Med förslag till tuberkulosförordning m. m
107 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 106 av 107 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:20, Med förslag till tuberkulosförordning m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
]
Nr 20.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till tuberkulosförordning
m. m.; given Stockholms slott den 16
december 1938.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) tuberkulosförordning; samt
2) lag örn ändrad lydelse av 34 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1939.
1 sami.
Nr 20.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
Förslag
till
Tuberkulosförordning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Med tuberkulos förstås enligt denna förordning tuberkulos hos människa,
dock icke kvarstående tecken av uppenbart läkt tuberkulos.
2 §•
Finner läkare anledning misstänka tuberkulos hos någon, vilken han
undersöker eller behandlar, och är dispensärverksamhet anordnad å den
ort, varå patienten stadigvarande vistas, äger läkaren för vidare undersökning
hänvisa patienten till vederbörande centraldispensär eller, i stad, som
icke deltager i landsting, till den i staden inrättade dispensären. Rörande
sådan hänvisning skall läkaren ofördröjligen lämna skriftligt meddelande till
dispensären.
3 §•
Iakttager läkare tuberkulos hos någon, vilken han undersöker eller behandlar,
och har sjukdomen icke veterligen förut blivit av annan läkare iakttagen,
åligger det läkaren att, där dispensärverksamhet är anordnad å den
ort, varå patienten stadigvarande vistas, om sjukdomen ofördröjligen göra
skriftlig anmälan, i stad, som icke deltager i landsting, till den i staden inrättade
dispensären, samt eljest till vederbörande distriktsdispensär, eller, där
sådan icke finnes inrättad, till vederbörande centraldispensär. Sådan anmälan
skall göras enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär samt innehålla
uppgift örn patientens namn, ålder, yrke eller samhällsställning och
bostad, sjukdomens särskilda beskaffenhet, vad örn sjukdomens orsak kunnat
utrönas samt de åtgärder, som blivit vidtagna.
Utskrives eller frigives med smittsam tuberkulos behäftad person från
anstalt, vid vilken för sjukvården därstädes ansvarig läkare finnes anställd,
åligger det denne att, där dispensärverksamhet är anordnad å den
ort, varå peiponen i fråga ämnar efter utskrivningen eller frigivningen stadigvarande
vistas, om utskrivningen eller frigivningen ofördröjligen lämna
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
3
skriftligi meddelande, i stad, som icke deltager i landsting, till den i staden
inrättade dispensären, samt eljest till vederbörande distriktsdispensär eller,
där sådan icke finnes inrättad, till vederbörande centraldispensär. Sådant
meddelande skall lämnas enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.
4 §•
Över personer, beträffande vilka anmälan till dispensär gjorts enligt 3 §
första stycket eller vilka eljest veterligen äro behäftade med tuberkulos och
stadigvarande vistas inom dispensärens verksamhetsområde, åligger det läkaren
vid dispensären att föra förteckning enligt av medicinalstyrelsen fastställt
formulär. Finner läkaren, att i förteckningen upptagen person icke
längre är behäftad med tuberkulos, eller har sådan person flyttat till annan
ort eller avlidit, skall läkaren avföra personen i fråga ur förteckningen. Rörande
flyttning till annan ort vare läkaren skyldig att, där dispensärverksamhet
är anordnad å nämnda ort, meddela skriftlig underrättelse till vederbörande
dispensär.
Läkare vid dispensär, till vilken underrättelse om flyttning meddelats enligt
första stycket, skall införa den person, som avses med underrättelsen,
i den i samma stycke omförmälda förteckningen.
5 §•
Läkare vid dispensär skall, där så befinnes lämpligt i samarbete med
läkare vid annan dispensär eller tjänsteläkare, utan dröjsmål söka föranstalta
därom, att de undersökningar och övriga åtgärder till förekommande
av tuberkulossmittas spridande, vartill av honom jämlikt 4 § förtecknat
sjukdomsfall bör föranleda, bliva vidtagna ävensom i fortsättningen verka
för, att i sådant syfte givna anvisningar och föreskrifter efterlevas.
Vad i första stycket stadgas skall icke äga tillämpning, därest annan
läkare, som vårdar den sjuke, förklarat sig villig övertaga ansvaret för vidtagandet
av de i nämnda stycke avsedda åtgärderna och därom till dispensären
avgiva rapport enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.
Hälsovårdsnämnd äger att på hemställan av läkare vid dispensär eller
tjänsteläkare förordna, att person, som av läkaren misstänkes vara behäftad
med smittsam tuberkulos, skall på hälsovårdsområdets bekostnad undergå
läkarundersökning. För verkställande av sådant förordnande är
nämnden berättigad att av polismyndighet och kronobetjäning erhålla erforderlig
handräckning.
I den mån hälsovårdsnämnds medverkan i övrigt erfordras för vidtagande
av åtgärder mot tuberkulossmittas spridande, bör nämnden inom området
för sin befogenhet lämna sådan medverkan. Angående barnavårdsnämnds
skyldighet att vidtaga åtgärder beträffande barn under sexton år,
som i föräldrahemmet utsättes för fara till liv eller hälsa, ävensom att
noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård
och uppfostran, är stadgat i barnavårdslagen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
6 §■
I mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse, som bedrives från
s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal, må icke sysselsättas
annan än den, som hos hälsovårdsnämnden med läkarintyg, ej äldre
än trettio dagar före påbörjandet av sådan sysselsättning, styrkt sig icke
vara behäftad med smittsam tuberkulos. Förekommer skälig anledning antaga,
att i sådan rörelse sysselsatt person efter tidigare läkarundersökning
blivit behäftad med smittsam tuberkulos, vare han skyldig att efter anmodan
av nämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning;
och må nämnden omedelbart förbjuda, att han innehar sysselsättning,
som förut sagts, intill dess för nämnden företetts läkarintyg att fara
för tuberkulossmitta från honom icke föreligger.
7 §■
Konungen äger meddela bestämmelser angående åtgärder mot utbredning
av tuberkulos inom offentliga anstalter för undervisning samt för vård och
uppfostran av minderåriga.
8 §•
Ej må någon, som är behäftad med smittsam tuberkulos, tillträda anställning
att sköta barn eller såsom amma.
9 §•
Inom vårdanstalter för kropps- eller sinnessjuka, sinnesslöanstalter, barnhem,
skyddshem, fängelser samt säkerhets-, uppfostrings-, tvångsarbets-,
alkoholist- och fattigvårdsanstalter skola åtgärder vara vidtagna för att personer,
som äro behäftade med smittsam tuberkulos, såvitt möjligt hållas avskilda
från övriga där vårdade eller intagna.
Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar till förebyggande
av tuberkulossmittas spridande såväl inom anstalter samt arbets-, nöjesoch
andra samlingslokaler som vid begagnande av kommunikationsmedel.
10 §.
Gång- och sängkläder samt andra persedlar, som person, behäftad med
smittsam tuberkulos, under sjukdomen begagnat på sådant sätt, att de kunna
antagas överföra smitta, må icke lämnas till annan för begagnande, innan
de underkastats smittrening.
11 §.
Det åligger läkare, som vårdar med tuberkulos behäftad person, att, örn
denne avlider, så snart han erhåller kännedom om dödsfallet därom göra anmälan
till den dispensär, i vars jämlikt 4 § förda förteckning den avlidne
kan antagas vara upptagen. Var tuberkulosen i smittsamt skede och timade
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
5
dödsfallet annorstädes än å sjukvårdsanstalt, skall läkaren tillika omedelbart
anmäla dödsfallet till hälsovårdsnämnden.
I fall, då jämlikt gällande föreskrifter pastor eller hans ställföreträdare i
död- och begravningsboken antecknat tuberkulos såsom dödsorsak utan att
av läkare utfärdat dödsbevis varit företett, åligger det pastorn eller hans
ställföreträdare att omedelbart om dödsfallet göra anmälan till hälsovårdsnämnden
och den dispensär, i vars jämlikt 4 § förda förteckning den avlidne
kan antagas vara upptagen.
Anmälan enligt denna paragraf skall göras skriftligen samt upptaga den
avlidnes namn, ålder och bostad vid dödsfallet ävensom dödsorsaken. Anmälan
enligt första stycket skall jämväl, där dödsorsaken icke var tuberkulos,
innehålla uppgift om att den avlidne var behäftad med nämnda sjukdom
samt huruvida denna var i smittsamt skede.
12 §.
Har läkare vid dispensär erhållit kännedom om att hos dispensären jämlikt
4 § förtecknad, med smittsam tuberkulos behäftad person för annan än
kortvarig undersökning eller vård intagits å anstalt eller flyttat till annan
bostad, skall läkaren ofördröjligen därom göra anmälan hos hälsovårdsnämnden
i den sjukes tidigare vistelseort.
13 §.
Då enligt 11 eller 12 § anmälan gjorts till hälsovårdsnämnd eller det eljest
kommit till dess kännedom, att med smittsam tuberkulos behäftad person
avlidit eller för annan än kortvarig undersökning eller vård intagits å
anstalt eller flyttat till annan bostad, skall nämnden ombesörja, att den
bostad, som tidigare bebotts av den sjuke, jämte där befintliga av honom
brukade gång- och sängkläder samt andra persedlar ofördröjligen underkastas
erforderlig smittrening. Sådan skall verkställas med ledning av anvisningar,
som utfärdas av medicinalstyrelsen, samt bekostas av hälsovårdsområdet.
Där så anses nödigt, äger nämnden låta, mot utgivande av skälig ersättning,
förstöra kläder och andra persedlar, som ovan sägs.
14 §.
Medicinalstyrelsen meddelar närmare bestämmelser angående verkställande
av läkarundersökningar och utfärdande av läkarintyg, varom i 5 och 6 §§
förmäles.
15 §.
Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som avses i denna förordning, må
talan föras genom besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar efter delfående!.
I länsstyrelsens beslut må ändring sökas genom besvär hos Konungen
inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Utan hinder av klagan lände beslut till efterrättelse intill dess annorlunda
kan varda vederbörligen förordnat.
16 §.
Överträdes förbud, som stadgats i 6 § eller meddelats med stöd av samma
paragraf, straffes rörelsens innehavare med dagsböter; och må i dylikt fall
länsstyrelsen på framställning av hälsovårdsnämnden vid vite förbjuda rörelsens
innehavare att fortsätta densamma, intill dess vederbörligt läkarintyg
företetts eller person, örn vars sysselsättande är fråga, skilts från rörelsen.
Bryter någon uppsåtligen mot den i 10 § meddelade bestämmelsen, straffes
med dagsböter.
17 §.
Allmän åklagare har att åtala förseelse mot denna förordning.
Förseelsen skall åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men
eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kommunen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1940.
Genom denna förordning upphäves lagen den 4 september 1914 (nr 200)
angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot; dock att nämnda lag
fortfarande skall tillämpas å förseelse, som begåtts under lagens giltighetstid.
Läkare, som vid tiden för denna förordnings ikraftträdande vårdar person,
vilken honom veterligen är behäftad med tuberkulos, har att inom en månad
efter ikraftträdandet göra anmälan enligt 3 § första stycket; dock att, där den
sjuke vårdas å anstalt, sådan anmälan må göras i samband med utskrivning
eller frigivning från anstalten.
Bestämmelsen i 6 § första punkten skall icke äga tillämpning beträffande
den, som vid tiden för denna förordnings ikraftträdande är sysselsatt i rörelse,
varom i nämnda punkt förmäles, och som jämlikt ovannämnda lag styrkt
sig icke vara behäftad med smittsam lungsot.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
7
Förslag’
till
Lag
om ändrad lydelse av 34 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
Härigenom förordnas, att 34 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla
följande ändrade lydelse:
34 §.
Angående tuberkulos och könssjukdomar gäller vad därom särskilt är
stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 december
1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Forslund, Eriksson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet och t. f. chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Quensel, frågan om skärpt lagstiftning för tuberkulosens
bekämpande samt anför:
Inledning*.
Sjukvårdande och förebyggande åtgärder.
Tuberkulosen bär sedan länge räknats som den mest förhärjande av våra
sjukdomar. Den bekämpas, liksom andra sjukdomar, genom såväl sjukvårdande
som förebyggande åtgärder.
Vården av de svårare sjukdomsfallen oinbesörjes i huvudsak å därför särskilt
inrättade slutna anstalter. Antalet sådana anstalter i vårt land uppgick
vid slutet av år 1938 till 142 med ett sammanlagt antal vårdplatser om cirka
10,200. De flesta tuberkulossjukvårdsanstalterna äro uteslutande avsedda
för den hos vuxna personer ojämförligt vanligast förekommande sjukdomsformen
lungtuberkulos (inklusive struptuberkulos), medan tuberkulos i andra
organ behandlas dels vid specialanstalter eller specialavdelningar, dels å
de allmänna sjukvårdsanstalterna. För behandling av s. k. kirurgisk tuberkulos
(d. v. s. ben-, led- och svårare former av körteltuberkulos) finnas 7
specialanstalter med sammanlagt 1,067 platser, varjämte behandling av hudtuberkulos
(lupus) meddelas å ljusavdelningarna vid S:t Görans sjukhus i
Stockholm och Holtermannska sjukhuset i Göteborg.
I vårt land igångsattes ett organiserat förebyggande tuberkulosarbete i
början av innevarande sekel i och med anordnandet av dispensärer å vissa
orter. Sedan dess har dispensärverksamheten nått en sådan utveckling, att
den för närvarande bedrives inom hela landet. Härtill har säkerligen bidragit,
att staten alltsedan år 1914 ekonomiskt understött verksamheten i fråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
9
Grunderna för denna statens ekonomiska medverkan finnas numera angivna
i kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 400) angående statsbidrag till dispensärverksamhet
för tuberkulosens bekämpande. Enligt kungörelsen må statsbidrag
utgå till landsting, som med iakttagande av kungörelsens bestämmelser
anordnat dispensärverksamhet inom landstingsområdet. I kungörelsen
benämnes område, inom vilket landsting anordnat dispensärverksamhet, dispensärvårdsområde
och varje dispensärs verksamhetsområde dispensärdistrikt.
Centraldispensär benämnes för röntgenundersökning utrustad dispensär,
som förestås av läkare med behörighet till läkarbefattning vid annat
sanatorium än kustsanatorium och som förfogar över minst en dispensärsköterska.
Centraldispensär är antingen fristående eller förlagd till sjukvårdsanstalt.
Distriktsdispensär, typ 1, benämnes dispensär, som förestås av
legitimerad läkare, kallad dispensärläkare — i regel den tjänsteläkare, som
är distriktssköterskas förman — och vid vilken distriktssköterska tjänstgör
såsom sköterska. Distriktsdispensär, typ II, benämnes dispensär, vid vilken
legitimerad läkare -— i regel tjänsteläkare — är dispensärläkare och särskild
dispensärsköterska är anställd. Dispensärverksamheten skall inom varje dispensärvårdsområde
vara anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd
plan, innefattande även områdets indelning i dispensärdistrikt. Inom varje
dispensärvårdsområde skall finnas minst en centraldispensär. De inom dispensärvården
verksamma befattningshavarnas tjänstgöringsförhållanden skola
vara närmare reglerade genom av medicinalstyrelsen godkända instruktioner.
Dispensärverksamheten skall stå under överinseende av medicinalstyrelsen
och vederbörande förste provinsialläkare.
För närvarande finnes statsunderstödd dispensärverksamhet anordnad
inom samtliga landstingsområden. Verksamheten bedrives vid 35 central- och
cirka 250 distriktsdispensärer. De sex städer, som icke deltaga i landsting och
vilka icke enligt kungörelsen äga rätt till statsbidrag, hava ävenledes alla anordnat
dispensärer.
Huvudsyftet med dispensärarbetet är att förebygga smittöverföring. En
dispensär bör därför, örn möjligt, få kännedom om alla inom dess område
förefintliga fall av tuberkulos, helst i mycket tidigt stadium, ty därigenom
skapas förutsättningar för att hindra smittöverföring till friska personer och
att i tid inleda en framgångsrik behandling av de enskilda sjukdomsfallen.
De i tidigt stadium upptäckta sjukdomsfallen kunna oftast genom en rationell
behandling bringas till utläkning, varvid dels den sjuke själv återvinner hälsa
och arbetsförmåga, dels ock hans omgivning icke längre utsättes för tuberkulos
nedsmiltning. I de mera framskridna fallen, där en behandling ej har utsikter
att medföra ett gynnsamt resultat, kan genom isolering och vidtagande
av hygieniska åtgärder förhindras, alt sjukdomen överföres till omgivningen.
En väsentlig del av dispensärens uppgifter består nämligen i ett
hygieniskt saneringsarbete inom de tuberkulossjukas hem. lid höra upplysningar
örn smittfaran och dess undvikande samt rådgivning rörande förändringar
och förbättringar av bostaden, levnadsvanor, barnens vård och skydd
m. lii. Kunskapen örn den stora smittrisk, för vilken barn äro utsatta, har
10
Kunni. Maj:ts proposition nr 20.
gjort, att barnskyddsarbetet blivit en av dispensärernas mest framträdande
uppgifter. Detta arbete består i placering av friska, smitthotade barn i smittfria
hem eller barnhem, i anordnande av sommarkolonier m. m. De genom
dispensärerna erhållna uppgifterna rörande nya fall av tuberkulos inom ett
sjukvårdsområde kunna sammanföras och ordnas systematiskt. Därigenom
beredes möjlighet till en fortlöpande överblick över tuberkulossjukliglieten
inom området samt till ett snabbt upptäckande av tuberkulösa spridningshärdar,
som kunna kräva speciella åtgärder. Till dispensärens uppgifter
kan också hänföras den kuratorsverksamhet för de tuberkulösa och deras
familjer, som består i rådgivning beträffande de möjligheter till ekonomiskt
bistånd, vilka kunna påräknas från olika håll, såsom pensionsnämnder, sjukkassor
och välgörenhetsinrättningar, ävensom i bistånd vid patienternas utrustning
för resa till sanatorier, arbetsförmedling efter utskrivning och dylikt.
De uppgifter, som sålunda åvila dispensärerna, fördelas mellan centraloch
distriktsdispensärerna efter i huvudsak följande grunder. Centraldispensärernas
huvuduppgift faller inom den diagnostiska verksamheten. Enligt
sakkunskapens vittnesbörd framträda åtskilliga allvarliga fall av tuberkulos
antingen med för den insjuknade knappast märkbara symtom eller med symtom,
som snarast ange en akut infektion av övergående natur och vilkas
samband med begynnande tuberkulos icke utan stor erfarenhet låter sig påvisa.
Oftast har härvid en röntgenundersökning visat sig oundgänglig. Centraldispensärerna,
vilka utrustats med fullständig röntgeninstallation och stå
under ledning av läkare med sakkunskap i såväl allmän tuberkulosvård
som röntgenteknik, böra i flertalet fall kunna fylla kravet på ställandet av
en tidig och säker diagnos. Till dem böra därför från distriktsdispensärer
och läkare remitteras alla fall, där tuberkulos misstänkes men icke kunnat
med säkerhet påvisas. Familje- och gruppundersökningar skola därjämte i
viss omfattning utföras genom centraldispensärerna, liksom även röntgenkontroll
å tuberkulossjuka och deras familjer. Vid centraldispensärerna
skall vidare bedrivas en statistiskt-registrerande verksamhet rörande tuberkulossjukligheten
inom vederbörande dispensärvårdsområde. övriga dispensärerna
åvilande arbetsuppgifter ombesörjas av distriktsdispensärerna, vilka
således i huvudsak handhava fältarbetet. Erinras må emellertid, att distriktsdispensärer
icke äro obligatoriska inom ett dispensärvårdsområde. Där sådana
icke finnas, vilket är fallet i Hallands och Älvsborgs län, äro flera centraldispensärer
inrättade, och ankommer då hela dispensärarbetet på dem.
Vad angår de städer, vilka stå utanför landstingen, äro de därstädes inrättade
dispensärerna i huvudsak att jämställa med centraldispensärerna inom
nyssnämnda båda län.
Lagstiftningsåtgärder.
I kampen mot tuberkulosen hava även lagstiftningsåtgärder vidtagits. Enligt
lagen den 4 september 1914 (nr 200) angående vissa åtgärder mot utbred
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
11
ning av lungsot förstås med lungsot strup- och lungtuberkulos (1 §). Finner
läkare, att av honom vårdad lungsiktig person lever under förhållanden, som
för omgivningen medföra påtaglig smittfara, skall läkaren anmäla detta hos
hälsovårdsnämnden och därvid tillika anvisa åtgärder till förekommande av
smittöverföring. Nämnden samt — om dess bemödanden skulle bliva resultatlösa
— länsstyrelsen hava därefter att söka vidtaga dylika åtgärder (2 §).
1 mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse, som bedrives från s. k.
mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal, må icke sysselsättas
annan än den, som hos hälsovårdsnämnden med läkarbetyg, ej äldre än ett
år före påbörjandet av sådan sysselsättning, styrkt sig icke vara behäftad
med smittsam lungsot. Förekommer beträffande person, som är sysselsatt
i annan mjölkförsäljningsrörelse än nyss sagts, skälig anledning antaga,
att han är behäftad med smittsam lungsot, vare han skyldig att efter anmodan
av nämnden på kommunens bekostnad undergå läkarundersökning.
Nämnden äger ock påfordra förnyad läkarundersökning på kommunens bekostnad
av person, som, på sätt förut angivits, styrkt sig icke vara behäftad
med smittsam lungsot men beträffande vilken skäl finnes antaga, att han
sedermera blivit lidande av sådan sjukdom (3 §). Kvinna, som lider av
lungsot, må icke anställas såsom amma eller barnsköterska (4 §). Gångoch
sängkläder, som lungsiktig person begagnat på sådant sätt, att de kunna
antagas överföra smitta, må icke lämnas till annan för begagnade, innan de
underkastats rening eller desinfektion (5 §). Då lungsiktig person avlidit,
skall den läkare, som vårdat den sjuke, anmäla dödsfallet hos hälsovårdsnämnden.
Har pastor i död- och begravningsboken antecknat lungsot såsom
dödsorsak utan att av läkare utfärdat dödsbevis varit företett, skall pastorn
hos nämnden göra anmälan om dödsfallet jämte dödsorsaken (6 §).
När hälsovårdsnämnden genom anmälan eller eljest fått kännedom om, att
lungsiktig person avlidit, skall nämnden ombesörja erforderlig rening eller
desinfektion av den avlidnes bostad jämte gång- och sängkläder samt andra
av honom brukade persedlar (7 §). Lagen innehåller därjämte vissa tillämpnings-
och straffbestämmelser (8—-12 §§).
Även vissa andra författningar innehålla bestämmelser som, ehuru av vidare
innebörd, kunna vara av värde vid tuberkulosens bekämpande. Detta
gäller beträffande åtskilliga bestämmelser i hälsovårdsstadgan den 19 juni
1919 (nr 566). Här må endast erinras örn de möjligheter, som enligt 12 §
2 mom. och 47 § 2 mom. erbjudas hälsovårdsnämnden dels att låta läkare
undersöka person, vilken sysslar med beredning av födoämne eller dryckesvara
för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk,
mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning, och
vilken misstänkes vara behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig
inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet
kan uppstå, dels ock att, därest vid läkarundersökningen misstanken finnes
grundad, förbjuda den sjukes eller smittförandes deltagande i eller användande
till arbetet i fråga. Mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 174) innehåller
i 11 § bestämmelser örn att den, som anställes vid mejeri, skall ge
-
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
nom läkarintyg, vilket icke är äldre än trettio dagar, styrka sig vara fri från
sjukdom och smitta, som genom mjölk, grädde eller mejeriprodukter kan
överföras å människor, att personalen vid mejeri minst en gång vart annat
år skall undergå läkarundersökning till utrönande av, huruvida sådan sjukdom
eller smitta förefinnes, samt att föreståndare för mejeri skall, så snart
han fått kännedom om eller anledning misstänka att vid mejeriet anställd
person är behäftad med sjukdom eller smitta, som förut sagts, eller erhållit
vetskap om att vid mejeriet anställd person sammanbor med någon, som är
eller misstänkes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, därom underrätta
hälsovårdsnämnden. I förordningen den 21 juni 1937 (nr 737) med
vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde
m. m., vilken förordning träder i kraft den 1 juli 1939, stadgas bland annat,
att inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter
rörande stad gälla, till människoföda avsedd mjölk och grädde ej må
försäljas eller utbjudas, med mindre varan undergått värmebehandling (pastörisering)
eller hälsovårdsnämnden lämnat medgivande till varans försäljning.
Sådant medgivande må icke lämnas med mindre styrkts, att de hygieniska
förhållandena vid varans framställande äro tillfredsställande. Konungen
äger i vissa fall förordna om utsträckning av eller inskränkning i
förordningens tillämpningsområde. Åtskilliga författningar rörande undervisningsväsendet
upptaga bland kompetensvillkoren för erhållande av vissa
lärarbefattningar, att sökande till sådan befattning skall genom läkarintyg
styrka sig vara fri från sjukdom och lyte, som göra honom olämplig för
lärarkallet, samt innehålla därjämte bestämmelser till förhindrande av smittspridning
genom lärjungar. I reglementet för barnmorskor den 21 november
1919 (nr 798) stadgas i § 17 skyldighet för barnmorska att iakttaga synnerlig
omsorg till förekommande av fara för barnaföderska av smittsam
sjukdom. Är anledning antaga, att barnmorskan genom sin tjänstutövning
kan fortsprida sådan sjukdom, skall hon söka föranstalta, att annan barnmorska
under tiden övertager hennes praktik. Finnes ingen att tillgå, åligger
det henne att, innan hon lägger hand vid barnaföderskas förlossning
eller vård, iakttaga yttersta försiktighet. Slutligen må i detta sammanhang
erinras örn vissa bestämmelser i barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361).
Enligt 22 § har barnavårdsnämnden att vidtaga vissa åtgärder beträffande,
bland andra, barn under sexton år, som i föräldrahemmet utsättes för fara
till liv eller hälsa. Nämnden skall vidare, jämlikt 52 §, noggrant tillse, att
fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran,
och äger nämnden jämväl härutinnan att, med stöd av 53—59 §§, vidtaga
vissa åtgärder.
Tidigare framställningar om ändrad lagstiftning.
Svenska nationalföreningen mot tuberkulos överlämnade den 12 april 1929
till chefen för socialdepartementet en genom föreningens försorg utarbetad
utredning angående fortsatta åtgärder till tuberkulosens bekämpande. I ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
13
redningen förordades, bland annat, införandet av allmän, lagstadgad anmälningsplikt
beträffande av läkare iakttagna fall av tuberkulos ävensom en
allmän revision av lungsotslagen. Över utredningen avgav medicinalstyrelsen
yttrande den 23 juni 1934, sedan styrelsen i ärendet hört åtskilliga tjänsteläkare,
läkarsammanslutningar och representanter för tuberkulosvården i
landet, varjämte styrelsen i skrivelse den 28 juni 1935 förklarade sig vara
övertygad om behovet av en omarbetning av lungsotslagen samt angav de
huvudsynpunkter, som enligt styrelsens mening borde tillämpas vid en dylik
omarbetning. Härefter anmodades styrelsen den 14 december 1935 att inkomma
med förnyat yttrande och förslag i ärendet. I anledning härav utarbetades
inom styrelsen ett utkast till nya bestämmelser i ämnet, samt inhämtades
över utkastet yttranden från vissa läkarsammanslutningar.
Medicinalstyrelsens förslag m. m.
Medicinalstyrelsens förslag.
Medicinalstyrelsen har sedermera, till fullgörande av sitt uppdrag, med
skrivelse den 16 juni 1937 överlämnat förslag till lag angående vissa åtgärder
mot utbredning av tuberkulos (tuberkuloslag). Förslaget, vilket torde
få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende, innebär
i huvudsak följande.
1 1 § lämnas definitioner å begreppen tuberkulos och smittsam tuberkulos,
varav framgår, att lagen är avsedd att äga tillämpning å alla former av tuberkulos
hos människa, dock icke å kvarstående tecken av uppenbart läkt
tuberkulos.
2 § upptar bestämmelser om anmälningsplikt. Läkare, som först konstaterat
tuberkulos hos någon, skall göra anmälan därom hos vederbörande
tjänsteläkare. Vidare skall läkare vid sjukvårdsanstalt, från vilken med
smittsam tuberkulos behäftad person utskrives, anmäla detta för vederbörande
tjänsteläkare, örn anmälan enligt denna paragraf har tjänsteläkaren
i sin tur att, där dispensärverksamhet finnes anordnad inom sjukvårdsområdet,
lämna meddelande till vederbörande central- och distriktsdispensärer.
Paragrafen innehåller slutligen — förutom ett stadgande, att varje
läkare äger remittera för tuberkulos misstänkt patient till centraldispensär
för vidare undersökning — en erinran om, att av stad utanför landsting
anordnad dispensär i lagen anses såsom centraldispensär.
Enligt 3 § åligger det dels tjänsteläkare och läkare vid centraldispensär
att föra förteckning över anmälda fall av tuberkulos, dels ock läkare vid
distriktsdispensär att i samarbete med läkaren vid vederbörande centraldispensär
och hälsovårdsnämnden föranstalta örn de undersökningar och
övriga åtgärder till förekommande av smittspridning, vartill anmält sjukdomsfall
bör föranleda; den anmälande läkaren dock obetaget att under
vissa förutsättningar själv företaga sagda undersökningar och åtgärder.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
4 § innehåller bestämmelser för det fall, att tuberkulossjuk person lever
under förhållanden, som för omgivningen medföra påtaglig smittfara. Hälsovårdsnämnden
eller av länsstyrelsen förordnad tjänsteläkare skall då söka
förekomma smittspridning, men skulle den sjuke uppenbarligen underlåta
att följa därutinnan lämnade föreskrifter, äger länsstyrelsen på anmälan
av nämnden och efter förste provinsialläkarens hörande besluta örn den sjukes
inläggande å vårdanstalt. På förslag av länsstyrelsen eller efter dess
hörande äger medicinalstyrelsen bestämma, att den sjuke skall inläggas å
särskild för ändamålet inrättad anstalt. Beslut örn sålunda å vårdanstalt
inlagd persons utskrivning meddelas likaledes i viss ordning av länsstyrelsen.
I 5 och 6 §§ meddelas föreskrifter till förhindrande av att tuberkulossmitta
sprides genom mjölk och mejeriprodukter samt andra födoämnen och dryckesvaror.
Sålunda stadgas i 5 §, att i mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse
icke må sysselsättas annan än den, som hos hälsovårdsnämnden med läkarintyg,
utfärdat tidigast 30 dagar före påbörjandet av sådan sysselsättning,
styrkt sig icke vara behäftad med smittsam tuberkulos, samt att, om sådan
person skäligen kan antagas hava efter tidigare läkarundersökning blivit
behäftad med smittsam tuberkulos, han är skyldig att efter anmodan av
nämnden undergå förnyad läkarundersökning, varjämte nämnden omedelbart
kan förbjuda honom att innehava dylik sysselsättning, intill dess han
företett läkarintyg att fara för tuberkulossmitta från honom icke föreligger.
Enligt 6 § åligger det läkare, som fått kännedom örn att med smittsam
tuberkulos behäftad person på annat sätt än i 5 § sägs tager befattning
med mjölk eller mejeriprodukter eller eljest sysslar med beredning av
födoämne eller dryckesvara för försäljning, eller hanterar vissa för försäljning
avsedda födoämnen, att därom göra anmälan till hälsovårdsnämnden;
och skall beträffande skyldighet för den anmälde att undergå läkarundersökning
och förbud för honom att innehava arbetet gälla vad i 5 § är för
där avsett fall stadgat.
Bestämmelser till förhindrande av tuberkulossmittas spridning inom offentliga
och enskilda läroanstalter, där barn under 16 år åtnjuta undervisning,
meddelas i 7 §. Sålunda må ingen anställas eller förordnas såsom
lärare vid dylik anstalt med mindre han genom läkarintyg, utfärdat inom
viss tid före anställningens eller förordnandets början, styrkt sig icke vara
behäftad med smittsam tuberkulos. Vid anledning till misstanke, att lärare
eller elev är behäftad med smittsam tuberkulos, är läraren eller eleven skyldig
underkasta sig läkarundersökning. Befinnes vid undersökningen misstanken
grundad, skall läraren avstängas från tjänstgöring eller eleven förbjudas
vara tillstädes i anstalten intill dess enligt företett läkarintyg fara
för tuberkulossmitta icke längre föreligger. Det åligger läkare, som för
smittsam tuberkulos behandlar lärare eller elev vid nu avsedd läroanstalt,
att därom göra anmälan till den styrelse eller myndighet, varunder anstalten
lyder.
Beträffande personalen vid andra offentliga eller enskilda anstalter än i
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
15
7 § sägs, där minderåriga mottagas för vård eller uppfostran, ävensom beträffande
annan personal vid läroanstalt än som avses i 7 §, innehåller 8 §
bestämmelser, nära motsvarande de i 7 § meddelade; dock skall medicinalstyrelsen
äga medgiva befattningshavare vid tuberkulossjukvårdsanstalt för
minderåriga befrielse från skyldigheten att före anställningens början förete
friskbetyg med avseende å tuberkulos.
Enligt 9 § må den, som är behäftad med smittsam tuberkulos, icke tillträda
anställning att sköta barn eller såsom amma. Finner läkare anledning
misstänka barnskötare eller amma vara behäftad med smittsam tuberkulos,
skall läkaren därom göra anmälan till hälsovårdsnämnden, som äger
förbjuda den anmälde att innehava anställning intill dess enligt företett läkarintyg
den anmälde icke längre är behäftad med smittsam tuberkulos.
I 10 § stadgas bland annat förbud mot att utan barnavårdsnämndens
medgivande mottaga fosterbarn med mindre hos nämnden genom läkarinlyg
styrkts, ej mindre att fall av smittsam tuberkulos icke finnes inom det
avsedda fosterbamshemmet än även att barnet icke är behäftat med tuberkulos.
Inom vissa anstalter skola enligt 11 § tjänliga åtgärder vara vidtagna för
att hålla med smittsam tuberkulos behäftade personer avskilda från övriga
där vårdade eller intagna; och ålägges vidare medicinalstyrelsen att utfärda
föreskrifter eller anvisningar till förebyggande av tuberkulossmittas spridande
såväl inom anstalter som beträffande samlingslokaler och kommunikationsmedel.
Har med tuberkulos behäftad person avlidit, skall jämlikt 12 § läkare,
som vårdat den sjuke, anmäla dödsfallet till vederbörande tjänsteläkare samt,
om tuberkulosen varit smittsam, även till hälsovårdsnämnden. Tjänsteläkaren
skall i sin tur till centraldispensären vidarebefordra till honom inkommen
anmälan. Då pastor i död- och begravningsboken antecknat tuberkulos såsom
dödsorsak utan att av läkare utfärdat dödsbevis företetts, skall pastorn
hos hälsovårdsnämnden göra anmälan om dödsfallet.
I 13 § stadgas skyldighet för distriktsdispensär, till vars kännedom kommit,
att med smittsam tuberkulos behäftad person för annan än kortvarig
undersökning eller vård intagits å anstalt eller flyttat, att anmäla detta hos
hälsovårdsnämnden.
Enligt 14 § åligger det hälsovårdsnämnd att, då den genom anmälan eller
eljest fått vetskap om att med smittsam tuberkulos behäftad person avlidit
eller för annan än kortvarig undersökning eller vård intagits å anstalt eller
flyttat, ombesörja smittrening av den bostad, som bebolts av den sjuke, jämte
gång- och sängkläder samt övriga av honom brukade persedlar. Smittfarliga
dylika kläder och persedlar få icke utan föregående smittrening utbjudas till
försäljning eller lämnas till annan för begagnande, och hälsovårdsnämnden
äger, mot utgivande av ersättning, förstöra dem.
Medicinalstyrelsen skall jämlikt 15 § meddela bestämmelser angående sätt
och ordning för utförande av de läkarundersökningar och utfärdande av de
läkarintyg, varom i lagen förmäles; och må ersättning för undersökning eller
intyg icke överstiga av styrelsen fastställd taxa.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
1 16 § ges hälsovårdsnämnd befogenhet att på förslag av tjänsteläkare låta
underkasta person, som av läkare misstänkes behäftad med smittsam tuberkulos,
undersökning för utrönande av sjukdomens natur och nödiga åtgärder
till förhindrande av smittspridning.
Enligt 17 § skola kostnaderna för vissa i lagen angivna undersökningar och
åtgärder till förekommande av smittspridning, i den mån de icke bestridas av
dispensär, gäldas av hälsovårdsområdet.
Slutligen innehåller lagförslaget i 18—22 §§ vissa straff- och tillämpningsbestämmelser.
Förslaget är även försett med vissa övergångsbestämmelser.
Yttranden.
Över medicinalstyrelsens förslag hava efter remiss yttranden avgivits av
Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, förste provinsialläkarna i länen,
förste stadsläkarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, skolöverstyrelsen,
kanslern för rikets universitet, medicinska fakulteterna vid universiteten
i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium,
fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård
och barnavård, skyddshemsinspektören, de flesta landstings förvaltningsutskott,
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
svenska läkaresällskapet, Sveriges läkareförbund, svenska lasarettsläkarföreningen,
svenska sanatorieläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningen,
svenska stadsläkarföreningen, svenska psykiatriska föreningen, svenska
föreningen för invärtes medicin, förste provinsialläkarnes förening, svenska
nationalföreningen mot tuberkulos och svenska tuberkulosläkarföreningen.
Socialstyrelsen har bifogat yttrande från svenska sjukkasseförbundet. Vidare
hava åtskilliga landstings förvaltningsutskott bifogat yttranden från vissa
tuberkulosläkare.
Slutligen har i anledning av förslaget en framställning inkommit från de
lungsjukas eftervårdskommitté, Söderby patienters understödsförening, Sankt
Görans tuberkulospatienters understödsförening och Stockholms länssanatoriers
patienters understödsförening.
Redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena kommer att lämnas i
det följande vid behandlingen av de särskilda frågorna.
Ytterligare utredning.
Efter det yttranden över medicinalstyrelsens förslag sålunda avgivits erinrade
jag i skrivelse till styrelsen den 12 januari 1938, att förslaget innehölle,
bland annat, bestämmelser dels att föreskrift kunde meddelas, att tuberkulossjuk
person skulle inläggas å vårdanstalt (4 §), dels ock att vissa yrkesutövare
kunde förbjudas att innehava sin anställning, så länge fara för
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
17
tuberkulossmitta från dem förelåge (5—9 §§). I skrivelsen anbefalldes
styrelsen dels att inkomma med redogörelse för motsvarande bestämmelser,
i den mån sådana funnes, i de övriga nordiska länderna ävensom de
principer, som gällde för deras tillämpning, dels ock att, med ledning därav,
angiva i vilka fall staten eller kommun i princip borde utgiva ersättning till
enskild, som förorsakades ekonomisk förlust på grund av de i styrelsens lagförslag
upptagna bestämmelserna, samt, i den utsträckning så vore möjligt,
framlägga approximativa beräkningar rörande de kostnader för staten och
kommuner, som av den föreslagna lagstiftningen kunde föranledas.
Till fullgörande av detta uppdrag har medicinalstyrelsen med skrivelser
den 24 februari och den 1 mars 1938 inkommit med viss utredning i nyss berörda
frågor. Till denna utredning torde jag få anledning återkomma i det
följande.
Medicinalstyrelsens förslag har sedermera med ledning av de däröver avgivna
yttrandena och den ytterligare utredningen blivit föremål för överarbetning
inom socialdepartementet, vilken överarbetning lett till upprättandet av
förslag till tuberkulosförordning och till lag örn ändrad lydelse av 34 § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443). Jag övergår nu till en redogörelse för
departementsförslagen, därvid jag till en början vill behandla frågan, om en
skärpt lagstiftning på nu förevarande område överhuvud bör genomföras.
Departementsför slaget.
Behovet av skärpt lagstiftning.
Medicinalstyrelsen har — efter en erinran om att dess förslag innebure såväl
betydande skärpning av lungsotslagens bestämmelser som även åtskilliga
bestämmelser utöver dessa — anfört följande.
Då erfarenheten visat, att tuberkulosdödlighetens tillbakagång i vårt land
försiggått med minst lika stor hastighet som i en del länder med strängare
lagstiftning, ja i förhållande till vissa sådana länder till och med med större
hastighet, komma säkert tvivelsmål att framföras mot behovet av skärpta
och nya bestämmelser inom ifrågavarande lagstiftningsområde. Styrelsen
önskar emellertid såsom sin mening framhålla, att, även om tuberkulosdödligheten
hos oss liksom i ett flertal andra länder kraftigt minskats, ännu inga
säkra hållpunkter finnas för att sjukdomen kommer att helt försvinna eller
att en ny stegring av tuberkulosfrekvensen är utesluten. Styrelsen önskar
även framhålla, att åtskilliga länder finnas både inom och utom Europa, såsom
till exempel Danmark, Holland, England och U. S. A., där tuberkulosdödligheten
är avsevärt lägre än i Sverige. Men även i dessa länder anses
ett fortsatt antituberkulosarbete erforderligt. Risken för uppkomsten av större
eller mindre lokala epidemier omkring en smittkälla kommer helt säkert att
allt framgent föreligga. Det kommer utan tvivel att bliva en av det framtida
antituberkulosarbetets allra viktigaste uppgifter att förhindra uppkomsten
av sådana tuberkulosepidemier. Styrelsen håller före, att just för detta syfte
lagstiftningsåtgärder äro av synnerligen stor betydelse, lika väl som för be
Ilihang
till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 20. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
kämpandet av de i epidemilagen omförmälda sjukdomarna, med vilka tuberkulosen
trots bestämda olikheter dock enligt nutida uppfattning erbjuder
många analogier.
Tuberkulosen och de epidemiska sjukdomarna kunna till exempel förete
ett ganska likartat akut insjuknande och alldeles likartade spridningshärdar
kring en smittkälla. Men en grundväsentlig skillnad ligger däri, att tuberkulosens
förlopp icke sällan övergår i kronisk form. Sjukdomsförloppet kan
sträcka sig genom åratal, den sjukes krafttillstånd kan långa tider vara högst
obetydligt nedsatt, respektive i lägre eller högre grad påverkat. Ett stort antal
sådana kroniskt tuberkulossjuka, som i de allra flesta fall äro bacillförande,
förekomma inom alla yrken och samhällsklasser, stundom utan att de
själva eller deras närmaste omgivning har kännedom örn deras smittfarlighet.
De äro orsaken till att det övervägande flertalet människor icke kan nå
vuxen ålder utan att infekteras med tuberkulos. Dessa kroniska former erbjuda
en viss analogi med de vid en del epidemiska sjukdomar förekommande
s. k. bacillbärarna, ehuru även i detta fall olikheterna äro betydande.
Det kunde måhända även sägas, att en särskild tuberkuloslagstiftning i
själva verket är obehövlig, enär bestämmelser, som tjäna en sådan lags syften,
redan förefinnas i åtskilliga gällande författningar, såsom i epidemilagen,
lagen örn samhällets barnavård samt hälsovårdsstadgan, och att en särskild
tuberkuloslag skulle kunna ersättas med vissa tillägg till någon eller några av
nämnda författningar. Med hänsyn såväl till den utomordentligt stora skadegörelse
tuberkulosen vållar, särskilt inom de yngre levnadsåldrarna av vårt
folk, vilket gör, att tuberkulosen såsom sjukdoms- och dödsorsak alltjämt
intager en särställning bland de smittsamma sjukdomarna, som ock till vikten
av att de åtgärder, som kunna och böra företagas, i främsta rummet mot
smittans spridning och till ungdomens skydd, på ett lättillgängligt sätt klarläggas,
anser styrelsen emellertid, att utfärdandet av en särskild, ny och utvidgad
lag mot tuberkulosen är erforderligt.
Styrelsen tillåter sig även framhålla, att i 34 § epidemilagen uttryckligen
angives, att särskild lagstiftning förefinnes beträffande lungsot och könssjukdomar.
Huvudsyftet med föreliggande lagförslag är att förhindra spridning av
tuberkulossmitta. Vi äga en på omfattande vetenskaplig forskning grundad
erfarenhet om att öarna- och ungdomsåren förete en särskilt hög grad
av mottaglighet för dylik smitta. Lagförslaget söker därför i främsta rummet
att åstadkomma det skydd mot smitta för barn från den spädaste åldern
till och med skolålderns slut, som genom lagbestämmelser är möjligt att
åstadkomma, och eftersträvar därför att såvitt möjligt är skydda barnen för
kontakt med det tuberkulösa smittämnet under den period av livet, då de
stå under föräldrars och målsmäns omedelbara tillsyn. Förslaget ägnar på
den grund särskild uppmärksamhet åt alla anstalter och inrättningar, där
barn mottagas för vård, undervisning eller uppfostran.
Ungdomsåldern har ävenledes befunnits i särskilt hög grad mottaglig för
tuberkulos smitta. Enligt statistiska sammanställningar infaller i vårt land
den högsta tuberkulosdödligheten i åldern omkring 20 år. Direkta undersökningar
i vårt land bland vissa yrkesarbetare, sjukvårdspersonal och studenter
visa, att sjukdomsfrekvensen för tuberkulos inom åldrarna 18—25 år
är överraskande och oroande stor. Det torde icke vara möjligt att genom
lagstiftningsåtgärder hindra kontakten mellan de förut nämnda inom samhällets
alla klasser förefintliga smittkällorna och den ungdom, som lämnat
hemmet och skolan. Medicinalstyrelsen förutsätter emellertid, att en
av de blivande centraldispensärernas viktigaste uppgifter skall bliva att
så långt möjligt är övervaka dessa åldersklasser och genom tidig upptäckt
Kungl. Maj.ts proposition nr 20. 19
av förefintlig tuberkulos sjukdom bereda de insjuknade förmånen av tidig
behandling.
Såsom konsekvens av det ovan anförda ägnar förslaget även stor uppmärksamhet
åt de personer, som äro bärare av den tuberkulösa smittan och
vilka därigenom kunna medföra risk för sin omgivning. Lagförslaget innehåller
därför åtskilliga och delvis nya bestämmelser i syfte att så långt möjligt
är reducera den smittfara, som en bacillförande tuberkulossjuk alltid
utgör för sin omgivning. Förslaget förutsätter därvid en icke ringa grad av
lojalitet och verklig förståelse för tuberkulosproblemets innebörd från representanterna
för vissa yrkesgrupper, speciellt från lärarkåren.
Styrelsen vill slutligen framhålla, att tuberkulosdödlighetens tillbakagång
samt den ökade tillgången på vårdplatser och dispensärer inom landets alla
delar skapat möjlighet för att en skärpt lagstiftning i syfte att skydda de
nådda resultaten och eventuellt vinna ytterligare framsteg skall kunna effektivt
tillämpas och icke behöva stanna på papperet. En viktig förutsättning
för största möjliga effekt av här föreslagna åtgärder är emellertid,
att organet för det profylaktiska tuberkulosarbetet, dispensärerna, utbygges
och intensifieras.
I flertalet yttranden kan utläsas en tillstyrkan av skärpt lagstiftning
efter i huvudsak de riktlinjer, som angivits i förslaget. Så är fallet beträffande
de yttranden, som avgivits av Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser
utom tre, flertalet tjänsteläkare, skolöverstyrelsen, medicinska fakulteterna
vid universiteten i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska
institutets lärarkollegium, socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård
och barnavård, skyddshemsinspektören, landstingens förvaltningsutskott
i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län,
svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkareförbund,
svenska sanatorieläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningen,
svenska stadsläkarföreningen, förste provinsiallåkarnes förening,
svenska nationalföreningen mot tuberkulos och svenska tuberkulosläkarföreningen.
Emot lagstiftningsåtgärder i skärpande riktning hava å andra sidan
erinringar framförts i åtskilliga yttranden, varjämte i några i princip
tillstyrkande yttranden önskemål örn en viss moderation vid genomförandet
av åtgärder i sådan riktning uttalats. Sålunda har av länsstyrelserna i
Uppsala och örebro län, landstingets förvaltningsutskott i sistnämnda län
och svenska lasarettsläkarföreningen framhållits, att sanatorier och dispensärer
ännu icke torde finnas i sådan utsträckning, att förutsättningar för så
långtgående förändringar i lagstiftningen som de föreslagna kunde anses
vara för handen. Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett tveksamt, huruvida
förslaget på grund av det tvångsingripande gent emot den enskilde,
som det möjliggjorde, och den hallstämpel, som det satte på den tuberkulossjuke,
vore lämpligt, och om man icke borde nöja sig med en ytterligare utbyggnad
av dispensärorganisationen. Landstingets sjukvårdsavdelning i Södermanlands
län har funnit förslaget medföra så ingripande konsekvenser
såväl för individen i fonn av anmälningsplikt, tvångsintagning å sjukvårds
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
anstalt, skyldighet att lämna innehavd befattning m. m., som också för det
allmänna, framförallt i ekonomiskt hänseende, att det vore tveksamt, örn
tuberkulosens härjningar för närvarande oundgängligen krävde så utomordentliga
åtgärder som de föreslagna. Avdelningen har hemställt örn uppskov
med dylika åtgärder till dess erfarenheter av den nyss genomförda reformen
å dispensärverksamhetens område hunnit samlas, utredning om förslagets
ekonomiska konsekvenser för enskilda personer genomförts och
specialbestämmelser angående den föreslagna lagens tillämpning blivit tillgängliga
för bedömande. Även landstingets förvaltningsutskott i Kristianstads
län har ställt sig tveksamt till väsentliga delar av förslaget, vilket enligt
utskottets mening ingrepe alltför mycket i den enskildes frihet och livsföring.
Detsamma är fallet med landstingets förvaltningsutskott i Göteborgs
och Bohus län, som befarat, att dispensärverksamheten vid ett genomförande
av förslaget skulle komma att förlora sin popularitet och i stället bliva
en fiskalisk institution, med vilken allmänheten ville undvika all beröring.
Landstingets förvaltningsutskott i örebro län har ifrågasatt, huruvida för
närvarande, då tuberkulosen vore stadd på kraftig tillbakagång, rätta tidpunkten
vore inne för en så skärpt lagstiftning som den föreslagna. Bättre
bostäder, bättre kost och en höjd levnadsstandard över huvud taget hade
redan bidragit och komme troligen framdeles att än mer bidraga till ett gott
resultat av antituberkulosarbetet, liksom även de omfattande åtgärder, som
för närvarande allmänt vidtoges för effektivisering av dispensärverksamheten.
Landstingets förvaltningsutskott i Västmanlands län har ifrågasatt,
om det icke vore möjligt att uppnå förbättringar på en mindre tvångsbetonad
väg än den föreslagna, framför allt genom upplysning från läkarna. Svenska
landstingsförbundet, som funnit förslaget i stort sett värdefullt, har dock
uttalat tvekan, huruvida lagen för att medföra åsyftat resultat i alla delar
behövde få den stränga avfattning som föreslagits. Även svenska stadsförbundet
har sagt sig hava ett allmänt intryck av att de föreslagna skärpningarna
gått väl långt. Svenska landskommunernas förbund har visserligen
ansett, att den enskilde i ett fall som detta måste i sista hand finna sig i
tvångsåtgärder. De senast vidtagna åtgärderna för effektivisering av dispensärverksamheten
kunde dock motivera, att den nu föreslagna lagstiftningen
genomfördes med varsam hand. Inom centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund
har doktor Engstrand i en reservation avstyrkt förslaget, enär stora
resultat ännu kunde vinnas utan ytterligare lagstiftning. Särskilt kunde den
periodiska skolbarnsundersökningen angivas såsom en slagruta för uppdagande
av tuberkulösa hem.
I ett inom medicinska fakulteten vid universitetet i Lund reservationsvis
avgivet särskilt yttrande har professor Siwe bland annat framhållit följande:
Då ett lagförslag med i privatliv och försörjningsmöjligheterna så djupt ingripande
åtgärder som det föreliggande frambäres, böra mycket starka skäl
tvinga till detsamma. Det synes vidare självklart, att möjligheterna att genomföra
detsamma noga genomtänkts. Vidare måste följderna av åtgärderna
hava diskuterats med hänsyn till andra samhällsintressen och slutligen
måste de ekonomiska konsekvenserna åtminstone uppskattats tillnärmelse
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 20-
21
vis. Det finns ju dock andra områden och rent av andra sjukdomar, där stat
och kommun måste anses hava samma skyldighet att träda hjälpande emellan,
som när det gäller tuberkulosen.
Motiveringen till förslaget är svag och allt annat än tvingande. Efter ett
påpekande, att vi i vårt land utan tvångsåtgärder nått lika låg tbc-mortalitet
som i länder med strängare lagstiftning, anföres, att vi behöva denna strängare
lagstiftning på grund av att inga säkra hållpunkter för tbc:s försvinnande
föreligga och det ej ens kan uteslutas, att sjukdomens frekvens kan komma
att stiga. Logiskt hade det väl här varit att sluta, att då vi utan skärpt
lagstiftning nått lika långt som länder med sådan, vi ingen anledning hava
att för närvarande påyrka skärpning. En sådan har tydligen ej ytterligare
kunnat pressa ned dödligheten.
Vad beträffar analogien med de epidemiska sjukdomarna, är detta något
som gäller Nordsverige men icke Sydsverige. Där går tuberkulosen ej som
epidemi, överhuvud taget synas de olikheter, som beträffande tuberkulosens
spridningssätt, former och förlopp föreligga mellan Nord- och Sydsverige,
genomgående hava förbisetts.
När det talas örn att det framtida tuberkulosarbetets allra viktigaste uppgift
skulle bliva att förhindra uppkomsten av lokala tuberkulosepidemier, är
detta en olösbar uppgift. Man kan begränsa en sådan lokal epidemi, och
detta kan ske med hjälp av redan förefintlig dispensärorganisation, sedan
denna, såsom redan skett, försetts med röntgenmöjligheter. Men man kan ej
förhindra uppkomsten av sådan epidemi. När medicinalstyrelsen motiverar
skärpningen av lagen med att den i främsta rummet syftar till att förhindra
smittans spridning bland barn och ungdom, så är detta en arbetsuppgift, vars
värde är synnerligen diskutabelt. Skulle mot förmodan syftet vinnas, torde
därigenom smittan endast uppskjutas till en senare tidpunkt i livet, då ofta
redan familj hunnit bildas och individen i alla händelser kostat samhället
betydligt mera än vid tidigare ålder. Förslaget innehåller icke ett ord, som
visar, att detta skulle vara något värt att sträva efter.
De senaste decenniernas arbete för tuberkulosens bekämpande måste sägas
hava lett till ett mycket gott resultat. Dödlighetssiffran, som åren 1911—
1915 var i medeltal 1.94 %„, har sedan dess oavbrutet sjunkit, till i medeltal
1.48 %0 åren 1921—1925, i medeltal 1.08 %„ åren 1931—1935, 0.92 0/oo år 1936
och 0.86 %o år 1937. Ehuru någon tillförlitlig statistik därom icke kan förebringas,
är det all anledning antaga, att under samma tid även sjukligheten i
tuberkulos avsevärt nedgått, örn än troligen icke i samma grad som dödligheten.
Denna glädjande utveckling måste säkerligen främst tillskrivas, förutom
en genomgående höjning av levnadsstandarden och den allmänna hygienen,
ett oavbrutet arbete för utbyggnad av sjukvårdsanstalterna och
dispensärorganisationen. Då detta arbete alltjämt pågår, hör man alltså
kunna hoppas på ytterligare framgång i kampen mot denna vår folkfiende.
Att resultat härutinnan ännu stå att vinna framgår redan av det faktum, att
dödlighetssiffran i vårt land fortfarande är avsevärt högre än i vissa andra
länder.
Medicinalstyrelsen har nu föreslagit, att i denna kamp även måtte tillgripas
skärpta lagstiftningsåtgärder. Örn man än, såsom nyss antytts, måste erkänna,
att i antituberkulosarbetet tyngdpunkten hör förläggas till de sjukvårdande
åtgärderna och dispensärverksamheten, utesluter detta enligt min mening
icke, att man också genom en effektivare lagstiftning hör söka främja detta
Departe
ments
chefen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
arbete. I all synnerhet gäller vad nu sagts, därest en sådan lagstiftning, såsom
medicinalstyrelsen föreslagit, i vissa hänseenden skulle innebära ett direkt
stöd åt dispensärverksamheten. Emellertid bör man vid övervägandet
av skärpta lagbestämmelser på detta område hålla klart för sig, att vårt land
ingalunda befinner sig i en nödsituation, vilken berättigar till långt gående
tvångsåtgärder mot den ganska betydande del av vår befolkning, som de
tuberkulossjuka, trots alla framsteg, ännu fortfarande utgöra. Ehuru jag sålunda
icke vill avvisa tanken på en reform av antituberkuloslagstiftningen,
finner jag dock de erinringar i vissa hänseenden berättigade, vilka i nyss återgivna
yttranden riktats mot medicinalstyrelsens förslag. Vid den nu följande
behandlingen av huvudpunkterna i förslaget kommer jag därför att förorda
åtskilliga modifikationer i detsamma.
Anmälningsplikt.
I 2 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) stadgas en vidsträckt skyldighet
att till hälsovårdsmyndighet anmäla sjukdomsfall, varå nämnda lag äger
tillämpning. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen stadgas däremot i
1914 års lungsotslag anmälningsskyldighet endast för det fall, att läkare
finner av honom vårdad lungsiktig person leva under förhållanden, vilka för
den sjukes omgivning medföra påtaglig fara för smitta. Sistnämnda stadgande
torde icke hava tillämpats i någon större utsträckning.
I en vid 1928 års riksdag väckt motion (11:312) erinrades, att för lungsoten
antalet sjuka i brist på anmälningstvång icke kunde angivas. Vid denna
sjukdom borde dock en registrering av de sjuka vara ett oundgängligt villkor
för att dispensärvården skulle kunna fylla sin uppgift och, liksom sanatorievården,
få en fast utgångspunkt för ett metodiskt bekämpande av sjukdomen.
Motionären hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om utredning angående obligatorisk anmälningsplikt vid konstaterad
lungtuberkulos och framläggande för riksdagen av de förslag, som
av utredningen kunde föranledas. — Sedan yttranden över motionen inkommit
från medicinalstyrelsen, svenska sanatorieläkarföreningen och svenska
nationalföreningen mot tuberkulos, framhöll andra kammarens andra tillfälliga
utskott i sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande nr 1,
att utskottet i likhet med motionären ansåge, att anmälningsplikt vid fall av
lungtuberkulos skulle utgöra ett värdefullt hjälpmedel i kampen mot denna
sjukdom. Frågan hade tidigare varit föremål för utredning av den kommitté,
som 1905 tillsattes för utredning angående åtgärder till hämmande av
människotuberkulosens utbredning. Någon bestämmelse örn anmälningsplikt
hade emellertid icke upptagits i de av kommittén upprättade författningsförslagen.
En väsentlig del av de invändningar, som förut gjorts mot
anmälningspliktens införande, nämligen att bristen på vårdanstalter och
dispensärer icke möjliggjorde att i avsevärd mån bistå de anmälda, hade nu
enligt medicinalstyrelsens mening bortfallit, och styrelsen hade därför i sitt
över motionen avgivna yttrande förklarat sig icke hava något att invända
Kungl. Maj:ts proposition nr 20-
23
mot den i motionen gjorda framställningen. Emellertid framginge av sanatorieläkarföreningens
och nationalföreningens yttranden, att sistnämnda förening
uppdragit åt en kommitté att utreda frågan örn anmälningspliktens
införande. Utskottet hade sig bekant, att resultatet av denna utredning
komme att framläggas för Kungl. Majit. Då frågan således vore föremål
för sakkunnig utredning och nationalföreningen förklarat, att resultatet av
densamma med största sannolikhet skulle föreligga före utgången av år
1928 och att det berättigade önskemål, som motionen innebure, därigenom
säkerligen komme att bliva tillgodosett, hemställde utskottet, att motionen
icke måtte föranleda någon andra kammarens åtgärd. — Kammaren biföll
vad utskottet sålunda hemställt.
Såsom jag tidigare omnämnt, förordades i den av svenska nationalföreningen
mot tuberkulos den 12 april 1929 överlämnade utredningen bland
annat införandet av allmän, lagstadgad anmälningsplikt beträffande av läkare
iakttagna fall av tuberkulos.
Medicinalstyrelsen har nu i sin skrivelse den IG juni 1937 erinrat, att anmälningsplikt,
d. v. s. skyldighet för läkare att till viss person, institution
eller myndighet anmäla alla nyupptäckta fall av tuberkulos, sedan länge
kommit till användning inom åtskilliga länder, bland annat inom de övriga
nordiska länderna. Frågan om införandet av sådan skyldighet hade i vårt
land, alltifrån det ett organiserat antituberkulosarbete påbörjades, varit föremål
för mycket livliga diskussioner. Detta framginge bland annat av de redogörelser
för denna fråga, som återfunnes i tvenne av nationalföreningens
mot tuberkulos utredningskommittéer avgivna betänkanden av åren 1908
och 1929. I det till Kungl. Majit den 23 juni 1934 avgivna yttrandet över
sistnämnda betänkande hade medicinalstyrelsen, huvudsakligen med hänsyn
till då uttalade betydande meningsskiljaktigheter, ansett sig för det dåvarande
icke böra tillstyrka införande av dylik anmälningsplikt. Effekten av de
av riksdagen sedermera beslutade centraldispensärerna vore emellertid i hög
grad beroende av att så vitt möjligt alla tuberkulosfall inom verksamhetsområdet
komme till deras kännedom. De förutsatte sålunda i själva verket
för att kunna fylla sin uppgift införande av anmälningsplikt. Medicinalstyrelsen
hade därför kommit till den uppfattningen, att anmälningsplikten
även i vårt land borde upptagas bland de lagfästa åtgärderna för tuberkulosens
bekämpande. Beträffande anmälningspliktens omfattning ansåge styrelsen,
att då åtgärdens huvudsyfte vore uppspårandet av smittkällor, under
densamma borde inbegripas alla former av tuberkulos, vare sig de vore smittsamma
eller icke, alltså även t. ex. pleurit och knölros. Anledningen till att
anmälningsplikten givits en så vidsträckt omfattning vore den, att varje
tuberkulosfall, av vad beskaffenhet det vara månde, för dispensären kunde
utgöra ett spår, som ledde till upptäckten av en smittkälla och eventuellt till
flera från samma smittkälla härrörande fall av tuberkulos.
Förslaget örn införande av anmälningsplikt har utförligare berörts i åtskilliga
av de i detta ärende avgivna yttrandena. Sålunda har förslaget till
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
styrkts av, bland andra, förste stadsläkaren i Stockholm, förste provinsialläkaren
i Värmlands län, en minoritet inom medicinska fakulteten vid
Uppsala universitet, majoriteten inom medicinska fakulteten vid Lunds universitet,
karolinska institutets lärarkollegium, landstingets förvaltningsutskott
i Östergötlands län, svenska nationalföreningen mot tuberkulos och svenska
tuberkuloslåkarföreningen. Avstyrkande yttranden med någorlunda
utförlig motivering hava avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands
län, majoriteten inom medicinska fakulteten vid Uppsala universitet,
professor Suve vid Lunds universitet, landstingets förvaltningsutskott i
Göteborgs och Bohus län samt svenska lasarettsläkarföreningen. De olika
synpunkter, som i yttrandena framförts i denna fråga, finnas i väsentliga
hänseenden innefattade i de uttalanden, som avgivits vid frågans behandling
inom medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, och tillåter jag mig därför
att i denna del inskränka mig till en redogörelse för dessa uttalanden.
Majoriteten inom fakulteten (professorerna Naeslund, Jacobowsky, Laurell,
Holmdahl, Thorling, Nyström och Bergmark samt dekanus professor
Berg) anslöt sig till ett av professorna Bergmark och Thorling avgivet yttrande.
Däri anfördes bland annat följande.
Förslaget stadgar anmälningsplikt i alla fall av tuberkulos, oavsett örn
densamma befinner sig i smittsamt skede eller ej, »dock icke vid kvarstående
tecken av uppenbart läkt tuberkulos». Denna sålunda mycket vittomfattande
anmälningsplikt anses motiverad dels av det praktiska antituberkulosarbetets
uppgift att uppspåra smittkällor m. m., dels av behovet att erhålla
en möjligast tillförlitlig morbiditetsstatistik för vårt land. Motiven äro ju
riktiga, men det synes oss, att man i båda fallen överskattat anmälningspliktens
betydelse, samtidigt som man fullständigt bortsett från de svårigheter
och olägenheter, som äro förbundna med densamma.
Till en början må då framhållas, att vår diagnostiska förmåga även med
anlitande av alla nutida hjälpmedel dock har sina gränser. Särskilt när det
gäller barn, torde läkaren så gott som aldrig kunna känna sig fullt övertygad
örn att kvarstående tecken av tuberkulos äro uttryck för en uppenbart läkt
sådan. Även när det gäller tuberkulösa tecken hos en vuxen, kan man rörande
denna punkt mången gång ej komma längre än till en sannolikhetsdiagnos.
Det enda möjliga för en samvetsgrann läkare blir då att även anmäla
alla dessa tveksamma fall. Lagen i den föreslagna vida formuleringen
kommer med andra ord att framtvinga anmälan ej blott av fall, som för
det praktiska antituberkulosarbetet hava betydelse, utan i stor utsträckning
även av fall, som för detta sakna värde. Med den utbredning, som den tuberkulösa
infektionen säkerligen har inom vårt folk, komma dispensärerna därigenom
säkerligen att ställas inför uppgifter, vilkas lösande torde kräva en
betydande utökning av deras arbetskrafter. De många anmälningarna kunna
ock verka förryckande på dispensärarbetet så till vida, alt utredningen
mången gång länkas in på spår, som för det praktiska antituberkulosarbetet
äro betydelselösa, med förbigående av andra, som lia större aktualitet.
Även i ett annat avseende komme lagen att ställa läkaren inför stora vanskligheter
och leda till konsekvenser av allvarlig art även för den enskilda patienten.
Man måste nämligen räkna med den möjligheten, att läkaren även
efter samvetsgrann prövning kan stanna inför diagnosen tuberkulos i ett fall,
som senare -— kanske efter lång observation — visar sig icke vara tuberkulos.
En sådan feldiagnos har redan nu allvarliga konsekvenser för patien
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
25
ten men skulle med en lag sådan som den föreslagna få ännu allvarligare,
i det patienten såsom en gång misstänkt för tuberkulos får svårt att bli fullt
befriad från denna misstanke. En anmälan har ju en gång stämplat honom
såsom tuberkulos. Anmälan kommer att orsaka honom praktiska svårigheter
och psykiskt lidande, vilka båda olägenheter kanske i stor utsträckning
kunnat undgås, örn fallet fått utredas under mindre uppseendeväckande
former.
Vi befara också, att en lag sådan som den föreslagna kan komma att hos
allmänheten alstra en skräckstämning för sjukdomen i fråga, som rent av
kan avhålla mången sjuk från att i lid söka läkare. Det förefaller oss ofrånkomligt,
att härvid anmälningsförfarandet spelar en alldeles särskild roll, då
detta på ett i viss mån officiellt sätt stämplar vederbörande ej endast som
en sjuk utan som en direkt samhällsfarlig individ, som eventuellt hotas
t. o. m. av tvångsinternering.
Inför dessa svårigheter för såväl läkaren som allmänheten av anmälningspliktens
införande måste man fråga, örn densamma framstår såsom en synnerligen
verksam faktor i antituberkulosarbetet. Så synes ingalunda vara
fallet att döma av erfarenheter, vunna i länder med dylik anmälningsplikt,
och medicinalstyrelsen har i sin motivering ej heller framlagt övertygande
skäl för att så skulle vara. Tvärtom vitsordar styrelsen, att tuberkulosdödlighetens
tillbakagång i vårt land försiggått med minst lika stor hastighet
som i en del länder med strängare lagstiftning, ja, i förhållande till vissa sådana
länder rentav med större hastighet. Denna jämförelse gäller även länder
med lagstadgad anmälningsplikt. Dylika erfarenheter tala med bestämdhet
för att tuberkulosens tillbakagång inom ett land och även hos vårt folk
icke väsentligen är beroende av en sträng reglering genom lagbestämmelser
eller lagstadgad anmälningsplikt, utan av andra faktorer, bland vilka vi givetvis
hava skäl att räkna en god tillgång på vårdplatser för tuberkulösa och
ett väl lett dispensärarbete. Detta är ock en erfarenhet, som bör väcka eftertanke
inför hela frågan örn en strängare lagstiftning än vår nuvarande och
som i varje fall icke bevisar gagnet av en sådan åtgärd som allmän anmälningsplikt.
Även utan annan anmälningsplikt än den, lagen av den 4 september 1914
stadgar, jämförd med gällande barnavårdslagar, äventyras icke enligt vår
mening effektiviteten av antituberkulosarbetet i vårt land. De smittsamma
fallen bliva i stor utsträckning kända av dispensärerna. Vid fall av aktiv
tuberkulos hos en patient torde väl vård på lämpligt specialsjukhus anlitas.
Att det därvid kommer att existera ett intimt samarbete mellan dispensärer
och sjukhus, där tuberkulösa vårdas, anse vi så självfallet, att därutinnan
inga lagbestämmelser äro behövliga. Genom dylika fall får säkerligen dispensären
en långt säkrare utgångspunkt för efterforskandet av smittkällor,
än vad den allmänna anmälningsplikten skulle giva. Enstaka smittkällor
kunna säkerligen undgå uppmärksamhet såväl med som utan införd anmälningsplikt.
Ytterligare en omständighet har inverkat på vårt ställningstagande gentemot
anmälningsplikten i den vida omfattning lagförslaget föreskriver. Den
dispensärverksamhet, som skall bära en viktig del av antituberkulosarbetet,
är ännu ej planmässigt ordnad inom vårt land, i vissa delar har den endast
varit genomförd ett eller annat år. Det förefaller oss i hög grad lämpligt
att, innan man skrider till införande av en anmälningsplikt i lagförslagets
mening, avvakta resultatet av en dispensärverksamhet, programenligt genomförd
(iver hela riket.
Vad slutligen frågan örn morbiditetsstatistik beträffar, så vilja vi vitsorda,
att en tillförlitlig sådan vore av stort intresse. En fullt tillförlitlig sådan kan
ernås endast genom en .samtidig undersökning av hela vårt folk, vilket ju
26
Kungl Maj:ts proposition nr 20.
framstår som en omöjlighet. Alla statistiker vunna på annat sätt bliva mer
eller mindre missvisande. Vi anse dock, att genom ett intensifierat dispensärarbete
även utan anmälningsplikt i lagförslagets mening en för det praktiska
antituberkulosarbetets riktiga bedrivande tillräcklig utredning om morbiditeten
står att vinna.
I ett särskilt yttrande tilläde professor Holmdahl:
Många skäl mot den föreslagna anmälningsplikten kunna anföras och
kraftigare betonas, än vad som skett i det yttrande av professorerna Bergmark
och Thorling, till vilket fakultetens majoritet anslutit sig. flit räknar
jag framför allt avgränsningssvårigheterna. Enligt lagförslagets formulering
måste till anmälningsplikt^ tuberkulos räknas alla tuberkulin-pos. barn, åtminstone
i yngre åldrar. Vidare måste alla nymanifestationer av tuberkulos
i vuxen ålder (jfr t. ex. Arborelius’ undersökningar) anmälas, hos vilka det
enda symtomet under hela livet för flertalet endast blir en pos. tuberkulinreaktion.
Denna anmälningsplikt måste för dessa fall dessutom kvarstå under
en ganska lång och för övrigt obegränsbar tid framåt. Det synes mig
ganska meningslöst, att det skall lagstadgas, att detta oerhört stora antal fall
skall anmälas. Antalet kan för övrigt ej överblickas och enligt våra nuvarande
kunskaper ej heller avgränsas. I flertalet fall komma dessa anmälningar
icke att medföra någon som helst nytta. Någon tillförlitlig statistik kan naturligtvis
ej heller erhållas med dessa avgränsningssvårigheter.
Ett annat skäl emot den allmänna anmälningsplikten är tuberkulosens
starka utbredning och frekvens. Om vi frånse de ovan berörda fallen, vilkas
frekvens måste vara högst betydande, måste vi enligt ett flertal föreliggande
beräkningar (t. ex. Faber, Neander, Bränning) utgå ifrån, att i vårt land
finnes ett oerhört antal enbart lungtuberkulosfall. Efter Brännings och Möllers
utgångspunkter måste vi lia att räkna med ungefärligen 25 tusen
fall med öppen lungtuberkulos och 125—150 tusen fall med öppen och
sluten lungtuberkulos. Örn därtill skulle läggas alla de fall, som skulle
upptäckas, i fall hela folket skulle ordentligt undersökas med röntgen m. m.,
skulle antalet lungtuberkulosfall ytterligare kraftigt stiga. Att detta måste
förutsättas bliva fallet, lär oss under sista åren utförda gruppundersökningar
på studenter, sköterskor och militärer. På detta sätt komma vi fram till en
så stor mängd enbart lungtuberkulosfall, att värdet av en allmän anmälningsplikt
blott på grund härav måste bliva ganska meningslöst. Det finns ingen
tänkbar organisation i vårt land, som mäktar taga konsekvenserna av att
undersöka, behandla och isolera en stor del av svenska folket. Tänk blott
på de små möjligheter, som den slutna sjukvården har inför ett sådant perspektiv.
Jag behöver blott erinra om den långa väntetid, som ännu på många
håll finnes för smittsamma fall utan anmälningsplikt
Man talar i motiveringen till lagförslaget örn den nya dispensärorganisationens
möjligheter. Enligt denna är det just den nu i princip genomförda
dispensärorganisationen, som är anledningen till att medicinalstyrelsen sedan
1934 ändrat mening i fråga örn anmälningsplikten. Som jag i tidigare publikationer
framhållit, mäktar den nya dispensärorganisationen ej mycket, framför
allt på grund av sina fåtaliga centraldispensärer. Under alla förhållanden
är det uppenbart, att dessa centraldispensärer icke på något sätt kunna tänkas
fylla de krav, som komma att ställas på desamma, ifall en anmälningsplikt
infördes och tillämpades enligt lagförslagets mening. Därför kan den
nya dispensärorganisationen ej anföras som ett motiv för den kraftiga skärpning
av tuberkuloslagen, som lagförslaget innebär.
En minoritet inom fakulteten (professorerna Blix, Fåhreeus, Agduhr och
Backman) röstade för, att fakulteten skulle ansluta sig till ett av överläkaren
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
27
Kristenson på uppdrag av fakulteten avgivet förslag till yttrande. I detta
förslag lämnades till en början en historik rörande anmälningsplikten samt
en redogörelse för dess förekomst i utländsk lagstiftning och för frågans tidigare
behandling här i landet, varefter anfördes bland annat följande.
Skälen mot anmälningsplikten äro mångfaldiga men kunna i stort sett hänföras
till några få grupper. Den ena av dessa grupper omfattar de skäl,
som jag skulle vilja benämna de humanitära. Man anser nämligen, att denna
anmälningsplikt skulle medföra ett intrång i den enskildes liv och ekonomiska
förhållanden, vilket skulle ställa honom i ett ogynnsamt läge. Den
tuberkulossjuke utsattes för risken att bliva skydd av sina medmänniskor.
Detta i sin tur skulle medföra, att de sjuka skulle undvika att söka läkare,
hemlighålla sin sjukdom och därigenom undgå en tidig diagnos och en
framgångsrik behandling. Alltså skulle det skapas en misstro och en stämning
emot det antituberkulösa arbetet, som skulle motverka lagens verkningar
och medföra skada såväl för individ som samhälle. Alla dessa skäl vila på
en konstruktion, för vilken ingen reell grund kan utpekas. Erfarenheterna
från andra länder med anmälningsplikt ge intet stöd för en dylik svartmålning.
Man måste också betänka, att anmälningarna ske till medicinska myndigheter
under full diskretion, myndigheter, som med all omsorg och omtanke
om de sjuka göra allt för att hindra sjukdomens spridning genom
smittsamma fall. Det synes mig ofrånkomligt, att om man lägger humanitära
synpunkter på denna sak, så måste man komma fram till att en obligatorisk
anmälningsplikt av vid omfattning erfordras. Nära 6,000 personer dö
i vårt land av tuberkulos. Långt flera smittas och ådraga sig tuberkulos
sjukdom med allt vad därtill hör av lidande och ekonomiskt avbräck. Att
med ändamålsenliga åtgärder — och dit hör utan tvivel anmälningsplikten —
söka bekämpa en sådan sjukdom på ett mera effektivt sätt än hittills skett,
det är verklig humanitet. Humanitet mot den sjuke, som därigenom kommer
till rationell behandling, humanitet mot samhället, som får en tidig sanering
och på detta sätt undgår smittspridning.
En annan grupp invändningar mot anmälningsplikten omfattai sådana,
sorn framhålla, att vår dispensärorganisation icke är vuxen det merarbete, som
en anmälningsplikt av föreslagen omfattning skulle medföra. Antalet tuberkulossjuka
skulle vara för stort, för att en anmälan av dem skulle kunna
praktiskt genomföras. Man har också framhållit, att de resurser, som stå till
buds för omhändertagandet av de tuberkulossjuka, skulle vara för små. Det
vore därför icke lyckligt, örn man skaffade fram flera sjuka genom intensivare
dispensärarbete, när man ändå inte kan lägga in de vårdbehövande på
sjukhus. Dessa skäl, som kanske förr haft ett visst berättigande ■— ehuru
jag icke är övertygad örn det principiellt riktiga i tankegången för övrigt —■
äro dock numera icke för handen. Vi hava nu kommit till en dispensärorganisation,
som torde fylla högt ställda anspråk på möjligheter till diagnos, behandling
och omhändertagande av de diagnosticerade fallen, även örn icke
sjukhusvård kan beredas alla, sorn äro i behov därav. Men det finnes ju
andra sätt att taga hand örn patienter än att lägga dem in på sjukhus. Dispensären
förfogar över många effektiva mått och steg, blott fallen komma till
dess kiinnedom: råd, anvisningar, kontroll och övervakning i hemmen. Helt
visst kommer dispensärernas arbete att okas, men detta är ju en avsedd följd
av anmälningspliktens utvidgning.
Örn således en del motståndare till anmälningsplikten anse, att dispensärorganisationerna
ej blott i deras gamla utan även i deras nya form icke äro
tillfyllest, företrädes en annan uppfattning av dem, som vilja avvakta effekten
av dispensärernas verksamhet i den nya utformningen. De anse, att en
planmässig och välorganiserad dispensärverksamhet skulle vara tillräcklig
28
Kungl. Majlis proposition nr 20.
och upphäva behovet av anmälningsplikt. Häremot kan man med fog invända,
att effekten av dispensärverksamhetens nya organisation icke kan
överblickas på flera decennier, och ett framskjutande av frågan örn anmälningsplikten
således måste bliva avsevärd. Redan nu torde man kunna påstå,
att erfarenheten givit vid handen, att dispensärernas kännedom örn tuberkulosfallen
inom ett distrikt är ofullständig, på många håll synnerligen ofullständig.
Den frivilliga anmälningen fungerar mycket dåligt, och den redan
lagstadgade anmälningsplikten är på grund av de uppmjukade bestämmelserna
så löslig, att den ytterst sällan kommer till användning. Det är ej blott
så, att fallen äro ofullständigt kända, vad värre är, de komma till dispensärens
kännedom, då det ofta är för sent att terapeutiskt ingripa. Enligt vissa
iakttagelser komma ända till SO % av de öppna fallen för sent till behandling.
Även i Uppsala landsdistrikt blir den sjuke ofta genom ena eller andra
orsaken för sent insänd till vård, i regel genom att kontroll och effektiv övervakning
ej kunnat anordnas utanför dispensären. För Uppsala läns vidkommande
föreligger en uppgift, att endast 58 % av dödsfallen i tuberkulos äro
kända av dispensärerna före döden. Örn en anmälningsplikt i detta avseende
kan verka förbättrande på tillståndet, kan ju ingen med bestämdhet yttra
sig om. Så mycket torde väl vara säkert, att förutsättning för ett bättre tillstånd
skapas genom anmälningspliktens införande och rationella genomförande.
De anförda siffrorna kunna icke undgå att väcka eftertanken bos
dem, som motsätta sig anmälningspliktens införande, utan anse, att det nuvarande
tillståndet är tillfredsställande.
Mot anmälningsplikt har vidare framdragits erfarenheterna från andra
länder med lagstadgad anmälningsplikt. Denna sak är mycket svårbedömd,
och man kan naturligtvis icke giva någon matematisk garanti för nyttan av
anmälningsplikten. Därtill äro förhållandena för komplicerade, och lagbestämmelserna
äro kompletterade med andra åtgärder till tuberkulosens bekämpande,
så att den ena lagbestämmelsens effekt icke kan utsöndras från
den andra. Emellertid vinner den lagstadgade anmälningsplikten terräng i
kulturstaterna, och i flera länder har en skärpning av densamma ägt rum.
På intet håll är man betänkt på att upphäva densamma, sedan den en gång
blivit införd. Anmälningsplikten är ju i och för sig icke ett vapen i kampen
mot tuberkulosen, utan den är en vägledare för de åtgärder, som skola vidtagas.
Det är möjligt, att vi kunna komma fram till målet utan anmälningsplikt,
men helt visst kommer man fram snabbare och med mindre förlust i
liv och pengar, om anmälningsplikten kommer till stånd i betryggande omfattning.
En viktig och kanske den viktigaste invändningen mot införandet av anmälningsplikt
är framhållandet av den svårighet, som finnes beträffande avgränsningen
av sjukdomen tuberkulos mot den infektion med tuberkelbaciller,
som icke föranleder något sjukdomstillstånd utan förlöper helt latent
och icke medför någon fara för individen under hans fortsatta liv. Det måste
erkännas, att vid tuberkulos, som vid andra sjukdomar, fall finnas, som
icke utan svårighet kunna diagnosticeras, ja, kanske överhuvud icke kunna
tillförlitligt diagnosticeras. Men detta faktum, alt i ett fåtal fall en säker
diagnos icke kan ställas, synes mig icke vara någon bärande grund till att
avvisa anmälningsplikten. Snarare förefaller det mig, som skulle man genom
en sakkunnig undersökning med alla moderna resurser hava möjlighet
att, mer än den enskilde läkaren, kunna ställa en tillförlitlig diagnos. Utan
tvivel skulle genom en dylik undersökning, som följd av en anmälan, många
misstänkta tuberkulosfall bliva befriade från sin tuberkulosdiagnos. En undersökning
i Stettin över till undersökning å dispensär insända fall av misstänkt
tuberkulos visade, att blott 10 å 15 °/o av dessa genom läkarremiss
Kunni. Maj.ts proposition nr 20-
29
insända hade tuberkulösa förändringar. I vårt land har nog mången, åtminstone
förr, gått med en tuberkulosdiagnos i onödan, numera torde det
vara bättre ställt. I de olika länderna bar man sökt lösa frågan om, vilka
fall, som skola anmälas, på olika sätt. Att i detta avseende träffa en ur alla
synpunkter oantastlig definition är vanskligt. Jag har den uppfattningen,
att den i föreliggande lagförslag upptagna definitionen är användbar örn
också icke idealisk. I praktiken kommer säkerligen det riktiga urvalet att
komma till sin rätt genom högkvalificerade diagnostiska stationer.
Ovan i korthet anförda kommentarer till refererade skäl emot anmälningsplikten
visa, att dessa skäl ej hava reell grund. Det återstår då att påvisa,
i vad mån några positiva grunder finnas, som direkt tala för betydelsen av
anmälningsplikten. Då dispensärernas arbete skulle vara det, som i huvudsak
skulle röna inverkan av den ifrågasatta anmälningsplikten, kan det vara
av intresse att närmare granska deras arbetsuppgifter samt visa, på vad sätt
dessa beröras av anmälningarna.
Dispensärernas uppgifter äro bland annat 1) att diagnosticera nya fall av
tuberkulos och uppleta smittkällan; 2) att förmedla patienternas rätta behandling
samt hava dem och för tuberkulos sjukdom misstänkta fall under
observation; och 3) att förebygga uppkomsten av nya fall av tuberkulos dels
genom isolering av smittkällan och dels genom vissa sociala åtgärder till höjande
av tuberkuloshotades motståndskraft.
Den först nämnda uppgiften är således alt diagnosticera nya fall av tuberkulos.
För denna uppgift bar i den nya dispensärorganisationen inarbetats
diagnostiska centralanstalter, antingen fria eller knutna till tuberkulossjukhus.
Denna deras diagnostiska uppgift kan utan tvivel i viss mån fyllas
utan någon anmälningsplikt, i det att varje läkare äger att till sådan anstalt
inremittera fall för diagnos. Men diagnosställandet kommer även att ske på
andra håll än dessa därför avsedda anstalter. Därigenom minskas effekten
av den centrala dispensärorganisationens överblick i fråga örn distriktets
tuberkulosmorbiditet. Men vad värre är, en annan icke minst viktig uppgift
äventyras, nämligen uppspanandet av sekundärfall i den sjukes omgivning
samt av smittkällan till sjukdomsfallet. För att fylla en sådan såväl ur individens
som samhällets synpunkt viktig mission måste dispensären erhålla
kännedom örn alla inom distriktet inträffade tuberkulosfall. Genom en sammanställning
av dessa kan man få viktiga anvisningar på förekomsten av
smittkällor och få en pålitlig fingervisning örn, var sekundärfall äro att söka.
Det finnes ingen annan organisation i vårt land, som på ett sådant sätt som
dispensären är ägnad att utföra ett dylikt spaningsarbete. Sannolikt är att
de smittsamma fallen så småningom komma till dispensärens kännedom
genom de förr eller senare uppträdande sekundärfallen. Men detta sker först
sedan obotlig skada kan hava inträffat i vid omfattning och först sedan sekundärfallen
kommit i ett stadium, där all terapi är maktlös. Dispensärverksambetens
effektivitet är, såsom medicinalstyrelsen påpekar, i hög grad
beroende på att såvitt möjligt kännedom erhålles örn alla tuberkulosfallen
inom distriktet. Att denna fullständiga kännedom i viss utsträckning blir
fiktiv, är sant. Men man bör därför icke underlåta att sträva efter det bästa
möjliga.
Att en viss sakkunskap kommer att finnas på dispensärerna, speciellt på
centraldispensärerna, torde man kunna hava rätt att förutsätta, (feli sannolikt
är viii, att de flesta fall, som därstädes komma att diagnosticeras, komma
att bliva bedömda med biinsyn till den för värjo fall lämpliga terapien. Men
en hel del fall komma belt visst att, därest anmälningsplikt ej införes, undgå
denna sakkunniga instans. Härigenom uppstår risk, att de sjukas process
kan passera ett för aktiv terapi gynnsamt stadium. Detta påpekande inne
-
Departe
ments
chefen.
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 20-
bär intet misstroende mot de praktiserande läkarna, utan bottnar däruti, att
en effektiv övervakning av de konstaterade fallen enklast och billigast samt
mest effektivt kan ske genom dispensärorganisationen. Även ett till synes
lindrigt fall kan utan tydliga kliniska symptom visa tendens till malignitet,
och det erfordras en mycket noggrann observation för att i tid upptäcka detsamma
och bringa fallet till lämplig behandling. Detta torde endast med avsevärda
svårigheter för såväl den sjuke som för läkaren kunna ske utanför
dispensärorganisationen, vars ena huvudverksamhet just är riktad härpå. Har
man en genom anmälningsplikten möjliggjord noggrann förteckning på de
kända fallen av tuberkulos i distriktet och anteckningar örn deras art, kan
man med stor säkerhet ordna en tillförlitlig kontroll av de sjuka och genom
organiserade efterundersökningar av dem giva var och en den behandling
och det råd, som de i varje situation behöva.
Den tredje ovan anförda huvuduppgiften för dispensärverksamlieten var
att förekomma uppkomsten av nya fall av tuberkulos. Detta kan ske på
många sätt: genom BCG-vaccination, genom undervisning och upplysning samt
genom socialhygieniska åtgärder av annat slag, som avse att höja motståndskraften
mot tuberkulosen. Allt detta har ju en stor betydelse, som är både
känd och erkänd. Men det måste för var och en stå som ett axiom, att ett
förhindrande av en smittkällas spridande av baciller i mottaglig miljö är en
viktig, för att inte säga den viktigaste, av alla de åtgärder, som kunna hava
utsikt att förhindra tuberkulosens uppkomst. Sjuk och familj äro ofta ej
i det ekonomiska och intellektuella läge, att de kunna och vilja vidtaga betryggande
skyddsåtgärder. Här måste statliga och kommunala organ gripa
in. Den nuvarande lagstiftningen har också tagit fasta härpå såväl i den direkta
tuberkuloslagstiftningen som i lagen örn samhällets barnavård. Men
det gäller här, att avgörandet ligger i den enskilde läkarens hand; läkaren har
att bedöma om smittfara är för handen eller icke. Denna bestämmelse gör
lagen ineffektiv. Ty huru skall en läkare med klientel från ett större område
utan närmare kännedom om de villkor, under vilka patienten lever,
utan en ständig kontroll av dessa villkor och utan kontroll av smittsamhet
m. m., vilken kontroll bör fortgå oavbrutet, huru skall läkaren kunna bilda
sig en säker uppfattning örn dessa intima förhållanden? Läkaren anser sig
hava uppfyllt sin plikt i lagens nuvarande mening genom att giva råd och anvisningar
till förhindrande av smitta från den sjuke. Effekten och utförandet
av de givna föreskrifterna har han ej möjlighet att övertyga sig om. Dispensären
kan med sina organ nå in i de sjukas hem på ett diskret sätt, med
råd och dåd bistå de sjuka och därigenom uppnå en effektiv kontroll över att
givna föreskrifter om isolering och sanering följas i avsedd utsträckning. För
denna sin verksamhet måste dispensären genom anmälning av ''fallen få så
noggrann kännedom om dem som möjligt.
Det är på grund av vad sålunda blivit anfört tydligt, att varje ovan omnämnd
gren av dispensärernas verksamhetsområde kommer att få sin betydelse
avsevärt höjd genom införande av allmän anmälningsplikt. Då dessutom
de skäl, som anföras mot anmälningsplikten i lagförslagets 2 § och som
förut i korthet berörts, sakna reellt underlag, måste jag biträda denna lagförslagets
2 § om anmälningsplikten.
Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, har frågan om införande av
anmälningsplikt beträffande alla fall av tuberkulos sedan länge varit aktuell
i vårt land. De skäl, som tala till förmån för anmälningsplikten, synas mig
uppenbara och äro för övrigt utförligt angivna i det av mig sist återgivna yttrandet.
Emellertid hava hittills även starka praktiska skäl kunnat anföras
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
31
emot anmälningsplikten. Det har nämligen funnits anledning befara, att en
skyldighet att till offentlig myndighet anmäla alla fall av tuberkulos icke
skulle stå väl tillsamman med våra begränsade möjligheter att lämna alla
tuberkulossjuka erforderlig vård och behandling. Då emellertid dessa möjligheter
under de senaste åren avsevärt vidgats, samtidigt som nian har anledning
räkna med en väsentlig och bestående nedgång i tuberkulossjukligheten,
synes mig tiden nu vara inne att genomföra denna av många inom antituberkulosarbetet
verksamma personer och sammanslutningar sedan länge förordade
reform. Densamma synes mig desto mera berättigad, som den måste
anses utgöra ett naturligt och synnerligen värdefullt komplement till den nyligen
genomförda reformen av dispensärorganisationen. Då jag alltså vill
lämna mitt förord till införandet av en anmälningsplikt i huvudsaklig överensstämmelse
med medicinalstyrelsens förslag, har jag ingalunda bortsett
från de olägenheter av jämväl annan än nyss antydd art, som ett genomförande
av förslaget enligt vissa yttranden över detsamma kunde befaras medföra.
Det har sålunda framhållits, dels att en mängd fall komme att anmälas,
vilka saknade betydelse för det praktiska antituberkulosarbetet eller kanske
rent av senare visade sig icke vara tuberkulos, dels ock att anmälningsplikten
måhända — genom den stämpel av för omgivningen farlig individ,
som åsattes den anmälde — kunde avhålla mången sjuk från att i tid söka
läkare. I belysning av det faktum, att en med den nu föreslagna likartad
anmälningsplikt sedan länge förefinnes i ett flertal länder, bland andra
samtliga våra tre nordiska grannländer, kan jag icke tillmäta dessa farhågor
någon större betydelse. Min vissa förhoppning är, att även i vårt land de i
antituberkulosarbetet verksamma krafterna skola kunna bemästra de svårigheter
och övervinna de fördomar, som på detta område måhända äro tillfinnandes.
Vissa ifrågasätta tvångsåtgärder.
Tvångsinläggning å vårdanstalt.
Vid fall av sådan sjukdom, varå epidemilagen eller lagern den 20 juni 1918
(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar äger tillämpning,
kan tvångsinläggning å sjukvårdsinrättning äga rum.
Av den redogörelse för lagstiftningen i övriga nordiska länder, som medicinalstyrelsen
efter särskilt uppdrag lämnat, framgår följande.
Enligt dansk lagstiftning äger vederbörande hälsovårdsmyndighet vidtaga
erforderliga åtgärder, då en tuberkulossjuk person lever eller arbetar under
sådana förhållanden, eller då förhållandena i hans hem äro sådana, att de
innebära stor smittfara för andra, samt den sjuke vägrar att följa givna anvisningar;
dock kan ingen åtgärd föreskrivas, som skulle medföra, att samlivet
mellan äkta makar mot deras vilja bleve omöjligt. Dessa bestämmelser
tillämpas på det hela taget mycket sällan. Tvångsinläggning på sjukhus förekommer
kanske ungefär 5 eller 6 gånger örn året och huvudsakligen beträffande
vagabonder, lösdrivare och andra asociala individer.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
Enligt den finska tuberkulosförordningen är dispensärläkare, som erhållit
kännedom om att någon lider av tuberkulos, eller hälsovårdsnämnd, då den
blivit underkunnig om att någon, som lider av tuberkulos, är till uppenbar
fara för sin omgivning, skyldig vidtaga nödiga åtgärder till förebyggande av
smittans spridning. Tvekan synes råda, huruvida dessa bestämmelser berättiga
till tvångsinternering, men någon sådan har i varje fall icke med stöd
av bestämmelserna ägt rum.
I den norska antituberkuloslagstiftningen stadgas, att om vederbörande
hälsovårdsmyndighet finner en tuberkulossjuks förhållanden eller förhållandena
i hans hem innebära särskild fara för sjukdomens överförande till
andra, samt den sjuke eller hans omgivning underlåter att följa av myndigheten
givna föreskrifter, äger myndigheten besluta, att han skall inläggas på
sjukhus; dock må äkta makar icke skiljas åt, örn de önska leva tillsamman.
Enligt uppgift förekommer inläggning mot patientens vilja relativt sällan.
Beträffande asociala tuberkulösa hava bestämmelserna visat sig illusoriska,
enär det ofta är omöjligt att hålla dylika patienter kvar, örn de vilja rymma,
samt de i regel uppföra sig så, att deras samliv med övriga patienter blir
omöjligt. Spörsmålet örn slutna anstalter har därför dryftats i många år men
har ännu icke funnit sin lösning, till stor del beroende på, att från juristhål]
ifrågasatts det berättigade i att internera tuberkulösa mot deras vilja.
Tidigare har omnämnts, att i 4 § i medicinalstyrelsens lagförslag införts
bestämmelser om, att bärare av tuberkulos smitta, vilka icke trots givna anvisningar
och råd kunna förmås att själva så långt möjligt är minska smittfaran
för sin omgivning, må kunna tvångsinläggas å vårdanstalt och tvångskvarhållas
därstädes. Enligt 17 § andra stycket i förslaget skola kostnaderna
för persons inläggande och vård å anstalt jämlikt 4 §, därest denne saknar
medel därtill, gäldas av statsmedel.
I motiveringen till dessa stadganden har medicinalstyrelsen framhållit, att
bestämmelser örn tvångsinläggning å anstalt redan funnes i åtskilliga länders
tuberkuloslagstiftning, t. ex. Tysklands och Danmarks. Enligt allmän
erfarenhet vöre de fall, i fråga om vilka en sådan lagstiftning behövde tilllämpas,
synnerligen få, och det anfördes, att bestämmelsen, där den funnes,
genom sin blotta tillvaro ofta verkade i åsyftad riktning. -—- Epidemiologiska
undersökningar vid tuberkulos gåve anledning antaga, att ett relativt stort
antal infektioner kunde härleda sig från ett fåtal smittbärare av vagabondtyp
och att tillräckliga resurser för deras omhändertagande vore en förutsättning
för en nedgång i tuberkulosfrekvensen. Det gällde här i regel personer
av asocial typ, med därmed sammanhängande brist på hänsyn gentemot
medmänniskorna. Ofta torde det även vara fråga örn fall av mer eller
mindre påtaglig psykisk abnormitet. Inläggning av sådana personer på ett
vanligt sanatorium vore naturligtvis många gånger till men för anstaltens
normala drift, då dessa givetvis skulle förorsaka rubbningar i ordning och
skick inom sanatoriet. Sådana personer komme att på sätt och vis bliva
oberoende av alla ordningsföreskrifter, eftersom den eljest strängaste disciplinära
åtgärden, utskrivning, gentemot dem vore meningslös. Styrelsen för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 20-
33
utsatte därför, att för denna grupp av patienter behövligt antal platser vid
vissa befintliga tuberkulossjukvårdsanstalter såsom särskilda avdelningar
ställdes till förfogande eller eventuellt, att, om så skulle visa sig behövligt,
särskilda anstalter inrättades. Det syntes riktigast, att staten helt bekostade
inläggandet och vården av dessa patienter. I de flesta fall skulle ju denna
vård närmast bliva jämförlig med sinnessjukvård.
Medicinalstyrelsens förslag i denna del har tillstyrkts eller 1 ä nili
ats utan erinran i flertalet av de yttranden, vari uttalats anslutning
till en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Emellertid
har i dessa yttranden såsom en förutsättning för öppnandet av möjlighet
till tvångsinläggning ofta framhållits, att rätt till ersättning för mistad
arbetsförtjänst tillförsäkrades den inlagde och hans familj. Till frågan härom
ämnar jag senare återkomma.
Förste provinsialläkaren i Östergötlands län har ansett tvångsinläggning å
anstalt av vissa fall av i tuberkulos smittförande sjuka vara en nödvändighetsåtgärd
ur samhällets synpunkt. Även om en dylik åtgärd, enligt vunnen
erfarenhet, endast sällan behövde tillgripas, vore bestämmelsen dock värdefull
att hava som en sista utväg i antituberkulosarbetet för de fall, där vederbörande
av oförstånd eller asocial inställning vägrade underkasta sig erforderlig
vård eller följa lämnade föreskrifter. Förslaget jämställde på så sätt
tuberkulosen med de anmälningspliktiga epidemiska sjukdomarna i fråga
om åtgärder mot den enskilde från samhällets sida. Med hänsyn till tuberkulossjukdomens
natur och spridningssätt vore detta också nödvändigt, särskilt
örn man betänkte de oerhörda sociala skadeverkningar, som denna
sjukdom alltjämt medförde.
Svenska nationalföreningen mot tuberkulos har framhållit, att dispensärens
läkare och sköterskor ej så sällan stöde fullständigt maktlösa gentemot
asociala individer, som icke på något sätt kunde förmås att iakttaga givna
föreskrifter till förekommande av smittspridning. Då nu erfarenheten från
andra länder visade, att i sådana fall blotta möjligheten till tvångsåtgärder
utgjorde ett så verksamt påtryckningsmedel, att själva åtgärderna aldrig eller
ytterligt sällan behövt tillgripas, och då samtidigt betryggande garantier mot
missbruk inginge i förslaget, kunde detsamma tillstyrkas. — Inom föreningens
styrelse har emellertid /. d. generaldirektören Hellström i ett särskilt yttrande
anfört följande.
Emot 4 §, evad den avser tvångsinläggning och tvångsisolering på sjukhus,
hyser jag mycket stora betänkligheter. Det kan här bliva fråga örn årslång
isolering. Det ifrågasättes, att en särskild anstalt kan komma att inrättas
för tvångsinlagda sjuka. Då erfarenheten från andra länder med liknande
bestämmelser ger anledning förmoda, att detta antal sjuka blir mycket litet,
skulle anordnandet av en dylik anstalt medföra, att det stora flertalet ifrågavarande
sjuka kommc att föras så långt från sina hemorter, alt de i stor utsträckning
bleve betagna möjligheten att få besök av sina anhöriga. En
anstalt avsedd enbart för ifrågavarande klientel lärer bliva mycket svårskött.
Den smittfara, som t. ex. vagabonderande individer utgöra, synes mig vara
allt för ringa för att motivera en tvångsinläggning enligt föreskrivna regler.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 20. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Skulle behov föreligga att för dessa individer föreskriva bestämmelser för
förebyggande av smittspridning, vore enligt mitt förmenande mera tilltalande
alt stadga bestämmelser härom i lagstiftning, som rör denna grupp individer.
Då inrättande av nu nämnd anstalt torde komma att vara ganska avlägset,
utgör den icke det närmast liggande eller väsentliga skälet till mina betänkligheter.
De föranledas huvudsakligen av följande synpunkter. Medicinalstyrelsen
framhåller lagens väsentliga syftemål vara att skydda mot tuberkulossmittans
överförande från människa till människa. Det erinras ock om
att barn och ungdom äro i stort sett mest mottagliga för denna smitta. Det
torde icke av någon kunna förnekas, att det barn, som i sitt hem uppenbarligen
utsättes för dylik smitta på grund av att den sjuke åsidosätter givna
råd och anvisningar, lever, då denna smitta kan medföra dödlig sjukdom
eller allvarligt kvarvarande men å hälsa, under sådana förhållanden, som
kunna anses fullt jämförliga med vanvård. Skulle lagen om barnavård i dess
nuvarande avfattning icke medgiva barnens omedelbara avskiljande från ett
hem, där sådana uppenbara risker föreligga, vilka icke efter myndigheternas
anvisningar bliva eliminerade, bör enligt mitt förmenande ett tillägg eller
förtydligande i detta hänseende i nämnda lag göras.
Jag vill erinra örn att flera av de personer, som kunna komma att enligt
den föreslagna tuberkuloslagen bliva föremål för tvångsinternering, säkerligen
icke äro oförmögna till arbete. Många kunna vara i stånd att genom
arbete bidraga till försörjningen av sig och sin familj. Många fall förekomma,
där förhållandena i hemmet äro sådana, att den enda åtgärden för förebyggande
av smittans spridning är överflyttning till sjukhus. Den sjuke
kan icke med allra bästa vilja skydda sin omgivning inom hemmet. Jag vill
mycket starkt ifrågasätta, örn det vore överensstämmande med humanitet
att i sådana fall tvångsinternera en person utan att på annat sätt än genom
fattigvård giva hans familj vederlag för den ekonomiska skada, den påvisligen
kommer att lida genom åtgärden. En bestämmelse örn ersättning på
annat sätt kan åter få icke önskvärda konsekvenser, enär det är tänkbart att
mindre nogräknade personer söka draga fördel av en sådan bestämmelse på
sätt, som lagstiftaren icke avsett. Jag nödgas därför beträffande den föreslagna
4 § anmäla avvikande mening.
Även länsstyrelsen i Västmanlands län, som eljest funnit medicinalstyrelsens
lagförslag i stort sett vara förtjänt av anslutning, har ställt sig betänksam
beträffande bestämmelserna örn tvångsinläggning och tvångskvarhållande
på anstalt. Enligt länsstyrelsens mening torde man, med tanke på den
väsentligt utvidgade dispensärverksamhet, som kunde förväntas bliva en följd
av 1937 års riksdagsbeslut om ökat statsunderstöd till dylik verksamhet,
kunna förvänta, att den ökade upplysning rörande tuberkulossjukdomarna
och deras smittfara, som givetvis komme att genom dispensären lämnas,
skulle visa sig tillräckligt effektiv för ernåendet av önskat resultat, utan att
man skulle tvingas tillgripa lagstiftningsåtgärder med förelägganden och
handräckning genom polismyndighet, åtgärder, som förefölle mindre tilltalande
med tanke på den kategori sjuka personer, varom här vöre fråga.
T. f. förste provinsialläkaren i Västerbottens län har, i uppgiven avsaknad
av den för förslagets bedömande ur länets synpunkt nödvändiga lokalkännedomen,
såsom eget yttrande åberopat ett av dispensärledaren i länet, överläkaren
Hellsing, avgivet utlåtande, vari denne med stöd av sina erfarenheter
funnit bestämmelserna örn tvångsinternering alltför stränga. Befolk
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
35
ningen i länet vore i stort sett mycket förstående och mottaglig för läkarnas
råd och anvisningar, och uppenbar tredska vore en mycket stor sällsynthet.
Med införandet av dylika stränga åtgärder borde anstå, tills man hunnit
bilda sig en uppfattning av den nya dispensärorganisationens verkningar. I
varje fall vore det olämpligt, för att icke säga omöjligt, att å ett vanligt sanatorium
vårda tvångsinlagda patienter.
Länsstyrelsen i Örebro län, som uttalat allmänna betänkligheter mot att för
närvarande vidtaga så ingripande åtgärder som de föreslagna, har särskilt
ifrågasatt, huruvida icke bestämmelsen om tvångsintagning kunde medföra,
att en sjuk person till skada för sig själv och andra dröjde att påkalla läkarundersökning.
Förbud att bedriva vissa slag av arbete.
I 3 § 3 mom. epidemilagen har hälsovårdsnämnden givits befogenhet att
låta underkasta person, vilken utan att vara sjuk likväl av läkare misstänkes
föra smitta av sådan sjukdom, varå lagen äger tillämpning, den observation
och den isolering, som nämnden kan finna erforderlig. Förer sådan person
smitta under längre tid och är det ej oundgängligen nödigt att underkasta
honom isolering, skall nämnden i stället ålägga honom erforderliga inskränkningar
i fråga örn arbete, varmed han må taga befattning. Tidigare
hava omnämnts åtskilliga bestämmelser i lungsotslagen, hälsovårdsstadgan
och mejeristadgan, vilka innehålla eller möjliggöra utfärdandet av förbud
för personer, som äro behäftade med smittsam sjukdom, att bedriva vissa
slag av arbete.
Enligt den redogörelse, som medicinalstyrelsen efter särskilt uppdrag lämnat
beträffande lagstiftningen i övriga nordiska länder, gäller i dessa länder
följande bestämmelser örn rätt att avstänga tuberkulossjuka personer från
arbete.
Dansk rätt tillerkänner, som förut nämnts, vederbörande hälsovårdsmyndighet
en allmän befogenhet att vidtaga erforderliga åtgärder gent emot en
tuberkulossjuk person, som arbetar under sådana förhållanden, att de innebära
stor smittfara för andra, men denna befogenhet lärer enligt uppgift
mycket sällan utnyttjas. Den danska fägen innehåller därjämte förbud för
kvinna att taga tjänst såsom amma, med mindre det vid läkarundersökning
är konstaterat, att hon icke lider av tuberkulos, ävensom förbud för envar,
som är lidande av smittsam tuberkulos, att hava tjänst vid barnhem, asyler,
mjölkdroppar o. dyl. Vidare gäller, att ingen må erhålla anställning som
lärare vid det offentliga skolväsendet, som präst vid de allmänna folkkyrkliga
menigheterna, som distriktsbarnmorska eller som vårdare på ett offentligt
sinnessjukhus utan att hava med läkarintyg, ej äldre än tre månader,
visat sig icke lida av smittsam lung- eller struptuberkulos. Regeringen kan
utfärda motsvarande bestämmelser i fråga om andra offentliga civila och
militära tjänster, där arbetet i vederbörande tjänst medför sådan beröring
med befolkningen, alt denna otvivelaktigt utsättes för smittfara. När viss
tjänsteläkare får vetskap örn, att en tjänsteman, å vilken en dylik bestäm
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
melse äger tillämpning, lider av smittsam lung- eller struptuberkulos, skall
läkaren anmäla detta för tjänstemannens förman. Enligt uppgift tillämpas
nu ifrågavarande bestämmelser, förutom å de särskilt angivna tjänstemannakategorierna,
endast å lantbrevbärare, vilka enligt erfarenheten hava mera
intim beröring med befolkningen.
I den finska tuberkulosförordningen stadgas, som förut nämnts, att dispensärläkare,
som erhållit kännedom om att någon lider av tuberkulos, eller
hälsovårdsnämnd, som blivit underkunnig om att en tuberkulossjuk person
är till uppenbar fara för sin omgivning, skall vidtaga nödiga åtgärder till
förebyggande av smittans spridning. Dessa stadganden lära emellertid icke
anses innefatta rätt att avstänga någon från hans yrkesutövning. Enligt
ett annat stadgande i förordningen äger dock hälsovårdsnämnd förbjuda
tuberkulossjuk att taga befattning med försäljning av matvaror eller beredning
av till avsalu avsedda matvaror, där denne icke gitter genom läkarintyg
styrka, att någon smittfara därav icke är för handen. Vidare kan enligt
lag om kommunala barnmorskor en sådan barnmorska entledigas, om
hon lider av sjukdom, som innebär fara för nyfött barn.
Den norska tuberkuloslagstiftningen slutligen innehåller åtskilliga bestämmelser,
som äro av intresse i detta sammanhang. Sålunda kan en med
smittsam tuberkulos behäftad person, om det visar sig omöjligt att på annat
sätt undvika smittfara, av hälsovårdsmyndigheten förbjudas deltaga i beredande
av till avsalu avsedda livsmedel och att taga omedelbar befattning
med försäljning av livsmedel. En av sådan sjukdom lidande kvinna kan av
hälsovårdsmyndigheten förbjudas taga tjänst som amma eller barnsköterska.
Ingen får anställas som lärare vid en allmän eller privat skola av visst slag
utan att hava företett ett högst tre månader gammalt läkarintyg örn att han
icke lider av smittsam tuberkulos. Läraren är sedan skyldig att ånyo undergå
läkarundersökning minst en gång varje år. Visar det sig då, att läraren
lider av smittsam tuberkulos, skall han meddelas tjänstledighet, och
upphör han sedan icke inom ett år att vara smittförande, kan han erhålla
avsked.
Medicinalstyrelsens förslag öppnar, såsom framgår av den tidigare redogörelsen,
åtskilliga i jämförelse med gällande svensk lagstiftning väsentligt
utvidgade möjligheter att avstänga tuberkulossjuka personer från vissa slag
av arbete. Förutom bestämmelserna om tvångsinternering, vilken åtgärd
lärer kunna innebära ett faktiskt arbetsförbud, innehåller styrelsens förslag
dels skärpta bestämmelser i fråga om rätt att från arbete avstänga personal
inom livsmedelsbranschen ävensom barnsköterskor och ammor, dels ock
helt nya bestämmelser om sådan rätt gentemot viss lärår- och anstaltspersonal.
I sin motivering har medicinalstyrelsen vidkommande de föreslagna bestämmelserna
rörande personal inom livsmedelsbranschen anfört följande:
Det torde ännu vara en olöst fråga, huru höggradig risken för smittöverföring
genom mat- eller dryckesvaror är, och stvrelsen anser sig icke kunna
taga annan ställning till denna fråga än att konstatera, att enligt vedertagen
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
37
uppfattning smitta på detta sätt kan överföras. Verkställda undersökningar
synas utvisa, att bland födoämnen mjölk- och mejeriprodukter äro de i detta
avseende mest riskfyllda. Lungsotslagen tager endast hänsyn till smitta
genom mjölk och övriga mejeriprodukter och begränsar sin övervakning
till mejerier och mjölkförsäljningslokaler. Styrelsens förslag avser ävenledes
i främsta rummet mejerier och lokaler av nyssnämnt slag men söker
därjämte bereda åtminstone en viss grad av skydd mot mjölkens infekterande
med tuberkulos under dess passage från och med mjölkningsproceduren
i ladugården till och med dess levererande i mejeriet. En så radikal
åtgärd som att för alla, som syssla med mjölk- och övriga mejeriprodukter
till avsalu, kräva läkarintyg, grundat på sakkunnig undersökning örn
frihet från tuberkulos, bär styrelsen, främst på grund av de därmed förenade
kostnaderna, för närvarande ansett sig icke böra föreslå. Styrelsen
har i stället begränsat sig till att ålägga varje läkare att omedelbart till hälsovårdsnämnd
anmäla de till hans kännedom komna fall, då smittförande
tuberkulösa personer syssla med mjölk, avsedd för försäljning. Styrelsen
förutsätter, att, sedan allmän anmälningsplikt av tuberkulos blivit införd,
varje anmält tuberkulosfall omedelbart skall föranleda familjeuindersökning,
vilken bör leda till upptäckt av eventuell befintlig riskabel kontakt
mellan tuberkulossjuk person och mejeriprodukter. Styrelsen förutsätter
även, att dispensärsköterskorna vid sina besök i hemmen skola hava sin
uppmärksamhet riktad på frågan, huruvida tuberkulöst sjuka deltaga i arbetet
i ladugårdar och framför allt vid mjölkning.
Då risk för tuberkulos smitta genom andra slag av mat- och dryckesvaror
än de nyss nämnda i väsentlig grad kunde förebyggas genom tilllämpning
av föreskrifterna i 12 § hälsovårdsstadgan, har styrelsen i detta
samband ansett sig icke böra lämna annan föreskrift, än att anmälningsskyldighet
till hälsovårdsnämnd av läkare skall gälla även i fråga om
person, som täger befattning med vissa andra för försäljning avsedda matoch
dryckesvaror.
Beträffande den av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelsen, att ingen,
som är behäftad med smittsam tuberkulos, må tillträda anställning att sköta
barn eller såsom amma, har styrelsen sagt sig vara väl medveten örn
svårigheten att kontrollera efterlevnaden av densamma, då det gällde enskilda
hem. Fortsatt upplysningsverksamhet och dispensärernas arbete
skulle dock antagligen medverka till principens tillämpning även i sådana
hem. Styrelsen hade därför inskränkt bestämmelsen till ett rådgivande
principuttalande utan straffpåföljd och utan krav på läkarintyg för varje
särskilt fall. För att dock lämna möjlighet lill rättelse för den händelse
läkare misstänkte barnskötare eller amma vara behäftad med smittsam
tuberkulos, hade styrelsen tillika föreslagit, att i dylikt fall läkaren skulle
göra anmälan till hälsovårdsnämnden, vilken då kunde förbjuda fortsatt
anställning till dess friskbetyg företetts.
Medicinalstyrelsen har vidare som motivering för sitt förslag rörande lärarpersonal
anfört bland annat följande:
Faran för tuberkulos smitta inom skolor oell andra läroanstalter har under
de .senare åren mångfaldiga gånger framhållits, och det torde icke kunna
förnekas, alt den otillräckliga tuberkulosprofylaxen inom skolorna utgör
en påtaglig brist i hela vårt antituberkulosarbete. Smitta kan överföras från
en tuberkulossjuk lärare till eleverna, från en elev till kamraterna och från
en elev till läraren. Man har från de senare åren erfarenhet örn elt icke ringa
38 Kunell. Maj.ts proposition nr 20.
antal s. k. skolepidemier av tuberkulos inom vårt land. en del av nog så elakartad
beskaffenhet.
I kungörelsen den 22 februari 1935 (nr 52) angående skyldighet för lärare
att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning föreskrives skyldighet
för lärare vid ett stort antal läroanstalter att under vissa omständigheter underkasta
sig läkarundersökning, men denna kungörelse erbjuder beträffande
tuberkulossmittan endast ett mycket ringa skydd, då den icke är tillämplig,
förrän lärare icke på tillfredsställande sätt sköter sin tjänst och det är sannolikt,
att anledning härtill är sjukdom etc. I de fall, då sjukdomen är exempelvis
lungtuberkulos, kan läraren under mycket lång tid hava skött sin
tjänst på tillfredsställande sätt och samtidigt utgjort en synnerligen riskabel
smittkälla för eleverna. Kungörelsen den 18 juli 1935 (nr 460) angående
skyldighet i vissa fall att förete läkarintyg för vinnande av anställning i statens
tjänst ålägger bland andra vissa grupper av lärare att, innan de anställas,
förete läkarintyg. Enligt styrelsens mening bör emellertid varje lärare,
som anställes eller förordnas vid offentlig eller enskild läroanstalt, förete
läkarintyg örn frihet från smittsam tuberkulos.
En genomgången undersökning, som resulterat i att en person förklarats
fri från smittsam tuberkulos, innebär ingen garanti för att detta förhållande
skall kvarstå oförändrat den undersöktes hela återstående liv. En lungtuberkulos,
även smittförande, kan uppträda smygande och oförmärkt hos
en person, som några veckor tidigare efter noggrann och grundlig undersökning
förklarats fullt frisk. Det är därför synnerligen önskvärt, att upprepade,
helst regelbundet återkommande undersökningar rörande förekomsten
av smittsam tuberkulos bland lärarpersonalen kunde genomföras. Styrelsen
har dock i detta avseende ansett sig icke kunna föreslå en så långt gående
åtgärd som den, vilken införts i Norge, nämligen årligen förnyad undersökning
av alla landets lärare rörande eventuell förefintlighet av tuberkulos. Styrelsen
har åtnöjt sig med att allenast föreslå sådan förnyad undersökning, då
anledning till misstanke örn smittsam tuberkulos synes föreligga. Med kännedom
örn att tuberkulos, även smittförande, kan förekomma utan att den
sjuke förmärkt några som helst symtom eller någon nedsättning i sin arbetsförmåga,
är styrelsen medveten örn, att den föreslagna kontrollen icke är
fullt effektiv. Styrelsen anser sig emellertid i strävandet att skydda skolungdomen
mot tuberkulos smitta kunna påräkna ett starkt stöd från vårt lands
ansvarskännande och lojala lärarkår.
Den smittfara, som föreligger från tuberkulossjuka barn gent emot kamrater
och lärare, synes säkrast kunna förebyggas genom att ett tillräckligt antal
skolläkare anställas vid alla slag av läroanstalter och att landets skolungdom
i erforderlig utsträckning underkastas läkarundersökningar. Det
synes uppenbart, att samhället gent emot de skolpliktiga barnen har skyldighet
tillse, att de under skolgången icke, så vitt sådant kan förebyggas, utsättas
för fara till liv eller hälsa. Styrelsen önskar därför i detta sammanhang
framhålla, att förverkligandet av nyssnämnda önskemål -—- en ordnad
skolhvgien med skolläkare och skolsköterska tjänstgörande inom varje skola
och regelbundna undersökningar av barnen— som i annat sammanhang är
föremål för utredning från styrelsens sida, utgör ett ytterst viktigt moment
även i antituberkulosarbetet.
Styrelsen har övervägt möjligheten att föreslå åtgärder av likartat slag,
som ifrågasatts för .skolor där barn under 16 år undervisas, även för högre
läroanstalter. För särskilda åtgärder beträffande ungdomen vid högskolorna
talar bland annat det förhållandet, att tuberkulosdödligheten är högst i
20-årsåldern, alltså bland de åldersklasser, som högskolornas studerande ungdom
i huvudsak tillhör. Styrelsen har emellertid av olika skäl ansett sig
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
39
icke böra föreslå, att sådana åtgärder införas i en blivande tuberkuloslag.
Styrelsen förutsätter, att den studerande ungdomen vid våra högskolor på
samma sätt som landets övriga ungdom så noggrant som möjligt övervakas
beträffande förekomsten av tuberkulos, särskilt genom centraldispensärerna,
och önskar framhålla, att den studerande ungdomen vid flertalet av vårt
lands universitet och högskolor själv tagit initiativ till åtgärder i detta syfte.
Vad slutligen angår medicinalstyrelsens förslag rörande annan anstaltspersonal,
har styrelsen framhållit, att vistelsen även vid andra för minderåriga
avsedda anstalter än skolor kunde medföra likartad risk för tuberkulossmitta
som skolorna. Detta gällde alla tillfällen, då minderåriga för någon
avsevärd tid sammanfördes med andra minderåriga och med äldre personer.
Exempelvis kunde nämnas barnhem, harnkrubhor, barnkolonier, barnsjukhus.
Styrelsens förslag åsyftade att bereda minderåriga vid samtliga dessa
anstalter samma skydd mot tuberkulossmitta från dessa anstalters personal,
om förslaget avsåge att bereda åt barn och ungdom vid läroanstalterna. Vad
anginge fara för tuberkulossmitta för å annan anstalt än skola intagna minderåriga
från andra samtidigt därstädes vårdade, syntes beträffande de anstalter,
som vore avsedda för friska barn, självklar skyldighet föreligga för
dispensär, barnavårdsnämnd eller enskild, som överlämnade barn till vård å
dylik anstalt, att styrka det barnet icke vore behäftat med tuberkulos. Beträffande
skydd mot fara för tuberkulossmitta för barn, som för annan sjukdom
intoges å barnsjukhus, hänvisades till bestämmelsen i 11 § första stycket
i styrelsens förslag.
Före redogörelsen för innehållet i de över medicinalstyrelsens förslag avgivna
yttrandena, i vad desamma behandla nu förevarande spörsmål, må
erinras, att de över förslaget i dess helhet avgivna allmänna omdömen i tilleller
avstyrkande riktning, för vilka tidigare redogjorts, uppenbarligen i regel
lära hänföra sig jämväl till nämnda spörsmål. Där så icke är fallet, kommer
detta att framgå av den nu följande redogörelsen, vilken jag vill inleda
med ett allmänt uttalande av Sveriges läkarförbund, som — efter
att hava erinrat, att förslaget innebure restriktiva bestämmelser gent emot
medlemmarna av ett stort antal yrkesgrupper, för så vitt de vore behäftade
med smittsam tuberkulos — anfört följande.
Den enda metod, vilken förslaget godkänner för denna smittfaras avlägsnande,
är den, som i det mänskliga samlivet kan anses motsvara stampig
out-metoden i veterinärsjukvården: smittsam tuberkulos — avlägsnande
av den smittförande individen. De yrkesgrupper, vilka innefattas i
förslaget, äro väsentligen de, som hava med barn och livsmedel att göra; att
lagen icke utsträckts till att omfatta även ungdomsåldern upp till 20—25 år,
synes bero på de insedda praktiska svårigheterna. Den yttersta konsekvensen
skulle bliva en sekvestrering av de tuberkulösa, ev. deras överförande till
ett reservat, där de förutom vegeterande och förströelse möjligen kunde få
uppgiften att vårda varandra. Perspektivet kan synas uppkonstruerat. Knäsättes
emellertid principen: tuberkulos som kan smitta — bort med individen,
är det icke alldeles lätt att veta, var det slutar. Visserligen bör man låta
de få lida för de många, örn endast därmed stora och någorlunda säkra resultat
kunna nås; men också de tuberkulösa äro dock många och komma väl
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
även att länge, trots våra ansträngningar, så förbliva, och de kunna givetvis
kräva human hänsyn.
Är det verkligen sä, att den personliga profylaxen, under kontroll, är en
värdelös metod? Skulle den icke, i lämpliga fall, kunna vara tillfyllest?
Är det riktigt att i en tid av utomordentligt hastigt minskande tuberkulosfrekvens,
och då samhället just inriktat sig på nya, som man hoppas mycket
verksamma åtgärder mot tuberkulosen på frivillighetens väg, tillgripa
strängare restriktiva bestämmelser än som kanske äro nödvändiga? Den
individuella prövningen av smittfaran i det enskilda fallet synes böra vara
avgörande. I lagen borde under sådana förhållanden smittsam tuberkulos
definieras ungefär så: tuberkulos, vilken är i sådant skede, att i den verksamhet,
vederbörande utövar eller avser att utöva, eller i de miljöförhållanden,
i vilka han lever, fara för tuberkulossmitta föreligger. Detta skulle
kunna innebära, att i vissa fall tjänstgöring under betryggande hygieniska
garantier skulle kunna medgivas vissa tuberkulosfall med ringa och under
de nämnda garantierna praktiskt taget ingen smittfarlighet.
Medicinalstyrelsens förslag rörande obligatorisk läkarundersökning före
påbörjandet av arbete i mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse
har icke i yttrandena över förslaget föranlett erinringar av principiell innebörd.
I vissa yttranden har föreslagits, att läkarundersökning måtte föreskrivas
även för ladugårdspersonal, kontrollassistenter, mejeriinspektörer, veterinärer
och deras assistenter samt för personal i vattenfabriker, där rengöring
och dylikt sköttes manuellt, ävensom i charkuterier och bagerier. Det
har vidare av socialstyrelsen ifrågasatts, huruvida icke personalen i mejerioch
mjölkförsäljningsrörelse borde underkastas regelbundet återkommande
läkarundersökning. Länsstyrelsen i Uppsala län bär funnit det ovisst, huruvida
icke en medlem av en jordbrukarefamilj, som dagligen sysslade nied
försäljning av mjölk direkt till konsumenter, folie under nu förevarande bestämmelse.
Däremot hava i yttrandena vissa principiella erinringar framställts mot
den av medicinalstyrelsen föreslagna skyldigheten för läkare att till hälsovårdsnämnden
anmäla fall av smittsam tuberkulos hos personal inom
vissa andra grenar av livsmedelsbranschen ävensom befogenheten
för nämnden att från arbetet avstänga sådan personal. Sålunda har landstingets
förvaltningsutskott i Jönköpings län funnit tveksamt, huruvida dessa yrkesgrupper
vore de smittfarligaste. En biografvaktmästare med smittsam
tuberkulos vore förmodligen farligare för allmänheten än en lika sjuk fiskhandlare.
Förste stadsläkaren i Göteborg har ansett bevis saknas för det
nödvändiga i så ingripande åtgärder som de föreslagna. Svenska sanatorieläkarföreningen
och svenska läkaresällskapet hava ansett de föreslagna bestämmelserna
alltför stränga, och svenska föreningen för invärtes medicin
har bestämt avstyrkt desamma. Enligt sistnämnda förenings mening kunde
arbetsförbudet förväntas bliva mycket vidsträckt tillämpat inom en energiskt
arbetande hälsovårdsnämnds verksamhetsområde. Utom de betydande
ekonomiska konsekvenser, som kunde föranledas därav och mer än något
annat bidraga till en allmänhetens fientliga inställning mot lagen, borde
även beaktas, att möjligheterna för smittöverföring genom annan föda än
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
41
mjölk generellt sett vore ytterst osäkra och i varje fall säkerligen mycket
ringa samt att i fall av påtaglig smittfara vederbörande torde vara åtkomlig
enligt hälsovårdsstadgan i förening med bestämmelserna i 2—4 samt 16 §§ i
medicinalstyrelsens lagförslag. Svenska nationalföreningen mot tuberkulos
har — med hänsyn till den påföljd för den enskilde, som de föreslagna åtgärderna
kunde få — anbefallt till ingående övervägande, om bestämmelserna
borde givas den omfattning de fått. De förbättringar av hygienen i livsmedelsaffärer,
vilka dessas innehavare alltmera vinnlagt sig om, allmänhetens
stora uppskattning härav samt hälsovårdsnämndernas ådagalagda intresse
för denna hygiens främjande vore faktorer, som härvid borde tagas i
beaktande. Slutligen har länsstgrelsen i Uppsala län bland annat framhållit,
att under nu förevarande bestämmelser, sådana de i förslaget formulerats,
torde falla exempelvis lastbilschaufförer, som körde mjölkflaskor, yrkesfiskare
och förare av strömmingsbilar. En så långt gående lagstiftning
torde knappast kunna genomföras i praktiken.
Med anledning av medicinalstyrelsens förslag till bestämmelser rörande
barnskötare och ammor har landstingets förvaltningsutskott i Blekinge
län ansett förbudet att taga dylik anställning böra gälla endast den,
som vore medveten om att vara behäftad med smittsam tuberkulos. Förbudet
kunde då åtföljas av straffpåföljd, vilken även borde omfatta den,
som medvetet anställde person, varom här vore fråga. Vidare syntes lämpligare,
att läkares anmälan om misstänkt sjukdomsfall i första hand gjordes
till dispensär och vederbörande arbetsgivare i stället för till hälsovårdsnämnden,
ty då skulle säkerligen i flertalet fall den anställde genom frivillig överenskommelse
skiljas från sin skötsel av barn. Även professor Siwe vid universitetet
i Lund samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hava
förordat straff för den, som med vetskap eller misstanke om att vara behäftad
med smittsam tuberkulos toge anställning att sköta barn eller såsom
amma. Förste provinsialläkarnes förening har ifrågasatt, huruvida ej nu
förevarande förbud borde gälla all slags tuberkulos. Om nämligen en person,
behäftad med tuberkulos som för tillfället ej vore i smittsamt skede,
tillätes den intima samvaro med barn som här avsåges, kunde ett uppflammande
av en latent smitta (t. ex. genom en banal infektion) vara i hög grad
ödesdigert. Socialstyrelsen har understrukit behovet av en mer utvecklad
kontroll beträffande hembiträden än som föreslagits. Även andra hembiträden
än barnsköterskor torde nämligen i familjer med minderåriga barn
komma i så nära kontakt med dessa, att den föreslagna rapportskyldigheten
för läkare borde utvidgas till att avse alla hembiträden i familjer med
barn. Karolinska institutets lärarkollegium har ifrågasatt, huruvida icke
barnsköterskor borde årligen underkastas undersökning med hänsyn till
smittsam tuberkulos. Svenska läkaresällskapet och t. f. förste provinsialläkaren
i Västmanlands län hava förordat skyldighet för den, som sökte anställning
att sköta eller amma barn, att nied intyg styrka sig icke vara behäftad
med smittsam tuberkulos.
Även de av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelserna till skydd mot
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
smittfara inom vissa skolor och andra för vård eller uppfostran
av minderåriga avsedda anstalter hava i de
yttranden, vari dessa bestämmelser särskilt behandlats, föranlett principiella
uttalanden i skilda riktningar. Sålunda har skolöverstyrelsen funnit intet att
erinra mot grundtanken, att ingen finge utöva befattning som lärare vid offentlig
eller enskild läroanstalt, där barn under 16 år åtnjöte undervisning,
med mindre han genom läkarintyg styrkt sig icke vara behäftad med smittsam
tuberkulos. Redan nu vore i de flesta fall föreskrivet, att lärare icke
finge vinna anställning utan att han genom läkarintyg visat sig vara fri från
sjukdom eller lyte, som gjorde honom olämplig för lärarkallet. Men för vinnande
av det här avsedda syftet — att en lärare icke skulle kunna överföra
tuberkulossmitta på sina lärjungar — vore det givetvis av betydelse, att
föreskrift lämnades om att läkarbetyget skulle innehålla särskild uppgift om
frihet från smittsam tuberkulos. Att en sådan föreskrift utsträcktes att gälla
alla lärare, oavsett vilken läroanstalt de tillhörde, vore också av vikt. Icke
heller hade överstyrelsen något i sak att erinra mot förslaget, att lärare eller
elev skulle vara skyldig underkasta sig läkarundersökning, därest skolans
myndigheter eller läkare funne anledning misstänka läraren eller eleven vara
behäftad med smittsam tuberkulos, samt att, därest vid undersökningen misstanken
funnes grundad, läraren skulle avstängas från tjänstgöring, respektive
eleven förbjudas deltaga i undervisningen, intill dess läkarintyg kunde
företes, att fara för tuberkulossmitta icke längre förelåge. Svenska läkaresällskapet
har livligt tillstyrkt de föreslagna åtgärderna för bekämpande av
tuberkulos smitta inom skolorna. Det borde dock anmärkas, att det i vissa
fall av inaktiv tuberkulos kunde vara svårt eller omöjligt att vid det första
intygets avgivande fatta ställning till frågan om en senare inträdande aktivering.
Det syntes därför lämpligt att, då fråga vore örn fall av tuberkulos i
icke smittsamt skede, föreskriva periodiskt återkommande kontroll efter vederbörande
skolläkares eller, örn sådan icke funnes anställd, vederbörande
tjänsteläkares prövning. Bestämmelserna rörande skolor hade sin parallell
i stadgandena beträffande vissa andra anstalter. I sin motivering till sistnämnda
stadganden hade medicinalstyrelsen uttalat, att det förelåge en självklar
skyldighet för dispensär, barnavårdsnämnd eller enskild att vid överlämnandet
av barn till sådan anstalt styrka, att barnet icke vore behäftat med
smittsam tuberkulos. Hur denna skyldighet skulle fullgöras av t. ex. en
enskild, som lämnade ett barn till barnkrubba, och hur kontroll härav skulle
ske, utsädes dock icke. Statens inspektör för fattigvård och barnavård har
funnit erfarenheten visa, att å anstalter för vård eller fostran av barn, såsom
exempelvis barnkrubbor och barnkolonier, epidemier av tuberkulos uppkommit
omkring en smittkälla, som av en eller annan anledning förblivit oupptäckt
eller upptäckts för sent. Allt borde göras för att förhindra uppkomsten
av en dylik tuberkulosepidemi, och förslaget syntes på denna punkt i stort
sett erbjuda det erforderliga skyddet härför. Ifrågasättas kunde dock, huruvida
man icke för att komma än närmare det uppställda målet — ett fullt
effektivt skydd mot smittförande tuberkulos — borde direkt i lagen före
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
43
skriva skyldighet för dispensär, barnavårdsnämnd eller enskild, som överlämnade
barn till vård å nu ifrågavarande anstalter, alt vid intagningen
styrka, att barnet icke vore behäftat med tuberkulos. I motiveringen till förslaget
hade visserligen denna skyldighet betraktats såsom självklar, men
även örn så vore fallet syntes inga skäl tala emot att låta i lagen föreskriva
denna skyldighet. Sist angivna önskemål har även framförts i yttrandena
från länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Blekinge län. — Vidare
må nämnas, att professor Suve i sitt vid lagförslagets behandling inom
medicinska fakulteten vid Lunds universitet avgivna särskilda yttrande bland
annat framhållit följande.
Beträffande förslaget till föreskrifter för skolor och andra läroanstalter samt
möjligheterna att förebygga smitta därstädes, hänvisar medicinalstyrelsen till
de senare årens erfarenhet om ett icke ringa antal s. k. skolepidemier. Själv
har jag kännedom om 6 sådana, och även örn medicinalstyrelsens kännedom
skulle sträcka sig till det tiodubbla — det finnes dock ingen som helst uppgift
därom — så måste man väl anse det orimligt att på här föreliggande
sätt lagstifta rörande lärarpersonalen och personalen vid anstalter. Sakläget
är följande: Vi hava minst 40,000 skolklasser i vårt land. Det kan kanske
tänkas uppträda 10 skolepidemier örn året inom dessa. Utredningen av dem
är en tämligen lätt uppgift, närmast jämförbar med uppspårandet av en 1yfusbacillbärare
vid en starkt begränsad epidemi. I intet fall är påvisat, att
lärare vägrat medverkan därvid. Att lagstifta på sätt som här föreslås, synes
vara att använda grövre våld än nöden kräver, allrahelst som icke ens en årlig
undersökning av alla lärare utesluter risken för skolepidemier, såsom också
medicinalstyrelsen själv påpekar.
För den som arbetar med landsbygdens folk och speciellt dess barnmaterial
synes det vara en ännu viktigare uppgift att sörja för, att vi få någon lagstadgad
undersökning överhuvud taget av skolbarnen, åtminstone vid början
och slutet av deras skoltid, än att offra betydande summor på att uppspåra
en eller annan icke sjuk, med misstänkt smittsam tuberkulos behäftad lärare
eller skolpojke. Örn föreliggande lagförslag kunde stimulera statsmakternas
intresse i sådan riktning, skulle förslaget hava gjort något gott. I detta sammanhang
kan påpekas, att genom den intensifierade tidningskampanj, som
för närvarande utmärker antituberkulosarbetet, skrämseln ökat. Fall hava
redan inträffat, där en lärare ej ens genom tuberkulosfrihetsintyg kunnat
.skydda sig för misstankar på tuberkulos vid hosta, utan måst taga tjänstledighet.
Lagförslagets 8 g och kommentaren lill densamma belysa på ett synnerligen
instruktivt sätt den brist på erfarenhet från det praktiska barnavårdsarbetet,
som vidlåder förslaget. Det föreligger »självklar skyldighet» att se till att
barn, sorn lämnas till anstalt, icke lider av tuberkulos. Nu mäste, för att sådant
skall kunna intygas, tuberkulinreaktion likaväl sorn röntgen användas.
Skall då varje barn, som byter fosterhem — sådant förekommer tyvärr alltför
ofta — underkastas dessa undersökningar? Och vem skall betala? Och
barn, som t. ex. lämnas till ett privat feriehem eller vilohem eller som sändes
på en koloni för sommaren? Det skulle vara intressant få veta, hur förslagsställarna
tänkt sig detta. Vem skall undersöka och bekosta undersökningen
av alla de växlande tillfälligt anställda vid t. ex. ett barnhem? Skall man
fordra undersökning av varje barn, som lämnas in på en barnkrubba, och hur
ofta? Skall undersökningen göras före intagandet? Många av de berörda
intagas dock på omedelbart tvingande grunder, liksom fallet är med t. ex. kirurgavdelningarnas
barn.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
Beträffande barnsjukhusens anställda, som direkt uppräknas bland dem,
som måste undersökas, måste bestämt hävdas, att dessa alltid arbeta under
sådana förhållanden, att icke ens förekomsten av tuberkulos bland dem skall
innebära någon smittorisk för barnen. Inträffade fall av smittsam tuberkulos
bland sköterskorna i Lund och Malmö hava bevisat effektiviteten i barnsjukhusens
åtgärder härvidlag.
Slutligen må omnämnas, att i åtskilliga av de yttranden, vari medicinalstyrelsens
förslag i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran, detta
skett under den uttryckliga förutsättningen, att ekonomisk gottgörelse tillerkändes
dem, vilka genom de i smittförebyggande syfte föreslagna åtgärderna
hindrades i sin yrkesutövning. Jag övergår nu till en redogörelse för vad
handlingarna innehålla rörande detta spörsmål.
Ersättning: av allmänna medel.
Epidemilagen innehåller, såsom tidigare omnämnts, vissa bestämmelser
örn rätt för hälsovårdsnämnd att genom isolering å anstalt eller på annat sätt
från arbete avstänga en smittbärare, och detta vare sig denne är sjuk eller
icke. I dylikt fall föreligger icke någon lagstadgad rätt för den avstängde att
erhålla ersättning för förlorad arbetsinkomst, men frågan därom var föremål
för behandling vid lagens tillkomst.
I det den 1 april 1915 avgivna kommittéförslag, som låg till grund för gällande
epidemilag, stadgades i § 21, att örn en frisk person misstänkts föra
smitta av epidemisk sjukdom och han i anledning därav jämlikt § 7 mom. 2
i förslaget, motsvarande 3 § 3 mom. gällande lag, underkastats isolering eller
observation eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång, skulle han för
den arbetsförtjänst, han under tiden gått förlustig, vara berättigad till ersättning
av distriktet (stad eller den till ett landstingsområde hörande landsbygden)
med belopp, som av hälsovårdsnämnden bestämdes. Nöjdes han ej med
beloppet, ägde han sin talan efter stämning vid domstol utföra.
Till motivering av dessa bestämmelser anförde kommittén:
Insjuknad person, som isoleras, erhåller kostnadsfri vård å sjukvårdsanstalt,
men någon ersättning härutöver från det allmännas sida för mistad
arbetsförtjänst eller för annan ekonomisk förlust i anledning av den samtidiga
isoleringen har för dylik persons vidkommande ej ansetts böra ifrågakomma.
Är åter isoleringen företagen utan att sjukdom förelegat och har densamma
alltså ensamt karaktären av en i det allmännas intresse företagen
skyddsåtgärd för förekommande av smittas spridande, ställer sig saken annorlunda.
I så fall synes det rättvist och billigt att det allmänna även iklädes
skyldighet att ersätta den förlust av arbetsförtjänst, som av isoleringen förorsakas.
Det sagda har även ansetts böra gälla för sådana fall, där vederbörande,
utan att isoleras, likväl för förhindrande av smittas spridande av hälsovårdsnämnd
ålägges vidtaga vissa åtgärder eller underkasta sig viss overksamhet,
varav inskränkning kan förorsakas i hans näringsfrihet. Ifrågasättas kunde,
örn ej åtminstone vid dessa i regel mycket långvariga fall staten borde åtaga
sig ersättningsskyldigheten, men med den utjämning av kostnaderna särskilt
å landsbygden, som kommitténs förslag om landstingens övertagande av epidemisjukvården
därstädes innebär, har kommittén stannat vid att föreslå, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 45
även i dessa relativt sällsynta fall sjukvårdsdistriktet skall bära ifrågavarande
kostnader.
I åtskilliga av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena ställde man
sig synnerligen tveksam inför nu ifrågavarande bestämmelser, vilka syntes
svåra att tillämpa och kunna få farliga konsekvenser.
I den till 1919 års riksdag avlåtna propositionen nr 153 med förslag till epidemilag
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Schotte:
Beträffande nu förevarande spörsmål vill jag erinra därom, att lagen den
4 september 1914 angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot icke
upptager någon bestämmelse om ersättning för förlorad arbetsförtjänst åt
den, som på grund av lagens stadganden måst lämna innehavd anställning
eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång. Icke heller lagen den 20 juni
1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar innehåller något
stadgande om dylik ersättning åt den, som enligt sagda lag på grund av läkares
föreskrifter måst avstå från smittfarlig yrkesutövning. Den till grund
för kommitténs förslag liggande principen har således hittills icke vunnit tilllämpning
inom den sanitära lagstiftningen i vårt land.
Det synes mig otvivelaktigt, att ett stadgande med det av kommittén föreslagna
innehållet skulle medföra betänkliga konsekvenser och vara ägnat att
framkalla missbruk. Beträffande personer, som på grund av smittfarlighet
blivit isolerade å sjukvårdsinrättning, torde man kunna åtnöjas med den i
det föreliggande lagförslaget intagna bestämmelse, enligt vilken dylika personer
äga rätt till kostnadsfritt underhåll under isoleringstiden. I de mycket
sällsynta fall, då en person på grund av kronisk smittfarlighet kan komma
att underkastas inskränkning i sitt näringsfång, torde frågan om eventuell
ersättning till honom böra prövas med hänsyn till de individuella förhållandena
och förty avgöras från fall till fall. Vid ett tillfälle har Kungl. Majit
i ett fall av denna art beviljat ersättning av statsmedel.
På grund av vad sålunda anförts upptog det för riksdagen framlagda lagförslaget
icke någon motsvarighet till förevarande bestämmelser i kommittéförslaget.
Riksdagen följde härutinnan Kungl. Maj :ts förslag.
Erinras må i detta sammanhang, att förutom lungsotslagen, lagen angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och epidemilagen icke heller
hälsovårdsstadgan och mejeristadgan innehålla bestämmelser om ersättning
för förlorad arbetsförtjänst åt den, som på grund av vederbörande författnings
stadganden måst lämna innehavd anställning eller eljest lidit inskränkning
i sitt näringsfång, samt att från det under femte huvudtiteln uppförda
anslaget till vissa kostnader för allmän hälso- och sjukvård bestridas bland
annat understöd ej mindre åt s. k. bacillbärare, d. v. s. personer som på grund
av konstaterad kronisk smittfarlighet underkastats inskränkning i sitt näringsfång,
än även åt personer, som utan att vara sjuka likväl av läkare misstänkas
föra smitta och på den grund blivit jämlikt epidemilagens föreskrifter
underkastade observation och isolering. Dylika understöd, vilka beviljas av
Kungl. Maj:t, utgå dock endast — och med jämförelsevis obetydliga belopp
— lill personer i knappa ekonomiska omständigheter.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen för medicinalstyrelsens lagförslag
upptager detsamma inga bestämmelser örn ersättning åt den, som på
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
grund av förslagets stadganden skulle nödgas avstå från sin hittillsvarande
yrkesutövning.
Medicinalstyrelsen har icke berört denna fråga vid behandlingen av bestämmelserna
om tvångsinläggning å vårdanstalt i vidare mån än att styrelsen
i 17 § andra stycket föreslagit, att kostnaderna för sådan inläggning och
vård skulle, därest den inlagde saknade medel därtill, gäldas av statsverket.
I samband med motiveringen till 7 § i förslaget har styrelsen emellertid anfört
bland annat följande.
Då bestämmelserna i denna paragraf helt säkert understundom komma att
leda därtill, att lärare, som icke känna sig sjuka, oförmögna till arbete eller
ens anse sin arbetsförmåga nedsatt, tvångsvis komma att försättas ur tjänstgöring,
anser styi*elsen skäligt, att ekonomiskt vederlag beredes dem, av vilken
art deras anställning än må vara.
Det synes styrelsen från medicinsk synpunkt berättigat, att läkaren beträffande
en lärare, hos vilken tuberkulos diagnosticerats, även i så tidigt stadium,
att inga eller obetydliga subjektiva symtom förefinnas, intygar, att han
är på grund av sjukdom oförmögen att sin tjänst förrätta. Vad angår befattningshavare
i statens tjänst, bleve dessa härigenom berättigade till författningsenligt
utgående avlöningsförmåner vid sjukdom. Svårare är att säga,
hur det i förevarande hänseende bör förfaras med avseende å de i kommuns
eller enskild tjänst anställda. Att utan vidare ålägga kommunen eller den enskilda
läroanstaltens ägare att till ifrågavarande anställda utgiva avlöningsförmåner
vid sjukdom, analoga med dem som tillkomma statsanställda, torde
knappast låta sig göra.
Styrelsen anser, att ett tillfredsställande ordnande av de ekonomiska förhållandena
för lärare, vare sig de äro anställda i stats- eller enskild tjänst,
under den tid de i det allmännas intresse på grund av smittsam tuberkulos äro
avstängda från tjänstgöring, utgör en nödvändig förutsättning för en effektiv
lagstiftning mot tuberkulossmitta i skolorna och därför måste omedelbart
upptagas till utredning.
Vidare har medicinalstyrelsen vid behandlingen av bestämmelserna till
skydd mot smittspridning inom andra för vård eller uppfostran av minderåriga
avsedda anstalter än skolor framhållit, att även vid vissa av dessa
anstalter fråga kunde uppstå örn ersättning åt anställda, som på grund av
att de befunnes vara behäftade med smittsam tuberkulos avstängdes från
arbete.
Nu förevarande spörsmål har, som förut nämnts, berörts i åtskilliga över
medicinalstyrelsens förslag avgivna yttranden. Sålunda hava Överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Skaraborgs län ansett ersättning av allmänna
medel böra utgå dels till dem, som på grund av misstanke örn smittsamhet
avstängts från tjänstgöring men sedan befunnits icke vara smittförande,
dels ock till dem, som på grund av smittsam tuberkulos tvingats avbryta sitt
arbete, ehuru de utan försämring av sitt hälsotillstånd skulle kunnat fortsätta
därmed. I dessa fall skedde ju avstängningen, till den enskildes
nackdel, enbart för att tillgodose det allmännas intresse. Länsstyrelserna
i Södermanlands, Jönköpings, Örebro och Jämtlands län hava ansett frågan
om ersättning åt den enskilde tuberkulossjuke, som drabbades av den
föreslagna lagens verkningar, böra närmare utredas före förslagets anta
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
47
gande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus Ian har framhållit, att de nya
förbud mot tuberkulossjukas sysselsättande i viss verksamhet, som förslaget
avsåge att införa, torde komma att medföra betydande ekonomiska konsekvenser.
Att dessa icke borde helt bäras av vare sig de sjuka själva eller
vederbörande kommuner, syntes påtagligt. Den sjukes avstängande från en
av honom bedriven verksamhet eller innehavd tjänst skedde ju i folkhälsans
intresse, varför statens väsentliga deltagande i kostnaderna måste förutsättas.
Innan denna fråga tillfredsställande ordnats, vore det icke lämpligt
eller ens möjligt att genomföra förbuden i fråga. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län har fäst uppmärksamheten på, att enligt förslaget staten icke
ålades ersättningsskyldighet i andra fall än när vid tillämpningen av 4 §
kostnader uppkomme genom att någon måste omhändertagas på grund
av tredska att åtlyda givna föreskrifter till förhindrande av smittas spridning.
Den åter, som lojalt fogade sig efter lagens bestämmelser, syntes
få sörja för sig själv, i den mån ej vissa kostnader skulle bäras av hälsovårdsområdet.
Förslagets antagande borde emellertid förutsätta, att vid
inskränkning av näringsfång på grund av tuberkuloslagens bestämmelser
ersättning av statsmedel skulle utgå i samma utsträckning som när sådan
inskränkning hade sin orsak i tillämpning av epidemilagen.
Frågan har även behandlats i yttrandena från Sveriges läkcirförbund,
svenska lasarettslåkarföreningen, svenska sanatorieläkarföreningen, landstingens
förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Blekinge, Värmlands och Örebro län samt svenska landstingsförbundet. I
sistnämnda yttrande har framhållits, att förslaget borde kompletteras med
en utredning rörande den sannolika storleken av de med den föreslagna
lagstiftningen förenade kostnaderna och huru dessa skulle gäldas. Det vore
därvid motiverat räkna med, att ersättning bereddes dem, som på grund av
smittorisk komme alt avstängas från sitt arbete. Utan att närmare ingå på
frågan om dessa och övriga kostnaders fördelning ville förbundet uttala, att
sagda kostnader icke borde påläggas landstingen, som ju redan finge vidkännas
högst betydande utgifter för tuberkulossjukvården. Sålunda borde
de ifrågasatta särskilda sjukavdelningarna för tuberkulösa lösdrivare icke
anordnas och drivas av landstingen utan av staten. Svenska stadsförbundet
har bestämt motsatt sig ett antagande av den föreslagna lagen, innan åtminstone
någon klarhet vunnits beträffande kommunernas skyldighet att
avlöna dem av sina befattningshavare, vilka på grund av smittorisk avstängdes
från tjänstgöring. Svenska nationalföreningen mot tuberkulos har
ansett rättvisa och billighet kräva, alt de personer, som visade sig trots
sjukdom kunna arbeta men det oaktat av hänsyn till omgivningen och till
det allmänna nödgades för kortare eller längre tid avstå från arbete, hölles
i möjligaste mån ekonomiskt skadeslösa härför. Sådana allvarliga påföljder
syntes kunna utan större organisatoriska svårigheter lindras för dem,
som vore anställda i statens eller kommunens tjänst. Självfallet bleve frågan
att nöjaktigt tillgodose enskilda företagares och i enskild tjänst anställdas
krav mera komplicerad och omfattande. En utredning av dessa
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
spörsmål hade föranstaltats av föreningen, men då utredningen befunne
sig i sitt första skede, förelåge ännu icke vare sig allmänna riktlinjer för
erforderliga åtgärder eller preliminär uppskattning av de ekonomiska konsekvenserna.
Skolöverstyrelsen har framhållit, att den föreslagna skärpningen av lagbestämmelserna
i många fall måste medföra ett synnerligen hårdhänt ingrepp
i den enskildes liv och ekonomiska förhållanden, och att de bördor,
som sålunda i det allmännas intresse pålades den enskilde, syntes böra
gottgöras av allmänna medel. Detta kunde komma att innebära avsevärda
utgifter, vilka staten måhända icke borde undandraga sig, då det gällde en
så svår folkfiende som tuberkulosen. Emellertid borde förslaget hava åtföljts
av en utredning rörande dessa ekonomiska konsekvenser. — Om
en lärare jämlikt förslagets bestämmelser bleve avstängd från tjänstgöring,
borde detta ske på samma villkor, som om han erhållit tjänstledighet på
grund av sjukdom. För såväl statligt som kommunalt anställda lärare funnes
i allmänhet föreskrifter rörande lön under sjukdom fastställda i löneförfattningar.
För dessa lärare torde därför ingen annan föreskrift vara
behövlig i den föreslagna lagen än att läraren vid avstängningen från tjänstgöring
skulle lämnas tjänstledighet för sjukdom. Dock borde, om avstängningen
skett i avvaktan på läkarundersökning, oavkortad lön utgå, i likhet
med vad fallet vöre, då undervisningen varit inställd på grund av rådande
smittsam sjukdom bland människor eller husdjur. För de kategorier lärare,
vilka vid sjukdom icke vore tillförsäkrade bestämd avlöning, syntes staten
böra träda hjälpande emellan, då avstängning från tjänsten skett i det allmännas
intresse. Överstyrelsen vore emellertid icke beredd att nu närmare
taga ställning till denna fråga, som syntes tarva en ingående utredning.
Socialstyrelsen har förklarat sig biträda medicinalstyrelsens förslag om
utredning av frågan rörande ekonomiskt vederlag åt lärare, som utan att
känna sig sjuka komme att tvångsvis försättas ur tjänstgöring. De av medicinalstyrelsen
därutinnan anförda skälen kunde emellertid med lika fog
åberopas i fråga om anställda vid andra anstalter än skolor ävensom beträffande
dem, som vore sysselsatta i mejeri- och mjölkförsäljningsrörelse
eller annorledes toge viss befattning med mat- och dryckesvaror. Det borde
vidare beaktas, att även vid andra avstängningar, vilka föreskreves i vissa
redan utfärdade lagar, såsom epidemilagen och arbetarskyddslagen — sistnämnda
lag i vad anginge barnaföderskor — förhållandena bleve enahanda
som vid tuberkulosfallen. Ersättningsfrågan borde därför upptagas till utredning
i hela dess vidd, därvid också borde tagas under omprövning, i vad
mån personer, som på grund av smittfara förvägrades utöva vissa yrken,
kunde beredas inkomstmöjligheter i andra yrken. I vilken riktning lösningen
av ersättningsfrågan borde sökas, vore icke möjligt att i förväg ange.
Undersökas borde dock, om icke någon anordning med de erkända sjukkassorna
såsom förvaltande organ och pensionsstyrelsen såsom försäkringsorgan
vore lämplig för ändamålet. — Socialstyrelsen har vidare erinrat, att
erkänd sjukkassa icke ägde utgiva sjukpenning — bortsett från fall med
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
49
nedsatt sjukpenning — nied mindre sjukdomen medförde förlust av arbetsförmågan
eller den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares föreskrift
borde fullständigt avhålla sig från arbete. Detta skulle säkerligen i fråga
örn avstängningsfall enligt förslaget icke sällan få till följd, att kassorna
vore förhindrade utge ersättning. Medicinalstyrelsen hade ansett det från
medicinsk synpunkt berättigat, att en lärare, hos vilken vid läkarundersökning
tuberkulos diagnosticerats i så tidigt stadium, att inga eller obetydliga
subjektiva symtom förefunnes, av läkaren intygades vara på grund av
sjukdom oförmögen att sin tjänst förrätta. Häremot kunde emellertid anföras,
att intyget uppenbarligen icke komme att svara mot verkligen föreliggande
förhållanden, och att tillvägagångssättet därför principiellt borde
undvikas. Införandet av dylika intyg skulle för övrigt medföra vissa olägenheter
inom sjukkasserörelsen. Riktigare syntes vara, att smittorisken
och det därav uppkomna tvånget till avstängning från sysselsättningen
intygades samt att erforderliga författningsändringar vidtoges för ernående
av likställighet mellan dylika intyg och intyg örn oförmåga till tjänstgöring.
Även landstingets förvaltningsutskott i Blekinge län har ansett det påståendet
ohållbart, att en läkare skulle, jämväl örn inga eller obetydliga subjektiva
symtom förefunnes hos lärare, som befunnits lida av tuberkulos i
tidigt stadium, kunna intyga, att läraren vore på grund av sjukdom »oförmögen»
att förätta sin tjänst. Läraren kunde ju vara fullt i stånd att fullgöra
sin lärargärning, ehuru han ur smittfaresynpunkt icke lämpligen borde
utöva den.
Av den redogörelse, varmed medicinalstyrelsen efter särskilt uppdrag inkommit
rörande, bland annat, lagstiftningen i övriga nordiska länder och
principerna för dess tillämpning, framgår följande.
Då enligt dansk lagstiftning tvångsinläggning på sjukhus äger rum, gäldas
själva vårdkostnaden, därest patienten är medellös, till 3/i av staten och
av kommunen. I övriga fall, då hälsovårdsmyndigheten begagnar sin allmänna
befogenhet att vidtaga åtgärder gent emot en tuberkulossjuk person,
som arbetar under sådana förhållanden, att de innebära stor smittfara för
andra, utgår ersättning, som slutgiltigt bestämmes av Overepidemikommissionen
i vederbörande Amtsraadskreds (län) samt betalas till hälften av
stats- och till hälften av kommunala medel. Avskedas en i statens eller kommuns
tjänst anställd befattningshavare på grund av smittsam lung- eller
struptuberkulos, får lian i pension s/3 av sin lön vid tiden för avskedet. Pensionen
gäldas, då fråga är örn statens befattningshavare, av staten, samt
då fråga är örn kommunal befattningshavare, av kommunen. Blir den pensionerade
så frisk, att smittfara icke längre synes föreligga, och anställes
han ånyo i offentlig tjänst eller vägrar han att mottaga ny sådan anställning,
upphör pensionen. Enligt uppgift äro det allmännas utgifter med anledning
av nyss återgivna bestämmelser ganska ringa. Störst äro utgifterna
för förtidspensionering, men icke heller dessa äro av nämnvärd betydelse.
Från finsk sida bär förklarats, att erfarenhet saknas beträffande ersätt
Bihang
till riksdagens protokoll 193''.). 1 sami. Nr 20. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
ning från stat eller kommun till personer, som förbjudas att arbeta på grund
av den smittfara de medföra.
Enligt de norska bestämmelserna på området gäldas utgifterna för vården
av en å sjukhus tvångsvis inlagd medellös person av vederbörande
kommun, som dock kan erhålla viss gottgörelse härför av staten. Bestämmelser
om ersättning vid förbud att utöva yrke finnas endast beträffande
lärare. Nödgas en lärare sluta sin anställning emedan han på grund av tuberkulos
blivit oförmögen till arbete, är han i pensionshänseende likställd
med övriga lärare, som erhållit avsked på grund av sjukdom. Om däremot
en arbetsför lärare erhåller avsked på grund av smittsam tuberkulos kan
han, när billigheten talar därför, erhålla särskild gottgörelse. Denna må
dock icke, tillhopa med eventuell invalidpension från statens pensionskassa,
överskjuta lärarens lön vid tiden för avskedandet. Gottgörelsen bestämmes
av socialdepartementet för viss tid och utbetalas av staten, som kan söka
113 åter av den institution (kommun, privat ägare el. dyl.) som driver skolan.
Bestämmelserna om denna särskilda gottgörelse utöver pensionen, vilka bestämmelser
infördes i tuberkuloslagstiftningen år 1935 och trädde i kraft
den 1 juli 1936, hava enligt vad som uppgivits bland annat medfört, att
många lärare funnit med sina intressen förenligt att bliva ansedda såsom
arbetsföra, ehuru motsatsen varit fallet. Vissa svårigheter lära hava uppstått
av den anledningen, att begreppen »arbetsför» och »icke arbetsför» icke
äro exakta och lätt definierbara, vilket kan leda till rent subjektiva värderingar.
Till det åt medicinalstyrelsen särskilt meddelade uppdraget hörde jämväl
att med ledning av nyss återgivna redogörelse angiva, i vilka fall staten eller
kommun borde utgiva ersättning till enskild, som förorsakades ekonomisk
förlust av de i styrelsens lagförslag upptagna bestämmelserna, och vilka
ungefärliga kostnader för staten eller kommuner, som av förslaget kunde
föranledas. Medicinalstyrelsen har i anledning härav anfört i huvudsak följande.
Beträffande först den i 4 § föreslagna s. k. tvångsinläggningen har styrelsen
i analogi med erfarenheterna från Danmark icke räknat med, att mer än
högst ett 20-tal personer i hela landet samtidigt skulle vara omhändertagna.
Förslaget i 17 §, att vård av detta slag skulle bekostas av statsmedel, om
personen ifråga saknade medel därtill, torde, om dagskostnaden beräknas
till 5 kronor, alltså komma att innebära en kostnad av högst 36,500 kronor
årligen. För det första budgetåret efter lagens ikraftträdande skulle dock
knappast några medel behöva anslås för ändamålet.
Det kan icke förnekas, att en noggrann tillämpning av de i 5—9 §§ föreslagna
bestämmelserna skulle vålla ekonomiskt avbräck för ett stort antal
personer. Ehuru styrelsen icke för närvarande är beredd att taga definitiv
ställning till frågan, i vilken omfattning (totalt eller partiellt) ekonomisk
kompensation i hithörande fall borde utgå från det allmännas sida, anser
styrelsen, oaktat de betydande svårigheter en sådan kalkyl bjuder, och trots
alla moment av ovisshet, som vidlåda densamma, sig dock böra göra ett
försök till uppskattning av storleksordningen av de summor, som här kunna
komma ifråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
51
Styrelsen har verkställt denna uppskattning nied ledning av en huvudsakligen
på folkräkningen år 1930 grundad utredning, som på föranstaltande av
svenska nationalföreningen mot tuberkulos utförts av filosofie licentiaten
E. Nylén beträffande de yrkesgrupper, å vilka ifrågavarande bestämmelser
skulle bliva tillämpliga.
Den största gruppen — lärare vid offentliga läroanstalter — har icke ansetts
behöva medtagas i räkningen, enär för deras vidkommande frågan
om ersättning vid sjukdom och avstängning från arbete på grund av smittfara
synes genom gällande bestämmelser redan vara på ett tillfredsställande
sätt ordnad. Det må blott nämnas, att antalet till denna yrkesgrupp hörande
personer utgör 38,707 och att deras sammanlagda årsinkomst uppgår
till 138,240,000 kronor.
Övriga bär ifrågakommande yrkesutövares antal beräknas till 106,515 och
deras sammanlagda inkomst uppskattas till 181,910,000 kronor. Styrelsen
har på anförda skid ansett sig kunna räkna med, att antalet med tuberkulos
behäftade och tillika smittförande personer bland dessa yrkesutövare uppgår
till högst 400 med en sammanlagd inkomst av 675.000 kronor. Sistnämnda
siffra är att betrakta såsom ett teoretiskt maximivärde. Statsverkets utgifter,
även vid beräknad total kompensation, torde i verkligheten av flera olika
anledningar komma att stanna vid ett avsevärt lägre belopp.
Först bör det framhållas, att det ligger utom möjlighetens gräns att med
våra nuvarande resurser på till exempel ett år, utan att ali annan tuberkulosvård
skulle inhiberas, sakkunnigt undersöka dessa 106,515 personer, som
måste genomletas för att de supponerade cirka 400 smittkällorna skulle kunna
upptäckas. Härtill erfordrades helt säkert minst tre år.
Därest emellertid på kortast möjliga tid genom organiserade massundersökningar
en inventering rörande tuberkulosfrekvensen inom dessa yrkesgrupper
kunde genomföras, vöre helt säkert de siffror, som då erhölles, att
anse såsom maximisiffror, även därför, att efter lagens genomförande med
all sannolikhet en betydlig, fortskridande minskning av tuberkulosfallen
är att förvänta. Härtill kommer att bidraga dels den allmänna tillbakagången
av tuberkulosfrekvensen, dels den skärpta medicinska kontroll över en
stor del av dessa yrkesutövare, som lagförslaget åsyftar att införa. Denna
medicinska kontroll skulle bestå dels i noggranna undersökningar beträffande
förekomsten av tuberkulos före inträdet i yrket, dels i en skarpare övervakning
över dessa personers hälsotillstånd i fortsättningen, varigenom fall
av smittförande tuberkulos hastigt skulle upptäckas och risken för smittspridning
från dem i möjligaste mån begränsas.
Slutligen må framhållas, att det icke är antagligt, att statsverket skulle
komma att anses böra påtaga sig ersättningsskyldighet i samtliga fall, då
smittsam tuberkulos upptäckts hos en till här ifrågavarande yrken hörande
person och denne på grund därav avbröte sitt arbete. Den ersättningsplikt,
som betingats av tillämpning av lagförslaget, torde komma att inskränkas
till de fall, då en person, hos vilken smittsam tuberkulos konstaterats, tvingas
upphöra med sitt förvärvsarbete trots bibehållen hel eller relativ arbetsförmåga.
Den summa av 675,000 kronor, som nyss angivits såsom en teoretisk maximisiffra,
torde således i praktiken komma att stanna vid ett väsentligt lägre
belopp. Styrelsen förmenar, att första året efter lagens ikraftträdande ett
förslagsanslag av 75,000 kronor skall visa sig vara för ändamålet till fyllest.
Frågan örn de ekonomiska olägenheter tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna
kan komma att vålla vissa tuberkulossjuka utgör en del av ett
mycket mera omfattande problem, nämligen de ekonomiska svårigheter av
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
olika slag, som tuberkulosen synnerligen ofta vållar det stora flertalet av insjuknade
och deras familjer. Styrelsen har sig bekant, att en av svenska nationalföreningen
mot tuberkulos anordnad utredning under ledning av f. d.
generaldirektören N. Hellström är sysselsatt med detta problem. Styrelsen
vill gärna, sedan resultatet av denna utredning framlagts, söka framkomma
med ett mera preciserat ställningstagande till ersättningsfrågorna i samband
med tuberkulos sjukdom.
Departementschefen.
I princip finner jag ingen erinran att göra emot att även på nu förevarande
område av vår sanitära lagstiftning öppna möjlighet till tvångsinläggning å
sjukvårdsanstalt av sådana smittbärare, vilka utgöra en fara för sin omgivning.
En dylik tvångsåtgärd skulle emellertid säkerligen oftast innebära ett
betydligt allvarligare ingrepp i den personliga friheten och livsföringen då fråga
vore om en tuberkulossjuk än vid andra fall av smittsam sjukdom. Man
finge räkna med fall av frihetsberövande under ett eller annat, ja t. o. m. flera
år. Att tillgripa så stränga åtgärder nu, då situationen för det under frivilliga
former bedrivna antituberkulosarbetet ter sig gynnsam, måste onekligen
inge vissa betänkligheter. Redan på grund härav ställer jag mig tveksam
inför förslaget att möjliggöra tvångsinläggning å anstalt av tuberkulossjuka.
I varje fall bör, såsom framhållits i åtskilliga yttranden, en dylik åtgärd
vara förbunden med rätt för den därav drabbade till rimlig gottgörelse
för det han i det allmännas intresse sättes ur stånd att utnyttja den arbetsförmåga,
som han, trots sjukdomen, måhända besitter. Såsom framgår av den
tidigare redogörelsen är emellertid frågan örn de grunder, enligt vilka sådan
gottgörelse bör utgå, ännu icke utredd. Jag kan därför icke, åtminstone för
närvarande, förorda medicinalstyrelsens förslag i nu förevarande del.
Icke heller har jag av den förebragta utredningen blivit övertygad om nödvändigheten
av att, i den utsträckning medicinalstyrelsen föreslagit, i tuberkuloslagen
meddela nya eller skärpta bestämmelser rörande förbud för smittbärare
att arbeta inom livsmedelsbranschen. Enligt gällande lungsotslag föreligger
skyldighet för personal i mejerirörelse eller sådan mjölkförsäljningsrörelse,
som bedrives från s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal,
att före anställningen förete friskbetyg. Anledning synes icke föreligga
att upphäva denna skyldighet, men jag finner icke heller tillräckliga skäl förebragta
för att utsträcka densamma till annan i produktionen av eller handeln
med mjölk sysselsatt personal. Efter lungsotslagens ikraftträdande hava
nämligen införts bestämmelser, vilka ytterligare skärpt den sanitära kontrollen
å mjölkhanteringens område. Jag erinrar härutinnan om bestämmelserna
i 12 och 47 §§ hälsovårdsstadgan samt i förordningen med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m. Vidare må framhållas,
att införandet av anmälningsplikt beträffande alla fall av tuberkulos
säkerligen kommer att förläna nyssnämnda bestämmelser i hälsovårdsstadgan
ökad effekt. Därest dispensären finner den anmälde vara sysselsatt med produktion
eller försäljning av mjölk på ett sätt, som innebär uppenbar smitt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
53
fara, bör dispensären givetvis — i sista hand genom hänvändelse till hälsovårdsnämnden
— söka få den anmälde att upphöra med dylikt arbete. Vad
nu sagts gäller även beträffande dem, som eljest syssla med beredning av
födoämne eller dryckesvara för försäljning eller hantera kött, charkuterivaror,
färsk fisk, bröd, konditorivaror, frukt eller grönsaker, som avses till försäljning.
Får dispensär genom anmälan eller eljest vetskap örn att en sådan
person är behäftad med smittsam tuberkulos, bör en av de viktigaste smittförebyggande
åtgärderna från dispensärens sida vara att fortast möjligt söka
få den sjuke att ägna sig åt en ur nu berörda synpunkt mindre farlig verksamhet.
Det synes därför överflödigt att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit,
stadga skyldighet för läkare, som fått kännedom om sjukdomsfallet, att anmäla
detta till hälsovårdsnämnden. Då jag sålunda icke anser mig böra beträffande
förevarande yrkesgrupper förorda några väsentliga skärpningar i
redan gällande bestämmelser, saknar jag anledning att i detta sammanhang
närmare beröra frågan om ersättning till den, som på grund av smittfara
förbjudes utöva viss verksamhet. Erinras må allenast, att i dylika fall ersättning
under vissa förutsättningar lärer kunna utgå från anslaget till vissa
kostnader för allmän hälso- och sjukvård.
Gällande lungsotslag innehåller förbud att anställa lungsiktig kvinna såsom
amma eller barnsköterska. Då emellertid överträdelse av förbudet icke är
förenat med straffansvar eller annan påföljd och myndighet icke heller eljest
har befogenhet att förhindra eller avbryta dylik anställning, innebär förbudet
i själva verket endast ett till föräldrar och målsmän riktat råd. Medicinalstyrelsen
har nu velat förläna motsvarande bestämmelser i sitt förslag en
liknande karaktär, men har kompletterat dem med föreskrifter om skyldighet
för läkare att till hälsovårdsnämnd anmäla misstänkta fall av smittsam tuberkulos
hos barnskötare och ammor samt om rätt för hälsovårdsnämnd att i anledning
av sådan anmälan avstänga vederbörande från anställningen. I några
yttranden hava förordats vissa ytterligare skärpningar utöver de sålunda föreslagna.
Emellertid manar enligt min mening redan det till sin omfattning
mycket obestämda begreppet »anställning att sköta barn» till synnerlig försiktighet
vid behandlingen av denna fråga. Det synes därför icke tillrådligt vare
sig att fordra friskbetyg för rätt att taga eller giva dylik anställning eller att
belägga överträdelse av förbudet med straffansvar. Icke heller vill jag förorda
medicinalstyrelsens förslag om särskild anmälningsskyldighet i nu förevarande
fall och örn rätt för hälsovårdsnämnd att förbjuda fortsatt anställning.
Även här torde dispensärerna i flertalet fall kunna på frivillighetens
väg komma till rätta med rådande missförhållanden, och där så ej sker lära
barnavårdslagens bestämmelser om barn, som i föräldrahemmet utsättes för
fara till liv eller hälsa, i regel kunna tillämpas.
Däremot anser jag, att skärpta lagstiftningsåtgärder mot utbredning avtuberkulos
inom skolor och andra för barn avsedda anstalter böra i viss omfattning
vidtagas, flör synes man dock, åtminstone tills vidare, vara nödsakad
att skilja mellan offentliga och enskilda anstalter. Vad de offentliga an
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
stätterna angår, ligger det i det allmännas intresse redan såsom huvudman
för dessa anstalter att sörja för, att anstalterna icke få bliva härdar för spridande
av smittsamma sjukdomar. Om i uteslutande smittförebyggande syfte
åtgärder vidtagas, vilka ekonomiskt drabba den vid dessa anstalter mer eller
mindre fast anknutna personalen, som i regel kostat på sig en flerårig utbildning
för sitt yrke, bör det emellertid sörjas för att skälig kompensation härför
utgår av allmänna medel. Förutsättningar härför finnas också redan beträffande
åtskilliga av dessa befattningshavare, i det för dem gällande avlöningsförfattningar
innehålla bestämmelser örn rätt till lön vid avstängning från
tjänstgöring till förekommande av smittas spridning. Vad nu sagts gäller
i fråga örn ordinarie lärarpersonal vid flertalet av våra viktigaste läroanstalter,
och jag är därför beredd att föreslå åtgärder till förhindrande av att tuberkulos
sprides genom denna personal. Då emellertid, såsom jag torde få tillfälle
att senare närmare klargöra, dylika åtgärder lära tarva en ganska ingående
reglering, som icke lämpligen synes böra inflyta i den allmänna tuberkulosförordningen,
vill jag förorda att i nämnda förordning endast gives bemyndigande
för Konungen att meddela bestämmelser angående åtgärder mot
tuberkulos inom offentliga anstalter för undervisning. Förslag till dylika
bestämmelser, avseende viss ordinarie lärarpersonal, har utarbetats inom socialdepartementet,
och kommer jag att senare redogöra för detsamma. Redan
i detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att det enligt min mening
snarast möjligt bör skapas förutsättningar för att låta bestämmelserna
ifråga avse även icke-ordinarie lärarpersonal. Vad det nyss omnämnda bemyndigandet
beträffar skulle detsamma även kunna avse rätt att från undervisningen
definitivt eller temporärt avstänga elev, som är behäftad
med smittsam tuberkulos. Dylik rätt förefinnes redan i vissa fall, t. ex.
enligt §§ 63 och 64 förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk den 17
mars 1933 (nr 109), men skulle alltså kunna utsträckas till att gälla beträffande
elever vid samtliga offentliga läroanstalter.
Det av mig nyss förordade bemyndigandet för Konungen torde även böra
avse rätt att meddela bestämmelser angående åtgärder mot utbredning av
tuberkulos inom offentliga anstalter för vård och uppfostran av minderåriga.
Jag är emellertid icke beredd att nu framlägga förslag till sådana bestämmelser.
Dessa anstalter drivas nämligen ofta i kommunal regi, och av den
tidigare redogörelsen framgår, att tillfredsställande utredning ännu icke föreligger
rörande den gottgörelse för mistad arbetsförtjänst, som bör utgå då
annan än enligt allmän författning avlönad befattningshavare på grund av
smittfara avstänges från tjänstgöring.
Vad sist sagts gäller jämväl i fråga om personalen vid enskilda anstalter. Redan
av denna anledning anser jag mig icke nu böra föreslå några tvångsbestämmelser
gent emot denna personal. Även här är för övrigt anledning
förvänta, att införandet av anmälningsplikt beträffande alla nyupptäckta
fall av tuberkulos skall förläna ökad effekt åt det genom dispensärerna bedrivna
antituberkulosarbetet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
55
Bestämmelser rörande fosterbarn.
7 kap. barnavårdslagen, omfattande 49—60 §§, innehåller bestämmelser
om kontroll över fosterbarnsvården. Barn under 16 år, som mot ersättning
fostras bos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken
har vårdnaden om barnet, benämnes i lagen fosterbarn och står under barnavårdsnämndens
tillsyn. Detsamma gäller, även örn ersättning ej utgår, barn
i nämnda ålder, som är intaget i barnhem. I lagen förstås vidare med fosterhem
ett enskilt hem, vali fosterbarn mottagits, samt med barnafostrare den,
som i fosterhem mottagit fosterbarn, så ock, då fråga är om anstalt, dennas
föreståndare. Bestämmelserna i 7 kap. äga emellertid icke tillämpning å elev
i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt, barn, som är intaget i anstalt för
abnorma eller vanföra, samt av kommunens barnavårdsnämnd omhändertaget
barn, som vistas inom kommunen. Örn mottagandet av fosterbarn åligger
det barnafostrare att, i stad eller köping inom 2 dagar och eljest inom
8 dagar, göra anmälan hos barnavårdsnämnden och därvid bland annat redogöra
för de förhållanden, som hava betydelse för bedömandet av fosterhemmets
eller barnhemmets lämplighet. Nämnden skall noggrant tillse, att fosterbarn
komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i
händelse av sjukdom, den särskilda vård, som omständigheterna påkalla.
Då nämnden erhållit vetskap om fosterbarns mottagande i fosterhem eller
barnhem, har nämnden att, såframt den icke redan äger noggrann kännedom
om hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning angående dess
beskaffenhet. Även eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat,
låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem och barnhem. Finner
nämnden, att fosterbarn icke hos barnafostraren erhåller tillfredsställande
vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga föreställningar
söka åstadkomma rättelse. Prövar nämnden dylik åtgärd vara gagnlös, eller
vinnes därigenom icke rättelse, skall nämnden förelägga barnafostraren att
inom viss tid lämna barnet från sig till den, som är skyldig taga vård om
detsamma. Befinnes detta ej lämpligt, eller kan barnet ej utan allvarlig våda
kvarbliva i fosterhemmet till dess det kan av barnafostraren avlämnas, har
nämnden att omhändertaga barnet för samhällsvård. Ilar nämnden meddelat
föreläggande eller omhändertagit barn på sätt nyss nämnts, äger nämnden
tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barnafostraren förbud att vidare
mottaga fosterbarn. Sådant förbud må ock eljest meddelas person, som kan
antagas hava för avsikt att mottaga fosterbarn, örn fara föreligger att fosterbarn
icke kan hos honom erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Dylikt
förbud fortfar att gälla även örn vederbörande flyttar till annan kommun,
men det må av nämnden återkallas, när förhållandena giva anledning
därtill. Finner nämnden, att barnhem eller annan anstalt, där fosterbarn
är intaget, icke har sådan personal, att trygghet vinnes för dess ändamålsenliga
skötsel, bör nämnden genom lämpliga föreställningar söka åstadkomma
rättelse. Vinnes icke sådan eller finner nämnden beträffande enskilt
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
barnhem, att av länsstyrelsen meddelat tillstånd till hemmets upprättande
hör återkallas, har nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen. Råda i hemmet
eller anstalten sådana missförhållanden, att där intagna fosterbarn icke
kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva till dess länsstyrelsen hinner besluta
i ärendet, har nämnden att omedelbart omhändertaga barnen för samhällsvård.
— Erinras må jämväl, att enligt 42 § länsstyrelsen äger, när förhållandena
vid barnhem äro sådana, att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran, förordna örn de åtgärder, som må vara erforderliga
till missförhållandenas avhjälpande, eller ock förbjuda, att barn
vidare vårdas i barnhemmet. Beträffande enskilt barnhem må länsstyrelsen,
när omständigheterna därtill föranleda, återkalla meddelat tillstånd till hemmets
upprättande.
Lagstiftningen i övriga nordiska länder innehåller vissa bestämmelser, som
särskilt taga sikte på att skydda fosterbarn mot tuberkulos smitta. Sålunda
stadgas i den danska lagstiftningen på området, att personer, som äro lidande
av smittsam tuberkulos, icke må hava tjänst vid barnhem, asyler, barnkrubbor
och dylikt. Innan någon erhåller tillstånd att mottaga ett barn för vård
och uppfostran, skall det företes läkarintyg om, att smittsam tuberkulos icke
råder i hemmet samt att, om andra barn finnas där, det barn som skall mottagas
icke självt lider av sådan sjukdom. Dylikt tillstånd skall i regel återkallas,
om smittsam tuberkulos yppas i hemmet och den sjuke icke genast
avlägsnas därifrån. ^ I den finska tuberkulosförordningen stadgas, att barn
ej må utackorderas i familj, där någon dess medlem eller annan hos familjen
bosatt person lider av tuberkulos, att tuberkulossjuk ej må utackorderas
i familj, där barn finnas, att, örn tuberkulos yppas hos skolelev eller barn i
uppfostrings- eller vårdanstalt, åtgärder böra i viss ordning vidtagas till förebyggande
av smittans spridning, samt att å vissa anstalter, bland andra barnhem,
behöriga åtgärder skola med avseende å tuberkulossjuka vidtagas till
förebyggande av smittans spridning. Norsk lagstiftning synes sakna särskilda
bestämmelser i detta ämne.
10 § i medicinalstyrelsens lagförslag inledes med en definition å begreppet
fosterbarn, vilken överensstämmer med motsvarande definition i barnavårdslagen.
Vidare stadgas, att ingen må utan särskilt medgivande av barnavårdsnämnden
mottaga fosterbarn, med mindre hos nämnden genom läkarintyg
styrkts, ej mindre att fall av smittsam tuberkulos icke förefinnes inom det
avsedda fosterbarnshemmet, än även att barnet icke är behäftat med tuberkulos.
Innan nämnden lämnar medgivande till mottagande av fosterbarn,
skall tjänsteläkares yttrande inhämtas, och skall nämnden vid medgivandet
föreskriva de villkor, under vilka fosterbarn må i hemmet vistas. Medgivande
må när som helst återkallas. Distriktsdispensär skall ägna särskild uppmärksamhet
åt fosterbarnshem och vid misstanke örn smittsam tuberkulos
hos någon medlem av hemmet omedelbart vidtaga erforderliga undersökningar
och åtgärder, som på dispensären ankomma, samt, där så kräves,
Kungl. Mcij:ts proposition nr 20. 57
lämna meddelande till »hälsovårdsnämnden» (troligen avses »barnavårdsnämnden»)
.
Såsom motivering till dessa bestämmelser har medicinalstyrelsen anfört:
Styrelsen anser särskilda skyddsåtgärder mot tuberkulos smitta för barn,
som mottagas i fosterhem, vara av behovet påkallade.
Lagen om samhällets barnavård den 6 juni 1924 föreskriver visserligen i
53 §, att barnavårdsnämnd, då den erhållit vetskap örn fosterbarns mottagande
i fosterhem, ofördröjligen skall låta verkställa undersökning angående
fosterhemmets beskaffenhet, men styrelsen håller före, att, då det gäller tuberkulos
smitta, denna undersökning bör vara verkställd, innan barnet kommer
till fosterhemmet, och att förefintlighet av smittsam tuberkulos inom
hemmet bör utgöra ett hinder för att fosterbarn mottages därstädes, såvida
icke barnavårdsnämnd funnit sådana omständigheter föreligga eller sådana
åtgärder vidtagits, som innebära skydd mot faran från en i hemmet eventuellt
förefintlig smittkälla.
Den fortsatta kontrollen i detta avseende beträffande fosterhemmen anser
styrelsen lämpligen kunna i första hand anförtros åt distriktsdispensärerna.
I 17 § andra stycket av nyssberörda lag stadgas, att, bland andra, befattningshavare
i landstingets tjänst skall, då denne i sin verksamhet erhållit kännedom
örn förhållanden, som böra föranleda barnavårdsnämndens ingripande,
ofördröjligen göra anmälan därom. Då dispensärsköterskan vanligen är anställd
i landstingets tjänst, torde hon sålunda redan med hänsyn till
denna föreskrift i regel vara skyldig göra nyssnämnda anmälan, men
styrelsen har dock funnit det önskvärt, att föreskriften intages även i tuberkuloslagen.
När misstanke örn tuberkulossmitta i hem, där fosterbarn vårdas, uppstår
hos tillsyningsmyndighet (barnavårdsombud, barnavårdsnämnd), bör vederbörande
göra anmälan därom till distriklsdispensären, såvida icke omedelbar
åtgärd från barnavårdsnämnden synes påkallad (avlägsnande av barnet
från hemmet). Distriktsdispensär har att själv eller med hjälp av centraldispensären
klarlägga fallet, vidtaga de åtgärder, som på den ankomma, samt
lämna meddelande till barnavårdsnämnden.
I yttrandena över medicinalstyrelsens förslag hava bestämmelserna i 10 §
givit anledning till vissa uttalanden av principiell innebörd. Statens inspektör
för fattigvård och barnavård har framhållit, att föreskrifter om särskilda
skyddsåtgärder mot tuberkulos smitta för barn, som mottoges i fosterhem,
visat sig vara av behovet påkallade. Förslagets bestämmelser härutinnan
syntes väl fylla sitt ändamål. Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett
10 § innebära, att varje enskilt fosterhem samt varje barn, som ifrågasattes
till vård i sådant hem, skulle besiktigas på kommunens bekostnad.
Ett sådant stadgande kunde svårligen tillämpas och kunde befaras motverka
barnavårdslagens tillämpning särskilt i små eller fattiga kommuner.
Länsstyrelsen ifrågasatte, örn man icke mera borde lita på dispensärernas
och barnavårdsombudens kännedom örn de tuberkulosfarliga hemmen samt
begränsa läkarundersökningen till fall, då särskild anledning till sådan undersökning
förelåge. Landstingets förvaltningsutskott i Blekinge län har
framhållit, att bestämmelserna örn rätt att mottaga fosterbarn måste vinna
en försiktig och hänsynsfull tillämpning, så att icke onödiga svårigheter uppkomme,
då det gällde att anskaffa lämpliga fosterhem. Landstingets sjuk
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Departe
ments
chefen.
vårdsavdelning i Malmöhus län har funnit önskvärt, att 10 § utformades
på sådant sätt, att det icke uppstode för stora svårigheter att anskaffa
fosterhem. Professor Suve har i sitt inom medicinska fakulteten vid universitetet
i Lund avgivna yttrande anfört följande:
I 10 § anser medicinalstyrelsen särskilda åtgärder mot tuberkulos smitta
vara av behovet påkallade för fosterbarn, innan desamma komma till fosterhemmet.
Några till grund liggande erfarenheter meddelas ej. Och själv
kan jag ej bidraga med sådana. Det kan väl dock ej vara styrelsen obekant,
att barnavårdsnämnderna och dispensärerna redan nu kämpa med betydande
svårigheter att anskaffa fosterhem åt sina skyddslingar. Om man nu
skulle tvingas fordra smittofrihetsintyg för samtliga familjemedlemmar, innan
fosterbarnet mottoges, skulle detta utan tvivel betyda, att möjligheterna
att få fosterhem i hög grad inskränktes. Kommunerna tvingas då återgå
till barnhemsvård. Denna är klart sämre för barnen och betydligt dyrare
för kommunerna. Fosterhemmet bjuder ju för närvarande den lille samma
möjligheter som de egna barnen — för en naturlig människa torde icke
mera vara att önska. Allrahelst som barnavårdsnämnderna ha skyldighet
att undersöka lämpligheten, naturligtvis även i hälsohänseende, innan de acceptera
fosterhemmet. I vår del av landet har för övrigt icke någon dispensär,
icke ens centraldispensären i Lund, på detta sätt undersökt de relativt
få hem, dit de under de sista 5 åren lämnat bevisligen friska barn till
vård. I bästa fall genomlyses endast fostermodern och då vart annat år.
lfa icke ens dispensärerna själva hittills ansett sig böra undersöka sina
fosterhem, torde nödvändigheten i åtgärden ej vara alltför tvingande.
Fortsättningen av paragrafens bestämmelser försvårar ytterligare anskaffandet
av fosterhem. Man måste dock betänka, hur många inspekterande
myndigheter och personer, som lia rätt och skyldighet att kontrollera ett
fosterhem, innan nu ytterligare en befnllmäktigas. Barnavårdsnämnd, barnavårdsman,
provinsialläkare, eventuellt barnavårdsombud ha redan uppdraget.
Därtill kommer modern, och så eventuellt nu dispensärsköterskan.
Ett hem bör dock få vara ett hem utan alltför många främmandes inblanding,
även örn det skulle lia råkat falla offer för frestelsen att taga sig an ett
av samhällets egna barn.
Av den redogörelse, som jag nyss lämnat för vissa bestämmelser i barnavårdslagen,
framgår, att fosterbarnsvården är underkastad en ingående kontroll
från barnavårdsnämndernas sida. Denna kontroll avser bland annat
att förhindra, att ett fosterbarn utsättes för fara till liv eller hälsa i det
fosterhem eller barnhem, där barnet vistas. För rätt att driva enskilt barnhem
fordras särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Däremot fordras icke tillstånd
för rätt att mottaga fosterbarn i ett enskilt hem, men barnafostraren
skall inom några få dagar efter mottagandet göra anmälan därom hos barnavårdsnämnden,
som då har att ofördröjligen undersöka förhållandena i
fosterhemmet. Nämnden kan för övrigt, om anledning därtill föreligger, redan
på förhand förbjuda viss person att mottaga fosterbarn.
Enligt min mening äro dessa och övriga kontrollbestämmelser rörande
fosterbarnsvården av stort värde då det gäller att förhindra, att fosterbarn
utsättas för tuberkulos smitta. Detta värde kommer säkerligen att bliva
än större vid ett införande av den av mig förordade anmälningsplikten.
Visar det sig vid den undersökning från dispensärens sida, som alltid bör
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
59
åtfölja en anmälan om uppdagat tuberkulosfall, att fosterbarn utsattes för
smittfara, är det dispensärens uppenbara skyldighet att, om faran icke eljest
genast avvärjes, sätta sig i förbindelse med barnavårdsnämnden för erforderliga
åtgärders vidtagande.
Otvivelaktigt skulle medicinalstyrelsens förslag rörande förhandskontroll
beträffande fosterhem och fosterbarn med avseende å fara för tuberkulos
smitta vara av ett visst värde. Fråga är emellertid, örn detta icke skulle
köpas för dyrt. Att just på detta ömtåliga och av det allmänna redan
övervakade område stadga ytterligare kostsamma kontrollåtgärder, då man
måste säga sig, att barn i andra från det allmännas sida icke regelmässigt
övervakade miljöförhållanden dagligdags utsättas för tuberkulos smitta, synes
mig tillrådligt endast under förutsättning, att vinsten av dylika åtgärder
kunde förväntas uppenbart överväga därmed förbundna olägenheter. Ett
genomförande av medicinalstyrelsens förslag skulle antagligen medföra, att
i några enstaka fall ett tillämnat mottagande av fosterbarn ej komme till
stånd. Redan enligt gällande bestämmelser torde dock i vissa av dessa fall
förutsättningar hava funnits för ett undanröjande av smittfaran innan någon
skada skett. Man måste vidare betänka den hämmande inverkan,
som den ifrågasatta kontrollen säkerligen skulle hava på villigheten att mottaga
fosterbarn. Icke endast barnafostraren själv utan även hans maka, barn
och husfolk samt därjämte det tillämnade fosterbarnet måste underkastas
en minutiös undersökning av läkare, kanske bosatt långt från fosterhemmet.
Och ändock skulle en dylik undersökning vara av föga värde, därest
exempelvis barnafostraren en tid efter mottagandet av fosterbarnet anställde
en tjänare eller för några dagar härbärgerade en gäst, som vore behäftad
med smittsam tuberkulos. Att åtskilliga personer, som eljest vore villiga
att mottaga fosterbarn, skulle avstå därifrån inför vetskapen örn den därmed
förbundna förhandskontrollen, förefaller mycket sannolikt. Då jag icke,
för vinnandet av ett resultat av måhända jämförelsevis ringa värde, vill
tillråda åtgärder, som skulle ytterligare minska den redan knappa tillgången
på personer, lämpliga och villiga att mottaga fosterbarn, har jag icke funnit
mig böra i departementsförslaget upptaga någon motsvarighet till 10 §
i medicinalstyrelsens förslag. Emellertid har jag ansett lämpligt att i 5 §
sista stycket departementsförslaget införa en erinran örn barnavårdsnämnds
skyldighet enligt barnavårdslagen att noggrant tillse, att fosterbarn komma i
åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran.
Framställning från de lungsjukas eftervårdskommitté ni. fl.
Den tidigare omnämnda, i anledning av medicinalstyrelsens lagförslag gjorda
framställningen från de lungsjukas eftervårdskommitté, Söderbg patienters
understödsförening, Sankt Görans tuberkulospatienters understödsförening
och Stockholms länssanatoriers patienters understödsförening utmynnade
i en hemställan
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Departe
ments
chefen.
Departe
ments
chefen.
att en allsidig utredning av frågan om nödvändigheten ur skyddssynpunkt
av en effektiv och värdig form av eftervård för de lungsjuka utom ramen
av vanlig fattigvård komme till stånd, därvid även möjligheten att genom
samhällsingripande bereda de återställda lämplig sysselsättning övervägdes;
att till denna utredning även kallades personer, som vore eller varit verksamma
inom sanatoriernas patient- och understödsföreningar, vilka genom
sin ingående kännedom örn de nuvarande förhållandena kunde anses särskilt
skickade att bedöma, vad som i detta hänseende ytterligare erfordrades;
samt
att den statliga fattigvårdsinspektionen, förstärkt med nödig medicinsk
sakkunskap, i avvaktan på att andra anordningar komme till stånd, fäste
sin uppmärksamhet på huruvida de understöd, som för närvarande utanordnades
till lungsjuka, med hänsyn till föreliggande omständigheter kunde
anses tillräckliga.
De spörsmål, som beröras i omförmälda hemställan, torde icke böra erhålla
sin lösning i en lagstiftning med sådant syfte som det, vilket ligger
till grund för nu föreliggande förslag. Jag vill emellertid erinra, att berörda
spörsmål höra till dem, vilka äro under övervägande inom den i
detta ärende omnämnda, av svenska nationalföreningen mot tuberkulos anordnade
utredning, som för närvarande bedrives under ledning av f. d.
generaldirektören Hellström.
Specialmotivering.
Förslaget till tuberknlosförordnlng.
Författningens rubrik.
Förste provinsialläkaren i Jönköpings län har föreslagit, att den nu ifrågasatta
författningen, i analogi med epidemilagen, måtte benämnas »Tuberkuloslag».
En bidragande orsak till, att »Lag angående vissa åtgärder mot
utbredning av lungsot» vore föga känd och beaktad, vore otvivelaktigt dess
långa och tillkrånglade titel.
Då den i nyss återgivna yttrande förordade rubriken synes lämpligare än
den av medicinalstyrelsen föreslagna, har i departementsförslaget den senare
rubriken utbytts mot den förra, därvid emellertid, i enlighet med numera
vedertagen terminologi, författningen fått karaktär av förordning.
1 §■
Denna paragraf motsvarar 1 § i medicinalstyrelsens förslag.
Beträffande frågorna örn lagstiftningens omfattning samt vad som skall
förstås med tuberkulos och smittsam tuberkulos har medicinalstyrelsen
anfört:
Vår nu gällande lungsotslag omfattar endast strup- och lungtuberkulos.
Orsaken till att lagen av 1914 fick denna begränsning var helt säkert den,
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
61
att dessa former av tuberkulos äro de vanligaste och de oftast smittförande.
De norska och finska tuherkuloslagarna omfatta uttryckligen även andra
lokalisationer av tuberkulos i smittsamt skede.
För lagens syften synes det styrelsen nödvändigt att skilja mellan begreppen
»tuberkulos» och »smittsam tuberkulos». Under begreppet »tuberkulos»
sammanfattas alla av tuberkelbaciller orsakade, ej utläkta, förändringar
inom människokroppen, i vilket organ de än äro lokaliserade och
i vilket stadium de än befinna sig samt oberoende av frånvaro eller närvaro
av bacillhaltig sekretion.
Att säkert avgränsa smittsam tuberkulos från icke smittsam sådan möter
ofta stora svårigheter. Vid lungtuberkulos med upphostning kan sekretet
vid upprepade undersökningar vara fritt från tuberkelbaciller, vid andra
förete sådana. Av praktiska skäl torde vara lämpligast att såsom smittsamma
betrakta alla fall av lung- och struptuberkulos med sekretion, vare
sig tuberkelbaciller kunna påvisas i sekretet eller icke, ävensom i allmänhet
tuberkulösa fistlar med sekretion. Dit böra även förås sådana fall av
lungtuberkulos, där röntgenbilden eller andra omständigheter göra sannolikt,
att patienten under vissa förhållanden, vid tillfälliga katarrer m. m.,
utsöndrar baciller.
I de i ärendet avgivna yttrandena hava inga erinringar framställts mot
förslaget att utsträcka skyddslagstiftningen på detta område till att avse
även andra former av tuberkulos än strup- och lungtuberkulos.
Däremot hava de av medicinalstyrelsen föreslagna definitionerna och
motiveringen för desamma givit anledning till diskussion, särskilt i de från
läkarhåll avgivna yttrandena. I några av dessa har visserligen icke framställts
erinran gent emot berörda definitioner men har framhållits, att medicinalstyrelsen
i sin motivering givit begreppet »smittsam tuberkulos» en
alltför vid omfattning. Sålunda har svenska lasarettsläkare/öreningen ansett
det oriktigt att betrakta alla fall med öppna fistlar såsom smittfarliga.
En dylik uppfattning illustrerade, vilka svårigheter som komme att möta
vid avgörandet örn vederbörande vore i smittsamt stadium eller icke. Svenska
sanatorieläkarföreningen har funnit påståendet, att det av praktiska skäl
vore lämpligast att såsom smittsamma betrakta alla fall av lung- och struptuberkulos
med sekretion, vara en alltför schematisk norm för avskiljande
av smittsamma fall från icke smittsamma. Svenska föreningen för invärtes
medicin har yttrat, att genom vetenskapens utveckling läkaren torde inom
en ej alltför avlägsen framtid äga möjlighet att, säkrare än för närvarande,
avgöra vid vilka sjukdomstyper verklig fara för smittspridning förelåge.
Lagstiftningen borde givetvis sikta på sådana fall och ej på fall, där smittöverföring
endast vore principiellt möjlig. Förste provinsialläkaren i Älvsborgs
län har å andra sidan framhållit, att sekretet visat sig smittförande
i många fall, där tuberkelbaciller ej kunnat påvisas. Senare forskningar
gåve ett starkt stöd för antagandet, att tuberkulossmittan uppträdde icke
endast i form av den Koch’ska bacillen utan även i ett ultrafiltrerbart förstadium,
som ägde förmåga både att utveckla sig till den Koch’ska bacillen och
att, innan sådan utveckling skett, förorsaka smitta. Karolinska medilco-kirurgiska
institutets lärarkollegium däremot har yttrat, att även i fall, där
med förfinade metoder tuberkelbaciller påvisats, smittsamheten stundom
62
Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.
*
kunde från praktisk synpunkt ifrågasättas. Det vöre svårt att avgränsa såväl
begreppet »uppenbart läkt tuberkulos» som begreppet »smittsam tuberkulos».
Svenska läkaresällskapet har framhållit, att den vetenskapliga utvecklingen
tid efter annan ändrat vår uppfattning örn, vilka fall som, utan
att baciller kunde påvisas, ändock borde rubriceras såsom smittsamma. Svårigheter
torde också stundom möta, när det gällde att avgöra, om ett fall
skulle betraktas såsom uppenbart läkt. Det borde åligga medicinalstyrelsen
att i dessa hänseenden utfärda detaljerade råd och anvisningar samt att vid
behov revidera dessa.
I några yttranden har föreslagits ändrad lydelse av själva lagtexten. Sålunda
har dispensärledaren i Västerbottens län, överläkaren Hellsing, funnit
definitionen å tuberkulos böra ändras till »alla av tuberkelbaciller orsakade
förändringar inom människokroppen»; detta för att även pleurit och
knölros skulle innefattas. Förste stadsläkaren i Malmö har framhållit, att
en stor del av alla barn företedde övergående svullnader av lymfkörtlarna,
vilka svullnader vanligen uppfattades såsom tuberkulösa, även om bindande
bevis härför endast undantagsvis kunde presteras. Ett anmälningsförfarande
skulle i dessa fall medföra betydande praktiska svårigheter. Därför
borde i lagtexten efter uttrycket »uppenbart läkt tuberkulos» följa »eller
körtelförändringar, beträffande vilka det icke kan anses såsom säkert,
att de äro av tuberkulos natur». Vidare har, såsom redan omnämnts vid
behandlingen av frågan om förbud att bedriva vissa slag av arbete, Sveriges
läkarförbund ansett smittsam tuberkulos böra definieras ungefär så:
»tuberkulos, vilken är i sådant skede, att i den verksamhet, vederbörande
utövar eller avser att utöva, eller i de miljöförhållanden, i vilka han lever,
fara för tuberkulossmitta föreligger».
Slutligen har av landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län och
dispensärledaren i samma län, överläkaren Hellsing, framställts önskemål
om att i lagen eller i av medcinalstyrelsen meddelade direktiv måtte klart
angivas, när smittfrihet skulle anses föreligga eller hur sådan skulle konstateras.
Departementschefen.
Emot förslaget att utvidga förevarande skyddslagstiftning till att gälla
alla slag av tuberkulos hos människa synes ingen erinran vara att framställa.
Denna lagstiftningens omfattning torde också böra komma till uttryck
i författningstexten. Departementsförslaget överensstämmer härutinnan
i huvudsak med medicinalstyrelsens förslag, dock att de i och för sig
betydelselösa orden »oavsett dess lokalisation och oavsett örn densamma befinner
sig i smittsamt skede eller ej» ansetts kunna uteslutas.
Liksom lungsotslagen utgår förslaget från begreppet tuberkulos såsom
allmänt känt och lämnar således icke någon beskrivning ever vad därmed
avses. Det överlämnas åt läkarvetenskapen att närmare fastställa förordningens
omfattning, vilken därför kan komma att i någon mån förändras i och
med utvecklingen av denna vetenskap. Givet är, att frågan, huruvida i
det särskilda fallet tuberkulos verkligen föreligger, ofta kan vara svår för
Kungl. Maj.ts proposition nr 20. 63
läkaren att med säkerhet besvara. Uet är på grund härav angeläget att
framhålla, att ett bestämt jakande svar på denna fråga måste kunna givas,
för att fallet skall vara hänförligt under förordningens bestämmelser.
Medicinalstyrelsen har i sitt förslag även upptagit en definition å begreppet
smittsam tuberkulos, vilket angives såsom tuberkulos i sådant skede,
att tara för tuberkulossmitta föreligger. Då emellertid genom en dylik
formulering begreppet knappast erhåller en annan eller klarare innebörd
än det redan har i det allmänna språkbruket, har jag ansett överflödigt att
införa definitionen i fråga i förordningen. Jag vill erinra, att det i lungsotslagen
talas örn smittsam lungsot utan att det ansetts erforderligt att närmare
angiva vad därmed avses. Även i fråga om begreppet smittsam tuberkulos
överlämnar alltså departementsförslaget åt läkarvetenskapen att bestämma
dess närmare innebörd. Att härutinnan olika meningar kunna vara rådande
framgår av de uttalanden från läkarliåll, som i ärendet gjorts rörande
denna fråga. Utan att döma i densamma vill jag såsom min mening endast
uttala, att ju strängare det ingrepp är, vilket enligt förordningen kan
komma i fråga gent emot en tuberkulossjuk person, desto starkare bör kravet
på läkarens övertygelse ställas, då han anger sjukdomen vara i smittsamt
skede.
Huruvida, såsom i några yttranden gjorts gällande, medicinalstyrelsen bör
meddela närmare direktiv rörande bedömandet av frågorna, när tuberkulos
eller smittsam tuberkulos skall anses föreligga, torde böra lämnas åt styrelsen
att själv avgöra. I 14 § departementsförslaget har emellertid åt styrelsen
uppdragits att meddela närmare bestämmelser angående verkställande
av läkarundersökningar och utfärdande av läkarintyg, varom i lagen förmäles.
2 §.
Denna paragraf motsvarar 2 § fjärde stycket i medicinalstyrelsens förslag.
Medicinalstyrelsen har beträffande nämnda stycke i sitt förslag anfört:
För den läkare, som icke har resurser till att utföra en allsidig undersökning
angående förekomsten av tuberkulos hos en person, kommer det givetvis
ofta att icke vara honom möjligt att med full visshet avgöra, huruvida
personen i fråga är behäftad med tuberkulos eller icke, även örn vissa symtom
kunna giva anledning misstänka att så är fallet. Det är emellertid såeäl
för smittprofylaxen som för resultatet av en eventuell behandling av
synnerligen stor betydelse, att diagnosen ställes så tidigt som möjligt. Styrelsen
önskar framhålla, att genom inrättande av de beslutade cntraldispensärerna
varje läkare erhåller den värdefulla förmånen av tillgång till konsultation
med specialutbildad läkare på för patienten särdeles gynnsamma
villkor. Styrelsen har ansett detta förhållande så betydelsefullt, att en anvisning
därom införts i lagförslaget.
Förste provinsialläkaren i Uppsala län har ifrågasatt, hur det skulle förfaras,
örn den till centraldispensären remitterade personen icke infunne sig
därstädes och den remitterande läkaren icke vore tjänsteläkare. Bestämmelsen
i 16 8 första stycket örn tvångsundersökning kunde då ej tillämpas,
enär sådan undersökning endast kunde påkallas av tjänsteläkare. 2 § fjär
-
64
Kungl. Majlis proposition nr 20.
Departe
ments
chefen.
de stycket borde därför kompletteras med ett stadgande örn skyldighet för
den remitterande läkaren att i nu avsett fall göra anmälan till vederbörande
tjänsteläkare.
Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län har ansett det böra tydligt utsägas,
huruvida ordet »äger» i detta stycke vore liktydigt med ordet »skall».
I likhet med medicinalstyrelsen finner jag det vara av värde, att i förordningen
lämnas anvisning åt läkare, som misstänker en patient vara behäftad
med tuberkulos men icke äger tillräcklig utrustning eller sakkunskap för att
med säkerhet avgöra om så är fallet, att hänvisa patienten till dispensär för
vidare undersökning. Bestämmelserna härom, vilka icke torde böra givas
tvingande karaklär, hava i departemcntsförslaget införts före bestämmelserna
örn skyldighet för läkare att göra anmälan, då han med säkerhet konstaterat
tuberkulos hos en patient. En förutsättning för ett dylikt frivilligt
remissförfarande bör i regel vara, att dispensärverksamhet finnes anordnad
å den ort, där patienten stadigvarande vistas. Såsom jag tidigare framhållit,
torde denna förutsättning kunna förväntas alltid vara för handen. Patienten
bör då hänvisas till centraldispensären eller, i stad som ej deltager i
landsting, till den i staden inrättade dispensären. För kontrollens skull har
i departemcntsförslaget stadgats, att läkaren skall örn dylik hänvisning lämna
meddelande till dispensären. Denna kan då, därest patienten icke infinner
sig, jämlikt 5 § tredje stycket i departemenlsförslaget, motsvarande
16 § första stycket i medicinalstyrelsens förslag, föranstalta örn undersökning
av den för tuberkulos misstänkte.
3 §.
Denna paragraf motsvarar 2 § första, andra, tredje och femte styckena i
medicinalstyrelsens förslag samt innehåller stadganden om anmälningsplikten
och dess fullgörande
Medicinalstyrelsen har angående detaljbestämmelserna i sitt förslag anfört:
Frågan,
till vilken person eller myndighet anmälan om upptäckta luberkulosfall
skall inlämnas, har lösts olika i olika länder. I Finland går anmälan
till dispensärläkaren, i Danmark till tjänsteläkaren och i Norge till
sundhetskommissionens ordförande. Då denne alltid är en tjänsteläkare,
är förhållandet egentligen identiskt med det danska. I en del andra länder
göres anmälan till viss myndighet utan direkt angivande av att densamma
skall ställas direkt till angiven läkare.
Enligt styrelsens mening bör anmälan ställas till tjänsteläkaren, vilken
har närmaste ansvaret för hälso- och sjukvården inom respektive distrikt.
Med tjänsteläkare förstås här provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpingseller
municipalläkare, en var inom hans distrikt, för stad den främsta av
stadsläkarna, där flera finnas.
Den anmälningsplikt, som här föreslås, åsyftar, att anmälan aldrig far
resultera i enbart en registrering av det anmälda fallet, utan alltid skall
leda till de aktiva åtgärder, som befinnas erforderliga, såsom undersökning
av hela familjen, saneringsåtgärder i bostaden, åtgärder för barnskydd
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
65
o. s. v. Genomförandet av dessa åtgärder förutsätter i regel en organiserad
samverkan mellan tjänsteläkaren och de olika dispensärerna, central- och
distriktsdispensärerna, för vilken närmare skall redogöras under motiveringen
till 3 §.
En förutsättning för att effektiva åtgärder skola kunna vidtagas är givetvis,
att den till tjänsteläkaren ingångna anmälan delgives läkarna vid respektive
såväl central- som distriktsdispensär. Denna dubbla anmälan kommer
i realiteten icke att bliva så betungande som den möjligen kan synas.
Tjänsteläkaren är nämligen i det övervägande flertalet fall identisk med läkaren
vid distriktsdispensären, och detta kommer jämsides med distriktsvårdens
utbyggande alt i ökad omfattning bliva förhållandet. Då emellertid
för närvarande inom vissa områden, särskilt städerna, förenämnda identitet
mellan tjänsteläkaren och distriktsdispensärens läkare icke föreligger,
synes det styrelsen nödvändigt, att bestämmelse örn särskild anmälan till
distriktsdispensärens läkare införes i lagen.
De i denna paragraf föreskrivna anmälningarna böra givetvis ske utan
dröjsmål, och styrelsen har såsom normalförfarande tänkt sig, att de avgivas
i form av veckorapporter.
I andra stycket av denna paragraf ålägges läkaren vid varje sjukvårdsanstalt
en speciell anmälningsplikt av smittsamma tuberkulösa patienter i
samband med deras utskrivning. Denna anmälan, vilken mera sällan torde
komma att bliva identisk med den anmälan av nyupptäckt tuberkulosfall,
som omförmäles i första stycket, åsyftar att bringa till tjänsteläkarens kännedom,
att ett smittsamt tuberkulosfall, som under längre eller kortare tid
varit isolerat å vårdanstalt, numera åter pr att räkna med såsom smittkälla.
I yttrandena hava detaljbestämmelserna i medicinalstyrelsens förslag föranlett
åtskilliga erinringar.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt lämpligheten av stadgandet,
att anmälan skulle göras av den läkare, som först konstaterat sjukdomen. Om
vid läkarundersökning patienten, för att undgå de med en anmälan förenade
betungande skyldigheterna, på fråga av läkaren sanningslöst uppgåve, att
sjukdomen tillförne konstaterats, skulle ju ingen anmälan om denna ske. Förste
stadsläkaren i Göteborg har framhållit, att en läkare, som konstaterat tuberkulos
hos en patient, ofta icke kunde med säkerhet veta, om en annan läkare
tidigare anmält samma eller annan tuberkulosform hos patienten. Det
hade exempelvis påvisats en lungtuberkulos, samtidigt som läkaren funnit
ett halsärr, vilket efter all sannolikhet härrörde från ett tidigare behandlat
tuberkulöst lymfom. I detta fall hade alltså en annan läkare »först konstaterat
sjukdomen» och bort anmäla denna, men säkerhet härför funnes uppenbarligen
icke. Anmälan borde därför ske i varje fall, så framt ej bevisligen
dylik skett tidigare.
Frågan, till vilken myndighet anmälan skall göras, har föranlett uttalanden
i olika riktningar. Sålunda har i några yttranden, vari erinran icke gjorts
mot medicinalstyrelsens förslag i denna del, likväl uttalats tvekan huruvida
beteckningen »vederbörande tjänsteläkare» vore fullt klar.
Sveriges läkarförbund har ansett stadgandet örn anmälan till tjänsteläkare
bliva ineffektivt eller meningslöst, därest dispensärvård saknades å vederbörande
ort. Anmälan komme då endast att bliva kvarliggande hos tjänsteläka
ti
i ha n;i Ult riksdagens protokoll 1939. 1 saint. Nr 20. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
ren. I varje fall borde anmälan ske till en instans, som hade tillgång till sådan
expeditionshjälp, att anmälningarna kunde rutinmässigt registreras och vidarebefordras
för åtgärders vidtagande. Därvid kunde ifrågakomma centraldispensär
och förste provinsialläkare, vilken senare mottoge andra anmälningar
om epidemiska sjukdomar och genom sitt ledamotskap i distriktsvårdsstyrelsen,
länets ledande dispensärinstans, skulle kunna låta återanmälningarna
till centraldispensär och tjänsteläkare fullgöras av styrelsens expedition. Bleve
förste provinsialläkaren anmälningsinstans, skulle överensstämmelse också
skapas med de områden, där dispensärvård icke vore anordnad.
Till förmån för centraldispensären såsom anmälningsinstans hava uttalat
sig förste provinsialläkaren i Blekinge län, medicinska fakulteten vid Uppsala
universitet, dispensärstyrelsen i Stockholms län, landstingens förvaltningsutskott
i Hallands och Skaraborgs län samt svenska läkaresällskapet. Såsom
skäl för en sådan ordning har framhållits, att man därigenom skulle hindra
omgång, att centraldispensärens uppgift vore att inom sitt område leda kampen
mot tuberkulosen samt att tjänsteläkarna icke så sällan vöre föga intresserade
av dispensärarbetet. Svenska läkaresällskapet har vidare framhållit, att
anmälan borde ske till den centraldispensär, inom vars område sjukdomen
konstaterats, varefter denna dispensär borde med ledning av den sjukes bostadsadress
översända anmälan till den centraldispensär, inom vars område
forskning efter smittkällor borde göras. Vid patients flyttning till annat centraldispensärsområde
borde likaså korrespondens mellan centraldispensärerna
äga rum. Överläkaren Hedvall har i ett på uppdrag av medicinska fakulteten
vid Lunds universitet avgivet utlåtande anfört bland annat följande:
För att anmälningsplikten skall fullgöras och lagen därom icke bliva en
tom paragraf, är det nödvändigt att anmälan örn nya fall av tuberkulos m. m.
göres synnerligen enkel. Så är emellertid enligt min mening icke fallet i det
föreliggande lagförslaget. Den väg, som anmälan enligt förslaget skall gå, sålunda
från den praktiserande läkaren till vederbörande tjänsteläkare och
från denne vidare till läkaren vid distriktsdispensären och till centraldispensären,
är kanske formellt riktig, men den synes mig både långsam och olämplig.
Viktiga åtgärder från distrikts- och centraldispensärens sida kunna befaras
bliva fördröjda, varjämte tjänsteläkarens register över anmälda fall med
tuberkulos kommer att bliva felaktigt, eftersom det fylles med namn även på
sådana personer, som endast blivit misstänkta för tuberkulos men i verkligheten
icke varit behäftade med dylik sjukdom. Vid en mångfald olika tillfällen
har enligt förslaget praktiserande läkare att göra anmälan, men dessa
anmälningar gå icke alla till samma håll och verka därför förvirrande även
för den, som skall anses vara fullt inne i dispensärorganisation och dispensärbekämpande.
Meddelandena kunna för övrigt befaras emellanåt stanna
på halva vägen och därigenom ej nå den instans, som framför andra svarar
för dispensärarbetet i ett län, nämligen centraldispensären.
Enligt min mening vore det därför önskvärt, att varje anmälan från praktiserande
läkare eller tjänsteläkare i sådana tuberkulosfrågor, som omnämnas
i lagförslaget, sändes till centraldispensären direkt, varigenom ingen risk för
dröjsmål kan uppkomma. Centraldispensären åligger det i sin tur att svara
för övriga anmälningar, som kunna bliva nödvändiga med anledning av inkomna
skrivelser. Härigenom skulle under alla förhallanden centraldispensären
och därigenom även distriktsdispensären vara väl underrättad i alla tu
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
67
berkulosfrågor gällande länet. Tjänsteläkarens register över inkomna anmälningar
skulle då endast komma att omfatta personer, som verkligen ha tuberkulos.
Örn nu anmälan till centraldispensären gjordes på tryckta blanketter,
innehållande utöver de uppgifter, som finnas upptagna i 2 §, även meddelande
om misstänkt smittkälla, torde allt vara gjort för att förenkla anmälningsproceduren.
Centraldispensären måste emellertid var rustad så, att inkomna
anmälningar kunna skötas kontorsmässigt.
Självfallet bör även den anmälan, som avses i 2 § andra stycket, gå direkt
till centraldispensären, eftersom sådan anmälan mycket ofta nödvändiggör
synnerligen brådskande åtgärder.
Slutligen hava karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium och
landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län ansett anmälan böra, till
undvikande av onödig omgång och tidsförlust, göras till »dispensären» eller
»dispensärläkaren», vilken ju hade att vidtaga åtgärder i anledning av anmälan.
Även i andra yttranden än de nyss återgivna har kritik riktats mot det »omständliga»
förfarandet vid anmälningspliktens fullgörande enligt medicinalstyrelsens
förslag.
Mot den av medicinalstyrelsen föreslagna tidsfristen för anmälningsskyldighetens
fullgörande har erinran gjorts i ett par yttranden. Sålunda har
förste provinsialläkaren i Södermanlands län ansett formuleringen »ofördröjligen
och senast inom åtta dagar» kunna giva anledning till, att »ofördröjligen»
tolkades såsom lika med »inom åtta dagar», vilket vid fall av
smittsam sjukdom understundom kunde bliva ödesdigert. Även svenska nationalföreningen
mot tuberkulos har funnit den medgivna tidsfristen kunna
inbjuda till onödigt uppskov med anmälans avgivande.
Vidare hava i ett par yttranden vissa önskemål framförts rörande anmälans
närmare innehåll. Förste stadsläkaren i Malmö har ansett anmälan rörande
nyupptäckt fall av tuberkulos även böra innehålla uppgift om, huruvida
sjukdomen vore i smittsamt skede eller icke. Samma önskemål uttalas
av svenska läkaresällskapet, som därjämte anser i anmälan böra omnämnas
sjukdomens lokalisation i kroppen, detta enär anmälningarna förutsattes skola
utgöra primärmaterialet till morbiditetsstatistiken.
Beträffande den anmälningsskyldighet, som enligt medicinalstyrelsens förslag
åligger läkare vid sjukvårdsanstalt, då med smittsam tuberkulos behäftad
patient utskrives från anstalten, hava svenska läkaresällskapet och svenska
sanatorielåkarföreningen ansett den inskränkningen böra göras, alt skyldigheten
skulle föreligga endast om utskrivningen icke vore av tillfällig karaktär.
Även dylik anmälan borde göras skriftligen. Svenska fattigvårds- och
barnavårds förbundet har föreslagit, att ordet »sjukvårdsanstalt» måtte utbytas
mot »vårdanstalt».
Fångvårdsstyrelsen har anfört:
I 2 § i förslaget föreskrives anmälningsplikt, avseende dels nyupptäckta
tuberkulosfall, dels patienter, som utskrivas från sjukvårdsanstalt och äro
behäftade med smittsam tuberkulos. Båda fallen av anmälningsplikt komma
att föreligga inom fångvården. Fångar, som vid intagningen befinnas
behäftade med tuberkulos, skola sålunda av fängelseläkaren anmälas lill
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Departe
ments
chefen.
tjänsteläkare, liksom fångar, som, behäftade med smittsam tuberkulos, frigivas
från inom fångvården anordnade tuberkulosavdelningar. Beträffande
de förra motiveras anmälningsplikten med att ett upptäckt fall av tuberkulos
kan giva anvisning om smittkälla. Ur behandlingssynpunkt lärer emellertid
en dylik anmälan sakna betydelse, då behandlingen av tuberkulösa fångar
i regel aldrig kan ske i samverkan med dispensär utan alltid blir en fångvårdens
egen angelägenhet. Det kan därför ifrågasättas, att anmälningsplikten
begränsas till det fall, att med smittsam tuberkulos behäftad fånge
frigives. Hur än anmälningsplikten regleras, vill styrelsen emellertid framhålla
vikten av att de anmälningar, som göras av fängelseläkare, behandlas
med sådan diskretion, att det icke för annan än tjänsteläkaren blir känt,
att den smittade vistats eller befinner sig i fångvårdsanstalt.
Slutligen har i några yttranden framhållits, att anmälningsplikten borde
fullgöras endast genom sluten skriftlig försändelse och under i övrigt fullt
betryggande sekretess.
För att såvitt möjligt undanröja den anledning till tvekan, som i ett par
yttranden kommit till uttryck beträffande frågan, i vilka fall anmälan skall
göras, har i departementsförslaget stadgats, att anmälan skall göras, där
läkare iakttager tuberkulos hos någon, vilken han undersöker eller behandlar,
samt sjukdomen icke veterligen förut blivit av annan läkare iakttagen.
Förslaget överensstämmer härutinnan nära med motsvarande bestämmelser
i 11 § lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och 2 §
3 mom. epidemilagen.
Såsom en ytterligare förutsättning för anmälningsskyldighet har i departementsförslaget
angivits, att dispensärverksamhet är anordnad å den ort,
varå patienten stadigvarande vistas. Införandet av anmälningsskyldigheten
har ju i främsta rummet motiverats med, att en sådan skyldighet skulle
utgöra ett synnerligen värdefullt komplement till den nyligen omorganiserade
dispensärverksamheten. Att denna kan förväntas komma att omfatta
hela landet har jag förut framhållit.
Frågan, till vilken myndighet anmälan skall göras, synes även böra besvaras
med ledning av nyss angivna synpunkt. Medicinalstyrelsen har som
skäl för sitt förslag, enligt vilket anmälan skulle ställas till tjänsteläkaren,
framhållit, att denne hade närmaste ansvaret för hälso- och sjukvården inom
sitt distrikt. Vad sålunda anförts är visserligen i princip riktigt, men ett
faktum torde vara, att detta ansvar, vad antituberkulosarbetet beträffar, i
praktiken kommer att i största möjliga omfattning överflyttas å dispensärorganisationen.
Det är ju främst på denna, som det ankommer att vidtaga
åtgärder i anledning av ett nyupptäckt tuberkulosfall, och då skyndsamhet
icke sällan lärer vara nödvändig, synes anmälan böra göras direkt till den
för åtgärders vidtagande ansvariga myndigheten. Finnes, såsom man torde
kunna förutsätta i regel vara fallet, såväl distrikts- som centraldispensär i
den sjukes hemort, är det enligt min mening naturligast, att anmälan går
till distriktsdispensären. Denna har nämligen som en av sina främsta uppgifter
att undersöka den sjukes miljöförhållanden och komma i kontakt
med hans närmaste omgivning samt att på så sätt söka uppspåra smittkällan
v
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
69
och förhindra vidare smittspridning. Jag vill framhålla, att då i flertalet
fall läkaren vid en distriktsdispensär tillika är tjänsteläkare, departementsförslaget
kommer att i sak nära överensstämma nied medicinalstyrelsens förslag.
Å ort med allenast centraldispensär, vilken då även har att ombesörja
det egentliga fältarbetet inom dispensärvården, synes anmälan böra göras
till centraldispensären, medan i stad, som icke deltager i landsting, anmälan
torde böra göras till den i staden inrättade dispensären.
Såsom framhållits i detta ärende, är det givetvis av största värde, bland
annat för erhållandet av en möjligast tillförlitlig och lättillgänglig sjuklighetsstatistik,
att hos centraldispensärerna finnas förteckningar över alla
kända sjukdomsfall. Det lärer därför böra åligga distriktsdispensär att till
vederbörande centraldispensär lämna uppgift om varje till distriktsdispensären
anmält fall av tuberkulos. Ett dylikt för dispensärernas inre verksamhet
avsett stadgande torde dock knappast hava sin rätta plats i förordningen
utan synes lämpligen böra införas i de instruktioner, som utfärdats
för befattningshavarna inom dispensärvården. Detsamma torde gälla, därest
det skulle befinnas önskvärt, att vederbörande tjänsteläkare erhåller uppgift
om nyupptäckta tuberkulosfall.
Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle anmälan örn nyupptäckt fall av
tuberkulos göras ofördröjligen och senast inom åtta dagar. Styrelsen har
såsom normalförfarande tänkt sig, att dylika anmälningar skulle avgivas
i form av veckorapporter. Om man undantager dispensärläkare, torde
emellertid flertalet läkare sällan upptäcka mer än ett eller annat fall av tuberkulos
under en och samma vecka. Att bereda läkarna möjlighet att dröja
med anmälan ända till åtta dagar synes därför icke ens ur synpunkten av
deras egen bekvämlighet vara av större värde. Då härtill kommer, att skyndsamhet
ofta är av nöden och att uttrycket »ofördröjligen» icke lärer kunna
givas en så vid tolkning som styrelsen antagit, har i departementsförslaget
allenast stadgats, att anmälan skall göras ofördröjligen. Däri torde kunna
inläggas rätt för läkaren att, örn han blir nödsakad därtill av andra göromål,
dröja med anmälan en eller annan dag.
Dels med anledning av de önskemål, som i ett par yttranden framställts
rörande anmälans närmare innehåll, dels ock efter förebild av 11 § lagen
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och 2 § 3 mom.
epidemilagen har i departementsförslaget stadgats, att anmälan skall innehålla
uppgift, förutom beträffande patientens namn, ålder, yrke eller samhällsställning
och bostad samt de åtgärder, som blivit vidtagna, även rörande
sjukdomens särskilda beskaffenhet och vad örn sjukdomens orsak
kunnat utrönas.
Det skäl, som medicinalstyrelsen anfört för sitt förslag örn särskild anmälan,
då med smittsam tuberkulos behäftad person utskrives från sjukvårdsanstalt,
synes kunna åberopas för ett stadgande örn anmälningsskyldighet
jämväl då sådan person utskrives eller frigives från annan anstalt än
nyss nämnts, vid vilken läkare finnes anställd. Departementsförslaget har
avfattats i överensstämmelse härmed. Då i förslaget talas örn, att en person
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
utskrives eller frigives från anstalt, avses icke därmed en sådan vistelse utom
anstalten, som redan från början är avsedd att vara allenast tillfällig, men
väl exempelvis de olika former av villkorlig utskrivning och villkorlig frigivning,
varom stadgas i skilda författningar.
Skäl synas icke föreligga att beträffande anmälningsskyldigheten stadga
undantag för fångvårdens läkare. Såsom fångvårdsstyrelsen själv framhållit,
kan en anmälan örn nyupptäckt fall av tuberkulos hos en fånge giva
en värdefull anvisning rörande en dittills okänd smittkälla. Att anmälningar
rörande fångar m. fl. skola behandlas med vederbörlig diskretion
framgår av 12 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar. Jag vill för övrigt erinra, att i 14 §
nämnda lag meddelade sekretessbestämmelser komma att gälla även beträffande
övriga nu föreslagna anmälningar.
J §■
Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i medicinalstyrelsens förslag.
Medicinalstyrelsen har framhållit, att de inkomna anmälningarna om upptäckta
tuberkulosfall borde utnyttjas för åstadkommande av en möjligast
tillförlitlig tuberkulosmorbiditetsstatistik. Sådan saknades hittills så gott som
fullständigt i vårt land. Styrelsen förutsatte, att såväl av tjänsteläkaren som
av centraldispensären register upplades över de anmälda fallen.
Förste stadsläkaren i Stockholm har ansett, att å plats, där tjänsteläkares
och centraldispensärs verksamhetsområde sammanfölle, såsom förhållandet
vore i de större städerna, centraldispensärens föreståndare borde för undvikande
av dubbelarbete träda i tjänsteläkarens ställe, så att såväl anmälan
som registrering förlädes till dispensären. Landstingets förvaltningsutskott i
Blekinge län har föreslagit, att förteckning över anmälda tuberkulosfall jämväl
fördes av dispensärläkare, som icke samtidigt vore tjänsteläkare. Förste
provinsialläkaren i Älvsborgs län har framhållit, att genom lagförslaget
förste provinsialläkarna skulle nära nog helt avkopplas från tuberkulosvården.
Distriktsvårdsstyreisen i Norrbottens lån har funnit det mera angeläget,
att den lokala dispensären, som handhade antituberkulosarbetet i bygden,
vore underrättad om och förde förteckning över sjukdomsfallen, än att så
skedde vid centraldispensären, där dessa uppgifter i regel endast komme att
hava statistiskt intresse. Svenska läkaresällskapet har fäst uppmärksamheten
på, att anvisningar saknades om, huru de erhållna statistiska uppgifterna
skulle vidare behandlas. Beträffande i epidemilagen nämnd sjukdom föreskreves
i allmänna läkarinstruktionen, att motsvarande uppgifter skulle med
bestämda tidsmellanrum befordras tjänstevägen till medicinalstyrelsen. Bestämmelser
härom borde ingå i centraldispensärens instruktion.
Svenska sanatorieläkarföreningen har ansett det böra åligga läkaren vid
distriktsdispensär, vilken ju skulle övervaka anmälda sjukdomsfall, att vid
patients avflyttning till annat dispensärområde därom göra anmälan till
tjänsteläkaren å den ort, dit flyttning skedde. Svenska nationalföreningen
mot tuberkulos har framhållit, att det såväl i profylaxens som i statistikfö
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
71
ringens intresse för undvikande av dubbelföring vore nödvändigt, att flyttning
till annat dispensärområde anmäldes till dispensären på den nya boningsorten.
Klart är, att de uppgifter rörande tuberkulossjukligheten, som erhållas
genom inkommande anmälningar eller av dispensärläkare verkställda undersökningar,
böra systematiskt sammanföras. Den största nyttan av en
dylik kartläggning och förteckning över sjukdomsfallen skulle enligt min
uppfattning de rent lokalt arbetande dispensärerna hava, och därför har i
departementsförslaget införts ett stadgande av den innebörden, att läkare
vid dispensär, till vilken anmälningar örn nyupptäckta sjukdomsfall göras,
skall föra förteckning över dessa samt övriga av honom kända sjukdomsfall
inom dispensärens verksamhetsområde. Dylik förteckning skall alltså
föras vid distriktsdispensär, vid centraldispensär å ort, där distriktsdispensär
icke finnes, samt vid dispensär i stad, som icke deltager i landsting. Då det
emellertid, såsom jag tidigare framhållit, ur bland annat statistisk synpunkt
är av stort värde, att det även vid centraldispensär å ort, där distriktsdispensärer
finnas, föres förteckning över sjukdomsfallen inom centraldispensärens
verksamhetsområde, synes skyldighet att föra dylik förteckning böra
stadgas i instruktionerna för befattningshavarna vid dessa centraldispensärer.
Tillika torde i motsvarande ordning böra lämnas föreskrifter, som
möjliggöra fullgörandet för vederbörande förste provinsialläkare av denne
enligt § 1 mom. 2 allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr
442) åliggande skyldighet att insamla och bearbeta statistiska uppgifter rörande
allmänna hälso- och sjukvården inom länet och med ledning av dessa
uppgifter söka utröna orsakerna till mera allmänt förekommande sjukdomar.
För att icke förteckningarna skola belastas med uppgifter, som icke längre
äro aktuella, har i departementsförslaget tillika stadgats, att om dispensärläkaren
finner i förteckningen upptagen person icke längre vara behäftad
med tuberkulos, eller örn sådan person flyttat till annan ort eller avlidit, skall
läkaren avföra personen i fråga ur förteckningen. Med »annan ort» avses
givetvis ort utanför vederbörande dispensärdistrikt. Tillika har, med anledning
av ett par i yttrandena gjorda erinringar, i departementsförslaget
stadgats skyldighet för läkaren att rörande flyttning till annan ort, å vilken
dispensärverksamhet är anordnad, meddela skriftlig underrättelse till vederbörande
dispensär å nämnda ort. Mot denna skyldighet svarar den i andra
stycket i departementsförslaget stadgade skyldigheten för läkaren vid sistnämnda
dispensär att införa den till orten inflyttade personen i den vid dispensären
förda förteckningen.
5 §.
Denna paragraf motsvarar 3 § andra och tredje styckena, 4 § sista stycket
och 1(5 § första stycket i medicinalstyrelsens förslag.
Medicinalstyrelsen har rörande bestämmelserna i 3 § andra och tredje
styckena i sitt förslag anfört:
Departe
ments
chefen.
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
Beträffande de aktiva åtgärder, som böra företagas med anledning av ett
anmält tuberkulosfall, förutsätter styrelsen, att närmaste ansvaret för att sådana
bliva vidtagna bör vila på distriktsdispensärens läkare, vilken i flertalet
fall kommer att vara en tjänsteläkare. Denne bör sålunda taga initiativet
till att hemmets hygieniska och ekonomiska förhållanden bliva utredda genom
dispensärens försorg oell att åtgärder till bebövliga förbättringar i
dessa avseenden bliva vidtagna. Sedan genom dispensärens försorg samtliga
familjemedlemmar blivit undersökta samt frågor om vårdbehov och
smittrisk blivit utredda, bör genom samverkan mellan dispensärerna frågorna
om lämplig vård åt de sjuka och skyddsåtgärder för de friska familjemedlemmarna
ordnas. Det bör även åligga centraldispensär att vid dessa
familjeundersökningar särskilt beakta, om de iakttagelser, som göras, giva
anledning alt påyrka vidsträcktare miljöundersökningar i skolor, verkstäder
etc. för uppspanande av ytterligare sekundärfall från smittkällor, som vid
en sådan familjeundersökning anträffats.
Den viktiga uppgiften att i hemmen kontrollera, att givna föreskrifter efterlevas
och att vidtagna åtgärder hållas vid makt, synes styrelsen böra påläggas
distriktsdispensärerna.
Skyldighet att anmäla nyupptäckta fall av tuberkulos åligger varje läkare,
vare sig han är anställd i stats- eller enskild tjänst eller utövar enskild praktik.
Anmälningsplikten gäller alla fall av nyupptäckt tuberkulos, oavsett
social eller ekonomisk ställning; detsamma gäller även plikten att vidtaga
alla nödiga åtgärder till föhindrande av smittans spridning, till vilka upptäckten
av ett tuberkulosfall kunna föranleda.
Styrelsen inser, att förenämnda profylaktiska åtgärder i många fall kunna
genomföras i samråd mellan den anmälande läkaren och respektive familj
utan dispensärens medverkan, vilket även kan innebära en avlastning för
dispensären. Förutsättningen härför synes vara, att den anmälande läkaren
i samband med anmälan av tuberkulosfallet skriftligen förklarar sig villig
ansvara för, att erforderliga profylaktiska åtgärder bliva vidtagna, samt
avgiver rapport enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.
Den i 4 § sista stycket i medicinalstyrelsens förslag givna hänvisningen
till barnavårdsnämnds rätt alt omhändertaga barn under sexton år, som i
föräldrahemmet utsättes för fara till liv eller hälsa, syftar enligt styrelsens
motivering å föreskrifterna i 22 § barnavårdslagen.
Beträffande bestämmelserna i 16 § första stycket i sitt förslag har medicinalstyrelsen
anfört:
Denna pal agrat, vars första stycke nära ansluter sig till 3 § 3 mom. första
stycket epidemilagen, åsyftar att förebygga att familje- eller massundersökningar
göras mer eller mindre ineffektiva därigenom att personer, vilka
den undersökande läkaren, t. ex. genom upplysning från dispensären, fått
anledning misstänka vara behäftade med smittsam tuberkulos, enständigt
vägra att låta undersöka sig och därigenom på sätt och vis komma att sabotera
hela undersökningen. Därest en sådan person i verkligheten är bacillbärare,
ernås icke genom familje- eller massundersökningen det ur allmän
synpunkt viktigaste syftemålet, nämligen att skydda ännu oinfekterade
personer i denna smittkällas närhet mot smittfaran. Styrelsen finner det
synnerligen angeläget, att hälsovårdsnämnden i analogi med förhållandet vid
de epidemiska sjukdomarna utrustas med maktmedel för att isolera smittbärare
av förenämnda slag.
Sveriges läkarförbund har funnit det mindre lämpligt att i tuberkuloslagen
upptaga stadgande!! om de frivilliga dispensärernas organisation och
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
73
arbetssätt. Dylika stadgande» hörde i stället hemma i en dispensärstadga
eller i kungörelsen angående statsbidrag till dispensärverksamhet. Medicinalstyrelsens
motivering tili nu förevarande bestämmelser syntes oklar,
i det distriktsdispensärens läkare visserligen ålades ansvaret och initiativet
samt undersökning av hemmet men det måhända samtidigt vore avsett, att
familjeundersökningarna skulle utföras av centraldispensären. Förbundet
ville med styrka hävda, att fältarbetet, och alltså även familjeundersökningen,
skulle utföras av distriktsdispensärens läkare, så långt denne kunde
komma, i samarbete med och genom remisser till centraldispensären.
Distriktsdispensärernas läkare borde icke avvänjas från att undersöka på
tuberkulos, örn dispensärarbetet i det hela skulle bliva av något värde; insändande
av samtliga familjemedlemmar m. fl. till centraldispensären stötte
dessutom ofta på stora praktiska svårigheter. Ehuru det icke tillhörde innehållet
i en tuberkuloslag, ville förbundet i detta sammanhang hävda, att
läkaren borde tillförsäkras ett mot hans arbete svarande arvode, örn hans
intresserade medverkan skulle vinnas. Framför allt måste han erhålla ersättning
av allmänna medel för de resor, han borde företaga till det smittade
hemmet, respektive arbetsplatsen. Distriktsdispensärläkarens ytterst knappt
tillmätta arvode kunde icke täcka kostnaderna för dessa resor, vilka syntes
böra jämställas med tjänsteresor vid epidemiska sjukdomsfall.
Även svenska provinsialläkarföreningen har framhållit betydelsen av, att
misstänkta sjukdomsfall bleve undersökta vid distriktsdispensärerna, så
långt deras resurser medgåve. Ett motsatt förfarande, innebärande att alla
misstänkta fall omedelbart remitterades till centraldispensär, skulle i hög
grad minska tjänsteläkarens-dispensärläkarens förmåga och intresse för såväl
diagnostik som hälsovård.
Landstingets förvaltningsutskott i Kopparbergs län har erinrat, att enligt
grunderna för statsbidrag till dispensärverksamheten läkarna vid distriktsdispensärerna
konnne att ersättas för sitt arbete med dispensärpatienter
medelst ett för varje mottagning bestämt arvode. Detta vore emellertid icke
avsett som ersättning för läkarens övriga göromål i tjänsten. Det kunde
befaras, att de många uppgifter, som enligt förslaget åvilade sagda läkare,
skulle föranleda krav på ytterligare ersättning från landstinget. Det vore
därför önskligt, att bestyret med tillsynen över tuberkuloslagens tillämpning
ålades läkarna som en tjänsteplikt.
Beträffande den föreslagna bestämmelsen örn rätt för den anmälande läkaren
alt själv vidtaga åtgärder och företaga undersökningar hava i yttrandena
vissa erinringar framställts. Sålunda har förste provinsialläkaren
i Älvsborgs län ansett bestämmelsen i fråga böra kompletteras med ett stadgande,
som gjorde det möjligt för dispensären att ingripa till den sjukes eller
de eventuellt tuberkuloshotades hjälp, därest läkarens åtgärder visade sig
icke vara tillfyllest. Distriktsvärdsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit,
att nu berörda bestämmelse kompletterades med ett åläggande för läkaren
att även kontrollera efterlevnaden av de föreskrifter, han meddelat.
Svenska läkaresällskapet har funnit lagtexten oklar och har föreslagit följande
formulering: »Det vare varje läkare obetaget att själv vidtaga åtgärder
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
Departe
ments
chefen.
och företaga undersökningar, som i föregående stycke sägs, därest han, sedan
föreskriven anmälan skett, skriftligen förbinder sig övertaga ansvaret härför,
samt till dispensären avgiver rapport enligt av medicinalstyrelsen fastställt
formulär över vidtagna åtgärder.»
Även den av medicinalstyrelsen i 16 § första stycket föreslagna bestämmelsen
örn tvångsundersökning har föranlett erinringar i några yttranden.
Ett pär tuberkulosläkare hava ansett önskvärt, att förutom tjänsteläkare
även dispensärläkare ägde föreslå tvångsundersökning. Länsstyrelserna i
Östergötlands och Kronobergs län hava påpekat, att förslaget icke innehölle
stadganden örn de åtgärder hälsovårdsnämnd hade att vidtaga, därest
för tuberkulossmitta misstänkt person vägrade inställa sig till läkarundersökning.
Nämndens befogenhet enligt 19 § i förslaget att förelägga vitén
vore i dylikt fall icke tillfyllest. Länsstyrelserna ifrågasatte, huruvida icke
nämnden borde tillerkännas rätt att för dylik persons inställande till läkarundersökning
erhålla handräckning av polismyndighet.
Den mest betydelsefulla nyheten i nu föreliggande författningsförslag torde
vara föreskriften om allmän anmälningsplikt. Såsom medicinalstyrelsen i annat
sammanhang framhållit, åsyftas med denna plikt, att en anmälan aldrig
får resultera i enbart en registrering av det anmälda fallet utan alltid
skall leda till de aktiva åtgärder, som befinnas erforderliga, såsom undersökning
av hela familjen, saneringsåtgärder i bostaden, åtgärder för bamskydd
m. m. Att detta anmälningspliktens väsentliga syfte bör komma till
uttryck i förordningen, är min bestämda uppfattning. Jag delar alltså icke
den mening, som härutinnan uttalats av Sveriges läkarförbund.
Däremot vill jag i anledning av den oklarhet, som läkarförbundet och
svenska provinsialläkarföreningen ansett vidlåda medicinalstyrelsens motivering,
instämma i vad dessa båda sammanslutningar framhållit rörande
betydelsen av, att även distriktsdispensärernas läkare ägna sig åt diagnostisk
verksamhet. Vid departementsförslagets avfattande har denna synpunkt
beaktats, liksom även att nu förevarande bestämmelser böra avse
icke endast läkare vid distriktsdispensärer utan läkare vid samtliga dispensärer,
till vilka anmälningar om nyupptäckta tuberkulosfall skola inkomma.
En sådan läkare torde, där så finnes lämpligt, böra samarbeta icke
endast med andra dispensärläkare utan även med vederbörande tjänsteläkare.
Att dispensärarbetet i huvudsak förutsätter frivillig medverkan
från den sjuke och hans omgivning har kommit till tydligare uttryck i departementsförslaget
än i medicinalstyrelsens förslag.
Landstingets förvaltningsutskott i Kopparbergs län har befarat, att de
många uppgifter, som enligt förslaget åvilade läkarna vid distriktsdispensärerna,
skulle föranleda krav på ytterligare ersättning från landstinget, och
har därför ansett önskligt, att bestyret med tillsynen över tuberkuloslagens
tillämpning ålades läkarna som en tjänsteplikt. Jag vill i anledning av
detta uttalande vitsorda, att en effektiv tillämpning av den föreslagna förordningen
utan tvivel kommer att medföra ökat arbete för dispensärläkama.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
75
Ökningen går dock icke utom ramen för de arbetsuppgifter, som enligt
grunderna för 1937 års dispensärreform åvila dessa läkare. Med anledning
härav, och då någon ändring i dessa grunder icke för närvarande torde
höra ifrågakomma, synes det av förvaltningsutskottet framförda önskemålet
icke böra föranleda något förslag från Kungl. Maj:ts sida.
3 § tredje stycket i medicinalstyrelsens förslag är så avfattat, att däri
förlänas den anmälande läkaren befogenhet att vidtaga undersökningar
och andra åtgärder till förekommande av smittspridning. En dylik befogenhet
torde dock, oberoende av särskilt stadgande därom i tuberkuloslagstiftningen,
tillkomma envar läkare, till vilken den sjuke vänder sig för erhållande
av vård. På grund härav har i departementsförslaget berörda stadgande
så omformulerats, att för dispensärläkaren skyldighet att vidtaga sådana
åtgärder icke skall föreligga, därest annan läkare, som vårdar den
sjuke, förklarat sig villig övertaga ansvaret för åtgärdernas vidtagande och
därom till dispensären avgiva rapport enligt av medicinalstyrelsen fastställt
formulär. Vid den ändring av § 59 punkt 7:o allmänna läkarinstruktionen
den 19 december 1930 (nr 442), som blir erforderlig, därest nu förevarande
förslag föranleder lagstiftning, torde läkare, som avgivit förklaring av nyss
angiven innebörd, böra åläggas fullgöra sitt i förklaringen gjorda åtagande.
Underlåtenhet härutinnan skulle då jämlikt den genom kungörelsen
den 17 juni 1938 (nr 362) i allmänna läkarinstruktionen nytillkomna § 61
föranleda straffansvar.
Det i 16 § första stycket i medicinalstyrelsens förslag upptagna stadgandet
rörande tvångsundersökning synes äga så nära samband med bestämmelserna
rörande åtgärder i anledning av anmält tuberkulosfall, att
det bör sammanföras med nämnda bestämmelser under en gemensam paragraf.
Samtidigt som så skett i departementsförslaget har stadgandet, med
beaktande av vissa i yttrandena gjorda erinringar och efter förebild av 22 §
lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, undergått viss
omredigering. Att av hälsovårdsnämnd beslutad tvångsundersökning bör
bekostas av vederbörande hälsovårdsområde, synes naturligt. Departementsförslaget
överensstämmer härutinnan med 3 § lungsotslagen, 12 §
2 mom. och 47 § 2 mom. hälsovårdsstadgan samt 17 § i medicinalstyrelsens
förslag. Efter förebild av kungörelsen den 21 maj 1931 (nr 117) angående
kostnaderna för könssjuk persons införande till läkare eller sjukhus torde
i särskild författning böra föreskrivas, att då jämlikt tuberkulosförordningen
någon efter förordnande av hälsovårdsnämnd genom handräckning av polismyndighet
eller kronobetjäning införes till läkare, för den införde skall
utgå resekostnadsersättning enligt reseklass III i allmänna resereglementet
och dagtraktamente med högst fem kronor samt att i sådant fall resekostnads-
och traktamentsersättning för såväl förrättningsmannen som den införde
skall utgå från det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till vissa kostnader för allmän hälso- och sjukvård, örn riksdagen icke
finner något att erinra mot vad nu anförts, lärer Kungl. Maj:t böra utfärda
kungörelse i ämnet.
76
Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.
Departe
ments
chefen.
I departementsförslaget har vidare med viss formell jämkning upptagits
den i 4 § sista stycket i medicinalstyrelsens förslag givna hänvisningen till
barnavårdslagens bestämmelser rörande barnavårdsnämnds åligganden, då
barn under sexton år i föräldrahemmet utsättes för fara till liv eller hälsa.
Hänvisningen har, såsom jag i den allmänna motiveringen närmare berört,
i departementsförslaget kompletterats med en hänvisning till nämndens
skyldighet enligt samma lag att noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande
av tillfredsställande vård och uppfostran. I departementsförslaget
har även stadgats, att i den mån hälsovårdsnämnds medverkan — utöver
förordnande om tvångsundersökning — erfordras för vidtagande av åtgärder
mot tuberkulossmittas spridande, bör nämnden inom området för
sin befogenhet lämna sådan medverkan. Härmed åsyftas framför allt sådana
åtgärder, som det enligt 12 § 2 mom. och 47 § 2 mom. hälsovårdsstadgan
tillkommer hälsovårdsnämnd att vidtaga. Bestämmelsen utgör således
en ersättning för de av medicinalstyrelsen föreslagna stadgandena rörande
kontroll av och tvångsåtgärder gentemot personal inom livsmedelsbranschen,
vilka, enligt vad jag framhållit i den allmänna motiveringen,
icke upptagits i departementsförslaget.
6 §.
Denna paragraf motsvarar 5 § i medicinalstyrelsens förslag.
För medicinalstyrelsens motivering till sitt förslag i denna del har tidigare
redogjorts.
Förutom i de yttranden rörande nu förevarande bestämmelser i medicinalstyrelsens
förslag, för vilka redogörelse tidigare lämnats, hava i vissa andra
yttranden dessa bestämmelser upptagits till behandling. Sålunda har det i
några yttranden framhållits, att i mejeri- och mjölkförsäljningsrörelse även
kunde sysselsättas andra personer än sådana, som hade direkt beröring med
varorna, såsom t. ex. kontors- och transportpersonal. Ehuru förslaget icke
torde vara avsett att gälla jämväl sådan personal, syntes detsamma på grund
av sin avfattning kunna erhålla motsatt tillämpning. Förste provinsialläkaren
i örebro län och förste provinsiallåkarnes förening hava ansett det
av formuleringen icke med full klarhet framgå, huruvida utfärdat friskintyg
gällde även vid förflyttning av en person inom samma bransch. I
dessa yttranden förutsattes emellertid, att lagen så tolkades, enär samma
person ej för ofta borde avfordras intyg. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
har erinrat, att anskaffandet av läkarintyg vore för de platssökande
ganska betungande. Det vore därför önskvärt, örn man kunde
godtaga intyg, vilka blivit utfärdade för något längre tid tillbaka än 30 dagar.
Såsom jag i den allmänna motiveringen framhållit, har jag icke funnit
skäl utvidga den enligt lungsotslagen gällande skyldigheten att före anställandet
förete friskbetvg till att avse även annan mjölkförsäljningsrörelse
Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 77
än sådan, som bedrives från s. k. mjölkmagasin eller därmed jämförlig handelslokal.
Den i några yttranden upptagna frågan, vilka personer äro att anse såsom
sysselsatta i mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse, behandlades av departementschefen
i den proposition (nr 74), vari förslaget till lungsotslag
framlades för 1914 års senare riksdag. Departementschefen yttrade beträffande
3 § i förslaget följande, vilket synes tillämpligt även å nu förevarande
förslag: »För att förekomma den tolkningen att stadgandet skulle
omfatta även kaféer, restauranger eller dylika näringsställen, där mjölk
kan erhållas, utan att mjölkens hantering är en huvuduppgift, har jag använt
uttrycket ''mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse’. Detta uttryck torde
även angiva, att personer, som t. ex. allenast utföra kontorsarbete utan att
hava med själva mejerihanteringen eller mjölkförsäljningen att skaffa, icke
äro inbegripna under förbudet.»
Bestämmelsen i 3 § första stycket lungsotslagen rörande den tid, inom
vilken friskbetyg skall hava utfärdats, lärer hava så tolkats och tillämpats,
att ett högst ett år gammalt friskbetyg skall hava företetts första gången vederbörande
påbörjat sysselsättning inom mjölkhanteringen, men att vid
ombyte av anställning inom branschen nytt intyg icke erfordras. Då någon
ändring i denna praxis icke blivit ifrågasatt, ansluter sig departementsförslaget
härutinnan till lungsotslagens avfattning. Den av medicinalstyrelsen
föreslagna tiden, trettio dagar, inom vilken intyget skall hava utfärdats, är
lika lång som den, vilken för motsvarande fall finnes bestämd i 11 § mejeristadgan,
och har därför bibehållits oförändrad i departementsförslaget.
7 §.
Denna paragraf kan sägas i viss mån motsvara 7 och 8 §§ i medicinalstyrelsens
förslag.
Redan i den allmänna motiveringen har medicinalstyrelsens förslag i dessa
delar blivit föremål för behandling, och hänvisar jag härutinnan till den
tidigare framställningen.
Medicinalstyrelsen har angående ett par detaljstadganden i 7 § i sitt förslag
anfört:
Beträffande förordnanden och vikariat har styrelsen ansett det kunna
bliva allt för betungande att vid tillträdet av sådant för varje gång förete
nytt läkarintyg angående frihet från tuberkulos, och ansett en period av ett
år mellan varje intyg kunna tillåtas, givetvis under den förutsättningen, att
den i andra stycket omförmälda undersökningen vid särskild misstanke örn
tuberkulos icke eftersättes.
I paragrafens början användes av styrelsen orden »Ej må någon vinna
anställning eller tillträda förordnande» etc. Styrelsen åsyftar härmed att så
till vida minska besvär och kostnader för ett eventuellt större antal sökande
till en befattning, som läkarintyg icke skall behöva insändas samtidigt
med ansökningen utan först på särskild anfordran.
t yttrandena hava vissa erinringar framställts mot detaljbestämmelserna
i 7 § i medicinalstyrelsens förslag.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Sålunda har i några yttranden föreslagits, att paragrafen måtte äga tilllämpning
även å vissa läroanstalter, vilkas elever hade en något högre minimiålder
än 15 år.
I ett par yttranden har ifrågasatts lämpligheten av att personer utan läkarutbildning
kunde förordna örn läkarundersökning av lärare och i avvaktan
på undersökningens utförande förbjuda läraren alt tjänstgöra.
Sveriges läkarförbund har funnit det högst diskutabelt, huruvida rektorer
och skolföreståndare, vilka icke samtidigt vore lärare, ävensom skolläkare
skulle i lagen likställas med lärare. Tandläkarnas ställning i detta
avseende förtjänade särskild uppmärksamhet.
Skolöverstyrelsen har underkastat 7 § i medicinalstyrelsens förslag en
ingående granskning och har rörande resultatet härav anfört i huvudsak
följande.
I första stycket, första meningen, talas om två skilda sätt att erhålla lärarhefattning,
nämligen att »vinna anställning» och att »tillträda förordnande».
Förmodligen avses med det förra uttrycket ordinarie tjänster
och i senare fallet tjänster av icke-ordinarie natur. Emellertid synes det
obehövligt att i detta sammanhang skilja på olika kategorier av lärare. Det
torde vara tillräckligt, om ifrågavarande mening erhåller lydelsen: »Ej må
någon vinna anställning såsom lärare vid o. s. v.»
I styckets andra mening föreslås bestämmelser rörande den tid, inom
vilken läkarintyg skall vara utfärdat. Även här skiljes mellan »anställning»
och »förordnande». Som förut nämnts, avses med det förra uttrycket
förmodligen ordinarie lärartjänst. Beträffande sådan tjänst föreslås,
att läkarbetyg skall vara utfärdat tidigast en månad före anställningens
början. En sådan bestämmelse torde emellertid visa sig vara mindre tillfredsställande.
Läkarbetyget måste givetvis föreligga redan vid ansökningstidens
utgång, så att den myndighet, som väljer eller utnämner läraren,
skall kunna övertyga sig om att han är fri från smittsam tuberkulos, vilket
ju hädanefter skulle vara en förutsättning för erhållande av tjänsten. Då
emellertid, särskilt örn klagomål över valet eller utnämningen anföres, en
rätt avsevärd tidrymd kan förflyta, innan befattningen tillträdes, är det
icke möjligt att föreskriva, att läkarbetyget skall vara utfärdat tidigast en
månad före anställningens början, och samtidigt förutsätta, att läkarbetyget
föreligger före lärarvalet eller utnämningen, ännu mindre före ansökningstidens
utgång. Det torde därför vara nödvändigt, att tiden för läkarbetygets
utfärdande fixeras i förhållande till ansökningstidens utgång. Medicinalstyrelsen
anför visserligen i sin motivering, att den åsyftat, att läkarintyg
icke skall behöva insändas samtidigt med ansökningen utan först på
särskild anfordran (givetvis dock innan tjänsten tillsättes), varigenom besvär
och kostnader för ett större antal sökande till en befattning skulle
minskas. Men även örn så skedde, skulle dock i ett stort antal fall längre
tid än en månad förflyta, innan tillträdestiden för befattningen inträffade.
Då ansökningstidens utgång är en i annons bestämt angiven tidpunkt, under
det att varken utnämningsdag eller tillträdesdag på förhand kan med
säkerhet angivas, finner överstyrelsen det lämpligast, att läkarbetyg hädanefter
liksom hittills skall föreligga vid ansökningen.
Beträffande den tid före ansökningstidens utgång, inom vilken läkarundersökning
skall vara utförd, vöre det givetvis ur tuberkulosbekämpandets
synpunkt önskvärt, att denna tid vore kort, exempelvis en månad. Emellertid
är det synnerligen vanligt, att en ung lärare söker den ena tjänsten
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
79
efter den andia — kanske under flera år och ofia ett flertal tjänster under
ett och samina år — innan han lyckas erhålla ordinarie befattning. Det
vöre för honom särdeles kostsamt att oupphörligt behöva förnya sitt läkarbetyg.
Medicinalstyrelsen har beaktat detta, då det gäller förordnanden
av icke-ordinarie lärare, och föreslår, att i sådana fall en period av ett år
mellan varje intyg skulle kunna tillåtas, ett medgivande, som med lika stort
berättigande borde kunna ges de lärare, som söka ordinarie tjänst. Åtminstone
torde man böra utsträcka tiden till sex månader, d. v. s. den tid
som nu är stadgad som maximitid för läkarbetygets ålder vid sökande av
ordinarie tjänst.
Vid förordnande av icke-ordinarie lärare skulle enligt medicinalstyrelsens
förslag giltighetstiden för läkarbetyget, såsom redan nämnts, utgöra ett
år. I enlighet med 1937 års riksdags beslut kommer i en stor mängd skolor
att finnas icke mindre än tre olika kategorier av icke-ordinarie lärare,
nämligen extra ordinarie lärare, extra lärare och timlärare. Vissa skäl
tala för att de extra ordinarie lärarna i här förevarande fall behandlas som
ordinarie lärare, men då det är viktigt, att bestämmelserna bliva så enkla och
lätt tydda som möjligt och därjämte i möjligaste mån passande för alla
slag av läroanstalter, vill överstyrelsen icke föreslå någon ändring.
De av medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelserna synas vara avsedda
att gälla utan avseende på den tidrymd, under vilken läraren är förordnad
att tjänstgöra. Emellertid händer det ofta, att lärare anställas såsom tillfälliga
vikarier under kortare tid, till och med blott några få dagar eller
timmar. Det kan icke anses nödvändigt att av dessa lärare infordra läkar - betyg. Anskaffandet därav skulle i sådana fall medföra besvär och kostnader,
som i allmänhet icke stöde i rimligt förhållande till den nytta intyget
vöre avsett att göra. I vissa fall, t. ex. i avlägset liggande folkskolor,
skulle en fordran på läkarintyg helt och hållet kunna omöjliggöra anskaffandet
av tillfälliga vikarier. Det synes därför nödvändigt, att från de föreslagna
bestämmelserna undantagas lärare, som anställas på kortare tid,
exempelvis kortare tid än en månad.
I medicinalstyrelsens förslag finnes icke någon bestämmelse om vem som
har att tillse, att föreskriften örn läkarintyg följes. Men det ligger i sakens
natur, att detta skall åligga den myndighet, som äger att antaga läraren.
Någon bestämmelse härom torde vara obehövlig. Däremot synes det bliva
nödvändigt, därest de nu föreslagna bestämmelserna rörande läkarbetyg
komme att utfärdas, att erforderliga bestämmelser införas i de olika läroanstalternas
stadgor.
I de följande styckena av 7 § föreslås, att lärare eller elev skall vara skyldig
underkasta sig läkarundersökning, därest skolans myndigheter eller läkare
finner anledning misstänka, att läraren eller eleven är behäftad med
smittsam tuberkulos. Därest läkarundersökningen bekräftar, att misstanken
varit grundad, skall läraren avstängas från tjänstgöring, respektive eleven
förbjudas att deltaga i undervisningen, intill dess läkarintyg kan företes,
att fara för tuberkulossmitta icke längre föreligger.
Emot vad medicinalstyrelsen sålunda föreslagit bär överstyrelsen i sak intet
att erinra. Emellertid torde förslaget böra kompletteras på ett pär punkter.
Författningen bör icke endast föreskriva, alt lärare eller elev är skyldig
underkasta sig läkarundersökning, utan också lämna besked örn vern som
skall bestämma, örn sådan undersökning skall ske. 1 kungörelsen den 22
februari 1935 (nr 52) angående skyldighet leir lärare att i vissa fall underkasta
sig läkarundersökning är föreskrivet, att i de fall, varom där är fråga,
skolöverstyrelsen skall bestämma huruvida läkarundersökning skall ske. När
fråga är örn läkarundersökning för utrönande av eventuellt föreliggande tu
-
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
herkules, torde det emellertid icke vara behövligt, att saken alltid går till skolöverstyrelsen,
i synnerhet som icke alla enskilda anstalter stå under överstyrelsens
inseende, utan torde avgörandet kunna läggas i händerna på skolans
närmaste styrelse. I fråga örn statliga anstalter kommer givetvis dock avgörandet
att läggas hos skolöverstyrelsen.
Vidare torde föreskrifter höra lämnas örn vilken läkare, som skall företaga
föreskriven undersökning, eller — om detta icke anses kunna angivas — vem
som skall förordna läkare. I kungörelsen nr 52/1935 äro detaljerade föreskrifter
lämnade i fråga örn förordnande av läkare i de fall, som där äro
avsedda. Överstyrelsen, som icke anser sig kunna bedöma, hur denna fråga
skall lösas, har blott velat påpeka den brist, som synes föreligga i den nu
nämnda punkten av förslaget, och anser, att medicinalstyrelsen bör äga lämna
allmänna föreskrifter om utseende av läkare för här avsedda undersökningar.
Slutligen böra även föreskrifter lämnas rörande lärarens avlöningsförhållanden
under den tid, han avstänges på grund av smittsam tuberkulos.
Överstyrelsen finner det uppenbart att, därest en lärare .skulle bliva avstängd
från tjänstgöring, detta skall ske på samma villkor, som örn han under
vanliga förhållanden erhållit tjänstledighet på grund av sjukdom. För
såväl statligt som kommunalt anställda lärare finnas i allmänhet föreskrifter
rörande lärarens avlöning under sjukdom fastställda i löneförfattningar.
För dessa kategorier av lärare torde därför ingen annan föreskrift vara behövlig
i den föreslagna lagen än den, att läraren vid avstängningen från
tjänstgöring skall lämnas tjänstledighet för sjukdom.
För de kategorier av lärare, vilka vid sjukdom icke äro tillförsäkrade viss
bestämd avlöning, torde staten böra träda hjälpande emellan, då lärares
avstängning från tjänsten skett på grund av det allmännas intresse.
Därest en lärare, för vilken läkarundersökning föreskrives, blir avstängd
från tjänstgöring under avvaktan på undersökningens utförande, bör oavkortad
avlöning utgå till honom under sådan ledighet, i likhet med vad fallet
är då undervisningen varit inställd på grund av rådande smittsam sjukdom
bland människor eller husdjur.
I näst sista stycket av 7 § föreslås, att läkarundersökning, såväl vid uppkommen
misstanke om smittsam tuberkulos som ock för intyg, varigenom
den sjuke förklarats fri från smittfara, skall bekostas av vederbörande läroanstalt.
Emellertid torde de flesta läroanstalter icke äga medel att bestrida
sådan kostnad. Det torde vara lämpligare att lägga kostnaderna för läkarundersökningarna
på staten, på samma sätt som är bestämt rörande läkarundersökning,
som skett på grund av tillämpning av kungörelsen nr 52/1935.
På grund av vad sålunda anförts har skolöverstyrelsen ansett, att 7 § i medicinalstyrelsens
förslag borde erhålla följande lydelse:
Morn. 1. Ej må någon vinna anställning såsom lärare vid offentlig eller
enskild läroanstalt, där barn under 16 år åtnjuta undervisning, med mindre
han genom läkarintyg styrkt sig icke vara behäftad med smittsam tuberkulos.
Sådant intyg skall vara utfärdat, då det gäller ordinarie lärartjänst tidigast
sex månader före utgången av ansökningstiden till tjänsten, samt, då det
gäller annan anställning, tidigast ett år före anställningens början.
Från bestämmelserna i detta moment undantages lärare, vilkens förordnande
omfattar kortare tid än 30 dagar. ...
Mom. 2. Finner rektor, föreståndare eller ordförande i skolstyrelse vid
eller ägare av läroanstalt eller vid sådan anstalt anställd läkare skälig anledning
misstänka, att lärare eller elev är behäftad med smittsam tuberkulos,
skall han, då fråga är om statlig läroanstalt, hos skolöverstyrelsen och el
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 81
jest hos den styrelse eller myndighet, varunder anstalten närmast lyder, göra
anmälan om förhållandet, och vare dylik lärare eller elev skyldig att örn
skolöverstyrelsen, respektive nämnda styrelse eller myndighet så bestämmer
omedelbart underkasta sig undersökning av läkare, som enligt av medicinalstyrelsen
fastställda grunder anvisas. I avvaktan på undersökningens utförande
må skolöverstyrelsen, respektive styrelsen eller myndigheten förbjuda
läraren att tjänstgöra i anstalten eller eleven att där vara tillstädes. Till läraren
skola under sådan ledighet hans avlöningsförmåner utgå oavkortade.
Befinnes vid läkarundersökningen läraren eller eleven vara behäftad med
smittsam tuberkulos, åligger det skolöverstyrelsen, styrelsen eller myndigheten
att meddela läraren tjänstledighet för sjukdom eller förbjuda eleven att
vara tillstädes i anstalten, och må läraren icke återtaga sin tjänstgöring eller
eleven åter vara tillstädes i anstalten förr än han företett läkarintyg, att fara
för tuberkulossmitta från honom icke föreligger.
Mom. 3. Läkarundersökning såväl vid uppkommen misstanke örn smittsam
tuberkulos som ock för intyg, varigenom den sjuke förklaras fri från
smittfara, skall bestridas av statsmedel.
Morn. 4. Det åligger en var läkare, som för smittsam tuberkulos behandlar
lärare eller elev vid i denna paragraf avsedd läroanstalt, att härom göra
anmälan till den myndighet, varunder skolan lyder.
Mom. 5. Vad i denna paragraf stadgats om lärare skall gälla jämväl rektor
eller föreståndare för samt läkare vid läroanstalt.
Enär jag, såsom tidigare framhållits, icke är beredd att nu framlägga förslag
till bestämmelser, som av Konungen skulle meddelas angående åtgärder
mot utbredning av tuberkulos inom offentliga anstalter för vård och uppfostran
av minderåriga, har jag i den närmast föregående redogörelsen för medicinalstyrelsens
motivering till sitt lagförslag och för yttrandena över detsamma
ansett mig kunna helt förbigå vad däri anförts beträffande 8 § i styrelsens
förslag.
Däremot har, såsom jag jämväl tidigare omnämnt, inom socialdepartementet
upprättats förslag till bestämmelser, avsedda att meddelas av Konungen
och att gälla åtgärder mot utbredning av tuberkulos inom vissa läroanstalter.
Förslaget, som utarbetats med ledning såväl av 7 § i medicinalstyrelsens förslag
och däröver avgivna yttranden som även av kungörelserna den 22 februari
1935 (nr 52) angående skyldighet för lärare att i vissa fall underkasta
sig läkarundersökning och den 18 juli 1935 (nr 459) angående skyldighet för
tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen, att i vissa fall underkasta
sig läkarundersökning m. m., torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende. Ehuru det således skulle ankomma
pa Konungen att utfärda bestämmelser i nu förevarande ämne, torde dock
beträffande förslagets närmare innehåll följande böra framhållas.
Förslaget har i huvudsak samma tillämpningsområde som kungörelsen
1935:52 men avser, såsom jag tidigare framhållit, endast ordinarie lärare
och med dem i avlöningshänseende likställda befattningshavare. Bestämmelserna
i 1 § rörande lärare vid sjukvårdsanstalter och barnhem samt rörande
föreståndarinna och biträdande föreståndarinna vid skolhem eller arbetsstuga
hava avfattats i överensstämmelse med kungörelsen den 10 december
Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 20. g
Departe
ments
chefen.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
1937 (nr 955) angående utsträckt tillämpning av avlöningsreglementet för
lärare vid folk- och småskolor.
2 § i kungörelseförslaget motsvarar 7 § första stycket i medicinalstyrelsens
lagförslag, som emellertid jämkats med beaktande av skolöverstyrelsens
erinringar mot detsamma.
3 § i kungörelseförslaget motsvarar 7 § andra stycket i medicinalstyrelsens
lagförslag men har avfattats efter förebild av § 2 i kungörelsen 1935: 52. Sålunda
har det ansetts böra överlämnas åt skolöverstyrelsen att träffa avgöranden
örn läkarundersökning. Andra stycket tar särskilt sikte pa det fall,
att en sjukledig lärare, som kan förväntas ämna inom kort träda i tjänst,
misstänkes vara behäftad med smittsam tuberkulos. Framhallas må i detta
sammanhang, att örn en lärare finnes icke sköta eller, därest han är sjukledig,
kan antagas vara oförmögen att sköta sin tjänst pa ett tillfredsställande
sätt och anledningen härtill med sannolikhet är sjukdom, icke den nu föreslagna
kungörelsen utan kungörelsen 1935: 52 skall äga tillämpning, och detta
även om sjukdomen misstänkes vara smittsam tuberkulos. Den nu föreslagna
kungörelsen avser således uteslutande åtgärder till förebyggande
av smittspridning, icke jämväl åtgärder till främjande av det allmännas
intresse av att den tjänstgörande lärarpersonalen är fullt vuxen sin
uppgift.
4 § i kungörelseförslaget saknar motsvarighet i medicinalstyrelsens lagförslag
men överensstämmer nära med § 3 i kungörelsen 1935: 52. Jag framhöll
nvss, att förevarande kungörelseförslag uteslutande har ett smittförebyggande
syfte. Emellertid har vid förslagets avfattning hänsyn måst tagas till, att
enligt gällande avlöningsförfattningar en lärares lön är bestämd olika för det
fall, att han förbjudes tjänstgöra till förekommande av smittspridning, och
det fall, att han erhåller ledighet för sjukdom. Läraren avhåller sig nämligen
från tjänstgöring i förra fallet i det allmännas men i senare fallet i sitt
eget intresse. Om en lärare vid läkarundersökning befinnes vara behäftad
med smittsam tuberkulos, och det samtidigt konstateras att läraren bör för
sjukdomens botande avhålla sig från arbete, torde förhållandena i regel vara
sådana att läraren icke bör meddelas förbud att tjänstgöra lill förekommande
av smittans spridning utan bör erhålla ledighet för sjukdom. Intyg rörande
resultatet av läkarundersökning, som avses i nu förevarande kungörelseförslag,
bör följaktligen lämna ledning för bedömandet av, huruvida
läraren, därest han befinnes vara behäftad med smittsam tuberkulos, icke
är svårare sjuk än att han endast bör avstängas från tjänstgöring eller huruvida
han bör meddelas sjukledighet och, i senare fallet, hur lang tid ledigheten
bör omfatta. Förslaget i denna del har formulerats med beaktande
av bestämmelserna i 8 § kungörelsen den 10 december 1937 (nr 999) angående
statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor m. m.
Enligt dessa bestämmelser fordras i regel för utbekommande av statsbidrag
till vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig lärare, att genom intyg av
läkare styrkts, att sjukdomen är av sådan beskaffenhet, att den tjänstle
-
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
dige läraren på grund av densamma varit urståndsatt att vederbörligen
uppehålla sin tjänst. I förslaget har icke ansetts behöva räknas med det
i kungörelsen 1935: 52 omnämnda fallet, att arbetsoförmågan befinnes vara
för framtiden bestående.
5 § i kungörelseförslaget motsvarar 7 § tredje stycket i medicinalstyrelsens
lagförslag och § 4 i kungörelsen 1935: 52. Enligt förslaget är det förbehållet
skolöverstyrelsen att meddela förbud att tjänstgöra till förekommande av
smittas spridning.
Den vid avstängning från tjänstgöring till förekommande av smittspridning
utgående lönen är densamma som lön under tjänstgöring. Med hänsyn
härtill erfordras icke i kungörelseförslaget någon mot § 5 i kungörelsen 1935:
52 svarande bestämmelse.
6 § i kungörelseförslaget saknar motsvarighet i medicinalstyrelsens lagförslag.
Såsom förebild hava tjänat § 7 i kungörelsen 1935: 52 och 5 § i kungörelsen
1935: 459, därvid emellertid beaktats, att enligt nu gällande avlöningsförfattningar
en från tjänstgöring avstängd lärares avlöning skall under
tiden innehållas, så framt ej vederbörande myndighet finner skäl låta honom
uppbära något därav. Bestämmelser rörande lärarens lön under tiden för avstängningen
hava därför icke ansetts böra upptagas i förslaget.
7 § i kungörelseförslaget saknar motsvarighet i medicinalstyrelsens lagförslag
men överensstämmer med § 9 i kungörelsen 1935: 52.
8 § i kungörelseförslaget motsvarar 15 § första stycket i medicinalstyrelsens
lagförslag. Paragrafen äger nära beröring med 14 § i det inom departementet
utarbetade förslaget till tuberkuloslag. Vid behandlingen av sistnämnda
paragraf ämnar jag återkomma till nu ifrågavarande stadgande.
9 § i kungörelseförslaget motsvarar 7 § femte stycket i medicinalstyrelsens
lagförslag men har avfattats efter förebild av §§ 6 och 8 i kungörelsen 1935:
52. I likhet med vad som gäller beträffande kostnaderna för läkarundersökningar
enligt nämnda kungörelse synas även kostnaderna för de nu föreslagna
läkarundersökningarna böra bestridas av statsmedel. Beträffande frågan
om sättet för gäldandet av kostnaderna enligt 1935 års kungörelse har
skolöverstyrelsen nyligen avgivit förslag. Örn riksdagen icke finner något
att däremot erinra, torde kostnaderna enligt nu förevarande kungörelseförslag
böra gäldas i överensstämmelse med vad rörande gäldandet av kostnaderna
enligt 1935 års kungörelse är eller kan varda bestämt.
10 § i kungörelseförslaget motsvarar 7 § sista stycket i medicinalstyrelsens
lagförslag och § 10 i kungörelsen 1935: 52. Att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit,
låta bestämmelserna rörande tvångsundersökning avse jämväl skolläkare,
har icke synts vara av behovet påkallat.
Kungörelseförslaget saknar motsvarighet till 7 § fjärde stycket i medicinalstyrelsens
förslag. Då värjo fall av tuberkulos, såsom avsett är, hädanefter
skall anmälas till dispensär, samt dispensären har skyldighet att söka föranstalta
örn vidtagandet av nödiga åtgärder lill förekommande av smitt
-
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
spridning, synes det icke erforderligt att föreskriva en särskild anmälningsplikt
vid fall av smittsam tuberkulos hos lärare.
« 5-
Denna paragraf är likalydande med 9 § första stycket i medicinalstyrelsens
förslag.
På de skäl, vilka jag i den allmänna motiveringen åberopat, saknar departementsförslaget
motsvarighet till bestämmelserna i 9 § andra .stycket
och 10 § i styrelsens förslag.
9 §■
Denna paragraf motsvarar 11 § i medicinalstyrelsens förslag.
Medicinalstyrelsen har rörande bestämmelserna i 11 § i sitt förslag anfört
följande:
Att inom sjukvårds- och andra slag av anstalter, som i första stycket av
denna paragraf nämnas, patienter, som äro behäftade med tuberkulos, kunna
sprida smitta såväl till andra patienter som till personalen, har ofta framhållits,
och detsamma har också genom direkta iakttagelser och erfarenheter
bekräftats. Frågan om tuberkulosens förekomst bland sinnessjuka och om
förefintlighet av en nedsatt motståndskraft mot tuberkulos vid vissa former
av sinnessjukdom har även varit föremål för undersökningar. Anstaltsepidemier
av understundom omfattande dimensioner hava även förekommit
såväl inom sinnessjukhus som inom sinnesslöanstalter. Styrelsen kan i detta
sammanhang erinra örn en nyligen iakttagen, synnerligen omfattande och
elakartad tuberkulosepidemi vid en sinnesslöanstalt i Norrland. Det synes
styrelsen angeläget, att åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån förebygga
såväl smittfara för personal å dylika anstalter som epidemier bland å sådana
anstalter intagna. Lämpligaste åtgärden härför torde vara, att tuberkulosavdelning
för psykiskt sjuka, respektive sinnesslöa patienter inrättas vid
de anstalter, där det befinnes erforderligt, och att vid vissa fängelser sådana
avdelningar anordnas etc. I avbidan på en sådan anordning torde provisoriskt
särskiljande av de tuberkulöst sjuka från andra böra, i den utsträckning
detta är möjligt, ske inom respektive anstalter. Vid ålderdomshem
m. fl. slag av anstalter torde ett eller två särskilda rum för tuberkulospatienter
vara tillfyllest. I mångå fall torde också skydd för smittas spridande
från en sängliggande patient kunna beredas därigenom, att dennes
sängplats genom lämpliga skärmar, helst av glas, avskiljes från de närmast
stående sängarna.
I Danmarks och Finlands tuberkuloslagstiftning äro anstalter för kroppsligt
sjuka icke inbegripna under bestämmelser av detta slag. Den norska
Tuberkuloseloven innehåller i 11 § en bestämmelse, att Konungen eller den
han därtill bemyndigar äger att till förekommande av tuberkulösa sjukdomars
spridning utfärda bestämmelser bland annat för »Sindssykeasyler og
andre sykehus», alltså även för sjukhus för kroppsligt sjuka. Enligt erhållna
meddelanden anses i Danmark skyldigheten för läkare vid sjukhus för
kroppssjuka att söka förekomma spridning av tuberkulos smitta från
patient till patient eller från patient till personal inom sjukhuset så självklar,
att en konstaterad försummelse i detta avseende skulle betraktas såsom
ett allvarligt tjänstefel från den ansvarige läkarens sida. I Norge hava hittills
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
inga bestämmelser för kroppssjukhus enligt Tnberkuloselovens 11 § utfärdats,
men enligt erhållna uppgifter äro sådana att förvänta.
Styrelsen håller före, att de erfarenheter vi äga rörande faran för tuberkulossmitta
för sjukvårdspersonal, även på sjukhus för kroppsligt sjuka, är
av den övertygande art, att de ovillkorligen nödvändiggöra bestämmelser av
här antytt slag i en tidsenlig tuberkuloslagstiftning. Styrelsen kan här hänvisa
till analogien med de epidemiska sjukdomarna. Därest ett fall av sådan
sjukdom yppas på en avdelning för sjuka av annat slag, föreligger givetvis
ingen som helst tvekan angående skyldigheten att isolera fallet ifråga. Enligt
vad förut nämnts behöva icke de åtgärder, som för detta ändamål höra
vidtagas, bliva särskilt dyrbara, ej ens örn vid sjukhusens uppförande behovet
av tillräckligt antal isoleringsplatser icke beaktats. Huvudsaken är,
att uppmärksamheten på möjligheten av tuberkulossmitta från intagna
patienter alltjämt är vaken, att varje intagen patient med de resurser sjukhuset
har undersökes beträffande tuberkulos, samt att patienten, då sådan
sjukdom konstateras eller av skälig anledning misstänkes, så gott sig göra
låter avskiljes från andra sjuka. Härigenom vinnes även den fördelen, att
sjukvårdspersonalen vet, var smittfara finnes eller kan misstänkas, och sålunda
blir satt i tillfälle vidtaga nödiga åtgärder till skydd mot densamma.
Medicinalstyrelsen håller även före, att råd och anvisningar, t. ex. i form
av anslag eller småskrifter rörande de viktigaste åtgärderna för att i den
allmänna samvaron mellan människor i görligaste mån undvika eller minska
faran för tuberkulossmitta, böra användas såsom ett verksamt medel inom
tuberkulosprofylaxen. Särskilt synes detta vara fallet, där speciellt stor
smittrisk föreligger eller där ett större antal människor samlas.
Beträffande den i förslaget gjorda uppräkningen av olika slag av anstalter
bär fångvårdsstyrelsen ansett, att densamma borde kompletteras med alkoholistanstalter,
arbetshem och skyddshem, varjämte länsstyrelsen i Malmöhus
län erinrat, att medan enligt fattigvårdslagen begreppet fattigvårdsanstalt
även omfattade ålderdomshem, det i uppräkningen skildes mellan
fattigvårdsanstalter och ålderdomshem, vilket kunde vålla tveksamhet örn
vad som här menades med ålderdomshem.
Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det på många ålderdomshem
icke läte sig göra att, utan ökning av utrymmet, inrätta särskilda rum
för smittförande tuberkulösa. Förslaget skulle väl också förutsätta särskilda
rum för män och kvinnor och komme således i avsevärd utsträckning att
framtvinga om- eller tillbyggnad av ålderdomshem.
Landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län har bland annat gjort
gällande, att för sanatoriernas vidkommande förslaget skulle leda till, att
exempelvis pleuritfall icke finge vårdas på samma sal som patienter med
lungtuberkulos. En dylik anordning vore dock svår att konsekvent genomföra.
Professor Silne har i sitt inom medicinska fakidtcten vid Lunds universitet
avgivna särskilda yttrande framhållit, att man icke torde kunna förebygga
tuherkulosepidemier inom en anstalt annorledes än genom täta undersökningar
av samtliga där intagna. Förslaget innehölle några allmänna förhallningsföreskrifter,
men intet nämndes örn kostnaderna för en uppdelning
av undervisningen vid t. ex. en sinnesslöskola. Det vore ofta svårt alt i en
sådan skola av vanlig typ isolera tuberknlossmittade barn från de övriga.
86
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Svenska psykiatriska föreningen har icke haft något principiellt att invända
mot 11 § i medicinalstyrelsens förslag men har framhållit, att paragrafen
komme att ställa så stora anspråk på läkarna vid sinnessjukhusen,
att annat och väsentligt sjukvårdsarbete måste eftersättas eller en ökning
av läkarnas antal vidtagas, om förslaget skulle kunna effektivt efterlevas.
Hela det å sinnessjukhusen inneliggande klientelet måste nämligen med ej
alltför långa mellanrum undersökas med hänsyn till förekomsten av tuberkulos
i smittsamt skede. Vilket arbete detta skulle medföra insåges lätt nålman
visste, att flertalet allmänna sinnessjukhus hade en beläggning av omkring
1 000 patienter eller däröver. En centralisering av tuberkulosvården
för sinnessjukvårdens vidkommande till några få anstalter skulle medföra,
att flertalet hithörande patienter erhölle sin vård långt från hemorten. Detta
skulle ur humanitär synpunkt innebära en stor olägenhet, enär fall av tuberkulos
bland sinnessjuka ofta hade en dålig prognos och den sjuke således
kunde komma att avlida å anstalten utan att ha haft tillfälle att mottaga
besök av sina anhöriga. Centraliseringen komme också att medföra dyrbara
transporter och sannolikt även en dyrbar och tungrodd organisation.
Kraven på isolering och vård av tuberkulösa sinnessjuka och sinnesslöa torde
i stället kunna tillgodoses genom till- och ombyggnader av nuvarande
anstalter samt beaktande av dessa krav vid uppförandet av nya anstalter.
Det borde emellertid tillses, att åtminstone en läkare vid varje sinnessjukhus
hade eller bereddes tillräcklig utbildning i tuberkulosvård samt att sjukhuset
försåges med nödigt diagnostiskt och terapeutiskt instrumentarium.
Förste stadsläkaren i Göteborg har — under erinran att 11 § i medicinalstyrelsens
förslag vore den enda, som berörde arbetslokaler — anfört följande:
I
överensstämmelse med tuberkuloslagens avsikt att i första hand skydda
barn och ungdom för tuberkulossmitta hade man möjligen väntat sig, att
ungdomens relativt stora smittrisker inom industrien och hantverket gjorts
till föremål för ett uttalande. Det kan visserligen sägas, att den redan sedan
länge existerande minderårighetskontrollen utgör ett steg i rätt riktning. Men
huvudfrågan, nämligen risken för smitta från de vuxna arbetskamraternas
sida, står ju lika olöst. Detta viktiga spörsmål bör tagas upp till diskussion
i samband med det arbete, som påbörjats för att revidera lagen örn arbetarskydd
och dess påbyggnader.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har påpekat, att med den avfattning 11
§ andra stycket i medicinalstyrelsens förslag erhållit, styrelsen skulle kunna
i där avsedda fall utfärda föreskrifter, vilka innefattade en av styrelsen
själv säkerligen icke åsyftad skärpning i de bestämmelser, som enligt förslaget
eljest ansetts tillräckliga.
Den bestämmelse rörande skyddsåtgärder mot tuberkulos inom vissa anstalter,
som medicinalstyrelsen upptagit i 11 § första stycket i sitt förslag,
är avfattad med beaktande av, att åtgärderna skola hållas inom de ekonomiska
möjligheternas gränser. Styrelsen har också beledsagat bestämmelsen
med en motivering, vari detta klart framhålles. Då med hänsyn härtill
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
87
de farhågor för betydande kostnadsökningar, som under remissbehandlingen
uttalats från några håll, synas överdrivna, har bestämmelsen i väsentligen
oförändrat skick upptagits i departementsförslaget. Vid uppräkningen av de
olika anstaltstyperna hava emellertid de av fångvårdsstyrelsen och länsstyrelsen
i Malmöhus län gjorda erinringarna beaktats, dock under iakttagande
av att även arbetshem äro att hänföra till fattigvårdsanstalter, varjämte barnhem
och säkerhetsanstalter medtagits. Vad angår de av svenska psykiatriska
föreningen framställda önskemålen, vill jag erinra, att chefen för socialdepartementet
i statsverkspropositionen tilli 1939 års riksdag avser att hemställa
om en ökning av anslaget till avlöningar vid statens sinnessjukhus,
bland annat i syfte att bättre tillgodose behovet av särskild tuberkulosvård
inom sinnessjukhusen.
Vid avfattandet av andra stycket i departementsförslaget har beaktats det
påpekande, som gjorts av länsstyrelsen i Östergötlands län, och har medicinalstyrelsens
förslag jämväl i övrigt ansetts böra undergå vissa formella
jämkningar. Med anledning av vad förste stadsläkaren i Göteborg yttrat vill
jag erinra, att arbetarskyddslagen för närvarande är föremål för granskning
av en kommitté. Vid denna granskning synas de i berörda yttrande angivna
synpunkterna böra ägnas tillbörlig uppmärksamhet.
10 §.
Denna paragraf motsvarar 14 § andra stycket i medicinalstyrelsens förslag
och 5 § lungsotslagen.
Svenska läkaresällskapet har ansett det från lungsotslagen hämtade uttrycket
»om de under sjukdomen begagnats på sådant sätt, att de kunna
antagas överföra smitta» tarva ett förtydligande, därest avgörandet skulle
läggas i händerna på hälsovårdsnämnden.
Landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län har önskat få fastslaget,
vem som skulle avgöra, huruvida efterlämnade persedlar vore smittförande.
Medicinalstyrelsen har sammanfört bestämmelsen örn förbud mot utbjudande
eller utlämnande av tuberkulossjuk persons tillhörigheter med vissa
stadganden örn smittrening vid dödsfall eller flyttning på ett sådant sätt, att
förbudet synes avse allenast utbjudande eller utlämnande efter dödsfall eller
flyttning. Då emellertid förbudet torde böra givas en generell karaktär,
har detsamma, efter förebild av lungsotslagen, i departementsförslaget upptagits
i en särskild paragraf. Tillika har förbudet icke ansetts böra gälla
utbjudande till försäljning, bland annat av den anledningen att, om köp
kommer till stånd, smittrening kan äga rum före utlämnandet.
Med anledning av nyss återgivna yttranden över medicinalstyrelsens förslag
vill jag framhålla, att ansvaret för att utlämnade persedlar icke äro
smiltförande åvilar den, som utlämnat desamma. Att endast uppsåtlig! brott
mot förbudet drabbas av straff, framgår av 16 § andra stycket departementsförslaget.
Departe
ments
chefen.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Departe
ments
chefen.
11 §■
Denna paragraf motsvarar 12 § i medicinalstyrelsens förslag och 6 §
lungsotslagen.
Medicinalstyrelsen bär framhållit, att 12 § i styrelsens förslag i huvudsak
anslöte sig till 6 § lungsotslagen, dock att skyldigheten för den anmälande
läkaren att meddela hälsovårdsnämnden anvisning på smittreningsåtgärder
uteslutits, enär den visat sig vara av ringa praktisk betydelse. Däremot
hade införts bestämmelser rörande anmälan av dödsfall till tjänsteläkare
och centraldispensär. Dessa anmälningar vore avsedda att komplettera de
statistiska uppgifter, som enligt styrelsens förslag skulle hopsamlas av
tjänsteläkare och centraldispensärer.
Förste provinsialläkaren i Värmlands län har ansett den tid av åtta dagar,
inom vilken läkare finge göra anmälan till hälsovårdsnämnden, vara
alldeles för lång. För att hindra försäljning av gångkläder m. m. från den
dödes bo borde smittrening snabbt verkställas.
Landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands lån har funnit anmälan av
läkare till hälsovårdsnämnd obehövlig beträffande person, som avlidit å
sjukhus. Ändamålet med dylik anmälan vore nämligen, att nämnden skulle
föranstalta örn smittrening, men sådan utfördes å sjukhus utan myndighets
ingripande.
Förste stadsläkaren i Göteborg har, under framhållande av praktiserande
läkares obenägenhet för skrivarbete, föreslagit, att anmälan örn dödsfall
endast skulle göras till tjänsteläkaren, som sedan hade att föra anmälan vidare
till hälsovårdsnämnden. Någon tidsförlust behövde knappast befaras,
då tjänsteläkaren och hälsovårdsnämnden praktiskt taget vore samma
instans.
Förste stadsläkaren i Malmö har ansett de i andra och tredje styckena i
medicinalstyrelsens förslag föreskrivna anmälningarna onödiga, då de statistiska
uppgifter, som man där avsåge att vinna, ändock komme tjänsteläkaren
tillhanda via dödsbevisen med däri lämnade uppgifter om huvuddödsorsak
och bidragande dödsorsaker.
I fråga örn de fall, som behandlas i sista stycket i medicinalstyrelsens förslag,
har förste provinsialläkaren i Gävleborgs län framhållit, att enär dödsbevistvång
ej förelåge för landsbygden, hälsovårdsnämnden borde vara skyldig
omedelbart anmäla dödsfallet till tjänsteläkaren. Även svenska sanatorielåkarföreningen
har ansett anmälan i dessa fall böra göras till tjänsteläkaren
samt genom denne till centraldispensären, som borde få kännedom örn
alla inom sitt område timade dödsfall i tuberkulos. Samtliga anmälningar,
icke endast de i första och andra stycket omnämnda, borde göras skriftligt.
Svenska nationalföreningen mot tuberkulos slutligen har föreslagit, att
anmälan av pastor till hälsovårdsnämnd skulle vidarebefordras till distriktsoch
centraldispensär.
Syftet med anmälningsplikten, sådan den utformats i 3 § departementsförslaget,
är att såvitt möjligt varje fall av tuberkulos skall bliva känt av
Kungl. Majlis proposition nr 20.
89
dispensär och där upptaget i sådan förteckning, varom i 4 § förmäles. Då
en i dylik förteckning upptagen person avlider, skall han avföras ur förteckningen.
För att möjliggöra detta har i nu förevarande paragraf i departementsförslaget
stadgats skyldighet för den avlidnes läkare eller i visst
fall pastor att om dödsfallet göra anmälan till den dispensär, i vars jämlikt
4 § förda förteckning den avlidne kan antagas vara upptagen. Frågan
om skyldighet för dispensären att vidarebefordra anmälan till tjänsteläkare
eller till annan dispensär synes däremot icke behöva behandlas i
förordningen. Jag hänvisar härutinnan till vad jag i ett liknande spörsmål
anfört under 3 § i specialmotiveringen.
Då en med smittsam tuberkulos behäftad person avlider, bör smittrening
av hans bostad och tillhörigheter fortast möjligt äga rum. Enligt 13 §
departementsförslaget skall sådan smittrening ombesörjas av hälsovårdsnämnden,
vilken alltså omedelbart bör erhålla kännedom om dödsfallet.
Med anledning härav har i departementsförslaget, i huvudsaklig överensstämmelse
med medicinalstyrelsens förslag och 6 § lungsotslagen, skyldighet
ålagts den avlidnes läkare att om dödsfallet omedelbart göra anmälan hos
nämnden; dock att, såsom i ett yttrande framhållits, sådan skyldighet icke
skall föreligga, då dödsfallet timat å sjukvårdsanstalt. Har pastor i dödoch
begravningsboken antecknat tuberkulos såsom dödsorsak utan att av
läkare utfärdat dödsbevis varit företett, är det anledning förmoda, att den
döde varit behäftad med smittsam tuberkulos. Även i sådant fall bör därför
anmälan till nämnden göras. Departementsförslaget överensstämmer
härutinnan med medicinalstyrelsens förslag och 6 § lungsotslagen.
I departementsförslaget stadgas vidare, att anmälan örn dödsfall alltid skall
göras skriftligen, samt meddelas bestämmelser örn sådan anmälans närmare
innehåll. Någon motivering till dessa bestämmelser synes icke erforderlig.
12 §.
Denna paragraf motsvarar 13 § i medicinalstyrelsens förslag.
Medicinalstyrelsen har framhållit, att bestämmelser om smittrening av
bostad och tillhörigheter varje gång en tuberkulöst sjuk flyttade från en
bostad till en annan utgjorde ett sedan länge och från många håll framfört
önskemål, vilket givetvis vore synnerligen välgrundat. Styrelsen hade
emellertid ansett, att en kortare tids frånvaro från hemmet, t. ex. för undersökning
å vårdanstalt eller för pneumothoraxpåfyllning, icke borde nöd
vändiggöra smittrening av bostaden.
Svenska läkaresällskapet har ansett skyldigheten för distriktsdispensär
att i och för smittrening till hälsovårdsnämnden göra anmälan örn vederbörandes
intagande å anstalt höra kompletteras med föreskrift även för
läkare vid anstalten att senast inom 8 dagar insända anmälan till nämnden.
På de skäl medicinalstyrelsen anfört hava bestämmelser, motsvarande de
av styrelsen föreslagna, upptagits i departementsförslaget. Därvid hava
Departe
ments
chefen.
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
emellertid vidtagits vissa i huvudsak formella jämkningar, vilka icke torde
tarva någon närmare motivering.
Efter det anmälningsplikt enligt 3 § departementsförslaget blivit införd,
torde det sällan komma att inträffa, att en tuberkulossjuk person blir för
längre tids vård intagen å anstalt utan att vederbörande dispensärläkare äger
kännedom därom. Den av svenska läkaresällskapet föreslagna skyldigheten
även för läkare vid anstalten att göra anmälan örn intagningen synes därför
icke vara av större praktiskt värde. Stadgande om sådan skyldighet har
på grund därav icke upptagits i departementsförslaget.
13 §.
Denna paragraf motsvarar 14 och 17 §§ i medicinalstyrelsens förslag samt
7 och 8 §§ lungsotslagen, dock att, såsom tidigare omnämnts, 14 § i medicinalstyrelsens
förslag delvis motsvaras av 10 § departementsförslaget.
Förste stadsläkaren i Göteborg har uttalat tvivelsmål rörande värdet av
de föreslagna desinfektionsåtgärderna.
Förste stadsläkaren i Malmö har framhållit, att föreskrifterna örn smitt - rening vid flyttning till annan bostad uppenbarligen vore tillkomna efter
förebild av 4 § epidemilagen. Konsekvensen skulle dock fordra, att även
vid tuberkulos smittrening skedde då den sjuke tillfrisknat, d. v. s. upphört
att föra smitta. Härvidlag hade man emellertid avstått från krav på smittrening
av såväl bostaden som kläderna. Detta förhållande ävensom praktiska
skäl talade för, att bestämmelsen om obligatorisk smittrening av kläder
vid flyttning till annan bostad borde utgå. Bestämmelsen kunde dock
kvarstå, örn före uttrycket »gång- och sängkläder» inskötes »kvarlämnade».
Svenska stadsförbundet har ansett den skärpta skyldigheten för en kommun
att bekosta smittrening av bostad knappast rimlig, om den skulle utkrävas
utan hänsyn till den sjukes ställning. Såsom 17 § i medicinalstyrelsens
förslag vore avfattad skulle en förmögen tuberkulossjuk person
kunna även vid upprepade ombyten av bostad räkna med en kostnadsfri
smittrening av lägenhet efter lägenhet.
Departementschefen.
Det har icke synts mig tillrådligt att, såsom förste stadsläkaren i Göteborg
ifrågasatt, helt avstå från bestämmelser örn smittrening efter tuberkulossjuka
personer. Då emellertid i såväl medicinalstyrelsens förslag som
departementsförslaget endast meddelas bestämmelser om erforderlig smittrening,
lämnas tydligen åt hälsovårdsnämnderna att tämligen fritt pröva,
huruvida och i vilken omfattning smittrening i de särskilda fallen skall verkställas.
Vid sådant förhållande synes mig också den av svenska stadsförbundet
gjorda erinringen i någon mån förlora i betydelse. De fall, vilka
förbundet i sittt yttrande avsett, torde för övrigt bliva fåtaliga.
Att vid en tuberkulossjuk persons flyttning smittrening endast bör avse
den gamla bostaden jämte där kvarlämnade persedlar, synes uppenbart.
Vad förste stadsläkaren i Malmö härutinnan anfört har därför iakttagits vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
91
departementsförslagets avfattande. Däremot har det icke ansetts erforderligt
att, såsom denne läkare ifrågasatt, även i så måtto likställa tuberkulos
med de vanliga epidemiska sjukdomarna, att enligt förordningen smittrening
skulle verkställas jämväl efter den sjukes tillfrisknande.
U §.
Denna paragraf motsvarar 15 § i medicinalstyrelsens förslag.
Medicinalstyrelsen har anfört följande:
I styrelsens lagförslag har flerstädes föreskrivits, att läkarintyg skola företes.
Detta förutsätter givetvis, att läkarundersökningar före dylika intygs
utfärdande skola verkställas. Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra
framhålla de stora framsteg, som på lungdiagnostikcns område gjorts under
de senare åren. För att med säkerhet kunna intyga, att en person icke lider
av lungtuberkulos, kan läkaren numera vara nödsakad företaga en hel serie
av undersökningar, nämligen — förutom den klassiska fysikaliska undersökningen,
bacillprövning av sputum och temperaturmätning — tuberkulinprövning,
blodsänkningsreaktion samt röntgenfotografering.
Det är givetvis ett önskemål, att de läkarundersökningar, som utföras, och
de intyg, som utfärdas enligt bestämmelserna i denna lag, äro så högt kvalificerade
som möjligt. Styrelsen önskar framhålla betydelsen av sakkunnigt
utförda röntgenundersökningar, speciellt röntgenfotograferingar, och av sakkunnig
bedömning av röntgenplåtarna.
Kostnadsskäl komma sannolikt att, åtminstone tills vidare, ställa sig hindrande
för ett konsekvent genomförande av ett sådant önskemål. Det torde
därför vara lämpligast att lägga i medicinalstyrelsens hand att genom särskilda
bestämmelser rörande här ifrågavarande läkarundersökningar och
läkarintyg, så långt det för närvarande är möjligt, förverkliga nämnda önskemål
samt att följa utvecklingens gång på området.
Även örn flera tillfredsställande möjligheter för anskaffande av nämnda
läkarintyg förefinnas, får styrelsen emellertid framhålla, att de beslutade
centraldispensärerna avses skola utgöra centraler för högt kvalificerad lungdiagnostik
och att en av dessa dispensärers uppgifter skall bliva att mot relativt
ringa ersättning eller till och med i vissa fall för den enskilde kostnadsfritt
utfärda sådana läkarintyg, som omförmälas i det föreliggande lagförslaget.
Styrelsen har ansett, att avgifterna för de intyg och undersökningar, som
enligt förslaget komma att erfordras, böra utgå enligt en av styrelsen fastställd
taxa.
Styrelsen önskar vidare framhålla, att enligt den lydelse, paragrafens första
stycke fått, det bör tillkomma styrelsen att utfärda formulär till de läkarintyg,
vilka i lagförslaget omförmälas.
Förste provinsialläkarnes förening har funnit 15 § i medicinalstyrelsens
förslag vara av synnerlig betydelse för lagens effektivitet.
Svenska provinsialläkarföreningen har framhållit, att en av tuberkuloslagens
konsekvenser bleve talrika undersökningar för erhållande av intyg, avsedda
att styrka frihet från smittsam tuberkulos. Kravet på att dessa intyg
bleve så tillförlitliga som möjligt måste naturligtvis biträdas, och någon erinran
mot ordalydelsen av 15 § i lagförslaget hade föreningen icke att göra. Men
örn de närmare bestämmelser, som medicinalstyrelsen härutinnan komme att
92
Kungl. Maj.ts proposition pr 20.
utfärda, i realiteten skulle mynna ut i monopolisering av dessa undersökningar
och intyg åt vissa läkare med diskvalificering av tjänsteläkarna, måste
föreningen inlägga en allvarlig protest mot ett sådant tillvägagångssätt. Tyvärr
saknades icke helt och hållet anledning till dylika farhågor.
Liknande synpunkter, som framförts i sist återgivna yttrande, hava även
framhållits av förste provinsialläkarna i Södermanlands, Blekinge, Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län samt landstingets förvaltningsutskott i Blekinge
län.
Skolöverstyrelsen har anfört följande:
Överstyrelsen har intet att erinra mot de föreslagna bestämmelserna i denna
paragraf, varigenom medicinalstyrelsen skulle anbefallas meddela bestämmelser
angående sätt och ordning för utförande av de läkarundersökningar och
utfärdande av de läkarbetyg, varom lagen talar. Överstyrelsen vill dock
framhålla, att den uppgift, som medicinalstyrelsen härigenom ålägges, måste
bliva av synnerligen ömtålig art. Det är överstyrelsens bestämda mening,
att fordringarna på dessa undersökningars omfattning och speciella karaktär
inte få bliva så stora, att svårigheterna för anskaffande av läkarintyg komma
att verka hindrande på den normala ansöknings- och tillsättningsproceduren
vid lärartillsättningar eller medföra alltför stora kostnader för lärarna. Redan
nu förefinnas i vissa delar av vårt land svårigheter för lärare att anskaffa
läkarbetyg, och folkskolestadgan innehåller därför en bestämmelse att, om
synnerlig svårighet möter för anskaffande av nytt läkarbetyg, tidigare utfärdat
läkarbetyg skall gälla vid ansökning till lärartjänst, därest skolrådets
ordförande kan avge visst intyg örn den sökandes kroppsbeskaffenhet. örn
fordringarna på läkarundersökning för utrönande av smittsam tuberkulos
skulle bliva av den art, att undersökning endast kunde utföras på en plats,
som kanske vore långt avlägsen från lärarens tjänstgöringsort — överstyrelsen
tänker särskilt på förhållandena i stora delar av Norrland — skulle kostnaderna
för anskaffande av det behövliga intyget — på grund av långa resor
och måhända till och med tjänstledighet — kunna uppgå till en summa, varav
ersättningen för själva undersökningen endast skulle utgöra en mindre del.
Överstyrelsen förutsätter, att medicinalstyrelsen vid utfärdande av i här
förevarande paragraf åsyftade bestämmelser tager hänsyn till nu nämnda
förhållanden.
Likaledes förutsätter överstyrelsen, att det formulär för läkarintyg, som
medicinalstyrelsen skall fastställa, kommer att avse icke endast uppgift om
frihet från smittsam tuberkulos utan även de övriga uppgifter, som enligt redan
nu gällande författningar skola innehållas i läkarintyg, som erfordras för sökande
av lärartjänst, så att en lärare icke blir nödsakad anskaffa tvenne
läkarintyg, eventuellt till och med besöka tvenne skilda läkare, för att uppfylla
föreskrivna villkor för behörighet till den tjänst, han ämnar söka.
Professor Suve har i sitt inom medicinska fakulteten vid Lunds universitet
avgivna särskilda yttrande anmärkt, att de intyg, som staten i lagen ålade
den sjuke eller friske medborgaren att anskaffa, borde vara helt kostnadsfria
och bevisande, d. v. s. grundade på röntgenundersökning. Utan sådan undersökning
torde ingen ansvarig läkare vid positiv tuberkulinreaktion våga intyga,
att vederbörande ej under vissa förhållanden kunde bliva smittförande.
Fordrade staten kvalificerade läkarbedömningar, borde staten också betala
dem.
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
93
Någon direkt erinran emot att förläna medicinalstyrelsen den ifrågasatta Departebefogenheten
att meddela närmare bestämmelser angående verkställande av “liefen
läkarundersökningar och utfärdande av läkarintyg, varom i förslaget förmäles,
har icke framställts i yttrandena. Tvärtom synes behovet av sådana
bestämmelser däri hava vitsordats. Emellertid vill jag understryka det i
vissa yttranden framförda önskemålet, att medicinalstyrelsen icke genom att
uppställa alltför rigorösa krav i dessa hänseenden förbehåller undersökningarna
åt ett fåtal läkare. Samtidigt vill jag framhålla, att efter de väsentliga
jämkningar, som under departementsbehandlingen vidtagits i medicinalstyrelsens
förslag, antalet undersökningar och intyg, beträffande vilka
medicinalstyrelsen skulle hava att utfärda bestämmelser, kommit att avsevärt
inskränkas. Kvar stå i det inom departementet utarbetade förslaget till
tuberkulosförordning endast undersökningar med anledning av nyupptäckta
tuberkulosfall samt undersökningar och intyg för behörighet att påbörja eller
fortsätta viss sysselsättning inom mjölkhanteringen. Vidare har i 8 § i
det inom departementet upprättade förslaget till kungörelse angående åtgärder
mot utbredning av tuberkulos inom vissa läroanstalter åt medicinalstyrelsen
givits befogenhet att efter samråd med skolöverstyrelsen meddela närmare
bestämmelser angående verkställande av de läkarundersökningar och
utfärdande av de läkarintyg, varom i kungörelsen förmäles. Här har alltså
uttryckligen garanterats, att skolöverstyrelsen skall kunna göra sina önskemål
gällande, innan dylika bestämmelser utfärdas.
I intetdera av de båda inom departementet upprättade författningsförslagen
har, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, stadgats förbud mot att för
undersökning eller intyg, varom styrelsen meddelat närmare bestämmelser,
fordra högre ersättning än enligt av styrelsen fastställd taxa. Då verkställandet
och utfärdandet av dessa undersökningar och intyg icke torde böra
förbehållas tjänsteläkare, är jag icke beredd att i detta sammanhang förorda
avsteg från principen, att en privatpraktiserande läkare äger själv bestämma
det honorar han vill fordra för sitt arbete. Icke heller är jag beredd att nu
föreslå åtgärder, varigenom det från något håll framförda önskemålet om
kostnadsfria undersökningar och intyg skulle förverkligas.
15 §.
Denna paragraf motsvarar 21 § i medicinalstyrelsens förslag, vari vissa
huvudsakligen formella jämkningar vidtagits.
16 §.
Denna paragraf motsvarar 18 § i medicinalstyrelsens förslag, som jämkats
med hänsyn till tidigare förordade ändringar i detsamma. Paragrafen
motsvarar även 9 § lungsotslagen men skiljer sig från denna i sakligt hänseende
såtillvida, att uppsåtlig! utlämnande av smittförande persedlar ansetts
böra förskylla dagsböter.
94
Kungl. Maf:ts proposition nr 20.
17 §.
Denna paragraf motsvarar 20 och 22 §§ i medicinalstyrelsens förslag
samt 10 och 11 §§ lungsotslagen.
Övergångsbestämmelserna.
Medicinalstyrelsen har såsom motivering till de i styrelsens förslag intagna
övergångsbestämmelserna anfört bland annat följande.
Anledningen till att enligt dessa bestämmelser företeende av läkarintyg
fordras i fråga om dem, som vid lagens ikraftträdande äro sysselsatta i mejeri-
eller mjölkförsäljningsrörelse, ehuru åtminstone en del av dessa enligt
3 § lungsotslagen varit skyldiga genom läkarintyg styrka sig icke vara behäftade
nied smittsam lungsot, ligger i skillnaden mellan de i nyssnämnda
lag och styrelsens lagförslag fordrade intygen, beträffande vilka lagförslaget
tillerkänner styrelsen rätt att meddela bestämmelser angående sättet
och ordningen för utförande av läkarundersökningar och utfärdande av läkarintyg.
Därjämte har lagförslaget en avsevärt vidare omfattning än lungsotslagen.
Då praktiska svårigheter i vissa fall kunna föreligga att få det för läkarintygens
utfärdande erforderliga stora antalet undersökningar utförda inom
de tider, som angivits i övergångsbestämmelserna, synes det styrelsen önskvärt,
att styrelsen erhölle bemyndigande att, då skäl därtill föreligga, medgiva
uppskov därmed.
Beträffande punkt 3 i de av medicinalstyrelsen föreslagna övergångsbestämmelserna
hava i yttrandena vissa erinringar framställts. Förste provinsialläkarna
i Jönköpings och Malmöhus län lia ansett punkten kunna utgå.
Förste stadsläkaren i Stockholm har ifrågasatt, huruvida icke läkarintyg
om frihet från smittsam tuberkulos, utfärdat högst 12 månader före lagens
ikraftträdande och således avseende relativt nyanställda personer, skulle
kunna gälla. För Stockholm innebure föreskriften i denna punkt ett omfattande
arbete, då staden hade omkring 2,000 mjölkbutiker och 3,300 personer
sysselsatta i mejeri- och mjölkförsäljningsrörelse. Sammanställt med
de krav, som jämlikt 7, 8 och 10 §§ i medicinalstyrelsens förslag kunde komma
att ställas på en stadens dispensär, och under förutsättning att röntgenundersökning
komme att ingå i av styrelsen meddelade bestämmelser, måste
under första året efter lagens ikraftträdande utföras så många undersökningar,
att de erfordrade nya mottagningslokaler med särskild röntgenutrustning.
Även punkt 4 i övergångsbestämmelserna till medicinalstyrelsens lagförslag
har förste provinsialläkaren i Malmöhus län ansett kunna utgå. Skolöverstyrelsen
har intet haft att erinra mot punkten i fråga men har framhållit,
att den torde komma att medföra rätt avsevärda kostnader. Då antalet
lärare vid folk- och småskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor,
statens allmänna läroverk och seminarier uppginge till cirka 35,000 skulle,
därest varje läkarundersökning kunde beräknas draga en kostnad av i medeltal
10 kronor och undersökningarna komme att bekostas av statsmedel,
ett engångsanslag örn 350,000 kronor komma att erfordras enbart för dessa
skolformer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
96
Den föreslagna förordningen synes lämpligen böra träda i kraft den 1 januari
1940.
I enlighet med vad medicinalstyrelsen föreslagit bör samtidigt därmed
lungsotslagen upphöra att gälla, dock med undantag för dessförinnan mot
densamma begångna förseelser.
Bestämmelsen i punkt 2 i medicinalstyrelsens förslag har med ett pär formella
jämkningar upptagits i departementsförslaget men med det tillägget,
att, där den tuberkulossjuke vårdas å anstalt, anmälan örn sjukdomsfallet
må göras i samband med utskrivning eller frigivning från anstalten. I dylikt
fall lärer nämligen anmälan i regel sakna betydelse före utskrivningen
eller frigivningen. Att anmälan icke bör ske, därest den intagne utskrives
eller frigives såsom fullt frisk, torde vara klart och synes för övrigt kunna
utläsas ur lagtexten.
Vad härefter angår punkterna 3 och 4 i medicinalstyrelsens förslag vill
jag erinra, att styrelsen i sin särskilda utredning rörande frågan om ersättning
av allmänna medel åt yrkesutövare, vilka på grund av smittfara förbjödes
innehava sin anställning, framhållit, att det läge utom möjlighetens
gräns att på ett år — utan att all annan tuberkulosvård skulle inhiberas —
sakkunnigt undersöka alla dem, som bär kunde komma i fråga, och vilka
styrelsen uppskattat till något över 100,000 personer. Härför erfordrades enligt
styrelsens mening säkerligen minst tre år. Ehuru den mejeri- och mjölkförsäljnings-
samt lärarpersonal, som enligt de inom departementet upprättade
författningsförslagen skulle kunna till förekommande av smittfara förbjudas
utöva sitt yrke, icke torde utgöra fullt hälften av nyss nämnda antal,
har dock styrelsens berörda uttalande ingivit mig allvarliga betänkligheter
mot införandet i den nu föreslagna lagstiftningen av bestämmelser,
motsvarande de av styrelsen i punkterna 3 och 4 föreslagna. Då härtill
kommer, att de högst betydande kostnader, som de ifrågasatta undersökningarna
skulle föranleda, ingalunda med säkerhet skulle kunna sägas uppväga
fördelarna av desamma, hava dylika bestämmelser icke upptagits i de
inom departementet utarbetade författningsförslagen. Tvärtom har i förslaget
till tuberkulosförordning stadgats, att bestämmelsen i 6 § första punkten
icke skall äga tillämpning beträffande den, som vid tiden för förordningens
ikraftträdande är sysselsatt i rörelse, varom i nämnda punkt förmäles, och
som jämlikt lungsotslagen styrkt sig icke vara behäftad med smittsam lungsot.
Vid sådant förhållande sakna departementsförslagen jämväl motsvarighet
till punkterna 5 och 6 i medicinalstyrelsens förslag.
Förslaget till lag om Undrad lydelse av 34 § epidemilagon den 19 juni 1919 (nr 443).
34 § epidemilagen är av följande lydelse: »Angående lungsot och könssjukdomar
gäller vad därom särskilt är stadgat.»
Medicinalstyrelsen bär framhållit, att därest det av styrelsen framlagda förslaget
till tuberkuloslag komme att antagas, torde i samband därmed 34 §
Departe
ments
chefen.
Departe
ments
chefen.
96 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
epidemilagen böra så ändras, att ordet »lungsot» utbyttes mot ordet »tuberkulos».
I enlighet med vad medicinalstyrelsen sålunda anfört har inom departementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 34 § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443).
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga de inom socialdepartementet
upprättade förslagen till tuberkulosförordning och till lag om ändrad
lydelse av 34 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
97
Bilaga A.
Förslag
till
angående vissa åtgärder mot
Lag
utbredning av tuberkulos (tuberkuloslag).
1 §•
I denna lag förstås
med tuberkulos: tuberkulos hos människa, oavsett dess lokalisation och oavsett
örn densamma befinner sig i smittsamt skede eller ej, dock icke kvarstående
tecken av uppenbart läkt tuberkulos, samt
med smittsam tuberkulos: i föregående stycke omförmäld tuberkulos vilken
är i sådant skede, att fara för tuberkulossmitta föreligger.
2 §.
Då någon vid undersökning befinnes vara behäftad med tuberkulos skall
anmälan därom ofördröjligen och senast inom åtta dagar göras hos vederbörande
tjänsteläkare. Dylik anmälan skall göras av den läkare, som först
konstaterat sjukdomen. Anmälan, vilken skall ske skriftligen enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär, skall innehålla uppgift om den sjukes
namn, alder och yrke eller samhällsställning samt bostadsadress ävensom
om de åtgärder, som blivit vidtagna.
Det åligger läkaren vid sjukvårdsanstalt, från vilken patient, behäftad
med smittsam tuberkulos, utskrives, att, där så ske kan, en vecka före utskrivningen
och senast vid densamma göra anmälan därom till vederbörande
tjänsteläkare.
Tjanstelakare har att, i fall då dispensärverksamhet finnes anordnad inom
sjukvårdsområdet, ofördröjligen och senast inom åtta dagar till läkaren vid
vederbörande centraldispensär samt till läkaren vid vederbörande distriktsdispensar,
därest han icke själv förestår densamma, lämna meddelande om
anmälan, som till honom ingått enligt denna paragraf.
En var läkare äger, då vid undersökning av person sådana symtom påvisats,
sorn giva skalig anledning misstänka, att denne är behäftad med tuberkulos,
att, därest dispensärverksamhet finnes anordnad inom sjukvårdsområdet,
remittera den undersökte till vederbörande centraldispensär för vidare
undersökning; och skall i fall då centraldispensären meddelat den remitte
snniis
behäf,ad mcd iubcrkui<is’
avesta™som talle deltager ltaSbu£”“ ^ <Us«K!,Kilr- Som
3 §.
Det åligger tjänsteläkare och läkare vid centraldispensär att enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär föra förteckning över personer, beträffande
vilka anmälan enligt 2 § gjorts.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 20. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Läkare vid distriktsdispensär åligger att i samarbete med läkaren vid vederbörande
centraldispensär utan dröjsmål föranstalta därom, att alla de
undersökningar och övriga åtgärder till förekommande av tuberkulossmittas
spridande, vartill anmält sjukdomsfall bör föranleda, bliva vidtagna ävensom
att i fortsättningen övervaka, att de givna föreskrifterna iakttagas. Skulle
för sådana åtgärders och undersökningars genomförande hälsovårdsnämnds
ingripande erfordras, åligger det nämnden att lämna behövligt bistånd.
Det vare läkare, vilken icke är läkare vid distriktsdispensär, obetaget att
beträffande av honom till tjänsteläkare anmält fall av tuberkulos utan anlitande
av dispensärernas medverkan vidtaga åtgärder och företaga undersökningar,
som i föregående stycke avses, därest han vid anmälan om fallet
förklarar sig villig övertaga ansvaret härför, samt till dispensären avgiver
rapport enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär över vidtagna åtgärder.
4 §•
På anmälan av hälsovårdsnämnd att tuberkulossjuk person lever under
förhållanden, som för den sjukes omgivning medföra påtaglig fara för smitta,
och att påyrkad rättelse icke genom nämndens åtgöranden kunnat vinnas,
så ock eljest då skälig anledning därtill förekommer, må länsstyrelsen förordna
tjänsteläkare att företaga tjänsteresa till den sjuke för att söka förekomma
smittans spridande.
Därest sådan sjuk person uppenbarligen underlåter att följa de föreskrifter,
som av vederbörande läkare lämnats till förekommande av smittans
spridande, skall hälsovårdsnämnden därom göra anmälan till länsstyrelsen,
som efter förste provinsialläkarens hörande kan besluta örn den sjukes inläggande
å vårdanstalt. Beslut om sålunda å vårdanstalt inlagd persons utskrivning
meddelas likaledes av länsstyrelsen. Dock må utskrivning ej ske
med mindre antingen anstaltens läkare intygat, att fara för tuberkulossmitta
från ifrågavarande person icke föreligger, eller länsstyrelsen eljest efter läkarens
hörande funnit skälig anledning antaga, att den sjuke kommer att
iakttaga nödig varsamhet till förhindrande av smittans spridande. Länsstyrelsen
vare icke skyldig till prövning upptaga ansökan om utskrivning förr
än fyra månader förflutit från den dag, då beslut örn avslag å tidigare gjord
dylik framställning meddelats.
På förslag av länsstyrelsen eller efter länsstyrelsens hörande äger medicinalstyrelsen
bestämma, att i föregående stycke omförmäld sjuk skall inläggas
å särskild för ändamålet inrättad anstalt.
Av länsstyrelsen eller medicinalstyrelsen med stöd av denna paragraf fattat
beslut skall omedelbart gå i verkställighet utan hinder av förd klagan.
Beträffande barnavårdsnämnds rätt att omhändertaga barn under sexton
år, som i föräldrahemmet utsättes för fara till liv eller hälsa, är särskilt
stadgat.
5 §•
I mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse må icke sysselsättas annan än den,
som hos hälsovårdsnämnden med läkarintyg, utfärdat tidigast trettio dagar
före det sådan sysselsättning skall påbörjas, styrkt sig icke vara behäftad
med smittsam tuberkulos. Förekommer skälig anledning antaga, att sådan
person efter tidigare läkarundersökning blivit behäftad med smittsam tuberkulos,
är han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden undergå förnyad
läkarundersökning; och må nämnden omedelbart förbjuda honom att
innehava sysselsättning, som förut sagts, intill dess han för nämnden företett
läkarintyg att fara för tuberkulossmitta från honom icke föreligger.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 20.
99
6 §.
Det åligger en var läkare, som fått kännedom örn att person, behäftad med
smittsam tuberkulos, på annat sätt än i 5 § sägs tager befattning med mjölk
eller mejeriprodukter eller eljest sysslar med beredning av födoämne eller
dryckesvara för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk,
bröd, konditorivaror, frukt eller grönsaker, som avses till försäljning, därom
skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd. Beträffande
skyldighet för den anmälde att undergå läkarundersökning och förbud för
honom att innehava arbetet gäller vad i 5 § är för där avsett fall stadgat.
7 §.
Ej ma någon vinna anställning eller tillträda förordnande såsom lärare vid
offentlig eller enskild läroanstalt där barn under 16 år åtnjuta undervisning
med mindre han genom läkarintyg styrkt sig icke vara behäftad med smittsam
tuberkulos. Sadant intyg skall vara utfärdat, då det gäller anställning,
tidigast en månad före anställningens början, samt, då det gäller förordnande,
tidigaste ett år före förordnandets början.
Finner rektor eller ordförande i skolstyrelse vid eller ägare till läroanstalt
eller vid sadan anstalt anställd läkare skälig anledning misstänka, att lärare
eller elev är behäftad med smittsam tuberkulos, skaij han hos den styrelse
eller myndighet, varunder anstalten närmast lyder, göra anmälan örn förhållandet,
och vare dylik lärare eller elev skyldig att omedelbart underkasta sig
läkarundersökning. I avvaktan på undersökningens utförande må styrelsen
eller myndigheten förbjuda läraren att tjänstgöra i anstalten eller eleven att
där vara tillstädes.
Befinnes vid läkarundersökningen läraren eller eleven vara behäftad med
smittsam tuberkulos, åligger det styrelsen eller myndigheten att avstänga
läraren från tjänstgöring eller förbjuda eleven att vara tillstädes i anstalten,
och må läraren icke återtaga sin tjänstgöring eller eleven åter vara tillstädes
i anstalten förrän han företett läkarintyg, att fara för tuberkulossmitta från
honom icke föreligger.
Det åligger en var läkare, som för smittsam tuberkulos behandlar lärare
eller elev vid i denna paragraf avsedd läroanstalt, att härom göra anmälan till
den styrelse eller myndighet, varunder skolan lyder.
Läkarundersökning såväl vid uppkommen misstanke örn smittsam tuberkulos
som ock för intyg, varigenom den sjuke förklarats fri från smittfara,
skall utföras på läroanstaltens bekostnad.
Vad i denna paragraf stadgats om lärare skall gälla jämväl rektor eller
föreståndare för samt läkare vid läroanstalt.
8 §.
Vid en var annan offentlig eller enskild anstalt än i 7 § sägs, där minderåriga
mottagas för vård eller uppfostran, må ej någon tillträda anställning eller
tillfälligt utföra arbete, vilket bringar honom i beröring med å anstalten
intaget barn, med mindre han dessförinnan genom läkarintyg styrkt sig icke
vara behäftad med smittsam tuberkulos.
Det åligger föreståndaren eller, örn sådan ej finnes, styrelsen för samt ägaren
av anstalt, som nyss sagts, ävensom vid anstalten anställd läkare att, då
skälig anledning finnes misstänka, att person, som avses med förbudet i första
stycket, är behäftad med smittsam tuberkulos, därom omedelbart göra anmälan
till hälsovårdsnämnden, vilken må avstänga den misstänkte från arbetet
vid anstalten, och må arbetet icke återtagas förr, än den misstänkte eller sju
-
100
Kungl. Majlis proposition nr 20.
ke hos nämnden företett läkarintyg, att fara för tuberkulossmitta från honom
icke föreligger. Sådant intyg skall bekostas av anstalten.
Det åligger en var läkare, som för smittsam tuberkulos behandlar vid anstalt
av här ifrågavarande slag anställd person, att härom göra anmälan till
föreståndaren eller örn sådan ej finnes till styrelsen för eller ägaren av anstalten
i fråga.
Vad i denna paragraf stadgats, skall ock gälla annan personal vid läroanstalt
än som avses i 7 §.
Vid sjukvårdsanstalt, där minderåriga behäftade med tuberkulos mottagas
för vård, må medicinalstyrelsen kunna medgiva läkare eller sjuksköterska
eller annan befattningshavare att innehava anställning ändock de icke kunna
förete läkarintyg, som i första stycket av denna paragraf sägs.
9 §.
Ej må någon, som är behäftad med smittsam tuberkulos, tillträda anställning
att sköta barn eller såsom amma.
Det åligger en var läkare, som finner skälig anledning misstänka, att barnskötare
elier amma är behäftad med smittsam tuberkulos, att ofördröjligen
och senast inom åtta dagar därom gör anmälan till hälsovårdsnämnden, vilken
må förbjuda den varom är fråga att innehava anställning, intill dess hos
nämnden företetts läkarintyg, att personen icke är behäftad med smittsam
tuberkulos.
10 §.
Med fosterbarn avses i denna lag barn under sexton år, som mot ersättning
fostras bos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken
har vårdnaden om barnet.
Fosterbarn må icke utan särskilt medgivande av barnavårdsnämnden av
någon mottagas med mindre hos nämnden genom läkarintyg styrkts, ej mindre
att fall av smittsam tuberkulos icke förefinnes inom det avsedda fosterbarnshemmet,
än även att barnet icke är behäftat med tuberkulos.
Innan barnavårdsnämnd lämnar medgivande som nyss sagts, skall tjänsteläkarens
yttrande inhämtas, och skall barnavårdsnämnden vid medgivandet
föreskriva de villkor, under vilka fosterbarn må i hemmet vistas. Anvisningar
beträffande dylika föreskrifter utfärdas av medicinalstyrelsen. Medgivande
må när som helst återkallas.
Det åligger distriktsdispensär att ägna särskild uppmärksamhet åt hem,
där fosterbarn vistas, och att, så snart misstanke om smittsam tuberkulos hos
någon stadigvarande eller tillfällig medlem av hemmet föreligger, omedelbart
vidtaga erforderliga undersökningar och åtgärder, som på dispensären ankomma,
samt, där så kräves, lämna meddelande till hälsovårdsnämnden.
11 §•
- Inom vårdanstalter för kroppsligt eller psykiskt sjuka, sinnesslöanstalten
fängelser, tvångsarbetsanstalter, fattigvårdsanstalter, ålderdomshem och uppfostringsanstalter
skola tjänliga åtgärder vara vidtagna försatt personer, som
äro behäftade med smittsam tuberkulos, hållas avskilda från övriga där vårdade
eller intagna.
Medicinalstyrelsen har att utfärda erforderliga föreskrifter eller anvisningar
till förebyggande av tuberkulossmittas spridande såväl bland personal och
intagna inom de i första stycket angivna samt andra slag av anstalter som
ock beträffande arbets-, nöjes- och andra samlingslokaler samt kommunikationsmedel.
Kungl Majlis proposition nr 20.
101
12 §.
Har med smittsam tuberkulos behäftad person avlidit, åligger det läkare,
som vårdat den sjuke, att, så snart han erhållit kännedom om dödsfallet och
senast inom åtta dagar, därom hos hälsovårdsnämnden göra skriftlig anmälan,
som utom sjukdomsbenämningen skall upptaga den avlidnes namn, ålder
och bostadsadress vid dödsfallet.
Än vidare åligger det läkare, som vårdat med tuberkulos behäftad person,
vilken avlidit, att, så snart han erhållit kännedom om dödsfallet, därom göra
skriftlig anmälan till vederbörande tjänsteläkare, oavsett örn tuberkulosen
befunnit sig i smittsamt skede eller ej och oavsett örn tuberkulosen uppgivits
såsom huvuddödsorsak eller ej.
Tjänsteläkare har att ofördröjligen till föreståndaren för centraldispensär,
därest sådan finnes anordnad inom sjukvårdsområdet, lämna meddelande,
som ingått till honom enligt nästföregående stycke.
I fall, då jämlikt gällande föreskrifter pastor eller hans ställföreträdare i
död- och begravningsboken antecknat tuberkulos såsom dödsorsak utan att
av läkare utfärdat dödsbevis varit företett, åligger det pastorn eller hans ställföreträdare
att omedelbart hos hälsovårdsnämnden göra anmälan om dödsfallet
jämte dödsorsaken.
13 §.
Då det kommit till distriktsdispensärs kännedom, att med smittsam tuberkulos
behäftad person för annan än kortvarig undersökning eller vård intagits
å anstalt eller flyttat till annan bostad, skall dispensären ofördröjligen
och senast inom åtta dagar därom göra anmälan hos vederbörande hälsovårdsnämnd.
14 §.
Hälsovårdsnämnd åligger, att, då anmälan som i 12 eller 13 §§ sägs blivit
gjord eller det annorledes kommit till nämndens kännedom, att med smittsam
tuberkulos behäftad person avlidit eller för annan än kortvarig undersökning
eller vård intagits å anstalt eller eljest flyttat till annan bostad, ombesörja,
att den bostad, som bebotts av den sjuke, jämte gång- och sängkläder
samt övriga av honom brukade persedlar ofördröjligen underkastas erforderlig
smittrening.
Kläder och övriga persedlar varom nyss sagts må, örn de under sjukdomen
begagnats på sådant sätt, att de kunna antagas överföra smitta, icke till försäljning
utbjudas eller lämnas till annan för begagnande, innan de underkastats
smittrening; och må, därest så finnes nödigt, hälsovårdsnämnden låta,
mot utgivande av skälig ersättning, förstöra dylika kläder och persedlar.
I denna paragraf omförmälda smittreningsåtgärder skola verkställas med
ledning av anvisningar, som av medicinalstyrelsen utfärdats.
15 §.
Medicinalstyrelsen meddelar bestämmelser angående sätt och ordning för
utförande av de läkarundersökningar och utfärdande av de läkarintyg, varom
i denna lag förmäles.
Skall ersättning för dylik undersökning eller sådant intyg utgå, må den
icke överstiga av medicinalstyrelsen fastställd taxa.
16 §.
Hälsovårdsnämnd äger att på förslag av tjänsteläkare låta underkasta person,
som av läkare misstänkes vara behäftad med smittsam tuberkulos, un
-
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
dersökning för utrönande av sjukdomens natur och åtgärder, vilka finnas
nödvändiga till förhindrande av tuberkulos smittas spridande.
Om länsstyrelse i enlighet med bestämmelserna i 4 § beslutat om någons
inläggande å vårdanstalt och den sjuke vägrar låta sig därstädes intaga eller
utan giltigt skäl fördröjer intagandet eller efter intagande avviker från anstalten,
skall den sjuke varda på egen bekostnad hämtad eller återhämtad till
anstalten.
17 §.
Kostnaderna för undersökningar och åtgärder, som vidtagas till förekommande
av tuberkulossmittas spridande enligt 3 §, 5 § andra punkten samt 6,
10, 14 och 16 §§ skola, i den mån de icke bestridas av dispensär, gäldas av
hälsovårdsområdet. Kostnad för dylik undersökning må icke anses såsom
fattigvår dskostnad.
Kostnaderna för persons inläggande och vård å anstalt jämlikt 4 § skola,
därest denne saknar medel därtill, gäldas av statsmedel.
18 §.
överträdes förbud, som stadgats i 5 § eller meddelats med stöd av bestämmelserna
i samma paragraf, straffes rörelsens innehavare med dagsböter, och
må i dylikt fall länsstyrelsen på framställning av hälsovårdsnämnden vid vite
förbjuda rörelsens innehavare att fortsätta med densamma, intill dess vederbörligt
läkarintyg företetts, eller person, örn vilkens sysselsättande är fråga,
skilts från rörelsen.
Därest i 7 eller 8 § meddelad föreskrift icke följes, äger i fråga örn enskild
läroanstalt skolöverstyrelsen samt i fråga örn annan enskild anstalt länsstyrelsen
besluta om anstaltens stängande, helt eller delvis, tills rättelse vunnits.
överträdes förbud, som stadgats i 14 § andra stycket, straffas den felande
med dagsböter.
Mottager någon fosterbarn i strid med stadgande i 10 §, straffes med dagsböter.
19 §.
I fall då straff ej finnes i denna lag stadgat såsom påföljd för underlåtenhet
att ställa sig någon av hälsovårdsnämnd meddelad föreskrift till efterrättelse,
äger nämnden att genom föreläggande av vite göra sig hörsammad.
20 §.
Allmän åklagare har att åtala förseelse mot denna lag.
Förseelsen skall åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men
eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.
21 §.
Mot de föreskrifter och åtgärder, vilka det enligt denna lag tillkommer
hälsovårdsnämnd, barnavårdsnämnd eller länsstyrelse att meddela eller vidtaga,
äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt,
att anföra besvär, över hälsovårdsnämnds och barnavårdsnämnds beslut hos
länsstyrelsen inom trettio dagar efter delfåendet och över länsstyrelses beslut
inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.
Hälsovårdsnämnds och barnavårdsnämnds beslut enligt denna lag går omedelbart
i verkställighet utan hinder av förd klagan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20
103
22 §.
Böter och vitén, som ådömas på grund av denna lag, tillfalla kommunen.
Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling ske
enligt allmänna strafflagen.
övergångsbestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 193 , från och med vilken
dag lagen den 4 september 1914 (nr 200) angående vissa åtgärder mot utbredning
av lungsot upphör att gälla.
2. Läkare, som vid tiden för denna lags ikraftträdande vårdar i 2 § omförmäld
sjuk, har att inom en månad efter ikraftträdandet göra anmälan enligt
samma paragraf.
3. Det åligger den, som vid tiden för lagens ikraftträdande sysselsättes i
mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse, att inom ett år därefter förete i 5 §
första punkten omförmält läkarintyg, och skall beträffande person, som därvid
finnes vara behäftad med smittsam tuberkulos, bestämmelserna i 5 §
andra punkten om förbud att innehava sysselsättning äga tillämpning.
4. Lärare (rektor, föreståndare, läkare), varom i 7 § förmäles, och vid
anstalt arbetande person, som i 8 § avses, vare, då han vid tiden för lagens
ikraftträdande innehar anställningen eller förordnandet eller utfört arbetet,
skyldig att inom ett år efter ikraftträdandet hos ledningen för vederbörlig
anstalt förete läkarintyg, utvisande huruvida han är behäftad med smittsam
tuberkulos. Beträffande den, som därvid befinnes vara behäftad med sådan
sjukdom, skola bestämmelserna i 7 § tredje stycket, respektive 8 § andra
stycket äga tillämpning.
5. Kostnaden för läkarintyg, varom ovan under 3. förmäles, skall, i den
mån den icke bestrides av dispensär, gäldas för varje fall av hälsovårdsområdet.
Sådan kostnad må icke anses såsom fattigvårdskostnad.
Kostnaden för läkarintyg, som ovan under 4. avses, gäldas av vederbörlig
anstalt.
6. Medicinalstyrelsen äger, i den mån så finnes erforderligt, medgiva förlängning
av den tidrymd, inom vilken i dessa övergångsbestämmelser angivna
läkarintyg skola företes.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Bilaga B.
Utkast
till
Kungörelse angående åtgärder mot utbredning av tuberkulos inom
vissa läroanstalter.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Bestämmelserna i denna kungörelse avse
a) ordinarie lärare vid allmänna läroverk, högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarier,
småskoleseminarier, statens tekniska läroverk, statens anstalter
för blinda och statens läroanstalter för dövstumma, samt
b) ordinarie lärare vid folk- och småskolor, fortsättningsskolor, nomadskolor,
högre folkskolor, kommunala och praktiska mellanskolor, kommunala
flickskolor och folkhögskolor ävensom vid sjukvårdsanstalter eller barnhem
för undervisning på folk- eller småskolestadiet anställda lärare, till vilkas avlöning
enligt av Kungl. Majit meddelat särskilt beslut statsbidrag utgår och
vilka anställts tills vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning
eller eljest med fast anställning. Bestämmelserna gälla ock före-:
ståndarinna och biträdande föreståndarinna vid skolhem, tillhörigt skoldistrikt
eller Skytteanska skolan i Tärna, eller vid arbetsstuga, tillhörig någon
av stiftelserna Västerbottens eller Norrbottens läns arbetsstugor; och skall
i fråga om sådan befattningshavare och anstalt i tillämpliga delar gälla vad
i denna kungörelse föreskrives beträffande lärare och läroanstalter.
2 g.
Ej må någon vinna anställning såsom lärare vid läroanstalt, varom i 1 §
förmäles, med mindre han genom läkarintyg styrkt sig icke vara behäftad
med smittsam tuberkulos. Sådant intyg skall vara utfärdat tidigast sex månader
före ansökningstidens utgång.
3 §.
Finner rektor vid läroanstalt, varom i 1 § under a) förmäles, eller, i fråga
om övriga i nämnda paragraf angivna läroanstalter, vederbörande skolstyrelse
(skolråd, folkskolestyrelse, styrelse för särskild läroanstalt eller, då
fråga är om nomadskolorna, nomadskolinspektören), skälig anledning antaga,
att lärare är behäftad med smittsam tuberkulos, skall rektor respektive
skolstyrelsen anmäla förhållandet för skolöverstyrelsen, som må föreskriva,
att läraren skall underkastas undersökning av läkare, som överstyrelsen
efter samråd med medicinalstyrelsen bestämmer. Skolöverstyrelsen
må jämväl, då så finnes erforderligt, i avvaktan på utgången av läkarundersökning
förbjuda läraren att tjänstgöra till förekommande av smittas spridning.
När skäl därtill äro, må, ändå att läraren åtnjuter ledighet pa grund av
sjukdom, överstyrelsen efter framställning av rektor respektive av skol
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
105
styrelsen föreskriva läkarundersökning för att utröna, huruvida läraren är
behäftad med smittsam tuberkulos.
4 §.
Efter verkställd undersökning, som avses i 3 §, skall läkaren omedelbart
tillställa medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen samt, då fråga är om läroanstalt,
varom förmäles i 1 § b), skolstyrelsen intyg angående resultatet.
I intyget skall särskilt angivas, huruvida läraren är behäftad med smittsam
tuberkulos samt, där så vitsordas vara fallet, dels huru lång tid sjukdomen
kan antagas förbliva i smittsamt skede, dels ock huruvida läraren till följd
av sjukdomen är urståndsatt att vederbörligen uppehålla sin tjänst, och i så
fall, huru lång tid erforderlig ledighet bör omfatta.
Åberopar läraren gentemot nämnda läkarintyg intyg av annan läkare, skall
medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas i ärendet.
5 §•
Sedan läkarintyg och, i förekommande fall, medicinalstyrelsens utlåtande
inkommit, skall skolöverstyrelsen utan dröjsmål upptaga ärendet till prövning;
och har överstyrelsen att, om läraren finnes till följd av tuberkulos
vara urståndsatt att vederbörligen uppehålla sin tjänst, vidtaga eller, där
beslutanderätt i sådant avseende ej tillkommer överstyrelsen, föreslå åtgärd
för meddelande av erforderlig ledighet samt att eljest, om anledning
därtill gives, förbjuda läraren att tills vidare tjänstgöra till förekommande
av smittas spridning.
Erhåller läraren ledighet eller förbjudes han att tjänstgöra, skall tillika
föreskrivas, att han inom viss tid, i förra fallet före ledighetens utlöpande,
skall genom rektor till skolöverstyrelsen eller, där i 1 § b) omförmäld lärare
erhåller ledighet, till vederbörande skolstyrelse insända intyg rörande förhållanden,
som avses i 4 § första stycket andra punkten. Undersökning för
utfärdande av dylikt intyg skall verkställas av samme läkare, på grund av
vilkens intyg ledigheten eller förbudet att tjänstgöra meddelats, eller vid förfall
för honom av annan läkare, som överstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen
bestämmer.
6 §.
Vägrar läraren underkasta sig läkarundersökning, som avses i 3 §, eller
har intyg, som i 5 § andra stycket sägs, icke inom utsatt tid inkommit,
äger skolöverstyrelsen tills vidare avstänga läraren från tjänstgöring.
7 §.
Beslut, som meddelats enligt bestämmelserna i denna kungörelse, går i
verkställighet utan hinder av besvärs anförande.
8 §■
Medicinalstyrelsen äger efter samråd med skolöverstyrelsen meddela närmare
bestämmelser angående verkställande av de läkarundersökningar och
utfärdande av de läkarintyg, varom i denna kungörelse förmäles.
9 §.
Kostnaderna för läkarundersökning, som avses i 3 § eller 5 § andra stycket,
bestridas av statsmedel. Då så prövas erforderligt, må vederbörande
skolstyrelse hos statskontoret eller länsstyrelsen ingiva rekvisition å gottgörelse
för sådana kostnader.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 20.
8
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Rekvisitionen skall åtföljas av handlingar, som styrka utgifterna för ändamålet,
samt granskas, då fråga är om folk- och småskolor, fortsättningsskolor,
högre folkskolor, praktiska mellanskolor, sjukvårdsanstalter eller
barnhem, skolhem eller arbetsstugor, av vederbörande statens folkskolinspektör,
då fråga är om kommunala mellanskolor och kommunala flickskolor,
av vederbörande läroanstalts inspektor samt i fråga om folkhögskolor av
skolöverstyrelsen.
10 §.
Vad i denna kungörelse stadgas angående lärare skall äga tillämplighet
jämväl å rektor, dock att i sådant fall anmälan till skolöverstyrelsen skall
göras av vederbörande eforus eller inspektor.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1940, dock att bestämmelserna
i 2 § icke skola äga tillämpning vid tillsättande av lärartjänst, till
vilken vid tiden för kungörelsens ikraftträdande ansökningstiden redan utgått.
Kungl. Maj.ts proposition nr 20. 107
Innehållsförteckning.
Sid.
Propositionen.......................................................... 1
Förslag lill tuberkulosförordning........................................ 2
Förslag till lag om ändrad lydelse av 84 § epidemilagen.................. 7
Utdra? nr statsrådsprotokollet den 16 december 1938 ...................... 8
Inledning............................................................ g
Sjukvårdande och förebyggande åtgärder.............................. 8
Lagstiftningsåtgärder................................................ 10
Tidigare framställningar om ändrad lagstiftning........................ 12
Medicinalstyrelsens förslag m. m........................................ 13
Medicinalstyrelsens förslag........................................... 13
Yttranden......................................................... 16
Ytterligare utredning................................................ 16
Departemenisförslaget.................................................. 17
Behovet av skärpt lagstiftning....................................... 17
Anmälningsplikt.................................................... 22
Vissa ifrågasatta tvångsåtgärder............. 31
Tvångsinläggning å vårdanstalt sid. 31. — Förbud att bedriva vissa slag av arbete
sid. 35. — Ersättning av allmänna medel sid. 44. — Departementschefen
sid. 52.
Bestämmelser rörande fosterbarn..................................... 55
Framställning från de lungsjukas eftervårdskommitté m. fl.............. 59
Specialmotivering................................................... 60
Förslaget till tuberkulosförordning sid. 60. — Förslaget till lag om ändrad lydelse
av 34 § epidemilagen sid. 95.
Departementschefens hemställan...................................... 96
Bilagor.
Medicinalstyrelsens lagförslag........................................ 97
Utkast till kungörelse angående åtgärder mot utbredning av tuberkulos
inom vissa läroanstalter .......................................... 104
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1939:120 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tuberkulosförordning m. m. a1 i texten
- 2LU 1939:21 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tuberkulosförordning m. m. s. 1 i texten