Sök i Ratio Lex

Angående lönereglering för provinsialläkare och distriktsveterinärer

1939-03-10 · 38 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:200, Angående lönereglering för provinsialläkare och distriktsveterinärer

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

1

Nr 200.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående lönereglering

för provinsialläkare och distriktsveterinärer; given

Stockholms slott den 10 mars 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag

till avlöningsbestämmelser för provinsialläkare och distriktsveterinärer.

Föredraganden anför:

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 200.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

I. Inledning.

Vid anmälan den 18 mars 1938 av förslag till civilt avlöningsreglemente

m. m. anförde jag, att jag i likhet med 1936 års lönekommitté fann ur flera

synpunkter lämpligt, att den civila statsförvaltningens befattningshavare i

möjligaste mån inordnades under ett och samma reglemente. I sådant syfte

hade också reglementsförslaget utformats så, att reglementet kunde göras tilllämpligt

jämväl på sådana grupper av tjänstemän, för vilka borde gälla speciella

löneplaner eller för vilka avlöningsförhållandena eljest behövde ordnas

genom särskilda föreskrifter. Vidare anförde jag, att för provinsialläkare

och distriktsveterinärer, för vilka befattningshavare gällde särskilda löneplaner,

i det framlagda reglementsförslaget icke upptagits några bestämmelser.

Kommittén, som avsett att ifrågavarande tjänstemannagruppers avlöningsförhållanden

skulle regleras genom särbestämmelser under 3 avd. av civila avlöningsreglementet,

hade i betänkandet anmält sin avsikt att efter slutförd

utredning till Kungl. Maj:t inkomma med särskild framställning härutinnan.

Jag uttalade vidare i förenämnda sammanhang, att jag förutsatte, att förslag

i denna fråga skulle kunna underställas 1939 års riksdag.

I samband med framläggandet av statsverkspropositionen till innevarande

års riksdag lämnade jag vid anmälan av för flera huvudtitlar gemensamma

frågor en närmare redogörelse för den allmänna löneregleringens omfattning.

Därvid erinrade jag, att civila avlöningsreglementet, som skulle träda

i kraft den 1 juli 1939, omfattade — på några undantag när — i dess av 1938

års riksdag godkända lydelse samtliga de befattningshavare, vilkas avlöningsförhållanden

vore reglerade genom gällande avlöningsreglementen för allmänna

civilförvaltningen, kommunikationsverken, provinsialläkarstaten, domänverket

samt lots- och fyrstaten. Undantagna vore, bland andra, provinsialläkarna

och distriktsveterinärerna. Jag framhöll emellertid, att förslag

örn lönereglering för nämnda båda befattningshavargrupper förelåge, varjämte

jag uttalade, att sedan remissbehandlingen av förslaget slutförts, detsamma

torde få anmälas för avlåtande av proposition till riksdagen. Jag

åsyftade i nämnda sammanhang det av 1936 års lönekommitté i utlåtande

den 17 november 1938 framlagda förslaget till avlöningsbestämmelser för provinsialläkare

och distriktsveterinärer.

Vid utarbetandet av sistnämnda förslag har kommittén varit sammansatt

av följande ledamöter, nämligen expeditionschefen i finansdepartementet

A. Westling, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare,

ombudsmannen O. Andersson i Malmö, landshövdingen D. Hansén, ledamoten

av riksdagens andra kammare, hemmansägaren A. L. Hansson i Rubbestad

samt ledamoten av riksdagens första kammare G. Tamm. Vid löneregleringsfrågans

behandling har lönekommittén —• som ansett sig böra

under hand bereda tillfälle för representanter för de av frågan berörda per

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

3

sonalgrupperna att inom kommittén framlägga sina synpunkter — haft överläggning

med provinsialläkaren i Norrköpings distrikt I. Wildner såsom

representant för svenska provinsialläkarföreningen samt med ordföranden

i svenska distriktsveterinärföreningen, distriktsveterinären i Sjöbo distrikt

W. Borg.

över det av 1936 års lönekommitté sålunda framlagda förslaget hava infordrade

utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen den 10 januari 1939, av

statskontoret den 13 januari 1939 samt av allmänna civilförvaltningens lönenämnd

den 16 januari 1939.

II. Löneplaner för provinsialläkare m. m.

1. Gällande bestämmelsers tillkomst och innebörd.

Nu gällande avlöningsföreskrifter för provinsialläkare innefattas i avlöningsreglementet

den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare och

provinsialläkare. Detta reglemente är beträffande de allmänna avlöningsbestämmelserna

i allt väsentligt grundat på samma principer som dem, vilka

kommit till uttryck i kommunikationsverkens och allmänna civilförvaltningens

avlöningsreglementen. Den för provinsialläkarna gällande löneplanen

(reglementets 6 §, avdelning B) är däremot uppbyggd efter andra grunder

än löneplanen för civila tjänstemän i allmänhet.

1902 års löneregleringskommitté, som i utlåtande den 2 juni 1923 (nr 252

av kommitténs skriftliga utlåtanden) framlade förslag till nu gällande lönereglering

för förste provinsialläkare och provinsialläkare, framhöll, att vid

avlöningens utmätande för provinsialläkarna levnadskostnaderna å stationeringsorten

borde tillmätas en väsentligt mindre betydelse än sådana omständigheter

som graden av vederbörande distrikts svårskötthet samt storleken av

den inkomst av enskild praktik, som läkaren kunde påräkna. Löneregleringskommittén

hade sålunda funnit lämpligast att, då givetvis provinsialläkarbefattningama

icke borde uppdelas på skilda lönegrader, fördela befattningarna

på ett antal lönegrupper, vilka liksom antalet ortsgrupper för andra

befattningshavare ansetts kunna bestämmas till sju. Fördelningen av befattningarna

å de olika lönegrupperna borde i likhet med ortsgrupperingen

ankomma på Kungl. Majit, varvid hänsyn i främsta rummet borde tagas till

nyssnämnda omständigheter, nämligen i vad mån distriktet kunde anses svårskött

eller ej samt storleken av de inkomster av enskild praktik, som kunde

påräknas. Vid grupperingen borde emellertid även beaktas, örn ock i mindre

grad, levnadskostnader oell i förekommande fall kallortsförliållanden.

På grundval bland annat av vissa beträffande vart och ett provinsialläkardistrikt

införskaffade detaljerade uppgifter hade inom löneregleringskommit
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kunql. Maj:ts proposition nr 200-

lén upprättats ett förslag till dylik lönegruppering. I detta förslag hade de

distrikt, vilka i avseende å tjänstgöringsförhållanden och inkomster av praktik

m. m. kunnat anses såsom normala eller jämförelsevis gynnsamt ställda,

upptagits under lönegrupp I och de distrikt, där förhållandena kunnat anses

såsom mest ogynnsamma, under lönegrupp VII; efter motsvarande grunder

hade övriga distrikt inordnats i mellanliggande lönegrupper.

Beträffande frågan örn de lönebelopp, som borde tillkomma provinsialläkarna,

yttrade löneregleringskommittén, att det synts kommittén skäligt

att, då av dessa befattningshavare måste krävas en långvarig och dyrbar utbildning,

avlöningen icke tillmättes för knapp. Kommittén erinrade, hurusom

avsevärda avlöningsförbättringar under åren närmast före kommitténs

behandling av frågan ansetts tid efter annan böra vidtagas för att erforderlig

rekrytering å provinsialläkarbanan skulle kunna vinnas, men att resultatet

därav likväl befunnits otillfredsställande, om ock under den allra senaste

tiden en förbättring inträtt. I betraktande därav hade kommittén ansett sig

böra för det stora flertalet provinsialläkare, nämligen de, som skulle tillhöra

lönegruppen I, utgå från de lönebelopp, som fastställts för befattningshavare

vid statsdepartement, tillhörande 16 :e lönegraden (nuvarande lönegraden

B 26) och med stationeringsort inom ortsgrupp A. I likhet med vad för sistnämnda

befattningshavare gällde skulle antalet löneklasser vara fyra.

Då vid den föreslagna fördelningen av provinsialläkartjänsterna i lönegrupper

huvudsakligen andra förhållanden lagts till grund än vid den .för statsdepartement

m. fl. verk gällande ortsgrupperingen, hade det synts kommittén

nödvändigt, att löneskillnaden mellan de särskilda lönegrupperna bestämdes

till avsevärt högre belopp än som ansetts erforderligt vid enbart ortsgruppering.

I stället för den mellan ortsgrupperna i 26 :e lönegraden fastställda löneskillnaden

av 240 kronor föreslogs för provinsialläkarnas vidkommande

en skillnad mellan lönegrupperna av 420 kronor.

Löneregleringskommitténs förslag till löneplan upptogs av Kungl. Majit i

proposition (nr 74) till 1926 års riksdag och godkändes av riksdagen (skrivelse

nr 191).

Den sålunda för provinsialläkare fastställda, ännu gällande löneplanen är

av följande utseende:

Löneklass

Lön

e g r

upp

I

II

III

IV

V

VI

VII

1

7,140

7,560

7,980

8,400

8,820

9,240

9,660

2

7,620

8,040

8,460

8,880

9,300

9,720

10,140

3

8,100

8,520

8,940

9,360

9,780

10,200

10,620

4

8,580

9(000

9,420

9,840

10,260

10,680

11,100

Löneregleringskommitténs förslag till fördelning av provinsialläkartjänsterna

å de i löneplanen upptagna lönegrupperna lades i huvudsak till grund

för den gruppering, som sedermera av medicinalstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

5

uppdrag framlades och som av Kungl. Majit fastställdes genom brev den 29

juni 1926. Denna gruppering är fortfarande gällande. Vid inrättande under

senare år av nya provinsialläkardistrikt har Kungl. Majit i samband med

fastställande av distriktsindelningen bestämt lönegrupp för provinsialläkartjänsterna

i de nya distrikten.

Fördelningen på lönegrupper av provinsialläkare i de distrikt, för vilka

distriktsindelning intill den 1 november 1938 fastställts av Kungl. Majit,

framgår av en i statsliggaren för budgetåret 1938/39 (sid. 225—227) intagen

sammanställning. Antalet provinsialläkartjänster i varje lönegrupp framgår

av nedanstående tablå.

Antal befatt- ningar.....

Lönegrupp

Summa

befatt-

ningar

i

II

III

IV

V

VI

VII

232

40

23

12

3

4

12

326

1902 års löneregleringskommitté föreslog jämväl, att särskilda lönetillägg ,

skulle utgå å vissa av de till lönegrupp VII hänförda provinsialläkartjänsterna.

Kommitténs förslag i detta avseende biträddes av statsmakterna. Ifrågavarande

tillägg, benämnda tillfälliga lönetillägg, bestämdes till en början att

utgå med 840 kronor i vartdera av två distrikt och med 420 kronor i vart och

ett av fern'' distrikt. År 1927 tillkom lönetillägg med 420 kronor i ytterligare

ett distrikt, som nyinrättats efter 1926 års beslut. I anledning av ett av 1929

års riksdag gjort uttalande (riksdagens skr. nr 5 A, punkt 39) hava ifrågavarande

tillägg sedermera vid inträffade vakanser borttagits eller nedsatts, så

att för närvarande tillfälligt lönetillägg utgår endast i två distrikt, nämligen

i Gäddede distrikt (Jämtlands län) med 240 kronor och i Arjeplogs distrikt

(Norrbottens län) med 840 kronor.

Å den provinsialläkarna tillkommande fasta lönen utgår dgrtidstillägg enligt

för nyreglerade verk gällande grunder. Genom beslut vid 1937 års riksdag

hava provinsialläkarna därjämte tillerkänts provisorisk avlöningsförstärkning

efter samma grunder som övriga tjänstemän med nyreglerad avlöning.

Avlöningsförstärkningen utgår sålunda för provinsialläkare med 132

kronor för år.

Samtidigt med reglering år 1926 av provinsialläkarnas löneförhållanden

fastställdes ny provinsialläkartaxa. Förslag till ändringar i den tidigare gällande,

år 1918 utfärdade taxan hade ursprungligen upprättats av 1916 års

provinsialläkardistriktskommitté, men förslaget blev icke föremål för prövning

från statsmakternas sida. Sedan förslaget underkastats överarbetning

från medicinalstyrelsens sida yttrade sig löncregleringskommittén i sitt förenämnda

utlåtande den 2 juni 1923 över medicinalstyrelsens förslag beträffande

taxesatserna. I vissa fall tillstyrktes därvid av medicinalstyrelsen förordade

taxehöjningar, men i andra fall ansågos dittillsvarande taxebelopp

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 200-

kunna vara tillfyllest eller böra höjas i mindre mån än som föreslagits. Vid

framläggandet av proposition i ämnet (nr 75) till 1926 års riksdag anslöt sig

föredragande departementschefen på flertalet punkter till löneregleringskommdtténs

mening. Riksdagen framställde emellertid erinran mot vissa av de

av departementschefen förordade taxehöjningarna (riksdagens skrivelse nr

192). Den nya provinsialläkartaxan utfärdades av Kungl. Maj:t den 18 juni

1926 (nr 240) i överensstämmelse med den mening, som uttalats av riksdagen.

2. 1928 års lönekommittés förslag.

I sitt den 21 juli 1930 avgivna betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente

(statens offentliga utredningar 1930: 17) föreslog 1928 års lönekommitté,

att provinsialläkarna skulle inordnas under nämnda reglemente

med bibehållande för dem av en särskild i lönegrupper indelad löneplan.

Kommittén hade nämligen ansett uteslutet att för provinsialläkarna tillämpa

den allmänna löneplanen, enär en sådan omläggning måste kräva en uppdelning

av befattningshavarna å minst fem skilda lönegrader, något som

skulle innebära en så vittomfattande omreglering, att kommittén ansett sig

sakna befogenhet att inlåta sig därpå. Däremot hade kommittén med hänsyn

till det ringa antal befattningar, som hänförts till de fyra högsta lönegrupperna,

funnit dessa grupper kunna minskas till två. I enlighet härmed

framlade kommittén ett förslag till en i fem lönegrupper indelad löneplan för

provinsialläkarna. I detta förslag upptogos lönebeloppen för lönegrupp I till

samma belopp som lönerna i de olika löneklassema för ortsgrupp I (lägsta

ortsgruppen) i 26:e lönegraden i förslaget till allmän löneplan. Lönebeloppen

för lönegrupp V (högsta ortsgruppen) avvägdes så, att de ungefärligen

motsvarade nuvarande lönebelopp för lönegrupp VII med inräknande av 17

procents omaximerat dyrtidstillägg, en procentsats som av kommittén tilllämpats

beträffande inräknande av dyrtidstillägg i de fasta lönerna för övriga

tjänstemän, vilka skulle bliva underkastade allmänna avlöningsreglementet.

Avståndet mellan högsta och lägsta lönegrupperna fördelades i kommitténs

förslag jämnt på de mellanliggande grupperna. Skillnadsbeloppet mellan

olika lönegrupper uppgick enligt kommitténs förslag till 750 kronor i löneklass

1, till 762 kronor i löneklass 2, till 774 kronor i löneklass 3 och till 786 kronor

i löneklass 4.

1928 års lönekommitté ansåg det vidare möjligt att helt eller delvis avskaffa

de tillfälliga lönetilläggen för vissa provinsialläkare i de nordligaste distrikten.

Däremot skulle provinsialläkarna, i likhet med övriga inom kallortszon

placerade befattningshavare, erhålla rätt till kallortstillägg vid sidan av

lönen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 200.

7

3. 1936 års lönekommittés förslag.

Allmänna grunder för lönebestämningen. Såsom framgår av den lämnade

redogörelsen, har hittills för provinsialläkarnas avlönande den principen

tillämpats, att dessa befattningshavare för sitt arbete erhålla ersättning dels

genom en bestämd, av statsmedel utgående avlöning och dels i form av arvode

enligt taxa. Anledning att frångå denna grundsats för ersättningens bestämmande

har lönekommittén ansett icke föreligga. Kommittén har alltså

vid utarbetande av sitt förslag utgått från att den hittillsvarande ersättningsprincipen

alltjämt bibehålies.

Med bibehållande av denna princip har kommittén ansett det ej heller böra

ifrågasättas att övergiva det nuvarande systemet för avvägning av den fasta

statsavlöningen för provinsialläkarbefattningar inom olika distrikt. Enligt

detta system differentieras avlöningen i huvudsak efter distriktens svårskötthet

och påräkneliga praktikinkomster men utan nämnvärt hänsynstagande

till levnadskostnadernas höjd å olika orter. Frågan örn provinsialläkarnas

överförande på den för statstjänstemän i allmänhet gällande, efter ortsdyrhet

differentierade löneplanen har jämväl inom 1936 års lönekommitté underkastats

vissa undersökningar, men det har härvid visat sig, att en sådan lönedifferentiering

skulle i många fall medföra irrationella verkningar, för så vitt

man icke samtidigt ville uppdela befattningarna på olika lönegrader eller

införa en serie av olika lönetillägg alltefter distriktens beskaffenhet, något

som kommittén av lämplighetsskäl ej heller ansett sig kunna tillstyrka. Lönekommittén

har därför i likhet med 1928 års lönekommitté förordat, att systemet

med provinsialläkaretjänsternas fördelning å skilda lönegrupper även för

framtiden skall vinna tillämpning.

Om sålunda lönekommittén i fråga örn grundprinciperna för avvägningen

av provinsialläkarnas avlöning icke funnit anledning föreligga att övergiva

hittills rådande system, hade emellertid kommittén, såsom i kommitténs

utlåtande framhålles, redan vid den preliminära behandlingen av löneregleringsfrågan

ansett önskvärt och nödvändigt att till grundval för utformningen

av ett förslag till löneplan för provinsialläkarna åvägabringa närmare utredning

rörande provinsialläkarnas inkomstförhållanden, graden av olika

provinsialläkardistrikts svårskötthet m. m. Inom kommittén verkställda förberedande

undersökningar hade nämligen synts giva vid handen, dels att den

år 1926 genomförda och alltjämt gällande fördelningen av distrikten på de

olika lönegrupperna numera vore i avsevärd mån irrationell och föråldrad

såtillvida, som åtskilliga till de högsta lönegrupperna hänförda provinsialläkarbefattningar

gåve sina innehavare mycket betydande praktikinkomster, medan

en del i de lägsta lönegrupperna placerade befattningar beredde sina

innehavare relativt låga inkomster, dels ock att provinsialläkarnas inkomstnivå,

såsom helhet betraktad, vore i stort sett så gynnsam, att en närmare

prövning borde äga ram beträffande frågan, huruvida och i vad mån provinsialläkarna

borde i samband med denna befattningshavargrupps inord
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

nande under det nya civila avlöningsreglementet bliva delaktiga av den löneförbättring,

som genom sagda avlöningsreglementes antagande medgivits för

civila befattningshavare i allmänhet. Lönekommittén hade sålunda funnit

en ingående utredning erforderlig för att erhålla möjlighet att bedöma såväl

frågorna örn lönegruppernas antal och grunderna för befattningarnas fördelning

på lönegrupper som lönebeloppens bestämmande i löneplanen.

Av den specialutredning, som kommittén i anledning härav verkställt, har

framgått, att av 300 redovisade provinsialläkardistrikt 56 distrikt, motsvarande

18.7 % av hela antalet redovisade distrikt, under åren 1936 och 1937

givit en genomsnittlig nettoinkomst av läkarverksamheten understigande

15.000 kronor. Bortsett från ett distrikt, där inkomsten understigit 10,000

kronor, hava nettoinkomsterna av läkarverksamheten å här avsedda provinsialläkare

änster utgjort mellan 10,000 kronor och 12,000 kronor i 13

distrikt, mellan 12,000 kronor och 14,000 kronor i 24 distrikt samt mellan

14.000 kronor och 15,000 kronor i 18 distrikt.

I de återstående 244 distrikten, motsvarande 81.3 % av hela antalet redovisade

distrikt, hava däremot nettoinkomsterna av provinsialläkartjänsten i

medeltal för förutnämnda år uppgått till eller överstigit 15,000 kronor. I

dessa distrikt har den genomsnittliga årliga nettoinkomsten i ett avsevärt

antal fall (131 distrikt) uppgått till 20,000 kronor eller mera.

I anslutning härtill yttrar kommittén:

Den verkställda utredningen har sålunda i denna del bekräftat vad som

redan framkommit vid de förberedande undersökningarna inom kommittén,

nämligen att inkomsterna av provinsialläkartjänsterna i det långt övervägande

antalet distrikt måste betecknas såsom goda, i ett avsevärt antal distrikt

såsom synnerligen goda i jämförelse med de avlöningar, som beredas statstjänstemän

med enbart fast lön av statsmedel. Kommittén förbiser icke, att

de jämförelsevis höga inkomstbelopp, som ovan redovisats för ett stort antal

provinsialläkare, vanligen torde förutsätta en mycket avsevärd arbetsbörda

under ansträngande och särskilt beträffande arbetstidens förläggning ofta

mera oregelbundna tjänstgöringsförhållanden än dem, som gälla för statstjänstemän

i allmänhet, och att alltså dessa inkomstbelopp i regel motsvaras

av betydande och krävande arbetsinsatser. Även med beaktande härav måste

dock provinsialläkarkårens inkomstnivå i stort sett betraktas såsom gynnsam

i förhållande till vad som på andra områden av statsförvaltningen ansetts

skäligt jämväl för tjänstemän med specialutbildning av motsvarande eller

jämförlig längd och med ansvarsfull verksamhet, däribland även för läkare

i statens tjänst utan större möjlighet till enskild praktik.

Löneavvägningen. I fråga om avvägningen av de blivande nya lönerna

för provinsialläkare yttrar kommittén:

På grund av det sålunda vunna utredningsresultatet har lönekommittén

kommit till den uppfattningen, att vid bestämmandet av utgångsläget för provinsialläkarnas

blivande fasta lönenivå, d. v. s. vid bestämmandet av löneklassbeloppen

för lönegrupp I å löneplanen för provinsialläkare, någon löneförbättring

i anslutning till vad som vid 1938 års riksdag beviljats civila

tjänstemän i allmänhet icke är av omständigheterna motiverad. Kommittén

har styrkts i denna sin uppfattning jämväl av det förhållandet, att —

kommittén veterligt — några svårigheter att tillfredsställande rekrytera pro
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

9

vinsialläkarkåren numera icke föreligga. Förefintligheten av ett mindre antal

provinsialläkare med jämförelsevis låga inkomster bör enligt kommitténs

uppfattning icke få öva nämnvärt inflytande vid bestämmandet av lönenivån

för provinsialläkare i allmänhet.

I betraktande av den föreliggande utredningens resultat med avseende å

provinsialläkarnas genomsnittliga inkomstnivå kunde det efter kommitténs

förmenande snarare ifrågasättas, huruvida icke en jämkning nedåt av den

relativt höga inkomstnivå, som bereddes provinsialläkarna vid 1926 års lönereglering,

vöre befogad och kunde ske utan fara för sänkning av den höga

standard i fråga örn insikter och skicklighet, som enligt allmän asikt kännetecknar

den svenska tjänsteläkarkåren. Såsom förut nämnts, motiverades

den löneställning, som år 1926 tillerkändes provinsialläkarna, med att man

med hänsyn till dessa tjänstemäns långvariga och dyrbara utbildning skäligen

icke borde tillmäta avlöningsförmånerna åt dem alltför knappt, varvid

tillika erinrades örn de avsevärda avlöningsförbättringar, som under åren

närmast före löneregleringen måst beviljas för att motverka rådande svårigheter

i fråga om provinsialläkarbefattningarnas rekrytering.

Efter att hava erinrat om den tidigare löneutvecklingen för provinsialläkarna

och dess inverkan i förhöjande riktning på 1926 års lönereglering yttrar

kommittén i fråga örn den blivande nya lönenivån:

Därest en jämkning nedåt av provinsialläkarnas inkomstnivå skulle anses

böra genomföras, kunde den tänkas ske på endera av två vägar antingen genom

en sänkning av den fasta lönen eller genom en minskning av den genomsnittliga

inkomsten av de särskilda ersättningar, som för närvarande utgå

till provinsialläkare för befattningar eller uppdrag av allmän karaktär, vilka

av dem fullgöras vid sidan av det egentliga sjukvårdsarbetet. Bland befattningar

eller uppdrag, som här åsyftas, må nämnas kommunala anställningar

såsom läkare vid sjukstugor av olika slag, såsom dispensärläkare, läkare vid

anordningar för förlossningsvård eller förebyggande mödra- och barnavård

samt såsom skolläkare. Vid tiden för den senaste löneregleringen för provinsialläkarna

torde anställningar av denna art endast i obetydlig omfattning

hava förekommit, och i varje fall togs vid avvägningen av den fasta lönen

icke någon hänsyn till inkomst av dylika anställningar. Med den utveckling,

som det lokala anstaltsväsendet och de sociala vårdanordningama under

senare år undergått, hava i avsevärd omfattning anställningar eller uppdrag

på dessa områden tillförts provinsialläkarna mot särskild ersättning. En

fortsatt utveckling av samhälleliga anordningar på förevarande områden är

sannolikt att motse. . Med hänsyn till den i allmänhet relativt gynnsamma inkomstnivån

för provinsialläkarna kunde det ifrågasättas, huruvida icke i viss

utsträckning den verksamhet, som härutinnan enligt av statsmakterna godkända

organisationsgrunder ankommer på provinsialläkarna, kunde påläggas

dem såsom tjänståliggande utan särskild ersättning utöver den fasta lön

av statsmedel, som utgår till dem i egenskap av tjänsteläkare. ^

Vid det övervägande, som lönekommittén ägnat nämnda fråga, har emellertid

kommittén kommit till den uppfattningen, att denna väg icke nu är

framkomlig. Huvudanledningen härtill är, att förekomsten av dylika uppdrag

eller anställningar är så växlande, att en indragning eller minskning av

den särskilda ersättningen för något eller några av uppdragen skulle verka

mycket ojämnt pä inkomstförhållandena. Även örn flertalet provinsialläkare

innehava något slag av här avsedda anställningar, är dock storleken

av därav härrörande inkomst — liksom givetvis också omfattningen av arbetet

i dessa anställningar — så varierande mellan olika läkare, att en in
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

komstutjämning eller överhuvud taget en rättvis inkomstavvägning genom

minskning eller indragning av de särskilda ersättningarna för ifrågavarande

verksamhet näppeligen står att vinna. Härtill kommer, att statsmakterna

vid beslut örn organisationen av ifrågavarande vårdverksamhet förutsatt,

att särskild ersättning skulle utgå till provinsialläkarna för deras insatser i

denna verksamhet. Med denna förutsättning synes ock medicinalstyrelsen

hava räknat vid uppgörande av det förslag till ny indelning av riket i provinsialläkardistrikt,

som i det följande omförmäles.

Ett beträdande av den väg i avseende å ersättning för socialvårdande läkarverksamhet,

som här ovan framkastats såsom tänkbar, försvåras också av

att lör vissa av de avsedda grenarna av socialvård den av statsmakterna beslutade

organisationen ännu befinner sig på ett utbyggnadsstadium och att de

slutliga verkningarna av organisationens genomförande sålunda för närvarande

liro svåra att överblicka. Det är möjligt, att i en framtid större förutsättningar

kunna komma att föreligga tor att, därest så skulle anses lämpat,

genomföra en omläggning i här avsedd riktning av grunderna för

ersättning till provinsialläkarna för uppdrag vid sidan av den sjukvårdsverksamhet,

som hittills i allmänhet utgjort deras huvudsakliga uppgift. Härvid

finge man dock under alla förhållanden framgå med varsamhet. Det måste

givetvis bland annat förutsättas, att arbetsbördan och inkomsten av den

verksamhet, som skulle ifrågakomma att pålägga provinsialläkarna såsom

tjänsteplikt utan särskild gottgörelse, vore någorlunda lika fördelade mellan

läkarna i de särskilda distrikten, vilket såsom nyss påpekats för närvarande

ingalunda är fallet.

Örn salunda, såvitt lönekommitten kan döma, en omläggning av ersättningsgrunderna

för anställningar eller uppdrag vid sidan av den egentliga

provinsialläkarverksainheten åtminstone för närvarande näppeligen kan

ifrågakomma, synes det å andra sidan kommittén, alt den nuvarande tidpunkten

ej heller är lämplig för vidtagande av någon egentlig rubbning

av piovinsialläkarnas lasta lönenivå. Orsaken härtill är i främsta rummet

den, att frågan örn ny indelning av riket i provinsialläkardistrikt helt nyligen

blivit uppförd pä dagordningen och, att döma av uttalanden i 1938 års statsverksproposition,

torde kunna väntas inom en nära framtid bliva framförd

till en lösning. I skrivelse till Kungl. Majit den 21 februari 1938 har medicinalstyrelsen

framlagt förslag örn inrättande av icke mindre än 185 å 192

nya provinsialläkardistrikt. Ehuru ett 30-tal av de föreslagna nya distrikten

motsvaras av nu förefintliga extra provinsialläkardistrikt och därjämte omkring

45 kommunala tjänsteläkarbefattningar avses skola indragas, skulle

dock vid ett bifall till styrelsens förslag nettoökningen av antalet provinsialläkare

bliva så stor, att de nuvarande gränserna för flertalet provinsialläkardistrikt

i riket komma att näbbas och distriktsområdena att minskas. Den

genomsnittliga folkmängden per distrikt skulle enligt förslaget minskas från

omkring 12,700 till omkring 8,150 innevånare. Den nya distriktsorganisationen

är enligt medicinalstyrelsens förslag avsedd att utbyggas etappvis på så

sätt, att i första hand de extra provinsialläkardistrikten omändras till ordinarie

distrikt, att därefter de fall upptagas till prövning, där av administrativa

orsaker önskvärda indelningsåtgärder icke kunnat vidtagas, samt att i en

sista etapp övriga fall upptagas och avgöras efter bchovsprincipen.

Sedan kommittén något berört medicinalstyrelsens motivering till det avgivna

distriktsregleringsförslaget, anför kommittén vidare.

Huruvida och i vad mån ett genomförande av medicinalstyrelsens förslag

till ny distriktsindelning kan vara ägnat att öva inverkan på provinsialläkarnas

inkomstförhållanden lärer vara vanskligt att nu överblicka. Medicinal
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

11

.styrelsen har för sin del — i anledning av en från provinsialläkarhåll gjord

invändning, att minskningen av distriktsområdena kunde befaras medföra

en försämring i provinsialläkarnas ekonomiska standard -— i förberörda skrivelse

förklarat, att styrelsen ansåge sig hava goda skäl att betvivla bärigheten

av denna invändning, och därvid hänvisat till de ökade inkomstmöjligheter,

som uppstode, bland annat, genom sjukkasseröreisens och socialförsäkringens

tillväxt, genom den nya socialhygieniska organisationens utveckling,

genom allmänhetens ökade behov av läkarvård på grund av stigande folkupplysning

o. s. v. Inför sannolikheten av en successivt skeende begränsning

i distriktens omfattning och inför ovissheten om — eller i varje fall inför

svårigheten att nu bedöma — den inverkan, en sådan begränsning kan

komma att på längre sikt öva på provinsialläkarnas inkomstförhållanden i

allmänhet, anser sig dock lönekommittén icke hava tillräckliga skäl att föreslå

någon rubbning i stort sett av den för provinsialläkare i allmänhet nu gällande

lönenivån.

Efter dessa allmänna överväganden yttrar kommittén i fråga om löneplanens

konstruktion:

Den omarbetning av löneplanen för provinsialläkarna, som erfordras för

dessa befattningshavares inordnande under civila avlöningsreglementet, bör

med utgångspunkt från kommitténs sålunda intagna ståndpunkt närmast inriktas

på att anpassa det nya utgångsläget för löneplanens avvägning (lönegrupp

I) efter de löneförmåner —- fast lön, dvrtidstillägg och provisorisk

avlöningsförstärkning —• som för närvarande utgå, givetvis med den jämkning

som betingas av den i civila avlöningsreglementet följda principen örn

inräkning av allenast 10 % dyrtidstillägg i den fasta lönen samt örn samtidig

övergång till ett nytt system för rörligt lönetillägg under vissa i det

civila avlöningsreglementet angivna förutsättningar och enligt där meddelade

grunder. En lönebestämning i enlighet härmed skulle emellertid giva en lönenivå,

som ligger mellan 25 och 26 lönegraderna av den nya löneplanen A

i civila avlöningsreglementet. Enär det ur praktiska synpunkter måste anses

önskvärt att såsom hittills låta lönen i de olika löneklasserna inom lönegrupp

I sammanfalla med löneklassbeloppen för billigaste ort inom en viss

lönegrad i A-löneplanen och då i varje fall, såsom förut betonats, någon höjning

av lönenivån icke kan anses påkallad i betraktande av de genom kommitténs

utredning konstaterade genomsnittliga inkomsterna av provinsialläkartjänst,

har kommittén ansett sig böra såsom utgångsläge för löneplanens

utbyggande välja löneklassbeloppen å A-ort inom lönegraden A 25 i civila

avlöningsreglementet. Härigenom blir ock löneskillnaden mellan de olika

löneklasserna given. Denna anordning föranleder visserligen i själva utgångsläget

någon avlöningsminskning, örn hänsyn tages till samtliga nu utgående

kontanta avlöningsförmåner av såväl fast som provisorisk natur. Denna

minskning, som dock begränsas till tämligen obetydliga belopp, har synts

kommittén vara viii försvarlig med hänsyn icke minst till de inkomster av

uppdrag och anställningar i allmän verksamhet, som på grund av statliga

åtgöranden under senare år i avsevärd omfattning tillförts provinsialläkarna.

För provinsialläkare med placering i övre Norrland skulle för övrigt nämnda

löneminskning elimineras eller åtminstone reduceras genom kommitténs i det

följande framlagda förslag örn tillämpning jämväl å provinsialläkarna av

systemet med kallortstillägg.

För den vidare utbyggnaden av löneplanen måste ståndpunkt tågås i första

hand lill frågan örn det lämpliga antalet lönegrupper i löneplanen. Såsom

av den föregående redogörelsen framgår, ansåg redan 1928 års lönekommitté

en begränsning av gruppantalet böra ske, och den nu verkställda utredningen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

har enligt lönekommitténs mening bestyrkt, att en dylik begränsning måste

anses påkallad. Då distrikt med relativt låga inkomster utgöra allenast ett

mindre antal, synes det icke behövligt med en så långt driven differentiering

av lönebeloppen, som vidtagits i den nuvarande löneplanen. Någon olägenhet

torde icke heller vara förenad med en reducering av antalet lönegrupper

ur synpunkten av behovet att i lönehänseende kompensera distrikt med begränsade

praktikmöjligheter och större svårskötthet, om blott spännvidden

mellan lägsta och högsta lönegrupp icke genom reduktionen av antalet lönegrupper

minskas. Obestridligt är, att en nedskärning av lönegruppernas antal

skulle vara ägnad att åstadkomma förenkling i avlöningsbestämmelserna

och i deras praktiska tillämpning. Lönekommittén har vid upprättandet av

sitt löneplaneförslag ansett sig böra begränsa antalet lönegrupper till fyra

men föreslår tillika en ökning av lönegruppsskillnaden för att — samtidigt

som en jämkning nedåt av utgångsläget vidtages genom anknytning till lönegraden

A 25 — möjliggöra en viss förbättring i lönenivån för de i inkomsthänseende

sämst ställda provinsialläkarna. Enligt kommitténs mening bör

löneskillnadsbeloppet mellan varje lönegrupp lämpligen utgöra 1,050 kronor.

På grund av det anförda föreslår kommittén en löneplan för provinsialläkare

av följande utseende:

Löneklass

Löne

grupp

I

II

III

IV

1

7,725

8,775

9,825

10,875

2

8,220

9,270

10,320

11,370

3

8,715

9,765

10,815

11,865

4

9,210

10,260

11,310

12,360

Nedanstående tablå angiver i hela krontal skillnaden i lägsta och högsta

lönegrupp mellan provinsialläkarnas nuvarande löneförmåner och löneförmånerna

enligt kommitténs förslag vid vissa olika indexlägen, nämligen vid

indextalen 162/163, 166/167 och 168/169. Skillnadsbeloppen äro angivna utan

frånräknande av den provisoriska avlöningsförstärkningen å 132 kronor:

Lönegrupp

Löneklass

I

IV (nuv. gr. VII)

162/163

166/167

168/169

162/163

166/167

168/169

1

- 59

- 191

- 31

+ 447

+ 279

+ 519

2

- 89

- 233

— 58

+ 462

+ 294

+ 534

3

- 119

- 275

- 98

+ 477

+ 309

+ 549

4

- 162

-318

- 126

+ 492

+ 324

+ 564

Lönegrupperingen. 1936 års lönekommitté har beträffande själva lönegrupperingen

framhållit att, även örn en 7-gruppsindelad löneplan bibehölles,

en omprövning av lönegruppsplaceringen är starkt av behovet påkallad.

Genom den av kommittén förordade omläggningen av löneplanen till att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 200.

omfatta allenast 4 lönegrupper skulle självfallet en omgruppering av provinsialläkartjänsterna

bliva oundgängligen nödvändig.

I kommitténs utlåtande hava skisserats vissa riktlinjer för en dylik omgruppering

och får jag i avseende härå i huvudsak hänvisa till utlåtandet.

Enligt kommitténs uppfattning böra praktikinkomsterna tillerkännas större

betydelse än som varit fallet vid utförandet av den nu gällande grupperingen,

då, enligt vad av förarbetena framgår, vid en uppskattad praktikinkomst av

5,000 kronor eller mera svårsköttheten praktiskt taget ensam synes hava fått

avgöra lönegruppsplaceringen. Vidare har kommittén förutsatt, att hänsyn

tages till de inkomster, som tillfalla provinsialläkarna på grund av de uppgifter

inom den allmänna hälso- och socialvården, vilka under senare tid

tillförts tjänsteläkarna vid sidan av deras egentliga tjänsteverksamhet. Hänsyn

bör i förevarande fall jämväl tagas till den inverkan på nettoinkomsten,

som må föranledas av tilldelad hyresfri tjänstebostad eller fastställt hyresbelopp

för sådan bostad. Inplaceringen i lönegrupperna har lönekommittén

funnit böra ske med utgångspunkt från att till lägsta lönegrupp skulle hänföras

distrikt med en beräknad total nettoinkomst av omkring 16,000 kronor,

vilket belopp av tekniska skäl jämkats till 15,475 kronor. Lönekommittén

har emellertid ansett det icke ankomma på kommittén att framlägga

något detaljförslag beträffande de olika provinsialläkarbefattningarnas

fördelning på lönegrupper enligt den av kommittén förordade löneplanen,

utan har kommittén ansett uppdraget att utarbeta dylikt förslag böra anförtros

åt medicinalstyrelsen.

I förevarande sammanhang har kommittén uttalat sig för, att för framtiden

en periodisk omprövning av lönegrupperingen bör komma till stånd med icke

alltför långa mellanrum. Hinder bör emellertid enligt kommitténs mening

icke föreligga att, om särskilda skäl tala därför, beträffande enstaka distrikt

vidtaga jämkningar i inplaceringen även mellan dylika generella grupperingar.

Kallortstillägg. Tillfälliga lönetillägg. 1936 års lönekommitté har ansett,

att kallortstillägg böra utgå till provinsialläkare i övre Norrland enligt

samma grunder, som gälla för civila tjänstemän i allmänhet. Sådan förmån

tillkommer redan för närvarande de efter likartade grunder avlönade distriktsveterinärerna.

Vid bifall härtill skulle någon hänsyn icke längre tagas till

kallortsförliållandena vid provinsialläkarnas inplacering i lönegrupp.

I betraktande av de praktikinkomster, som provinsialläkarbefattningarna

i Gäddede och Arjeplogs distrikt att döma av de inkomna inkomstuppgifterna

numera bereda sina innehavare, anser kommittén särskilda lönetillägg för

framtiden icke vara behövliga. Då emellertid dylika tillägg hittills ansetts

icke böra indragas eller minskas annat än i samband med inträffande vakans

å befattningen, föreslår kommittén, att i samband med de nya avlöningsbestämmelsernas

ikraftträdande från de tillfälliga lönetilläggen avräknas det

kallortstillägg, sorn kommer alt utgå till vederbörande befattningshavare. Då

kallortstilläggen i vartdera av ifrågavarande distrikt beräknas komma att

opaginerad Kontrollera mot PDF

*4 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

utgöra 240 kronor för år, skulle i enlighet härmed lönetillägget för provinsialläkaren

i Gäddede distrikt helt indragas, medan det tillfälliga lönetillägget

för provinsialläkaren i Arjeplogs distrikt skulle nedsättas till 600 kronor.

Kostnaderna för kommitténs förslag. Ett genomförande av kommitténs

förslag skulle enligt kommitténs beräkningar lämna den nuvarande kostnadsramen

för provinsialläkarnas avlönande — i vilken då inräknats de till

ett belopp av inemot 45,000 kronor uppgående kostnaderna för provisorisk

avlöningsförstärkning — i stort sett oförändrad.

Provinsialläkartaxan. Vid upprättande av sitt förslag beträffande lönereglering

för provinsialläkare har lönekommittén utgått från att några ändringar

i gällande provinsialläkartaxas bestämmelser om ersättning för enskild

sjukvård icke böra äga rum, i varje fall icke några ändringar av betydelse

föi läkarnas praktikinkomst. Taxesatserna för enskild sjukvård hava synts

kommittén vara sa avvägda, att i stort sett varken sänkning eller höjning av

desamma kan anses pakallad. På frågan, i vad mån ändringar i praktiktaxans

bestämmelser i övrigt kunna vara motiverade, har kommittén ansett

sig icke böra ingå. Eventuella dylika ändringar -—- exempelvis i föreskrifterna

örn reseersättning — hava i varje fall synts kommittén vara av beskaffenhet

att böra bedömas fristående från löneregleringsförslaget. Vad tjänstetaxan

angar, anser kommittén det kunna ifrågasättas, huruvida anordningen

med särskilda arvoden för förrättningar, vilka för allmän hälso- och sjukvård

utföras enligt instruktionsföreskrifter eller på myndighets uppdrag, bör bibehållas

i nuvarande omfattning. Då provinsialläkarna åtnjuta en relativt hög

fast avlöning av statsmedel, kunde det enligt kommitténs mening icke vara

obefogat, att denna avlöning finge avse fullgörande utan arvode av de allmänna

hälsovårdsuppgifter, som enligt instruktion eller myndighets uppdrag

kunna tillkomma läkarna, dock givetvis med rätt för dem till den särskilda

ersättning, som i förekommande fall kunde enligt allmänna grunder utgå för

förrättning utanför stationeringsorten. Även denna fråga, som torde vara av

ringa ekonomisk betydelse, har emellertid synts kommittén kunna prövas

utan sammankoppling med löneregleringen, och kommittén har därför funnit

sig sakna anledning att för egen del taga bestämd ståndpunkt till densamma.

4. Avgivna yttranden.

Medicinalstyrelsen har beträffande det av 1936 års lönekommitté framlagda

förslaget till avlöningsbestämmelser för provinsialläkarna anfört, att det kunde

ifragasättas, huruvida det vöre lämpligt att vid en tidpunkt, då utredning

paginge örn minskning av provinsialläkardistriktens storlek, nedsätta provinsialläkarnas

löneställning från 26 till 25 lönegraden, innan erfarenhet vunnits

i vilken grad en dylik minskning kunde påverka deras praktikinkomster. Med

hänsyn till den utredning om provinsialläkarnas nuvarande inkomster, som

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

15

kommittén förebragt, ansåge sig styrelsen emellertid icke böra göra någon

erinran mot förslaget i denna del.

Statskontoret har i sitt i ärendet avgivna utlåtande till en början uttalat,

att vad anginge inkomster, som nu tillkomme provinsialläkare vid sidan av

det egentliga sjukvårdsarbetet, statskontoret icke blivit övertygat örn nödvändigheten

av att avstå från de fördelar ur det allmännas synpunkt, som ett

borttagande eller en minskning av dem skulle innebära. Såsom huvudskäl

för sin ståndpunkt hade kommittén åberopat variationen i förekomsten av

dylika uppdrag eller anställningar. Enligt statskontorets mening behövde

emellertid detta förhållande icke hindra, att ersättning för uppdragen beräknades

ingå i den fasta lönen, då hänsyn till förekommande variationer syntes

kunna tagas vid lönegruppsindelningen av de skilda befattningarna.

Efter att hava framhållit sambandet mellan löneplanens konstruktion och

lönegrupperingen har statskontoret anfört vissa synpunkter på frågan örn

grunderna för distriktens fördelning å de olika lönegrupperna.

Statskontoret har därefter utlåtit sig i fråga örn den inkomstnivå, som kan

anses böra vara normal för en provinsialläkare. Därvid har statskontoret

uttalat, att ämbetsverket, vid jämförelse med vad som eljest ansetts skäligt

för statstjänstemän med specialutbildning av motsvarande längd -—- däribland

även läkare — och med ansvarsfull verksamhet, icke kunnat undgå att finna

den av lönekommittén förordade inkomstnivån vara alltför hög. Sålunda

borde enligt statskontorets mening den av lönekommittén angivna siffran av

16,000 kronor för den genomsnittliga lönenivån i tredje löneklassen i medelsvåra

distrikt sänkas, förslagsvis till 12,000 kronor. Härvid hade statskontoret

icke förbisett, att provinsialläkarens arbete ofta utfördes under mera

krävande och, speciellt beträffande arbetstidens förläggning, mera oregelbundna

tjänstgöringsförhållanden än dem, som gällde statstjänstemän i allmänhet,

ävensom därtill, att en stor del av inkomsterna i regel utgjordes av

taxeinkomster.

Vidare har statskontoret förklarat sig vilja i likhet med kommittén framhålla

önskvärdheten av att lönegrupperingen för framtiden omprövas med

icke alltför långa mellanrum. Enligt statskontorets mening vore det lämpligt

att på förhand bestämma viss tid, förslagsvis fem år, inom vilken ny

allmän omprövning borde verkställas. Hinder borde emellertid ej möta att,

såsom kommittén anfört, under löpande lönercgleringsperiod på särskilda

skäl vidtaga erforderliga jämkningar i grupperingen.

Slutligen har statskontoret ansett, att med hänsyn till beskaffenheten av

det tillfälliga lönetillägg, som utgår till provinsialläkare i vissa distrikt, dylikt

tillägg framdeles icke bör utgå till provinsialläkare, som övergår på det

civila avlöningsreglementet.

Allmänna civilförvaltningens löneaämnd har i sitt utlåtande anfört, att dej:

av 1936 års lönekommitté framlagda förslaget till avlöningsbestämmelser för

provinsialläkare och distriktsveterinärer i stort sett icke givit lönenämnden anledning

till någon erinran. Enligt lönenämndens mening vore det dock tveksamt.

huruvida tillräcklig anledning förelåge att göra så stor skillnad mellan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Departements
chefen.

provinsialläkarna och distriktsveterinärerna med avseende å antalet lönegrupper,

som kommittén förordat genom att föreslå fyra grupper för läkarna

och sju för veterinärerna. Det stora skillnadsbeloppet å 1,050 kronor mellan

lönegrupperna för provinsialläkarna kunde medföra vissa mindre tilltalande

resultat vid lönegrupperingen. Å andra sidan förefölle en uppdelning på sju

lönegrupper innebära en väl långt gående differentiering. Lönenämnden

skulle för sin del hava funnit mera tillfredsställande, örn antalet lönegrupper

sammanfallit för provinsialläkarna och distriktsveterinärerna eller om skillnaden

i antalet grupper åtminstone icke varit så stor som enligt förslaget.

Provinsialläkarnas inkomster av tjänsten utgöras dels av en bestämd, av

statsmedel utgående avlöning och dels av arvoden enligt taxa. 1936 års

lönekommitté har ansett, att anledning icke föreligger att frångå denna ersättningsprincip.

Jag delar den uppfattning, åt vilken kommittén sålunda

givit uttryck.

Jag ansluter mig ock till lönekommitténs uttalade mening, att man ej

heller bör övergiva det nuvarande systemet för avvägning av den fasta

statsavlöningen för provinsialläkarbefattningarna inom olika provinsialläkardistrikt.

Detta system innebär, att avlöningen differentieras i huvudsak

efter distriktens svårskötthet och påräkneliga praktikinkomster men utan

nämnvärt hänsynstagande till levnadskostnadernas höjd på olika orter. Såsom

kommittén antytt skulle en inplacering av provinsialläkarbefattningarna

å den allmänna löneplanen i civila avlöningsreglementet antingen nödvändiggöra

befattningarnas fördelning på ett flertal lönegrader eller ock vid en

inplacering av befattningarna i en och samma lönegrad föranleda införande

av en serie särskilda lönetillägg vid sidan av löneplanen. Av olika skäl

synes mig intetdera av dessa alternativ böra ifrågakomma.

Den specialutredning, som kommittén verkställt rörande nettoinkomsten

av läkarverksamheten i de olika distrikten under åren 1936 och 1937 och

örn vars resultat jag i det föregående lämnat vissa upplysningar, synes mig

hava ådagalagt, att provinsialläkarnas inkomstnivå i det långt övervägande

antalet distrikt måste, såsom kommittén framhållit, för närvarande betraktas

såsom gynnsam i jämförelse med de avlöningar, som inom andra områden

av statsförvaltningen ansetts skäligen böra tillkomma även tjänste

män med specialutbildning av motsvarande eller jämförlig längd och med

ansvarsfull verksamhet.

Jag håller därför i likhet med lönekommittén före, att vid bestämmandet

av utgångsläget för provinsialläkarnas fasta lönenivå, d. v. s. vid bestämmandet

av löneklassbeloppen inom lönegrupp I av provinsialläkarlöneplanen,

anledning icke förefinnes att genomföra någon höjning av lönenivån

genom beviljande av löneförbättring i anslutning till vad som i sådant

hänseende medgavs civila tjänstemän i allmänhet genom beslut vid

1938 års riksdag. Å andra sidan finner jag i likhet med lönekommittén,

att någon egentlig jämkning nedåt av provinsialläkarnas lönenivå icke bör

genomföras under nu rådande förhållanden. Med hänsyn härtill anser jag mig

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

17

kunna tillstyrka det förslag till löneplan för provinsialläkarna, som kommittén

utarbetat och i det föreliggande utlåtandet framlagt.

Jag anser mig ock kunna i huvudsak biträda de i kommitténs utlåtande

angivna allmänna principerna för den revidering av provinsialläkarbefattningarnas

inplacering i lönegrupp, som redan för närvarande är av behovet

påkallad och som vid godkännande av den av mig förordade löneplanen blir

ofrånkomlig på grund av minskningen i antalet lönegrupper å löneplanen.

Kommitténs förslag i fråga om kallortstillägg till provinsialläkare i övre

Norrland ävensom tillfälligt lönetillägg till provinsialläkaren i Arjeplogs

distrikt får jag tillstyrka. Härav följer, att jag icke ansett mig kunna förorda

ett av statskontoret framställt yrkande om indragning av ifrågavarande

tillfälliga lönetillägg.

Slutligen torde jag få tillägga, att jag i likhet med lönekommittén håller

före, att de ändringar i gällande provinsialläkartaxa, som eventuellt kunna

befinnas erforderliga, böra bedömas fristående från förevarande löneregleringsfråga.

Hl. Löneplaner för distriktsveterinärer m. m.

1. Gällande bestämmelsers tillkomst och innebörd.

Distriktsveterinärerna voro tidigare anställda av landstingen och avlönade

av dessa, ehuru med bidrag av statsmedel. Vid 1931 års riksdag fattades

emellertid beslut om distriktsveterinärväsendets förstatligande från och med

år 1934. I anslutning härtill reglerades distriktsveterinärernas anställningsoch

avlöningsförhållanden såsom statstjänstemän genom beslut vid 1933 års

riksdag.

Distriktsveterinärerna blevo därvid inordnade under allmänna civilförvaltningens

avlöningsreglemente, dock med lön utgående efter en särskild löneplan,

uppbyggd efter samma huvudprinciper som löneplanen för provinsialläkare.

Statsmakternas beslut beträffande distriktsveterinärernas avlöningsförhållanden

byggde på utredning och förslag, som framlagts i ett av särskilda sakkunniga

(distriktsveterinärlönesakkunniga) den 12 juli 1930 avgivet betänkande

(statens offentliga utredningar 1930: 18). Vid bedömandet av storleken av

distriktsveterinärernas sammanlagda inkomst borde man enligt de sakkunnigas

mening taga hänsyn till dessa befattningshavares långa utbildningstid

och önskvärdheten av att kunna bibehålla distriktsveterinärkåren vid den

höga standard i avseende å duglighet och fackkunskap, som den allmänt

ansåges innehava. I ett distrikt, där arbetsbördan och praktikmöjligheterna

kunde anses såsom normala, borde inkomsten uppgå till åtminstone 8,000

Mimny till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 200.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

kronor, vilket belopp sedermera borde kunna genom intjänade ålderstillägg

ökas till omkring 9,000 kronor. Inkomsten skulle alltså i genomsnitt uppgå

till åtminstone 8,500 kronor. Den del av inkomsten, som utgjordes av ersättning

enligt taxa och som icke kunde anses jämställd med fast inkomst

i form av avlöning, borde emellertid vid jämförelse med befattningshavare

med hela inkomsten i form av avlöning av statsmedel, reduceras med omkring

25 procent. Vidkommande frågan, huru den sammanlagda inkomsten

borde fördelas, vore de sakkunniga av den meningen, att i ett normaldistrikt

åtminstone hälften av distriktsveterinärernas inkomster borde utgå i form av

fast avlöning.

Med avseende å distriktsveterinärernas inplacering i allmänna civilförvaltningens

lönesystem hade under lönefrågans behandling svenska distriktsveterinärföreningen

föreslagit, att löneställningen skulle avvägas med utgångspunkt

från 17 :e lönegraden av allmänna civilförvaltningens löneplan. Detta

förslag hade tillstyrkts av medicinalstyrelsen. Statskontoret åter hade tillstyrkt

en lönebestämning, som närmast svarade mot löre lönegraden. För

egen del anförde distriktsveterinärlönesakkunniga, att de med hänsyn till

distriktsveterinärernas utbildning samt de risker, som vore förenade med deras

tjänstutövning, kommit till den uppfattningen, att en placering i 15:e

lönegraden i huvudsaklig anslutning till statskontorets förslag måste anses

befogad. Även örn skäl kunde anföras för en något högre placering, hade de

sakkunniga funnit sig böra stanna vid en placering i 15:e lönegraden bland

annat med hänsyn till att de sakkunniga samtidigt föresloge en höjning av

distriktsveterinärernas ersättning för det arbete, de hade att vid särskilda

tjänstförrättningar utföra för statens räkning. En statsanställning av distriktsveterinärerna

komme även att för dem utöver den direkta avlöningen

medföra åtskilliga förmåner, som vore förenade med statstjänsten.

I anslutning till denna motivering och på i huvudsak enahanda skäl, som

föranlett riksdagen att för provinsialläkarna införa en särskild lönegruppering

med hänsyn till tjänstgöringsdistriktens svårskötthet och storleken av

praktikinkomsten, föreslogo de sakkunniga för distriktsveterinärerna en

särskild löneplan, där i första gruppen avlöningen skulle motsvara lönen på

A-ort i 15:e lönegraden. Antalet lönegrupper upptogs liksom i provinsialläkarnas

löneplan till 7, och löneskillnaden mellan lönegrupperna föreslogs

till 360 kronor.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid lönegrupperingen, förutom

distriktens svårskötthet och praktikinkomsterna, även levnadskostnaderna

samt kallortsförhållandena beaktas, örn ock i mindre grad. Särskilt lcallortstillägg

skulle nämligen icke förekomma. De sakkunniga uppgjorde med

ledning av uppgifter, som inhämtats rörande distriktsveterinärernas praktikinkomster,

ett preliminärt förslag till distriktens fördelning å lönegrupperna.

Vid frågans framläggande inför Kungl. Majit (proposition nr 153 år

1933) biträdde departementschefen i allt väsentligt distriktsveterinärlönesakkunnigas

förslag beträffande veterinärernas löneförhållanden. Departe
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

19

mentschefen fann de i förslaget till löneplan upptagna lönebeloppen vara på

skäligt sätt avvägda. Även örn vissa omständigheter syntes kunna anföras

för att något öka ersättningen av statsmedel inom de högsta lönegrupperna

— avsedda för distrikt, där praktikmöjlighetema vore ringa och som vore

särskilt svårskötta — hade departementschefen dock icke velat framställa

förslag härutinnan, då någon erfarenhet ännu icke vunnits angående den

föreslagna lönegrupperingens praktiska verkningar. Departementschefen

fann emellertid anledning föreligga att bereda kallortstillägg åt de distriktsveterinärer,

vilka vid en blivande lönegruppering komme att hänföras till

lönegrupperna V—VII och vilka stationerades å orter, där kallortstillägg utginge.

Härigenom skulle de i inkomsthänseende sämst ställda veterinärerna,

framför allt i de nordligaste delarna av landet, komma att erhålla någon förbättring

i löneställningen. Vid gruppindelningen syntes man därför icke

böra taga hänsyn till huruvida stationeringsorten vore en sådan plats, där

kallortstillägg enligt avlöningsreglementet utginge. För övrigt borde man

vid veterinärdistriktens fördelning å de särskilda lönegrupperna främst taga

hänsyn till distriktens möjligheter att bereda inkomster av praktik och annan

veterinär verksamhet ävensom till deras svårskötthet. Nedsättning i lägre

lönegrupp syntes departementschefen icke böra ske annat än vid ombyte av

distriktsveterinär.

Kungl. Maj:ts förslag beträffande distriktsveterinärernas löneförhållanden

bifölls av riksdagen (jordbruksutskottets utlåtande nr 89, riksdagens skrivelse

nr 248).

Den för distriktsveterinärerna gällande löneplanen är av följande utseende:
-

Löneklass

Lön

e g r

upp

I

II

III

IV

V

VI

VII

1

3,450

3.810

4,170

4,530

4,890

5,250

5,610

2

3,660

4,020

4,380

4,740

5,100

5,460

5,820

3

3,960

4,320

4,680

5,040

5,400

5,760

6,120

4

4,260

4,620

4,980

5,340

5,700

6,060

6,420

5

4,560

4,920

5,280

5,640

6,000

6,360

6,720

Enligt den av Kungl. Majit fastställda fördelningen av distriktsveterinärtjänsterna

på lönegrupper utgör antalet befattningar i de olika lönegrupperna

följande (de olika distriktens placering i lönegrupp framgår av en i

statsliggaren sid. 635—637 intagen sammanställning).

Antal distrikt

Lönegrupp

Summa

I

II

III

IV

V

VI

VII

116

41

28

13 | 16

19

28

1

261

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Å de i löneplanen upptagna beloppen utgå dyrtidstillägg enligt för reglerade

verk gällande grunder. Enligt beslut vid 1937 års riksdag hava även

distriktsveterinärerna för innevarande budgetår kommit i åtnjutande av

provisorisk avlöningsförstärkning med 132 kronor.

Genom kungörelse den 8 december 1933 (nr 630) har Kungl. Maj:t, i huvudsaklig

överensstämmelse med av distriktsveterinärlönesakkunniga framlagt

förslag, fastställt taxa för arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer

m. fl. (veterinärtaxa).

2. 1936 års lönekommittés förslag.

Allmänna grunder för lönebestämningen. Vad kommittén anfört beträffande

principerna för löneförmånernas bestämmande i fråga örn provinsialläkare

har kommittén ansett äga tillämpning jämväl i avseende å distriktsveterinärernas

ersättning. Även för distriktsveterinärernas vidkommande har

sålunda lönekommittén förutsatt, bibehållande av nuvarande ersättningsformer:

dels lön av statsmedel efter en fördelning av veterinärtjänsterna å olika

lönegrupper med hänsyn till praktikinkomst och distriktens svårskötthet, dels

ock inkomst enligt taxa av praktik.

Kommittén har härom anfört i huvudsak följande:

Av tillgängliga uppgifter angående distriktsveterinärernas fördelning å lönegrupper

— vilken fördelning skedde år 1933 —- framgår, att i motsats till

vad förhållandet är beträffande provinsialläkarna ett relativt stort antal distriktsveterinärbefattningar

äro inordnade i högre lönegrupp än lönegrupp I

— inemot 30 procent av hela antalet distrikt tillhöra lönegrupperna IV—VII

■— samt att befattningarna äro någorlunda jämnt placerade inom de högre

lönegrupperna. Då en ingående prövning av distriktsveterinärernas löneförhållanden

ägt rum för några få år sedan i samband med distriktsveterinärväsendets

förstatligande, har lönekommittén ansett sig icke hava anledning

att verkställa någon detaljerad utredning rörande inkomstförhållandena för

distriktsveterinärerna på sätt skett i fråga örn provinsialläkarna. En inom

kommitténs kansli gjord sammanställning över veterinärernas för kommunal

inkomstskatt taxerade inkomster under åren 1935—1937 synes emellertid

ådagalägga, alt åtskilliga av de distriktsveterinärer, som äro placerade i de

högre lönegrupperna — lönegrupperna IV—VII — tillhöra inkomstgrupper

av omkring 10,000 kronor eller därunder. Med hänsyn till vad här anförts

har det synts lönekommittén, som om någon omläggning av löneplanen för

distriktsveterinärer, åsyftande en minskning av antalet lönegrupper, icke

lämpligen bör för närvarande ifrågakomma. Att löneplanen för distriktsveterinärerna

— vilkas avlöningsförhållanden eljest ordnats efter samma principer,

som tillämpats i fråga om läkarna — sålunda får en uppställning,

som avviker från den av kommittén för provinsialläkarna föreslagna, lärer

i och för sig icke medföra någon olägenhet. Den ökade möjlighet till differentiering

av lönebeloppen, som ett större antal lönegrupper medför, synes

vara mera påkallad i fråga om distriktsveterinärerna än beträffande provinsialläkarna

på grund av de förras lägre fasta löner och genomsnittligt sett

lägre praktikinkomster.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200. 21

Löneavvägningen. Beträffande löneavvägningen har kommittén anfört

följande:

I fråga om storleken av distriktsveterinärernas fasta löner må till en början

omnämnas, att svenska distriktsveterinärföreningen i en till chefen för

finansdepartementet ställd, den 19 maj 1937 dagtecknad skrift, vilken överlämnats

til! lönekommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av

kommitténs uppdrag, gjort framställning om beredande åt distriktsveterinärerna

av en högre löneställning än för närvarande. Til! stöd för denna framställning

har framhållits, att de inkomster av tjänstgöring såsom besiktningsveterinärer

vid kommunala köttbesiktningsbyråer, som för närvarande tillkomme

omkring en tredjedel av kårens medlemmar, komme att påverkas

av en pågående omorganisation av slaktväsendet och kötthandeln. Denna

omorganisation ginge i riktning mot att kontrollslakterierna, vilka i regel hade

egna särskilda besiktningsveterinärer anställda, med tiden komme att behärska

hela köttmarknaden, något som komme att göra ett stort antal, särskilt

smärre, köttbesiktningsbyråer överflödiga eller medföra minskning av

deras verksamhet med därav följande nedsättning av besiktningsveterinärernas

arvoden. I varje fall måste den inkomst, som distriktsveterinärerna

just nu åtnjöte från denna verksamhet, anses såsom i högsta grad osäker. Vidare

har anförts, att den vid 1937 års riksdag beslutade löneregleringen för

folkskollärarna gjorde en höjning av distriktsveterinärernas löner ofrånkomlig.

Då folkskollärare med en årlig tjänstgöringstid av 39 veckor hänförts

till 17 :e lönegraden, syntes den ställning distriktsveterinärerna intoge, deras

längre och dyrbarare utbildning, deras svårare och mera krävande arbete

samt deras avgjort hårdare tjänstgöring göra deras bibehållande vid 15:e lönegraden

ohållbart. Något förslag i fråga om den lönegrad, som för framtiden

borde tagas till utgångspunkt för avvägningen av distriktsveterinärernas löneställning,

har dock icke framställts i skrivelsen.

För egen del finner lönekommittén vad sålunda anförts icke utgöra tillräcklig

anledning att rubba den löneställning, som för distriktsveterinärerna fastställdes

vid 1933 års riksdag. Den i distriktsveterinärföreningens framställning

gjorda hänvisningen till folkskollärarnas löneställning synes icke vara av beskaffenhet

att böra inverka på distriktsveterinärernas ställning å löneplanen,

eftersom avvägningen av veterinärernas löner enligt löneplan skett med hänsyn

till en såsom lämplig ansedd sammanlagd ersättning i form av lön och

praktikinkomst. Vad distriktsveterinärernas inkomster av anställning vid köttbesiktningsbyråer

angår, torde det visserligen förhålla sig så, att en minskning

av vissa faesiktningsbyråers verksamhet inträtt eller kan tänkas inträda på

grund av ökad koncentration av slaktväsendet kring vissa större städer till dessa

städers slakthus. A andra sidan torde emellertid antalet köttbesiktningsbyråer

hava ökats och sannolikt komma att ytterligare ökas genom införande

av besiktningstvång i mindre kommuner, varvid i regeln vederbörande

distriktsveterinär torde anställas såsom besiktningsveterinär. Under de senaste

åren torde sålunda, såvitt kommittén har sig bekant, totala antalet

distriktsveterinärer nied anställning såsom besiktningsveterinär icke hava

minskats utan snarare något ökats. För distriktsveterinärkåren såsom helhet

lärer alltså utvecklingen på hesiktningsväsendets område icke hittills hava

medfört någon försämring i inkomstmöjligheterna. Huru förhållandena på

detta område i framtiden kunna komma att gestalta sig, torde icke vara möjligt

att för närvarande med någon större tillförlitlighet bedöma. En eventuell

utveckling i ogynnsam riktning av vissa enstaka distriktsveterinärers inkomster

av anställning vid köttbesiktningsbyråer synes emellertid icke vara

iignad alt påverka bedömandet av distriktsveterinärkårens generella löneni
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

vå, något som givetvis icke utesluter, att fördelningen å lönegrupper av särskilda

veterinärbefattningar kan finnas böra jämkas med hänsyn till ändrade

förhållanden i förevarande hänseende.

Ej heller i övrigt har lönekommittén funnit anledning föreligga att ifrågasätta

någon ändring i nuvarande löneställning för distriktsveterinärerna.

Den inom kommitténs kansli verkställda sammanställningen över distriktsveterinärernas

taxerade inkomster synes giva vid handen, att inkomstförhållandena

genomsnittligt sett äro sådana, att någon höjning av deras nuvarande

relativa lönenivå icke kan anses påkallad. Å andra sidan har den omständigheten,

att ett avsevärt antal distriktsveterinärer uppenbarligen åtnjuta en

inkomst, som — i vissa fall icke obetydligt — överstiger den inkomstnivå,

varmed år 1933 räknades såsom normal genomsnittsinkomst, ej synts kommittén

utgöra tillräcklig anledning att nu ifrågasätta någon sänkning av veterinärernas

för endast ett fåtal år sedan fastställda löneställning i förhållande

till andra civila statstjänstemän.

Vid nu angivna förhållanden håller lönekommittén före, att den särskilda

löneplan, som även för framtiden bör tillämpas för distriktsveterinärerna,

bör uppbyggas med utgångspunkt från lönebeloppen i lägsta ortsgrupp (ortsgrupp

A) av lönegraden A 15 i det nya civila avlöningsreglementet. Antalet

lönegrupper synes böra bibehållas vid 7. Löneskillnaden mellan lönegrupperna

torde böra bestämmas till 396 kronor eller det nuvarande skillnadsbeloppet

ökat med 10 procents dyrtidstillägg.

I enlighet med det anförda föreslår lönekommittén för distriktsveterinärerna

följande löneplan:

Lön

e g r u

P P

Löneklass

I

II

III

IV

V

VI

VII

1

4,050

4,446

4,842

5,238

5,634

6,030

6.426

2

4,278

4,674

5,070

5,466

5,862

6,258

6,654

3

4,596

4,992

5,388

5,784

6,180

6,576

6,972

4

4,926

5,322

5,718

6,114

6,510

6,906

7,302

5

5,256

5,652

6,048

6,444

6,840

7,236

7,632

Storleken av den löneförbättring i hela krontal, som i jämförelse med nuvarande

avlöningsbestämmelser skulle tillkomma distriktsveterinärer i lägsta

och högsta lönegrupp vid indexlägena 162/163, 166/167 och 168/169, framgår

av följande sammanställning, i vilken hänsyn icke tagits till den provisoriska

avlöningsförstärkningen:

Löneklass

Lönegrupp

i

VII

162/163

166/167

168/169

162/163

166/167

168/169

i

301

241

326

312

204

337

2

302

230

322

313

193

333

3

294

210

312

293

173

322

4

285

213

313

297

177

324

5

289

205

315

301

169

325

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

23

Kostnaderna för genomförande av lönereglering enligt detta förslag hava

med utgångspunkt från nu gällande fördelning på lönegrupper av kommittén

beräknats utgöra för år räknat i runt tal följande belopp, nämligen vid

indexläget 162/163 40,000 kronor, vid indexläget 166/167 20,000 kronor och

vid indexläget 168/169 50,000 kronor. Nämnda siffror angiva kostnadsökningen

utöver kostnaden för den redan beviljade provisoriska avlöningsförstärkningen,

vilken kostnad utgör omkring 35,000 kronor för år.

Lönegrupperingen. Med avseende å distriktsveterinärbefattningarnas fördelning

å lönegrupper framhåller kommittén, att, även om nu gällande gruppering

i stort sett förefaller att bättre än den nuvarande lönegrupperingen för

provinsialläkare ansluta sig till befattningshavarnas inkomstförhållanden, sådana

de framträda vid en sammanställning av taxeringsuppgifterna, anledning

likväl synes föreligga till en översyn av grupperingen. En dylik översyn

borde enligt kommitténs mening lämpligen verkställas i samband med löneregleringen,

och medicinalstyrelsen syntes böra få i uppdrag att efter erforderlig

utredning avgiva förslag jämväl till ny lönegruppering för distriktsveterinärerna.

Kommittén bar vidare erinrat om det av föredragande departementschefen

i 1933 års proposition gjorda uttalandet, att nedsättning i lönegrupp syntes

böra ske endast vid ombyte av distriktsveterinär. Lönekommittén har för sin

del funnit en dylik begränsning av möjligheterna att genomföra förändringar

i grupperingen icke böra för framtiden bibehållas. Såsom kommittén vid behandlingen

av frågan örn löneplan och lönegruppering för provinsialläkarna

framhållit, har kommittén ansett det ligga i sakens natur, att en gruppering,

som bygger i främsta rummet på tjänstgöringsdistriktens svårskötthet

och befattningshavarnas inkomster av praktik, kan behöva tid efter annan

revideras. Om därvid förhållandena skulle befinnas ha förskjutits i så avsevärd

mån, att en förändring beträffande lönegrupp skulle anses påkallad,

vare sig i den ena eller den andra riktningen, borde enligt kommitténs förmenande

hinder icke få förefinnas att genomföra denna ändring utan att avvakta

vakans å vederbörande befattning. Att en generell revision av lönegruppsplaceringen

verkställes i samband med genomförandet av en ny lönereglering,

vilken medför ökning av de fasta lönebeloppen, har synts kommittén

vara naturligt.

Veterinärtaxa. Vid upprättande av sitt förslag till lönereglering för

distriktsveterinärerna har lönekommittén utgått från att i gällande, endast

för ett fåtal år sedan fastställda veterinärtaxa icke böra vidtagas några ändringar

av betydelse för befattningshavarnas inkomstnivå. I vad mån i övligt

jämkningar i taxebestämmelserna kunna anses påkallade har lönekommittén

icke upptagit till prövning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Departements
chefen.

3. Avgivna yttranden.

Medicinalstyrelsen bär förklarat sig kunna biträda det av 1936 års lönekommitté

framlagda förslaget, i vad detsamma avser distriktsveterinärerna.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande har statskontoret beträffande distriktsveterinärernas

lönefråga förklarat sig förutsätta, att vid blivande lönegruppering

skall eftersträvas att bereda befattningshavarna den inkomstnivå, som

vid 1933 års lönereglering räknades såsom normal genomsnittsinkomst (8,500

kronor). Huruvida den föreslagna löneplanen motsvarade det så angivna

syftet, kunde statskontoret på föreliggande utredning icke bedöma. Ämbetsverket

ville emellertid framhålla, att en fullständig utredning om de olika

distriktens inkomstförhållanden syntes bliva nödvändig för lönegrupperingens

genomförande och att frågan om löneplanens konstruktion knappast borde

avgöras förrän en sådan utredning förelåge.

Vidare har statskontoret även i fråga örn distriktsveterinärtjänsterna framhållit

önskvärdheten av en omprövning av lönegrupperingen med icke alltför

långa mellanrum.

Jag är ense med 1936 års lönekommitté därutinnan, att ej heller för

distriktsveterinärernas vidkommande anledning förefinnes att frångå det

hittillsvarande systemet med dels en av statsmedel utgående lön, som för de

olika veterinärtjänsterna graderas genom tjänsternas fördelning å olika lönegrupper

med hänsyn till distriktets svårskötthet och praktikinkomst, dels

ock därutöver ersättning enligt taxa.

Det förslag till ny löneplan, som kommittén framlagt, upptager liksom

nu gällande löneplan sju lönegrupper. Vid löneplanens uppbyggnad har såsom

utgångsläge (lönegrupp I) valts lönen i lägsta ortsgrupp av lönegrad

A 15 i civila avlöningsreglementet. Härigenom skulle distriktsveterinärerna

komma i åtnjutande av den vid 1938 års riksdag beslutade löneförbättringen

och i övrigt bibehållas vid den löneställning i förhållande till andra civila

tjänster, som de nu intaga. Skillnadsbeloppen mellan de olika lönegrupperna

hava beräknats i överensstämmelse med de i nuvarande löneplan

förekommande gruppskillnaderna ehuru med inräknande av 10 procents

dyrtidstillägg.

Då de skäl, som lönekommittén anfört för sitt förslag till ny löneplan, synts

mig bärande, anser jag mig böra förorda detsamma till fastställelse.

Jag tillstyrker likaledes kommitténs förslag, att i samband med löneregleringens

ikraftträdande en översyn av distriktsveterinärernas nuvarande

placering i lönegrupp verkställes. Jag torde samtidigt få framhålla, att jag

i likhet med kommittén icke anser det lämpligt att för framtiden bibehålla

det förbehåll i fråga om nedflyttning i lönegrupp av distriktsveterinärtjänster,

som nu gäller och som grundar sig på föredragande departementschefens

i 1933 års löneregleringsproposition gjorda uttalande, att nedsättning

i lönegrupp syntes böra ske endast vid ombyte av distriktsveterinär. Ett så
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

25

dant förbehåll, som icke förefinnes för provinsialläkarna, är givetvis ägnat

att förhindra en rationell omgruppering av distriktsveterinärtjänsterna.

Mot vad kommittén anfört i fråga om eventuella ändringar i gällande veterinärtaxa

har jag intet att erinra.

IV. Förslaget till avlöningsbestämmelser.

Det av 1936 års lönekommitté framlagda detaljförslaget till avlöningsbestämmelser

för provinsialläkare och distriktsveterinärer — vilket förslag i

huvudsak ansluter sig till vad som för närvarande gäller för ifrågavarande

befattningshavarekategorier, dock med de förändringar, som påkallas

av ett inordnande av befattningshavarna under det civila avlöningsreglementet

— har synts mig i allt väsentligt vara av beskaffenhet att böra

godtagas. De föreslagna bestämmelserna hava uppdelats på olika paragrafer

med nummerbeteckningarna 58—70. Paragraferna äro avsedda att införas

under en särskild, ny avdelning av reglementet. Avdelningen skulle erhålla

ordningsnummer 3 och rubriceras »Tjänstemän, som åtnjuta lön enligt särskild

löneplan». Under hänvisning i övrigt till den av lönekommittén förebragta,

i kommitténs utlåtande intagna specialmotiveringen torde jag här

allenast böra lämna en kort redogörelse för innehållet av vissa i förslaget

upptagna viktigare bestämmelser, varvid jag samtidigt även får tillfälle att

angiva min ståndpunkt till de erinringar mot kommittéförslaget, som vid

remissbehandlingen framställts av de i ärendet hörda myndigheterna.

1. Gemensamma avlöningsbestämmelser.

Genom den uppställning, som givits civila avlöningsreglementet, skulle de

allmänna bestämmelser, som intagits under 1 avd. av reglementet, komma att

bliva tillämpliga jämväl å de befattningshavare, vilkas avlöningsförmåner

regleras genom särskilda föreskrifter under reglementets blivande 3 avd., i den

mån ej undantag göres i dessa särskilda föreskrifter.

För provinsialläkare och distriktsveterinärer komma i detta avseende särskilt

i betraktande bestämmelserna i 3 §.

Beträffande nämnda paragraf må framhållas, att stadgandet i 3 § 1 mom.

första stycket icke rimligen kan för provinsialläkarnas och distriktsveterinärernas

del anses innebära skyldighet att underkasta sig totalt upphörande

av de extra inkomsterna annat än i samband med en omreglering av den fasta

lönen.

Med den generella avfattning, som givits bestämmelserna i 3 § 3 mom. angående

förflyttningsskyldighet, torde någon särskild föreskrift rörande provinsialläkares

skyldighet att underkasta sig förändring av stationeringsort

inom tjänstgöringsområdet icke längre bliva erforderlig.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Någon motsvarighet till de nuvarande föreskrifterna om skyldighet för provinsialläkare

och distriktsveterinär att vikariera å vissa befattningar eller att

bestrida befattningar i annat distrikt har icke medtagits i det föreliggande

förslaget. I överensstämmelse med vad som förutsatts vid avfattande avförslaget

till civilt avlöningsreglemente böra dylika föreskrifter i allmänhet

meddelas i annan ordning, i instruktionsväg eller dylikt.

Med avseende å förflyttningsskyldighet har anledning icke synts föreligga

att för nu ifrågavarande befattningshavare meddela andra och mera snävt

begränsade regler än som i civila avlöningsreglementet meddelats för tjänstemän

i allmänhet, däri inräknat förste provinsialläkare och länsveterinärer.

2. Avlöningsbestämmelser för provinsialläkarna.

Under 59 § 1 mom. av kommitténs förslag hava intagits bestämmelser rörande

provinsialläkares placering i lönekiass och lönegrupp. Bestämmelserna

överensstämma i huvudsak med vad som nu gäller. Med hänsyn till konstruktionen

av den föreslagna löneplanen för provinsialläkarna hava emellertid

de i 8 § civila avlöningsreglementet upptagna föreskrifterna rörande löneklassplacering

vid befordran m. m. icke kunnat utan vidare göras tillämpliga

å dessa befattningshavare, utan har ett särskilt stadgande, intaget i 2 mom.

av den nu föreslagna 59 §, ansetts erforderligt. I betraktande av svårigheten

att i avlöningsreglementet lämna uttömmande regler för olika förekommande

fall har det befunnits lämpligt, att frågor om löneklassplacering, som

avses i 2 morn., hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

I 61 § hava intagits bestämmelser örn skyldighet för provinsialläkare att bestrida

Iäkarbefattning vid vissa sjukvårdsanstalt- m. m., vilka bestämmelser

i huvudsak överensstämma med vad som för närvarande gäller. Statskontoret

har under hänvisning till vad som förutsatts vid avfattande av förslaget

till civilt avlöningsreglemente i fråga om bestämmelser rörande tjänstgöringsskyldighetens

omfattning samt till lönekommitténs uttalanden rörande bestämmelser

örn provinsialläkares skyldighet att vikariera å annan provinsialläkartjänst

ansett, att bestämmelserna i 61 § icke böra intagas i

avlöningsreglementet utan lämpligen meddelas i instruktionsväg. Vad

innehållet angår, har statskontoret dels hänvisat till vad ämbetsverket

anfört angående ersättning för här ifrågavarande verksamhet, dels ock

påpekat, att ett i kommitténs förslag använt uttryck »inrättning för

förlossningsvård» kunde avse jämväl barnbördsavdelning vid lasarett,

vilket skulle innebära en saklig utvidgning. Lönenämnden har ansett en i

61 § andra stycket intagen föreskrift angående bestämmande av ersättning för

befattning eller uppdrag, varom i paragrafen är fråga, icke vara av beskaffenhet

att böra medtagas i avlöningsreglementet.

Enligt min mening böra de av kommittén under 61 § föreslagna bestämmelserna

medtagas i avlöningsreglementet. 1 anledning av statskontorets erinran

mot uttrycket »inrättning för förlossningsvård» vill jag föreslå, att be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

27

stämmelsen omformuleras till att avse »annan statsunderstödd inrättning för

förlossningsvård inom distriktet än barnbördsavdelning vid lasarett».

I 62 § av förslaget har angivits, att bestämmelserna i 10—18, 20, 22—24

samt 28—40 §§ skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande

provinsialläkare.

För tillämpningen å provinsialläkare av vissa av de nyss uppräknade paragraferna,

exempelvis 11 § rörande semester och 12 § rörande tjänstlediglietsavdrag,

erfordras emellertid en föreskrift, till vilken lönegrad enligt allmän

löneplan provinsialläkartjänsten skall anses höra. I anslutning till den

princip, som följdes vid bestämmande av den lönegrad enligt löneplanen i nu

gällande avlöningsreglemente för allmänna civilförvaltningen, som distriktsveterinär

skall anses tillhöra, lia provinsialläkarna i det föreliggande förslaget

likställts nied befattningshavare tillhörande 25 lönegraden enligt den

i 5 § civila avlöningsreglementet intagna löneplanen A, i vilken lönegrad

lönebeloppen i de olika löneklasserna å billigaste ort motsvara lönebeloppen

i lönegrupp I enligt kommitténs förslag till löneplan för provinsialläkare. Med

utgångspunkt härifrån skulle löneklasserna 1, 2, 3 och 4 i sistnämnda löneplan

komma att i de hänseenden, örn vilka här är fråga, motsvara respektive

25, 2(3, 27 och 28 löneklasserna enligt löneplan A.

Vid tillämpningen å provinsiailäkarna av de förut uppräknade paragraferna

i civila avlöningsreglementet hava vidare vissa avvikelser befunnits

av förhållandena motiverade. En sådan avvikelse har ansetts påkallad i

fråga om det i 11 § 2 mom. andra stycket intagna stadgandet angående

medgivande åt tjänsteman, som är stationerad å ort, där kallortstillägg utgår,

att i följd åtnjuta icke blott semester för löpande år utan jämväl återstående

semester för nästföregående år. Enligt bestämmelse i kungörelsen 1933: 606

äger för närvarande distriktsveterinär, oberoende av å vilken stationeringsort

han är placerad, rätt att sammanslå två års semester. Dessa bestämmelser

hava ansetts böra bibehållas i fortsättningen. Motsvarande regel har

även införts i avlöningsbestämmelserna för provinsialläkare.

Vidare har såsom tillägg till bestämmelserna i 11 och 12 §§ upptagits

det i nuvarande avlöningsreglemente för provinsialläkarstaten (19 §) meddelade

stadgandet, enligt vilket provinsialläkare, som åtnjuter semester eller

annan tjänstledighet, skall till vikarien avstå det arvode enligt provinsialläkartaxa,

vilket belöper å de av vikarien verkställda tjänstegöromålen.

I fråga örn löneförmåner under olika slag av tjänstledighet har i förslaget

bibehållits den nu gällande regeln, att från den fasta lönen skall avdragas

ett visst, för alla lönegrupper lika stort belopp för dag, där ej hela lönen

skall avstås. Statskontoret har i sitt yttrande över kommittéförslaget anfört,

att ehuru den fasta lönen till provinsialläkare beräknats med hänsyn till att

vederbörande befattningshavare vid sidan av densamma skulle uppbära även

andra inkomster av läkarverksamhet — vilka inkomster vid tjänstledighet

torde bortfalla eller i varje fall starkt beskäras — avdragsbeloppet satts lika

med det tjänstledighetsavdrag, som en tjänsteman med lön, motsvarande lönen

i lägsta lönegruppen för provinsialläkare, men utan andra inkomster av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tjänsten, skulle få vidkännas vid tjänstledighet av motsvarande art. Olägenheterna

med sådan anordning framträdde enligt statskontorets mening skarpare,

ju större skillnaden bleve mellan lönen i lägsta och högsta lönegruppen,

och gjordes denna skillnad så stor, som statskontoret föreställde sig

vara rimligt, kunde anordningen icke längre bibehållas. I stället syntes böra

övervägas att bestämma avlöningen under tjänstledighet till vissa belopp,

växlande efter tjänstledighetens art, men lika för alla lönegrupper. Härvid

skulle också storleken av nämnda löneförmån kunna på lämpligt sätt avpassas

efter det inkomstläge, som man ansåge böra beredas provinsialläkare.

Ehuru de av statskontoret anförda synpunkterna äga ett visst berättigande,

anser jag mig likväl av praktiska skäl böra förorda bibehållandet av de

hittillsvarande principerna för avdragens beräknande.

I 6i § av kommittéförslaget hava bestämmelser intagits örn bostad m. m.

Bestämmelserna överensstämma i huvudsak med vad som för närvarande

gäller. Dock föreligga vissa olikheter i jämförelse med de nuvarande föreskrifterna.

Sålunda har ansetts, att ersättning för bostaden bör i förekommande

fall bestämmas efter fri överenskommelse mellan provinsialläkaren

och vederbörande distrikt. Allenast för det fall, att sådan överenskommelse

ej kan träffas, skulle ersättningsbeloppet liksom nu fastställas av länsstyrelsen.

I överensstämmelse härmed har det nuvarande stadgandet om ersättningens

begränsande till högst 1,800 kronor ansetts böra utgå.

Vidare hava föreskrifterna angående skyldighet för provinsialläkare eller,

om han avlidit, hans dödsbo att tillhandahålla vikarie eller efterträdare mottagningsrum

och bostadsutrymme, undergått vissa jämkningar i syfte att närmare

ansluta dem till vad som ansetts böra gälla för distriktsveterinärer. Ett

av medicinalstyrelsen framfört förslag om att ersättning för åt vikarie eller

efterträdare upplåtet mottagningsrum och tillhandahållet bostadsutrymme

skall kunna för undvikande av tvist inför domstol fastställas av länsstyrelsen

har jag ansett mig icke böra förorda. Där provinsialläkaren får kostnadsfritt

disponera av distriktet för läkaren anordnad bostad, har det befunnits

icke vara oskäligt, att mottagningsrum och bostadsutrymme i förekommande

fall utan ersättning tillhandahålles vikarien eller efterträdaren. För

det fall åter att hyra erlägges för bostaden skulle vikarien eller efterträdaren

hava att erlägga gottgörelse icke blott, såsom nu, för upplåtet bostadsutrymme

utan även för tillhandahållet mottagningsrum. Bebor provinsialläkaren

privat förhyrd bostad, skulle provinsialläkarens skyldighet i förevarande hänseende

begränsas till att under semester eller tjänstledighet mot skälig ersättning

tillhandahålla vikarie nödigt mottagningsrum, där sådant påkallas och

omständigheterna det medgiva.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200•

29

3. Avlöningsbestämmelser för distriktsveterinärerna.

Vad härefter angår de för distriktsveterinärerna föreslagna avlöningsbestämmelserna,

har jag ansett mig böra tillmötesgå en av medicinalstyrelsen

i skrivelse den 9 februari 1938 gjord hemställan om intagande i avlöningsreglementet

av föreskrift örn skyldighet för distriktsveterinär att mot särskild

ersättning bestrida veterinärbefattning vid kommunal köttbesiktningsbyrå.

I 68 § av förslaget har angivits, att bestämmelserna i 10—18, 20, 22—24

samt 28—40 §§ civila avlöningsreglementet skola i tillämpliga delar lända

till efterrättelse beträffande distriktsveterinärer. Anledning har icke ansetts

föreligga att göra någon saklig ändring av den nuvarande bestämmelsen, att

distriktsveterinär vid tillämpning av gällande avlöningsreglemente skall anses

tillhöra 15 lönegraden. Ett stadgande av sådant innehåll har fördenskull

införts i kommitténs förslag. I överensstämmelse härmed böra 1, 2, 3,

4 och 5 löneklasserna inom den för distriktsveterinärer föreslagna löneplanen

vid tillämpning av de i 68 § uppräknade paragraferna i förekommande

fall betraktas såsom motsvarande respektive 15, 16, 17, 18 och 19 löneklasserna

enligt den i 5 § upptagna allmänna löneplanen A.

I kungörelsen 1933: 606 stadgas skyldighet för distriktsveterinär, som åtnjuter

semester eller annan ledighet, att, där ej för särskilt fall annorlunda

bestämmes, utan ersättning tillhandahålla vikarie nödig expeditionslokal

med sovplats. Enahanda skyldighet åligger för närvarande även länsveterinär.

I fråga om länsveterinär föreslog lönekommittén i sitt betänkande med

förslag till civilt avlöningsreglemente, att skyldigheten att tillhandahålla vikarie

sovplats skulle upphävas. Kommittén ansåg nämligen, att å de orter,

där länsveterinärer äro stationerade, vikarie kunde utan svårighet anskaffa

bostad utan att vederbörande länsveterinär behövde tillhandahålla honom

bostadsutrymme. Däremot bibehölls i förslaget skyldigheten för länsveterinär,

som åtnjuter semester eller tjänstledighet, att utan ersättning tillhandahålla

vikarien nödig expeditionslokal.

I den i anledning av betänkandet avlåtna propositionen (nr 263) till 1938

års riksdag gjordes ingen ändring i kommitténs förslag på denna punkt.

Emellertid yrkades motionsvis inom riksdagen sådan ändring av reglementsförslaget

att, därest föreskrift meddelades örn skyldighet för länsveterinär

att tillhandahålla vikarien nödig expeditionslokal, vikarien skulle förpliktas

alt härför lämna skälig ersättning. Alternativt hemställdes att, för den händelse

riksdagen icke omedelbart ville företaga ändring i reglementsförslaget

i detta hänseende, riksdagen måtte uttala, att frågan härom borde upptagas

till omprövning i samband med spörsmålet örn särskilda bestämmelser för

distriktsveterinärer. I sin skrivelse (nr 388) i anledning av propositionen

yttrade riksdagen, att denna fråga ägde sådant samband med den inom 1936

års lönekommitté pågående utredningen angående revision av lönebestäm
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

melserna för distriktsveterinärer, att den borde övervägas i nämnda sammanhang.

Riksdagen förutsatte, att lönekommittén under utredningens gång

skulle taga berörda fråga under omprövning.

Distriktsveterinärföreningen har i särskilda skrivelser påyrkat, att distriktsveterinärerna

måtte befrias från åliggandet att kostnadsfritt tillhandahålla

vikarie expeditionslokal med sovplats, önskemålet örn en ändring av bestämmelserna

i förevarande del har ock enligt vad lönekommittén uppgivit

vid kommitténs överläggningar med föreningens representant understrukits

av denne, som därvid framhållit, att förenämnda åliggande av befattningshavarna

allmänt betraktades som ett besvärande intrång i deras

privata levnadsförhållanden. Med hänsyn till de skäl, som sålunda anförts,

har kommittén, i enlighet med den ståndpunkt kommittén såsom nyss

nämnts intagit i fråga om länsveterinärernas motsvarande skyldighet, ansett

sig böra förorda, att distriktsveterinärerna vid semester eller tjänstledighet

icke längre skola vara förpliktade att tillhandahålla vikarien sovplats. Kommittén

Ilar framhållit, att distriktsveterinärerna merendels hava sin stationeringsort

i större samhällen, och att det därför ej heller för deras vikarier

i allmänhet torde möta någon svårighet att erhålla bostad på platsen under

vikariatet. Däremot bör enligt kommitténs mening distriktsveterinär av

praktiska skäl även framgent vara skyldig att tillhandahålla vikarien nödig

expeditionslokal, dock under förutsättning att så påkallas och omständigheterna

det medgiva. Samtidigt har kommittén vidtagit sådan jämkning

i nuvarande bestämmelser, att vikarien blir skyldig att erlägga skälig

gottgörelse för upplåten expeditionslokal.

Jag tillstyrker vad sålunda föreslagits. Vid bifall härtill böra motsvarande

jämkningar beträffande länsveterinärer vidtagas i 55 § 7 mom. 2

punkten civila avlöningsreglementet. Härtill torde jag få återkomma i

annat sammanhang.

V. Civila avlöningsreglementets tillämplighet.

Ifråga örn civila avlöningsreglementets tillämplighet, så vitt angår provinsialläkare

och distriktsveterinärer, har 1936 års lönekommitté anfört följande:

Enligt det generella stadgandet i civila avlöningsreglementets 59 § 1 mom.

c) skulle de av lönekommittén föreslagna nya avlöningsbestämmelserna icke

äga tillämpning å provinsialläkare eller distriktsveterinär, som anmäler,

att han icke vill underkasta sig civila avlöningsreglementets villkor och bestämmelser.

I fråga örn avlöningsförmånerna för tjänstemän i allmänhet,

som eventuellt bomme att göra dylik anmälan, anfördes i propositionen

nr 263,1938 med förslag till civilt avlöningsreglemente (sid. 148), att dessa

tjänstemän syntes böra bibehållas vid den rätt till lön och övriga förmåner,

som reglerades genom nu gällande avlöningsreglementen. I vad mån de

därutöver borde äga rätt till förmåner, som icke vöre garanterade genom

avlöningsreglementena men som enligt riksdagens beslut för närvarande utginge,

bleve beroende på .särskilt beslut av Kungl. Majit och riksdagen. I

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

31

anslutning till hittillsvarande praxis vid genomförande av nya löneregleringar

syntes emellertid de tjänstemän, som icke ville övergå på det nya avlöningsreglementet,

tillsvidare böra få — efter sedvanlig årlig prövning — behålla

dyrtidstillägg men däremot ej berättigas uppbära de förmåner av provisorisk

natur, som beviljats i avvaktan på ny lönereglering, nämligen provisoriskt

dyrortstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning. Mot detta uttalande

gjorde riksdagen ingen erinran.

I enlighet med detta uttalande skulle sålunda även provinsialläkare eller

distriktsveterinär, som anmäler sig vilja kvarstå å nu gällande avlöningsbestämmelser,

äga i fortsättningen åtnjuta lön enligt nu gällande löneplaner

ävensom dyrtidstillägg därå, i den mån riksdagen för varje år så beslutar.

Rätten att kvarstå på de äldre lönebestämmelserna innebär emellertid enligt

avlöningsreglementena icke någon rätt att bibehållas vid oförändrad placering

i lönegrupp. På grund av avlöningsreglementenas bestämmelser äro

tjänstemännen pliktiga att även under löpande löneregleringsperiod finna sig

i en ändrad placering i lönegrupp av vederbörande befattning, och följaktligen

är även en tjänsteman, som nu anmäler sig vilja kvarstå på gällande

avlöningsbestämmelser pliktig underkasta sig omreglering av lönegruppsplaceringen,

ehuru då givetvis på grundval av nu gällande löneplaner.

Emellertid torde denna fråga av särskilda skäl böra bedömas annorlunda

beträffande distriktsveterinärerna än när det gäller provinsialläkare. I det

föregående har nämnts, hurusom i 1933 års proposition uttalades, att nedflyttning

i lönegrupp av distriktsveterinärtjänst syntes böra ske endast vid

ombyte av innehavare. På grund av detta uttalande har lönekommittén ansett

sig böra förorda, att distriktsveterinär, som icke vill underkasta sig

civila avlöningsreglementets bestämmelser, bibehålies vid nuvarande lönegruppsplacering,

så länge han kvarstår i veterinärbefattning inom sitt nuvarande

distrikt.

I fråga örn provinsialläkare finnes icke någon motsvarande anledning till

modifikation av den skyldighet, som enligt avlöningsreglementet åvilar dem i

detta hänseende. För provinsialläkarnas del kompliceras emellertid spörsmålet

därigenom, att den av kommittén förordade omregleringen av lönegruppsplaceringen

skall ske på grundval av den föreslagna nya fyrgruppsindelade

löneplanen. Kommittén håller för sin del före, att för provinsialläkare,

som anmäler sig icke vilja underkasta sig civila avlöningsreglementets

villkor och bestämmelser, en omprövning av hans lönegruppsplacering

likväl bör ske, givetvis på grundval av nu gällande löneplan. En dylik omprövning

skulle följaktligen gå ut på att fastställa den lönegrupp enligt den

nu gällande sjugruppsindelade löneplanen, som lian i fortsättningen skall

tillhöra.

Erhåller provinsialläkare eller distriktsveterinär, som anmält sig vilja

kvarstå på nuvarande avlöningsbestämmelser, sedermera efter egen ansökan

förflyttning till annat distrikt, blir han givetvis därmed underkastad civila

avlöningsreglementet.

Att, på sätt nyss förordats, distriktsveterinärerna försättas i en gynnsammare

ställning än provinsialläkarna i fråga örn möjligheten att bibehålias

vid oförändrad lönegruppsplacering kan givetvis i och för sig betraktas såsom

mindre tillfredsställande. Sakligt sett torde näppeligen för distriktsveterinärernas

vidkommande föreligga starkare skäl än beträffande provinsialläkarna

att säkerställa en valfrihet mellan å ena sidan ett kvarstående å

nu gällande löncbestämmelser med oförändrad lönegruppsplacering och å

andra sidan en övergång lill det nya avlöningsreglementet i förening med

evenluell omplacering i lönegrupp. Kommittén bar dock vid sitt ställnings
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tagande ansett sig bunden av nyssnämnda uttalande i 1933 års proposition

och fördenskull funnit sig nödsakad att för distriktsveterinärerna förorda

en dylik valfrihet. Att å andra sidan medgiva en motsvarande rätt för provinsialläkarna

har synts kommittén med hänsyn till eventuella konsekvenser

av ett beslut av denna innebörd icke vara att förorda.

Genom att vissa i 2 avd. av civila avlöningsreglementet upptagna paragrafer

enligt kommitténs förslag skola äga tillämpning å provinsialläkare och

distriktsveterinärer, som övergå till de nya avlöningsbestämmelsema, skulle

dessa tjänstemän tillika bliva skyldiga att underkasta sig minskning i, upphörande

av eller eljest ändrade bestämmelser rörande i samma paragrafer

omförmälda förmåner och ersättningar, i den mån nämligen generellt förbehåll

härutinnan gjorts i 59 § 2 mom. Därutöver synes det emellertid kommittén

erforderligt och lämpligt, att enahanda förbehåll stadgas även beträffande

bestämmelserna i de föreslagna nya 64 och 70 §§.

Lönekommitténs sålunda gjorda uttalanden anser jag mig böra biträda.

VI. övergångsanordningar.

De allmänna grunder för tjänstemännens övergång till civila avlöningsreglementet,

som i enlighet med lönekommitténs förslag upptagits i propositionen

263/1938 (sid. 151 o. f.), synas mig böra äga tillämpning jämväl beträffande

provinsialläkare och distriktsveterinärer. Kungl. Majit torde böra

hos riksdagen utverka generellt bemyndigande att utfärda erforderliga övergångsbestämmelser.

Beträffande avvecklingen av nuvarande barntillägg torde för ifrågavarande

tjänstemän böra vidtagas samma anordning, som enligt riksdagens i skrivelse

nr 388 år 1938 meddelade beslut skall tillämpas beträffande i civila avlöningsreglementet

avsedda tjänstemän i allmänhet.

Hemställan.

I den redogörelse för löneregleringsarbetets omfattning, som lämnades i

årets statsverksproposition, framhöll jag, att ett flertal löneregleringsförslag

vore avsedda att framläggas för 1939 års riksdag. Utom det samtidigt med

statsverkspropositionen anmälda förslaget om lönereglering för landshövdingarna

omnämndes därvid förslag om lönereglering för provinsialläkarna

och distriktsveterinärerna ävensom för ordinarie lärare m. fl. vid statens

undervisningsväsende. Vidare anfördes, att förslag syntes böra föreläggas

riksdagen angående lönereglering för vissa professorer vid konsthögskolan.

De sålunda omnämnda löneregleringsförslagen komma samtliga att påverka

utformningen av den blivande 3 avdelningen i civila avlöningsreglementet.

Jag tillåter mig här erinra därom, att jag vid anmälan den 4 januari inne
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

33

varande år av förslag till lönereglering för landshövdingarna (prop. nr 37)

framhöll, att paragraf eringen av de av mig förordade föreskrifterna rörande

landshövdingarnas löneförmåner skulle röna inverkan av sådana ytterligare

löneregleringsförslag, som berörde den nyssnämnda avdelningen i avlöningsreglementet.

Vidare påpekades i nämnda sammanhang, att därest förslag

till författningsbestämmelser då framlades, detta måste medföra ändrad

numrering av de sista avdelningarna i avlöningsreglementet, ävensom att

denna numrering åter måste ändras vid framläggandet av de övriga löneregleringsförslagen.

Dessutom borde såväl det då ifrågavarande löneregleringsförslaget

som andra sådana förslag föranleda vissa ändringar av nuvarande

59 §. Sistnämnda fråga syntes mig böra upptagas till behandling i

ett sammanhang. Vid de sålunda angivna förhållandena förklarade jag mig

icke beredd att för det dåvarande framlägga förslag till ändring i civila avlöningsreglementet,

avsett att underställas riksdagens prövning.

Med hänsyn till att de av mig i nämnda sammanhang angivna förhållandena

äga giltighet jämväl beträffande det av mig nu förordade löneregleringsförslaget

för provinsialläkarna och distriktsveterinärerna, anser jag, att

icke heller nu bör för riksdagen framläggas författningsförslag till ändring

i civila avlöningsreglementet. I stället hava de avlöningsbestämmelser, som

beträffande provinsialläkarna och distriktsveterinärerna äro avsedda att införas

i avlöningsreglementet, sammanfattats i ett förslag till avlöningsbestämmelser

för provinsialläkare och distriktsveterinärer, att lända till efterrättelse

från och med den 1 juli 1939. Förslaget torde såsom bilaga få fogas

vid detta protokoll. Av praktiska skäl har i förslaget bibehållits den av

kommittén använda uppställningen och paragrafnumreringen; den förordade

föreskriften om skyldighet för distriktsveterinär att mot särskild ersättning

bestrida veterinärbefattning vid kommunal köttbesiktningsbyrå har

betecknats såsom 67 a §. Härmed har emellertid ståndpunkt icke tagits

till sättet för bestämmelsernas inordnande i avlöningsreglementet. I förslaget

har vidare den särskilda löneplan, som skulle gälla för provinsialläkarna,

betecknats såsom »löneplan D» och den särskilda löneplan, som

skulle gälla för distriktsveterinärerna, betecknats såsom »löneplan F». Örn

vid den slutliga utformningen av den blivande 3 avdelningen i civila avlöningsreglementet

befinnes lämpligt att giva löneplanerna andra beteckningar,

bör Kungl. Maj:t vara oförhindrad härtill. I sådant fall bör Kungl.

Maj:t jämväl äga vidtaga härav påkallade ändringar i vederbörande personalförteckningar.

Kungl. Maj:! torde böra föreslå riksdagen att dels godkänna

det förslag till avlöningsbestämmelser för provinsialläkare och distriktsveterinärer,

som innefattas i bilagan, dels ock bemyndiga Kungl.

Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med nämnda förslag förordna på

vad sätt dessa bestämmelser skola inordnas i civila avlöningsreglementet.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att

Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen atl

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 200-

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

dels besluta att civila avlöningsreglementet skall från och

nied den 1 juli 1939 äga tillämpning å provinsialläkare och

distriktsveterinärer;

dels godkänna det förslag till avlöningsbestämmelser för

ifrågavarande befattningshavare, som innefattas i förberörda,

vid detta protokoll fogade bilaga;

dels bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående angivits, förordna, på

vad sätt de i nämnda bilaga innefattade bestämmelserna skola

inordnas i civila avlöningsreglementet;

dels bemyndiga Kungl. Majit att utfärda erforderliga bestämmelser

rörande provinsialläkares och distriktsveterinärers

övergång till civila avlöningsreglementet;

dels ock besluta, att barntillägg skola övergångsvis utgå enligt

av mig förordade grunder.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

R. W(erneman.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

35

Bilaga.

Förslag

till

avlöningsbestämmelser för provinsialläkare och distrikts''

veterinärer, att lända till efterrättelse från och nied

den 1 juli 1939.

3 avd. Tjänstemän, som åtnjuta lön enligt särskild lönéplan eller

eljest enligt särskilda bestämmelser.

1 kap. Provinsialläkare.

58 §.

För befattning såsom provinsialläkare utgår lön enligt nedanstående löne- Lönéplan.

plan.

Lönéplan D.

Löneklass

Lönegrupp

I

II

III

IV

1

7,725

8,775

9,825

10,875

2

8,220

9,270

10,320

11,370

3

8,715

9,765

10,815

11,865

4

9,210

10,260

11,310

12,860

59 §.

1 inom. För provinsialläkares placering i löneklass skola bestämmelserna Lönegrupper

i 7 § äga motsvarande tillämpning. Inom löneklass bestämmes lönebeloppet och 1Bne''

efter den lönegrupp, till vilken befattningen blivit hänförd.

Provinsialläkarbefattningarnas fördelning å de olika lönegrupperna fastställes

av Kungl. Majit.

2 mom. Har den, som tillträder provinsialläkarbefattning, dessförinnan

antingen innehaft annan statlig befattning eller bestritt förordnande med vikariatslön

eller ock innehaft kommunal befattning eller i annan icke statlig

anställning utfört arbete av allmännyttig natur, må Kungl. Maj :t kunna, i anslutning

till de i 8 § 3 och 4 mom. innefattade grunderna, medgiva placering

i högre löneklass än den, till vilken befattningshavaren enligt bestämmelserna

i 7 § 1 mom. eljest skolat hänföras.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Förening av

tjänster m. m.

Skyldighet

att bestrida

läkarbefattning

vid

vissa sjnkvärdsanstalter

m. m.

Tillämpning

av vissa bestämmelser

i 2 avd.

Ersättning

vid vissa

vikariat.

Bostad m. m.

60 §.

Fråga om tillstånd, varom förmäles i 4 § 2 morn., prövas beträffande provinsialläkare

av medicinalstyrelsen.

61 §.

Provinsialläkare skall, örn han därtill med medicinalstyrelsens medgivande

förordnas, vara skyldig att mot särskild ersättning bestrida befattning eller

uppdrag såsom läkare vid sjukvårdsanstalt inom distriktet, vilken tillhör

eller åtnjuter bidrag av staten, landsting eller kommun, samt vid distriktsdispensär

och annan statsunderstödd inrättning för förlossningsvård inom distriktet

än barnbördsavdelning vid lasarett. Under enahanda förutsättningar

är provinsialläkare jämväl skyldig att biträda vid förebyggande mödraoch

barnavård inom distriktet.

Kan överenskommelse ej träffas om ersättning för befattning eller uppdrag,

varom här är fråga, skall ersättningen bestämmas av medicinalstyrelsen.

62 §.

Bestämmelserna i 10—18, 20, 22—24 samt 28—40 §§ skola i tillämpliga delar

lända till efterrättelse beträffande provinsialläkare. Härvid skall så anses,

som örn sådan tjänsteman tillhörde lönegraden A 25. Tillika iakttages, dels

att provinsialläkare må kunna medgivas rätt att i följd åtnjuta icke blott semester

för löpande år utan jämväl återstående semester för nästföregående

år, dels att provinsialläkare, som åtnjuter semester eller tjänstledighet, skall

till vikarien avstå det arvode enligt provinsialläkaretaxa, vilket belöper å de

av vikarien verkställda tjänstegöromålen, dels ock att med de i 13 § 3 mom.

omförmälda kurserna likställas medicinska fortsättningskurser samt för provinsialläkare

avsedda utbildnings- och repetitionskurser.

63 §.

1 mom. Till provinsialläkare, vilken förordnas att såsom vikarie uppehålla

förste provinsialläkarbefattning eller, utan att fråga är om vikariat, bestrida

göromål, som eljest ankomma på sådan befattning, utgår särskild ersättning

enligt medicinalstyrelsens bestämmande med högst 12 kronor för dag.

Till provinsialläkare, vilken förordnas att jämte egen tjänst bestrida provinsialläkarbefattning

i angränsande distrikt, utgår särskild ersättning med

8 kronor för dag.

Förordnas provinsialläkare att såsom vikarie uppehålla annan befattning

än här ovan sägs eller erhåller han förordnande att bestrida vikariat i fall, som

avses i 17 §, skall ersättning för vikariatet bestämmas av Kungl. Majit.

2 morn. Förordnas'' tjänsteman med lön enligt allmän löneplan att såsom

vikarie bestrida provinsialläkartjänst, bestämmes ersättning för vikariatet av

Kungl. Majit.

64 §.

Provinsialläkare i distrikt, där särskild bostad är av distriktet eller däri ingående

kommun eller kommuner för läkaren anordnad och av länsstyrelsen,

efter förste provinsialläkarens hörande, godkänd, är skyldig att förhyra densamma

till belopp, som, där överenskommelse ej kan träffas, fastställes av

länsstyrelsen.

Innehavare av dylik bostad eller, om han avlidit, hans dödsbo åligger att

till vikarie eller efterträdare på provinsialläkartjänsten mot skälig ersättning

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

upplåta till bostaden hörande mottagningsrum och, i den omfattning som

kan finnas lämpligt, tillhandahålla honom bostadsutrymme.

Är bostad, varom i första stycket förmäles, kostnadsfritt upplåten åt provinsialläkaren,

skall tillhandahållande av mottagningsrum och bostadsutrymme

ske utan ersättning.

I fråga örn avträdande av bostad, som här avses, skall vad i 43 § 1 mom

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Jämväl i det fall, att bostad för provinsialläkaren icke finnes anordnad

är denne vid honom beviljad semester eller tjänstledighet skyldig att, där så

pakallas och omständigheterna sådant medgiva, mot skälig ersättning tillhandahålla

vikarie nödigt mottagningsrum.

2 kap. Distriktsveterinärer.

65 §.

För befattning såsom distriktsveterinär utgår lön enligt nedanstående löne- LSnepian

plan.

JLöneplan F.

Löneklass

Lönegrup

P

i

II

III

IV

V

VI

VII

1

4,050

4,446

4,842

5,238

5,634

6,030

6,426

2

4,2/8

4,674

5,070

5,466

5,862

6,258

6 654

3

4,596

4,992

5,388

5,784

6,180

6,'' 576

6,972

4

4,926

5,322

5,718

6,114

6,510

6,906

7,302

5

5,256

5,652

6,048

6,444

6,840

7i236

7,632

66 §.

„ 1 För distriktsveterinärs placering i löneklass skola bestämmelser- Lönegrupper

a 1 o motsvarande tillämpning. Inom löneklass bestämmes lönebe- och löneloppet

elter den lönegrupp, till vilken befattningen blivit hänförd klasser m. m.

Distnktsveterinärbefattningamas fördelning å de olika lönegrupperna faststalles

av Kungl. Majit.

2 morn. Har den, som tillträder distriktsveterinärbefattning, dessförinnan

antingen innehaft annan statlig befattning eller bestritt förordnande med vikariatsion

eller ock innehaft kommunal befattning eller i annan icke statlig

anställning utfört arbete av allmännyttig natur, må Kungl. Majit kunna, i ans

unung till de i 8 § 3 och 4 morn. innefattade grunderna, medgiva placering

• 5*?? l°neklass an den, till vilken befattningshavaren enligt bestämmelserna

i 7 § 1 mom. eljest skolat hänföras.

67 §.

Med distriktsveterinärtjänst må kunna förenas kommunal befattning, som Förening av

avses 1 4 § 1 morn. tjänster m. m.

Fråga om tdlstånd, varom förmäles i 4 § 2 inom., prövas beträffande distriktsveterinär

av medicinalstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 200. 4

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Skyldighet

att bestrida

veterinärbefattningvid

kommunal

köttbesiktningsbyrå.

Tillämpning

av vissa bestämmelser

i 2 avd.

Ersättning

vid vissa

vikariat.

Skyldighet

att tillhandahålla

expeditionslokal

m. m.

67 a §.

Distriktsveterinär skall, om han därtill av medicinalstyrelsen förordnas,

vara skyldig att mot av styrelsen godkänd ersättning bestrida jämväl veterinärbefattning

vid kommunal köttbesiktningsbyrå, belägen inom veterinärens

distrikt vid eller i närheten av veterinärens station.

68 §.

Bestämmelserna i 10—18, 20, 22—24 samt 28—40 §§ skola i tillämpliga

delar lända till efterrättelse beträffande distriktsveterinär. Härvid skall så

anses, som örn sådan tjänsteman tillhörde lönegraden A 15. Tillika iakttages,

dels att distriktsveterinär må kunna medgivas rätt att i följd åtnjuta icke

blott semester för löpande år utan jämväl återstående semester för nästföregående

år, dels att distriktsveterinär, som åtnjuter semester eller tjänstledighet,

skall till vikarien avstå det arvode enligt veterinärtaxa, vilket belöper å

de av vikarien verkställda tjänstegöromålen, dels att med de i 13 § 3 mom.

omförmälda kurserna likställas för distriktsveterinärer avsedda utbildningsoch

repetitionskurser, dels ock att med svårare smittsam sjukdom, som i 14 §

2 mom. avses, jämställes sådan sjukdom, som enligt gällande epizootilag skall

föranleda anmälan till vederbörande myndighet.

69 §.

1 mom. Till distriktsveterinär, vilken förordnas att såsom vikarie uppehålla

länsveterinärbefattning eller, utan att fråga är örn vikariat, bestrida

göromål, som eljest ankomma på sådan befattning, utgår särskild ersättning

enligt medicinalstyrelsens bestämmande med högst 10 kronor för dag.

Till distriktsveterinär, vilken förordnas, att jämte egen tjänst bestrida distriktsveterinärbefattning

i angränsande distrikt, utgår särskild ersättning med

5 kronor för dag.

Förordnas distriktsveterinär att såsom vikarie uppehålla annan befattning

än här ovan sägs eller erhåller han förordnande att bestrida vikariat i fall,

som avses i 17 §, skall ersättning för vikariatet bestämmas av Kungl. Maj:t.

2 mom. Förordnas tjänsteman med lön enligt allmän löneplan att såsom

vikarie bestrida distriktsveterinärtjänst, bestämmes ersättning för vikariatet

av Kungl. Majit.

70 §.

Distriktsveterinär, som åtnjuter semester eller tjänstledighet, är skyldig att,

där så påkallas och omständigheterna sådant medgiva, mot skälig ersättning

tillhandahålla vikarie nödig expeditionslokal.

397490. StOC

Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:250 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för provinsialläkare och distriktsveterinärer. s. 4 i texten
  2. SU 1939:171 Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare ni. fl.: avlöningar ni. m. jämte en i ämnet s. 7 i texten
  3. SU 1939:148 Utlåtande i anledning av Kungl. Majis proposition till riksdagen angående lönereglering för provinsialläkare och distriktsveterinärer. a1 i texten