Sök i Ratio Lex

Med förslag till tuberkulosförordning m. m

107 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 106 av 107 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:20, Med förslag till tuberkulosförordning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

]

Nr 20.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till tuberkulosförordning

m. m.; given Stockholms slott den 16

december 1938.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) tuberkulosförordning; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 34 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1939.

1 sami.

Nr 20.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Förslag

till

Tuberkulosförordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med tuberkulos förstås enligt denna förordning tuberkulos hos människa,

dock icke kvarstående tecken av uppenbart läkt tuberkulos.

2 §•

Finner läkare anledning misstänka tuberkulos hos någon, vilken han

undersöker eller behandlar, och är dispensärverksamhet anordnad å den

ort, varå patienten stadigvarande vistas, äger läkaren för vidare undersökning

hänvisa patienten till vederbörande centraldispensär eller, i stad, som

icke deltager i landsting, till den i staden inrättade dispensären. Rörande

sådan hänvisning skall läkaren ofördröjligen lämna skriftligt meddelande till

dispensären.

3 §•

Iakttager läkare tuberkulos hos någon, vilken han undersöker eller behandlar,

och har sjukdomen icke veterligen förut blivit av annan läkare iakttagen,

åligger det läkaren att, där dispensärverksamhet är anordnad å den

ort, varå patienten stadigvarande vistas, om sjukdomen ofördröjligen göra

skriftlig anmälan, i stad, som icke deltager i landsting, till den i staden inrättade

dispensären, samt eljest till vederbörande distriktsdispensär, eller, där

sådan icke finnes inrättad, till vederbörande centraldispensär. Sådan anmälan

skall göras enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär samt innehålla

uppgift örn patientens namn, ålder, yrke eller samhällsställning och

bostad, sjukdomens särskilda beskaffenhet, vad örn sjukdomens orsak kunnat

utrönas samt de åtgärder, som blivit vidtagna.

Utskrives eller frigives med smittsam tuberkulos behäftad person från

anstalt, vid vilken för sjukvården därstädes ansvarig läkare finnes anställd,

åligger det denne att, där dispensärverksamhet är anordnad å den

ort, varå peiponen i fråga ämnar efter utskrivningen eller frigivningen stadigvarande

vistas, om utskrivningen eller frigivningen ofördröjligen lämna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

3

skriftligi meddelande, i stad, som icke deltager i landsting, till den i staden

inrättade dispensären, samt eljest till vederbörande distriktsdispensär eller,

där sådan icke finnes inrättad, till vederbörande centraldispensär. Sådant

meddelande skall lämnas enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

4 §•

Över personer, beträffande vilka anmälan till dispensär gjorts enligt 3 §

första stycket eller vilka eljest veterligen äro behäftade med tuberkulos och

stadigvarande vistas inom dispensärens verksamhetsområde, åligger det läkaren

vid dispensären att föra förteckning enligt av medicinalstyrelsen fastställt

formulär. Finner läkaren, att i förteckningen upptagen person icke

längre är behäftad med tuberkulos, eller har sådan person flyttat till annan

ort eller avlidit, skall läkaren avföra personen i fråga ur förteckningen. Rörande

flyttning till annan ort vare läkaren skyldig att, där dispensärverksamhet

är anordnad å nämnda ort, meddela skriftlig underrättelse till vederbörande

dispensär.

Läkare vid dispensär, till vilken underrättelse om flyttning meddelats enligt

första stycket, skall införa den person, som avses med underrättelsen,

i den i samma stycke omförmälda förteckningen.

5 §•

Läkare vid dispensär skall, där så befinnes lämpligt i samarbete med

läkare vid annan dispensär eller tjänsteläkare, utan dröjsmål söka föranstalta

därom, att de undersökningar och övriga åtgärder till förekommande

av tuberkulossmittas spridande, vartill av honom jämlikt 4 § förtecknat

sjukdomsfall bör föranleda, bliva vidtagna ävensom i fortsättningen verka

för, att i sådant syfte givna anvisningar och föreskrifter efterlevas.

Vad i första stycket stadgas skall icke äga tillämpning, därest annan

läkare, som vårdar den sjuke, förklarat sig villig övertaga ansvaret för vidtagandet

av de i nämnda stycke avsedda åtgärderna och därom till dispensären

avgiva rapport enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

Hälsovårdsnämnd äger att på hemställan av läkare vid dispensär eller

tjänsteläkare förordna, att person, som av läkaren misstänkes vara behäftad

med smittsam tuberkulos, skall på hälsovårdsområdets bekostnad undergå

läkarundersökning. För verkställande av sådant förordnande är

nämnden berättigad att av polismyndighet och kronobetjäning erhålla erforderlig

handräckning.

I den mån hälsovårdsnämnds medverkan i övrigt erfordras för vidtagande

av åtgärder mot tuberkulossmittas spridande, bör nämnden inom området

för sin befogenhet lämna sådan medverkan. Angående barnavårdsnämnds

skyldighet att vidtaga åtgärder beträffande barn under sexton år,

som i föräldrahemmet utsättes för fara till liv eller hälsa, ävensom att

noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård

och uppfostran, är stadgat i barnavårdslagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

6 §■

I mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse, som bedrives från

s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal, må icke sysselsättas

annan än den, som hos hälsovårdsnämnden med läkarintyg, ej äldre

än trettio dagar före påbörjandet av sådan sysselsättning, styrkt sig icke

vara behäftad med smittsam tuberkulos. Förekommer skälig anledning antaga,

att i sådan rörelse sysselsatt person efter tidigare läkarundersökning

blivit behäftad med smittsam tuberkulos, vare han skyldig att efter anmodan

av nämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning;

och må nämnden omedelbart förbjuda, att han innehar sysselsättning,

som förut sagts, intill dess för nämnden företetts läkarintyg att fara

för tuberkulossmitta från honom icke föreligger.

7 §■

Konungen äger meddela bestämmelser angående åtgärder mot utbredning

av tuberkulos inom offentliga anstalter för undervisning samt för vård och

uppfostran av minderåriga.

8 §•

Ej må någon, som är behäftad med smittsam tuberkulos, tillträda anställning

att sköta barn eller såsom amma.

9 §•

Inom vårdanstalter för kropps- eller sinnessjuka, sinnesslöanstalter, barnhem,

skyddshem, fängelser samt säkerhets-, uppfostrings-, tvångsarbets-,

alkoholist- och fattigvårdsanstalter skola åtgärder vara vidtagna för att personer,

som äro behäftade med smittsam tuberkulos, såvitt möjligt hållas avskilda

från övriga där vårdade eller intagna.

Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar till förebyggande

av tuberkulossmittas spridande såväl inom anstalter samt arbets-, nöjesoch

andra samlingslokaler som vid begagnande av kommunikationsmedel.

10 §.

Gång- och sängkläder samt andra persedlar, som person, behäftad med

smittsam tuberkulos, under sjukdomen begagnat på sådant sätt, att de kunna

antagas överföra smitta, må icke lämnas till annan för begagnande, innan

de underkastats smittrening.

11 §.

Det åligger läkare, som vårdar med tuberkulos behäftad person, att, örn

denne avlider, så snart han erhåller kännedom om dödsfallet därom göra anmälan

till den dispensär, i vars jämlikt 4 § förda förteckning den avlidne

kan antagas vara upptagen. Var tuberkulosen i smittsamt skede och timade

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

5

dödsfallet annorstädes än å sjukvårdsanstalt, skall läkaren tillika omedelbart

anmäla dödsfallet till hälsovårdsnämnden.

I fall, då jämlikt gällande föreskrifter pastor eller hans ställföreträdare i

död- och begravningsboken antecknat tuberkulos såsom dödsorsak utan att

av läkare utfärdat dödsbevis varit företett, åligger det pastorn eller hans

ställföreträdare att omedelbart om dödsfallet göra anmälan till hälsovårdsnämnden

och den dispensär, i vars jämlikt 4 § förda förteckning den avlidne

kan antagas vara upptagen.

Anmälan enligt denna paragraf skall göras skriftligen samt upptaga den

avlidnes namn, ålder och bostad vid dödsfallet ävensom dödsorsaken. Anmälan

enligt första stycket skall jämväl, där dödsorsaken icke var tuberkulos,

innehålla uppgift om att den avlidne var behäftad med nämnda sjukdom

samt huruvida denna var i smittsamt skede.

12 §.

Har läkare vid dispensär erhållit kännedom om att hos dispensären jämlikt

4 § förtecknad, med smittsam tuberkulos behäftad person för annan än

kortvarig undersökning eller vård intagits å anstalt eller flyttat till annan

bostad, skall läkaren ofördröjligen därom göra anmälan hos hälsovårdsnämnden

i den sjukes tidigare vistelseort.

13 §.

Då enligt 11 eller 12 § anmälan gjorts till hälsovårdsnämnd eller det eljest

kommit till dess kännedom, att med smittsam tuberkulos behäftad person

avlidit eller för annan än kortvarig undersökning eller vård intagits å

anstalt eller flyttat till annan bostad, skall nämnden ombesörja, att den

bostad, som tidigare bebotts av den sjuke, jämte där befintliga av honom

brukade gång- och sängkläder samt andra persedlar ofördröjligen underkastas

erforderlig smittrening. Sådan skall verkställas med ledning av anvisningar,

som utfärdas av medicinalstyrelsen, samt bekostas av hälsovårdsområdet.

Där så anses nödigt, äger nämnden låta, mot utgivande av skälig ersättning,

förstöra kläder och andra persedlar, som ovan sägs.

14 §.

Medicinalstyrelsen meddelar närmare bestämmelser angående verkställande

av läkarundersökningar och utfärdande av läkarintyg, varom i 5 och 6 §§

förmäles.

15 §.

Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som avses i denna förordning, må

talan föras genom besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar efter delfående!.

I länsstyrelsens beslut må ändring sökas genom besvär hos Konungen

inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut är bestämd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utan hinder av klagan lände beslut till efterrättelse intill dess annorlunda

kan varda vederbörligen förordnat.

16 §.

Överträdes förbud, som stadgats i 6 § eller meddelats med stöd av samma

paragraf, straffes rörelsens innehavare med dagsböter; och må i dylikt fall

länsstyrelsen på framställning av hälsovårdsnämnden vid vite förbjuda rörelsens

innehavare att fortsätta densamma, intill dess vederbörligt läkarintyg

företetts eller person, örn vars sysselsättande är fråga, skilts från rörelsen.

Bryter någon uppsåtligen mot den i 10 § meddelade bestämmelsen, straffes

med dagsböter.

17 §.

Allmän åklagare har att åtala förseelse mot denna förordning.

Förseelsen skall åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men

eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kommunen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna förordning upphäves lagen den 4 september 1914 (nr 200)

angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot; dock att nämnda lag

fortfarande skall tillämpas å förseelse, som begåtts under lagens giltighetstid.

Läkare, som vid tiden för denna förordnings ikraftträdande vårdar person,

vilken honom veterligen är behäftad med tuberkulos, har att inom en månad

efter ikraftträdandet göra anmälan enligt 3 § första stycket; dock att, där den

sjuke vårdas å anstalt, sådan anmälan må göras i samband med utskrivning

eller frigivning från anstalten.

Bestämmelsen i 6 § första punkten skall icke äga tillämpning beträffande

den, som vid tiden för denna förordnings ikraftträdande är sysselsatt i rörelse,

varom i nämnda punkt förmäles, och som jämlikt ovannämnda lag styrkt

sig icke vara behäftad med smittsam lungsot.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

7

Förslag’

till

Lag

om ändrad lydelse av 34 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 34 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

34 §.

Angående tuberkulos och könssjukdomar gäller vad därom särskilt är

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 december

1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Forslund, Eriksson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet och t. f. chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Quensel, frågan om skärpt lagstiftning för tuberkulosens

bekämpande samt anför:

Inledning*.

Sjukvårdande och förebyggande åtgärder.

Tuberkulosen bär sedan länge räknats som den mest förhärjande av våra

sjukdomar. Den bekämpas, liksom andra sjukdomar, genom såväl sjukvårdande

som förebyggande åtgärder.

Vården av de svårare sjukdomsfallen oinbesörjes i huvudsak å därför särskilt

inrättade slutna anstalter. Antalet sådana anstalter i vårt land uppgick

vid slutet av år 1938 till 142 med ett sammanlagt antal vårdplatser om cirka

10,200. De flesta tuberkulossjukvårdsanstalterna äro uteslutande avsedda

för den hos vuxna personer ojämförligt vanligast förekommande sjukdomsformen

lungtuberkulos (inklusive struptuberkulos), medan tuberkulos i andra

organ behandlas dels vid specialanstalter eller specialavdelningar, dels å

de allmänna sjukvårdsanstalterna. För behandling av s. k. kirurgisk tuberkulos

(d. v. s. ben-, led- och svårare former av körteltuberkulos) finnas 7

specialanstalter med sammanlagt 1,067 platser, varjämte behandling av hudtuberkulos

(lupus) meddelas å ljusavdelningarna vid S:t Görans sjukhus i

Stockholm och Holtermannska sjukhuset i Göteborg.

I vårt land igångsattes ett organiserat förebyggande tuberkulosarbete i

början av innevarande sekel i och med anordnandet av dispensärer å vissa

orter. Sedan dess har dispensärverksamheten nått en sådan utveckling, att

den för närvarande bedrives inom hela landet. Härtill har säkerligen bidragit,

att staten alltsedan år 1914 ekonomiskt understött verksamheten i fråga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

9

Grunderna för denna statens ekonomiska medverkan finnas numera angivna

i kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 400) angående statsbidrag till dispensärverksamhet

för tuberkulosens bekämpande. Enligt kungörelsen må statsbidrag

utgå till landsting, som med iakttagande av kungörelsens bestämmelser

anordnat dispensärverksamhet inom landstingsområdet. I kungörelsen

benämnes område, inom vilket landsting anordnat dispensärverksamhet, dispensärvårdsområde

och varje dispensärs verksamhetsområde dispensärdistrikt.

Centraldispensär benämnes för röntgenundersökning utrustad dispensär,

som förestås av läkare med behörighet till läkarbefattning vid annat

sanatorium än kustsanatorium och som förfogar över minst en dispensärsköterska.

Centraldispensär är antingen fristående eller förlagd till sjukvårdsanstalt.

Distriktsdispensär, typ 1, benämnes dispensär, som förestås av

legitimerad läkare, kallad dispensärläkare — i regel den tjänsteläkare, som

är distriktssköterskas förman — och vid vilken distriktssköterska tjänstgör

såsom sköterska. Distriktsdispensär, typ II, benämnes dispensär, vid vilken

legitimerad läkare -— i regel tjänsteläkare — är dispensärläkare och särskild

dispensärsköterska är anställd. Dispensärverksamheten skall inom varje dispensärvårdsområde

vara anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd

plan, innefattande även områdets indelning i dispensärdistrikt. Inom varje

dispensärvårdsområde skall finnas minst en centraldispensär. De inom dispensärvården

verksamma befattningshavarnas tjänstgöringsförhållanden skola

vara närmare reglerade genom av medicinalstyrelsen godkända instruktioner.

Dispensärverksamheten skall stå under överinseende av medicinalstyrelsen

och vederbörande förste provinsialläkare.

För närvarande finnes statsunderstödd dispensärverksamhet anordnad

inom samtliga landstingsområden. Verksamheten bedrives vid 35 central- och

cirka 250 distriktsdispensärer. De sex städer, som icke deltaga i landsting och

vilka icke enligt kungörelsen äga rätt till statsbidrag, hava ävenledes alla anordnat

dispensärer.

Huvudsyftet med dispensärarbetet är att förebygga smittöverföring. En

dispensär bör därför, örn möjligt, få kännedom om alla inom dess område

förefintliga fall av tuberkulos, helst i mycket tidigt stadium, ty därigenom

skapas förutsättningar för att hindra smittöverföring till friska personer och

att i tid inleda en framgångsrik behandling av de enskilda sjukdomsfallen.

De i tidigt stadium upptäckta sjukdomsfallen kunna oftast genom en rationell

behandling bringas till utläkning, varvid dels den sjuke själv återvinner hälsa

och arbetsförmåga, dels ock hans omgivning icke längre utsättes för tuberkulos

nedsmiltning. I de mera framskridna fallen, där en behandling ej har utsikter

att medföra ett gynnsamt resultat, kan genom isolering och vidtagande

av hygieniska åtgärder förhindras, alt sjukdomen överföres till omgivningen.

En väsentlig del av dispensärens uppgifter består nämligen i ett

hygieniskt saneringsarbete inom de tuberkulossjukas hem. lid höra upplysningar

örn smittfaran och dess undvikande samt rådgivning rörande förändringar

och förbättringar av bostaden, levnadsvanor, barnens vård och skydd

m. lii. Kunskapen örn den stora smittrisk, för vilken barn äro utsatta, har

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunni. Maj:ts proposition nr 20.

gjort, att barnskyddsarbetet blivit en av dispensärernas mest framträdande

uppgifter. Detta arbete består i placering av friska, smitthotade barn i smittfria

hem eller barnhem, i anordnande av sommarkolonier m. m. De genom

dispensärerna erhållna uppgifterna rörande nya fall av tuberkulos inom ett

sjukvårdsområde kunna sammanföras och ordnas systematiskt. Därigenom

beredes möjlighet till en fortlöpande överblick över tuberkulossjukliglieten

inom området samt till ett snabbt upptäckande av tuberkulösa spridningshärdar,

som kunna kräva speciella åtgärder. Till dispensärens uppgifter

kan också hänföras den kuratorsverksamhet för de tuberkulösa och deras

familjer, som består i rådgivning beträffande de möjligheter till ekonomiskt

bistånd, vilka kunna påräknas från olika håll, såsom pensionsnämnder, sjukkassor

och välgörenhetsinrättningar, ävensom i bistånd vid patienternas utrustning

för resa till sanatorier, arbetsförmedling efter utskrivning och dylikt.

De uppgifter, som sålunda åvila dispensärerna, fördelas mellan centraloch

distriktsdispensärerna efter i huvudsak följande grunder. Centraldispensärernas

huvuduppgift faller inom den diagnostiska verksamheten. Enligt

sakkunskapens vittnesbörd framträda åtskilliga allvarliga fall av tuberkulos

antingen med för den insjuknade knappast märkbara symtom eller med symtom,

som snarast ange en akut infektion av övergående natur och vilkas

samband med begynnande tuberkulos icke utan stor erfarenhet låter sig påvisa.

Oftast har härvid en röntgenundersökning visat sig oundgänglig. Centraldispensärerna,

vilka utrustats med fullständig röntgeninstallation och stå

under ledning av läkare med sakkunskap i såväl allmän tuberkulosvård

som röntgenteknik, böra i flertalet fall kunna fylla kravet på ställandet av

en tidig och säker diagnos. Till dem böra därför från distriktsdispensärer

och läkare remitteras alla fall, där tuberkulos misstänkes men icke kunnat

med säkerhet påvisas. Familje- och gruppundersökningar skola därjämte i

viss omfattning utföras genom centraldispensärerna, liksom även röntgenkontroll

å tuberkulossjuka och deras familjer. Vid centraldispensärerna

skall vidare bedrivas en statistiskt-registrerande verksamhet rörande tuberkulossjukligheten

inom vederbörande dispensärvårdsområde. övriga dispensärerna

åvilande arbetsuppgifter ombesörjas av distriktsdispensärerna, vilka

således i huvudsak handhava fältarbetet. Erinras må emellertid, att distriktsdispensärer

icke äro obligatoriska inom ett dispensärvårdsområde. Där sådana

icke finnas, vilket är fallet i Hallands och Älvsborgs län, äro flera centraldispensärer

inrättade, och ankommer då hela dispensärarbetet på dem.

Vad angår de städer, vilka stå utanför landstingen, äro de därstädes inrättade

dispensärerna i huvudsak att jämställa med centraldispensärerna inom

nyssnämnda båda län.

Lagstiftningsåtgärder.

I kampen mot tuberkulosen hava även lagstiftningsåtgärder vidtagits. Enligt

lagen den 4 september 1914 (nr 200) angående vissa åtgärder mot utbred
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

11

ning av lungsot förstås med lungsot strup- och lungtuberkulos (1 §). Finner

läkare, att av honom vårdad lungsiktig person lever under förhållanden, som

för omgivningen medföra påtaglig smittfara, skall läkaren anmäla detta hos

hälsovårdsnämnden och därvid tillika anvisa åtgärder till förekommande av

smittöverföring. Nämnden samt — om dess bemödanden skulle bliva resultatlösa

— länsstyrelsen hava därefter att söka vidtaga dylika åtgärder (2 §).

1 mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse, som bedrives från s. k.

mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal, må icke sysselsättas

annan än den, som hos hälsovårdsnämnden med läkarbetyg, ej äldre än ett

år före påbörjandet av sådan sysselsättning, styrkt sig icke vara behäftad

med smittsam lungsot. Förekommer beträffande person, som är sysselsatt

i annan mjölkförsäljningsrörelse än nyss sagts, skälig anledning antaga,

att han är behäftad med smittsam lungsot, vare han skyldig att efter anmodan

av nämnden på kommunens bekostnad undergå läkarundersökning.

Nämnden äger ock påfordra förnyad läkarundersökning på kommunens bekostnad

av person, som, på sätt förut angivits, styrkt sig icke vara behäftad

med smittsam lungsot men beträffande vilken skäl finnes antaga, att han

sedermera blivit lidande av sådan sjukdom (3 §). Kvinna, som lider av

lungsot, må icke anställas såsom amma eller barnsköterska (4 §). Gångoch

sängkläder, som lungsiktig person begagnat på sådant sätt, att de kunna

antagas överföra smitta, må icke lämnas till annan för begagnade, innan de

underkastats rening eller desinfektion (5 §). Då lungsiktig person avlidit,

skall den läkare, som vårdat den sjuke, anmäla dödsfallet hos hälsovårdsnämnden.

Har pastor i död- och begravningsboken antecknat lungsot såsom

dödsorsak utan att av läkare utfärdat dödsbevis varit företett, skall pastorn

hos nämnden göra anmälan om dödsfallet jämte dödsorsaken (6 §).

När hälsovårdsnämnden genom anmälan eller eljest fått kännedom om, att

lungsiktig person avlidit, skall nämnden ombesörja erforderlig rening eller

desinfektion av den avlidnes bostad jämte gång- och sängkläder samt andra

av honom brukade persedlar (7 §). Lagen innehåller därjämte vissa tillämpnings-

och straffbestämmelser (8—-12 §§).

Även vissa andra författningar innehålla bestämmelser som, ehuru av vidare

innebörd, kunna vara av värde vid tuberkulosens bekämpande. Detta

gäller beträffande åtskilliga bestämmelser i hälsovårdsstadgan den 19 juni

1919 (nr 566). Här må endast erinras örn de möjligheter, som enligt 12 §

2 mom. och 47 § 2 mom. erbjudas hälsovårdsnämnden dels att låta läkare

undersöka person, vilken sysslar med beredning av födoämne eller dryckesvara

för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk,

mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning, och

vilken misstänkes vara behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig

inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet

kan uppstå, dels ock att, därest vid läkarundersökningen misstanken finnes

grundad, förbjuda den sjukes eller smittförandes deltagande i eller användande

till arbetet i fråga. Mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 174) innehåller

i 11 § bestämmelser örn att den, som anställes vid mejeri, skall ge
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

nom läkarintyg, vilket icke är äldre än trettio dagar, styrka sig vara fri från

sjukdom och smitta, som genom mjölk, grädde eller mejeriprodukter kan

överföras å människor, att personalen vid mejeri minst en gång vart annat

år skall undergå läkarundersökning till utrönande av, huruvida sådan sjukdom

eller smitta förefinnes, samt att föreståndare för mejeri skall, så snart

han fått kännedom om eller anledning misstänka att vid mejeriet anställd

person är behäftad med sjukdom eller smitta, som förut sagts, eller erhållit

vetskap om att vid mejeriet anställd person sammanbor med någon, som är

eller misstänkes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, därom underrätta

hälsovårdsnämnden. I förordningen den 21 juni 1937 (nr 737) med

vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde

m. m., vilken förordning träder i kraft den 1 juli 1939, stadgas bland annat,

att inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter

rörande stad gälla, till människoföda avsedd mjölk och grädde ej må

försäljas eller utbjudas, med mindre varan undergått värmebehandling (pastörisering)

eller hälsovårdsnämnden lämnat medgivande till varans försäljning.

Sådant medgivande må icke lämnas med mindre styrkts, att de hygieniska

förhållandena vid varans framställande äro tillfredsställande. Konungen

äger i vissa fall förordna om utsträckning av eller inskränkning i

förordningens tillämpningsområde. Åtskilliga författningar rörande undervisningsväsendet

upptaga bland kompetensvillkoren för erhållande av vissa

lärarbefattningar, att sökande till sådan befattning skall genom läkarintyg

styrka sig vara fri från sjukdom och lyte, som göra honom olämplig för

lärarkallet, samt innehålla därjämte bestämmelser till förhindrande av smittspridning

genom lärjungar. I reglementet för barnmorskor den 21 november

1919 (nr 798) stadgas i § 17 skyldighet för barnmorska att iakttaga synnerlig

omsorg till förekommande av fara för barnaföderska av smittsam

sjukdom. Är anledning antaga, att barnmorskan genom sin tjänstutövning

kan fortsprida sådan sjukdom, skall hon söka föranstalta, att annan barnmorska

under tiden övertager hennes praktik. Finnes ingen att tillgå, åligger

det henne att, innan hon lägger hand vid barnaföderskas förlossning

eller vård, iakttaga yttersta försiktighet. Slutligen må i detta sammanhang

erinras örn vissa bestämmelser i barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361).

Enligt 22 § har barnavårdsnämnden att vidtaga vissa åtgärder beträffande,

bland andra, barn under sexton år, som i föräldrahemmet utsättes för fara

till liv eller hälsa. Nämnden skall vidare, jämlikt 52 §, noggrant tillse, att

fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran,

och äger nämnden jämväl härutinnan att, med stöd av 53—59 §§, vidtaga

vissa åtgärder.

Tidigare framställningar om ändrad lagstiftning.

Svenska nationalföreningen mot tuberkulos överlämnade den 12 april 1929

till chefen för socialdepartementet en genom föreningens försorg utarbetad

utredning angående fortsatta åtgärder till tuberkulosens bekämpande. I ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

13

redningen förordades, bland annat, införandet av allmän, lagstadgad anmälningsplikt

beträffande av läkare iakttagna fall av tuberkulos ävensom en

allmän revision av lungsotslagen. Över utredningen avgav medicinalstyrelsen

yttrande den 23 juni 1934, sedan styrelsen i ärendet hört åtskilliga tjänsteläkare,

läkarsammanslutningar och representanter för tuberkulosvården i

landet, varjämte styrelsen i skrivelse den 28 juni 1935 förklarade sig vara

övertygad om behovet av en omarbetning av lungsotslagen samt angav de

huvudsynpunkter, som enligt styrelsens mening borde tillämpas vid en dylik

omarbetning. Härefter anmodades styrelsen den 14 december 1935 att inkomma

med förnyat yttrande och förslag i ärendet. I anledning härav utarbetades

inom styrelsen ett utkast till nya bestämmelser i ämnet, samt inhämtades

över utkastet yttranden från vissa läkarsammanslutningar.

Medicinalstyrelsens förslag m. m.

Medicinalstyrelsens förslag.

Medicinalstyrelsen har sedermera, till fullgörande av sitt uppdrag, med

skrivelse den 16 juni 1937 överlämnat förslag till lag angående vissa åtgärder

mot utbredning av tuberkulos (tuberkuloslag). Förslaget, vilket torde

få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende, innebär

i huvudsak följande.

1 1 § lämnas definitioner å begreppen tuberkulos och smittsam tuberkulos,

varav framgår, att lagen är avsedd att äga tillämpning å alla former av tuberkulos

hos människa, dock icke å kvarstående tecken av uppenbart läkt

tuberkulos.

2 § upptar bestämmelser om anmälningsplikt. Läkare, som först konstaterat

tuberkulos hos någon, skall göra anmälan därom hos vederbörande

tjänsteläkare. Vidare skall läkare vid sjukvårdsanstalt, från vilken med

smittsam tuberkulos behäftad person utskrives, anmäla detta för vederbörande

tjänsteläkare, örn anmälan enligt denna paragraf har tjänsteläkaren

i sin tur att, där dispensärverksamhet finnes anordnad inom sjukvårdsområdet,

lämna meddelande till vederbörande central- och distriktsdispensärer.

Paragrafen innehåller slutligen — förutom ett stadgande, att varje

läkare äger remittera för tuberkulos misstänkt patient till centraldispensär

för vidare undersökning — en erinran om, att av stad utanför landsting

anordnad dispensär i lagen anses såsom centraldispensär.

Enligt 3 § åligger det dels tjänsteläkare och läkare vid centraldispensär

att föra förteckning över anmälda fall av tuberkulos, dels ock läkare vid

distriktsdispensär att i samarbete med läkaren vid vederbörande centraldispensär

och hälsovårdsnämnden föranstalta örn de undersökningar och

övriga åtgärder till förekommande av smittspridning, vartill anmält sjukdomsfall

bör föranleda; den anmälande läkaren dock obetaget att under

vissa förutsättningar själv företaga sagda undersökningar och åtgärder.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

4 § innehåller bestämmelser för det fall, att tuberkulossjuk person lever

under förhållanden, som för omgivningen medföra påtaglig smittfara. Hälsovårdsnämnden

eller av länsstyrelsen förordnad tjänsteläkare skall då söka

förekomma smittspridning, men skulle den sjuke uppenbarligen underlåta

att följa därutinnan lämnade föreskrifter, äger länsstyrelsen på anmälan

av nämnden och efter förste provinsialläkarens hörande besluta örn den sjukes

inläggande å vårdanstalt. På förslag av länsstyrelsen eller efter dess

hörande äger medicinalstyrelsen bestämma, att den sjuke skall inläggas å

särskild för ändamålet inrättad anstalt. Beslut örn sålunda å vårdanstalt

inlagd persons utskrivning meddelas likaledes i viss ordning av länsstyrelsen.

I 5 och 6 §§ meddelas föreskrifter till förhindrande av att tuberkulossmitta

sprides genom mjölk och mejeriprodukter samt andra födoämnen och dryckesvaror.

Sålunda stadgas i 5 §, att i mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse

icke må sysselsättas annan än den, som hos hälsovårdsnämnden med läkarintyg,

utfärdat tidigast 30 dagar före påbörjandet av sådan sysselsättning,

styrkt sig icke vara behäftad med smittsam tuberkulos, samt att, om sådan

person skäligen kan antagas hava efter tidigare läkarundersökning blivit

behäftad med smittsam tuberkulos, han är skyldig att efter anmodan av

nämnden undergå förnyad läkarundersökning, varjämte nämnden omedelbart

kan förbjuda honom att innehava dylik sysselsättning, intill dess han

företett läkarintyg att fara för tuberkulossmitta från honom icke föreligger.

Enligt 6 § åligger det läkare, som fått kännedom örn att med smittsam

tuberkulos behäftad person på annat sätt än i 5 § sägs tager befattning

med mjölk eller mejeriprodukter eller eljest sysslar med beredning av

födoämne eller dryckesvara för försäljning, eller hanterar vissa för försäljning

avsedda födoämnen, att därom göra anmälan till hälsovårdsnämnden;

och skall beträffande skyldighet för den anmälde att undergå läkarundersökning

och förbud för honom att innehava arbetet gälla vad i 5 § är för

där avsett fall stadgat.

Bestämmelser till förhindrande av tuberkulossmittas spridning inom offentliga

och enskilda läroanstalter, där barn under 16 år åtnjuta undervisning,

meddelas i 7 §. Sålunda må ingen anställas eller förordnas såsom

lärare vid dylik anstalt med mindre han genom läkarintyg, utfärdat inom

viss tid före anställningens eller förordnandets början, styrkt sig icke vara

behäftad med smittsam tuberkulos. Vid anledning till misstanke, att lärare

eller elev är behäftad med smittsam tuberkulos, är läraren eller eleven skyldig

underkasta sig läkarundersökning. Befinnes vid undersökningen misstanken

grundad, skall läraren avstängas från tjänstgöring eller eleven förbjudas

vara tillstädes i anstalten intill dess enligt företett läkarintyg fara

för tuberkulossmitta icke längre föreligger. Det åligger läkare, som för

smittsam tuberkulos behandlar lärare eller elev vid nu avsedd läroanstalt,

att därom göra anmälan till den styrelse eller myndighet, varunder anstalten

lyder.

Beträffande personalen vid andra offentliga eller enskilda anstalter än i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

15

7 § sägs, där minderåriga mottagas för vård eller uppfostran, ävensom beträffande

annan personal vid läroanstalt än som avses i 7 §, innehåller 8 §

bestämmelser, nära motsvarande de i 7 § meddelade; dock skall medicinalstyrelsen

äga medgiva befattningshavare vid tuberkulossjukvårdsanstalt för

minderåriga befrielse från skyldigheten att före anställningens början förete

friskbetyg med avseende å tuberkulos.

Enligt 9 § må den, som är behäftad med smittsam tuberkulos, icke tillträda

anställning att sköta barn eller såsom amma. Finner läkare anledning

misstänka barnskötare eller amma vara behäftad med smittsam tuberkulos,

skall läkaren därom göra anmälan till hälsovårdsnämnden, som äger

förbjuda den anmälde att innehava anställning intill dess enligt företett läkarintyg

den anmälde icke längre är behäftad med smittsam tuberkulos.

I 10 § stadgas bland annat förbud mot att utan barnavårdsnämndens

medgivande mottaga fosterbarn med mindre hos nämnden genom läkarinlyg

styrkts, ej mindre att fall av smittsam tuberkulos icke finnes inom det

avsedda fosterbamshemmet än även att barnet icke är behäftat med tuberkulos.

Inom vissa anstalter skola enligt 11 § tjänliga åtgärder vara vidtagna för

att hålla med smittsam tuberkulos behäftade personer avskilda från övriga

där vårdade eller intagna; och ålägges vidare medicinalstyrelsen att utfärda

föreskrifter eller anvisningar till förebyggande av tuberkulossmittas spridande

såväl inom anstalter som beträffande samlingslokaler och kommunikationsmedel.

Har med tuberkulos behäftad person avlidit, skall jämlikt 12 § läkare,

som vårdat den sjuke, anmäla dödsfallet till vederbörande tjänsteläkare samt,

om tuberkulosen varit smittsam, även till hälsovårdsnämnden. Tjänsteläkaren

skall i sin tur till centraldispensären vidarebefordra till honom inkommen

anmälan. Då pastor i död- och begravningsboken antecknat tuberkulos såsom

dödsorsak utan att av läkare utfärdat dödsbevis företetts, skall pastorn

hos hälsovårdsnämnden göra anmälan om dödsfallet.

I 13 § stadgas skyldighet för distriktsdispensär, till vars kännedom kommit,

att med smittsam tuberkulos behäftad person för annan än kortvarig

undersökning eller vård intagits å anstalt eller flyttat, att anmäla detta hos

hälsovårdsnämnden.

Enligt 14 § åligger det hälsovårdsnämnd att, då den genom anmälan eller

eljest fått vetskap om att med smittsam tuberkulos behäftad person avlidit

eller för annan än kortvarig undersökning eller vård intagits å anstalt eller

flyttat, ombesörja smittrening av den bostad, som bebolts av den sjuke, jämte

gång- och sängkläder samt övriga av honom brukade persedlar. Smittfarliga

dylika kläder och persedlar få icke utan föregående smittrening utbjudas till

försäljning eller lämnas till annan för begagnande, och hälsovårdsnämnden

äger, mot utgivande av ersättning, förstöra dem.

Medicinalstyrelsen skall jämlikt 15 § meddela bestämmelser angående sätt

och ordning för utförande av de läkarundersökningar och utfärdande av de

läkarintyg, varom i lagen förmäles; och må ersättning för undersökning eller

intyg icke överstiga av styrelsen fastställd taxa.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

1 16 § ges hälsovårdsnämnd befogenhet att på förslag av tjänsteläkare låta

underkasta person, som av läkare misstänkes behäftad med smittsam tuberkulos,

undersökning för utrönande av sjukdomens natur och nödiga åtgärder

till förhindrande av smittspridning.

Enligt 17 § skola kostnaderna för vissa i lagen angivna undersökningar och

åtgärder till förekommande av smittspridning, i den mån de icke bestridas av

dispensär, gäldas av hälsovårdsområdet.

Slutligen innehåller lagförslaget i 18—22 §§ vissa straff- och tillämpningsbestämmelser.

Förslaget är även försett med vissa övergångsbestämmelser.

Yttranden.

Över medicinalstyrelsens förslag hava efter remiss yttranden avgivits av

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, förste provinsialläkarna i länen,

förste stadsläkarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, skolöverstyrelsen,

kanslern för rikets universitet, medicinska fakulteterna vid universiteten

i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium,

fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård

och barnavård, skyddshemsinspektören, de flesta landstings förvaltningsutskott,

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

svenska läkaresällskapet, Sveriges läkareförbund, svenska lasarettsläkarföreningen,

svenska sanatorieläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningen,

svenska stadsläkarföreningen, svenska psykiatriska föreningen, svenska

föreningen för invärtes medicin, förste provinsialläkarnes förening, svenska

nationalföreningen mot tuberkulos och svenska tuberkulosläkarföreningen.

Socialstyrelsen har bifogat yttrande från svenska sjukkasseförbundet. Vidare

hava åtskilliga landstings förvaltningsutskott bifogat yttranden från vissa

tuberkulosläkare.

Slutligen har i anledning av förslaget en framställning inkommit från de

lungsjukas eftervårdskommitté, Söderby patienters understödsförening, Sankt

Görans tuberkulospatienters understödsförening och Stockholms länssanatoriers

patienters understödsförening.

Redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena kommer att lämnas i

det följande vid behandlingen av de särskilda frågorna.

Ytterligare utredning.

Efter det yttranden över medicinalstyrelsens förslag sålunda avgivits erinrade

jag i skrivelse till styrelsen den 12 januari 1938, att förslaget innehölle,

bland annat, bestämmelser dels att föreskrift kunde meddelas, att tuberkulossjuk

person skulle inläggas å vårdanstalt (4 §), dels ock att vissa yrkesutövare

kunde förbjudas att innehava sin anställning, så länge fara för

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

17

tuberkulossmitta från dem förelåge (5—9 §§). I skrivelsen anbefalldes

styrelsen dels att inkomma med redogörelse för motsvarande bestämmelser,

i den mån sådana funnes, i de övriga nordiska länderna ävensom de

principer, som gällde för deras tillämpning, dels ock att, med ledning därav,

angiva i vilka fall staten eller kommun i princip borde utgiva ersättning till

enskild, som förorsakades ekonomisk förlust på grund av de i styrelsens lagförslag

upptagna bestämmelserna, samt, i den utsträckning så vore möjligt,

framlägga approximativa beräkningar rörande de kostnader för staten och

kommuner, som av den föreslagna lagstiftningen kunde föranledas.

Till fullgörande av detta uppdrag har medicinalstyrelsen med skrivelser

den 24 februari och den 1 mars 1938 inkommit med viss utredning i nyss berörda

frågor. Till denna utredning torde jag få anledning återkomma i det

följande.

Medicinalstyrelsens förslag har sedermera med ledning av de däröver avgivna

yttrandena och den ytterligare utredningen blivit föremål för överarbetning

inom socialdepartementet, vilken överarbetning lett till upprättandet av

förslag till tuberkulosförordning och till lag örn ändrad lydelse av 34 § epidemilagen

den 19 juni 1919 (nr 443). Jag övergår nu till en redogörelse för

departementsförslagen, därvid jag till en början vill behandla frågan, om en

skärpt lagstiftning på nu förevarande område överhuvud bör genomföras.

Departementsför slaget.

Behovet av skärpt lagstiftning.

Medicinalstyrelsen har — efter en erinran om att dess förslag innebure såväl

betydande skärpning av lungsotslagens bestämmelser som även åtskilliga

bestämmelser utöver dessa — anfört följande.

Då erfarenheten visat, att tuberkulosdödlighetens tillbakagång i vårt land

försiggått med minst lika stor hastighet som i en del länder med strängare

lagstiftning, ja i förhållande till vissa sådana länder till och med med större

hastighet, komma säkert tvivelsmål att framföras mot behovet av skärpta

och nya bestämmelser inom ifrågavarande lagstiftningsområde. Styrelsen

önskar emellertid såsom sin mening framhålla, att, även om tuberkulosdödligheten

hos oss liksom i ett flertal andra länder kraftigt minskats, ännu inga

säkra hållpunkter finnas för att sjukdomen kommer att helt försvinna eller

att en ny stegring av tuberkulosfrekvensen är utesluten. Styrelsen önskar

även framhålla, att åtskilliga länder finnas både inom och utom Europa, såsom

till exempel Danmark, Holland, England och U. S. A., där tuberkulosdödligheten

är avsevärt lägre än i Sverige. Men även i dessa länder anses

ett fortsatt antituberkulosarbete erforderligt. Risken för uppkomsten av större

eller mindre lokala epidemier omkring en smittkälla kommer helt säkert att

allt framgent föreligga. Det kommer utan tvivel att bliva en av det framtida

antituberkulosarbetets allra viktigaste uppgifter att förhindra uppkomsten

av sådana tuberkulosepidemier. Styrelsen håller före, att just för detta syfte

lagstiftningsåtgärder äro av synnerligen stor betydelse, lika väl som för be
Ilihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 20. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

kämpandet av de i epidemilagen omförmälda sjukdomarna, med vilka tuberkulosen

trots bestämda olikheter dock enligt nutida uppfattning erbjuder

många analogier.

Tuberkulosen och de epidemiska sjukdomarna kunna till exempel förete

ett ganska likartat akut insjuknande och alldeles likartade spridningshärdar

kring en smittkälla. Men en grundväsentlig skillnad ligger däri, att tuberkulosens

förlopp icke sällan övergår i kronisk form. Sjukdomsförloppet kan

sträcka sig genom åratal, den sjukes krafttillstånd kan långa tider vara högst

obetydligt nedsatt, respektive i lägre eller högre grad påverkat. Ett stort antal

sådana kroniskt tuberkulossjuka, som i de allra flesta fall äro bacillförande,

förekomma inom alla yrken och samhällsklasser, stundom utan att de

själva eller deras närmaste omgivning har kännedom örn deras smittfarlighet.

De äro orsaken till att det övervägande flertalet människor icke kan nå

vuxen ålder utan att infekteras med tuberkulos. Dessa kroniska former erbjuda

en viss analogi med de vid en del epidemiska sjukdomar förekommande

s. k. bacillbärarna, ehuru även i detta fall olikheterna äro betydande.

Det kunde måhända även sägas, att en särskild tuberkuloslagstiftning i

själva verket är obehövlig, enär bestämmelser, som tjäna en sådan lags syften,

redan förefinnas i åtskilliga gällande författningar, såsom i epidemilagen,

lagen örn samhällets barnavård samt hälsovårdsstadgan, och att en särskild

tuberkuloslag skulle kunna ersättas med vissa tillägg till någon eller några av

nämnda författningar. Med hänsyn såväl till den utomordentligt stora skadegörelse

tuberkulosen vållar, särskilt inom de yngre levnadsåldrarna av vårt

folk, vilket gör, att tuberkulosen såsom sjukdoms- och dödsorsak alltjämt

intager en särställning bland de smittsamma sjukdomarna, som ock till vikten

av att de åtgärder, som kunna och böra företagas, i främsta rummet mot

smittans spridning och till ungdomens skydd, på ett lättillgängligt sätt klarläggas,

anser styrelsen emellertid, att utfärdandet av en särskild, ny och utvidgad

lag mot tuberkulosen är erforderligt.

Styrelsen tillåter sig även framhålla, att i 34 § epidemilagen uttryckligen

angives, att särskild lagstiftning förefinnes beträffande lungsot och könssjukdomar.

Huvudsyftet med föreliggande lagförslag är att förhindra spridning av

tuberkulossmitta. Vi äga en på omfattande vetenskaplig forskning grundad

erfarenhet om att öarna- och ungdomsåren förete en särskilt hög grad

av mottaglighet för dylik smitta. Lagförslaget söker därför i främsta rummet

att åstadkomma det skydd mot smitta för barn från den spädaste åldern

till och med skolålderns slut, som genom lagbestämmelser är möjligt att

åstadkomma, och eftersträvar därför att såvitt möjligt är skydda barnen för

kontakt med det tuberkulösa smittämnet under den period av livet, då de

stå under föräldrars och målsmäns omedelbara tillsyn. Förslaget ägnar på

den grund särskild uppmärksamhet åt alla anstalter och inrättningar, där

barn mottagas för vård, undervisning eller uppfostran.

Ungdomsåldern har ävenledes befunnits i särskilt hög grad mottaglig för

tuberkulos smitta. Enligt statistiska sammanställningar infaller i vårt land

den högsta tuberkulosdödligheten i åldern omkring 20 år. Direkta undersökningar

i vårt land bland vissa yrkesarbetare, sjukvårdspersonal och studenter

visa, att sjukdomsfrekvensen för tuberkulos inom åldrarna 18—25 år

är överraskande och oroande stor. Det torde icke vara möjligt att genom

lagstiftningsåtgärder hindra kontakten mellan de förut nämnda inom samhällets

alla klasser förefintliga smittkällorna och den ungdom, som lämnat

hemmet och skolan. Medicinalstyrelsen förutsätter emellertid, att en

av de blivande centraldispensärernas viktigaste uppgifter skall bliva att

så långt möjligt är övervaka dessa åldersklasser och genom tidig upptäckt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20. 19

av förefintlig tuberkulos sjukdom bereda de insjuknade förmånen av tidig

behandling.

Såsom konsekvens av det ovan anförda ägnar förslaget även stor uppmärksamhet

åt de personer, som äro bärare av den tuberkulösa smittan och

vilka därigenom kunna medföra risk för sin omgivning. Lagförslaget innehåller

därför åtskilliga och delvis nya bestämmelser i syfte att så långt möjligt

är reducera den smittfara, som en bacillförande tuberkulossjuk alltid

utgör för sin omgivning. Förslaget förutsätter därvid en icke ringa grad av

lojalitet och verklig förståelse för tuberkulosproblemets innebörd från representanterna

för vissa yrkesgrupper, speciellt från lärarkåren.

Styrelsen vill slutligen framhålla, att tuberkulosdödlighetens tillbakagång

samt den ökade tillgången på vårdplatser och dispensärer inom landets alla

delar skapat möjlighet för att en skärpt lagstiftning i syfte att skydda de

nådda resultaten och eventuellt vinna ytterligare framsteg skall kunna effektivt

tillämpas och icke behöva stanna på papperet. En viktig förutsättning

för största möjliga effekt av här föreslagna åtgärder är emellertid,

att organet för det profylaktiska tuberkulosarbetet, dispensärerna, utbygges

och intensifieras.

I flertalet yttranden kan utläsas en tillstyrkan av skärpt lagstiftning

efter i huvudsak de riktlinjer, som angivits i förslaget. Så är fallet beträffande

de yttranden, som avgivits av Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser

utom tre, flertalet tjänsteläkare, skolöverstyrelsen, medicinska fakulteterna

vid universiteten i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska

institutets lärarkollegium, socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård

och barnavård, skyddshemsinspektören, landstingens förvaltningsutskott

i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län,

svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkareförbund,

svenska sanatorieläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningen,

svenska stadsläkarföreningen, förste provinsiallåkarnes förening,

svenska nationalföreningen mot tuberkulos och svenska tuberkulosläkarföreningen.

Emot lagstiftningsåtgärder i skärpande riktning hava å andra sidan

erinringar framförts i åtskilliga yttranden, varjämte i några i princip

tillstyrkande yttranden önskemål örn en viss moderation vid genomförandet

av åtgärder i sådan riktning uttalats. Sålunda har av länsstyrelserna i

Uppsala och örebro län, landstingets förvaltningsutskott i sistnämnda län

och svenska lasarettsläkarföreningen framhållits, att sanatorier och dispensärer

ännu icke torde finnas i sådan utsträckning, att förutsättningar för så

långtgående förändringar i lagstiftningen som de föreslagna kunde anses

vara för handen. Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett tveksamt, huruvida

förslaget på grund av det tvångsingripande gent emot den enskilde,

som det möjliggjorde, och den hallstämpel, som det satte på den tuberkulossjuke,

vore lämpligt, och om man icke borde nöja sig med en ytterligare utbyggnad

av dispensärorganisationen. Landstingets sjukvårdsavdelning i Södermanlands

län har funnit förslaget medföra så ingripande konsekvenser

såväl för individen i fonn av anmälningsplikt, tvångsintagning å sjukvårds
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

anstalt, skyldighet att lämna innehavd befattning m. m., som också för det

allmänna, framförallt i ekonomiskt hänseende, att det vore tveksamt, örn

tuberkulosens härjningar för närvarande oundgängligen krävde så utomordentliga

åtgärder som de föreslagna. Avdelningen har hemställt örn uppskov

med dylika åtgärder till dess erfarenheter av den nyss genomförda reformen

å dispensärverksamhetens område hunnit samlas, utredning om förslagets

ekonomiska konsekvenser för enskilda personer genomförts och

specialbestämmelser angående den föreslagna lagens tillämpning blivit tillgängliga

för bedömande. Även landstingets förvaltningsutskott i Kristianstads

län har ställt sig tveksamt till väsentliga delar av förslaget, vilket enligt

utskottets mening ingrepe alltför mycket i den enskildes frihet och livsföring.

Detsamma är fallet med landstingets förvaltningsutskott i Göteborgs

och Bohus län, som befarat, att dispensärverksamheten vid ett genomförande

av förslaget skulle komma att förlora sin popularitet och i stället bliva

en fiskalisk institution, med vilken allmänheten ville undvika all beröring.

Landstingets förvaltningsutskott i örebro län har ifrågasatt, huruvida för

närvarande, då tuberkulosen vore stadd på kraftig tillbakagång, rätta tidpunkten

vore inne för en så skärpt lagstiftning som den föreslagna. Bättre

bostäder, bättre kost och en höjd levnadsstandard över huvud taget hade

redan bidragit och komme troligen framdeles att än mer bidraga till ett gott

resultat av antituberkulosarbetet, liksom även de omfattande åtgärder, som

för närvarande allmänt vidtoges för effektivisering av dispensärverksamheten.

Landstingets förvaltningsutskott i Västmanlands län har ifrågasatt,

om det icke vore möjligt att uppnå förbättringar på en mindre tvångsbetonad

väg än den föreslagna, framför allt genom upplysning från läkarna. Svenska

landstingsförbundet, som funnit förslaget i stort sett värdefullt, har dock

uttalat tvekan, huruvida lagen för att medföra åsyftat resultat i alla delar

behövde få den stränga avfattning som föreslagits. Även svenska stadsförbundet

har sagt sig hava ett allmänt intryck av att de föreslagna skärpningarna

gått väl långt. Svenska landskommunernas förbund har visserligen

ansett, att den enskilde i ett fall som detta måste i sista hand finna sig i

tvångsåtgärder. De senast vidtagna åtgärderna för effektivisering av dispensärverksamheten

kunde dock motivera, att den nu föreslagna lagstiftningen

genomfördes med varsam hand. Inom centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund

har doktor Engstrand i en reservation avstyrkt förslaget, enär stora

resultat ännu kunde vinnas utan ytterligare lagstiftning. Särskilt kunde den

periodiska skolbarnsundersökningen angivas såsom en slagruta för uppdagande

av tuberkulösa hem.

I ett inom medicinska fakulteten vid universitetet i Lund reservationsvis

avgivet särskilt yttrande har professor Siwe bland annat framhållit följande:

Då ett lagförslag med i privatliv och försörjningsmöjligheterna så djupt ingripande

åtgärder som det föreliggande frambäres, böra mycket starka skäl

tvinga till detsamma. Det synes vidare självklart, att möjligheterna att genomföra

detsamma noga genomtänkts. Vidare måste följderna av åtgärderna

hava diskuterats med hänsyn till andra samhällsintressen och slutligen

måste de ekonomiska konsekvenserna åtminstone uppskattats tillnärmelse
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20-

21

vis. Det finns ju dock andra områden och rent av andra sjukdomar, där stat

och kommun måste anses hava samma skyldighet att träda hjälpande emellan,

som när det gäller tuberkulosen.

Motiveringen till förslaget är svag och allt annat än tvingande. Efter ett

påpekande, att vi i vårt land utan tvångsåtgärder nått lika låg tbc-mortalitet

som i länder med strängare lagstiftning, anföres, att vi behöva denna strängare

lagstiftning på grund av att inga säkra hållpunkter för tbc:s försvinnande

föreligga och det ej ens kan uteslutas, att sjukdomens frekvens kan komma

att stiga. Logiskt hade det väl här varit att sluta, att då vi utan skärpt

lagstiftning nått lika långt som länder med sådan, vi ingen anledning hava

att för närvarande påyrka skärpning. En sådan har tydligen ej ytterligare

kunnat pressa ned dödligheten.

Vad beträffar analogien med de epidemiska sjukdomarna, är detta något

som gäller Nordsverige men icke Sydsverige. Där går tuberkulosen ej som

epidemi, överhuvud taget synas de olikheter, som beträffande tuberkulosens

spridningssätt, former och förlopp föreligga mellan Nord- och Sydsverige,

genomgående hava förbisetts.

När det talas örn att det framtida tuberkulosarbetets allra viktigaste uppgift

skulle bliva att förhindra uppkomsten av lokala tuberkulosepidemier, är

detta en olösbar uppgift. Man kan begränsa en sådan lokal epidemi, och

detta kan ske med hjälp av redan förefintlig dispensärorganisation, sedan

denna, såsom redan skett, försetts med röntgenmöjligheter. Men man kan ej

förhindra uppkomsten av sådan epidemi. När medicinalstyrelsen motiverar

skärpningen av lagen med att den i främsta rummet syftar till att förhindra

smittans spridning bland barn och ungdom, så är detta en arbetsuppgift, vars

värde är synnerligen diskutabelt. Skulle mot förmodan syftet vinnas, torde

därigenom smittan endast uppskjutas till en senare tidpunkt i livet, då ofta

redan familj hunnit bildas och individen i alla händelser kostat samhället

betydligt mera än vid tidigare ålder. Förslaget innehåller icke ett ord, som

visar, att detta skulle vara något värt att sträva efter.

De senaste decenniernas arbete för tuberkulosens bekämpande måste sägas

hava lett till ett mycket gott resultat. Dödlighetssiffran, som åren 1911—

1915 var i medeltal 1.94 %„, har sedan dess oavbrutet sjunkit, till i medeltal

1.48 %0 åren 1921—1925, i medeltal 1.08 %„ åren 1931—1935, 0.92 0/oo år 1936

och 0.86 %o år 1937. Ehuru någon tillförlitlig statistik därom icke kan förebringas,

är det all anledning antaga, att under samma tid även sjukligheten i

tuberkulos avsevärt nedgått, örn än troligen icke i samma grad som dödligheten.

Denna glädjande utveckling måste säkerligen främst tillskrivas, förutom

en genomgående höjning av levnadsstandarden och den allmänna hygienen,

ett oavbrutet arbete för utbyggnad av sjukvårdsanstalterna och

dispensärorganisationen. Då detta arbete alltjämt pågår, hör man alltså

kunna hoppas på ytterligare framgång i kampen mot denna vår folkfiende.

Att resultat härutinnan ännu stå att vinna framgår redan av det faktum, att

dödlighetssiffran i vårt land fortfarande är avsevärt högre än i vissa andra

länder.

Medicinalstyrelsen har nu föreslagit, att i denna kamp även måtte tillgripas

skärpta lagstiftningsåtgärder. Örn man än, såsom nyss antytts, måste erkänna,

att i antituberkulosarbetet tyngdpunkten hör förläggas till de sjukvårdande

åtgärderna och dispensärverksamheten, utesluter detta enligt min mening

icke, att man också genom en effektivare lagstiftning hör söka främja detta

Departe
ments
chefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

arbete. I all synnerhet gäller vad nu sagts, därest en sådan lagstiftning, såsom

medicinalstyrelsen föreslagit, i vissa hänseenden skulle innebära ett direkt

stöd åt dispensärverksamheten. Emellertid bör man vid övervägandet

av skärpta lagbestämmelser på detta område hålla klart för sig, att vårt land

ingalunda befinner sig i en nödsituation, vilken berättigar till långt gående

tvångsåtgärder mot den ganska betydande del av vår befolkning, som de

tuberkulossjuka, trots alla framsteg, ännu fortfarande utgöra. Ehuru jag sålunda

icke vill avvisa tanken på en reform av antituberkuloslagstiftningen,

finner jag dock de erinringar i vissa hänseenden berättigade, vilka i nyss återgivna

yttranden riktats mot medicinalstyrelsens förslag. Vid den nu följande

behandlingen av huvudpunkterna i förslaget kommer jag därför att förorda

åtskilliga modifikationer i detsamma.

Anmälningsplikt.

I 2 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) stadgas en vidsträckt skyldighet

att till hälsovårdsmyndighet anmäla sjukdomsfall, varå nämnda lag äger

tillämpning. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen stadgas däremot i

1914 års lungsotslag anmälningsskyldighet endast för det fall, att läkare

finner av honom vårdad lungsiktig person leva under förhållanden, vilka för

den sjukes omgivning medföra påtaglig fara för smitta. Sistnämnda stadgande

torde icke hava tillämpats i någon större utsträckning.

I en vid 1928 års riksdag väckt motion (11:312) erinrades, att för lungsoten

antalet sjuka i brist på anmälningstvång icke kunde angivas. Vid denna

sjukdom borde dock en registrering av de sjuka vara ett oundgängligt villkor

för att dispensärvården skulle kunna fylla sin uppgift och, liksom sanatorievården,

få en fast utgångspunkt för ett metodiskt bekämpande av sjukdomen.

Motionären hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla om utredning angående obligatorisk anmälningsplikt vid konstaterad

lungtuberkulos och framläggande för riksdagen av de förslag, som

av utredningen kunde föranledas. — Sedan yttranden över motionen inkommit

från medicinalstyrelsen, svenska sanatorieläkarföreningen och svenska

nationalföreningen mot tuberkulos, framhöll andra kammarens andra tillfälliga

utskott i sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande nr 1,

att utskottet i likhet med motionären ansåge, att anmälningsplikt vid fall av

lungtuberkulos skulle utgöra ett värdefullt hjälpmedel i kampen mot denna

sjukdom. Frågan hade tidigare varit föremål för utredning av den kommitté,

som 1905 tillsattes för utredning angående åtgärder till hämmande av

människotuberkulosens utbredning. Någon bestämmelse örn anmälningsplikt

hade emellertid icke upptagits i de av kommittén upprättade författningsförslagen.

En väsentlig del av de invändningar, som förut gjorts mot

anmälningspliktens införande, nämligen att bristen på vårdanstalter och

dispensärer icke möjliggjorde att i avsevärd mån bistå de anmälda, hade nu

enligt medicinalstyrelsens mening bortfallit, och styrelsen hade därför i sitt

över motionen avgivna yttrande förklarat sig icke hava något att invända

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20-

23

mot den i motionen gjorda framställningen. Emellertid framginge av sanatorieläkarföreningens

och nationalföreningens yttranden, att sistnämnda förening

uppdragit åt en kommitté att utreda frågan örn anmälningspliktens

införande. Utskottet hade sig bekant, att resultatet av denna utredning

komme att framläggas för Kungl. Majit. Då frågan således vore föremål

för sakkunnig utredning och nationalföreningen förklarat, att resultatet av

densamma med största sannolikhet skulle föreligga före utgången av år

1928 och att det berättigade önskemål, som motionen innebure, därigenom

säkerligen komme att bliva tillgodosett, hemställde utskottet, att motionen

icke måtte föranleda någon andra kammarens åtgärd. — Kammaren biföll

vad utskottet sålunda hemställt.

Såsom jag tidigare omnämnt, förordades i den av svenska nationalföreningen

mot tuberkulos den 12 april 1929 överlämnade utredningen bland

annat införandet av allmän, lagstadgad anmälningsplikt beträffande av läkare

iakttagna fall av tuberkulos.

Medicinalstyrelsen har nu i sin skrivelse den IG juni 1937 erinrat, att anmälningsplikt,

d. v. s. skyldighet för läkare att till viss person, institution

eller myndighet anmäla alla nyupptäckta fall av tuberkulos, sedan länge

kommit till användning inom åtskilliga länder, bland annat inom de övriga

nordiska länderna. Frågan om införandet av sådan skyldighet hade i vårt

land, alltifrån det ett organiserat antituberkulosarbete påbörjades, varit föremål

för mycket livliga diskussioner. Detta framginge bland annat av de redogörelser

för denna fråga, som återfunnes i tvenne av nationalföreningens

mot tuberkulos utredningskommittéer avgivna betänkanden av åren 1908

och 1929. I det till Kungl. Majit den 23 juni 1934 avgivna yttrandet över

sistnämnda betänkande hade medicinalstyrelsen, huvudsakligen med hänsyn

till då uttalade betydande meningsskiljaktigheter, ansett sig för det dåvarande

icke böra tillstyrka införande av dylik anmälningsplikt. Effekten av de

av riksdagen sedermera beslutade centraldispensärerna vore emellertid i hög

grad beroende av att så vitt möjligt alla tuberkulosfall inom verksamhetsområdet

komme till deras kännedom. De förutsatte sålunda i själva verket

för att kunna fylla sin uppgift införande av anmälningsplikt. Medicinalstyrelsen

hade därför kommit till den uppfattningen, att anmälningsplikten

även i vårt land borde upptagas bland de lagfästa åtgärderna för tuberkulosens

bekämpande. Beträffande anmälningspliktens omfattning ansåge styrelsen,

att då åtgärdens huvudsyfte vore uppspårandet av smittkällor, under

densamma borde inbegripas alla former av tuberkulos, vare sig de vore smittsamma

eller icke, alltså även t. ex. pleurit och knölros. Anledningen till att

anmälningsplikten givits en så vidsträckt omfattning vore den, att varje

tuberkulosfall, av vad beskaffenhet det vara månde, för dispensären kunde

utgöra ett spår, som ledde till upptäckten av en smittkälla och eventuellt till

flera från samma smittkälla härrörande fall av tuberkulos.

Förslaget örn införande av anmälningsplikt har utförligare berörts i åtskilliga

av de i detta ärende avgivna yttrandena. Sålunda har förslaget till
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

styrkts av, bland andra, förste stadsläkaren i Stockholm, förste provinsialläkaren

i Värmlands län, en minoritet inom medicinska fakulteten vid

Uppsala universitet, majoriteten inom medicinska fakulteten vid Lunds universitet,

karolinska institutets lärarkollegium, landstingets förvaltningsutskott

i Östergötlands län, svenska nationalföreningen mot tuberkulos och svenska

tuberkuloslåkarföreningen. Avstyrkande yttranden med någorlunda

utförlig motivering hava avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands

län, majoriteten inom medicinska fakulteten vid Uppsala universitet,

professor Suve vid Lunds universitet, landstingets förvaltningsutskott i

Göteborgs och Bohus län samt svenska lasarettsläkarföreningen. De olika

synpunkter, som i yttrandena framförts i denna fråga, finnas i väsentliga

hänseenden innefattade i de uttalanden, som avgivits vid frågans behandling

inom medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, och tillåter jag mig därför

att i denna del inskränka mig till en redogörelse för dessa uttalanden.

Majoriteten inom fakulteten (professorerna Naeslund, Jacobowsky, Laurell,

Holmdahl, Thorling, Nyström och Bergmark samt dekanus professor

Berg) anslöt sig till ett av professorna Bergmark och Thorling avgivet yttrande.

Däri anfördes bland annat följande.

Förslaget stadgar anmälningsplikt i alla fall av tuberkulos, oavsett örn

densamma befinner sig i smittsamt skede eller ej, »dock icke vid kvarstående

tecken av uppenbart läkt tuberkulos». Denna sålunda mycket vittomfattande

anmälningsplikt anses motiverad dels av det praktiska antituberkulosarbetets

uppgift att uppspåra smittkällor m. m., dels av behovet att erhålla

en möjligast tillförlitlig morbiditetsstatistik för vårt land. Motiven äro ju

riktiga, men det synes oss, att man i båda fallen överskattat anmälningspliktens

betydelse, samtidigt som man fullständigt bortsett från de svårigheter

och olägenheter, som äro förbundna med densamma.

Till en början må då framhållas, att vår diagnostiska förmåga även med

anlitande av alla nutida hjälpmedel dock har sina gränser. Särskilt när det

gäller barn, torde läkaren så gott som aldrig kunna känna sig fullt övertygad

örn att kvarstående tecken av tuberkulos äro uttryck för en uppenbart läkt

sådan. Även när det gäller tuberkulösa tecken hos en vuxen, kan man rörande

denna punkt mången gång ej komma längre än till en sannolikhetsdiagnos.

Det enda möjliga för en samvetsgrann läkare blir då att även anmäla

alla dessa tveksamma fall. Lagen i den föreslagna vida formuleringen

kommer med andra ord att framtvinga anmälan ej blott av fall, som för

det praktiska antituberkulosarbetet hava betydelse, utan i stor utsträckning

även av fall, som för detta sakna värde. Med den utbredning, som den tuberkulösa

infektionen säkerligen har inom vårt folk, komma dispensärerna därigenom

säkerligen att ställas inför uppgifter, vilkas lösande torde kräva en

betydande utökning av deras arbetskrafter. De många anmälningarna kunna

ock verka förryckande på dispensärarbetet så till vida, alt utredningen

mången gång länkas in på spår, som för det praktiska antituberkulosarbetet

äro betydelselösa, med förbigående av andra, som lia större aktualitet.

Även i ett annat avseende komme lagen att ställa läkaren inför stora vanskligheter

och leda till konsekvenser av allvarlig art även för den enskilda patienten.

Man måste nämligen räkna med den möjligheten, att läkaren även

efter samvetsgrann prövning kan stanna inför diagnosen tuberkulos i ett fall,

som senare -— kanske efter lång observation — visar sig icke vara tuberkulos.

En sådan feldiagnos har redan nu allvarliga konsekvenser för patien
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

25

ten men skulle med en lag sådan som den föreslagna få ännu allvarligare,

i det patienten såsom en gång misstänkt för tuberkulos får svårt att bli fullt

befriad från denna misstanke. En anmälan har ju en gång stämplat honom

såsom tuberkulos. Anmälan kommer att orsaka honom praktiska svårigheter

och psykiskt lidande, vilka båda olägenheter kanske i stor utsträckning

kunnat undgås, örn fallet fått utredas under mindre uppseendeväckande

former.

Vi befara också, att en lag sådan som den föreslagna kan komma att hos

allmänheten alstra en skräckstämning för sjukdomen i fråga, som rent av

kan avhålla mången sjuk från att i lid söka läkare. Det förefaller oss ofrånkomligt,

att härvid anmälningsförfarandet spelar en alldeles särskild roll, då

detta på ett i viss mån officiellt sätt stämplar vederbörande ej endast som

en sjuk utan som en direkt samhällsfarlig individ, som eventuellt hotas

t. o. m. av tvångsinternering.

Inför dessa svårigheter för såväl läkaren som allmänheten av anmälningspliktens

införande måste man fråga, örn densamma framstår såsom en synnerligen

verksam faktor i antituberkulosarbetet. Så synes ingalunda vara

fallet att döma av erfarenheter, vunna i länder med dylik anmälningsplikt,

och medicinalstyrelsen har i sin motivering ej heller framlagt övertygande

skäl för att så skulle vara. Tvärtom vitsordar styrelsen, att tuberkulosdödlighetens

tillbakagång i vårt land försiggått med minst lika stor hastighet

som i en del länder med strängare lagstiftning, ja, i förhållande till vissa sådana

länder rentav med större hastighet. Denna jämförelse gäller även länder

med lagstadgad anmälningsplikt. Dylika erfarenheter tala med bestämdhet

för att tuberkulosens tillbakagång inom ett land och även hos vårt folk

icke väsentligen är beroende av en sträng reglering genom lagbestämmelser

eller lagstadgad anmälningsplikt, utan av andra faktorer, bland vilka vi givetvis

hava skäl att räkna en god tillgång på vårdplatser för tuberkulösa och

ett väl lett dispensärarbete. Detta är ock en erfarenhet, som bör väcka eftertanke

inför hela frågan örn en strängare lagstiftning än vår nuvarande och

som i varje fall icke bevisar gagnet av en sådan åtgärd som allmän anmälningsplikt.

Även utan annan anmälningsplikt än den, lagen av den 4 september 1914

stadgar, jämförd med gällande barnavårdslagar, äventyras icke enligt vår

mening effektiviteten av antituberkulosarbetet i vårt land. De smittsamma

fallen bliva i stor utsträckning kända av dispensärerna. Vid fall av aktiv

tuberkulos hos en patient torde väl vård på lämpligt specialsjukhus anlitas.

Att det därvid kommer att existera ett intimt samarbete mellan dispensärer

och sjukhus, där tuberkulösa vårdas, anse vi så självfallet, att därutinnan

inga lagbestämmelser äro behövliga. Genom dylika fall får säkerligen dispensären

en långt säkrare utgångspunkt för efterforskandet av smittkällor,

än vad den allmänna anmälningsplikten skulle giva. Enstaka smittkällor

kunna säkerligen undgå uppmärksamhet såväl med som utan införd anmälningsplikt.

Ytterligare en omständighet har inverkat på vårt ställningstagande gentemot

anmälningsplikten i den vida omfattning lagförslaget föreskriver. Den

dispensärverksamhet, som skall bära en viktig del av antituberkulosarbetet,

är ännu ej planmässigt ordnad inom vårt land, i vissa delar har den endast

varit genomförd ett eller annat år. Det förefaller oss i hög grad lämpligt

att, innan man skrider till införande av en anmälningsplikt i lagförslagets

mening, avvakta resultatet av en dispensärverksamhet, programenligt genomförd

(iver hela riket.

Vad slutligen frågan örn morbiditetsstatistik beträffar, så vilja vi vitsorda,

att en tillförlitlig sådan vore av stort intresse. En fullt tillförlitlig sådan kan

ernås endast genom en .samtidig undersökning av hela vårt folk, vilket ju

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl Maj:ts proposition nr 20.

framstår som en omöjlighet. Alla statistiker vunna på annat sätt bliva mer

eller mindre missvisande. Vi anse dock, att genom ett intensifierat dispensärarbete

även utan anmälningsplikt i lagförslagets mening en för det praktiska

antituberkulosarbetets riktiga bedrivande tillräcklig utredning om morbiditeten

står att vinna.

I ett särskilt yttrande tilläde professor Holmdahl:

Många skäl mot den föreslagna anmälningsplikten kunna anföras och

kraftigare betonas, än vad som skett i det yttrande av professorerna Bergmark

och Thorling, till vilket fakultetens majoritet anslutit sig. flit räknar

jag framför allt avgränsningssvårigheterna. Enligt lagförslagets formulering

måste till anmälningsplikt^ tuberkulos räknas alla tuberkulin-pos. barn, åtminstone

i yngre åldrar. Vidare måste alla nymanifestationer av tuberkulos

i vuxen ålder (jfr t. ex. Arborelius’ undersökningar) anmälas, hos vilka det

enda symtomet under hela livet för flertalet endast blir en pos. tuberkulinreaktion.

Denna anmälningsplikt måste för dessa fall dessutom kvarstå under

en ganska lång och för övrigt obegränsbar tid framåt. Det synes mig

ganska meningslöst, att det skall lagstadgas, att detta oerhört stora antal fall

skall anmälas. Antalet kan för övrigt ej överblickas och enligt våra nuvarande

kunskaper ej heller avgränsas. I flertalet fall komma dessa anmälningar

icke att medföra någon som helst nytta. Någon tillförlitlig statistik kan naturligtvis

ej heller erhållas med dessa avgränsningssvårigheter.

Ett annat skäl emot den allmänna anmälningsplikten är tuberkulosens

starka utbredning och frekvens. Om vi frånse de ovan berörda fallen, vilkas

frekvens måste vara högst betydande, måste vi enligt ett flertal föreliggande

beräkningar (t. ex. Faber, Neander, Bränning) utgå ifrån, att i vårt land

finnes ett oerhört antal enbart lungtuberkulosfall. Efter Brännings och Möllers

utgångspunkter måste vi lia att räkna med ungefärligen 25 tusen

fall med öppen lungtuberkulos och 125—150 tusen fall med öppen och

sluten lungtuberkulos. Örn därtill skulle läggas alla de fall, som skulle

upptäckas, i fall hela folket skulle ordentligt undersökas med röntgen m. m.,

skulle antalet lungtuberkulosfall ytterligare kraftigt stiga. Att detta måste

förutsättas bliva fallet, lär oss under sista åren utförda gruppundersökningar

på studenter, sköterskor och militärer. På detta sätt komma vi fram till en

så stor mängd enbart lungtuberkulosfall, att värdet av en allmän anmälningsplikt

blott på grund härav måste bliva ganska meningslöst. Det finns ingen

tänkbar organisation i vårt land, som mäktar taga konsekvenserna av att

undersöka, behandla och isolera en stor del av svenska folket. Tänk blott

på de små möjligheter, som den slutna sjukvården har inför ett sådant perspektiv.

Jag behöver blott erinra om den långa väntetid, som ännu på många

håll finnes för smittsamma fall utan anmälningsplikt

Man talar i motiveringen till lagförslaget örn den nya dispensärorganisationens

möjligheter. Enligt denna är det just den nu i princip genomförda

dispensärorganisationen, som är anledningen till att medicinalstyrelsen sedan

1934 ändrat mening i fråga örn anmälningsplikten. Som jag i tidigare publikationer

framhållit, mäktar den nya dispensärorganisationen ej mycket, framför

allt på grund av sina fåtaliga centraldispensärer. Under alla förhållanden

är det uppenbart, att dessa centraldispensärer icke på något sätt kunna tänkas

fylla de krav, som komma att ställas på desamma, ifall en anmälningsplikt

infördes och tillämpades enligt lagförslagets mening. Därför kan den

nya dispensärorganisationen ej anföras som ett motiv för den kraftiga skärpning

av tuberkuloslagen, som lagförslaget innebär.

En minoritet inom fakulteten (professorerna Blix, Fåhreeus, Agduhr och

Backman) röstade för, att fakulteten skulle ansluta sig till ett av överläkaren

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

27

Kristenson på uppdrag av fakulteten avgivet förslag till yttrande. I detta

förslag lämnades till en början en historik rörande anmälningsplikten samt

en redogörelse för dess förekomst i utländsk lagstiftning och för frågans tidigare

behandling här i landet, varefter anfördes bland annat följande.

Skälen mot anmälningsplikten äro mångfaldiga men kunna i stort sett hänföras

till några få grupper. Den ena av dessa grupper omfattar de skäl,

som jag skulle vilja benämna de humanitära. Man anser nämligen, att denna

anmälningsplikt skulle medföra ett intrång i den enskildes liv och ekonomiska

förhållanden, vilket skulle ställa honom i ett ogynnsamt läge. Den

tuberkulossjuke utsattes för risken att bliva skydd av sina medmänniskor.

Detta i sin tur skulle medföra, att de sjuka skulle undvika att söka läkare,

hemlighålla sin sjukdom och därigenom undgå en tidig diagnos och en

framgångsrik behandling. Alltså skulle det skapas en misstro och en stämning

emot det antituberkulösa arbetet, som skulle motverka lagens verkningar

och medföra skada såväl för individ som samhälle. Alla dessa skäl vila på

en konstruktion, för vilken ingen reell grund kan utpekas. Erfarenheterna

från andra länder med anmälningsplikt ge intet stöd för en dylik svartmålning.

Man måste också betänka, att anmälningarna ske till medicinska myndigheter

under full diskretion, myndigheter, som med all omsorg och omtanke

om de sjuka göra allt för att hindra sjukdomens spridning genom

smittsamma fall. Det synes mig ofrånkomligt, att om man lägger humanitära

synpunkter på denna sak, så måste man komma fram till att en obligatorisk

anmälningsplikt av vid omfattning erfordras. Nära 6,000 personer dö

i vårt land av tuberkulos. Långt flera smittas och ådraga sig tuberkulos

sjukdom med allt vad därtill hör av lidande och ekonomiskt avbräck. Att

med ändamålsenliga åtgärder — och dit hör utan tvivel anmälningsplikten —

söka bekämpa en sådan sjukdom på ett mera effektivt sätt än hittills skett,

det är verklig humanitet. Humanitet mot den sjuke, som därigenom kommer

till rationell behandling, humanitet mot samhället, som får en tidig sanering

och på detta sätt undgår smittspridning.

En annan grupp invändningar mot anmälningsplikten omfattai sådana,

sorn framhålla, att vår dispensärorganisation icke är vuxen det merarbete, som

en anmälningsplikt av föreslagen omfattning skulle medföra. Antalet tuberkulossjuka

skulle vara för stort, för att en anmälan av dem skulle kunna

praktiskt genomföras. Man har också framhållit, att de resurser, som stå till

buds för omhändertagandet av de tuberkulossjuka, skulle vara för små. Det

vore därför icke lyckligt, örn man skaffade fram flera sjuka genom intensivare

dispensärarbete, när man ändå inte kan lägga in de vårdbehövande på

sjukhus. Dessa skäl, som kanske förr haft ett visst berättigande ■— ehuru

jag icke är övertygad örn det principiellt riktiga i tankegången för övrigt —■

äro dock numera icke för handen. Vi hava nu kommit till en dispensärorganisation,

som torde fylla högt ställda anspråk på möjligheter till diagnos, behandling

och omhändertagande av de diagnosticerade fallen, även örn icke

sjukhusvård kan beredas alla, sorn äro i behov därav. Men det finnes ju

andra sätt att taga hand örn patienter än att lägga dem in på sjukhus. Dispensären

förfogar över många effektiva mått och steg, blott fallen komma till

dess kiinnedom: råd, anvisningar, kontroll och övervakning i hemmen. Helt

visst kommer dispensärernas arbete att okas, men detta är ju en avsedd följd

av anmälningspliktens utvidgning.

Örn således en del motståndare till anmälningsplikten anse, att dispensärorganisationerna

ej blott i deras gamla utan även i deras nya form icke äro

tillfyllest, företrädes en annan uppfattning av dem, som vilja avvakta effekten

av dispensärernas verksamhet i den nya utformningen. De anse, att en

planmässig och välorganiserad dispensärverksamhet skulle vara tillräcklig

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 20.

och upphäva behovet av anmälningsplikt. Häremot kan man med fog invända,

att effekten av dispensärverksamhetens nya organisation icke kan

överblickas på flera decennier, och ett framskjutande av frågan örn anmälningsplikten

således måste bliva avsevärd. Redan nu torde man kunna påstå,

att erfarenheten givit vid handen, att dispensärernas kännedom örn tuberkulosfallen

inom ett distrikt är ofullständig, på många håll synnerligen ofullständig.

Den frivilliga anmälningen fungerar mycket dåligt, och den redan

lagstadgade anmälningsplikten är på grund av de uppmjukade bestämmelserna

så löslig, att den ytterst sällan kommer till användning. Det är ej blott

så, att fallen äro ofullständigt kända, vad värre är, de komma till dispensärens

kännedom, då det ofta är för sent att terapeutiskt ingripa. Enligt vissa

iakttagelser komma ända till SO % av de öppna fallen för sent till behandling.

Även i Uppsala landsdistrikt blir den sjuke ofta genom ena eller andra

orsaken för sent insänd till vård, i regel genom att kontroll och effektiv övervakning

ej kunnat anordnas utanför dispensären. För Uppsala läns vidkommande

föreligger en uppgift, att endast 58 % av dödsfallen i tuberkulos äro

kända av dispensärerna före döden. Örn en anmälningsplikt i detta avseende

kan verka förbättrande på tillståndet, kan ju ingen med bestämdhet yttra

sig om. Så mycket torde väl vara säkert, att förutsättning för ett bättre tillstånd

skapas genom anmälningspliktens införande och rationella genomförande.

De anförda siffrorna kunna icke undgå att väcka eftertanken bos

dem, som motsätta sig anmälningspliktens införande, utan anse, att det nuvarande

tillståndet är tillfredsställande.

Mot anmälningsplikt har vidare framdragits erfarenheterna från andra

länder med lagstadgad anmälningsplikt. Denna sak är mycket svårbedömd,

och man kan naturligtvis icke giva någon matematisk garanti för nyttan av

anmälningsplikten. Därtill äro förhållandena för komplicerade, och lagbestämmelserna

äro kompletterade med andra åtgärder till tuberkulosens bekämpande,

så att den ena lagbestämmelsens effekt icke kan utsöndras från

den andra. Emellertid vinner den lagstadgade anmälningsplikten terräng i

kulturstaterna, och i flera länder har en skärpning av densamma ägt rum.

På intet håll är man betänkt på att upphäva densamma, sedan den en gång

blivit införd. Anmälningsplikten är ju i och för sig icke ett vapen i kampen

mot tuberkulosen, utan den är en vägledare för de åtgärder, som skola vidtagas.

Det är möjligt, att vi kunna komma fram till målet utan anmälningsplikt,

men helt visst kommer man fram snabbare och med mindre förlust i

liv och pengar, om anmälningsplikten kommer till stånd i betryggande omfattning.

En viktig och kanske den viktigaste invändningen mot införandet av anmälningsplikt

är framhållandet av den svårighet, som finnes beträffande avgränsningen

av sjukdomen tuberkulos mot den infektion med tuberkelbaciller,

som icke föranleder något sjukdomstillstånd utan förlöper helt latent

och icke medför någon fara för individen under hans fortsatta liv. Det måste

erkännas, att vid tuberkulos, som vid andra sjukdomar, fall finnas, som

icke utan svårighet kunna diagnosticeras, ja, kanske överhuvud icke kunna

tillförlitligt diagnosticeras. Men detta faktum, alt i ett fåtal fall en säker

diagnos icke kan ställas, synes mig icke vara någon bärande grund till att

avvisa anmälningsplikten. Snarare förefaller det mig, som skulle man genom

en sakkunnig undersökning med alla moderna resurser hava möjlighet

att, mer än den enskilde läkaren, kunna ställa en tillförlitlig diagnos. Utan

tvivel skulle genom en dylik undersökning, som följd av en anmälan, många

misstänkta tuberkulosfall bliva befriade från sin tuberkulosdiagnos. En undersökning

i Stettin över till undersökning å dispensär insända fall av misstänkt

tuberkulos visade, att blott 10 å 15 °/o av dessa genom läkarremiss

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 20-

29

insända hade tuberkulösa förändringar. I vårt land har nog mången, åtminstone

förr, gått med en tuberkulosdiagnos i onödan, numera torde det

vara bättre ställt. I de olika länderna bar man sökt lösa frågan om, vilka

fall, som skola anmälas, på olika sätt. Att i detta avseende träffa en ur alla

synpunkter oantastlig definition är vanskligt. Jag har den uppfattningen,

att den i föreliggande lagförslag upptagna definitionen är användbar örn

också icke idealisk. I praktiken kommer säkerligen det riktiga urvalet att

komma till sin rätt genom högkvalificerade diagnostiska stationer.

Ovan i korthet anförda kommentarer till refererade skäl emot anmälningsplikten

visa, att dessa skäl ej hava reell grund. Det återstår då att påvisa,

i vad mån några positiva grunder finnas, som direkt tala för betydelsen av

anmälningsplikten. Då dispensärernas arbete skulle vara det, som i huvudsak

skulle röna inverkan av den ifrågasatta anmälningsplikten, kan det vara

av intresse att närmare granska deras arbetsuppgifter samt visa, på vad sätt

dessa beröras av anmälningarna.

Dispensärernas uppgifter äro bland annat 1) att diagnosticera nya fall av

tuberkulos och uppleta smittkällan; 2) att förmedla patienternas rätta behandling

samt hava dem och för tuberkulos sjukdom misstänkta fall under

observation; och 3) att förebygga uppkomsten av nya fall av tuberkulos dels

genom isolering av smittkällan och dels genom vissa sociala åtgärder till höjande

av tuberkuloshotades motståndskraft.

Den först nämnda uppgiften är således alt diagnosticera nya fall av tuberkulos.

För denna uppgift bar i den nya dispensärorganisationen inarbetats

diagnostiska centralanstalter, antingen fria eller knutna till tuberkulossjukhus.

Denna deras diagnostiska uppgift kan utan tvivel i viss mån fyllas

utan någon anmälningsplikt, i det att varje läkare äger att till sådan anstalt

inremittera fall för diagnos. Men diagnosställandet kommer även att ske på

andra håll än dessa därför avsedda anstalter. Därigenom minskas effekten

av den centrala dispensärorganisationens överblick i fråga örn distriktets

tuberkulosmorbiditet. Men vad värre är, en annan icke minst viktig uppgift

äventyras, nämligen uppspanandet av sekundärfall i den sjukes omgivning

samt av smittkällan till sjukdomsfallet. För att fylla en sådan såväl ur individens

som samhällets synpunkt viktig mission måste dispensären erhålla

kännedom örn alla inom distriktet inträffade tuberkulosfall. Genom en sammanställning

av dessa kan man få viktiga anvisningar på förekomsten av

smittkällor och få en pålitlig fingervisning örn, var sekundärfall äro att söka.

Det finnes ingen annan organisation i vårt land, som på ett sådant sätt som

dispensären är ägnad att utföra ett dylikt spaningsarbete. Sannolikt är att

de smittsamma fallen så småningom komma till dispensärens kännedom

genom de förr eller senare uppträdande sekundärfallen. Men detta sker först

sedan obotlig skada kan hava inträffat i vid omfattning och först sedan sekundärfallen

kommit i ett stadium, där all terapi är maktlös. Dispensärverksambetens

effektivitet är, såsom medicinalstyrelsen påpekar, i hög grad

beroende på att såvitt möjligt kännedom erhålles örn alla tuberkulosfallen

inom distriktet. Att denna fullständiga kännedom i viss utsträckning blir

fiktiv, är sant. Men man bör därför icke underlåta att sträva efter det bästa

möjliga.

Att en viss sakkunskap kommer att finnas på dispensärerna, speciellt på

centraldispensärerna, torde man kunna hava rätt att förutsätta, (feli sannolikt

är viii, att de flesta fall, som därstädes komma att diagnosticeras, komma

att bliva bedömda med biinsyn till den för värjo fall lämpliga terapien. Men

en hel del fall komma belt visst att, därest anmälningsplikt ej införes, undgå

denna sakkunniga instans. Härigenom uppstår risk, att de sjukas process

kan passera ett för aktiv terapi gynnsamt stadium. Detta påpekande inne
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 20-

bär intet misstroende mot de praktiserande läkarna, utan bottnar däruti, att

en effektiv övervakning av de konstaterade fallen enklast och billigast samt

mest effektivt kan ske genom dispensärorganisationen. Även ett till synes

lindrigt fall kan utan tydliga kliniska symptom visa tendens till malignitet,

och det erfordras en mycket noggrann observation för att i tid upptäcka detsamma

och bringa fallet till lämplig behandling. Detta torde endast med avsevärda

svårigheter för såväl den sjuke som för läkaren kunna ske utanför

dispensärorganisationen, vars ena huvudverksamhet just är riktad härpå. Har

man en genom anmälningsplikten möjliggjord noggrann förteckning på de

kända fallen av tuberkulos i distriktet och anteckningar örn deras art, kan

man med stor säkerhet ordna en tillförlitlig kontroll av de sjuka och genom

organiserade efterundersökningar av dem giva var och en den behandling

och det råd, som de i varje situation behöva.

Den tredje ovan anförda huvuduppgiften för dispensärverksamlieten var

att förekomma uppkomsten av nya fall av tuberkulos. Detta kan ske på

många sätt: genom BCG-vaccination, genom undervisning och upplysning samt

genom socialhygieniska åtgärder av annat slag, som avse att höja motståndskraften

mot tuberkulosen. Allt detta har ju en stor betydelse, som är både

känd och erkänd. Men det måste för var och en stå som ett axiom, att ett

förhindrande av en smittkällas spridande av baciller i mottaglig miljö är en

viktig, för att inte säga den viktigaste, av alla de åtgärder, som kunna hava

utsikt att förhindra tuberkulosens uppkomst. Sjuk och familj äro ofta ej

i det ekonomiska och intellektuella läge, att de kunna och vilja vidtaga betryggande

skyddsåtgärder. Här måste statliga och kommunala organ gripa

in. Den nuvarande lagstiftningen har också tagit fasta härpå såväl i den direkta

tuberkuloslagstiftningen som i lagen örn samhällets barnavård. Men

det gäller här, att avgörandet ligger i den enskilde läkarens hand; läkaren har

att bedöma om smittfara är för handen eller icke. Denna bestämmelse gör

lagen ineffektiv. Ty huru skall en läkare med klientel från ett större område

utan närmare kännedom om de villkor, under vilka patienten lever,

utan en ständig kontroll av dessa villkor och utan kontroll av smittsamhet

m. m., vilken kontroll bör fortgå oavbrutet, huru skall läkaren kunna bilda

sig en säker uppfattning örn dessa intima förhållanden? Läkaren anser sig

hava uppfyllt sin plikt i lagens nuvarande mening genom att giva råd och anvisningar

till förhindrande av smitta från den sjuke. Effekten och utförandet

av de givna föreskrifterna har han ej möjlighet att övertyga sig om. Dispensären

kan med sina organ nå in i de sjukas hem på ett diskret sätt, med

råd och dåd bistå de sjuka och därigenom uppnå en effektiv kontroll över att

givna föreskrifter om isolering och sanering följas i avsedd utsträckning. För

denna sin verksamhet måste dispensären genom anmälning av ''fallen få så

noggrann kännedom om dem som möjligt.

Det är på grund av vad sålunda blivit anfört tydligt, att varje ovan omnämnd

gren av dispensärernas verksamhetsområde kommer att få sin betydelse

avsevärt höjd genom införande av allmän anmälningsplikt. Då dessutom

de skäl, som anföras mot anmälningsplikten i lagförslagets 2 § och som

förut i korthet berörts, sakna reellt underlag, måste jag biträda denna lagförslagets

2 § om anmälningsplikten.

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, har frågan om införande av

anmälningsplikt beträffande alla fall av tuberkulos sedan länge varit aktuell

i vårt land. De skäl, som tala till förmån för anmälningsplikten, synas mig

uppenbara och äro för övrigt utförligt angivna i det av mig sist återgivna yttrandet.

Emellertid hava hittills även starka praktiska skäl kunnat anföras

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

31

emot anmälningsplikten. Det har nämligen funnits anledning befara, att en

skyldighet att till offentlig myndighet anmäla alla fall av tuberkulos icke

skulle stå väl tillsamman med våra begränsade möjligheter att lämna alla

tuberkulossjuka erforderlig vård och behandling. Då emellertid dessa möjligheter

under de senaste åren avsevärt vidgats, samtidigt som nian har anledning

räkna med en väsentlig och bestående nedgång i tuberkulossjukligheten,

synes mig tiden nu vara inne att genomföra denna av många inom antituberkulosarbetet

verksamma personer och sammanslutningar sedan länge förordade

reform. Densamma synes mig desto mera berättigad, som den måste

anses utgöra ett naturligt och synnerligen värdefullt komplement till den nyligen

genomförda reformen av dispensärorganisationen. Då jag alltså vill

lämna mitt förord till införandet av en anmälningsplikt i huvudsaklig överensstämmelse

med medicinalstyrelsens förslag, har jag ingalunda bortsett

från de olägenheter av jämväl annan än nyss antydd art, som ett genomförande

av förslaget enligt vissa yttranden över detsamma kunde befaras medföra.

Det har sålunda framhållits, dels att en mängd fall komme att anmälas,

vilka saknade betydelse för det praktiska antituberkulosarbetet eller kanske

rent av senare visade sig icke vara tuberkulos, dels ock att anmälningsplikten

måhända — genom den stämpel av för omgivningen farlig individ,

som åsattes den anmälde — kunde avhålla mången sjuk från att i tid söka

läkare. I belysning av det faktum, att en med den nu föreslagna likartad

anmälningsplikt sedan länge förefinnes i ett flertal länder, bland andra

samtliga våra tre nordiska grannländer, kan jag icke tillmäta dessa farhågor

någon större betydelse. Min vissa förhoppning är, att även i vårt land de i

antituberkulosarbetet verksamma krafterna skola kunna bemästra de svårigheter

och övervinna de fördomar, som på detta område måhända äro tillfinnandes.

Vissa ifrågasätta tvångsåtgärder.

Tvångsinläggning å vårdanstalt.

Vid fall av sådan sjukdom, varå epidemilagen eller lagern den 20 juni 1918

(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar äger tillämpning,

kan tvångsinläggning å sjukvårdsinrättning äga rum.

Av den redogörelse för lagstiftningen i övriga nordiska länder, som medicinalstyrelsen

efter särskilt uppdrag lämnat, framgår följande.

Enligt dansk lagstiftning äger vederbörande hälsovårdsmyndighet vidtaga

erforderliga åtgärder, då en tuberkulossjuk person lever eller arbetar under

sådana förhållanden, eller då förhållandena i hans hem äro sådana, att de

innebära stor smittfara för andra, samt den sjuke vägrar att följa givna anvisningar;

dock kan ingen åtgärd föreskrivas, som skulle medföra, att samlivet

mellan äkta makar mot deras vilja bleve omöjligt. Dessa bestämmelser

tillämpas på det hela taget mycket sällan. Tvångsinläggning på sjukhus förekommer

kanske ungefär 5 eller 6 gånger örn året och huvudsakligen beträffande

vagabonder, lösdrivare och andra asociala individer.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Enligt den finska tuberkulosförordningen är dispensärläkare, som erhållit

kännedom om att någon lider av tuberkulos, eller hälsovårdsnämnd, då den

blivit underkunnig om att någon, som lider av tuberkulos, är till uppenbar

fara för sin omgivning, skyldig vidtaga nödiga åtgärder till förebyggande av

smittans spridning. Tvekan synes råda, huruvida dessa bestämmelser berättiga

till tvångsinternering, men någon sådan har i varje fall icke med stöd

av bestämmelserna ägt rum.

I den norska antituberkuloslagstiftningen stadgas, att om vederbörande

hälsovårdsmyndighet finner en tuberkulossjuks förhållanden eller förhållandena

i hans hem innebära särskild fara för sjukdomens överförande till

andra, samt den sjuke eller hans omgivning underlåter att följa av myndigheten

givna föreskrifter, äger myndigheten besluta, att han skall inläggas på

sjukhus; dock må äkta makar icke skiljas åt, örn de önska leva tillsamman.

Enligt uppgift förekommer inläggning mot patientens vilja relativt sällan.

Beträffande asociala tuberkulösa hava bestämmelserna visat sig illusoriska,

enär det ofta är omöjligt att hålla dylika patienter kvar, örn de vilja rymma,

samt de i regel uppföra sig så, att deras samliv med övriga patienter blir

omöjligt. Spörsmålet örn slutna anstalter har därför dryftats i många år men

har ännu icke funnit sin lösning, till stor del beroende på, att från juristhål]

ifrågasatts det berättigade i att internera tuberkulösa mot deras vilja.

Tidigare har omnämnts, att i 4 § i medicinalstyrelsens lagförslag införts

bestämmelser om, att bärare av tuberkulos smitta, vilka icke trots givna anvisningar

och råd kunna förmås att själva så långt möjligt är minska smittfaran

för sin omgivning, må kunna tvångsinläggas å vårdanstalt och tvångskvarhållas

därstädes. Enligt 17 § andra stycket i förslaget skola kostnaderna

för persons inläggande och vård å anstalt jämlikt 4 §, därest denne saknar

medel därtill, gäldas av statsmedel.

I motiveringen till dessa stadganden har medicinalstyrelsen framhållit, att

bestämmelser örn tvångsinläggning å anstalt redan funnes i åtskilliga länders

tuberkuloslagstiftning, t. ex. Tysklands och Danmarks. Enligt allmän

erfarenhet vöre de fall, i fråga om vilka en sådan lagstiftning behövde tilllämpas,

synnerligen få, och det anfördes, att bestämmelsen, där den funnes,

genom sin blotta tillvaro ofta verkade i åsyftad riktning. -—- Epidemiologiska

undersökningar vid tuberkulos gåve anledning antaga, att ett relativt stort

antal infektioner kunde härleda sig från ett fåtal smittbärare av vagabondtyp

och att tillräckliga resurser för deras omhändertagande vore en förutsättning

för en nedgång i tuberkulosfrekvensen. Det gällde här i regel personer

av asocial typ, med därmed sammanhängande brist på hänsyn gentemot

medmänniskorna. Ofta torde det även vara fråga örn fall av mer eller

mindre påtaglig psykisk abnormitet. Inläggning av sådana personer på ett

vanligt sanatorium vore naturligtvis många gånger till men för anstaltens

normala drift, då dessa givetvis skulle förorsaka rubbningar i ordning och

skick inom sanatoriet. Sådana personer komme att på sätt och vis bliva

oberoende av alla ordningsföreskrifter, eftersom den eljest strängaste disciplinära

åtgärden, utskrivning, gentemot dem vore meningslös. Styrelsen för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20-

33

utsatte därför, att för denna grupp av patienter behövligt antal platser vid

vissa befintliga tuberkulossjukvårdsanstalter såsom särskilda avdelningar

ställdes till förfogande eller eventuellt, att, om så skulle visa sig behövligt,

särskilda anstalter inrättades. Det syntes riktigast, att staten helt bekostade

inläggandet och vården av dessa patienter. I de flesta fall skulle ju denna

vård närmast bliva jämförlig med sinnessjukvård.

Medicinalstyrelsens förslag i denna del har tillstyrkts eller 1 ä nili

ats utan erinran i flertalet av de yttranden, vari uttalats anslutning

till en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Emellertid

har i dessa yttranden såsom en förutsättning för öppnandet av möjlighet

till tvångsinläggning ofta framhållits, att rätt till ersättning för mistad

arbetsförtjänst tillförsäkrades den inlagde och hans familj. Till frågan härom

ämnar jag senare återkomma.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län har ansett tvångsinläggning å

anstalt av vissa fall av i tuberkulos smittförande sjuka vara en nödvändighetsåtgärd

ur samhällets synpunkt. Även om en dylik åtgärd, enligt vunnen

erfarenhet, endast sällan behövde tillgripas, vore bestämmelsen dock värdefull

att hava som en sista utväg i antituberkulosarbetet för de fall, där vederbörande

av oförstånd eller asocial inställning vägrade underkasta sig erforderlig

vård eller följa lämnade föreskrifter. Förslaget jämställde på så sätt

tuberkulosen med de anmälningspliktiga epidemiska sjukdomarna i fråga

om åtgärder mot den enskilde från samhällets sida. Med hänsyn till tuberkulossjukdomens

natur och spridningssätt vore detta också nödvändigt, särskilt

örn man betänkte de oerhörda sociala skadeverkningar, som denna

sjukdom alltjämt medförde.

Svenska nationalföreningen mot tuberkulos har framhållit, att dispensärens

läkare och sköterskor ej så sällan stöde fullständigt maktlösa gentemot

asociala individer, som icke på något sätt kunde förmås att iakttaga givna

föreskrifter till förekommande av smittspridning. Då nu erfarenheten från

andra länder visade, att i sådana fall blotta möjligheten till tvångsåtgärder

utgjorde ett så verksamt påtryckningsmedel, att själva åtgärderna aldrig eller

ytterligt sällan behövt tillgripas, och då samtidigt betryggande garantier mot

missbruk inginge i förslaget, kunde detsamma tillstyrkas. — Inom föreningens

styrelse har emellertid /. d. generaldirektören Hellström i ett särskilt yttrande

anfört följande.

Emot 4 §, evad den avser tvångsinläggning och tvångsisolering på sjukhus,

hyser jag mycket stora betänkligheter. Det kan här bliva fråga örn årslång

isolering. Det ifrågasättes, att en särskild anstalt kan komma att inrättas

för tvångsinlagda sjuka. Då erfarenheten från andra länder med liknande

bestämmelser ger anledning förmoda, att detta antal sjuka blir mycket litet,

skulle anordnandet av en dylik anstalt medföra, att det stora flertalet ifrågavarande

sjuka kommc att föras så långt från sina hemorter, alt de i stor utsträckning

bleve betagna möjligheten att få besök av sina anhöriga. En

anstalt avsedd enbart för ifrågavarande klientel lärer bliva mycket svårskött.

Den smittfara, som t. ex. vagabonderande individer utgöra, synes mig vara

allt för ringa för att motivera en tvångsinläggning enligt föreskrivna regler.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 20. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Skulle behov föreligga att för dessa individer föreskriva bestämmelser för

förebyggande av smittspridning, vore enligt mitt förmenande mera tilltalande

alt stadga bestämmelser härom i lagstiftning, som rör denna grupp individer.

Då inrättande av nu nämnd anstalt torde komma att vara ganska avlägset,

utgör den icke det närmast liggande eller väsentliga skälet till mina betänkligheter.

De föranledas huvudsakligen av följande synpunkter. Medicinalstyrelsen

framhåller lagens väsentliga syftemål vara att skydda mot tuberkulossmittans

överförande från människa till människa. Det erinras ock om

att barn och ungdom äro i stort sett mest mottagliga för denna smitta. Det

torde icke av någon kunna förnekas, att det barn, som i sitt hem uppenbarligen

utsättes för dylik smitta på grund av att den sjuke åsidosätter givna

råd och anvisningar, lever, då denna smitta kan medföra dödlig sjukdom

eller allvarligt kvarvarande men å hälsa, under sådana förhållanden, som

kunna anses fullt jämförliga med vanvård. Skulle lagen om barnavård i dess

nuvarande avfattning icke medgiva barnens omedelbara avskiljande från ett

hem, där sådana uppenbara risker föreligga, vilka icke efter myndigheternas

anvisningar bliva eliminerade, bör enligt mitt förmenande ett tillägg eller

förtydligande i detta hänseende i nämnda lag göras.

Jag vill erinra örn att flera av de personer, som kunna komma att enligt

den föreslagna tuberkuloslagen bliva föremål för tvångsinternering, säkerligen

icke äro oförmögna till arbete. Många kunna vara i stånd att genom

arbete bidraga till försörjningen av sig och sin familj. Många fall förekomma,

där förhållandena i hemmet äro sådana, att den enda åtgärden för förebyggande

av smittans spridning är överflyttning till sjukhus. Den sjuke

kan icke med allra bästa vilja skydda sin omgivning inom hemmet. Jag vill

mycket starkt ifrågasätta, örn det vore överensstämmande med humanitet

att i sådana fall tvångsinternera en person utan att på annat sätt än genom

fattigvård giva hans familj vederlag för den ekonomiska skada, den påvisligen

kommer att lida genom åtgärden. En bestämmelse örn ersättning på

annat sätt kan åter få icke önskvärda konsekvenser, enär det är tänkbart att

mindre nogräknade personer söka draga fördel av en sådan bestämmelse på

sätt, som lagstiftaren icke avsett. Jag nödgas därför beträffande den föreslagna

4 § anmäla avvikande mening.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län, som eljest funnit medicinalstyrelsens

lagförslag i stort sett vara förtjänt av anslutning, har ställt sig betänksam

beträffande bestämmelserna örn tvångsinläggning och tvångskvarhållande

på anstalt. Enligt länsstyrelsens mening torde man, med tanke på den

väsentligt utvidgade dispensärverksamhet, som kunde förväntas bliva en följd

av 1937 års riksdagsbeslut om ökat statsunderstöd till dylik verksamhet,

kunna förvänta, att den ökade upplysning rörande tuberkulossjukdomarna

och deras smittfara, som givetvis komme att genom dispensären lämnas,

skulle visa sig tillräckligt effektiv för ernåendet av önskat resultat, utan att

man skulle tvingas tillgripa lagstiftningsåtgärder med förelägganden och

handräckning genom polismyndighet, åtgärder, som förefölle mindre tilltalande

med tanke på den kategori sjuka personer, varom här vöre fråga.

T. f. förste provinsialläkaren i Västerbottens län har, i uppgiven avsaknad

av den för förslagets bedömande ur länets synpunkt nödvändiga lokalkännedomen,

såsom eget yttrande åberopat ett av dispensärledaren i länet, överläkaren

Hellsing, avgivet utlåtande, vari denne med stöd av sina erfarenheter

funnit bestämmelserna örn tvångsinternering alltför stränga. Befolk
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

35

ningen i länet vore i stort sett mycket förstående och mottaglig för läkarnas

råd och anvisningar, och uppenbar tredska vore en mycket stor sällsynthet.

Med införandet av dylika stränga åtgärder borde anstå, tills man hunnit

bilda sig en uppfattning av den nya dispensärorganisationens verkningar. I

varje fall vore det olämpligt, för att icke säga omöjligt, att å ett vanligt sanatorium

vårda tvångsinlagda patienter.

Länsstyrelsen i Örebro län, som uttalat allmänna betänkligheter mot att för

närvarande vidtaga så ingripande åtgärder som de föreslagna, har särskilt

ifrågasatt, huruvida icke bestämmelsen om tvångsintagning kunde medföra,

att en sjuk person till skada för sig själv och andra dröjde att påkalla läkarundersökning.

Förbud att bedriva vissa slag av arbete.

I 3 § 3 mom. epidemilagen har hälsovårdsnämnden givits befogenhet att

låta underkasta person, vilken utan att vara sjuk likväl av läkare misstänkes

föra smitta av sådan sjukdom, varå lagen äger tillämpning, den observation

och den isolering, som nämnden kan finna erforderlig. Förer sådan person

smitta under längre tid och är det ej oundgängligen nödigt att underkasta

honom isolering, skall nämnden i stället ålägga honom erforderliga inskränkningar

i fråga örn arbete, varmed han må taga befattning. Tidigare

hava omnämnts åtskilliga bestämmelser i lungsotslagen, hälsovårdsstadgan

och mejeristadgan, vilka innehålla eller möjliggöra utfärdandet av förbud

för personer, som äro behäftade med smittsam sjukdom, att bedriva vissa

slag av arbete.

Enligt den redogörelse, som medicinalstyrelsen efter särskilt uppdrag lämnat

beträffande lagstiftningen i övriga nordiska länder, gäller i dessa länder

följande bestämmelser örn rätt att avstänga tuberkulossjuka personer från

arbete.

Dansk rätt tillerkänner, som förut nämnts, vederbörande hälsovårdsmyndighet

en allmän befogenhet att vidtaga erforderliga åtgärder gent emot en

tuberkulossjuk person, som arbetar under sådana förhållanden, att de innebära

stor smittfara för andra, men denna befogenhet lärer enligt uppgift

mycket sällan utnyttjas. Den danska fägen innehåller därjämte förbud för

kvinna att taga tjänst såsom amma, med mindre det vid läkarundersökning

är konstaterat, att hon icke lider av tuberkulos, ävensom förbud för envar,

som är lidande av smittsam tuberkulos, att hava tjänst vid barnhem, asyler,

mjölkdroppar o. dyl. Vidare gäller, att ingen må erhålla anställning som

lärare vid det offentliga skolväsendet, som präst vid de allmänna folkkyrkliga

menigheterna, som distriktsbarnmorska eller som vårdare på ett offentligt

sinnessjukhus utan att hava med läkarintyg, ej äldre än tre månader,

visat sig icke lida av smittsam lung- eller struptuberkulos. Regeringen kan

utfärda motsvarande bestämmelser i fråga om andra offentliga civila och

militära tjänster, där arbetet i vederbörande tjänst medför sådan beröring

med befolkningen, alt denna otvivelaktigt utsättes för smittfara. När viss

tjänsteläkare får vetskap örn, att en tjänsteman, å vilken en dylik bestäm
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

melse äger tillämpning, lider av smittsam lung- eller struptuberkulos, skall

läkaren anmäla detta för tjänstemannens förman. Enligt uppgift tillämpas

nu ifrågavarande bestämmelser, förutom å de särskilt angivna tjänstemannakategorierna,

endast å lantbrevbärare, vilka enligt erfarenheten hava mera

intim beröring med befolkningen.

I den finska tuberkulosförordningen stadgas, som förut nämnts, att dispensärläkare,

som erhållit kännedom om att någon lider av tuberkulos, eller

hälsovårdsnämnd, som blivit underkunnig om att en tuberkulossjuk person

är till uppenbar fara för sin omgivning, skall vidtaga nödiga åtgärder till

förebyggande av smittans spridning. Dessa stadganden lära emellertid icke

anses innefatta rätt att avstänga någon från hans yrkesutövning. Enligt

ett annat stadgande i förordningen äger dock hälsovårdsnämnd förbjuda

tuberkulossjuk att taga befattning med försäljning av matvaror eller beredning

av till avsalu avsedda matvaror, där denne icke gitter genom läkarintyg

styrka, att någon smittfara därav icke är för handen. Vidare kan enligt

lag om kommunala barnmorskor en sådan barnmorska entledigas, om

hon lider av sjukdom, som innebär fara för nyfött barn.

Den norska tuberkuloslagstiftningen slutligen innehåller åtskilliga bestämmelser,

som äro av intresse i detta sammanhang. Sålunda kan en med

smittsam tuberkulos behäftad person, om det visar sig omöjligt att på annat

sätt undvika smittfara, av hälsovårdsmyndigheten förbjudas deltaga i beredande

av till avsalu avsedda livsmedel och att taga omedelbar befattning

med försäljning av livsmedel. En av sådan sjukdom lidande kvinna kan av

hälsovårdsmyndigheten förbjudas taga tjänst som amma eller barnsköterska.

Ingen får anställas som lärare vid en allmän eller privat skola av visst slag

utan att hava företett ett högst tre månader gammalt läkarintyg örn att han

icke lider av smittsam tuberkulos. Läraren är sedan skyldig att ånyo undergå

läkarundersökning minst en gång varje år. Visar det sig då, att läraren

lider av smittsam tuberkulos, skall han meddelas tjänstledighet, och

upphör han sedan icke inom ett år att vara smittförande, kan han erhålla

avsked.

Medicinalstyrelsens förslag öppnar, såsom framgår av den tidigare redogörelsen,

åtskilliga i jämförelse med gällande svensk lagstiftning väsentligt

utvidgade möjligheter att avstänga tuberkulossjuka personer från vissa slag

av arbete. Förutom bestämmelserna om tvångsinternering, vilken åtgärd

lärer kunna innebära ett faktiskt arbetsförbud, innehåller styrelsens förslag

dels skärpta bestämmelser i fråga om rätt att från arbete avstänga personal

inom livsmedelsbranschen ävensom barnsköterskor och ammor, dels ock

helt nya bestämmelser om sådan rätt gentemot viss lärår- och anstaltspersonal.

I sin motivering har medicinalstyrelsen vidkommande de föreslagna bestämmelserna

rörande personal inom livsmedelsbranschen anfört följande:

Det torde ännu vara en olöst fråga, huru höggradig risken för smittöverföring

genom mat- eller dryckesvaror är, och stvrelsen anser sig icke kunna

taga annan ställning till denna fråga än att konstatera, att enligt vedertagen

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

37

uppfattning smitta på detta sätt kan överföras. Verkställda undersökningar

synas utvisa, att bland födoämnen mjölk- och mejeriprodukter äro de i detta

avseende mest riskfyllda. Lungsotslagen tager endast hänsyn till smitta

genom mjölk och övriga mejeriprodukter och begränsar sin övervakning

till mejerier och mjölkförsäljningslokaler. Styrelsens förslag avser ävenledes

i främsta rummet mejerier och lokaler av nyssnämnt slag men söker

därjämte bereda åtminstone en viss grad av skydd mot mjölkens infekterande

med tuberkulos under dess passage från och med mjölkningsproceduren

i ladugården till och med dess levererande i mejeriet. En så radikal

åtgärd som att för alla, som syssla med mjölk- och övriga mejeriprodukter

till avsalu, kräva läkarintyg, grundat på sakkunnig undersökning örn

frihet från tuberkulos, bär styrelsen, främst på grund av de därmed förenade

kostnaderna, för närvarande ansett sig icke böra föreslå. Styrelsen

har i stället begränsat sig till att ålägga varje läkare att omedelbart till hälsovårdsnämnd

anmäla de till hans kännedom komna fall, då smittförande

tuberkulösa personer syssla med mjölk, avsedd för försäljning. Styrelsen

förutsätter, att, sedan allmän anmälningsplikt av tuberkulos blivit införd,

varje anmält tuberkulosfall omedelbart skall föranleda familjeuindersökning,

vilken bör leda till upptäckt av eventuell befintlig riskabel kontakt

mellan tuberkulossjuk person och mejeriprodukter. Styrelsen förutsätter

även, att dispensärsköterskorna vid sina besök i hemmen skola hava sin

uppmärksamhet riktad på frågan, huruvida tuberkulöst sjuka deltaga i arbetet

i ladugårdar och framför allt vid mjölkning.

Då risk för tuberkulos smitta genom andra slag av mat- och dryckesvaror

än de nyss nämnda i väsentlig grad kunde förebyggas genom tilllämpning

av föreskrifterna i 12 § hälsovårdsstadgan, har styrelsen i detta

samband ansett sig icke böra lämna annan föreskrift, än att anmälningsskyldighet

till hälsovårdsnämnd av läkare skall gälla även i fråga om

person, som täger befattning med vissa andra för försäljning avsedda matoch

dryckesvaror.

Beträffande den av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelsen, att ingen,

som är behäftad med smittsam tuberkulos, må tillträda anställning att sköta

barn eller såsom amma, har styrelsen sagt sig vara väl medveten örn

svårigheten att kontrollera efterlevnaden av densamma, då det gällde enskilda

hem. Fortsatt upplysningsverksamhet och dispensärernas arbete

skulle dock antagligen medverka till principens tillämpning även i sådana

hem. Styrelsen hade därför inskränkt bestämmelsen till ett rådgivande

principuttalande utan straffpåföljd och utan krav på läkarintyg för varje

särskilt fall. För att dock lämna möjlighet lill rättelse för den händelse

läkare misstänkte barnskötare eller amma vara behäftad med smittsam

tuberkulos, hade styrelsen tillika föreslagit, att i dylikt fall läkaren skulle

göra anmälan till hälsovårdsnämnden, vilken då kunde förbjuda fortsatt

anställning till dess friskbetyg företetts.

Medicinalstyrelsen har vidare som motivering för sitt förslag rörande lärarpersonal

anfört bland annat följande:

Faran för tuberkulos smitta inom skolor oell andra läroanstalter har under

de .senare åren mångfaldiga gånger framhållits, och det torde icke kunna

förnekas, alt den otillräckliga tuberkulosprofylaxen inom skolorna utgör

en påtaglig brist i hela vårt antituberkulosarbete. Smitta kan överföras från

en tuberkulossjuk lärare till eleverna, från en elev till kamraterna och från

en elev till läraren. Man har från de senare åren erfarenhet örn elt icke ringa

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kunell. Maj.ts proposition nr 20.

antal s. k. skolepidemier av tuberkulos inom vårt land. en del av nog så elakartad

beskaffenhet.

I kungörelsen den 22 februari 1935 (nr 52) angående skyldighet för lärare

att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning föreskrives skyldighet

för lärare vid ett stort antal läroanstalter att under vissa omständigheter underkasta

sig läkarundersökning, men denna kungörelse erbjuder beträffande

tuberkulossmittan endast ett mycket ringa skydd, då den icke är tillämplig,

förrän lärare icke på tillfredsställande sätt sköter sin tjänst och det är sannolikt,

att anledning härtill är sjukdom etc. I de fall, då sjukdomen är exempelvis

lungtuberkulos, kan läraren under mycket lång tid hava skött sin

tjänst på tillfredsställande sätt och samtidigt utgjort en synnerligen riskabel

smittkälla för eleverna. Kungörelsen den 18 juli 1935 (nr 460) angående

skyldighet i vissa fall att förete läkarintyg för vinnande av anställning i statens

tjänst ålägger bland andra vissa grupper av lärare att, innan de anställas,

förete läkarintyg. Enligt styrelsens mening bör emellertid varje lärare,

som anställes eller förordnas vid offentlig eller enskild läroanstalt, förete

läkarintyg örn frihet från smittsam tuberkulos.

En genomgången undersökning, som resulterat i att en person förklarats

fri från smittsam tuberkulos, innebär ingen garanti för att detta förhållande

skall kvarstå oförändrat den undersöktes hela återstående liv. En lungtuberkulos,

även smittförande, kan uppträda smygande och oförmärkt hos

en person, som några veckor tidigare efter noggrann och grundlig undersökning

förklarats fullt frisk. Det är därför synnerligen önskvärt, att upprepade,

helst regelbundet återkommande undersökningar rörande förekomsten

av smittsam tuberkulos bland lärarpersonalen kunde genomföras. Styrelsen

har dock i detta avseende ansett sig icke kunna föreslå en så långt gående

åtgärd som den, vilken införts i Norge, nämligen årligen förnyad undersökning

av alla landets lärare rörande eventuell förefintlighet av tuberkulos. Styrelsen

har åtnöjt sig med att allenast föreslå sådan förnyad undersökning, då

anledning till misstanke örn smittsam tuberkulos synes föreligga. Med kännedom

örn att tuberkulos, även smittförande, kan förekomma utan att den

sjuke förmärkt några som helst symtom eller någon nedsättning i sin arbetsförmåga,

är styrelsen medveten örn, att den föreslagna kontrollen icke är

fullt effektiv. Styrelsen anser sig emellertid i strävandet att skydda skolungdomen

mot tuberkulos smitta kunna påräkna ett starkt stöd från vårt lands

ansvarskännande och lojala lärarkår.

Den smittfara, som föreligger från tuberkulossjuka barn gent emot kamrater

och lärare, synes säkrast kunna förebyggas genom att ett tillräckligt antal

skolläkare anställas vid alla slag av läroanstalter och att landets skolungdom

i erforderlig utsträckning underkastas läkarundersökningar. Det

synes uppenbart, att samhället gent emot de skolpliktiga barnen har skyldighet

tillse, att de under skolgången icke, så vitt sådant kan förebyggas, utsättas

för fara till liv eller hälsa. Styrelsen önskar därför i detta sammanhang

framhålla, att förverkligandet av nyssnämnda önskemål -—- en ordnad

skolhvgien med skolläkare och skolsköterska tjänstgörande inom varje skola

och regelbundna undersökningar av barnen— som i annat sammanhang är

föremål för utredning från styrelsens sida, utgör ett ytterst viktigt moment

även i antituberkulosarbetet.

Styrelsen har övervägt möjligheten att föreslå åtgärder av likartat slag,

som ifrågasatts för .skolor där barn under 16 år undervisas, även för högre

läroanstalter. För särskilda åtgärder beträffande ungdomen vid högskolorna

talar bland annat det förhållandet, att tuberkulosdödligheten är högst i

20-årsåldern, alltså bland de åldersklasser, som högskolornas studerande ungdom

i huvudsak tillhör. Styrelsen har emellertid av olika skäl ansett sig

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

39

icke böra föreslå, att sådana åtgärder införas i en blivande tuberkuloslag.

Styrelsen förutsätter, att den studerande ungdomen vid våra högskolor på

samma sätt som landets övriga ungdom så noggrant som möjligt övervakas

beträffande förekomsten av tuberkulos, särskilt genom centraldispensärerna,

och önskar framhålla, att den studerande ungdomen vid flertalet av vårt

lands universitet och högskolor själv tagit initiativ till åtgärder i detta syfte.

Vad slutligen angår medicinalstyrelsens förslag rörande annan anstaltspersonal,

har styrelsen framhållit, att vistelsen även vid andra för minderåriga

avsedda anstalter än skolor kunde medföra likartad risk för tuberkulossmitta

som skolorna. Detta gällde alla tillfällen, då minderåriga för någon

avsevärd tid sammanfördes med andra minderåriga och med äldre personer.

Exempelvis kunde nämnas barnhem, harnkrubhor, barnkolonier, barnsjukhus.

Styrelsens förslag åsyftade att bereda minderåriga vid samtliga dessa

anstalter samma skydd mot tuberkulossmitta från dessa anstalters personal,

om förslaget avsåge att bereda åt barn och ungdom vid läroanstalterna. Vad

anginge fara för tuberkulossmitta för å annan anstalt än skola intagna minderåriga

från andra samtidigt därstädes vårdade, syntes beträffande de anstalter,

som vore avsedda för friska barn, självklar skyldighet föreligga för

dispensär, barnavårdsnämnd eller enskild, som överlämnade barn till vård å

dylik anstalt, att styrka det barnet icke vore behäftat med tuberkulos. Beträffande

skydd mot fara för tuberkulossmitta för barn, som för annan sjukdom

intoges å barnsjukhus, hänvisades till bestämmelsen i 11 § första stycket

i styrelsens förslag.

Före redogörelsen för innehållet i de över medicinalstyrelsens förslag avgivna

yttrandena, i vad desamma behandla nu förevarande spörsmål, må

erinras, att de över förslaget i dess helhet avgivna allmänna omdömen i tilleller

avstyrkande riktning, för vilka tidigare redogjorts, uppenbarligen i regel

lära hänföra sig jämväl till nämnda spörsmål. Där så icke är fallet, kommer

detta att framgå av den nu följande redogörelsen, vilken jag vill inleda

med ett allmänt uttalande av Sveriges läkarförbund, som — efter

att hava erinrat, att förslaget innebure restriktiva bestämmelser gent emot

medlemmarna av ett stort antal yrkesgrupper, för så vitt de vore behäftade

med smittsam tuberkulos — anfört följande.

Den enda metod, vilken förslaget godkänner för denna smittfaras avlägsnande,

är den, som i det mänskliga samlivet kan anses motsvara stampig

out-metoden i veterinärsjukvården: smittsam tuberkulos — avlägsnande

av den smittförande individen. De yrkesgrupper, vilka innefattas i

förslaget, äro väsentligen de, som hava med barn och livsmedel att göra; att

lagen icke utsträckts till att omfatta även ungdomsåldern upp till 20—25 år,

synes bero på de insedda praktiska svårigheterna. Den yttersta konsekvensen

skulle bliva en sekvestrering av de tuberkulösa, ev. deras överförande till

ett reservat, där de förutom vegeterande och förströelse möjligen kunde få

uppgiften att vårda varandra. Perspektivet kan synas uppkonstruerat. Knäsättes

emellertid principen: tuberkulos som kan smitta — bort med individen,

är det icke alldeles lätt att veta, var det slutar. Visserligen bör man låta

de få lida för de många, örn endast därmed stora och någorlunda säkra resultat

kunna nås; men också de tuberkulösa äro dock många och komma väl

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

även att länge, trots våra ansträngningar, så förbliva, och de kunna givetvis

kräva human hänsyn.

Är det verkligen sä, att den personliga profylaxen, under kontroll, är en

värdelös metod? Skulle den icke, i lämpliga fall, kunna vara tillfyllest?

Är det riktigt att i en tid av utomordentligt hastigt minskande tuberkulosfrekvens,

och då samhället just inriktat sig på nya, som man hoppas mycket

verksamma åtgärder mot tuberkulosen på frivillighetens väg, tillgripa

strängare restriktiva bestämmelser än som kanske äro nödvändiga? Den

individuella prövningen av smittfaran i det enskilda fallet synes böra vara

avgörande. I lagen borde under sådana förhållanden smittsam tuberkulos

definieras ungefär så: tuberkulos, vilken är i sådant skede, att i den verksamhet,

vederbörande utövar eller avser att utöva, eller i de miljöförhållanden,

i vilka han lever, fara för tuberkulossmitta föreligger. Detta skulle

kunna innebära, att i vissa fall tjänstgöring under betryggande hygieniska

garantier skulle kunna medgivas vissa tuberkulosfall med ringa och under

de nämnda garantierna praktiskt taget ingen smittfarlighet.

Medicinalstyrelsens förslag rörande obligatorisk läkarundersökning före

påbörjandet av arbete i mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse

har icke i yttrandena över förslaget föranlett erinringar av principiell innebörd.

I vissa yttranden har föreslagits, att läkarundersökning måtte föreskrivas

även för ladugårdspersonal, kontrollassistenter, mejeriinspektörer, veterinärer

och deras assistenter samt för personal i vattenfabriker, där rengöring

och dylikt sköttes manuellt, ävensom i charkuterier och bagerier. Det

har vidare av socialstyrelsen ifrågasatts, huruvida icke personalen i mejerioch

mjölkförsäljningsrörelse borde underkastas regelbundet återkommande

läkarundersökning. Länsstyrelsen i Uppsala län bär funnit det ovisst, huruvida

icke en medlem av en jordbrukarefamilj, som dagligen sysslade nied

försäljning av mjölk direkt till konsumenter, folie under nu förevarande bestämmelse.

Däremot hava i yttrandena vissa principiella erinringar framställts mot

den av medicinalstyrelsen föreslagna skyldigheten för läkare att till hälsovårdsnämnden

anmäla fall av smittsam tuberkulos hos personal inom

vissa andra grenar av livsmedelsbranschen ävensom befogenheten

för nämnden att från arbetet avstänga sådan personal. Sålunda har landstingets

förvaltningsutskott i Jönköpings län funnit tveksamt, huruvida dessa yrkesgrupper

vore de smittfarligaste. En biografvaktmästare med smittsam

tuberkulos vore förmodligen farligare för allmänheten än en lika sjuk fiskhandlare.

Förste stadsläkaren i Göteborg har ansett bevis saknas för det

nödvändiga i så ingripande åtgärder som de föreslagna. Svenska sanatorieläkarföreningen

och svenska läkaresällskapet hava ansett de föreslagna bestämmelserna

alltför stränga, och svenska föreningen för invärtes medicin

har bestämt avstyrkt desamma. Enligt sistnämnda förenings mening kunde

arbetsförbudet förväntas bliva mycket vidsträckt tillämpat inom en energiskt

arbetande hälsovårdsnämnds verksamhetsområde. Utom de betydande

ekonomiska konsekvenser, som kunde föranledas därav och mer än något

annat bidraga till en allmänhetens fientliga inställning mot lagen, borde

även beaktas, att möjligheterna för smittöverföring genom annan föda än

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

41

mjölk generellt sett vore ytterst osäkra och i varje fall säkerligen mycket

ringa samt att i fall av påtaglig smittfara vederbörande torde vara åtkomlig

enligt hälsovårdsstadgan i förening med bestämmelserna i 2—4 samt 16 §§ i

medicinalstyrelsens lagförslag. Svenska nationalföreningen mot tuberkulos

har — med hänsyn till den påföljd för den enskilde, som de föreslagna åtgärderna

kunde få — anbefallt till ingående övervägande, om bestämmelserna

borde givas den omfattning de fått. De förbättringar av hygienen i livsmedelsaffärer,

vilka dessas innehavare alltmera vinnlagt sig om, allmänhetens

stora uppskattning härav samt hälsovårdsnämndernas ådagalagda intresse

för denna hygiens främjande vore faktorer, som härvid borde tagas i

beaktande. Slutligen har länsstgrelsen i Uppsala län bland annat framhållit,

att under nu förevarande bestämmelser, sådana de i förslaget formulerats,

torde falla exempelvis lastbilschaufförer, som körde mjölkflaskor, yrkesfiskare

och förare av strömmingsbilar. En så långt gående lagstiftning

torde knappast kunna genomföras i praktiken.

Med anledning av medicinalstyrelsens förslag till bestämmelser rörande

barnskötare och ammor har landstingets förvaltningsutskott i Blekinge

län ansett förbudet att taga dylik anställning böra gälla endast den,

som vore medveten om att vara behäftad med smittsam tuberkulos. Förbudet

kunde då åtföljas av straffpåföljd, vilken även borde omfatta den,

som medvetet anställde person, varom här vore fråga. Vidare syntes lämpligare,

att läkares anmälan om misstänkt sjukdomsfall i första hand gjordes

till dispensär och vederbörande arbetsgivare i stället för till hälsovårdsnämnden,

ty då skulle säkerligen i flertalet fall den anställde genom frivillig överenskommelse

skiljas från sin skötsel av barn. Även professor Siwe vid universitetet

i Lund samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hava

förordat straff för den, som med vetskap eller misstanke om att vara behäftad

med smittsam tuberkulos toge anställning att sköta barn eller såsom

amma. Förste provinsialläkarnes förening har ifrågasatt, huruvida ej nu

förevarande förbud borde gälla all slags tuberkulos. Om nämligen en person,

behäftad med tuberkulos som för tillfället ej vore i smittsamt skede,

tillätes den intima samvaro med barn som här avsåges, kunde ett uppflammande

av en latent smitta (t. ex. genom en banal infektion) vara i hög grad

ödesdigert. Socialstyrelsen har understrukit behovet av en mer utvecklad

kontroll beträffande hembiträden än som föreslagits. Även andra hembiträden

än barnsköterskor torde nämligen i familjer med minderåriga barn

komma i så nära kontakt med dessa, att den föreslagna rapportskyldigheten

för läkare borde utvidgas till att avse alla hembiträden i familjer med

barn. Karolinska institutets lärarkollegium har ifrågasatt, huruvida icke

barnsköterskor borde årligen underkastas undersökning med hänsyn till

smittsam tuberkulos. Svenska läkaresällskapet och t. f. förste provinsialläkaren

i Västmanlands län hava förordat skyldighet för den, som sökte anställning

att sköta eller amma barn, att nied intyg styrka sig icke vara behäftad

med smittsam tuberkulos.

Även de av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelserna till skydd mot

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

smittfara inom vissa skolor och andra för vård eller uppfostran

av minderåriga avsedda anstalter hava i de

yttranden, vari dessa bestämmelser särskilt behandlats, föranlett principiella

uttalanden i skilda riktningar. Sålunda har skolöverstyrelsen funnit intet att

erinra mot grundtanken, att ingen finge utöva befattning som lärare vid offentlig

eller enskild läroanstalt, där barn under 16 år åtnjöte undervisning,

med mindre han genom läkarintyg styrkt sig icke vara behäftad med smittsam

tuberkulos. Redan nu vore i de flesta fall föreskrivet, att lärare icke

finge vinna anställning utan att han genom läkarintyg visat sig vara fri från

sjukdom eller lyte, som gjorde honom olämplig för lärarkallet. Men för vinnande

av det här avsedda syftet — att en lärare icke skulle kunna överföra

tuberkulossmitta på sina lärjungar — vore det givetvis av betydelse, att

föreskrift lämnades om att läkarbetyget skulle innehålla särskild uppgift om

frihet från smittsam tuberkulos. Att en sådan föreskrift utsträcktes att gälla

alla lärare, oavsett vilken läroanstalt de tillhörde, vore också av vikt. Icke

heller hade överstyrelsen något i sak att erinra mot förslaget, att lärare eller

elev skulle vara skyldig underkasta sig läkarundersökning, därest skolans

myndigheter eller läkare funne anledning misstänka läraren eller eleven vara

behäftad med smittsam tuberkulos, samt att, därest vid undersökningen misstanken

funnes grundad, läraren skulle avstängas från tjänstgöring, respektive

eleven förbjudas deltaga i undervisningen, intill dess läkarintyg kunde

företes, att fara för tuberkulossmitta icke längre förelåge. Svenska läkaresällskapet

har livligt tillstyrkt de föreslagna åtgärderna för bekämpande av

tuberkulos smitta inom skolorna. Det borde dock anmärkas, att det i vissa

fall av inaktiv tuberkulos kunde vara svårt eller omöjligt att vid det första

intygets avgivande fatta ställning till frågan om en senare inträdande aktivering.

Det syntes därför lämpligt att, då fråga vore örn fall av tuberkulos i

icke smittsamt skede, föreskriva periodiskt återkommande kontroll efter vederbörande

skolläkares eller, örn sådan icke funnes anställd, vederbörande

tjänsteläkares prövning. Bestämmelserna rörande skolor hade sin parallell

i stadgandena beträffande vissa andra anstalter. I sin motivering till sistnämnda

stadganden hade medicinalstyrelsen uttalat, att det förelåge en självklar

skyldighet för dispensär, barnavårdsnämnd eller enskild att vid överlämnandet

av barn till sådan anstalt styrka, att barnet icke vore behäftat med

smittsam tuberkulos. Hur denna skyldighet skulle fullgöras av t. ex. en

enskild, som lämnade ett barn till barnkrubba, och hur kontroll härav skulle

ske, utsädes dock icke. Statens inspektör för fattigvård och barnavård har

funnit erfarenheten visa, att å anstalter för vård eller fostran av barn, såsom

exempelvis barnkrubbor och barnkolonier, epidemier av tuberkulos uppkommit

omkring en smittkälla, som av en eller annan anledning förblivit oupptäckt

eller upptäckts för sent. Allt borde göras för att förhindra uppkomsten

av en dylik tuberkulosepidemi, och förslaget syntes på denna punkt i stort

sett erbjuda det erforderliga skyddet härför. Ifrågasättas kunde dock, huruvida

man icke för att komma än närmare det uppställda målet — ett fullt

effektivt skydd mot smittförande tuberkulos — borde direkt i lagen före
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

43

skriva skyldighet för dispensär, barnavårdsnämnd eller enskild, som överlämnade

barn till vård å nu ifrågavarande anstalter, alt vid intagningen

styrka, att barnet icke vore behäftat med tuberkulos. I motiveringen till förslaget

hade visserligen denna skyldighet betraktats såsom självklar, men

även örn så vore fallet syntes inga skäl tala emot att låta i lagen föreskriva

denna skyldighet. Sist angivna önskemål har även framförts i yttrandena

från länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Blekinge län. — Vidare

må nämnas, att professor Suve i sitt vid lagförslagets behandling inom

medicinska fakulteten vid Lunds universitet avgivna särskilda yttrande bland

annat framhållit följande.

Beträffande förslaget till föreskrifter för skolor och andra läroanstalter samt

möjligheterna att förebygga smitta därstädes, hänvisar medicinalstyrelsen till

de senare årens erfarenhet om ett icke ringa antal s. k. skolepidemier. Själv

har jag kännedom om 6 sådana, och även örn medicinalstyrelsens kännedom

skulle sträcka sig till det tiodubbla — det finnes dock ingen som helst uppgift

därom — så måste man väl anse det orimligt att på här föreliggande

sätt lagstifta rörande lärarpersonalen och personalen vid anstalter. Sakläget

är följande: Vi hava minst 40,000 skolklasser i vårt land. Det kan kanske

tänkas uppträda 10 skolepidemier örn året inom dessa. Utredningen av dem

är en tämligen lätt uppgift, närmast jämförbar med uppspårandet av en 1yfusbacillbärare

vid en starkt begränsad epidemi. I intet fall är påvisat, att

lärare vägrat medverkan därvid. Att lagstifta på sätt som här föreslås, synes

vara att använda grövre våld än nöden kräver, allrahelst som icke ens en årlig

undersökning av alla lärare utesluter risken för skolepidemier, såsom också

medicinalstyrelsen själv påpekar.

För den som arbetar med landsbygdens folk och speciellt dess barnmaterial

synes det vara en ännu viktigare uppgift att sörja för, att vi få någon lagstadgad

undersökning överhuvud taget av skolbarnen, åtminstone vid början

och slutet av deras skoltid, än att offra betydande summor på att uppspåra

en eller annan icke sjuk, med misstänkt smittsam tuberkulos behäftad lärare

eller skolpojke. Örn föreliggande lagförslag kunde stimulera statsmakternas

intresse i sådan riktning, skulle förslaget hava gjort något gott. I detta sammanhang

kan påpekas, att genom den intensifierade tidningskampanj, som

för närvarande utmärker antituberkulosarbetet, skrämseln ökat. Fall hava

redan inträffat, där en lärare ej ens genom tuberkulosfrihetsintyg kunnat

.skydda sig för misstankar på tuberkulos vid hosta, utan måst taga tjänstledighet.

Lagförslagets 8 g och kommentaren lill densamma belysa på ett synnerligen

instruktivt sätt den brist på erfarenhet från det praktiska barnavårdsarbetet,

som vidlåder förslaget. Det föreligger »självklar skyldighet» att se till att

barn, sorn lämnas till anstalt, icke lider av tuberkulos. Nu mäste, för att sådant

skall kunna intygas, tuberkulinreaktion likaväl sorn röntgen användas.

Skall då varje barn, som byter fosterhem — sådant förekommer tyvärr alltför

ofta — underkastas dessa undersökningar? Och vem skall betala? Och

barn, som t. ex. lämnas till ett privat feriehem eller vilohem eller som sändes

på en koloni för sommaren? Det skulle vara intressant få veta, hur förslagsställarna

tänkt sig detta. Vem skall undersöka och bekosta undersökningen

av alla de växlande tillfälligt anställda vid t. ex. ett barnhem? Skall man

fordra undersökning av varje barn, som lämnas in på en barnkrubba, och hur

ofta? Skall undersökningen göras före intagandet? Många av de berörda

intagas dock på omedelbart tvingande grunder, liksom fallet är med t. ex. kirurgavdelningarnas

barn.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Beträffande barnsjukhusens anställda, som direkt uppräknas bland dem,

som måste undersökas, måste bestämt hävdas, att dessa alltid arbeta under

sådana förhållanden, att icke ens förekomsten av tuberkulos bland dem skall

innebära någon smittorisk för barnen. Inträffade fall av smittsam tuberkulos

bland sköterskorna i Lund och Malmö hava bevisat effektiviteten i barnsjukhusens

åtgärder härvidlag.

Slutligen må omnämnas, att i åtskilliga av de yttranden, vari medicinalstyrelsens

förslag i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran, detta

skett under den uttryckliga förutsättningen, att ekonomisk gottgörelse tillerkändes

dem, vilka genom de i smittförebyggande syfte föreslagna åtgärderna

hindrades i sin yrkesutövning. Jag övergår nu till en redogörelse för vad

handlingarna innehålla rörande detta spörsmål.

Ersättning: av allmänna medel.

Epidemilagen innehåller, såsom tidigare omnämnts, vissa bestämmelser

örn rätt för hälsovårdsnämnd att genom isolering å anstalt eller på annat sätt

från arbete avstänga en smittbärare, och detta vare sig denne är sjuk eller

icke. I dylikt fall föreligger icke någon lagstadgad rätt för den avstängde att

erhålla ersättning för förlorad arbetsinkomst, men frågan därom var föremål

för behandling vid lagens tillkomst.

I det den 1 april 1915 avgivna kommittéförslag, som låg till grund för gällande

epidemilag, stadgades i § 21, att örn en frisk person misstänkts föra

smitta av epidemisk sjukdom och han i anledning därav jämlikt § 7 mom. 2

i förslaget, motsvarande 3 § 3 mom. gällande lag, underkastats isolering eller

observation eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång, skulle han för

den arbetsförtjänst, han under tiden gått förlustig, vara berättigad till ersättning

av distriktet (stad eller den till ett landstingsområde hörande landsbygden)

med belopp, som av hälsovårdsnämnden bestämdes. Nöjdes han ej med

beloppet, ägde han sin talan efter stämning vid domstol utföra.

Till motivering av dessa bestämmelser anförde kommittén:

Insjuknad person, som isoleras, erhåller kostnadsfri vård å sjukvårdsanstalt,

men någon ersättning härutöver från det allmännas sida för mistad

arbetsförtjänst eller för annan ekonomisk förlust i anledning av den samtidiga

isoleringen har för dylik persons vidkommande ej ansetts böra ifrågakomma.

Är åter isoleringen företagen utan att sjukdom förelegat och har densamma

alltså ensamt karaktären av en i det allmännas intresse företagen

skyddsåtgärd för förekommande av smittas spridande, ställer sig saken annorlunda.

I så fall synes det rättvist och billigt att det allmänna även iklädes

skyldighet att ersätta den förlust av arbetsförtjänst, som av isoleringen förorsakas.

Det sagda har även ansetts böra gälla för sådana fall, där vederbörande,

utan att isoleras, likväl för förhindrande av smittas spridande av hälsovårdsnämnd

ålägges vidtaga vissa åtgärder eller underkasta sig viss overksamhet,

varav inskränkning kan förorsakas i hans näringsfrihet. Ifrågasättas kunde,

örn ej åtminstone vid dessa i regel mycket långvariga fall staten borde åtaga

sig ersättningsskyldigheten, men med den utjämning av kostnaderna särskilt

å landsbygden, som kommitténs förslag om landstingens övertagande av epidemisjukvården

därstädes innebär, har kommittén stannat vid att föreslå, att

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 45

även i dessa relativt sällsynta fall sjukvårdsdistriktet skall bära ifrågavarande

kostnader.

I åtskilliga av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena ställde man

sig synnerligen tveksam inför nu ifrågavarande bestämmelser, vilka syntes

svåra att tillämpa och kunna få farliga konsekvenser.

I den till 1919 års riksdag avlåtna propositionen nr 153 med förslag till epidemilag

anförde föredragande departementschefen, statsrådet Schotte:

Beträffande nu förevarande spörsmål vill jag erinra därom, att lagen den

4 september 1914 angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot icke

upptager någon bestämmelse om ersättning för förlorad arbetsförtjänst åt

den, som på grund av lagens stadganden måst lämna innehavd anställning

eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång. Icke heller lagen den 20 juni

1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar innehåller något

stadgande om dylik ersättning åt den, som enligt sagda lag på grund av läkares

föreskrifter måst avstå från smittfarlig yrkesutövning. Den till grund

för kommitténs förslag liggande principen har således hittills icke vunnit tilllämpning

inom den sanitära lagstiftningen i vårt land.

Det synes mig otvivelaktigt, att ett stadgande med det av kommittén föreslagna

innehållet skulle medföra betänkliga konsekvenser och vara ägnat att

framkalla missbruk. Beträffande personer, som på grund av smittfarlighet

blivit isolerade å sjukvårdsinrättning, torde man kunna åtnöjas med den i

det föreliggande lagförslaget intagna bestämmelse, enligt vilken dylika personer

äga rätt till kostnadsfritt underhåll under isoleringstiden. I de mycket

sällsynta fall, då en person på grund av kronisk smittfarlighet kan komma

att underkastas inskränkning i sitt näringsfång, torde frågan om eventuell

ersättning till honom böra prövas med hänsyn till de individuella förhållandena

och förty avgöras från fall till fall. Vid ett tillfälle har Kungl. Majit

i ett fall av denna art beviljat ersättning av statsmedel.

På grund av vad sålunda anförts upptog det för riksdagen framlagda lagförslaget

icke någon motsvarighet till förevarande bestämmelser i kommittéförslaget.

Riksdagen följde härutinnan Kungl. Maj :ts förslag.

Erinras må i detta sammanhang, att förutom lungsotslagen, lagen angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och epidemilagen icke heller

hälsovårdsstadgan och mejeristadgan innehålla bestämmelser om ersättning

för förlorad arbetsförtjänst åt den, som på grund av vederbörande författnings

stadganden måst lämna innehavd anställning eller eljest lidit inskränkning

i sitt näringsfång, samt att från det under femte huvudtiteln uppförda

anslaget till vissa kostnader för allmän hälso- och sjukvård bestridas bland

annat understöd ej mindre åt s. k. bacillbärare, d. v. s. personer som på grund

av konstaterad kronisk smittfarlighet underkastats inskränkning i sitt näringsfång,

än även åt personer, som utan att vara sjuka likväl av läkare misstänkas

föra smitta och på den grund blivit jämlikt epidemilagens föreskrifter

underkastade observation och isolering. Dylika understöd, vilka beviljas av

Kungl. Maj:t, utgå dock endast — och med jämförelsevis obetydliga belopp

— lill personer i knappa ekonomiska omständigheter.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen för medicinalstyrelsens lagförslag

upptager detsamma inga bestämmelser örn ersättning åt den, som på

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

grund av förslagets stadganden skulle nödgas avstå från sin hittillsvarande

yrkesutövning.

Medicinalstyrelsen har icke berört denna fråga vid behandlingen av bestämmelserna

om tvångsinläggning å vårdanstalt i vidare mån än att styrelsen

i 17 § andra stycket föreslagit, att kostnaderna för sådan inläggning och

vård skulle, därest den inlagde saknade medel därtill, gäldas av statsverket.

I samband med motiveringen till 7 § i förslaget har styrelsen emellertid anfört

bland annat följande.

Då bestämmelserna i denna paragraf helt säkert understundom komma att

leda därtill, att lärare, som icke känna sig sjuka, oförmögna till arbete eller

ens anse sin arbetsförmåga nedsatt, tvångsvis komma att försättas ur tjänstgöring,

anser styi*elsen skäligt, att ekonomiskt vederlag beredes dem, av vilken

art deras anställning än må vara.

Det synes styrelsen från medicinsk synpunkt berättigat, att läkaren beträffande

en lärare, hos vilken tuberkulos diagnosticerats, även i så tidigt stadium,

att inga eller obetydliga subjektiva symtom förefinnas, intygar, att han

är på grund av sjukdom oförmögen att sin tjänst förrätta. Vad angår befattningshavare

i statens tjänst, bleve dessa härigenom berättigade till författningsenligt

utgående avlöningsförmåner vid sjukdom. Svårare är att säga,

hur det i förevarande hänseende bör förfaras med avseende å de i kommuns

eller enskild tjänst anställda. Att utan vidare ålägga kommunen eller den enskilda

läroanstaltens ägare att till ifrågavarande anställda utgiva avlöningsförmåner

vid sjukdom, analoga med dem som tillkomma statsanställda, torde

knappast låta sig göra.

Styrelsen anser, att ett tillfredsställande ordnande av de ekonomiska förhållandena

för lärare, vare sig de äro anställda i stats- eller enskild tjänst,

under den tid de i det allmännas intresse på grund av smittsam tuberkulos äro

avstängda från tjänstgöring, utgör en nödvändig förutsättning för en effektiv

lagstiftning mot tuberkulossmitta i skolorna och därför måste omedelbart

upptagas till utredning.

Vidare har medicinalstyrelsen vid behandlingen av bestämmelserna till

skydd mot smittspridning inom andra för vård eller uppfostran av minderåriga

avsedda anstalter än skolor framhållit, att även vid vissa av dessa

anstalter fråga kunde uppstå örn ersättning åt anställda, som på grund av

att de befunnes vara behäftade med smittsam tuberkulos avstängdes från

arbete.

Nu förevarande spörsmål har, som förut nämnts, berörts i åtskilliga över

medicinalstyrelsens förslag avgivna yttranden. Sålunda hava Överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Skaraborgs län ansett ersättning av allmänna

medel böra utgå dels till dem, som på grund av misstanke örn smittsamhet

avstängts från tjänstgöring men sedan befunnits icke vara smittförande,

dels ock till dem, som på grund av smittsam tuberkulos tvingats avbryta sitt

arbete, ehuru de utan försämring av sitt hälsotillstånd skulle kunnat fortsätta

därmed. I dessa fall skedde ju avstängningen, till den enskildes

nackdel, enbart för att tillgodose det allmännas intresse. Länsstyrelserna

i Södermanlands, Jönköpings, Örebro och Jämtlands län hava ansett frågan

om ersättning åt den enskilde tuberkulossjuke, som drabbades av den

föreslagna lagens verkningar, böra närmare utredas före förslagets anta
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

47

gande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus Ian har framhållit, att de nya

förbud mot tuberkulossjukas sysselsättande i viss verksamhet, som förslaget

avsåge att införa, torde komma att medföra betydande ekonomiska konsekvenser.

Att dessa icke borde helt bäras av vare sig de sjuka själva eller

vederbörande kommuner, syntes påtagligt. Den sjukes avstängande från en

av honom bedriven verksamhet eller innehavd tjänst skedde ju i folkhälsans

intresse, varför statens väsentliga deltagande i kostnaderna måste förutsättas.

Innan denna fråga tillfredsställande ordnats, vore det icke lämpligt

eller ens möjligt att genomföra förbuden i fråga. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län har fäst uppmärksamheten på, att enligt förslaget staten icke

ålades ersättningsskyldighet i andra fall än när vid tillämpningen av 4 §

kostnader uppkomme genom att någon måste omhändertagas på grund

av tredska att åtlyda givna föreskrifter till förhindrande av smittas spridning.

Den åter, som lojalt fogade sig efter lagens bestämmelser, syntes

få sörja för sig själv, i den mån ej vissa kostnader skulle bäras av hälsovårdsområdet.

Förslagets antagande borde emellertid förutsätta, att vid

inskränkning av näringsfång på grund av tuberkuloslagens bestämmelser

ersättning av statsmedel skulle utgå i samma utsträckning som när sådan

inskränkning hade sin orsak i tillämpning av epidemilagen.

Frågan har även behandlats i yttrandena från Sveriges läkcirförbund,

svenska lasarettslåkarföreningen, svenska sanatorieläkarföreningen, landstingens

förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Blekinge, Värmlands och Örebro län samt svenska landstingsförbundet. I

sistnämnda yttrande har framhållits, att förslaget borde kompletteras med

en utredning rörande den sannolika storleken av de med den föreslagna

lagstiftningen förenade kostnaderna och huru dessa skulle gäldas. Det vore

därvid motiverat räkna med, att ersättning bereddes dem, som på grund av

smittorisk komme alt avstängas från sitt arbete. Utan att närmare ingå på

frågan om dessa och övriga kostnaders fördelning ville förbundet uttala, att

sagda kostnader icke borde påläggas landstingen, som ju redan finge vidkännas

högst betydande utgifter för tuberkulossjukvården. Sålunda borde

de ifrågasatta särskilda sjukavdelningarna för tuberkulösa lösdrivare icke

anordnas och drivas av landstingen utan av staten. Svenska stadsförbundet

har bestämt motsatt sig ett antagande av den föreslagna lagen, innan åtminstone

någon klarhet vunnits beträffande kommunernas skyldighet att

avlöna dem av sina befattningshavare, vilka på grund av smittorisk avstängdes

från tjänstgöring. Svenska nationalföreningen mot tuberkulos har

ansett rättvisa och billighet kräva, alt de personer, som visade sig trots

sjukdom kunna arbeta men det oaktat av hänsyn till omgivningen och till

det allmänna nödgades för kortare eller längre tid avstå från arbete, hölles

i möjligaste mån ekonomiskt skadeslösa härför. Sådana allvarliga påföljder

syntes kunna utan större organisatoriska svårigheter lindras för dem,

som vore anställda i statens eller kommunens tjänst. Självfallet bleve frågan

att nöjaktigt tillgodose enskilda företagares och i enskild tjänst anställdas

krav mera komplicerad och omfattande. En utredning av dessa

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

spörsmål hade föranstaltats av föreningen, men då utredningen befunne

sig i sitt första skede, förelåge ännu icke vare sig allmänna riktlinjer för

erforderliga åtgärder eller preliminär uppskattning av de ekonomiska konsekvenserna.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att den föreslagna skärpningen av lagbestämmelserna

i många fall måste medföra ett synnerligen hårdhänt ingrepp

i den enskildes liv och ekonomiska förhållanden, och att de bördor,

som sålunda i det allmännas intresse pålades den enskilde, syntes böra

gottgöras av allmänna medel. Detta kunde komma att innebära avsevärda

utgifter, vilka staten måhända icke borde undandraga sig, då det gällde en

så svår folkfiende som tuberkulosen. Emellertid borde förslaget hava åtföljts

av en utredning rörande dessa ekonomiska konsekvenser. — Om

en lärare jämlikt förslagets bestämmelser bleve avstängd från tjänstgöring,

borde detta ske på samma villkor, som om han erhållit tjänstledighet på

grund av sjukdom. För såväl statligt som kommunalt anställda lärare funnes

i allmänhet föreskrifter rörande lön under sjukdom fastställda i löneförfattningar.

För dessa lärare torde därför ingen annan föreskrift vara

behövlig i den föreslagna lagen än att läraren vid avstängningen från tjänstgöring

skulle lämnas tjänstledighet för sjukdom. Dock borde, om avstängningen

skett i avvaktan på läkarundersökning, oavkortad lön utgå, i likhet

med vad fallet vöre, då undervisningen varit inställd på grund av rådande

smittsam sjukdom bland människor eller husdjur. För de kategorier lärare,

vilka vid sjukdom icke vore tillförsäkrade bestämd avlöning, syntes staten

böra träda hjälpande emellan, då avstängning från tjänsten skett i det allmännas

intresse. Överstyrelsen vore emellertid icke beredd att nu närmare

taga ställning till denna fråga, som syntes tarva en ingående utredning.

Socialstyrelsen har förklarat sig biträda medicinalstyrelsens förslag om

utredning av frågan rörande ekonomiskt vederlag åt lärare, som utan att

känna sig sjuka komme att tvångsvis försättas ur tjänstgöring. De av medicinalstyrelsen

därutinnan anförda skälen kunde emellertid med lika fog

åberopas i fråga om anställda vid andra anstalter än skolor ävensom beträffande

dem, som vore sysselsatta i mejeri- och mjölkförsäljningsrörelse

eller annorledes toge viss befattning med mat- och dryckesvaror. Det borde

vidare beaktas, att även vid andra avstängningar, vilka föreskreves i vissa

redan utfärdade lagar, såsom epidemilagen och arbetarskyddslagen — sistnämnda

lag i vad anginge barnaföderskor — förhållandena bleve enahanda

som vid tuberkulosfallen. Ersättningsfrågan borde därför upptagas till utredning

i hela dess vidd, därvid också borde tagas under omprövning, i vad

mån personer, som på grund av smittfara förvägrades utöva vissa yrken,

kunde beredas inkomstmöjligheter i andra yrken. I vilken riktning lösningen

av ersättningsfrågan borde sökas, vore icke möjligt att i förväg ange.

Undersökas borde dock, om icke någon anordning med de erkända sjukkassorna

såsom förvaltande organ och pensionsstyrelsen såsom försäkringsorgan

vore lämplig för ändamålet. — Socialstyrelsen har vidare erinrat, att

erkänd sjukkassa icke ägde utgiva sjukpenning — bortsett från fall med

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

49

nedsatt sjukpenning — nied mindre sjukdomen medförde förlust av arbetsförmågan

eller den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares föreskrift

borde fullständigt avhålla sig från arbete. Detta skulle säkerligen i fråga

örn avstängningsfall enligt förslaget icke sällan få till följd, att kassorna

vore förhindrade utge ersättning. Medicinalstyrelsen hade ansett det från

medicinsk synpunkt berättigat, att en lärare, hos vilken vid läkarundersökning

tuberkulos diagnosticerats i så tidigt stadium, att inga eller obetydliga

subjektiva symtom förefunnes, av läkaren intygades vara på grund av

sjukdom oförmögen att sin tjänst förrätta. Häremot kunde emellertid anföras,

att intyget uppenbarligen icke komme att svara mot verkligen föreliggande

förhållanden, och att tillvägagångssättet därför principiellt borde

undvikas. Införandet av dylika intyg skulle för övrigt medföra vissa olägenheter

inom sjukkasserörelsen. Riktigare syntes vara, att smittorisken

och det därav uppkomna tvånget till avstängning från sysselsättningen

intygades samt att erforderliga författningsändringar vidtoges för ernående

av likställighet mellan dylika intyg och intyg örn oförmåga till tjänstgöring.

Även landstingets förvaltningsutskott i Blekinge län har ansett det påståendet

ohållbart, att en läkare skulle, jämväl örn inga eller obetydliga subjektiva

symtom förefunnes hos lärare, som befunnits lida av tuberkulos i

tidigt stadium, kunna intyga, att läraren vore på grund av sjukdom »oförmögen»

att förätta sin tjänst. Läraren kunde ju vara fullt i stånd att fullgöra

sin lärargärning, ehuru han ur smittfaresynpunkt icke lämpligen borde

utöva den.

Av den redogörelse, varmed medicinalstyrelsen efter särskilt uppdrag inkommit

rörande, bland annat, lagstiftningen i övriga nordiska länder och

principerna för dess tillämpning, framgår följande.

Då enligt dansk lagstiftning tvångsinläggning på sjukhus äger rum, gäldas

själva vårdkostnaden, därest patienten är medellös, till 3/i av staten och

av kommunen. I övriga fall, då hälsovårdsmyndigheten begagnar sin allmänna

befogenhet att vidtaga åtgärder gent emot en tuberkulossjuk person,

som arbetar under sådana förhållanden, att de innebära stor smittfara för

andra, utgår ersättning, som slutgiltigt bestämmes av Overepidemikommissionen

i vederbörande Amtsraadskreds (län) samt betalas till hälften av

stats- och till hälften av kommunala medel. Avskedas en i statens eller kommuns

tjänst anställd befattningshavare på grund av smittsam lung- eller

struptuberkulos, får lian i pension s/3 av sin lön vid tiden för avskedet. Pensionen

gäldas, då fråga är örn statens befattningshavare, av staten, samt

då fråga är örn kommunal befattningshavare, av kommunen. Blir den pensionerade

så frisk, att smittfara icke längre synes föreligga, och anställes

han ånyo i offentlig tjänst eller vägrar han att mottaga ny sådan anställning,

upphör pensionen. Enligt uppgift äro det allmännas utgifter med anledning

av nyss återgivna bestämmelser ganska ringa. Störst äro utgifterna

för förtidspensionering, men icke heller dessa äro av nämnvärd betydelse.

Från finsk sida bär förklarats, att erfarenhet saknas beträffande ersätt
Bihang

till riksdagens protokoll 193''.). 1 sami. Nr 20. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ning från stat eller kommun till personer, som förbjudas att arbeta på grund

av den smittfara de medföra.

Enligt de norska bestämmelserna på området gäldas utgifterna för vården

av en å sjukhus tvångsvis inlagd medellös person av vederbörande

kommun, som dock kan erhålla viss gottgörelse härför av staten. Bestämmelser

om ersättning vid förbud att utöva yrke finnas endast beträffande

lärare. Nödgas en lärare sluta sin anställning emedan han på grund av tuberkulos

blivit oförmögen till arbete, är han i pensionshänseende likställd

med övriga lärare, som erhållit avsked på grund av sjukdom. Om däremot

en arbetsför lärare erhåller avsked på grund av smittsam tuberkulos kan

han, när billigheten talar därför, erhålla särskild gottgörelse. Denna må

dock icke, tillhopa med eventuell invalidpension från statens pensionskassa,

överskjuta lärarens lön vid tiden för avskedandet. Gottgörelsen bestämmes

av socialdepartementet för viss tid och utbetalas av staten, som kan söka

113 åter av den institution (kommun, privat ägare el. dyl.) som driver skolan.

Bestämmelserna om denna särskilda gottgörelse utöver pensionen, vilka bestämmelser

infördes i tuberkuloslagstiftningen år 1935 och trädde i kraft

den 1 juli 1936, hava enligt vad som uppgivits bland annat medfört, att

många lärare funnit med sina intressen förenligt att bliva ansedda såsom

arbetsföra, ehuru motsatsen varit fallet. Vissa svårigheter lära hava uppstått

av den anledningen, att begreppen »arbetsför» och »icke arbetsför» icke

äro exakta och lätt definierbara, vilket kan leda till rent subjektiva värderingar.

Till det åt medicinalstyrelsen särskilt meddelade uppdraget hörde jämväl

att med ledning av nyss återgivna redogörelse angiva, i vilka fall staten eller

kommun borde utgiva ersättning till enskild, som förorsakades ekonomisk

förlust av de i styrelsens lagförslag upptagna bestämmelserna, och vilka

ungefärliga kostnader för staten eller kommuner, som av förslaget kunde

föranledas. Medicinalstyrelsen har i anledning härav anfört i huvudsak följande.

Beträffande först den i 4 § föreslagna s. k. tvångsinläggningen har styrelsen

i analogi med erfarenheterna från Danmark icke räknat med, att mer än

högst ett 20-tal personer i hela landet samtidigt skulle vara omhändertagna.

Förslaget i 17 §, att vård av detta slag skulle bekostas av statsmedel, om

personen ifråga saknade medel därtill, torde, om dagskostnaden beräknas

till 5 kronor, alltså komma att innebära en kostnad av högst 36,500 kronor

årligen. För det första budgetåret efter lagens ikraftträdande skulle dock

knappast några medel behöva anslås för ändamålet.

Det kan icke förnekas, att en noggrann tillämpning av de i 5—9 §§ föreslagna

bestämmelserna skulle vålla ekonomiskt avbräck för ett stort antal

personer. Ehuru styrelsen icke för närvarande är beredd att taga definitiv

ställning till frågan, i vilken omfattning (totalt eller partiellt) ekonomisk

kompensation i hithörande fall borde utgå från det allmännas sida, anser

styrelsen, oaktat de betydande svårigheter en sådan kalkyl bjuder, och trots

alla moment av ovisshet, som vidlåda densamma, sig dock böra göra ett

försök till uppskattning av storleksordningen av de summor, som här kunna

komma ifråga.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

51

Styrelsen har verkställt denna uppskattning nied ledning av en huvudsakligen

på folkräkningen år 1930 grundad utredning, som på föranstaltande av

svenska nationalföreningen mot tuberkulos utförts av filosofie licentiaten

E. Nylén beträffande de yrkesgrupper, å vilka ifrågavarande bestämmelser

skulle bliva tillämpliga.

Den största gruppen — lärare vid offentliga läroanstalter — har icke ansetts

behöva medtagas i räkningen, enär för deras vidkommande frågan

om ersättning vid sjukdom och avstängning från arbete på grund av smittfara

synes genom gällande bestämmelser redan vara på ett tillfredsställande

sätt ordnad. Det må blott nämnas, att antalet till denna yrkesgrupp hörande

personer utgör 38,707 och att deras sammanlagda årsinkomst uppgår

till 138,240,000 kronor.

Övriga bär ifrågakommande yrkesutövares antal beräknas till 106,515 och

deras sammanlagda inkomst uppskattas till 181,910,000 kronor. Styrelsen

har på anförda skid ansett sig kunna räkna med, att antalet med tuberkulos

behäftade och tillika smittförande personer bland dessa yrkesutövare uppgår

till högst 400 med en sammanlagd inkomst av 675.000 kronor. Sistnämnda

siffra är att betrakta såsom ett teoretiskt maximivärde. Statsverkets utgifter,

även vid beräknad total kompensation, torde i verkligheten av flera olika

anledningar komma att stanna vid ett avsevärt lägre belopp.

Först bör det framhållas, att det ligger utom möjlighetens gräns att med

våra nuvarande resurser på till exempel ett år, utan att ali annan tuberkulosvård

skulle inhiberas, sakkunnigt undersöka dessa 106,515 personer, som

måste genomletas för att de supponerade cirka 400 smittkällorna skulle kunna

upptäckas. Härtill erfordrades helt säkert minst tre år.

Därest emellertid på kortast möjliga tid genom organiserade massundersökningar

en inventering rörande tuberkulosfrekvensen inom dessa yrkesgrupper

kunde genomföras, vöre helt säkert de siffror, som då erhölles, att

anse såsom maximisiffror, även därför, att efter lagens genomförande med

all sannolikhet en betydlig, fortskridande minskning av tuberkulosfallen

är att förvänta. Härtill kommer att bidraga dels den allmänna tillbakagången

av tuberkulosfrekvensen, dels den skärpta medicinska kontroll över en

stor del av dessa yrkesutövare, som lagförslaget åsyftar att införa. Denna

medicinska kontroll skulle bestå dels i noggranna undersökningar beträffande

förekomsten av tuberkulos före inträdet i yrket, dels i en skarpare övervakning

över dessa personers hälsotillstånd i fortsättningen, varigenom fall

av smittförande tuberkulos hastigt skulle upptäckas och risken för smittspridning

från dem i möjligaste mån begränsas.

Slutligen må framhållas, att det icke är antagligt, att statsverket skulle

komma att anses böra påtaga sig ersättningsskyldighet i samtliga fall, då

smittsam tuberkulos upptäckts hos en till här ifrågavarande yrken hörande

person och denne på grund därav avbröte sitt arbete. Den ersättningsplikt,

som betingats av tillämpning av lagförslaget, torde komma att inskränkas

till de fall, då en person, hos vilken smittsam tuberkulos konstaterats, tvingas

upphöra med sitt förvärvsarbete trots bibehållen hel eller relativ arbetsförmåga.

Den summa av 675,000 kronor, som nyss angivits såsom en teoretisk maximisiffra,

torde således i praktiken komma att stanna vid ett väsentligt lägre

belopp. Styrelsen förmenar, att första året efter lagens ikraftträdande ett

förslagsanslag av 75,000 kronor skall visa sig vara för ändamålet till fyllest.

Frågan örn de ekonomiska olägenheter tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna

kan komma att vålla vissa tuberkulossjuka utgör en del av ett

mycket mera omfattande problem, nämligen de ekonomiska svårigheter av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

olika slag, som tuberkulosen synnerligen ofta vållar det stora flertalet av insjuknade

och deras familjer. Styrelsen har sig bekant, att en av svenska nationalföreningen

mot tuberkulos anordnad utredning under ledning av f. d.

generaldirektören N. Hellström är sysselsatt med detta problem. Styrelsen

vill gärna, sedan resultatet av denna utredning framlagts, söka framkomma

med ett mera preciserat ställningstagande till ersättningsfrågorna i samband

med tuberkulos sjukdom.

Departementschefen.

I princip finner jag ingen erinran att göra emot att även på nu förevarande

område av vår sanitära lagstiftning öppna möjlighet till tvångsinläggning å

sjukvårdsanstalt av sådana smittbärare, vilka utgöra en fara för sin omgivning.

En dylik tvångsåtgärd skulle emellertid säkerligen oftast innebära ett

betydligt allvarligare ingrepp i den personliga friheten och livsföringen då fråga

vore om en tuberkulossjuk än vid andra fall av smittsam sjukdom. Man

finge räkna med fall av frihetsberövande under ett eller annat, ja t. o. m. flera

år. Att tillgripa så stränga åtgärder nu, då situationen för det under frivilliga

former bedrivna antituberkulosarbetet ter sig gynnsam, måste onekligen

inge vissa betänkligheter. Redan på grund härav ställer jag mig tveksam

inför förslaget att möjliggöra tvångsinläggning å anstalt av tuberkulossjuka.

I varje fall bör, såsom framhållits i åtskilliga yttranden, en dylik åtgärd

vara förbunden med rätt för den därav drabbade till rimlig gottgörelse

för det han i det allmännas intresse sättes ur stånd att utnyttja den arbetsförmåga,

som han, trots sjukdomen, måhända besitter. Såsom framgår av den

tidigare redogörelsen är emellertid frågan örn de grunder, enligt vilka sådan

gottgörelse bör utgå, ännu icke utredd. Jag kan därför icke, åtminstone för

närvarande, förorda medicinalstyrelsens förslag i nu förevarande del.

Icke heller har jag av den förebragta utredningen blivit övertygad om nödvändigheten

av att, i den utsträckning medicinalstyrelsen föreslagit, i tuberkuloslagen

meddela nya eller skärpta bestämmelser rörande förbud för smittbärare

att arbeta inom livsmedelsbranschen. Enligt gällande lungsotslag föreligger

skyldighet för personal i mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse,

som bedrives från s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal,

att före anställningen förete friskbetyg. Anledning synes icke föreligga

att upphäva denna skyldighet, men jag finner icke heller tillräckliga skäl förebragta

för att utsträcka densamma till annan i produktionen av eller handeln

med mjölk sysselsatt personal. Efter lungsotslagens ikraftträdande hava

nämligen införts bestämmelser, vilka ytterligare skärpt den sanitära kontrollen

å mjölkhanteringens område. Jag erinrar härutinnan om bestämmelserna

i 12 och 47 §§ hälsovårdsstadgan samt i förordningen med vissa bestämmelser

rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. Vidare må framhållas,

att införandet av anmälningsplikt beträffande alla fall av tuberkulos

säkerligen kommer att förläna nyssnämnda bestämmelser i hälsovårdsstadgan

ökad effekt. Därest dispensären finner den anmälde vara sysselsatt med produktion

eller försäljning av mjölk på ett sätt, som innebär uppenbar smitt
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

53

fara, bör dispensären givetvis — i sista hand genom hänvändelse till hälsovårdsnämnden

— söka få den anmälde att upphöra med dylikt arbete. Vad

nu sagts gäller även beträffande dem, som eljest syssla med beredning av

födoämne eller dryckesvara för försäljning eller hantera kött, charkuterivaror,

färsk fisk, bröd, konditorivaror, frukt eller grönsaker, som avses till försäljning.

Får dispensär genom anmälan eller eljest vetskap örn att en sådan

person är behäftad med smittsam tuberkulos, bör en av de viktigaste smittförebyggande

åtgärderna från dispensärens sida vara att fortast möjligt söka

få den sjuke att ägna sig åt en ur nu berörda synpunkt mindre farlig verksamhet.

Det synes därför överflödigt att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit,

stadga skyldighet för läkare, som fått kännedom om sjukdomsfallet, att anmäla

detta till hälsovårdsnämnden. Då jag sålunda icke anser mig böra beträffande

förevarande yrkesgrupper förorda några väsentliga skärpningar i

redan gällande bestämmelser, saknar jag anledning att i detta sammanhang

närmare beröra frågan om ersättning till den, som på grund av smittfara

förbjudes utöva viss verksamhet. Erinras må allenast, att i dylika fall ersättning

under vissa förutsättningar lärer kunna utgå från anslaget till vissa

kostnader för allmän hälso- och sjukvård.

Gällande lungsotslag innehåller förbud att anställa lungsiktig kvinna såsom

amma eller barnsköterska. Då emellertid överträdelse av förbudet icke är

förenat med straffansvar eller annan påföljd och myndighet icke heller eljest

har befogenhet att förhindra eller avbryta dylik anställning, innebär förbudet

i själva verket endast ett till föräldrar och målsmän riktat råd. Medicinalstyrelsen

har nu velat förläna motsvarande bestämmelser i sitt förslag en

liknande karaktär, men har kompletterat dem med föreskrifter om skyldighet

för läkare att till hälsovårdsnämnd anmäla misstänkta fall av smittsam tuberkulos

hos barnskötare och ammor samt om rätt för hälsovårdsnämnd att i anledning

av sådan anmälan avstänga vederbörande från anställningen. I några

yttranden hava förordats vissa ytterligare skärpningar utöver de sålunda föreslagna.

Emellertid manar enligt min mening redan det till sin omfattning

mycket obestämda begreppet »anställning att sköta barn» till synnerlig försiktighet

vid behandlingen av denna fråga. Det synes därför icke tillrådligt vare

sig att fordra friskbetyg för rätt att taga eller giva dylik anställning eller att

belägga överträdelse av förbudet med straffansvar. Icke heller vill jag förorda

medicinalstyrelsens förslag om särskild anmälningsskyldighet i nu förevarande

fall och örn rätt för hälsovårdsnämnd att förbjuda fortsatt anställning.

Även här torde dispensärerna i flertalet fall kunna på frivillighetens

väg komma till rätta med rådande missförhållanden, och där så ej sker lära

barnavårdslagens bestämmelser om barn, som i föräldrahemmet utsättes för

fara till liv eller hälsa, i regel kunna tillämpas.

Däremot anser jag, att skärpta lagstiftningsåtgärder mot utbredning avtuberkulos

inom skolor och andra för barn avsedda anstalter böra i viss omfattning

vidtagas, flör synes man dock, åtminstone tills vidare, vara nödsakad

att skilja mellan offentliga och enskilda anstalter. Vad de offentliga an
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

stätterna angår, ligger det i det allmännas intresse redan såsom huvudman

för dessa anstalter att sörja för, att anstalterna icke få bliva härdar för spridande

av smittsamma sjukdomar. Om i uteslutande smittförebyggande syfte

åtgärder vidtagas, vilka ekonomiskt drabba den vid dessa anstalter mer eller

mindre fast anknutna personalen, som i regel kostat på sig en flerårig utbildning

för sitt yrke, bör det emellertid sörjas för att skälig kompensation härför

utgår av allmänna medel. Förutsättningar härför finnas också redan beträffande

åtskilliga av dessa befattningshavare, i det för dem gällande avlöningsförfattningar

innehålla bestämmelser örn rätt till lön vid avstängning från

tjänstgöring till förekommande av smittas spridning. Vad nu sagts gäller

i fråga örn ordinarie lärarpersonal vid flertalet av våra viktigaste läroanstalter,

och jag är därför beredd att föreslå åtgärder till förhindrande av att tuberkulos

sprides genom denna personal. Då emellertid, såsom jag torde få tillfälle

att senare närmare klargöra, dylika åtgärder lära tarva en ganska ingående

reglering, som icke lämpligen synes böra inflyta i den allmänna tuberkulosförordningen,

vill jag förorda att i nämnda förordning endast gives bemyndigande

för Konungen att meddela bestämmelser angående åtgärder mot

tuberkulos inom offentliga anstalter för undervisning. Förslag till dylika

bestämmelser, avseende viss ordinarie lärarpersonal, har utarbetats inom socialdepartementet,

och kommer jag att senare redogöra för detsamma. Redan

i detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att det enligt min mening

snarast möjligt bör skapas förutsättningar för att låta bestämmelserna

ifråga avse även icke-ordinarie lärarpersonal. Vad det nyss omnämnda bemyndigandet

beträffar skulle detsamma även kunna avse rätt att från undervisningen

definitivt eller temporärt avstänga elev, som är behäftad

med smittsam tuberkulos. Dylik rätt förefinnes redan i vissa fall, t. ex.

enligt §§ 63 och 64 förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk den 17

mars 1933 (nr 109), men skulle alltså kunna utsträckas till att gälla beträffande

elever vid samtliga offentliga läroanstalter.

Det av mig nyss förordade bemyndigandet för Konungen torde även böra

avse rätt att meddela bestämmelser angående åtgärder mot utbredning av

tuberkulos inom offentliga anstalter för vård och uppfostran av minderåriga.

Jag är emellertid icke beredd att nu framlägga förslag till sådana bestämmelser.

Dessa anstalter drivas nämligen ofta i kommunal regi, och av den

tidigare redogörelsen framgår, att tillfredsställande utredning ännu icke föreligger

rörande den gottgörelse för mistad arbetsförtjänst, som bör utgå då

annan än enligt allmän författning avlönad befattningshavare på grund av

smittfara avstänges från tjänstgöring.

Vad sist sagts gäller jämväl i fråga om personalen vid enskilda anstalter. Redan

av denna anledning anser jag mig icke nu böra föreslå några tvångsbestämmelser

gent emot denna personal. Även här är för övrigt anledning

förvänta, att införandet av anmälningsplikt beträffande alla nyupptäckta

fall av tuberkulos skall förläna ökad effekt åt det genom dispensärerna bedrivna

antituberkulosarbetet.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

55

Bestämmelser rörande fosterbarn.

7 kap. barnavårdslagen, omfattande 49—60 §§, innehåller bestämmelser

om kontroll över fosterbarnsvården. Barn under 16 år, som mot ersättning

fostras bos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken

har vårdnaden om barnet, benämnes i lagen fosterbarn och står under barnavårdsnämndens

tillsyn. Detsamma gäller, även örn ersättning ej utgår, barn

i nämnda ålder, som är intaget i barnhem. I lagen förstås vidare med fosterhem

ett enskilt hem, vali fosterbarn mottagits, samt med barnafostrare den,

som i fosterhem mottagit fosterbarn, så ock, då fråga är om anstalt, dennas

föreståndare. Bestämmelserna i 7 kap. äga emellertid icke tillämpning å elev

i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt, barn, som är intaget i anstalt för

abnorma eller vanföra, samt av kommunens barnavårdsnämnd omhändertaget

barn, som vistas inom kommunen. Örn mottagandet av fosterbarn åligger

det barnafostrare att, i stad eller köping inom 2 dagar och eljest inom

8 dagar, göra anmälan hos barnavårdsnämnden och därvid bland annat redogöra

för de förhållanden, som hava betydelse för bedömandet av fosterhemmets

eller barnhemmets lämplighet. Nämnden skall noggrant tillse, att fosterbarn

komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i

händelse av sjukdom, den särskilda vård, som omständigheterna påkalla.

Då nämnden erhållit vetskap om fosterbarns mottagande i fosterhem eller

barnhem, har nämnden att, såframt den icke redan äger noggrann kännedom

om hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning angående dess

beskaffenhet. Även eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat,

låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem och barnhem. Finner

nämnden, att fosterbarn icke hos barnafostraren erhåller tillfredsställande

vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga föreställningar

söka åstadkomma rättelse. Prövar nämnden dylik åtgärd vara gagnlös, eller

vinnes därigenom icke rättelse, skall nämnden förelägga barnafostraren att

inom viss tid lämna barnet från sig till den, som är skyldig taga vård om

detsamma. Befinnes detta ej lämpligt, eller kan barnet ej utan allvarlig våda

kvarbliva i fosterhemmet till dess det kan av barnafostraren avlämnas, har

nämnden att omhändertaga barnet för samhällsvård. Ilar nämnden meddelat

föreläggande eller omhändertagit barn på sätt nyss nämnts, äger nämnden

tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barnafostraren förbud att vidare

mottaga fosterbarn. Sådant förbud må ock eljest meddelas person, som kan

antagas hava för avsikt att mottaga fosterbarn, örn fara föreligger att fosterbarn

icke kan hos honom erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Dylikt

förbud fortfar att gälla även örn vederbörande flyttar till annan kommun,

men det må av nämnden återkallas, när förhållandena giva anledning

därtill. Finner nämnden, att barnhem eller annan anstalt, där fosterbarn

är intaget, icke har sådan personal, att trygghet vinnes för dess ändamålsenliga

skötsel, bör nämnden genom lämpliga föreställningar söka åstadkomma

rättelse. Vinnes icke sådan eller finner nämnden beträffande enskilt

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

barnhem, att av länsstyrelsen meddelat tillstånd till hemmets upprättande

hör återkallas, har nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen. Råda i hemmet

eller anstalten sådana missförhållanden, att där intagna fosterbarn icke

kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva till dess länsstyrelsen hinner besluta

i ärendet, har nämnden att omedelbart omhändertaga barnen för samhällsvård.

— Erinras må jämväl, att enligt 42 § länsstyrelsen äger, när förhållandena

vid barnhem äro sådana, att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande

vård och uppfostran, förordna örn de åtgärder, som må vara erforderliga

till missförhållandenas avhjälpande, eller ock förbjuda, att barn

vidare vårdas i barnhemmet. Beträffande enskilt barnhem må länsstyrelsen,

när omständigheterna därtill föranleda, återkalla meddelat tillstånd till hemmets

upprättande.

Lagstiftningen i övriga nordiska länder innehåller vissa bestämmelser, som

särskilt taga sikte på att skydda fosterbarn mot tuberkulos smitta. Sålunda

stadgas i den danska lagstiftningen på området, att personer, som äro lidande

av smittsam tuberkulos, icke må hava tjänst vid barnhem, asyler, barnkrubbor

och dylikt. Innan någon erhåller tillstånd att mottaga ett barn för vård

och uppfostran, skall det företes läkarintyg om, att smittsam tuberkulos icke

råder i hemmet samt att, om andra barn finnas där, det barn som skall mottagas

icke självt lider av sådan sjukdom. Dylikt tillstånd skall i regel återkallas,

om smittsam tuberkulos yppas i hemmet och den sjuke icke genast

avlägsnas därifrån. ^ I den finska tuberkulosförordningen stadgas, att barn

ej må utackorderas i familj, där någon dess medlem eller annan hos familjen

bosatt person lider av tuberkulos, att tuberkulossjuk ej må utackorderas

i familj, där barn finnas, att, örn tuberkulos yppas hos skolelev eller barn i

uppfostrings- eller vårdanstalt, åtgärder böra i viss ordning vidtagas till förebyggande

av smittans spridning, samt att å vissa anstalter, bland andra barnhem,

behöriga åtgärder skola med avseende å tuberkulossjuka vidtagas till

förebyggande av smittans spridning. Norsk lagstiftning synes sakna särskilda

bestämmelser i detta ämne.

10 § i medicinalstyrelsens lagförslag inledes med en definition å begreppet

fosterbarn, vilken överensstämmer med motsvarande definition i barnavårdslagen.

Vidare stadgas, att ingen må utan särskilt medgivande av barnavårdsnämnden

mottaga fosterbarn, med mindre hos nämnden genom läkarintyg

styrkts, ej mindre att fall av smittsam tuberkulos icke förefinnes inom det

avsedda fosterbarnshemmet, än även att barnet icke är behäftat med tuberkulos.

Innan nämnden lämnar medgivande till mottagande av fosterbarn,

skall tjänsteläkares yttrande inhämtas, och skall nämnden vid medgivandet

föreskriva de villkor, under vilka fosterbarn må i hemmet vistas. Medgivande

må när som helst återkallas. Distriktsdispensär skall ägna särskild uppmärksamhet

åt fosterbarnshem och vid misstanke örn smittsam tuberkulos

hos någon medlem av hemmet omedelbart vidtaga erforderliga undersökningar

och åtgärder, som på dispensären ankomma, samt, där så kräves,

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20. 57

lämna meddelande till »hälsovårdsnämnden» (troligen avses »barnavårdsnämnden»)

.

Såsom motivering till dessa bestämmelser har medicinalstyrelsen anfört:

Styrelsen anser särskilda skyddsåtgärder mot tuberkulos smitta för barn,

som mottagas i fosterhem, vara av behovet påkallade.

Lagen om samhällets barnavård den 6 juni 1924 föreskriver visserligen i

53 §, att barnavårdsnämnd, då den erhållit vetskap örn fosterbarns mottagande

i fosterhem, ofördröjligen skall låta verkställa undersökning angående

fosterhemmets beskaffenhet, men styrelsen håller före, att, då det gäller tuberkulos

smitta, denna undersökning bör vara verkställd, innan barnet kommer

till fosterhemmet, och att förefintlighet av smittsam tuberkulos inom

hemmet bör utgöra ett hinder för att fosterbarn mottages därstädes, såvida

icke barnavårdsnämnd funnit sådana omständigheter föreligga eller sådana

åtgärder vidtagits, som innebära skydd mot faran från en i hemmet eventuellt

förefintlig smittkälla.

Den fortsatta kontrollen i detta avseende beträffande fosterhemmen anser

styrelsen lämpligen kunna i första hand anförtros åt distriktsdispensärerna.

I 17 § andra stycket av nyssberörda lag stadgas, att, bland andra, befattningshavare

i landstingets tjänst skall, då denne i sin verksamhet erhållit kännedom

örn förhållanden, som böra föranleda barnavårdsnämndens ingripande,

ofördröjligen göra anmälan därom. Då dispensärsköterskan vanligen är anställd

i landstingets tjänst, torde hon sålunda redan med hänsyn till

denna föreskrift i regel vara skyldig göra nyssnämnda anmälan, men

styrelsen har dock funnit det önskvärt, att föreskriften intages även i tuberkuloslagen.

När misstanke örn tuberkulossmitta i hem, där fosterbarn vårdas, uppstår

hos tillsyningsmyndighet (barnavårdsombud, barnavårdsnämnd), bör vederbörande

göra anmälan därom till distriklsdispensären, såvida icke omedelbar

åtgärd från barnavårdsnämnden synes påkallad (avlägsnande av barnet

från hemmet). Distriktsdispensär har att själv eller med hjälp av centraldispensären

klarlägga fallet, vidtaga de åtgärder, som på den ankomma, samt

lämna meddelande till barnavårdsnämnden.

I yttrandena över medicinalstyrelsens förslag hava bestämmelserna i 10 §

givit anledning till vissa uttalanden av principiell innebörd. Statens inspektör

för fattigvård och barnavård har framhållit, att föreskrifter om särskilda

skyddsåtgärder mot tuberkulos smitta för barn, som mottoges i fosterhem,

visat sig vara av behovet påkallade. Förslagets bestämmelser härutinnan

syntes väl fylla sitt ändamål. Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett

10 § innebära, att varje enskilt fosterhem samt varje barn, som ifrågasattes

till vård i sådant hem, skulle besiktigas på kommunens bekostnad.

Ett sådant stadgande kunde svårligen tillämpas och kunde befaras motverka

barnavårdslagens tillämpning särskilt i små eller fattiga kommuner.

Länsstyrelsen ifrågasatte, örn man icke mera borde lita på dispensärernas

och barnavårdsombudens kännedom örn de tuberkulosfarliga hemmen samt

begränsa läkarundersökningen till fall, då särskild anledning till sådan undersökning

förelåge. Landstingets förvaltningsutskott i Blekinge län har

framhållit, att bestämmelserna örn rätt att mottaga fosterbarn måste vinna

en försiktig och hänsynsfull tillämpning, så att icke onödiga svårigheter uppkomme,

då det gällde att anskaffa lämpliga fosterhem. Landstingets sjuk
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Departe
ments
chefen.

vårdsavdelning i Malmöhus län har funnit önskvärt, att 10 § utformades

på sådant sätt, att det icke uppstode för stora svårigheter att anskaffa

fosterhem. Professor Suve har i sitt inom medicinska fakulteten vid universitetet

i Lund avgivna yttrande anfört följande:

I 10 § anser medicinalstyrelsen särskilda åtgärder mot tuberkulos smitta

vara av behovet påkallade för fosterbarn, innan desamma komma till fosterhemmet.

Några till grund liggande erfarenheter meddelas ej. Och själv

kan jag ej bidraga med sådana. Det kan väl dock ej vara styrelsen obekant,

att barnavårdsnämnderna och dispensärerna redan nu kämpa med betydande

svårigheter att anskaffa fosterhem åt sina skyddslingar. Om man nu

skulle tvingas fordra smittofrihetsintyg för samtliga familjemedlemmar, innan

fosterbarnet mottoges, skulle detta utan tvivel betyda, att möjligheterna

att få fosterhem i hög grad inskränktes. Kommunerna tvingas då återgå

till barnhemsvård. Denna är klart sämre för barnen och betydligt dyrare

för kommunerna. Fosterhemmet bjuder ju för närvarande den lille samma

möjligheter som de egna barnen — för en naturlig människa torde icke

mera vara att önska. Allrahelst som barnavårdsnämnderna ha skyldighet

att undersöka lämpligheten, naturligtvis även i hälsohänseende, innan de acceptera

fosterhemmet. I vår del av landet har för övrigt icke någon dispensär,

icke ens centraldispensären i Lund, på detta sätt undersökt de relativt

få hem, dit de under de sista 5 åren lämnat bevisligen friska barn till

vård. I bästa fall genomlyses endast fostermodern och då vart annat år.

lfa icke ens dispensärerna själva hittills ansett sig böra undersöka sina

fosterhem, torde nödvändigheten i åtgärden ej vara alltför tvingande.

Fortsättningen av paragrafens bestämmelser försvårar ytterligare anskaffandet

av fosterhem. Man måste dock betänka, hur många inspekterande

myndigheter och personer, som lia rätt och skyldighet att kontrollera ett

fosterhem, innan nu ytterligare en befnllmäktigas. Barnavårdsnämnd, barnavårdsman,

provinsialläkare, eventuellt barnavårdsombud ha redan uppdraget.

Därtill kommer modern, och så eventuellt nu dispensärsköterskan.

Ett hem bör dock få vara ett hem utan alltför många främmandes inblanding,

även örn det skulle lia råkat falla offer för frestelsen att taga sig an ett

av samhällets egna barn.

Av den redogörelse, som jag nyss lämnat för vissa bestämmelser i barnavårdslagen,

framgår, att fosterbarnsvården är underkastad en ingående kontroll

från barnavårdsnämndernas sida. Denna kontroll avser bland annat

att förhindra, att ett fosterbarn utsättes för fara till liv eller hälsa i det

fosterhem eller barnhem, där barnet vistas. För rätt att driva enskilt barnhem

fordras särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Däremot fordras icke tillstånd

för rätt att mottaga fosterbarn i ett enskilt hem, men barnafostraren

skall inom några få dagar efter mottagandet göra anmälan därom hos barnavårdsnämnden,

som då har att ofördröjligen undersöka förhållandena i

fosterhemmet. Nämnden kan för övrigt, om anledning därtill föreligger, redan

på förhand förbjuda viss person att mottaga fosterbarn.

Enligt min mening äro dessa och övriga kontrollbestämmelser rörande

fosterbarnsvården av stort värde då det gäller att förhindra, att fosterbarn

utsättas för tuberkulos smitta. Detta värde kommer säkerligen att bliva

än större vid ett införande av den av mig förordade anmälningsplikten.

Visar det sig vid den undersökning från dispensärens sida, som alltid bör

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

59

åtfölja en anmälan om uppdagat tuberkulosfall, att fosterbarn utsattes för

smittfara, är det dispensärens uppenbara skyldighet att, om faran icke eljest

genast avvärjes, sätta sig i förbindelse med barnavårdsnämnden för erforderliga

åtgärders vidtagande.

Otvivelaktigt skulle medicinalstyrelsens förslag rörande förhandskontroll

beträffande fosterhem och fosterbarn med avseende å fara för tuberkulos

smitta vara av ett visst värde. Fråga är emellertid, örn detta icke skulle

köpas för dyrt. Att just på detta ömtåliga och av det allmänna redan

övervakade område stadga ytterligare kostsamma kontrollåtgärder, då man

måste säga sig, att barn i andra från det allmännas sida icke regelmässigt

övervakade miljöförhållanden dagligdags utsättas för tuberkulos smitta, synes

mig tillrådligt endast under förutsättning, att vinsten av dylika åtgärder

kunde förväntas uppenbart överväga därmed förbundna olägenheter. Ett

genomförande av medicinalstyrelsens förslag skulle antagligen medföra, att

i några enstaka fall ett tillämnat mottagande av fosterbarn ej komme till

stånd. Redan enligt gällande bestämmelser torde dock i vissa av dessa fall

förutsättningar hava funnits för ett undanröjande av smittfaran innan någon

skada skett. Man måste vidare betänka den hämmande inverkan,

som den ifrågasatta kontrollen säkerligen skulle hava på villigheten att mottaga

fosterbarn. Icke endast barnafostraren själv utan även hans maka, barn

och husfolk samt därjämte det tillämnade fosterbarnet måste underkastas

en minutiös undersökning av läkare, kanske bosatt långt från fosterhemmet.

Och ändock skulle en dylik undersökning vara av föga värde, därest

exempelvis barnafostraren en tid efter mottagandet av fosterbarnet anställde

en tjänare eller för några dagar härbärgerade en gäst, som vore behäftad

med smittsam tuberkulos. Att åtskilliga personer, som eljest vore villiga

att mottaga fosterbarn, skulle avstå därifrån inför vetskapen örn den därmed

förbundna förhandskontrollen, förefaller mycket sannolikt. Då jag icke,

för vinnandet av ett resultat av måhända jämförelsevis ringa värde, vill

tillråda åtgärder, som skulle ytterligare minska den redan knappa tillgången

på personer, lämpliga och villiga att mottaga fosterbarn, har jag icke funnit

mig böra i departementsförslaget upptaga någon motsvarighet till 10 §

i medicinalstyrelsens förslag. Emellertid har jag ansett lämpligt att i 5 §

sista stycket departementsförslaget införa en erinran örn barnavårdsnämnds

skyldighet enligt barnavårdslagen att noggrant tillse, att fosterbarn komma i

åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran.

Framställning från de lungsjukas eftervårdskommitté ni. fl.

Den tidigare omnämnda, i anledning av medicinalstyrelsens lagförslag gjorda

framställningen från de lungsjukas eftervårdskommitté, Söderbg patienters

understödsförening, Sankt Görans tuberkulospatienters understödsförening

och Stockholms länssanatoriers patienters understödsförening utmynnade

i en hemställan

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

att en allsidig utredning av frågan om nödvändigheten ur skyddssynpunkt

av en effektiv och värdig form av eftervård för de lungsjuka utom ramen

av vanlig fattigvård komme till stånd, därvid även möjligheten att genom

samhällsingripande bereda de återställda lämplig sysselsättning övervägdes;

att till denna utredning även kallades personer, som vore eller varit verksamma

inom sanatoriernas patient- och understödsföreningar, vilka genom

sin ingående kännedom örn de nuvarande förhållandena kunde anses särskilt

skickade att bedöma, vad som i detta hänseende ytterligare erfordrades;

samt

att den statliga fattigvårdsinspektionen, förstärkt med nödig medicinsk

sakkunskap, i avvaktan på att andra anordningar komme till stånd, fäste

sin uppmärksamhet på huruvida de understöd, som för närvarande utanordnades

till lungsjuka, med hänsyn till föreliggande omständigheter kunde

anses tillräckliga.

De spörsmål, som beröras i omförmälda hemställan, torde icke böra erhålla

sin lösning i en lagstiftning med sådant syfte som det, vilket ligger

till grund för nu föreliggande förslag. Jag vill emellertid erinra, att berörda

spörsmål höra till dem, vilka äro under övervägande inom den i

detta ärende omnämnda, av svenska nationalföreningen mot tuberkulos anordnade

utredning, som för närvarande bedrives under ledning av f. d.

generaldirektören Hellström.

Specialmotivering.

Förslaget till tuberknlosförordnlng.

Författningens rubrik.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län har föreslagit, att den nu ifrågasatta

författningen, i analogi med epidemilagen, måtte benämnas »Tuberkuloslag».

En bidragande orsak till, att »Lag angående vissa åtgärder mot

utbredning av lungsot» vore föga känd och beaktad, vore otvivelaktigt dess

långa och tillkrånglade titel.

Då den i nyss återgivna yttrande förordade rubriken synes lämpligare än

den av medicinalstyrelsen föreslagna, har i departementsförslaget den senare

rubriken utbytts mot den förra, därvid emellertid, i enlighet med numera

vedertagen terminologi, författningen fått karaktär av förordning.

1 §■

Denna paragraf motsvarar 1 § i medicinalstyrelsens förslag.

Beträffande frågorna örn lagstiftningens omfattning samt vad som skall

förstås med tuberkulos och smittsam tuberkulos har medicinalstyrelsen

anfört:

Vår nu gällande lungsotslag omfattar endast strup- och lungtuberkulos.

Orsaken till att lagen av 1914 fick denna begränsning var helt säkert den,

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

61

att dessa former av tuberkulos äro de vanligaste och de oftast smittförande.

De norska och finska tuherkuloslagarna omfatta uttryckligen även andra

lokalisationer av tuberkulos i smittsamt skede.

För lagens syften synes det styrelsen nödvändigt att skilja mellan begreppen

»tuberkulos» och »smittsam tuberkulos». Under begreppet »tuberkulos»

sammanfattas alla av tuberkelbaciller orsakade, ej utläkta, förändringar

inom människokroppen, i vilket organ de än äro lokaliserade och

i vilket stadium de än befinna sig samt oberoende av frånvaro eller närvaro

av bacillhaltig sekretion.

Att säkert avgränsa smittsam tuberkulos från icke smittsam sådan möter

ofta stora svårigheter. Vid lungtuberkulos med upphostning kan sekretet

vid upprepade undersökningar vara fritt från tuberkelbaciller, vid andra

förete sådana. Av praktiska skäl torde vara lämpligast att såsom smittsamma

betrakta alla fall av lung- och struptuberkulos med sekretion, vare

sig tuberkelbaciller kunna påvisas i sekretet eller icke, ävensom i allmänhet

tuberkulösa fistlar med sekretion. Dit böra även förås sådana fall av

lungtuberkulos, där röntgenbilden eller andra omständigheter göra sannolikt,

att patienten under vissa förhållanden, vid tillfälliga katarrer m. m.,

utsöndrar baciller.

I de i ärendet avgivna yttrandena hava inga erinringar framställts mot

förslaget att utsträcka skyddslagstiftningen på detta område till att avse

även andra former av tuberkulos än strup- och lungtuberkulos.

Däremot hava de av medicinalstyrelsen föreslagna definitionerna och

motiveringen för desamma givit anledning till diskussion, särskilt i de från

läkarhåll avgivna yttrandena. I några av dessa har visserligen icke framställts

erinran gent emot berörda definitioner men har framhållits, att medicinalstyrelsen

i sin motivering givit begreppet »smittsam tuberkulos» en

alltför vid omfattning. Sålunda har svenska lasarettsläkare/öreningen ansett

det oriktigt att betrakta alla fall med öppna fistlar såsom smittfarliga.

En dylik uppfattning illustrerade, vilka svårigheter som komme att möta

vid avgörandet örn vederbörande vore i smittsamt stadium eller icke. Svenska

sanatorieläkarföreningen har funnit påståendet, att det av praktiska skäl

vore lämpligast att såsom smittsamma betrakta alla fall av lung- och struptuberkulos

med sekretion, vara en alltför schematisk norm för avskiljande

av smittsamma fall från icke smittsamma. Svenska föreningen för invärtes

medicin har yttrat, att genom vetenskapens utveckling läkaren torde inom

en ej alltför avlägsen framtid äga möjlighet att, säkrare än för närvarande,

avgöra vid vilka sjukdomstyper verklig fara för smittspridning förelåge.

Lagstiftningen borde givetvis sikta på sådana fall och ej på fall, där smittöverföring

endast vore principiellt möjlig. Förste provinsialläkaren i Älvsborgs

län har å andra sidan framhållit, att sekretet visat sig smittförande

i många fall, där tuberkelbaciller ej kunnat påvisas. Senare forskningar

gåve ett starkt stöd för antagandet, att tuberkulossmittan uppträdde icke

endast i form av den Koch’ska bacillen utan även i ett ultrafiltrerbart förstadium,

som ägde förmåga både att utveckla sig till den Koch’ska bacillen och

att, innan sådan utveckling skett, förorsaka smitta. Karolinska medilco-kirurgiska

institutets lärarkollegium däremot har yttrat, att även i fall, där

med förfinade metoder tuberkelbaciller påvisats, smittsamheten stundom

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.

*

kunde från praktisk synpunkt ifrågasättas. Det vöre svårt att avgränsa såväl

begreppet »uppenbart läkt tuberkulos» som begreppet »smittsam tuberkulos».

Svenska läkaresällskapet har framhållit, att den vetenskapliga utvecklingen

tid efter annan ändrat vår uppfattning örn, vilka fall som, utan

att baciller kunde påvisas, ändock borde rubriceras såsom smittsamma. Svårigheter

torde också stundom möta, när det gällde att avgöra, om ett fall

skulle betraktas såsom uppenbart läkt. Det borde åligga medicinalstyrelsen

att i dessa hänseenden utfärda detaljerade råd och anvisningar samt att vid

behov revidera dessa.

I några yttranden har föreslagits ändrad lydelse av själva lagtexten. Sålunda

har dispensärledaren i Västerbottens län, överläkaren Hellsing, funnit

definitionen å tuberkulos böra ändras till »alla av tuberkelbaciller orsakade

förändringar inom människokroppen»; detta för att även pleurit och

knölros skulle innefattas. Förste stadsläkaren i Malmö har framhållit, att

en stor del av alla barn företedde övergående svullnader av lymfkörtlarna,

vilka svullnader vanligen uppfattades såsom tuberkulösa, även om bindande

bevis härför endast undantagsvis kunde presteras. Ett anmälningsförfarande

skulle i dessa fall medföra betydande praktiska svårigheter. Därför

borde i lagtexten efter uttrycket »uppenbart läkt tuberkulos» följa »eller

körtelförändringar, beträffande vilka det icke kan anses såsom säkert,

att de äro av tuberkulos natur». Vidare har, såsom redan omnämnts vid

behandlingen av frågan om förbud att bedriva vissa slag av arbete, Sveriges

läkarförbund ansett smittsam tuberkulos böra definieras ungefär så:

»tuberkulos, vilken är i sådant skede, att i den verksamhet, vederbörande

utövar eller avser att utöva, eller i de miljöförhållanden, i vilka han lever,

fara för tuberkulossmitta föreligger».

Slutligen har av landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län och

dispensärledaren i samma län, överläkaren Hellsing, framställts önskemål

om att i lagen eller i av medcinalstyrelsen meddelade direktiv måtte klart

angivas, när smittfrihet skulle anses föreligga eller hur sådan skulle konstateras.

Departementschefen.

Emot förslaget att utvidga förevarande skyddslagstiftning till att gälla

alla slag av tuberkulos hos människa synes ingen erinran vara att framställa.

Denna lagstiftningens omfattning torde också böra komma till uttryck

i författningstexten. Departementsförslaget överensstämmer härutinnan

i huvudsak med medicinalstyrelsens förslag, dock att de i och för sig

betydelselösa orden »oavsett dess lokalisation och oavsett örn densamma befinner

sig i smittsamt skede eller ej» ansetts kunna uteslutas.

Liksom lungsotslagen utgår förslaget från begreppet tuberkulos såsom

allmänt känt och lämnar således icke någon beskrivning ever vad därmed

avses. Det överlämnas åt läkarvetenskapen att närmare fastställa förordningens

omfattning, vilken därför kan komma att i någon mån förändras i och

med utvecklingen av denna vetenskap. Givet är, att frågan, huruvida i

det särskilda fallet tuberkulos verkligen föreligger, ofta kan vara svår för

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20. 63

läkaren att med säkerhet besvara. Uet är på grund härav angeläget att

framhålla, att ett bestämt jakande svar på denna fråga måste kunna givas,

för att fallet skall vara hänförligt under förordningens bestämmelser.

Medicinalstyrelsen har i sitt förslag även upptagit en definition å begreppet

smittsam tuberkulos, vilket angives såsom tuberkulos i sådant skede,

att tara för tuberkulossmitta föreligger. Då emellertid genom en dylik

formulering begreppet knappast erhåller en annan eller klarare innebörd

än det redan har i det allmänna språkbruket, har jag ansett överflödigt att

införa definitionen i fråga i förordningen. Jag vill erinra, att det i lungsotslagen

talas örn smittsam lungsot utan att det ansetts erforderligt att närmare

angiva vad därmed avses. Även i fråga om begreppet smittsam tuberkulos

överlämnar alltså departementsförslaget åt läkarvetenskapen att bestämma

dess närmare innebörd. Att härutinnan olika meningar kunna vara rådande

framgår av de uttalanden från läkarliåll, som i ärendet gjorts rörande

denna fråga. Utan att döma i densamma vill jag såsom min mening endast

uttala, att ju strängare det ingrepp är, vilket enligt förordningen kan

komma i fråga gent emot en tuberkulossjuk person, desto starkare bör kravet

på läkarens övertygelse ställas, då han anger sjukdomen vara i smittsamt

skede.

Huruvida, såsom i några yttranden gjorts gällande, medicinalstyrelsen bör

meddela närmare direktiv rörande bedömandet av frågorna, när tuberkulos

eller smittsam tuberkulos skall anses föreligga, torde böra lämnas åt styrelsen

att själv avgöra. I 14 § departementsförslaget har emellertid åt styrelsen

uppdragits att meddela närmare bestämmelser angående verkställande

av läkarundersökningar och utfärdande av läkarintyg, varom i lagen förmäles.

2 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § fjärde stycket i medicinalstyrelsens förslag.

Medicinalstyrelsen har beträffande nämnda stycke i sitt förslag anfört:

För den läkare, som icke har resurser till att utföra en allsidig undersökning

angående förekomsten av tuberkulos hos en person, kommer det givetvis

ofta att icke vara honom möjligt att med full visshet avgöra, huruvida

personen i fråga är behäftad med tuberkulos eller icke, även örn vissa symtom

kunna giva anledning misstänka att så är fallet. Det är emellertid såeäl

för smittprofylaxen som för resultatet av en eventuell behandling av

synnerligen stor betydelse, att diagnosen ställes så tidigt som möjligt. Styrelsen

önskar framhålla, att genom inrättande av de beslutade cntraldispensärerna

varje läkare erhåller den värdefulla förmånen av tillgång till konsultation

med specialutbildad läkare på för patienten särdeles gynnsamma

villkor. Styrelsen har ansett detta förhållande så betydelsefullt, att en anvisning

därom införts i lagförslaget.

Förste provinsialläkaren i Uppsala län har ifrågasatt, hur det skulle förfaras,

örn den till centraldispensären remitterade personen icke infunne sig

därstädes och den remitterande läkaren icke vore tjänsteläkare. Bestämmelsen

i 16 8 första stycket örn tvångsundersökning kunde då ej tillämpas,

enär sådan undersökning endast kunde påkallas av tjänsteläkare. 2 § fjär
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majlis proposition nr 20.

Departe
ments
chefen.

de stycket borde därför kompletteras med ett stadgande örn skyldighet för

den remitterande läkaren att i nu avsett fall göra anmälan till vederbörande

tjänsteläkare.

Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län har ansett det böra tydligt utsägas,

huruvida ordet »äger» i detta stycke vore liktydigt med ordet »skall».

I likhet med medicinalstyrelsen finner jag det vara av värde, att i förordningen

lämnas anvisning åt läkare, som misstänker en patient vara behäftad

med tuberkulos men icke äger tillräcklig utrustning eller sakkunskap för att

med säkerhet avgöra om så är fallet, att hänvisa patienten till dispensär för

vidare undersökning. Bestämmelserna härom, vilka icke torde böra givas

tvingande karaklär, hava i departemcntsförslaget införts före bestämmelserna

örn skyldighet för läkare att göra anmälan, då han med säkerhet konstaterat

tuberkulos hos en patient. En förutsättning för ett dylikt frivilligt

remissförfarande bör i regel vara, att dispensärverksamhet finnes anordnad

å den ort, där patienten stadigvarande vistas. Såsom jag tidigare framhållit,

torde denna förutsättning kunna förväntas alltid vara för handen. Patienten

bör då hänvisas till centraldispensären eller, i stad som ej deltager i

landsting, till den i staden inrättade dispensären. För kontrollens skull har

i departemcntsförslaget stadgats, att läkaren skall örn dylik hänvisning lämna

meddelande till dispensären. Denna kan då, därest patienten icke infinner

sig, jämlikt 5 § tredje stycket i departemenlsförslaget, motsvarande

16 § första stycket i medicinalstyrelsens förslag, föranstalta örn undersökning

av den för tuberkulos misstänkte.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § första, andra, tredje och femte styckena i

medicinalstyrelsens förslag samt innehåller stadganden om anmälningsplikten

och dess fullgörande

Medicinalstyrelsen har angående detaljbestämmelserna i sitt förslag anfört:
Frågan,

till vilken person eller myndighet anmälan om upptäckta luberkulosfall

skall inlämnas, har lösts olika i olika länder. I Finland går anmälan

till dispensärläkaren, i Danmark till tjänsteläkaren och i Norge till

sundhetskommissionens ordförande. Då denne alltid är en tjänsteläkare,

är förhållandet egentligen identiskt med det danska. I en del andra länder

göres anmälan till viss myndighet utan direkt angivande av att densamma

skall ställas direkt till angiven läkare.

Enligt styrelsens mening bör anmälan ställas till tjänsteläkaren, vilken

har närmaste ansvaret för hälso- och sjukvården inom respektive distrikt.

Med tjänsteläkare förstås här provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpingseller

municipalläkare, en var inom hans distrikt, för stad den främsta av

stadsläkarna, där flera finnas.

Den anmälningsplikt, som här föreslås, åsyftar, att anmälan aldrig far

resultera i enbart en registrering av det anmälda fallet, utan alltid skall

leda till de aktiva åtgärder, som befinnas erforderliga, såsom undersökning

av hela familjen, saneringsåtgärder i bostaden, åtgärder för barnskydd

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

65

o. s. v. Genomförandet av dessa åtgärder förutsätter i regel en organiserad

samverkan mellan tjänsteläkaren och de olika dispensärerna, central- och

distriktsdispensärerna, för vilken närmare skall redogöras under motiveringen

till 3 §.

En förutsättning för att effektiva åtgärder skola kunna vidtagas är givetvis,

att den till tjänsteläkaren ingångna anmälan delgives läkarna vid respektive

såväl central- som distriktsdispensär. Denna dubbla anmälan kommer

i realiteten icke att bliva så betungande som den möjligen kan synas.

Tjänsteläkaren är nämligen i det övervägande flertalet fall identisk med läkaren

vid distriktsdispensären, och detta kommer jämsides med distriktsvårdens

utbyggande alt i ökad omfattning bliva förhållandet. Då emellertid

för närvarande inom vissa områden, särskilt städerna, förenämnda identitet

mellan tjänsteläkaren och distriktsdispensärens läkare icke föreligger,

synes det styrelsen nödvändigt, att bestämmelse örn särskild anmälan till

distriktsdispensärens läkare införes i lagen.

De i denna paragraf föreskrivna anmälningarna böra givetvis ske utan

dröjsmål, och styrelsen har såsom normalförfarande tänkt sig, att de avgivas

i form av veckorapporter.

I andra stycket av denna paragraf ålägges läkaren vid varje sjukvårdsanstalt

en speciell anmälningsplikt av smittsamma tuberkulösa patienter i

samband med deras utskrivning. Denna anmälan, vilken mera sällan torde

komma att bliva identisk med den anmälan av nyupptäckt tuberkulosfall,

som omförmäles i första stycket, åsyftar att bringa till tjänsteläkarens kännedom,

att ett smittsamt tuberkulosfall, som under längre eller kortare tid

varit isolerat å vårdanstalt, numera åter pr att räkna med såsom smittkälla.

I yttrandena hava detaljbestämmelserna i medicinalstyrelsens förslag föranlett

åtskilliga erinringar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt lämpligheten av stadgandet,

att anmälan skulle göras av den läkare, som först konstaterat sjukdomen. Om

vid läkarundersökning patienten, för att undgå de med en anmälan förenade

betungande skyldigheterna, på fråga av läkaren sanningslöst uppgåve, att

sjukdomen tillförne konstaterats, skulle ju ingen anmälan om denna ske. Förste

stadsläkaren i Göteborg har framhållit, att en läkare, som konstaterat tuberkulos

hos en patient, ofta icke kunde med säkerhet veta, om en annan läkare

tidigare anmält samma eller annan tuberkulosform hos patienten. Det

hade exempelvis påvisats en lungtuberkulos, samtidigt som läkaren funnit

ett halsärr, vilket efter all sannolikhet härrörde från ett tidigare behandlat

tuberkulöst lymfom. I detta fall hade alltså en annan läkare »först konstaterat

sjukdomen» och bort anmäla denna, men säkerhet härför funnes uppenbarligen

icke. Anmälan borde därför ske i varje fall, så framt ej bevisligen

dylik skett tidigare.

Frågan, till vilken myndighet anmälan skall göras, har föranlett uttalanden

i olika riktningar. Sålunda har i några yttranden, vari erinran icke gjorts

mot medicinalstyrelsens förslag i denna del, likväl uttalats tvekan huruvida

beteckningen »vederbörande tjänsteläkare» vore fullt klar.

Sveriges läkarförbund har ansett stadgandet örn anmälan till tjänsteläkare

bliva ineffektivt eller meningslöst, därest dispensärvård saknades å vederbörande

ort. Anmälan komme då endast att bliva kvarliggande hos tjänsteläka
ti

i ha n;i Ult riksdagens protokoll 1939. 1 saint. Nr 20. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ren. I varje fall borde anmälan ske till en instans, som hade tillgång till sådan

expeditionshjälp, att anmälningarna kunde rutinmässigt registreras och vidarebefordras

för åtgärders vidtagande. Därvid kunde ifrågakomma centraldispensär

och förste provinsialläkare, vilken senare mottoge andra anmälningar

om epidemiska sjukdomar och genom sitt ledamotskap i distriktsvårdsstyrelsen,

länets ledande dispensärinstans, skulle kunna låta återanmälningarna

till centraldispensär och tjänsteläkare fullgöras av styrelsens expedition. Bleve

förste provinsialläkaren anmälningsinstans, skulle överensstämmelse också

skapas med de områden, där dispensärvård icke vore anordnad.

Till förmån för centraldispensären såsom anmälningsinstans hava uttalat

sig förste provinsialläkaren i Blekinge län, medicinska fakulteten vid Uppsala

universitet, dispensärstyrelsen i Stockholms län, landstingens förvaltningsutskott

i Hallands och Skaraborgs län samt svenska läkaresällskapet. Såsom

skäl för en sådan ordning har framhållits, att man därigenom skulle hindra

omgång, att centraldispensärens uppgift vore att inom sitt område leda kampen

mot tuberkulosen samt att tjänsteläkarna icke så sällan vöre föga intresserade

av dispensärarbetet. Svenska läkaresällskapet har vidare framhållit, att

anmälan borde ske till den centraldispensär, inom vars område sjukdomen

konstaterats, varefter denna dispensär borde med ledning av den sjukes bostadsadress

översända anmälan till den centraldispensär, inom vars område

forskning efter smittkällor borde göras. Vid patients flyttning till annat centraldispensärsområde

borde likaså korrespondens mellan centraldispensärerna

äga rum. Överläkaren Hedvall har i ett på uppdrag av medicinska fakulteten

vid Lunds universitet avgivet utlåtande anfört bland annat följande:

För att anmälningsplikten skall fullgöras och lagen därom icke bliva en

tom paragraf, är det nödvändigt att anmälan örn nya fall av tuberkulos m. m.

göres synnerligen enkel. Så är emellertid enligt min mening icke fallet i det

föreliggande lagförslaget. Den väg, som anmälan enligt förslaget skall gå, sålunda

från den praktiserande läkaren till vederbörande tjänsteläkare och

från denne vidare till läkaren vid distriktsdispensären och till centraldispensären,

är kanske formellt riktig, men den synes mig både långsam och olämplig.

Viktiga åtgärder från distrikts- och centraldispensärens sida kunna befaras

bliva fördröjda, varjämte tjänsteläkarens register över anmälda fall med

tuberkulos kommer att bliva felaktigt, eftersom det fylles med namn även på

sådana personer, som endast blivit misstänkta för tuberkulos men i verkligheten

icke varit behäftade med dylik sjukdom. Vid en mångfald olika tillfällen

har enligt förslaget praktiserande läkare att göra anmälan, men dessa

anmälningar gå icke alla till samma håll och verka därför förvirrande även

för den, som skall anses vara fullt inne i dispensärorganisation och dispensärbekämpande.

Meddelandena kunna för övrigt befaras emellanåt stanna

på halva vägen och därigenom ej nå den instans, som framför andra svarar

för dispensärarbetet i ett län, nämligen centraldispensären.

Enligt min mening vore det därför önskvärt, att varje anmälan från praktiserande

läkare eller tjänsteläkare i sådana tuberkulosfrågor, som omnämnas

i lagförslaget, sändes till centraldispensären direkt, varigenom ingen risk för

dröjsmål kan uppkomma. Centraldispensären åligger det i sin tur att svara

för övriga anmälningar, som kunna bliva nödvändiga med anledning av inkomna

skrivelser. Härigenom skulle under alla förhallanden centraldispensären

och därigenom även distriktsdispensären vara väl underrättad i alla tu
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

67

berkulosfrågor gällande länet. Tjänsteläkarens register över inkomna anmälningar

skulle då endast komma att omfatta personer, som verkligen ha tuberkulos.

Örn nu anmälan till centraldispensären gjordes på tryckta blanketter,

innehållande utöver de uppgifter, som finnas upptagna i 2 §, även meddelande

om misstänkt smittkälla, torde allt vara gjort för att förenkla anmälningsproceduren.

Centraldispensären måste emellertid var rustad så, att inkomna

anmälningar kunna skötas kontorsmässigt.

Självfallet bör även den anmälan, som avses i 2 § andra stycket, gå direkt

till centraldispensären, eftersom sådan anmälan mycket ofta nödvändiggör

synnerligen brådskande åtgärder.

Slutligen hava karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium och

landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län ansett anmälan böra, till

undvikande av onödig omgång och tidsförlust, göras till »dispensären» eller

»dispensärläkaren», vilken ju hade att vidtaga åtgärder i anledning av anmälan.

Även i andra yttranden än de nyss återgivna har kritik riktats mot det »omständliga»

förfarandet vid anmälningspliktens fullgörande enligt medicinalstyrelsens

förslag.

Mot den av medicinalstyrelsen föreslagna tidsfristen för anmälningsskyldighetens

fullgörande har erinran gjorts i ett par yttranden. Sålunda har

förste provinsialläkaren i Södermanlands län ansett formuleringen »ofördröjligen

och senast inom åtta dagar» kunna giva anledning till, att »ofördröjligen»

tolkades såsom lika med »inom åtta dagar», vilket vid fall av

smittsam sjukdom understundom kunde bliva ödesdigert. Även svenska nationalföreningen

mot tuberkulos har funnit den medgivna tidsfristen kunna

inbjuda till onödigt uppskov med anmälans avgivande.

Vidare hava i ett par yttranden vissa önskemål framförts rörande anmälans

närmare innehåll. Förste stadsläkaren i Malmö har ansett anmälan rörande

nyupptäckt fall av tuberkulos även böra innehålla uppgift om, huruvida

sjukdomen vore i smittsamt skede eller icke. Samma önskemål uttalas

av svenska läkaresällskapet, som därjämte anser i anmälan böra omnämnas

sjukdomens lokalisation i kroppen, detta enär anmälningarna förutsattes skola

utgöra primärmaterialet till morbiditetsstatistiken.

Beträffande den anmälningsskyldighet, som enligt medicinalstyrelsens förslag

åligger läkare vid sjukvårdsanstalt, då med smittsam tuberkulos behäftad

patient utskrives från anstalten, hava svenska läkaresällskapet och svenska

sanatorielåkarföreningen ansett den inskränkningen böra göras, alt skyldigheten

skulle föreligga endast om utskrivningen icke vore av tillfällig karaktär.

Även dylik anmälan borde göras skriftligen. Svenska fattigvårds- och

barnavårds förbundet har föreslagit, att ordet »sjukvårdsanstalt» måtte utbytas

mot »vårdanstalt».

Fångvårdsstyrelsen har anfört:

I 2 § i förslaget föreskrives anmälningsplikt, avseende dels nyupptäckta

tuberkulosfall, dels patienter, som utskrivas från sjukvårdsanstalt och äro

behäftade med smittsam tuberkulos. Båda fallen av anmälningsplikt komma

att föreligga inom fångvården. Fångar, som vid intagningen befinnas

behäftade med tuberkulos, skola sålunda av fängelseläkaren anmälas lill

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Departe
ments
chefen.

tjänsteläkare, liksom fångar, som, behäftade med smittsam tuberkulos, frigivas

från inom fångvården anordnade tuberkulosavdelningar. Beträffande

de förra motiveras anmälningsplikten med att ett upptäckt fall av tuberkulos

kan giva anvisning om smittkälla. Ur behandlingssynpunkt lärer emellertid

en dylik anmälan sakna betydelse, då behandlingen av tuberkulösa fångar

i regel aldrig kan ske i samverkan med dispensär utan alltid blir en fångvårdens

egen angelägenhet. Det kan därför ifrågasättas, att anmälningsplikten

begränsas till det fall, att med smittsam tuberkulos behäftad fånge

frigives. Hur än anmälningsplikten regleras, vill styrelsen emellertid framhålla

vikten av att de anmälningar, som göras av fängelseläkare, behandlas

med sådan diskretion, att det icke för annan än tjänsteläkaren blir känt,

att den smittade vistats eller befinner sig i fångvårdsanstalt.

Slutligen har i några yttranden framhållits, att anmälningsplikten borde

fullgöras endast genom sluten skriftlig försändelse och under i övrigt fullt

betryggande sekretess.

För att såvitt möjligt undanröja den anledning till tvekan, som i ett par

yttranden kommit till uttryck beträffande frågan, i vilka fall anmälan skall

göras, har i departementsförslaget stadgats, att anmälan skall göras, där

läkare iakttager tuberkulos hos någon, vilken han undersöker eller behandlar,

samt sjukdomen icke veterligen förut blivit av annan läkare iakttagen.

Förslaget överensstämmer härutinnan nära med motsvarande bestämmelser

i 11 § lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och 2 §

3 mom. epidemilagen.

Såsom en ytterligare förutsättning för anmälningsskyldighet har i departementsförslaget

angivits, att dispensärverksamhet är anordnad å den ort,

varå patienten stadigvarande vistas. Införandet av anmälningsskyldigheten

har ju i främsta rummet motiverats med, att en sådan skyldighet skulle

utgöra ett synnerligen värdefullt komplement till den nyligen omorganiserade

dispensärverksamheten. Att denna kan förväntas komma att omfatta

hela landet har jag förut framhållit.

Frågan, till vilken myndighet anmälan skall göras, synes även böra besvaras

med ledning av nyss angivna synpunkt. Medicinalstyrelsen har som

skäl för sitt förslag, enligt vilket anmälan skulle ställas till tjänsteläkaren,

framhållit, att denne hade närmaste ansvaret för hälso- och sjukvården inom

sitt distrikt. Vad sålunda anförts är visserligen i princip riktigt, men ett

faktum torde vara, att detta ansvar, vad antituberkulosarbetet beträffar, i

praktiken kommer att i största möjliga omfattning överflyttas å dispensärorganisationen.

Det är ju främst på denna, som det ankommer att vidtaga

åtgärder i anledning av ett nyupptäckt tuberkulosfall, och då skyndsamhet

icke sällan lärer vara nödvändig, synes anmälan böra göras direkt till den

för åtgärders vidtagande ansvariga myndigheten. Finnes, såsom man torde

kunna förutsätta i regel vara fallet, såväl distrikts- som centraldispensär i

den sjukes hemort, är det enligt min mening naturligast, att anmälan går

till distriktsdispensären. Denna har nämligen som en av sina främsta uppgifter

att undersöka den sjukes miljöförhållanden och komma i kontakt

med hans närmaste omgivning samt att på så sätt söka uppspåra smittkällan

v

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

69

och förhindra vidare smittspridning. Jag vill framhålla, att då i flertalet

fall läkaren vid en distriktsdispensär tillika är tjänsteläkare, departementsförslaget

kommer att i sak nära överensstämma nied medicinalstyrelsens förslag.

Å ort med allenast centraldispensär, vilken då även har att ombesörja

det egentliga fältarbetet inom dispensärvården, synes anmälan böra göras

till centraldispensären, medan i stad, som icke deltager i landsting, anmälan

torde böra göras till den i staden inrättade dispensären.

Såsom framhållits i detta ärende, är det givetvis av största värde, bland

annat för erhållandet av en möjligast tillförlitlig och lättillgänglig sjuklighetsstatistik,

att hos centraldispensärerna finnas förteckningar över alla

kända sjukdomsfall. Det lärer därför böra åligga distriktsdispensär att till

vederbörande centraldispensär lämna uppgift om varje till distriktsdispensären

anmält fall av tuberkulos. Ett dylikt för dispensärernas inre verksamhet

avsett stadgande torde dock knappast hava sin rätta plats i förordningen

utan synes lämpligen böra införas i de instruktioner, som utfärdats

för befattningshavarna inom dispensärvården. Detsamma torde gälla, därest

det skulle befinnas önskvärt, att vederbörande tjänsteläkare erhåller uppgift

om nyupptäckta tuberkulosfall.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle anmälan örn nyupptäckt fall av

tuberkulos göras ofördröjligen och senast inom åtta dagar. Styrelsen har

såsom normalförfarande tänkt sig, att dylika anmälningar skulle avgivas

i form av veckorapporter. Om man undantager dispensärläkare, torde

emellertid flertalet läkare sällan upptäcka mer än ett eller annat fall av tuberkulos

under en och samma vecka. Att bereda läkarna möjlighet att dröja

med anmälan ända till åtta dagar synes därför icke ens ur synpunkten av

deras egen bekvämlighet vara av större värde. Då härtill kommer, att skyndsamhet

ofta är av nöden och att uttrycket »ofördröjligen» icke lärer kunna

givas en så vid tolkning som styrelsen antagit, har i departementsförslaget

allenast stadgats, att anmälan skall göras ofördröjligen. Däri torde kunna

inläggas rätt för läkaren att, örn han blir nödsakad därtill av andra göromål,

dröja med anmälan en eller annan dag.

Dels med anledning av de önskemål, som i ett par yttranden framställts

rörande anmälans närmare innehåll, dels ock efter förebild av 11 § lagen

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och 2 § 3 mom.

epidemilagen har i departementsförslaget stadgats, att anmälan skall innehålla

uppgift, förutom beträffande patientens namn, ålder, yrke eller samhällsställning

och bostad samt de åtgärder, som blivit vidtagna, även rörande

sjukdomens särskilda beskaffenhet och vad örn sjukdomens orsak

kunnat utrönas.

Det skäl, som medicinalstyrelsen anfört för sitt förslag örn särskild anmälan,

då med smittsam tuberkulos behäftad person utskrives från sjukvårdsanstalt,

synes kunna åberopas för ett stadgande örn anmälningsskyldighet

jämväl då sådan person utskrives eller frigives från annan anstalt än

nyss nämnts, vid vilken läkare finnes anställd. Departementsförslaget har

avfattats i överensstämmelse härmed. Då i förslaget talas örn, att en person

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

utskrives eller frigives från anstalt, avses icke därmed en sådan vistelse utom

anstalten, som redan från början är avsedd att vara allenast tillfällig, men

väl exempelvis de olika former av villkorlig utskrivning och villkorlig frigivning,

varom stadgas i skilda författningar.

Skäl synas icke föreligga att beträffande anmälningsskyldigheten stadga

undantag för fångvårdens läkare. Såsom fångvårdsstyrelsen själv framhållit,

kan en anmälan örn nyupptäckt fall av tuberkulos hos en fånge giva

en värdefull anvisning rörande en dittills okänd smittkälla. Att anmälningar

rörande fångar m. fl. skola behandlas med vederbörlig diskretion

framgår av 12 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar. Jag vill för övrigt erinra, att i 14 §

nämnda lag meddelade sekretessbestämmelser komma att gälla även beträffande

övriga nu föreslagna anmälningar.

J §■

Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i medicinalstyrelsens förslag.

Medicinalstyrelsen har framhållit, att de inkomna anmälningarna om upptäckta

tuberkulosfall borde utnyttjas för åstadkommande av en möjligast

tillförlitlig tuberkulosmorbiditetsstatistik. Sådan saknades hittills så gott som

fullständigt i vårt land. Styrelsen förutsatte, att såväl av tjänsteläkaren som

av centraldispensären register upplades över de anmälda fallen.

Förste stadsläkaren i Stockholm har ansett, att å plats, där tjänsteläkares

och centraldispensärs verksamhetsområde sammanfölle, såsom förhållandet

vore i de större städerna, centraldispensärens föreståndare borde för undvikande

av dubbelarbete träda i tjänsteläkarens ställe, så att såväl anmälan

som registrering förlädes till dispensären. Landstingets förvaltningsutskott i

Blekinge län har föreslagit, att förteckning över anmälda tuberkulosfall jämväl

fördes av dispensärläkare, som icke samtidigt vore tjänsteläkare. Förste

provinsialläkaren i Älvsborgs län har framhållit, att genom lagförslaget

förste provinsialläkarna skulle nära nog helt avkopplas från tuberkulosvården.

Distriktsvårdsstyreisen i Norrbottens lån har funnit det mera angeläget,

att den lokala dispensären, som handhade antituberkulosarbetet i bygden,

vore underrättad om och förde förteckning över sjukdomsfallen, än att så

skedde vid centraldispensären, där dessa uppgifter i regel endast komme att

hava statistiskt intresse. Svenska läkaresällskapet har fäst uppmärksamheten

på, att anvisningar saknades om, huru de erhållna statistiska uppgifterna

skulle vidare behandlas. Beträffande i epidemilagen nämnd sjukdom föreskreves

i allmänna läkarinstruktionen, att motsvarande uppgifter skulle med

bestämda tidsmellanrum befordras tjänstevägen till medicinalstyrelsen. Bestämmelser

härom borde ingå i centraldispensärens instruktion.

Svenska sanatorieläkarföreningen har ansett det böra åligga läkaren vid

distriktsdispensär, vilken ju skulle övervaka anmälda sjukdomsfall, att vid

patients avflyttning till annat dispensärområde därom göra anmälan till

tjänsteläkaren å den ort, dit flyttning skedde. Svenska nationalföreningen

mot tuberkulos har framhållit, att det såväl i profylaxens som i statistikfö
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

71

ringens intresse för undvikande av dubbelföring vore nödvändigt, att flyttning

till annat dispensärområde anmäldes till dispensären på den nya boningsorten.

Klart är, att de uppgifter rörande tuberkulossjukligheten, som erhållas

genom inkommande anmälningar eller av dispensärläkare verkställda undersökningar,

böra systematiskt sammanföras. Den största nyttan av en

dylik kartläggning och förteckning över sjukdomsfallen skulle enligt min

uppfattning de rent lokalt arbetande dispensärerna hava, och därför har i

departementsförslaget införts ett stadgande av den innebörden, att läkare

vid dispensär, till vilken anmälningar örn nyupptäckta sjukdomsfall göras,

skall föra förteckning över dessa samt övriga av honom kända sjukdomsfall

inom dispensärens verksamhetsområde. Dylik förteckning skall alltså

föras vid distriktsdispensär, vid centraldispensär å ort, där distriktsdispensär

icke finnes, samt vid dispensär i stad, som icke deltager i landsting. Då det

emellertid, såsom jag tidigare framhållit, ur bland annat statistisk synpunkt

är av stort värde, att det även vid centraldispensär å ort, där distriktsdispensärer

finnas, föres förteckning över sjukdomsfallen inom centraldispensärens

verksamhetsområde, synes skyldighet att föra dylik förteckning böra

stadgas i instruktionerna för befattningshavarna vid dessa centraldispensärer.

Tillika torde i motsvarande ordning böra lämnas föreskrifter, som

möjliggöra fullgörandet för vederbörande förste provinsialläkare av denne

enligt § 1 mom. 2 allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr

442) åliggande skyldighet att insamla och bearbeta statistiska uppgifter rörande

allmänna hälso- och sjukvården inom länet och med ledning av dessa

uppgifter söka utröna orsakerna till mera allmänt förekommande sjukdomar.

För att icke förteckningarna skola belastas med uppgifter, som icke längre

äro aktuella, har i departementsförslaget tillika stadgats, att om dispensärläkaren

finner i förteckningen upptagen person icke längre vara behäftad

med tuberkulos, eller örn sådan person flyttat till annan ort eller avlidit, skall

läkaren avföra personen i fråga ur förteckningen. Med »annan ort» avses

givetvis ort utanför vederbörande dispensärdistrikt. Tillika har, med anledning

av ett par i yttrandena gjorda erinringar, i departementsförslaget

stadgats skyldighet för läkaren att rörande flyttning till annan ort, å vilken

dispensärverksamhet är anordnad, meddela skriftlig underrättelse till vederbörande

dispensär å nämnda ort. Mot denna skyldighet svarar den i andra

stycket i departementsförslaget stadgade skyldigheten för läkaren vid sistnämnda

dispensär att införa den till orten inflyttade personen i den vid dispensären

förda förteckningen.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § andra och tredje styckena, 4 § sista stycket

och 1(5 § första stycket i medicinalstyrelsens förslag.

Medicinalstyrelsen har rörande bestämmelserna i 3 § andra och tredje

styckena i sitt förslag anfört:

Departe
ments
chefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Beträffande de aktiva åtgärder, som böra företagas med anledning av ett

anmält tuberkulosfall, förutsätter styrelsen, att närmaste ansvaret för att sådana

bliva vidtagna bör vila på distriktsdispensärens läkare, vilken i flertalet

fall kommer att vara en tjänsteläkare. Denne bör sålunda taga initiativet

till att hemmets hygieniska och ekonomiska förhållanden bliva utredda genom

dispensärens försorg oell att åtgärder till bebövliga förbättringar i

dessa avseenden bliva vidtagna. Sedan genom dispensärens försorg samtliga

familjemedlemmar blivit undersökta samt frågor om vårdbehov och

smittrisk blivit utredda, bör genom samverkan mellan dispensärerna frågorna

om lämplig vård åt de sjuka och skyddsåtgärder för de friska familjemedlemmarna

ordnas. Det bör även åligga centraldispensär att vid dessa

familjeundersökningar särskilt beakta, om de iakttagelser, som göras, giva

anledning alt påyrka vidsträcktare miljöundersökningar i skolor, verkstäder

etc. för uppspanande av ytterligare sekundärfall från smittkällor, som vid

en sådan familjeundersökning anträffats.

Den viktiga uppgiften att i hemmen kontrollera, att givna föreskrifter efterlevas

och att vidtagna åtgärder hållas vid makt, synes styrelsen böra påläggas

distriktsdispensärerna.

Skyldighet att anmäla nyupptäckta fall av tuberkulos åligger varje läkare,

vare sig han är anställd i stats- eller enskild tjänst eller utövar enskild praktik.

Anmälningsplikten gäller alla fall av nyupptäckt tuberkulos, oavsett

social eller ekonomisk ställning; detsamma gäller även plikten att vidtaga

alla nödiga åtgärder till föhindrande av smittans spridning, till vilka upptäckten

av ett tuberkulosfall kunna föranleda.

Styrelsen inser, att förenämnda profylaktiska åtgärder i många fall kunna

genomföras i samråd mellan den anmälande läkaren och respektive familj

utan dispensärens medverkan, vilket även kan innebära en avlastning för

dispensären. Förutsättningen härför synes vara, att den anmälande läkaren

i samband med anmälan av tuberkulosfallet skriftligen förklarar sig villig

ansvara för, att erforderliga profylaktiska åtgärder bliva vidtagna, samt

avgiver rapport enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

Den i 4 § sista stycket i medicinalstyrelsens förslag givna hänvisningen

till barnavårdsnämnds rätt alt omhändertaga barn under sexton år, som i

föräldrahemmet utsättes för fara till liv eller hälsa, syftar enligt styrelsens

motivering å föreskrifterna i 22 § barnavårdslagen.

Beträffande bestämmelserna i 16 § första stycket i sitt förslag har medicinalstyrelsen

anfört:

Denna pal agrat, vars första stycke nära ansluter sig till 3 § 3 mom. första

stycket epidemilagen, åsyftar att förebygga att familje- eller massundersökningar

göras mer eller mindre ineffektiva därigenom att personer, vilka

den undersökande läkaren, t. ex. genom upplysning från dispensären, fått

anledning misstänka vara behäftade med smittsam tuberkulos, enständigt

vägra att låta undersöka sig och därigenom på sätt och vis komma att sabotera

hela undersökningen. Därest en sådan person i verkligheten är bacillbärare,

ernås icke genom familje- eller massundersökningen det ur allmän

synpunkt viktigaste syftemålet, nämligen att skydda ännu oinfekterade

personer i denna smittkällas närhet mot smittfaran. Styrelsen finner det

synnerligen angeläget, att hälsovårdsnämnden i analogi med förhållandet vid

de epidemiska sjukdomarna utrustas med maktmedel för att isolera smittbärare

av förenämnda slag.

Sveriges läkarförbund har funnit det mindre lämpligt att i tuberkuloslagen

upptaga stadgande!! om de frivilliga dispensärernas organisation och

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

73

arbetssätt. Dylika stadgande» hörde i stället hemma i en dispensärstadga

eller i kungörelsen angående statsbidrag till dispensärverksamhet. Medicinalstyrelsens

motivering tili nu förevarande bestämmelser syntes oklar,

i det distriktsdispensärens läkare visserligen ålades ansvaret och initiativet

samt undersökning av hemmet men det måhända samtidigt vore avsett, att

familjeundersökningarna skulle utföras av centraldispensären. Förbundet

ville med styrka hävda, att fältarbetet, och alltså även familjeundersökningen,

skulle utföras av distriktsdispensärens läkare, så långt denne kunde

komma, i samarbete med och genom remisser till centraldispensären.

Distriktsdispensärernas läkare borde icke avvänjas från att undersöka på

tuberkulos, örn dispensärarbetet i det hela skulle bliva av något värde; insändande

av samtliga familjemedlemmar m. fl. till centraldispensären stötte

dessutom ofta på stora praktiska svårigheter. Ehuru det icke tillhörde innehållet

i en tuberkuloslag, ville förbundet i detta sammanhang hävda, att

läkaren borde tillförsäkras ett mot hans arbete svarande arvode, örn hans

intresserade medverkan skulle vinnas. Framför allt måste han erhålla ersättning

av allmänna medel för de resor, han borde företaga till det smittade

hemmet, respektive arbetsplatsen. Distriktsdispensärläkarens ytterst knappt

tillmätta arvode kunde icke täcka kostnaderna för dessa resor, vilka syntes

böra jämställas med tjänsteresor vid epidemiska sjukdomsfall.

Även svenska provinsialläkarföreningen har framhållit betydelsen av, att

misstänkta sjukdomsfall bleve undersökta vid distriktsdispensärerna, så

långt deras resurser medgåve. Ett motsatt förfarande, innebärande att alla

misstänkta fall omedelbart remitterades till centraldispensär, skulle i hög

grad minska tjänsteläkarens-dispensärläkarens förmåga och intresse för såväl

diagnostik som hälsovård.

Landstingets förvaltningsutskott i Kopparbergs län har erinrat, att enligt

grunderna för statsbidrag till dispensärverksamheten läkarna vid distriktsdispensärerna

konnne att ersättas för sitt arbete med dispensärpatienter

medelst ett för varje mottagning bestämt arvode. Detta vore emellertid icke

avsett som ersättning för läkarens övriga göromål i tjänsten. Det kunde

befaras, att de många uppgifter, som enligt förslaget åvilade sagda läkare,

skulle föranleda krav på ytterligare ersättning från landstinget. Det vore

därför önskligt, att bestyret med tillsynen över tuberkuloslagens tillämpning

ålades läkarna som en tjänsteplikt.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen örn rätt för den anmälande läkaren

alt själv vidtaga åtgärder och företaga undersökningar hava i yttrandena

vissa erinringar framställts. Sålunda har förste provinsialläkaren

i Älvsborgs län ansett bestämmelsen i fråga böra kompletteras med ett stadgande,

som gjorde det möjligt för dispensären att ingripa till den sjukes eller

de eventuellt tuberkuloshotades hjälp, därest läkarens åtgärder visade sig

icke vara tillfyllest. Distriktsvärdsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit,

att nu berörda bestämmelse kompletterades med ett åläggande för läkaren

att även kontrollera efterlevnaden av de föreskrifter, han meddelat.

Svenska läkaresällskapet har funnit lagtexten oklar och har föreslagit följande

formulering: »Det vare varje läkare obetaget att själv vidtaga åtgärder

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Departe
ments
chefen.

och företaga undersökningar, som i föregående stycke sägs, därest han, sedan

föreskriven anmälan skett, skriftligen förbinder sig övertaga ansvaret härför,

samt till dispensären avgiver rapport enligt av medicinalstyrelsen fastställt

formulär över vidtagna åtgärder.»

Även den av medicinalstyrelsen i 16 § första stycket föreslagna bestämmelsen

örn tvångsundersökning har föranlett erinringar i några yttranden.

Ett pär tuberkulosläkare hava ansett önskvärt, att förutom tjänsteläkare

även dispensärläkare ägde föreslå tvångsundersökning. Länsstyrelserna i

Östergötlands och Kronobergs län hava påpekat, att förslaget icke innehölle

stadganden örn de åtgärder hälsovårdsnämnd hade att vidtaga, därest

för tuberkulossmitta misstänkt person vägrade inställa sig till läkarundersökning.

Nämndens befogenhet enligt 19 § i förslaget att förelägga vitén

vore i dylikt fall icke tillfyllest. Länsstyrelserna ifrågasatte, huruvida icke

nämnden borde tillerkännas rätt att för dylik persons inställande till läkarundersökning

erhålla handräckning av polismyndighet.

Den mest betydelsefulla nyheten i nu föreliggande författningsförslag torde

vara föreskriften om allmän anmälningsplikt. Såsom medicinalstyrelsen i annat

sammanhang framhållit, åsyftas med denna plikt, att en anmälan aldrig

får resultera i enbart en registrering av det anmälda fallet utan alltid

skall leda till de aktiva åtgärder, som befinnas erforderliga, såsom undersökning

av hela familjen, saneringsåtgärder i bostaden, åtgärder för bamskydd

m. m. Att detta anmälningspliktens väsentliga syfte bör komma till

uttryck i förordningen, är min bestämda uppfattning. Jag delar alltså icke

den mening, som härutinnan uttalats av Sveriges läkarförbund.

Däremot vill jag i anledning av den oklarhet, som läkarförbundet och

svenska provinsialläkarföreningen ansett vidlåda medicinalstyrelsens motivering,

instämma i vad dessa båda sammanslutningar framhållit rörande

betydelsen av, att även distriktsdispensärernas läkare ägna sig åt diagnostisk

verksamhet. Vid departementsförslagets avfattande har denna synpunkt

beaktats, liksom även att nu förevarande bestämmelser böra avse

icke endast läkare vid distriktsdispensärer utan läkare vid samtliga dispensärer,

till vilka anmälningar om nyupptäckta tuberkulosfall skola inkomma.

En sådan läkare torde, där så finnes lämpligt, böra samarbeta icke

endast med andra dispensärläkare utan även med vederbörande tjänsteläkare.

Att dispensärarbetet i huvudsak förutsätter frivillig medverkan

från den sjuke och hans omgivning har kommit till tydligare uttryck i departementsförslaget

än i medicinalstyrelsens förslag.

Landstingets förvaltningsutskott i Kopparbergs län har befarat, att de

många uppgifter, som enligt förslaget åvilade läkarna vid distriktsdispensärerna,

skulle föranleda krav på ytterligare ersättning från landstinget, och

har därför ansett önskligt, att bestyret med tillsynen över tuberkuloslagens

tillämpning ålades läkarna som en tjänsteplikt. Jag vill i anledning av

detta uttalande vitsorda, att en effektiv tillämpning av den föreslagna förordningen

utan tvivel kommer att medföra ökat arbete för dispensärläkama.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

75

Ökningen går dock icke utom ramen för de arbetsuppgifter, som enligt

grunderna för 1937 års dispensärreform åvila dessa läkare. Med anledning

härav, och då någon ändring i dessa grunder icke för närvarande torde

höra ifrågakomma, synes det av förvaltningsutskottet framförda önskemålet

icke böra föranleda något förslag från Kungl. Maj:ts sida.

3 § tredje stycket i medicinalstyrelsens förslag är så avfattat, att däri

förlänas den anmälande läkaren befogenhet att vidtaga undersökningar

och andra åtgärder till förekommande av smittspridning. En dylik befogenhet

torde dock, oberoende av särskilt stadgande därom i tuberkuloslagstiftningen,

tillkomma envar läkare, till vilken den sjuke vänder sig för erhållande

av vård. På grund härav har i departementsförslaget berörda stadgande

så omformulerats, att för dispensärläkaren skyldighet att vidtaga sådana

åtgärder icke skall föreligga, därest annan läkare, som vårdar den

sjuke, förklarat sig villig övertaga ansvaret för åtgärdernas vidtagande och

därom till dispensären avgiva rapport enligt av medicinalstyrelsen fastställt

formulär. Vid den ändring av § 59 punkt 7:o allmänna läkarinstruktionen

den 19 december 1930 (nr 442), som blir erforderlig, därest nu förevarande

förslag föranleder lagstiftning, torde läkare, som avgivit förklaring av nyss

angiven innebörd, böra åläggas fullgöra sitt i förklaringen gjorda åtagande.

Underlåtenhet härutinnan skulle då jämlikt den genom kungörelsen

den 17 juni 1938 (nr 362) i allmänna läkarinstruktionen nytillkomna § 61

föranleda straffansvar.

Det i 16 § första stycket i medicinalstyrelsens förslag upptagna stadgandet

rörande tvångsundersökning synes äga så nära samband med bestämmelserna

rörande åtgärder i anledning av anmält tuberkulosfall, att

det bör sammanföras med nämnda bestämmelser under en gemensam paragraf.

Samtidigt som så skett i departementsförslaget har stadgandet, med

beaktande av vissa i yttrandena gjorda erinringar och efter förebild av 22 §

lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, undergått viss

omredigering. Att av hälsovårdsnämnd beslutad tvångsundersökning bör

bekostas av vederbörande hälsovårdsområde, synes naturligt. Departementsförslaget

överensstämmer härutinnan med 3 § lungsotslagen, 12 §

2 mom. och 47 § 2 mom. hälsovårdsstadgan samt 17 § i medicinalstyrelsens

förslag. Efter förebild av kungörelsen den 21 maj 1931 (nr 117) angående

kostnaderna för könssjuk persons införande till läkare eller sjukhus torde

i särskild författning böra föreskrivas, att då jämlikt tuberkulosförordningen

någon efter förordnande av hälsovårdsnämnd genom handräckning av polismyndighet

eller kronobetjäning införes till läkare, för den införde skall

utgå resekostnadsersättning enligt reseklass III i allmänna resereglementet

och dagtraktamente med högst fem kronor samt att i sådant fall resekostnads-

och traktamentsersättning för såväl förrättningsmannen som den införde

skall utgå från det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till vissa kostnader för allmän hälso- och sjukvård, örn riksdagen icke

finner något att erinra mot vad nu anförts, lärer Kungl. Maj:t böra utfärda

kungörelse i ämnet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.

Departe
ments
chefen.

I departementsförslaget har vidare med viss formell jämkning upptagits

den i 4 § sista stycket i medicinalstyrelsens förslag givna hänvisningen till

barnavårdslagens bestämmelser rörande barnavårdsnämnds åligganden, då

barn under sexton år i föräldrahemmet utsättes för fara till liv eller hälsa.

Hänvisningen har, såsom jag i den allmänna motiveringen närmare berört,

i departementsförslaget kompletterats med en hänvisning till nämndens

skyldighet enligt samma lag att noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande

av tillfredsställande vård och uppfostran. I departementsförslaget

har även stadgats, att i den mån hälsovårdsnämnds medverkan — utöver

förordnande om tvångsundersökning — erfordras för vidtagande av åtgärder

mot tuberkulossmittas spridande, bör nämnden inom området för

sin befogenhet lämna sådan medverkan. Härmed åsyftas framför allt sådana

åtgärder, som det enligt 12 § 2 mom. och 47 § 2 mom. hälsovårdsstadgan

tillkommer hälsovårdsnämnd att vidtaga. Bestämmelsen utgör således

en ersättning för de av medicinalstyrelsen föreslagna stadgandena rörande

kontroll av och tvångsåtgärder gentemot personal inom livsmedelsbranschen,

vilka, enligt vad jag framhållit i den allmänna motiveringen,

icke upptagits i departementsförslaget.

6 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § i medicinalstyrelsens förslag.

För medicinalstyrelsens motivering till sitt förslag i denna del har tidigare

redogjorts.

Förutom i de yttranden rörande nu förevarande bestämmelser i medicinalstyrelsens

förslag, för vilka redogörelse tidigare lämnats, hava i vissa andra

yttranden dessa bestämmelser upptagits till behandling. Sålunda har det i

några yttranden framhållits, att i mejeri- och mjölkförsäljningsrörelse även

kunde sysselsättas andra personer än sådana, som hade direkt beröring med

varorna, såsom t. ex. kontors- och transportpersonal. Ehuru förslaget icke

torde vara avsett att gälla jämväl sådan personal, syntes detsamma på grund

av sin avfattning kunna erhålla motsatt tillämpning. Förste provinsialläkaren

i örebro län och förste provinsiallåkarnes förening hava ansett det

av formuleringen icke med full klarhet framgå, huruvida utfärdat friskintyg

gällde även vid förflyttning av en person inom samma bransch. I

dessa yttranden förutsattes emellertid, att lagen så tolkades, enär samma

person ej för ofta borde avfordras intyg. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

har erinrat, att anskaffandet av läkarintyg vore för de platssökande

ganska betungande. Det vore därför önskvärt, örn man kunde

godtaga intyg, vilka blivit utfärdade för något längre tid tillbaka än 30 dagar.

Såsom jag i den allmänna motiveringen framhållit, har jag icke funnit

skäl utvidga den enligt lungsotslagen gällande skyldigheten att före anställandet

förete friskbetvg till att avse även annan mjölkförsäljningsrörelse

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 77

än sådan, som bedrives från s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal.

Den i några yttranden upptagna frågan, vilka personer äro att anse såsom

sysselsatta i mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse, behandlades av departementschefen

i den proposition (nr 74), vari förslaget till lungsotslag

framlades för 1914 års senare riksdag. Departementschefen yttrade beträffande

3 § i förslaget följande, vilket synes tillämpligt även å nu förevarande

förslag: »För att förekomma den tolkningen att stadgandet skulle

omfatta även kaféer, restauranger eller dylika näringsställen, där mjölk

kan erhållas, utan att mjölkens hantering är en huvuduppgift, har jag använt

uttrycket ''mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse’. Detta uttryck torde

även angiva, att personer, som t. ex. allenast utföra kontorsarbete utan att

hava med själva mejerihanteringen eller mjölkförsäljningen att skaffa, icke

äro inbegripna under förbudet.»

Bestämmelsen i 3 § första stycket lungsotslagen rörande den tid, inom

vilken friskbetyg skall hava utfärdats, lärer hava så tolkats och tillämpats,

att ett högst ett år gammalt friskbetyg skall hava företetts första gången vederbörande

påbörjat sysselsättning inom mjölkhanteringen, men att vid

ombyte av anställning inom branschen nytt intyg icke erfordras. Då någon

ändring i denna praxis icke blivit ifrågasatt, ansluter sig departementsförslaget

härutinnan till lungsotslagens avfattning. Den av medicinalstyrelsen

föreslagna tiden, trettio dagar, inom vilken intyget skall hava utfärdats, är

lika lång som den, vilken för motsvarande fall finnes bestämd i 11 § mejeristadgan,

och har därför bibehållits oförändrad i departementsförslaget.

7 §.

Denna paragraf kan sägas i viss mån motsvara 7 och 8 §§ i medicinalstyrelsens

förslag.

Redan i den allmänna motiveringen har medicinalstyrelsens förslag i dessa

delar blivit föremål för behandling, och hänvisar jag härutinnan till den

tidigare framställningen.

Medicinalstyrelsen har angående ett par detaljstadganden i 7 § i sitt förslag

anfört:

Beträffande förordnanden och vikariat har styrelsen ansett det kunna

bliva allt för betungande att vid tillträdet av sådant för varje gång förete

nytt läkarintyg angående frihet från tuberkulos, och ansett en period av ett

år mellan varje intyg kunna tillåtas, givetvis under den förutsättningen, att

den i andra stycket omförmälda undersökningen vid särskild misstanke örn

tuberkulos icke eftersättes.

I paragrafens början användes av styrelsen orden »Ej må någon vinna

anställning eller tillträda förordnande» etc. Styrelsen åsyftar härmed att så

till vida minska besvär och kostnader för ett eventuellt större antal sökande

till en befattning, som läkarintyg icke skall behöva insändas samtidigt

med ansökningen utan först på särskild anfordran.

t yttrandena hava vissa erinringar framställts mot detaljbestämmelserna

i 7 § i medicinalstyrelsens förslag.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Sålunda har i några yttranden föreslagits, att paragrafen måtte äga tilllämpning

även å vissa läroanstalter, vilkas elever hade en något högre minimiålder

än 15 år.

I ett par yttranden har ifrågasatts lämpligheten av att personer utan läkarutbildning

kunde förordna örn läkarundersökning av lärare och i avvaktan

på undersökningens utförande förbjuda läraren alt tjänstgöra.

Sveriges läkarförbund har funnit det högst diskutabelt, huruvida rektorer

och skolföreståndare, vilka icke samtidigt vore lärare, ävensom skolläkare

skulle i lagen likställas med lärare. Tandläkarnas ställning i detta

avseende förtjänade särskild uppmärksamhet.

Skolöverstyrelsen har underkastat 7 § i medicinalstyrelsens förslag en

ingående granskning och har rörande resultatet härav anfört i huvudsak

följande.

I första stycket, första meningen, talas om två skilda sätt att erhålla lärarhefattning,

nämligen att »vinna anställning» och att »tillträda förordnande».

Förmodligen avses med det förra uttrycket ordinarie tjänster

och i senare fallet tjänster av icke-ordinarie natur. Emellertid synes det

obehövligt att i detta sammanhang skilja på olika kategorier av lärare. Det

torde vara tillräckligt, om ifrågavarande mening erhåller lydelsen: »Ej må

någon vinna anställning såsom lärare vid o. s. v.»

I styckets andra mening föreslås bestämmelser rörande den tid, inom

vilken läkarintyg skall vara utfärdat. Även här skiljes mellan »anställning»

och »förordnande». Som förut nämnts, avses med det förra uttrycket

förmodligen ordinarie lärartjänst. Beträffande sådan tjänst föreslås,

att läkarbetyg skall vara utfärdat tidigast en månad före anställningens

början. En sådan bestämmelse torde emellertid visa sig vara mindre tillfredsställande.

Läkarbetyget måste givetvis föreligga redan vid ansökningstidens

utgång, så att den myndighet, som väljer eller utnämner läraren,

skall kunna övertyga sig om att han är fri från smittsam tuberkulos, vilket

ju hädanefter skulle vara en förutsättning för erhållande av tjänsten. Då

emellertid, särskilt örn klagomål över valet eller utnämningen anföres, en

rätt avsevärd tidrymd kan förflyta, innan befattningen tillträdes, är det

icke möjligt att föreskriva, att läkarbetyget skall vara utfärdat tidigast en

månad före anställningens början, och samtidigt förutsätta, att läkarbetyget

föreligger före lärarvalet eller utnämningen, ännu mindre före ansökningstidens

utgång. Det torde därför vara nödvändigt, att tiden för läkarbetygets

utfärdande fixeras i förhållande till ansökningstidens utgång. Medicinalstyrelsen

anför visserligen i sin motivering, att den åsyftat, att läkarintyg

icke skall behöva insändas samtidigt med ansökningen utan först på

särskild anfordran (givetvis dock innan tjänsten tillsättes), varigenom besvär

och kostnader för ett större antal sökande till en befattning skulle

minskas. Men även örn så skedde, skulle dock i ett stort antal fall längre

tid än en månad förflyta, innan tillträdestiden för befattningen inträffade.

Då ansökningstidens utgång är en i annons bestämt angiven tidpunkt, under

det att varken utnämningsdag eller tillträdesdag på förhand kan med

säkerhet angivas, finner överstyrelsen det lämpligast, att läkarbetyg hädanefter

liksom hittills skall föreligga vid ansökningen.

Beträffande den tid före ansökningstidens utgång, inom vilken läkarundersökning

skall vara utförd, vöre det givetvis ur tuberkulosbekämpandets

synpunkt önskvärt, att denna tid vore kort, exempelvis en månad. Emellertid

är det synnerligen vanligt, att en ung lärare söker den ena tjänsten

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

79

efter den andia — kanske under flera år och ofia ett flertal tjänster under

ett och samina år — innan han lyckas erhålla ordinarie befattning. Det

vöre för honom särdeles kostsamt att oupphörligt behöva förnya sitt läkarbetyg.

Medicinalstyrelsen har beaktat detta, då det gäller förordnanden

av icke-ordinarie lärare, och föreslår, att i sådana fall en period av ett år

mellan varje intyg skulle kunna tillåtas, ett medgivande, som med lika stort

berättigande borde kunna ges de lärare, som söka ordinarie tjänst. Åtminstone

torde man böra utsträcka tiden till sex månader, d. v. s. den tid

som nu är stadgad som maximitid för läkarbetygets ålder vid sökande av

ordinarie tjänst.

Vid förordnande av icke-ordinarie lärare skulle enligt medicinalstyrelsens

förslag giltighetstiden för läkarbetyget, såsom redan nämnts, utgöra ett

år. I enlighet med 1937 års riksdags beslut kommer i en stor mängd skolor

att finnas icke mindre än tre olika kategorier av icke-ordinarie lärare,

nämligen extra ordinarie lärare, extra lärare och timlärare. Vissa skäl

tala för att de extra ordinarie lärarna i här förevarande fall behandlas som

ordinarie lärare, men då det är viktigt, att bestämmelserna bliva så enkla och

lätt tydda som möjligt och därjämte i möjligaste mån passande för alla

slag av läroanstalter, vill överstyrelsen icke föreslå någon ändring.

De av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelserna synas vara avsedda

att gälla utan avseende på den tidrymd, under vilken läraren är förordnad

att tjänstgöra. Emellertid händer det ofta, att lärare anställas såsom tillfälliga

vikarier under kortare tid, till och med blott några få dagar eller

timmar. Det kan icke anses nödvändigt att av dessa lärare infordra läkar - betyg. Anskaffandet därav skulle i sådana fall medföra besvär och kostnader,

som i allmänhet icke stöde i rimligt förhållande till den nytta intyget

vöre avsett att göra. I vissa fall, t. ex. i avlägset liggande folkskolor,

skulle en fordran på läkarintyg helt och hållet kunna omöjliggöra anskaffandet

av tillfälliga vikarier. Det synes därför nödvändigt, att från de föreslagna

bestämmelserna undantagas lärare, som anställas på kortare tid,

exempelvis kortare tid än en månad.

I medicinalstyrelsens förslag finnes icke någon bestämmelse om vem som

har att tillse, att föreskriften örn läkarintyg följes. Men det ligger i sakens

natur, att detta skall åligga den myndighet, som äger att antaga läraren.

Någon bestämmelse härom torde vara obehövlig. Däremot synes det bliva

nödvändigt, därest de nu föreslagna bestämmelserna rörande läkarbetyg

komme att utfärdas, att erforderliga bestämmelser införas i de olika läroanstalternas

stadgor.

I de följande styckena av 7 § föreslås, att lärare eller elev skall vara skyldig

underkasta sig läkarundersökning, därest skolans myndigheter eller läkare

finner anledning misstänka, att läraren eller eleven är behäftad med

smittsam tuberkulos. Därest läkarundersökningen bekräftar, att misstanken

varit grundad, skall läraren avstängas från tjänstgöring, respektive eleven

förbjudas att deltaga i undervisningen, intill dess läkarintyg kan företes,

att fara för tuberkulossmitta icke längre föreligger.

Emot vad medicinalstyrelsen sålunda föreslagit bär överstyrelsen i sak intet

att erinra. Emellertid torde förslaget böra kompletteras på ett pär punkter.

Författningen bör icke endast föreskriva, alt lärare eller elev är skyldig

underkasta sig läkarundersökning, utan också lämna besked örn vern som

skall bestämma, örn sådan undersökning skall ske. 1 kungörelsen den 22

februari 1935 (nr 52) angående skyldighet leir lärare att i vissa fall underkasta

sig läkarundersökning är föreskrivet, att i de fall, varom där är fråga,

skolöverstyrelsen skall bestämma huruvida läkarundersökning skall ske. När

fråga är örn läkarundersökning för utrönande av eventuellt föreliggande tu
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

herkules, torde det emellertid icke vara behövligt, att saken alltid går till skolöverstyrelsen,

i synnerhet som icke alla enskilda anstalter stå under överstyrelsens

inseende, utan torde avgörandet kunna läggas i händerna på skolans

närmaste styrelse. I fråga örn statliga anstalter kommer givetvis dock avgörandet

att läggas hos skolöverstyrelsen.

Vidare torde föreskrifter höra lämnas örn vilken läkare, som skall företaga

föreskriven undersökning, eller — om detta icke anses kunna angivas — vem

som skall förordna läkare. I kungörelsen nr 52/1935 äro detaljerade föreskrifter

lämnade i fråga örn förordnande av läkare i de fall, som där äro

avsedda. Överstyrelsen, som icke anser sig kunna bedöma, hur denna fråga

skall lösas, har blott velat påpeka den brist, som synes föreligga i den nu

nämnda punkten av förslaget, och anser, att medicinalstyrelsen bör äga lämna

allmänna föreskrifter om utseende av läkare för här avsedda undersökningar.

Slutligen böra även föreskrifter lämnas rörande lärarens avlöningsförhållanden

under den tid, han avstänges på grund av smittsam tuberkulos.

Överstyrelsen finner det uppenbart att, därest en lärare .skulle bliva avstängd

från tjänstgöring, detta skall ske på samma villkor, som örn han under

vanliga förhållanden erhållit tjänstledighet på grund av sjukdom. För

såväl statligt som kommunalt anställda lärare finnas i allmänhet föreskrifter

rörande lärarens avlöning under sjukdom fastställda i löneförfattningar.

För dessa kategorier av lärare torde därför ingen annan föreskrift vara behövlig

i den föreslagna lagen än den, att läraren vid avstängningen från

tjänstgöring skall lämnas tjänstledighet för sjukdom.

För de kategorier av lärare, vilka vid sjukdom icke äro tillförsäkrade viss

bestämd avlöning, torde staten böra träda hjälpande emellan, då lärares

avstängning från tjänsten skett på grund av det allmännas intresse.

Därest en lärare, för vilken läkarundersökning föreskrives, blir avstängd

från tjänstgöring under avvaktan på undersökningens utförande, bör oavkortad

avlöning utgå till honom under sådan ledighet, i likhet med vad fallet

är då undervisningen varit inställd på grund av rådande smittsam sjukdom

bland människor eller husdjur.

I näst sista stycket av 7 § föreslås, att läkarundersökning, såväl vid uppkommen

misstanke om smittsam tuberkulos som ock för intyg, varigenom

den sjuke förklarats fri från smittfara, skall bekostas av vederbörande läroanstalt.

Emellertid torde de flesta läroanstalter icke äga medel att bestrida

sådan kostnad. Det torde vara lämpligare att lägga kostnaderna för läkarundersökningarna

på staten, på samma sätt som är bestämt rörande läkarundersökning,

som skett på grund av tillämpning av kungörelsen nr 52/1935.

På grund av vad sålunda anförts har skolöverstyrelsen ansett, att 7 § i medicinalstyrelsens

förslag borde erhålla följande lydelse:

Morn. 1. Ej må någon vinna anställning såsom lärare vid offentlig eller

enskild läroanstalt, där barn under 16 år åtnjuta undervisning, med mindre

han genom läkarintyg styrkt sig icke vara behäftad med smittsam tuberkulos.

Sådant intyg skall vara utfärdat, då det gäller ordinarie lärartjänst tidigast

sex månader före utgången av ansökningstiden till tjänsten, samt, då det

gäller annan anställning, tidigast ett år före anställningens början.

Från bestämmelserna i detta moment undantages lärare, vilkens förordnande

omfattar kortare tid än 30 dagar. ...

Mom. 2. Finner rektor, föreståndare eller ordförande i skolstyrelse vid

eller ägare av läroanstalt eller vid sådan anstalt anställd läkare skälig anledning

misstänka, att lärare eller elev är behäftad med smittsam tuberkulos,

skall han, då fråga är om statlig läroanstalt, hos skolöverstyrelsen och el
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 81

jest hos den styrelse eller myndighet, varunder anstalten närmast lyder, göra

anmälan om förhållandet, och vare dylik lärare eller elev skyldig att örn

skolöverstyrelsen, respektive nämnda styrelse eller myndighet så bestämmer

omedelbart underkasta sig undersökning av läkare, som enligt av medicinalstyrelsen

fastställda grunder anvisas. I avvaktan på undersökningens utförande

må skolöverstyrelsen, respektive styrelsen eller myndigheten förbjuda

läraren att tjänstgöra i anstalten eller eleven att där vara tillstädes. Till läraren

skola under sådan ledighet hans avlöningsförmåner utgå oavkortade.

Befinnes vid läkarundersökningen läraren eller eleven vara behäftad med

smittsam tuberkulos, åligger det skolöverstyrelsen, styrelsen eller myndigheten

att meddela läraren tjänstledighet för sjukdom eller förbjuda eleven att

vara tillstädes i anstalten, och må läraren icke återtaga sin tjänstgöring eller

eleven åter vara tillstädes i anstalten förr än han företett läkarintyg, att fara

för tuberkulossmitta från honom icke föreligger.

Mom. 3. Läkarundersökning såväl vid uppkommen misstanke örn smittsam

tuberkulos som ock för intyg, varigenom den sjuke förklaras fri från

smittfara, skall bestridas av statsmedel.

Morn. 4. Det åligger en var läkare, som för smittsam tuberkulos behandlar

lärare eller elev vid i denna paragraf avsedd läroanstalt, att härom göra

anmälan till den myndighet, varunder skolan lyder.

Mom. 5. Vad i denna paragraf stadgats om lärare skall gälla jämväl rektor

eller föreståndare för samt läkare vid läroanstalt.

Enär jag, såsom tidigare framhållits, icke är beredd att nu framlägga förslag

till bestämmelser, som av Konungen skulle meddelas angående åtgärder

mot utbredning av tuberkulos inom offentliga anstalter för vård och uppfostran

av minderåriga, har jag i den närmast föregående redogörelsen för medicinalstyrelsens

motivering till sitt lagförslag och för yttrandena över detsamma

ansett mig kunna helt förbigå vad däri anförts beträffande 8 § i styrelsens

förslag.

Däremot har, såsom jag jämväl tidigare omnämnt, inom socialdepartementet

upprättats förslag till bestämmelser, avsedda att meddelas av Konungen

och att gälla åtgärder mot utbredning av tuberkulos inom vissa läroanstalter.

Förslaget, som utarbetats med ledning såväl av 7 § i medicinalstyrelsens förslag

och däröver avgivna yttranden som även av kungörelserna den 22 februari

1935 (nr 52) angående skyldighet för lärare att i vissa fall underkasta

sig läkarundersökning och den 18 juli 1935 (nr 459) angående skyldighet för

tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen, att i vissa fall underkasta

sig läkarundersökning m. m., torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas

till statsrådsprotokollet i detta ärende. Ehuru det således skulle ankomma

pa Konungen att utfärda bestämmelser i nu förevarande ämne, torde dock

beträffande förslagets närmare innehåll följande böra framhållas.

Förslaget har i huvudsak samma tillämpningsområde som kungörelsen

1935:52 men avser, såsom jag tidigare framhållit, endast ordinarie lärare

och med dem i avlöningshänseende likställda befattningshavare. Bestämmelserna

i 1 § rörande lärare vid sjukvårdsanstalter och barnhem samt rörande

föreståndarinna och biträdande föreståndarinna vid skolhem eller arbetsstuga

hava avfattats i överensstämmelse med kungörelsen den 10 december

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 20. g

Departe
ments
chefen.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1937 (nr 955) angående utsträckt tillämpning av avlöningsreglementet för

lärare vid folk- och småskolor.

2 § i kungörelseförslaget motsvarar 7 § första stycket i medicinalstyrelsens

lagförslag, som emellertid jämkats med beaktande av skolöverstyrelsens

erinringar mot detsamma.

3 § i kungörelseförslaget motsvarar 7 § andra stycket i medicinalstyrelsens

lagförslag men har avfattats efter förebild av § 2 i kungörelsen 1935: 52. Sålunda

har det ansetts böra överlämnas åt skolöverstyrelsen att träffa avgöranden

örn läkarundersökning. Andra stycket tar särskilt sikte pa det fall,

att en sjukledig lärare, som kan förväntas ämna inom kort träda i tjänst,

misstänkes vara behäftad med smittsam tuberkulos. Framhallas må i detta

sammanhang, att örn en lärare finnes icke sköta eller, därest han är sjukledig,

kan antagas vara oförmögen att sköta sin tjänst pa ett tillfredsställande

sätt och anledningen härtill med sannolikhet är sjukdom, icke den nu föreslagna

kungörelsen utan kungörelsen 1935: 52 skall äga tillämpning, och detta

även om sjukdomen misstänkes vara smittsam tuberkulos. Den nu föreslagna

kungörelsen avser således uteslutande åtgärder till förebyggande

av smittspridning, icke jämväl åtgärder till främjande av det allmännas

intresse av att den tjänstgörande lärarpersonalen är fullt vuxen sin

uppgift.

4 § i kungörelseförslaget saknar motsvarighet i medicinalstyrelsens lagförslag

men överensstämmer nära med § 3 i kungörelsen 1935: 52. Jag framhöll

nvss, att förevarande kungörelseförslag uteslutande har ett smittförebyggande

syfte. Emellertid har vid förslagets avfattning hänsyn måst tagas till, att

enligt gällande avlöningsförfattningar en lärares lön är bestämd olika för det

fall, att han förbjudes tjänstgöra till förekommande av smittspridning, och

det fall, att han erhåller ledighet för sjukdom. Läraren avhåller sig nämligen

från tjänstgöring i förra fallet i det allmännas men i senare fallet i sitt

eget intresse. Om en lärare vid läkarundersökning befinnes vara behäftad

med smittsam tuberkulos, och det samtidigt konstateras att läraren bör för

sjukdomens botande avhålla sig från arbete, torde förhållandena i regel vara

sådana att läraren icke bör meddelas förbud att tjänstgöra lill förekommande

av smittans spridning utan bör erhålla ledighet för sjukdom. Intyg rörande

resultatet av läkarundersökning, som avses i nu förevarande kungörelseförslag,

bör följaktligen lämna ledning för bedömandet av, huruvida

läraren, därest han befinnes vara behäftad med smittsam tuberkulos, icke

är svårare sjuk än att han endast bör avstängas från tjänstgöring eller huruvida

han bör meddelas sjukledighet och, i senare fallet, hur lang tid ledigheten

bör omfatta. Förslaget i denna del har formulerats med beaktande

av bestämmelserna i 8 § kungörelsen den 10 december 1937 (nr 999) angående

statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor m. m.

Enligt dessa bestämmelser fordras i regel för utbekommande av statsbidrag

till vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig lärare, att genom intyg av

läkare styrkts, att sjukdomen är av sådan beskaffenhet, att den tjänstle
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

dige läraren på grund av densamma varit urståndsatt att vederbörligen

uppehålla sin tjänst. I förslaget har icke ansetts behöva räknas med det

i kungörelsen 1935: 52 omnämnda fallet, att arbetsoförmågan befinnes vara

för framtiden bestående.

5 § i kungörelseförslaget motsvarar 7 § tredje stycket i medicinalstyrelsens

lagförslag och § 4 i kungörelsen 1935: 52. Enligt förslaget är det förbehållet

skolöverstyrelsen att meddela förbud att tjänstgöra till förekommande av

smittas spridning.

Den vid avstängning från tjänstgöring till förekommande av smittspridning

utgående lönen är densamma som lön under tjänstgöring. Med hänsyn

härtill erfordras icke i kungörelseförslaget någon mot § 5 i kungörelsen 1935:

52 svarande bestämmelse.

6 § i kungörelseförslaget saknar motsvarighet i medicinalstyrelsens lagförslag.

Såsom förebild hava tjänat § 7 i kungörelsen 1935: 52 och 5 § i kungörelsen

1935: 459, därvid emellertid beaktats, att enligt nu gällande avlöningsförfattningar

en från tjänstgöring avstängd lärares avlöning skall under

tiden innehållas, så framt ej vederbörande myndighet finner skäl låta honom

uppbära något därav. Bestämmelser rörande lärarens lön under tiden för avstängningen

hava därför icke ansetts böra upptagas i förslaget.

7 § i kungörelseförslaget saknar motsvarighet i medicinalstyrelsens lagförslag

men överensstämmer med § 9 i kungörelsen 1935: 52.

8 § i kungörelseförslaget motsvarar 15 § första stycket i medicinalstyrelsens

lagförslag. Paragrafen äger nära beröring med 14 § i det inom departementet

utarbetade förslaget till tuberkuloslag. Vid behandlingen av sistnämnda

paragraf ämnar jag återkomma till nu ifrågavarande stadgande.

9 § i kungörelseförslaget motsvarar 7 § femte stycket i medicinalstyrelsens

lagförslag men har avfattats efter förebild av §§ 6 och 8 i kungörelsen 1935:

52. I likhet med vad som gäller beträffande kostnaderna för läkarundersökningar

enligt nämnda kungörelse synas även kostnaderna för de nu föreslagna

läkarundersökningarna böra bestridas av statsmedel. Beträffande frågan

om sättet för gäldandet av kostnaderna enligt 1935 års kungörelse har

skolöverstyrelsen nyligen avgivit förslag. Örn riksdagen icke finner något

att däremot erinra, torde kostnaderna enligt nu förevarande kungörelseförslag

böra gäldas i överensstämmelse med vad rörande gäldandet av kostnaderna

enligt 1935 års kungörelse är eller kan varda bestämt.

10 § i kungörelseförslaget motsvarar 7 § sista stycket i medicinalstyrelsens

lagförslag och § 10 i kungörelsen 1935: 52. Att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit,

låta bestämmelserna rörande tvångsundersökning avse jämväl skolläkare,

har icke synts vara av behovet påkallat.

Kungörelseförslaget saknar motsvarighet till 7 § fjärde stycket i medicinalstyrelsens

förslag. Då värjo fall av tuberkulos, såsom avsett är, hädanefter

skall anmälas till dispensär, samt dispensären har skyldighet att söka föranstalta

örn vidtagandet av nödiga åtgärder lill förekommande av smitt
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

spridning, synes det icke erforderligt att föreskriva en särskild anmälningsplikt

vid fall av smittsam tuberkulos hos lärare.

« 5-

Denna paragraf är likalydande med 9 § första stycket i medicinalstyrelsens

förslag.

På de skäl, vilka jag i den allmänna motiveringen åberopat, saknar departementsförslaget

motsvarighet till bestämmelserna i 9 § andra .stycket

och 10 § i styrelsens förslag.

9 §■

Denna paragraf motsvarar 11 § i medicinalstyrelsens förslag.

Medicinalstyrelsen har rörande bestämmelserna i 11 § i sitt förslag anfört

följande:

Att inom sjukvårds- och andra slag av anstalter, som i första stycket av

denna paragraf nämnas, patienter, som äro behäftade med tuberkulos, kunna

sprida smitta såväl till andra patienter som till personalen, har ofta framhållits,

och detsamma har också genom direkta iakttagelser och erfarenheter

bekräftats. Frågan om tuberkulosens förekomst bland sinnessjuka och om

förefintlighet av en nedsatt motståndskraft mot tuberkulos vid vissa former

av sinnessjukdom har även varit föremål för undersökningar. Anstaltsepidemier

av understundom omfattande dimensioner hava även förekommit

såväl inom sinnessjukhus som inom sinnesslöanstalter. Styrelsen kan i detta

sammanhang erinra örn en nyligen iakttagen, synnerligen omfattande och

elakartad tuberkulosepidemi vid en sinnesslöanstalt i Norrland. Det synes

styrelsen angeläget, att åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån förebygga

såväl smittfara för personal å dylika anstalter som epidemier bland å sådana

anstalter intagna. Lämpligaste åtgärden härför torde vara, att tuberkulosavdelning

för psykiskt sjuka, respektive sinnesslöa patienter inrättas vid

de anstalter, där det befinnes erforderligt, och att vid vissa fängelser sådana

avdelningar anordnas etc. I avbidan på en sådan anordning torde provisoriskt

särskiljande av de tuberkulöst sjuka från andra böra, i den utsträckning

detta är möjligt, ske inom respektive anstalter. Vid ålderdomshem

m. fl. slag av anstalter torde ett eller två särskilda rum för tuberkulospatienter

vara tillfyllest. I mångå fall torde också skydd för smittas spridande

från en sängliggande patient kunna beredas därigenom, att dennes

sängplats genom lämpliga skärmar, helst av glas, avskiljes från de närmast

stående sängarna.

I Danmarks och Finlands tuberkuloslagstiftning äro anstalter för kroppsligt

sjuka icke inbegripna under bestämmelser av detta slag. Den norska

Tuberkuloseloven innehåller i 11 § en bestämmelse, att Konungen eller den

han därtill bemyndigar äger att till förekommande av tuberkulösa sjukdomars

spridning utfärda bestämmelser bland annat för »Sindssykeasyler og

andre sykehus», alltså även för sjukhus för kroppsligt sjuka. Enligt erhållna

meddelanden anses i Danmark skyldigheten för läkare vid sjukhus för

kroppssjuka att söka förekomma spridning av tuberkulos smitta från

patient till patient eller från patient till personal inom sjukhuset så självklar,

att en konstaterad försummelse i detta avseende skulle betraktas såsom

ett allvarligt tjänstefel från den ansvarige läkarens sida. I Norge hava hittills

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

inga bestämmelser för kroppssjukhus enligt Tnberkuloselovens 11 § utfärdats,

men enligt erhållna uppgifter äro sådana att förvänta.

Styrelsen håller före, att de erfarenheter vi äga rörande faran för tuberkulossmitta

för sjukvårdspersonal, även på sjukhus för kroppsligt sjuka, är

av den övertygande art, att de ovillkorligen nödvändiggöra bestämmelser av

här antytt slag i en tidsenlig tuberkuloslagstiftning. Styrelsen kan här hänvisa

till analogien med de epidemiska sjukdomarna. Därest ett fall av sådan

sjukdom yppas på en avdelning för sjuka av annat slag, föreligger givetvis

ingen som helst tvekan angående skyldigheten att isolera fallet ifråga. Enligt

vad förut nämnts behöva icke de åtgärder, som för detta ändamål höra

vidtagas, bliva särskilt dyrbara, ej ens örn vid sjukhusens uppförande behovet

av tillräckligt antal isoleringsplatser icke beaktats. Huvudsaken är,

att uppmärksamheten på möjligheten av tuberkulossmitta från intagna

patienter alltjämt är vaken, att varje intagen patient med de resurser sjukhuset

har undersökes beträffande tuberkulos, samt att patienten, då sådan

sjukdom konstateras eller av skälig anledning misstänkes, så gott sig göra

låter avskiljes från andra sjuka. Härigenom vinnes även den fördelen, att

sjukvårdspersonalen vet, var smittfara finnes eller kan misstänkas, och sålunda

blir satt i tillfälle vidtaga nödiga åtgärder till skydd mot densamma.

Medicinalstyrelsen håller även före, att råd och anvisningar, t. ex. i form

av anslag eller småskrifter rörande de viktigaste åtgärderna för att i den

allmänna samvaron mellan människor i görligaste mån undvika eller minska

faran för tuberkulossmitta, böra användas såsom ett verksamt medel inom

tuberkulosprofylaxen. Särskilt synes detta vara fallet, där speciellt stor

smittrisk föreligger eller där ett större antal människor samlas.

Beträffande den i förslaget gjorda uppräkningen av olika slag av anstalter

bär fångvårdsstyrelsen ansett, att densamma borde kompletteras med alkoholistanstalter,

arbetshem och skyddshem, varjämte länsstyrelsen i Malmöhus

län erinrat, att medan enligt fattigvårdslagen begreppet fattigvårdsanstalt

även omfattade ålderdomshem, det i uppräkningen skildes mellan

fattigvårdsanstalter och ålderdomshem, vilket kunde vålla tveksamhet örn

vad som här menades med ålderdomshem.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det på många ålderdomshem

icke läte sig göra att, utan ökning av utrymmet, inrätta särskilda rum

för smittförande tuberkulösa. Förslaget skulle väl också förutsätta särskilda

rum för män och kvinnor och komme således i avsevärd utsträckning att

framtvinga om- eller tillbyggnad av ålderdomshem.

Landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län har bland annat gjort

gällande, att för sanatoriernas vidkommande förslaget skulle leda till, att

exempelvis pleuritfall icke finge vårdas på samma sal som patienter med

lungtuberkulos. En dylik anordning vore dock svår att konsekvent genomföra.

Professor Silne har i sitt inom medicinska fakidtcten vid Lunds universitet

avgivna särskilda yttrande framhållit, att man icke torde kunna förebygga

tuherkulosepidemier inom en anstalt annorledes än genom täta undersökningar

av samtliga där intagna. Förslaget innehölle några allmänna förhallningsföreskrifter,

men intet nämndes örn kostnaderna för en uppdelning

av undervisningen vid t. ex. en sinnesslöskola. Det vore ofta svårt alt i en

sådan skola av vanlig typ isolera tuberknlossmittade barn från de övriga.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Svenska psykiatriska föreningen har icke haft något principiellt att invända

mot 11 § i medicinalstyrelsens förslag men har framhållit, att paragrafen

komme att ställa så stora anspråk på läkarna vid sinnessjukhusen,

att annat och väsentligt sjukvårdsarbete måste eftersättas eller en ökning

av läkarnas antal vidtagas, om förslaget skulle kunna effektivt efterlevas.

Hela det å sinnessjukhusen inneliggande klientelet måste nämligen med ej

alltför långa mellanrum undersökas med hänsyn till förekomsten av tuberkulos

i smittsamt skede. Vilket arbete detta skulle medföra insåges lätt nålman

visste, att flertalet allmänna sinnessjukhus hade en beläggning av omkring

1 000 patienter eller däröver. En centralisering av tuberkulosvården

för sinnessjukvårdens vidkommande till några få anstalter skulle medföra,

att flertalet hithörande patienter erhölle sin vård långt från hemorten. Detta

skulle ur humanitär synpunkt innebära en stor olägenhet, enär fall av tuberkulos

bland sinnessjuka ofta hade en dålig prognos och den sjuke således

kunde komma att avlida å anstalten utan att ha haft tillfälle att mottaga

besök av sina anhöriga. Centraliseringen komme också att medföra dyrbara

transporter och sannolikt även en dyrbar och tungrodd organisation.

Kraven på isolering och vård av tuberkulösa sinnessjuka och sinnesslöa torde

i stället kunna tillgodoses genom till- och ombyggnader av nuvarande

anstalter samt beaktande av dessa krav vid uppförandet av nya anstalter.

Det borde emellertid tillses, att åtminstone en läkare vid varje sinnessjukhus

hade eller bereddes tillräcklig utbildning i tuberkulosvård samt att sjukhuset

försåges med nödigt diagnostiskt och terapeutiskt instrumentarium.

Förste stadsläkaren i Göteborg har — under erinran att 11 § i medicinalstyrelsens

förslag vore den enda, som berörde arbetslokaler — anfört följande:
I

överensstämmelse med tuberkuloslagens avsikt att i första hand skydda

barn och ungdom för tuberkulossmitta hade man möjligen väntat sig, att

ungdomens relativt stora smittrisker inom industrien och hantverket gjorts

till föremål för ett uttalande. Det kan visserligen sägas, att den redan sedan

länge existerande minderårighetskontrollen utgör ett steg i rätt riktning. Men

huvudfrågan, nämligen risken för smitta från de vuxna arbetskamraternas

sida, står ju lika olöst. Detta viktiga spörsmål bör tagas upp till diskussion

i samband med det arbete, som påbörjats för att revidera lagen örn arbetarskydd

och dess påbyggnader.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har påpekat, att med den avfattning 11

§ andra stycket i medicinalstyrelsens förslag erhållit, styrelsen skulle kunna

i där avsedda fall utfärda föreskrifter, vilka innefattade en av styrelsen

själv säkerligen icke åsyftad skärpning i de bestämmelser, som enligt förslaget

eljest ansetts tillräckliga.

Den bestämmelse rörande skyddsåtgärder mot tuberkulos inom vissa anstalter,

som medicinalstyrelsen upptagit i 11 § första stycket i sitt förslag,

är avfattad med beaktande av, att åtgärderna skola hållas inom de ekonomiska

möjligheternas gränser. Styrelsen har också beledsagat bestämmelsen

med en motivering, vari detta klart framhålles. Då med hänsyn härtill

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

87

de farhågor för betydande kostnadsökningar, som under remissbehandlingen

uttalats från några håll, synas överdrivna, har bestämmelsen i väsentligen

oförändrat skick upptagits i departementsförslaget. Vid uppräkningen av de

olika anstaltstyperna hava emellertid de av fångvårdsstyrelsen och länsstyrelsen

i Malmöhus län gjorda erinringarna beaktats, dock under iakttagande

av att även arbetshem äro att hänföra till fattigvårdsanstalter, varjämte barnhem

och säkerhetsanstalter medtagits. Vad angår de av svenska psykiatriska

föreningen framställda önskemålen, vill jag erinra, att chefen för socialdepartementet

i statsverkspropositionen tilli 1939 års riksdag avser att hemställa

om en ökning av anslaget till avlöningar vid statens sinnessjukhus,

bland annat i syfte att bättre tillgodose behovet av särskild tuberkulosvård

inom sinnessjukhusen.

Vid avfattandet av andra stycket i departementsförslaget har beaktats det

påpekande, som gjorts av länsstyrelsen i Östergötlands län, och har medicinalstyrelsens

förslag jämväl i övrigt ansetts böra undergå vissa formella

jämkningar. Med anledning av vad förste stadsläkaren i Göteborg yttrat vill

jag erinra, att arbetarskyddslagen för närvarande är föremål för granskning

av en kommitté. Vid denna granskning synas de i berörda yttrande angivna

synpunkterna böra ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § andra stycket i medicinalstyrelsens förslag

och 5 § lungsotslagen.

Svenska läkaresällskapet har ansett det från lungsotslagen hämtade uttrycket

»om de under sjukdomen begagnats på sådant sätt, att de kunna

antagas överföra smitta» tarva ett förtydligande, därest avgörandet skulle

läggas i händerna på hälsovårdsnämnden.

Landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län har önskat få fastslaget,

vem som skulle avgöra, huruvida efterlämnade persedlar vore smittförande.

Medicinalstyrelsen har sammanfört bestämmelsen örn förbud mot utbjudande

eller utlämnande av tuberkulossjuk persons tillhörigheter med vissa

stadganden örn smittrening vid dödsfall eller flyttning på ett sådant sätt, att

förbudet synes avse allenast utbjudande eller utlämnande efter dödsfall eller

flyttning. Då emellertid förbudet torde böra givas en generell karaktär,

har detsamma, efter förebild av lungsotslagen, i departementsförslaget upptagits

i en särskild paragraf. Tillika har förbudet icke ansetts böra gälla

utbjudande till försäljning, bland annat av den anledningen att, om köp

kommer till stånd, smittrening kan äga rum före utlämnandet.

Med anledning av nyss återgivna yttranden över medicinalstyrelsens förslag

vill jag framhålla, att ansvaret för att utlämnade persedlar icke äro

smiltförande åvilar den, som utlämnat desamma. Att endast uppsåtlig! brott

mot förbudet drabbas av straff, framgår av 16 § andra stycket departementsförslaget.

Departe
ments
chefen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Departe
ments
chefen.

11 §■

Denna paragraf motsvarar 12 § i medicinalstyrelsens förslag och 6 §

lungsotslagen.

Medicinalstyrelsen bär framhållit, att 12 § i styrelsens förslag i huvudsak

anslöte sig till 6 § lungsotslagen, dock att skyldigheten för den anmälande

läkaren att meddela hälsovårdsnämnden anvisning på smittreningsåtgärder

uteslutits, enär den visat sig vara av ringa praktisk betydelse. Däremot

hade införts bestämmelser rörande anmälan av dödsfall till tjänsteläkare

och centraldispensär. Dessa anmälningar vore avsedda att komplettera de

statistiska uppgifter, som enligt styrelsens förslag skulle hopsamlas av

tjänsteläkare och centraldispensärer.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län har ansett den tid av åtta dagar,

inom vilken läkare finge göra anmälan till hälsovårdsnämnden, vara

alldeles för lång. För att hindra försäljning av gångkläder m. m. från den

dödes bo borde smittrening snabbt verkställas.

Landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands lån har funnit anmälan av

läkare till hälsovårdsnämnd obehövlig beträffande person, som avlidit å

sjukhus. Ändamålet med dylik anmälan vore nämligen, att nämnden skulle

föranstalta örn smittrening, men sådan utfördes å sjukhus utan myndighets

ingripande.

Förste stadsläkaren i Göteborg har, under framhållande av praktiserande

läkares obenägenhet för skrivarbete, föreslagit, att anmälan örn dödsfall

endast skulle göras till tjänsteläkaren, som sedan hade att föra anmälan vidare

till hälsovårdsnämnden. Någon tidsförlust behövde knappast befaras,

då tjänsteläkaren och hälsovårdsnämnden praktiskt taget vore samma

instans.

Förste stadsläkaren i Malmö har ansett de i andra och tredje styckena i

medicinalstyrelsens förslag föreskrivna anmälningarna onödiga, då de statistiska

uppgifter, som man där avsåge att vinna, ändock komme tjänsteläkaren

tillhanda via dödsbevisen med däri lämnade uppgifter om huvuddödsorsak

och bidragande dödsorsaker.

I fråga örn de fall, som behandlas i sista stycket i medicinalstyrelsens förslag,

har förste provinsialläkaren i Gävleborgs län framhållit, att enär dödsbevistvång

ej förelåge för landsbygden, hälsovårdsnämnden borde vara skyldig

omedelbart anmäla dödsfallet till tjänsteläkaren. Även svenska sanatorielåkarföreningen

har ansett anmälan i dessa fall böra göras till tjänsteläkaren

samt genom denne till centraldispensären, som borde få kännedom örn

alla inom sitt område timade dödsfall i tuberkulos. Samtliga anmälningar,

icke endast de i första och andra stycket omnämnda, borde göras skriftligt.

Svenska nationalföreningen mot tuberkulos slutligen har föreslagit, att

anmälan av pastor till hälsovårdsnämnd skulle vidarebefordras till distriktsoch

centraldispensär.

Syftet med anmälningsplikten, sådan den utformats i 3 § departementsförslaget,

är att såvitt möjligt varje fall av tuberkulos skall bliva känt av

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 20.

89

dispensär och där upptaget i sådan förteckning, varom i 4 § förmäles. Då

en i dylik förteckning upptagen person avlider, skall han avföras ur förteckningen.

För att möjliggöra detta har i nu förevarande paragraf i departementsförslaget

stadgats skyldighet för den avlidnes läkare eller i visst

fall pastor att om dödsfallet göra anmälan till den dispensär, i vars jämlikt

4 § förda förteckning den avlidne kan antagas vara upptagen. Frågan

om skyldighet för dispensären att vidarebefordra anmälan till tjänsteläkare

eller till annan dispensär synes däremot icke behöva behandlas i

förordningen. Jag hänvisar härutinnan till vad jag i ett liknande spörsmål

anfört under 3 § i specialmotiveringen.

Då en med smittsam tuberkulos behäftad person avlider, bör smittrening

av hans bostad och tillhörigheter fortast möjligt äga rum. Enligt 13 §

departementsförslaget skall sådan smittrening ombesörjas av hälsovårdsnämnden,

vilken alltså omedelbart bör erhålla kännedom om dödsfallet.

Med anledning härav har i departementsförslaget, i huvudsaklig överensstämmelse

med medicinalstyrelsens förslag och 6 § lungsotslagen, skyldighet

ålagts den avlidnes läkare att om dödsfallet omedelbart göra anmälan hos

nämnden; dock att, såsom i ett yttrande framhållits, sådan skyldighet icke

skall föreligga, då dödsfallet timat å sjukvårdsanstalt. Har pastor i dödoch

begravningsboken antecknat tuberkulos såsom dödsorsak utan att av

läkare utfärdat dödsbevis varit företett, är det anledning förmoda, att den

döde varit behäftad med smittsam tuberkulos. Även i sådant fall bör därför

anmälan till nämnden göras. Departementsförslaget överensstämmer

härutinnan med medicinalstyrelsens förslag och 6 § lungsotslagen.

I departementsförslaget stadgas vidare, att anmälan örn dödsfall alltid skall

göras skriftligen, samt meddelas bestämmelser örn sådan anmälans närmare

innehåll. Någon motivering till dessa bestämmelser synes icke erforderlig.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i medicinalstyrelsens förslag.

Medicinalstyrelsen har framhållit, att bestämmelser om smittrening av

bostad och tillhörigheter varje gång en tuberkulöst sjuk flyttade från en

bostad till en annan utgjorde ett sedan länge och från många håll framfört

önskemål, vilket givetvis vore synnerligen välgrundat. Styrelsen hade

emellertid ansett, att en kortare tids frånvaro från hemmet, t. ex. för undersökning

å vårdanstalt eller för pneumothoraxpåfyllning, icke borde nöd

vändiggöra smittrening av bostaden.

Svenska läkaresällskapet har ansett skyldigheten för distriktsdispensär

att i och för smittrening till hälsovårdsnämnden göra anmälan örn vederbörandes

intagande å anstalt höra kompletteras med föreskrift även för

läkare vid anstalten att senast inom 8 dagar insända anmälan till nämnden.

På de skäl medicinalstyrelsen anfört hava bestämmelser, motsvarande de

av styrelsen föreslagna, upptagits i departementsförslaget. Därvid hava

Departe
ments
chefen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

emellertid vidtagits vissa i huvudsak formella jämkningar, vilka icke torde

tarva någon närmare motivering.

Efter det anmälningsplikt enligt 3 § departementsförslaget blivit införd,

torde det sällan komma att inträffa, att en tuberkulossjuk person blir för

längre tids vård intagen å anstalt utan att vederbörande dispensärläkare äger

kännedom därom. Den av svenska läkaresällskapet föreslagna skyldigheten

även för läkare vid anstalten att göra anmälan örn intagningen synes därför

icke vara av större praktiskt värde. Stadgande om sådan skyldighet har

på grund därav icke upptagits i departementsförslaget.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 14 och 17 §§ i medicinalstyrelsens förslag samt

7 och 8 §§ lungsotslagen, dock att, såsom tidigare omnämnts, 14 § i medicinalstyrelsens

förslag delvis motsvaras av 10 § departementsförslaget.

Förste stadsläkaren i Göteborg har uttalat tvivelsmål rörande värdet av

de föreslagna desinfektionsåtgärderna.

Förste stadsläkaren i Malmö har framhållit, att föreskrifterna örn smitt - rening vid flyttning till annan bostad uppenbarligen vore tillkomna efter

förebild av 4 § epidemilagen. Konsekvensen skulle dock fordra, att även

vid tuberkulos smittrening skedde då den sjuke tillfrisknat, d. v. s. upphört

att föra smitta. Härvidlag hade man emellertid avstått från krav på smittrening

av såväl bostaden som kläderna. Detta förhållande ävensom praktiska

skäl talade för, att bestämmelsen om obligatorisk smittrening av kläder

vid flyttning till annan bostad borde utgå. Bestämmelsen kunde dock

kvarstå, örn före uttrycket »gång- och sängkläder» inskötes »kvarlämnade».

Svenska stadsförbundet har ansett den skärpta skyldigheten för en kommun

att bekosta smittrening av bostad knappast rimlig, om den skulle utkrävas

utan hänsyn till den sjukes ställning. Såsom 17 § i medicinalstyrelsens

förslag vore avfattad skulle en förmögen tuberkulossjuk person

kunna även vid upprepade ombyten av bostad räkna med en kostnadsfri

smittrening av lägenhet efter lägenhet.

Departementschefen.

Det har icke synts mig tillrådligt att, såsom förste stadsläkaren i Göteborg

ifrågasatt, helt avstå från bestämmelser örn smittrening efter tuberkulossjuka

personer. Då emellertid i såväl medicinalstyrelsens förslag som

departementsförslaget endast meddelas bestämmelser om erforderlig smittrening,

lämnas tydligen åt hälsovårdsnämnderna att tämligen fritt pröva,

huruvida och i vilken omfattning smittrening i de särskilda fallen skall verkställas.

Vid sådant förhållande synes mig också den av svenska stadsförbundet

gjorda erinringen i någon mån förlora i betydelse. De fall, vilka

förbundet i sittt yttrande avsett, torde för övrigt bliva fåtaliga.

Att vid en tuberkulossjuk persons flyttning smittrening endast bör avse

den gamla bostaden jämte där kvarlämnade persedlar, synes uppenbart.

Vad förste stadsläkaren i Malmö härutinnan anfört har därför iakttagits vid

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

91

departementsförslagets avfattande. Däremot har det icke ansetts erforderligt

att, såsom denne läkare ifrågasatt, även i så måtto likställa tuberkulos

med de vanliga epidemiska sjukdomarna, att enligt förordningen smittrening

skulle verkställas jämväl efter den sjukes tillfrisknande.

U §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i medicinalstyrelsens förslag.

Medicinalstyrelsen har anfört följande:

I styrelsens lagförslag har flerstädes föreskrivits, att läkarintyg skola företes.

Detta förutsätter givetvis, att läkarundersökningar före dylika intygs

utfärdande skola verkställas. Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra

framhålla de stora framsteg, som på lungdiagnostikcns område gjorts under

de senare åren. För att med säkerhet kunna intyga, att en person icke lider

av lungtuberkulos, kan läkaren numera vara nödsakad företaga en hel serie

av undersökningar, nämligen — förutom den klassiska fysikaliska undersökningen,

bacillprövning av sputum och temperaturmätning — tuberkulinprövning,

blodsänkningsreaktion samt röntgenfotografering.

Det är givetvis ett önskemål, att de läkarundersökningar, som utföras, och

de intyg, som utfärdas enligt bestämmelserna i denna lag, äro så högt kvalificerade

som möjligt. Styrelsen önskar framhålla betydelsen av sakkunnigt

utförda röntgenundersökningar, speciellt röntgenfotograferingar, och av sakkunnig

bedömning av röntgenplåtarna.

Kostnadsskäl komma sannolikt att, åtminstone tills vidare, ställa sig hindrande

för ett konsekvent genomförande av ett sådant önskemål. Det torde

därför vara lämpligast att lägga i medicinalstyrelsens hand att genom särskilda

bestämmelser rörande här ifrågavarande läkarundersökningar och

läkarintyg, så långt det för närvarande är möjligt, förverkliga nämnda önskemål

samt att följa utvecklingens gång på området.

Även örn flera tillfredsställande möjligheter för anskaffande av nämnda

läkarintyg förefinnas, får styrelsen emellertid framhålla, att de beslutade

centraldispensärerna avses skola utgöra centraler för högt kvalificerad lungdiagnostik

och att en av dessa dispensärers uppgifter skall bliva att mot relativt

ringa ersättning eller till och med i vissa fall för den enskilde kostnadsfritt

utfärda sådana läkarintyg, som omförmälas i det föreliggande lagförslaget.

Styrelsen har ansett, att avgifterna för de intyg och undersökningar, som

enligt förslaget komma att erfordras, böra utgå enligt en av styrelsen fastställd

taxa.

Styrelsen önskar vidare framhålla, att enligt den lydelse, paragrafens första

stycke fått, det bör tillkomma styrelsen att utfärda formulär till de läkarintyg,

vilka i lagförslaget omförmälas.

Förste provinsialläkarnes förening har funnit 15 § i medicinalstyrelsens

förslag vara av synnerlig betydelse för lagens effektivitet.

Svenska provinsialläkarföreningen har framhållit, att en av tuberkuloslagens

konsekvenser bleve talrika undersökningar för erhållande av intyg, avsedda

att styrka frihet från smittsam tuberkulos. Kravet på att dessa intyg

bleve så tillförlitliga som möjligt måste naturligtvis biträdas, och någon erinran

mot ordalydelsen av 15 § i lagförslaget hade föreningen icke att göra. Men

örn de närmare bestämmelser, som medicinalstyrelsen härutinnan komme att

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition pr 20.

utfärda, i realiteten skulle mynna ut i monopolisering av dessa undersökningar

och intyg åt vissa läkare med diskvalificering av tjänsteläkarna, måste

föreningen inlägga en allvarlig protest mot ett sådant tillvägagångssätt. Tyvärr

saknades icke helt och hållet anledning till dylika farhågor.

Liknande synpunkter, som framförts i sist återgivna yttrande, hava även

framhållits av förste provinsialläkarna i Södermanlands, Blekinge, Värmlands,

Kopparbergs och Gävleborgs län samt landstingets förvaltningsutskott i Blekinge

län.

Skolöverstyrelsen har anfört följande:

Överstyrelsen har intet att erinra mot de föreslagna bestämmelserna i denna

paragraf, varigenom medicinalstyrelsen skulle anbefallas meddela bestämmelser

angående sätt och ordning för utförande av de läkarundersökningar och

utfärdande av de läkarbetyg, varom lagen talar. Överstyrelsen vill dock

framhålla, att den uppgift, som medicinalstyrelsen härigenom ålägges, måste

bliva av synnerligen ömtålig art. Det är överstyrelsens bestämda mening,

att fordringarna på dessa undersökningars omfattning och speciella karaktär

inte få bliva så stora, att svårigheterna för anskaffande av läkarintyg komma

att verka hindrande på den normala ansöknings- och tillsättningsproceduren

vid lärartillsättningar eller medföra alltför stora kostnader för lärarna. Redan

nu förefinnas i vissa delar av vårt land svårigheter för lärare att anskaffa

läkarbetyg, och folkskolestadgan innehåller därför en bestämmelse att, om

synnerlig svårighet möter för anskaffande av nytt läkarbetyg, tidigare utfärdat

läkarbetyg skall gälla vid ansökning till lärartjänst, därest skolrådets

ordförande kan avge visst intyg örn den sökandes kroppsbeskaffenhet. örn

fordringarna på läkarundersökning för utrönande av smittsam tuberkulos

skulle bliva av den art, att undersökning endast kunde utföras på en plats,

som kanske vore långt avlägsen från lärarens tjänstgöringsort — överstyrelsen

tänker särskilt på förhållandena i stora delar av Norrland — skulle kostnaderna

för anskaffande av det behövliga intyget — på grund av långa resor

och måhända till och med tjänstledighet — kunna uppgå till en summa, varav

ersättningen för själva undersökningen endast skulle utgöra en mindre del.

Överstyrelsen förutsätter, att medicinalstyrelsen vid utfärdande av i här

förevarande paragraf åsyftade bestämmelser tager hänsyn till nu nämnda

förhållanden.

Likaledes förutsätter överstyrelsen, att det formulär för läkarintyg, som

medicinalstyrelsen skall fastställa, kommer att avse icke endast uppgift om

frihet från smittsam tuberkulos utan även de övriga uppgifter, som enligt redan

nu gällande författningar skola innehållas i läkarintyg, som erfordras för sökande

av lärartjänst, så att en lärare icke blir nödsakad anskaffa tvenne

läkarintyg, eventuellt till och med besöka tvenne skilda läkare, för att uppfylla

föreskrivna villkor för behörighet till den tjänst, han ämnar söka.

Professor Suve har i sitt inom medicinska fakulteten vid Lunds universitet

avgivna särskilda yttrande anmärkt, att de intyg, som staten i lagen ålade

den sjuke eller friske medborgaren att anskaffa, borde vara helt kostnadsfria

och bevisande, d. v. s. grundade på röntgenundersökning. Utan sådan undersökning

torde ingen ansvarig läkare vid positiv tuberkulinreaktion våga intyga,

att vederbörande ej under vissa förhållanden kunde bliva smittförande.

Fordrade staten kvalificerade läkarbedömningar, borde staten också betala

dem.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

93

Någon direkt erinran emot att förläna medicinalstyrelsen den ifrågasatta Departebefogenheten

att meddela närmare bestämmelser angående verkställande av “liefen

läkarundersökningar och utfärdande av läkarintyg, varom i förslaget förmäles,

har icke framställts i yttrandena. Tvärtom synes behovet av sådana

bestämmelser däri hava vitsordats. Emellertid vill jag understryka det i

vissa yttranden framförda önskemålet, att medicinalstyrelsen icke genom att

uppställa alltför rigorösa krav i dessa hänseenden förbehåller undersökningarna

åt ett fåtal läkare. Samtidigt vill jag framhålla, att efter de väsentliga

jämkningar, som under departementsbehandlingen vidtagits i medicinalstyrelsens

förslag, antalet undersökningar och intyg, beträffande vilka

medicinalstyrelsen skulle hava att utfärda bestämmelser, kommit att avsevärt

inskränkas. Kvar stå i det inom departementet utarbetade förslaget till

tuberkulosförordning endast undersökningar med anledning av nyupptäckta

tuberkulosfall samt undersökningar och intyg för behörighet att påbörja eller

fortsätta viss sysselsättning inom mjölkhanteringen. Vidare har i 8 § i

det inom departementet upprättade förslaget till kungörelse angående åtgärder

mot utbredning av tuberkulos inom vissa läroanstalter åt medicinalstyrelsen

givits befogenhet att efter samråd med skolöverstyrelsen meddela närmare

bestämmelser angående verkställande av de läkarundersökningar och

utfärdande av de läkarintyg, varom i kungörelsen förmäles. Här har alltså

uttryckligen garanterats, att skolöverstyrelsen skall kunna göra sina önskemål

gällande, innan dylika bestämmelser utfärdas.

I intetdera av de båda inom departementet upprättade författningsförslagen

har, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, stadgats förbud mot att för

undersökning eller intyg, varom styrelsen meddelat närmare bestämmelser,

fordra högre ersättning än enligt av styrelsen fastställd taxa. Då verkställandet

och utfärdandet av dessa undersökningar och intyg icke torde böra

förbehållas tjänsteläkare, är jag icke beredd att i detta sammanhang förorda

avsteg från principen, att en privatpraktiserande läkare äger själv bestämma

det honorar han vill fordra för sitt arbete. Icke heller är jag beredd att nu

föreslå åtgärder, varigenom det från något håll framförda önskemålet om

kostnadsfria undersökningar och intyg skulle förverkligas.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 21 § i medicinalstyrelsens förslag, vari vissa

huvudsakligen formella jämkningar vidtagits.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 18 § i medicinalstyrelsens förslag, som jämkats

med hänsyn till tidigare förordade ändringar i detsamma. Paragrafen

motsvarar även 9 § lungsotslagen men skiljer sig från denna i sakligt hänseende

såtillvida, att uppsåtlig! utlämnande av smittförande persedlar ansetts

böra förskylla dagsböter.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maf:ts proposition nr 20.

17 §.

Denna paragraf motsvarar 20 och 22 §§ i medicinalstyrelsens förslag

samt 10 och 11 §§ lungsotslagen.

Övergångsbestämmelserna.

Medicinalstyrelsen har såsom motivering till de i styrelsens förslag intagna

övergångsbestämmelserna anfört bland annat följande.

Anledningen till att enligt dessa bestämmelser företeende av läkarintyg

fordras i fråga om dem, som vid lagens ikraftträdande äro sysselsatta i mejeri-

eller mjölkförsäljningsrörelse, ehuru åtminstone en del av dessa enligt

3 § lungsotslagen varit skyldiga genom läkarintyg styrka sig icke vara behäftade

nied smittsam lungsot, ligger i skillnaden mellan de i nyssnämnda

lag och styrelsens lagförslag fordrade intygen, beträffande vilka lagförslaget

tillerkänner styrelsen rätt att meddela bestämmelser angående sättet

och ordningen för utförande av läkarundersökningar och utfärdande av läkarintyg.

Därjämte har lagförslaget en avsevärt vidare omfattning än lungsotslagen.

Då praktiska svårigheter i vissa fall kunna föreligga att få det för läkarintygens

utfärdande erforderliga stora antalet undersökningar utförda inom

de tider, som angivits i övergångsbestämmelserna, synes det styrelsen önskvärt,

att styrelsen erhölle bemyndigande att, då skäl därtill föreligga, medgiva

uppskov därmed.

Beträffande punkt 3 i de av medicinalstyrelsen föreslagna övergångsbestämmelserna

hava i yttrandena vissa erinringar framställts. Förste provinsialläkarna

i Jönköpings och Malmöhus län lia ansett punkten kunna utgå.

Förste stadsläkaren i Stockholm har ifrågasatt, huruvida icke läkarintyg

om frihet från smittsam tuberkulos, utfärdat högst 12 månader före lagens

ikraftträdande och således avseende relativt nyanställda personer, skulle

kunna gälla. För Stockholm innebure föreskriften i denna punkt ett omfattande

arbete, då staden hade omkring 2,000 mjölkbutiker och 3,300 personer

sysselsatta i mejeri- och mjölkförsäljningsrörelse. Sammanställt med

de krav, som jämlikt 7, 8 och 10 §§ i medicinalstyrelsens förslag kunde komma

att ställas på en stadens dispensär, och under förutsättning att röntgenundersökning

komme att ingå i av styrelsen meddelade bestämmelser, måste

under första året efter lagens ikraftträdande utföras så många undersökningar,

att de erfordrade nya mottagningslokaler med särskild röntgenutrustning.

Även punkt 4 i övergångsbestämmelserna till medicinalstyrelsens lagförslag

har förste provinsialläkaren i Malmöhus län ansett kunna utgå. Skolöverstyrelsen

har intet haft att erinra mot punkten i fråga men har framhållit,

att den torde komma att medföra rätt avsevärda kostnader. Då antalet

lärare vid folk- och småskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor,

statens allmänna läroverk och seminarier uppginge till cirka 35,000 skulle,

därest varje läkarundersökning kunde beräknas draga en kostnad av i medeltal

10 kronor och undersökningarna komme att bekostas av statsmedel,

ett engångsanslag örn 350,000 kronor komma att erfordras enbart för dessa

skolformer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

96

Den föreslagna förordningen synes lämpligen böra träda i kraft den 1 januari

1940.

I enlighet med vad medicinalstyrelsen föreslagit bör samtidigt därmed

lungsotslagen upphöra att gälla, dock med undantag för dessförinnan mot

densamma begångna förseelser.

Bestämmelsen i punkt 2 i medicinalstyrelsens förslag har med ett pär formella

jämkningar upptagits i departementsförslaget men med det tillägget,

att, där den tuberkulossjuke vårdas å anstalt, anmälan örn sjukdomsfallet

må göras i samband med utskrivning eller frigivning från anstalten. I dylikt

fall lärer nämligen anmälan i regel sakna betydelse före utskrivningen

eller frigivningen. Att anmälan icke bör ske, därest den intagne utskrives

eller frigives såsom fullt frisk, torde vara klart och synes för övrigt kunna

utläsas ur lagtexten.

Vad härefter angår punkterna 3 och 4 i medicinalstyrelsens förslag vill

jag erinra, att styrelsen i sin särskilda utredning rörande frågan om ersättning

av allmänna medel åt yrkesutövare, vilka på grund av smittfara förbjödes

innehava sin anställning, framhållit, att det läge utom möjlighetens

gräns att på ett år — utan att all annan tuberkulosvård skulle inhiberas —

sakkunnigt undersöka alla dem, som bär kunde komma i fråga, och vilka

styrelsen uppskattat till något över 100,000 personer. Härför erfordrades enligt

styrelsens mening säkerligen minst tre år. Ehuru den mejeri- och mjölkförsäljnings-

samt lärarpersonal, som enligt de inom departementet upprättade

författningsförslagen skulle kunna till förekommande av smittfara förbjudas

utöva sitt yrke, icke torde utgöra fullt hälften av nyss nämnda antal,

har dock styrelsens berörda uttalande ingivit mig allvarliga betänkligheter

mot införandet i den nu föreslagna lagstiftningen av bestämmelser,

motsvarande de av styrelsen i punkterna 3 och 4 föreslagna. Då härtill

kommer, att de högst betydande kostnader, som de ifrågasatta undersökningarna

skulle föranleda, ingalunda med säkerhet skulle kunna sägas uppväga

fördelarna av desamma, hava dylika bestämmelser icke upptagits i de

inom departementet utarbetade författningsförslagen. Tvärtom har i förslaget

till tuberkulosförordning stadgats, att bestämmelsen i 6 § första punkten

icke skall äga tillämpning beträffande den, som vid tiden för förordningens

ikraftträdande är sysselsatt i rörelse, varom i nämnda punkt förmäles, och

som jämlikt lungsotslagen styrkt sig icke vara behäftad med smittsam lungsot.

Vid sådant förhållande sakna departementsförslagen jämväl motsvarighet

till punkterna 5 och 6 i medicinalstyrelsens förslag.

Förslaget till lag om Undrad lydelse av 34 § epidemilagon den 19 juni 1919 (nr 443).

34 § epidemilagen är av följande lydelse: »Angående lungsot och könssjukdomar

gäller vad därom särskilt är stadgat.»

Medicinalstyrelsen bär framhållit, att därest det av styrelsen framlagda förslaget

till tuberkuloslag komme att antagas, torde i samband därmed 34 §

Departe
ments
chefen.

s. 96 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

epidemilagen böra så ändras, att ordet »lungsot» utbyttes mot ordet »tuberkulos».

I enlighet med vad medicinalstyrelsen sålunda anfört har inom departementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 34 § epidemilagen

den 19 juni 1919 (nr 443).

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga de inom socialdepartementet

upprättade förslagen till tuberkulosförordning och till lag om ändrad

lydelse av 34 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

97

Bilaga A.

Förslag

till

angående vissa åtgärder mot

Lag

utbredning av tuberkulos (tuberkuloslag).

1 §•

I denna lag förstås

med tuberkulos: tuberkulos hos människa, oavsett dess lokalisation och oavsett

örn densamma befinner sig i smittsamt skede eller ej, dock icke kvarstående

tecken av uppenbart läkt tuberkulos, samt

med smittsam tuberkulos: i föregående stycke omförmäld tuberkulos vilken

är i sådant skede, att fara för tuberkulossmitta föreligger.

2 §.

Då någon vid undersökning befinnes vara behäftad med tuberkulos skall

anmälan därom ofördröjligen och senast inom åtta dagar göras hos vederbörande

tjänsteläkare. Dylik anmälan skall göras av den läkare, som först

konstaterat sjukdomen. Anmälan, vilken skall ske skriftligen enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär, skall innehålla uppgift om den sjukes

namn, alder och yrke eller samhällsställning samt bostadsadress ävensom

om de åtgärder, som blivit vidtagna.

Det åligger läkaren vid sjukvårdsanstalt, från vilken patient, behäftad

med smittsam tuberkulos, utskrives, att, där så ske kan, en vecka före utskrivningen

och senast vid densamma göra anmälan därom till vederbörande

tjänsteläkare.

Tjanstelakare har att, i fall då dispensärverksamhet finnes anordnad inom

sjukvårdsområdet, ofördröjligen och senast inom åtta dagar till läkaren vid

vederbörande centraldispensär samt till läkaren vid vederbörande distriktsdispensar,

därest han icke själv förestår densamma, lämna meddelande om

anmälan, som till honom ingått enligt denna paragraf.

En var läkare äger, då vid undersökning av person sådana symtom påvisats,

sorn giva skalig anledning misstänka, att denne är behäftad med tuberkulos,

att, därest dispensärverksamhet finnes anordnad inom sjukvårdsområdet,

remittera den undersökte till vederbörande centraldispensär för vidare

undersökning; och skall i fall då centraldispensären meddelat den remitte
snniis

behäf,ad mcd iubcrkui<is’

avesta™som talle deltager ltaSbu£”“ ^ <Us«K!,Kilr- Som

3 §.

Det åligger tjänsteläkare och läkare vid centraldispensär att enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär föra förteckning över personer, beträffande

vilka anmälan enligt 2 § gjorts.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 20. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Läkare vid distriktsdispensär åligger att i samarbete med läkaren vid vederbörande

centraldispensär utan dröjsmål föranstalta därom, att alla de

undersökningar och övriga åtgärder till förekommande av tuberkulossmittas

spridande, vartill anmält sjukdomsfall bör föranleda, bliva vidtagna ävensom

att i fortsättningen övervaka, att de givna föreskrifterna iakttagas. Skulle

för sådana åtgärders och undersökningars genomförande hälsovårdsnämnds

ingripande erfordras, åligger det nämnden att lämna behövligt bistånd.

Det vare läkare, vilken icke är läkare vid distriktsdispensär, obetaget att

beträffande av honom till tjänsteläkare anmält fall av tuberkulos utan anlitande

av dispensärernas medverkan vidtaga åtgärder och företaga undersökningar,

som i föregående stycke avses, därest han vid anmälan om fallet

förklarar sig villig övertaga ansvaret härför, samt till dispensären avgiver

rapport enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär över vidtagna åtgärder.

4 §•

På anmälan av hälsovårdsnämnd att tuberkulossjuk person lever under

förhållanden, som för den sjukes omgivning medföra påtaglig fara för smitta,

och att påyrkad rättelse icke genom nämndens åtgöranden kunnat vinnas,

så ock eljest då skälig anledning därtill förekommer, må länsstyrelsen förordna

tjänsteläkare att företaga tjänsteresa till den sjuke för att söka förekomma

smittans spridande.

Därest sådan sjuk person uppenbarligen underlåter att följa de föreskrifter,

som av vederbörande läkare lämnats till förekommande av smittans

spridande, skall hälsovårdsnämnden därom göra anmälan till länsstyrelsen,

som efter förste provinsialläkarens hörande kan besluta örn den sjukes inläggande

å vårdanstalt. Beslut om sålunda å vårdanstalt inlagd persons utskrivning

meddelas likaledes av länsstyrelsen. Dock må utskrivning ej ske

med mindre antingen anstaltens läkare intygat, att fara för tuberkulossmitta

från ifrågavarande person icke föreligger, eller länsstyrelsen eljest efter läkarens

hörande funnit skälig anledning antaga, att den sjuke kommer att

iakttaga nödig varsamhet till förhindrande av smittans spridande. Länsstyrelsen

vare icke skyldig till prövning upptaga ansökan om utskrivning förr

än fyra månader förflutit från den dag, då beslut örn avslag å tidigare gjord

dylik framställning meddelats.

På förslag av länsstyrelsen eller efter länsstyrelsens hörande äger medicinalstyrelsen

bestämma, att i föregående stycke omförmäld sjuk skall inläggas

å särskild för ändamålet inrättad anstalt.

Av länsstyrelsen eller medicinalstyrelsen med stöd av denna paragraf fattat

beslut skall omedelbart gå i verkställighet utan hinder av förd klagan.

Beträffande barnavårdsnämnds rätt att omhändertaga barn under sexton

år, som i föräldrahemmet utsättes för fara till liv eller hälsa, är särskilt

stadgat.

5 §•

I mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse må icke sysselsättas annan än den,

som hos hälsovårdsnämnden med läkarintyg, utfärdat tidigast trettio dagar

före det sådan sysselsättning skall påbörjas, styrkt sig icke vara behäftad

med smittsam tuberkulos. Förekommer skälig anledning antaga, att sådan

person efter tidigare läkarundersökning blivit behäftad med smittsam tuberkulos,

är han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden undergå förnyad

läkarundersökning; och må nämnden omedelbart förbjuda honom att

innehava sysselsättning, som förut sagts, intill dess han för nämnden företett

läkarintyg att fara för tuberkulossmitta från honom icke föreligger.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 20.

99

6 §.

Det åligger en var läkare, som fått kännedom örn att person, behäftad med

smittsam tuberkulos, på annat sätt än i 5 § sägs tager befattning med mjölk

eller mejeriprodukter eller eljest sysslar med beredning av födoämne eller

dryckesvara för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk,

bröd, konditorivaror, frukt eller grönsaker, som avses till försäljning, därom

skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd. Beträffande

skyldighet för den anmälde att undergå läkarundersökning och förbud för

honom att innehava arbetet gäller vad i 5 § är för där avsett fall stadgat.

7 §.

Ej ma någon vinna anställning eller tillträda förordnande såsom lärare vid

offentlig eller enskild läroanstalt där barn under 16 år åtnjuta undervisning

med mindre han genom läkarintyg styrkt sig icke vara behäftad med smittsam

tuberkulos. Sadant intyg skall vara utfärdat, då det gäller anställning,

tidigast en månad före anställningens början, samt, då det gäller förordnande,

tidigaste ett år före förordnandets början.

Finner rektor eller ordförande i skolstyrelse vid eller ägare till läroanstalt

eller vid sadan anstalt anställd läkare skälig anledning misstänka, att lärare

eller elev är behäftad med smittsam tuberkulos, skaij han hos den styrelse

eller myndighet, varunder anstalten närmast lyder, göra anmälan örn förhållandet,

och vare dylik lärare eller elev skyldig att omedelbart underkasta sig

läkarundersökning. I avvaktan på undersökningens utförande må styrelsen

eller myndigheten förbjuda läraren att tjänstgöra i anstalten eller eleven att

där vara tillstädes.

Befinnes vid läkarundersökningen läraren eller eleven vara behäftad med

smittsam tuberkulos, åligger det styrelsen eller myndigheten att avstänga

läraren från tjänstgöring eller förbjuda eleven att vara tillstädes i anstalten,

och må läraren icke återtaga sin tjänstgöring eller eleven åter vara tillstädes

i anstalten förrän han företett läkarintyg, att fara för tuberkulossmitta från

honom icke föreligger.

Det åligger en var läkare, som för smittsam tuberkulos behandlar lärare

eller elev vid i denna paragraf avsedd läroanstalt, att härom göra anmälan till

den styrelse eller myndighet, varunder skolan lyder.

Läkarundersökning såväl vid uppkommen misstanke örn smittsam tuberkulos

som ock för intyg, varigenom den sjuke förklarats fri från smittfara,

skall utföras på läroanstaltens bekostnad.

Vad i denna paragraf stadgats om lärare skall gälla jämväl rektor eller

föreståndare för samt läkare vid läroanstalt.

8 §.

Vid en var annan offentlig eller enskild anstalt än i 7 § sägs, där minderåriga

mottagas för vård eller uppfostran, må ej någon tillträda anställning eller

tillfälligt utföra arbete, vilket bringar honom i beröring med å anstalten

intaget barn, med mindre han dessförinnan genom läkarintyg styrkt sig icke

vara behäftad med smittsam tuberkulos.

Det åligger föreståndaren eller, örn sådan ej finnes, styrelsen för samt ägaren

av anstalt, som nyss sagts, ävensom vid anstalten anställd läkare att, då

skälig anledning finnes misstänka, att person, som avses med förbudet i första

stycket, är behäftad med smittsam tuberkulos, därom omedelbart göra anmälan

till hälsovårdsnämnden, vilken må avstänga den misstänkte från arbetet

vid anstalten, och må arbetet icke återtagas förr, än den misstänkte eller sju
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majlis proposition nr 20.

ke hos nämnden företett läkarintyg, att fara för tuberkulossmitta från honom

icke föreligger. Sådant intyg skall bekostas av anstalten.

Det åligger en var läkare, som för smittsam tuberkulos behandlar vid anstalt

av här ifrågavarande slag anställd person, att härom göra anmälan till

föreståndaren eller örn sådan ej finnes till styrelsen för eller ägaren av anstalten

i fråga.

Vad i denna paragraf stadgats, skall ock gälla annan personal vid läroanstalt

än som avses i 7 §.

Vid sjukvårdsanstalt, där minderåriga behäftade med tuberkulos mottagas

för vård, må medicinalstyrelsen kunna medgiva läkare eller sjuksköterska

eller annan befattningshavare att innehava anställning ändock de icke kunna

förete läkarintyg, som i första stycket av denna paragraf sägs.

9 §.

Ej må någon, som är behäftad med smittsam tuberkulos, tillträda anställning

att sköta barn eller såsom amma.

Det åligger en var läkare, som finner skälig anledning misstänka, att barnskötare

elier amma är behäftad med smittsam tuberkulos, att ofördröjligen

och senast inom åtta dagar därom gör anmälan till hälsovårdsnämnden, vilken

må förbjuda den varom är fråga att innehava anställning, intill dess hos

nämnden företetts läkarintyg, att personen icke är behäftad med smittsam

tuberkulos.

10 §.

Med fosterbarn avses i denna lag barn under sexton år, som mot ersättning

fostras bos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken

har vårdnaden om barnet.

Fosterbarn må icke utan särskilt medgivande av barnavårdsnämnden av

någon mottagas med mindre hos nämnden genom läkarintyg styrkts, ej mindre

att fall av smittsam tuberkulos icke förefinnes inom det avsedda fosterbarnshemmet,

än även att barnet icke är behäftat med tuberkulos.

Innan barnavårdsnämnd lämnar medgivande som nyss sagts, skall tjänsteläkarens

yttrande inhämtas, och skall barnavårdsnämnden vid medgivandet

föreskriva de villkor, under vilka fosterbarn må i hemmet vistas. Anvisningar

beträffande dylika föreskrifter utfärdas av medicinalstyrelsen. Medgivande

må när som helst återkallas.

Det åligger distriktsdispensär att ägna särskild uppmärksamhet åt hem,

där fosterbarn vistas, och att, så snart misstanke om smittsam tuberkulos hos

någon stadigvarande eller tillfällig medlem av hemmet föreligger, omedelbart

vidtaga erforderliga undersökningar och åtgärder, som på dispensären ankomma,

samt, där så kräves, lämna meddelande till hälsovårdsnämnden.

11 §•

- Inom vårdanstalter för kroppsligt eller psykiskt sjuka, sinnesslöanstalten

fängelser, tvångsarbetsanstalter, fattigvårdsanstalter, ålderdomshem och uppfostringsanstalter

skola tjänliga åtgärder vara vidtagna försatt personer, som

äro behäftade med smittsam tuberkulos, hållas avskilda från övriga där vårdade

eller intagna.

Medicinalstyrelsen har att utfärda erforderliga föreskrifter eller anvisningar

till förebyggande av tuberkulossmittas spridande såväl bland personal och

intagna inom de i första stycket angivna samt andra slag av anstalter som

ock beträffande arbets-, nöjes- och andra samlingslokaler samt kommunikationsmedel.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl Majlis proposition nr 20.

101

12 §.

Har med smittsam tuberkulos behäftad person avlidit, åligger det läkare,

som vårdat den sjuke, att, så snart han erhållit kännedom om dödsfallet och

senast inom åtta dagar, därom hos hälsovårdsnämnden göra skriftlig anmälan,

som utom sjukdomsbenämningen skall upptaga den avlidnes namn, ålder

och bostadsadress vid dödsfallet.

Än vidare åligger det läkare, som vårdat med tuberkulos behäftad person,

vilken avlidit, att, så snart han erhållit kännedom om dödsfallet, därom göra

skriftlig anmälan till vederbörande tjänsteläkare, oavsett örn tuberkulosen

befunnit sig i smittsamt skede eller ej och oavsett örn tuberkulosen uppgivits

såsom huvuddödsorsak eller ej.

Tjänsteläkare har att ofördröjligen till föreståndaren för centraldispensär,

därest sådan finnes anordnad inom sjukvårdsområdet, lämna meddelande,

som ingått till honom enligt nästföregående stycke.

I fall, då jämlikt gällande föreskrifter pastor eller hans ställföreträdare i

död- och begravningsboken antecknat tuberkulos såsom dödsorsak utan att

av läkare utfärdat dödsbevis varit företett, åligger det pastorn eller hans ställföreträdare

att omedelbart hos hälsovårdsnämnden göra anmälan om dödsfallet

jämte dödsorsaken.

13 §.

Då det kommit till distriktsdispensärs kännedom, att med smittsam tuberkulos

behäftad person för annan än kortvarig undersökning eller vård intagits

å anstalt eller flyttat till annan bostad, skall dispensären ofördröjligen

och senast inom åtta dagar därom göra anmälan hos vederbörande hälsovårdsnämnd.

14 §.

Hälsovårdsnämnd åligger, att, då anmälan som i 12 eller 13 §§ sägs blivit

gjord eller det annorledes kommit till nämndens kännedom, att med smittsam

tuberkulos behäftad person avlidit eller för annan än kortvarig undersökning

eller vård intagits å anstalt eller eljest flyttat till annan bostad, ombesörja,

att den bostad, som bebotts av den sjuke, jämte gång- och sängkläder

samt övriga av honom brukade persedlar ofördröjligen underkastas erforderlig

smittrening.

Kläder och övriga persedlar varom nyss sagts må, örn de under sjukdomen

begagnats på sådant sätt, att de kunna antagas överföra smitta, icke till försäljning

utbjudas eller lämnas till annan för begagnande, innan de underkastats

smittrening; och må, därest så finnes nödigt, hälsovårdsnämnden låta,

mot utgivande av skälig ersättning, förstöra dylika kläder och persedlar.

I denna paragraf omförmälda smittreningsåtgärder skola verkställas med

ledning av anvisningar, som av medicinalstyrelsen utfärdats.

15 §.

Medicinalstyrelsen meddelar bestämmelser angående sätt och ordning för

utförande av de läkarundersökningar och utfärdande av de läkarintyg, varom

i denna lag förmäles.

Skall ersättning för dylik undersökning eller sådant intyg utgå, må den

icke överstiga av medicinalstyrelsen fastställd taxa.

16 §.

Hälsovårdsnämnd äger att på förslag av tjänsteläkare låta underkasta person,

som av läkare misstänkes vara behäftad med smittsam tuberkulos, un
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

dersökning för utrönande av sjukdomens natur och åtgärder, vilka finnas

nödvändiga till förhindrande av tuberkulos smittas spridande.

Om länsstyrelse i enlighet med bestämmelserna i 4 § beslutat om någons

inläggande å vårdanstalt och den sjuke vägrar låta sig därstädes intaga eller

utan giltigt skäl fördröjer intagandet eller efter intagande avviker från anstalten,

skall den sjuke varda på egen bekostnad hämtad eller återhämtad till

anstalten.

17 §.

Kostnaderna för undersökningar och åtgärder, som vidtagas till förekommande

av tuberkulossmittas spridande enligt 3 §, 5 § andra punkten samt 6,

10, 14 och 16 §§ skola, i den mån de icke bestridas av dispensär, gäldas av

hälsovårdsområdet. Kostnad för dylik undersökning må icke anses såsom

fattigvår dskostnad.

Kostnaderna för persons inläggande och vård å anstalt jämlikt 4 § skola,

därest denne saknar medel därtill, gäldas av statsmedel.

18 §.

överträdes förbud, som stadgats i 5 § eller meddelats med stöd av bestämmelserna

i samma paragraf, straffes rörelsens innehavare med dagsböter, och

må i dylikt fall länsstyrelsen på framställning av hälsovårdsnämnden vid vite

förbjuda rörelsens innehavare att fortsätta med densamma, intill dess vederbörligt

läkarintyg företetts, eller person, örn vilkens sysselsättande är fråga,

skilts från rörelsen.

Därest i 7 eller 8 § meddelad föreskrift icke följes, äger i fråga örn enskild

läroanstalt skolöverstyrelsen samt i fråga örn annan enskild anstalt länsstyrelsen

besluta om anstaltens stängande, helt eller delvis, tills rättelse vunnits.

överträdes förbud, som stadgats i 14 § andra stycket, straffas den felande

med dagsböter.

Mottager någon fosterbarn i strid med stadgande i 10 §, straffes med dagsböter.

19 §.

I fall då straff ej finnes i denna lag stadgat såsom påföljd för underlåtenhet

att ställa sig någon av hälsovårdsnämnd meddelad föreskrift till efterrättelse,

äger nämnden att genom föreläggande av vite göra sig hörsammad.

20 §.

Allmän åklagare har att åtala förseelse mot denna lag.

Förseelsen skall åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men

eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

21 §.

Mot de föreskrifter och åtgärder, vilka det enligt denna lag tillkommer

hälsovårdsnämnd, barnavårdsnämnd eller länsstyrelse att meddela eller vidtaga,

äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt,

att anföra besvär, över hälsovårdsnämnds och barnavårdsnämnds beslut hos

länsstyrelsen inom trettio dagar efter delfåendet och över länsstyrelses beslut

inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut är bestämd.

Hälsovårdsnämnds och barnavårdsnämnds beslut enligt denna lag går omedelbart

i verkställighet utan hinder av förd klagan.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20

103

22 §.

Böter och vitén, som ådömas på grund av denna lag, tillfalla kommunen.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling ske

enligt allmänna strafflagen.

övergångsbestämmelser.

1. Denna lag träder i kraft den 193 , från och med vilken

dag lagen den 4 september 1914 (nr 200) angående vissa åtgärder mot utbredning

av lungsot upphör att gälla.

2. Läkare, som vid tiden för denna lags ikraftträdande vårdar i 2 § omförmäld

sjuk, har att inom en månad efter ikraftträdandet göra anmälan enligt

samma paragraf.

3. Det åligger den, som vid tiden för lagens ikraftträdande sysselsättes i

mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse, att inom ett år därefter förete i 5 §

första punkten omförmält läkarintyg, och skall beträffande person, som därvid

finnes vara behäftad med smittsam tuberkulos, bestämmelserna i 5 §

andra punkten om förbud att innehava sysselsättning äga tillämpning.

4. Lärare (rektor, föreståndare, läkare), varom i 7 § förmäles, och vid

anstalt arbetande person, som i 8 § avses, vare, då han vid tiden för lagens

ikraftträdande innehar anställningen eller förordnandet eller utfört arbetet,

skyldig att inom ett år efter ikraftträdandet hos ledningen för vederbörlig

anstalt förete läkarintyg, utvisande huruvida han är behäftad med smittsam

tuberkulos. Beträffande den, som därvid befinnes vara behäftad med sådan

sjukdom, skola bestämmelserna i 7 § tredje stycket, respektive 8 § andra

stycket äga tillämpning.

5. Kostnaden för läkarintyg, varom ovan under 3. förmäles, skall, i den

mån den icke bestrides av dispensär, gäldas för varje fall av hälsovårdsområdet.

Sådan kostnad må icke anses såsom fattigvårdskostnad.

Kostnaden för läkarintyg, som ovan under 4. avses, gäldas av vederbörlig

anstalt.

6. Medicinalstyrelsen äger, i den mån så finnes erforderligt, medgiva förlängning

av den tidrymd, inom vilken i dessa övergångsbestämmelser angivna

läkarintyg skola företes.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Bilaga B.

Utkast

till

Kungörelse angående åtgärder mot utbredning av tuberkulos inom

vissa läroanstalter.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bestämmelserna i denna kungörelse avse

a) ordinarie lärare vid allmänna läroverk, högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarier,

småskoleseminarier, statens tekniska läroverk, statens anstalter

för blinda och statens läroanstalter för dövstumma, samt

b) ordinarie lärare vid folk- och småskolor, fortsättningsskolor, nomadskolor,

högre folkskolor, kommunala och praktiska mellanskolor, kommunala

flickskolor och folkhögskolor ävensom vid sjukvårdsanstalter eller barnhem

för undervisning på folk- eller småskolestadiet anställda lärare, till vilkas avlöning

enligt av Kungl. Majit meddelat särskilt beslut statsbidrag utgår och

vilka anställts tills vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning

eller eljest med fast anställning. Bestämmelserna gälla ock före-:

ståndarinna och biträdande föreståndarinna vid skolhem, tillhörigt skoldistrikt

eller Skytteanska skolan i Tärna, eller vid arbetsstuga, tillhörig någon

av stiftelserna Västerbottens eller Norrbottens läns arbetsstugor; och skall

i fråga om sådan befattningshavare och anstalt i tillämpliga delar gälla vad

i denna kungörelse föreskrives beträffande lärare och läroanstalter.

2 g.

Ej må någon vinna anställning såsom lärare vid läroanstalt, varom i 1 §

förmäles, med mindre han genom läkarintyg styrkt sig icke vara behäftad

med smittsam tuberkulos. Sådant intyg skall vara utfärdat tidigast sex månader

före ansökningstidens utgång.

3 §.

Finner rektor vid läroanstalt, varom i 1 § under a) förmäles, eller, i fråga

om övriga i nämnda paragraf angivna läroanstalter, vederbörande skolstyrelse

(skolråd, folkskolestyrelse, styrelse för särskild läroanstalt eller, då

fråga är om nomadskolorna, nomadskolinspektören), skälig anledning antaga,

att lärare är behäftad med smittsam tuberkulos, skall rektor respektive

skolstyrelsen anmäla förhållandet för skolöverstyrelsen, som må föreskriva,

att läraren skall underkastas undersökning av läkare, som överstyrelsen

efter samråd med medicinalstyrelsen bestämmer. Skolöverstyrelsen

må jämväl, då så finnes erforderligt, i avvaktan på utgången av läkarundersökning

förbjuda läraren att tjänstgöra till förekommande av smittas spridning.

När skäl därtill äro, må, ändå att läraren åtnjuter ledighet pa grund av

sjukdom, överstyrelsen efter framställning av rektor respektive av skol
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

105

styrelsen föreskriva läkarundersökning för att utröna, huruvida läraren är

behäftad med smittsam tuberkulos.

4 §.

Efter verkställd undersökning, som avses i 3 §, skall läkaren omedelbart

tillställa medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen samt, då fråga är om läroanstalt,

varom förmäles i 1 § b), skolstyrelsen intyg angående resultatet.

I intyget skall särskilt angivas, huruvida läraren är behäftad med smittsam

tuberkulos samt, där så vitsordas vara fallet, dels huru lång tid sjukdomen

kan antagas förbliva i smittsamt skede, dels ock huruvida läraren till följd

av sjukdomen är urståndsatt att vederbörligen uppehålla sin tjänst, och i så

fall, huru lång tid erforderlig ledighet bör omfatta.

Åberopar läraren gentemot nämnda läkarintyg intyg av annan läkare, skall

medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas i ärendet.

5 §•

Sedan läkarintyg och, i förekommande fall, medicinalstyrelsens utlåtande

inkommit, skall skolöverstyrelsen utan dröjsmål upptaga ärendet till prövning;

och har överstyrelsen att, om läraren finnes till följd av tuberkulos

vara urståndsatt att vederbörligen uppehålla sin tjänst, vidtaga eller, där

beslutanderätt i sådant avseende ej tillkommer överstyrelsen, föreslå åtgärd

för meddelande av erforderlig ledighet samt att eljest, om anledning

därtill gives, förbjuda läraren att tills vidare tjänstgöra till förekommande

av smittas spridning.

Erhåller läraren ledighet eller förbjudes han att tjänstgöra, skall tillika

föreskrivas, att han inom viss tid, i förra fallet före ledighetens utlöpande,

skall genom rektor till skolöverstyrelsen eller, där i 1 § b) omförmäld lärare

erhåller ledighet, till vederbörande skolstyrelse insända intyg rörande förhållanden,

som avses i 4 § första stycket andra punkten. Undersökning för

utfärdande av dylikt intyg skall verkställas av samme läkare, på grund av

vilkens intyg ledigheten eller förbudet att tjänstgöra meddelats, eller vid förfall

för honom av annan läkare, som överstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen

bestämmer.

6 §.

Vägrar läraren underkasta sig läkarundersökning, som avses i 3 §, eller

har intyg, som i 5 § andra stycket sägs, icke inom utsatt tid inkommit,

äger skolöverstyrelsen tills vidare avstänga läraren från tjänstgöring.

7 §.

Beslut, som meddelats enligt bestämmelserna i denna kungörelse, går i

verkställighet utan hinder av besvärs anförande.

8 §■

Medicinalstyrelsen äger efter samråd med skolöverstyrelsen meddela närmare

bestämmelser angående verkställande av de läkarundersökningar och

utfärdande av de läkarintyg, varom i denna kungörelse förmäles.

9 §.

Kostnaderna för läkarundersökning, som avses i 3 § eller 5 § andra stycket,

bestridas av statsmedel. Då så prövas erforderligt, må vederbörande

skolstyrelse hos statskontoret eller länsstyrelsen ingiva rekvisition å gottgörelse

för sådana kostnader.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 20.

8

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Rekvisitionen skall åtföljas av handlingar, som styrka utgifterna för ändamålet,

samt granskas, då fråga är om folk- och småskolor, fortsättningsskolor,

högre folkskolor, praktiska mellanskolor, sjukvårdsanstalter eller

barnhem, skolhem eller arbetsstugor, av vederbörande statens folkskolinspektör,

då fråga är om kommunala mellanskolor och kommunala flickskolor,

av vederbörande läroanstalts inspektor samt i fråga om folkhögskolor av

skolöverstyrelsen.

10 §.

Vad i denna kungörelse stadgas angående lärare skall äga tillämplighet

jämväl å rektor, dock att i sådant fall anmälan till skolöverstyrelsen skall

göras av vederbörande eforus eller inspektor.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1940, dock att bestämmelserna

i 2 § icke skola äga tillämpning vid tillsättande av lärartjänst, till

vilken vid tiden för kungörelsens ikraftträdande ansökningstiden redan utgått.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20. 107

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen.......................................................... 1

Förslag lill tuberkulosförordning........................................ 2

Förslag till lag om ändrad lydelse av 84 § epidemilagen.................. 7

Utdra? nr statsrådsprotokollet den 16 december 1938 ...................... 8

Inledning............................................................ g

Sjukvårdande och förebyggande åtgärder.............................. 8

Lagstiftningsåtgärder................................................ 10

Tidigare framställningar om ändrad lagstiftning........................ 12

Medicinalstyrelsens förslag m. m........................................ 13

Medicinalstyrelsens förslag........................................... 13

Yttranden......................................................... 16

Ytterligare utredning................................................ 16

Departemenisförslaget.................................................. 17

Behovet av skärpt lagstiftning....................................... 17

Anmälningsplikt.................................................... 22

Vissa ifrågasatta tvångsåtgärder............. 31

Tvångsinläggning å vårdanstalt sid. 31. — Förbud att bedriva vissa slag av arbete

sid. 35. — Ersättning av allmänna medel sid. 44. — Departementschefen

sid. 52.

Bestämmelser rörande fosterbarn..................................... 55

Framställning från de lungsjukas eftervårdskommitté m. fl.............. 59

Specialmotivering................................................... 60

Förslaget till tuberkulosförordning sid. 60. — Förslaget till lag om ändrad lydelse

av 34 § epidemilagen sid. 95.

Departementschefens hemställan...................................... 96

Bilagor.

Medicinalstyrelsens lagförslag........................................ 97

Utkast till kungörelse angående åtgärder mot utbredning av tuberkulos

inom vissa läroanstalter .......................................... 104

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:120 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tuberkulosförordning m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1939:21 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tuberkulosförordning m. m. s. 1 i texten