Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 189

1939-03-10 · 27 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:189, Kungl. Maj:ts proposition nr 189

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189

1

Nr 189.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312)

angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,

m. m.; given Stockholms slott den 10 mars

1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik;

2) lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929

(nr 77) örn trafikförsäkring å motorfordon; samt

3) förordning med visisa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller

nyttjas av staten.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 189.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Moj.ts proposition nr 189.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik skall upphöra att gälla samt att 2 §

samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

För skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas annan person

än föraren eller sådan egendom, som icke med automobilen befordras, vare

automobilens ägare ansvarig, ändå att han ej är till skadan vållande; dock

vare ägaren från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan

varken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren.

Har den---skall utgå.

Föraren vare---— till skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929 (ur 77)

örn trafikförsäkring å motorfordon.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

Med motorfordon — —- — anses traktortåg.

Lagen äger ej tillämpning å motorfordon, som användes uteslutande inom

järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat område.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

3

3 §•

Trafikförsäkring å---sådan trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning

av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras, ej

heller i anledning av skada å föraren av fordonet, med mindre försäkringstagaren

är för skadan ansvarig, eller å person, som färdas i fordonet, därest

detta brukas olovligen oell han äger kännedom därom.

11 §•

Försäkringsgivarens ansvarighet skall för varje händelse, som medför skada,

täcka skadestånd om tillhopa trehundratusen kronor i anledning av personskada

med begränsning till sextiotusen kronor för varje skadad eller dödad

person samt om tillhopa tiotusen kronor i anledning av skada å egendom.

Beträffande omnibus skall försäkringen täcka skadestånd i anledning av

personskada med ytterligare femtusen kronor för varje person, varmed det

högsta antalet personer, som må befordras med fordonet, överstiger nio, dock

med bibehållande av den stadgade begränsningen för varje skadad eller dödad

person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939, då kungörelsen den 26 september

1929 (nr 300) angående försäkringsbeloppet för personskada vid trafikförsäkring

å personomnibus i yrkesmässig trafik skall upphöra att gälla.

Beträffande fordon, som vid lagens ikraftträdande är i bruk och enligt dessförinnan

gällande bestämmelser är att anse såsom lättviktsmotorcykel, skola

nuvarande bestämmelser i 2 § fortfarande äga giltighet intill den 1 januari

1940.

Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av

motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas

av staten.

Härigenom förordnas som följer:

För skada i följd av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap

och traktortåg må staten av fordonets förare utkräva ersättning endast

örn denne förorsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller

genom att han varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller om han brukat fordonet

utan lov.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

motorfordon, motorredskap och traktortåg, som innehaves av staten med

nyttjanderätt, varmed följer befogenhet att anställa förare å fordonet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939, då kungörelsen den 26

september 1929 (nr 299) angående eftergivande i vissa fall av statens regressrätt

mot förare av staten tillhörigt motorfordon skall upphöra att gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social-, kommunikations-,

finans-, jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om ändring i vissa delar av

lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av

automobiltrafik, med mera, samt anför:

»I skrivelse den 9 april 1935 (nr 158) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t

måtte verkställa skyndsam utredning rörande ändringar i reglerna om ansvarighet

för skada i följd av trafik med motorfordon och om trafikförsäkring

i de hänseenden, vilka ifrågasatts i ett av första lagutskottet avgivet utlåtande

(nr 36), samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. I utskottets utlåtande förordades i huvudsak, att till övervägande

upptoges frågan om trafikförsäkringens omändring till en olyckfallsförsäkring

i nära överensstämmelse med försäkringen för olycksfall i arbete,

varvid försäkringsskyddet skulle avse passagerare i motorfordon i samma

omfattning som fotgängare. I stället för de nuvarande maxiineringarna

av försäkringsbeloppen skulle införas föreskrifter om att sjukpenning eller

livränta icke finge överstiga visst belopp per dag, respektive år. Den personliga

skadeståndsskyldigheten för förare, ägare eller brukare av motorfordon

skulle inskränkas till att gälla endast vid fall av eget styrkt vållande.

I skrivelse den 10 december 1935 till Kungl. Maj:t hemställde vidare försvarsverkens

civila personals förbund, statstjänarnas centralorganisation,

svenska järnvägsmannaförbundet samt telegraf- och telefonmannaförbundet,

att till skydd för förarna av staten tillhöriga motorfordon åtgärder måtte vidtagas,

så att vederbörande statsmyndigheter, som under sin förvaltning använde

motorfordon, bemyndigades att trafikförsäkra fordonen såväl mot

skada därå som ock mot skada å person eller annan egendom. Härigenom

skulle förare av sådana fordon erhålla en förbättrad rättsställning vid inträffade

skadefall.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Den 23 april 1937 erhöll jag bemyndigande att tillkalla tre sakkunniga för

utredning rörande reform av gällande rättsregler om trafikförsäkring och örn

ansvarighet för skada i följd av trafik med motorfordon. Jag uttalade därvid,

att utredningen i första hand syntes böra avse en allsidig undersökning av

möjligheterna att utvidga trafikförsäkringen till att omfatta även olyckshändelser.

Härvid borde till övervägande upptagas de olika frågor som berörts

i första lagutskottets utlåtande år 1935. Den ifrågasatta revisionen av trafikförsäkringen

borde ske på sådant sätt att ökning av försäkringspremierna i

möjligaste mån undvekes. Utredningen borde även omfatta andra spörsmål

som hade sammanhang med nu berörda ämnen. Därvid borde till övervägande

upptagas de framställningar därutinnan, som inkommit till Kungl.

Majit från myndigheter, organisationer och enskilda, bland annat det i nyssnämnda

skrivelse den 10 december 1935 berörda spörsmålet angående det

ekonomiska ansvar som skulle åvila hos staten anställda med avseende å skador,

vilka vållats i trafik med av dem förda, staten tillhöriga motorfordon.

För utredningens verkställande tillkallade jag därefter den 7 maj 1937

landshövdingen August Beskow, tillika ordförande, verkställande direktören

i Lifförsäkringsaktiebolaget Nordstjernan f. d. revisionssekreteraren William

Hemberg samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Ivar

Österström.

De sakkunniga avgåvo den 1 oktober 1938 betänkande med förslag till trafikförsäkringslag

jämte därmed sammanhängande författningar (stat. off.

utr. 1938:27). Förslaget innebar en genomgripande omreglering av hithörande

lagstiftning, särskilt i syfte att utvidga trafikförsäkringen till att omfatta

även olyckshändelser. Vidare föreslogos utsträckt försäkringsskydd för

passagerare i motorfordon samt höjning av försäkringssummorna. Lättnader

i skadeståndsskyldigheten skulle beredas förarna av statens motorfordon.

I anslutning till ett av 1937 års trafiksäkerhetssakkunniga den 30 juli

1938 avgivet betänkande angående lättviktsmotorcyklar föreslogs, att det i

nuvarande lag stadgade undantaget från försäkringsplikt för sådana fordon

skulle utgå. I organisatoriskt hänseende föreslogos icke några mera genomgripande

ändringar i gällande ordning. Liksom hittills skulle försäkringen

under kontroll av försäkringsinspektionen omhänderhavas av de anstalter,

som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att driva trafikförsäkringsrörelse.

Yttranden över betänkandet i dess helhet ha efter remiss avgivits av Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västerbottens län, försäkringsinspektionen,

riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar,

trafikförsäkringsanstalternas nämnd, försäkringsjuridiska

föreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening, kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund,

motorförarnas helnykterhetsförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation,

svenska motorförbundet, nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande, svenska transportarbetareförbundet, svenska handelsarbetare
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

7

förbundet och cykelfrämjandet, cyklisternas riksförening. Dessutom ha över

vissa delar av betänkandet avgivits yttranden av medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen,

domänstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

fullmäktige i riksbanken, statstjänarkartellen, försvarsväsendets

underbefälsförbund, statstjänarnas centralorganisation, svenska landskommunernas

förbund, svenska stadsförbundet, de svenska vägstyrelsernas

förbund och svenska kommunalarbetareförbundet.

I yttrandena ha från en del håll invändningar gjorts mot förslagets huvudprinciper.

Sålunda har från motororganisationernas sida förslaget om försäkringens

utsträckning till att omfatta olyckshändelser mött bestämt motstånd.

Jämväl med avseende å formerna för försäkringens ordnande ha meningarna

i yttrandena gått isär. I detta hänseende må endast nämnas, att av

försäkringsinspektionen upptagits frågan örn inrättande av en centralanstalt

för trafikförsäkring, vilken fråga ej berörts i betänkandet. Med hänsyn till

de invecklade och svårlösta spörsmål som här uppkomma torde frågan örn

en fullständig revision av lagstiftningen erfordra ytterligare utredning och

därför ej nu kunna föreläggas riksdagen.

På ett par viktiga punkter har emellertid de sakkunnigas förslag i princip

vunnit allmänt gillande i yttrandena, nämligen i fråga om passagerarskyddets

utsträckning, försäkringssummornas höjning samt lättnader i skadeståndsskyldigheten

för förare av staten tillhöriga motorfordon. Behovet av

nya bestämmelser på dessa punkter torde få anses så trängande, att det bör

övervägas att redan nu provisoriskt avhjälpa bristerna i gällande ordning

i dessa delar. Jag anhåller därför att få upptaga samtliga dessa spörsmål

till behandling.

I detta sammanhang bör även upptagas frågan örn införande av försäkringsplikt

för lättviktsmotorcyklar. Förslag rörande ändrade bestämmelser

i övrigt örn sådana fordon kommer senare i dag att anmälas av chefen för

kommunikationsdepartementet.

Gällande lagstiftning.

Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motorfordon regleras av 6

kap. allmänna strafflagen samt lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen). Enligt 6 kap.

strafflagen skall skada, som någon genom brott tillfogar annan, av den brottslige

gäldas, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande. För den händelse

den som skadan led genom eget vållande medverkat till skadan, skall

skadeståndet jämkas efter ty prövas skäligt.

Enligt bilansvarighetslagen utvidgas ansvarigheten under vissa villkor för

ägare, brukare och förare av motorfordon. Den utvidgade skadeståndsskyldigheten

omfattar skador, som tillfogas person eller egendom som ej befordras

med fordonet, och i visst fall skador å passagerare.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Bestämmelserna örn skada å person eller egendom, som ej befordras med

fordonet, finnas i 2 §. Däri stadgas, i första stycket, att för sådan skada är

automobilens ägare ansvarig, ändå han ej är till skadan vållande; dock är ägaren

från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan varken

förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren. Enligt

andra stycket i 2 § skall, om den, som skadan led, genom eget vållande

därtill medverkat, rätten bestämma efter ty för varje fall prövas skäligt, örn

och i sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå. I tredje stycket föreskrives,

att föraren lika med ägaren skall vara pliktig ersätta sådan skada,

som i första och andra styckena sägs, där ej av omständigheterna framgår, att

föraren icke varit vållande till skadan. Bestämmelserna om ansvarigheten

gentemot passagerare finnas i 4 §. Däri stadgas, att om i följd av trafik med

automobil, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten, under dess användande

för sådant ändamål skada varder tillfogad någon, som med automobilen

befordras, och föraren är därtill vållande, ägaren skall vara pliktig

ersätta skadan. Har den, som skadan led, genom eget vållande därtill medverkat,

skall skadeståndet jämkas efter ty som skäligt prövas. Har skadan

drabbat passagerare i privatfordon, ligger ansvarigheten endast å den som

bevisligen vållat skadan.

Brukar någon utan lov annans motorfordon, skall jämlikt 6 § brukaren i

stället för ägaren svara för den skada, som därunder inträffar.

Till säkerhet för skadeståndsansvarighet, som åvilar ägare, brukare eller

förare enligt 6 kap. strafflagen och bilansvarighetslagen, stadgas i lagen

den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring d motorfordon (trafikförsäkringslagen)

skyldighet att lia motorfordonet trafikförsäkrat. Lagen äger ej tilllämpning

å sådan velociped med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt

icke förefinnes; under denna definition ingå lättviktsmotorcyklar. Huvudbestämmelserna

rörande trafikförsäkringens omfattning finnas i 3 §, som

har följande lydelse:

''Trafikförsäkring å motorfordon skall dels för den, som på grund av

skada i följd av trafik med fordonet här i riket enligt lag är berättigad

till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare, medföra rätt att

utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren, dels ock, i den mån försäkringsgivaren

ej gjort annat förbehåll, för försäkringstagaren gälla mot

den ansvarighet för skada, som kan för honom uppkomma i följd av sådan

trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning

av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras, ej

heder i anledning av skada å person, som färdas i fordonet, med mindre

försäkringstagaren är för skadan ansvarig.’

Försäkringsgivarens ansvarighet skall enligt 11 § för varje händelse som

medför skada täcka skadestånd örn tillhopa högst 60,000 kronor i anledning

av personskada med begränsning till 20,000 kronor för varje skadad eller

dödad person samt örn tillhopa högst 10,000 kronor i anledning av skada å

egendom. I fråga örn motorfordon, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten,

äger Kungl. Majit föreskriva högre försäkringsbelopp, dock med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

9

bibehållande av begränsningen för varje skadad eller dödad person. Kungl.

Majit har nied stöd härav genom kungörelse den 26 september 1929 föreskrivit,

att vid trafikförsäkring å personomnibus, vilken mot ersättning tillhandahålles

allmänheten, försäkringsbeloppet för personskada skall, med bibehållande

av den i nämnda paragraf stadgade begränsningen för varje skadad

eller dödad person, utgöra ytterligare 5,000 kronor för varje person, varmed

det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet, överstiger

sju.

Mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren råder rörande regressrätten

i princip avtalsfrihet. Enligt de av försäkringsanstalterna allmänt tilllämpade

försäkringsvillkoren stadgas regressrätt från försäkringsgivarens

sida mot försäkringstagaren endast vid uppsåt eller grov vårdslöshet men

däremot icke vid enkelt vållande. Då enligt 20 § trafikförsäkringslagen föraren

i regresshänseende skall intaga samma ställning som försäkringstagaren,

gäller nämnda stadgande i försäkringsvillkoren även till förmån för

föraren.

Staten, kommunerna m. fl. äro enligt 4 § trafikförsäkringslagen fritagna

från försäkringsplikt. Om staten eller kommun såsom ägare av motorfordon

icke tagit trafikförsäkring och i följd av trafik med fordonet uppstår

skada, för vilken staten eller kommunen eljest icke enligt lag är ansvarig,

är staten eller kommunen enligt nämnda lagrum pliktig att till den som

lidit skadan utgiva vad denne skulle ägt utfå av försäkringsgivaren, om

trafikförsäkring funnits.

Beträffande förarnas ersättningsskyldighet för skador i följd av trafik

med statens motorfordon uttalade chefen för justitiedepartementet i propositionen

örn trafikförsäkringslag till 1929 års riksdag (nr 99, sid. 27),

att det syntes skäligt, att staten beredde sina anställda samma skydd, som i

regel tillkomme förare i enskild tjänst genom trafikförsäkringen. Kungl.

Majit ville därför, om riksdagen ej häremot uttalade någon erinran, vidtaga

de åtgärder, som erfordrades för att förare av statsverkets motorfordon

skulle kunna vid inträffande olyckshändelser 1''rikallas från skadeståndsplikt

i samma utsträckning, som om trafikförsäkring tagits. I det av riksdagen

godkända utlåtandet av första lagutskottet (nr 14) i anledning av propositionen

förklarade sig utskottet icke lia någon erinran häremot. Sedermera

förordnades i en kungörelse den 26 september 1929, att om trafikförsäkring

icke tagits å staten tillhörigt motorfordon, staten icke finge för vad

den fått utgiva i ersättning i följd av trafik med fordonet hålla sig till

föraren, i den mån denne vid trafikförsäkring utan förbehåll skulle varit

fri från försäkringsgivarens krav. Någon befrielse för förare av statens motorfordon

från skyldighet att ersätta skador å fordonen elior andra skador,

som ej täckas av trafikförsäkringen, finnes däremot ej stadgad.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Införande av försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar.

Trafiksäkerhetssakkunniga föreslogo i sitt tidigare omförmälda betänkande,

att lättviktsmotorcyklar i princip skulle med avseende å försäkrings-,

körkorts-, besiktnings- och registreringstvång likställas med de egentliga

motorcyklarna. Såsom förut nämnts skall enligt förslaget till trafikförsäkringslag

trafikförsäkringen omfatta även lättviktsmotorcyklar.

Trafikförsäkringssakkunniga anförde rörande försäkring av lättviktsmotorcyklar

i sitt betänkande bland annat följande:

De sakkunniga ansluta sig till trafiksäkerhetssakkunnigas uppfattning, att

trafikförsäkringsplikt bör införas för lättviktsmotorcyklar. Såvitt för närvarande

kan bedömas torde visserligen tredjeman icke i mera avsevärd omfattning

förorsakas skada i följd av trafik med dylika fordon, i det att de

flesta skadorna drabba förarna själva. Risken för svåra skador å tredje

man genom trafik med sådana fordon torde dock vara så stor, att trafikförsäkring

kan anses motiverad. Härtill kommer det förhållandet att vid ett

genomförande av trafiksäkerhetssakkunnigas förslag skillnaden mellan

lättviktsmotorcyklar och andra motorcyklar komme att i stort sett utplånas.

De sakkunniga kunna dock ej underlåta att uttala, att med hänsyn till det

ringa antal skador, som genom lättviktsmotorcyklarna tillfogas tredje man,

det är möjligt, att det ekonomiska resultatet av försäkringen, särskilt beträffande

relationen mellan omkostnader och skadeersättningar, icke kommer att

bliva särdeles gynnsamt.

Med hänsyn till att ägarna av lättviktsmotorcyklar ofta befinna sig i ekonomiskt

små förhållanden är av vikt, att försäkringen ordnas på ett sätt som

icke blir alltför betungande för dem. Det torde emellertid kunna förväntas,

att försäkringspremierna ej komma att bliva högre än att de utan svårighet

kunna bårås av ägarna. Sannolikt kunna premierna, särskilt om kontroll

utövas över att fordonen föras av kompetenta personer och att fordonen

äro i kördugligt skick, sättas lägre än de belopp som nu uttagas vid

frivillig försäkring. Att i besparingssyfte begränsa försäkringens omfattning

i fråga örn lättviktsmotorcyklarna torde icke böra ifrågakomma, önskvärt

vore däremot, att särskilda premier fastställdes för motorcyklar av huvudsakligen

den art som nu betecknas som lättviktsmotorcyklar.

Med avseende å formen för försäkringen ha trafiksäkerhetssakkunniga

i samband med förslaget om att lättviktsmotorcyklarna skola registreras

föreslagit, att försäkringen liksom för andra motorfordon skall knytas till

registreringen. I frågans nuvarande läge anse sig de sakkunniga böra utgå

från detta förslag.

De sakkunniga ha övervägt, örn försäkringen bör ske genom årlig premiebetalning

i vanlig ordning eller genom uttagande av en engångspremie vid

försäljningen av fordonen. Till förmån för sistnämnda anordning talar

främst, att därigenom kontroll- och administrationskostnaderna torde kunna

väsentligt nedbringas. A andra sidan komme ett dylikt system att medföra

en ej obetydlig merutgift vid inköpet av motorcykeln varjämte svårigheter

föreligga att bestämma premiens belopp och att ordna försäkring av

de lättviktsmotorcyklar som redan äro i bruk. De sakkunniga anse därför,

att man först bör pröva systemet med årlig premiebetalning på samma sätt

som för andra motorfordon. Skulle detta system visa sig medföra alltför

ogynnsamt resultat, torde böra övervägas att övergå till ett system med engångspremier.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

I yttrandena har förslaget om försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar

allmänt tillstyrkts.

Det må anmärkas, att vid frivillig trafikförsäkring å lättviktsmotorcyklar

av försäkringsanstalterna för närvarande uttages en årlig premie av i Stockholm

35 kronor samt å billigaste ort (Gotlands län) 14 kronor, vilka premier

emellertid kunna minskas genom s. k. bonus, vilken efter fyra skadefria år

kan uppgå ända till halva premien.

Utsträckningen av skyddet för passagerare och försäkringssummornas

höjning.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den obligatoriska försäkringen omfatta

all skada som förorsakas i följd av trafik med motorfordon, dock att

försäkringen icke skall omfatta skada å den som vid tillfället fört fordonet eller

skada å fordonet eller å egendom som befordras därmed. Passagerare i motorfordon

skola vara inbegripna under försäkringen och den nuvarande begränsningen

av passagerarskyddet således bortfalla. Dock skall försäkringen icke

omfatta ersättning för skada å den som mot försäkringstagarens vilja brukar

motorfordonet eller som nied kännedom örn det olovliga brukandet färdas i

fordonet. För den obligatoriska försäkringen skola, liksom nu, vissa maximibelopp

vara bestämda. De nu för personskada stadgade maximibeloppen,

60.000 och 20,000 kronor, skola emellertid tredubblas och utgöra respektive

180.000 och 60,000 kronor. Däremot skall det nuvarande maximibeloppet

för egendomsskador, 10,000 kronor, bibehållas.

De sakkunniga ha genom försäkringsinspektionen införskaffat en ingående

statistisk utredning till ledning för bedömande av den premieökning, som

en reform av trafikförsäkringen enligt de sakkunnigas lagförslag kan tänkas

medföra. Denna utredning har verkställts av trafikförsäkringsanstalternas

tariffkommitté. Enligt dessa beräkningar skulle de sakkunnigas förslag

örn passagerarskyddets utsträckning medföra en ökning av nuvarande premier

med i genomsnitt omkring 4 procent samt förslaget örn försäkringssummornas

höjning medföra en premieökning av omkring 8 procent. Därvid

komma dock olika fordonslag att drabbas olika. Sålunda kommer t. ex.

utvidgningen av passagerarskyddet att föranleda mindre premiehöjning för

personbilar i yrkesmässig trafik än för andra personbilar. Såsom en allmän

reservation har såväl från tariffkommitténs som försäkringsinspektionens

sida emellertid framhållits, att beräkningarna äro förenade med åtskilliga

osäkerhetsmoment.

Det må här anmärkas att årspremier för bilar (utom lastbil i yrkesmässig

''ljärrgodstrafik’) nu variera mellan i Stockholm 131—250 kronor samt

å billigaste ort (Gotlands län) 60—200 kronor. Premierna kunna emellertid

minskas genom bonus, vilken efter fyra skadefria ar kan uppgå anda till

halva premien.

Beträffande frågan örn passagerarskyddets utsträckning anförde de sakkunniga,

bland annat:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Det finnes icke tillräcklig anledning att i fråga om ersättning för personskador

göra någon åtskillnad mellan dem, som ej färdas i fordonet, och passagerare

däri. Ur kostnadssynpunkt inger genomförandet av förslaget inga

betänkligheter, i all synnerhet som det torde vara ett önskemål även från

motorismens målsmän, att passagerare skyddas i samma omfattning som

personer, vilka icke befordras med fordonet.

Örn försäkringstagaren skadas, när han är passagerare i eget fordon, är

han för närvarande icke skyddad av trafikförsäkringen. Däremot gäller denna,

om han skadas i följd av trafik med fordonet, när han icke befinner sig

\..^e.!ta''. Sorn följd av att passagerare i allmänhet skola inbegripas under

försäkringen finna de sakkunniga den ändringen böra göras, att även försäkringstagaren

blir skyddad av försäkringen, när han färdas som passagerare

i fordonet.

Till stöd för förslaget om försäkringssummornas höjning lia de sakkunniga

åberopat, att enligt försäkringsinspektionens föreskrifter livräntor numera

kapitaliseras av trafikförsäkringsanstalterna efter 2 V2 procent. En livränta

å t. ex. 2,000 kronor till en 20-åring motsvarar efter denna tariff ett

kapitalvärde av över 56,000 kronor. Detta framgår av följande tabell avseende

årliga livräntor å 1,000 kronor, utgående under livräntetagarens återstående

livstid, efter 2 V2 procent kvartalsvis i förskott:

Ålder

Belopp

Ålder

Belopp

man

kvinna

kr.

man

kvinna

kr.

15

16

29,201

40

41

22,340

20

21

28,129

50

51

18,416

25

26

26,928

60

61

13,956

30

31

25,570

70

71

9,413

35

36

24,043

80

81 j

5,484

De sakkunniga uttala i anslutning härtill:

Det anses nödvändigt, att maximibeloppen för personskador avsevärt höjas.

Vad angår höjningens storlek ha de sakkunniga övervägt olika alternativ.

Sålunda har begärts utredning från försäkringsinspektionen angående

premiekostnaden, ifall försäkringsbeloppen höjas för varje skadad person

från 20,000 kronor till 40,000 eller 60,000 kronor samt för varje händelse

som medför skada från 60,000 kronor till 120,000 eller 180,000 kronor.

Premiehöjningen genom sådana utvidgningar av försäkringen beräknas fölen

höjning av beloppet 20,000 kronor till 40,000 kronor omkring 5.5 procent

och till 60,000 kronor omkring 6.5 procent samt för en samtidig höjning av

katastrofbeloppet 60,000 kronor till 120,000 kronor omkring 1 procent och

till 180,000 kronor omkring 1.5 procent, allt å nuvarande premier. De

sakkunniga föreslå, att maximibeloppen såväl för varje skadad person som

för varje händelse, som medför skada, skola tredubblas och sålunda fastställas

till respektive 60,000 och 180,000 kronor. Därjämte bör sistnämnda

belopp för omnibussar ökas efter i huvudsak samma princip som för närvarande,

dock att då till omnibus numera enligt motorfordonsförordningen

hänföres bil, som är byggd för befordran av ett större antal personer än nio,

ökningen bör äga rum med 5,000 kronor för varje person, varmed det högsta

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 199.

13

antalet personer, som må befordras med fordonet, överstiger nio. Detta

bör gälla även örn omnibussen ej brukas i yrkesmässig trafik.

Såsom nämnts lia några invändningar i yttrandena icke gjorts mot förslagen

om passagerarskyddets utsträckning eller försäkringssummornas höjning.

Behovet av ändringar i gällande lagar på dessa punkter har framhållits

i åtskilliga yttranden.

Sålunda har föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar,

med vilken svenska försäkringsbolags riksförbund instämt, uttalat, att

förslagen i dessa delar stöde i god överensstämmelse med allmänna

önskemål. Kungl, automobilklubben, vilkens yttrande åberopats jämväl av

Sveriges trafikbilägares riksorganisation, har ansett, att ett tillfredsställande

resultat skulle uppnås, om reformen av trafikförsäkringen skedde främst

på dessa punkter. Motormännens riksförbund har uttalat, att revisionen av

gällande bestämmelser borde göras med beaktande av ändringsförslagen i

dessa hänseenden. Enligt av kungl, automobilklubben och motormännens

riksförbund därvid gjorda beräkningar skulle förslagets genomförande härutinnan

innebära en premiehöjning av omkring 11.7 procent å nuvarande

premier. Det må anmärkas, att sistnämnda båda organisationer i skrivelser

till Kungl. Maj :t i februari 1939, i anslutning till en i riksdagen väckt motion

i ämnet (nr 242 i andra kammaren), yrkat att förslag till ändringar

i gällande lagar i dessa delar måtte föreläggas årets riksdag.

I fråga om passagerarskyddets utsträckning innehålla yttrandena

i övrigt bland annat följande.

För säkring sinspektionen har anfört, att den allmänna uppfattningen torde

vara, att den starka begränsningen av skyddet för passagerare vöre otillfredsställande.

Den föreslagna reformen måste hälsas med tillfredsställelse. Kostnaden

för dess genomförande vore måttlig.

Försäkrings juridiska föreningen har anfört:

Den sämre ställning som bilens passagerare enligt gällande lag intoge

jämfört med trafikanter utanför bilen borde ej bibehållas. I våra dagar, då

det för ett stort antal människor blivit nära nog en nödvändighet att färdas

med bil, gällde ej längre det uttalande som gjorts i motiven till det kommittéförslag,

som läge till grund för 1916 års bilansvarighetslag, nämligen

att de personer, som läte sig befordras med bil, frivilligt underkastade sig

den därmed förbundna risk och därför ej kunde anses ha anspråk på att

bilägaren skulle underkastas det stränga ansvar, som i övrigt ålagts honom.

Det torde nämligen numera vara en utbredd uppfattning, att passagerarna

borde få samma skydd som andra trafikanter vid skada genom den bil, vari

de färdades. Möjligen kunde ifrågasättas att undantaga medlemmar av förarens

familj, men då även dessa personers skyddande vore ett motormännens

eget intresse, för vilket de hade att bära kostnaden, borde säkerligen

ingen inskränkning göras på denna punkt.

Motormännens riksförbund har antori:

En av de mest framträdande bristerna i den nuvarande lagstiftningen vore

passagerares undantagsställning i ersättningshänseende, särskilt när annan

än ägare fört fordon, som icke mot ersättning tillhandahölles allmänheten.

Då därtill komme, att det ofta vore en för passagerarna obekant tillfällighet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

om den, som förde fordonet, även vore ägare till detsamma, torde en utvidgning

av försäkringsskyddet i detta avseende vara synnerligen påkallad.

Undantag från det utvidgade försäkringsskyddet borde givetvis göras för

ondtroende passagerare i fordon, som olovligen brukades.

Motorförarnas helnykterhetsförbund Ilar ansett, att en utvidgning av försäkringsskyddet

även till passagerare i privatbil måste vara synnerligen väl

påkallad.

Försäkringsrådet har ifrågasatt, om icke den i förslaget upptagna bestämmelsen,

att den som utan lov brukat fordon eller färdats däri med kännedom

om det olovliga brukandet icke skulle skyddas av försäkringen, under vissa

förhållanden kunde vara för sträng.

Beträffande försäkringssummornas höjning förekommer i

yttrandena vidare bland annat följande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett den föreslagna maximeringen

av ersättningsbeloppen utgöra en lycklig avvägning mellan motortrafikanternas

och den övriga allmänhetens intressen.

Motor förarnas helnykterhetsförbund har uttalat, att det nuvarande låga

maximibeloppet ofta visat sig föra till fullständigt orimliga resultat. Del

medförde vid de större skadorna, att den skadade ofta icke erhållit den

fulla ersättning, som han varit berättigad till.

Motormännens riksförbund har ifrågasatt ytterligare höjning av beloppen

och anfört:

De nuvarande ansvarighetssummorna 20,000, respektive 60,000 kronor

för personskada hade på grund av det vikande ränteläget visat sig otillräckliga.

Därest den personliga ansvarigheten för förare av motorfordon bibehölles,

torde därför en avsevärd höjning av dessa summor böra ske. Erfarenheten

hade visat, att fall förekomme, där även en ansvarighetssumma

av 60,000 kronor överskridits. Av den utredning angående kostnaderna, som

de sakkunniga åberopat, torde man kunna draga den slutsatsen, att viss

ytterligare höjning av ansvarighetssummorna vid personskada icke skulle

komma att medföra mer än obetydligt fördyrade premier. Det kunde därför

ifrågasättas, huruvida icke redan nu en höjning till 80,000 kronor, respektive

240,000 kronor vid personskada vore lämplig.

I flera yttranden har påyrkats helt borttagande av maximeringen av försäkringssummorna

för personskador.

Sålunda har försäkring sinspektionen anfört:

Med hänsyn särskilt till det under senare år inträffade starka räntefallet

hade beloppet 20,000 kronor för varje skadad eller dödad person blivit

otillräckligt. Räntefotens inverkan på livräntebeloppen vore icke obetydlig.

En fullständigt invalid man i 20-årsåldern med en inkomst av 2,400 kronor

erhölle på grund av maximeringen efter gällande räntefot av 21/* procent

endast en reducerad livränta å 2,133 kronor mot eljest 2,400 kronor,

fin man i 30-årsåldern med en inkomst av minst 3,000 kronor finge under

motsvarande förhållanden endast 2,300 kronor. En 40-årig man erhölle under

samma förhållanden icke heller full livränta. Först en 46-årig man syntes

under motsvarande omständigheter kunna komma i åtnjutande av full

livränta. Beskärningen träffade just de åldrar, där familjeförsörjningsskyldigheten

i de flesta fall vore som störst. I detta sammanhang förtjänade

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

15

påpekas, att vid svårare skadefall i regel från trafikförsäkringsgivarens ansvarighet

avginge icke oväsentliga engångsbelopp — såsom ersättning för

sjukvård, läkare, proteser m. m. — vilket naturligtvis föranledde, att det

belopp som kunde återstå av maximibeloppet bleve ännu otillräckligare för

beredande av livränta. Skulle räntefoten ytterligare nedgå, komme reduceringen

av livräntebeloppen att bliva ännu kännbarare. Att fortfarande

låta vederbörandes rätt till skälig ersättning i vissa fall vara beroende av

något denna rätt så ovidkommande som den räntefot, som trafikförsäkringsgivaren

finge tillämpa vid beräkning av livräntereserverna, torde knappast

kunna försvaras. Inspektionen hade från trafikförsäkringsanstalternas

tariffkommitté erhållit beräkningar, ur vilka man kunde härleda, att den

kostnadsökning, som bleve följden av ett borttagande av maximum vid

personskada, skulle — örn man jämförde med kostnaderna vid den av de

sakkunniga gjorda begränsningen till 60,000 kronor, respektive 180,000 kronor

— utgöra ungefär 1.3 procent av nuvarande riskpremie. Det läge i sakens

natur, att en dylik uppskattning måste vara mycket osäker, men av

beräkningarna följde i varje fall, att kostnadsökningen vid ett borttagande

av maximeringen kunde väntas bliva relativt obetydlig. Det kunde anmärkas,

att här icke förbisetts den ökning av katastrofbeloppet, som — i likhet

med vad som nu gällde — föreslagits beträffande omnibussar. Men det

borde härvidlag påpekas, att enligt motorfordonsförordningen till omnibus

hänfördes bil, som vore avsedd för befordran av flera än nio personer. Då

förut gällande förordning med omnibus avsåge bil byggd för flera än sju

personer, hade här skett en viss förskjutning till det sämre för de skadelidandes

del. Med hänsyn till den omfattning omnibustrafiken tagit syntes

också det till katastrofbeloppet föreskrivna tillägget av 5,000 kronor för

varje person utöver nio (förut sju) vara alltför knappt tillmätt. På grund av

det förut anförda borde maximeringen vid personskador borttagas. Däremot

borde begränsningen av försäkringsgivarens ansvarighet vid egendomsskada

bibehållas. Borttagandet av maximeringen av personskadorna torde

möjligen föranleda, att ett återförsäkringsbehov komme att föreligga, vilket

icke kunde tillgodoses inom Sverige, örn maximalbestämmelsen i lagen om

försäkringsrörelse skulle gälla. Emellertid syntes Konungen med tillämpning

av 240 § i nämnda lag kunna giva återförsäkraren dispens från denna

bestämmelse, i den mån så prövades erforderligt.

Riksförsäkringsanstalten har i denna del anfört:

Redan i sitt år 1928 till Kungl. Majit avgivna utlåtande rörande ett av

särskilda sakkunniga utarbetat utkast till lag om försäkring för skada i

följd av trafik med motorfordon hade anstalten framhållit, att det föreslagna

maximibeloppet 20,000 kronor för varje skadad person vore alltför

lågt i jämförelse med de ersättningar, som utginge enligt olycksfallsförsäkringslagcn.

På grund av de under senare år inträffade förändringarna i

ränteläget hade försäkringsbeloppens otillräcklighet blivit än mer uppenbar.

Såsom de sakkunniga påvisat, kunde försäkringssumman 20.000 kronor

för närvarande i många fall icke på långt när förslå till att gälda det

skadestånd, som tillkomme den skadelidande. Vid konkurrens mellan riksförsäkringsanstalten

och den skadelidande örn trafikförsäkringssumman hade

enligt av Kungl. Majit meddelat utslag den skadade förklarats äga företrädesrätt

framför anstalten. På grund härav hade det förekommit fall,

då trafikförsäkringssumman i sin helhet måst tagas i anspråk för den skadelidandes

egen räkning, med påföljd ali anstalten nödgats vända sina ersättningskrav

mot bilägaren. 1 den mån denne visat sig insolvent, hade

anstalten följaktligen måst avskriva sin fordran. I dylika fall hade sålunda

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majda proposition nr 189.

olycksfallsförsäkringen fått bära av bilföraren föranledda kostnader, ehuru

dessa^ rättvisligen bort täckas genom trafikförsäkringen. Vid övervägande

av frågan om lämpligaste lösningen av ifrågavarande spörsmål hade anstalten

ansett sig böra förorda, att maximeringen av försäkringsbeloppen borttoges.

Kungl, automobilklubben har yttrat:

Erfarenheten hade visat, att fall förekomme, där även en ansvarighetssumma

av 60,000 kronor överskridits. Av den utredning angående kostnaderna,

som de sakkunniga åberopat, torde man kunna draga den slutsatsen,

att obegränsade ansvarighetssummor vid personskada icke skulle komma

att medföra annat än obetydligt förhöjda premier. Det kunde därför ifrågasättas,

huruvida icke maximeringens slopande vid personskada vore motiverad.

Svenska motorförbundet har anfört:

Ansvarighetssummornas höjande vore en ytterst brådskande angelägenhet,

i det att genom räntefallet de nuvarande beloppen i många fall ej försloge

att täcka hela skadan. En tredubbling av beloppen vore det minsta

som kunde komma ifråga. Det lämpligaste syntes dock vara att borttaga

den övre gränsen för personskador, vilket borde kunna ske utan någon väsentlig

premieförhöjning utöver kostnaden för ansvarighetssummornas tredubbling.

Även föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar har ansett,

att den föreslagna förhöjningen av försäkringssumman för omnibussar,

5,000 kronor för varje person, varmed det högsta antal personer som finge

befordras med fordonet överstege nio, icke stöde i tillfredsställande proportion

till övriga föreslagna personskadebelopp, varför en höjning syntes befogad.

Vidare har föreningen påyrkat motsvarande höjning för vissa lastbilar

samt härom anfört:

Gällande motorfordonsförordning definierade omnibus såsom automobil,

vilken vore byggd för befordran av ett större antal personer än nio, vare sig

densamma därjämte vore avsedd för befordran av gods eller icke. Enligt

19 § 4 mom. vägtrafikstadgan finge lastbil, som försetts med härför påkallade,

av besiktningsman godkända anordningar, brukas för befordran av

personer intill det antal, som besiktningsmannen bestämt. En dylik lastbil

torde ej anses såsom byggd för personbefordran och torde därför ej vara

omnibus i motorfordonsförordningens mening. I fråga örn trafikförsäkringssumman

borde anledning dock ej föreligga att skilja mellan dessa bägge

fordonslag. För lastbil, varå befordrades ett större antal personer än nio,

borde stadgandet om förhöjning av försäkringsbeloppet därför göras tilllämpligt.

Slutligen må nämnas, att statstjänarnas centralorganisation påyrkat, att

försäkringsgivarens ansvarighet i avseende å egendomsskada skulle utsträckas

till 20,000 kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

17

Lättnader i skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, som

tillhöra eller nyttjas av staten.

För närvarande gäller beträffande förare av staten tillhöriga motorfordon

att föraren, även om fordonet icke är försäkrat, åtnjuter samma frihet

från regressanspråk från statens sida som om trafikförsäkring finnes. Detta

innebär att föraren blir skyldig ersätta staten skador, som trafikförsäkringen

omfattar, endast örn han gjort sig skyldig till uppsåt eller vårdslöshet, som

kan anses grov. Emellertid omfattar trafikförsäkringen ej alltid skador å

passagerare och ej heller skador å själva fordonet; för sådana skador kan

därför staten göra gällande regressanspråk mot föraren även örn endast enkelt

vållande ligger honom till last.

Vid frivillig försäkring för skada å eget fordon tillämpas emellertid enligt

försäkringsvillkoren den regeln, att regressrätt är utesluten mot förare med

mindre denne vållat skadan genom grov vårdslöshet eller genom att vid

olyckstillfället ha varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas

icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller han handlat i brottslig

avsikt eller begagnat fordonet utan försäkringshavarens medgivande.

De sakkunnigas förslag innebär en utvidgning av trafikförsäkringens omfattning,

bland annat skall den innefatta skydd för passagerare. Däremot

skall försäkringen, liksom nu, ej innefatta skador å eget fordon. För skador,

som täckas av trafikförsäkringen, skall regressrätten mot förare inskränkas

till det fall att föraren framkallat skadan uppsåtligen eller genom grov

vårdslöshet eller genom att han vid olyckstillfället varit så påverkad av

starka drycker, att han kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde över

sina handlingar, eller att han brukat fordonet mot försäkringstagarens vilja.

Då försäkringsplikt föreslås även för statens fordon kommer denna regel, att

omfatta även förare å sådana fordon. Därjämte föreslås särskilda bestämmelser

innefattande en motsvarande begränsning i statens regressrätt mot

förare för skador, som ej täckas av trafikförsäkringen d. v. s. huvudsakligen

skador å statens fordon och å staten tillhörig egendom som befordras med

fordonet.

Den av de sakkunniga verkställda utredningen ger vid handen, att den 31

december 1937 av motorfordon tillhöriga statliga myndigheter, som i sin förvaltning

i större utsträckning inneha motorfordon, omkring halva antalet

eller 1,326 voro trafikförsäkrade, däribland postverkets, statens vattenfallsverks,

statspolisens samt större delen av telegrafverkets fordon. Icke trafikförsäkrade

fordon voro 1,296, däribland försvarsväsendets, medicinalstyrelsens,

tullverkets samt större delen av statens järnvägars fordon.

De sakkunniga anförde rörande skadeståndsskyldigheten för förarna av

staten tillhöriga motorfordon bland annat:

Genom kungörelsen den 26 september 1929 angående eftergivande i vissa

fall av statens regressrätt mot förare av staten tillhörigt motorfordon har

gjerts sådan lättnad i förarens ansvar för skador som vållats i följd av trafik
B

i hang till riksdagens protokoll 1939. 1 sand. Nr 189. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

med fordonet, att denne kommit i samma läge, som örn det av honom förda

fordonet varit trafikförsäkrat. Härigenom har emellertid endast en del

av förarens risker borteliminierats, då trafikförsäkringen hitintills avser skada

huvudsakligen å person eller gods som icke befordras med fordonet.

Beträffande den omfattning i vilken förare av statens fordon avkrävas ersättning

för skador å fordonet eller i följd av trafik med detta ha lämnats

en del uppgifter i de från myndigheterna inkomna yttrandena över en av

personalorganisationerna år 1935 gjord framställning till Kungl. Majit. Sålunda

uppgav järnvägsstyrelsen, att under åren 1932—1936 föraren endast i

ett fall ålagts utgiva ersättning för skada förorsakad tredje man samt ej till

någon del fått ersätta skador i följd av trafik med statens järnvägar tillhöriga

motorfordon. Generalpoststyrelsen anförde, att postverket icke för skador

å eget fordon avki-ävde förarna ersättning, örn de icke vållat skadorna

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Telegrafstyrelsen utövade likaledes

för skador å fordonen regress mot förarna endast om de enligt de för

vagnskadeersättning gällande allmänna försäkringsvillkoren skolat ersätta

skadorna. Ersättning hade emellertid under åren 1921—1936 blott utkrävts

i ett enda fall. Vattenfallsstyrelsen, som före 1924 haft vagnskadeförsäkring

å sina fordon, tillämpade samma praxis som telegrafstyrelsen. Någon

ersättning hade icke behövt utkrävas.

Vad angår motsvarande förhållanden på det militära förvaltningsområdet,

plägar förare av kronan tillhörigt motorfordon, vilken enligt domstols beslut

ålagts att till kronan utgiva ersättning för av honom vållad skada å dylikt

fordon, hos Kungl. Majit anhålla att bliva befriad från den honom ålagda

ersättningsskyldigheten, varefter Kungl. Majit, därest föraren ej uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet föranlett skadan, hos riksdagen gör härav

föranledd framställning i ämnet.

I allmänhet torde alltså förarna befrias från att gälda ersättning för ifrågavarande

skador, även när de vållat skadorna. Emellertid medför det nuvarande

systemet uppenbarligen avsevärd rättsosäkerhet för förarna.

Vad beträffar skador som omfattas av trafikförsäkringen komma, genom

trafikförsäkringens utsträckning till att omfatta passagerare, förarna i regel

att befrias från ersättningsskyldighet för passagerarskador.

Vad angår skador som tillfogas annan och ej täckas av trafikförsäkringen,

d. v. s. framför allt skador å eget fordon eller gods som befordras därmed, ar

föraren nu ersättningsskyldig till staten eller annan, så snart vållande från

förarens sida fastslagits, varvid varje vållande, hur lindrigt det än i övrigt

bedömes, medför ersättningsskyldighet för föraren.

Särskilt för förare av motorfordon i vissa slags statstjänst torde det ansvar

som sålunda nu åvilar förarna för skador å fordonen eller å gods, som

befordras därmed, vara alltför betungande. Härmed åsyftas framför allt

förare av motorfordon i militärtjänst eller i tull- och polistjänst, enär dessa

fordon ofta måste användas under förhållanden, som utsätta såväl fordon

som besättning för särskilt stora risker. Förarna av krigsmaktens fordon

utgöras ju till stor del av till tjänstgöringen kommenderade värnpliktiga.

Vissa särbestämmelser gälla också för den militära vägtrafiken, i det att förarna

under övningar i viktiga hänseenden icke äro bundna av vägtrafikstadgans

bestämmelser örn körhastighet och andra trafikregler. Ej heller

gälla hastighetsbestämmelserna t. ex. för polis- eller tullman i brådskande

tjänsteutövning. Men även andra förare av statens^ motorfordon torde med

fog kunna göra anspråk på en lindring i skadeståndsskyldigheten i detta

hänseende.

De sakkunniga anse, att i överensstämmelse med den. praxis som redan

för närvarande tillämpas, förare av statens fordon böra i förevarande hän
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

19

seende intaga samina ställning som om fordonet varit vagnsskadeförsäkrat.

Detta bör gälla beträffande skador å statens fordon samt även beträffande

skador som tillfogas annan staten tillhörig egendom, vare sig denna befordras

med fordonet eller icke. Däremot torde ej finnas skäl att stadga befrielse

från ersättningsskyldighet, om skada tillfogas sådan tredje mans egendom,

som ej är skyddad genom trafikförsäkringen. Endast i den mån staten

bär ansvar för sådan egendom, t. ex. på grund av transportavtal, bör

samma regel gälla, som örn egendomen tillhör staten.

I yttrandena har förslaget i denna del allmänt tillstyrkts.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett, att förslaget vöre ägnat att

hälsas med tillfredsställelse. Generalpoststyrelsen har anfört, att förslaget

i själva verket icke innebure annat än ett stadfästande av den praxis, som

sedan länge tillämpades av styrelsen. Utfärdande av klara och tydliga bestämmelser

på detta område måste vara enbart till gagn såväl för vederbörande

myndigheter som för personalen. Vattenfallsstyrelsen har ansett

förslaget för styrelsens och dess befattningshavares vidkommande vara i

stort sett tillfredsställande. Det vore ett framsteg, att regressrättens omfattning

bleve i lag bestämd. Även örn förarna redan nu i allmänhet befriades

från att gälda ersättning för skador å egna fordon, medförde det gällande

systemet uppenbarligen rättsosäkerhet för förarna. Statskontoret har

ansett det skäligt, att ansvarsskyldighet för trafikskador för förare av statens

fordon begränsades på sätt de sakkunniga förordat.

I flera yttranden har påyrkats, att skyddet ytterligare måtte utsträckas

i olika hänseenden.

Arméförvaltningen har uttalat, att ersättning för skada i följd av staten

tillhöriga, för särskilt militärt ändamål tillverkade motorfordon, såsom pansarbilar,

stridsvagnar, traktorer och traktortåg borde regleras efter samma

grunder som angåves i trafikförsäkringslagen. Marinförvaltningen har ansett,

att någon skillnad ej borde finnas mellan vanliga motorfordon och för

militärt bruk särskilt tillverkade motorfordon. Flygförvaltningen förutsatte,

att stadgandet i enlighet med förslagets ordalydelse skulle ha tillämpning

även vid skada i följd av trafik med staten tillhöriga, för särskilt militärt

ändamål tillverkade motorfordon.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har uttalat, att även om en föreskrift,

sådan som den föreslagna i praxis tillämpats under senare år, enär

Kungl. Majit på därom gjord framställning av nåd befriat förarna från ersättningsskyldighet,

för så vitt icke grov vårdslöshet vid fordonets framförande

förelegat, innebure dock stadgandet, att en för den enskilde besvärande

omgång i fråga om ersättningsanspråkets efterskänkande för framtiden

komme att undvikas. Ur psykologisk synpunkt torde detta vara av mycket

stor betydelse.

Statstjänarkartellen — som i sig innesluter svenska järnvägsmannaförbundet,

svenska postmannaförbundet, telegraf- och telefonmannaförbundet,

försvarsverkens civila personals förbund och sinnessjukvårdspersonalens

förbund — bär anfört, att den föreslagna bestämmelsen örn befrielse för

staten att utkräva ersättning av förare icke ägde tillämpning beträffande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Departe
ments
chefen.

egendom, som befordrades med fordonet. Detta innebure för förare av statens

motorfordon, vilka i sin yrkesutövning i mycket stor utsträckning

vid vissa verk transporterade arbetare och dessa arbetare tillhörande

egendom, alt de vid inträffande skador kunde få stora ersättningskrav emot

sig. Antingen borde sålunda trafikförsäkringen utvidgas att omfatta skada

å egendom, som med fordonet befordrades, eller ock bestämmelse utfärdas,

enligt vilken staten skulle vara ersättningsskyldig jämväl för skada å egendom,

som med fordonet befordx-ades.

Statstjänarnas centralorganisation har anfört, att även efter genomförande

av förslaget för förare av statens motorfordon skulle kvarstå avsevärd

ekonomisk risk, nämligen den personliga risk, han löpte för skada å honom

själv tillhörig egendom, såsom exempelvis en medförd päls eller annan beklädnadspersedel,

eller för skada å egendom, som medfördes av eller tillhörde

passagerare å fordonet. Det torde exempelvis förekomma, att förare

av statens motorfordon i tjänsten beordrades att transportera annan befattningshavare

jämte dennes tillhörigheter i viss omfattning vid förflyttning

till tjänstgöring å annan ort. Önskligt vore därför, örn det ekonomiska ansvaret

även i sådana fall kunde bäras av staten.

Angående ansvarigheten för förare av kommunerna tillhöriga motorfordon

anförde de sakkunniga:

Vad beträffar frågan om de kommunalanställda motorförarnas ersättningsskyldighet

för skador i följd av trafik med fordonen synas dessa förare

närmast vara att likställa med förare i enskild tjänst. De sakkunniga anse

därför sig icke böra föreslå någon lagstadgad rätt för kommunernas motorförare

till befrielse från skyldighet att ersätta skador å eget fordon eller å

egendom som befordras därmed. I den mån de kommunalanställda förarna

böra beredas förmåner i detta hänseende torde kommunerna härför kunna

skydda sig genom försäkring. Det må erinras, att genom trafikförsäkringens

utsträckning till att omfatta passagerare och försäkringspliktens införande

för kommunala fordon förarna i regel befrias från ersättningsskyldighet för

passagerarskador.

Svenska kommunalarbetareförbundet har i sitt yttrande yrkat, att kommunernas

förare av motorfordon måtte beredas enahanda ställning, som

föreslagits beträffande förare av statens motorfordon. Till stöd härför anfördes,

att exempelvis de hos städernas brandkårer anställda motorförarna

icke kunde jämföras med i privat tjänst anställda personer samt att i många

fall de kommunalt anställda utförde statliga funktioner eller verksamhet av

samma art som statens affärsdrivande företag. Även om det förhölle sig

så att kommunerna i många fall icke krävde ersättning av förare för skada

å eget fordon så vore detta dock ingalunda någon allmän regel. Visserligen

kunde kommunerna ordna samma fråga genom försäkring, men detta innebure

ett osäkerhetsmoment, enär det komme att ligga i varje kommuns eget

skön att bestämma härom.

Såsom inledningsvis framhållits befinner sig frågan om en fullständig revision

av lagstiftningen örn ansvarighet för skada i följd av trafik med mo
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

21

torfordon samt om trafikförsäkring icke i sådant läge, att förslag härom

nu kan underställas riksdagen. Sålunda tarva bland annat spörsmålen örn

trafikförsäkringens utsträckning till att omfatta även skador genom olyckshändelser

och om försäkringens organisation ytterligare undersökningar och

överväganden.

Den utredning som förekommit har emellertid visat att det föreligger ett

trängande behov av att omedelbart inom ramen av bestående ordning lösa

vissa frågor. Härvid avses frågorna om försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar,

om utsträckt skydd för passagerare i motorfordon, om höjning av

försäkringssummorna samt om vissa lättnader i skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, som tillhöra eller nyttjas av staten. En reform i

dessa hänseenden synes ej heller behöva föregripa ett ställningstagande till

de övriga frågor som i de sakkunnigas betänkande och yttrandena behandlats.

Framhållas må, att i en motion vid årets riksdag (nr 242 i andra kammaren)

yrkanden framställts om lagstiftning i sistnämnda tre hänseenden på

grundval av de sakkunnigas förslag.

Anledningen till att lättviktsmotorcyklar i trafikförsäkringslagen

undantagits från försäkringsplikt torde framför allt ha varit svårigheten

att utöva kontroll över försäkringspliktens behöriga fullgörande. Enligt det

förslag till ändringar i motorfordonsförordningen som senare i dag kommer

att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet skall emellertid registreringsplikt

införas för lättviktsmotorcyklar. I samband därmed har chefen

för nämnda departement uttalat att försäkringsplikt bör införas även

för lättviktsmotorcyklar. Till detta uttalande kan jag ansluta mig. Det i

2 § trafikförsäkringslagen stadgade undantaget från försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar

synes sålunda böra utgå. Jag anser mig, efter samråd med

chefen för kommunikationsdepartementet, jämväl kunna ansluta mig till

de sakkunnigas förslag, att försäkringen av lättviktsmotorcyklar bör ske mot

årlig premiebetalning i samma ordning som gäller för motorfordon i allmänhet.

Jag vill understryka angelägenheten av att försäkringen av försäkringsanstalterna

planlägges så, att omkostnaderna i möjligaste mån nedbringas.

De nuvarande begränsningarna av skyddet för passagerare i

motorfordon i förhållande till icke-passagerare avse i huvudsak dels att den

omkastade bevisbörderegeln enligt bilansvarighetslagen ej gäller till förmån

för passagerare, dels ock att den i samma lag för ägaren stadgade ansvarigheten

för förarens vållande endast avser passagerare i fordon som brukas

i yrkesmässig trafik.

Dessa begränsningar torde med den omfattning biltrafiken tagit numera

i stort sett sakna berättigande.

Den utsträckning av passagerarskyddet som sålunda är påkallad bör, såsom

de sakkunniga föreslagit, i princip omfatta alla som färdas i fordonet

utom föraren. Att göra undantag för bilägare, när han är passagerare i eget

fordon, eller för hans familjemedlemmar torde ej vara befogat. Däremot synes

försäkringen, såsom de sakkunniga föreslagit, icke höra omfatta skada å

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 189-

den som färdas i ett olovligen brukat fordon och därvid äger kännedom om

att fordonet brukas olovligen.

Enligt de statistiska beräkningar, som på de sakkunnigas föranstaltande

verkställts, skulle ett likställande i ersättningshänseende av passagerare med

icke-passagerare enligt de sakkunnigas förslag medföra en höjning av försäkringspremierna

med något mer än 4 procent. Även örn dessa beräkningar

av naturliga skäl icke kunnat bliva annat än approximativa, torde

dock förslaget ur kostnadssynpunkt ej ge anledning till betänkligheter, i all

synnerhet som det i viss utsträckning skulle komma försäkringstagarna själva

till godo.

Med hänsyn till det anförda torde bilansvarighetslagen böra ändras så, att

4 §, vilken innehåller särbestämmelsen om skydd för passagerare i vissa fall,

upphäves samt att ägarens och förarens ansvarighet enligt 2 § utsträckes

till att avse skada som i följd av trafik med motorfordon tillfogas annan person

än föraren. Någon ansvarighet för ägaren för det fall att fordonet olovligen

brukas uppkommer ej härigenom. Enligt 6 § bilansvarighetslagen

skall nämligen i sådant fall den olovlige brukaren svara i ägarens ställe.

Huvudregeln i 3 § första stycket trafikförsäkringslagen är visserligen, att

försäkringsgivaren är ansvarig för skadestånd, som på grund av trafik med

fordonet åvilar dess ägare, brukare eller förare. Enligt andra stycket i

samma paragraf gäller dock i fråga om skada å person, som färdas i fordonet,

det undantag från denna regel, att försäkringsgivaren icke svarar för

skadan, om försäkringstagaren icke är ansvarig därför. I överensstämmelse

med den i 2 § bilansvarighetslagen vidtagna ändringen torde 3 § andra

stycket trafikförsäkringslagen böra ändras så, att undantaget från försäkringsgivarens

ansvarighet i fråga om personer, som färdas i fordonet, avser

sådan skada å föraren av fordonet, för vilken försäkringstagaren ej är ansvarig.

Försäkringsgivarens ansvarighet enligt 3 § trafikförsäkringslagen är vidsträcktare

än försäkringstagarens personliga skadeståndsskyldighet därutinnan

att ersättning på grund av försäkringen utgår till den, som skadas i

följd av trafik med ett olovligen brukat motorfordon, såvida han ej färdas

i fordonet. Såsom nämnts är ägaren icke ansvarig för skador som förorsakas

genom fordonets olovliga brukande. Då såsom förut framhållits ersättning

på grund av försäkringen icke bör utgå, örn fordonet brukas olovligen,

till den som färdas i fordonet och äger kännedom om det olovliga

brukandet, erfordras ett tillägg till 3 § andra stycket sistnämnda lag av det

innehåll att försäkringsgivaren i sådant fall icke är ansvarig för skadan.

Jag övergår härefter till frågan örn försäkringssummornas höjning.

Av vad i det föregående anförts framgår, att särskilt med hänsyn till det

förändrade ränteläget försäkringssummorna för personskada numera äro

otillräckliga. De sakkunniga ha föreslagit en tredubbling av beloppen, vilket

beräknats medföra en premiehöjning av omkring 8 procent.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

23

I några yttranden har yrkats, att maximeringen av försäkringsbeloppen

för personskada helt skulle utgå. Enligt av försäkringsinspektionen införskaffad

utredning skulle detta medföra en ytterligare premiehöjning av omkring

1.3 procent å nuvarande premier. I ett yttrande har vidare föreslagits,

att försäkringssummorna skulle fyrdubblas till 80,000, respektive 240,000

kronor.

Att i detta sammanhang i fråga örn personskador helt frångå principen

om maximerade försäkringsbelopp anser jag icke böra ske. Det av de sakkunniga

beträffande varje skadad eller dödad person föreslagna maximibeloppet

60,000 kronor torde få anses väl avvägt. Däremot synes maximibeloppet

för varje händelse som medför skada böra höjas utöver vad de sakkunniga

föreslagit och fastställas till 300,000 kronor. Ökningen i premierna

genom en dylik ytterligare höjning torde endast utgöra en obetydlighet.

Vad angår omnibussar lia de sakkunniga föreslagit ett par smärre avvikelser

från gällande bestämmelser. Sålunda skall förhöjningen av försäkringssummorna,

5,000 kronor per person, gälla för alla omnibussar och ej endast

dem som användas i yrkesmässig trafik samt vidare för varje person,

varmed det högsta antal personer, som må befordras med fordonet, överstiger

nio, i stället för enligt nuvarande bestämmelser sju passagerare. Förstnämnda

ändring är uppenbarligen motiverad av försäkringsskyddets utsträckande

till passagerare även i privatfordon. Den andra ändringen har

föreslagits för att få överensstämmelse med den i 1936 års motorfordonsförordning

införda definitionen på omnibus. Därmed avses nämligen enligt

1 § 1 mom. nämnda förordning automobil, som är byggd för befordran av

ett större antal personer än nio, vare sig densamma är avsedd för befordran

av gods eller icke.

I ett par yttranden har framhållits, att beloppet 5,000 kronor vore för

lågt och borde höjas. Vidare har i ett yttrande påpekats, att bestämmelsen

även borde tillämpas å lastbilar, som få användas för befordran av större antal

personer än nio.

I dessa hänseenden torde emellertid, särskilt med hänsyn till den föreslagna

höjningen av försäkringsbeloppet för varje händelse som medför skada,

icke föreligga tillräckliga skäl att avvika från de sakkunnigas förslag.

Bestämmelserna om den särskilda höjningen av försäkringssummorna för

omnibussar torde böra intagas i 11 § trafikförsäkringslagen. Den i detta

lagrum nu stadgade bestämmelsen örn rätt för Konungen att i fråga om

motorfordon, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten, föreskriva

högre ersättningsbelopp än i övrigt stadgas bör sålunda utgå.

Tillräckliga skäl alt höja försäkringssumman för egendomsskador 10,000

kronor lärer, såsom de sakkunniga också funnit, icke föreligga.

Den ökning av nuvarande försäkringspremier, som uppkommer genom

den nu föreslagna utvidgningen av passagerarskyddet och höjningen av försäkringsbeloppen,

torde med all sannolikhet icke komma att nämnvärt överstiga

12 procent. Från motorfolkets sida lia icke framställts några invändningar

mot denna ökade belastning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Frågan om i vad mån särskilda lättnader i skadeståndsskyld

i g h e t e n böra beredas förare av motorfordon, vilka tillhöra

eller nyttjas av staten, sammanhänger uppenbarligen nära

med utsträckningen av trafikförsäkringen i allmänhet. Såsom förut nämnts

har genom kungörelsen den 26 september 1929 angående eftergivande i vissa

fall av statens regressrätt mot förare av staten tillhörigt motorfordon föraren

kommit i samma läge, som om fordonet varit trafikförsäkrat. Detta innebär,

att statens regressrätt mot föraren är inskränkt till sådana fall, då denne

förorsakat skada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Genom passagerarskyddets

utsträckning och försäkringssummornas höjning kommer förarnas

ställning att avsevärt förbättras. Emellertid återstår oreglerad frågan

om förarens ansvarighet för skador å fordonet samt å egendom som därmed

befordras, i vilka fall staten har regressrätt mot föraren även vid enkelt

vållande.

De sakkunnigas förslag innebär, att förare av staten tillhörigt motorfordon

skulle befrias från skyldighet att gälda skada som tillfogas staten i följd

av trafik med fordonet, såvida han icke förorsakat skadan uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet eller genom att han varit så påverkad av starka

drycker, att han kan antagas icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar,

eller han brukat fordonet utan lov. Någon meningsskiljaktighet om

det befogade i en dylik bestämmelse torde ej föreligga.

Från militärmyndighetemas sida har påpekats, att lättnaderna borde tillkomma

även förare av stridsvagnar och andra militära specialfordon. Uppenbarligen

tala starka skäl för en sådan utvidgning. Bestämmelserna torde

därför böra avse icke blott motorfordon utan även motorredskap och traktortåg.

Dessa uttryck användas här i samma bemärkelse som i motorfordonsförordningen.

Även i ett annat hänseende anser jag särskilt hänsynen till militära förhållanden

böra kräva en utvidgning av bestämmelsernas tillämplighetsområde.

Staten äger nämligen för krigsmaktens behov taga motorfordon och

andra transportmedel i anspråk med nyttjanderätt. I anledning därav torde

böra stadgas, att lättnaderna även skola tillkomma förare av motorfordon,

motorredskap och traktortåg, som innehaves av staten med nyttjanderätt,

varmed följer befogenhet att anställa förare å fordonet.

Nu berörda bestämmelser angående förare av fordon, som äges eller nyttjas

av staten, torde höra intagas i en förordning, som antages av Konung och

riksdag.

De i ett pär yttranden framställda yrkandena, att förarna av statens motorfordon

även skulle beredas lättnader i skyldigheten att ersätta skador å

med fordonen befordrad egendom, som ej tillhör staten eller för vilken

staten ej är ansvarig, torde däremot ej i förevarande mera begränsade sammanhang

böra upptagas till behandling. Ej heller torde nu kunna upptagas

frågan örn beredande för kommunalanställda förare av samma lättnader som

föreslagits för förare av statens motorfordon.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Tiden för författningarnas ikraftträdande torde böra bestämmas till den

1 juli 1939, dock med visst undantag beträffande 2 § trafikförsäkringslagen.

Det inom kommunikationsdepartementet utarbetade förslaget örn införande

av registreringsplikt för lättviktsmotorcyklar innebär nämligen, att sådan

skyldighet skall inträda från och med den 1 juli 1939, men att beträffande

fordon, som före nämnda dag är i bruk och enligt dessförinnan gällande bestämmelser

är att anse såsom lättviktsmotorcykel, nuvarande bestämmelser

fortfarande skola äga giltighet intill den 1 januari 1940. Da försäkringsplikten

är ansluten till registreringen, torde motsvarande övergångsbestämmelse

erfordras beträffande trafikförsäkringen.

I enlighet med vad i det föregående angivits ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30

juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,

lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr

77) örn trafikförsäkring å motorfordon samt förordning med vissa bestämmelser

rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap

och traktortåg, som tillhöra elter nyttjas av staten, av den lydelse bilaga1

till detta protokoll utvisar.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till lag

om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik samt lag angående ändrad lydelse

av 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å

motorfordon måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade förslagen, har här

uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami.

Nr 189.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 189

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 mars

1939.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Lawski,

von Steyern.

Enligt lagrådet den 8 mars 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 3 mars 1939, hade Kungl. Majit förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929

(nr 77) örn trafikförsäkring å motorfordon.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

revisionsssekreteraren Olof Thulin.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 189-

27

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 10 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social-, kommunikations-.

finans-, jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 9 mars 1939 avgivna

utlåtande över de den 3 mars 1939 till lagrådet remitterade förslagen

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och lag angående ändrad

lydelse av 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr 77) örn trafikförsäkring

åi motorfordon.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslagen utan anmärkning hemställer

föredraganden, att förenämnda förslag ävensom förslag till förordning med

vissa bestämmelser rörande slcadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,

motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:417 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 a1 i texten
  2. 1LU 1939:33 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 s. 1 i texten