjukdom eller skada till följd av ympning. Ersättning har därför föreslagits

skola kunna ifrågakomma, där synnerliga skäl därtill föranleda. Då möjlighet

till dödsfall i anledning av skyddskoppympning förefinnes — ehuru risken

därför torde vara ytterst obetydlig —- har hänsyn därtill dock ansetts

höra tagas vid formuleringen av förevarande stadgande. Vid dödsfall synes

ersättningen böra utgå endast till personer, vilka för sitt uppehälle varit

väsentligen beroende av den avlidnes arbete.

På av utredningen anförda skäl bör möjlighet att erhålla ersättning finnas

icke blott vid obligatorisk utan även vid frivillig ympning. Att ersättning

icke kan ifrågakomma för de normala ympbesvären är självklart. I

både utrednings- och departementsförslaget har därför såsom en nödvändig

förutsättning för stadgandets tillämpning uppställts, att sjukdomen eller

skadan skall hava varat längre än tre veckor efter ympningens verkställande.

Skulle ympningen medföra döden, skall givetvis eventuell ersättning

utgivas, även örn dödsfallet inträffat inom nyss angivna lid av tre veckor.

Vad angår bestämmandet av ersättningens storlek har utredningen föreslagit,

att föreskrifterna i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall

i arbete i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse. Såsom i vissa

remissyttranden påpekats, giva nämnda föreskrifter stundom icke tillräcklig

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 182. 5

Departe
ments
chefen.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

ledning vid bedömandet och särskilt gäller detta vid fastställande av ersättning

till person, som ännu icke uppnått arbetsför ålder. Med hänsyn

härtill synes Kungl. Maj:ts bestämmanderätt i fråga om ersättningens storlek

icke lämpligen kunna i författningstexten begränsas. Vidare torde Kungl.

Majit böra äga möjlighet att vid väsentligt förändrad ekonomisk ställning

för ersättningstagaren höja eller sänka ersättningen.

Andra stycket i utredningsförslaget, vilket stadgande avser ersättning för

sjukdom eller skada till följd av ympning, som verkställts under militär

tjänstgöring, har utan ändring upptagits i departementsförslaget.

Ersättning enligt denna paragraf synes tillsvidare kunna bestridas från

femte huvudtitelns anslag till extra utgifter.

19 §.

Förevarande paragraf, enligt vilken beslut, varigenom ympning påbjudits

enligt 3 eller 5 §, länder till efterrättelse utan hinder av förd talan, överensstämmer

med stadgande i 27 § gällande vaccinationslag samt med 19 §

i vaccinationsutredningens förslag.

20 §.

Paragrafen giver bestämmelser örn handräckning såsom tvångsmedel vid

vaccinationsvägran. I 22 § av gällande vaccinationslag stadgas bötesstraff

å 5—50 kronor för, bland andra, den som underlåter att fullgöra ympningsplikt,

vilken påbjudits med anledning av inträffad eller hotande smittkoppepidemi,

för militär, som underlåter att fullgöra för sådan särskilt föreskriven

ympningsplikt, då han ej tillhör mobiliserad avdelning eller eljest

inkallats till tjänstgöring för rikets försvar, samt för utländsk jordbruksarbetare

eller annan utlänning, som inkommer i riket för att söka arbetsanställning,

där han underlåter att fullgöra meddelat förordnande örn ympning.

Beträffande militär, som är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning

av krigsmakten eller eljest inkallad till tjänstgöring för rikets försvar, stadgas

i 128 § strafflagen för krigsmakten att han vid underlåtenhet alt fullgöra

ympningsplikt skall straffas för brott mot krigslydnaden efter ty i

79 § av samma lag är stadgat.

De sålunda gällande straffbestämmelserna för militärer tillkommo på

initiativ av vederbörande riksdagsutskott (särskilda utskottet nr 1), som vid

behandling av propositionen (nr 78) till 1915 års riksdag med förslag till

lag om skyddskoppympning förklarade, att utskottet ansett det så mycket

mindre lämpligt, att de i strafflagen för krigsmakten upptagna straff, såvitt

fråga vore örn fredsförhållanden, skulle tillämpas i förevarande fall, som

den ympningsplikt, vilken här avsåges, väsentligen tjänade även ett rent

civilt och allmänt medborgerligt intresse. Endast beträffande krigsman, som

tjänstgör vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till

tjänstgöring för rikets försvar, syntes det utskottet påkallat, att den militära

lagstiftningen skulle gälla. Vad angår tillämpningen av bötesbestämmelserna

i 22 § vaccinationslagen må endast anmärkas, att dessa böter äro ytterst

ofullkomliga såsom tvångsmedel, emedan de endast torde kunna ådömas en

gång i fråga om samma vaccinationspliktiga person (N. J. A. 1931 sid.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

67

654). Har han erlagt eller avsuttit de ådömda böterna, står samhället maktlöst

mot hans fortsatta underlåtenhet att låta vaccinera sig.

I 1932 års sakkunnigbetänkande (sid. 102), där detta missförhållande påpekades,

föreslogs sådan komplettering av de gällande bestämmelserna, att

vederbörande domstol bleve berättigad att, i samband med ådömandet av

böter, på yrkande av åklagaren förelägga svaranden vid vite att inom viss

tid fullgöra ympningsplikt.

Vaccinationsut redningen.

Utredningen har föreslagit, att vid vaccinationsvägran av ympningspliktig

militär vederbörande chef skulle äga föranstalta om ympning och vid

tredska av den, som skulle ympas på grund av bestämmelserna i 3 § första

stycket eller 5 §, vederbörande tjänsteläkare skulle äga bos polismyndigheten

påkalla erforderlig handräckning. Dessa bestämmelser hava av utredningen

motiverats sålunda:

Vad först beträffar den vaccinationsplikt för militärer, som inträder i fredstid,

så är även denna av största betydelse i försvarsavseende och icke huvudsakligen

betingad av en allmän önskan att så stor del av befolkningen

som möjligt skall bliva revaccinerad. Genom denna i fredstid verkställda

vaccination minskas nämligen behovet av att vid mobilisering för krigsfara

omedelbart företaga mera allmän vaccination, varigenom förebygges, att

under de första dagarna efter mobilisering en betydande del av krigsmakten

kommer att lida av en vaccinationsreaktion, som kan bliva ganska besvärande

särskilt för de tidigare icke alls eller icke sedan barndomen vaccinerade.

Vad angår den psykologiska sidan av problemet, har hos de värnpliktiga

icke försports rädsla för vaccinering av tillnärmelsevis sådan styrka eller

omfattning som hos vårdnadshavare för barn. Vaccinationsvägrarna bland

värnpliktiga hava nästan uteslutande kommit från centra för antivaccinationsagitationen,

och deras betänkligheter torde huvudsakligen hava varit

av teoretisk natur. Bland de vid krigsmakten fast anställda har, såvitt bekant,

icke någon motvilja mot vaccination försports.

Om nu försvarets intresse finnes kräva vaccinering, bör enligt utredningens

uppfattning sådan genomföras utan att tillfälle lämnas till tredska från den

vaccinationspliktiges sida. Att i fall av mobilisering en tvångsprocedur med

eventuellt upprepade böter eller vitén är alltför omständlig och ineffektiv torde

knappast behöva påpekas. Men även den i fredstid inträdande vaccinationsplikten

för militärer bör enligt utredningens mening kunna effektueras

handräckningsvis på befallning av vederbörande chef. Är detta lagligen fastslaget,

torde i praktiken våld knappast någonsin behöva tillgripas. En sådan

ordning överensstämmer mest med krigstjänstens natur, och det är förvisso

även för vaecinationsmotståndaren bäst, att han icke i tjänsten upprepade

gånger tvingas till ställningstagande och får nya anledningar att demonstrera

för sin uppfattning. Någon verklig samvetssak synes vaccinationsvägran

under sådana förhållanden knappast kunna bliva.

Men en snabb och effektiv tvångsprocedur är av nöden icke blott i fråga

örn den i 2 § stadgade speciella ympningsplikten för militärer utan ock med

avseende å den ympningsplikt, sorn enligt 3 eller 5 § i förslaget kan föreskrivas

till avvärjande av en botande eller till begränsning av en redan utbruten

smittkoppepidemi. Att en procedur med tilläventyrs upprepade böter eller

vitén icke i sådana fall är nog snabb och effektiv, torde vara obestridligt.

Detta gäller icke minst, då man med stöd av 5 § första stycket har att genom

ympning (eventuellt jämte isolering) såvitt möjligt oskadliggöra alla

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

uppspårade kontakter. Erfarenheten utvisar enligt tjänsteläkares vittnesbörd

att, då en smittkoppepidemi är hotande, även övertygade vaccinationsmotståndare

i allmänhet önska vaccinera sig och de sina, och den oerhört stora

vaccinationsfrekvens, som enligt statistiken i samband med 1932 års Malmöepidemi

inträdde inom landet i dess helhet, talar ett liknande språk. Men

det är dock nödvändigt att i nu avsedda fall, då allt hänger på en snabb

aktion mot epidemifaran, vederbörande myndigheter hava ett hastigt verkande

tvångsmedel till sitt förfogande, varvid någon åtskillnad mellan barn

och vuxna icke är motiverad. Detsamma gäller, om också icke i lika hög

grad, med avseende å det fall, som avses i 5 § andra stycket.

Utredningen har i samband härmed lämnat en redogörelse (sid. 91) för

ett antal författningsbestämmelser, enligt vilka tvångsåtgärder, liknande de

av utredningen föreslagna, äro medgivna.

Då enligt utredningsförslaget obligatorisk ympning skulle kunna vid

tredska genomföras handräckningsvis, har utredningen förklarat, att särskilda

straffbestämmelser icke behövdes såsom tvångsmedel. Till vad utredningen

i detta sammanhang anfört angående 128 § strafflagen för krigsmakten

återkommer jag i det följande.

Minoriteten inom vaccinationsutredningen har föreslagit, att de i gällande

vaccinationslag stadgade tvångsmedlen mot vaccinationsvägrare skulle i huvudsak

bibehållas —• böter och vitén skulle dock alltid få förvandlas —

samt ifrågasatt, om icke det av minoriteten förordade systemet innebure ett

mindre intrång i den personliga friheten än utredningsmajoritetens förslag,

att en vuxen människa med tvång, eventuellt med handräckning, skulle

kunna göras till föremål för ett medicinskt ingripande, vilket på den grund

att det utfördes i en otjänlig period av den ympningspliktiges liv icke kunde

försäkras vara alldeles utan risk.

Yttranden.

Då hänsynen mot de enskilda i förevarande fall måste vika för det stora

allmänna intresset samt böter och vitén vore verkningslösa medel att utan

uppskov komma till önskat resultat, förklarar sig länsstyrelsen i Östergötlands

län gilla majoritetsförslaget i denna del. Även länsstyrelsen i Kalmar

län finner lämpligt, att ett dylikt stadgande intoges i lagen. Dock borde

framställning om handräckning prövas och avgöras av länsstyrelse. Chefen

för lil arméfördelningen anser, att majoritetsförslaget gåve den militära

myndigheten befogenhet att på ett ändamålsenligt sätt verkställa ympningen.

Medicinalstyrelsen förklarar sig däremot icke kunna dela de av majoriteten

anförda synpunkterna för liandräckningsförfarande vid vägran eller

tredska av ympningspliktig att undergå ympning. Vad särskilt anginge användande

av tvångsprocedur vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi

hade erfarenheten visat, att vaccinationsvägran icke vore att räkna med och

i fråga om ympning av s. k. kontakter ägde hälsovårdsnämnden i 3 § 3

mom. epidemilagen befogenhet att i fall av behov ålägga isolering. Chefen

för armén, armé- och flygförvaltningarna, cheferna för II och IV arméfördelningarna

samt fördelning slåkaren vid IV arméfördelningen avstyrka bestämmelserna

i 20 § första stycket av utredningsmajoritetens förslag, då de

helt avveke från de metoder, som tillämpades i den nutida militära tjänsten.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

69

Flygförvaltningen, sagda arméfördelningschefer och fördelningsläkare samt

militärbefäl hav nr en på Gotland befara, att det av utredningsmajoriteten föreslagna

systemet för ympning av militärer kunde skapa motvilja mot försvarsväsendet.

— Förbundet folkhälsans vänner slutligen anser, att det av

majoriteten föreslagna handräckningsförfarandet alltför mycket strede mot

nutida rättsuppfattning.

<

När vid förevarande revision av vaccinationslagstiftningen ur olika synpunkter

befunnits nödvändigt att alltjämt stadga vaccinationsplikt i de i 2,

3 och 5 §§ avsedda fallen, synes ofrånkomligt att utrusta samhället med

erforderliga tvångsmedel mot dem, som icke efterkomma denna plikt. I gällande

vaccinationslag givna bötesbestämmelser hava visat sig ofullkomliga

som tvångsmedel, och även örn de kombinerades med möjlighet till föreläggande

och utdömande av vitén vid fortsatt tredska torde de ändock icke vara tillräckliga.

Vid sådant förhållande synas mig de av utredningsmajoriteten föreslagna

bestämmelserna härutinnan nödvändiga. Såsom sagda majoritet påpekat,

finnes anledning antaga, att redan deras blotta existens skall medföra,

att de sällan behöva komma till användning. De föreslagna stadgandena örn

handräckning för genomförande vid tredska av obligatorisk ympning göra uppenbarligen

särskilda straffbestämmelser såsom tvångsmedel obehövliga. Motsvarighet

till 22 § första stycket i gällande vaccinationslag finnes därför icke

i departementsförslaget.

Med hänsyn till bestämmelserna i 14—16 §§ av departementsförslaget synes

det böra vara vederbörande ympare, som enligt andra eller tredje stycket

i 20 § skall äga påkalla handräckning eller biträde.

21 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser, att länsstyrelserna skola vaka

över — eventuellt med användande av vitesförelägganden — att hälsovårdsnämnderna

och skolråden (folkskolestyrelserna) fullgöra sina åligganden med

hänsyn till skyddskoppympningen, samt överensstämmer i sak med samma

paragraf i vaccinationsutredningens förslag. Utsträckningen av länsstyrelsernas

i 19 § gällande vaccinationslag angivna skyldighet att utöva tillsyn över

skyddskoppympningen till att gälla även skolrådens (folkskolestyrelsernas)

åligganden är betingad av föreskrifterna i 7 § andra stycket av departementsförslaget.

22 §.

Paragrafen, enligt vilken medicinalstyrelsen skall meddela allmänna föreskrifter

örn tillverkning och tillhandahållande av vaccin samt örn vad

ympare och besiktningsförrättare hava att iakttaga, överensstämmer med

samma paragraf i vaccinationsutredningens förslag samt motsvarar 9 g 3

inom. och 14 § i gällande vaccinationslag. Enligt dessa båda lagrum ankomma

dock de angivna åtgärderna på Konungen.

Vuccinutionsut red ningen.

Angående den föreslagna förändringen i sistnämnda avseende har utredningen

uttalat, att densamma torde stå i god överensstämmelse med den me
-

Departe
ments
chefen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

dieinalstyrelsen genom dess instruktion tillagda befogenheten att utöva tillsyn

över skyddskoppympningen i i''iket.

Yttranden.

Armé-, marin- och flygförvaltningarna förklara sammanstämmande, att

det icke vore möjligt att undandraga de högsta militära sjukvårdsmyndigheterna

tillsynen över skyddskoppympningen vid krigsmakten.

Varken i departementsförslaget eller i utredningsförslaget liava bestämmelser

upptagits liknande de i 18 § gällande vaccinationslag givna, enligt vilka

högsta tillsynen över skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen

samt tillsynen över ympningen av värnpliktiga eller vid krigsmakten

fast anställda tillkommer, i samråd med medicinalstyrelsen, arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse, vad beträffar hären, och marinöverläkaren,

vad angår marinen. Armé-, marin- och flygförvaltningarna synas befara,

att avsikten med uteslutandet ur förslaget av dessa bestämmelser vore

att undandraga skyddskoppympningen vid krigsmakten de högsta militära

sjukvårdsmyndigheternas tillsyn. Detta är givetvis icke meningen. Högsta militära

sjukvårdsmyndigheten inom varje försvarsgren skall även efter den

föreslagna förordningens ikraftträdande hava såväl rättighet som skyldighet

att utöva tillsynen över där bedriven skyddskoppympning. Högsta tillsynen

över all skyddskoppympning i riket tillkommer emellertid medicinalstyrelsen

i enlighet med den för styrelsen gällande instruktionen.

23—26 §§.

Dessa paragrafer, som innehålla straff- och forumbestämmelser, motsvara

i viss mån 22 § andra stycket andra punkten, 23 § 1 och 3 inom., 24 och

25 §§ samt 26 § första punkten i gällande vaccinationslag samt överensstämma

i huvudsak med 23—26 §§ i vaccinationsutredningens förslag.

Utredningen har beträffande 23 § anfört (sid. 92):

Beträffande de i förslagets 6 § angivna yrken, inom vilka vaccination ansetts

särskilt behövlig, har förslaget samma konstruktion som den nu gällande

lagen, i det förbud stadgas mot att anställa eller till tjänstgöring mottaga

eller å sjömanshus inskriva den, som icke efter början av de närmast

föregående fem kalenderåren här i riket undergått verksam ympning. I

enlighet härmed har (i 23 §) stadgats böter, 5—300 kronor, för den arbetsgivare,

chef eller sjömanshusombudsman, som anställer, till tjänstgöring

mottager eller inskriver någon i strid mot nämnda förbud. Detta straff kan

uppenbarligen endast utdömas en gång i fråga om varje särskild anställd. Då

det kan tänkas, att arbetsgivaren (chefen) icke är befogad att avskeda den

anställde därför att denne icke låter ympa sig eller att ett avskedande på

sådan grund i det särskilda fallet skulle vara orimligt, men lagen å andra

sidan icke bör vara maktlös efter det arbetsgivaren en gång fällts till måhända

obetydliga böter, har i 6 § andra stycket av utredningens förslag länsstyrelse

bemyndigats att på framställning av hälsovårdsnämnd eller tjänsteläkare

vid vite ålägga den anställde att inom viss tid hava undergått ympning.

Att ett dylikt vitesföreläggande kan upprepas med förhöjning av beloppet,

torde vara självklart.

Utredningens förslag har med vissa ändringar upptagits i departementsförslaget.

Sålunda hava på grund av stadganden i lagen den 3 juni 1938 örn

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S2. 71

ändring i vissa delar av strafflagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1939,

saint nied hänsyn till innehållet i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av

bötesstraff, som — med visst undantag — jämväl trädde i kraft den 1 januari

1939, andra stycket i 24 § samt andra punkten i 26 § i utredningsförslaget

ansetts böra utgå. Då krigsdomstol alltjämt torde kunna bliva forum

för åtal för förseelse mot förordningen, har stadgande härom upptagits i

25 §. I övrigt hava endast ändringar av formell natur vidtagits.

lkrafttrådelse- och övergångsbestämmelser.

Den nya förordningen synes böra träda i kraft den 1 januari 1940.

i likhet med vaccinationsutredningen finner jag lämpligt, att vitesföreläggande,

som enligt den äldre lagen meddelats på grund av försummelse att

låta vaccinera barn, efter den obligatoriska barnvaccinationens upphävande

skall vara förfallet. Förutsättning härför synes dock böra vara, att vitet

icke av underrätt utdömts före den nya förordningens ikraftträdande. Ett

stadgande härom har införts bland övergångsbestämmelserna.

Departementsförslaget till lag om upphävande av 128 §

strafflagen för krigsmakten.

Såsom förut omnämnts erhöll denna paragraf sitt nuvarande innehåll i

samband med tillkomsten av gällande vaccinationslag. I paragrafens första

stycke stadgas, att om någon, som är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning

av krigsmakten eller eljest inkaliats till tjänstgöring för rikets försvar,

underlåter att fullgöra ympningsplikt, som enligt därom gällande särskilda

bestämmelser ålagts honom, han skall straffas för brott mot kiigslydnaden

enligt 79 § strafflagen för krigsmakten. Straff enligt sistnämnda paragraf

är disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Vid underlåtenhet att

fullgöra militär ympningsplikt i andra fall än nyss sagts skall enligt 128 §

andra stycket den skyldige straffas enligt allmän lag. Härmed åsyftas bestämmelser

i 22 § första stycket gällande vaccinationslag, varest straffet är

böter från och med fem till och med 50 kronor. Införandet av den nuvarande

128 § strafflagen för krigsmakten skedde — på sätt framgår av vad som

anförts i fråga om 20 § i förslaget till vaccinationsförordning — uppenbarligen

i syfte att begränsa tillämpningen av nämnda strafflags bestämmelser

örn brott mot krigslydnaden.

Vaccinationsutredningen.

Utredningen har uttalat, ali tvekan kunde råda, örn icke stadgandet i 128

§ strafflagen för krigsmakten borde få allt fortfarande äga gällande kraft.

Av samma skäl, som föranlett utredningen att beträffande alla fall av ympningsplikt

för krigsmän föreslå handräckning såsom tvångsmedel, syntes

emellertid krigsmans vägran att låta vaccinera sig i princip böra bestraffas

såsom annan olydnad i tjänsten. Men det torde kunna förväntas, att sadan

bestraffning knappast någonsin skulle komma i fråga, enär vaccinatiousvag
-

Departe
ments
chefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Departe
ments
chefen.

rån vore meningslös, då vaccinationen ändock kunde omedelbart verkställas

handräckningsvis. Och om beivran någon gång komme till stånd, torde resultatet

endast bliva ett lindrigt disciplinstraff, såvida icke vaccinationsvägrarens

uppträdande varit i högre grad disciplinvidrigt. Vaccinationsutredningen

föresloge därför upphävande av förevarande paragraf.

Yttranden.

Chefen för lil arméfördelningen och militärbefälhavaren på Gotland anse,

att, om 20 § förordningen om skyddskoppympning fastställdes i enlighet med

utredningsmajoritens förslag, förevarande paragraf i strafflagen för krigsmakten

utan olägenhet kunde upphävas.

Såsom vid behandlingen av 20 § i förslaget till förordningen örn skyddskoppympning

påpekats, hava i sagda förordning icke införts några straffbestämmelser

motsvarande de i 22 § första stycket gällande vaccinationslag

givna, å vilka stadgandet i 128 § andra stycket strafflagen för krigsmakten

syftar. Ändring av sistnämnda lagrum är med hänsyn härtill erforderlig.

Huru brott mot krigslydnaden, såvitt angår underlåtenhet att fullgöra ymp

ningsplikt, skall bestraffas, kan givetvis vara föremål för olika meningar.

Efter övervägande av olika möjligheter härutinnan har jag för min del godtagit

den uppfattning, åt vilken utredningen givit uttryck. Man torde kunna

förutsätta, att det inom försvarsväsendet tillses, att eventuella fall av vaccinationsvägran

behandlas med tillbörlig varsamhet och att sådana föreskrifter

meddelas rörande handräckningsförfarandet, att vägran kommer att föranleda

bestraffning blott i undantagsfall eller då, såsom utredningen anfört, vaccinationsvägrarens

uppträdande varit i högre grad disciplinvidrigt. På av utredningen

anförda skäl har jag sålunda ansett mig böra föreslå, att 128 § strafflagen

för krigsmakten helt måtte upphävas.

Föredrågande departementschefens hemställan.

Sedan föredragande departementschefen erinrat, att inom socialdepartementet

upprättats förslag till

1) förordning örn skyddskoppympning (Bilaga A)1; samt

2) lag örn upphävande av 128 § strafflagen för krigsmakten (Bilaga B)1,

hemställer departementschefen, att lagrådets yttrande över förslaget till

nämnda lag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindqvist.

1 Dessa bilagor, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,

hava här uteslutits.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182■ (Bilagor).

73

rtredningsinajoritetens förslag.

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

om skyddskoppympning.

1 §•

Till förekommande av smittkoppsjukdom och dess spridning bör barn

ympas med smittkopp vaccin, helst innan det fyllt två år.

Det åligger hälsovårdsnämnder och tjänsteläkare att verka för ympningens

genomförande i största möjliga utsträckning.

Skyldiga att undergå skyddskoppympning äro:

a) de, som börja tjänstgöring på grund av fast anställning vid försvarsmakten;
b)

värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid; samt

c) de, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet, i den

omfattning Konungen förordnar.

Från ympningsskyldighet, varom under a) och b) stadgas, åge Konungen

föreskriva undantag, där det prövas nödigt ur hälsovårdssynpunkt.

3 8-

Vid inträffad eller hotande smittkoppepidemi må ympning påbjudas i

den omfattning det prövas erforderligt. Beslut därom meddelas av länsstyrelsen

efter medicinalstyrelsens hörande. I beslutet skall angivas den ort

eller det område, där ympningsplikt skall inträda, jämte ympningspliktens

omfattning i övrigt.

Beträffande försvarsmakten eller del därav meddelas sådant beslut av

vederbörande chef efter den högsta militära sjukvårdsmyndighetens hörande.

Det åligger tjänsteläkare att, när anledning därtill uppkommer, skyndsamt

göra framställning angående meddelande av beslut, varom i denna paragraf

sägs.

4 §■

Vad i 2 § stadgats eller beslut, som meddelats med stöd av 3 §, åge ej

tillämpning beträffande den, som efter början av de närmast föregående fem

kalenderåren här i riket undergått verksam skyddskoppympning, eller beträffande

den, som haft smittkoppor.

5 §.

Skyldig att undergå ympning vare, även örn ympningsplikt enligt 3 § icke

föreligger, den, som kan antagas hava kommit i beröring med viss koppsmittad,

och deli, som kommit eller av särskild anledning kan väntas komma

i beröring med någon, som enligt vad nu stadgats är ympningspliktig.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Bilagor).

Beslut om ympning meddelas av hälsovårdsnämnden i den ort, där den

ympningspliktige vistas, efter tjänsteläkares hörande.

Vad i denna paragraf stadgats galle även utlänning, som från främmande

land inkommit i riket för att här söka eller tillträda arbetsanställning, därest

det finnes någon anledning befara, att smittkoppsjukdom genom honom kan

införas i riket.

Angående observation och isolering av person, som är smittkoppsjuk eller

misstankes föra koppsmitta, stadgas i epidemilagen.

6 §.

Den, som icke efter början av de närmast föregående fem kalenderåren här

i riket undergått verksam ympning och som icke haft smittkoppor, må ej

vinna anställning eller för egen utbildning börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt,

vid den allmänna hälsovården i egenskap av tillsyningsman, vid

lots- eller tullstaten, vid luftfart, i civil tjänst vid militär förläggning eller i

polistjänst eller inskrivas å sjömanshus.

Är någon anställd, tjänstgörande eller inskriven i strid mot bestämmelserna

i denna paragraf, äge länsstyrelsen, på framställning av hälsovårdsnämnd

eller tjänsteläkare, vid vite ålägga honom att inom viss tid hava

undergått ympning.

7 §•

På skolbarn, som ej undergått verksam ympning, skall sådan verkställas

av skoiläkare eller annan, för ändamålet förordnad läkare, där ej den, som

har vårdnaden om barnet, meddelat förbud däremot.

Ympning, varom nu sagts, skall, där ej hinder möter, verkställas en gång

varje läsår. Minst fjorton dagar innan ympningen äger ram skall kungörelse

därom genom försorg av folkskolestyrelsen eller föreståndaren för annan

skola än folkskola uppläsas i församlingens kyrka och intagas i ortstidning.

Förbud skall för att vara gällande skriftligen tillställas skolans föreståndare,

klassläraren eller ymparen.

8 §.

Ympning må ej verkställas, där det till följd av sjukdom, sjukdomsanlag

eller allmän svaghet hos den, vars ympande ifrågakommit, eller sjukdom

eller sjukdomsanlag i hans omgivning finnes anledning befara, att han eller

annan kommer att lida men därav.

9 §.

Efter verkställd ympning skall, för utrönande av dess verkan, den ympade

besiktigas av ymparen eller annan, som förordnats att verkställa sådan

besiktning. Särskilt förordnad besiktningsförrättare skall ofördröjligen tili

ymparen insända bevis om besiktningen och vad därvid framgått.

Visar sig vid besiktning, att ympningen icke slagit an, och bliver vid förnyad

ympning inom ett år därefter verkan enahanda, anses verksam ympning

ändock hava ägt ram.

Den, som ympats med stöd av bestämmelserna i 3 § första stycket eller

5 § första stycket, vare ej pliktig att undergå besiktning.

10 §.

Örn ympning och dess verkan enligt verkställd besiktning skall ymparen

göra anteckning i en särskild ympningsjournal enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 182. (Bilagor).

75

Före den 10 januari skall uppgift om ympning, som under nästföregående

kalenderår verkställts på förut icke verksamt ympad person, av ymparen

genom utdrag av ympningsjournalen insändas till prästen i den församling,

där den ympade är kyrkobokförd, och har prästen att ofördröjligen i församlingsboken

göra anteckning örn yinpningen och sist den 31 januari insända

utdraget till tjänsteläkaren i orten.

U §•

Före januari månads utgång skall pastorsämbete till hälsovårdsnämnd insända

förteckning över de barn, som under nästföregående kalenderår fyllt

två år men icke undergått verksam ympning. Hälsovårdsnämnden skall därefter

tillställa den, som har vårdnaden om sådant barn, uppmaning att låta

ympa barnet jämte uppgift örn tid och plats för ympning, som enligt vad

nedan stadgas skall anordnas för allmänheten. Formulär till sådan uppmaning

fastställes av medicinalstyrelsen.

12 §.

När förteckning upprättas över de barn inom skoldistriktet, vilka under

året inträda i den för skolgång bestämda åldern, åligger det pastorsämbetet

att i förteckningen för varje barn göra anteckning därom, huruvida barnet

undergått verksam skyddskoppympning.

Sedan förteckningen översänts till skolstyrelse, har denna att tillställa

skola, där i förteckningen angivet barn är intaget, erforderligt utdrag av förteckningen.

13 §.

Då ympning verkställts med stöd av bestämmelserna i 2 § eller med stöd

av bestämmelserna i 3 § på någon tillhörande försvarsmakten, skall anteckning

om ympningen och dess verkan göras i den ympades inskrivningsbok

eller däremot svarande handling.

Då i annat fall än nu sagts ympning anordnats av offentlig myndighet och

besiktning verkställts, åligge det ymparen att för varje ympad person på begäran

kostnadsfritt utfärda intyg om ympningen och dess verkan.

14 §.

I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det

hälsovårdsnämnden att på lämpligt sätt anordna ympning för allmänheten

och utse ympare.

För befolkningen å andra orter samt på landsbygden böra anordnas ympnings-

och besiktningsmöten. Plan för dylika möten uppgöres av vederbörande

tjänsteläkare i samråd med hälsovårdsnämnderna och underställes

för fastställelse förste provinsialläkaren, som förordnar ympare, där sådan

ej förordnats av medicinalstyrelsen, samt i fall av behov särskild besiktnings - förrättare. Hälsovårdsnämnden har att för mötet tillhandahålla lämplig

lokal.

För verkställande av ympning å skolbarn enligt 7 § skall, där skolläkare

ej finnes, ympare förordnas beträffande skola i ort, varom i första stycket

här ovan sägs, av hälsovårdsnämnden samt beträffande annorstädes belägen

skola i den ordning, varom stadgas i andra stycket.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 182. (Baagor).

15 §.

Ympning må icke verkställas av annan än den, som äger behörighet att

utöva läkarkonsten.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där det finnes nödigt för verkställande

av ympning enligt 3 §, till ympare förordnas medicine kandidat,

som undergått föreskriven kurs i skyddskoppympning. Sådant förordnande

meddelas av medicinalstyrelsen.

16 §.

Civil tjänsteläkare är skyldig att verkställa ympning inom sitt tjänstgöringsdistrikt

eller huvudsakliga verksamhetsområde, såframt icke medicinalstyrelsen

helt eller delvis befriat honom därifrån och förordnat annan

ympare. Sådan skyldighet åligge dock ej förste provinsialläkare.

För område, inom vilket ympning påbjudits enligt 3 § första stycket, må

på därom gjord framställning medicinalstyrelsen tillfälligt förordna ympare.

Om förordnande av ympare samt om hans tjänstgöringsområde och

tjänstgöringstid, meddelar medicinalstyrelsen underrättelse till länsstyrelsen,

tjänsteläkaren och hälsovårdsnämnden.

17 §.

Ympning, som verkställes å ympnings- eller besiktningsmöte eller eljest på

föranstaltande av offentlig myndighet, är avgiftsfri. Till ymparen eller hesiktmngsförrättaren

utgår för varje ympad eller besiktigad person och för person,

som undersökts för ympning men ej ympats, ersättning av statsmedel

med belopp, som Konungen bestämmer. Där ymparen eller besiktningsförrättaren

icke är bosatt å orten, äge han därjämte rätt till resekostnads- och tråk •

tamentsersättning av statsmedel enligt av Konungen fastställda grunder.

18 §.

Har till följd av ympning uppkommit sjukdom eller skada och varar denna

längre än tre veckor efter ympningen, må, där Konungen finner förhållandena

därtill föranleda, ersättning utgå av allmänna medel. Rörande ersättningens

bestämmande skola föreskrifterna i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring

för olycksfall i arbete i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om ersättning för sjukdom eller skada till följd av ympning, som verkställts

under militär tjänstgöring, är särskilt stadgat.

19 §.

Beslut, varigenom ympning påbjudits enligt 3 eller 5 §, gånge i verkställighet

utan hinder av förd klagan.

20 §.

Vägrar den, som enligt 2 § eller 3 § andra stycket är ympningspliktig, att

undergå ympning, äge vederbörande chef det oaktat föranstalta om ympningens

verkställande.

Vid tredska av den, som skall ympas på grund av bestämmelserna i 3 §

första stycket eller 5 §, äge vederbörande tjänsteläkare hos polismyndigheten

påkalla erforderlig handräckning.

Tjänsteläkare äger ock påkalla biträde av polismyndighet för efterspanande

av person, varom i 5 § sägs.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Majda proposition nr 182. (Bilagor).

21 §.

Länsstyrelsen har att vaka däröver, att hälsovårdsnämnderna och skolstyrelserna

i länet fullgöra vad dem åligger med hänsyn till skyddskoppympningen,

för vilket ändamål länsstyrelsen, där det finnes av nöden, äger förelägga

lämpliga vitén.

22 §.

På medicinalstyrelsen ankommer att rörande tillverkning och tillhandahållande

av vaccin samt om vad ympare och besiktningsförrättare hava att

iakttaga meddela de allmänna föreskrifter, som erfordras för en ur hälsovårdssvnpunkt

betryggande anordning av skyddskoppympingen.

23 §.

Den, som anställer, till tjänstgöring mottager eller å sjömanshus inskriver

någon i strid mot bestämmelserna i 6 §, straffes med böter från och med fem

till och med trehundra kronor.

24 §.

Till dagsböter dömes, där förseelsen ej är belagd med strängare straff enligt

allmänna strafflagen,

a) den, som verkställer skyddskoppympning utan att vara därtill behörig;

samt

b) ympare eller besiktningsförrättare, som vid ympning eller besiktning

eller eljest vid fullgörande av vad honom enligt denna lag åligger visar

vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom under

a) sägs, fortsätter samma förseelse, skall för var gång åtal därför anhängiggöres

fällas till särskilt ansvar.

25 §.

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol, där

särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke

finnes, vid allmän domstol. Åtal för fel, som i 24 § b) avses, skall dock

alltid anhängiggöras vid allmän domstol.

26 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

Denna lag träder i kraft dpn 1 januari 1939.

Genom densamma upphäves lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning

så ock vad eljest i lag eller särskild författning är stridande mot den nya

lagens bestämmelser.

Vitesföreläggande, som givits före den nya lagens ikraftträdande i fall, då

så icke må ske enligt denna lag, vare förfallet, därest vitet icke utdömts

genom beslut, som före nämnda ikraftträdande vunnit laga kraft.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Baagor).

Utred niny-sniaj ontel elis förslag.

Bilaga D.

Förslag

till

Lag

om upphävande av 128 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordna» att 128 § strafflagen för krigsmakten skall upphöra

att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Utredningsminoritetens förslag.

Bilaga E.

Förslag

till

Lag

örn skyddskoppympning.

Om ympningsplikt.

1 §•

Till förekommande av smittkoppsjukdom och sällan sjukdoms spridning

är envar pliktig att, i enlighet med vad i denna lag stadgas, undergå ympning

med skyddskoppor.

2 §•

Barn skall undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår, då

det fyller två år.

Är på grund av förordnande, som i 6 § sista stycket sägs, ympningsplikt,

som här ovan stadgas, icke gällande å barnets boningsort under någon del

av det år, då ympning enligt vad ovan sagts senast skall äga rum, må med

ympningen anstå till det år då ympningsplikt ånyo blir för boningsorten

gällande.

3 §•

Oberoende av skyddskoppympning, som äger rum enligt 2 §, åligger ympningsplikt
a)

dem, som börja tjänstgöring på grund av fast anställning vid försvarsmakten;
b)

värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid;

c) dem, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet, i

den omfattning Konungen så förordnar;

d) den, som intages på tvångsarbetsanstalt;

e) från utrikes ort inkommande person, därest det finnes anledning att

befara, att smittkoppsjukdom genom denne kan införas i riket; samt

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Bilagor).

79

i) den, som kan antagas hava kommit i beröring med koppsmittad eiler

av särskild anledning kan väntas komma i beröring med sådan.

4 §•

Vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi må ympning påbjudas i

den omfattning, som prövas erforderligt. Beslut härom meddelas av länsstyrelsen.

I beslutet skall angivas den ort eller det område, där ympningsplikt

skall inträda, jämte ympningspliktens omfattning i övrigt.

Beträffande försvarsmakten eller enhet därav meddelas sådant beslut av

vederbörande chef.

Det åligger tjänsteläkare att, när anledning därtill uppkommer, skyndsamt

göra framställning angående meddelande av beslut, varom i denna

paragraf sägs.

5 §•

Ympningsplikt enligt denna lag föreligger icke beträffande den, som haft

smittkoppor eller som under de närmast föregående fem kalenderåren här i

riket bevisligen undergått verksam skyddskoppympning.

6 §•

Från skyddskoppympning skall den undantagas, som till följd av sjukdom

eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kan komma att erhålla men av

ympningen.

Föreligger på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag hos någon i den

ympningspliktiges omgivning anledning antaga, att hälsofara för den ympningspliktige

eller annan skulle uppstå genom ympningen, må ock undantagande

från ympning medgivas.

Sådant undantagande meddelas av den, som enligt 9 § utsetts eller förordnats

att vara offentlig ympare, och skall avse viss tid, högst tre år för

varje gång.

Har barn under minst tre år i följd varit jämlikt första stycket undantaget

från ympning och kan det av anledning, som där sägs, fortfarande antagas

erhålla men av ympningen, må medicinalstyrelsen efter framställning av den,

som är ansvarig för barnets befordran till ympning, för framtiden undantaga

barnet från ympning som avses i 2 §.

Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran till ympning enligt

2 § hysa farhågor för att ympningen skall för barnet medföra ohälsa, som

ej blott är tillfällig, och har undantagande icke kunnat ske i enlighet med

vad ovan i första eller andra stycket sägs, har han att till medicinalstyrelsen

ingiva ansökan örn barnets fritagande från ympning. Skulle det av den av

medicinalstyrelsen i ärendet förebragta utredningen framgå, att skäl föreligga

för antagandet, att ympningen kan medföra ej blott tillfällig ohälsa, skall medicinalstyrelsen

fritaga barnet från ympning. Finner styrelsen, att framställningen

icke kan bifallas, har den att underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

Om undantagande från ympning, som ovan i denna paragraf avses och örn

anledningen därtill, skall vederbörande hälsovårdsnämnd underrättas.

Vid inträffad eller hotande epidemi av annan sjukdom än smittkoppor eller

då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt, äge Konungen förordna,

att ympningsplikt enligt 2 § första stycket skall under viss bestämd

lid icke vara gällande beträffande landet i dess helhet eller viss del därav,

samt att ympningsplikt enligt 3 § a), b) och d) skall under sådan tid föreligga

allenast i den omfattning Konungen bestämmer.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Bilagor).

7 §•

Den, som icke efter början av de närmast föregående feni kalenderåren

här i riket undergått skyddskoppympning och som icke haft smittkoppor,

må icke vinna anställning eller för egen utbildning börja tjänstgöring vid

sjukvårdsanstalt, vid den allmänna hälsovården i egenskap av tillsyningsman,

vid lots- eller tullstaten, vid luftfart, i civil tjänst vid militär förläggning,

i polistjänst eller inskrivas å sjömanshus.

Om behörighet att utöva ympning och örn offentlig ympare.

8 §.

Skyddskoppympning må icke verkställas av annan än den, som äger behörighet

att utöva läkarkonsten.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må för verkställande av ympning

enligt 4 § förordnas medicine kandidat, som undergått föreskriven kurs i

skyddskoppympning. Sådant förordnande meddelas av medicinalstyrelsen.

9 §.

Med offentlig ympare förstås i denna lag den, som jämlikt 14 § utsetts

att verkställa ympning eller som av medicinalstyrelsen därtill förordnats.

Civil tjänsteläkare är skyldig att verkställa ympning inom sitt tjänstgöringsdistrikt,

såframt icke medicinalstyrelsen helt eller delvis befriat honom

därifrån och utsett annan offentlig ympare. Sådan skyldighet åligge dock

ej förste provinsialläkare.

För område, inom vilket skyddskoppympning enligt 4 § påbjudits, må på

därom gjord framställning medicinalstyrelsen tillfälligt förordna offentlig

ympare.

örn förordnande av sådan ympare samt om hans tjänstgöringsområde och

tjänstgöringstid meddelar medicinalstyrelsen underrättelse till länsstyrelsen,

tjänsteläkaren och hälsovårdsnämnden.

Örn ympare inom försvarsmakten föreskriver vederbörande sjukvårdsmyndighet.

Om ympämne.

10 §.

Skyddskoppympning skall ske med animalt ympämne (animal vaccin).

På Konungen ankommer att rörande framställning, handhavande, tillhandahållande

och försäljning av ympämne meddela de allmänna föreskrifter,

som kunna befinnas erforderliga.

Örn skyddskoppympning^^ verkställande och anordnande.

11 §•

Det åligger hälsovårdsnämnden inom kommunen samt inom försvarsmakten

vederbörande chef att vaka över, att skyddskoppympningen utföres

i enlighet med gällande lag.

Föräldrar, förmyndare eller annan, som det åligger att hava vård örn person

för vilken plikt att undergå ympning föreligger, svare för att denne befordras

till föreskriven ympning.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Baagor).

12 §.

Efter verkställd ympning skall, för utrönandet av dess utfall, den ympade

besiktigas av ymparen eller annan läkare, som därtill förordnats. Särskilt

förordnad besiktningsförrättare skall ofördröjligen till ymparen insända bevis

om besiktningen och vad därvid framgått.

Visar sig vid besiktning, att ympningen icke slagit an, och bliver vid förnyad

ympning inom ett år därefter resultatet enahanda, anses verksam ympning

ändock hava ägt rum.

Den, som ympats med stöd av bestämmelser i 4 § första stycket, vare ej

pliktig undergå besiktning. För försvarsmakten gäller vad den högsta sjukvårdsmyndigheten

därom bestämmer.

13 §.

Då ympning verkställts med stöd av bestämmelserna i 3 § a), b) eller c)

eller på grund av beslut enligt 4 § andra stycket, skall anteckning örn ympningen

och dess utfall göras i den ympades inskrivningsbok eller däremot

svarande handling.

Då i annat fall än nu sagts ympning anordnats av offentlig myndighet

och besiktning verkställts, åligge det ymparen att för varje ympad person på

begäran kostnadsfritt utfärda intyg om ympningen och dess utfall.

Jämväl beträffande uppskov med ympning, som meddelats enligt 6 § första

eller andra stycket skall offentlig ympare kostnadsfritt utfärda intyg enligt

föreskrivet formulär, i vilket skall angivas anledningen till uppskovet.

14 §.

I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det

hälsovårdsnämnden attt på lämpligt sätt anordna ympning för allmänheten

och utse ympare.

För befolkningen å andra orter samt på landsbygden böra anordnas ympnings-

och besiktningsmöten. Plan för dylika möten uppgöres av kommunens

hälsovårdsnämnd i samråd med vederbörande tjänsteläkare och underställes

för fastställelse förste provinsialläkaren, som förordnar ympare, där sådan ej

förordnats av medicinalstyrelsen, samt i fall av behov särskild besiktningsförrättare.

Hälsovårdsnämnden har att för mötet upplåta lämplig lokal, där så erfordras

belyst och uppvärmd.

Skyddskoppympning enligt 3 § a), b) och c) ävensom ympning, som påbjudits

enligt 4 § andra stycket, anordnas av vederbörande chef. Örn ympning

enligt 3 § d) föranstaltar direktören för anstalten och örn ympning enligt

3 § e) och f) vederbörande hälsovårdsnämnd.

15 §.

Ympning, som verkställes å ympnings- eller besiktningsmöte eller eljest

på föranstaltande av offentlig myndighet, är avgiftsfri. Till ymparen eller

besiktningsförrättaren utgår för varje ympad eller besiktigad person eller för

person, som undersökts för ympning men ej ympats, ersättning av statsmedel

med belopp, som Konungen bestämmer. Där ymparen eller besiktningsförrättaren

icke är bosatt å orten, äger han därjämte rätt till resekostnads- och

traktamentsersättning av statsmedel enligt av Konungen fastställda grunder.

Bihang till riksdagens protokoll 193!). 1 sami. Nr 132. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Bilagor).

Om kontroll över skyddskoppympning!!.

16 §.

Om ympning och dess utfall enligt verkställd besiktning skall ymparen

göra anteckning i en särskild ympningsjournal enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär.

Har hälsovårdsnämnd jämlikt 17 § andra stycket tillställt offentlig ympare

förteckning över personer, som ej inom i 2 § nämnd tid undergått skyddskoppympning,

skall ymparen dessutom i densamma göra anteckning om varje

av honom å dessa personer verkställd ympning genom angivande av dagen

för ympningen och därefter återsända förteckningen till hälsovårdsnämnden.

Före den 10 januari skall uppgift om ympning, som under nästföregående

kalenderår verkställts på förut icke verksamt ympad person, av ymparen

genom utdrag av ympningsjournalen insändas till vederbörande pastorsämbete,

som har att ofördröjligen i församlingsboken göra anteckning om

ympningen och sist den 31 januari insända utdraget till vederbörande tjänsteläkare.

Före den 31 januari skall dessutom till vederbörande tjänsteläkare insändas

uppgift örn antalet ympningar, som under det föregående kalenderåret

utförts på förut ympade personer (revaccination).

17 §.

Före januari månads utgång skall pastorsämbete till hälsovårdsnämnden

i kommunen översända förteckning över de barn, som under nästföregående

kalenderår fyllt två år, men ej undergått föreskriven skyddskoppympning.

Efter mottagandet av sådan förteckning, som i föregående stycke sägs,

skall hälsovårdsnämnden tillställa målsmannen till barn, som vistas inom

kommunen, en skriftlig anmaning enligt fastställt formulär att inom angiven

tid låta ympa barnet eller att styrka att ympning redan skett eller att barnet

undantagits från ympning samt meddela tid och plats för ympningsmöte.

Beträffande barn, som vistas på annan ort, skall hälsovårdsnämnden göra anmälan

hos hälsovårdsmyndigheten därstädes, som därefter har att tillse, att

skyddskoppympning behörigen äger rum. Förteckningen skall därefter översändas

till den offentliga ymparen, som jämlikt 16 § andra stycket har att

däri göra anteckning om av honom ympade barn.

I allmän eller enskild skola eller läro- eller uppfostringsanstalt må icke

till undervisning eller vård mottagas lärjunge, som icke undergått skyddskoppympning.

Vad nu stadgats, äger dock icke tillämpning, där lärjunge

jämlikt bestämmelse i 6 § är från ympning undantagen. Ej heller må lärjunge

förmenas inträde i folkskola, dövstumskola eller anstalt för blinda eller för

sinnesslöa på grund av att han icke undergått skyddskoppympning eller intagande

i uppfostringsanstalt av sådan grund förvägras.

När årligen förteckning upprättas över de harn inom skoldistriktet, vilka

under året inträda i den för skolgång bestämda åldern, åligger det pastorsämbete

att örn dem, som ej undergått föreskriven skyddskoppympning underrätta

vederbörande hälsovårdsnämnd, som i avseende å de ej skyddskoppympade

har att vidtaga på nämnden ankommande åtgärder.

Hälsovårdsnämnden har att i årsberättelsen över sin verksamhet lämna

redogörelse för vad den under året åtgjort jämlikt bestämmelserna i denna

paragraf.

18 §.

Föreligger för stad anledning till avvikelse från i 16 eller 17 § givna

kontrollbestämmelser, må medicinalstyrelsen, på framställning av hälso
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 182. (Bilagor).

vårdsnämnden, medgiva de ändringar eller undantag, som finnas påkallade

och icke försvåra kontrollen över skyddskoppympningen i övrigt.

Om tillsyn över skyddskoppympningen.

19 §.

Högsta tillsynen över skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen

i enlighet med den för styrelsen gällande instruktionen.

Tillsynen över skyddskoppympningen av värnpliktiga eller vid krigsmakten

fast anställda tillkommer i samråd med medicinalstyrelsen försvarsväsendets

högsta sjukvårdsmyndigheter.

20 §.

Länsstyrelsen har att vaka däröver, att hälsovårdsnämnderna fullgöra

vad dem åligger med hänsyn till skyddskoppympningen, för vilket ändamål

länsstyrelsen, då sådant finnes av nöden, äger förelägga lämpliga vitén.

21 §.

Beträffande förste provinsialläkares, provinsial- eller extra provinsial-,

stads-, köpings- och municipalläkares åligganden med avseende å skyddskoppympningen

stadgas i gällande läkarinstruktion.

Örn ersättning för skada till följd av ympning.

22 §.

Har till följd av ympning uppkommit sjukdom eller skada och varar denna

längre än tre veckor efter ympningen, må, där Konungen finner förhållandena

därtill föranleda, ersättning utgå av allmänna medel. Rörande ersättningens

bestämmande skola föreskrifterna i lagen den 17 juni 1916 örn

försäkring för olycksfall i arbete i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Örn ersättning’ för sjukdom eller skada till följd av ympning, som verkställts

under militär tjänstgöring, är särskilt stadgat.

Föreskrifter i avseende & lagens efterlevnad.

23 §.

Underlåter någon, som jämlikt 11 § andra stycket är ansvarig för fullgörande

av den i 2 § omförmälda ympningsplikt, att uppfylla vad honom sålunda

åligger, äger hälsovårdsnämnden att medelst föreläggande av vite, som

ej må överstiga tjugo kronor, tillhålla den försumlige att fullgöra sin

skyldighet. Tredskas han ändock, må hälsovårdsnämnden anmäla förhållandet

hos länsstyrelsen, som äger att vid förhöjda vitén giva enahanda föreläggande.

24 §.

Underlåter ympningspliktig som i 3 § a) eller b) eller i 4 § omförmäles

att fullgöra sin ympningsplikt, straffas med böter från och med 5 till och med

50 kronor.

Lag samma vare, örn ledamot av styrelse för skola eller läro- eller uppfostringsanstalt

eller, där sådan styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 182. (Bilagor).

i strid mot vad i 17 § tredje stycket stadgas i skolan eller anstalten intager

lärjunge, vilken icke må där intagas, eller om någon i strid mot vad i 7 §

stadgas anställer eller mottager eller å sjömanshus inskriver person, som där

omförmäles.

Ej må straff enligt denna paragraf tillämpas, där förseelsen enligt allmänna

strafflagen bör beläggas med strängare straff. Den, som är i tjänstgörmg

vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till

tjänstgöring för rikets försvar, är för underlåtenhet att fullgöra honom

åliggande ympningsplikt underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten,

varom är i nämnda lag stadgat.

25 §.

Till dagsböter dömes, där förseelsen ej är belagd med strängare straff

enligt allmänna strafflagen,

a) den som verkställer skyddskoppympning utan att vara därtill behörigsamt
b)

ympare eller besiktningsförrättare, som vid ympning eller besiktning

eller eljest vid fullgörande av vad honom enligt denna lag åligger visar vårdslöshet,

oförstånd eller oskicklighet.

Den som under tid, då han är ställd under atal för förseelse, varom under

a! sags’„ fortsätter samma förseelse, skall för var gång åtal därför anhängiggores

fällas till särskilt ansvar.

26 §.

~ moJ ^en?a teg åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol, där

särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke

finnes vid allmän domstol. Åtal för fel, som i 25 § b) avses, skall dock alltid

anhangiggöras vid allmän domstol.

27 §.

.Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

85

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars

1939.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Lawski,

von Steyern.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 24 februari 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om upphävande av 128 § strafflagen för krigsmakten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Bihang till riksdagens protokoll 1939.

1 sami. Nr 182.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj-.ts proposition nr 182.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, lagrådets

den 9 mars 1939 avgivna utlåtande över det den 24 februari 1939 till

lagrådet remitterade förslaget till lag örn upphävande av 128 § strafflagen

för krigsmakten och hemställer, att detta förslag, som av lagrådet lämnats

utan erinran, samt förslaget till förordning örn skyddskoppympning måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

390885

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:358 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn skyddskoppympning m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1939:35 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om skyddskoppympning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten