Angående lönereglering för provinsialläkare och distriktsveterinärer
1939-03-10 · 38 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 35 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:200, Angående lönereglering för provinsialläkare och distriktsveterinärer
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
1
Nr 200.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående lönereglering
för provinsialläkare och distriktsveterinärer; given
Stockholms slott den 10 mars 1939.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag
till avlöningsbestämmelser för provinsialläkare och distriktsveterinärer.
Föredraganden anför:
Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 200.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
I. Inledning.
Vid anmälan den 18 mars 1938 av förslag till civilt avlöningsreglemente
m. m. anförde jag, att jag i likhet med 1936 års lönekommitté fann ur flera
synpunkter lämpligt, att den civila statsförvaltningens befattningshavare i
möjligaste mån inordnades under ett och samma reglemente. I sådant syfte
hade också reglementsförslaget utformats så, att reglementet kunde göras tilllämpligt
jämväl på sådana grupper av tjänstemän, för vilka borde gälla speciella
löneplaner eller för vilka avlöningsförhållandena eljest behövde ordnas
genom särskilda föreskrifter. Vidare anförde jag, att för provinsialläkare
och distriktsveterinärer, för vilka befattningshavare gällde särskilda löneplaner,
i det framlagda reglementsförslaget icke upptagits några bestämmelser.
Kommittén, som avsett att ifrågavarande tjänstemannagruppers avlöningsförhållanden
skulle regleras genom särbestämmelser under 3 avd. av civila avlöningsreglementet,
hade i betänkandet anmält sin avsikt att efter slutförd
utredning till Kungl. Maj:t inkomma med särskild framställning härutinnan.
Jag uttalade vidare i förenämnda sammanhang, att jag förutsatte, att förslag
i denna fråga skulle kunna underställas 1939 års riksdag.
I samband med framläggandet av statsverkspropositionen till innevarande
års riksdag lämnade jag vid anmälan av för flera huvudtitlar gemensamma
frågor en närmare redogörelse för den allmänna löneregleringens omfattning.
Därvid erinrade jag, att civila avlöningsreglementet, som skulle träda
i kraft den 1 juli 1939, omfattade — på några undantag när — i dess av 1938
års riksdag godkända lydelse samtliga de befattningshavare, vilkas avlöningsförhållanden
vore reglerade genom gällande avlöningsreglementen för allmänna
civilförvaltningen, kommunikationsverken, provinsialläkarstaten, domänverket
samt lots- och fyrstaten. Undantagna vore, bland andra, provinsialläkarna
och distriktsveterinärerna. Jag framhöll emellertid, att förslag
örn lönereglering för nämnda båda befattningshavargrupper förelåge, varjämte
jag uttalade, att sedan remissbehandlingen av förslaget slutförts, detsamma
torde få anmälas för avlåtande av proposition till riksdagen. Jag
åsyftade i nämnda sammanhang det av 1936 års lönekommitté i utlåtande
den 17 november 1938 framlagda förslaget till avlöningsbestämmelser för provinsialläkare
och distriktsveterinärer.
Vid utarbetandet av sistnämnda förslag har kommittén varit sammansatt
av följande ledamöter, nämligen expeditionschefen i finansdepartementet
A. Westling, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare,
ombudsmannen O. Andersson i Malmö, landshövdingen D. Hansén, ledamoten
av riksdagens andra kammare, hemmansägaren A. L. Hansson i Rubbestad
samt ledamoten av riksdagens första kammare G. Tamm. Vid löneregleringsfrågans
behandling har lönekommittén —• som ansett sig böra
under hand bereda tillfälle för representanter för de av frågan berörda per
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
3
sonalgrupperna att inom kommittén framlägga sina synpunkter — haft överläggning
med provinsialläkaren i Norrköpings distrikt I. Wildner såsom
representant för svenska provinsialläkarföreningen samt med ordföranden
i svenska distriktsveterinärföreningen, distriktsveterinären i Sjöbo distrikt
W. Borg.
över det av 1936 års lönekommitté sålunda framlagda förslaget hava infordrade
utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen den 10 januari 1939, av
statskontoret den 13 januari 1939 samt av allmänna civilförvaltningens lönenämnd
den 16 januari 1939.
II. Löneplaner för provinsialläkare m. m.
1. Gällande bestämmelsers tillkomst och innebörd.
Nu gällande avlöningsföreskrifter för provinsialläkare innefattas i avlöningsreglementet
den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare och
provinsialläkare. Detta reglemente är beträffande de allmänna avlöningsbestämmelserna
i allt väsentligt grundat på samma principer som dem, vilka
kommit till uttryck i kommunikationsverkens och allmänna civilförvaltningens
avlöningsreglementen. Den för provinsialläkarna gällande löneplanen
(reglementets 6 §, avdelning B) är däremot uppbyggd efter andra grunder
än löneplanen för civila tjänstemän i allmänhet.
1902 års löneregleringskommitté, som i utlåtande den 2 juni 1923 (nr 252
av kommitténs skriftliga utlåtanden) framlade förslag till nu gällande lönereglering
för förste provinsialläkare och provinsialläkare, framhöll, att vid
avlöningens utmätande för provinsialläkarna levnadskostnaderna å stationeringsorten
borde tillmätas en väsentligt mindre betydelse än sådana omständigheter
som graden av vederbörande distrikts svårskötthet samt storleken av
den inkomst av enskild praktik, som läkaren kunde påräkna. Löneregleringskommittén
hade sålunda funnit lämpligast att, då givetvis provinsialläkarbefattningama
icke borde uppdelas på skilda lönegrader, fördela befattningarna
på ett antal lönegrupper, vilka liksom antalet ortsgrupper för andra
befattningshavare ansetts kunna bestämmas till sju. Fördelningen av befattningarna
å de olika lönegrupperna borde i likhet med ortsgrupperingen
ankomma på Kungl. Majit, varvid hänsyn i främsta rummet borde tagas till
nyssnämnda omständigheter, nämligen i vad mån distriktet kunde anses svårskött
eller ej samt storleken av de inkomster av enskild praktik, som kunde
påräknas. Vid grupperingen borde emellertid även beaktas, örn ock i mindre
grad, levnadskostnader oell i förekommande fall kallortsförliållanden.
På grundval bland annat av vissa beträffande vart och ett provinsialläkardistrikt
införskaffade detaljerade uppgifter hade inom löneregleringskommit
-
4
Kunql. Maj:ts proposition nr 200-
lén upprättats ett förslag till dylik lönegruppering. I detta förslag hade de
distrikt, vilka i avseende å tjänstgöringsförhållanden och inkomster av praktik
m. m. kunnat anses såsom normala eller jämförelsevis gynnsamt ställda,
upptagits under lönegrupp I och de distrikt, där förhållandena kunnat anses
såsom mest ogynnsamma, under lönegrupp VII; efter motsvarande grunder
hade övriga distrikt inordnats i mellanliggande lönegrupper.
Beträffande frågan örn de lönebelopp, som borde tillkomma provinsialläkarna,
yttrade löneregleringskommittén, att det synts kommittén skäligt
att, då av dessa befattningshavare måste krävas en långvarig och dyrbar utbildning,
avlöningen icke tillmättes för knapp. Kommittén erinrade, hurusom
avsevärda avlöningsförbättringar under åren närmast före kommitténs
behandling av frågan ansetts tid efter annan böra vidtagas för att erforderlig
rekrytering å provinsialläkarbanan skulle kunna vinnas, men att resultatet
därav likväl befunnits otillfredsställande, om ock under den allra senaste
tiden en förbättring inträtt. I betraktande därav hade kommittén ansett sig
böra för det stora flertalet provinsialläkare, nämligen de, som skulle tillhöra
lönegruppen I, utgå från de lönebelopp, som fastställts för befattningshavare
vid statsdepartement, tillhörande 16 :e lönegraden (nuvarande lönegraden
B 26) och med stationeringsort inom ortsgrupp A. I likhet med vad för sistnämnda
befattningshavare gällde skulle antalet löneklasser vara fyra.
Då vid den föreslagna fördelningen av provinsialläkartjänsterna i lönegrupper
huvudsakligen andra förhållanden lagts till grund än vid den .för statsdepartement
m. fl. verk gällande ortsgrupperingen, hade det synts kommittén
nödvändigt, att löneskillnaden mellan de särskilda lönegrupperna bestämdes
till avsevärt högre belopp än som ansetts erforderligt vid enbart ortsgruppering.
I stället för den mellan ortsgrupperna i 26 :e lönegraden fastställda löneskillnaden
av 240 kronor föreslogs för provinsialläkarnas vidkommande
en skillnad mellan lönegrupperna av 420 kronor.
Löneregleringskommitténs förslag till löneplan upptogs av Kungl. Majit i
proposition (nr 74) till 1926 års riksdag och godkändes av riksdagen (skrivelse
nr 191).
Den sålunda för provinsialläkare fastställda, ännu gällande löneplanen är
av följande utseende:
Löneklass
Lön
e g r
upp
I
II
III
IV
V
VI
VII
1
7,140
7,560
7,980
8,400
8,820
9,240
9,660
2
7,620
8,040
8,460
8,880
9,300
9,720
10,140
3
8,100
8,520
8,940
9,360
9,780
10,200
10,620
4
8,580
9(000
9,420
9,840
10,260
10,680
11,100
Löneregleringskommitténs förslag till fördelning av provinsialläkartjänsterna
å de i löneplanen upptagna lönegrupperna lades i huvudsak till grund
för den gruppering, som sedermera av medicinalstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
5
uppdrag framlades och som av Kungl. Majit fastställdes genom brev den 29
juni 1926. Denna gruppering är fortfarande gällande. Vid inrättande under
senare år av nya provinsialläkardistrikt har Kungl. Majit i samband med
fastställande av distriktsindelningen bestämt lönegrupp för provinsialläkartjänsterna
i de nya distrikten.
Fördelningen på lönegrupper av provinsialläkare i de distrikt, för vilka
distriktsindelning intill den 1 november 1938 fastställts av Kungl. Majit,
framgår av en i statsliggaren för budgetåret 1938/39 (sid. 225—227) intagen
sammanställning. Antalet provinsialläkartjänster i varje lönegrupp framgår
av nedanstående tablå.
Antal befatt- ningar.....
Lönegrupp
Summa
befatt-
ningar
i
II
III
IV
V
VI
VII
232
40
23
12
3
4
12
326
1902 års löneregleringskommitté föreslog jämväl, att särskilda lönetillägg ,
skulle utgå å vissa av de till lönegrupp VII hänförda provinsialläkartjänsterna.
Kommitténs förslag i detta avseende biträddes av statsmakterna. Ifrågavarande
tillägg, benämnda tillfälliga lönetillägg, bestämdes till en början att
utgå med 840 kronor i vartdera av två distrikt och med 420 kronor i vart och
ett av fern'' distrikt. År 1927 tillkom lönetillägg med 420 kronor i ytterligare
ett distrikt, som nyinrättats efter 1926 års beslut. I anledning av ett av 1929
års riksdag gjort uttalande (riksdagens skr. nr 5 A, punkt 39) hava ifrågavarande
tillägg sedermera vid inträffade vakanser borttagits eller nedsatts, så
att för närvarande tillfälligt lönetillägg utgår endast i två distrikt, nämligen
i Gäddede distrikt (Jämtlands län) med 240 kronor och i Arjeplogs distrikt
(Norrbottens län) med 840 kronor.
Å den provinsialläkarna tillkommande fasta lönen utgår dgrtidstillägg enligt
för nyreglerade verk gällande grunder. Genom beslut vid 1937 års riksdag
hava provinsialläkarna därjämte tillerkänts provisorisk avlöningsförstärkning
efter samma grunder som övriga tjänstemän med nyreglerad avlöning.
Avlöningsförstärkningen utgår sålunda för provinsialläkare med 132
kronor för år.
Samtidigt med reglering år 1926 av provinsialläkarnas löneförhållanden
fastställdes ny provinsialläkartaxa. Förslag till ändringar i den tidigare gällande,
år 1918 utfärdade taxan hade ursprungligen upprättats av 1916 års
provinsialläkardistriktskommitté, men förslaget blev icke föremål för prövning
från statsmakternas sida. Sedan förslaget underkastats överarbetning
från medicinalstyrelsens sida yttrade sig löncregleringskommittén i sitt förenämnda
utlåtande den 2 juni 1923 över medicinalstyrelsens förslag beträffande
taxesatserna. I vissa fall tillstyrktes därvid av medicinalstyrelsen förordade
taxehöjningar, men i andra fall ansågos dittillsvarande taxebelopp
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 200-
kunna vara tillfyllest eller böra höjas i mindre mån än som föreslagits. Vid
framläggandet av proposition i ämnet (nr 75) till 1926 års riksdag anslöt sig
föredragande departementschefen på flertalet punkter till löneregleringskommdtténs
mening. Riksdagen framställde emellertid erinran mot vissa av de
av departementschefen förordade taxehöjningarna (riksdagens skrivelse nr
192). Den nya provinsialläkartaxan utfärdades av Kungl. Maj:t den 18 juni
1926 (nr 240) i överensstämmelse med den mening, som uttalats av riksdagen.
2. 1928 års lönekommittés förslag.
I sitt den 21 juli 1930 avgivna betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente
(statens offentliga utredningar 1930: 17) föreslog 1928 års lönekommitté,
att provinsialläkarna skulle inordnas under nämnda reglemente
med bibehållande för dem av en särskild i lönegrupper indelad löneplan.
Kommittén hade nämligen ansett uteslutet att för provinsialläkarna tillämpa
den allmänna löneplanen, enär en sådan omläggning måste kräva en uppdelning
av befattningshavarna å minst fem skilda lönegrader, något som
skulle innebära en så vittomfattande omreglering, att kommittén ansett sig
sakna befogenhet att inlåta sig därpå. Däremot hade kommittén med hänsyn
till det ringa antal befattningar, som hänförts till de fyra högsta lönegrupperna,
funnit dessa grupper kunna minskas till två. I enlighet härmed
framlade kommittén ett förslag till en i fem lönegrupper indelad löneplan för
provinsialläkarna. I detta förslag upptogos lönebeloppen för lönegrupp I till
samma belopp som lönerna i de olika löneklassema för ortsgrupp I (lägsta
ortsgruppen) i 26:e lönegraden i förslaget till allmän löneplan. Lönebeloppen
för lönegrupp V (högsta ortsgruppen) avvägdes så, att de ungefärligen
motsvarade nuvarande lönebelopp för lönegrupp VII med inräknande av 17
procents omaximerat dyrtidstillägg, en procentsats som av kommittén tilllämpats
beträffande inräknande av dyrtidstillägg i de fasta lönerna för övriga
tjänstemän, vilka skulle bliva underkastade allmänna avlöningsreglementet.
Avståndet mellan högsta och lägsta lönegrupperna fördelades i kommitténs
förslag jämnt på de mellanliggande grupperna. Skillnadsbeloppet mellan
olika lönegrupper uppgick enligt kommitténs förslag till 750 kronor i löneklass
1, till 762 kronor i löneklass 2, till 774 kronor i löneklass 3 och till 786 kronor
i löneklass 4.
1928 års lönekommitté ansåg det vidare möjligt att helt eller delvis avskaffa
de tillfälliga lönetilläggen för vissa provinsialläkare i de nordligaste distrikten.
Däremot skulle provinsialläkarna, i likhet med övriga inom kallortszon
placerade befattningshavare, erhålla rätt till kallortstillägg vid sidan av
lönen.
Kungl. May.ts proposition nr 200.
7
3. 1936 års lönekommittés förslag.
Allmänna grunder för lönebestämningen. Såsom framgår av den lämnade
redogörelsen, har hittills för provinsialläkarnas avlönande den principen
tillämpats, att dessa befattningshavare för sitt arbete erhålla ersättning dels
genom en bestämd, av statsmedel utgående avlöning och dels i form av arvode
enligt taxa. Anledning att frångå denna grundsats för ersättningens bestämmande
har lönekommittén ansett icke föreligga. Kommittén har alltså
vid utarbetande av sitt förslag utgått från att den hittillsvarande ersättningsprincipen
alltjämt bibehålies.
Med bibehållande av denna princip har kommittén ansett det ej heller böra
ifrågasättas att övergiva det nuvarande systemet för avvägning av den fasta
statsavlöningen för provinsialläkarbefattningar inom olika distrikt. Enligt
detta system differentieras avlöningen i huvudsak efter distriktens svårskötthet
och påräkneliga praktikinkomster men utan nämnvärt hänsynstagande
till levnadskostnadernas höjd å olika orter. Frågan örn provinsialläkarnas
överförande på den för statstjänstemän i allmänhet gällande, efter ortsdyrhet
differentierade löneplanen har jämväl inom 1936 års lönekommitté underkastats
vissa undersökningar, men det har härvid visat sig, att en sådan lönedifferentiering
skulle i många fall medföra irrationella verkningar, för så vitt
man icke samtidigt ville uppdela befattningarna på olika lönegrader eller
införa en serie av olika lönetillägg alltefter distriktens beskaffenhet, något
som kommittén av lämplighetsskäl ej heller ansett sig kunna tillstyrka. Lönekommittén
har därför i likhet med 1928 års lönekommitté förordat, att systemet
med provinsialläkaretjänsternas fördelning å skilda lönegrupper även för
framtiden skall vinna tillämpning.
Om sålunda lönekommittén i fråga örn grundprinciperna för avvägningen
av provinsialläkarnas avlöning icke funnit anledning föreligga att övergiva
hittills rådande system, hade emellertid kommittén, såsom i kommitténs
utlåtande framhålles, redan vid den preliminära behandlingen av löneregleringsfrågan
ansett önskvärt och nödvändigt att till grundval för utformningen
av ett förslag till löneplan för provinsialläkarna åvägabringa närmare utredning
rörande provinsialläkarnas inkomstförhållanden, graden av olika
provinsialläkardistrikts svårskötthet m. m. Inom kommittén verkställda förberedande
undersökningar hade nämligen synts giva vid handen, dels att den
år 1926 genomförda och alltjämt gällande fördelningen av distrikten på de
olika lönegrupperna numera vore i avsevärd mån irrationell och föråldrad
såtillvida, som åtskilliga till de högsta lönegrupperna hänförda provinsialläkarbefattningar
gåve sina innehavare mycket betydande praktikinkomster, medan
en del i de lägsta lönegrupperna placerade befattningar beredde sina
innehavare relativt låga inkomster, dels ock att provinsialläkarnas inkomstnivå,
såsom helhet betraktad, vore i stort sett så gynnsam, att en närmare
prövning borde äga ram beträffande frågan, huruvida och i vad mån provinsialläkarna
borde i samband med denna befattningshavargrupps inord
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
nande under det nya civila avlöningsreglementet bliva delaktiga av den löneförbättring,
som genom sagda avlöningsreglementes antagande medgivits för
civila befattningshavare i allmänhet. Lönekommittén hade sålunda funnit
en ingående utredning erforderlig för att erhålla möjlighet att bedöma såväl
frågorna örn lönegruppernas antal och grunderna för befattningarnas fördelning
på lönegrupper som lönebeloppens bestämmande i löneplanen.
Av den specialutredning, som kommittén i anledning härav verkställt, har
framgått, att av 300 redovisade provinsialläkardistrikt 56 distrikt, motsvarande
18.7 % av hela antalet redovisade distrikt, under åren 1936 och 1937
givit en genomsnittlig nettoinkomst av läkarverksamheten understigande
15.000 kronor. Bortsett från ett distrikt, där inkomsten understigit 10,000
kronor, hava nettoinkomsterna av läkarverksamheten å här avsedda provinsialläkare
änster utgjort mellan 10,000 kronor och 12,000 kronor i 13
distrikt, mellan 12,000 kronor och 14,000 kronor i 24 distrikt samt mellan
14.000 kronor och 15,000 kronor i 18 distrikt.
I de återstående 244 distrikten, motsvarande 81.3 % av hela antalet redovisade
distrikt, hava däremot nettoinkomsterna av provinsialläkartjänsten i
medeltal för förutnämnda år uppgått till eller överstigit 15,000 kronor. I
dessa distrikt har den genomsnittliga årliga nettoinkomsten i ett avsevärt
antal fall (131 distrikt) uppgått till 20,000 kronor eller mera.
I anslutning härtill yttrar kommittén:
Den verkställda utredningen har sålunda i denna del bekräftat vad som
redan framkommit vid de förberedande undersökningarna inom kommittén,
nämligen att inkomsterna av provinsialläkartjänsterna i det långt övervägande
antalet distrikt måste betecknas såsom goda, i ett avsevärt antal distrikt
såsom synnerligen goda i jämförelse med de avlöningar, som beredas statstjänstemän
med enbart fast lön av statsmedel. Kommittén förbiser icke, att
de jämförelsevis höga inkomstbelopp, som ovan redovisats för ett stort antal
provinsialläkare, vanligen torde förutsätta en mycket avsevärd arbetsbörda
under ansträngande och särskilt beträffande arbetstidens förläggning ofta
mera oregelbundna tjänstgöringsförhållanden än dem, som gälla för statstjänstemän
i allmänhet, och att alltså dessa inkomstbelopp i regel motsvaras
av betydande och krävande arbetsinsatser. Även med beaktande härav måste
dock provinsialläkarkårens inkomstnivå i stort sett betraktas såsom gynnsam
i förhållande till vad som på andra områden av statsförvaltningen ansetts
skäligt jämväl för tjänstemän med specialutbildning av motsvarande eller
jämförlig längd och med ansvarsfull verksamhet, däribland även för läkare
i statens tjänst utan större möjlighet till enskild praktik.
Löneavvägningen. I fråga om avvägningen av de blivande nya lönerna
för provinsialläkare yttrar kommittén:
På grund av det sålunda vunna utredningsresultatet har lönekommittén
kommit till den uppfattningen, att vid bestämmandet av utgångsläget för provinsialläkarnas
blivande fasta lönenivå, d. v. s. vid bestämmandet av löneklassbeloppen
för lönegrupp I å löneplanen för provinsialläkare, någon löneförbättring
i anslutning till vad som vid 1938 års riksdag beviljats civila
tjänstemän i allmänhet icke är av omständigheterna motiverad. Kommittén
har styrkts i denna sin uppfattning jämväl av det förhållandet, att —
kommittén veterligt — några svårigheter att tillfredsställande rekrytera pro
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
9
vinsialläkarkåren numera icke föreligga. Förefintligheten av ett mindre antal
provinsialläkare med jämförelsevis låga inkomster bör enligt kommitténs
uppfattning icke få öva nämnvärt inflytande vid bestämmandet av lönenivån
för provinsialläkare i allmänhet.
I betraktande av den föreliggande utredningens resultat med avseende å
provinsialläkarnas genomsnittliga inkomstnivå kunde det efter kommitténs
förmenande snarare ifrågasättas, huruvida icke en jämkning nedåt av den
relativt höga inkomstnivå, som bereddes provinsialläkarna vid 1926 års lönereglering,
vöre befogad och kunde ske utan fara för sänkning av den höga
standard i fråga örn insikter och skicklighet, som enligt allmän asikt kännetecknar
den svenska tjänsteläkarkåren. Såsom förut nämnts, motiverades
den löneställning, som år 1926 tillerkändes provinsialläkarna, med att man
med hänsyn till dessa tjänstemäns långvariga och dyrbara utbildning skäligen
icke borde tillmäta avlöningsförmånerna åt dem alltför knappt, varvid
tillika erinrades örn de avsevärda avlöningsförbättringar, som under åren
närmast före löneregleringen måst beviljas för att motverka rådande svårigheter
i fråga om provinsialläkarbefattningarnas rekrytering.
Efter att hava erinrat om den tidigare löneutvecklingen för provinsialläkarna
och dess inverkan i förhöjande riktning på 1926 års lönereglering yttrar
kommittén i fråga örn den blivande nya lönenivån:
Därest en jämkning nedåt av provinsialläkarnas inkomstnivå skulle anses
böra genomföras, kunde den tänkas ske på endera av två vägar antingen genom
en sänkning av den fasta lönen eller genom en minskning av den genomsnittliga
inkomsten av de särskilda ersättningar, som för närvarande utgå
till provinsialläkare för befattningar eller uppdrag av allmän karaktär, vilka
av dem fullgöras vid sidan av det egentliga sjukvårdsarbetet. Bland befattningar
eller uppdrag, som här åsyftas, må nämnas kommunala anställningar
såsom läkare vid sjukstugor av olika slag, såsom dispensärläkare, läkare vid
anordningar för förlossningsvård eller förebyggande mödra- och barnavård
samt såsom skolläkare. Vid tiden för den senaste löneregleringen för provinsialläkarna
torde anställningar av denna art endast i obetydlig omfattning
hava förekommit, och i varje fall togs vid avvägningen av den fasta lönen
icke någon hänsyn till inkomst av dylika anställningar. Med den utveckling,
som det lokala anstaltsväsendet och de sociala vårdanordningama under
senare år undergått, hava i avsevärd omfattning anställningar eller uppdrag
på dessa områden tillförts provinsialläkarna mot särskild ersättning. En
fortsatt utveckling av samhälleliga anordningar på förevarande områden är
sannolikt att motse. . Med hänsyn till den i allmänhet relativt gynnsamma inkomstnivån
för provinsialläkarna kunde det ifrågasättas, huruvida icke i viss
utsträckning den verksamhet, som härutinnan enligt av statsmakterna godkända
organisationsgrunder ankommer på provinsialläkarna, kunde påläggas
dem såsom tjänståliggande utan särskild ersättning utöver den fasta lön
av statsmedel, som utgår till dem i egenskap av tjänsteläkare. ^
Vid det övervägande, som lönekommittén ägnat nämnda fråga, har emellertid
kommittén kommit till den uppfattningen, att denna väg icke nu är
framkomlig. Huvudanledningen härtill är, att förekomsten av dylika uppdrag
eller anställningar är så växlande, att en indragning eller minskning av
den särskilda ersättningen för något eller några av uppdragen skulle verka
mycket ojämnt pä inkomstförhållandena. Även örn flertalet provinsialläkare
innehava något slag av här avsedda anställningar, är dock storleken
av därav härrörande inkomst — liksom givetvis också omfattningen av arbetet
i dessa anställningar — så varierande mellan olika läkare, att en in
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
komstutjämning eller överhuvud taget en rättvis inkomstavvägning genom
minskning eller indragning av de särskilda ersättningarna för ifrågavarande
verksamhet näppeligen står att vinna. Härtill kommer, att statsmakterna
vid beslut örn organisationen av ifrågavarande vårdverksamhet förutsatt,
att särskild ersättning skulle utgå till provinsialläkarna för deras insatser i
denna verksamhet. Med denna förutsättning synes ock medicinalstyrelsen
hava räknat vid uppgörande av det förslag till ny indelning av riket i provinsialläkardistrikt,
som i det följande omförmäles.
Ett beträdande av den väg i avseende å ersättning för socialvårdande läkarverksamhet,
som här ovan framkastats såsom tänkbar, försvåras också av
att lör vissa av de avsedda grenarna av socialvård den av statsmakterna beslutade
organisationen ännu befinner sig på ett utbyggnadsstadium och att de
slutliga verkningarna av organisationens genomförande sålunda för närvarande
liro svåra att överblicka. Det är möjligt, att i en framtid större förutsättningar
kunna komma att föreligga tor att, därest så skulle anses lämpat,
genomföra en omläggning i här avsedd riktning av grunderna för
ersättning till provinsialläkarna för uppdrag vid sidan av den sjukvårdsverksamhet,
som hittills i allmänhet utgjort deras huvudsakliga uppgift. Härvid
finge man dock under alla förhållanden framgå med varsamhet. Det måste
givetvis bland annat förutsättas, att arbetsbördan och inkomsten av den
verksamhet, som skulle ifrågakomma att pålägga provinsialläkarna såsom
tjänsteplikt utan särskild gottgörelse, vore någorlunda lika fördelade mellan
läkarna i de särskilda distrikten, vilket såsom nyss påpekats för närvarande
ingalunda är fallet.
Örn salunda, såvitt lönekommitten kan döma, en omläggning av ersättningsgrunderna
för anställningar eller uppdrag vid sidan av den egentliga
provinsialläkarverksainheten åtminstone för närvarande näppeligen kan
ifrågakomma, synes det å andra sidan kommittén, alt den nuvarande tidpunkten
ej heller är lämplig för vidtagande av någon egentlig rubbning
av piovinsialläkarnas lasta lönenivå. Orsaken härtill är i främsta rummet
den, att frågan örn ny indelning av riket i provinsialläkardistrikt helt nyligen
blivit uppförd pä dagordningen och, att döma av uttalanden i 1938 års statsverksproposition,
torde kunna väntas inom en nära framtid bliva framförd
till en lösning. I skrivelse till Kungl. Majit den 21 februari 1938 har medicinalstyrelsen
framlagt förslag örn inrättande av icke mindre än 185 å 192
nya provinsialläkardistrikt. Ehuru ett 30-tal av de föreslagna nya distrikten
motsvaras av nu förefintliga extra provinsialläkardistrikt och därjämte omkring
45 kommunala tjänsteläkarbefattningar avses skola indragas, skulle
dock vid ett bifall till styrelsens förslag nettoökningen av antalet provinsialläkare
bliva så stor, att de nuvarande gränserna för flertalet provinsialläkardistrikt
i riket komma att näbbas och distriktsområdena att minskas. Den
genomsnittliga folkmängden per distrikt skulle enligt förslaget minskas från
omkring 12,700 till omkring 8,150 innevånare. Den nya distriktsorganisationen
är enligt medicinalstyrelsens förslag avsedd att utbyggas etappvis på så
sätt, att i första hand de extra provinsialläkardistrikten omändras till ordinarie
distrikt, att därefter de fall upptagas till prövning, där av administrativa
orsaker önskvärda indelningsåtgärder icke kunnat vidtagas, samt att i en
sista etapp övriga fall upptagas och avgöras efter bchovsprincipen.
Sedan kommittén något berört medicinalstyrelsens motivering till det avgivna
distriktsregleringsförslaget, anför kommittén vidare.
Huruvida och i vad mån ett genomförande av medicinalstyrelsens förslag
till ny distriktsindelning kan vara ägnat att öva inverkan på provinsialläkarnas
inkomstförhållanden lärer vara vanskligt att nu överblicka. Medicinal
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
11
.styrelsen har för sin del — i anledning av en från provinsialläkarhåll gjord
invändning, att minskningen av distriktsområdena kunde befaras medföra
en försämring i provinsialläkarnas ekonomiska standard -— i förberörda skrivelse
förklarat, att styrelsen ansåge sig hava goda skäl att betvivla bärigheten
av denna invändning, och därvid hänvisat till de ökade inkomstmöjligheter,
som uppstode, bland annat, genom sjukkasseröreisens och socialförsäkringens
tillväxt, genom den nya socialhygieniska organisationens utveckling,
genom allmänhetens ökade behov av läkarvård på grund av stigande folkupplysning
o. s. v. Inför sannolikheten av en successivt skeende begränsning
i distriktens omfattning och inför ovissheten om — eller i varje fall inför
svårigheten att nu bedöma — den inverkan, en sådan begränsning kan
komma att på längre sikt öva på provinsialläkarnas inkomstförhållanden i
allmänhet, anser sig dock lönekommittén icke hava tillräckliga skäl att föreslå
någon rubbning i stort sett av den för provinsialläkare i allmänhet nu gällande
lönenivån.
Efter dessa allmänna överväganden yttrar kommittén i fråga om löneplanens
konstruktion:
Den omarbetning av löneplanen för provinsialläkarna, som erfordras för
dessa befattningshavares inordnande under civila avlöningsreglementet, bör
med utgångspunkt från kommitténs sålunda intagna ståndpunkt närmast inriktas
på att anpassa det nya utgångsläget för löneplanens avvägning (lönegrupp
I) efter de löneförmåner —- fast lön, dvrtidstillägg och provisorisk
avlöningsförstärkning —• som för närvarande utgå, givetvis med den jämkning
som betingas av den i civila avlöningsreglementet följda principen örn
inräkning av allenast 10 % dyrtidstillägg i den fasta lönen samt örn samtidig
övergång till ett nytt system för rörligt lönetillägg under vissa i det
civila avlöningsreglementet angivna förutsättningar och enligt där meddelade
grunder. En lönebestämning i enlighet härmed skulle emellertid giva en lönenivå,
som ligger mellan 25 och 26 lönegraderna av den nya löneplanen A
i civila avlöningsreglementet. Enär det ur praktiska synpunkter måste anses
önskvärt att såsom hittills låta lönen i de olika löneklasserna inom lönegrupp
I sammanfalla med löneklassbeloppen för billigaste ort inom en viss
lönegrad i A-löneplanen och då i varje fall, såsom förut betonats, någon höjning
av lönenivån icke kan anses påkallad i betraktande av de genom kommitténs
utredning konstaterade genomsnittliga inkomsterna av provinsialläkartjänst,
har kommittén ansett sig böra såsom utgångsläge för löneplanens
utbyggande välja löneklassbeloppen å A-ort inom lönegraden A 25 i civila
avlöningsreglementet. Härigenom blir ock löneskillnaden mellan de olika
löneklasserna given. Denna anordning föranleder visserligen i själva utgångsläget
någon avlöningsminskning, örn hänsyn tages till samtliga nu utgående
kontanta avlöningsförmåner av såväl fast som provisorisk natur. Denna
minskning, som dock begränsas till tämligen obetydliga belopp, har synts
kommittén vara viii försvarlig med hänsyn icke minst till de inkomster av
uppdrag och anställningar i allmän verksamhet, som på grund av statliga
åtgöranden under senare år i avsevärd omfattning tillförts provinsialläkarna.
För provinsialläkare med placering i övre Norrland skulle för övrigt nämnda
löneminskning elimineras eller åtminstone reduceras genom kommitténs i det
följande framlagda förslag örn tillämpning jämväl å provinsialläkarna av
systemet med kallortstillägg.
För den vidare utbyggnaden av löneplanen måste ståndpunkt tågås i första
hand lill frågan örn det lämpliga antalet lönegrupper i löneplanen. Såsom
av den föregående redogörelsen framgår, ansåg redan 1928 års lönekommitté
en begränsning av gruppantalet böra ske, och den nu verkställda utredningen
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
har enligt lönekommitténs mening bestyrkt, att en dylik begränsning måste
anses påkallad. Då distrikt med relativt låga inkomster utgöra allenast ett
mindre antal, synes det icke behövligt med en så långt driven differentiering
av lönebeloppen, som vidtagits i den nuvarande löneplanen. Någon olägenhet
torde icke heller vara förenad med en reducering av antalet lönegrupper
ur synpunkten av behovet att i lönehänseende kompensera distrikt med begränsade
praktikmöjligheter och större svårskötthet, om blott spännvidden
mellan lägsta och högsta lönegrupp icke genom reduktionen av antalet lönegrupper
minskas. Obestridligt är, att en nedskärning av lönegruppernas antal
skulle vara ägnad att åstadkomma förenkling i avlöningsbestämmelserna
och i deras praktiska tillämpning. Lönekommittén har vid upprättandet av
sitt löneplaneförslag ansett sig böra begränsa antalet lönegrupper till fyra
men föreslår tillika en ökning av lönegruppsskillnaden för att — samtidigt
som en jämkning nedåt av utgångsläget vidtages genom anknytning till lönegraden
A 25 — möjliggöra en viss förbättring i lönenivån för de i inkomsthänseende
sämst ställda provinsialläkarna. Enligt kommitténs mening bör
löneskillnadsbeloppet mellan varje lönegrupp lämpligen utgöra 1,050 kronor.
På grund av det anförda föreslår kommittén en löneplan för provinsialläkare
av följande utseende:
Löneklass
Löne
grupp
I
II
III
IV
1
7,725
8,775
9,825
10,875
2
8,220
9,270
10,320
11,370
3
8,715
9,765
10,815
11,865
4
9,210
10,260
11,310
12,360
Nedanstående tablå angiver i hela krontal skillnaden i lägsta och högsta
lönegrupp mellan provinsialläkarnas nuvarande löneförmåner och löneförmånerna
enligt kommitténs förslag vid vissa olika indexlägen, nämligen vid
indextalen 162/163, 166/167 och 168/169. Skillnadsbeloppen äro angivna utan
frånräknande av den provisoriska avlöningsförstärkningen å 132 kronor:
Lönegrupp
Löneklass
I
IV (nuv. gr. VII)
162/163
166/167
168/169
162/163
166/167
168/169
1
- 59
- 191
- 31
+ 447
+ 279
+ 519
2
- 89
- 233
— 58
+ 462
+ 294
+ 534
3
- 119
- 275
- 98
+ 477
+ 309
+ 549
4
- 162
-318
- 126
+ 492
+ 324
+ 564
Lönegrupperingen. 1936 års lönekommitté har beträffande själva lönegrupperingen
framhållit att, även örn en 7-gruppsindelad löneplan bibehölles,
en omprövning av lönegruppsplaceringen är starkt av behovet påkallad.
Genom den av kommittén förordade omläggningen av löneplanen till att
13
Kungl. Majus proposition nr 200.
omfatta allenast 4 lönegrupper skulle självfallet en omgruppering av provinsialläkartjänsterna
bliva oundgängligen nödvändig.
I kommitténs utlåtande hava skisserats vissa riktlinjer för en dylik omgruppering
och får jag i avseende härå i huvudsak hänvisa till utlåtandet.
Enligt kommitténs uppfattning böra praktikinkomsterna tillerkännas större
betydelse än som varit fallet vid utförandet av den nu gällande grupperingen,
då, enligt vad av förarbetena framgår, vid en uppskattad praktikinkomst av
5,000 kronor eller mera svårsköttheten praktiskt taget ensam synes hava fått
avgöra lönegruppsplaceringen. Vidare har kommittén förutsatt, att hänsyn
tages till de inkomster, som tillfalla provinsialläkarna på grund av de uppgifter
inom den allmänna hälso- och socialvården, vilka under senare tid
tillförts tjänsteläkarna vid sidan av deras egentliga tjänsteverksamhet. Hänsyn
bör i förevarande fall jämväl tagas till den inverkan på nettoinkomsten,
som må föranledas av tilldelad hyresfri tjänstebostad eller fastställt hyresbelopp
för sådan bostad. Inplaceringen i lönegrupperna har lönekommittén
funnit böra ske med utgångspunkt från att till lägsta lönegrupp skulle hänföras
distrikt med en beräknad total nettoinkomst av omkring 16,000 kronor,
vilket belopp av tekniska skäl jämkats till 15,475 kronor. Lönekommittén
har emellertid ansett det icke ankomma på kommittén att framlägga
något detaljförslag beträffande de olika provinsialläkarbefattningarnas
fördelning på lönegrupper enligt den av kommittén förordade löneplanen,
utan har kommittén ansett uppdraget att utarbeta dylikt förslag böra anförtros
åt medicinalstyrelsen.
I förevarande sammanhang har kommittén uttalat sig för, att för framtiden
en periodisk omprövning av lönegrupperingen bör komma till stånd med icke
alltför långa mellanrum. Hinder bör emellertid enligt kommitténs mening
icke föreligga att, om särskilda skäl tala därför, beträffande enstaka distrikt
vidtaga jämkningar i inplaceringen även mellan dylika generella grupperingar.
Kallortstillägg. Tillfälliga lönetillägg. 1936 års lönekommitté har ansett,
att kallortstillägg böra utgå till provinsialläkare i övre Norrland enligt
samma grunder, som gälla för civila tjänstemän i allmänhet. Sådan förmån
tillkommer redan för närvarande de efter likartade grunder avlönade distriktsveterinärerna.
Vid bifall härtill skulle någon hänsyn icke längre tagas till
kallortsförliållandena vid provinsialläkarnas inplacering i lönegrupp.
I betraktande av de praktikinkomster, som provinsialläkarbefattningarna
i Gäddede och Arjeplogs distrikt att döma av de inkomna inkomstuppgifterna
numera bereda sina innehavare, anser kommittén särskilda lönetillägg för
framtiden icke vara behövliga. Då emellertid dylika tillägg hittills ansetts
icke böra indragas eller minskas annat än i samband med inträffande vakans
å befattningen, föreslår kommittén, att i samband med de nya avlöningsbestämmelsernas
ikraftträdande från de tillfälliga lönetilläggen avräknas det
kallortstillägg, sorn kommer alt utgå till vederbörande befattningshavare. Då
kallortstilläggen i vartdera av ifrågavarande distrikt beräknas komma att
opaginerad Kontrollera mot PDF
*4 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
utgöra 240 kronor för år, skulle i enlighet härmed lönetillägget för provinsialläkaren
i Gäddede distrikt helt indragas, medan det tillfälliga lönetillägget
för provinsialläkaren i Arjeplogs distrikt skulle nedsättas till 600 kronor.
Kostnaderna för kommitténs förslag. Ett genomförande av kommitténs
förslag skulle enligt kommitténs beräkningar lämna den nuvarande kostnadsramen
för provinsialläkarnas avlönande — i vilken då inräknats de till
ett belopp av inemot 45,000 kronor uppgående kostnaderna för provisorisk
avlöningsförstärkning — i stort sett oförändrad.
Provinsialläkartaxan. Vid upprättande av sitt förslag beträffande lönereglering
för provinsialläkare har lönekommittén utgått från att några ändringar
i gällande provinsialläkartaxas bestämmelser om ersättning för enskild
sjukvård icke böra äga rum, i varje fall icke några ändringar av betydelse
föi läkarnas praktikinkomst. Taxesatserna för enskild sjukvård hava synts
kommittén vara sa avvägda, att i stort sett varken sänkning eller höjning av
desamma kan anses pakallad. På frågan, i vad mån ändringar i praktiktaxans
bestämmelser i övrigt kunna vara motiverade, har kommittén ansett
sig icke böra ingå. Eventuella dylika ändringar -—- exempelvis i föreskrifterna
örn reseersättning — hava i varje fall synts kommittén vara av beskaffenhet
att böra bedömas fristående från löneregleringsförslaget. Vad tjänstetaxan
angar, anser kommittén det kunna ifrågasättas, huruvida anordningen
med särskilda arvoden för förrättningar, vilka för allmän hälso- och sjukvård
utföras enligt instruktionsföreskrifter eller på myndighets uppdrag, bör bibehållas
i nuvarande omfattning. Då provinsialläkarna åtnjuta en relativt hög
fast avlöning av statsmedel, kunde det enligt kommitténs mening icke vara
obefogat, att denna avlöning finge avse fullgörande utan arvode av de allmänna
hälsovårdsuppgifter, som enligt instruktion eller myndighets uppdrag
kunna tillkomma läkarna, dock givetvis med rätt för dem till den särskilda
ersättning, som i förekommande fall kunde enligt allmänna grunder utgå för
förrättning utanför stationeringsorten. Även denna fråga, som torde vara av
ringa ekonomisk betydelse, har emellertid synts kommittén kunna prövas
utan sammankoppling med löneregleringen, och kommittén har därför funnit
sig sakna anledning att för egen del taga bestämd ståndpunkt till densamma.
4. Avgivna yttranden.
Medicinalstyrelsen har beträffande det av 1936 års lönekommitté framlagda
förslaget till avlöningsbestämmelser för provinsialläkarna anfört, att det kunde
ifragasättas, huruvida det vöre lämpligt att vid en tidpunkt, då utredning
paginge örn minskning av provinsialläkardistriktens storlek, nedsätta provinsialläkarnas
löneställning från 26 till 25 lönegraden, innan erfarenhet vunnits
i vilken grad en dylik minskning kunde påverka deras praktikinkomster. Med
hänsyn till den utredning om provinsialläkarnas nuvarande inkomster, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
15
kommittén förebragt, ansåge sig styrelsen emellertid icke böra göra någon
erinran mot förslaget i denna del.
Statskontoret har i sitt i ärendet avgivna utlåtande till en början uttalat,
att vad anginge inkomster, som nu tillkomme provinsialläkare vid sidan av
det egentliga sjukvårdsarbetet, statskontoret icke blivit övertygat örn nödvändigheten
av att avstå från de fördelar ur det allmännas synpunkt, som ett
borttagande eller en minskning av dem skulle innebära. Såsom huvudskäl
för sin ståndpunkt hade kommittén åberopat variationen i förekomsten av
dylika uppdrag eller anställningar. Enligt statskontorets mening behövde
emellertid detta förhållande icke hindra, att ersättning för uppdragen beräknades
ingå i den fasta lönen, då hänsyn till förekommande variationer syntes
kunna tagas vid lönegruppsindelningen av de skilda befattningarna.
Efter att hava framhållit sambandet mellan löneplanens konstruktion och
lönegrupperingen har statskontoret anfört vissa synpunkter på frågan örn
grunderna för distriktens fördelning å de olika lönegrupperna.
Statskontoret har därefter utlåtit sig i fråga örn den inkomstnivå, som kan
anses böra vara normal för en provinsialläkare. Därvid har statskontoret
uttalat, att ämbetsverket, vid jämförelse med vad som eljest ansetts skäligt
för statstjänstemän med specialutbildning av motsvarande längd -—- däribland
även läkare — och med ansvarsfull verksamhet, icke kunnat undgå att finna
den av lönekommittén förordade inkomstnivån vara alltför hög. Sålunda
borde enligt statskontorets mening den av lönekommittén angivna siffran av
16,000 kronor för den genomsnittliga lönenivån i tredje löneklassen i medelsvåra
distrikt sänkas, förslagsvis till 12,000 kronor. Härvid hade statskontoret
icke förbisett, att provinsialläkarens arbete ofta utfördes under mera
krävande och, speciellt beträffande arbetstidens förläggning, mera oregelbundna
tjänstgöringsförhållanden än dem, som gällde statstjänstemän i allmänhet,
ävensom därtill, att en stor del av inkomsterna i regel utgjordes av
taxeinkomster.
Vidare har statskontoret förklarat sig vilja i likhet med kommittén framhålla
önskvärdheten av att lönegrupperingen för framtiden omprövas med
icke alltför långa mellanrum. Enligt statskontorets mening vore det lämpligt
att på förhand bestämma viss tid, förslagsvis fem år, inom vilken ny
allmän omprövning borde verkställas. Hinder borde emellertid ej möta att,
såsom kommittén anfört, under löpande lönercgleringsperiod på särskilda
skäl vidtaga erforderliga jämkningar i grupperingen.
Slutligen har statskontoret ansett, att med hänsyn till beskaffenheten av
det tillfälliga lönetillägg, som utgår till provinsialläkare i vissa distrikt, dylikt
tillägg framdeles icke bör utgå till provinsialläkare, som övergår på det
civila avlöningsreglementet.
Allmänna civilförvaltningens löneaämnd har i sitt utlåtande anfört, att dej:
av 1936 års lönekommitté framlagda förslaget till avlöningsbestämmelser för
provinsialläkare och distriktsveterinärer i stort sett icke givit lönenämnden anledning
till någon erinran. Enligt lönenämndens mening vore det dock tveksamt.
huruvida tillräcklig anledning förelåge att göra så stor skillnad mellan
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Departements
chefen.
provinsialläkarna och distriktsveterinärerna med avseende å antalet lönegrupper,
som kommittén förordat genom att föreslå fyra grupper för läkarna
och sju för veterinärerna. Det stora skillnadsbeloppet å 1,050 kronor mellan
lönegrupperna för provinsialläkarna kunde medföra vissa mindre tilltalande
resultat vid lönegrupperingen. Å andra sidan förefölle en uppdelning på sju
lönegrupper innebära en väl långt gående differentiering. Lönenämnden
skulle för sin del hava funnit mera tillfredsställande, örn antalet lönegrupper
sammanfallit för provinsialläkarna och distriktsveterinärerna eller om skillnaden
i antalet grupper åtminstone icke varit så stor som enligt förslaget.
Provinsialläkarnas inkomster av tjänsten utgöras dels av en bestämd, av
statsmedel utgående avlöning och dels av arvoden enligt taxa. 1936 års
lönekommitté har ansett, att anledning icke föreligger att frångå denna ersättningsprincip.
Jag delar den uppfattning, åt vilken kommittén sålunda
givit uttryck.
Jag ansluter mig ock till lönekommitténs uttalade mening, att man ej
heller bör övergiva det nuvarande systemet för avvägning av den fasta
statsavlöningen för provinsialläkarbefattningarna inom olika provinsialläkardistrikt.
Detta system innebär, att avlöningen differentieras i huvudsak
efter distriktens svårskötthet och påräkneliga praktikinkomster men utan
nämnvärt hänsynstagande till levnadskostnadernas höjd på olika orter. Såsom
kommittén antytt skulle en inplacering av provinsialläkarbefattningarna
å den allmänna löneplanen i civila avlöningsreglementet antingen nödvändiggöra
befattningarnas fördelning på ett flertal lönegrader eller ock vid en
inplacering av befattningarna i en och samma lönegrad föranleda införande
av en serie särskilda lönetillägg vid sidan av löneplanen. Av olika skäl
synes mig intetdera av dessa alternativ böra ifrågakomma.
Den specialutredning, som kommittén verkställt rörande nettoinkomsten
av läkarverksamheten i de olika distrikten under åren 1936 och 1937 och
örn vars resultat jag i det föregående lämnat vissa upplysningar, synes mig
hava ådagalagt, att provinsialläkarnas inkomstnivå i det långt övervägande
antalet distrikt måste, såsom kommittén framhållit, för närvarande betraktas
såsom gynnsam i jämförelse med de avlöningar, som inom andra områden
av statsförvaltningen ansetts skäligen böra tillkomma även tjänste
män med specialutbildning av motsvarande eller jämförlig längd och med
ansvarsfull verksamhet.
Jag håller därför i likhet med lönekommittén före, att vid bestämmandet
av utgångsläget för provinsialläkarnas fasta lönenivå, d. v. s. vid bestämmandet
av löneklassbeloppen inom lönegrupp I av provinsialläkarlöneplanen,
anledning icke förefinnes att genomföra någon höjning av lönenivån
genom beviljande av löneförbättring i anslutning till vad som i sådant
hänseende medgavs civila tjänstemän i allmänhet genom beslut vid
1938 års riksdag. Å andra sidan finner jag i likhet med lönekommittén,
att någon egentlig jämkning nedåt av provinsialläkarnas lönenivå icke bör
genomföras under nu rådande förhållanden. Med hänsyn härtill anser jag mig
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
17
kunna tillstyrka det förslag till löneplan för provinsialläkarna, som kommittén
utarbetat och i det föreliggande utlåtandet framlagt.
Jag anser mig ock kunna i huvudsak biträda de i kommitténs utlåtande
angivna allmänna principerna för den revidering av provinsialläkarbefattningarnas
inplacering i lönegrupp, som redan för närvarande är av behovet
påkallad och som vid godkännande av den av mig förordade löneplanen blir
ofrånkomlig på grund av minskningen i antalet lönegrupper å löneplanen.
Kommitténs förslag i fråga om kallortstillägg till provinsialläkare i övre
Norrland ävensom tillfälligt lönetillägg till provinsialläkaren i Arjeplogs
distrikt får jag tillstyrka. Härav följer, att jag icke ansett mig kunna förorda
ett av statskontoret framställt yrkande om indragning av ifrågavarande
tillfälliga lönetillägg.
Slutligen torde jag få tillägga, att jag i likhet med lönekommittén håller
före, att de ändringar i gällande provinsialläkartaxa, som eventuellt kunna
befinnas erforderliga, böra bedömas fristående från förevarande löneregleringsfråga.
Hl. Löneplaner för distriktsveterinärer m. m.
1. Gällande bestämmelsers tillkomst och innebörd.
Distriktsveterinärerna voro tidigare anställda av landstingen och avlönade
av dessa, ehuru med bidrag av statsmedel. Vid 1931 års riksdag fattades
emellertid beslut om distriktsveterinärväsendets förstatligande från och med
år 1934. I anslutning härtill reglerades distriktsveterinärernas anställningsoch
avlöningsförhållanden såsom statstjänstemän genom beslut vid 1933 års
riksdag.
Distriktsveterinärerna blevo därvid inordnade under allmänna civilförvaltningens
avlöningsreglemente, dock med lön utgående efter en särskild löneplan,
uppbyggd efter samma huvudprinciper som löneplanen för provinsialläkare.
Statsmakternas beslut beträffande distriktsveterinärernas avlöningsförhållanden
byggde på utredning och förslag, som framlagts i ett av särskilda sakkunniga
(distriktsveterinärlönesakkunniga) den 12 juli 1930 avgivet betänkande
(statens offentliga utredningar 1930: 18). Vid bedömandet av storleken av
distriktsveterinärernas sammanlagda inkomst borde man enligt de sakkunnigas
mening taga hänsyn till dessa befattningshavares långa utbildningstid
och önskvärdheten av att kunna bibehålla distriktsveterinärkåren vid den
höga standard i avseende å duglighet och fackkunskap, som den allmänt
ansåges innehava. I ett distrikt, där arbetsbördan och praktikmöjligheterna
kunde anses såsom normala, borde inkomsten uppgå till åtminstone 8,000
Mimny till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 200.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
kronor, vilket belopp sedermera borde kunna genom intjänade ålderstillägg
ökas till omkring 9,000 kronor. Inkomsten skulle alltså i genomsnitt uppgå
till åtminstone 8,500 kronor. Den del av inkomsten, som utgjordes av ersättning
enligt taxa och som icke kunde anses jämställd med fast inkomst
i form av avlöning, borde emellertid vid jämförelse med befattningshavare
med hela inkomsten i form av avlöning av statsmedel, reduceras med omkring
25 procent. Vidkommande frågan, huru den sammanlagda inkomsten
borde fördelas, vore de sakkunniga av den meningen, att i ett normaldistrikt
åtminstone hälften av distriktsveterinärernas inkomster borde utgå i form av
fast avlöning.
Med avseende å distriktsveterinärernas inplacering i allmänna civilförvaltningens
lönesystem hade under lönefrågans behandling svenska distriktsveterinärföreningen
föreslagit, att löneställningen skulle avvägas med utgångspunkt
från 17 :e lönegraden av allmänna civilförvaltningens löneplan. Detta
förslag hade tillstyrkts av medicinalstyrelsen. Statskontoret åter hade tillstyrkt
en lönebestämning, som närmast svarade mot löre lönegraden. För
egen del anförde distriktsveterinärlönesakkunniga, att de med hänsyn till
distriktsveterinärernas utbildning samt de risker, som vore förenade med deras
tjänstutövning, kommit till den uppfattningen, att en placering i 15:e
lönegraden i huvudsaklig anslutning till statskontorets förslag måste anses
befogad. Även örn skäl kunde anföras för en något högre placering, hade de
sakkunniga funnit sig böra stanna vid en placering i 15:e lönegraden bland
annat med hänsyn till att de sakkunniga samtidigt föresloge en höjning av
distriktsveterinärernas ersättning för det arbete, de hade att vid särskilda
tjänstförrättningar utföra för statens räkning. En statsanställning av distriktsveterinärerna
komme även att för dem utöver den direkta avlöningen
medföra åtskilliga förmåner, som vore förenade med statstjänsten.
I anslutning till denna motivering och på i huvudsak enahanda skäl, som
föranlett riksdagen att för provinsialläkarna införa en särskild lönegruppering
med hänsyn till tjänstgöringsdistriktens svårskötthet och storleken av
praktikinkomsten, föreslogo de sakkunniga för distriktsveterinärerna en
särskild löneplan, där i första gruppen avlöningen skulle motsvara lönen på
A-ort i 15:e lönegraden. Antalet lönegrupper upptogs liksom i provinsialläkarnas
löneplan till 7, och löneskillnaden mellan lönegrupperna föreslogs
till 360 kronor.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid lönegrupperingen, förutom
distriktens svårskötthet och praktikinkomsterna, även levnadskostnaderna
samt kallortsförhållandena beaktas, örn ock i mindre grad. Särskilt lcallortstillägg
skulle nämligen icke förekomma. De sakkunniga uppgjorde med
ledning av uppgifter, som inhämtats rörande distriktsveterinärernas praktikinkomster,
ett preliminärt förslag till distriktens fördelning å lönegrupperna.
Vid frågans framläggande inför Kungl. Majit (proposition nr 153 år
1933) biträdde departementschefen i allt väsentligt distriktsveterinärlönesakkunnigas
förslag beträffande veterinärernas löneförhållanden. Departe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
19
mentschefen fann de i förslaget till löneplan upptagna lönebeloppen vara på
skäligt sätt avvägda. Även örn vissa omständigheter syntes kunna anföras
för att något öka ersättningen av statsmedel inom de högsta lönegrupperna
— avsedda för distrikt, där praktikmöjlighetema vore ringa och som vore
särskilt svårskötta — hade departementschefen dock icke velat framställa
förslag härutinnan, då någon erfarenhet ännu icke vunnits angående den
föreslagna lönegrupperingens praktiska verkningar. Departementschefen
fann emellertid anledning föreligga att bereda kallortstillägg åt de distriktsveterinärer,
vilka vid en blivande lönegruppering komme att hänföras till
lönegrupperna V—VII och vilka stationerades å orter, där kallortstillägg utginge.
Härigenom skulle de i inkomsthänseende sämst ställda veterinärerna,
framför allt i de nordligaste delarna av landet, komma att erhålla någon förbättring
i löneställningen. Vid gruppindelningen syntes man därför icke
böra taga hänsyn till huruvida stationeringsorten vore en sådan plats, där
kallortstillägg enligt avlöningsreglementet utginge. För övrigt borde man
vid veterinärdistriktens fördelning å de särskilda lönegrupperna främst taga
hänsyn till distriktens möjligheter att bereda inkomster av praktik och annan
veterinär verksamhet ävensom till deras svårskötthet. Nedsättning i lägre
lönegrupp syntes departementschefen icke böra ske annat än vid ombyte av
distriktsveterinär.
Kungl. Maj:ts förslag beträffande distriktsveterinärernas löneförhållanden
bifölls av riksdagen (jordbruksutskottets utlåtande nr 89, riksdagens skrivelse
nr 248).
Den för distriktsveterinärerna gällande löneplanen är av följande utseende:
-
Löneklass
Lön
e g r
upp
I
II
III
IV
V
VI
VII
1
3,450
3.810
4,170
4,530
4,890
5,250
5,610
2
3,660
4,020
4,380
4,740
5,100
5,460
5,820
3
3,960
4,320
4,680
5,040
5,400
5,760
6,120
4
4,260
4,620
4,980
5,340
5,700
6,060
6,420
5
4,560
4,920
5,280
5,640
6,000
6,360
6,720
Enligt den av Kungl. Majit fastställda fördelningen av distriktsveterinärtjänsterna
på lönegrupper utgör antalet befattningar i de olika lönegrupperna
följande (de olika distriktens placering i lönegrupp framgår av en i
statsliggaren sid. 635—637 intagen sammanställning).
Antal distrikt
Lönegrupp
Summa
I
II
III
IV
V
VI
VII
116
41
28
13 | 16
19
28
1
261
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
Å de i löneplanen upptagna beloppen utgå dyrtidstillägg enligt för reglerade
verk gällande grunder. Enligt beslut vid 1937 års riksdag hava även
distriktsveterinärerna för innevarande budgetår kommit i åtnjutande av
provisorisk avlöningsförstärkning med 132 kronor.
Genom kungörelse den 8 december 1933 (nr 630) har Kungl. Maj:t, i huvudsaklig
överensstämmelse med av distriktsveterinärlönesakkunniga framlagt
förslag, fastställt taxa för arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer
m. fl. (veterinärtaxa).
2. 1936 års lönekommittés förslag.
Allmänna grunder för lönebestämningen. Vad kommittén anfört beträffande
principerna för löneförmånernas bestämmande i fråga örn provinsialläkare
har kommittén ansett äga tillämpning jämväl i avseende å distriktsveterinärernas
ersättning. Även för distriktsveterinärernas vidkommande har
sålunda lönekommittén förutsatt, bibehållande av nuvarande ersättningsformer:
dels lön av statsmedel efter en fördelning av veterinärtjänsterna å olika
lönegrupper med hänsyn till praktikinkomst och distriktens svårskötthet, dels
ock inkomst enligt taxa av praktik.
Kommittén har härom anfört i huvudsak följande:
Av tillgängliga uppgifter angående distriktsveterinärernas fördelning å lönegrupper
— vilken fördelning skedde år 1933 —- framgår, att i motsats till
vad förhållandet är beträffande provinsialläkarna ett relativt stort antal distriktsveterinärbefattningar
äro inordnade i högre lönegrupp än lönegrupp I
— inemot 30 procent av hela antalet distrikt tillhöra lönegrupperna IV—VII
■— samt att befattningarna äro någorlunda jämnt placerade inom de högre
lönegrupperna. Då en ingående prövning av distriktsveterinärernas löneförhållanden
ägt rum för några få år sedan i samband med distriktsveterinärväsendets
förstatligande, har lönekommittén ansett sig icke hava anledning
att verkställa någon detaljerad utredning rörande inkomstförhållandena för
distriktsveterinärerna på sätt skett i fråga örn provinsialläkarna. En inom
kommitténs kansli gjord sammanställning över veterinärernas för kommunal
inkomstskatt taxerade inkomster under åren 1935—1937 synes emellertid
ådagalägga, alt åtskilliga av de distriktsveterinärer, som äro placerade i de
högre lönegrupperna — lönegrupperna IV—VII — tillhöra inkomstgrupper
av omkring 10,000 kronor eller därunder. Med hänsyn till vad här anförts
har det synts lönekommittén, som om någon omläggning av löneplanen för
distriktsveterinärer, åsyftande en minskning av antalet lönegrupper, icke
lämpligen bör för närvarande ifrågakomma. Att löneplanen för distriktsveterinärerna
— vilkas avlöningsförhållanden eljest ordnats efter samma principer,
som tillämpats i fråga om läkarna — sålunda får en uppställning,
som avviker från den av kommittén för provinsialläkarna föreslagna, lärer
i och för sig icke medföra någon olägenhet. Den ökade möjlighet till differentiering
av lönebeloppen, som ett större antal lönegrupper medför, synes
vara mera påkallad i fråga om distriktsveterinärerna än beträffande provinsialläkarna
på grund av de förras lägre fasta löner och genomsnittligt sett
lägre praktikinkomster.
Kungl. Maj.ts proposition nr 200. 21
Löneavvägningen. Beträffande löneavvägningen har kommittén anfört
följande:
I fråga om storleken av distriktsveterinärernas fasta löner må till en början
omnämnas, att svenska distriktsveterinärföreningen i en till chefen för
finansdepartementet ställd, den 19 maj 1937 dagtecknad skrift, vilken överlämnats
til! lönekommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
kommitténs uppdrag, gjort framställning om beredande åt distriktsveterinärerna
av en högre löneställning än för närvarande. Til! stöd för denna framställning
har framhållits, att de inkomster av tjänstgöring såsom besiktningsveterinärer
vid kommunala köttbesiktningsbyråer, som för närvarande tillkomme
omkring en tredjedel av kårens medlemmar, komme att påverkas
av en pågående omorganisation av slaktväsendet och kötthandeln. Denna
omorganisation ginge i riktning mot att kontrollslakterierna, vilka i regel hade
egna särskilda besiktningsveterinärer anställda, med tiden komme att behärska
hela köttmarknaden, något som komme att göra ett stort antal, särskilt
smärre, köttbesiktningsbyråer överflödiga eller medföra minskning av
deras verksamhet med därav följande nedsättning av besiktningsveterinärernas
arvoden. I varje fall måste den inkomst, som distriktsveterinärerna
just nu åtnjöte från denna verksamhet, anses såsom i högsta grad osäker. Vidare
har anförts, att den vid 1937 års riksdag beslutade löneregleringen för
folkskollärarna gjorde en höjning av distriktsveterinärernas löner ofrånkomlig.
Då folkskollärare med en årlig tjänstgöringstid av 39 veckor hänförts
till 17 :e lönegraden, syntes den ställning distriktsveterinärerna intoge, deras
längre och dyrbarare utbildning, deras svårare och mera krävande arbete
samt deras avgjort hårdare tjänstgöring göra deras bibehållande vid 15:e lönegraden
ohållbart. Något förslag i fråga om den lönegrad, som för framtiden
borde tagas till utgångspunkt för avvägningen av distriktsveterinärernas löneställning,
har dock icke framställts i skrivelsen.
För egen del finner lönekommittén vad sålunda anförts icke utgöra tillräcklig
anledning att rubba den löneställning, som för distriktsveterinärerna fastställdes
vid 1933 års riksdag. Den i distriktsveterinärföreningens framställning
gjorda hänvisningen till folkskollärarnas löneställning synes icke vara av beskaffenhet
att böra inverka på distriktsveterinärernas ställning å löneplanen,
eftersom avvägningen av veterinärernas löner enligt löneplan skett med hänsyn
till en såsom lämplig ansedd sammanlagd ersättning i form av lön och
praktikinkomst. Vad distriktsveterinärernas inkomster av anställning vid köttbesiktningsbyråer
angår, torde det visserligen förhålla sig så, att en minskning
av vissa faesiktningsbyråers verksamhet inträtt eller kan tänkas inträda på
grund av ökad koncentration av slaktväsendet kring vissa större städer till dessa
städers slakthus. A andra sidan torde emellertid antalet köttbesiktningsbyråer
hava ökats och sannolikt komma att ytterligare ökas genom införande
av besiktningstvång i mindre kommuner, varvid i regeln vederbörande
distriktsveterinär torde anställas såsom besiktningsveterinär. Under de senaste
åren torde sålunda, såvitt kommittén har sig bekant, totala antalet
distriktsveterinärer nied anställning såsom besiktningsveterinär icke hava
minskats utan snarare något ökats. För distriktsveterinärkåren såsom helhet
lärer alltså utvecklingen på hesiktningsväsendets område icke hittills hava
medfört någon försämring i inkomstmöjligheterna. Huru förhållandena på
detta område i framtiden kunna komma att gestalta sig, torde icke vara möjligt
att för närvarande med någon större tillförlitlighet bedöma. En eventuell
utveckling i ogynnsam riktning av vissa enstaka distriktsveterinärers inkomster
av anställning vid köttbesiktningsbyråer synes emellertid icke vara
iignad alt påverka bedömandet av distriktsveterinärkårens generella löneni
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
vå, något som givetvis icke utesluter, att fördelningen å lönegrupper av särskilda
veterinärbefattningar kan finnas böra jämkas med hänsyn till ändrade
förhållanden i förevarande hänseende.
Ej heller i övrigt har lönekommittén funnit anledning föreligga att ifrågasätta
någon ändring i nuvarande löneställning för distriktsveterinärerna.
Den inom kommitténs kansli verkställda sammanställningen över distriktsveterinärernas
taxerade inkomster synes giva vid handen, att inkomstförhållandena
genomsnittligt sett äro sådana, att någon höjning av deras nuvarande
relativa lönenivå icke kan anses påkallad. Å andra sidan har den omständigheten,
att ett avsevärt antal distriktsveterinärer uppenbarligen åtnjuta en
inkomst, som — i vissa fall icke obetydligt — överstiger den inkomstnivå,
varmed år 1933 räknades såsom normal genomsnittsinkomst, ej synts kommittén
utgöra tillräcklig anledning att nu ifrågasätta någon sänkning av veterinärernas
för endast ett fåtal år sedan fastställda löneställning i förhållande
till andra civila statstjänstemän.
Vid nu angivna förhållanden håller lönekommittén före, att den särskilda
löneplan, som även för framtiden bör tillämpas för distriktsveterinärerna,
bör uppbyggas med utgångspunkt från lönebeloppen i lägsta ortsgrupp (ortsgrupp
A) av lönegraden A 15 i det nya civila avlöningsreglementet. Antalet
lönegrupper synes böra bibehållas vid 7. Löneskillnaden mellan lönegrupperna
torde böra bestämmas till 396 kronor eller det nuvarande skillnadsbeloppet
ökat med 10 procents dyrtidstillägg.
I enlighet med det anförda föreslår lönekommittén för distriktsveterinärerna
följande löneplan:
Lön
e g r u
P P
Löneklass
I
II
III
IV
V
VI
VII
1
4,050
4,446
4,842
5,238
5,634
6,030
6.426
2
4,278
4,674
5,070
5,466
5,862
6,258
6,654
3
4,596
4,992
5,388
5,784
6,180
6,576
6,972
4
4,926
5,322
5,718
6,114
6,510
6,906
7,302
5
5,256
5,652
6,048
6,444
6,840
7,236
7,632
Storleken av den löneförbättring i hela krontal, som i jämförelse med nuvarande
avlöningsbestämmelser skulle tillkomma distriktsveterinärer i lägsta
och högsta lönegrupp vid indexlägena 162/163, 166/167 och 168/169, framgår
av följande sammanställning, i vilken hänsyn icke tagits till den provisoriska
avlöningsförstärkningen:
Löneklass
Lönegrupp
i
VII
162/163
166/167
168/169
162/163
166/167
168/169
i
301
241
326
312
204
337
2
302
230
322
313
193
333
3
294
210
312
293
173
322
4
285
213
313
297
177
324
5
289
205
315
301
169
325
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
23
Kostnaderna för genomförande av lönereglering enligt detta förslag hava
med utgångspunkt från nu gällande fördelning på lönegrupper av kommittén
beräknats utgöra för år räknat i runt tal följande belopp, nämligen vid
indexläget 162/163 40,000 kronor, vid indexläget 166/167 20,000 kronor och
vid indexläget 168/169 50,000 kronor. Nämnda siffror angiva kostnadsökningen
utöver kostnaden för den redan beviljade provisoriska avlöningsförstärkningen,
vilken kostnad utgör omkring 35,000 kronor för år.
Lönegrupperingen. Med avseende å distriktsveterinärbefattningarnas fördelning
å lönegrupper framhåller kommittén, att, även om nu gällande gruppering
i stort sett förefaller att bättre än den nuvarande lönegrupperingen för
provinsialläkare ansluta sig till befattningshavarnas inkomstförhållanden, sådana
de framträda vid en sammanställning av taxeringsuppgifterna, anledning
likväl synes föreligga till en översyn av grupperingen. En dylik översyn
borde enligt kommitténs mening lämpligen verkställas i samband med löneregleringen,
och medicinalstyrelsen syntes böra få i uppdrag att efter erforderlig
utredning avgiva förslag jämväl till ny lönegruppering för distriktsveterinärerna.
Kommittén bar vidare erinrat om det av föredragande departementschefen
i 1933 års proposition gjorda uttalandet, att nedsättning i lönegrupp syntes
böra ske endast vid ombyte av distriktsveterinär. Lönekommittén har för sin
del funnit en dylik begränsning av möjligheterna att genomföra förändringar
i grupperingen icke böra för framtiden bibehållas. Såsom kommittén vid behandlingen
av frågan örn löneplan och lönegruppering för provinsialläkarna
framhållit, har kommittén ansett det ligga i sakens natur, att en gruppering,
som bygger i främsta rummet på tjänstgöringsdistriktens svårskötthet
och befattningshavarnas inkomster av praktik, kan behöva tid efter annan
revideras. Om därvid förhållandena skulle befinnas ha förskjutits i så avsevärd
mån, att en förändring beträffande lönegrupp skulle anses påkallad,
vare sig i den ena eller den andra riktningen, borde enligt kommitténs förmenande
hinder icke få förefinnas att genomföra denna ändring utan att avvakta
vakans å vederbörande befattning. Att en generell revision av lönegruppsplaceringen
verkställes i samband med genomförandet av en ny lönereglering,
vilken medför ökning av de fasta lönebeloppen, har synts kommittén
vara naturligt.
Veterinärtaxa. Vid upprättande av sitt förslag till lönereglering för
distriktsveterinärerna har lönekommittén utgått från att i gällande, endast
för ett fåtal år sedan fastställda veterinärtaxa icke böra vidtagas några ändringar
av betydelse för befattningshavarnas inkomstnivå. I vad mån i övligt
jämkningar i taxebestämmelserna kunna anses påkallade har lönekommittén
icke upptagit till prövning.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Departements
chefen.
3. Avgivna yttranden.
Medicinalstyrelsen bär förklarat sig kunna biträda det av 1936 års lönekommitté
framlagda förslaget, i vad detsamma avser distriktsveterinärerna.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande har statskontoret beträffande distriktsveterinärernas
lönefråga förklarat sig förutsätta, att vid blivande lönegruppering
skall eftersträvas att bereda befattningshavarna den inkomstnivå, som
vid 1933 års lönereglering räknades såsom normal genomsnittsinkomst (8,500
kronor). Huruvida den föreslagna löneplanen motsvarade det så angivna
syftet, kunde statskontoret på föreliggande utredning icke bedöma. Ämbetsverket
ville emellertid framhålla, att en fullständig utredning om de olika
distriktens inkomstförhållanden syntes bliva nödvändig för lönegrupperingens
genomförande och att frågan om löneplanens konstruktion knappast borde
avgöras förrän en sådan utredning förelåge.
Vidare har statskontoret även i fråga örn distriktsveterinärtjänsterna framhållit
önskvärdheten av en omprövning av lönegrupperingen med icke alltför
långa mellanrum.
Jag är ense med 1936 års lönekommitté därutinnan, att ej heller för
distriktsveterinärernas vidkommande anledning förefinnes att frångå det
hittillsvarande systemet med dels en av statsmedel utgående lön, som för de
olika veterinärtjänsterna graderas genom tjänsternas fördelning å olika lönegrupper
med hänsyn till distriktets svårskötthet och praktikinkomst, dels
ock därutöver ersättning enligt taxa.
Det förslag till ny löneplan, som kommittén framlagt, upptager liksom
nu gällande löneplan sju lönegrupper. Vid löneplanens uppbyggnad har såsom
utgångsläge (lönegrupp I) valts lönen i lägsta ortsgrupp av lönegrad
A 15 i civila avlöningsreglementet. Härigenom skulle distriktsveterinärerna
komma i åtnjutande av den vid 1938 års riksdag beslutade löneförbättringen
och i övrigt bibehållas vid den löneställning i förhållande till andra civila
tjänster, som de nu intaga. Skillnadsbeloppen mellan de olika lönegrupperna
hava beräknats i överensstämmelse med de i nuvarande löneplan
förekommande gruppskillnaderna ehuru med inräknande av 10 procents
dyrtidstillägg.
Då de skäl, som lönekommittén anfört för sitt förslag till ny löneplan, synts
mig bärande, anser jag mig böra förorda detsamma till fastställelse.
Jag tillstyrker likaledes kommitténs förslag, att i samband med löneregleringens
ikraftträdande en översyn av distriktsveterinärernas nuvarande
placering i lönegrupp verkställes. Jag torde samtidigt få framhålla, att jag
i likhet med kommittén icke anser det lämpligt att för framtiden bibehålla
det förbehåll i fråga om nedflyttning i lönegrupp av distriktsveterinärtjänster,
som nu gäller och som grundar sig på föredragande departementschefens
i 1933 års löneregleringsproposition gjorda uttalande, att nedsättning
i lönegrupp syntes böra ske endast vid ombyte av distriktsveterinär. Ett så
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
25
dant förbehåll, som icke förefinnes för provinsialläkarna, är givetvis ägnat
att förhindra en rationell omgruppering av distriktsveterinärtjänsterna.
Mot vad kommittén anfört i fråga om eventuella ändringar i gällande veterinärtaxa
har jag intet att erinra.
IV. Förslaget till avlöningsbestämmelser.
Det av 1936 års lönekommitté framlagda detaljförslaget till avlöningsbestämmelser
för provinsialläkare och distriktsveterinärer — vilket förslag i
huvudsak ansluter sig till vad som för närvarande gäller för ifrågavarande
befattningshavarekategorier, dock med de förändringar, som påkallas
av ett inordnande av befattningshavarna under det civila avlöningsreglementet
— har synts mig i allt väsentligt vara av beskaffenhet att böra
godtagas. De föreslagna bestämmelserna hava uppdelats på olika paragrafer
med nummerbeteckningarna 58—70. Paragraferna äro avsedda att införas
under en särskild, ny avdelning av reglementet. Avdelningen skulle erhålla
ordningsnummer 3 och rubriceras »Tjänstemän, som åtnjuta lön enligt särskild
löneplan». Under hänvisning i övrigt till den av lönekommittén förebragta,
i kommitténs utlåtande intagna specialmotiveringen torde jag här
allenast böra lämna en kort redogörelse för innehållet av vissa i förslaget
upptagna viktigare bestämmelser, varvid jag samtidigt även får tillfälle att
angiva min ståndpunkt till de erinringar mot kommittéförslaget, som vid
remissbehandlingen framställts av de i ärendet hörda myndigheterna.
1. Gemensamma avlöningsbestämmelser.
Genom den uppställning, som givits civila avlöningsreglementet, skulle de
allmänna bestämmelser, som intagits under 1 avd. av reglementet, komma att
bliva tillämpliga jämväl å de befattningshavare, vilkas avlöningsförmåner
regleras genom särskilda föreskrifter under reglementets blivande 3 avd., i den
mån ej undantag göres i dessa särskilda föreskrifter.
För provinsialläkare och distriktsveterinärer komma i detta avseende särskilt
i betraktande bestämmelserna i 3 §.
Beträffande nämnda paragraf må framhållas, att stadgandet i 3 § 1 mom.
första stycket icke rimligen kan för provinsialläkarnas och distriktsveterinärernas
del anses innebära skyldighet att underkasta sig totalt upphörande
av de extra inkomsterna annat än i samband med en omreglering av den fasta
lönen.
Med den generella avfattning, som givits bestämmelserna i 3 § 3 mom. angående
förflyttningsskyldighet, torde någon särskild föreskrift rörande provinsialläkares
skyldighet att underkasta sig förändring av stationeringsort
inom tjänstgöringsområdet icke längre bliva erforderlig.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Någon motsvarighet till de nuvarande föreskrifterna om skyldighet för provinsialläkare
och distriktsveterinär att vikariera å vissa befattningar eller att
bestrida befattningar i annat distrikt har icke medtagits i det föreliggande
förslaget. I överensstämmelse med vad som förutsatts vid avfattande avförslaget
till civilt avlöningsreglemente böra dylika föreskrifter i allmänhet
meddelas i annan ordning, i instruktionsväg eller dylikt.
Med avseende å förflyttningsskyldighet har anledning icke synts föreligga
att för nu ifrågavarande befattningshavare meddela andra och mera snävt
begränsade regler än som i civila avlöningsreglementet meddelats för tjänstemän
i allmänhet, däri inräknat förste provinsialläkare och länsveterinärer.
2. Avlöningsbestämmelser för provinsialläkarna.
Under 59 § 1 mom. av kommitténs förslag hava intagits bestämmelser rörande
provinsialläkares placering i lönekiass och lönegrupp. Bestämmelserna
överensstämma i huvudsak med vad som nu gäller. Med hänsyn till konstruktionen
av den föreslagna löneplanen för provinsialläkarna hava emellertid
de i 8 § civila avlöningsreglementet upptagna föreskrifterna rörande löneklassplacering
vid befordran m. m. icke kunnat utan vidare göras tillämpliga
å dessa befattningshavare, utan har ett särskilt stadgande, intaget i 2 mom.
av den nu föreslagna 59 §, ansetts erforderligt. I betraktande av svårigheten
att i avlöningsreglementet lämna uttömmande regler för olika förekommande
fall har det befunnits lämpligt, att frågor om löneklassplacering, som
avses i 2 morn., hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.
I 61 § hava intagits bestämmelser örn skyldighet för provinsialläkare att bestrida
Iäkarbefattning vid vissa sjukvårdsanstalt- m. m., vilka bestämmelser
i huvudsak överensstämma med vad som för närvarande gäller. Statskontoret
har under hänvisning till vad som förutsatts vid avfattande av förslaget
till civilt avlöningsreglemente i fråga om bestämmelser rörande tjänstgöringsskyldighetens
omfattning samt till lönekommitténs uttalanden rörande bestämmelser
örn provinsialläkares skyldighet att vikariera å annan provinsialläkartjänst
ansett, att bestämmelserna i 61 § icke böra intagas i
avlöningsreglementet utan lämpligen meddelas i instruktionsväg. Vad
innehållet angår, har statskontoret dels hänvisat till vad ämbetsverket
anfört angående ersättning för här ifrågavarande verksamhet, dels ock
påpekat, att ett i kommitténs förslag använt uttryck »inrättning för
förlossningsvård» kunde avse jämväl barnbördsavdelning vid lasarett,
vilket skulle innebära en saklig utvidgning. Lönenämnden har ansett en i
61 § andra stycket intagen föreskrift angående bestämmande av ersättning för
befattning eller uppdrag, varom i paragrafen är fråga, icke vara av beskaffenhet
att böra medtagas i avlöningsreglementet.
Enligt min mening böra de av kommittén under 61 § föreslagna bestämmelserna
medtagas i avlöningsreglementet. 1 anledning av statskontorets erinran
mot uttrycket »inrättning för förlossningsvård» vill jag föreslå, att be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
27
stämmelsen omformuleras till att avse »annan statsunderstödd inrättning för
förlossningsvård inom distriktet än barnbördsavdelning vid lasarett».
I 62 § av förslaget har angivits, att bestämmelserna i 10—18, 20, 22—24
samt 28—40 §§ skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande
provinsialläkare.
För tillämpningen å provinsialläkare av vissa av de nyss uppräknade paragraferna,
exempelvis 11 § rörande semester och 12 § rörande tjänstlediglietsavdrag,
erfordras emellertid en föreskrift, till vilken lönegrad enligt allmän
löneplan provinsialläkartjänsten skall anses höra. I anslutning till den
princip, som följdes vid bestämmande av den lönegrad enligt löneplanen i nu
gällande avlöningsreglemente för allmänna civilförvaltningen, som distriktsveterinär
skall anses tillhöra, lia provinsialläkarna i det föreliggande förslaget
likställts nied befattningshavare tillhörande 25 lönegraden enligt den
i 5 § civila avlöningsreglementet intagna löneplanen A, i vilken lönegrad
lönebeloppen i de olika löneklasserna å billigaste ort motsvara lönebeloppen
i lönegrupp I enligt kommitténs förslag till löneplan för provinsialläkare. Med
utgångspunkt härifrån skulle löneklasserna 1, 2, 3 och 4 i sistnämnda löneplan
komma att i de hänseenden, örn vilka här är fråga, motsvara respektive
25, 2(3, 27 och 28 löneklasserna enligt löneplan A.
Vid tillämpningen å provinsiailäkarna av de förut uppräknade paragraferna
i civila avlöningsreglementet hava vidare vissa avvikelser befunnits
av förhållandena motiverade. En sådan avvikelse har ansetts påkallad i
fråga om det i 11 § 2 mom. andra stycket intagna stadgandet angående
medgivande åt tjänsteman, som är stationerad å ort, där kallortstillägg utgår,
att i följd åtnjuta icke blott semester för löpande år utan jämväl återstående
semester för nästföregående år. Enligt bestämmelse i kungörelsen 1933: 606
äger för närvarande distriktsveterinär, oberoende av å vilken stationeringsort
han är placerad, rätt att sammanslå två års semester. Dessa bestämmelser
hava ansetts böra bibehållas i fortsättningen. Motsvarande regel har
även införts i avlöningsbestämmelserna för provinsialläkare.
Vidare har såsom tillägg till bestämmelserna i 11 och 12 §§ upptagits
det i nuvarande avlöningsreglemente för provinsialläkarstaten (19 §) meddelade
stadgandet, enligt vilket provinsialläkare, som åtnjuter semester eller
annan tjänstledighet, skall till vikarien avstå det arvode enligt provinsialläkartaxa,
vilket belöper å de av vikarien verkställda tjänstegöromålen.
I fråga örn löneförmåner under olika slag av tjänstledighet har i förslaget
bibehållits den nu gällande regeln, att från den fasta lönen skall avdragas
ett visst, för alla lönegrupper lika stort belopp för dag, där ej hela lönen
skall avstås. Statskontoret har i sitt yttrande över kommittéförslaget anfört,
att ehuru den fasta lönen till provinsialläkare beräknats med hänsyn till att
vederbörande befattningshavare vid sidan av densamma skulle uppbära även
andra inkomster av läkarverksamhet — vilka inkomster vid tjänstledighet
torde bortfalla eller i varje fall starkt beskäras — avdragsbeloppet satts lika
med det tjänstledighetsavdrag, som en tjänsteman med lön, motsvarande lönen
i lägsta lönegruppen för provinsialläkare, men utan andra inkomster av
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
tjänsten, skulle få vidkännas vid tjänstledighet av motsvarande art. Olägenheterna
med sådan anordning framträdde enligt statskontorets mening skarpare,
ju större skillnaden bleve mellan lönen i lägsta och högsta lönegruppen,
och gjordes denna skillnad så stor, som statskontoret föreställde sig
vara rimligt, kunde anordningen icke längre bibehållas. I stället syntes böra
övervägas att bestämma avlöningen under tjänstledighet till vissa belopp,
växlande efter tjänstledighetens art, men lika för alla lönegrupper. Härvid
skulle också storleken av nämnda löneförmån kunna på lämpligt sätt avpassas
efter det inkomstläge, som man ansåge böra beredas provinsialläkare.
Ehuru de av statskontoret anförda synpunkterna äga ett visst berättigande,
anser jag mig likväl av praktiska skäl böra förorda bibehållandet av de
hittillsvarande principerna för avdragens beräknande.
I 6i § av kommittéförslaget hava bestämmelser intagits örn bostad m. m.
Bestämmelserna överensstämma i huvudsak med vad som för närvarande
gäller. Dock föreligga vissa olikheter i jämförelse med de nuvarande föreskrifterna.
Sålunda har ansetts, att ersättning för bostaden bör i förekommande
fall bestämmas efter fri överenskommelse mellan provinsialläkaren
och vederbörande distrikt. Allenast för det fall, att sådan överenskommelse
ej kan träffas, skulle ersättningsbeloppet liksom nu fastställas av länsstyrelsen.
I överensstämmelse härmed har det nuvarande stadgandet om ersättningens
begränsande till högst 1,800 kronor ansetts böra utgå.
Vidare hava föreskrifterna angående skyldighet för provinsialläkare eller,
om han avlidit, hans dödsbo att tillhandahålla vikarie eller efterträdare mottagningsrum
och bostadsutrymme, undergått vissa jämkningar i syfte att närmare
ansluta dem till vad som ansetts böra gälla för distriktsveterinärer. Ett
av medicinalstyrelsen framfört förslag om att ersättning för åt vikarie eller
efterträdare upplåtet mottagningsrum och tillhandahållet bostadsutrymme
skall kunna för undvikande av tvist inför domstol fastställas av länsstyrelsen
har jag ansett mig icke böra förorda. Där provinsialläkaren får kostnadsfritt
disponera av distriktet för läkaren anordnad bostad, har det befunnits
icke vara oskäligt, att mottagningsrum och bostadsutrymme i förekommande
fall utan ersättning tillhandahålles vikarien eller efterträdaren. För
det fall åter att hyra erlägges för bostaden skulle vikarien eller efterträdaren
hava att erlägga gottgörelse icke blott, såsom nu, för upplåtet bostadsutrymme
utan även för tillhandahållet mottagningsrum. Bebor provinsialläkaren
privat förhyrd bostad, skulle provinsialläkarens skyldighet i förevarande hänseende
begränsas till att under semester eller tjänstledighet mot skälig ersättning
tillhandahålla vikarie nödigt mottagningsrum, där sådant påkallas och
omständigheterna det medgiva.
Kungl. Maj:ts proposition nr 200•
29
3. Avlöningsbestämmelser för distriktsveterinärerna.
Vad härefter angår de för distriktsveterinärerna föreslagna avlöningsbestämmelserna,
har jag ansett mig böra tillmötesgå en av medicinalstyrelsen
i skrivelse den 9 februari 1938 gjord hemställan om intagande i avlöningsreglementet
av föreskrift örn skyldighet för distriktsveterinär att mot särskild
ersättning bestrida veterinärbefattning vid kommunal köttbesiktningsbyrå.
I 68 § av förslaget har angivits, att bestämmelserna i 10—18, 20, 22—24
samt 28—40 §§ civila avlöningsreglementet skola i tillämpliga delar lända
till efterrättelse beträffande distriktsveterinärer. Anledning har icke ansetts
föreligga att göra någon saklig ändring av den nuvarande bestämmelsen, att
distriktsveterinär vid tillämpning av gällande avlöningsreglemente skall anses
tillhöra 15 lönegraden. Ett stadgande av sådant innehåll har fördenskull
införts i kommitténs förslag. I överensstämmelse härmed böra 1, 2, 3,
4 och 5 löneklasserna inom den för distriktsveterinärer föreslagna löneplanen
vid tillämpning av de i 68 § uppräknade paragraferna i förekommande
fall betraktas såsom motsvarande respektive 15, 16, 17, 18 och 19 löneklasserna
enligt den i 5 § upptagna allmänna löneplanen A.
I kungörelsen 1933: 606 stadgas skyldighet för distriktsveterinär, som åtnjuter
semester eller annan ledighet, att, där ej för särskilt fall annorlunda
bestämmes, utan ersättning tillhandahålla vikarie nödig expeditionslokal
med sovplats. Enahanda skyldighet åligger för närvarande även länsveterinär.
I fråga om länsveterinär föreslog lönekommittén i sitt betänkande med
förslag till civilt avlöningsreglemente, att skyldigheten att tillhandahålla vikarie
sovplats skulle upphävas. Kommittén ansåg nämligen, att å de orter,
där länsveterinärer äro stationerade, vikarie kunde utan svårighet anskaffa
bostad utan att vederbörande länsveterinär behövde tillhandahålla honom
bostadsutrymme. Däremot bibehölls i förslaget skyldigheten för länsveterinär,
som åtnjuter semester eller tjänstledighet, att utan ersättning tillhandahålla
vikarien nödig expeditionslokal.
I den i anledning av betänkandet avlåtna propositionen (nr 263) till 1938
års riksdag gjordes ingen ändring i kommitténs förslag på denna punkt.
Emellertid yrkades motionsvis inom riksdagen sådan ändring av reglementsförslaget
att, därest föreskrift meddelades örn skyldighet för länsveterinär
att tillhandahålla vikarien nödig expeditionslokal, vikarien skulle förpliktas
alt härför lämna skälig ersättning. Alternativt hemställdes att, för den händelse
riksdagen icke omedelbart ville företaga ändring i reglementsförslaget
i detta hänseende, riksdagen måtte uttala, att frågan härom borde upptagas
till omprövning i samband med spörsmålet örn särskilda bestämmelser för
distriktsveterinärer. I sin skrivelse (nr 388) i anledning av propositionen
yttrade riksdagen, att denna fråga ägde sådant samband med den inom 1936
års lönekommitté pågående utredningen angående revision av lönebestäm
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
melserna för distriktsveterinärer, att den borde övervägas i nämnda sammanhang.
Riksdagen förutsatte, att lönekommittén under utredningens gång
skulle taga berörda fråga under omprövning.
Distriktsveterinärföreningen har i särskilda skrivelser påyrkat, att distriktsveterinärerna
måtte befrias från åliggandet att kostnadsfritt tillhandahålla
vikarie expeditionslokal med sovplats, önskemålet örn en ändring av bestämmelserna
i förevarande del har ock enligt vad lönekommittén uppgivit
vid kommitténs överläggningar med föreningens representant understrukits
av denne, som därvid framhållit, att förenämnda åliggande av befattningshavarna
allmänt betraktades som ett besvärande intrång i deras
privata levnadsförhållanden. Med hänsyn till de skäl, som sålunda anförts,
har kommittén, i enlighet med den ståndpunkt kommittén såsom nyss
nämnts intagit i fråga om länsveterinärernas motsvarande skyldighet, ansett
sig böra förorda, att distriktsveterinärerna vid semester eller tjänstledighet
icke längre skola vara förpliktade att tillhandahålla vikarien sovplats. Kommittén
Ilar framhållit, att distriktsveterinärerna merendels hava sin stationeringsort
i större samhällen, och att det därför ej heller för deras vikarier
i allmänhet torde möta någon svårighet att erhålla bostad på platsen under
vikariatet. Däremot bör enligt kommitténs mening distriktsveterinär av
praktiska skäl även framgent vara skyldig att tillhandahålla vikarien nödig
expeditionslokal, dock under förutsättning att så påkallas och omständigheterna
det medgiva. Samtidigt har kommittén vidtagit sådan jämkning
i nuvarande bestämmelser, att vikarien blir skyldig att erlägga skälig
gottgörelse för upplåten expeditionslokal.
Jag tillstyrker vad sålunda föreslagits. Vid bifall härtill böra motsvarande
jämkningar beträffande länsveterinärer vidtagas i 55 § 7 mom. 2
punkten civila avlöningsreglementet. Härtill torde jag få återkomma i
annat sammanhang.
V. Civila avlöningsreglementets tillämplighet.
Ifråga örn civila avlöningsreglementets tillämplighet, så vitt angår provinsialläkare
och distriktsveterinärer, har 1936 års lönekommitté anfört följande:
Enligt det generella stadgandet i civila avlöningsreglementets 59 § 1 mom.
c) skulle de av lönekommittén föreslagna nya avlöningsbestämmelserna icke
äga tillämpning å provinsialläkare eller distriktsveterinär, som anmäler,
att han icke vill underkasta sig civila avlöningsreglementets villkor och bestämmelser.
I fråga örn avlöningsförmånerna för tjänstemän i allmänhet,
som eventuellt bomme att göra dylik anmälan, anfördes i propositionen
nr 263,1938 med förslag till civilt avlöningsreglemente (sid. 148), att dessa
tjänstemän syntes böra bibehållas vid den rätt till lön och övriga förmåner,
som reglerades genom nu gällande avlöningsreglementen. I vad mån de
därutöver borde äga rätt till förmåner, som icke vöre garanterade genom
avlöningsreglementena men som enligt riksdagens beslut för närvarande utginge,
bleve beroende på .särskilt beslut av Kungl. Majit och riksdagen. I
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
31
anslutning till hittillsvarande praxis vid genomförande av nya löneregleringar
syntes emellertid de tjänstemän, som icke ville övergå på det nya avlöningsreglementet,
tillsvidare böra få — efter sedvanlig årlig prövning — behålla
dyrtidstillägg men däremot ej berättigas uppbära de förmåner av provisorisk
natur, som beviljats i avvaktan på ny lönereglering, nämligen provisoriskt
dyrortstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning. Mot detta uttalande
gjorde riksdagen ingen erinran.
I enlighet med detta uttalande skulle sålunda även provinsialläkare eller
distriktsveterinär, som anmäler sig vilja kvarstå å nu gällande avlöningsbestämmelser,
äga i fortsättningen åtnjuta lön enligt nu gällande löneplaner
ävensom dyrtidstillägg därå, i den mån riksdagen för varje år så beslutar.
Rätten att kvarstå på de äldre lönebestämmelserna innebär emellertid enligt
avlöningsreglementena icke någon rätt att bibehållas vid oförändrad placering
i lönegrupp. På grund av avlöningsreglementenas bestämmelser äro
tjänstemännen pliktiga att även under löpande löneregleringsperiod finna sig
i en ändrad placering i lönegrupp av vederbörande befattning, och följaktligen
är även en tjänsteman, som nu anmäler sig vilja kvarstå på gällande
avlöningsbestämmelser pliktig underkasta sig omreglering av lönegruppsplaceringen,
ehuru då givetvis på grundval av nu gällande löneplaner.
Emellertid torde denna fråga av särskilda skäl böra bedömas annorlunda
beträffande distriktsveterinärerna än när det gäller provinsialläkare. I det
föregående har nämnts, hurusom i 1933 års proposition uttalades, att nedflyttning
i lönegrupp av distriktsveterinärtjänst syntes böra ske endast vid
ombyte av innehavare. På grund av detta uttalande har lönekommittén ansett
sig böra förorda, att distriktsveterinär, som icke vill underkasta sig
civila avlöningsreglementets bestämmelser, bibehålies vid nuvarande lönegruppsplacering,
så länge han kvarstår i veterinärbefattning inom sitt nuvarande
distrikt.
I fråga örn provinsialläkare finnes icke någon motsvarande anledning till
modifikation av den skyldighet, som enligt avlöningsreglementet åvilar dem i
detta hänseende. För provinsialläkarnas del kompliceras emellertid spörsmålet
därigenom, att den av kommittén förordade omregleringen av lönegruppsplaceringen
skall ske på grundval av den föreslagna nya fyrgruppsindelade
löneplanen. Kommittén håller för sin del före, att för provinsialläkare,
som anmäler sig icke vilja underkasta sig civila avlöningsreglementets
villkor och bestämmelser, en omprövning av hans lönegruppsplacering
likväl bör ske, givetvis på grundval av nu gällande löneplan. En dylik omprövning
skulle följaktligen gå ut på att fastställa den lönegrupp enligt den
nu gällande sjugruppsindelade löneplanen, som lian i fortsättningen skall
tillhöra.
Erhåller provinsialläkare eller distriktsveterinär, som anmält sig vilja
kvarstå på nuvarande avlöningsbestämmelser, sedermera efter egen ansökan
förflyttning till annat distrikt, blir han givetvis därmed underkastad civila
avlöningsreglementet.
Att, på sätt nyss förordats, distriktsveterinärerna försättas i en gynnsammare
ställning än provinsialläkarna i fråga örn möjligheten att bibehålias
vid oförändrad lönegruppsplacering kan givetvis i och för sig betraktas såsom
mindre tillfredsställande. Sakligt sett torde näppeligen för distriktsveterinärernas
vidkommande föreligga starkare skäl än beträffande provinsialläkarna
att säkerställa en valfrihet mellan å ena sidan ett kvarstående å
nu gällande löncbestämmelser med oförändrad lönegruppsplacering och å
andra sidan en övergång lill det nya avlöningsreglementet i förening med
evenluell omplacering i lönegrupp. Kommittén bar dock vid sitt ställnings
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
tagande ansett sig bunden av nyssnämnda uttalande i 1933 års proposition
och fördenskull funnit sig nödsakad att för distriktsveterinärerna förorda
en dylik valfrihet. Att å andra sidan medgiva en motsvarande rätt för provinsialläkarna
har synts kommittén med hänsyn till eventuella konsekvenser
av ett beslut av denna innebörd icke vara att förorda.
Genom att vissa i 2 avd. av civila avlöningsreglementet upptagna paragrafer
enligt kommitténs förslag skola äga tillämpning å provinsialläkare och
distriktsveterinärer, som övergå till de nya avlöningsbestämmelsema, skulle
dessa tjänstemän tillika bliva skyldiga att underkasta sig minskning i, upphörande
av eller eljest ändrade bestämmelser rörande i samma paragrafer
omförmälda förmåner och ersättningar, i den mån nämligen generellt förbehåll
härutinnan gjorts i 59 § 2 mom. Därutöver synes det emellertid kommittén
erforderligt och lämpligt, att enahanda förbehåll stadgas även beträffande
bestämmelserna i de föreslagna nya 64 och 70 §§.
Lönekommitténs sålunda gjorda uttalanden anser jag mig böra biträda.
VI. övergångsanordningar.
De allmänna grunder för tjänstemännens övergång till civila avlöningsreglementet,
som i enlighet med lönekommitténs förslag upptagits i propositionen
263/1938 (sid. 151 o. f.), synas mig böra äga tillämpning jämväl beträffande
provinsialläkare och distriktsveterinärer. Kungl. Majit torde böra
hos riksdagen utverka generellt bemyndigande att utfärda erforderliga övergångsbestämmelser.
Beträffande avvecklingen av nuvarande barntillägg torde för ifrågavarande
tjänstemän böra vidtagas samma anordning, som enligt riksdagens i skrivelse
nr 388 år 1938 meddelade beslut skall tillämpas beträffande i civila avlöningsreglementet
avsedda tjänstemän i allmänhet.
Hemställan.
I den redogörelse för löneregleringsarbetets omfattning, som lämnades i
årets statsverksproposition, framhöll jag, att ett flertal löneregleringsförslag
vore avsedda att framläggas för 1939 års riksdag. Utom det samtidigt med
statsverkspropositionen anmälda förslaget om lönereglering för landshövdingarna
omnämndes därvid förslag om lönereglering för provinsialläkarna
och distriktsveterinärerna ävensom för ordinarie lärare m. fl. vid statens
undervisningsväsende. Vidare anfördes, att förslag syntes böra föreläggas
riksdagen angående lönereglering för vissa professorer vid konsthögskolan.
De sålunda omnämnda löneregleringsförslagen komma samtliga att påverka
utformningen av den blivande 3 avdelningen i civila avlöningsreglementet.
Jag tillåter mig här erinra därom, att jag vid anmälan den 4 januari inne
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
33
varande år av förslag till lönereglering för landshövdingarna (prop. nr 37)
framhöll, att paragraf eringen av de av mig förordade föreskrifterna rörande
landshövdingarnas löneförmåner skulle röna inverkan av sådana ytterligare
löneregleringsförslag, som berörde den nyssnämnda avdelningen i avlöningsreglementet.
Vidare påpekades i nämnda sammanhang, att därest förslag
till författningsbestämmelser då framlades, detta måste medföra ändrad
numrering av de sista avdelningarna i avlöningsreglementet, ävensom att
denna numrering åter måste ändras vid framläggandet av de övriga löneregleringsförslagen.
Dessutom borde såväl det då ifrågavarande löneregleringsförslaget
som andra sådana förslag föranleda vissa ändringar av nuvarande
59 §. Sistnämnda fråga syntes mig böra upptagas till behandling i
ett sammanhang. Vid de sålunda angivna förhållandena förklarade jag mig
icke beredd att för det dåvarande framlägga förslag till ändring i civila avlöningsreglementet,
avsett att underställas riksdagens prövning.
Med hänsyn till att de av mig i nämnda sammanhang angivna förhållandena
äga giltighet jämväl beträffande det av mig nu förordade löneregleringsförslaget
för provinsialläkarna och distriktsveterinärerna, anser jag, att
icke heller nu bör för riksdagen framläggas författningsförslag till ändring
i civila avlöningsreglementet. I stället hava de avlöningsbestämmelser, som
beträffande provinsialläkarna och distriktsveterinärerna äro avsedda att införas
i avlöningsreglementet, sammanfattats i ett förslag till avlöningsbestämmelser
för provinsialläkare och distriktsveterinärer, att lända till efterrättelse
från och med den 1 juli 1939. Förslaget torde såsom bilaga få fogas
vid detta protokoll. Av praktiska skäl har i förslaget bibehållits den av
kommittén använda uppställningen och paragrafnumreringen; den förordade
föreskriften om skyldighet för distriktsveterinär att mot särskild ersättning
bestrida veterinärbefattning vid kommunal köttbesiktningsbyrå har
betecknats såsom 67 a §. Härmed har emellertid ståndpunkt icke tagits
till sättet för bestämmelsernas inordnande i avlöningsreglementet. I förslaget
har vidare den särskilda löneplan, som skulle gälla för provinsialläkarna,
betecknats såsom »löneplan D» och den särskilda löneplan, som
skulle gälla för distriktsveterinärerna, betecknats såsom »löneplan F». Örn
vid den slutliga utformningen av den blivande 3 avdelningen i civila avlöningsreglementet
befinnes lämpligt att giva löneplanerna andra beteckningar,
bör Kungl. Maj:t vara oförhindrad härtill. I sådant fall bör Kungl.
Maj:t jämväl äga vidtaga härav påkallade ändringar i vederbörande personalförteckningar.
Kungl. Maj:! torde böra föreslå riksdagen att dels godkänna
det förslag till avlöningsbestämmelser för provinsialläkare och distriktsveterinärer,
som innefattas i bilagan, dels ock bemyndiga Kungl.
Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med nämnda förslag förordna på
vad sätt dessa bestämmelser skola inordnas i civila avlöningsreglementet.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen atl
Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 200-
3
opaginerad Kontrollera mot PDF
u
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
dels besluta att civila avlöningsreglementet skall från och
nied den 1 juli 1939 äga tillämpning å provinsialläkare och
distriktsveterinärer;
dels godkänna det förslag till avlöningsbestämmelser för
ifrågavarande befattningshavare, som innefattas i förberörda,
vid detta protokoll fogade bilaga;
dels bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående angivits, förordna, på
vad sätt de i nämnda bilaga innefattade bestämmelserna skola
inordnas i civila avlöningsreglementet;
dels bemyndiga Kungl. Majit att utfärda erforderliga bestämmelser
rörande provinsialläkares och distriktsveterinärers
övergång till civila avlöningsreglementet;
dels ock besluta, att barntillägg skola övergångsvis utgå enligt
av mig förordade grunder.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
R. W(erneman.
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
35
Bilaga.
Förslag
till
avlöningsbestämmelser för provinsialläkare och distrikts''
veterinärer, att lända till efterrättelse från och nied
den 1 juli 1939.
3 avd. Tjänstemän, som åtnjuta lön enligt särskild lönéplan eller
eljest enligt särskilda bestämmelser.
1 kap. Provinsialläkare.
58 §.
För befattning såsom provinsialläkare utgår lön enligt nedanstående löne- Lönéplan.
plan.
Lönéplan D.
Löneklass
Lönegrupp
I
II
III
IV
1
7,725
8,775
9,825
10,875
2
8,220
9,270
10,320
11,370
3
8,715
9,765
10,815
11,865
4
9,210
10,260
11,310
12,860
59 §.
1 inom. För provinsialläkares placering i löneklass skola bestämmelserna Lönegrupper
i 7 § äga motsvarande tillämpning. Inom löneklass bestämmes lönebeloppet och 1Bne''
efter den lönegrupp, till vilken befattningen blivit hänförd.
Provinsialläkarbefattningarnas fördelning å de olika lönegrupperna fastställes
av Kungl. Majit.
2 mom. Har den, som tillträder provinsialläkarbefattning, dessförinnan
antingen innehaft annan statlig befattning eller bestritt förordnande med vikariatslön
eller ock innehaft kommunal befattning eller i annan icke statlig
anställning utfört arbete av allmännyttig natur, må Kungl. Maj :t kunna, i anslutning
till de i 8 § 3 och 4 mom. innefattade grunderna, medgiva placering
i högre löneklass än den, till vilken befattningshavaren enligt bestämmelserna
i 7 § 1 mom. eljest skolat hänföras.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
Förening av
tjänster m. m.
Skyldighet
att bestrida
läkarbefattning
vid
vissa sjnkvärdsanstalter
m. m.
Tillämpning
av vissa bestämmelser
i 2 avd.
Ersättning
vid vissa
vikariat.
Bostad m. m.
60 §.
Fråga om tillstånd, varom förmäles i 4 § 2 morn., prövas beträffande provinsialläkare
av medicinalstyrelsen.
61 §.
Provinsialläkare skall, örn han därtill med medicinalstyrelsens medgivande
förordnas, vara skyldig att mot särskild ersättning bestrida befattning eller
uppdrag såsom läkare vid sjukvårdsanstalt inom distriktet, vilken tillhör
eller åtnjuter bidrag av staten, landsting eller kommun, samt vid distriktsdispensär
och annan statsunderstödd inrättning för förlossningsvård inom distriktet
än barnbördsavdelning vid lasarett. Under enahanda förutsättningar
är provinsialläkare jämväl skyldig att biträda vid förebyggande mödraoch
barnavård inom distriktet.
Kan överenskommelse ej träffas om ersättning för befattning eller uppdrag,
varom här är fråga, skall ersättningen bestämmas av medicinalstyrelsen.
62 §.
Bestämmelserna i 10—18, 20, 22—24 samt 28—40 §§ skola i tillämpliga delar
lända till efterrättelse beträffande provinsialläkare. Härvid skall så anses,
som örn sådan tjänsteman tillhörde lönegraden A 25. Tillika iakttages, dels
att provinsialläkare må kunna medgivas rätt att i följd åtnjuta icke blott semester
för löpande år utan jämväl återstående semester för nästföregående
år, dels att provinsialläkare, som åtnjuter semester eller tjänstledighet, skall
till vikarien avstå det arvode enligt provinsialläkaretaxa, vilket belöper å de
av vikarien verkställda tjänstegöromålen, dels ock att med de i 13 § 3 mom.
omförmälda kurserna likställas medicinska fortsättningskurser samt för provinsialläkare
avsedda utbildnings- och repetitionskurser.
63 §.
1 mom. Till provinsialläkare, vilken förordnas att såsom vikarie uppehålla
förste provinsialläkarbefattning eller, utan att fråga är om vikariat, bestrida
göromål, som eljest ankomma på sådan befattning, utgår särskild ersättning
enligt medicinalstyrelsens bestämmande med högst 12 kronor för dag.
Till provinsialläkare, vilken förordnas att jämte egen tjänst bestrida provinsialläkarbefattning
i angränsande distrikt, utgår särskild ersättning med
8 kronor för dag.
Förordnas provinsialläkare att såsom vikarie uppehålla annan befattning
än här ovan sägs eller erhåller han förordnande att bestrida vikariat i fall, som
avses i 17 §, skall ersättning för vikariatet bestämmas av Kungl. Majit.
2 morn. Förordnas'' tjänsteman med lön enligt allmän löneplan att såsom
vikarie bestrida provinsialläkartjänst, bestämmes ersättning för vikariatet av
Kungl. Majit.
64 §.
Provinsialläkare i distrikt, där särskild bostad är av distriktet eller däri ingående
kommun eller kommuner för läkaren anordnad och av länsstyrelsen,
efter förste provinsialläkarens hörande, godkänd, är skyldig att förhyra densamma
till belopp, som, där överenskommelse ej kan träffas, fastställes av
länsstyrelsen.
Innehavare av dylik bostad eller, om han avlidit, hans dödsbo åligger att
till vikarie eller efterträdare på provinsialläkartjänsten mot skälig ersättning
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
upplåta till bostaden hörande mottagningsrum och, i den omfattning som
kan finnas lämpligt, tillhandahålla honom bostadsutrymme.
Är bostad, varom i första stycket förmäles, kostnadsfritt upplåten åt provinsialläkaren,
skall tillhandahållande av mottagningsrum och bostadsutrymme
ske utan ersättning.
I fråga örn avträdande av bostad, som här avses, skall vad i 43 § 1 mom
stadgas äga motsvarande tillämpning.
Jämväl i det fall, att bostad för provinsialläkaren icke finnes anordnad
är denne vid honom beviljad semester eller tjänstledighet skyldig att, där så
pakallas och omständigheterna sådant medgiva, mot skälig ersättning tillhandahålla
vikarie nödigt mottagningsrum.
2 kap. Distriktsveterinärer.
65 §.
För befattning såsom distriktsveterinär utgår lön enligt nedanstående löne- LSnepian
plan.
JLöneplan F.
Löneklass
Lönegrup
P
i
II
III
IV
V
VI
VII
1
4,050
4,446
4,842
5,238
5,634
6,030
6,426
2
4,2/8
4,674
5,070
5,466
5,862
6,258
6 654
3
4,596
4,992
5,388
5,784
6,180
6,'' 576
6,972
4
4,926
5,322
5,718
6,114
6,510
6,906
7,302
5
5,256
5,652
6,048
6,444
6,840
7i236
7,632
66 §.
„ 1 För distriktsveterinärs placering i löneklass skola bestämmelser- Lönegrupper
a 1 o motsvarande tillämpning. Inom löneklass bestämmes lönebe- och löneloppet
elter den lönegrupp, till vilken befattningen blivit hänförd klasser m. m.
Distnktsveterinärbefattningamas fördelning å de olika lönegrupperna faststalles
av Kungl. Majit.
2 morn. Har den, som tillträder distriktsveterinärbefattning, dessförinnan
antingen innehaft annan statlig befattning eller bestritt förordnande med vikariatsion
eller ock innehaft kommunal befattning eller i annan icke statlig
anställning utfört arbete av allmännyttig natur, må Kungl. Majit kunna, i ans
unung till de i 8 § 3 och 4 morn. innefattade grunderna, medgiva placering
• 5*?? l°neklass an den, till vilken befattningshavaren enligt bestämmelserna
i 7 § 1 mom. eljest skolat hänföras.
67 §.
Med distriktsveterinärtjänst må kunna förenas kommunal befattning, som Förening av
avses 1 4 § 1 morn. tjänster m. m.
Fråga om tdlstånd, varom förmäles i 4 § 2 inom., prövas beträffande distriktsveterinär
av medicinalstyrelsen.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 200. 4
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Skyldighet
att bestrida
veterinärbefattningvid
kommunal
köttbesiktningsbyrå.
Tillämpning
av vissa bestämmelser
i 2 avd.
Ersättning
vid vissa
vikariat.
Skyldighet
att tillhandahålla
expeditionslokal
m. m.
67 a §.
Distriktsveterinär skall, om han därtill av medicinalstyrelsen förordnas,
vara skyldig att mot av styrelsen godkänd ersättning bestrida jämväl veterinärbefattning
vid kommunal köttbesiktningsbyrå, belägen inom veterinärens
distrikt vid eller i närheten av veterinärens station.
68 §.
Bestämmelserna i 10—18, 20, 22—24 samt 28—40 §§ skola i tillämpliga
delar lända till efterrättelse beträffande distriktsveterinär. Härvid skall så
anses, som örn sådan tjänsteman tillhörde lönegraden A 15. Tillika iakttages,
dels att distriktsveterinär må kunna medgivas rätt att i följd åtnjuta icke
blott semester för löpande år utan jämväl återstående semester för nästföregående
år, dels att distriktsveterinär, som åtnjuter semester eller tjänstledighet,
skall till vikarien avstå det arvode enligt veterinärtaxa, vilket belöper å
de av vikarien verkställda tjänstegöromålen, dels att med de i 13 § 3 mom.
omförmälda kurserna likställas för distriktsveterinärer avsedda utbildningsoch
repetitionskurser, dels ock att med svårare smittsam sjukdom, som i 14 §
2 mom. avses, jämställes sådan sjukdom, som enligt gällande epizootilag skall
föranleda anmälan till vederbörande myndighet.
69 §.
1 mom. Till distriktsveterinär, vilken förordnas att såsom vikarie uppehålla
länsveterinärbefattning eller, utan att fråga är örn vikariat, bestrida
göromål, som eljest ankomma på sådan befattning, utgår särskild ersättning
enligt medicinalstyrelsens bestämmande med högst 10 kronor för dag.
Till distriktsveterinär, vilken förordnas, att jämte egen tjänst bestrida distriktsveterinärbefattning
i angränsande distrikt, utgår särskild ersättning med
5 kronor för dag.
Förordnas distriktsveterinär att såsom vikarie uppehålla annan befattning
än här ovan sägs eller erhåller han förordnande att bestrida vikariat i fall,
som avses i 17 §, skall ersättning för vikariatet bestämmas av Kungl. Maj:t.
2 mom. Förordnas tjänsteman med lön enligt allmän löneplan att såsom
vikarie bestrida distriktsveterinärtjänst, bestämmes ersättning för vikariatet
av Kungl. Majit.
70 §.
Distriktsveterinär, som åtnjuter semester eller tjänstledighet, är skyldig att,
där så påkallas och omständigheterna sådant medgiva, mot skälig ersättning
tillhandahålla vikarie nödig expeditionslokal.
397490. StOC
Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1939:250 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för provinsialläkare och distriktsveterinärer. s. 4 i texten
- SU 1939:171 Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare ni. fl.: avlöningar ni. m. jämte en i ämnet s. 7 i texten
- SU 1939:148 Utlåtande i anledning av Kungl. Majis proposition till riksdagen angående lönereglering för provinsialläkare och distriktsveterinärer. a1 i texten