Sök i Ratio Lex

Angående vissa den statsunderstödda vattenavledningsoch avdikningsverksamheten berörande frågor

1939-03-10 · 105 sidor, varav 104 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 104 av 105 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:204, Angående vissa den statsunderstödda vattenavledningsoch avdikningsverksamheten berörande frågor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

1

Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa den statsunderstödda

vattenavlednings- och avdikningsverksamheten

berörande frågor; given Stockholms slott den

10 mars 1939.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

för jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, vissa den

statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten berörande

frågor samt anför.

Bland de åtgärder till höjande av jordbrukets avkastningsförmåga, vilka

företagas med stöd från det allmännas sida, intager verksamheten för jordens

torrläggning en framskjuten plats. Initiativet till denna verksamhet

togs ursprungligen av hushållningssällskapen, men redan tidigt fästes jämväl

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 204. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 204-

statsmakternas uppmärksamhet vid vikten och nödvändigheten av jords torrläggning,

såväl för att höja den odlade jordens fruktbarhet som ock för att

bereda möjlighet till åkerarealens utökning genom nyodling. Till att börja

med gåvo statsmakterna sitt stöd åt verksamheten på så sätt att särskilda

tjänstemän, agronomer, anställdes för planläggning av torrläggningsföretag.

Snart nog vidtogo emellertid statsmakterna jämväl på annat sätt åtgärder

till stödjande av verksamheten. Från början av 1840-talet har sålunda riksdagen

ställt medel till Kungl. Maj:ts förfogande, till en början i form av lån

men senare dessutom genom bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Antalet agronomtjänster ökades efter hand, varjämte såsom tjänstebiträden

åt agronomerna antogos elever, benämnda stipendiater, till vilkas

avlönande bidrag delvis utgick av allmänna medel. Vid 1865—1866 års

riksdag ökades antalet förrättningsmän, vilka alltsedan år 1863 benämndes

lantbruksingenjörer, från förutvarande nio till tolv. Sedermera har antalet

lantbruksingenjörstjänster ytterligare ökats, så att det för närvarande uppgår

till 24. Därjämte äro med understöd av statsmedel inom torrläggningsverksamheten

anställda extra lantbruksingenjörer, lantbruksstipendiater och vissa

tjänstebiträden.

Fram till 1865 hade befogenhet att avgiva utlåtande i rättstvister berörande

avdikningsföretag tillkommit endast lantmätarna, vilka i icke ringa

omfattning planlade vattenavlednings- och täckdikningsföretag. I och med utfärdandet

av det första reglementet för lantbruksingenjörerna år 1865 erhöllo

dessa samma befogenhet i nyssnämnda hänseende som lantmätarna. Sedan

lantmätarnas tid därefter i allt större omfattning kom att upptagas av andra

uppgifter, såsom skiftesförrättningar m. m., övertogs arbetet med planläggning

av torrläggningsföretag till övervägande del av lantbruksingenjörerna.

Sedan staten sålunda genom anställda tjänstemän tagit hand om ledningen

av verksamheten för jords torrläggning, upphörde hushållningssällskapen

med arbetet för planläggning av torrläggningsföretag. Enstaka hushållningssällskap

utförde visserligen i mindre omfattning genom länsagronomer

sådan planläggning, men i stort sett inskränktes hushållningssällskapens

insats pä området till att omfatta upplysningsverksamhet bland jordbrukarna.

Ett nytt initiativ togs emellertid av hushållningssällskapen genom anställande

i åtskilliga sällskaps tjänst av dikningsförman med uppgift att under

förrättningsmans ledning handhava utförandet av täckdikningsarbeten.

Dikningsförmansinstitutionen, som knappast har någon motsvarighet i annat

land, har varit och är av stor betydelse, varför ock statsmakterna numera

lämna bidrag till sällskapen för anställande av sådana förmän. Antalet i

hushållningssällskapens tjänst anställda dikningsförmän uppgick år 1934

till 145.

De först i statens tjänst anställda agronomerna och lantbruksingenjörerna

hade, liksom fortfarande är fallet, även till uppgift att tillhandagå landets

jordbrukare med råd på det egentliga jordbrukets område, exempelvis i frågor

rörande jords odling och indelning till omloppsbruk och dylikt.

Efter hand och fram emot sekelskiftet inträdde emellertid en ändring i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 3

fråga om statens och hushållningssällskapens verksamhet för jords torrläggning.

Lantbruksingenjörernas arbete hade vid denna tid alltmera kommit att

inriktas på planläggning av avlopp, nämligen vattenavledningsföretag för

samfälligheter m. m., uppgifter, som redan då nått en avsevärd omfattning

och sedan dess ytterligare ökats, under det att deras arbete såsom rådgivare

i egentliga jordbruksfrågor samt såsom förrättningsmän för planläggning av

täckdikningsföretag och ledning av sådana företags utförande var av jämförelsevis

ringa omfattning. Utvecklingen gick därefter vidare i denna riktning,

så att under första decenniet av innevarande århundrade lantbruksingenjörernas

verksamhet på sistnämnda områden i förhållande till det föreliggande

behovet företedde obetydlig omfattning.

I vårt lands slättbygder med övervägande svårgenomsläpplig jord i svag

marklutning utgör upptagandet av avlopp till huvudsaklig del endast en

förberedande åtgärd för åkerjordens ur växtodlingssynpunkt ändamålsenliga

torrläggning. För vinnande av full torrläggning är det ofrånkomligt, att, sedan

avlopp upptagits, jorden därjämte täckdikas. De stora kostnader, som avloppen

kräva från den enskildes och det allmännas sida, komma icke att

medföra avsett gagn, därest täckdikning icke mera allmänt utföres.

Den brist i fråga om torrläggningsverksamheten, som eftersättandet vid

denna tid av täckdikningen medförde, framstod tydligt för på jordbrukets

område ledande män. Men även i annat hänseende ansåg man, att en brist

förelåg, nämligen däri, att täckdikning ofta utfördes utan plan och utan

kontroll, i vilket fall den icke erhöll den effektivitet och varaktighet, som

måste krävas. En bättre ordning i berörda avseenden inträdde, då ett flertal

hushållningssällskap började att taga hand om och organisera täckdikningsverksamheten

inom respektive län. Sällskapen uppdrogo därvid till

någon i sin tjänst anställd länsagronom eller jordbrukskonsulent att, samtidigt

som han genom upplysning verkade för jords ändamålsenliga torrläggning,

bearbetning och användning m. m., utföra planläggning av täckdikningsföretag

samt att leda och kontrollera dessa arbetens utförande.

Denna utveckling har sedermera i avsevärd grad befordrats, bland annat

genom den verksamhet, som under åren 1918—1922 utövades av Statens

odlingsorganisation. Denna organisation grundades av statsmakterna med

uppgift att i främsta rummet verka för täckdikning av ofullständigt torrlagd

åkerjord ävensom för nyodling och beteskultur, allt i avsikt att i möjligaste

mån genom ökning av jordbrukets produktion motverka den under kristiden

uppkomna livsmedelsbristen. Då tillgång till förrättningsmän för planläggning

av täckdikningsföretag i erforderlig omfattning saknades, föranstaltade

ledningen av odlingsorganisationen om anordnande av en kurs för vidare

utbildning i kulturtekniskt hänseende av sådana jordbrukskonsulenter och

agronomer, vilka icke i erforderlig grad specialiserat sig för arbete på området.

Efter odlingsorganisationens upphörande fortsattes arbetet för jords täckdikning

av hushållningssällskapen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 204-

Under de senaste årtiondena har utvecklingen på torrläggningsverksamhetens

område alltmera gått i riktning mot en uppdelning av de olika arbetsuppgifterna

mellan staten och hushållningssällskapen. Lantbruksingenjörernas

arbete har kommit att i allt större omfattning tagas i anspråk för diknings-,

vattenavlednings- och invallningsföretag samt medverkan vid vattenregleringar,

undet det att upplysningsverksamheten och det huvudsakliga

arbetet med täckdikningsföretags planläggning samt ledningen av dessa arbetens

utförande alltmera övergått till jordbrukskonsulenterna. Den ojämförligt

största delen av täckdikningsverksamheten handhaves numera av

hushållningssällskapen.

Hushållningssällskapens arbete för åkerjordens täckdikning har av statsmakterna

understötts i olika hänseenden, bland annat därigenom, att till

sällskapen uppdragits utdelandet av statslån och statsbidrag till täckdikning,

planlagd och utförd under ledning antingen av lantbruksingenjör eller av i

hushållningssällskapens tjänst anställd länsagronom eller jordbrukskonsulent.

Ävenså lämnar staten bidrag till bestridande av hushållningssällskapens utgifter

för förmedling av täckdikningslån samt till avlönande av i sällskapens

tjänst anställda dikningsförmän. För utbildning av förrättningsmän för

täckdikning har staten anordnat kulturtekniska kurser, avsedda för agronomer,

jordbrukskonsulenter och lantbruksingenjörsaspiranter. Likaledes har

av staten anordnats kurser för utbildning av dikningsförmän. I den mån

särskilt beviljade anslag varit otillräckliga för verksamheten i fråga, och

hushållningssällskapen således för denna anlitat till dem av statsmedel anvisade

allmänna anslag, har så kunnat ske utan erinran från statens sida.

Den enligt nu angivna linjer bedrivna jordförbättringsverksamheten synes

i flertalet fall ha fungerat tillfredsställande och alltså torde i stort sett valuta

ha erhållits för de av det allmänna för verksamhetens genomförande tillskjutna

medlen. Emellertid ha, speciellt i vad angår vattenavlednings- och

avdikningsverksamheten, tid efter annan framställts yrkanden och förslag

rörande såväl organisatoriska som andra förändringar beträffande samma

verksamhet.

Sålunda hemställde 1932 års riksdag i skrivelse nr 334, under åberopande

av jordbruksutskottets utlåtande nr 80, att Kungl. Majit ville låta verkställa

utredning rörande frågan om ett enklare förrättningsförfarande beträffande

statsunderstödda dikningsföretag av mindre omfattning ävensom framlägga

för riksdagen de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Genom beslut den 8 juli 1932 anbefallde Kungl. Majit lantbruksstyrelsen

att skyndsamt verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen samt att

därmed jämte förslag i ämnet inkomma till Kungl. Majit.

Vidare anmodades lantbruksstyrelsen genom remiss den 10 augusti 1932

att avgiva yttrande med anledning av en utav styrelsen för Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter

i skrivelse den 1 augusti 1932 gjord anhållan bland

annat att i samband med nyssberörda utredning måtte utredas frågan örn ett

bättre utnyttjande av den befintliga assistentkåren, särskilt förste assistenter,

för mera kvalificerat arbete inom lantbruksingenjörsverksamheten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

5

Genom beslut den 4 november 1932 överlämnades slutligen till lantbruksstyrelsen

för att tagas i betraktande vid verkställandet av nämnda utredning

vissa av länsstyrelserna i Göteborg och Bohus samt Södermanlands och Kalmar

län år 1919 gjorda framställningar om förändrad indelning av lantbruksingenjörsdistrikten

jämte av lantbruksstyrelsen, 1917 års lantmäterikommission

och statskontoret avgivna yttranden över sagda framställningar.

Med anledning av hemställan från Örebro läns hushållningssällskap i skrivelse

till Kungl. Majit den 11 december 1929 om statsbidrag för anställande

hos hushållningssällskapen av assistenter vid täckdikningsarbeten anförde

lantbruksstyrelsen i remissutlåtande den 2 december 1930, att styrelsen ifrågasatte,

huruvida den nuvarande organisationen av täckdikningsverksamheten

uppfyllde de anspråk, vilka med hänsyn till ändamålsenlighet och en av

allmänna sparsamhetssynpunkter påkallad återhållsamhet i fråga om de statliga

utgifterna borde ställas på densamma, samt att styrelsen på grund härav

funne hithörande frågor böra göras till föremål för närmare utredning

särskilt med hänsyn till i vad mån och under vilken form staten borde i fortsättningen

engagera sig för ifrågavarande verksamhet. Tillika förmälde

lantbruksstyrelsen sig hava för avsikt att efter åvägabringande av en sådan

utredning inkomma till Kungl. Majit med de förslag i ämnet, som därav kunde

föranledas. Den 28 oktober 1932 beslöt Kungl. Majit, att ifrågavarande

framställning från örebro läns hushållningssällskap ej skulle föranleda annan

Kungl. Majits åtgärd, än att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till

lantbruksstyrelsen för att tagas i övervägande vid verkställandet av den av

styrelsen omförmälda utredningen rörande täckdikningsverksamhetens organiserande;

och skulle sagda utredning slutföras så snart ske kunde.

I skrivelse den 22 maj 1934 anförde härefter lantbruksstyrelsen, att det utredningsarbete,

som sålunda anförtrotts åt styrelsen och vilket enligt vad styrelsen

ansåge lämpligen borde utföras i ett sammanhang, kunde förutses komma

att erhålla betydande omfattning och räckvidd. På anförda skäl och då

de anbefallda utredningarna icke borde ytterligare uppskjutas ifrågasatte

lantbruksstyrelsen, huruvida icke utredningsarbetet borde uppdragas åt

av Kungl. Majit särskilt utsedda personer.

Den 15 juni 1934 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla fem utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva

förslag rörande den med statsmedel bedrivna avdiknings- och täckdikningsverksamheten

och därmed sammanhängande spörsmål. Vid detta ärendes

anmälan inför Kungl. Majit anförde dåvarande departementschefen, statsrådet

Sköld, efter att hava redogjort för de nyssberörda framställningarna och

besluten, bland annat, följande:

Jag delar lantbruksstyrelsens uppfattning rörande lämpligheten av att förenämnda

utredningar utan uppskov slutföras. Möjligheterna för att arbetet

skulle inom den närmaste tiden kunna verkställas inom lantbruksstyrelsen

äro på skäl, styrelsen anfört, icke stora. Jag förordar därför att, med återkallande

av de lantbruksstyrelsen givna uppdragen, utredningsarbetet i frå
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

ga anförtros åt särskilda utredningsmän. Beträffande de uppgifter, vilka sålunda

skola ankomma på utredningsmännen, må framhållas följande.

I anslutning till vad i förenämnda riksdagsskrivelse den 10 juni 1932 anförts

rörande ett förenklat förrättningsförfarande vid statsunderstödda dikningsföretag

av mindre omfattning bör, i samband med utredning och uppgörande

av förslag härutinnan, övervägas särskilda villkor och bestämmelser i

fråga örn understöd av statsmedel till sådana företag. Samtidigt böra emellertid

tagas under övervägande åtgärder syftande till en enklare och billigare

handläggning jämväl av de större företagen. Hinder bör ej heller möta att,

örn under utredningen anledning därtill finnes föreligga, gällande bestämmelser

angående statsunderstöd åt sistsagda företag även i övriga hänseenden göras

till föremål för överarbetning. Vid utredningen bör naturligtvis beaktas

angelägenheten av — såväl då det gäller smärre som beträffande större företag

— att ett i och för sig önskvärt förenklande av förrättningsförfarandet

icke sker genom eftersättande av den noggrannhet och tillförlitlighet, som hänsynen

till dels statens intresse såsom understödjare av företagen dels ock såväl

deltagarnas eget som även utanför företagen stående, därav berörda fastighetsägares

och andras intresse skäligen kräver.

Kravet på enklare former för torrläggningsförrättningarnas handläggning

sammanhänger delvis med en önskan att åstadkomma större skyndsamhet vid

ärendenas behandling. Denna fråga bör vid utredningen beaktas, därvid bland

annat böra övervägas åtgärder för underlättande av en snabbare handläggning

hos de myndigheter, på vilka den närmare befattningen med statens låne- och

bidragsverksamhet på området ankommer. I samband med förevarande

spörsmål bör undersökas, huruvida landets nuvarande uppdelning i lantbruksingenjörsdistrikt

är den med hänsyn till de lantbruksingenjörerna åvilande

göromålen mest lämpliga. Förslag till ändringar i härutinnan gällande

grunder bör, i den mån sådana ändringar kunna finnas påkallade, framläggas.

Övervägas bör tillika huruvida —- utöver vad som kan följa av utredningen

örn torrläggningsföretagen •—■ åtgärder kunna vara erforderliga för beredande

av lättnad i lantbruksingenjörernas arbetsbörda. I detta sammanhang

böra jämväl upptagas till prövning möjligheterna för ett bättre utnyttjande

av assistenterna hos lantbruksingenjörerna, på sätt styrelsen för föreningen

lantbruksingenjörsassistenter i sin omförmälda skrivelse anfört. Förslag

i de hänseenden, vartill nu berörda överväganden kunna föranleda, böra

utarbetas.

Den av lantbruksstyrelsen upptagna frågan örn organiserandet av den med

statsmedel understödda täckdikningsverksamheten äger flera beröringspunkter

med de spörsmål, vilka enligt det nu anförda böra bliva föremål för utredning.

Det synes därför naturligt, att den behandlas i samband med dessa. Av

lantbruksstyrelsen företagen undersökning har givit vid handen, att resultatet

av nyssnämnda verksamhet icke motsvarar, vad man med hänsyn till de

krav, sagda verksamhet ställer på statskassan, skäligen borde kunna fordra,

härvid bortsett från de statsbidrag utan återbetalningsskyldigliet, som utanordnats

från och med innevarande budgetår. Utredningen torde böra inriktas

på att söka avhjälpa berörda missförhållanden. Det torde emellertid bliva

nödvändigt att härutinnan framgå med stor försiktighet. Vid utarbetande av

förslag till ändringar i gällande bestämmelser i ämnet bör tillses att bestämmelserna

så avvägas, att de icke motverka igångsättande av i och för sig nyttiga

och önskvärda täckdikningsföretag.

Förutom vad därom anförts i de för de sakkunnigas arbete sålunda lämnade

direktiven lia jämväl från andra håll framställts anmärkningar mot den

nuvarande organisationen av torrläggningsverksamheten. Av dessa torde här

böra erinras om följande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

7

Såväl i den år 1927 som i den år 1932 avgivna berättelsen av riksdagens

revisorer riktades kritik mot det sätt, varpå lantbruksingenjörerna handhade

dem anförtrodda uppdrag. Sålunda hade revisorerna uppmärksammat åtskilliga

vattenavlednings- och sjösänkningsföretag av större omfattning, vilka

utfallit ogynnsamt i ekonomiskt hänseende, med påföljd att vederbörande intressenter

råkat i nödläge samt måst vända sig till staten med begäran örn bistånd.

Enligt revisorernas mening vore orsaken till företagens misslyckande

ej sällan beroende av att vederbörande förrättningsmän icke iakttagit den

omsorg och grundlighet vid handläggningen av de dem anförtrodda uppdragen,

som varit påkallad för att intressenterna från början skolat erhålla någorlunda

riklig utgångspunkt för bedömande av företagets ekonomiska förutsättningar

och lämpligaste sättet för dess utförande. Av denna anledning

ansågo revisorerna följande förhållanden böra göras till föremål för närmare

undersökning:

1) i vad mån en bättre kontroll från lantbruksstyrelsens sida över lantbruksingenjörernas

förrättningar vore möjlig att åstadkomma,

2) huruvida lantbruksingenjörernas kompetens kunde anses tillräcklig

för bedömande av alla de spörsmål, som vid torrläggningsföretag influerade

på resultatet,

3) huruvida de för lantbruksingenjörerna gällande lönebestämmelserna,

vilka gjorde vederbörande tjänsteman i inkomstavseende till väsentlig del

beroende av mångfalden av de förrättningar, han kunde förskaffa sig och

hinna avverka, vore ändamålsenliga, samt

4) huruvida bestämmelserna angående statsunderstöd till förrättningskostnader

vid torrläggningsföretag borde revideras.

Vidare har jämväl Svenska mosskulturföreningen framställt vissa anmärkningar

mot den nuvarande ordningen för handläggning av förrättningar avseende

vattenavledningsföretag. De från detta håll framkomna anmärkningarna

lia i huvudsak gått ut på, att vid torrläggning av särskilt torv- och gyttjemarker

tillräcklig uppmärksamhet hittills icke ägnats åt betydelsen av att sådana

marker, innan desamma torrlädes, bleve föremål för fullt tillförlitliga

förundersökningar för konstaterande av deras värde ur odlingssynpunkt.

Lantbruksingenjörerna och gode männen saknade enligt föreningens mening

den kompetens, som vore oundgängligen erforderlig för bedömandet av nämnda

fråga. De olägenheter, som efter hand framkommit vid en del utförda

torrläggningsföretag, vilka sedermera visat sig ur ekonomisk synpunkt ogynnsamma,

kunde just föras tillbaka på ofullständiga markundersökningar vid

företagens tillkomst.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas en vid 1936 års riksdag inom

andra kammaren väckt motion (nr 373), i vilken påyrkades sådan ändring

i de gällande bestämmelserna angående bidrag ur avdikningsanslaget och

lån från avdikningslånefonden, att jordbrukskonsulent måtte godkännas såsom

förrättningsmän för uppgörande av förslag till smärre avdikningsföretag,

för vilka bidrag eller lån söktes.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 204.

Såsom jag vid anmälan av årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln

under punkt 5, erinrat, avlämnade de jämlikt det nyssnämnda bemyndigandet

tillkallade utredningsmännen — 193A års avdikningssakkunniga1 — den

28 december 1936 betänkande med förslag angående den statsunderstödda

vattenavlednings- och avdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande

spörsmål (Statens off. utredn. 1937: 8).

De sakkunniga ha, efter att ha lämnat en historisk överblick ävensom en

ingående redogörelse för dels den nuvarande verksamheten under statens

direkta ledning, dels ock hushållningssällskapens verksamhet för jords torrläggning,

berört torrläggningsverksamhetens förutsättningar och betydelse för

framtiden. I dessa delar torde jag få hänvisa till betänkandet.

Härefter ha de sakkunniga redogjort för, utom andra, de av mig nyss berörda,

i form av anmärkningar, yrkanden och förslag påtalade bristerna i

den nuvarande organisationen och därom anfört, att de sakkunniga funne de

mot denna organisation ävensom nu gällande ordning för vattenavledningsoch

täckdikningsärendenas behandling gjorda erinringarna vara i många

hänseenden berättigade. Enligt de sakkunnigas mening vore det påtagligt,

att allvarliga brister för närvarande vidlådde såväl vattenavlednings- som

täckdikningsverksamheten, samt att förbättringar i skilda hänseenden borde

genomföras för att verksamheten på dessa områden skulle kunna fylla de

krav, som man numera måste uppställa å densamma. De sakkunniga ansåge

sig därvid kunna sammanfatta de framkomna önskemålen i fråga om

förbättringar i den nuvarande organisationen för torrläggningsverksamheten

i följande punkter:

1) anordnande av ett enklare och billigare förrättningsförfarande vid statsunderstödda

torrläggningsföretag, särskilt beträffande sådana av mindre omfattning;
2)

åstadkommande av snabbare handläggning av torrläggningsärendena

såväl på de olika lantbruksingenjörsdistrikten som hos de myndigheter, vilka

handhava statens låne- och bidragsverksamhet på detta område;

3) beredande för vägintresset av ökat inflytande vid handläggningen av

torrläggningsärende, som berör allmän väg;

4) tillgodoseende i möjligaste mån av kravet att understöd av statsmedel

må ifrågakomma till utförande av torrläggningsföretag endast under förutsättning,

att dessa befinnas vara ändamålsenliga och ekonomiskt försvarbara;
5)

skapande av bättre kontroll från statens sida över såväl vattenavlednings-

som täckdikningsverksamheten ävensom ordnande av ett närmare

samarbete mellan de inom dessa verksamhetsgrenar sysselsatta förrättningsmännen;

samt

1 Utredningsmännen voro landshövdingen A. B. Gärde, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens

andra [kammare, lantbrukaren O. L. Carlström, professorn vid lantbrukshögskolan G. il.

Flodkvist och byråchefen i lantbruksstyrelsen L. O. Fredholm. Vidare deltog i utredningsarbetet,

för såvitt detsamma angick frågor av övervägande juridisk och vattenrättslig natur, vattenrättsdomaren

greve H. A. H. Hamilton.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

9

6) förbättring av anställningsförhållandena och lönevillkoren för de hos

lantbruksingenjörerna anställda tjänstebiträdena.

I vad de sakkunnigas förslag gå ut på vidtagande av åtgärder, ägnade att

tillgodose de under punkterna 1) och 3) omförmälda önskemålen har, såsom

jag jämväl erinrat vid anmälan av punkten 5 i statsverkspropositionen,

Kungl. Majit på chefen för justitiedepartementets föredragning den 3 november

1938 beslutat förelägga riksdagen förslag till därav betingade ändringar

i vattenlagen (proposition nr 9).

För ett förverkligande av de övriga nyss omförmälda önskemålen lia de

sakkunniga framlagt förslag, vilka gå ut på att

dels åstadkomma snabbare handläggning hos myndigheterna av torrlägg - ningsärendena,

dels bättre tillgodose ekonomiska synpunkter vid torrläggningsföretagens

understödjande med statsmedel samt

dels genomföra fullständig omläggning av lantbruksingenjörernas och deras

biträdens anställnings- och avlöningsförhållanden.

De sakkunniga lia vidare diskuterat olika linjer för torrläggningsverksamhetens

organisation och därvid till skärskådande upptagit tre olika alternativ,

innebärande dels torrläggningsverksamhetens inordnande i sin helhet under

hushållningssällskapen, dels torrläggningsverksamhetens ställande i sin

helhet direkt under statlig ledning dels slutligen bibehållande av nuvarande

uppdelning av verksamheten på lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen.

På denna punkt ha bland de sakkunniga yppats skiljaktiga meningar.

Sålunda har byråchefen Fredholm reserverat sig till förmån för det andra

alternativet, medan professorn Flodkvist väl instämt med majoriteten i dess

förordande av det tredje alternativet men reserverat sig beträffande delar

av motiveringen och därjämte yttrat särskild mening i fråga om utbildningen

av den i verksamheten sysselsatta personalen.

Därjämte har riksdagsmannen Carlström anmält avvikande mening, beträffande

vissa detaljfrågor samt härutöver i sitt särskilda yttrande anfört

vissa principiella synpunkter vidkommande den ifrågavarande verksamheten.

Han har därutinnan anfört i huvudsak följande.

Ur direktiven för de sakkunnigas uppdrag såväl som ur de framställningar

från skilda håll, som kommittén sedermera under sitt arbete haft

att taga hänsyn till, framkomma i själva verket tvenne i viss mening mot

varandra stridande önskemål. Å ena sidan anbefalles en skyndsammare

handläggning och förenklat förfarande vid förrättningarnas utförande, vilket

i sin tur kan tänkas leda till utökade kostnader för staten, och å andra

sidan framhålles vikten av större varsamhet vid företagens planerande och

ett sparsammare tillmätande av statens bidrag till desamma. Det förstnämnda

önskemålet förestavas förnämligast av intresset hos sakägare i mindre

företag att snabbt och utan större omgång få dessa beviljade, då i alla

händelser någon större risk av ekonomisk innebörd icke kan uppstå, även

om resultatet av arbetet blir mindre tillfredsställande. Det andra önskemålet

gäller väl i första hand de större företagen, inom vilkas område man

under senare åren gjort ganska nedslående erfarenheter i fråga om bärig
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

heten av desamma, och örn vilkas handläggning såväl riksdagen som statsrevisorerna

vid upprepade tillfällen uttalat stark kritik.

Vad de mindre företagen beträffar så är det väl möjligt, att även bland

dessa ett och annat kan visa sig mindre lyckat, och vad de allra minsta företagen

angår, där sakägaren själv till största del utför arbetet, kan det

ej sällan vara så, att statens bidrag ger ett välkommet tillfälle till arbetsförtjänst,

som oavsett resultatet ur ren odlingssynpunkt väl kan försvaras.

Å andra sidan kan, för ägaren av ett s. k. ofullständigt jordbruk, utökandet

av arealen med några tunnland odlingsbar jord vara önskvärt, även om det

i och för sig icke kan sägas vara ett bärigt företag strängt ekonomiskt sett.

För bedömandet av, efter vilka linjer man bör gå fram i fråga örn torrläggningsverksamhetens

ordnande för de närmaste årtiondena, är det givetvis

angeläget att söka bilda sig en mening om, hur ur det allmännas synpunkt,

takten och omfånget av denna verksamhet med stöd av statsmedel

bör bedrivas. I detta avseende kan emellertid under nuvarande förhållanden

på jordbruksproduktionens område skilda uppfattningar framkomma. Ett

resonemang i detta hänseende måste alltid röra sig med vissa »obekanta»

och summan av de sakkunnigas uttalande örn denna sak har blivit, att verksamheten

bör som hittills fortgå och erhålla statligt stöd efter ungefärligen

samma bestämmelser som för närvarande. I detta instämmer jag, även örn

jag i fråga om motiveringen härför har en något betänksammare inställning

än de sakkunniga till problemet om utökandet av jordbruksproduktionen

här i landet med stöd av det allmänna i en tid, då statsmakterna, åtminstone

då det gäller vissa produktionsområden, måste ingripa reglerande

för att förhindra det prisfall å produkterna, som blir följden om överskottet

måste ut på världsmarknaden.

Någon nämnvärd risk för ett sådant överskott, vad vår jordbruksproduktion

totaliter angår, torde emellertid knappast åstadkommas genom en fortsatt

avdikningsverksamhet efter de linjer, som av de sakkunniga föreslås.

Genom ianspråktagande av redan odlad jord för den numera allmänt framryckande

beteskulturen torde den ytterligare arealutökning för växtodling,

som kan bli följden av fortsatt torrläggning av försumpad mark, till stor

del elimineras, och dessutom lärer, såsom de sakkunniga även framhållit,

»nya spadtag» få tagas för bevarande av redan förut avdikad mark åt växtodlingen,

vadan tillgången på sakkunnig personal för torrläggningsärenden

allt framgent torde vara i betydande utsträckning behövlig.

Emellertid kan, såsom förhållandena på jordbrukets område nu gestalta

sig, någon forcerad takt av denna verksamhet knappast anses motiverad

vare sig ur den enskildes eller det allmännas synpunkt. Snarare kan en viss

varsamhet med ökad noggrannhet i fråga om planläggning och utförande

av torrläggningsföretagen tillrådas. Och detta har varit övervägande anledningen

till att jag kunnat biträda förslaget till en omorganisation, som

avkopplar lantbruksingenjörerna från allt privat intresse av verksamheten,

ändock att man måste förutse en något minskad arbetstakt och en något

dyrbarare organisation för staten. Med hänsyn till de besvärligheter och

extra kostnader, som statsmakterna under senare åren haft med felkalkylerade

torrläggningsföretag, och de avsevärda svårigheter, som många sakägare

kommit i genom desamma, måste, örn rättelse hädanefter härutinnan

kan vinnas, en något kostsammare organisation mer än väl kunna försvaras.

Över de sakkunnigas förslag ha infordrade yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverlcet, allmänna civilförvaltningens

lönenämnd, vattenöverdomstolen och vattendomstolarna, väg- och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

11

vattenbyggnadsstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan som åberopat yttrande

av högskolans lärarråd, samtliga länsstyrelser ävensom hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,

Svenska mosskulturföreningen, Föreningen Statens lantbruksingenjörer,

Sveriges agronomförbund, Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter,

Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter samt De anställdas centralorganisation

(Daco).

Av vad de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit torde jag till Kungl.

Maj:ts skärskådande få upptaga dels den föreslagna omläggningen av lantbruksingenjörernas

och deras biträdens anställnings- och avlöningsförhållande,

dels ock förslagen att åstadkomma snabbare handläggning hos myndigheterna

av torrläggningsärendena ävensom att bättre tillgodose ekonomiska

synpunkter vid torrläggningsföretagens understödjande med statsmedel.

Ett av de sakkunniga i samband med förslaget till nya anställnings- och avlöningsbestämmelser

avgivet förslag till ny lantbruksingenjörstaxa torde, då

det synes mig kräva ytterligare överarbetning, icke för närvarande kunna

underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Ej heller synes mig skäl föreligga att annat än beträffande ett par detaljspörsmål

till närmare behandling upptaga vad de sakkunniga anfört och föreslagit

i fråga om olika linjer för torrläggningsverksamhetens organisation.

Bortsett från att vad de sakkunniga haft att anföra beträffande hushållningssällskapens

handhavande av täckdikningsverksamheten icke kan anses giva

vid handen, att på detta område föreligga missförhållanden, som kräva

statsmakternas åtgärder, lärer denna fråga vara så avhängig av spörsmålet

örn hushållningssällskapens framtida ställning och arbetsuppgifter, att

den icke lämpligen torde kunna behandlas i förevarande sammanhang. Sålunda

synes, bland andra, den av de sakkunniga och i åtskilliga yttranden

behandlade frågan om beredande av pensionsrätt åt de hos hushållningssällskapen

anställda dikningsförmännen icke nu böra bli föremål för Kungl.

Maj:ts avgörande.

Redan vid anmälan av den förenämnda punkten 5 i statsverkspropositionen

har jag anfört, att en av lantbruksstyrelsen till åtlydnad av Kungl. Maj:ts

den 22 januari 1937 givna anbefallning den 15 mars 1938 avlämnad utredning

med förslag i syfte att ernå rättelse beträffande förekommande missförhållanden

i avseende å kontrollen över torrläggningsföretags utförande —

över vilket förslag statskontoret den 31 december 1938 avgivit infordrat utlåtande

— icke för närvarande borde föranleda någon åtgärd.

Vidare får jag erinra örn, att Kungl. Maj:t den 11 juni 1937 bemyndigade

chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa

undersökning rörande de statsunderstödda torrläggningsföretagen för att

konstatera, i vilken omfattning kompletteringsarbeten kunde vara behövliga

och under vilka villkor statligt understöd borde utgå för arbeten av detta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

slag, särskilt med hänsyn till möjligheterna att under tid av omfattande arbetslöshet

bereda ökad sysselsättning i produktiv verksamhet.

Jag får nu anmäla att de jämlikt detta bemyndigande tillkallade sakkunniga1

— vilka antagit benämningen torrläggningskommittén — den 24 februari

1939 inkommit med förslag till viss ändring av bestämmelserna för erhållande

av statsbidrag till förrättningskostnaderna för torrläggningsföretag.

Då detta förslag i viss mån anknyter till de avdikningssakkunnigas förslag

i vad detta rör spörsmålet om tillgodoseende av ekonomiska synpunkter

vid torrläggningsföretagens understödjande med statsmedel, torde detsamma

lämpligen böra prövas i samband med prövningen av sistnämnda förslag.

Organisationen.

Lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater.

Nuvarande anställnings- och avlöningsförhållanden.

Gällande lönereglering för statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer

och lantbruksstipendiater genomfördes år 1930. Bestämmelser härom

återfinnas — förutom i instruktionen den 26 januari 1923, nr 30, för

statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater

— ändrad genom kungörelsen den 27 juni 1930, nr 313 — i kungörelserna

den 27 juni 1930, nr 239 och 240, ävensom i den sistnämnda dag under

nr 303 utfärdade lantbruksingenjörstaxan. Dessa bestämmelser innebära

följande.

Lantbruksingenjörerna.

Antalet ordinarie lantbruksingenjörer är för närvarande 24, av vilka var

och en förestår ett lantbruksingenjörsdistrikt. Distrikten sammanfalla i stort

sett med länen, dock bilda Hallands län och södra delen av Älvsborgs län ett

distrikt samt Göteborgs och Bohus län tillika med Älvsborgs läns norra del

ett distrikt, varjämte Västerbottens och Norrbottens län äro fördelade på tre

distrikt sålunda att södra delen av Västerbottens län och norra delen av

Norrbottens var för sig utgöra ett distrikt, medan Västerbottens läns norra

och Norrbottens läns södra del tillsammans bilda ett distrikt.

Lantbruksingenjörernas stationsorter utgöras som regel av respektive residensstäder.

För det av Hallands och södra delen av Älvsborgs län bildade

distriktet är dock Halmstad stationsort, för det distrikt som består av Göteborgs

och Bohus län tillika med Älvsborgs läns norra del är stationsorten

Göteborg och i det av Västerbottens läns norra samt Norrbottens läns södra

del bildade distriktet är lantbruksingenjören stationerad i Skellefteå. Därjämte

är i Blekinge län stationsorten Torskors.

1 De sakkunniga äro: f. d. överstelöjtnanten C. J. Insulander, tillika ordförande, samt ledamöterna

av riksdagens andra kammare, redaktören Gustaf Karlsson och hemmansägaren Gust. E.

Andersson.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

13

Lantbruksingenjör är befattningshavare å ordinarie stat samt utnämnes

efter ansökan, som insändes till lantbruksstyrelsen, av Kungl. Maj:t.

För att kunna antagas till lantbruksingenjör erfordras enligt 31 § omförmälda

instruktion att ha

1) minst två år haft anställning såsom lantbruksstipendiat i statens tjänst,

2) genomgått ettårig kurs vid ett av statens lantbruksinstitut enligt de närmare

bestämmelser, som meddelas av lantbruksstyrelsen,

3) genomgått kurs i rättskunskap till den omfattning, som lantbruksstyrelsen

äger bestämma,

4) minst ett år utfört praktiskt arbete vid olika slag av vattenbyggnads- och

torrläggningsarbeten, som av lantbruksstyrelsen prövas vara för ändamålet

lämpliga, samt däröver till lantbruksstyrelsen avgivit godkänd berättelse,

5) efter vunnen kompetens till anställning såsom lantbruksstipendiat minst

två år med lantbruksstyrelsens tillstånd tjänstgjort hos någon statens lantbruksingenjör

samt därvid enligt intyg av vederbörande lantbruksingenjör förvärvat

praktisk erfarenhet och skicklighet i alla de verksamhetsgrenar, vilka

tillhöra lantbruksingenjörsbefattning, samt

6) minst ett halvt år tjänstgjort såsom tekniskt biträde å agrikulturtekniska

byrån i lantbruksstyrelsen och därunder visat sig äga erforderliga kunskaper

och skicklighet för lantbruksingenjörstjänst.

Lantbruksingenjör åtnjuter avlöning enligt lönegraden B 21 å avlöningsreglementets

allmänna löneplan.

Kallortstillägg utgår till lantbruksingenjörerna i Umeå, Skellefteå och Luleå

med respektive 60, 120 och 195 kronor för år. Provisoriskt dyrortstillägg

åtnjutes av en var av lantbruksingenjörena i Östersund och Luleå med 240

kronor samt av lantbruksingenjören i Stockholm med 360 kronor.

Härjämte uppbära samtliga lantbruksingenjörer dyrtidstillägg enligt de för

befattningshavare vid reglerade verk gällande bestämmelserna.

I pensionshänseende tillämpas för lantbruksingenjör det pensionsunderlag,

som gäller för befattningshavare i 26 lönegraden.

Utöver förutnämnda löneförmåner äger lantbruksingenjör av sakägare uppbära

ersättning enligt lantbruksingenjörstaxan men har skyldighet att bestrida

huvuddelen av de med tjänsten förenade kostnaderna. Den behållna inkomsten

av dylika ersättningar varierar, på sätt i annat sammanhang närmare

skall belysas, avsevärt mellan de olika distrikten och kan även inom samma

distrikt förete icke obetydliga ändringar år från år. Här torde emellertid

kunna omnämnas, att till grund för den år 1930 genomförda löneregleringen

låg ett av särskilda sakkunniga den 16 november 1929 avgivet förslag samt

att dessa sakkunniga ansett sig kunna räkna med, att en lantbruksingenjör

sammanlagda årsinkomst i form av avlöning och ersättning för förrättningar

skulle komma att efter löneregleringen i allmänhet uppgå till omkring 12,000

kronor.

Extra lantbruksingenjörerna.

Sedan år 1908 lia såsom extra förrättningsmän tjänstgjort extra lantbruksingenjörer.

Dessas antal uppgick till en början till 3 å 4 men bar till

följd av den fortgående stegringen i torrläggningsverksamheten alltsedan år

1933 utgjort 7.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 204.

Extra lantbruksingenjör antages på förordnande tillsvidare av lantbruksstyrelsen.

För antagande till extra lantbruksingenjör gälla enahanda villkor

som enligt vad i det föregående omnämnts stadgas beträffande lantbruksingenjör.

\

De extra lantbruksingenjörerna placeras av lantbruksstyrelsen i regel till

tjänstgöring inom olika distrikt allteftersom behovet av extra arbetskraft gör

sig gällande. Sålunda äro för närvarande placerade 1 inom distriktet med

Luleå som stationsort, 1 inom distriktet med Skellefteå som stationsort samt

1 inom vartdera av Västernorrlands, Uppsala, Skaraborgs, Kristianstads och

Malmöhus län.

Extra lantbruksingenjör åtnjuter av statsmedel ett arvode av 4,800 kronor

om året jämte dyrtidstillägg därå enligt de grunder, som gälla för befattningshavare

vid reglerade verk. I likhet med ordinarie lantbruksingenjör uppbär

extra lantbruksingenjör av sakägare ersättning enligt lantbruksingenjörstaxan

för förrättningar i tjänsten. Vid genomförandet av 1930 års lönereglering

beräknades, att de extra lantbruksingenjörerna skulle, utöver arvodet å

4,800 kronor, kunna erhålla ersättning för förrättningar enligt taxa till så

stort belopp, att deras sammanlagda årsinkomst komme att uppgå till omkring

8,500 kronor.

Lantbruksstipendiaterna.

Förutom de ordinarie och extra lantbruksingenjörerna tjänstgöra såsom

förrättningsmän med uppgift att uppgöra planer till och leda utförandet av

torrläggningsföretag jämväl sådana lantbruksstipendiater, vilka av Kungl.

Majit tillerkänts behörighet att hålla syneförrättning enligt vattenlagen för

torrläggning av jord.

Behörighetsförklaring för lantbruksstipendiat att tjänstgöra såsom förrättningsman

har under de senare åren vid olika tillfällen meddelats, i den mån

behov av extra förrättningsmän gjort sig gällande. Sådan behörighetsförklaring

har därvid lämnats de stipendiater, vilka uppfyllt föreskrivna kompetensvillkor

för antagande till extra lantbruksingenjör, men vilka på grund

av det begränsade antalet extra lantbruksingenjörsbefattningar icke kunnat

erhålla förordnande å sådan tjänst. Efter meddelad behörighetsförklaring

lia under de senare åren 3 å 4 stipendiater tjänstgjort i egenskap av förrättningsmän

för torrläggningsföretag.

För att kunna antagas till lantbruksstipendiat erfordras jämlikt 37 § i den

förut omförmälda instruktionen att ha

1) genom intyg av legitimerad läkare styrkt sig äga frisk och god kroppskonstitution

jämte god synförmåga,

2) minst ett halvt år allvarligt deltagit i de vid ett lantbruk förefallande

göromål,

3) minst ett år med lantbruksstyrelsens tillstånd tjänstgjort såsom biträde

hos någon statens lantbruksingenjör och därvid erhållit vitsord om god flit

och gott uppförande samt intyg om fullständig kännedom om och färdighet uti

det praktiska utförandet av planmätningar och avvägningar, kartritning däri

inbegripen, samt

4) genomgått treårig kurs vid tekniska högskolan enligt lantbruksstyrelsens

närmare bestämmelser.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204-

15

Den, vars ålder vid ansökningstidens utgång överstiger 30 år och som icke

förut innehaft anställning såsom lantbruksstipendiat, må icke antagas till så^

dan stipendiat med mindre särskilt skäl till undantag härutinnan förefinnes,

i vilket fall åldersgränsen må höjas till högst 35 år.

Lantbruksstipendiat antages av lantbruksstyrelsen för högst ett år i sänder.

Till stipendiat utgår arvode av statsmedel med ett belopp av 250 kronor

för månad. Under den tid, stipendiat tjänstgör såsom biträde åt lantbruksingenjör,

uppbär han därjämte i regel ersättning av arbetsgivaren enligt särskild

överenskommelse med denne. Beloppet av denna ersättning har i medeltal

utgjort 150 kronor i månaden. I den mån stipendiat åter förordnats att

på eget ansvar utföra lantbruksingenjör eller extra lantbruksingenjör åliggande

göromål, uppbär han ersättning härför av vederbörande sakägare enligt

lantbruksingenjörstaxan.

I fråga om lantbruksstipendiats rätt till ersättning under sjukdom, semester

m. m. lia särskilda bestämmelser meddelats i Kungl. Maj:ts brev till statskontoret

den 27 juni 1930.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört beträffande de av dem föreslagna reformerna

för avhjälpande av vissa torrläggningsverksamheten vidlådande brister, för

vilka förslag jag i det föregående redogjort, att de kunde genomföras utan förändringar

i den bestående organisationen.

En fullt effektiv och rationell lösning av föreliggande problem kunde emellertid

enligt de sakkunnigas bestämda uppfattning icke vinnas, därest icke

därutöver genomgripande förändringar genomfördes med avseende å lantbruksingenjörernas

avlöningsförhållanden och i fråga om villkoren för anställandet

och avlönandet av deras tjänstebiträden.

Härom ha de sakkuniga anfört i huvudsak följande.

Det nuvarande avlöningssystemet för lantbruksingenjörerna, varigenom

dessa åtnjuta viss fast grundlön samt därutöver uppbära arvode enligt taxa

för utfört arbete, medför oundgängligen, att de för sin utkomst bliva i väsentlig

grad beroende av den omfattning, vari förrättningar bliva åt dem

överlämnade. Givetvis kan detta system innebära en betänklig svaghet.

Det lärer nämligen kunna befaras, att lantbruksingenjören vid sådant förhållande

ej kan stå fullt opartisk vid bedömandet av ett till utförande

ifrågasatt torrläggningsföretags ekonomiska förutsättningar. Då fråga är

om företag, vars ekonomiska genomförbarhet kan synas tveksam, ligger det

nära till hands att antaga, att förrättningsmannen i sin önskan att förhjälpa

intressenterna att få företaget utfört nied bidrag av statsmedel, frestas till

alltför optimistiska kostnadsberäkningar och båtnadsuppskattningar. Likaså

kan erforderlig noggrannhet i handläggningen av förrättningarna tänkas

bliva eftersatt därigenom, att det ligger i förrättningsmannens intresse att

medhinna så mycket arbete som möjligt. Till följd härav kunna bland annat

fältundersökningarna, vilka komma att ligga till grund för kostnadernas

beräkning m. m., bliva otillförlitliga. I fråga om åtskilliga av de företag,

vilka utfallit mer eller mindre ogynnsamt i ekonomiskt hänseende, har

sålunda orsaken till misslyckandet varit att hänföra till ofullständiga eller

felaktiga förundersökningar i samband med företagens planläggning. Beaktas

bör även att lantbruksingenjörens bedömande av ordningen för förrätt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

ningarnas handläggning kan tänkas i någon män röna inverkan av hans

privatekonomiska intressen. Även om missförhålladen av nu antydd art

endast i undantagsfall kunna påvisas ha förekommit, synes det emellertid i

betraktande av de betydande kapitalbelopp, statens insats i torrläggningsföretagen

representera, vara av vikt, att inga sidohänsyn må komma att inverka

på lantbruksingenjören i dennes tjänsteutövning.

De sakkunniga ha funnit det ur nu angivna synpunkter vara ett oeftergivligt

villkor för ernående av en fullt objektiv och opartisk inställning från

lantbruksingenjörens sida till på honom ankommande tjänsteuppgifter, att

han ställes ekonomiskt oberoende av taxeinkomster och sålunda blir helt

avlönad med statsmedel.

Lantbruksingenjörerna.

De sakkunniga ha till en början framhållit, att enär nu gällande bestämmelser

för lantbruksingenjörernas avlönande innebure, att nämnda befattningshavares

inkomster skulle utgöras av dels viss lön av statsmedel och

dels gottgörelse enligt taxa för verkställt arbete, torde lantbruksingenjör icke

mot sitt bestridande kunna överföras å ett avlöningssystem, som innefattade,

att inkomsterna enligt taxa skulle helt bortfalla. Med hänsyn härtill hade de

sakkunniga vid utarbetandet av sitt förslag till ny ordning för lantbruksingenjörernas

avlönande utgått från den förutsättningen, att i den mån förändringen

i avlöningsförhållandena skulle föranleda minskning av de nuvarande

lantbruksingenjörernas hittillsvarande inkomster, kompensation därför måste

lämnas i viss utsträckning. Förslag härom hade utarbetats av de sakkunniga.

I och för ett bedömande av i vilken lönegrad de ordinarie lantbruksingenjörerna

böra placeras vid en omorganisation, enligt vilken de erhålla ställning

som helt statsavlönade tjänstemän, ha de sakkunniga till en början redogjort

för de grunder, efter vilka lantbruksingenjörernas nuvarande löneförmåner

äro beräknade, samt därom anfört bland annat följande.

Före den år 1930 genomförda löneregleringen åtnjöt ordinarie lantbruksingenjör

dels lön jämte tjänstgöringspengar av statsverket med sammanlagt

3,500 kronor för år (i Stockholm 3,900 kronor för år), dels tillfällig

löneförbättring med 800 kronor för år (i Stockholm 850 kronor för år), och

dels inkomst av förrättningar enligt då gällande lantbruksingenjörstaxa (nr

913/1920). Alderstillägg till lönen utgingo efter fem respektive tio års tjänstgöring

med 500 kronor för varje gång. Inkomsten av förrättningar beräknades

av 1929 års sakkunniga för en driftig lantbruksingenjör inom ett

distrikt, där arbetsbördan finge anses vara normal, till ungefär 5,000 kronor

om året. Den år 1930 genomförda löneregleringen innebar, att dessa tjänstemän

i allmänhet erhöllo en icke oväsentlig förbättring i lönehänseende mot

tidigare. I samband med löneregleringen vidtogs emellertid på förslag av

förenämnda sakkunniga en revision i vissa hänseenden av bestämmelserna i

lantbruksingenjörernas arvodestaxa i syftemål, att dessa befattningshavares

inkomster av förrättningar skulle för framtiden nedgå med i medeltal minst

1,000 kronor för varje distrikt. Nämnda sakkunniga hade — såsom här

tidigare framhållits — med beaktande av den av dem föreslagna taxesänkningen

ansett sig kunna räkna med, att en lantbruksingenjörs sammanlagda

årsinkomst i form av avlöning och ersättning för förrättningar komme att

efter löneregleringen i allmänhet uppgå till omkring 12,000 kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 204.

17

De sakkunniga ha vidare upplyst, att de från lantbruksingenjörerna infordrat

uppgifter beträffande deras inkomster av förrättningar enligt taxa ävensom

rörande av dem bestridda utgifter i tjänsten under femårsperioden 1931—

1935. Av dessa uppgifter framginge att i övervägande antalet lantbruksingenjörsdistrikt

medeltalet av den behållna inkomsten enligt taxa väsentligt

överstigit det av 1929 års sakkunniga beräknade beloppet 4,000 kronor för

år. Räknat för hela riket hade den behållna inkomsten för distrikt och år

sålunda uppgått till i medeltal 8,000 å 8,500 kronor. I viss grad torde denna

inkomstökning vara att härleda till den genom arbetslöshetsanslagens inrättande

förorsakade stegringen i torrläggningsverksamheten.

Vid fastställandet av den lön, som lantbruksingenjörerna vid övergång till

det nya avlön ingsreglementet skäligen borde erhålla, kunde det enligt de

sakkunnigas åsikt givetvis icke komma i fråga att enbart taga hänsyn till

de sammanlagda inkomster, som dessa befattningshavare sålunda med tilllämpning

av nu.gällande avlöningssystem i gemen kunnat uppnå. De sakkunniga

hade därför vid avvägandet av lönegradsplaceringen ansett sig böra

särskilt beakta de löneförmåner, som gällde för jämställda högre kvalificerade

tjänstemän inom statsförvaltningen i övrigt. Härom ha de sakkunniga

anfört, att inom de affärsdrivande verken funnes en hel del befattningshavare

i ansvarsfull ställning, vilka åtnjöte avlöning enligt 27—29 lönegraderna.

För vägingenjörerna hade avlöningen genom beslut av 1934 års

riksdag utmätts efter 28 lönegraden utom beträffande vägingenjören i

Gotlands län, vilken inplacerats i 26 lönegraden. Med hänsyn till den för

lantbruksingenjörerna föreskrivna långa utbildningstiden samt den ansvarsfulla

arten av deras tjänsteuppgifter, vilka kunde få verkningar av djupgående

ekonomisk räckvidd för såväl det allmänna som den enskilde, ansåge

de sakkunniga, att lantbruksingenjör borde erhålla något högre avlöning

än den, som fastställts för vägingenjör. Att placera lantbruksingenjörerna i

den högsta lönegraden inom avd. B i avlöningsreglementet (B 30), varigenom

de skulle komma i åtnjutande av samma lön som exempelvis byråchefer och

landssekreterare, funne de sakkunniga ur löneteknisk och organisatorisk synpunkt

icke lämpligt.

De sakkunniga ha därför föreslagit, att lantbruksingenjör erhåller lön

enligt 29 lönegraden.

Vad beträffar lönegradsplaceringen för lantbruksingenjören i Gotlands län

ha de sakkunniga i huvudsak anfört.

I vissa fall lia vid löneregleringar för andra tjänstemannagrupper, exempelvis

i fråga örn landssekreterare, vägingenjörer m. fl., befattningshavaren

inom Gotlands län erhållit lägre löneställning än samma befattningshavare

inom andra län. Denna skiljaktighet har motiverats med, att arbetsuppgifterna

inom Gotlands län ansetts jämförelsevis begränsade. Möjligen torde

detta i någon mån kunna sägas gälla även i fråga örn arbetsuppgifterna för

lantbruksingenjören inom Gotlands län men säkerligen icke i samma grad,

som fallet torde vara inom andra verksamhetsgrenar. Torrläggningsföretag

av stor betydelse och omfattning kunna nämligen liksom hittills jämväl

framdeles förväntas bliva av förhållandena påkallade på Gotland. Särskilt

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 204. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

i fråga om erforderliga torrläggningsåtgärder för fullständigare utnyttjande

av de stora gotländska myrarna lära viktiga och omfattande spörsmål komma

på dagordningen. Beaktas må i detta sammanhang jämväl att lantbruksingenjören

inom Gotlands län lämpligen bör för framtiden, liksom hittills

varit förhållandet, kunna om så skulle visa sig erforderligt anlitas för handläggning

av torrläggningsförrättningar även inom annat län.

De sakkunniga lia med hänsyn till det anförda icke funnit skäl föreligga

att placera lantbruksingenjören i Gotlands län i annan och lägre lönegrad

än övriga lantbruksingenjörer.

Extra lantbruksingenjörerna.

De sakkunniga ha till en början erinrat örn, att de för dessa befattningshavare

gällande särskilda avlöningsbestämmelserna fastställts genom Kungl.

Maj:ts brev till statskontoret den 27 juni 1930, vilka bestämmelser inneburo

följande.

För extra lantbruksingenjör skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna

i 13—17 samt 21, 22 och 24 §§ av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356) med

avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, därvid

befattningen anses motsvara tjänst i 18 löneklassen och 20 lönegraden av den

i 6 § av kungörelsen meddelade löneplanen, under iakttagande emellertid, att

beträffande extra lantbruksingenjör skall, i stället för vad i 17 § av nämnda

kungörelse sägs om semester, gälla, att sådan tjänsteman må, i den mån det

kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång och utan kostnad för

statsverket, kunna erhålla tjänstfrihet med oavkortad avlöning till det antal

dagar årligen, som i fråga om semester är föreskrivet i sistnämnda paragraf.

De sakkunniga lia vidare anfört, att de ingående övervägt, huruvida vid

en ändrad organisation de extra lantbruksingenjörstjänsterna alltjämt borde

bibehållas såsom arvodesbefattningar eller ombildas till extra ordinarie tjänster.

Frågan hade nyligen varit föremål för statsmakternas prövning. Härom

lia de sakkunniga anfört.

I skrivelse den 30 augusti 1935 med framställning rörande anslagsbehovet

för budgetåret 1936/37 till avlöningar åt lantbruksingenjörerna och deras

biträden föreslog lantbruksstyrelsen, att de extra lantbruksingenjörstjänsterna

måtte ombildas till extra ordinarie tjänster samt anförde därvid, bland

annat, följande.

De extra lantbruksingenjörerna torde nied hänsyn till tjänstgöringsförhållanden

och verksamhetens fortbestånd böra beredas pensionsrätt enligt civila

tjänstepensionsreglementet. Dessa befattningar vore visserligen övergångstjänster,

i det de extra lantbruksingenjörerna bildade den kår, varur de ordinarie

lantbruksingenjörsbefattningarna rekryterades. I avseende härå finge

dock framhållas att, även om under senare år de extra lantbruksingenjörer

na jämförelsevis raskt blivit befordrade till ordinarie lantbruksingenjörsbefattningar,

härutinnan torde komma att inträda en avgjord förändring, sedan

numera sistnämnda befattningar till större delen nybesatts med yngre innehavare.

Också vore det med hänsyn till möjligheten av inträffade fall av

oförmåga till tjänstgöring på grund av olycksfall i tjänsten eller sjukdom av

betydelse, att de extra lantbruksingenjörerna erliölle pensionsrätt. Därest

frågan örn familjepensionering för icke-ordinarie tjänstemän skulle vinna sin

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

19

lösning och möjligheten att erhålla sådan pension göras beroende av, bland

annat, alt familjefadern för egen del vore pensionsberättigad, läge också häri

ett starkt skäl för beredande av pensionsrätt åt de extra lanlbruksingenjörerna.

För beredande av tjänstepensionsrätt åt sistnämnda befattningshavare

torde ifrågavarande befattningar böra ombildas till extra ordinarie tjänster.

I remissutlåtande över förslaget anförde statskontoret, bland annat, att

enligt statskontorets mening hade tillräckliga skäl icke blivit av lantbruksstyrelsen

anförda för beredande åt extra lantbruksingenjörer av extra ordinarie

anställning. Arvodesformen syntes vara väl lämpad för ifrågavarande

övergångstjänster och torde även i fortsättningen böra bibehållas. Att märka

vore, att samtliga nuvarande extra lantbruksingenjörer tillträtt sina befattningar

så sent som år 1933 eller senare. I betraktande härav torde det i varje

fall icke för närvarande kunna sägas föreligga några särskilda skäl för beredande

av pensionsrätt åt ifrågavarande befattningshavare, i synnerhet som

pensionsberättigande anställningsform icke ansetts böra tillkomma innehavare

av andra övergångstjänster inom olika grenar av statsförvaltningen.

Vid föredragningen av 1936 års statsverksproposition såvitt rörde frågan

örn anslag till avlöningar åt lantbruksingenjörerna och deras biträden uttalade

chefen för jordbruksdepartementet, att han på de skäl statskontoret anfört

icke kunde biträda förslaget örn beredande av extra ordinarie anställning

åt de extra lantbruksingenjörerna. Detta uttalande lämnades av riksdagen

utan erinran.

De sakkunniga ha härefter framhållit, att statsmakterna alltså hittills ansett

arvodesformen vara den lämpligaste för de extra lantbruksingenjörsbefattningarna.

De sakkunniga funne emellertid att, därest förslaget om lantbruksingenjörernas

inplacering såsom helt statsavlönade tjänstemän genomfördes,

frågan örn de extra lantbruksingenjöremas ställning kommit i ett annat

läge än tidigare varit fallet. Enligt de sakkunnigas mening talade övervägande

skäl för, alt de extra lantbruksingenjörerna, vilka hade att fullgöra

samma arbetsuppgifter som de ordinarie lantbruksingenjörerna, vid en ändrad

organisation bereddes ställning såsom extra ordinarie tjänstemän. Framhållas

borde att vid löneregleringen för befattningshavare inom den lokala

vägorganisationen de biträdande vägingenjörerna, med vilka de extra lantbruksingenjörerna

väl kunde anses vara likställda i fråga örn anställningens

natur, erhållit ställning såsom extra ordinarie tjänstemän.

Vad beträffade de extra lantbruksingenjöremas lönegradsplacering ville

de sakkunniga erinra därom, att vid löneregleringen år 1930 det beräknades,

att dessa befattningshavare skulle utöver det då fastställda arvodet, 4,800

kronor, kunna erhålla ersättning av förrättningar enligt taxa till sådant belopp,

att deras sammanlagda årsinkomst komme att uppgå till omkring 8,500

kronor. Av från de fyra äldsta extra lantbruksingenjörerna införskaffade

uppgifter rörande deras inkomster av förrättningar framginge att dessa i medeltal

uppgått till omkring 4,200 kronor för år och att således de extra låntora

ks i n gen j örernas sammanlagda årsinkomster något överstigit det av 1929

års sakkunniga beräknade beloppet.

Dc sakkunniga lia i anslutning härtill föreslagit, alt de extra lantbruksingenjörerna

placeras i 25 lönegraden av den i 7 § kungörelsen den 15 juni 1935

(nr 397) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare

vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen intagna löneplanen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Lantbruksstipendiaterna.

De sakkunniga ha inledningsvis erinrat om, att enligt de för lantbruksstipendiaterna

genom Kungl. Maj:ts brev den 27 juni 1930 till statskontoret

fastställda särskilda avlöningsbestämmelserna gällde beträffande dessa befattningshavare

i tillämpliga delar bestämmelserna i 25—30 §§ av kungörelsen

den 26 juni 1925 (nr 356) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie

befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen, därvid befattningen skulle anses motsvara

extra ordinarie tjänst i 12 lönegraden.

De sakkunniga ha härefter anfört, att de icke ifrågasatt ändring i nu gällande

anställnings- och avlöningsvillkor för lantbruksstipendiaterna. Enligt

de sakkunnigas mening syntes arvodesformen väl lämpad för ifrågavarande

befattningar, vilka vore att betrakta såsom rekryteringstjänster.

Arvodet borde framdeles liksom hittills utgå med 250 kronor i månaden.

Under den tid, lantbruksstipendiat vore tjänstemedhjälpare åt lantbruksingenjör,

borde han utöver nämnda arvode uppbära viss ersättning, vilken lämpligen

syntes kunna bestämmas till 150 kronor i månaden. I ett av de sakkunniga

uppgjort statförslag hade för detta ändamål upptagits ett anslag för

avlöningstillägg med 150 kronor per månad under en beräknad sammanlagd

anställningstid av 48 månader.

Lantbruksstipendiat, som efter av Kungl. Majit tillerkänd behörighet att

handlägga förrättning jämlikt 10 kap. 32 § 1 och 2 mom. vattenlagen tjänstgjorde

som förrättningsman, borde erhålla ett arvode för månad av sammanlagt

500 kronor. Då antalet lantbruksstipendiater i hög grad växlade, samt

det svårligen läte sig göra att på förhand bedöma den omfattning, vari behörighetsförklaring,

som nyss nämnts, kunde komma att i fortsättningen meddelas,

hade de sakkunniga emellertid ansett sig icke böra i statförslaget upptaga

visst belopp för ifrågavarande ändamål.

Lantbruksingenjörernas tjänstebiträden.

Nuvarande anställnings- och avlöningsförhållanden.

F åltbitråden.

Såsom fältbiträden hos förrättningsmännen tjänstgöra, förutom lantbruksstipendiater,

förste assistenter, assistenter och tekniska biträden. Bestämmelser

angående dessa fältbiträden äro meddelade i den förut omförmälda

instruktionen den 26 januari 1923 (nr 30) med däri genom kungörelsen den

27 juni 1930 (nr 313) gjord ändring.

Uppdelningen av assistentkåren i två olika kategorier, förste assistenter

och assistenter, skedde genom statsmakternas beslut år 1930 i enlighet med

ett av förut nämnda 1929 års sakkunniga framlagt förslag. Skälet till denna

uppdelning var att genom en gradering av assistenternas avlöning med hänsyn

till deras kvalifikationer söka bereda de högre kvalificerade assistenterna

en förbättrad löneställning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

21

Förste assistent förordnas av lantbruksstyrelsen, efter vederbörande lantbruksingenjör

hörande, tills vidare för en tid av feni år med tjänstgöring

inom visst lantbruksingenjörsdistrikt eller hos viss extra lantbruksingenjör.

Det ankommer på lantbruksstyrelsen att med hänsyn till arbetets omfattning

och i övrigt föreliggande behov av arbetsbiträde inom de särskilda

lantbruksingenjörsdistrikten bestämma inom vilka distrikt och till vilket

antal inom varje distrikt förste assistenter må anställas. Där särskilda omständigheter

så föranleda äger styrelsen emellertid besluta om ändring av

meddelat förordnande.

Kompetensfordringarna för antagande till förste assistent äro angivna i

kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 314) med bestämmelser angående bidrag av

statsmedel till avlönande av förste assistenter hos lantbruksingenjörer. 8 §

i kungörelsen stadgar följande.

För erhållande av förordnande som förste assistent erfordras att ha

1) genomgått statsunderstödd lantbruks- eller lantmannaskola,

2) genomgått fullständig kurs å byggnadslinjen vid teknisk elementarskola

eller tekniskt gymnasium,

3) genomgått kurs för utbildning av förrättningsmän vid täckdikningsföretag,

därest sådan kurs anordnas med understöd av statsmedel, samt

4) minst fem år med goda vitsord varit med lantbruksstyrelsens medgivande

anställd som assistent hos lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat;

lantbruksstyrelsen dock obetaget att godtaga annan teoretisk eller praktisk

utbildning, som kan befinnas likvärdig med den sålunda föreskrivna.

Vid meddelande av förordnande som förste assistent må skälig hänsyn tagas

till föregående tjänstgöring inom vederbörande distrikt.

I fråga om övergången till dessa bestämmelser, vilka trädde i kraft från

och med den 1 juli 1930, gällde emellertid, att efter lantbruksstyrelsens beprövande

vid första tillsättandet av förste assistent eftergift kunde lämnas

i fråga örn fordringarna på mera formell kompetens, varjämte med tidigare

tjänstgöring såsom assistent fick likställas annan till art och omfattning

jämförlig tjänstgöring hos lantbruksingenjör. På grund av denna bestämmelse

har dispens från föreskrivna kompetensfordringar medgivits ett flertal

av de för närvarande tjänstgörande förste assistenterna.

Till avlönandet av förste assistenter utgår bidrag av statsmedel.

Förste assistents grundavlöning är i kungörelsen den 27 juni 1930 (nr

314) fastställd till 300 kronor i månaden. Till avlöningen utgår statsbidrag

med 125 kronor i månaden, under det att vederbörande lantbruksingenjör

har att erlägga minst 175 kronor i månaden. Statsbidrag må enligt kungörelsen

kunna tilldelas förste assistenter till ett antal av 30.

Utöver grundavlöningen äger förste assistent, därest han är placerad å

ort, som är hänförd till endera av ortsgrupperna D, E, F eller G, att av

statsmedel uppbära visst dyrortstillägg. Till samtliga förste assistenter kunna

därjämte av statsmedel utgå ålderstillägg. Dyrorlslillägget utgör för månad

räknat, å D-ort 10 kronor, å E-ort 20 kronor, å F-ort 30 kronor och å

G-ort 40 kronor. Ålderstilläggcn äro för samtliga förste assistenter fyra,

vartdera å 20 kronor för månad, samt utgå efter respektive 3, 6, 9 och 12

års tjänstgöring.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Förste assistents månatliga avlöningsförmåner utgöra följaktligen å C-ort

utan ålderstillägg 300 och med fyra ålderstillägg 380 kronor, varav staten

tillskjuter respektive 125 och 205 kronor, samt å G-ort utan ålderstillägg

340 och med fyra ålderstillägg 420 kronor, varav staten betalar respektive

165 och 245 kronor.

Förste assistent är för närvarande icke berättigad till pension.

Antalet hos lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna anställda

förste assistenter har hittills varit högst 27.

Assistent antages av vederbörande lantbruksingenjör för högst ett år i sänder.

För antagandet äro i författning några kompetensvillkor icke fastställda,

men genom föreskrift att antagande av assistent ej må ske, förrän

lantbruksstyrelsen lämnat medgivande därtill, har lantbruksstyrelsen dock

erhållit möjlighet att vägra anställande av person, vilken icke äger nöjaktig

kompetens för befattningen.

Assistent avlönas av vederbörande arbetsgivare, varjämte till hans avlönande

utgår visst statsbidrag. Avlöningen från arbetsgivaren utgår efter i

varje särskilt fall mellan parterna träffad och av lantbruksstyrelsen godkänd

överenskommelse. Statsbidrag till avlöningen utgår med varierande belopp.

Enligt tillämpad praxis skall assistent vara tillförsäkrad i lön från arbetsgivaren

minst 25 procent högre belopp än vad som utgår i statsbidrag.

Ej heller assistent är för närvarande berättigad till pension.

I fråga om statsbidraget till avlöningen åt assistenter har lantbruksstyrelsen

sedan år 1933 bemyndigats att för varje budgetår för anställande av

dylika befattningshavare under den tid, som återstår av den för förste assistenter

och assistenter sammanlagda högsta anställningstiden 575 månader,

sedan därifrån avdragits vad som tagits i anspråk för anställande av förste

assistenter, tilldela vederbörande lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat

statsbidrag med högst 125 kronor för månad under villkor, att lantbruksingenjören

respektive lantbruksstipendiaten för nämnda ändamål av egna

medel tillskjuter minst lika stort belopp som det i varje särskilt fall utgående

statsbidraget.

Den för anställande av förste assistenter och assistenter sålunda medgivna

högsta anställningstiden 575 månader har i regel tillfullo utnyttjats.

Efter avdrag av anställningstiden för förste assistenterna (27 X 12 =)

324 månader har således för anställande av assistenter tagits i anspråk

251 månader per år motsvarande omkring 21 helårsanställda dylika befattningshavare.

För att erhålla en uppfattning örn de tjänstgörande assistenternas avlöningsförhållanden

m. m. ha de sakkunniga från lantbruksingenjörerna införskaffat

vissa uppgifter avseende år 1934. Medeltalen av assistenternas

ålder, tjänsteår och månadsavlöning för nämnda år framgår av följande

sammanställning.

Ålder

Tjänsteår

Statens bidrag till Lantbruksingenjörs

lönen kr. bidrag till lönen kr.

Totallön kr.

357a år

53/4 år

90

160

250

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204-

23

Beträffande ifrågavarande assistenters teoretiska och praktiska utbildning

har uppgjorts följande sammanställning.

Civilingenjörs
examen
-

Agronomexamen eller Tekniskt gymnasium

studentexamen med eller teknisk elemen
jordbrukspraktik

tarskola

Varierande skolunderbyggnad

jämte praktik

hos lantmätare, stadsingenjör

o. s. v.

3

15

5

11

Tekniska biträden antagas av arbetsgivaren för högst ett år i sänder. I

likhet med vad som föreskrivits i fråga örn antagande av assistent erfordras

för anställande av tekniskt biträde, att lantbruksstyrelsen därtill lämnat

medgivande.

Kostnaden för de tekniska biträdenas avlönande bestrides i sin helhet av

vederbörande arbetsgivare.

Antalet hos lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna anställda

tekniska biträden är icke konstant år från år utan varierar allt efter behovet

av dessa arbetskrafter. Under år 1934 uppgick den sammanlagda anställningstiden

för tekniska biträden till omkring lil månader motsvarande

i det närmaste 10 helårsanställda. Medeltalen av dessa biträdens ålder,

tjänsteår och månadsavlöning under sagda år framgår av följande av de

sakkunniga med stöd av från lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna

lämnade uppgifter gjorda sammanställning:

Ålder Tjänsteår Lön kr.

31 år 33/4 185

I fråga om de tekniska biträdenas teoretiska och praktiska utbildning har

med ledning av nyssnämnda uppgifter uppgjorts följande sammanställning.

Civilingenjörs
examen
1
-

Agronomexamen eller

studentexamen med

jordbruksp raktik

6

Tekniskt gymnasium

eller teknisk elementarskola
3
-

Varierande skolunderbyggnad

jämte praktik

hos lantmätare, stadsingenjör

o. s. v.

5

Rit- och skrivbiträden.

Hos förrättningsmännen tjänstgörande rit- och skrivbiträden avlönas helt

av vederbörande arbetsgivare. Avlöningen och anställningstiden är således

beroende av den överenskommelse, som träffas i varje särskilt fall.

Enligt av de sakkunniga från förrättningsmännen inhämtade uppgifter, avseende

åren 1933—1934, voro under vart och ett av dessa år hos dem anställda

rit- och skrivbiträden med en sammanlagd anställningstid av omkring

694 månader. Bland biträdena äro dels sådana, som äro helårsanställda

och vilkas arbetskraft behöver tagas i anspråk, då arbetsbördan inom

respektive lantbruksingenjörsdistrikt är av normal omfattning, och dels sådana,

som tillfälligt anställas under viss tid av året, då behov av extra

arbetskraft gör sig gällande.

Till övervägande delen rekryteras dessa biträden nied kvinnlig arbetskraft.

Utbildningen varierar från folkskola till högre skolbildning. Därutöver lia

flertalet biträden genomgått kurs i maskinskrivning och kartritning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 204-

Avlöningens storlek är beroende av biträdenas anställningstid, kompetens

m. m. Under nyssnämnda år uppgick avlöningen för ett rit- och skrivbiträde

till lägst 100 kronor och högst 275 kronor i månaden.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha inledningsvis erinrat om att frågan om förbättring av

anställnings- och avlöningsvillkoren för lantbruksingenjörernas tjänstebiträden

länge varit på tal.

Sålunda hade 1929 års sakkunniga bland annat haft att pröva framkomna

förslag örn statsanställning av assistenterna och beredande av pensionsrätt

för dessa befattningshavare. Nämnda sakkunniga uttalade härutinnan,

att det förefölle, som örn statsanställning av assistenterna åtminstone för

det dåvarande icke borde ifrågakomma. Mot en sådan åtgärd talade nämligen

icke blott den väsentliga förändring i assistenternas avlönings- och tjänsteförhållanden,

som skulle följa därav, utan även den allt annat än homogena

sammansättning, som assistentkåren hade.

I fråga örn möjligheten att bereda förste assistenterna pensionsrätt i någon

form hade sakkunniga verkställt vissa undersökningar närmast med

tanke på, att pensionsrätt skulle kunna erhållas i statens pensionsanstalt.

De ansågo emellertid, att någon erfarenhet borde vinnas rörande verkningarna

av det av dem framlagda förslaget till ordnandet av förste assistenternas

anställnings- och avlöningsförhållanden, innan pensionsfrågan upptoges

till slutligt avgörande. De sakkunnigas uttalanden i dessa delar lämnades

av statsmakterna utan erinran.

Sedermera hade framställningar om förbättringar i tjänstebiträdenas anställnings-

och avlöningsförhållanden m. m. framförts vid skilda tillfällen.

De sakkunniga lia därom lämnat följande redogörelse.

De anställdas centralorganisation (Daco) har i skrivelse till Kungl. Majit

den 13 oktober 1934 sammanfattat sina synpunkter beträffande anställningsoch

avlöningsförhållandena för tjänstebiträdena sålunda:

1) Fastställande av kompetensfordringar och tjänstemannaansvar för samtliga

biträden, som taga befattning med fältarbeten.

2) Reglering av lönen, så att den kommer upp till en mot assistenternas

utbildning och arten av deras tjänstgöring svarande nivå.

3) Statsanställning av förste assistenterna.

4) Ändring av anställningsformen för övriga assistenter, så att de anställas

hos lantbruksstyrelsen och av denna tilldelas de enskilda lantbruksingenjörerna.

, •»;(;

5) Bestämning av det antal assistentmånader, för vilka statsbidrag utgår,

så alt det svarar mot verkliga behovet av assistenternas arbetskraft.

6) Avlöning under sjukdom samt läkare- och sjukvård.

7) Semesterfrågans ordnande.

8) Pensionsfrågan ordnande.

Vidare har Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter, som representerar de

hos lantbruksingenjörerna anställda assistenterna och tekniska biträdena, i

skrivelse till de sakkunniga den 14 juni 1935 ytterligare angivit de skäl, som

enligt föreningens mening talade för en förbättring i tjänstebiträdenas ställning

i ovan angivna hänseenden, varjämte i sagda skrivelse därjämte framhållits

att förste assistenterna borde förklaras kompetenta att självständigt

och på eget ansvar handlägga exempelvis syneförrättningar av enklare be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204-

25

skaffenhet, att verkställa avsyningar och besiktningar av statsunderstödda

torrläggningsföretag samt att fördela från statens avdikningslånefond erhållna

lånebelopp å de fastigheter, som skola ansvara för återbetalningen, och

att vidare gällande bestämmelser angående rese- och traktamentsersättningar

borde revideras, så att biträdena erhölle full kompensation för sina kostnader

i dessa hänseenden.

Sedermera har sistnämnda förening i skrivelse till de sakkunniga den 10

december 1935 i fråga örn förste assistenternas och assistenternas avlöningsförhållanden

m. m. hemställt, att förste assistenter till ett antal av 30

måtte erhålla anställning å ordinarie stat med avlöning enligt lönegraden

B 20, samt att övriga assistenter till ett antal av likaledes 30 måtte anställas

som extra ordinarie tjänstemän med inplacering i den för sådana befattningshavare

gällande lönegraden 18.

De sakkunniga ha härefter anfört, att de funnit det vara av den största

betydelse för torrläggningsverksamhetens framtida bedrivande att rekryteringen

av biträdeskåren hos lantbruksingenjörerna bleve så god som möjligt.

De sakkunniga yttra därom.

Det bör härvid ihågkommas, att de fältundersökningar, som föregå utförandet

av ett torrläggningsföretag, hittills i stor utsträckning anförtrotts

åt assistenter och tekniska biträden. Kontroll över dessa undersökningars

tillförlitlighet har endast i ringa grad kunnat utövas av lantbruksingenjörerna.

Detta ligger för övrigt i sakens natur, särskilt i vad beträffar de av biträdena

å fältet gjorda undersökningarna för utrönande av svårighetsgraden i fråga

om schaktningsarbeten av olika slag. Jämväl för framtiden måste man räkna

med, att dessa undersökningar komma att i stort sett självständigt utföras av

biträdena, huru än organisationen utformas.

För ernående av bättre förhållanden i nu sagda hänseenden är det erforderligt,

att relativt stora krav ställas på kompetensen hos lantbruksingenjörernas

fältbiträden, samt att dessa beredas en så tryggad anställning, att

till befattningarna kunna förvärvas verkligt dugande krafter. Så länge organisationen

bibehålies i sin nuvarande form, har staten, om man bortser från

förste assistenterna, endast ringa möjlighet att inverka på rekryteringen av

biträdeskåren. En ytterligare olägenhet med nu rådande system är den, att

ansvar för begångna felaktigheter ej kan utkrävas av biträdena såsom förseelse

i tjänsten.

Enligt de sakkunnigas uppfattning hade den nuvarande, av sättet för

lantbruksingenjörernas avlönande beroende ordningen i fråga om anställandet

och avlönandet av tjänstebiträdena överlevat sig själv. Så länge staten icke

bidrog till biträdenas avlöning, utan dessa i alla avseenden voro lantbruksingenjörernas

privata biträden samt helt avlönades av principalerna, var det

naturligt och riktigt, att lantbruksingenjörerna ensamma bestämde om biträdenas

anställnings- och avlöningsförhållanden. I och med att staten började

lämna bidrag till assistenternas avlöning samt uppställde vissa kompetensvillkor

för en del av dessa, hade emellertid systemet blivit ohållbart.

Sedan de sakkunniga framhållit, att de ingående prövat olika vägar för

åstadkommande av en rationell och mot tidens krav svarande lösning av

hithörande spörsmål, lia de yttrat, att någon förbättring av biträdenas ställning

med bibehållande i huvudsak av nuvarande organisation visserligen

skulle ernås genom att biträdeskåren anslötes lill statens pensionsanstalt el
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 204-

ler enskild pensionskassa eller ock därigenom, att pensioneringen grundades

på frivillig försäkring i pensionsstyrelsen. Härigenom skulle emellertid

allenast en utav de frågor, som berörde biträdenas ställning, vinna sin lösning,

under det att berättigade önskemål örn fastax-e och mera tryggade anställningsförhållanden,

bättre avlöning, rätt till semester m. m. icke bleve

tillgodosedda. Att åstadkomma en förbättring i sistnämnda hänseenden hade

de sakkuixniga funnit icke låta sig göra, så länge nuvarande organisationsform

helt eller delvis bibehölles.

Enligt de sakkunnigas mening borde därför en genomgripande omorganisation

i fråga örn tjänstebitiädenas ställning genomföras, så att dessa befattningshavare

anställdes och helt avlönades av staten. Därigenom bleve det

möjligt att råda bot på de olägenheter, varmed det nuvarande systemet vore

förenat.

Fältbiträden.

Förste assistenter och assistenter. De sakkuniga ha anfört, att vid den

statsanställning av assistenterna de i det föregående funnit böra genomföras,

det icke kunde ifrågakomma, att denna anställning skulle bliva av annan

art än den, som gällde för extra ordinarie befattningshavare. Innan den föreslagna

organisationen hunnit närmare prövas borde nämligen de befattningshavare,

varom här vore fråga, icke knytas så fast i organisationen som

följden skulle bli av en ordinaiie statsanställning. Det syntes för övrigt de

sakkunniga att anledning funnes att framgå med en viss försiktighet vid en

omorganisation av tjänster med såsom här vore fallet hittills mindre enhetlig

l-ekrytering.

Erfarenheten hade utvisat, att den hittillsvarande uppdelningen av assistentkåren

i förste assistenter och assistenter vore fördelaktig för fullgörandet

av tjänstegöromålen å lantbruksingenjörsdistrikten. På grund härav borde

denna uppdelning bibehållas jämväl i den av de sakkunniga föreslagna ändrade

organisationen. Uppdelningen innebure, bland annat, att de mest kvalificerade

assistenterna bereddes möjlighet alt vid inträffande ledighet vinna

befordran till förste assistent.

Assistenternas arbetsuppgifter borde enligt de sakkunnigas åsikt vara att

såsom tjänstebiträden åt lantbruksingenjör verkställa förberedande undersökningar

och utredningar beträffande torrläggningsföretagen.

De sakkunniga hade alltså icke kunnat biträda de i det föregående omnämnda

kraven på att å förste assistenterna skulle överlåtas att som förrättningsmän

självständigt handlägga vissa förrättningar av mindre omfattning.

De sakkunniga ha därvid framhållit följande:

Den utbildning, som även i fortsättningen lämpligen anses böra fordras

av dessa befattningshavare, kan icke anses tillräcklig för att bibringa dem

den kompetens i skilda hänseenden, som måste krävas av sådan förrättningsman,

även för det fall att behörigheten inskränktes till att huvudsakligen

avse mindre omfattande torrläggningsärenden. Jämväl dylika ärenden

kunna nämligen ofta beröra för jordens kultivering viktiga spörsmål, vilka

för sin lösning fordra väsentligt tiögre agronomisk sakkunskap hos förrätt
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

27

ningsmannen än den, som förste assistent besitter. Erforderlig kompetens

härutinnan synes icke kunna ernås med mindre vederbörande avlagt agronomexamen.

Att uppställa krav härpå kan emellertid ej gärna komma i

fråga, då sådan kompetens icke kan anses nödvändig för fullgörandet av de

övriga och åtminstone hittills mest väsentliga arbetsuppgifter, som åligga

förste assistent. I övrigt torde det icke vara av behovet påkallat eller ur

verksamhetens synpunkt lämpligt att uppdela arbetsuppgifterna på ytterligare

kategorier av självständigt arbetande förrättningsmän. Den av de

sakkunniga föreslagna ordningen med lantbruksingenjören helt statsavlönad

och biträdena fast anställda som statstjänstemän och enhetligt rekryterade

torde i varje fall kunna komma att medföra ett smidigare och framför allt

tryggare utnyttjande än hittills till skilda arbetsuppgifter av den tillgängliga

personalen.

Antalet förste assistenter lia de sakkunniga föreslagit skall utgöra 24, vilket

innebär att en förste assistent anställes inom varje lantbruksingenjörsdistrikt.

För erhållande av dylik anställning borde nu gällande kompetensvillkor

kunna i huvudsak tjäna som grundval. De sakkunniga ha dock ifrågasatt

huruvida icke såsom ytterligare villkor för anställning såsom förste assistent

borde krävas, att vederbörande för att erhålla något ökad insikt i jordartsbedömning

och därmed sammanhängande frågor skall ha genomgått särskild

kurs i marklära. Det borde ankomma på lantbruksstyrelsen att utarbeta

förslag till normer för behörighet till befattning som förste assistent.

I frågan örn förste assistenternas blivande lönegradsplacering ha de sakkunniga

erinrat därom, att dessa befattningshavares nuvarande löneförmåner

allmänt erkänts vara oproportionerligt låga i betraktande av den betydelse,

som enligt vad i det föregående påvisats måste tillmätas dem anförtrodda

tjänsteuppdrag. Med hänsyn härtill vore det angeläget, att en av förhållandena

påkallad förbättring i deras löneställning åstadkommes. Detta syntes

vara av vikt jämväl ur den synpunkten, att ifrågavarande befattningar vore

sluttjänster, samt att det ur allmän synpunkt vore önskvärt, att kravet på en

god rekrytering av biträdeskåren kunde tillgodoses i största möjliga mån.

Under hänvisning till det anförda ha de sakkunniga föreslagit, att förste

assistenterna inplaceras i 17 lönegraden av den för extra ordinarie tjänstemän

gällande löneplanen, vilken lönegrad omfattar löneklasserna 15—20.

Vidkommande det antal assistenter, som borde beredas statsanställning lia

de sakkunniga till en början erinrat om, att lantbruksstyrelsen för närvarande

hade rätt att anställa förste assistenter och assistenter med en högsta sammanlagd

anställningstid av 575 månader per budgetår, motsvarande i det

närmaste 48 helårsanställda dylika befattningshavare. Denna anställningstid

hade hittills helt tagits i anspråk och torde därför kunna sägas motsvara det

normala behovet av ifrågavarande arbetskrafter. Frånräkna! de av de sakkunniga

föreslagna 24 förste assistentbefattningarna återstode alltså ytterligare

24 befattningar, vilka skulle fyllas av assistenterna. Enligt de sakkunnigas

mening kunde det emellertid icke komma i fråga, att samtliga dessa

bereddes mera fast anställning i statens tjänst. Det för närvarande i anspråk

tagna antalet anställningsmånadcr för assistenter utfylldes nämligen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

icke av enbart sådana personer, vilka året om tjänstgjorde i sådan egenskap.

Sålunda förordnades till assistenter under längre eller kortare tid dels personer,

vilka under resten av året tjänstgjorde såsom tekniska biträden, och dels

personer, vilka allenast mera tillfälligt och särskilt under sommarmånaderna

vore anställda inom ifrågavarande verksamhet. Givetvis borde blott de assistenter

givas fastare anställning, som behövdes i det allmännas tjänst under

en längre sammanhängande tid. Med utgångspunkt från dessa förutsättningar

hade de sakkunniga stannat för att föreslå det antal assistenter, som borde

beredas extra ordinarie anställning, till 20.

De sakkunniga ha vidare framhållit, att för erhållande av anställning såsom

assistent hädanefter vissa kompetensvillkor borde författningsenligt föreskrivas.

I fråga örn assistenternas teoretiska utbildning syntes lämpligen enahanda

krav böra uppställas som de, vilka föreslagits bliva gällande för förste assistenterna.

Beträffande den praktiska kompetensen syntes viss tids anställning

hos lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat böra fordras. Dock syntes

i denna del lika lång tjänstgöring, som skulle gälla för erhållande av förste

assistentbefattning, eller minst 5 år, icke vara erforderlig. De sakkunniga

ville föreslå, att ifrågavarande anställningstid för erhållande av assistentbefattning

bestämdes till minst 2 år.

I fråga om assistenternas avlöningsförmåner lia de sakkunniga, under hänvisning

till vad de sålunda föreslagit beträffande kompetensvillkoren för assistentbefattningarna,

förklarat sig anse, att lönen till assistent icke borde

utgå med nämnvärt lägre belopp än vad de förordat för förste assistenterna.

Med hänsyn härtill ha de sakkunniga föreslagit, att assistent placeras i 15

lönegraden, omfattande löneklasserna 13—18, i nyssberörda löneplan.

De sakkunniga lia framhållit, att förutom den fördel, som förste assistenter

och assistenter komme att erhålla genom bättre avlöningsvillkor, medförde

statsanställningen därjämte, att dessa befattningshavare ernådde tryggare anställningsförhållanden

genom de förmåner i form av rätt till semester, avlöning

under sjukdom samt egenpension, vilka åtföljde extra ordinarieanställning

i statens tjänst. Därjämte komme de att bliva tillförsäkrade rätt

till familjepension.

Tekniska biträden. Till denna grupp ha de sakkunniga hänfört dels förut

omförmälda mer eller mindre tillfälligt anställda assistenter och dels de

fältbiträden i övrigt, som äro erforderliga för verksamhetens bedrivande.

De sakkunniga lia icke ifrågasatt annan förändring i dessa biträdens anställnings-

och avlöningsförhållanden, än att avlöningen skall utgå av statsmedel

i form av arvode. Några särskilda kompetensvillkor för erhållande av

anställning såsom tekniskt biträde vore det, enligt de sakkunnigas mening,

icke nödvändigt att författningsenligt uppställa, utan borde det ankomma på

lantbruksstyrelsen att härom utfärda de föreskrifter, som kunde finnas erforderliga.

De sakkunniga ha vidare förutsatt, att tekniskt biträde, i den mån

han innehar eller sedermera förskaffar sig erforderlig kompetens, skall kunna

vinna befordran till assistent. De sakkunniga ha beräknat behovet av ifrågavarande

arbetskrafter sålunda, att tekniska biträden skola av lantbruks
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 29

styrelsen få anställas för en sammanlagd anställningstid av 200 månader

per år.

Ifråga om arvodet till de tekniska biträdena ha de sakkunniga föreslagit,

att detsamma bestämmes till ungefär samma belopp, som tekniskt biträde i

genomsnitt under de sista åren åtnjutit i lön av lantbruksingenjör, eller i medeltal

i ett för allt 200 kronor för månad. I de sakkunnigas statförslag har

till avlönande av tekniska biträden upptagits ett anslag å 40,000 kronor. De

sakkunniga lia därom anfört, att hinder icke borde möta för lantbruksstyrelsen

att inom ramen för det beviljade anslaget till tekniskt biträde utbetala avlöning,

som beroende på kvalifikationer och dyrortsplacering något övereller

understege nyssberörda månadsavlöning.*

Rit- och skrivbiträden.

Enligt de sakkunnigas beräkningar behöva inom verksamheten anställas

dels 48 rit- och skrivbiträden med anställning hela året, motsvarande en sammanlagd

anställningstid av 576 månader för år, dels ock tillfälliga rit- och

skrivbiträden med en sammanlagd anställningstid av 120 månader för år.

De sakkunniga ha vidare anfört, att av de helårsanställda biträdena borde

vissa beredas de förmåner, som medföljde fastare statsanställning. Till dessa

befattningar borde nämligen förvärvas särskilt kvalificerade krafter. Med utgångspunkt

från dessa synpunkter hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå,

att sammanlagt 34 rit- och skrivbiträden bereddes anställning såsom extra

ordinarie befattningshavare. Av sistnämnda biträden borde ett väl kvalificerat

biträde placeras inom varje lantbruksingenjörsdistrikt. De 24 biträden,

som sålunda skulle anställas, föresloges erhålla avlöning enligt 7 lönegraden

i den för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen, vilken lönegrad

omfattade löneklasserna 5—10. De övriga 10 rit- och skrivbiträden, vilka

föresloges till fastare statsanställning, syntes böra placeras i 4 lönegraden i

nyssberörda löneplan, vilken lönegrad omfattade löneklasserna 2—7. Då

dessa biträdens blivande stationsort icke kunde i förväg bestämmas, hade i

statförslaget beräknats avlöning å medeldyrort (E-ort). Vad slutligen beträffade

återstående helårsanställda rit- och skrivbiträden, till antalet 14,

ävensom tillfälliga dylika biträden med en i det föregående angiven sammanlagd

anställningstid av 120 månader för år, hade de sakkunniga beräknat deras

avlöning till i genomsnitt i ett för allt 175 kronor för månad och i statförslaget

för ändamålet upptagit ett anslag å 40,000 kronor.

Personliga lönetillägg till de ordinarie lantbruksingenjörerna.

De sakkunniga.

Inledningsvis lia de sakkunniga framhållit, att det föreslagna nya avlöningssystemet

komme alt för flertalet lantbruksingenjörer medföra en icke

oväsentlig beskärning av de inkomster, som dessa med nu gällande avlöningsbestämmelser

hittills uppnått och i fortsättningen kunde beräknas uppnå.

Vid sådant förhållande, och då de för lantbruksingenjörerna gällande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

särskilda avlöningsbestämmelserna vore så avfattade, att dessa befattningshavare

icke mot sitt bestridande torde vara skyldiga att låta sig överföra till

nytt avlöningssystem, kunde det förutsättas, att lantbruksingenjör, vilkens

avlöningsförmåner vid sådan överflyttning försämrades, funne med sin fördel

förenligt att kvarstå å gällande lönestat. Visserligen kunde det tänkas att

i samband med den nya löneregleringen en sänkning av lantbruksingenjörstaxan

genomfördes på sådant sätt, att nyssnämnda eventualitet ej komme att

te sig alltför lockande. De sakkunniga funne emellertid för sin del en dylik

beskärning av taxeinkomsterna icke vara förenlig med billighet och rättvisa

från statens sida. Ur såväl det allmännas som de enskilda tjänstemännens

synpunkt borde därför en sådan lösning av denna fråga eftersträvas, att de

lantbruksingenjörer, vilka innehade fullmakt på sin tjänst, bleve genom personliga

lönetillägg tillförsäkrade skälig kompensation för den inkomstminskning,

varav de komme att drabbas vid övergång till den nya avlöningsstaten.

Sedan de sakkunniga härefter framhållit, att storleken av lantbruksingenjörernas

hittillsvarande inkomster enligt taxa varit beroende av ett flertal

olika faktorer — av vilka de sakkunniga nämna tjänstgöringens förläggning

till olika distrikt ävensom lantbruksingenjörernas ålder — ha de anfört.

För att kunna bedöma, i vad mån kompensation för minskning i inkomsterna

genom den föreslagna omläggningen eventuellt bör utgå, ha de sakkunniga

från lantbruksingenjörerna infordrat uppgifter om deras nettoinkomster

enligt taxa under vart och ett av åren 1931—1935. Vid bearbetandet

av det sålunda inkomna materialet ha de sakkunniga ansett sig böra i

vissa fal! taga hänsyn til! sådana särskilda omständigheter, vilka inverkat på

storleken av den behållna inkomsten. Detta gäller lantbruksingenjörer, som

antingen vid sidan av sin ordinarie tjänst under större eller mindre del av

visst år tjänstgjort såsom vattenrättsingenjörer eller ock först under de senaste

åren tillträtt eget distrikt. I dylika fall ha de sakkunniga vid uppskattning

av nettoinkomsten enligt taxa tagit viss hänsyn till, vad vederbörande

distrikt normalt bort kunna inbringa i förrättningsinkomster, för den händelse

sagda särskilda omständigheter icke förelegat.

De sakkunniga förmäla vidare, att de på grundval av de utav lantbruksingenjörerna

lämnade uppgifterna samt med beaktande av nyss anförda synpunkter

beräknat medeltalet för nämnda fem år av lantbruksingenjörernas

taxeinkomster. Därvid hade följande siffror framkommit:

Bruttoinkomst ...................................... kronor 19,527

Omkostnader och övriga utgifter i tjänsten .............. kronor 11,310

Nettoinkomst ........................................ kronor 8,217.

Variationerna mellan de olika åren hade ej varit särskilt stora. Sålunda

hade årliga medeltalen för bruttoinkomsten varierat mellan högst 20,420 och

lägst 18,893 kronor. Högsta omkostnadsmedeltalet hade utgjort 11,849 och

det lägsta 10,944 kronor. Motsvarande siffror för nettoinkomsten hade utgjort

respektive 8,587 och 7,838 kronor. Däremot hade inkomsterna inom de

olika distrikten i hög grad varierat under den ifrågavarande femårsperioden.

Detta förhållande belystes av följande, av de sakkunniga gjorda sammanställning,

som utvisade nettoinkomstens fördelning på distrikten inom olika

storleksklasser.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 31

Antal distrikt, där netto- inkomsten av taxearbete

utgjort

kronor

1931

1932

1933

1934

1935

Högst 4,000 ............

3

3

3

2

2

4,001— 5,000 ............

1

1

1

2

2

5,001— 6,000 ............

3

6

4

2

2

6,001— 7,000 ............

4

2

—

4

2

7,001— 8,000 ............

3

1

3

3

2

8,001— 9,000 ............

2

—

2

4

3

9,001—10,000 ............

2

—

2

1

4

>10,000 ............

3

8

7

5

6

De sakkunniga ha vidare anfört följande.

Vid bedömandet av innebörden av de sakkunnigas förslag till löneställning

för lantbruksingenjörerna skall i första hand tagas hänsyn till de belopp,

dessa komma att uppbära i avlöning enligt den föreslagna lönegradsplaceringen

B 29. Emellertid bör därjämte vid jämförelse mellan lantbruksingenjörernas

förmåner enligt gällande och föreslaget lönesystem hänsyn tagas

jämväl till den förbättring i pensionshänseende, som, därest förslaget genomföres,

kommer lantbruksingenjörerna till godo. Genom löneregleringen

komma för lantbruksingenjör att tillämpas det pensionsunderlag och det

pensionsavdrag, som gälla för befattningshavare i 29 :e lönegraden, innebärande

en ökning i pensionsunderlagen med ett belopp av 960 kronor. Å

andra sidan medför reformen en ökning av pensionsavdragen från 330 kronor

till 399 kronor för år. Med hänsyn tagen till dessa omständigheter har

värdet av den ökade pensionsförmånen ansetts motsvara ett belopp av 600

kronor för år.

Vid jämförelse mellan å ena sidan lantbruksingenjörernas nuvarande

sammanlagda inkomster i tjänsten och å andra sidan deras löneförmåner

enligt de sakkunnigas förslag, däri inberäknat värdet av ökad pensionsförmån,

bär framgått, att för samtliga lantbruksingenjörer med undantag av

två, nämligen lantbruksingenjörerna i Växjö och Umeå, löneregleringsförslaget

kommer att medföra viss inkomstminskning. Detta belyses närmare

av följande sammanställning.

Inkomstminskning

kronor

Antal

lantbruks-

ingenjörer

1,500— 1,999 ..........................

5

2,000— 2,499 ..........................

1

2,500- 2,999 ..........................

5

3,000— 3,499 ..........................

1

4,000- 4,499 ..........................

2

5,500— 5,999 ..........................

3

6,000- 9,000 ..........................

4

>10,000 ..........................

1

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Härefter ha de sakkunniga framhållit, att, såsom framginge av det förebragta

materialet, de hittillsvarande sammanlagda avlöningsförmånerna uppgått

till så höga belopp, att det enligt de sakkunnigas mening icke gärna

kunde ifrågasättas att lägga desamma till grund för beräknande av personliga

lönetillägg åt bemälda befattningshavare, utan att en begränsning härvidlag

finge äga rum. I detta sammanhang borde jämväl beaktas, att lantbruksingenjörernas

inkomster av förrättningar varit och fortfarande skulle

komma att i icke oväsentlig grad bliva beroende av, huruvida staten i samma

utsträckning som hittills anvisade anslag till torrläggningsverksamheten.

I den mån staten funne det erforderligt att minska anslagstilldelningen för

detta ändajnål, skulle följden därav med nödvändighet bliva, att taxeinkomsterna

reducerades.

De sakkunniga ha i samband härmed i korthet redogjort för de grunder

i fråga om bestämmandet av personliga lönetillägg, som tillämpats vid tidigare

löneregleringar för andra befattningshavare i statens tjänst, och därom

anfört följande.

Före genomförandet av den år 1919 beslutade löneregleringen för kommunikationsverken

ägde åtskilliga befattningshavare vid telegrafverket uppbära

sportler i form av telegramprovision. Beträffande dessa tjänstemän

föreskrevs uti de av Kungl. Maj:t den 16 april 1920 meddelade bestämmelserna

i fråga örn övergång till den nya lönestaten vid telegrafverket, att den,

vars sammanlagda löneinkomst vid nämnda övergång jämte de sportler,

som för år 1919 belöpt å den ordinarie tjänst han omedelbart före övergången

innehade — sportlerna beräknade till högst 5,400 kronor — över

stege den avlöning han ägde uppbära efter övergången till den nya staten

inklusive det honom enligt vissa bestämmelser eventuellt tillkommande

personliga lönetillägg, skulle tilldelas särskilt personligt lönetillägg motsvarande

nämnda skillnad. Lönetillägget borde emellertid minskas eller upphöra

i den mån tjänstemannens avlöning å den nya staten ökades samt avskrivas

under nio år med en niondel årligen.

Vid löneregleringarna för vissa tjänstemän inom tullverket (riksdagens

skrivelse nr 276/1922), för landssekreterare och landskamrerare (riksdagens

skrivelse nr 333/1925) och för sekreteraren i överståthållarämbetets kansli

(riksdagens skrivelse nr 205/1926) bestämdes jämväl personliga lönetillägg

att utgå till dessa befattningshavare, i den mån de nya avlöningarna kom

ine att medföra inkomstminskning, och fastställdes lönetilläggen att för varje

särskilt fall utgå med högst 5,400 kronor för år räknat. Även nu omhandlade

särskilda lönetillägg skulle minskas eller upphöra, i den mån tjänstemannens

avlöning å den nya staten ökades, samt avskrivas under nio år med

en niondel årligen.

De sakkunniga ha nu beträffande begränsningen av de personliga lönetillläggen

till lantbruksingenjörerna uttalat, att densamma liksom vid de nyssberörda

löneregleringarna lämpligen syntes kunna sättas vid ett belopp av

5,400 kronor. Med hänsyn till den av de sakkunniga förut framhållna önskvärdheten

av att samtliga nuvarande lantbruksingenjörer övergå till det föreslagna

lönesystemet ha de sakkunniga funnit, att en ur tjänstemännens synpunkt

fördelaktigare övergångstid till det nya lönesystemet än vad som sked
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

33

de i nyss berörda fall borde beredas lantbruksingenjörerna. De sakkunniga

hade därvid tänkt sig, att det personliga lönetillägget till lantbruksingenjörerna

skulle i varje enskilt fall utgå oavkortat under de fem första åren

från den nya löneregleringens genomförande, samt att det därefter avskreves

under därpå följande sex år med en sjättedel årligen. Där nyssnämnda maximum

av 5,400 kronor uppnåddes, skulle sålunda lönetillägget komma att

utgå, under vart och ett av de första fem åren med 5,400 kronor, under sjätte

året med 4,500 kronor, under sjunde året med 3,600 kronor o. s. v. för att

med utgången av det tionde året helt upphöra.

Vid uppgörandet av förslag till personliga lönetillägg hade de sakkunniga

ansett lämpligt indela lantbruksingenjörerna i olika grupper med hänsyn

till storleken av den inkomstminskning, som var och en till följd av löneregleringen

finge vidkännas. Därvid hade till samma grupp hänförts de lantbruksingenjörer,

vilkas inkomstminskning komme att bliva av ungefärligen

samma storleksordning. I överensstämmelse härmed ansåge de sakkunniga,

att varje särskild lantbruksingenjör borde tillerkännas personligt lönetillägg

med följande belopp.

Lantbruksingenjör

Grupp

Personligt

lönetillägg

kronor

A. E. Welin-Berger, Halmstad..........................

K. F. Westling, Karlstad ..............................

I. J. Nyman, Härnösand................................

I. E. Öjefors, Skellefteå ................................

■ I

1,500

H. G. Hegethorn, Luleå................................

L. M. Lingström, Nyköping ............................

11

2,000

A. G. Ytterberg, Uppsala ..............................

G. Wadman, Visby ....................................

M. Wixell, Blekinge....................................

N. G. Gustafsson, Gävle................................

J. M. Hägglund, Östersund..............................

lil

2,500

C. B. Carlson, Göteborg ................................

IV

3,000

E. G. Lindqvist, Kalmar................................

S. G. V. Hallin, Skara..................................

N. Risberg, Stockholm..................................

I. P. Helin, Linköping..................................

C. Berner, Jönköping ..................................

*

4,000

C. H. Wallér, Malmö ..................................

C. G. Kindblom, örebro ..............................

A. H. Welin-Berger, Västerås ..........................

F. M. Olsson, Falun..................................

V!

5,400

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 204. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 204-

Under hänvisning till det anförda ha de sakkunniga alltså föreslagit, att

såsom kompensation för minskad avlöning skall till de förut omförmälda

lantbruksingenjörerna, därest de övergå å den nya lönestaten, utbetalas

personligt lönetillägg med nyss angivna belopp, samt att vidare sagda lönetillägg

skall utgå oavkortat under en tid av fem år efter den nya lönestatens

ikraftträdande samt därefter under en tid av sex år avskrivas med en sjättedel

örn året, dock att lönetillägget bör minskas eller upphöra, därest och i

den mån tjänstemannens avlöning å den nya staten skulle komma att ökas.

De sakkunniga ha vidare anfört, att å lönetilläggen — vilkas sammanlagda

årliga belopp komme att under de fem första åren uppgå till 76,200

kronor — icke borde utgå dyrtidstillägg samt att utbetalning av lönetilläggen

syntes böra ske i samma ordning, som är i allmänhet stadgad beträffande

avlöning.

Yttranden.

Förslaget angående ändring i lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens

anställnings- och avlöningsförhållanden har på två undantag när av

de hörda myndigheterna och sammanslutningarna i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. I vissa yttranden göras emellertid en del erinringar

av principiell innebörd. Beträffande förslagets detaljer, särskilt i

fråga om de föreslagna lönegradsplaceringarna, och därmed sammanhängande

frågor framföras åtskilliga yrkanden och önskemål.

Av de myndigheter m. fl., vilka tillstyrkt förslaget, anför statskontoret,

att ämbetsverket till fullo insåge, att det nuvarande avlöningssystemet vore

behäftat med avsevärda svagheter. Emellertid kunde ämbetsverket icke

underlåta att framhålla, att en övergång till ett system med lantbruksingenjörerna

såsom helt statsavlönade kunde befaras medföra en icke oväsentlig

nedgång i arbetsintensiteten och en därav föranledd kostnadsökning för

statsverket. Vid övervägande av fördelarna och nackdelarna av den föreslagna

reformen hade statskontoret likväl funnit tillräckligt starka skäl tala

för att lantbruksingenjörerna gjordes helt statsavlönade och oberoende av

taxeinkomster. Därest lantbruksingenjörerna gjordes helt statsavlönade,

medförde detta givetvis, att deras tjänstebiträden måste anställas och avlönas

av staten.

Lantbruksstyrelsen yttrar i samma fråga, att styrelsen icke förbehållslöst

ville giva sin anslutning till de sakkunnigas uppfattning, att det vore ett

oeftergivligt villkor för ernående av en fullt objektiv och opartisk inställning

från lantbruksingenjörens sida till på honom ankommande tjänsteuppgifter

att han ställdes ekonomiskt oberoende av taxeinkomster och således

bleve helt avlönad av statsmedel. Styrelsen ansåge nämligen att man icke

utan vidare kunde utgå därifrån, att ett arbete skulle bliva mindre noggrant

och vederhäftigt utfört på grund av den omständigheten att vederbörande

befattningshavare uppbure särskild ersättning för arbetet. Styrelsen yttrar

vidare.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204-

35

Styrelsen vill heller icke underlåta att framhålla, att det nuvarande avlöningssystemet

för lantbruksingenjörerna onekligen har vissa fördelar. Sålunda

blir, bland annat, inkomsten av arbetet till sin storlek beroende av det

utförda arbetets omfattning. Vidare utgör taxeinkomsten en stimulans för

förrättningsmannen att uttaga så lång arbetsdag som möjligt för både sig

själv och arbetsbiträdena, varigenom behovet av arbetskraft kommer att i

viss mån hålles nere. Enligt vad styrelsen har sig bekant, uttaga också

lantbruksingenjörerna i regel en daglig arbetstid, som väsentligt överskrider

en normal sådan. Styrelsen vill i detta sammanhang även uttala såsom sin

övertygelse, att en övergång till det nu föreslagna avlöningssystemet kommer

att i sin mån bidraga till en minskning av den dagliga arbetstiden å lantbruksingenjörsexpeditionerna

och därigenom ganska snart medföra behov

av ökad arbetskraft.

Det avgörande skälet för styrelsen, att styrelsen, trots vad nyss anförts,

vill tillstyrka en omläggning av avlöningssystemet för lantbruksingenjörerna,

så att dessa bliva helt statsavlönade, är att enligt styrelsens mening en

dylik ändring är en nödvändig förutsättning för att statsanställning skall

kunna beredas lantbruksingenjörs arbetsbiträden, något som lantbruksstyrelsen

anser vara av ett starkt behov påkallat. Det synes nämligen omöjligt

att låta lantbruksingenjör uppbära ersättning enligt taxa för arbete, som

delvis utföres av statsavlönade tjänstemedhjälpare.

Skulle statsmakterna tilläventyrs på grund av därmed förenade kostnader

eller av andra skäl icke vilja vara med om en reform, varigenom lantbruksingenjörernas

arbetsbiträden beredas statsanställning, finnes det enligt

styrelsens mening icke heller någon anledning att frångå det nuvarande

avlöningssystemet för lantbruksingenjörerna själva.

Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning förelåge det emellertid ett trängande

behov av att lantbruksingenjörernas tjänstebiträden bereddes en förbättring

uti sina anställnings- och avlöningsvillkor, som för närvarande icke

kunde anses tillfredsställande med hänsyn till den kompetens och det arbete,

som krävdes av dem. Redan den omständigheten, att det icke kunde

förnekas, att de hade att utföra ett arbete av allmännyttig och statlig karaktär

direkt i statens intresse, talade för att de borde avlönas av staten. Av

största betydelse för torrläggningsverksamheten vore vidare att biträdeskåren

hos lantbruksingenjörerna bleve så god som möjligt. Under nuvarande

förhållanden vore emellertid dessa biträden närmast att betrakta såsom lantbruksingenjörs

personliga medhjälpare och vederbörande statliga myndighet,

närmast lantbruksstyrelsen, hade endast ringa möjlighet att inverka på

rekryteringen av biträdeskåren. En ytterligare olägenhet med nu rådande

system, som till viss grad kunde tänkas verka neddragande på arbetets kvalitet,

vore också att ifrågavarande biträden icke vore underkastade tjänstemannaansvar

för begångna försummelser och felaktigheter i arbetet.

Med hänsyn till det anförda förklarar lantbruksstyrelsen sig böra i princip

förorda de av de sakkunniga föreslagna reformerna i fråga örn avlöningsbestämmelserna

för lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden.

I detta, sammanhang har lantbruksstyrelsen jämväl berört frågan huruvida

lantbruksingenjör kan anses skyldig övergå på det föreslagna nya

avlöningssystemet. Styrelsen erinrar till en början därom, att enligt gäl
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

lande bestämmelser — kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 239) — lantbruksingenjör

skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande,

omreglering av extra inkomster, som kunna åtfölja lantbruksingenjörsbefattning

eller utgå för bestyr i sammanhang därmed. Efter att vidare

lia erinrat örn att de sakkunniga såsom sin uppfattning uttalat, att lantbruksingenjör

icke syntes mot sitt bestridande kunna överföras å ett avlöningssystem,

som innefattade att inkomsterna enligt taxa skulle helt bortfalla,

uttalar styrelsen, att ett dylikt betraktelsesätt måhända vore väl formalistiskt.

Å ena sidan vore det tydligt, att lantbruksingenjörerna icke kunde

fråntagas dessa extra inkomster för arbete enligt taxa med samtidigt bibehållande

av den nuvarande grundlönen. Å andra sidan vore de skydiga att

underkasta sig omreglering av taxeinkomsten, varav torde följa, att de måste

tåla en minskning därav och även en mera kraftig sådan. Vid sistnämnda

förhållande syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke lantbruksingenjörerna,

när de, såsom här vore fallet, skulle erhålla i utbyte mot taxeinkomsten

dels en mycket avsevärd höjning i grundlönen, dels ock ytterligare kompensation

därutöver, skulle kunna ur skälighetssynpunkt anses hava skyldighet

att övergå till det nya avlöningssystemet. Svårt torde vara att på

förhand avgöra, huru domstol skulle döma i en dylik fråga. Styrelsen ansåge,

att ifrågavarande avlöningsfrågas öde i mycket hängde på det svar,

som kunde givas på omförmälda spörsmål. Stora svårigheter syntes nämligen

möta att genomföra det nya avlöningssystemet, därest icke lantbruksingenjörerna

kunde anses skyldiga att övergå på samma system, enär det

eljest vöre att befara, att en hel del av ifrågavarande tjänstemän skulle föredraga

att kvarstå på den gamla avlöningsstaten. De sakkunniga hade visserligen

tänkt sig möjligheten av att båda dessa avlöningssystem skulle kunna

tillämpas jämsides och i sådant avseende föreslagit vissa övergångsanordningar.

Enligt styrelsens åsikt skulle det emellertid hliva så gott som

ogörligt att tillämpa detta i praktiken, därest ett flertal lantbruksingenjörer

komme att vägra att övergå på det nya avlöningssystemet.

Förvaltningsutskottet i Östergötlands län finner fördelar i fråga om förrättningarnas

handläggande vara att vinna därigenom att lantbruksingenjörerna

ställas oberoende av taxeinkomster. Förvaltningsutskottet anför emellertid

vidare, att, när det gällde lantbruksingenjörernas biträden, förefölle

det utskottet i viss mån tveksamt med deras ifrågasatta anställning såsom

statliga befattningshavare, men övervägande skäl syntes dock tala för att

förslaget genomfördes även i detta avseende. Emellertid finge det ej förbises,

att förslagets genomförande med all sannolikhet inom en nära framtid

torde nödvändiggöra anställning av ökat antal förrättningsmän. Det nuvarande

avlöningssystemet, enligt vilket lantbruksingenjörernas inkomster till

avsevärd del vore beroende av arbetstidens längd, hade lett till att varken

de eller deras biträden tillämpat »normalarbetsdag» utan i betydligt större

utsträckning utnyttjat tiden. Att så skulle bliva fallet, därest de såsom föreslagits,

gjordes helt oberoende av taxeinkomster, syntes knappast kunna

beräknas.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

37

Förvaltningsutskottet i Örebro län anför såsom ett önskemål ur jordbrukssynpunkt,

att ett större antal assistenter och tekniska biträden kunde

anställas än vad för närvarande vore fallet, så att möjligheter bereddes lantbruksingenjörerna

att i ett något hastigare tempo än vad nu i allmänhet syntes

vara förhållandet handlägga hithörande ärenden.

En i viss mån motsatt ståndpunkt intages av förvaltningsutskottet i Västernorrlands

län, som finner omläggningen av avlöningssystemet riktig men

som därutöver framhåller, att med den inriktning den av lantbruksingenjörerna

handhavda avdikningsverksamlieten fått det kunde förutses, att viss

minskning i deras arbetsuppgifter successivt komme att inträda. Särskilt

om, såsom förvaltningsutskottet ville föreslå, vissa enklare förrättningar

överfördes till handläggning genom hushållningssällskapens försorg, syntes

det välbetänkt, att beträffande lantbruksingenjörernas tjänstebiträden icke

föresloges statsanställning i fullt samma omfattning som de sakkunniga föreslagit.

Då här förevarande arbeten vöre särskilt ägnade att tjänstgöra såsom

konjunkturutjämnande borde, såsom även de sakkunniga framhållit,

statsmakterna icke inrikta sig på anställande av större tjänstemannastab än

som erfordrades under goda konjunkturer. Med detta hade förvaltningsutskottet

emellertid icke åsyftat sådan inskränkning beträffande statsanställning,

som skulle gå ut över personer, vilka under en längre följd av år

i egenskap av tjänstebiträden i olika grader arbetat inom avdikningsverksamheten.

Slutligen anför förvaltningsutskottet i Gotlands län att de föreslagna lönerna

icke föranledde annan erinring från förvaltningsutskottets sida, än att

ett bifall till förslaget måste ytterligare aktualisera en omprövning och lösning

av lönefrågan för hushållningssällskapens tjänstemän. Förvaltningsutskottet

ville också gentemot de sakkunniga framhålla, att talet örn lantbruksingenjörernas

långa utbildningstid vore en överdrift, särskilt med hänsyn därtill,

att de under större delen av denna tid hade avlönade befattningar som biträden

och stipendiater. Deras egentliga studietid vore i regel knappast

längre eller dyrbarare än en nutida agronoms. Vad åter anginge kompetensfordringarna

för lantbruksingenjör syntes de tekniska fordringarna vara väl

avvägda, varemot man bestämt måste betvivla, att någon trygghet gåves för

att den agronomiska utbildningen vore tillfyllest för att förrättningsmannen

skulle kunna bedöma företaget ur jordbruksekonomisk synpunkt, något som

komme att bli ännu viktigare, då syneförfarandet inskränktes. Förvaltningsutskottet

ansåge det kunna sättas i fråga, huruvida lantbruksingenjörskåren

ovillkorligen borde rekryteras från tekniska högskolan. Säkerligen skulle

praktiskt erfarna och tekniskt begåvade jordbrukskonsulenter mycket väl

kunna tänkas utbildas för ifrågavarande arbete utan att statens kostnader för

rekryteringen därigenom skulle ökas.

Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter framhåller inledningsvis, att

handhavandet av den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten

och därmed också organisationen av torrläggningsverksamheten

i riket vore för såväl jordbrukarna som för det allmänna av utomordent
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

ligt stor betydelse. Det vore en oeftergivlig förutsättning för tryggande av

.jordbrukarebefolkningens utkomst, att den kvantitativa och kvalitativa jordkulturen

icke eftersattes. Torrläggningsverksamheten vore grundläggande

för all jordkultur och man hade ingen anledning förvänta, att denna verksamhet

inom överskådlig tid komme att minska, tvärtom torde den öka. Det

vore förty nödvändigt att ett tillräckligt antal lämpligt utbildade arbetskrafter

stöde till jordbrukets förfogande för verksamheten med jords torrläggning.

Föreningen ville instämma med de sakkunniga att de i betänkandet påtalade

bristerna i den nuvarande organisationen oundgängligen krävde en omorganisation

av nämnda verksamhet och enligt föreningens mening innebure de

sakkunnigas förslag en kraftig minskning av det nuvarande systemets brister

och utgjorde ett stort steg framåt mot en ändamålsenlig organisation av avdikningsverksamheten.

Den sålunda föreslagna vägen att helt statsavlöna

alla tjänstemän inom verksamheten funne föreningen i likhet med de sakkunniga

vara den enda framkomliga för att erhålla en fullt objektiv och

tillförlitlig organisation.

Föreningen anför vidare, att den funne de sakkunnigas förslag att kompetensvillkor

skulle författningsenligt föreskrivas för samtliga assistenter utgöra

en verksam åtgärd för ernående av vederhäftighet i de förundersökningar och

utredningar, som läge till grund för vattenavledningsföretagen med avseende

å den del som utfördes av lantbruksingenjörernas tjänstemedhjälpare. Assistenternas

tjänsteuppgifter vore till sin art av stor ekonomisk räckvidd såväl

för det allmänna som för de av dikningsföretaget beroende och kompetensen

finge följaktligen icke eftersättas. Föreningen anför härom ytterligare i huvudsak

följande.

På grund av den stora arbetsbördan på lantbruksingenjörsdistrikten ha

arbeten, som fordra stor yrkeskunnighet, utförts av lantbruksingenjörernas

tjänstemedhjälpare, och om dessa arbetsuppgifter lösts på ett skickligt sätt,

har delta förnämligast berott på personlig kompetens, då lantbruksingenjörerna

förklarligt nog icke medhinna effektiv kontroll av en stor del av medhjälparnas

arbeten. Dessa äro även delvis av den art, att de i stort sett undandraga

sig sådan kontroll och tillsyn. Vi vilja till fullständigande av de

sakkunnigas uppgifter härutinnan påpeka, att enligt vår kännedom dessa

fältundersökningar ävensom kontroller och avsyningar i regel utföras av

tjänstebiträdena och endast i undantagsfall av vederbörande lantbruksingenjör.

Det torde kunna förutsättas, att även i fortsättningen förste assistenter

och assistenter komma att handhava arbeten, som förutsätta en ändamålsenlig

och fullgod kompetens, ju mera som det ur kostnadssynpunkt är angeläget

att utnyttja den billigare arbetskraften.

Föreningen säger sig därför icke kunna dela de sakkunnigas mening, att

kompetensvillkoren för assistenter skulle sättas så, att de icke erliölle en kompetens,

som vid befordran till förste assistent vore tillfyllest för att en sådan

befattningshavare skulle självständigt kunna handlägga förrättningar av

mindre omfattning. Även om dessa förrättningar icke överlätes på förste assistenterna,

vore dessa arbeten för förrättningar i allmänhet så omfattande,

att kompetensen icke kunde var nöjaktig, örn angivna förutsättningar sakna
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 204

39

des. Under erinran om dels att ifrågavarande förrättningsmän endast i särskilda

undantagsfall sysselsattes med rent agronomiska spörsmål, dels ock

att för att kunna antagas till lantbruksingenjör icke erfordrades agronomexamen

men väl att ha genomgått ettårig kurs vid ett statens lantbruksinstitut,

anför föreningen, att denna ett-åriga kurs syntes föreningen mycket lämpad

såsom komplettering av assistenternas tekniska utbildning, därest icke

agronomexamen ansåges böra ifrågakomma. I varje fall borde icke lantmannaskola

anses tillfyllest.

Föreningen sammanfattar sina krav på skärpt kompetens för assistenterna

sålunda, att för att kunna antagas såsom assistent skulle erfordras att ha

genomgått

1) fullständig kurs å byggnadslinjen vid teknisk elementarskola eller tekniskt

gymnasium,

2) ett-årig kurs vid lantbrukshögskola eller agronomexamen,

3) kurs för utbildning av förrättningsmän vid täckdikningsföretag, därest

sådan kurs anordnas med understöd av statsmedel; samt att lia varit

4) med lantbruksstyrelsen medgivande minst två år med goda vitsord anställd

som tekniskt biträde hos lantbruksingenjör.

För förste assistent borde enligt föreningens mening fordras samma kompetens

som för assistent samt därutöver att ha med goda vitsord tjänstgjort

hos lantbruksingenjör under ytterligare tre år.

Föreningen yttrar vidare.

Den nuvarande assistentkåren har rekryterats mindre enhetligt och har ej

annat varit att förvänta med den brist på bestämmelser om formell kompetens

som förelegat och avsaknad av målmedveten utbildning. Det synes oss

dock påtagligt, att den förefintliga assistentkåren väl fyller sitt värv, då den

olika förekommande skolkompetensen kunnat utjämnas med under arbetet

på distrikt förvärvade kunskaper. Detta sätt att förvärva kompetens bör dock

icke få fortgå, dels därför att den praktiska lärotiden på en del händer, där

lämplig skolunderbyggnad saknas, blir särdeles lång, dels därför att risken för

missgrepp och bristande vederhäftighet i under denna tid utförda arbeten givetvis

är störst. Vid ett första tillsättande av de befattningshavare, varom här

är fråga, och enligt de nya bestämmelser, som kunna komma att utfärdas,

böra övergångsbestämmelser tillämpas, som medgiva eftergift i den formella

kompetensen, ävensom att med tidigare tjänstgöring såsom assistent må likställas

annan lill art oell omfattning jämförlig tjänstgöring hos lantbruksingenjör

för dem som redan nu med lantbruksstyrelsens förordnande eller medgivande

tjänstgöra som förste assistenter, assistenter och tekniska biträden

hos statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer eller stipendiater.

Föreningen framhåller slutligen i denna del, att det ur rekryteringssynpunkt

tedde sig som en naturlig åtgärd att fastställa författningsenlig kompetens

även för tekniska biträden. Föreningen förväntade dock, att då enligt de sakkunniga

det borde ankomma på lantbruksstyrelsen att härom utfärda erforderliga

föreskrifter, dessa även avfattades så, att de befrämjade en god rekrytering.

Av de förutberörda båda yttrandena, vilka gå i avstyrkande riktning, anföres

i det av förvaltningsutskottet i Malmöhus län avgivna yttrandet, att

utskottet holle före, all förslaget lill sportlernas borttagande vore ägnat att

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

i högsta grad försinka torrläggningsärendenas handläggning samt öka kostnaderna.

Det nuvarande avlöningssystemet borde därför i stort sett bibehållas,

möjligen med någon ökning av den fasta lönen och motsvarande

minskning i sportelinkomsten. Föreningen Statens lantbruksingenjörer anför

beträffande vad de sakkunniga yttrat angående den nuvarande organisationens

brister och tidigare framkomna förslag till deras avhjälpande, att

i vad den sålunda relaterade kritiken avsåge lantbruksingenjörernas verksamhet

föreningen icke kunde undgå att framhålla, att kritiken i väsentliga

delar byggde på förhållanden som icke längre vore för handen. Föreningen

yttrar därom.

Vi avse härmed i första hand den omständigheten, att nu tillämpade bestämmelser

för lantbruksingenjörernas utbildning ävensom föreskrifterna i

1921 års vattenlag måste anses lämna starkast möjliga garantier mot att

ekonomiskt misslyckade torrläggningsföretag kunna i framtiden förväntas,

så framt de överhuvud taget kunna genom förrättningsmannens åtgärder

förebyggas. Verkan av dessa nya förhållanden har blott successivt kunnat

göra sig märkbar, och det torde dröja ännu en del år, innan fördelarna till

fullo hunnit framträda. Med den högre utbildningen har också följt en

effektivare organisation av arbetet på distrikten, och därmed följande bättre

inkomster ha säkerligen kraftigt bidragit till en god rekrytering av lantbruksingenjörskåren.

Vad speciellt den mycket omtalade stora arbetsbalansen

på distrikten beträffar, vilja vi erinra örn, att det ej är många år

sedan antalet extra lantbruksingenjörer ökades från tre till sju, men att

balansen under denna korta tid hunnit avsevärt nedbringas, och det är

vår bestämda uppfattning, att denna balans utan några extra åtgärder

(möjligen med undantag för anställande av flera biträden) kan väntas bliva

nedbringad till ett minimum inom ett fåtal år.

Föreningen finner i anslutning till det sålunda anförda uppenbart, att en

sådan ändring av avlöningsförhållandena med ty åtföljande avsevärda

sänkning av medelinkomsten icke kunde komma att verka befrämjande på

balansens minskning. Lika säkert vore, att den komme att försämra rekryteringen

och öka statens kostnader för torrläggningsverksamheten.

Föreningen bestrider vidare bestämt påståendet att det nuvarande lönesystemet

skulle kunna föranleda mindre noggranna undersökningar och

alltför optimistiska beräkningar. Enligt föreningens mening förhölle det

sig tvärtom så, att detta lönesystem vore en sporre till och bästa möjliga

garanti för att verksamheten så sköttes och de anförtrodda uppgifterna så

utfördes, att jordägarnas förtroende vunnes. Att så även alltmer blivit förhållandet

syntes bland annat kunna utläsas därav, att de förrättningar mot

vilka anförts besvär allt mera minskats och för närvarande ej uppginge

till tre procent av hela antalet.

Föreningen framhåller slutligen, att som motiv för den föreslagna ändringen

i avlöningsformen således återstode allenast den omständigheten,

att den även av föreningen såsom önskvärd betraktade förbättringen av

biträdenas avlönings- och tjänstgöringsförhållanden skulle bli enklare att

genomföra efter en sådan ändring. Föreningen kunde emellertid icke inse

varför sistnämnda frågas lösande nödvändigtvis måste förknippas med en

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

41

så avsevärd försämring av lantbruksingenjörernas avlöningsförhållanden,

som föreslagits. Föreningen vore av den bestämda uppfattningen, att frågan

borde kunna lösas på ett för biträdena fullt tillfredsställande sätt och

till betydligt lägre totalkostnad för staten med bibehållande av lantbruksingenjörernas

nuvarande avlöningssystem.

Vad härefter angår detaljerna i de sakkunnigas förslag i förevarande del

och då först de föreslagna avlöningsförmånerna för

lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater

framhåller statskontoret, att vid den för lantbruksingenjörerna vid 1930

års riksdag genomförda löneregleringen fastställdes, att för dem skulle tilllämpas

det pensionsunderlag som gällde för befattningshavare i 26 lönegraden.

Riksdagen måste således anses ha funnit lantbruksingenjörerna

böra jämställas med tjänstemän i 26 lönegraden och sedermera hade icke

förekommit något, som kunde föranleda, att lantbruksingenjörerna skulle i

avlöningshänseende likställas med befattningshavare i högre lönegrad än

den 26. Då vidare en jämförelse mellan lantbruksingenjörerna och de

högre tekniska tjänstemännen vid affärsverken eller vägingenjörerna knappast

kunde anses giva vid handen, att lantbruksingenjörerna i lönehänseende

skulle givas en så förmånlig löneställning som den de sakkunniga föreslagit,

ville statskontoret förorda, att lantbruksingenjörerna placerades i

lönegraden B 26. Vid en sådan placering av de ordinarie lantbruksingenjörerna

syntes de extra lantbruksingenjörerna icke böra placeras högre än

som extra ordinarie tjänstemän i 22 lönegraden.

I fråga om de föreslagna personliga lönetilläggen till de nuvarande lantbruksingenjörerna

framhåller statskontoret, att det knappast kunde vara

lämpligt att lantbruksingenjörerna bereddes förmånligare villkor med avseende

å övergång på ny stat än vad som bereus andra grupper av befattningshavare,

vilka vid lönereglerings genomförande fråntagits sina sportelinkomster.

Riksräkenskapsverket finner den föreslagna lönegradsplaceringen för lantbruksingenjörerna

väl hög i jämförelse med andra befattningshavare inom

statsförvaltningen med liknande arbetsuppgifter. Ett tillmötesgående av de

sakkunnigas förslag härutinnan syntes med all sannolikhet komma att medföra

anspråk på löneförhöjningar från andra befattningshavare. Vid bedömandet

av lantbruksingenjörernas lönegradsplacering borde ej heller förbises,

att aspiranterna till dessa tjänster förutsatts skola erhålla avlöning med

belopp, som avsevärt bomme att överstiga vad som eljest plägade utgå till

rekryteringspersonal inom den civila statsförvaltningen. På grund härav

och då vägingenjörerna, med vilka lantbruksingenjörerna närmast syntes

kunna jämföras, placerats i lönegraden B 28, ville riksräkenskapsverket föreslå,

att jämväl lantbruksingenjörerna placerades i denna lönegrad. I fråga

örn de personliga lönetilläggen till de nuvarande lantbruksingenjörerna

anför riksräkenskapsverket i huvudsak följande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Vid 1930 års lönereglering placerades lantbruksingenjörema i lönegrad

B 21, med utgångspunkt från att den behållna inkomsten av förrättningar

beräknades uppgå till i medeltal 4,000 kronor för år. Nämnda inkomst har

emellertid enligt av de sakkunniga verkställd utredning i verkligheten under

femårsperioden uppgått till i medeltal 8,000 å 8,500 kronor. Lantbruksingenjörernas

löneförmåner samt inkomster av förrättningar lia sålunda sammanlagt

kommit att uppgå till avsevärt högre belopp än vad som av statsmakterna

avsetts vid 1930 års lönereglering. Även örn det kan anses skäligt, att

ifrågavarande tjänstemän beredas viss kompensation för den löneminskning

de få vidkännas vid överflyttning till den nya lönestaten, synas på grund av

det anförda de av de sakkunniga föreslagna ersättningsbeloppen alltför höga.

Riksräkenskapsverket förklarar sig därför anse, att det personliga lönetillägget

icke borde överstiga 4,000 kronor för år samt att detsamma borde,

i likhet med vad som tidigare tillämpats beträffande sådana lönetillägg, avskrivas

under de närmaste nio åren efter den nya lönestatens ikraftträdande

med en niondel årligen. Den i de sakkunnigas tablå upptagna gruppen VI

skulle således sammanslås med grupp V.

Beträffande de extra lantbruksingenjörernas lönegradsplacering anser riksräkenskapsverket,

att de icke böra placeras i högre lönegrad än exempelvis

de biträdande vägingenjörerna, vilka enligt beslut av 1937 års riksdag placerats

i 22 lönegraden, samt anför därom följande.

Enligt avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare är

den 20 lönegraden för extra ordinarie tjänstemän angiven såsom den högsta

lönegrad, i vilken extra ordinarie befattning må inrättas utan särskilt tillstånd

av Kungl. Maj:t. Meningen med denna bestämmelse har varit, att

extra ordinarie befattning i högre lönegrad än den 20 endast i särskilda undantagsfall

bör förekomma. Framhållas må även att inom statsförvaltningen

ett stort antal extra ordinarie tjänstemän — särskilt gäller detta

amanuenserna i statsdepartementen och de centrala ämbetsverken — ha

att bestrida göromål, vilka eljest åligga ordinarie befattningshavare i avsevärt

högre löneställning.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför beträffande lantbruksingenjörernas

avlöningsförmåner, att även med beaktande av de skäl, som

de sakkunniga andragit för en placering av ifrågavarande tjänster i 29 lönegraden,

hade lönenämnden icke kunnat undgå att finna densamma väl hög

i jämförelse med den löneställning, som likartade befattningshavare intoge.

Vad särskilt anginge vägingenjörerna krävdes för befordran till dylik tjänst

såväl betydande teoretiska meriter som ådagalagd praktisk duglighet. För

att kunna antagas till lantbruksingenjör erfordrades visserligen utöver genomgång

av olika teoretiska kurser långvarig praktisk utbildning, men vederbörande

syntes i icke oväsentlig utsträckning kunna erhålla avlönad

anställning under utbildningstiden. Framhållas borde därjämte att vägingenjörernas

verksamhet med hänsyn till sin ekonomiska räckvidd väl

syntes kunna jämställas med lantbruksingenjörernas arbetsuppgifter. Lönenämnden

hade på grund av det anförda och med hänsyn till den löneställning,

som ansetts böra tilldelas andra statstjänstemän med utbildning av

motsvarande omfattning, funnit sig böra förorda, att lantbruksingenjörema

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

43

hänfördes till lönegraden B 28. De personliga lönetilläggen till de nuvarande

lantbruksingenjörerna syntes lönenämnden kunna fastställas till de

av de sakkunniga föreslagna beloppen. Däremot hade lönenämnden för sin

del icke funnit tillräckliga skäl anförda för att frångå hittills tillämpad

praxis, enligt vilken dylika tillägg avskreves under nio år med en niondel

årligen. Lönenämnden ville därutinnan särskilt framhålla, att vederbörande

befattningshavare vid de tidigare tillfällen, då ett sådant avskrivningsförfarande

förekommit, icke i sådan utsträckning som nu avsetts kommit i

åtnjutande av förbättrade löneförmåner.

Vad angår lönegradsplaceringen av de extra lantbruksingenjörerna föreslår

lönenämnden på i huvudsak samma skäl, som anförts av riksräkenskapsverket,

att dessa befattningshavare placeras i 22 lönegraden. Lönenämnden

framhåller därutöver, att en dylik lönegradsplacering synts nämnden

tillfyllest jämväl i betraktande av de goda befordringsutsikterna för de

i förhållande till antalet ordinarie befattningshavare fåtaliga extra lantbruksingenjörerna.

Lantbruksstyrelsen anför beträffande placeringen i lönegrad av lantbruksingenjörerna,

att det ville förefalla styrelsen som örn den av de sakkunniga

föreslagna placeringen vore väl hög. Styrelsen ville med avseende härå erinra

om att byrådirektörerna i lantbruksstyrelsen med egen föredragning

vore hänförda till 26 lönegraden, att fiskeriintendenterna, för vilka en lika

lång utbildningstid vore föreskriven som för lantbruksingenjörerna, likaledes

åtnjöte lön enligt 26 lönegraden samt att föredraganden för insjöfisket,

som hade byrådirektörs titel och för vilken en avsevärt längre utbildningstid

vore fastställd, vore placerad i 28 lönegraden. Givetvis borde

lantbruksingenjörerna på intet villkor hänföras till lägre lönegrad än vägingenjörerna.

Under angivna förhållanden funne styrelsen för sin del en

placering av lantbruksingenjörerna i 28 lönegraden väl avvägd och skälig.

En dylik placering syntes även stå i bättre relation till de sakkunnigas eget

förslag i fråga örn lönegradsplaceringen för de ifrågasatta överinspektörerna,

vilka de sakkunniga föreslagit skola hänföras till 29 lönegraden.

Lantbruksstyrelsen yttrar vidare, att genom styrelsens förslag lantbruksingenjörs

inkomst av lön komme att minskas med 480 kronor för år i förhållande

till de sakkunnigas förslag. Styrelsen ville emellertid bestämt

framhålla, att genom styrelsens förslag någon ytterligare reducering av de

nuvarande lantbruksingenjörernas sammanlagda inkomst av lön och kompensation

icke finge ske. Styrelsen föresloge därför, att en ytterligare kompensation

av 500 kronor för år måtte tillerkännas de nuvarande lantbruksingenjörerna

samt att detta lönetillägg finge utgå till en var av dem, så

länge han kvarstode i tjänsten. Vad styrelsen sålunda föreslagit medförde,

att de personliga lönetilläggens sammanlagda belopp ökades med 12,000

kronor för år, vadan statens utgifter för ändamålet under de fem första åren

efter den nya organisationens ikraftträdande finge beräknas till (76,200 +

12,000 =) 88,200 kronor.

I fråga örn de extra lantbruksingenjörerna yttrar lantbruksstyrelsen, att

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Mcij:ts proposition nr 204.

styrelsen i likhet med sakkunniga holle före, att de extra lantbruksingenjörsbefattningarna

borde ombildas till tjänster, förenade med tjänste- och

familjepensionsrätt. Utöver de skäl, som tidigare anförts för en sådan ändring

ville styrelsen framhålla följande.

För närvarande är ordinarie lantbruksingenjörsbefattning den första

verkliga tjänst, till vilken person som ägnat sig åt lantbruksingenjörsbanan

kan vinna befordran, och han har sålunda icke möjlighet att före en dylik

befordran räkna tjänsteår för pension. Detta förhållande medför i själva

verket, att en hel del lantbruksingenjörer icke före uppnådd pensionsålder

kan intjäna tillräckligt antal tjänstår för erhållande av full pension. Utav

nuvarande 24 lantbruksingenjörer är det icke mindre än 8 stycken eller således

en tredjedel, som icke uppnå 30 tjänstår till pensionsålderns inträde.

Detta förhållande måste givetvis betraktas såsom en mycket stor olägenhet

och även obillighet gent emot lantbruksingenjörerna. Ifrågavarande missförhållande

skulle givetvis avhjälpas därigenom, att de extra lantbruksingenjörsbefattningarna

ombildades så, att de förenades med pensionsrätt.

Såsom nyss nämnts är befordran till ordinarie lantbruksingenjörsbefattning

för närvarande den första befordran till en verklig tjänst, som en person

som utbildat sig för lantbruksingenjörsbanan kan erhålla. Han har då

bakom sig dels en ren utbildningstid på 9 år, dels ock sannolikt tjänstgöring

under åtskilliga år som extra lantbruksingenjör. Uppenbart är att

det möter synnerliga svårigheter att vägra befordran till distriktsinnehavare

åt en person, som så länge ägnat sig åt ifrågavarande verksamhet, och anmärkas

må att lantbruksstyrelsen icke har stor möjlighet att bedöma vederbörandes

sakliga kompetens, förrän han såsom extra lantbruksingenjör

fått tillfälle att självständigt verkställa förrättningar. Följden av angivna

förhållanden kan därför lätt bliva, att till ordinarie lantbruksingenjör befordras

person, som måhända icke i allo äger önskvärda kvalifikationer.

Därest emellertid extra lantbruksingenjörsbefattningarna gjordes till verkliga,

med pensionsrätt förenade tjänster, skulle möjlighet finnas att låta en

mindre kvalificerad person stanna å dylik tjänst och där anförtros förrättningar

av mindre krävande art. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande

skulle en sådan åtgärd i sin mån bidraga att hålla de ordinarie distriktsinnehavarnas

verksamhet å en högre nivå och att sålunda avhjälpa nu tilläventyrs

befintliga brister vid denna verksamhet. Enligt detta förslag skulle

extra lantbruksingenjörsbefattningarna icke enbart bliva övergångstjänster.

Lantbruksstyrelsen yttrar emellertid vidare, att styrelsen i motsats till de

sakkunniga ville föreslå att de extra lantbruksingenjörerna gåves ställning

som tjänstemän å extra stat. En sådan anordning överensstämde

enligt slyrelsens mening bättre med såväl förefintlig praxis på detta område

som bestämmelserna i 1 kap. 1 § och 2 kap. 2 § gällande kungörelse

med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare inom allmänna

civilförvaltningen. Vad vidare lönegradsplaceringen beträffade ansåge

sig lantbruksstyrelsen icke kunna tillstyrka högre lönegrad för de

extra lantbruksingenjörerna än 23 lönegraden, detta med hänsyn till

dels sannolik befordringsålder, dels ock det förhållandet att dylik befattning

vore den första tjänst, vartill befordran kunde vinnas å lantbruksingenjörsbanan.

Då löneskalan för tjänstemän å extra stat läge en löneklass

över löneskalan för extra ordinarie tjänstemän, utgjorde skillnaden mellan

de sakkunnigas och styrelsens förslag endast en löneklass.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

45

Mot de sakkunnigas förslag angående de arvoden, som skulle tillkomma

lantbruksstipendiat lia statskontoret och lantbruksstyrelsen icke något att

erinra. Riksräkenskapsverket och lönenämnden framhålla däremot i huvudsak

sammanstämmande, att det föreslagna arvodet av sammanlagt 500 kronor

för månad till sådan lantbruksstipendiat, som — efter av Kungl. Majit

tillerkänd behörighet att handlägga förrättning jämlikt 10 kap. 32 § 1 och 2

mom. vattenlagen — tjänstgjorde som förrättningsman, borde undergå någon

minskning i syfte att den sammanlagda ersättningen bleve lägre än begynnelselönen

för extra lantbruksingenjör.

Föreningen Statens lantbruksingenjörer framhåller, att för såväl de ordinarie

befattningshavarna som extra lantbruksingenjörer och för lantbruksingenjörstjänst

kompetenta stipendiater innebure förslaget en avsevärd

minskning av den nettoinkomst, som enligt nu gällande avlöningsbestämmelser

i regel intjänades. Föreningen anför härom vidare.

Beträffande de extra lantbruksingenjörerna ange de sakkunniga, att införskaffade

uppgifter från fyra extra lantbruksingenjörer visa, att inkomsterna

av taxa i medeltal uppgått till 4,200 kronor per år. Undersöker man det

primär material, som stått till de sakkunnigas förfogande vid utredningen

jämväl om de ordinarie lantbruksingenjörernas hittillsvarande inkomster,

skall man finna, att uppgifter lämnats om 21 fullständiga tjänsteår som extra

lantbruksingenjör eller som sådan tjänstgörande stipendiat. Medeltaxeinkomsten

per år för hela denna tid uppgår till något över 6,000 kronor netto.

Då arvodet för extra lantbruksingenjörer inklusive dyrtidslillägg för närvarande

uppgår till något över 5,000 kronor, skulle medelinkomsten för den

ifrågavarande tiden uppgå till något över 11,000 kronor per år. Enligt de

sakkunnigas förslag skulle avlöningen komma att utgå med 6,000 kronor per

år till behörigförklarad stipendiat och variera mellan 6,050 och 9,900

kronor allt efter tjänsteår och dyrort för extra lantbruksingenjör. För ordinarie

lantbruksingenjörerna blir årsinkomsten enligt förslaget 9,900 å 12,300

kronor, allt efter tjänsteår och dyrort. Medelinkomsten blir då dels avsevärt

lägre än den hittillsvarande och dels även lägre än den nettoinkomst

på 12,000 kronor, som beräknades och ansågs skälig vid den år 1930 genomförda

löneregleringen.

Föreningen uttalar som sin uppfattning, att den lönegrad, som närmast

skulle motsvara förenämnda av statsmakterna sanktionerade inkomst på

12,000 kronor, vore B 30, varför alltså förslaget innebure en avsevärd försämring

av lantbruksingenjörernas ekonomiska ställning. Såsom ett ytterligare

motiv för lönegraden B 30 ville föreningen framhålla, att lantbruksingenjörerna

självständigt handhade torrläggningsverksamheten i respektive

distrikt och därvid hade ledningen av och ansvaret för upp till ett 10-tal

biträden. De finge alltså anses inneha chefsställning, vilket förhållande efter

den föreslagna omorganisationen med statsanställning av samtliga biträden,

skulle bli ytterligare poängterat. Skulle förslaget örn placering i lönegrad

B 29 komma alt genomföras, kunde det enligt föreningens förmenande förväntas,

att den framtida rekryteringen av lantbruksingenjörskåren bleve väsentligt

försvårad.

I anslutning till det sist anförda yttrar föreningen, att lantbruksingenjör
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 204-

banan dock utan större merkostnader för staten torde kunna göras något

mera lockande genom höjning av den för behörigförklarade stipendiater och

extra lantbruksingenjör föreslagna avlöningen, så att lönen komme i nivå

med vad väg- och vattenbyggnadsingenjörer med motsvarande utbildning

och tjänstetid kunde påräkna i enskild tjänst. Med hänsyn till lantbruksingenjörernas

långa och mångsidiga utbildning och de betydelsefulla uppgifter,

som ålåge dem, ävensom de stora ekonomiska intressen, som därmed

vore förknippade, ansåge föreningen denna fråga böra upptagas till ytterligare

prövning.

Beträffande de föreslagna personliga lönetilläggen till lantbruksingenjörerna

erinrar föreningen om att lönebeloppen bestämts med hänsyn till de

olika befattningshavarnas inkomster under femårsperioden 1931—1935 samt

anför därom, att det härvid icke kunnat undgås, att vissa tillfälliga förhållanden

under nämnda period kommit att påverka kompensationsförslaget

beträffande några befattningshavare på ett sådant sätt, att dessa ansett sig

särskilt missgynnade. Beträffande övriga befattningshavare innebure redan

begynnelsebeloppen i allmänhet en avsevärd inkomstreducering. Ur skälighetssvnpunkt

och för att en mera allmän övergång till nya lönestaten skulle

kunna påräknas, ville föreningen därför föreslå, att kompensationstiden utsträcktes

åtminstone till 15 år, d. v. s. med 10 års oförändrad kompensation

och därefter minskning med en sjättedel årligen.

Föreningen framhåller vidare, att för dem, som för närvarande vore extra

lantbruksingenjörer och behörigförklarade stipendiater, de sakkunniga ej

hade föreslagit några som helst kompensationer för den minskning i inkomsten,

som förändringen i avlöningsform komme att medföra. För dem

läge ju också saken formellt sett annorlunda till än för de ordinarie befattningshavarna

så till vida, att de icke kunde åberopa någon juridisk rätt att

få kvarbliva i den tjänst och avlöning, de uppnått. De hade emellertid efter

studentexamen genomgått en minst 10-årig utbildning för sitt yrke, varav

minst fem år vore speciella för detta och utan betydelse vid en eventuell återgång

till vanlig väg- och vattenbyggnadsverksamhet. I själva verket hade

emellertid flertalet av dessa befattningshavare varit verksamma i yrket under

betydligt längre tid och hade sålunda nu knappast någon möjlighet att utan

stora uppoffringar övergå till annan verksamhet. Det måste därför anses

skäligt, att de åtminstone i viss mån kompenserades för den genom den

ifrågasatta avlöningsändringen uppkommande inkomstminskningen, så mycket

mera som det kunde förväntas, att flertalet av dem finge vänta länge,

innan de komme i tur till ordinarie befattning. Medellönen enligt de sakkunnigas

förslag för extra lantbruksingenjör belöpte sig till icke fullt 8,000

kronor per år. Enligt vad som förut visats, uppginge medelinkomsten för

närvarande för nämnda befattningshavare och behörigförklarade stipendiater

till något över 11,000 kronor per år. Skillnaden mellan dessa belopp

utgjorde 3,000 kronor. Föreningen ville hemställa att ifrågavarande befattningshavare

av skälighetshänsyn tilldelades två tredjedelar av detta belopp

per år i personligt lönetillägg, intill dess de bleve ordinarie befattningshavare

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

47

eller upphörde med sin nuvarande verksamhet, eller, örn högre grundlön,

än som av de sakkunniga föreslagits, med hänsyn till rekryteringssvårigheterna

bestämdes, med lika mycket lägre kompensation sbelopp som skillnaden

mellan den blivande medellönen och den av de sakkunniga föreslagna.

Vidkommande avlöningsförmånerna för

iantbruksingenjörernas tjänstebiträden

finna statskontoret och lantbruksstgrelsen ingen anledning till erinran. Statskontoret

framhåller därvid, att den av de sakkunniga för förste assistenter

föreslagna placeringen såsom extra ordinarie tjänstemän i 17 lönegraden måhända

kunde befinnas något hög vid jämförelse med befattningshavare på

andra områden med ungefärligen likvärdiga göromål. Med hänsyn därtill,

att förste-assistentbefattningarna vore avsedda alt vara sluttjänster, och på

grund av vad de sakkunniga i övrigt anfört beträffande dessa tjänster ville

statskontoret dock icke resa hinder mot bifall till vad de sakkunniga i denna

del föreslagit. Lantbruksstyrelsen å sin sida erinrar om att det efter lönereformens

genomförande skulle finnas 24 förste assistenter. Då för närvarande

26 förste assistenter vore anställda — antalet hade tidigare varit 27 —

skulle 2 av dessa icke kunna erhålla anställning såsom förste assistenter enligt

förslaget. De kunde emellertid givetvis påräkna anställning som assistenter.

Styrelsen ville ifrågasätta, att de två av de nuvarande förste assistenterna,

som icke befordrades till förste assistenter enligt den nya ordningen, i

allt fall, örn de så önskade, finge behålla sina nuvarande förste assistentförordnanden

med oförändrade avlöningsförmåner, tills samma förordnanden

utginge. Såsom de sakkunniga jämväl omförmält, förordnades de nuvarande

förste assistenterna tillsvidare för fem år i sänder. Till dem som sålunda

eventuellt komme att behålla sina nuvarande förordnanden skulle givetvis i

fortsättningen avlöningen utgå helt av statsmedel.

Kiksräkenskapsverket framhåller som sin mening, att en placering av

förste assistenterna såsom extra ordinarie befattningshavare i 15 lönegraden

kunde anses väl motsvara de arbetsuppgifter och den ställning i övrigt som

tillkomme befattningshavare inom ifrågavarande grupp. Från denna utgångspunkt

borde assistenterna placeras såsom extra ordinarie tjänstemän i 13

lönegraden. Riksräkenskapsverket ville även framhålla, att med den av ämbetsverket

förordade lönegradsplaceringen av förste assistent och assistent

det torde bli relativt få förste assistenter, som icke komme att få högre begynnelselön

än 13 löneklasscn. Då förste assistenttjänsterna skulle rekryteras

ur assistenternas led, skulle nämligen vid dylik befordran sneddningsbestämmelserna

i 12 § avlöningsregleinentet för icke-ordinarie befattningshavare

i regel komma alt tillämpas.

Allmänna civilförvaltningens löncnämnd uttalar i denna del, att de sakkunnigas

förslag icke givit lönenämnden anledning till annat uttalande än

att de å lantbruksingenjörsdistrikten erforderliga rit- och skrivbiträdena enligt

nämndens mening borde erhålla tjänstebenämningarna ritbiträden (7

lönegraden) respektive kontorsbiträden (4 lönegraden).

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Alaj:ts proposition nr 204.

Föreningen Statens lantbruksingenjörer finner de sakkunnigas förslag till

förbättring av biträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden väl avvägt

både vad förmånerna och kompetensfordringarna beträffar. Föreningen

ville dock ånyo framhålla, att den icke kunde inse, varför icke samma förbättring

utan större kostnad för staten än vad de sakkunnigas förslag medförde

skulle kunna vinnas utan den föreslagna radikala omläggningen av

lantbruksingenjörernas löneförhållanden med ty åtföljande inkomstminskning.

De sakkunniga hade icke närmare behandlat de möjligheter, som härutinnan

kunde tänkas framkomliga, och tiden hade icke medgivit föreningen

att framlägga ett detaljerat förslag. Föreningen vore emellertid övertygad

örn att saken kunde ordnas på ett för biträdena fullt tillfredsställande och

för staten billigare sätt genom en utökning av de för närvarande utgående

bidragen till biträdenas avlöning jämte nya bidrag till deras pensionering,

sjuk- och semesterersättning.

Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter anför, att de av föreningen föreslagna

kompetensfordringarnas genomförande kunde anses utgöra en effektiv

åtgärd för tillförsäkrande av yrkeskunnighet och tillförlitlighet vid de

av lantbruksingenjörernas tjänstebiträden handhavda arbetena. Föreningen

yttrar vidare.

För att åstadkomma en större skyndsamhet vid avdikningsärendenas behandling,

är det givetvis av praktiskt och ekonomiskt intresse, att kravet

på enklare former för torrläggningsförrättningar tillgodoses, men tillgången

på personal har dock den största betydelsen. Vid bedömandet av det antal

tjänstemän, som kan erfordras för en normal fortgång av förrättningarna

på lantbruksingenjörsdistrikten, bör all hänsyn tagas till den nuvarande och

blivande arbetsbördan inom verksamheten. Av de sakkunnigas utredningar

framgår, alt under senaste åren ända till 44 % av hela antalet förrättningar

icke medhunnits. Ett genomförande av det föreslagna enklare förrättningsförfarandet

utan syn i fråga om dikningsföretag av mindre omfattning skulle,

såsom de sakkunniga yttrat, förmodligen komma att medföra ökat antal

företag av denna art, och förenklingen kunde knappast uppväga det ökade

arbetet. Vidare kunde det enligt de sakkunniga antagas att arbetsbördan

inom lantbruksingenjörsdistrikten skulle ytterligare ökas på grund av att

undersökningar och utredningar rörande vattenförhållandena i vattendrag

av mera betydande storleksordning vore att förvänta. Ävensom borde hänsyn

tagas till att tjänstebiträdena enligt förslaget skulle få rätt till semester.

Av detta framgår enligt föreningens mening, att skall den viktiga frågan örn

åstadkommande av en sådan organisation av avdikningsverksamheten att

kravet på snabbare handläggning av tjänstegöromålen på lantbruksingenjörsdistrikten

tillgodoses, lösas på ett nöjaktigt sätt, bör personaltillgången

på distrikten väl tillgodoses. Även örn en viss försiktighet vid bestämmandet

av kårens storlek kan anses påkallad av den omständigheten, att en

minskning av de till här berörda företag för närvarande utgående statsbidragen

kan föranleda arbetsminskning på distrikten, så är det särskilt

stora arbetsöverskottet för närvarande en så kraftig regulator, att åtminstone

den nuvarande personalen kan påräkna arbete i framtiden.

Föreningen anför i anslutning till det sagda, att föreningen med stöd av de

i betänkandet lämnade uppgifterna och på grund av föreningens egen kännedom

om förhållandena anser följande antal befattningshavare oundgäng
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

49

ligen nödvändigt, nämligen 30 förste assistenter, 24 assistenter saint tekniska

biträden med en anställningstid av 150 månader per år. Till närmare utveckling

av denna sin uppfattning anför föreningen vidare.

Detta förslag innebär att den nuvarande humerären av förste assistenter

bibehålies och föreligga inga skäl antaga att behovet av dessa tjänstemän

minskats. Visserligen har antalet anställda förste assistenter hos lantbruksingenjörer

och extra lantbruksingenjörer hittills varit högst 27. På en del

lantbruksingenjörsdistrikt har lantbruksingenjören motsatt sig anställandet

av förste assistent och då har enligt nuvarande ordning lantbruksstyrelsen,

oavsett behovet, icke kunnat förordna någon på distriktet, varigenom det av

1930 års riksdag bestämda antalet 30 förste assistenter icke uppnåtts. En

förste assistent på varje distrikt bör vara självskriven, men på de mera arbetsbetungade

distrikten synes ytterligare tillgång till förste assisteptkrafter vara

av stort värde. De sakkunniga ha ju också framhållit, att företag av betydande

omfattning voi-e att förvänta tillfölje inom större nederbördsområde

verkställda dikningar, och här synes oss tillgången till förste assistenter vara

påkallad för att ej frånhända den största gruppen av vanliga dikningsföretag

den på distriktet placerade förste assistentkraften. Beträffande antalet

assistenter, vilka böra beredas statsanställning, ha de sakkunniga motiverat

det låga antalet — 20 stycken — med att i anspråk tagna antalet anställningsmånader

för assistenter icke utfylles av enbart sådana personer, vilka

året om tjänstgöra i sådan egenskap. Den verkliga anledningen härtill är, att

på grund av bristande medelsanvisning för assistentanställning har en assistent

under en del av året fått åtnöja sig med tekniskt biträdesbefattning.

Denna ordning har således intet stöd i behovsprincipen och bör enligt vår

mening nu undanröjas.

Beträffande antalet av de sakkunniga tili anställning föreslagna rit- och

skrivbiträdena anför föreningen, att den därutinnan delade de sakkunnigas

uppfattning med den avvikelsen, att föreningen ansåge 30 särskilt kvalificerade

biträden erforderliga och detta av i huvudsak samma skäl, som föreningen

andragit för utökandet av antalet förste assistenter.

Föreningen erinrar härefter örn att de sakkunniga endast förutsatt alt extra

ordinarie anställning bereddes ett visst antal befattningshavare. Föreningen

hade väntat, att den del av personalen, som vore oundgängligen av behovet

påkallat t. o. m. i det fall statsbidragen till torrläggningsverksamheten bleve

föremål för minskning eller indragning, skulle lia föreslagits till anställning

å ordinarie stat. Under erinran om att lantbruksstyrelsen och statens pensionsanstalt

i tidigare skrivelser ifrågasatt, örn icke förste assistenterna även

med nuvarande anställningsform borde betraktas såsom statsanställda, ville

föreningen såsom ett minimum ordinarie tjänster föreslå 24 assistentbefattningar

och 24 kanslibiträdesbefattningar.

Vad härefter angår lönegradsplaceringen av de föreslagna tjänstemännen

påpekar föreningen, att de sakkunniga i all huvudsak lagt nuvarande löneförmåner

till grund för inordnandet i lönegrad. Med erinran örn att de sakkunniga

dock framhållit, alt nuvarande löneförmåner allmänt erkänts vara

oproportionerligt låga, yttrar föreningen i denna del följande.

Det ligger också i sakens natur, att det nuvarande utbildningssättet och

anställnings- såväl som avlöningsförfarandet givit en lag lönestandard. Den

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 204. ''1

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

har ej på långt när kommit att motsvara slutlig kompetens, arbetsprestationer

och ansvar, och synes oss det nu vara av största vikt, att det nuvarande

systemets brister och olägenheter med ty åtföljande allvarliga risker undanröjas.

För närvarande finnes praktiskt taget ingen rekrytkår för förste assistenter

beroende på hittills tillämpad löne- och anställningsform, vilket enligt

vår mening verkar synnerligen hämmande på den nuvarande organisationens

effektivitet. Vid löneplaceringen bör ofrånkomligen hänsyn tagas till

kompetens och de säregna arbetsförhållanden, varunder lantbruksingenjörernas

biträden arbeta. Det är uppenbart, att då fältarbetet utföres å vattensjuka

marker, och arbetet därtill kan komma att utföras under ogynnsamma väderleksförhållanden,

blir detta särskilt betungande för vederbörande. Befattningshavarna

måste därjämte taga sin inkvartering borta från hemmet och

i bostäder, som mången gång äro hälsovådliga. Genom resor och efterarbeten

på det dagliga insamlade undersökningsmaterialet blir arbetstiden särskilt

lång.

Föreningen sammanfattar sina åsikter i fråga om ej mindre behovet av

biträden inom skilda kategorier än även dessa biträdens ställning i anställnings-

och avlöningshänseende på i huvudsak följande sätt:

Tjänstemän å ordinarie stat:

''24 förste assistenter....................................... lönegrad B 20

24 kanslibiträden.......................................... » B 7.

Extra ordinarie befattningshavare:

6 förste assistenter........ lönegrad 20

24 assistenter............................................... » 18

6 kanslibiträden............................................ » 7

10 kontorsbiträden.......................................... » 4.

Därutöver skulle erfordras följande antal extra befattningshavare med löner,

motsvarande de av de sakkunniga därutinnan föreslagna, nämligen tekniska

biträden med en sammanlagd anställningstid av 150 månader för år

samt 8 kontorsbiträden, varjämte finge beräknas tillfälligt anställda kontorsbiträden

med en sammanlagd anställningstid av 120 månader för år.

Övergångsanordningar.

I fråga om övergångsbestämmelser i samband med löneregleringen för lantbruksingenjörerna

och deras biträden ha de sakkunniga föreslagit följande.

Ordinarie lantbruksingenjör, som överginge till den nya staten, borde i fråga

om placering i löneklass i den nya lönegraden (B 29) få tillgodoräkna sig

motsvarande tjänstetid, som han ägde tillgodoräkna sig i gällande lönegrad

(B 21).

I fråga om extra lantbruksingenjör, förste assistent, assistent samt de ritoch

skrivbiträden, vilka föreslagits till extra ordinarie tjänstemän, syntes vid

dessa befattningshavares placering i löneklass inom vederbörande lönegrader

böra tillämpas motsvarande grunder, som fastställts i 11 § i avlöningsreglementet

för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom civilförvaltningen

(nr 397/1935).

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

51

Lantbruksingenjör, som överginge till den nya lönestaten, skulle i vad beträffade

förrättning, som vid tidpunkten för övergången icke av honom avslutats,

upprätta räkning å enligt dittills gällande taxa honom tillkommande

gottgörelse för intill nämnda tidpunkt verkställda förrättningsåtgärder. Dylik

räkning jämte förteckning över sagda åtgärder skulle vara till lantbruksstyrelsen

insänd inom tre månader efter det övergången till nya lönestaten

ägt rum.

För det fall, att lantbruksingenjör kvarstode å nu gällande lönestat, syntes

det bliva nödvändigt att, därest för arbetenas behöriga gång på distriktet erfordrades

anställande av tjänstebiträden, särskilda anordningar bleve i sådant

avseende vidtagna. Enligt de sakkunnigas uppfattning måste det få anses

uteslutet att hos lantbruksingenjör, vars inkomst i tjänsten fortfarande

skulle komma att utgöras av dels lön av staten och dels arvode enligt taxa,

anställa helt statsavlönad biträdespersonal. En dylik anställningsform skulle

nämligen otvivelaktigt bliva förknippad med allvarliga olägenheter ur synpunkten

av tjänstens utövning. Någon medverkan i annan form från statens

sida till anställande av tjänstebiträde hos lantbruksingenjör, som kvarstode

å den gamla lönestaten, syntes icke heller kunna förutsättas av bland annat

den anledningen, att införandet av olika anställningsformer för tjänstebiträden

icke lämpligen borde komma ifråga.

I den mån så funnes vara av förhållandena påkallat, borde därför i nu

omnämnda fall sådana förrättningar, som distriktsinnehavaren icke själv

medhunne, överlåtas på förrättningsman tillhörande den nya lönestaten, samt

denne tillförsäkras tjänstebiträde i erforderlig omfattning av statsanställd

personal.

I fråga örn rätt för lantbruksingenjör, som kvarstode å den gamla lönestaten,

att åtnjuta ersättning enligt taxa för utfört arbete måste det förutsättas,

att de nya taxebestämmelser, som kunde varda meddelade med anledning av

de sakkunnigas i denna del avgivna förslag, härvid trädde i tillämpning. Det

finge nämligen av såväl praktiska skäl som med hänsyn till de enskilda sakägarnas

intressen anses vara ofrånkomligt, att enahanda grunder för förrättningsarvodenas

beräknande bleve gällande, vare sig förrättningsmannen vore

helt statsavlönad eller icke.

Vad slutligen beträffade övergången till de föreslagna taxebestämmelserna

ville de sakkunniga framhålla, att enär dessa vore utformade efter helt andra

normer än den hittills gällande arvodestaxan, och beräkningsgrunderna i båda

fallen sålunda icke vore med varandra jämförbara, det svårligen läte sig göra

att tillämpa de nya taxebestämmelserna på sådan förrättning, som vid tidpunkten

för den nya arvodestaxans ikraftträdande redan blivit till någon del

föremål för handläggning. I fråga örn dylik förrättning borde därför förrättningsarvodet

i sin helhet beräknas enligt hittills gällande arvodestaxa.

Den föreslagna löneregleringen ävensom de nya bestämmelserna rörande

förrättningsavgifternas beräknande bolde träda i kraft från och med den

1 januari året efter det, då riksdagens beslut i frågan förelåge. Lantbruksingenjör,

som önskade kvarstå å den gamla lönestaten, skulle därom göra an
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.is proposition nr 204.

målan till Kungl. Maj:t senast fyra inånader före nyssnämnda tidpunkt. Det

finge överlåtas på Kungl. Majit att meddela de bestämmelser i fråga örn övergång

till ny lönestat samt tillämpningen av denna, som i övrigt kunde vara

erforderliga.

Av de hörda myndigheterna har endast lantbruksstyrelsen berört frågan

om övergången till den nya organisationen och därvid ånyo erinrat örn de

synnerliga svårigheter, som skulle möta att jämsides med varandra tillämpa

det nu gällande och det föreslagna nya avlöningssystemet. Därest emellertid

så nödvändigtvis måste bliva fallet, syntes de av de sakkunniga föreslagna

övergångsordningarna böra komma i tillämpning. Styrelsen ville emellertid

härutinnan framhålla ytterligare följande.

I anslutning till sitt förslag att de extra lantbruksingenjörerna skulle givas

tjänsteställning såsom tjänstemän å extra stat ville styrelsen föreslå, att extra

lantbruksingenjör vid övergång till den nya staten måtte, i fråga om placering

i löneklass i den föreslagna lönegraden (B 23), få tillgodoräkna sig hela

den tid han därförut varit förordnad såsom extra lantbruksingenjör. Beträffande

förste assistent, assistent samt sådant rit- och skrivbiträde, som vid

lönereformens genomförande befordrades till extra ordinarie tjänsteman, syntes,

då dessa befattningshavare icke tidigare varit statsanställda och vid deras

löneklassplacering 11 § i avlöningsreglementet nr 397/1925 förty icke kunde

utan vidare tillämpas å dem, en särskild bestämmelse, som möjliggjorde en

sådan tillämpning, bliva erforderlig.

Med avseende å de sakkunnigas förslag, att löneregleringen ävensom de nya

bestämmelserna rörande förrättningsavgifternas beräknande skulle träda i

kraft från och med den 1 januari året efter det, då riksdagens beslut i ämnet

förelåge, ville lantbruksstyrelsen framhålla, att det mötte vissa svårigheter

ur budgetteknisk synpunkt att låta en lönereglering träda i kraft mitt under

löpande budgetår. Då enligt styrelsens mening någon direkt anledning icke

förefunnes att bestämma ikraftträdandet av löneregleringen till den 1 januari

ett visst kalenderår, ville styrelsen för sin del förorda, att densamma måtte

träda i kraft med början av det budgetår, som följde näst efter riksdagens beslut

i ämnet. En eventuell ny taxa för lantbruksingenjörsförrättningar behövde

enligt styrelsens åsikt icke träda i kraft samtidigt med löneregleringen,

utan syntes med densamma kunna anstå någon tid.

Av personalföreningarna anser Föreningen Statens lantbruksingenjörer att

övergången till den nya avlöningsformen ur enkelhetens intresse borde ske

med början av ett nytt budgetår, men framhåller samtidigt, att övergångstiden

icke finge utmätas för knappt, då det ju i flera fall säkerligen bleve fråg»

örn helt nya kontorslokaler på distrikten med uppsägning av bestående hyresavtal,

vidare värdering av och träffande av avtal om inlösen av tjänsteinventarier

m. m. Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter framhåller, att, vidkommande

tjänstebiträdenas övergång till det nya avlöningssystemet, 3 § 2

mom. civila pensionsreglementet den 30 juni 1934 syntes föreningen kunna

tillämpas vid beräkning av antalet tjänsteår för fastställande av pensionsbeloppen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 204.

53

Omkostnadsstaten.

I riksstaten var för budgetåret 1935/36 under rubriken Lantbruksingenjörer

och deras biträden: Reseersättningar uppfört ett förslagsanslag å

280,000 kronor. För innevarande budgetår upptages detta anslag till 250,000

kronor.

Resekostnads- och traktamentsersättning till lantbruksingenjörerna och

deras biträden utgår enligt följande bestämmelser.

Vid förrättningar i tjänsten äro befattningshavarna hänförda till följande

rese- och traktamentsklasser i allmänna resereglemente! den 27 juni 1929

(nr 211) med däri sedermera vidtagna ändringar (kungörelserna nr 439/1930

och 612/1934), nämligen lantbruksingenjör klass II C, extra lantbruksingenjör

klass II D, lantbruksstipendiat och assistent klass II E samt tekniskt

biträde klass III E.

Vid sidan härav gälla i fråga om lantbruksingenjörerna och deras biträdens

tjänsteresor vissa ytterligare bestämmelser, vilka finnas införda i det

förut nämnda av Kungl. Maj:t den 31 december 1920 (nr 911) utfärdade

resereglementet för lantbruksingenjörer. I detta reglemente ha sedermera

vissa ändringar vidtagits genom kungörelserna nr 10/1925, 374/1925,

219/1929, 204/1931, 191/1932 och 303 1933. Genom kungörelsen nr 191/1932,

vilken trädde i kraft den 1 juli 1932, vidtogs bland annat den ändringen,

att för ifrågavarande befattningshavare ersättningen för tjänsteförrättningar

och därav föranledda resor inom eget distrikt fastställdes till lägre belopp,

än som skulle utgå vid tillämpning av allmänna resereglementets bestämmelser.

En ytterligare beskärning av sagda ersättning skedde genom kungörelsen

nr 303/1933. Dylika s. k. besparingsreglementen, som tillkommit

i syfte att nedbringa statsverkets kostnader för tjänsteresor, ha utfärdats

jämväl för ett stort antal andra förrättningsmän i statens tjänst, vilkas tjänsteresor

huvudsakligen äro förlagda till ett begränsat tjänstgöringsområde.

Genom sistberörda kungörelse nr 303 1933 har för tiden från och med

den 1 juli 1933 traktamentsersättningen för lantbruksingenjörerna och deras

biträden nedsatts från de enligt allmänna resereglementet gällande beloppen

till följande belopp, nämligen

för lantbruksingenjör från 19 till 13 kronor för dygn, därav 8 kronor för

dag och 5 kronor för natt,

för extra lantbruksingenjör från 16 till 11 kronor för dygn, därav 7 kronor

för dag och 4 kronor för natt, samt

för lantbruksstipendiat, förste assistent, assistent och tekniskt biträde från

13 till 10 kronor, därav 6 kronor för dag och 4 kronor för natt.

Därutöver gäller att för dag, varav högst sex timmar tagits i anspråk för

resa eller förrättning, ingen ersättning utgår.

Dc sakkunniga.

De sakkunniga lia framhållit, att av den föreslagna löneregleringen följde,

att ifrågavarande befattningshavare komme att i allmänna resereglementet

hänföras till högre traktamentsklasser än vad för närvarande vore fallet.

Sålunda komme lantbruksingenjör att uppflyttas till klass B, extra lant
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

bruksingenjör till klass C och förste assistent till klass D. Enbart detta

förhållande vore dock ej av beskaffenhet att i och för sig motivera en höjning

jämväl av traktamentsersättningen till dessa befattningshavare enligt

besparingsreglementet. De sakkunniga ville emellertid framhålla, att genom

de i sistnämnda reglemente vidtagna beskämingama traktamentena till

dessa befattningshavare nedbringats under vad som enligt särskilda besparingsreglementen

utginge till ett flertal andra befattningshavare med motsvarande

placering i allmänna resereglemente!. Sålunda gällde t. ex. för

tjänstemännen inom den lokala vägförvaltningen enligt för dem utfärdat

besparingsreglemente (nr 211/1934), att traktamente för helt dygn utginge

med till vägingenjör 15 kronor, till biträdande vägingenjör 13 kronor samt

till vägingenjörsassistent och ritbiträde hos vägingenjör 11 kronor. Enligt

de sakkunnigas mening förefunnes icke någon så avgörande skiljaktighet

mellan ifrågavarande kategorier befattningshavare med avseende å deras

möjlighet att ordna för sig under förrättningsresoma, att den kunde motivera

skillnaden i traktamentenas storlek. Med hänsyn härtill funne de sakkunniga

det skäligt, att sådan höjning bleve vidtagen i lantbruksingenjörernas

och deras biträdens traktamenten, att huvudsaklig överensstämmelse

ernåddes med vad som i detta avseende gäilde för tjänstemän inom den lokala

vägförvaltningen. Genom en sådan ändring skulle traktamentsersättningarna

komma att uppgå till för lantbruksingenjör och extra lantbruksingenjör

samma belopp samt för övriga befattningshavare en krona lägre

belopp än vad som därutinnan gällde före den år 1933 vidtagna reduceringen.

De sakkunniga lia i anslutning till det sagda föreslagit, att traktamentsersättningarna

till lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden fastställas

till följande belopp, nämligen

för lantbruksingenjör 15 kronor för dygn, varav 9 kronor för dag och

6 kronor för natt,

för extra lantbruksingenjör 13 kronor för dygn, varav 8 kronor för dag

och 5 kronor för natt, samt

för lantbruksstipendiat, förste assistent, assistent och tekniskt biträde 11

kronor, varav 7 kronor för dag och 4 kronor för natt.

De sakkunniga lia i anslutning härtill framhållit, att därest deras förslag

örn viss höjning av ersättningarna enligt besparingsreglementet till lantbruksingenjörerna

och deras biträden bleve genomfört, kunde anslagsbehovet

till reseersättningar beräknas komma att öka nied omkring 15,000 kronor.

I samband med omorganisationen bleve det vidare nödvändigt, att medel

beviljades för anskaffande av möbler, skriv- och räknemaskiner, fältutrustning

och dylikt för distriktens personal. Härför beräknade de sakkunniga

ett engångsanslag å tillhopa 164,000 kronor, varav för möbler

24,000 och för övrig nyssnämnd material 140,000 kronor. Årliga förnyelsekostnaden

kunde beräknas till tio procent av engångsanslaget eller till

16,400 kronor. För rit- och skrivmaterial finge beräknas 1,000 kronor för

varje förrättningsman och år eller för 24 ordinarie och 7 extra lantbruks
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

55

ingenjörer tillhopa 31,000 kronor om året. Slutligen beräknade de sakkunniga

utgifterna för lokalhyra, uppvärmning, lyse och telefon m. m. till sammanlagt

35,000 kronor för år. Därvid hade de sakkunniga räknat med 2

å 3 rum såsom erforderliga för varje expedition.

Med ledning av dessa beräkningar ha de sakkunniga uppställt-följande

omkostnadsstat.

Omkostnader.

1. Reseersättningar, förslagsvis ...................... kronor 295,000

2. Expenser, förslagsvis ............................ * 47,400

3. övriga utgifter: Hyra ............................ » 35,000

Summa kronor 377,400.

Yttranden.

Beträffande frågan om resekostnads- och traktamentsersättning till ifrågavarande

befattningshavare framhåller statskontoret, att vid en lönegradsplacering

av dessa befattningshavare i enlighet med vad statskontoret föreslagit

någon förändring icke inträdde med avseende å traktamentsklass för

lantbruksingenjör och extra lantbruksingenjör (klass C). På grund av tillläggsbestämmelserna

till allmänna resereglemente! komme däremot förste

assistent att uppflyttas från traktamentsklass E till traktamentsklass D. Med

anledning härav syntes jämväl lantbruksstipendiat böra berättigas åtnjuta

traktamente efter klass D. Vad åter anginge föreskrifterna i besparingsreglementet,

vore traktamentsersättningen enligt detta reglemente bestämd så, att

viss reducering av den enligt allmänna resereglementet utgående traktamentsersättningen

ägde rum. Då anledning icke förekommit till annan ändring i

nu gällande besparingsreglemente än vad som föranleddes av förste assistents

och lantbruksstipendiats uppflyttning i traktamentsklass, syntes traktamentsersättningen

enligt besparingsreglementet böra bestämmas på följande

sätt:

för lantbruksingenjör 13 kronor för dygn, därav för dag 8 kronor och för

natt 5 kronor,

för extra lantbruksingenjör, lantbruksstipendiat och förste assistent 11 kronor,

därav för dag 7 kronor och för natt 4 kronor, samt

för assistent och tekniskt biträde 10 kronor, varav för dag 6 kronor och

för natt 4 kronor.

Riksräkenskapsverket yttrar i samma ämne, att då den av ämbetsverket

nu förordade lönegradsplaceringen för ifrågavarande befattningshavare icke

komme att medföra någon uppflyttning i traktamentsklass enligt allmänna

resereglementet syntes tillräcklig anledning icke föreligga för höjning av traktamentsersättningen.

Då de sakkunniga såsom motiv för en ökning av traktamentsersättningen,

bland annat, åberopat vad som gällde i fråga om traktamentsersättning

till tjänstemän vid den lokala vägförvaltningen, ville riksräkenskapsverket

erinra, alt till sistnämnda befattningshavare vid tjänsteresa

icke utginge kilometerpenningar.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

Lantbruksstyrelsen anför, att enligt styrelsens förmenande traktamentsersättningen

för lantbruksingenjörerna och deras biträden alltför hårt nedskurits

i besparingsreglementet, varför styrelsen funne sig böra livligt tillstyrka

de sakkunnigas förslag om sådan höjning av de ifrågavarande traktamentena,

att huvudsaklig överensstämmelse ernåddes med vad som gällde för tjänstemän

inom den lokala vägförvaltningen. Styrelsen ville alltså förorda, att

traktamentsersättningen för dygn höjdes för lantbruksingenjör från 13 till 15

kronor, för extra lantbruksingenjör från 11 till 13 kronor samt för lantbruks

stipendiat, förste assistent, assistent och tekniskt biträde från 10 till 11 kronor.

Vidkommande omkostnadsstaten i övrigt erinrar riksräkenskapsverket örn,

att de sakkunniga föreslagit, att från anslagsposten »3. Övriga utgifter:

Hyra» skulle utgå ersättning för lokalhyra, uppvärmning, lyse och telefon.

Det syntes riksräkenskapsverket önskvärt, att angivna utgifter reglerades i

sådan ordning, att ifrågakommande hyreskostnader bleve redovisade på statens

allmänna fastighetsfond samt kostnaderna för bränsle, lyse och telefon

å den i statförslaget upptagna anslagsposten till expenser.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att beräkningarna i fråga om omkostnaderna

nödvändigtvis måste lida av en viss osäkerhet och att det därför kunde

bliva erforderligt att något överskrida beräknade anslagsposter. De sakkunniga

syntes vidare ha avsett, att till bestridande av vissa engångskostnader

för kontorsinventarier, fältutrustning m. m. skulle i riksstaten upptagas

ett särskilt anslag å 164,000 kronor. Enligt styrelsens mening vore detta

icke nödvändigt, utan syntes härför kunna under »Övriga utgifter» i omkostnadsstaten

upptagas erforderligt belopp.

Verksamheten.

Snabbare handläggning av iorrläggningsärendena.

Snabbare handläggning å iantbruksingenjörsdistrikten.

De sakkunniga ha inledningsvis erinrat om att sedan omkring tjugu år tillbaka

arbetsbalansen å Iantbruksingenjörsdistrikten varit mycket betydande.

Denna balans omfattade dels sådana ärenden, vilka under visst år varit föremål

för handläggning men av olika anledningar icke hunnit under samma år

avslutas, och dels sådana, för vilka inga som helst förrättningsåtgärder under

året medhunnits. Bland sistnämnda ärenden förekomme ej sällan sådana,

där den, som rekvirerat biträde av lantbruksingenjören, varit nödsakad att

vänta ett eller flera år, innan förrättningsmannen eller dennes tjänstebiträde

kommit till platsen. Uppkomsten av denna arbetsbalans berodde i första

hand på den alltmera växande arbetsbördan på distrikten. Någon förbättring

hade visserligen under de senare åren skett genom inrättandet år 1933

av tre extra lantbruksingenjörsbefattningar utöver de fyra, som tidigare flin
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

57

nits. Antalet ärenden, vilka under visst år icke blivit föremål för någon handläggning,

vore emellertid fortfarande avsevärt, eller omkring tjugu procent

av hela antalet ärenden för samma år.

Som en bidragande orsak till att så vore fallet lia de sakkunniga angivit

den omständigheten, att förrättningsmännens tid alltmera kommit att tågås

i anspråk för utredningar beträffande vattenregleringar av mera betydande

omfattning, vilka arbeten legat så att säga vid sidan av de ordinarie tjänsteuppgifterna

och bekostats av i särskild ordning anvisade statsmedel.

Enligt de sakkunnigas mening läge det visserligen i sakens natur att någon

balans av icke medhunna förrättningar normalt vore oundviklig beroende

på, dels att biträde av lantbruksingenjören ofta icke påkallades förrän fram

emot årets slut, och dels att förrättningarna ofta vore av den art och omfattning,

att de icke kunde avslutas under samma år, som de påbörjats. Emellertid

måste det anses som ett önskemål av stor vikt, att åtgärder vidtoges för

att lantbruksingenjörernas förrättningar måtte kunna handläggas snabbare

än vad hittills visat sig vara fallet. Dröjsmål med förrättningarnas handläggning

kunde nämligen för vederbörande jordägare innebära icke obetydliga

olägenheter av jämväl ekonomisk natur.

De sakkunniga ha vidare erinrat om att det gjorts gällande, att viss lättnad

i lantbruksingenjörernas arbetsbörda skulle kunna ernås genom att överflytta

handläggningen av enklare förrättningar på de nuvarande förste assistenterna.

Av anförda skäl — här tidigare behandlade å sid. 26—27 — ha de sakkunniga

emellertid ansett denna väg icke framkomlig.

Sedal! de sakkunniga härefter redogjort för vissa äldre framställningar rörande

förändrad indelning av några lantbruksingenjörsdistrikt och de senast

företagna ändringarna i distriktsindelningen, lia de anfört, att de för sin del

funne den nu gällande distriktsindelningen, vilken i huvudsak överensstämde

med landets indelning i län, i stort sett lämplig. Denna dislriktsindeining

medförde ock den väsentliga fördelen, att lantbruksingenjörerna i regel bleve

stationerade i residensstäderna och därigenom komrne att lättare stå i förförbindelse

med vederbörande länsstyrelse, lantmäterikontor och hushållningssällskap.

De sakkunniga lia i anslutning härtill yttrat i huvudsak följande.

På grund av dikningsverksamhetens omfattning i de båda nordligaste länen

ha emellertid dessa uppdelats i tre lantbruksingenjörsdistrikt. Väl är

trots denna uppdelning antalet förrättningar inom vart och ett av dessa tre

distrikt mycket betydande. Jämväl vissa andra distrikt såväl i Norrland

som i övriga delar av riket äro särskilt arbetstyngda. Även om ur denna synpunkt

inrättandet av nya ordinarie tjänster sålunda kunnat vara motiverat,

bär likväl någon ytterligare uppdelning av lantbruksingenjörsdistrikten hittills

ansetts icke böra ske. Ali varsamhet härutinnan har nämligen funnits

böra iakttagas, icke minst med hänsyn till svårigheterna att för en längre tid

framåt kunna överblicka personalbehovet för ifrågavarande verksamhet. Den

fast anställda personalen har därför hittills beräknats i underkant, och av densamma

icke medhunna arbetsuppgifter lia i den omfattning så kunnat ske i

stället överlåtits på extra lantbruksingenjörer.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 204

Sammanfattningsvis ha de sakkunniga i denna del anfört, att även med anlitande

av för närvarande tillgängliga extra ingenjörer hade emellertid, såsom

redan framhållits, en relativt betydande arbetsbalans icke kunnat undvikas.

De sakkunniga anslöte sig till den hittills hävdade uppfattningen att,

innan ytterligare uppdelning av lantbruksingenjörsdistrikten av nyssberörda

anledning vidtoges, extra lantbruksingenjörer i första hand borde anlitas för

avlyftande av de tjänstegöromål, som de ordinarie lantbruksingenjörerna i särskilt

arbetstyngda distrikt icke medhunne. Emellertid hade de sakkunniga,

då i allt fall arbetsbalansen under de senaste åren något nedgått, ansett att

anställande av ytterligare extra lantbruksingenjörer för närvarande icke borde

ifrågakomma. Slutligen borde framhållas att möjligheten att åstadkomma

en snabbare handläggning av torrläggningsärendena på lantbruksingenjörsdistrikten

i viss grad bleve beroende av, hur ifrågavarande verksamhet för

framtiden organiserades.

Snabbare handläggning hos myndigheterna.

De sakkunniga ha påpekat, att anmärkningar framställts mot nu gällande

ordning för handläggningen hos myndigheterna av ärenden avseende statsunderstöd

till torrläggningsföretag. Kritiken hade därvid riktats mot den

avsevärda tid, som åtginge från det ansökan om understöd ingåves till dess beviljat

understöd utbetalades till intressenterna. Den kritik, som i detta avseende

framkommit, syntes de sakkunniga befogad. De ansåge för sin del, att

en snabbare handläggning av understödsärendena borde vara möjlig att genomföra,

utan att kraven på noggrannhet och säkerhet vid ärendenas beredning

behövde eftersättas. De reformer, som härvid kunde ifrågakomma,

borde inriktas på ordningen för dels statsunderstödens beviljande och dels

deras utbetalande till företagen.

Den nuvarande ordningen för understödens beviljande vore i

stora drag följande.

Till lantbruksstyrelsen inkomna ansökningar örn understöd översändas efter

verkställd granskning med lantbruksstyrelsens utlåtande i ärendet till

jordbruksdepartementet för slutlig föredragning inför Kungl. Maj:t. Sedan

Kungl. Maj:t fattat beslut i fråga om understöd, erhåller lantbruksstyrelsen

besked därom samtidigt med att förrättningsakterna återgå till styrelsen.

De sakkunniga ha framhållit, att trots under de senare åren av lantbruksstyrelsen

vidtagna förenklingar i fråga örn uppsättandet av styrelsens utlåtanden

i dessa ärenden, föranledde nu angivna ordning betydande arbete med

uppsättning och justering av skrivelsekoncept samt skrivelsernas utskrift, underskrivande

och expediering. Genom detta förfarande hade förorsakats icke

obetydlig tidsutdräkt, som även efter vidtagandet av förenämnda förenklingar

i varje särskilt fall uppgått till fyra å fem veckor.

Härefter ha de sakkunniga anfört följande.

Av de med lantbruksstyrelsens utlåtande till Kungl. Majit överlämnade ansökningarna,

vilkas antal under senare år normalt utgjort omkring 800 årligen,

ha endast ett fåtal varit av sådan art, att med hänsyn till företagens

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

59

betydelse ur allmän synpunkt eller till följd av andra omständigheter särskild

motivering för deras understödjande med statsmedel varit påkallad.

Den vida övervägande delen av ansökningarna har avsett företag, beträffande

vilka kunnat utan vidare tillämpas de allmänna principer, som funnits böra

gälla i fråga örn statsunderstödens beviljande. En välbehövlig förenkling

i handläggningen av sistnämnda ärenden och därav följande tidsvinst skulle

otvivelaktigt kunna ernås, därest lantbruksstyrelsen erhölle bemyndigande

att själv avgöra, såväl huruvida företag av denna art böra komma i åtnjutande

av statsunderstöd, som även frågan om understödets storlek. En ytterligare

fördel med en sådan anordning vore, att därigenom kunde ernås en icke

oväsentlig avlastning av bestyret inom jordbruksdepartementet med ifrågavarande

ärenden. I de fall, då avgörandet av understödsfrågan förutsätter

avsteg från de vedertagna principerna, eller allmänna intressen av större betydelse

skulle komma att därav beröras, bör dock ärendet allt fortfarande

av lantbruksstyrelsen underställas Kungl. Maj:ts prövning. Till allmänna intressen

av detta slag böra räknas sådana, som göra sig gällande bland

annat, när fråga uppstår om sänkning av större sjö och reglering av mera

betydande vattendrag, eller när företaget skulle komma att inverka på naturskydd

och dylikt.

Enligt de sakkunnigas mening skulle en omläggning enligt ovan angivna

riktlinjer av den nu tillämpade ordningen i fråga om statsunderstödens beviljande

kunna vidtagas, utan att de intressen, som från statens sida borde

tillvaratagas vid verksamhetens utövande, komme att trädas för nära. Å

andra sidan skulle, såsom förut nämnts, en sådan reform möjliggöra såväl

tids- som arb^tsbesparing vid understödsärendenas handläggning. Särskilt

borde framhållas att önskemålen örn ett snabbare förfarande hos myndigheterna

komme att därigenom bliva tillgodosedda. Med hänsyn till vad sålunda

anförts ville de sakkunniga föreslå, att lantbruksstyrelsen förklarades behörig

alt inom nyss angivna gränser bevilja de understöd, varom här vore

fråga.

Innan jag går närmare in på vad de sakkunniga anfört och föreslagit beträffande

utbetalningen av beviljade statsunderstöd till torrläggningsföretag,

torde jag böra erinra därom, att i samband med att lantbruksstyrelsen upptagits

bland statsverkets huvudförvaltningar, de förut statskontoret åvilande

bestyren med utbetalning m. m. av beviljade statsbidrag, jämlikt kungörelsen

den 30 juni 1937, nr 570, överflyttats å lantbruksstyrelsen. Vad de sakkunniga

i denna del föreslagit är alltså redan i väsentliga delar genomfört.

I fråga om utbetalningen av statslån till torrläggningsföretag

gäller för närvarande i huvudsak följande.

Statslån till värjo särskilt företag utbetalas vanligen i olika poster, därvid

antalet utbetalningar blir beroende av den för arbetenas utförande anslagna

tiden. Innan en första utbetalning må ske, skall vederbörande sakägare bos

lantbruksstyrelsen hava styrkt, att arbetet påbörjats, ävensom dels hos statskontoret

hava företett det med lantbruksstyrelsen upprättade kontraktet örn

arbetets utförande, dels till statskontoret hava överlämnat av lantbruksstyrelsen

godkänd säkerhet angående kontraktets fullgörande m. m., dels till

statskontoret överlämnat för att där förvaras till statskontoret eller order

ställd, med behörig borgen eller annan säkerhet försedd skuldförbindelse, sorn

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

skall innefatta vederbörandes åtagande att, intill dess beslut enligt 2 § i lagen

den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån eller däremot

svarande äldre stadganden meddelats och vunnit laga kraft, ansvara för lånets

återbetalning, och dels statskontoret godkänt sådan förbindelse ävensom

för dess uppfyllande ställd säkerhet. Återstoden av beviljade bidrag och

lån få lyftas i mån av arbetets fortgång och efter av lantbruksstyrelsens

tjänsteman på arbetsplatsen verkställd besiktning.

De sakkunniga ha nu anfört, att denna ordning, varigenom bestyret med

frågor rörande utbetalning av statsunderstöd till torrläggningsföretag vöre

anförtrott två olika myndigheter, nämligen lantbruksstyrelsen, som beslutade,

att utbetalning finge ske, samt statskontoret, som verkställde utbetalningen,

oundvikligen medförde en viss omgång vid dessa ärendens behandling. Ä lantbruksstyrelsen

ankomme att örn varje beslut om utbetalning lämna statskontoret

skriftligt besked. Beträffande omfattningen av ifrågavarande utbetalningsärenden

hade av de sakkunniga verkställda undersökningar givit vid

handen, att deras antal under de senare åren utgjort normalt omkring 3,200

årligen, av vilka omkring 2,300 avsett statsbidrag och 900 lån.

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle därför en omläggning av den nuvarande

ordningen för utbetalandet av beviljade statsunderstöd väsentligen

bidraga till att önskemålen om en snabbare och enklare handläggning hos

myndigheterna av torrläggningsärendena skulle kunna verksamt tillgodoses.

Erfarenheten hade givit vid handen, att med det nu tillämpade förfaringssättet

delägare i torrläggningsföretag, särskilt sådana av större omfattning,

tillskyndats förluster och olägenheter genom dröjsmålen med statsunderstödens

tillhandahållande. Vad som möjligen kunde åstadkommas till avhjälpande

av dessa missförhållanden vore därför värt allt beaktande. Mångåriga

ehuru hittills resultatlösa utredningar, som verkställts rörande detta spörsmål,

gåve också belägg för dess betydelse. De sakkunniga vore emellertid av

den meningen, att vid en omläggning av utanordningsförfarandet bestyret

med utbetalningen av icke endast bidrag utan även lån borde överflyttas från

statskontoret till lantbruksstyrelsen. Att begränsa den ifrågsatta överflyttningen

till enbart bidragen, under det att statskontoret liksom hittills skulle

handhava utbetalandet av lånen, kunde icke medföra en rationel! lösning av

frågan. Ett sådant system skulle nämligen icke tillgodose kravet på ett snabbare

tillhandahållande till intressenterna i torrläggningsföretag av lånen, varjämte

detsamma bomme att medföra den olägenheten, att bidragstagare, som

för genomförandet av avdikningsföretag tillika beviljats lån, skulle för utbekommande

av sina statsunderstöd nödgas att vända sig till två olika myndigheter.

De sakkunniga ha i anslutning till vad sålunda anförts föreslagit, att förfarandet

vid utbetalandet av statsunderstöden och vad därmed sammanhängde,

skulle anordnas på i huvudsak följande sätt:

I fråga om den del av statsunderstödet, som utginge i form av bidrag utan

återbetalningsskyldighet skulle en första utbetalning av lantbruksstyrelsen

få verkställas, sedan styrelsen avslutat kontrakt med vederbörande företagare

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 204.

61

om arbetets utförande ävensom prövat och godkänt av sakägare ställd säkerhet

för kontraktets fullgörande m. m. samt under förutsättning slutligen, att

hos lantbruksstyrelsen företetts behörigt bevis om arbetets påbörjande. Återstoden

av bidraget finge utbetalas i mån av arbetets fortgång.

Vad åter anginge utbetalningen av beviljat statslån borde av praktiska och

ekonomiska skäl bestämmelserna om statskontorets prövning och förvaring

av skuldförbindelsen rörande lånets återbetalning ävensom den för förbindelsen

ställda säkerheten lämnas orubbade även för det fall, att bestyret med

låneutbetalningarna överflyttades å lantbruksstyrelsen. Prövning och godkännande

av sagda förbindelser och säkerheter syntes nämligen böra jämväl

för framtiden ankomma å statskontoret, som för detta ändamål kunde anlita

kvalificerad personal å sin ombudsmannaavdelning. En avlastning av arbetet

i denna del från statskontoret torde för övrigt icke kunna föranleda

minskning av inom statskontoret anställda arbetskrafter, under det att å andra

sidan en överflyttning av samma arbete på lantbruksstyrelsen icke kunde

ifrågakomma utan en samtidig förstärkning av styrelsens juridiskt skolade

personal. 1 överensstämmelse med vad sålunda anförts skulle efter den

ifrågasatta omläggningen av utbetalningsförfarandet en första låneutbetalning

kunna av lantbruksstyrelsen verkställas sedan 1) enahanda villkor, som

förut uppställts såsom förutsättning för en första utbetalning av statsbidrag,

blivit uppfyllda, 2) till statskontoret överlämnats nyssberörda förbindelse

och säkerhet, samt 3) statskontoret godkänt sistnämnda handlingar. Återstoden

av beviljade lån finge däremot i likhet med vad evan nämnts i fråga

om bidragen direkt av lantbruksstyrelsen utbetalas i mån av arbetets fortgång.

Av lantbruksstyrelsen verkställda utbetalningar av lån skulle månadsvis

rapporteras till statskontoret, som fortfarande skulle förvalta statens avdikningslånefond.

Därvid borde angivas till varje särskilt företag under månaden

utbetalade lånebelopp ävensom dagen för utbetalningen. Då låneutbetalning

avsåge slutligen avsynat och godkänt företag och således utgjorde

sista utbetalning å lånet, borde detta i rapporten särskilt anmärkas.

Då lån eller första delen därav utbetalats, borde det därjämte ankomma

på lantbruksstyrelsen att fullgöra den statskontoret för närvarande åvilande

skyldigheten att om utbetalningen ofördröjligen underrätta vederbörande

länsstyrelse med uppgift örn lånet samt å den eller de fastigheter, för vilket

lånet beviljats. Då det vore av vikt för statskontoret att vid granskningen av

fördelningsbeslut angående återbetalningsskyldigheten för lån lia tillgång till

nu nämnda fastighetsuppgift, borde en avskrift därav av lantbruksstyrelsen

tillställas statskontoret.

De sakkunniga lia vidare anfört, att efter en omläggning av förfarandet i

avseende å beviljande och utbetalande av de ifrågavarande statsunderstöden

i enlighet med de sakkunnigas förslag, de funne vissa ändringar i övrigt

lämpligen böra vidtagas i gällande föreskrifter angående myndigheternas behandling

av bidrags- och låneärendena. Härutinnan gällde för närvarande

bland annat följande.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Vid sökande av bidrag eller lån till torrläggningsföretag åligger det vederbörande

företagare att ställa av lantbruksstyrelsen godkänd säkerhet för fullgörande

av kontraktet om arbetets utförande ävensom, därest mot kontraktet

brytes, för återbäring av lyftad del av understödet. Enligt nuvarande ordning

förvaras denna säkerhetsförbindelse av statskontoret, som jämväl har

att, därest så erfordras, vidtaga nödiga åtgärder tor avbrytande av förbindelsens

preskriberande. Statskontoret ombesörjer därjämte indrivning av de understöd,

som under nyss angivna förutsättningar skola av företagarna till

statsverket återbäras. — 1 händelse avvikelse, utan därtill erhållet vederbörligt

tillstånd, skett från den för ett statsunderstött torrläggningsföretag

fastställda arbetsplanen, eller arbetet icke blivit fullbordat inom därför bestämd

tid, och lantbruksstyrelsen ej heller medgivit anstånd med dess utförande,

ankommer det enligt för närvarande gällande föreskrifter på Kungl.

Majit att låta inställa all vidare utbetalning av bidrag respektive lån samt att

återfordra vad därav uppburits att inom viss angiven tid på en gång eller efter

hand inbetalas till statskontoret. Likaså ankommer det på Kungl. Majit

att, då understöd utgår i form av lån, vidtaga enahanda åtgärder, dels därest

statskontoret skulle finna den säkerhet, som blivit ställd för den av vederbörande

sakägare till statskontoret överlämnade skuldförbindelsen innefattande

åtagande av ansvar för lånets återbetalning, icke vidare nöjaktig, och

ny säkerhet, som av statskontoret godkännes, icke varder inom bestämd

tid avlämnad, och dels därest den för lånets återbetalning fastställda annuiteten

icke varder i behörig tid erlagd.

De sakkunniga ha föreslagit, att det skall ankomma på lantbruksstyrelsen

att förvara nyssnämnda säkerhetsförbindelse ävensom att övertaga de för närvarande

av statskontoret i samband därmed handhavda uppgifterna. De sakkunniga

ha såsom sin mening yttrat, att denna reform icke torde komma att

medföra någon mera betydande arbetsbelastning för lantbruksstyrelsen. Enligt

vad de sakkunniga inhämtat uppginge nämligen antalet åtgärder för vidtagande

av preskriptionsavbrott allenast till omkring ett tiotal om året. De

fall, då redan lyftade statsunderstöd skulle återbäras till statsverket, vore

ännu mer sparsamt förekommande.

Vidare lia de sakkunniga föreslagit, att beslutanderätten i fråga örn inställande

av understödens utbetalning m. m. överflyttas från Kungl. Majit till

lantbruksstyrelsen. Enligt de sakkunnigas mening kunde ur principiell synpunkt

inga invändningar resas mot en sådan överfiyttning. Å andra sidan

vore en dylik reform ägnad att förhindra onödig omgång vid dessa ärendens

behandling.

Däremot ha de sakkunniga, av skäl, som tidigare anförts i fråga om bibehållande

hos statskontoret av ärenden rörande prövning och godkännande av

säkerhetsförbindelse för låns återbetalande, ansett att bestyren med återfordrande

av utbetalade bidrag och lån, bevakning av att bestämda annuiteter

å lån erläggas samt vidtagande av i samband härmed stående åtgärder borde

för framtiden liksom hittills handhavas av statskontoret.

De sakkunniga lia härefter yttrat, att en överflyttning på lantbruksstyrelsen

av utbetalningarna från avdikningsanslaget och avdikningslånefonden

komme att medföra förenklingar i skilda hänseenden. Av största betydelse

vore emellertid de fördelar med avseende å ett snabbare tillhandahållande

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

63

av statsunderstöden, som efter reformens genomförande komma de enskilda

intressenterna i torrläggningsföretagen till godo. Härom ha de sakkunniga

anfört följande.

I fråga om en första utbetalning å beviljade lån synes någon nämnvärd

tidsvinst visserligen icke vara att räkna med, alldenstund denna utbetalning

icke kommer att av lantbruksstyrelsen kunna verkställas, förrän statskontoret

prövat oell godkänt den av vederbörande sakägare lämnade förbindelsen

för lånets återbetalning ävensom för förbindelsen ställd säkerhet. Beträffande

senare utbetalningar å lånen samt i fråga om samtliga utbetalningar å

statsbidragen ernås emellertid efter reformens genomförande en icke obetydlig

tidsvinst. Enligt nu gällande ordning handhavas utbetalningarna av bidrag

och lån av två skilda byråer inom statskontoret. Den tid, som för närvarande

åtgår, från det lantbruksstyrelsen givit statskontoret besked, att utbetalning

må ske, till dess sådan utbetalning av statskontoret verkställes, torde normalt

uppgå till i varje särskilt fall 7 å 10 dagar. Dock kan under tider av

större arbetsbelastning å den byrå inom statskontoret, som handhar utbetalningen

av bidragen, tidsutdräkten uppgå ända till en månad. Därest lantbruksstyrelsen

bemyndigas verkställa utbetalningarna, torde bestyret härmed

i varje särskilt fall icke behöva taga längre tid i anspråk än 2 å 3 dagar.

Den tidsvinst, som således skulle kunna ernås, måste anses vara av icke ringa

betydelse. För intressenterna i torrläggningsföretagen är det nämligen synnerligen

önskligt att så snabbt som möjligt utbekomma de beviljade understöden.

I alldeles särskild grad gäller detta under tiden för arbetenas bedrivande,

enär försening med understödens tillhandahållande och därav eventuellt

följande oförmåga hos intressenterna att utbetala ersättningar och löner

till entreprenörer och arbetare kan medföra ett i och för sig menligt avbrott

i påbörjade arbetens fortgång.

Som en ytterligare fördel av den ifrågasatta omläggningen lia de sakkunniga

framhållit, att intressenterna därefter skulle lia att i samtliga frågor

rörande sökande och utbekommande av statsunderstöd hänvända sig till en

och samma statliga myndighet.

De sakkunniga lia slutligen anmärkt, att en förutsättning för reformens genomförande

vore, att viss ytterligare personal anställdes inom lantbruksstyrelsen.

Särskilt komme bestyret med utbetalningar av understöden att ej

oväsentligen öka arbetsbördan inom styrelsen. De arbetskrafter, som vid

lantbruksstyrelsens upptagande bland statsverkets huvudförvaltningar bleve

anställda inom styrelsen för handhavandet av de göromål, vilka komme att

åvila styrelsen i denna egenskap, kunde emellertid förutses bliva tillräckliga

jämväl för nu ifrågavarande arbetsuppgifter. I samband härmed Ira de sakkunniga

erinrat om att den av de sakkunniga föreslagna omläggningen av förfarandet

vid beviljandet och utbetalandet av statsunderstöd till torrläggningsföretag

påkallade vissa ändringar i nu gällande bestämmelser angående villkoren

för bidrag från avdikningsanslaget och lån från avdikningslånefonden.

Förslag härom hade utarbetats av de sakkunniga.

Börande det närmare innehållet av och specialmotiveringen för sistberörda

förslag torde jag få hänvisa till betänkandet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Tillgodoseende av ekonomiska synpunkter vid torrläggningsföretagens

understödjande med statsmedel.

De sakkunniga lia inledningsvis framhållit den stora betydelsen för torrläggningsverksamhetens

viktiga bedrivande av att i möjligaste mån garantier

skapades för att, innan ett torrläggningsföretag kominc till utförande,

vederhäftig utredning förelåge om dess ekonomiska bärighet. Erfarenheten

hade givit vid handen, att detta spörsmål påkallade alldeles särskild

uppmärksamhet. Vissa efter planläggning av lantbruksingenjörer under

senare år utförda företag, särskilt vattenavlednings- och sjösänkningsföretag

av större omfattning, hade nämligen utfallit mer eller mindre ogynnsamt

i ekonomiskt avseende.

De sakkunniga ha därefter erinrat om att — såsom jämväl här tidigare

(sid. 7) anmärkts — föreliggande fråga vid ett par tillfällen påtalats av riksdagens

revisorer. Rörande de i frågan framställda anmärkningarna och påpekandena

ha de sakkunniga lämnat följande redogörelse.

Efter närmare redogörelse för vissa av lantbruksingenjörer handhavda

förrättningar, vilka föregått utförandet av torrläggningsföretag, som sedermera

visat sig vara ur ekonomisk synpunkt mindervärdiga, funno sig riksdagens

år 1927 församlade revisorer sålunda föranlåtna att rikta en skarp

kritik mot det sätt, varpå enligt revisorernas mening lantbruksingenjörerna

handhade dem anförtrodda uppdrag. Revisorerna uttalade därvid, att det

vore ofrånkomligt, att intressenterna i företag av denna art hade befogade

anspråk på att, där de i dylika frågor hänvände sig till statens för ändamålet

tillsatta befattningshavare, saken också av dessa utreddes på ett så vederhäftigt

sätt, att intressenterna ej genom felbedömningar eller slarv av

förrättningsmannen föranleddes till oräntabla eller illa planerade företag

och därigenom utsattes för allvarliga ekonomiska risker. Jämväl borde

enligt revisorernas uttalande ihågkommas att viktiga statsintressen lede allvarligt

avbräck genom misskrediterandet av detta slags företag. Till förhindrande

av, att påtalade brister skulle för framtiden förekomma, syntes

det revisorerna ligga närmast tili hands, att lantbruksstyrelsen och andra

överordnade myndigheter på ett kraftigare sätt än dittills måtte öva kontroll

över lantbruksingenjörernas förrättningar. Vidare borde tagas under övervägande

huruvida lantbruksingenjörernas kompetens enligt gällande bestämmelser

vore tillräcklig för bedömandet av alla de frågor, som vid torrläggningsföretag

inverkade på resultatet och, därest så till äventyrs ej vore

fallet, föreskrifterna härom borde i erforderlig grad kompletteras. Till sist

ifrågasatte revisorerna, huruvida de för lantbruksingenjörerna gällande

lönebestämmelserna, som gjorde vederbörande tjänsteman i inkomstavseende

till väsentlig del beroende av mångfalden av de förrättningar, han

kunde förskaffa sig och hinna avverka, vöre ur ovanberörda synpunkt ändamålsenliga.

Ett sådant lönesystem vore enligt revisorernas mening ägnat

att fresta såväl till alltför optimistiska kostnadsberäkningar och båtnadsuppskattningar

som till mindre noggrann handläggning i övrigt av förrättningarna.

De år 1932 församlade statsrevisorerna funno sig även föranlåtna beröra

nu föreliggande frågor, därvid de efter redogörelse av vissa andra av lantbruksingenjörer

handlagda förrättningar av samma art som de år 1927 om
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

65

förmälda såsom slutomdöme i sin berättelse utlalade, bland annat, att

verksamma åtgärder ovillkorligen måste vidtagas för ernående av större

vederhäftighet i de utredningar, som Indes till grund för vattenavledningsföretag.

Dessa utredningar kunde icke blott öva inflytande på en hel trakts

ekonomiska väl utan föranledde även betydande utgifter för statsverket.

För eliminerande av den frestelse att få jämväl ekonomiskt mindre bärande

företag till stånd, som läge däri, att utredningskostnaderna finge inräknas

i de belopp, som Indes till grund för statsunderstödets fastställande, ifrågasatte

revisorerna sådan ändring av bestämmelserna i denna del, att statsunderstöd

ej måtte annat än efter särskild prövning utgå till sådana kostnader,

som (i form av utgifter för syneförrättningar, kartor och handlingar

med mera dylikt) erfordrades för företagets framförande till den punkt, att

statsbidrag under förutsättning av förefintligheten av därför föreskrivna

villkor i övrigt kunde beviljas. Alternativt kunde enligt revisorernas mening

ändring av berörda bestämmelser ske på sådant sätt, att ovillkorlig

sammankoppling mellan frågan om statsbidrag till förrättningskostnaderna

och fråga örn dylikt bidrag till företagets utförande bortfölle. Det syntes

nämligen revisorerna kunna tänkas en sådan ordning, att statsbidrag till

förrättningskostnaderna skulle, där så med avseende å omständigheterna

prövades skäligt, kunna lämnas, även om företaget icke komme till utförande.

Jämväl kunde de påvisade missförhållandena på ifrågavarande

område giva anledning till övervägande, huruvida ej lantbruksstyrelsen

skulle kunna utan ökning av organisationsramen tillföras sådan speciell

sakkunskap, som kunde vara erforderlig för att förslag till vattenavledningsföretag

skulle inom styrelsen kunna ägnas en granskning, som i högre

grad än vad dittills torde varit fallet inriktade sig på verklig kontroll av

vederbörande företags lämplighet ur ekonomisk synpunkt, ej minst med

hänsyn till båtnadsuppskattningen.

I fråga örn nuvarande ordning för handläggning av vattenavledningsföretagen

hava de hos Svenska mosskulturföreningen anställda kulturingenjörerna

A. Bauman, E. Hole och O. Djurle i en till de sakkunniga från jordbruksdepartementet

överlämnad skrivelse anfört i huvudsak följande.

Den verksamhet, som för närvarande omhänderhades av lantbruksingenjörerna,

hade till huvudsakligt ändamål att torrlägga mark för odlingsändamål.

Emellertid saknade lantbruksingenjörerna den utbildning, som

vöre erforderlig för bedömande av exempelvis torv- och gyttjemarkers värde

ur odlingssynpunkt. I flertalet fall, då utförda torrläggningsföretag visat

sig ekonomiskt förlustbringande, hade torrläggningen just berört marker,

vilka ur nämnda synpunkt varit mer eller mindre värdelösa. Det vore

uppenbart, att innan kostbara och för markägarna mer eller mindre ländande

utredningar igångsattes av lantbruksingenjör för torrläggningen,

markerna borde undersökas av sakkunnig förrättningsman. Mosskulturföreningens

tjänstemän vore de enda, som allsidigt och grundligt behärskade

spörsmålen beträffande torv- och gyttjemarkers utnyttjande för odling. Det

kunde därför sägas vara naturligt och riktigt att, så snart fråga uppstode

örn torrläggning av sådana marker, anlita den sakkunskap, som dessa

tjänstemän bcsutte, för utförande av erforderliga förundersökningar av

marken.

Sedermera har Djurle i en till de sakkunniga inkommen skrivelse föreslagit,

att inom lantbruksstyrelsen måtte anställas tjänstemän, vilka vore

kompetenta att utföra nyssnämnda markundersökningar. Därigenom skulle

samarbete mellan dessa tjänstemän och lantbruksingenjörerna, vilka bade

att svara för handläggningen av de tekniska frågorna vid torrläggningsföretagen,

bäst kunna ordnas.

fallang lill riksdagens gro!okoll 19.19. 1 sami. Nr 201.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Föreningen Lantbruksingenjörscissistenter har i anledning av de av riksdagens

ovannämnda revisorer framställda erinringarna i en till de sakkunniga

från jordbruksdepartementet överlämnad skrivelse anfört, bland

annat, att de av revisorerna framförda anmärkningarna avsåge huvudsakligen

felaktigheter i de bestämningar av jordarter och schaktningsmassor

m. m., vilka föregått upprättandet av förslag till vattenavledningar. Dessa

bestämningar, vilka ladcs till grund för kostnadsberäkningarna, verkställdes

numera så gott som undantagslöst av lantbruksingenjörernas

tjänstebiträden. Då dessa vore helt oansvariga för sina åtgärder, hade

principalerna att personligen svara för de arbeten, som av deras medhjälpare

utfördes. Detta förhållande måste anses principiellt oriktigt, då lantbruksingenjörerna

icke kunde utöva någon effektiv kontroll över sina underordnades

arbeten. Bristen på vederhäftighet i de ekonomiska utredningar,

som av revisorerna påtalats, torde hava haft sin grund i, att lantbruksingenjörernas

medhjälpare icke ägt mot det av dem utförda arbetet svarande

kvalifikationer. Det vore erforderligt att skapa en med tjänstemannaansvar

och nödig kompetens utrustad kår av lantbruksingenjörsassistenter.

De sakkunniga ha anfört, att de ägnat förevarande spörsmål ingående uppmärksamhet

samt dryftat olika vägar, som kunde tänkas leda till ett undanröjande

av förefintliga missförhållanden. I detta sammanhang finge emellertid

icke förbises att lantbruksingenjörernas verksamhet ej sällan vore förenad

med alldeles särskilda svårigheter. De sakkunniga ha därom yttrat

följande.

Torrläggningsföretag kunna till sin allmänna karaktär i många avseenden

jämföras med andra byggnadsarbeten, exempelvis väg- eller järnvägsbyggnader,

i det att beträffande samtliga dessa slag av företag, de förhållanden,

varpå kostnadskalkylerna skola grundas, äro i hög grad svårbedömliga. Den

ovisshet i fråga örn ett rätt bedömande av kostnaderna, som därför alltid

måste vidlåda dylika kalkyler, framträder alldeles särskilt, då det gäller planerandet

av torrläggningsföretag. Trots den största noggrannhet vid markundersökningarna

är det nämligen icke alltid möjligt att, särskilt i fråga om

schaktningsarbeten på relativt stort djup under markytan, med säkerhet fastställa

schaktnings- eller sprängningsmassornas art och storlek eller förutse

möjligheten av ras. I nämnda avseenden förekommande osäkerhetsmoment

måste sålunda räknas till sådan företagarerisk, som, i likhet med vad fallet

är vid vissa andra här ovan nämnda byggnadsarbeten, få anses oundvikliga.

Härtill konnner att det ekonomiska resultatet av ett torrläggningsföretag är

beroende av jämväl andra synnerligen ovissa faktorer, i första hand storleken

av den värdeökning, som intressenterna efter torrläggningens utförande kunna

påräkna för sina jordbruk. Uppskattningen av denna värdeökning måste

nämligen bliva helt beroende av vid tillfället rådande konjunkturer med avseende

på jordvärden, avsättningsförhållanden m. m. Det kan därför icke

undvikas, att exempelvis under kristid inträffade våldsamma växlingar i konjunkturerna

på arbetsmarknaden eller inom jordbruksnäringen kunna få ett

ödesdigert inflytande på bärigheten av särskilt mera omfattande torrläggningsföretag.

Att i förväg kunna bedöma dylika extraordinära förhållanden måste

anses ligga utanför förrättningsmannens räckvidd.

Å andra sidan lärer det icke sällan hava förekommit, att torrläggningsföretag,

som enligt vid syneförrättning framlagda kostnads- och båtnadskalkyler

visat sig vara av ganska tvivelaktigt värde ur ekonomisk synpunkt, likväl

bringats till utförande på yrkande av sakägarna, vilka därvid känt sig lockade

av de relativt frikostiga statsunderstöd, som hittills stått till förfogande

för detta ändamål.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Frånsett vad sålunda anförts tunne de sakkunniga det emellertid obestridligt,

att orsaken till den ogynnsamma utgången av en del företag haft sin

grund i mindre tilllredsställande eller rent av felaktiga undersökningar av

förrättningsmannen vid planläggningen av företagen. Ur såväl statens som

de enskilda jordägarnas synpunkt mäste det anses som en angelägenhet av

största vikt att i nu nämnda avseende söka skapa större säkerhet.

Bland de åtgärder, som enligt de sakkunnigas mening kunde vara ägnade

att främja detta syftemål, hade till en början en sådan anordning framstått

såsom önskvärd, varigenom statsunderstöd skulle främst komma de torrläggningsföretag

till godo, vilka ur allmän synpunkt borde i första hand uppmuntras.

Detta skulle förutsätta en sovring inom lantbruksstyrelsen av inkomna

ansökningar om statsunderstöd med hänsyn till företagens värde ur

nämnda synpunkt. Häremot reste sig emellertid en del svårigheter. Sålunda

kunde beviljandet av för visst budgetår tillgängliga statsunderstöd — under

senare tid uppgående till mellan 8.4 och 11.5 miljoner kronor — icke ske

samtidigt utan i olika repriser under ett och samma år, allt eftersom ansökningarna

om understöd hunne underkastas granskning inom lantbruksstyrelsen.

Det vore vid sådant förhållande icke möjligt att vid någon viss tidpunkt

av året överblicka ansökningsmaterialet i dess helhet och avväga de olika företagens

värde sinsemellan. Även om sålunda en fullt effektiv sovring i enlighet

med ovan angivna grunder svårligen läte sig praktiskt genomföra, vore

det uppenbart att mycket kunde vinnas därigenom, att ansökningar om statsunderstöd

till torrläggningsföretag, vilka ur olika synpunkter befunnes tvivelaktiga

eller mindre angelägna, upptoges till prövning först i andra hand

och i den mån tillgången på statsmedel det medgåve. Enligt vad de sakkunniga

inhämtat, tillämpade också lantbruksstyrelsen redan nu ett dylikt tillvägagångssätt.

Genom den förstärkning av de kvalificerade arbetskrafterna

på styrelsens kulturtekniska byrå, som de sakkunniga ville i det följande föreslå,

komme säkerligen ökade möjligheter för styrelsen att tillskapas i nu berörda

hänseende.

De sakkunniga lia därefter anfört, att de dryftat jämväl andra utvägar, som

kunde tänkas leda till en förbättring i nu antydda förhållanden, och de hade

i sådant avseende undersökt huruvida de för antagande till lantbruksingenjör

stadgade villkoren vore ägnade att bibringa befattningshavarna tillräcklig

kompetens för bedömandet av alla de frågor, som vid torrläggningsföretag

kunde antagas inverka på dessas resultat.

Därvid hade de sakkunniga funnit lantbruksingenjör ernås

kompetens i tekniskt hänseende numera väl motsvara de krav,

som borde ställas på dessa tjänstemän. Gentemot den uppfattningen, som

också blivit framförd, att lantbruksingenjörcrna vore tekniskt överkvalificerade,

ville de sakkunniga betona vikten av, att dessa befattningshavare besntto

stor teknisk skicklighet, förutan vilken det icke vore möjligt att avgöra

de ofta invecklade frågor av teknisk art, som framkomme vid planläggningen

av torrläggningsföretag. Kravet på hög kompetens i nu nämnda avseende

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majlis proposition nr 204.

syntes för övrigt i framtiden komma att göra sig ännu mer gällande, i den mån

till handläggning av lantbruksingenjörer hänskötes frågor rörande särskilt

omfattande vattenregleringsföretag och dessas inverkan på jordbruket. Ett

flertal dylika fall kunde redan nu påvisas i olika delar av landet, exempelvis

reglering av Helgeån, Lyckebyån, Emån, Fyrisån m. fl.

Jämväl för lantbruksingenjörernas agronom iska kompetens

i allmänhet vore det enligt de sakkunnigas åsikt numera väl

sörjt genom den för blivande lantbruksingenjörer föreskrivna utbildningen

vid lantbrukshögskolan i all synnerhet med hänsyn till den speciellt inriktade

undervisning i kulturteknik, som dessa elever erhölle vid högskolans agronomisk-hydrotekniska

institution. Vad särskilt beträffade moss- och torvjordsfrågor

torde för lantbruksingenjörernas tjänsteutövning erforderliga insikter

på jämväl detta område kunna förvärvas vid lantbrukshögskolan.

De sakkunniga ha i anslutning till det anförda yttrat, att de således funné

de för lantbruksingenjörerna i dessa delar föreskrivna kompetensvillkoren i

stort sett väl anpassade efter de arbetsuppgifter, som ordinärt ålåge dessa

befattningshavare. En skärpning av kompetensfordringarna i sådan riktning,

att för anställning såsom lantbruksingenjör skulle uppställas krav på

specialutbildning inom vissa områden, exempelvis beträffande moss- och

torvjordar, syntes icke vara av förhållandena påkallad. De särskilda synpunkter

på ett torrläggningsärende, som när fråga vore örn moss- och torvjord

eller eljest kunde göra sig gällande, syntes bäst kunna tillgodoses genom

tillkallande i dylikt fall av på området speciellt sakkunnig. I detta

avseende hade, såsom förut nämnts, förslag framkommit, dels att förundersökning

genom speciellt sakkunniga förrättningsmän skulle verkställas i

alla de fall, då fråga vore örn torrläggning av moss- och torvjord, dels ock att

inom lantbruksstyrelsen skulle för detta ändamål anställas särskilda tjänstemän.

Med avseende härå ville de sakkunniga framhålla, att redan nu möjlighet

förefunnes att på ett tidigt stadium av förrättningen få till stånd dylika

undersökningar såväl på moss- eller torvjordsområdet som inom andra

områden samt att på initiativ av förrättningsmän eller sakägare för detta

ändamål tillkalla erforderlig speciell sakkunskap. Det borde ankomma på

lantbruksstyrelsen att härom utfärda närmare direktiv till förrättningsmännen.

De sakkunniga ha härefter övergått till frågan, huruvida genom en bättre

kontroll från lantbruk sstyrelsens sida över lantbruksingenjörernas

verksamhet skulle kunna skapas större garanti för att det med

den statsunderstödda torrläggningsverksamheten åsyftade ändamålet vunnes.

Rörande lantbruksstyrelsens nuvarande befattning med torrläggningsärendena

ha de sakkunniga till en början lämnat vissa uppgifter om den härför för

närvarande tillgängliga personalen, dennas arbetsuppgifter m. m. samt därutinnan

anfört följande.

Inom lantbruksstyrelsen handläggas ärenden rörande torrläggningsföretag,

däri inbegripet täckdikning, samt odlingsföretag ävensom angående

lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

69

samt deras tjänstebiträden å styrelsens kulturtekniska byrå. Därvid skola

ärendena rörande torrläggningsföretag, i vad de avse granskning av arbetsplaner

och kostnadsförslag och vad därmed äger samband ävensom företags

godkännande, handläggas å en teknisk avdelning inom byrån med byråchefen

som föredragande samt, i vad nämnda ärenden angå kontrakt och

säkerhetsförbindelser, utbetalning av statsmedel m. m., handläggas å en

kameral avdelning inom byrån med en förste byråingenjör som föredragande.

Å den tekniska avdelningen tjänstgöra, förutom byråchefen, en förste

byråingenjör, två byråingenjörer, ett extra ingenjörsbiträde, en förste amanuens,

en kvinnlig kansliskrivare samt ett kvinnligt kanslibiträde. Vidare

äro såsom tillfälliga biträden å avdelningen anställda ett visst antal extra

ingenjörer.

Inom den kamerala avdelningen tjänstgöra, förutom den föredragande

förste byråingenjören, en kvinnlig kansliskrivare samt ett kvinnligt kanslibiträde.

Utöver nu nämnd personal tjänstgöra å den kulturtekniska byrån i mån

av behov extra skrivbiträden.

I senast fastställda avlöningsstat upptages för kulturtekniska byrån följande

personal:

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat:

1 byråchef .................................................. B 30

2 förste byråingenjörer ........................................ B 26

2 kansliskrivare ............................................ B 11

2 kanslibiträden .............................................. B 7

Tjänstemän å extra stat:

2 byråingenjörer .............................................. B 21

eller tillsammans 7 ordinarie befattningshavare och 2 befattningshavare å

extra stat. Antalet icke-ordinarie befattningshavare har under de senare

åren varierat från 7 till 10. Dessa avlönas från lantbruksstyrelsens allmänna

anslag till icke-ordinarie personal eller av särskilt anvisade medel.

De sakkunniga ha härefter anfört, att enligt vad de inhämtat, utövades

redan för närvarande kontroll över lantbruksingenjörernas verksamhet i så

måtto, att undersökningarna till företag, för vilkas utförande begärdes statsunderstöd,

underkastades eftergranskning inom lantbruksstyrelsen. Styrelsen

hade emellertid framhållit, att denna eftergranskning icke kunde medföra

någon mera ingående kontroll i allmänhet över förrättningsmannens

arbete ute på fältet, ehuru dock av förrättningsakten kunde dragas vissa slutsatser

i olika hänseenden örn hans förfarande under själva förrättningen.

En viss kontroll för utrönande av ändamålsenligheten utav de av förrättningsmannen

gjorda dispositionerna åstadkommes jämväl genom av byråchefen

å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå i vissa fall företagna inspektioner

å förrättningsställcna.

För de sakkunniga hade det framstått såsom synnerligen angeläget, att

en utökning av den kontroll, som för närvarande utövades från den centrala

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majlis proposition nr 204.

myndighetens sida över lantbruksingenjörernas handhavande av deni åliggande

arbetsuppgifter komme till stånd. Detta gällde i vad beträffade såväl

tekniska som agronomiska frågor. Lantbruksstyrelsen måste emellertid i

sådant fall utrustas med för ändamålet erforderlig personal. Denna borde

bestå av tjänstemän i sådan fristående ställning, att de kunde fullt opartiskt

bedöma de olika torrläggningsföretagens ekonomiska förutsättningar m. m.

Det borde ankomma på dem, bland annat, att genom täta inspektioner inom

de olika lantbruksingenjörsdistrikten möjliggöra för lantbruksstyrelsen att

komma i närmare kontakt med förrättningsmännens verksamhet och att således

redan under behandlingen ute på distrikten av ifrågasatta mera betydelsefulla

torrläggningsarbeten kunna bilda sig en uppfattning örn dessas

värde ur ekonomisk synpunkt. Genom en dylik kontroll, rätt utövad, borde

kunna ernås större enhetlighet vid handläggningen av torrläggningsförrättningar

inom olika delar av landet. För fullgörandet av nu angivna uppgifter

måste de besitta framstående duglighet ävensom stor praktisk erfarenhet

på torrläggningsverksamhetens område. Det syntes vara svårt att bedöma

behovet av för ändamålet erforderliga arbetskrafter. De sakkunniga hade

för sin del ansett sig böra stanna vid att föreslå, att två dylika tjänstemän,

förslagsvis benämnda överinspektörer, anställas, av vilka den ene skulle hava

till uppgift att öva tillsyn över att allmänt ekonomiska synpunkter på vattenavledningsverksamheten

bleve vederbörligen iakttagna, om möjligt redan på

ett tidigt stadium eller i samband med företagens planläggning. Den andre

överinspektören skulle närmast övervaka hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet.

Utöver de nämnda arbetsuppgifterna skulle det åligga överinspektörerna

att biträda byråchefen å kulturtekniska byrån med de göromål,

som denne funne erforderligt överlåta å dem. En väsentlig ökning i

byråchefens arbetsbörda måste nämligen förorsakas dels av att lantbruksstyrelsen

för framtiden skulle bevilja bidrag och lån till vattenavledningsföretag

och dels av de nya arbetsuppgifter i fråga om organiserandet och

övervakandet av verksamheten på lantbruksingenjörsdistrikten, vilka komme

att bliva en följd av lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens övergång

till hel statsavlöning. Det vöre förty av största vikt att till innehavare

av de nya befattningarna kunde förvärvas i teoretiskt och praktiskt hänseende

väl kvalificerade personer, vilka helt behärskade de ansvarsfulla arbetsuppgifter,

som skulle komma att åligga dem.

För behörighet till befattningen såsom överinspektör för vattenavledningsverksamheten

funne de sakkunniga böra fordras samma kompetens i formellt

hänseende, som för närvarande gällde för byråchefsbefattningen å kulturtekniska

byrån, eller att vederbörande fullgjort vad som vöre föreskrivet för

kompetens till lantbruksingenjörstjänst och tillika under minst fem år tjänstgjort

som lantbruksingenjör. Vad åter beträffade överinspektören för täckdikningsverksamheten

borde i enahanda hänseende krävas, att sökande skulle

hava genomgått dels lantbrukshögskolan å dess jordbrukslinje eller, före högskolans

inrättande, någotdera av lantbruksinstituten, dels ock särskild kurs

för utbildning av förrättningsmän för täckdikning, ävensom att han under

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204. 71

minst fem år tjänstgjort såsom förrättningsman och ledare inom denna verksamhet.

De sakkunniga lia härefter vidkommande frågan örn de föreslagna tjänstemännens

avlöningsförmåner anfört, att de utgått ifrån att dessa borde bliva

så goda att befattningarna tedde sig lockande för verkligt kvalificerade personer.

En ovillkorlig förutsättning för att dessa befattningshavare skulle kunna

med nödig auktoritet fullgöra sina åligganden vore nämligen, att vederbörande

besutte framträdande personlig duglighet och omdömesförmåga. I detta

hänseende ville de sakkunniga erinra örn, att riksdagens revisorer, i vad

särskilt beträffade vattenavledningsverksamheten, med skärpa framhållit betydelsen

av att en effektiv tillsyn och kontroll över sagda verksamhet åstadkommes.

Med hänsyn tagen till dessa omständigheter funne de sakkunniga

för sin del starka skäl föreligga för placering av ifrågavarande befattningshavare

i högsta lönegraden av avd. B i lönereglementets allmänna löneplan

(B 30). Då det emellertid kunde antagas, att ur löneteknisk synpunkt, vissa

svårigheter skulle göra sig gällande för deras placering i nämnda lönegrad,

hade de sakkunniga stannat för att föreslå, att överinspektörerna hänfördes

till lönegraden B 29.

I samband med den av de sakkunniga sålunda förordade personalförstärkningen

å den kulturtekniska byrån ha de sakkunniga även berört frågan om

den förändring i ställningen för byråchefen å denna byrå, som bleve en följd

av den föreslagna omorganisationen, och därom anfört följande.

Uppenbart är att denne befattningshavares ställning kommer att i viss mån

ändra karaktär. Överlåtandet på lantbruksstyrelsen av befogenhet att bevilja

bidrag och lån till torrläggningsföretag måste medföra väsentligt ökat ansvar

för nämnde byråchef. Vidare kommer byråchefens arbetsbörda, såsom i det

föregående nämnts, att i icke ringa grad utökas genom omorganisationen av

distriktspersonalen. Enär på denna befattningshavare därför måste ställas

särskilt stora krav på organisationsförmåga och personlig duglighet i övrigt,

finna de sakkunniga någon höjning av löneförmånerna för ifrågavarande

byråchefstjänst påkallad. Härvid kunde ligga närmast till hands att befattningen

omändrades till exempelvis tjänst av högre grad, vars innehavare skulle

tillsättas genom förordnande på viss tid. Frågan härom synes emellertid icke

böra upptagas till prövning i detta sammanhang. I stället hava de sakkunniga

funnit sig böra föreslå, att byråchefen å den kulturtekniska byrån genom visst

personligt lönetillägg erhåller kompensation för det större ansvar samt den

ökade arbetsbörda, som kommer att åvila honom. Härvid må framhållas att

den nuvarande byråchefen under de senare åren tillerkänts visst personligt

lönetillägg utöver lönen, vilket tillägg motiverats av den sagda år ökade anslagsgivningen

till torrläggningsverksamlieten. Sistnämnda lönetillägg, vilket

för budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 utgått med 1,800 kronor för år, har

för budgetåret 1936/1937 hestämts till 1,200 kronor.

De sakkunniga lia förklarat sig anse, att den av den nu föreslagna omorganisationen

av torrläggningsverksamheten förorsakade förändringen i byråchefens

ställning bleve av väsentligt större omfattning, än vad fallet blev genom

den år 1933 inträffade ökningen i anslagsgivningen. Vid jämförelse med

det av sistnämnda anledning utgående lönetillägget funne de sakkunniga sig

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

för sin del böra föreslå, att lönetillägget till byråchefen å den kulturtekniska

byrån efter omorganisationen måtte utgå med 3,000 kronor för år.

I detta sammanhang ville de sakkunniga beträffande villkoren för behörighet

till förberörda byråchefstjänst framhålla, att efter genomförandet av den

organisation, som av de sakkunniga föreslagits, det icke syntes vara erforderligt

att längre uppehålla kravet på att den, som komme i fråga för erhållande

av denna tjänst, skulle äga lantbruksingenjörs utbildning.

Beträffande det påräkneliga resultatet av den föreslagna utökningen av arbetskrafterna

inom lantbruksstyrelsen lia de sakkunniga framhållit, att det

borde bliva möjligt att jämväl tillgodose kravet på ökad kontroll från statens

sida över hushållningssällskapens befattning med den statsunderstödda täckdikningsverksamheten.

Det syntes vidare kunna förutses, att statens utgifter för denna ökade kontrollverksamhet

skulle komma att mer än väl uppvägas av de besparingar,

vilka komme statsverket till godo, i den mån det genom denna verksamhet

bleve möjligt att exempelvis förhindra anvisande av statsunderstöd till i ekonomiskt

avseende tvivelaktiga företag.

I nu förevarande del ha de sakkunniga slutligen andragit, att de tagit

under övervägande frågan, huruvida för bättre tillgodoseende av ekonomiska

synpunkter vid understödjande av torrläggningsföretag nu gä 11 ande bestämmelser

angående dylikt understöd borde revideras.

De sakkunniga lia därvid först redogjort för tidigare förslag i sådan riktning

och därom anfört följande.

1931 års utredningsmän för verkställande av utredning och utarbetande

av förslag rörande erforderliga ändringar i gällande grunder för understöd

ur avdikningsanslaget och avdikningslånefonden behandlade, bland annat,

detta spörsmål. De uttalade därvid, att önskvärd trygghet till förhindrande

av, att ur ekonomisk synpunkt mindervärdiga eller tvivelaktiga torrläggningsföretag

komme i fråga till erhållande av statsunderstöd, i sista hand

kunde vinnas allenast genom sådan skärpning av därför föreskrivna villkor,

att enbart utsikten till erhållande av statsunderstöd icke komme att bliva

den huvudsakliga anledningen till företagets genomförande. I nu nämnda

hänseenden föreslogo utredningsmännen, bland annat, att dittills såsom

villkor för understöd fastställda högsta gränstal för den relativa kostnaden

1.20 måtte sänkas till 1.10, ävensom att det tillämpningsvis lämnade medgivandet

till ett frånräknande i vissa fall av förrättningskostnader och dylikt

vid bedömandet av kostnadens och båtnadens inbördes storlek borde upphöra

att gälla. Sålunda föreslagna skärpningar i tillämpningen av gällande

understödsbestämmelser ansåge utredningsmännen kunna förväntas i icke

obetydlig grad bidraga till en sovring av ansökningarna örn statsunderstöd

och därmed till höjande av torrläggningsverksamhetens allmänna ekonomiska

nivå. Fullt tillfredsställande resultat i nämnda avseende kunde emellertid

enligt utredningsmännens mening vinnas endast genom en samtidig

reducerig av gällande bidragskvot. I detta hänseende stannade utredningsmännen

för att förorda en nedsättning av bidraget till högst en tredjedel

av kostnaden under beräkning, att därigenom de företag komme att

hållas tillbaka, beträffande vilka vederbörande markägare måste säga sig,

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

73

att nyttan av företaget vore tämligen oviss i förhållande till den insats,

som måste göras utöver statsbidraget.

Utredningsmännens förslag, att den i undantagsfall medgivna högsta

gränsen för den relativa kostnaden borde nedsättas till 1.10, samt att det

dittills tillämpningsvis lämnade medgivandet om frånräknande i vissa fall

av förrättningskostnader och dylikt vid bedömandet av kostnadens och

båtnadens inbördes storlek borde upphöra att gälla, biträddes av statsrådet

och chefen för jordbruksdepartementet i proposition till 1932 års riksdag

(nr 215 s. 14) och godkändes av riksdagen (skrivelse nr 332/1932).

Vad anginge förslaget örn en sänkning av den fastställda högsta bidragskvoten

från hälften till en tredjedel av kostnaden för företaget, anförde

departementschefen i nyssnämnda proposition, bland annat, följande.

Mot förslaget talar, bland annat, att statsmakterna så sent som år 1929

beslutat höja bidragskvoten för torrläggningsföretag, som avse odlad jord,

från en tredjedel till hälften av kostnaden för företaget. Den föreslagna

allmänna nedsättningen i bidragskvoten måste också uppenbarligen för de

bidragstagande jordbrukarna medföra en så väsentlig försämring i bidragsvillkoren,

att jag icke ansett mig beredd att nu medverka till förslagets

genomförande. Det torde för övrigt i detta sammanhang böra erinras, att

då bidragskvoten för närvarande är fastställd till högst hälften av kostnaden,

Kungl. Maj:t är oförhindrad att, därest så av statsfinansiella skäl eller

på grund av anhopning av ansökningar eller eljest finnes påkallat, bevilja

lägre statsbidrag än som svarar mot halva kostnaden.

De sakkunniga lia anfört, att de i vad beträffade sambandet mellan, å ena

sidan, villkoren för statsunderstöd och, å andra sidan, förekomsten av ekonomiskt

svaga företag hade kommit till en uppfattning, som nära anslöte sig

till vad 1931 års utredningsmän anfört.

De skäl för en sänkning av den högsta gränsen för den relativa kostnaden

till 1.10, som åberopats av nämnda utredningsmän, funne de sakkunniga

således fullt bärande. Likaså ansåge de sakkunniga ur nu förevarande synpunkt

riktigt, att förrättningskostnaderna medräknades vid bestämmande

av den relativa kostnadens storlek.

I fråga om ändring av nu gällande högsta bidragskvot, vilken såsom anförts

uppginge till hälften av kostnaden för ett företag, vöre de sakkunniga

väl av den uppfattningen, att en lämpligt avvägd reducering av densamma

vore ägnad att kraftigt motverka tillkomsten av ekonomiskt svaga företag.

Med hänsyn till, bland annat, den omständigheten att frågan om en sådan

sänkning relativt nyligen varit föremål för statsmakternas prövning och

därvid avvisats, hade de sakkunniga emellertid ansett sig icke böra ifrågasätta

ändring i gällande bestämmelser i denna del.

Efter närmare undersökning av de särskilda bestämmelser och villkor

i övrigt, som för närvarande gällde i fråga om statsunderstöd ur avdikningsanslaget

och avdikningslånefonden, hade de sakkunniga funnit desamma

väl avvägda. Någon ändring i dessa hänseenden syntes enligt de sakkunnigas

mening sålunda icke vara av förhållandena påkallad.

De sakkunniga lia vidare till behandling upptagit vad 1932 års statsrevisorer

ifrågasatt såsom en utväg att undanröja frestelsen att bringa jämväl ekonomiska

mindre lönande företag till stånd, nämligen en ändring av gällande

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

bestämmelser angående statsbidrag till förrättningskostnader för torrläggningsföretag

antingen sålunda, att dylikt bidrag endast efter särskild prövning

finge utgå till förrättningskostnad, eller alternativt på det sättet, att

statsbidrag till dylik kostnad skulle, där så med avseende å omständigheterna

prövades skäligt, kunna lämnas jämväl utan att företaget komme till

stånd.

De sakkunniga lia anfört, att de för sin del icke kunde biträda revisorernas

förslag, att utbetalande av bidrag till förrättningskostnaderna skulle

bliva beroende av en särskild prövning från fall till fall. Förutom det att en

sådan bestämmelse icke torde medföra åsyftad verkan att förhindra tillkomsten

av de ekonomiskt mindre lönande företagen, kunde det befaras, att

den komme att på olika sätt drabba intressenterna i för övrigt likvärdiga

företag. Det syntes nämligen vara omöjligt att rättvist avväga grunderna för

den av revisorerna ifrågasatta särskilda prövningen.

Vad däremot beträffade revisorernas alternativt framställda förslag, att

statsbidrag till förrättningskostnaden för ett företag skulle, därest så prövades

skäligt, kunna lämnas jämväl utan att företaget komme till utförande, funne

de sakkunniga detta vara värt beaktande. De sakkunniga ha till vidare utveckling

av sin ståndpunkt därutinnan yttrat följande.

För ett dylikt medgivande talar särskilt den omständigheten, att det såsom

regel icke låter sig göra -— åtminstone i fråga om företag av mera betydande

omfattning — att redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet

avgöra, huruvida företaget blir ekonomiskt genomförbart. Klarhet härutinnan

kan nämligen vinnas, först sedan fullständiga kostnads- och båtnadskalkyler

föreligga. Giva dessa kalkyler till resultat, att förutsättningar för

erhållande av statsunderstöd icke finnas, kan gäldandet av förrättningskostnaderna

komma att för sakägarna innebära en betydande ekonomisk påfrestning

Så blir även förhållandet i fråga örn företag, vilka visserligen

lormeUt uppfylla villkoren för statsunderstöd, men likväl finnas på grund

av särskilda omständigheter icke böra understödjas med statsmedel. I nu

angivna fall kan det synas rimligt, att sakägare, på vilkas initiativ förrättningarna

igångsatts under förhoppning att till företagets utförande erhålla

statsunderstöd, beredas någon hjälp till förrättningskostnadernas gäldande.

Rätt till åtnjutande av denna förmån bör allenast tillkomma intressenter i

företag, varom syneförrättning handlagts enligt vattenlagen, under iakttagande

jämväl att understöd från statens sida icke må lämnas till gäldande av

kostnad för sådant utredningsarbete, som mot förrättningsmannens avstyrkande

verkställts på begäran av vederbörande sakägare. Understöd, som

här avses, torde böra utgå i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet

samt beviljas av Kungl. Maj:t.

I fråga örn nu berörda förrättningar bör lantbruksstyrelsen, där så kan

finnas erforderligt, genom mera ingående undersökning av förhållandena

på platsen, än vad eljest såsom regel behöver ske, bilda sig en uppfattning

örn företagets berättigande. För verkställande av dylik undersökning skulle

de till anställning å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå föreslagna överinspektörerna

stå till förfogande.

De sakkunniga ha emellertid vidare framhållit, att då det gällde att fastställa

storleken av nu ifrågasatt statsbidrag till förrättningskostnaderna det

borde påpekas att, för den händelse bidraget beviljades till nämnda kostna
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

75

der i deras helhet, det torde kunna befaras, att en sådan anordning komme

att framlocka mindre väl grundade ansökningar. Till förhindrande härav

syntes bidraget böra begränsas till högst hälften av ifrågavarande kostnader,

varigenom vederbörande sakägare själva finge vidkännas återstående

delen av kostnaderna. Under denna förutsättning syntes statens utgifter för

ändamålet icke bliva av någon mera betydande storlek. I varje fall torde

statens uppoffring härutinnan få anses komma att i väsentlig grad uppvägas

av att större säkerhet ernåddes för att statsmedel icke komme att tagas

i anspråk för utförandet av sådana torrläggningsföretag, som ur ekonomisk

synpunkt syntes vara tvivelaktiga.

Med hänsyn till vad de sålunda anfört ha de sakkunniga föreslagit, att

statsbidrag till förrättningskostnad för torrläggningsföretag måtte i överensstämmelse

med nu angivna riktlinjer kunna utgå även för det fall att företaget

icke komme till utförande. Herr Carlström har härutinnan ansett, att

i vissa fall statsbidrag borde kunna utgå till hela förrättningskostnaden.

I detta sammanhang torde jag lämpligen kunna till Kungl. Maj:ts prövning

upptaga vad torrläggningskommittén i sin av mig tidigare berörda skrivelse

den 24 februari 1939 anfört och hemställt.

Inledningsvis har kommittén hänfört sig till avdikningssakkunnigas nyss

refererade förslag i fråga örn statsbidrag till förrättningskostnad och därom

anfört att detta förslag kunde sägas innebära ett visst avsteg från nu gällande

princip, att vid prövning av frågan om tilldelande av statsbidrag till ett

torrläggningsföretag kostnaden för planläggningen skulle behandlas gemensamt

med och efter samma grunder som kostnaden för företagets utförande.

För kommittén syntes emellertid planläggandet av ett torrläggningsföretag

och utförandet av detsamma till karaktären vara så olika, att det väl kunde

ifrågasättas, huruvida icke särskilda bestämmelser borde uppställas för beräknande

av statsbidrag till gäldande av utredningskostnaden. Härvid hade

kommittén visserligen i första hand tagit sikte på möjligheten att åstadkomma

ökat antal utredningar rörande sådana företag —- nya såväl som äldre —- vilka vid behov kunde tänkas komma till utförande såsom beredskapsarbeten,

men härefter föreslagna grunder till särskilda bestämmelser syntes lämpligen

kunna tillämpas jämväl beträffande andra företag. Kommittén har

vidare anfört.

Erfarenheten har givit vid handen, att när det gäller igångsättandet av den

för ett påtänkt torrläggningsföretag alltid nödiga utredningen, intressenterna

av lätt begripliga skäl ofta låta planen för företaget förfalla på grund av de

med utredningen förenade kostnaderna, vilka för övrigt i många fall ställa

sig ganska höga. Särskilt torde detta vara fallet, då anledning föreligger lill

antagande, att företaget kommer att bliva mindre lönande eller då företaget

är så omfattande, att vederbörande överhuvud taget sakna möjlighet att

överblicka de ekonomiska konsekvenserna av företaget. Enligt nuvarande

bestämmelser skola intressenterna förskjuta hela utredningskostnaden, vilket

kan vara alltför kännbart, om det skulle förflyta längre tid, innan företaget

genomföres. Skulle företaget sedermera icke komma till utförande, få

intressenterna själva vidkännas hela utredningskostnaden. På grund av dylika

förhållanden har bland annat ofta inträffat, att vederbörande markäga
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

re sökt torrlägga, så långt sig göra låtit, den del av ett vattensjukt område,

som han själv disponerat, fastän det enda riktiga skulle hava varit att i ett

sammanhang torrlägga ett större område till gagn för flera markägare och

till relativt lägre kostnad. Vad nu sagts har kommittén funnit gälla särskilt

för en del större myrar i övre Norrland.

Med hänsyn såväl till dessa svårigheter för intressenterna som ock till det

allmänna intresset — icke minst ur beredskapssynpunkt — av att respektive

bygds möjligheter bliva bättre kända och tillvaratagna, har kommittén funnit

det statliga understödjandet av utredningsarbetet böra utsträckas längre

än vad 1934 års sakkunniga tänkt sig, och kommittén ville i sådant hänseende

framhålla, att varje utredning, som verkställdes på grund av förordnande

om laga syneförrättning, borde kunna erhålla statsbidrag. Jämväl

syntes det kommittén vara väl grundat, att högre bidrag lämnades till utredningskostnader

än vad nu skedde. Kommittén hade förslagsvis tänkt sig,

att statsbidrag skulle kunna utgå efter en med utredningskostnadernas stegring

procentuellt stigande skala, så att exempelvis vid kostnader intill 500

kronor lämnades ett statsbidrag av 60 % och vid kostnader över 20,000

kronor ett bidrag av 90 %>. I särskilda fall skulle dessutom på förslag av

lantbruksstyrelsen eller annan myndighet bidrag till hela kostnaden kunna

beviljas. Kommittén hade därvid haft sin uppmärksamhet riktad på sådana

företag, vilka prövades lämpliga såsom beredskapsarbeten och där dessutom

intressenterna på grund av svåra ekonomiska omständigheter syntes vara i

särskilt stort behov av största möjliga bidrag till utredningskostnaden.

Vad åter angår själva förfarandet vid den ifrågasatta bidragstilldelningen

har kommittén anfört, att den ansåge bidragsfrågans prövning böra föregås

av en av förrättningsmannen företagen förberedande undersökning dels rörande

storleken av den för utredningen i dess helhet beräknade kostnaden

samt dels örn företagets beskaffenhet särskilt med hänsyn till frågan, huruvida

de för erhållande av bidrag till företagets utförande stadgade förutsättningarna

syntes föreligga eller ej. Enligt kommitténs mening borde lantbruksstyrelsen

erhålla befogenhet att bevilja bidrag, då nyssnämnda förutsättningar

syntes vara förhanden. I annat fall skulle lantbruksstyrelsen ha

att underställa bidragsfrågan Kungl. Maj:ts prövning, vilket jämväl torde

vara riktigast, när fråga uppkommit därom, att bidrag skulle utgå till täckande

av hela kostnaden. Kommittén ville i detta sammanhang framhålla,

att den ansåge bidrag till nyssnämnda förberedande undersökning i varje

fall böra utgå.

Kommittén har härefter, i vad angår de blivande bestämmelserna rörande

villkoren för statsbidrag till utredningskostnaden, anfört att man syntes ha

att välja mellan att antingen beräkna viss del av statens avdikningsanslag

till dylika bidrag eller ock att för ändamålet anvisa ett särskilt anslag, i vilket

fall avdikningsanslaget endast skulle avse bidrag till torrläggningsföretagens

utförande. För egen del ansåge kommittén det senare alternativet vara

att föredraga, och kommittén ville i anslutning härtill erinra om att under

sjätte huvudtiteln funnes uppfört ett särskilt anslag till bidrag till hamn
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

77

och farledsundersökningar, vilket anslag vöre ställt till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förfogande.

I fråga om storleken av det enligt kommitténs förslag sålunda erforderliga

anslaget har kommittén anfört följande.

Från statens lantbruksingenjörer har kommittén inhämtat ungefärliga uppgifter

rörande de nuvarande årliga förrättningskostnaderna, och dessas totala

belopp kunna anses, i avrundat tal, utgöra 600,000 kronor. Man torde överslagsvis

kunna beräkna, att av detta belopp cirka 40 °/''o eller närmare 250,000

kronor utgå i statsbidrag enligt nu gällande bestämmelser för bidrag (högst

hälften). Enligt de av kommittén härefter föreslagna bestämmelserna skulle

bidrag till ovannämnda förrättningskostnader kunna beräknas uppgå till

cirka 70 % av samma kostnader eller alltså till avrundat 400,000 kronor.

Kommittén har emellertid med hänsyn till det enligt dess mening önskvärda

i att, utöver de under nuvarande förhållanden i vanlig ordning uppgjorda

arbetsplanerna, även ett större antal sådana snarast måtte kunna

föreligga färdiga för att vid eventuell arbetslöshet omedelbart komma

till användning för utförande av beredskapsarbeten, ansett, att årliga medelsbehovet

för den bidragstilldelning, som av kommittén för detta ändamål

förordades, under de närmast följande åren borde beräknas till ett belopp

av ytterligare 200,000 kronor. Hela det av kommittén föreslagna anslaget

skulle på detta sätt komma att uppgå till 600,000 kronor.

Kommittén har vidare anfört följande.

Örn utredningen avser ett företag, som skulle tänkas kunna komma till

stånd såsom beredskapsarbete, torde intet hinder föreligga för att utredningen

fullföljas även om under densamma skulle framgå, att den relativa kostnaden

skulle ställa sig hög. För vanliga arbetsplaner åter, där företagets

genomförande icke kan beräknas komma till stånd genom beredskapsarbete,

bör tydligtvis utredningsarbetet avbrytas, om det skulle visa sig, att

företaget icke kan bliva lönsamt och intressenterna icke önska, att utredningen

på deras bekostnad slutföres. Utredningen bör emellertid i båda

fallen bedrivas på sådant sätt, att företagets ekonomiska värde må kunna

bedömas så snart som möjligt. Örn förrättningsmannen finner, att avbrott i

förrättningen bör ske, skall han därom snarast meddela lantbruksstyrelsen

och avvakta dess beslut i saken.

Sammanfattningsvis har kommittén framlagt följande förslag till grunder

för beviljande av statsbidrag till utredningskostnaden.

a) Till kostnaden för utredning av sådana torrläggningsföretag, som omförmälas

i 1 § gällande kungörelse angående villkoren för statsbidrag från

statens avdikningsanslag, kan beviljas bidrag från för ändamålet särskilt

anvisat anslag (eventuellt statens avdikningsanslag).

Vad nu sagts äger jämväl tillämpning beträffande sådana med statsbidrag

utförda torrläggningsföretag, som för vinnande av erforderlig dräneringseffekt

synas vara i behov av att vissa kompletteringsarbeten komma till

stånd.

b) Förrättningsmannen skall, innan sådant bidrag beviljas, hava verkställt

förberedande undersökning rörande storleken av den för utredningen

i dess helhet beräknade kostnaden ävensom angående det ifrågasatta före
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

tagets beskaffenhet nied särskild hänsyn till frågan, huruvida förutsättningar

för erhållande av statsbidrag till företagets utförande kunna anses föreligga.

c) Ansökan om statsbidrag till utredningen skall, åtföljd av redogörelse

för den under b) omförmälda undersökningen, insändas till lantbruksstyrelsen.

Därest den verkställda undersökningen giver vid handen, att förutsättningar

för erhållande av statsbidrag till företagets utförande ej föreligga, skall

ansökningen och redogörelsen för undersökningen av lantbruksstyrelsen med

eget utlåtande överlämnas till Kungl. Majit för prövning. Enahanda skall

gälla jämväl för det fall, att av lantbruksstyrelsen eller annan myndighet

väckes fråga om statsbidrag till täckande av hela utredningskostnaden.

I övriga fall tillkommer det lantbruksstyrelsen att avgöra frågan om beviljande

av statsbidrag till utredningen.

d) Statsbidrag kan beviljas till lägst 60 och högst 90 % av kostnaden förundersökning

och syneförrättning jämte erforderliga kartor och handlingar,

allt i enlighet med följande tabell:

Förrättningskostnad

i kronor

Statsbidrag

intill 500

60 %

500— 1,000

60 % + 1 % för varje fulla 100 kronor över 500 kronor

1,000— 2,000

65 % + 1 % » > » 200 » » 1,000

2,000- 3,500

70 % + 1 % » » » 300 » » 2,000 »

3,500- 7,000

75 % + 1 % . > » 700 » » 3,500

7,000-12,000

80 % + 1 % y » > 1,000 > » 7,000 »

12,000—20,000

85 % + 1 % > > > 1,600 » » 12,000

över 20,000

90 %

På förslag av lantbruksstyrelsen eller annan myndighet kan i vissa fall, då

fråga är om beredskapsarbeten, statsbidrag utgå till täckande av hela utredningskostnaden.

e) Beviljat statsbidrag utbetalas från lantbruksstyrelsen till vederbörande

bidragstagare eller dennes befullmäktigade ombud.

Statsbidraget får efter lantbruksstyrelsens bestämmande lyftas i den mån

undersökningens eller förrättningens fortgång styrkes genom till styrelsen

ingivna bevis eller intyg; dock skall någon del av statsbidraget innestå, intill

dess förrättningen vunnit laga kraft eller eljest företagets planläggning

kan anses avslutad.

Efter varje utbetalning får hela det lyftade beloppet icke överstiga förut

under d) angivna del av den vid samma tid styrkta kostnaden.

f) Därest vederbörande förrättningsman finner, att syneförrättningen på

grund av därunder yppade omständigheter icke bör slutföras, skall han därom

snarast meddela lantbruksstyrelsen, som har att avgöra, huruvida förrättningen

må med bidrag av statsmedel slutföras.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

79

Vissa spörsmål rörande förhållandet mellan täckdikningsverksamheten

och den övriga avdikningsverksamheten.

Såsom jag inledningsvis erinrat har majoriteten av de sakkunniga förordat

ett bibehållande av den nuvarande uppdelningen av verksamheten på lantbruksstyrelsen

och hushållningssällskapen. Av de av de sakkunniga därvid

behandlade särskilda spörsmålen torde här få till Kungl. Maj:ts skärskådande

upptagas två.

De sakkunniga ha erinrat om att i en vid 1936 års riksdag inom andra kammaren

väckt motion (nr 373) herr Andersson i Grimbo —- under påpekande,

att täckdikningar under nuvarande förhållanden mången gång icke komme

till utförande därför att nöjaktigt avlopp saknades, vilket i sin tur icke sällan

hade sin grund däri, att vederbörande funne kostnaderna för avloppets utförande

alltför dryga — hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra

framställning om sådan ändring av villkoren för bidrag från statens avdikningsanslag

samt lån från statens avdikningslånefond, att jordbrukskonsulent

måtte godkännas som förrättningsman för uppgörande av förslag till utförande

av smärre avdikningsföretag, för vilka bidrag eller lån söktes. I utlåtande

(nr 63) över sagda motion hemställde jordbruksutskottet — under

hänvisning till att avdikningssakkunniga hade för avsikt att i sitt betänkande

framlägga vissa förslag för tillgodoseende av kravet på enklare handläggning

av dikningsföretag av mindre omfattning — att motionen icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd. Detta blev även riksdagens beslut.

De sakkunniga ha yttrat, att det förslag, som framställts i nämnda motion,

åsyftade anordnandet av ett enklare och billigare förrättningsförfarande

i fråga örn smärre avlopp och därvid närmast sådana, som stöde i direkt

samband med täckdikning. Frågan härom hade anknytning till spörsmålet

om förenklingar i handläggningen av de mindre avloppen överhuvud taget.

De sakkunniga ville erinra om det förslag de framlagt till ett sådant enklare

förrättningsförfarande. Enligt detta förslag skulle, bland annat, förrättning

rörande mindre avdikningsföretag kunna av lantbruksingenjör handläggas

utan samband med syn enligt vattenlagen, och bidrag ur avdikningsanslaget

det oaktat kunna utgå till företaget. Därest förrättning angående dikningsföretag

av nu nämnd art handlagts av annan än lantbruksingenjör, exempelvis

av hos hushållningsällskap anställd tjänsteman, skulle däremot enligt

nämnda förslag företaget icke kunna erhålla understöd ur ifrågavarande

statsmedel. De sakkunniga ville å andra sidan framhålla, att enligt gällande

bestämmelser för lån och bidrag till täckdikningar redan nu möjlighet förefunnes

att i kostnaden för täckdikning, vartill understöd utginge, i mindre

omfattning, inräkna kostnad för upprensning och fördjupning av öppet avlopp.

Härom gällde följande.

Enligt av lantbruksstyrelsen i detta avseende tillämpad praxis får vid

beräkningen av lån eller bidrag till dylikt arbete såsom regel hänsyn tagas

till så stor kostnad för det öppna avloppet, som motsvarar högst 20 procent

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Metias proposition nr 204.

av kostnaden för täckdikningsföretaget i övrigt. Denna begränsning av understödet

har dock medfört att, där kostnaden för avloppet uppgått till

större belopp, jordägaren antingen varit nödsakad att låta förslag därtill

uppgöras av lantbruksingenjör vid syneförrättning enligt vattenlagen för att

erhålla möjlighet till understöd ur avdikningsanslaget eller avdikningslånefonden

eller ock måst på egen bekostnad låta utföra arbetet, för den händelse

han icke låtit frågan om täckdikningen helt förfalla.

De sakkunniga lia som sin uppfattning uttalat, att ett tillgodoseende av

önskemålet om beredande av möjlighet för ifrågavarande dikningsföretag

att under enkla former bliva delaktiga av statsunderstöd skulle vara av

särskilt stor betydelse för täckdikningsverksamhetens fortsatta utveckling. Enligt

vad de sakkunniga inhämtat torde det visserligen hittills endast mera

sällan hava förekommit, att i kostnaden för med understöd av statsmedel

utförda täckdikningsföretag medräknats jämväl utgifterna för till täckdikningen

hörande avlopp. Det kunde emellertid förutses, att för den händelse

understöd till avlopp, varom här vore fråga, kunde erhållas enligt samma

grunder, som gällde för torrläggningsföretag i övrigt, denna understödsverksamhet

komme att bliva av relativt betydande omfattning.

Eif bifall till det i motionen framförda förslaget skulle emellertid jämväl

innebära, att, då till ifrågavarande företag skulle beviljas understöd ur avdikningsanslaget

och avdikningslånefonden, understödsärendena således

skulle komma att prövas av lantbruksstyrelsen. De sakkunniga funne en

sådan anordning ur organisatorisk synpunkt icke tillrådlig. Det finge nämligen

anses mindre lämpligt, att lantbruksstyrelsen skulle hava att granska

förslag uppgjorda av förrättningsmän anställda hos enskild förvaltning, och

över vilka styrelsen icke ägde någon bestämmanderätt. Därest styrelsen

funne anledning till erinran mot dylikt förslag, skulle det åligga styrelsen

att i ärendet kommunicera med vederbörande hushållningssällskap, som i

sin tur finge inhämta yttrande från förrättningsmannen. Härigenom komme

givetvis att förorsakas viss tidsförlust och omgång vid ärendets handläggning.

Genom en dylik anordning skulle därjämte nödvändiggöras upprättande

av ytterligare ett exemplar av förrättningsakterna rörande företagen,

utöver vad för närvarande vore erforderligt. Då lantbruksstyrelsen

skulle ha att med understödstagaren upprätta kontrakt rörande företagen,

syntes det nämligen ofrånkomligt, att hos styrelsen måste förvaras ett exemplar

av förrättningsakterna. Därutöver torde det med hänsyn till det samband,

vari avloppet står tili själva täckdikningsarbetet, icke kunna undgås,

att ett exemplar av samma akter jämväl måste förvaras hos det hushållningssällskap,

som hade hand örn täckdikningsärendet. En lösning av hithörande

spörsmål, på sätt motionären föreslagit, skulle för övrigt bliva förknippad

med åtskilliga olägenheter i fråga om arbetsuppgifternas uppdelning på lantbruksingenjörerna

och jordbrukskonsulenterna m. m. På grund av vad

sålunda anförts funne sig de sakkunniga icke kunna biträda det av motionären

framförda ändringsförslaget.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

81

De sakkunniga lia framhållit önskvärdheten av ett ur olika synpunkter

ordnat samarbete mellan förrättningsmännen inom å ena sidan täckdikningsverksamheten

samt å den andra vattenavledningsverksamheten. För

litt i någon mån underlätta tillkomsten av sådant samarbete lia de sakkunniga

funnit det lämpligt, att viss ändring genomfördes i gällande bestämmelser

angående sammansättningen av hushållningssällskapens täckdikningsärenden.

Enligt sagda bestämmelser skola dessa nämnder utses av vederbörande

sällskap eller dess förvaltningsutskott samt bestå av 3 till 5 personer, av

vilka minst en skall vara inom sällskapets område bosatt lantbruksingenjör

eller hava sådan sakkunskap på området, som stadgas för att kunna utses

till ledare av täckdikningsverksamheten. Dessa bestämmelser lia, enligt vad

de sakkunniga inhämtat, tillämpats så, att för närvarande hos ungefär halva

antalet hushållningssällskap vederbörande lantbruksingenjör utsetts till ledamot

av täckdikningsnämnden, under det att hos övriga sällskap så icke

blivit förhållandet.

De sakkunniga lia funnit det påtagligt att, med hänsyn till det nära samband

som rådde mellan de olika grenarna av torrläggningsverksamheten, det

vore till fördel, därest större möjlighet bereddes vederbörande lantbruksingenjör

att deltaga i täckdikningsnämndens arbete. Därigenom skulle lantbruksingenjören

erhålla kännedom örn de inom hans tjänstgöringsområde

ifrågasatta täckdikningsföretagen och sålunda bliva i stånd att i de särskilda

fallen bedöma, i vad män hänsyn till sådant företag eventuellt borde tagas

vid uppgörandet av lantbruksingenjörens egna torrläggningsförslag, ävensom

att överhuvud taget följa täckdikningsverksamheten inom hans tjänstgöringsområde

på ett mera ingående sätt än vad hittills kunnat ske. Lantbruksingenjören

borde därför äga rätt att, även för det fall att han icke

vore föredragande, närvara vid täckdikningsnämndens sammanträden och

deltaga i dess överläggningar. Med hänsyn till betydelsen av att en bättre

ordning skulle kunna tillskapas i nu angivna avseenden, ansåge de sakkunniga,

att i instruktionen för lantbruksingenjörerna borde åläggas dem såsom

tjänsteuppgift att på här nämnt sätt följa täckdikningsverksamheten inom

deras tjänstgöringsområden. Dylikt åläggande borde dock icke innebära, att

lantbruksingenjör skulle vara ledamot av täckdikningsnämnd eller äga rösträtt

i ärende, som kommit under nämndens handläggning. Det kunde nämligen

icke anses lämpligt, att lantbruksingenjören, genom att han tillerkändes

rösträtt, skulle kunna inverka på utgången av ärende, varmed han eventuellt

haft att i sin tjänst taga befattning. Jämväl i övrigt syntes det vara till

fördel, att lantbruksingenjören i förhållande till täckdikningsnämnden komme

att intaga en mera fristående ställning, än vad fallet bleve, därest han

vore ledamot av nämnden.

De sakkunniga lia vidare yttrat, att vad de nu framhållit ägde i full utsträckning

giltighet även i vad beträffade de hos hushållningssällskapen för

täckdikningsverksamheten anställda förrättningsmännen. Ledamotskap i

täckdikningsnämnd borde således icke heller för sistnämnda befattningshavare

vara förenat med deras verksamhet i hushållningssällskapens tjänst.

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 204.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Det syntes böra ankomma på lantbruksstyrelsen att avgiva förslag till de

författningsändringar, som kunde föranledas av det nu sagda.

I detta sammanhang ha de sakkunniga även framhållit önskvärdheten av,

att hushållningssällskapens förrättningsmän i förekommande fall bereddes

tillfälle att taga kännedom om lantbruksingenjörernas förrättningar.

Yttranden.

Vad de sakkunniga anfört i fråga om eventuella åtgärder för snabbare

handläggning å lantbruksingenjörsdistrikten av torrläggningsärendena

har givit lantbruksstyrelsen anledning till det uttalandet,

att styrelsen i princip delade den uppfattning som de sakkunniga därutinnan

tillkännagivit. Styrelsen ville endast framhålla, att ett medel att underlätta arbetet

på lantbruksingenjörsexpeditionerna även syntes — åtminstone i vissa

fall — vara att öka arbetsbiträdenas antal. Styrelsen ansåge sig i detta sammanhang

icke böra underlåta att framhålla, att frågan örn anställande av ytterligare

arbetskrafter inom lantbruksingenjörsorganisationen kunde bliva aktuell

inom en nära framtid. Såsom styrelsen på tal örn omläggningen av

avlöningssystemet yttrat, måste övergången till detta medföra någon reducering

av arbetstiden för såväl förrättningsmännen själva som deras biträden,

varigenom åter jämväl arbetsprestationen kunde förväntas bliva något minskad.

Som en följd härav skulle givetvis inträda behov av ökad arbetskraft.

Vidkommande härefter de av de sakkunniga framlagda förslagen till åtgärder

i syfte att ernå snabbare handläggning hos myndigheterna

av torrläggningsärendena har förslaget, att lantbruksstyrelsen

skulle förklaras behörig att — utom i angivna undantagsfall — bevilja understöd

åt avdikningsföretag icke föranlett någon erinran från statskontorets

sida.

Lantbruksstyrelsen åter anför, att rent principiellt sett betänkligheter givetvis

kunde anföras mot att prövningen och beviljandet av understöd utav

den storleksordning, varom här vore fallet, skulle avgöras av underordnad

myndighet i stället för av Kungl. Maj :t. En omständighet, som jämväl talade

mot en sådan ändring av den gällande ordningen, vore att därest beslut, såsom

här föreslagits, skulle fattas av underordnad myndighet i frågor av stor

ekonomisk betydelse för den enskilde, besvär över dessa beslut kunde komma

att i relativt stor utsträckning anföras hos Kungl. Maj:t. Med hänsyn

till den tidsvinst, som borde kunna inträda vid understödsärendenas handläggning

genom den föreslagna överflyttningen av beslutanderätten på lantbruksstyrelsen,

ville dock styrelsen icke motsätta sig ett genomförande av förslaget.

Det syntes emellertid styrelsen angeläget, att i fall, då styrelsen funne

det tvivelaktigt, huruvida bidrag eller lån finge utgå till visst företag, möjlighet

hölles öppen för styrelsen att underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning

och att sålunda det slutliga avgörandet i dylikt ärende allt fortfarande förbehölles

Kungl. Maj:t. Här avsåges dock givetvis endast rena undantagsfall.

I likhet med de sakkunniga ansåge jämväl lantbruksstyrelsen, att såsom en

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

83

konsekvens av den föreslagna överflyttningen av rätten att besluta i ärende

angående understöd till torrläggningsföretag borde följa, att i förekommande

fall beslut örn inställande av understödens utbetalning borde ankomma på

styrelsen. Härvid kunde dock förekomma fall, då starka billighetsskäl talade

mot en indragning av statsunderstöd samtidigt som mera relevanta sakskäl

talade för en indragning därav. I dylika fall borde lantbruksstyrelsen, som

icke kunde anses äga tillämpa billighetssynpunkter i samma utsträckning som

Kungl. Majit, vara oförhindrad att underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

Rörande de sakkunnigas förslag till ändrade bestämmelser för utbetalningen

av statslån till torrläggningsföretag ha bland myndigheterna yppats olika meningar.

Sålunda anför statskontoret att i vad anginge avdikningslånen, förslaget

innebure, att allenast själva utanordnandet av de särskilda lånebeloppen

skulle överflyttas till lantbruksstyrelsen. Förvaltningen av avdikningslånefonden

skulle däremot bibehållas hos statskontoret, som skulle hava att, efter

det lantbruksstyrelsen rapporterat verkställda utbetalningar å de särskilda

lånen, vidtaga däremot svarande bokföringsåtgärder. Likaledes skulle statskontoret

alltfort ombesörja såväl prövningen av skuldförbindelser och säkerheter

för lånen som erforderliga bevaknings- och indrivningsåtgärder. Den föreslagna

reformen komme icke att medföra någon nämnvärd lättnad i statskontorets

arbetsbörda, under det att för lantbruksstyrelsen viss arbetsökning

skulle komma att uppstå, ett förhållande, som i sin ordning torde medföra

krav på viss förstärkning av styrelsens arbetskrafter. De sakkunniga syntes

ock hava haft fullt klart för sig, att det av dem förordade ändrade förfaringssättet

i fråga om de första utbetalningarna å beviljade lån icke skulle åstadkomma

någon nämnvärd tidsvinst. Statskontoret ville för sin del härutöver

framhålla, att, såvitt ämbetsverket kunde finna, den föreslagna reformen

med avseende å den första utbetalningen — som, enligt vad erfarenheten visat,

avsåge den ojämförligt största delen av lånebeloppet och den del av lånebeloppet,

vilken intressenten vore i mest behov av att skyndsamt erhålla

— snarare komme att innebära en omgång och sålunda medföra en effekt,

helt motsatt den avsedda. Vad anginge senare utbetalningar, syntes hinder

icke möta för statskontoret att tillhandahålla intressenten lånebeloppet senast

å tredje dagen efter det lantbruksstyrelsens medgivande till beloppets lyftande

inkommit till statskontoret. Med anledning av vad de sakkunniga anfört

därom, att intressent, som åtnjöte både bidrag och lån .skulle för utbekommande

av sina statsunderstöd nödgas vända sig till två olika myndigheter,

ville statskontoret erinra örn att enligt nu gällande ordning intressentens till

statskontoret stiillda rekvisition av lånebelopp insändes till lantbruksstyrelsen

och därifrån översändes till statskontoret samtidigt med lantbruksstyrelsens

medgivande till lånebeloppets utbetalande. Intressenten hade således

icke något extra besvär med rekvisition av lånebelopp hos statskontoret.

På grund av vad sålunda anförts kunde statskontoret icke finna, att några

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majlis proposition nr 204.

bärande skäl förelåge för ett överflyttande till lantbruksstyrelsen av bestyret

med avdikningslånens utbetalning.

Från detta statskontorets utlåtande voro emellertid två ledamöter av avvikande

mening och funno det ur såväl organisatorisk synpunkt som med

hänsyn till behovet av arbetskrafter för utförande av de med avdikningsverksamheten

förenade göromålen sakna betydelse huruvida expedieringen

av lånebeloppen verkställdes av statskontoret eller lantbruksstyrelsen.

Nämnda ledamöter sade sig således ej heller kunna dela de sakkunnigas

uppfattning, att ökning av personalen hos lantbruksstyrelsen skulle bliva

erforderlig för bestyret med lånens utbetalning. Det borde uppmärksammas

att genom det föreslagna förfarandet vissa, ehuru obetydliga, lättnader

torde uppkomma för båda ämbetsverken med avseende å den skriftväxling

mellan verken och den dispositionsbokföring, som för närvarande

förekomme. Vid sådant förhållande ansåge nämnda ledamöter, att statskontoret

icke bort ha haft anledning att motsätta sig den anordning, som

de sakkunniga tänkt sig få till stånd för vinnande av önskemålet att intressenterna

skulle utfå både statsbidrag och lån hos samma myndighet.

Mot de sakkunnigas förslag att den beslutanderätt i fråga om inställande

av understödens utbetalning m. nu, som för närvarande tillkomme Kungl.

Maj:t, skulle överflyttas på lantbruksstyrelsen har statskontoret icke haft

något att erinra.

Riksräkenskapsverket anför att det enligt dess uppfattning icke kunde

anses lämpligt att på av de sakkunniga angivet sätt fördela utbetalning och

återbetalning av avdikningslån på tvenne myndigheter, vilka båda vöre huvudförvaltningar.

Med den ställning i redovisningshänseende, som lantbruksstyrelsen

numera erhållit, samt den utvidgning av styrelsens kamerala

organisation, som i samband därmed vidtagits, syntes några svårigheter

icke möta att till lantbruksstyrelsen jämväl överflytta bestyret med återbetalningen

och redovisningen av utbetalda lån. En dylik överflyttning utgjorde

icke hinder för att statens avdikningslånefond även framdeles av

statskontoret redovisades till rikshuvudboken. Riksräkenskapsverket ville

därvid erinra, att ett liknande system förekomme i avseende å vissa andra

av statskontoret förvaltade fonder. Vad däremot anginge prövning, godkännande

och övervakning av säkerhetsförbindelse för låns återbetalande,

syntes dessa uppgifter allt fortfarande böra handhavas av statskontoret.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande kunde så långt ifrån en tidsvinst

vara att påräkna med det föreslagna förfarandet för låneutbetalningen, att

man tvärtom måste förutsätta en icke oväsentlig tidsförlust för den första

utbetalningen å beviljade lån. Här tillkomme nämligen ett extra moment

i utbetalningsförfarandet, nämligen uppsättandet av en skrivelse i statskontoret

och expedition av denna till styrelsen angående statskontorets godkännande

av skuldförbindelse och säkerhet, och denna procedur toge givetvis

sin tid. Däremot skulle onekligen någon tidsvinst inträda för senare utbetalningar

å respektive lån. Lantbruksstyrelsen ansåge, att de sakkunniga

överskattat betydelsen för torrläggningsföretagens intressenter av låneutbe
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204-

85

talningarnas överflyttande på styrelsen, särskilt som i ett avsevärt antal fall

antingen hela lånebeloppet utbetalades på en gång eller beviljat lån uppdelades

på endast två utbetalningar. Det funnes även anledning antaga,

att intressenterna i ett torrläggningsföretag satte större värde på att få

en första utbetalning å beviljat lån verkställd utan extra dröjsmål än att

någon tidsvinst inträdde vid en andra eller eventuellt tredje utbetalning.

Lantbruksstyrelsen erinrar vidare om att även enligt de sakkunnigas förslag

statskontoret fortfarande skulle handhava förvaltningen av statens avdikningslånefond

och härvid pröva och godkänna vederbörande skuldförbindelser

och säkerheter, bevaka att fastställda räntor och amorteringar ingöte

m. m. Enligt styrelsens uppfattning syntes det vara mest naturligt, att

statskontoret, som sålunda handhade själva förvaltningen av avdikningslånefonden,

jämväl i fortsättningen såsom hittills finge ombestyra förekommande

utbetalningar av lånemedel. Endast för såvitt särskilt bärande skäl

anförts för ett frångående av denna ordning borde så ske. '' Några dylika

skäl hade icke enligt styrelsens förmenande anförts av de sakkunniga. Anmärkas

borde slutligen, att statskontoret ombesörjde utbetalningen av alla

andra statslån, som berörde styrelsens förvaltningsområde och härutinnan

hade någon ändring, såvitt styrelsen vore bekant, överhuvud icke blivit

ifrågasatt. På grund av vad nu anförts ville styrelsen bestämt avstyrka de

sakkunnigas förslag att överflytta bestyret med utbetalning av beviljade avdikningslån

å styrelsen.

Lantbruksstyrelsen anför ytterligare i denna del, att i samband med nu

förevarande frågor de sakkunniga jämväl hade uttalat sig för att statskontoret,

även för den händelse att utbetalningar av bidrag och lån överflyttades

på styrelsen, i allt fall skulle ha att i förekommande fall återfordra

utbetalade bidrag och lån. Då emellertid styrelsen hade att verkställa utbetalningar

å och redovisa statens avdikningsanslag, syntes nyssnämnda

uppgift att återfordra utbetalade medel, såvitt anginge bidrag ur detta anslag,

måhända lämpligast böra ankomma på styrelsen. Bestyret med att

återfordra utbetalade lån borde däremot tillkomma statskontoret såsom låneförvaltande

myndighet.

Slutligen erinrar lantbruksstyrelsen om att de sakkunniga vidare uttalat

en förmodan, att en viss ytterligare utökning av styrelsens personal skulle

bliva erforderlig, därest bestyret med utbetalning av jämväl avdikningslånen

skulle överflyttas till styrelsen. Styrelsen hade väl i det föregående avstyrkt

en dylik ändring i fråga om utbetalningen av avdikningslån, men ville i allt

fall för fullständighetens skull anföra, att någon utökning av arbetskrafterna

i styrelsen knappast syntes nödig av denna anledning.

Vad de sakkunniga under rubriken tillgodoseende av ekonomiska

synpunkter vid torrläggningsföretagens understödjande

med statsmedel föreslagit har av de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna så gott som undantagslöst tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. I vissa detaljfrågor lia dock skiftande meningar gjort

sig gällande.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Vissa av utlåtandena innehålla jämväl uttalanden av mera allmän innebörd.

Sålunda framhåller lantbrukshögskolcins lärarråd -— vars yttrande

högskolans styrelse åberopar såsom eget utlåtande — att det för förebyggande

av förlustbringande torrläggningsföretag icke blott vore av vikt, att

en skärpt kontroll genomfördes, utan att det också vore av största beydelse,

att riktiga och ekonomiskt försvarliga principer följdes vid beräknandet av

den antagliga båtnaden vid dylika företag. Båtnadsberäkningarnas många

viktiga och komplicerade spörsmål vore hitintills allt för litet bearbetade och

utredda. Vid utförandet av dessa beräkningar i praxis torde förrättningsmännen

ofta utgå från mycket skiftande och i många fall kanske även di

rekt felaktiga förutsättningar. Förluster på dåligt planlagda torrläggningsföretag

uppkomme helt visst icke endast genom felaktiga uppskattningar av

kostnaderna för företagen utan antagligen ännu oftare genom en oriktig och

orimligt hög förhandsuppskattning av båtnaden. Det syntes därför i hög

grad påkallat; att anslag beviljades till erforderliga undersökningar på området

samt att särskilda sakkunniga utsåges för en grundlig och förutsättningslös

utredning av ifrågavarande värderingsspörsmål. Lärarrådet ville

även framhålla önskvärdheten av, att förrättningsmännen måtte erhålla sådana

direktiv, att de i alla osäkra fall beträffande odlingsmarks värde ur

jordbrukssynpunkt hade direkt skyldighet och ej blott rättighet att tillkalla

särskild sakkunnig på marklärans område. Lantbruksingenjörerna torde

nämligen icke kunna bibringas en så grundlig utbildning i marklära, att de

även i svårbedömliga fall besutte nödig sakkunskap. Härför erfordrades

nämligen synnerligen djupgående och omfattande specialstudier i ämnet.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån anför att även andra omständigheter än

förrättningsmännens ekonomiska intresse att få till stånd större torrläggningsföretag

medverkade till uppkomsten av för staten och den enskilde förlustbringande

företag. I detta avseende ville länsstyrelsen framhålla den

lätthet, varmed ett visst regleringsföretag kunde beslutas och genomföras.

Enligt gällande bestämmelser örn den genom ett företag uppkomna båtnaden

kunde sålunda en enda person genomdriva ett olämpligt företag, ett förhållande

som givetvis vore ägnat att bidraga till uppkomsten av ekonomiskt

ofördelaktiga företag. En omläggning av gällande bestämmelser örn förrättningsmännens

avlönande kunde måhända i någon mån minska uppkomsten

av dylika företag, främst i så fall genom en minskad verksamhet i

allmänhet. Huruvida en sådan utveckling kunde anses lämplig och eftersträvansvärd

vore dock tveksamt. I vad torrläggningsföretagen vore avsedda

att förbättra dåligt utdikad jord torde genomförande av ett företag

merendels få anses önskvärt, vadan någon anledning att hämma en natur

lig utveckling av dessa slags företag icke förelåge. Gällde det åter att utvinna

ny odlingsjord syntes — i betraktande av att odlingsarealen numera

nått en sådan utveckling, att vissa svårigheter att vinna avsättning för avkastningen

förelåge — en viss försiktighet och återhållsamhet med avseende

å sådana företag ej vara ur vägen. Särskilt framträdde önskvärdheten härav,

då man beaktade, huru gällande bestämmelser örn förmånsrätt i fast

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204

87

egendom, som besvärades av statslån för torrläggningsföretag, verkade.

Dessa bestämmelser vore nämligen, enligt vad erfarenheten vid flera tillfällen

givit vid handen, sådana, att en dylik fastighets värde såsom kreditobjekt

rätt väsentligt nedsattes, i all synnerhet om man av företaget ej kunde påräkna

direkt båtnad. En noggrann förundersökning rörande bärigheten

utav ett tillärnat torrläggningsföretag syntes därför vara erforderlig och angelägenheten

härav måste starkt understrykas, varjämte länsstyrelsen i detta

sammanhang ansåge lämpligt framhålla önskvärdheten av något skärpta

bestämmelser i fråga om rätten för delägare i ett dylikt företag att få ett

sådant till stånd. Den erfarenhet länsstyrelsen vunnit av vissa förrättningar

utav hithörande art gåve länsstyrelsen anledning i detta sammanhang vidare

ifrågasätta, huruvida med den förtrogenhet örn förhållandena inom länet

såväl ekonomiskt som eljest en länsstyrelse besutte, det ej skulle vara lämpligt

att ur allmän synpunkt inhämta länsstyrelses yttrande över ett uppkommet

förslag till större torrläggningsföretag, i den mån statsbidrag eller statslån

söktes till detta.

Förvaltningsutskottet i Västerbottens län, i vars yttrande länsstyrelsen instämt,

anför, att utskottet funne anledning påtala den bristande hänsyn, som

vid sjösänkningar och eljest toges till naturskydds- m. fl. intressen. Även

den betydelse för t. ex. brandskydd, badmöjligheter och fiske, som en sjö

eller ett vattensystem hade för en bygd, lämnades utan avseende vid planläggning

av många företag. Inom länet syntes sänkningen av Burträsket

kunna åberopas som ett varnande exempel på vad en olämplig sjöreglering

kunde leda till genom bortseende från nog så viktiga intressen ur allmän

synpunkt. En prövning av dylika allmänna synpunkter måste för framtiden

påfordras. Denna borde verkställas av ortsmyndighet med tillräcklig kännedom

om förhållandena. Det borde närmast anses ankomma på länsstyrelserna

att pröva dessa spörsmål, varför förvaltningsutskottet ville föreslå

införande av en sådan bestämmelse. Många nu omdiskuterade olyckliga

sjösänkningsföretag hade kanske icke varit utförda, örn även andra berättigade

synpunkter kunnat göras till föremål för närmare prövning innan

planläggningen avslutats.

De sakkunnigas förslag örn utökande av lantbruksstyrelsen möjligheter

till kontroll av torrläggningsverksamheten genom inrättande av två överinspektörstjänster

har av länsstyrelserna och förvaltningsutskotten ävensom

personalorganisationerna hälsats med tillfredsställelse. I yttrandet av förvaltningsutskottet

i Västmanlands län yppas emellertid någon tvekan, huruvida

de föreslagna befattningshavarna skulle medhinna att verkställa en

grundligare granskning av de ifrågasatta vattenavledningsföretagen även om

denna inskränktes till de fall, då den ekonomiska bärigheten från början syntes

oviss. Föreningen Statens lantbruksingenjörer åter anför följande.

Till åstadkommande av en förbättring av den nuvarande föga ändamålsenliga

organisationen, kunna och höra dock enligt föreningens förmenande

en del åtgärder utöver vad av de sakkunnigas majoritet föreslagits redan nu

vidtagas i avvaktan på en eventuell blivande mera fullständig reglering av

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

förhållandena. Först och främst böra då instruktionerna för såväl statens

lantbruksingenjörer som ledarna för hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet

innefatta skyldighet till inbördes dryftande i stora drag av

alla gemensamma tekniska, agronomiska och ekonomiska problem, så att

enhetliga grunder beträffande exempelvis beräknade vattenmängder, täckdikningsdjup,

sugdikesavstånd, formler och koefficienter för vattenhastighetsberäkningar

m. m. komma att i fortsättningen tillämpas åtminstone av

samtliga förrättningsmän inom samma distrikt. Vidare bör i speciella fall,

där en lantbruksingenjör känner sig tveksam i en agronomisk fråga, eller

en täckdikningskonsnlent i en teknisk fråga, vederbörande ges möjlighet och

även skyldighet att härutinnan inhämta konsulentens respektive lantbruksingenjörens

råd. Ifrågavarande förrättningsmän böra ej heller utan föregående

överenskommelse eller uttryckligt åläggande från överordnad myndighet

ingripa i varandras förrättningar eller kritisera dessa inför intressenter

eller allmänhet. Uppkommer tvistefråga eller olika åsikter i tjänsteangelägenhet

mellan lantbruksingenjör och täckdikningskonsulent, bör saken

hänskjutas till endera överinspektören för avgörande, och det borde

enligt föreningens förmenande bli en av dessa överinspektörers viktigaste

uppgifter att övervaka och befrämja samarbetet i fråga.

Föreningen framhåller vidare den nära samhörigheten mellan vattenavlednings-

och täckdikningsverksamheten och bådas karaktär av kombinerade

tekniska och agronomiska problem. I konsekvens härmed ansåge föreningen

emellertid den föreslagna uppdelningen av arbetsuppgifterna över

inspektöierna emellan mindre lycklig. Bägge borde sålunda enligt föreningens

förmenande befatta sig med såväl vattenavlednings- som täckdikningsverksamhet,

och framför allt borde båda befatta sig med såväl lantbruksingenjörernas

som täckdikningskonsulenternas verksamhet, varvid

dock den ingenjörsutbilade huvudsakligen skulle ägna sig åt de tekniska

frågorna och den andre huvudsakligen ål de agronomiska. Beträffande kompetensfordringarna

för den sistnämnde syntes huvudvikten böra läggas på

jordbrukslära och jordbruksekonomi samt deras praktiska tillämpning och

icke huvudsakligen på täckdikningsverksamheten. Med hänsyn till att den

agronomiska delen av torrläggningsproblemen fortfarande befunne sig i ett

synnerligen outrett läge och att försök påginge eller planerades, skulle det

vara mycket förmånligt, örn denne överinspektör jämväl vore väl insatt i

försöksteknik.

Av de hörda myndigheterna anför statskontoret, att ämbetsverket på av

de sakkunniga anförda skäl ansett sig icke böra motsätta sig att för skärpning

av kontrollen över lantbruksingenjöremas verksamhet lantbruksstyrelsens

arbetskrafter på angivet sätt förstärktes. Ämbetsverket ville emellertid

-— särskilt med hänsyn därtill att hushållningssällskapen i förhållande

till staten ansvarade för av dem förmedlade täckdikningslån och statsbidrag

till täckdikning samt sålunda själva hade intresse av att kontrollera

täckdikningsverksamheten — ifrågasätta, huruvida det kunde vara erforderligt

att, innan ännu någon erfarenhet vunnits örn den föreslagna kontrollverksamheten,

anställa mer än en inspektör. Denne borde i så fall

placeras i lönegraden B 28.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

89

Riksräkenskapsverket anför, att det ville synas att en placering i lönegraden

B 26 av den överinspektör, som skulle övervaka täckdikningsverksamheten,

väl motsvarade denne befattningshavare åliggande arbetsuppgifter.

Jämväl allmänna civilförvaltningens lönenämnd — sorn icke haft något att

erinra mot att överinspektören för vattenavledningsverksamheten placerades

i lönegraden B 29 — finner att den befattningshavare, som närmast skulle

övervaka täckdikningsverksamheten, erhållit en alltför hög löneställning enligt

sakkunnigförslaget. Med hänsyn till såväl de för befattningen erforderliga

kvalifikationerna som arten av befattningshavarens arbetsuppgifter ville

lönenämnden föreslå, att nu ifrågavarande tjänst placerades i lönegraden

B 26, varvid densamma lämpligen borde benämnas förste byråinspektör.

Lantbruksstyrelsen ■— som särskilt understrukit betydelsen för ett bättre

tillgodoseende av de ekonomiska synpunkterna genom inrättandet av de

föreslagna överinspektörerna — anser dock försiktigheten bjuda, att den ena

överinspektören, nämligen den som skulle hava agronomisk utbildning och

närmast hava att övervaka hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet,

tillsvidare gåves tjänsteställning som befattningshavare å extra stat. Det kunde

nämligen sättas i fråga, att vid en kommande allmän utredning om hushållningssällskapens

verksamhet och uppgifter någon ändring kunde komma

att inträda i fråga om administreringen av täckdikningsverksamheten.

Lantbruksliögskolans lärarråd finner förslaget örn inrättande av ifrågavarande

överinspektörsbefattningar synnerligen välbetänkt och har icke något

att erinra mot de uppställda kompetenskraven för dessa tjänstemän. Lärarrådet

ville dock starkt understryka vikten av, att befattningshavarna i fråga

besutte icke blott god teknisk utbildning, utan även framstående kompetens

och stor erfarenhet angående agronomiskt-ekonomiska spörsmål, för så vitt

syftet att vinna en verkligt effektiv kontroll över torrläggningsföretagens

rationella utförande och ekonomiska berättigande skulle uppnås.

Vidkommnde de sakkunnigas uttalande, att det efter omorganisationens

genomförande icke syntes vara erforderligt att längre uppehålla kravet att

den som komme i fråga att erhålla befattningen såsom byråchef å lantbruksstyrelsens

kulturtekniska byrå skulle äga lantbruksingenjörs utbildning anför

lantbrukshögskolans lärarråd att, med hänsyn till verksamhetens stora omfattning

och betydelsen av att ett samarbete komme till stånd mellan olika på

området arbetande krafter, det syntes lärarrådet av vikt, att till chef för kulturtekniska

byrån valdes en person, som genom sin tidigare verksamhet framför

allt visat sig vara i besittning av administrativ förmåga och övriga för

tjänsten erforderliga rent personliga egenskaper, varför lärarrådet ville livligt

förorda detta förslag. Liknande synpunkter anföras av länsstyrelserna i

Uppsala och Örebro län.

Lantbruksstyrelsen avstyrker förslaget i denna del och framhåller därvid,

att föredraganden av de kulturtekniska ärendena i styrelsen måste även tekniskt

fullt behärska de ärenden han företrädde. Föreningen Statens lantbruksingenjörer

påpekar, att det ju kunde tänkas att olika åsikter i en teknisk

angelägenhet uppkomme antingen mellan de bägge överinspektörerna el
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

ler mellan en överinspektör och en lantbruksingenjör, och i en sådan situation

torde det vara synnerligen fatalt, om byråchefen skulle sakna möjlighet att

sakligt bedöma frågan. Föreningen hade också svårt att tro, att en person

utan ingående kunskap i dikning och vattenavledning skulle kunna på tillfredsställande

sätt sköta föredragningen i torrläggningsärenden.

Vad angår den av de sakkunniga föreslagna förhöjningen av det till byråchefen

å kulturtekniska byrån utgående personliga lönetillägget avstyrkes förslaget

av såväl statskontoret, riksräkenskapsverket och lönenämnden som

lantbruksstyrelsen.

De sakkunnigas förslag att statsbidrag till förrättningskostnad skulle kunna

erhållas, även i det fall att företaget komme till stånd har i de avgivna utlåtandena

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Förvaltningsutskottet i Gotlands

län ifrågasätter dock huruvida icke bidragssumman skulle kunna höjas

ända upp till 75 procent. Att med statsbidrag helt täcka nämnda kostnad ansåge

förvaltningsutskottet däremot mindre välbetänkt, enär dessa helt fria förrättningar

troligen komme att locka till ett missbrukande därav.

Lantbruksstyrelsen anför i denna del vidare, att ett särskilt kraftigt verkande

medel för hindrande av tillkomsten av ur ekonomisk synpunkt mindervärdiga

torrläggningsföretag onekligen vore att sänka den nu fastställda

kvoten för utgående av bidrag utan återbetalningsskyldighet, enär det utan

tvivel kunde förutsättas, att den nuvarande relativt rikliga bidragstilldelningen

verkade lockande till utförande av dylika företag. Ehuru det därjämte

torde kunna förväntas, att även med någon sänkning av denna bidragskvot

torrläggningsverksamheten inom landet ändock skulle få en tillfredsställande

omfattning, ville dock styrelsen på av de sakkunniga angivna skäl ■—- nämligen

att frågan härom nyligen varit föremål för statsmakternas prövning —

icke nu framställa något förslag om en dylik sänkning. Häremot talar jämväl

den omständigheten, att täta justeringar av denna bidragskvot måste medföra

ojämnheter i bidragstilldelningen och orättvisa de olika torrläggningsföretagen

emellan. Lantbruksstyrelsen yttrar vidare.

På tal om grunderna för statens understödjande av torrläggningsverksamheten

i landet må här erinras, att Kungl. Maj :t genom beslut den 10 maj 1935

anbefallt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning i syfte att åstadkomma

största möjliga planmässighet och överskådlighet beträffande statens understödsverksamhet

till förbättringsarbeten inom jordbruket. Möjligen kan vid

verkställande av ifrågavarande utredning det befinnas påkallat för styrelsen

att för åstadkommande av större enhetlighet i denna understödsverksamhets

olika grenar ifrågasatta ändringar i grunderna och formerna för understödjande

jämväl av torrläggningsverksamheten. Då emellertid den egentliga vattenavledningsverksamheten

väl får förutsättas i detta avseende intaga en särställning

och gå sina egna vägar, tänker styrelsen härvid närmast på täckdikningsverksamheten.

Styrelsen har ansett sig böra göra denna reservation

i fråga om de nu gällande grunderna för torrläggningsverksamhetens understödjande

med statsmedel.

Föreningen Statens lantbruksingenjörer anför att föreningen icke kunde

dela de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten av gällande bestämmelser

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

91

orri den högsta relativa kostnad, som borde tillåtas för att statsunderstöd

skulle få beviljas till ett torrläggningsföretag. Enligt dessa finge relativa

kostnaden, förrättningskostnader inräknade, uppgå till högst kronor 1:10

per förbättringskrona. Föreningen funne denna bestämmelse mindre rationell

så till vida, som förrättningskostnaderna vid tidpunkten för prövning av

frågan örn statsunderstöds beviljande redan vore utgivna och icke kunde genom

ett vägrande av statsunderstöd inbesparas. Föreningen ansåge, att frågeställningen

vid denna tidpunkt rätteligen borde vara: Hur förhålla sig de

ytterligare kostnaderna för företaget till det förbättringsvärde, som genom

dessa ytterligare kostnaders nedläggande kan påräknas? Den sålunda uträknade

relativa kostnaden borde enligt föreningens förmenande få uppgå till

högst 1: 00 krona per förbättringskrona, för att företaget skulle kunna komma

i åtnjutande av statsunderstöd. Härigenom skulle också bestämmelsen i fråga

komma i god överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i vattenlagen

angående dels vissa vattenavlednings- och invallningsföretags tillåtlighet, dels

skyldigheten för »icke sökande» att, oavsett andelen i förrättningskostnader,

svara för sin andel i övriga kostnader intill förbättringsvärdet.

Över det av torrläggningskommittén i den förut refererade

skrivelsen den 24 februari 1939 framlagda förslaget har infordrat yttrande

avgivits av lantbruksstyrelsen som —- efter att ha berört torrläggningsföretagens

betydelse såsom beredskapsarbeten —- anför, att såsom

även torrläggningskommittén framhållit arbeten av detta slag icke

kunde igångsättas, med mindre i enlighet med vattenlagens bestämmelser

upprättade arbetsplaner för desamma förelåge. Åtgärder i sådant syfte

funne därför lantbruksstyrelsen i likhet med torrläggningskommittén vara

påkallade. Enär vidare kostnaderna för verkställandet av för ändamålet erforderliga

undersökningar och utredningar kunde bliva väl betungande för de

av företagen berörda jordägarna, syntes statens medverkan till bestridande

av sagda kostnader ofrånkomlig. Likaså finge förutsättas, att, därest arbetsföretag

av detta slag skulle kunna bringas till verkställighet i önskvärd omfattning,

staten bidroge till kostnaderna härför med större procentuell andel

än vad eljest vore fallet.

Med den inställning lantbruksstyrelsen sålunda hade till ifrågavarande

spörsmål ville styrelsen uttala sin anslutning i princip till vad torrläggningskommittén

härutinnan anfört. Styrelsen funne det emellertid tveksamt, huruvida

anledning funnes att, såsom kommittén föreslagit, utsträcka statens medverkan

i dessa delar att omfatta även arbeten, som med hänsyn till deras

ringa omfattning väl knappast kunde tillmätas något egentligt värde ur beredskapssynpunkt.

Likaså syntes det styrelsen kunna ifrågasättas, huruvida

icke en för vinnande av det avsedda syftemålet fullt effektiv medverkan från

statens sida borde kunna ernås med en i allmänhet procentuellt något lägre

bidragsgivning än vad torrläggningskommittén föreslagit.

Vad beträffade storleken av de belopp, vilka torrläggningskommittén ansett

böra anvisas för åstadkommande av dels erforderliga arbetsplaner och

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

dels utförandet av önskvärda beredskapsarbeten, vore det icke möjligt för

styrelsen att därom i ärendets nu föreliggande skick göra något uttalande.

Under åberopande av det anförda ville lantbruksstyrelsen i stort sett tillstyrka

bifall till vad torrläggningskommittén föreslagit, därvid styrelsen dock

förutsatte, att, innan närmare bestämmelser och villkor för åtnjutande av

ifrågavarande statsbidrag meddelades, frågan därom underkastades en mera

ingående prövning, än vad i detta sammanhang kunnat ske.

Vad slutligen angår de av de sakkunniga behandlade frågorna, för vilka

redogörelse lämnats under rubriken Vissa spörsmål rörande förhållandet

mellan täckdikningsverksam heten och den

övriga avdikningsverksamheten, har spörsmålet om behörighet

för jordbrukskonsulent att i samband med upprättande av täckdikningsplan

handlägga förrättning rörande mindre avlopp upptagits till skärskådande i

ett flertal yttranden.

Sålunda framhåller förvaltningsutskottet i Uppsala län i sitt av länsstyrelsen

åberopade yttrande, att det syntes utskottet som örn det vore en ytterligare

konsekvens av de sakkunnigas ståndpunkt, att beträffande vissa mindre

företag syneförrättning vore onödig, att låta dessa planläggas av hushållningssällskapens

konsulenter. Hit hörde i främsta rummet avloppsdiken,

föranledda av täckdikningsföretag och där några intressemotsättningar icke

kunde antagas uppstå. Om dessa bleve utförda genom hushållningssällskapens

förmedling, skulle detta för jordbrukarna innebära en förenkling

och ett förbilligande.

Jämväl förvaltningsutskottet i Östergötlands län, vars uttalanden länsstyrelsen

funnit beaktansvärda, uttalar sig för att avlopp av nu ifrågavarande

beskaffenhet skola få utföras av jordbrukskonsulent samt anför, att en dylik

anordning vöre ägnad att medföra påtaglig förbättring och kostnadsbesparing.

Huruvida till dylika av jordbrukskonsulent planlagda avlopp borde

utgå allenast understöd ur avdikningsanslaget eller i förekommande fall

även lån ur avdikningslånefonden, vore förvaltningsutskottet icke berett att

för sin del nu taga slutgilgtig ställning till; utskottet vore dock närmast av

den uppfattningen att båda formerna för understöd vore tänkbara. Vidkommande

jordbrukskonsulenternas kompetens att utföra nu åsyftade förrättningar

ansåge utskottet densamma vara ställd utom allt tvivel. Utskottet

kunde vidare icke inse, varför ett så omständligt förfarande som det av de

sakkunniga uppskisserade skulle bliva nödvändigt, för den händelse lantbruksstyrelsen

skulle finna anledning till erinran mot ett uppgjort förslag.

Utskottet föreställde sig nämligen, att saken i allmänhet och utan svårighet

skulle kunna ordnas så, att i jordbrukskonsulentens instruktion inrymdes

en bestämmelse att han skulle vara skyldig att ställa sig till efterrättelse de

anvisningar, som lantbruksstyrelsen kunde finna erforderligt meddela angående

handläggningen av de avdikningsförrättningar, varom här vore fråga.

Därav syntes i sin tur följa, att styrelsen i förekommande fall kunde vända

sig direkt till konsulenten för vinnande av rättelse i förhållanden, som givit

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

93

anledning till erinran från styrelsens sida. Utskottet ville som jämförelse

erinra om att motsvarande anordning förekomme t. ex. beträffande hushållningssällskapets

tuberkulosveterinärer, och det hade hittills icke förekommit

att medicinalstyrelsen ansett sig behöva göra hänvändelse direkt till hushållningssällskapet

för vinnande av rättelse, där sådan befunnits påkallad.

Vad slutligen anginge upprättandet av ytterligare ett exemplar av förrättningsakterna

rörande företagen, syntes detta ej innebära större olägenhet,

enligt utskottets mening i varje fall ej så stor, att den rimligen borde tillmätas

avgörande betydelse.

Förvaltningsutskottet och länsstyrelsen i Gotlands län erinra om den befogenhet,

som utan olägenhet tillagts skogsvårdsstyrelsens tjänstemän för

liknande företag i skogsmark, samt anföra beträffande lämplig gräns för

dylika mindre dikningsföretag, att denna kunde sättas till sådana, där kostnaden

beräknats till högst 1,000 kronor samt där statsbidrag men icke lån

utginge.

Vidkommande storleksgränsen för de ifrågavarande enklare dikningsföretagen

anser förvaltningsutskottet i Gävleborgs län — som jämväl erinrar

om den skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän uti ifrågavarande avseende tillkommande

befogenheten — att som lämplig gräns uppåt syntes kunna sättas

en kostnadssumma av 1,000 kronor. Förvaltningsutskottet och länsstyrelsen

i Västerbottens län föreslå, att förrättningar inom storleksklasser intill 5,000

kronors kostnad och avseende högst fem delägare i dikningsföretaget måtte

få handläggas av hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter i samband

med täckdikningsplanläggning samt att bidrag med förslagsvis 50 procent av

kostnaden måtte få av sällskapen beviljas från särskilt för ändamålet anvisat

anslag.

Förvaltningsutskottet i Gävleborgs län yttrar vidare, att i fråga om tillvägagångssättet

för utrönande av vilka företag, som kunde eller icke kunde utföras

av hushållningssällskapen, det möjligen kunde invändas, att dubbla

undersökningar måste göras. Utskottet utginge dock ifrån att lämplig ordning

fordrade, att vid varje dikningsföretag en förberedande undersökning

i stora drag verkställdes rörande företagets lämplighet, innan mera omfattande

planläggningsåtgärder igångsattes. Beträffande små företag vore en

sådan undersökning lätt utförd. Denna gång för handläggande av ett avloppsdikesföretag

hade sedan länge tillämpats av hushållningssällskapen,

åtminstone skedde så inom Gävleborgs län. Det inträffade nämligen ofta,

att sällskapets jordbrukskonsulent kallades för utförande av planläggning

av ett avlopp. Funne då konsulenten vid en första undersökning, att företaget

vore av den omfattning att det kunde löna sig att söka statsbidrag för

detsamma, föranstaltade konsulenten örn att sakägarna begärde förordnande

för statens lantbruksingenjör att handlägga förrättning angående företaget.

På den vägen hade inom Gävleborgs län ett mycket stort antal dikningsföretag

kommit under lantbruksingenjörs handläggning.

Yrkanden örn behörighet för jordbrukskonsulent i nu ifrågavarande avseende

framställas vidare av förvaltningsutskottet i Kristianstads län, läns
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

styrelsen och norra hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs

län, förvaltningsutskotten och länsstyrelserna i Skaraborgs och Kopparbergs

län samt förvaltningsutskottet i örebro län. Förvaltningsutskottet i Kristianstads

län påpekar därvid, att genom en sådan anordning komme i själva

verket lantbruksingenjörerna att befrias från bestyret med handläggning av

de mindre företagen och kunde inrikta sig på de i tekniskt avseende mera

krävande tjänsteuppdragen.

De sakkunnigas förslag i fråga örn sammansättningen av täckdikningsnämnderna

har föranlett förvaltningsutskottet i Södermanlands lån att i

sitt utlåtande, som åberopas av länsstyrelsen, framhålla, att de sakkunniga

väl föreslagit, att lantbruksingenjören skulle närvara vid täckdikningsnämndens

sammanträden, men att det beträffande hushållningssällskapens förrättningsmän

däremot endast utsädes, att de i förekommande fall borde beredas

tillfälle att taga kännedom om lantbruksingenjörernas förrättningar Enligt

utskottets mening skulle samarbetet säkerligen bliva mera givande och framför

allt jordbrukets intressen, vilket borde vara det väsentliga, bättre tillvaratagas,

om det därjämte stipulerades, att sällskapets jordbrukskonsulent

för dikesfrågor skulle beredas tillfälle att taga del av lantbruksingenjörens

förrättningar, innan de slutgiltigt fastställdes för utförande. Förvaltningsutskottet

i örebro län, vars yttrande i allt väsentligt biträddes av länsstyrelsen,

anför, att för att åstadkomma eller utveckla ett samarbete mellan statens

och hushållningssällskapens tjänstemän borde vederbörande lantbruksingenjörer

äga rätt att deltaga i dräneringsnämndens sammanträden samt ledaren

av hushållningssällskapets dräneringsverksamhet ha rätt att å vederbörande

lantbruksingenjörs kontor taga kännedom om planläggningar av avlopp.

Nämnda ledare för täckdikningsverksamheten borde givetvis vara ledamot

och föredragande i nämnden. Förvaltningsutskottet i Östergötlands län finner

de sakkunnigas förslag i denna del välbetänkt och ägnat att främja ett

samarbete, som måste anses bliva till uteslutande gagn för den verksamhet

det här gäller. Jämväl lantbruksstyrelsen tillstyrker de sakkunnigas förslag

härutinnan.

Departementschefen.

Inledningsvis har jag erinrat om den framskjutna plats verksamheten för

jordens torrläggning intager bland de åtgärder till höjande av jordbrukets

avkastningsförmåga, vilka företagas med stöd från det allmännas sida. Betydelsen

för jordbruket av torrläggningsverksamheten, vare sig denna består

i åtgärder för upptagande eller förbättrande av avlopp eller i det nödvändiga

komplementet till dessa åtgärder, detaljdräneringen eller täckdikningen, torde

numera vara så allmänt erkänd att den i detta sammanhang icke behöver

ytterligare understrykas. I synnerhet gäller detta den del av verksamheten,

som tager sikte på vidmakthållande eller förbättrande av torrläggningsförhållandena

på redan avdikad jord. Även verksamheten i syfte att utvinna

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

95

ny odlingsmark har på sina håll betydelse, framför allt i Norrland ävensom

på sådana orter, där behov finnes att förbättra försörjningsmöjligheterna

på ofullständiga jordbruk. Förbises må ej heller att torrläggningsverksamheten

någon gång kan ha andra syften än de rent jordbruksbetonade, i det att

det t. ex. kan vara fråga örn att förbättra de sanitära förhållandena å en

trakt.

Av vad min företrädare anförde till statsrådsprotokollet den 15 juni 1934

samt av vad de avdikningssakkunniga utrönt framgår emellertid, att den nuvarande

organisationen av torrläggningsverksamheten, särskilt i vad angår

vattenavledning och avdikning, är behäftad med åtskilliga brister, vilka bland

annat medverkat till uppkomsten av torrläggningsföretag, som varit såtillvida

misslyckade, att de orsakat delägarna svåra ekonomiska missräkningar

antingen därigenom, att båtnaden visat sig väsentligt understiga vad som därutinnan

uppskattats eller helt uteblivit eller därigenom att de beräknade

kostnaderna i verkligheten kommit att, ibland högst avsevärt, överskridas.

Jämsides med den enskildes förlust har då förlust uppstått för statsverket

vanligen på så sätt, att statsmakterna måst träda emellan och genom särskilda,

ofta betydande bidrag rädda företaget.

Uppkomsten av dylika misslyckade företag har, såsom de avdikningssakkunniga

påpekat, haft sin grund i skilda orsaker, vilka var för sig måhända

icke varit av utslagsgivande betydelse men som tillsammantagna haft de

nyssberörda otillfredsställande resultaten. Av den verkställda utredningen

framgår, att jämväl andra brister åvila den nuvarande vattenavlednings- och

avdikningsverksamheten. De sakkunniga ha, såsom den föregående redogörelsen

utvisar, framlagt åtskilliga förslag till berörda bristers avhjälpande.

Med den avgränsning, för vilken jag inledningsvis redogjort, och med de

jämkningar, som föranletts av en inom jordbruksdepartementet verkställd

överarbetning av sakkunnigförslaget, synes mig detta kunna i stort sett läggas

till grund för ett statsmakternas beslut i ämnet.

Organisationen. Ehuruväl det nuvarande systemet för lantbruksingenjörernas

avlönande samt de för deras tjänstebiträden gällande anställningsoch

avlöningsförhållandena givetvis icke kunna tilläggas ens den huvudsakliga

skulden till uppkomsten av sådana misslyckade torrläggningsföretag,

varom jag nyss talat, torde det dock vara ställt utom tvivel, att nämnda

system och förhållanden äro i behov av en genomgripande förändring i riktning

mot att göra lantbruksingenjörerna oberoende av taxeinkomster samt

att bereda tjänstebiträdena statsanställning. Vad särskilt sistnämnda fråga

angår kan det nämligen enligt min uppfattning icke anses lämpligt, att

en tjänstemannakår, som har att förrätta ett rent statligt arbete, icke endast

är undandragen tjänstemannaansvar utan även är berövad de förmåner, som

en anställning i statens tjänst medför.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget beträffande lantbruksingenjörerna

och deras tjänstebiträden synes mig vara av beskaffenhet att kunna

i huvudsak godtagas. Dess genomförande kommer emellertid, särskilt under

övergångsåren, att medföra en betydande kostnadsökning utöver nu för

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

ändamålet utgående anslag. Sålunda skulle avlönings- och omkostnadsstaterna,

efter vidtagandet av vissa av mig såsom nödiga ansedda jämkningar,

komma att visa följande siffror i kronor räknat:

Avlöningar Omkostnader Summa

Första övergångsåret.................. 905,800 541,400 1,447,200

Andra » 897,400 377,400 1,274,800

Tionde » 829,600 377,400 1,207,000

Enligt gällande organisation men med tillämpning av det nya civila avlöningsreglementet

utgör summan av avlöningar och omkostnader (353,400

+ 290,000 =) 643,400 kronor.

Tages så hänsyn till.statsverkets inkomster av lantbruksingenjörsförrättningar,

vilka inkomster av de sakkunniga beräknats till 415,000 kronor,

skulle den verkliga merkostnaden för den nya organisationen komma att

utgöra i kronor räknat:

Första övergångsåret.......................... 388,800

Andra » 216,400

Tionde » 148,600.

Med hänsyn till den betydande kostnadsökning, som sålunda skulle uppkomma

under de första övergångsåren, synes det av statsfinansiella skäl

lämpligt att låta omorganisationen äga rum i två etapper.

Vad då först beträffar förrättningsmännen, d. v. s. lantbruksingenjörer,

extra lantbruksingenjörer och behörigförklarade lantbruksstipendiater, torde

frågan örn deras framtida avlöningsförmåner lämpligen böra göras till

föremål för ytterligare övervägande, vadan med fattandet av definitivt beslut

angående dessa befattningshavares ställning i lönehänseende torde få

anstå till ett kommande år.

Vid den blivande löneregleringen torde den av de sakkunniga berörda frågan

angående gottgörelse för minskning i de befattningshavarna nu tillförsäkrade

avlöningsförmånerna få upptagas till närmare övervägande. I avvaktan

på nämnda lönereglering synas ledigblivande lantbruksingenjörsbefattningar

böra uppehållas allenast på förordnande.

Vad härefter angår de hos lantbruksingenjörerna anställda tjänstebiträdena

torde det visserligen icke vara lämpligt, att staten, innan lantbruksingenjörerna

övergått till det nya avlöningssystemet, övertager ansvaret för all

den å distrikten erforderliga biträdespersonalen. I fråga örn den del av personalen,

varav ett mera stadigvarande behov föreligger, torde emellertid på

förut anförda skäl så utan dröjsmål böra ske. Jag ansluter mig alltså till

de sakkunnigas förslag att 24 förste assistenter, 20 assistenter samt tillhopa

34 rit- och skrivbiträden erhålla statsanställning. I likhet med de sakkunniga

anser jag denna anställning böra göras i den formen, att nämnda biträden

bliva extra ordinarie tjänstemän.

Vidkommande de kompetensvillkor, som böra uppställas för erhållande av

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20d.

97

befattning såsom assistent, synas mig de för närvarande för förste assistent

stadgade kompetensfordringarna lämpliga, dock med den ändringen att minimitiden

för den praktiska tjänstgöringen hos lantbruksingenjör eller behörigförklarad

lantbruksstipendiat bestämmes till två år. För att bliva antagen

till förste assistent bör därutöver fordras ytterligare minst tre års dylik praktisk

tjänstgöring.

I fråga om placeringen i lönegrad av ifrågavarande befattningshavare

förordar jag att förste assistenter till ett antal av 24 placeras i 16 lönegraden

och assistenter till ett antal av 20 i 14 lönegraden. Vad beträffar de föreslagna

34 rit- och skrivbiträdena torde 24 dylika biträden med benämningen

ritbiträden få placeras i 7 lönegraden och 10 biträden, vilka böra benämnas

kontorsbiträden, i 4 lönegraden.

Antalet förste assistenter och ritbiträden är av de sakkunniga beräknat

med hänsyn till att en förste assistent och ett ritbiträde böra tjänstgöra å ett

vart av de 24 lanbruksingenjörskontoren. Jag finner lämpligt att så sker,

dock bör lantbruksstyrelsen äga rätt att härutinnan tillsvidare göra sådana

jämkningar, som kunna vara betingade av de för närvarande rådande faktiska

tjänstgöringsförhållandena. Fördelningen av de 20 assistent- och 10

kontorsbiträdesbefattningarna på de olika lantbruksingenjörs- och extra lantbruksingenjörskontoren

torde få verkställas av lantbruksstyrelsen.

Antalet i tjänst varande förste assistenter är för närvarande 26, medan

enligt det av mig förordade förslaget 24 sådana skola anställas. Såsom de

sakkunniga framhållit lära de två förste assistenter, vilka icke kunna erhålla

anställning såsom förste assistenter enligt den nya ordningen, böra

beredas anställning såsom assistenter. Härigenom komma de emellertid att

få vidkännas någon löneminskning. Billighetsskäl synas mig tala för, att

dessa befattningshavare genom ett lönetillägg bibehållas vid nu innehavda

löneförmåner. Detta tillägg torde få beräknas till högst 600 kronor för en var

av dem eller tillhopa till högst 1,200 kronor.

Av de nu tjänstgörande förste assistenterna och assistenterna torde allenast

ett fåtal inneha den i det föregående såsom villkor för dessa tjänster

angivna erforderliga formella kompetensen. Förefintliga brister i detta avseende

synas emellertid åtminstone vad beträffar förste assistenterna uppvägas

av deras mångåriga praktiska tjänstgöring. Sålunda utvisa införskaffade

uppgifter beträffande förste assistenterna att deras tjänstetid hos lantbruksingenjör

växlar mellan lägst 12 och högst 35 år, medeltalet för samtliga

26 förste assistenter utgör 18 % år. För assistenterna utgjorde, enligt

vad som anföres av de sakkunniga, medeltalet av tjänsteåren b3/* år. Av

de av de sakkunniga lämnade uppgifterna framgår jämväl, att flertalet assistenter

besitta teoretisk underbyggnad av tillfredsställande beskaffenhet. I

betraktande härav synas lämpligen de blivande förste assistent- och assistenlbefattningarna

böra besättas med de nuvarande innehavarna av dessa

tjänster och jag ämnar vid bifall till förslaget i övrigt framdeles föreslå Kungl.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 201. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Majit att så sker. Motsvarande åtgärder ämnar jag jämväl föreslå vid besättande

av de nya befattningarna såsom rit- och kontorsbiträde!!.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att, i de fall så prövas skäligt, under

hänsynstagande till befattningshavarnas föregående anställning och därunder

åtnjutna avlöningsförmåner besluta, att befattningshavarna skola placeras

i högre löneklass än begvnnelselöneklassen. I fråga örn deras tjänsteårsberäkning

för erhållande av pension torde få ankomma på lantbruksstyrelsen

att därutinnan till Kungl. Majit ingiva förslag örn tillämpande av

de i 3 § 2 mom. civila pensionsreglementet angivna reglerna.

Däremot kan jag icke biträda det av Föreningen Lantbruksingenjörsassistenter

framställda förslaget, att behörighet skall tillerkännas förste assistenterna

att självständigt handlägga enklare förrättningar, d. v. s. sådana förrättningar,

där syneförrättning ej är erforderlig och enighet råder bland delägarna

i företaget. Mot en sådan åtgärd synes mig tala de förut berörda

växlande teoretiska kvalifikationerna hos medlemmarna av assistentkåren.

Något direkt behov av en sådan utvidgning av förrättningsmännens krets synes

mig ej heller förefinnas, därest, såsom jag längre fram kommer att föreslå,

behörighet tillerkännes jordbrukskonsulent att i samband med uppgörande

av täckdikningsplan handlägga förrättning rörande mindre avlopp.

Såsom framgår av redogörelsen för tjänstebiträdenas nuvarande anställnings-

och avlöningsförhållanden ankommer det på lantbruksingenjör att

dels bidraga till avlöningar av förste assistenter och assistenter med angivna

belopp, dels helt ansvara för avlönandet av övriga tjänstebiträden. Därest nu

staten övertager ansvaret för avlönandet av förste assistenter, assistenter samt

flertalet rit- och kontorsbiträden, lära lantbruksingenjörerna böra åläggas att

av sina inkomster till statsverket avstå belopp, ungefärligen motsvarande

dem, som de för närvarande ha att utgiva för nämnda tjänstebiträdens avlönande.

Nämnda belopp synas mig lämpligen kunna bestämmas till för

förste assistent 175 kronor, för assistent 150 kronor, för ritbiträde 17o kronor

och för kontorsbiträde 125 kronor, allt för månad. För år räknat uppgå

dessa bidrag till ungefär 150,000 kronor, vilket belopp torde böra i riksstaten

uppföras såsom en särskild inkomsttitel, förslagsvis benämnd Inkomster

av lantbruksingenjörsförrättningar. övriga för verksamheten erforderliga

tjänstebiträdens avlöning torde lantbruksingenjörerna lia att liksom

hittills själva bestrida.

Med den ståndpunkt jag nu intagit till frågan om lantbruksingenjörernas

övergång till det nya avlöningssystemet tarvar de sakkunnigas förslag i vad

rör omkostnadsstaten intet yttrande från min sida annat än beträffande reseersättningarna.

Väl finner jag därvid vad de sakkunniga och lantbruksstyrelsen

anfört angående otillräckligheten av de enligt nu tillämpat besparingsreglemente

utgående traktamentsersättningarna värt beaktande. I avbidan

på ett fullständigt genomförande av omorganisationen finner jag dock icke

skäl föreligga att vidtaga annan ändring i detta reglemente än att jag i anslutning

till statskontorets förslag förordar höjning av traktamentsersätt
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

99

ningen till lantbruksstipendiat och förste assistent från 10 till 11 kronor för

dygn, därav för dag 7 kronor och för natt 4 kronor.

De instruktioner och övriga bestämmelser, som föranledas av den partiella

omorganisationen, såsom i fråga örn tjänstgöringstid m. m., torde det få ankomma

på Kungl. Maj:t eller enligt Kungl. Majlis förordnande lantbruksstyrelsen

att utfärda.

Verksamheten. Vad de sakkunniga anfört i fråga örn möjligheterna till

snabbare handläggning å lantbruksingenjörsdistrikten, beträffande den nuvarande

indelningen av riket i lantbruksingenjörsdistrikt ävensom rörande

frågan örn anställande av ytterligare extra lantbruksingenjör^- biträdes av

inig.

Vidkommande härefter frågan örn snabbare handläggning hos myndigheterna

av berörda ärenden och då först den föreslagna ändringen av nuvarande

ordning för understödens beviljande synas mig övervägande skäl tala

för ett genomförande av de sakkunnigas förslag att beslutanderätten i fråga

om beviljande av såväl statsbidrag från avdikningsanslaget som lån från avdikningslånefonden

som regel skall tillkomma lantbruksstyrelsen. Från

denna huvudregel torde emellertid undantag få göras, i det att då fråga uppkommer

om att vid beviljandet av understöd göra avsteg från vedertagna

principer eller då företaget berör allmänna intressen av större betydelse eller

lantbruksstyrelsen eljest finner det tvivelaktigt, huruvida lån eller bidrag

må utgå, frågan skall av lantbruksstyrelsen underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Till allmänna intressen torde böra räknas sådana, som göra sig gällande,

när fråga uppstår om urtappning eller reglering av mera betydande

sjö eller vattendrag, eller när genom företaget åstadkommes mera påtaglig

förändring av landskapsbilden eller detsamma eljest inverkar på naturskydd

och dylikt. Jämväl de fall, när på grund av mera betydande kostnadsökningar

eller förändringar i företagets utförande fråga uppkommer örn beviljande

av ökat statsunderstöd, torde böra förbehållas Kungl. Maj:ts avgörande.

Därigenom synes mig nämligen beredas möjlighet för Kungl. Majit atl

mera direkt bilda sig en uppfattning om huru den statsunderstödda torrläggningsverksamheten

handhaves av de i första hand ansvariga förrättningsmännen.

På sätt lantbruksstyrelsen föreslagit bör jämväl rätten att besluta

örn inställande av understödens utbetalning ankomma på lantbruksstyrelsen,

med rätt dock för styrelsen att, där styrelsen så finner önskvärt, underställa

dylik fråga Kungl. Majits prövning.

Vad angår frågan örn utbetalningen av beviljade statslån torde, ehuruväl

tidsvinsten i de flesta fäll icke synes bliva så stor, i enkelhetens intresse samtliga

bestyr härmed böra överflyttas från statskontoret lill lantbruksstyrelsen.

Jämväl bestyren med återbetalningen och redovisningen av utbetalda lån loi - de böra överflyttas på lantbruksstyrelsen. Då emellertid statskontoret fortfarande

skall lia alt förvalta avdikningslånefonden, synes prövningen, god
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

leo

Kungl. Maj.ts proposition nr 204

kännandet och övervakningen av de till säkerhet för lånens återbetalande lämnade

förbindelserna fortfarande böra ankomma på statskontoret.

Jag torde härefter få övergå till vad de sakkunniga anfört och föreslagit

med avseende å tillgodoseendet av ekonomiska synpunkter vid torrläggningsföretagens

understödjande med statsmedel.

Beträffande först frågan om lantbruksingenjörernas kompetens synes det

mig, i betraktande av att torrläggningsverksamheten dock främst är ett jordbruksekonomiskt

problem, att de sakkunniga och jämväl vissa av de hörda

myndigheterna alltför litet värdesatt den agronomiska kompetensen hos de

befattningshavare, som handhava denna verksamhet. Vad särskilt lantbruksingenjörernas

utbildning angår synes del mig rent av kunna ifrågasättas

om icke huvuddelen av denna till större båtnad för det allmänna skulle, såsom

ock i ett yttrande antytts, kunna förläggas till lantbrukshögskolan. Då jag

emellertid icke anser mig böra framlägga förslag i sådan riktning, beror

detta bland annat på att jag längre fram ämnar föreslå sådan ändring beträffande

täckdikningsnänmdernas sammansättning, att därav skall kunna

följa ett bättre tillgodoseende inom lantbruksingenjörernas verksamhetsområde

av agronomiska synpunkter.

I likhet med de sakkunniga och de hörda myndigheterna och sammanslutningarna

finner jag möjligheten till utvidgad kontroll från lantbruksstyrelsens

sida över den ifrågavarande verksamheten vara av stor betydelse för

dennas riktiga planläggning ur ekonomisk synpunkt. För att en sådan kontroll

skall kunna utföras behöver lantbruksstyrelsen otvivelaktigt tillföras

ytterligare och för ändamålet speciellt lämpade arbetskrafter. Mot de sakkunnigas

förslag i denna del synes emellertid framför allt den invändningen

kunna göras, att det knappast kan anses lämpligt att så från varandra avgränsa

de föreslagna kontrolltjänstemännens verksamhetsområden. Så t. ex.

synes mig avsaknaden av mera djupgående agronomiska kunskaper hos

lantbruksingenjörerna närmast böra föranleda till, att den å agronomiska

frågor specialiserade överinspektören borde kunna anlitas för konsultation

och kontroll av avdikningsföretag. Då alltså frågan örn dessa befattningshavares

arbetsuppgifter torde vara i behov av ytterligare övervägande, anser

jag mig icke för närvarande böra framlägga förslag örn inrättande av nya

tjänster i lantbruksstyrelsen.

På de av lantbruksstyrelsen anföxda skälen ansluter jag mig till uppfattningen,

att tillräckliga skäl icke föreligga att sänka den nu till 50 procent

fastställda kvoten för utgående av bidrag utan återbetalningsskvldighet.

Vad åter angår frågan om förrättningskostnaderna och då först förslaget att

statsunderstöd till sådan kostnad skall kunna lämnas, utan att företaget kommer

till stånd, finner jag ett genomförande av detta förslag ägnat att motverka

tillkomsten av ekonomiskt icke lönande företag. Rätten att besluta örn

dylikt understöd, vilket torde böra utgå i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet,

synes böra förbehållas Kungl. Maj :t. I likhet med de sakkunniga

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 204.

101

anser jag att möjlighet att komma i åtnjutande av denna förmån bör förefinnas

allenast för intressenter i företag, varom syneförrättning handlagts enligt

vattenlagen, samt vidare, att understöd ej må utgå för sådant utredningsarbete,

som mot förrättningsmannens avstyrkande verkställts på begäran av vederbörande

sakägare. Beträffande storleken av bidraget kan jag icke ansluta mig

till meningen, att bidrag borde kunna utgå till hela förrättningskostnaden,

utan finner mig böra förorda en begränsning av bidraget till högst 75 procent

av samma kostnad.

Vidkommande härefter de av torrläggningskommittén framlagda förslagen

synes det mig uppenbart att, därest torrläggningsföretag skola kunna utföras

som beredskapsarbeten, planer för utförande av företagen böra vara uppgjorda

i förväg. Då det därvid icke lärer kunna komma i fråga att belasta

de eventuella intressenterna i dylika företag med kostnaderna för planernas

uppgörande, torde det få ankomma på staten att gälda dessa kostnader. Medel

härtill torde lämpligen kunna erhållas på så sätt, att under nionde huvudtiteln

uppföres ett särskilt för ändamålet avsett anslag. Storleken av

detta anslag synes mig emellertid för nästkommande budgetår kunna begränsas

till 150,000 kronor. Därest ett med ianspråktagande av dessa medel

planlagt företag sedermera skulle komma till utförande annorledes än

som beredskapsarbete, torde från avdikningsanslaget böra till det föreslagna

nya anslaget överföras sålunda gäldad förrättningskostnad till den del densamma

enligt de regler, som gälla för förrättningskostnader för i vanlig ordning

handlagda torrläggningsföretag skall utgå från avdikningsanslaget.

Arnd torrläggningskommittén i övrigt anfört angående förrättningskostnadernas

utbrytande från övriga kostnader för genomförandet av ett torrläggningsföretag

synes mig innefatta ett beaktansvärt uppslag till ernående av

mera rationella metoder vid bidrags- och lånetilldelningen till torrläggningsverksamheten.

Då ett genomförande av kommitténs förslag i denna del emellertid

torde kräva en ingående omprövning av frågan örn den högsta medgivna

relativa kostnaden samt, bland andra frågor, storleken i procentuellt

avseende av den föreslagna bidragsgivningen torde böra ytterligare övervägas,

är jag icke beredd alt för årets riksdag framlägga något förslag i denna

del.

Vad slutligen angår spörsmålen rörande förhållandet mellan täckdikningsverksamheten

och den övriga avdikningsverksamheten ansluter jag mig till

den i ett flertal yttranden hävdade uppfattningen örn det ändamålsenliga i att

tillerkänna jordbrukskonsulent behörighet att vid upprättande av täckdikningsplan

handlägga förrättning rörande i samband med täckdikningen stående

mindre avlopp. Utom de fördelar för den enskilda jordbrukaren, som

en dylik anordning torde medföra, synes mig densamma jämväl bliva av betydelse

därigenom, att på så sätt en viss avlastning sker av lantbruksingenjörernas

arbetsbörda. Vad de sakkunniga anfört örn olägenheten av att ytterligare

ett exemplar av förrättningsakten till dylikt företag måste upprättas,

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

synes icke behöva tillmätas avgörande betydelse, då ju akterna till företag av

denna beskaffenhet merendels torde bliva av förhållandevis liten omfattning.

1 fråga om de bestämmelser och anordningar i övrigt, som kunna bliva erforderliga

för att lantbruksstyrelsen må kunna utan alltför omständligt förfarande

framställa erinringar mot ett av jordbrukskonsulent uppgjort förslag,

ansluter jag mig till vad förvaltningsutskottet i Östergötlands län därutinnan

anfört.

Som en lämplig avgränsning uppåt av de företag, i fråga om vilkas handläggning

jordbrukskonsulent sålunda skall vara behörig, torde lämpligen kunna

bestämmas, dels att företaget är av den beskaffenhet, att förrättning rörande

detsamma må handläggas utan samband med syneförrättning enligt

vattenlagen, dels att kostnaden för företaget icke överstiger 1,000 kronor samt

dels att understöd av statsmedel till företaget icke utgår i annan form än såsom

bidrag utan återbetalningsskyldighet.

I fråga örn sammansättningen av hushållningssällskapens täckdikningsnämnder

synes mig erforderligt samarbete mellan de lokala ledningarna av

torrläggningsverksamhetens olika grenar bäst bliva tillgodosett på så sätt, att

föreskrift meddelas om att såväl lantbruksingenjören som ledaren för hushållningssällskapets

täckdikningsverksamhet skall vara ledamot av nämnden.

I syfte att bereda utrymme för agronomiska synpunkter vid prövningen av

de av de statliga förrättningsmännen handlagda torrläggningsföretagen bör

vidare föreskrift lämnas därom, att lantbruksingenjören, respektive inom hushållningssällskapets

område verksam extra lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat

skall inför nämnden föredraga planerade torrläggningsföretag. I

konsekvens härmed böra de statliga förrättningsmän, vilka icke äro ledamöter

av nämnden, beredas tillfälle att närvara vid föredragningen eller eljest

taga del av föreslagna täckdikningsföretag.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de författningar och

övriga föreskrifter, som bliva erforderliga vid bifall till vad jag nu i olika avseenden

förordat.

Anslagsbehovet. För innevarande budgetår är såsom jag tidigare erinrat

i riksstaten till lantbruksingenjörer och deras biträden: Avlöningar uppfört

ett förslagsanslag av 308,500 kronor samt till Lantbruksingenjörer och

deras biträden: Reseersättningar ett förslagsanslag av 250,000 kronor.

I årets statsverksproposition har jag, under punkterna 5 och 6, hemställi,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att i avbidan på den proposition

i ämnet, som kunde bliva riksdagen förelagd, till nyssnämnda båda ändamål

beräkna förslagsanslag av respektive 617,200 och 290,000 kronor.

Vid bifall till vad jag i det föregående förordat rörande organisationen

skulle avlöningsstaten för lantbruksingenjörerna och deras biträden komma

att erhålla följande utseende.

Anslagsposten avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat torde med hän
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

103

syri till löneregleringen för statstjänstemännen i allmänhet höra uppräknas

från 157,800 kronor till 182,700 kronor.

Från posten arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit,

bestridas för närvarande icke blott arvoden till 7 extra lantbruksingenjör^- med 4,800 kronor till en var av dem och lantbruksstipendiater med en sammanlagd

tjänstgöringstid av högst 96 månader med 250 kronor för månad,

utan även statens bidrag till förste assistenternas och assistenternas avlöning.

Sedan, vid bifall till vad jag förordat i fråga örn assistentkårens statsanställning,

avlöningarna till förste assistenter och assistenter komma att utgå

från särskild anslagspost, torde nu ifrågavarande post böra beräknas till

64,680 kronor. Från posten skola bestridas arvodena till extra lantbruksingenjörer

och lantbruksstipendiater, vilka arvoden torde, efter inräkning

av 13 procent dyrtidstillägg, böra utgå med respektive 5,400 kronor för år

och 280 kronor för månad. Ä de sålunda uppräknade arvodena torde icke

böra utgå rörligt tillägg.

Såsom jag nyss påpekade torde härefter böra upptagas en ny anslagspost

med benämningen Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. Denna post

torde i anslutning till vad jag tidigare anfört i fråga örn antal och lönegradsplacering

av de av mig till statsanställning förordade tjänstebiträdena

böra fördelas på två delposter, nämligen Grundavlöningar m. m. med ett

belopp av 290,120 kronor samt Avlöningsförhöjningar m. m. med ett belopp

av 37,000 kronor. I sistnämnda belopp ingår det av mig förordade

lönetillägget till två av de nuvarande förste assistenterna med 1,200 kronor.

Slutligen torde för rörligt tillägg åt ordinarie och icke-ordinarie personal

böra beräknas ett belopp av 30,500 kronor.

Vidkommande anslaget till reseersättningar torde detsamma i betraktande

av dels den faktiska medelsåtgången under senare år, dels ock den av mig

förordade höjningen av traktamentsersättningen åt förste assistenter och

lantbruksstipendiater böra upptagas till 290,000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att

A) med godlagande av de grunder för en partiell omorga

nisation av den å lantbruksingenjörsdistrikten tjänstgörande

personalen, som angivits i det föregående,

1) för lanthruksingenjörer fastställa följande

Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning Lönegrad

24 lantbruksingenjörer .......................... A 21;

2) för lantbruksingenjörer och deras biträden godkänna

följande avlöningsstat, att tillämpas lills vidare från och

med budgetåret 1939/40:

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis .................. kronor 182,700

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be
stämda

av Kungl. Majit, ............ » 64,680

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per
sonal

:

a) Grundavlöningar

m. lii........... kronor 290,120

b) Avlöningsförhöj
ningar

m. m., förslagsvis

......... » 37,000 » 327,120

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............ » 30,500

Summa kronor 605,000;

3) till Lantbruksingenjörer och deras biträden: Avlöningar

för budgetåret 1939/40 under nionde huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag av ...................... kronor 605,000;

4) till Lantbruksingenjörer och deras biträden: Reseer
sättningar

för budgetåret 1939 40 under nionde huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag av .............. kronor 290,000.

B) till Förrättningskostnader till vissa torrläggningsföre
tag

för budgetåret 1939/40 under nionde huvudtiteln anvisa

ett reservationsanslag av ................ kronor 150,000.

C) besluta, att lantbruksingenjör, extra lantbruksingenjör

eller lantbruksstipendiat, hos vilken till tjänstgöring placeras

statsanställt tjänstebiträde, skall vara skyldig att i den ordning

Kungl. Majit bestämmer av sina inkomster av tjänsten

såsom bidrag till biträdets avlöning avstå i det föregående

angivet belopp.

D) med godkännande av de riktlinjer för vissa partiella

reformer i avseende å den statsunderstödda vattenavlednings-

och avdikningsverksamheten, som angivits i det föregående,

medgiva att

1) beslutanderätten i fråga örn beviljande till torrläggningsföretag

av bidrag från statens avdikningsanslag och

lån ur statens avdikningslånefond skall nied angivna inskränkningar

tillkomma lantbruksstyrelsen i stället för såsom

för närvarande Kungl. Majit,

2) bestyren med ut- och återbetalning samt redovisning

av beviljade lån ur berörda lånefond må överflyttas till

lantbruksstyrelsen från statskontoret, vilken sistnämnda

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204■

105

myndighet emellertid skall hava att fortfarande förvalta

denna lånefond,

3) statsbidrag utan återbetalningsskyldighet må under de

i det föregående angivna förutsättningarna av Kungl. Majit

kunna beviljas till förrättningskostnaden för torrläggningsföretag

utan hinder därav att företaget icke kommer till

utförande, varvid dock bidraget skall begränsas till att utgöra

högst sjuttiofem procent av sagda kostnad,

4) bestämmelser utfärdas innefattande behörighet för

jordbrukskonsulent att vid upprättande av täckdikningsplan

handlägga förrättning rörande i samband med täckdikning

stående mindre avlopp,

5) åtgärder vidtagas i syfte att åvägabringa erforderligt

samarbete enligt de riktlinjer, som angivits i det föregående,

mellan de lokala ledningarna av torrläggningsverksamhetens

olika grenar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall och förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 204.

8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:349 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa den statsunderstödda vattenavledningsoch, avdikningsverksamheten berörande frågo a1 i texten
  2. JoU 1939:80 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa den statsunderstödda vattenavledningsoch avdikningsverksamheten berörande frågor jämte i ämnet s. 1 i texten