Sök i Ratio Lex

Angående anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: avlöningar m. m

1939-03-24 · 45 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 44 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:237, Angående anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: avlöningar m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

1

Nr 237.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.:

avlöningar m. m.: given Stockholms slott den 24

mars 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 237

305 89 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 237.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 mars 1939.

N ärvarande :

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bkamstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund frågorna om anslag till

förste provinsialläkare och provinsialläkare ävensom därmed sammanhängande

spörsmål och anför därvid följande:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 96, 97 och 99, föreslagit riksdagen att, i avbidan

på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1939/40 beräkna dels till

förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: avlöningar ett förslagsanslag

av 3,700,000 kronor, dels till förste provinsialläkare och provinsialläkare

ni. fl.: reseersättningar ett förslagsanslag av 210,000 kronor, dels ock

till bidrag till extra provinsialläkares avlönande m. m. ett förslagsanslag av

10,000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga nämnda anslagsfrågor.

Innan jag ingår på dessa frågor, ber jag emellertid att få till behandling upptaga

vissa föreliggande förslag till ändringar i den nuvarande civila tjänsteläkarorganisationen.

För underlättande av ett bedömande av förslagens innebörd

vill jag till en början lämna en kortfattad redogörelse för den nuvarande

organisationen på förevarande område.

I. Den nuvarande civila tjänsteläkarorganisationeii.

De grundläggande bestämmelserna rörande de civila tjänsteläkarna i vårt

land återfinnas i allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 144j

med däri senare gjorda ändringar. Viktiga bestämmelser rörande dessa läkare

äro emellertid intagna även i en rad andra författningar.

De olika slagen av civila tjänsteläkare äro förste provinsialläkare, biträdande

förste provinsialläkare, provinsialläkare och extra provinsialläkare ävensom

förste stadsläkare, andre stadsläkare, stadsläkare, stadsdistriktsläkare, köpingsläkare

och municipalläkare.

För varje län finnes en i residensstaden stationerad förste provinsialläkare.

Denne har till uppgift att utöva tillsyn över den allmänna hälso- och

sjukvården i länet, att verkställa de inspektioner, undersökningar och andra

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 237.

tjänstedr rättningar, som enligt läkarinstruktionen ankomma på honom eller

vilkas utförande av myndighet uppdrages åt honom, att tillhandagå länsstyrelsen

och menigheter inom länet med råd och anvisningar rörande allmänna

hälso- och sjukvården, att med uppmärksamhet följa den vid det civila

medicinalväsendet inom länet anställda personalens tjänsteverksamhet samt

att insamla och bearbeta statistiska uppgifter rörande allmänna hälso- och

sjukvården inom länet och med ledning av dessa uppgifter söka utröna

orsakerna till mera allmänt förekommande sjukdomar.

Förste provinsialläkaren har att i frågor angående allmän hälso- och sjukvård

till medicinalstyrelsen avgiva infordrade förslag och utlåtanden, att om

anledning därtill förekommer, jämväl själv göra framställning till styrelsen

samt att fullgöra vad styrelsen i övrigt uppdrager åt honom i tjänsten.

Förste provinsialläkares verksamhetsområde omfattar såväl stad som landsbygd,

dock med det undantag som följer därav att förste stadsläkarna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Norrköping hava att för dessa städer fullgöra

förste provinsialläkares tjänståligganden, i den mån ej annorlunda är föreskrivet.

Förste provinsialläkaren i Gotlands län bestrider utan särskild ersättning

därför provinsialläkartjänsten i Visby distrikt.

Utnämning av förste provinsialläkare ankommer på Kungl. Majit efter

förslag av medicinalstyrelsen.

Förste provinsialläkarna avlönas helt och hållet av statsmedel. Avlöningen

utgår för närvarande enligt bestämmelserna i det den 21 maj 1926 (nr 177)

för förste provinsialläkare och provinsialläkare fastställda avlöningsreglementet.

Förste provinsialläkarna åtnjuta vidare pension enligt de grunder,

som numera i allmänhet gälla för befattningshavare, tillhörande den civila

statsförvaltningen.

Biträdande förste provinsialläkare finnes likaledes i varje län. Biträdande

förste provinsialläkaren har till uppgift att, då förste provinsialläkaren är i

tjänstärenden frånvarande från residensstaden under mer än ett dygn, handlägga

denne åliggande löpande ärenden, som ej tåla uppskov. Dylik befattningshavare

förordnas av medicinalstyrelsen och uppbär av statsmedel ett fast

årligt arvode, som för närvarande uppgår till lägst 300 kronor och — med ett

undantag — till högst 600 kronor.

Riket är indelat i provinsialläkardistrikt, vilkas områden bestämmas av

Kungl. Majit. Inom provinsialläkardistrikt belägen stad, köping eller municipalsamhälle

med egen tjänsteläkare anses icke tillhöra distriktet.

Provinsialläkare har till uppgift att inom sitt distrikt utöva närmaste

inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården, verkställa rättsmedicinska

undersökningar och andra tjänsteförrättningar samt meddela enskild sjukvård

och utfärda tjänstintyg. Provinsialläkaren är tillika pliktig att efter förordnande

av medicinalstyrelsen eller länsstyrelsen verkställa extra tjänsteförrättning

jämväl inom annan del av länet.

Provinsialläkaren är skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse av medicinalstyrelsen

eller länsstyrelsen meddelade förordnanden eller ålägganden

ävensom att skyndsamt avgiva av förste provinsialläkaren infordrade utlåtanden,

rapporter eller uppgifter i tjänsten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 237.

Provinsialläkaren är skyldig att giva noga akt på de förhållanden, vilka

kunna inverka på befolkningens hälsa och vid lämpliga tillfällen i dylikt

hänseende meddela upplysningar och råd. För främjande av allmän sundhet

skall provinsialläkaren söka medverkan av länsstyrelsen, förste provinsialläkaren,

den underordnade medicinalpersonalen, de kommunala hälsovårdsoch

barnavårdsmyndigheterna samt prästerskapet i distriktet. Han skall ägna

tillsyn åt efterlevnaden av de för allmänna hälso- och sjukvården meddelade

föreskrifter samt, när tid och omständigheter det medgiva, under tjänsteresor

i distriktet undersöka hälsovårdsförhållandena inom sjukvårdsinrättningar

och andra vårdanstalter inom distriktet.

Provinsialläkaren har enligt bestämmelserna i epidemilagen den 19 juni

1919 att vidtaga vissa åtgärder till förhindrande av uppkomsten och utbredningen

av i nämnda lag avsedda sjukdomar och har att -— på sätt närmare

regleras i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av smittsamma

könssjukdomar —- meddela kostnadsfri behandling av könssjuka.

Tillsyn skall av provinsialläkaren ägnas åt den allmänna ordningen å

apoteksinrättningarna och läkemedelsförråden. Likaså skall han öva noggrann

tillsyn över skyddskoppympningen.

Det ankommer även på provinsialläkaren att med uppmärksamhet följa den

sjukvårdande verksamhet, vilken inom hans distrikt utövas av enskilda personer,

samt att öva tillsyn över inom distriktet verksamma sjuksköterskor och

barnmorskor.

Enligt Kungl. Maj:ts stadga den 19 september 1929 angående sinnessjukvården

i riket har provinsialläkaren skyldighet att — i den mån ej tillsynen

utövas av särskilda hjälpverksamhetsläkare — övervaka den öppna vården av

sinnessjuka och sinnesslöa.

Provinsialläkaren är enligt bestämmelserna i kungörelsen den 18 juni 1937

(nr 400) angående statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande

som regel skyldig att förestå distriktsdispensär samt är enligt föreskrifterna

i kungörelsen den 21 juli 1937 (nr 745) angående statsbidrag till

förebyggande mödra- och barnavård jämväl pliktig att leda för dylik vård

inrättad mödra- och barnavårdsstation.

Därjämte är provinsialläkaren pliktig att utfärda vissa intyg till myndigheter

och enskilda personer, att föra diarium m. m. och att årligen avgiva

berättelse över sin verksamhet.

Provinsialläkare är icke självskriven ledamot av hälsovårdsnämnden i hälsovårdsområde,

som faller inom hans distrikt, men han är berättigad att, även

örn han icke är ledamot av nämnden, vara tillstädes vid nämndens sammanträden

och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att, där

han så begär, få sin mening till protokollet antecknad.

Provinsialläkare utnämnes — liksom förste provinsialläkare — av Kungl.

Majit efter förslag av medicinalstyrelsen samt avlönas av statsmedel enligt

omförmälda avlöningsreglemente.

För den enskilda sjukvård, som provinsialläkaren har att meddela, äger

han uppbära ersättning enligt en särskild av Kungl. Majit fastställd taxa,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj-.ts proposition nr 237.

den s. k. provinsialläkartaxan. Gällande taxa är utfärdad den 18 juni 192G

(nr 240). Den enligt taxan utgående ersättningen ligger avsevärt under den

ersättning, som i motsvarande fall i allmänhet uppbäres av privatpraktiserande

läkare. Ersättningen för enskild sjukvård utgör emellertid en betydande del

av hans tjänstinkomst och den honom enligt avlöningsreglementet tillkommande

lönen är bestämd med hänsyn härtill.

Provinsialläkaren åtnjuter pension av statsmedel.

Antalet provinsialläkareänster har under årens lopp successivt ökats.

Medan antalet den 1 januari 1921 var 200, hade detsamma den 1 januari 1938

stigit till 323. Enligt statsmakternas beslut vid 1938 års riksdag skulle antalet

provinsialläkare från och med den 1 januari 1939 utgöra 006. I detta antal

ingår icke provinsialläkare änsten i Visby distrikt.

Uppstår å landet fråga om anställande av extra provinsialläkare för sjukvården

inom en eller flera kommuner nied rätt för denne att vid befordran

räkna tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst, ankommer det på länets

landsting att hos Kungl. Majit göra framställning i ämnet. Sådan framställning

bör bland annat åtföljas av landstingets beslut att, intill dess Kungl.

Majit på framställning av landstinget annorlunda bestämt, dock under minst

tio år, årligen erlägga såväl visst belopp till läkarens avlöning som ock

stadgad avgift till statens pensionsanstalt. Landstinget är berättigat att av

den eller de kommuner, som utgöra läkarens tjänstgöringsområde, betinga sig

gottgörelse, helt eller delvis, för landstingets utlägg.

Landsting kan jämlikt Kungl. Majits beslut komma i åtnjutande av statsbidrag

till läkarens avlöning.

Extra provinsialläkare förordnas av medicinalstyrelsen, sedan förord till

tjänstens besättande avgivits av den distriktsstyrelse, som skall tillsättas för

handhavande av ärenden angående tjänsten.

Extra provinsialläkare har att inom det anvisade tjänstgöringsområdet

besörja provinsialläkaren tillkommande göromål och därvid i tillämpliga

delar ställa sig till efterrättelse, vad som finnes föreskrivet för provinsialläkare.

Under det att antalet provinsialläkartjänster undan för undan ökats, har

motsatsen varit förhållandet med de extra provinsialläkartjänsterna. För närvarande

finnas inalles 25 extra provinsialläkartjänster. Statsbidrag utgår för

7 av dessa tjänster, därvid bidraget varierar mellan 1,000 och 1,500 kronor

för år.

Vad härefter beträffar tjänsteläkarorganisationen i städerna, finnes icke

någon skyldighet för stad att anställa tjänsteläkare. Rätt att vid befordran

räkna tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst tillkommer utan särskilt

tillstånd i varje stad allenast en av staden antagen och avlönad läkare. Önskar

stad bereda rätt till sådan tjänstårsberäkning jämväl åt en andre stadsläkare

eller åt en eller flera stadsdistriktsläkare, ankommer det på stadsfullmäktige

att göra ansökan därom hos Kungl. Majit med angivande av de göromål, vilka

skola tillkomma honom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 237.

I städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping finnas — såsom

förut nämnts -— förste stadsläkare. För deras åligganden har jag förut redogjort.

Här vill jag blott tillägga, att förste stadsläkare är självskriven ledamot

av hälsovårdsnämnden.

Beträffande de åligganden som i övrigt tillkomma tjänsteläkarna i städerna

må här nämnas följande.

Stadsläkare tillkommer att ägna sorgfällig uppmärksamhet åt den allmänna

hälso- och sjukvården inom staden, att därstädes efter förordnande

verkställa rättsmedicinska undersökningar samt att, där ej annorlunda stadgats,

lämna läkarvard at stadens invånare. Stadsläkare har att i utövningen

av sin befattning ställa sig till efterrättelse gällande författningar angående

allmänna hälso- och sjukvården, i tillämpliga delar de för provinsialläkares

tjänsteutövning givna stadganden, de i läkarinstruktionen för stadsläkare

särskilt gällande bestämmelser samt för stadens läkare i vederbörlig ordning

utfärdad särskild instruktion.

Stadsläkare är i stad, där förste stadsläkare ej finnes, självskriven ledamot

av stadens hälsovårdsnämnd. Såsom sådan åligger det stadsläkaren att hos

nämnden anmäla sanitära missförhållanden inom staden och föreslå åtgärder

däiemot, att på anmodan av nämnden avgiva utlåtande i sanitära frågor och

deltaga i beslutade besiktningar, att vid hotande eller utbruten epidemi föreslå

de med anledning därav erforderliga åtgärder, biträda vid deras utförande

och övervaka dem, att taga kännedom örn till nämnden inkomna anmälningar

om fall av sjukdomar, varå epidemilagen äger tillämpning, samt att biträda

vid avfattande av hälsovårdsnämndens berättelse om hälsotillståndet i staden.

Stadsläkaren har vidare att tva gånger i månaden till förste provinsialläkaren

insända sammandrag av till honom inkomna anmälningar örn fall av

könssjukdomar i smittsamt skede.

Inom staden och dess område hava sålunda av staten pålagts stadsläkare

skyldigheter motsvarande dem, vilka tillkomma provinsialläkare beträffande

dennes distrikt. Härvid är dock att märka, att staten ålagt stadsläkare mera

omfattande arbetsuppgifter i förhållande till den lokala hälsovårdsnämnden

än vad förhållandet är med provinsialläkare.

Såsom nämnts skall för reglering av stadsläkarnas särskilda skyldigheter

i förhållande till vederbörande kommun finnas en lokal instruktion. Förslag

till dylik instruktion må upprättas av stadsfullmäktige efter hälsovårdsnämndens

hörande, varefter magistraten har att med bifogande av eget utlåtande

underställa förslaget medicinalstyrelsens prövning och godkännande.

I sadan instruktion bör intagas stadgande angående villkoren för åtnjutande

av läkarvård och läkemedel på stadens bekostnad. Finnas i staden två stadsläkare

anställda, böra i instruktionen bestämmas såväl fördelningen mellan

dem av de allmänna förrättningarna som ock omfånget av den läkarvård, som

det åligger var och en av dem eller endera av dem att meddela inom staden.

Likaledes skall i dylik instruktion fördelning av läkarvården ske mellan

stadsdistriktsläkare, örn sådana finnas, samt föreskrift meddelas örn deras

tjänsteferhållande till förste stadsläkaren.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

De uppgifter, som åvila stadsläkarna enligt de lokala instruktionerna, äio

mycket skiftande. Inom det socialhygieniska arbetsområdet har stadsläkarnas

medverkan tagits i anspråk dels direkt genom självständig verksamhet och

dels indirekt genom ledamotskap i vissa nämnder och styrelser.

I flertalet lokala instruktioner föreskrives vidare skyldighet för stadsläkaren

att mot ersättning meddela enskild sjukvård och utfärda tjänstmtyg.

Rörande ersättningens storlek finnas i allmänhet icke några bestämmelsei.

I några få instruktioner stadgas emellertid, att i fråga örn läkarvard till mindre

bemedlade ersättning skall utgå enligt provinsialläkartaxan eller att stadsläkaren

skall uppbära arvode enligt av stadsfullmäktige fastställd taxa.

I regel äro stadsläkarna enligt de lokala instruktionerna skyldiga att

handhava den s. k. fattigsjukvården. I flertalet större städer är därvid denna

sjukvård anförtrodd åt stadsdistriktsläkarna. För fattigsjukvården uppbära

stads tjänsteläkarna i allmänhet icke någon särskild ersättning.

Utöver fattigsjukvården har som regel i den särskilda instruktionen

ålagts stadens tjänsteläkare att kostnadsfritt meddela läkarvård och utfärda

tjänstintyg angående person, som omhändertagits av polismyndighet.

Ofta är stadsläkaren eller, i städer med flera stadsläkare, någon av dessa

enligt instruktionen skyldig att utan särskild gottgörelse meddela sjukvård

åt sådan stadens tjänstepersonal, som av staden tillförsäkrats rätt till fri

läkarvård (s. k. kommunalt ackord).

I syfte att åvägabringa större enhetlighet i de lokala instruktionerna utarbetade

på sin tid svenska stadsläkareföreningen förslag till två normalinstruktioner

för stadsläkare i riket, av vilka den ena avsag städer med en

tjänsteläkare och den andra städer med flera än en tjänsteläkare. Dessa

förslag underställdes medicinalstyrelsen, som vid föredragning den 15

februari 1909 i huvudsak lämnade dem utan erinran. Dessa normalinstruktioner

torde en tid i stor utsträckning hava tjänat som förebild vid uppgörande

av nya instruktioner i synnerhet för de mindre städerna, men hava

numera förlorat i betydelse.

Sedan år 1915 har inom medicinalstyrelsen den praxis tillämpats att, innan

fastställelse av instruktionsförslag äger rum, däröver inhämtas stadsläkareföreningens

yttrande.

Rörande stadsläkares tillsättning innehåller allmänna läkarinstruktionen

följande bestämmelser.

Stadsläkare änst kungöres av magistraten med ansökningstid av trettio

dagar från den, då kungörelsen varit införd i allmänna tidningarna. Eftei

ansökningstidens utgång insänder magistraten inkomna ansökningar till medicinalstyrelsen

för inhämtande av dess utlåtande örn de sökandes behörighet

och överlämnar efter handlingarnas återbekommande dessa jämte infordrat

yttrande från hälsovårdsnämnden och efter utlåtande till stadsfullmäktige.

Stadsfullmäktige äga därefter att bland behöriga sökande förrätta valet.

Sedan valet vunnit laga kraft, utfärdar magistraten fullmakt för den valde.

Stadsdistriktsläkare utses i samma ordning. Har i stad förvaltningen av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

elen allmänna sjukvården uppdrag^» åt hälsovårdsnämnden, kunna stadsfullmäktige

åt nämnden överlåta antagandet av stadsdistriktsläkare.

Då stadsläkare eller stadsdistriktsläkare tillträder sin tjänst skall magistraten

göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen, länsstyrelsen och förste

provinsialläkaren.

I fråga örn tillsättning av förste och andre stadsläkare i Stockholm samt

av förste stadsläkare i Göteborg, Malmö och Norrköping gälla särskilda bestämmelser.

I Norrköping tillsättes förste stadsläkare av Kungl. Majit, under

det att i Stockholm, Göteborg och Malmö förste stadsläkare väljes av en

särskild nämnd. I Stockholm tillsättes andre stadsläkare på enahanda sätt

som förste stadsläkare, medan stadsdistriktsläkare förordnas av hälsovårdsnämnden

tills vidare.

Stadstjansteläkarnas avlöningsförmåner bestämmas av kommunerna själva,

som härutinnan icke äro underkastade kontroll från statens sida. Lönerna

äro mycket olika i de skilda kommunerna.

Körande tjänstledighet för stadsläkare innehåller allmänna läkarinstruktionen

vissa föreskrifter. Däremot hava städerna att själva bestämma örn

semester för stadsläkarna.

Ända till för omkring tjugo år sedan saknades i allmänhet bestämmelser

om pension för stadsläkare. Under senare år hava emellertid i ett stort antal

städer fattats beslut rörande stadsläkarnas pensionering. Pensionerna äro i

allmänhet bestämda till viss del av slutavlöningen, vanligen växlande mellan

60 och 70 procent.

I vissa mindre städer finnes icke någon stadsläkare. Av dessa städer ingå

några i extra provinsialläkardistrikt, som av respektive stad bildats tillsammans

med kringliggande landsbygd.

Köpingar och municipalsamhällen ingå i regel i provinsialläkardistrikten.

Emellertid finnas i vissa köpingar och municipalsamhällen särskilda köpingsrespektive

municipalläkare. Körande dylika läkare innehåller allmänna läkarinstruktionen

följande stadganden.

Örn köping eller municipalsamhälle med minst 2,500 invånare avlönar egen

tjänsteläkare, äger denne utan särskilt tillstånd rätt att vid befordran räkna

tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst, dock att dylik rätt tillkommer

allenast en läkare för köpingen eller municipalsamhället. Läkare, som kommit

i åtnjutande av sådan tjänstårsberäkning, bibehåller densamma för sin tjänstetid

hos köpingen eller municipalsamhället, även örn invånarantalet skulle

nedgå under 2,500.

Önskar köping eller municipalsamhälle med mindre invånarantal än 2,500

bereda rätt till tjänstårsberäkning för en av samhället avlönad läkare, eller

vill sådant samhälle med minst 2,500 invånare vinna enahanda rätt för iner

än en av samhället avlönad läkare, skall ansökning därom göras hos Kungl.

Majit.

För köpings- och municipalläkare gälla i tillämpliga delar de bestämmelser,

som i läkarinstruktionen stadgats beträffande stadsläkare. Därvid

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

skola kommunal- eller municipalfullmäktige, om sådana äro utsedda, men i

annat fall kommunal- eller municipalstämma fullgöra vad som i stad tillkommer

stadsfullmäktige, samt kommunal- eller municipalnämnd vad som i

stad tillkommer magistrat.

Jämväl i övrigt har vad i den föregående redogörelsen anförts beträffande

stadsläkarna sin tillämpning å köpings- och municipalläkare.

II. Frågor om ändringar i den civila tjänsteläkar
organisationen.

A. Stadsläkarorganisationen.

1. Förslag till organisationsändringar.

I skrivelse den 28 september 1925 anhöll svenska stadsläkareföreningen

hos Kungl. Maj :t örn vidtagande av åtgärder för att bringa

läkartjänsterna i landets städer, köpingar och municipalsamhällen, de s. k.

stadsläkareänsterna, i likställighet med övriga civila läkartjänster i riket.

I skrivelsen anförde föreningen i huvudsak följande.

Stadsläkarna intoge en dubbelställning i förhållande till stat och kommun;

de vore anställda av kommunerna, som även bestämde rörande deras avlöning,

men staten hade ålagt dem betydelsefulla och omfattande uppgifter. Den kompensation,

som härför lämnats från statens sida, vore väsentligen endast rätt

för stadsläkarna att tillgodoräkna sig sin tjänstgöring vid sökande av provinsialläkare''anst.

Städerna ägde vidare att för sina tjänsteläkare utfärda särskilda

instruktioner, och det hade visat sig, att de vid begagnande av denna

rättighet ofta icke toge rimlig hänsyn till tjänsteläkarnas statliga funktioner.

Härtill komme, att dessa funktioner under de senare åren ökats högst betydligt.

Ofta hade vid utmätandet av löner och pensioner tillbörlig hänsyn icke

tagits till dessa stadsläkarnas uppgifter och ej heller till omfattningen av de

göromål, som enligt de särskilda instruktionerna ålagts dem. Stadsläkarna

finge ofta utan särskild ersättning utföra arbeten, för vilka tjänsteläkarna å

landsbygden honorerades utom lönen. Yad anginge löneförhållandena i allmänhet

rådde stor ojämnhet. Lönerna, bestämdes av varje kommun mer eller

mindre godtyckligt och i regel på otillfredsställande sätt. Endast några få

städer hade tillförsäkrat sina tjänsteläkare pension. I de fall, då så skett,

rådde avsevärda olikheter beträffande villkor och belopp.

Då stadsläkarna i alla hänseenden hade liknande uppgifter som provinsialläkarna

och då kompetenskraven redan för stadsläkarna i mindre och medelstora

städer vore desamma som för nämnda tjänsteläkare, syntes stadsläkarna

böra erhålla en med sistnämnda läkares likartad ställning i förhållande till

stat och kommun; för vissa läkartjänster i de största städerna gällde samma

kompetensvillkor som för förste provinsialläkare, och dylika stadsläkare borde

därför likställas med dessa. Stadsläkarnas verksamhet borde regleras genom

en enhetlig instruktion, varjämte deras löner och pensioner borde bestämmas

genom statliga organ. Åtminstone de främsta läkartjänsterna i varje stad

borde tillsättas av Kungl. Majit, och dessa läkare borde — i varje fall delvis

— avlönas och pensioneras av staten. Svårigheterna med den antydda dubbelställningen

för stadsläkarna syntes dock, även med dessa förändringar, icke

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

kunna helt upphävas, med mindre staten övertoge den allmänna hälso- och

sjukvården i städerna. Om emellertid dualismen mellan stat och kommun

komme att bibehållas med avseende å dessa tjänster, vore det oundgängligt,

att åt deras innehavare bereddes större stadga i tjänstgöringsförhållandena.

Stadsläkareföreningen hemställde, att Kungl. Majit måtte för åstadkommande

av största möjliga likställighet mellan civila tjänsteläkare i stadskommuner

och på landet samt av största möjliga ordning och reda med avseende

å stadsläkarna tillkommande skyldigheter och förmåner låta utarbeta bestämmelser

dels rörande enhetlighet i instruktioner för stadsläkare, dels angående

stadsläkares avlönande genom stat och kommun gemensamt, dels ock örn

stadsläkarnas pensionering av stat och kommun genom medverkan av statens

pensionsanstalt.

Förevarande framställning anmäldes för Kungl. Majit den 22 november

1929 av cliefen för socialdepartementet, som därvid uttalade

sig sålunda.

En reglering åtminstone i vissa hänseenden syntes önskvärd rörande stadsläkarnas

ställning. En dylik reglering måste emellertid tydligen med hänsyn

till frågans invecklade beskaffenhet föregås av ytterligare utredning, verkställd

genom sakkunniga personer. Utredningen borde utmynna i förslag till

de åtgärder, som kunde befinnas lämpliga beträffande de under ärendets behandling

framkomna spörsmålen. Bland dessa borde särskilt omnämnas frågorna

örn tryggare anställningsformer samt örn mera enhetliga och fixerade

löne- och pensionsvillkor samt reglering av stadsläkarnas uppgifter i statens

och kommunernas tjänst. Vid utredningen borde tydligen särskilt beaktas

spörsmålet, i vad mån den åberopade likställigheten med provinsialläkarna

kunde anses böra medföra likartade regler rörande båda slagen av läkare.

Därvid borde även undersökas, i vad mån beträffande de främsta läkarbefattningarna

i de största städerna särskilda bestämmelser alltjämt kunde vara

erforderliga. För den händelse det vid utredningen skulle visa sig, att en

allmän reform icke utan dröjsmål eller svårigheter skulle kunna genomföras,

men att viss fråga, exempelvis pensioneringsfrågan, skulle kunna lösas separat’

borde hinder icke föreligga att däri framlägga särskilt förslag.

Den förordade utredningen syntes lämpligen böra utföras inom socialdepartementet

av särskilt tillkallade sakkunniga.

Jämlikt av Kungl. Majit givet bemyndigande tillkallades fyra sakkunniga

för verkställande av ifrågavarande utredning.1)

De sakkunniga, som antogo benämningen stadsläkar sakkunnig a,

överlämnade den 15 oktober 1932 utredning och förslag angående

de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och

stad slik n ande samhällen (statens off. utredn. 1932: 23).

De sakkunniga, som i förslaget utförligt redogjort för stadsläkarinstitutionens

uppkomst, organisation och uppgifter, hava härefter till en början tagit

ståndpunkt till spörsmålet, huruvida ett behov föreligger

av ändrad organisation på förevarande område, och därvid

anfört följande.

Stadsläkarinstitutionen i vårt land hade gamla anor. Stadsläkarna, som

b De sakkunniga voro borgmästaren Jakob Pettersson, tillika ordförande, ävensom förste

provinsialläkaren Gustaf Hagstrand, direktören i svenska stadsförbundet Henning Karlson

och förste stadsläkaren Wilhelm Söderbaum.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 237.

i äldre tider tjänstgjort även på landsbygden, hade efter hand fått sin verksamhet

begränsad till städerna och därmed blivit kommunernas egna tjänstemän,

helt avlönade av dessa. De hade icke desto mindre att för vederbörande

städer fullgöra de funktioner inom hälso- och sjukvården, som å landsbygden

tillkomme provinsialläkarna. I de fyra största städerna utförde de även förste

provinsialläkares tjänsteåligganden. Såsom kompensation för de uppgifter

av statlig natur, vilka kommit att åvila stadsläkarna och vilka under de senaste

årtiondena i flera avseenden ökats, hade från statens sida endast tillerkänts

dem arvode för vissa speciella åligganden samt rätt till tjänstårsberäkning

lika med civila läkare i statens tjänst.

Utom den allmänna hälso- och sjukvården hade stadsläkarna i stor utsträckning

genom särskilda, av kommunerna utfärdade instruktioner fått sig

ålagda flera speciella uppgifter, såsom sjukvård dels åt stadens fattiga och

dels i större eller mindre utsträckning åt stadens tjänstemän och arbetare i

stadens tjänst samt tillsyn över folkskolebarnens hälsovård.

Instruktionerna skulle visserligen underställas medicinalstyrelsens granskning.

Men då denna myndighet icke samtidigt fått något inflytande på

själva lönesättningen, hade det icke kunnat undvikas, att rättigheter och, förpliktelser

för stadsläkarnas del stundom blivit mindre lyckligt avvägda. Någon

enhetlighet städerna emellan i fråga örn stadsläkarnas ställning hade icke

heller kunnat upprätthållas. Oaktat stadsläkarnas tjänsteåligganden vöre

ganska omfattande, vore de i avlönings- och pensionshänseende i regel sämre

ställda än landsbygdens tjänsteläkare. Därvid finge emellertid icke förbises,

att stadsläkarnas löneförmåner merendels hade bestämts med hänsyn till den

inkomst de vore i tillfälle att förskaffa sig av sin praktik, en inkomstkälla,

som av flera anledningar i regel vore betydligt mera givande för dem än för

deras kolleger provinsialläkarna.

Någon uttrycklig föreskrift örn skyldighet för städerna att anställa stadsläkare

funnes icke. I vissa mindre städer saknades också stadsläkare. Den

allmänna läkarinstruktionen innehölle dock en särskild avdelning örn stadsläkare,

och bestämmelserna i densamma bleve således tillämpliga på de stadsläkare,

städerna funne sig böra tillsätta. Beträffande städer utan stadsläkare

syntes visserligen den allmänna läkarinstruktionen förutsätta, att de tillhörde

vederbörande provinsialläkardistrikt. Huruvida en stad, därest den

underläte att tillsätta stadsläkare, skulle utan vidare anses tillhöra angränsande

provinsialläkardistrikt, torde dock få anses tvivelaktigt. Bestämd föreskrift

saknades nämligen, huru hälso- och sjukvården i sådant fall skulle ombesörjas.

Medan sålunda staten beträffande landsbygden i stor utsträckning åtagit

sig kostnaderna för hälso- och sjukvården, hade städerna, med undantag av

ett fåtal småstäder, själva i huvudsak fått svara för dessa kostnader. Denna

olikhet i statens förhållande till stads- och landsbygdskommuner, vilken till

sin uppkomst kunde härledas ur äldre tiders förhållanden, syntes, såsom förhållandena

utvecklat sig, ej vara förenlig med rättvisans krav.

Att särskilt den allmänna hälsovårdens tillgodoseende vore en viktig statlig

uppgift hade länge varit erkänt.

I nära samband med den allmänna hälsovårdens handhavande stöde åtgärder

i syfte att vinna kännedom om smittsamma sjukdomsfall och att tillse, vad

som borde vidtagas till bekämpande av farsoter och smittsamma sjukdomar,

den s. k. allmänna sjukvården. Även denna angelägenhet, .över vars handhavande

tillsynen ålagts förste provinsialläkarna, men som i övrigt påvilade

beträffande landsbygden provinsialläkarna och för städernas del stadsläkarna,

vöre av så allmänt intresse, att det väl skulle kunna ifrågasättas att låta staten

bära alla därmed förbundna utgifter jämväl i städerna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Yad den enskilda sjukvården beträffade, måste i detta avseende skillnad

göras mellan den slutna och den öppna sjukvården. I fråga örn den förra

hade staten i ekonomiskt avseende inskränkt sig till att lämna bidrag till såväl

städer som landsbygd för epidemisjukvård, tuberkulossjukvård, vård av

kroniskt sjuka m. m. Beträffande den öppna sjukvården däremot hade staten

endast ordnat densamma å landsbygden genom anställande och avlönande

av särskilda tjänsteläkare för ändamålet. En av provinsialläkarnas viktigaste

uppgifter vore sålunda att tillhandagå med sjukvård mot en av Kungl. Majit

fastställd låg taxa. Med hänsyn därtill hade provinsialläkarnas löneförmåner

beräknats. Till förmån för de mindre bemedlade hade riksdagen under senare

år ytterligare anslagit medel till nedbringande av deras sjukvårdskostnader.

Någon motsvarighet därtill förefunnes icke beträffande städerna.

Enligt de sakkunnigas mening lede den nuvarande tjänsteläkarinstitutionen

i städerna av väsentliga brister. En omläggning syntes påkallad i syfte

att åstadkomma ett mera rättvist avvägande av statens prestationer på ifrågavarande

område ävensom större enhetlighet och likformighet i åligganden och

löneförmåner såväl bland städernas tjänsteläkare inbördes som mellan dessa

och landsbygdens läkare.

De sakkunniga dryfta härefter de allmänna linjer efter vilka

en omläggning borde äga rum. Härom uttala sig de sakkunniga på

följande sätt.

Två huvudalternativ erbjöde sig. Antingen kunde man fullständigt omlägga

stadsläkarbefattningarna till statstjänster eller också kunde desamma

bibehållas såsom till sin karaktär kommunala tjänster med bidrag av statsmedel

till deras avlönande och med utnämningsrätt för Kungl. Majit eller

annan statlig myndighet. Man kunde ock tänka sig den mellanformen mellan

dessa alternativ, att endast en befattning i varje stad anordnades såsom statstjänst

samt att övriga erforderliga läkartjänster bibehölles såsom kommunala.

Genom ett fullständigt förstatligande av samtliga tjänsteläkarbefattningar

i städerna skulle på ett enkelt sätt, i anslutning till redan gällande författningsbestämmelser

och utan tyngande förvaltningsåtgärder för utbetalning

och redovisning av statsbidrag, det med omorganisationen avsedda syftet

vinnas.

Mot detta alternativ talade dels och i främsta rummet de höga kostnader,

som därigenom skulle åsamkas statskassan, dels den onödigt tvära omvälvning

i sedan lång tid bestående ordning, som en sådan förändring skulle innebära.

Ett fullständigt förstatligande skulle nämligen ej blott på en gång

överflytta samtliga utgifter för stads- och distriktsläkarnas avlöning och

pensionering från städerna till staten utan sannolikt även medföra krav

på att tjänsteläkarna i städerna skulle, liksom å landsbygden provinsialläkarna,

i den enskilda sjukvården vara underkastade en särskild taxa, vilket

åter skulle påkalla väsentligt högre lönebelopp än de, som för närvarande utginge

till stadsläkarna. Det kunde emellertid icke förnekas, att en viss olikhet

rådde emellan förhållandena å landsbygden och i städerna beträffande läkarnas

befattning såväl med den allmänna hälso- och sjukvården som med den enskilda

sjukvården. Så förelåge uppenbarligen åtminstone i större och medelstora,

städer, i olikhet med vad fallet vore å landsbygden, ett behov att

i jämförelsevis stor utsträckning få anlita stadsläkaren såsom ett stadens

organ i hälso- och sjukvårdsfrågor med därav följande krav på att få öva

inflytande på läkarens tillsättning. Vidare vore behovet av tjänsteläkare för

tillgodoseende av den enskilda sjukvården i flertalet städer på grund av den

merendels rikliga tillgången på praktiserande läkare icke så stort som å

landsbygden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 237.

Nu anförda olikhet mellan landsbygdens och städernas förhållanden uteslöte

dock icke, att staten borde bidraga till att även i städerna funnes erforderligt

antal tjänsteläkare för den enskilda sjukvården. Därest staten emellertid

för kostnadernas nedbringande från början endast åtoge sig avlönandet

av en sådan läkarbefattning i varje stad, syntes med fog kunna- göras gällande,

att ingen verklig lösning av ifrågavarande spörsmål åstadkommits, och

det skulle säkerligen ej dröja länge, förrän från städernas sida med styrka

restes krav på att förstatligandet skulle fullföljas även beträffande återstående

befattningar. Visserligen skulle de rent statliga intressena i fråga om städernas

allmänna hälso- och sjukvård genom denna anordning kunna anses tillgodosedda,

men behörig hänsyn skulle näppeligen hava tagits till städernas

berättigade krav på att kunna påräkna läkaren även för sina mera speciella

hälso- och sjukvårdsuppgifter. Särskilt syntes frågan örn den enskilda sjukvårdens

handhavande icke på tillfredsställande sätt löst annat än möjligen

för de mindre städer, som icke hade behov av mer än en läkare. Ordnandet

av denna angelägenhet måste därför i flertalet städer överlämnas åt dessa

själva, och de olägenheter och missförhållanden, som vidlådde den nuvarande

organisationen, bomme således att härutinnan fortfara, vare sig särskilda

läkare anställdes för den enskilda sjukvården eller denna, såsom i en eller

annan stad skett, genom något slags överenskommelse anförtroddes åt privat

praktiserande läkare. Yisserligen skulle genom särskilda lagbestämmelser

städerna kunna åläggas att anställa behövligt antal läkare (distriktsläkare)

för den enskilda sjukvårdens ombesörjande. Men en sådan anordning skulle,

om icke staten tillika bidroge till läkarnas avlönande, med rätta framstå såsom

obillig och stridande mot kommunernas rätt till självstyrelse.

Slutligen kunde anmärkas, att örn den statsavlönade stadsläkaren bibehölles

vid sitt nuvarande obligatoriska medlemskap i hälsovårdsnämnden, man

genom en anordning sådan som den nu skisserade ingalunda undginge den

dualism i stads t jäns teläkarens ställning, som åtminstone delvis skulle motivera

kravet på tjänstens fullständiga förstatligande.

Med hänsyn till det anförda förordade de sakkunniga, att stadsläkarna finge

bibehålla sin karaktär av kommunala tjänstemän, men att man införde utnämningsrätt

för central myndighet och statsbidrag till avlöningen. Samtidigt

borde städerna förpliktas att anställa tjänsteläkare, varjämte avlöningen

till stadsläkarna borde fastställas av Kungl. Majit. Den åsyftade utjämningen

skulle på detta sätt vinnas med mindre rubbning i den bestående ordningen

och med mindre kostnader för statskassan än örn tjänsterna skulle förstatligas.

I jämförelse med dessa fördelar syntes omgången och besväret med statsbidragets

utanordnande förtjäna mindre avseende.

Emellertid hava de sakkunniga icke tänkt sig att det av dem sålunda skisserade

systemet skulle bliva tillämpligt i alla städer och stadsliknande samhällen.

Tvärtom utgå de från att de smärre samhällena böra

ingå i provinsialläkardistrikten. De sakkunniga yttra härom

i huvudsak.

Önskemålet att kunna påräkna stadsläkarna för en del rent lokala uppgifter

och att trygga stadsmyndigheternas rätt till inflytande på tillsättningen

gjorde sig mindre gällande i småstäderna, vilkas förhållanden mera närmade

sig landsbygdens. De sakkunniga hade därför stannat vid att endast för de

större och medelstora städerna förorda det alternativ, som ginge ut på tjänsternas

anordnande såsom kommunala mod statsbidrag, samt att beträffande

småstäderna föreslå dessas inordnande i provinsialläkardistrikt tillsammans

med angränsande landsbygd. Till stöd för detta förslag kunde jämväl åbe
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 237.

ropas, att provinsialläkardistriktsindelningen redan omfattade ett avsevärt

antal mindre städer, av vilka några tidigare haft egen stadsläkare men funnit

med sin fördel förenligt att i förevarande hänseende övergå till den ordning,

som gällde för landsbygdens kommuner. I stort sett enahanda skäl, som talade

för småstädernas anslutning till provinsialläkardistrikt, torde kunna åberopas

för motsvarande anordning beträffande flertalet köpingar och municipalsamhällen.

Därigenom skulle därjämte för de mindre städerna och de stadsliknande

samhällena med deras i regel svagare ekonomiska bärkraft vinnas någon

minskning av löneutgifterna.

Den 1 januari 1932 hade i riket funnits 15 städer, som ansett sig kunna

umbära stadsläkare, av vilka städer 11 haft ett invånarantal understigande

5,000. De sakkunniga hade hos borgmästarna respektive kommunalborgmästarna

eller stadsstyrelseordförandena i dessa städer efterhört, huruvida frånvaron

av stadsläkare medfört några olägenheter med hänsyn till hälso- och

sjukvårdens behöriga handhavande. Från samtliga städer hade meddelats,

att några sådana olägenheter icke försports. Beträffande den enskilda sjukvården

hade det uppgivits, att man för densamma i regel hade att tillgå, förutom

vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare, en eller annan i

staden bosatt praktiserande läkare. Vidare hade upplysts, att provinsial- eller

extra provinsialläkaren i regel deltoge i hälsovårdsnämndens och barnavårdsnämndens

arbete samt även därutöver visat sig äga tillfälle att ägna erforderlig

uppmärksamhet åt den allmänna hygienen inom samhället, därvid han

jämväl brukade tillhandagå stadens myndigheter med erforderliga upplysningar

och utredningar i hithörande frågor.

Motsvarande uppgifter hade icke infordrats från de köpingar och municipalsamhällen,

som finge sin hälso- och sjukvård ombesörjd av vederbörande

provinsial- eller extra provinsialläkare. Men det torde ej vara för djärvt att

antaga, att ej heller i dessa samhällen saknaden av köpings- eller municipalläkare

givit anledning till några missförhållanden. För riktigheten av ett sådant

antagande talar den omständigheten, att till och med så stora samhällen

som köpingen Sandviken samt municipalsamhället Kiruna — vilka vid angivna

tidpunkt haft ett invånarantal av 12,284 respektive 11,303 ■—- ansett överflödigt

att anställa tjänsteläkare, som här avsåges. Nu nämnda samhällen utgjorde i

stället egna extra provinsialläkardistrikt och hade sålunda tillgång till inom

samhället boende tjänsteläkare, vilka i sin verksamhet vore bundna allenast

av den allmänna läkarinstruktionen.

Då det sålunda ville synas, som örn den nuvarande ordningen i detta avseende

hittills icke medfört några verkliga olägenheter ens i de samhällen, som

ägde mer än 5,000 invånare, borde det ej vara förenat med någon risk att låta

alla städer med ett invånarantal understigande sistnämnda siffra ingå i provinsialläkardistrikt.

En bestämd förutsättning därför måste dock vara, att

läkarstationen alltid bleve förlagd till sådan stad. Det finge nämligen ej förbises,

att en huvudsaklig orsak till att det nuvarande tillståndet i städerna utan

stadsläkare kunde betecknas såsom tillfredsställande vore, att för deras hälsooch

sjukvård kunde påräknas bekväm tillgång till vederbörande provinsialeller

extra provinsialläkare.

I likhet med småstäderna syntes, på sätt förut antytts, de stadsliknande

samhällena böra ingå i provinsialläkardistrikt. Ofta närmade sig förhållandena

i dessa landsbygdens ännu mera än vad fallet vore i småstäderna. För

övrigt hänförde sig uppkomsten av köpings- och municipalläkartjänsterna till

en vida senare tidpunkt än stadsläkarinstitutionen. Skulle möjligen behov

av egen tjänsteläkare yppas i stadsliknande samhälle, som inkorporerats i

provinsialläkardistrikt, utan att läkaren där stationerats, kunde detta behov

även i framtiden tillgodoses genom anställande av extra provinsialläkare.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

15

Efter att sålunda hava mera allmänt angivit sin ställning till föreliggande

frågor hava de sakkunniga övergått till att framlägga mera detaljerade förslag

beträffande stadsläkarorganisationen.

Rörande skyldigheten för städerna att anställa stadsläkare

anföra de sakkunniga följande.

I överensstämmelse med vad förut anförts syntes rätten att genom anslutning

till provinsialläkardistrikt vinna befrielse från utgifter för tjänsteläkare

böra begränsas till städer med ett invånarantal, understigande 5,000. Det föresloges

sålunda, att varje stad, vars invånarantal uppginge till nämnda siffra

eller däröver, skulle vara skyldig att anställa egen stadsläkare. Då stadgandet

av en sådan skyldighet överensstämde med det faktiska förhållande, som för

närvarande vore rådande i så gott som alla städer av nu angiven storlek, syntes

några principiella betänkligheter ej böra möta mot införandet av en dylik

bestämmelse. Där särskilda omständigheter sådant påkallade, borde emellertid

Kungl. Majit äga rätt att medgiva stad befrielse från ifrågavarande

skyldighet.

Beträffande de olika slag av stadsf jänsteläka re, vilka borde

finnas i de olika städerna, innehåller förslaget följande.

Redan enligt nuvarande ordning fullgjordes för de fyra största städerna

förste provinsialläkarnas tjänsteåligganden av stadsläkare, i några fall benämnda

förste stadsläkare. Denna anordning hade visat sig ändamålsenlig och

hade i anledning härav synts i huvudsak böra bibehållas. Med hänsyn till

de särskilda uppgifter, som skulle komma att påvila innehavare av sådana

läkarbefattningar, föresloges att endast dessa skulle benämnas förste stadsläkare

till skillnad från övriga stadsfjänsteläkare. Förste stadsläkarbefattning

syntes böra inrättas i stad, som hade ett invånarantal av 50,000 eller därutöver,

vilket ungefär motsvarade nuvarande förhållanden. Därjämte föresloges,

att i sådan stad skulle finnas ytterligare en tjänsteläkare med benämningen

andre stadsläkare, vilken skulle hava till huvudsaklig uppgift att verkställa

rättsmedicinska undersökningar.

Beträffande tillgången å läkarkrafter för den enskilda sjukvården vore

städerna i allmänhet mera gynnsamt ställda än landsbygden; dels hade städerna

oftast egna tjänsteläkare, vilka det även ålåge att lämna enskild sjukvård,

och dels vore i städerna i större eller mindre utsträckning bosatta praktiserande

läkare. I Stockholm vore dock ingen av tjänsteläkarna skyldig att

meddela enskild sjukvård. Stadsdistriktsläkarna i Stockholm hade enligt sin

instruktion huvudsakligen att ombesörja fattigsjukvård, men utövade vid

sidan därav en betydande enskild praktik. I Göteborg däremot ålåge det stadsdistriktsläkarna

att meddela enskild sjukvård inom respektive tjänstgöringsdistrikt.

I nämnda båda städer liksom i de övriga största städerna ombesörjdes

den enskilda sjukvården i stor utsträckning av privat praktiserande

läkare. Billigheten syntes emellertid kräva, att staten även för städernas

vidkommande medverkade till den enskilda sjukvårdens tillgodoseende. En

åtgärd i denna riktning torde visserligen kunna sägas redan av staten hava

vidtagits därigenom att staten medgivit stadsläkare och stadsdistriktsläkare

tjänstårsberäkningsrätt, en förmån, som åtminstone delvis kunde betraktas

som ett slags ersättning från statens sida för den enskilda sjukvårdens handhavande

i städerna. Ett mera effektivt ingripande av staten i sådant avseende

syntes emellertid påkallat. Det torde därför vara i sin ordning, att i

städer, där stadsläkaren ej alls eller endast i ringa omfattning kunde medhinna

enskild sjukvård, staten underlättade upprättandet av ytterligare läkar
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

tjänster för detta ändamål. I sådant hänseende föresloge de sakkunniga, att

i städer med minst 15,000 invånare med Kungl. Marits medgivande finge för

den enskilda sjukvårdens bestridande anställas en eller flera tjänsteläkare,

benämnda distriktsläkare, samt att statsbidrag finge utgå till uppehållande

av sådan läkarbefattning. Att ålägga större och medelstora städer skyldighet

att för angivna ändamål anställa visst antal läkare syntes ej vara erforderligt,

då erfarenheten visat, att städerna hittills i förevarande avseende väl tillgodosett

det behov, som förelegat.

Beträffande tillsättning av tjänsteläkarna i städerna

erinra de sakkunniga, att denna befogenhet hittills varit lagd i stadsfullmäktiges

eller särskilt tillsatta valnämnders hand men framhålla, att med bibehållande

av en sådan ordning det knappast vöre tänkbart, att rekryteringen

av dessa tjänster skulle kunna ske efter något så när enhetliga grunder. Då

vidare såväl provinsialläkare som lasarettsläkare utnämndes av Kungl. Maj:t

och extra provinsialläkare förordnades av medicinalstyrelsen, syntes enligt de

sakkunniga från principiell synpunkt intet vara att invända mot att jämväl

rätten att utnämna städernas tjänsteläkare överlämnades åt central myndighet,

ehuru visserligen dessa läkare enligt sakkunnigförslaget alltjämt skulle förbliva

städernas tjänstemän. De sakkunniga föreslå, att stadsläkare skola efter

av medicinalstyrelsen upprättat förslag utnämnas av Kungl. Maj:t samt att

distriktsläkare skola tillsättas av medicinalstyrelsen.

Med avseende å de tjänster, beträffande vilkas besättande medicinalstyrelsen

skulle uppgöra förslag, föreslå de sakkunniga, att stadsfullmäktige

skola äga avgiva förord, med rätt för fullmäktige att åt hälsovårdsnämnden

eller särskild delegation uppdraga utövningen av denna befogenhet. Förordsrätten

har begränsats i analogi med de bestämmelser, som enligt 1928 års

sjukhuslagstiftning gälla beträffande lasarettsdirektions rätt att avgiva förord

vid tillsättande av lasarettsläkare. Förord skulle alltså få avgivas till förmån

för någon av de å förslaget uppförda eller annan sökande, vilken av någon

av dem, som inom medicinalstyrelsen deltagit i behandlingen av ärendet,

ansetts böra erhålla förslagsrum.

I fråga örn distriktsläkare hava de sakkunniga icke ansett, att förslag skulle

behöva upprättas, men föreslå, att hälsovårdsnämnden beredes tillfälle att

avgiva förord för behörig sökande till befattningen.

Körande stadsläkarnas avlöning föreslå de sakkunniga, att grundavlöningen

skulle av städerna bestämmas för varje särskilt fall med skyldighet

för städerna att underställa lönestaten Kungl. Maj:ts prövning, därvid

Kungl. Maj:ts fastställelse av staten skulle göras såsom villkor för statsbidraget.

Utöver grundavlöningen skulle utgå tre ålderstillägg, vart och ett

uppgående för förste och andre stadsläkare samt stadsläkare till 500 kronor

och för distriktsläkare till 300 kronor årligen. Ålderstilläggen skulle utgå

efter respektive 3, 6 och 9 års tjänstgöring. De sakkunniga hava utgått från,

att dyrtidstillägg å avlöningen icke skulle förekomma.

Med avseende å statsbidraget framlägga de sakkunniga följande

förslag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Statsbidrag skulle i princip utgå dels med halva grundavlöningen dels med

förekommande ålderstillägg. För bidragen till grundavlöningen skulle galla

vissa maximibelopp, nämligen för förste stadsläkarbefattning 5,750 kronor,

för andre stadsläkarbefattning 3,250 kronor och för stadsläkarbefattning, i

stad med 5,000—10,000 invånare 1,750 kronor, i stad med 10,001—20,000 invånare

2,250 kronor, i stad med 20,001—30,000 invånare 2,750 kronor och i

stad med över 30,000 invånare 3,250 kronor samt för distriktsläkarbefattning

1,500 kronor. Vid uppgörande av detta förslag hade man utgått från att begynnelselönen

sattes till 11,500 kronor för förste stadsläkare och 6,500 kronor

för andre stadsläkare samt för stadsläkare, i stad med 5,000—10,000 invånare

till 3,500 kronor, i stad med 10,001—20,000 invånare till 4,500 kronor, i stad

med 20,001—30,000 invånare till 5,500 kronor och i stad med över 30,000 invånare

till 6,500 kronor ävensom till 3,000 kronor för distriktsläkare.

Angivna maxima skulle gälla under förutsättning att vederbörande läkare

ej vore bundna av taxa för enskild sjukvård. Under motsatt förutsättning

anse de sakkunniga, att en viss förhöjning av statsbidraget bör kunna

äga rum. Beträffande denna och därmed sammanhängande frågor göra de

sakkunniga följande uttalanden.

I vissa städer vore tjänsteläkarna för närvarande underkastade taxa för

enskild sjukvård. Särskilt därest taxans arvodesbelopp sattes relativt lågt,

syntes taxebundenheten påkalla en förhöjning av läkarens avlöning. Örn en

stad ville bereda sina invånare möjligheter till billigare läkarvård genom att

för tjänsteläkare stipulera taxa vid meddelande av enskild sjukvård, borde

staden också vara beredd att åtaga sig viss andel i den högre avlöning, som

därigenom kunde motiveras. Sedan emellertid den 18 december 1931 (Sv.

förf.-saml. nr 433) särskild taxa utfärdats för meddelande av sjukvård åt medlemmar

av erkända sjukkassor, torde lokala taxor komma till användning i

städerna i avsevärt mindre utsträckning, än eljest skulle blivit fallet. Sjukkassorna

kunde nämligen inom en nära framtid förväntas komma att omfatta

större delen av städernas mindre bemedlade befolkning, och torde därför för

denna befolknings vidkommande behov av särskild taxa för stadsläkarna icke

föreligga. Det vore även antagligt, att städernas läkare jämväl i fråga örn det

klientel, som icke tillhörde sjukkassor, komme att beräkna sitt arvode med

ledning av sjukkassetaxan, vilken för övrigt ej nämnvärt avveke från de taxor,

som redan i åtskilliga städer tillämpades på grund av överenskommelser inom

lokala läkarsammanslutningar.

Därest likväl tillämpning av taxa för viss stad ifrågasattes, syntes tillbörlig

hänsyn därtill böra tagas vid bestämmande av grundavlöningens belopp. I

anledning därav borde i stadsfullmäktiges beslut örn grundlönen, vilket enligt

förslaget skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning, även uppgivas, huruvida

man avsåge, att läkaren skulle vara underkastad taxa för enskild sjukvård eller

ej. I förra fallet skulle taxan bifogas. De sakkunniga hade icke tänkt sig, att

skilda taxor skulle tillämpas i olika städer, utan att en normaltaxa skulle

upprättas, för vilken sjukkassetaxan lämpligen borde kunna läggas till grund.

Då staten för landsbygdens dol helt avlönade taxebundna läkare, syntes det

icke vara oskäligt, att staten genom ett högre statsbidrag underlättade tillgången

på billig sjukvård även för städernas befolkning, som i icke ringa

omfattning torde vara i behov av sådan. I anledning därav föresloge de sakkunniga,

att statsbidrag till taxebunden läkare finge ökas med högst 1,500

kronor. Genom att uppställa olika alternativ i fråga örn taxebundenheten hade

man velat bereda städerna största möjliga rörelsefrihet, och i Kungl. Maj:ts

Bihang till riksdagens protokoll 1239. 1 sand. l\r 23/. 305 39 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

prövning av lönen syntes för läkarna ligga en betryggande säkerhet för att

lön och taxa sattes i skäligt förhållande till varandra.

i

Ett villkor för statens övertagande av en avsevärd del av stadstjänsteläkarnas

avlöning är enligt de sakkunniga, att Kungl. Majit erhåller uteslutande

rätt att utfärda instruktion för ifrågavarande läkare. Städernas rätt att

under förutsättning av medicinalstyrelsens godkännande utfärda lokala

instruktioner skulle således upphöra.

Vad angar stadsläkarnas pensionering föreslå de sakkunniga, att

detta spörsmål i huvudsak löses genom stadsläkarnas anslutning till statens

pensionsanstalt.

De sakkunniga hava uppskattat statsverkets årliga kostnader för den

föreslagna stadsläkarorganisationen till 528,650 kronor, därvid pensionskostnaderna

beräknats till 26,600 kronor och övriga kostnader till 502,050 kronor.

Städernas årliga kostnader för den nya organisationen skulle enligt de sakkunnigas

kalkyler uppgå till 804,250 kronor. Härav hänför sig ett belopp av

42,600 kronor till pensionskostnader.

Stadsläkarsakkunnigas förslag är icke enhälligt. En av de sakkunniga,

förste stadsläkaren Söderbaum har nämligen i en avgiven reservation framlagt

ett särskilt förslag — i det följande kallat reservationsförslaget

— vilket förslag i viktiga hänseenden avviker från sakkunnigförslaget.

Reservanten anmärker, att genom sakkunnigförslaget icke skapats en enhetlig

stadsläkarorganisation samt att den dubbelställning, som stadsläkarna

för närvarande intoge i förhållande till staten å den ena sidan och kommunerna

å den andra sidan icke vid ett bifall till förslaget skulle komma att

försvinna. Vidare finner reservanten sakkunnigförslaget ur organisatorisk

synpunkt alltför invecklat. Reservanten uttalar, att de sakkunniga icke genom

sitt förslag skapat garantier för att den enskilda sjukvården i de större städerna

komme att ordnas på tillfredsställande sätt samt att de förmåner, som

enligt förslaget tillförsäkrats städerna icke syntes svara mot den inskränkning

i den kommunala självbestämningsrätten, som förordats i förslaget.

Reservationsförslaget innehåller följande huvudpunkter. De mindre städerna

skulle ingå i provinsialläkardistrikten ungefär på det sätt, som förordats

av de sakkunniga. I övriga städer skulle inrättas helt och hållet av

statsmedel avlönade stadsläkartjänster, vilkas innehavare skulle få till uppgift

att fullgöra de statliga funktioner, som för närvarande åvila stadsläkarna.

De nya tjänsterna skulle avlönas enligt det för den allmänna civilförvaltningen

gällande avlöningsreglementet, därvid stadsläkartjänsterna alltefter

folkmängden i respektive städer skulle hänföras lägst till 15:e och högst till

27:e lönegraden i nämnda reglemente. Andre stadsläkare skulle finnas i de

städer, beträffande vilka Kungl. Majit så förordnade, och borde placeras i

26:e lönegraden. Städer med över 30,000 invånare skulle bliva skyldiga att

sörja för den enskilda sjukvården genom anställande av stadsdistriktsläkare.

Till avlöning av sistnämnda läkare skulle icke utgå något statsbidrag. Från

skyldigheten att anställa stadsdistriktsläkare skulle medicinalstyrelsen kunna

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

medgiva undantag under villkor att staden träffade avtal med tillräckligt

antal i staden praktiserande läkare, varigenom dessa förpliktade sig att meddela

enskild sjukvård. Några bestämmelser om taxa för den enskilda sjukvården

i städerna borde icke meddelas.

Statens kostnader skulle enligt reservationsförslaget bliva högre än enligt

sakkunnigförslaget, medan motsatsen skulle bliva förhållandet med städernas

kostnader. Reservanten beräknar, att de sammanlagda utgifterna enligt reservationsförslaget

skulle bliva mindre än motsvarande utgifter enligt de sakkunnigas

förslag.

2. Yttranden.

Över de sakkunnigas förslag hava infordrade yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, generalpoststyrelsen, statens

pensionsanstalt samt Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga

län.

Överståthållarämbetet har bifogat yttranden från andre stadsläkaren och

stadsfullmäktige i Stockholm.

Genom länsstyrelserna i länen hava vederbörande stadsfullmäktige, köpingsfullmäktige

och municipalfullmäktige beretts tillfälle att avgiva yttranden, av

vilken möjlighet de i allmänhet begagnat sig. De avgivna yttrandena hava

bifogats länsstyrelsernas utlåtanden.

Medicinalstyrelsen har överlämnat yttranden av förste stadsläkarna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Norrköping, samtliga förste provinsialläkare,

svenska stadsläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningen, Sveriges

yngre läkares förening och Sveriges läkarförbund.

Svenska stadsförbundet, som beretts tillfälle yttra sig i ärendet, har jämväl

inkommit med yttrande.

Vad först angår den allmänna inställningen till föreliggande förslag, som

kommit till uttryck i de avgivna yttrandena, må nämnas, att sakkunnigförslaget

i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Överståthållarämbetet och

länsstyrelserna i 10 län, 6 förste provinsialläkare, 45 städer, 35 köpingar och

municipalsamhällen, svenska provinsialläkarföreningen, Sveriges läkarförbund

och svenska stadsförbundet.

Å andra sidan har reservationsförslaget i stort sett förordats av 7 länsstyrelser,

12 förste provinsialläkare, 2 förste stadsläkare, 24 städer, 8 köpingar

och municipalsamhällen samt av svenska stadsläkarföreningen.

Båda förslagen hava avstyrkts av 5 länsstyrelser, 5 förste provinsialläkare,

10 städer och flera municipalsamhällen samt av statskontoret och Sveriges

yngre läkares förening. Av de myndigheter, som yttrat sig i avstyrkande

riktning, hava flera ansett ytterligare utredning erforderlig, medan andra

huvudsakligen av statsfinansiella skäl förordat ett uppskov med frågans

lösning.

Medicinalstyrelsen har i åtskilliga avseenden framfört erinringar såväl mot

sakkunnigförslaget som mot reservationsförslaget.

Beträffande de kommunala myndigheternas yttranden är att beakta, att de

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majda proposition nr 237.

ofta icke innehålla några principiella uttalanden utan blott behandla förslagen

från mera lokal synpunkt.

Av de myndigheter, som intagit en bestämd principiell ställning till förmån

för det ena eller andra förslaget, hava åtskilliga i detaljfrågorna haft många

anmärkningar att framställa.

Ur de yttranden av mera principiell innebörd, vilka avgivits, må här återgivas

följande.

Yad först beträffar de yttranden, i vilka sakkunnig för slaget tillstyrkes,

anföra stadsfullmäktige i Malmö, att de funne övervägande skäl tala för ett

bifall till sakkunnigförslaget, som i största möjliga mån anslöte sig till den

nuvarande ordningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar, att några väsentliga erinringar

mot sakkunnigförslagets principer icke syntes vara att göra. Det sätt, varpå

stadsläkareänsternas arbetsuppgifter fördelade sig, syntes väl försvara den

föreslagna ordningen för tjänsternas tillsättande och avlönande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att sakkunnigförslaget måste anses

innebära en mera organisatorisk och ej minst för städerna själva mera tilltalande

lösning än reservationsförslaget. Det erbjöde större möjligheter till en

smidig anpassning efter de lokala förhållandena och behoven än reservantens

alternativ, som förefölle att alltför högt hava skattat betydelsen av uniformering

av läkarnas anställningsvillkor i de olika städerna.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län anser det principiellt riktigast,

att stadsläkarna fortfarande skola kvarstå såsom kommunalt anställda läkare.

Att inrätta statligt avlönade stadsläkare syntes vara oklokt och utsiktslöst.

Svenska provinsialläkarföreningen yttrar bland annat:

Föreningen instämde i de sakkunnigas uttalande örn nuvarande missförhållanden

inom stadsläkarorganisationen. En reglering av stadsläkarväsendet

vore påkallad av ett verkligt behov.

De sakkunnigas förslag syntes i främsta rummet förtjäna beaktande, även

örn en tillfredsställande lösning möjligen kunde vinnas även på den väg,

reservanten föreslagit. Majoritetens förslag anslöte sig till och byggde på

existerande förhållanden och syntes kunna medföra en ändamålsenlig och

konsekvent lösning av desamma.

Förhållandena vore olika i stad och på landsbygd. I städerna förekomme

ett intimare samarbete mellan tjänsteläkaren och de kommunala myndigheterna,

i synnerhet hälsovårdsnämnden, än på landsbygden. Staden borde

lika väl som staten bidraga till läkarens avlöning och staden borde beredas

tillfälle att utöva skäligt inflytande på tillsättningen m. m.

Samma ståndpunkt intages av Sveriges läkarförbund, som framhåller, att

sakkunnigförslaget bygger på det bestående och måste betraktas såsom konsekvent

och ändamålsenligt.

Svenska stadsförbundet uttalar sig sålunda.

Förbundet måste med tillfredsställelse konstatera, att både sakkunnigmajoriteten

och reservanten utgått från den förutsättningen, att staten lika väl

för städernas som för landsbygdens vidkommande borde bära kostnaderna

för fyllandet av de statliga uppgifter, som åvilade de civila tjänsteläkarna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 237.

De olika lösningar av frågan, som majoriteten och reservanten föreslagit,

syntes väsentligen grunda sig på olika uppfattning beträffande spörsmålet,

huruvida något behov skulle anses föreligga att få taga stadsläkarna i anspråk

för andra än statliga uppgifter. Majoriteten hade härutinnan framhållit, att

för städernas del, i olikhet med vad fallet vore å landsbygden, ett behov förelåge

att i jämförelsevis stor utsträckning få anlita tjänsteläkaren såsom ett

kommunalt organ i hälso- och sjukvårdsfrågor. Reservanten åter hade ansett,

att det kommunala behovet i detta hänseende både kunde och borde tillgodoses

i annan ordning. .

Det syntes förbundet obestridligt, att lösningen måste sökas efter de linjer,

som majoriteten följt.

Vidkommande de yttranden, som innehålla ett tillstyrkande av reservationsförslaget,

anföra stadsfullmäktige i Uddevalla bland annat, att kostnaderna

för städerna bleve mindre enligt detta förslag än enligt sakkunnigförslaget

samt att förstnämnda förslag även vore mindre komplicerat.

Stadsfullmäktige i Ostersund yttra, att de sakkunnigas förslag syntes uppställa

så stränga villkor för statens medverkan till lösningen av stadsläkarfrågan,

att man i realiteten kunde anse, att tjänsterna enligt förslaget skulle

bliva statliga med kommunala bidrag. Det syntes därför riktigare, att tjänsterna

helt förstatligades.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län anför, att de statliga uppgifter,

som redan nu folie och framdeles i allt större utsträckning torde komma

att falla på stadsläkarna, vore av den omfattning, att de väl motiverade dessa

läkares inordnande i den statliga hälsovårdsorganisationen. De skäl, som av

de sakkunniga åberopats mot ett förstatligande av stadsläkarna, syntes icke

vara av så vägande art, att de borde bliva utslagsgivande.

De båda förslagen avstyrkas bland andra av stadsfullmäktige i Uppsala, som

uttala, att förslagen innebära en alltför långt gående inskränkning i städernas

självbestämningsrätt. En utveckling i denna riktning skulle vara synnerligen

betänklig. Städerna ägde nämligen själva de bästa förutsättningar att ordna

hithörande förhållanden på för dem lämpligaste sätt under hänsynstagande

till varje stads särskilda önskningar och behov.

Länsstyrelsen i örebro län förklarar, att länsstyrelsen icke blivit övertygad,

att de föreliggande förhållandena vore sådana, att de motiverade ett statligt

ingripande av den omfattning och beskaffenhet, som avsåges i sakkunnigmajoritetens

''eller reservantens förslag. Länsstyrelsen avstyrker därför

förslagen.

På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Västmanlands län, som därjämte

särskilt pekar på de vittgående ekonomiska konsekvenser ett bifall till något

av förslagen skulle medföra.

Statskontorets utlåtande innehåller bland annat följande.

Det kunde nog icke förnekas, att åtskilliga brister förefunnes rörande

organisationen av hälsovården i städerna och att stadsläkarna intoge en dubbelställning,

i det de hade att fullgöra såväl statliga som kommunala funktioner.

Statskontoret kunde emellertid icke finna, att sådana missförhållanden

ur organisatorisk synpunkt förelåge, att de motiverade en förändrad

organisation. Ej heller syntes det statskontoret vara nödvändigt att lämna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 237.

städerna ersättning i form av statsbidrag för de statliga uppgifter inom

hälsovårdens område, som de av dem anställda läkarna nu fyllde. Genom att

städerna i allmänhet vore betydligt skattekraftigare än landsbygden, syntes

de utan större svårighet kunna bära de kostnader, som avlönandet av stadsläkare

medförde, medan däremot förhållandena på landsbygden ofta vore

sådana, att statens medverkan för läkarfrågans ordnande där vore erforderlig.

Det borde ock erinras, att kostnaderna för stadsläkarnas resor vid enskild

praktik bleve synnerligen låga, medan däremot för landsbygdens befolkning

resekostnaden för läkaren ofta spelade en betydande roll. Detta torde också

i .någon mån hava föranlett, att viss relativt låg taxa skulle hållas av provinsialläkarna

inom deras distrikt, medan det i städerna tillkomme vederbörande

beslutande organ att på lämpligt sätt träffa överenskommelse med tjänsteläkare

eller annan läkare örn den praktiktaxa, som skulle tillämpas, särskilt för

mindre bemedlade. Såvitt statskontoret kunde finna, förelåge icke tillräcklig

anledning att fråntaga städerna möjligheten att ordna dessa angelägenheter

på sätt varje stad funne för sig mest ändamålsenligt, liksom ej heller att befria

dem från ansvaret för dessa angelägenheters behöriga ordnande. Statskontoret

kunde ej heller finna, att den visserligen i och för sig önskvärda

likformigheten i fråga örn ordnandet av hälsovården på landsbygden och i

städerna vore av den betydelse, att därav kunde påkallas, att statsbidrag lämnades

städerna på av de sakkunniga föreslaget sätt. Såge man åter problemet

ur skatteutjämningssynpunkt, måste statsbidrag i detta fall bestämt avstyrkas.

Då städernas tjänsteläkare i allmänhet hade jämförelsevis goda inkomster,

vöre en förändrad organisation icke heller påkallad med hänsyn till läkarnas

intressen.

Statskontoret avstyrkte därför såväl sakkunnigförslaget som reservantens

förslag.

Sveriges yngre läkares förening anför, att förslaget gåve enhetlighet beträffande

stadsläkarnas instruktioner, avlönings- och pensionsförhållanden

men i vissa hänseenden företedde väsentliga brister samt att därför förnyad

utredning i ämnet borde äga rum.

Medicinalstyrelsen uttalar sig på följande sätt.

Majoritetens förslag sökte att med icke alltför ingripande åtgärder åstadkomma

önskad ändring i de bestående förhållandena beträffande städernas

tjänsteläkare. Det kunde dock icke sägas vare sig i administrativt eller i

ekonomiskt avseende hava på ett enhetligt sätt ordnat tjänsteläkarverksamheten

i städerna med hänsyn till de båda huvudmännens, statens och städernas,

intressen. Städerna hade pålagts ökade skyldigheter gentemot staten och

bragts under större beroende av staten än förut. Staten hade betungats med

utgifter, som förut helt vilat å städerna själva, och förverkligandet av förslaget

örn höjt stadsbidrag vid taxebunden sjukvård bidroge att öka dessa

utgifter. Förslaget syntes ej heller ge den fasthet i organisationen, som måste

anses erforderlig för så vittgående reformer. Flera detaljer i organisationen

vore icke från början givna utan skulle bestämmas av olika myndigheter.

Detta gåve åt organisationen en viss osäkerhet, varjämte vederbörande myndigheter

komme att få sin arbetsbörda väsentligt ökad.

Reservantens förslag med helt statsavlönade stadsläkare innebure utan

tvivel en klar och mera konsekvent lösning av organisationsproblemet. Förslaget

innebure mycket av den enhetlighet och fasthet, som majoritetens

förslag saknade. Förebilden för reservanten hade varit provinsialläkarinstitutionen

i vårt land, vilken allmänt erkändes i det stora hela fylla sin uppgift.

Reservanten hade emellertid icke tagit steget fullt ut. Några av de hörda

n^yndigheterna hade också ansett, att städerna borde helt inordnas i landets

tjänsteläkarorganisation och påyrkat utredning i sådan riktning. En sådan

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl Maj:ts proposition nr 237.

anordning av tjänsteläkarorganisationen i städerna hade onekligen mycket,

som talade för sig. Frågan vore emellertid örn förhållandena i stad och å

landsbygd ännu vore så likartade, att en sådan enhetlighet, som reservantens

förslag byggde på, kunde genomföras utan fara för missnöje och friktion

mellan städer och landsbygd. Erfarenhet örn att mindre städer kunde förenas

med landsbygd till ett läkardistrikt funnes visserligen redan, men man visste

ej, örn något större städer skulle kunna vara tillgodosedda med en tjänsteläkare

med provinsialläkares tjänsteställning utan men för de mera framträdande

hälsovårdsintressen, som förelåge i dessa städer.

De kostnader för statsverket, som skulle bliva förenade med genomförande

såväl av majoritetens som av reservantens förslag vöre högst betydande.

Av det anförda framginge, att medicinalstyrelsen icke ansåge sig kunna

ansluta sig till något av de berörda förslagen.

Yad härefter angår de särskilda detaljspörsmålen har i åtskilliga av de

avgivna yttrandena berörts frågan, vilka samhällen, som böra

ingå i provinsialläkardistrikten och vilka, som böra

hava egna tjänsteläkare.

Medan i några yttranden göres gällande, att gränsen av de sakkunniga

satts vid ett för högt invånarantal, anföres i andra yttranden, att den föreslagna

gränsen dragits för lågt.

I ett flertal yttranden uttalas, att gränsen vore något för stel. Sålunda

anför Sveriges läkarförbund, att det måhända vore lämpligare, att det överlämnades

åt Kungl. Majit att i varje särskilt fall — oberoende av invånarantalet

— besluta, örn stadsläkareänst skulle inrättas eller ej. Likaså framhåller

svenska stadsförbundet, att anknytningen av organisationen till bestämda

folkmängdssiffror innebure en alltför stel anordning och att bestäm.

melserna härom borde uppmjukas.

Förste stadsläkaren i Malmö anser, att även något större städer än sådana

med 5,000 invånare borde kunna ingå i provinsialläkardistrikt enligt utredning,

som kunde komma att verkställas av medicinalstyrelsen.

Vidare föreslår förste provinsialläkaren i Uppsala län, att det i stad med

mellan 5,000 och 10,000 invånare skulle ankomma på Kungl. Majit att avgöra

om staden skulle hava egen tjänsteläkare eller ingå i provinsialläkardistrikt.

Till denna uppfattning har även medicinalstyrelsen anslutit sig, som i ämnet

anfört följande.

Den av sakkunnigmajoriteten föreslagna gränsdragningen vore i stort sett

lämplig. Det finge dock icke förbises, att ifrågavarande spörsmål icke kunde

eller finge ses enbart ur synpunkten av stadens folkmängd. Med hänsyn till

angelägenheten av att vid reglering av provinsialläkardistrikt kommun såvitt

möjligt icke uppdelades på två distrikt, borde vid distriktsindelningen bland

annat även angränsande kommuns folkmängd och areal tågås i betraktande.

Det syntes därför vara att förorda, att det beträffande städer med en folkmängd

av mellan 5,000 och 10,000 invånare lades i Kungl. Maj:ts hand att

avgöra, om de skulle hava egen tjänsteläkare eller ej. Städer med en folkmängd

understigande 5,000 invånare borde däremot alltid ingå i provinsialläkardistrikt.

Medicinalstyrelsen har utgått från att vad sålunda föreslagits beträffande

städerna skulle gälla även med avseende å köpingar och municipalsamhällen.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län förklarar, att ett inläggande av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

köpings- och municipalsamhällena i provinsialläkardistrikten skulle stöta på

stora svårigheter, enär dessa samhällen bleve allt större och behövde egna

tjänsteläkare. För ett bibehållande av köpings- och municipalläkarinstitutionen

uttala sig även municipalfullmäktige i Råsunda samt kommunalfullmäktige

i köpingarna Storvik och Lycksele.

Med avseende å distriktsläkarna förordar svenska stadsläkarföreningen,

att garantier skapas för att distriktsläkartjänster inrättas i städer

med minst 30,000 invånare, medan medicinalstyrelsen tillstyrker, att stad

med minst 15,000 invånare skall hava skyldighet att antingen anställa

distriktsläkare eller ock på annat tillfredsställande sätt ordna den enskilda

sjukvården i staden.

Stadsfullmäktige i Luleå anse, att Kungl. Majit borde i vissa fall kunna

medge anställande av distriktsläkare även i städer med mindre invånarantal

än 15,000 -— en ståndpunkt som länsstyrelsen i Norrbottens län finner hava

ett visst berättigande.

Gentemot de föreslagna bestämmelserna om tillsättning av de olika

stadsläkartjänsterna hava åtskilliga kommunala myndigheter anmärkt, att

rätten att tillsätta tjänsterna alltjämt borde helt förbehållas städerna. Denna

uppfattning hävdas bland annat av stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg,

Borås och Örebro.

Även Överståthållarämbetet ifrågasätter allvarligt lämpligheten av det föreslagna

tillsättningsförfarandet och befarar föga önskvärda konsekvenser av

den nuvarande valrättens slopande. I liknande riktning uttalar sig länsstyrelsen

i Uppsala län.

Stadsfullmäktige i Skövde anse, att städerna böra berättigas utse läkare

bland de sökande, som av medicinalstyrelsen uppförts på förslag, medan

stadsfullmäktige i Västerås förorda en dylik anordning med avseende å

distriktsläkarna.

Flera städer framställa icke krav på att själva få tillsätta befattningarna

men påyrka däremot att få upprätta förslag bland kompetenta sökande. En

dylik ståndpunkt intaga stadsfullmäktige i Uppsala, Nyköping och Eskilstuna.

Sveriges yngre läkares förening anser, att förslaget icke skapar tillräckliga

garantier för att distriktsläkartjänsterna komme att besättas med någon av

de bäst meriterade.

Medicinalstyrelsen anför i huvudsak följande.

Yad distriktsläkartjänsterna beträffade ville styrelsen erinra, att förfarandet

med avseende å tillsättandet av extra provinsialläkartjänsterna,

vilket torde hava stått som förebild för de sakkunnigas förslag härutinnan,

icke visat sig fullt tillfredsställande. Ett lämpligare tillvägagångssätt vore

enligt styrelsens förmenande det, som tillämpades vid förordnande av underläkartjänster

på lasarett och sanatorier. I överensstämmelse härmed borde

hälsovårdsnämnden hava att på förslag uppföra tre, om så många anmält sig,

samt avgiva förord för en av de på förslaget uppförda, varefter det skulle

tillkomma medicinalstyrelsen att utnämna en av de sökande.

Med avseende å övriga stadsläkartjänster förordade styrelsen sakkunnigförslaget,

dock med den ändringen att hälsovårdsnämnden alltid borde bliva

förordande myndighet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majus proposition nr 237.

Beträffande stadstjänsteläkarnas avlöningar innehålla yttrandena i

huvudsak följande uttalanden.

Medicinalstyrelsen har anslutit sig till förslaget, att lönerna skulle fastställas

av Kungl. Majit. Styrelsen anser, att ett bifall till detta förslag vore

ägnat att medverka till en önskvärd enhetlighet och framför allt till att

lönerna icke bleve för låga.

Stadsfullmäktige i Falun yttra, att alla stadsläkare borde eihålla lika

avlöning oberoende av invånarantalet.

Svenska stadsförbundet anför, att de av de sakkunniga beräknade lönerna

vore för höga. Lönerna borde så smidigt som möjligt anpassas efter de

enskilda städernas förhållanden.

Beträffande förslaget örn statsbidrag till lönerna, ifrågasätter medicinalstyrelsen,

huruvida de förändringar beträffande stadsläkareänsterna,

vilka föreslagits av de sakkunniga, kunde anses motivera ett införande av

statsbidrag samt huruvida man icke borde åtnöja sig med att låta lönerna

såsom hittills helt utgå av kommunala medel. Styrelsen ville emellertid ingalunda

motsätta sig förslaget örn statsbidrag till lönerna och hade, för den

händelse statsbidrag ansåges böra utgå, icke något att erinra mot de föreslagna

grundbeloppen eller ålderstilläggen. Till distriktsläkarnas avlöning

borde dock enligt styrelsen icke utgå något statsbidrag.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län finner, att statsbidrag icke bör

utgå till avlönande av distriktsläkare.

Stadsfullmäktige i Malmö föreslå, att statsbidraget alltid skall utgå

med halva grundlönen, medan stadsfullmäktige i Skövde anse, att statsbidraget

bör åtminstone motsvara 75 procent av lönen.

Riksräkenskapsverket anmärker, att det föreslagna statsbidraget till förste

stadsläkares avlöning är för högt och därför bör nedsättas.

Slutligen hemställa förste stadsläkarna i Göteborg och Malmö samt länsstyrelsen

i Malmöhus län, att statsbidrag måtte få utgå även i sådana fall, då

städerna i stället för att anställa distriktsläkare på annat sätt ordnat för den

enskilda sjukvården.

Spörsmålet, i vad mån bestämmelser böra meddelas örn skyldighet

för stadstjänare läkare att vid meddelande av enskild

sjukvård följa viss taxa, har berörts i flera yttranden.

Därvid har länsstyrelsen i Södermanlands län uttalat önskvärdheten av

att sådana föreskrifter meddelades, att också invånarna i medelstora och

större städer bereddes möjlighet att anlita taxebunden sjukvård.

Även stadsfullmäktige i Umea hava tillstyrkt, att stadsläkarna skola vala

bundna av taxa. De anföra i ämnet följande.

Sedan 1931 års sjukkassereform trätt i kraft, komme visserligen större

delen av städernas invånare att tillhöra sjukkassa och därigenom bliva tillförsäkrad

läkarvård till en viss av Kungl. Majit fastställd taxa. En taxebunden

sjukvård kunde därför synas mindre nödvändig för städerna än för

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

landsbygden. Det kunde dock ur vissa synpunkter vara önskvärt, att den

enskilde visste, vad lian vore skyldig att betala för konsultation hos eller

besök av läkare.^ Det syntes därför lämpligt, att stadsläkare bleve skyldig att

för öppen sjukvård tillämpa en viss taxa, förslagsvis provinsialläkartaxa med

de Ändringar, sorn kunde vara skäliga på den grund att skjutsersättning

enligt denna icke utginge inom stadens planlagda område.

Även förste provinsialläkaren i Älvsborgs län har uttalat sig för taxebunden

sjukvård i städerna.

I motsatt riktning hava däremot uttalat sig bland andra förste provinsialläkarna

i Östergötlands och Kopparbergs län samt Sveriges yngre läkares

förening.

Medicinalstyrelsen anför i detta ämne följande.

Styrelsen stöde ingalunda främmande för att det vore ett starkt önskemål,

att den sjuke och särskilt den mindre bemedlade sjuke ägde tillgång till en

läkarvård, som icke vore dyrbarare än att han kunde begagna densamma.

Emellertid förelåge i detta hänseende betydande olikheter mellan stad

och landsbygd. För större delen av landsbygdens befolkning utgjorde själva

arvodet till läkaren blott en del av kostnaderna för läkarvården, enär den

hjälpsökande i regel hade utgifter för transport till läkaren och resekostnaden

för läkaren till den sjukes hem ej sällan vore avsevärt större än själva läkararvodet.

I städerna spelade däremot som regel transportkostnaderna ingen

nämnvärd roll. I motsats till vad som vore förhållandet på landsbygden

funnes vidare i städerna oftast ett flertal läkare, som utövade enskild praktik

utan att hava tjänsteställning i staden. I många städer vore antalet läkare

till och med större än som vore erforderligt för täckande av invånarnas

behov av enskild sjukvård.

Med hänsyn därtill funne styrelsen icke behovet av en taxereglerad enskild

sjukvård i städerna vara så stark som på landsbygden. Det förtjänade ock

erinras, att genom gällande förordning angående statsunderstödda sjukkassor

även den mindre bemedlade hade möjlighet att genom medlemskap i sjukkassa

erhålla en viss lättnad i kostnaden för läkarvård.

Styrelsen ansåge därför, att det tills vidare borde förbliva en stads ensak

att bestämma, örn förmånen av taxebunden läkarvård skulle komma stadens

invånare till del eller icke. Däremot borde staden vid bestämmande av taxans

innehåll vara beroende av styrelsens prövning. Eventuell taxa borde alltså

fastställas av styrelsen. Att tjänsteläkarens löneförmåner anpassades med

hänsyn till örn taxebestämmelser funnes eller icke funne styrelsen icke självfallet.

Under alla förhållanden vore styrelsen av den uppfattningen, att

förhöjt statsbidrag till tjänsteläkarnas avlöning icke borde få ifrågakomma i

de städer, där ett system med taxebunden enskild sjukvård tilllämpades.

Även statskontoret har bestämt avstyrkt förslaget, att högre statsbidrag

skulle utgå, för den händelse taxa tillämpades. Statskontoret uttalar, att en

dylik grund för statsbidraget skulle bliva godtycklig och dessutom skulle

medföra en sammanblandning av statliga och kommunala funktioner.

Sveriges läkarförbund förklarar, att efter genomförande av sjukkassereformen

frågan örn taxebunden sjukvård icke syntes hava stor betydelse.

Ett stort antal myndigheter framhålla angelägenheten av att frågan örn

stadsläkarnas pensionering snarast möjligt ordnas, därvid i allmänhet

förordas, att stadsläkarna få tillträde till statens pensionsanstalt.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 237.

27

3. Senare framställningar.

I en den 4 december 1936 dagtecknad, till chefen för socialdepartementet

ställd skrift har svenska stadsförbundet anhållit, att departementschefen ville

taga under övervägande möjligheterna att inför 1937 års riksdag framlägga

förslag örn de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och stadsliknande samhällen.

10,1 \

I två vid 1937 års riksdag väckta likalydande motioner (1:124 och II: 184)

hemställde vederbörande motionärer, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

begära framläggande av förslag till 1938 års riksdag i berörda fråga.

Med anledning av motionerna yttrade sig första kammarens andra tillfälliga

utskott i ett den 12 maj 1937 avgivet utlåtande, nr 7, och andra kammarens

andra tillfälliga utskott i ett den 23 april 1937 dagtecknat utlåtande, nr 6.

Utlåtandena, som voro likalydande, innehöllo i huvudsak följande.

Av utredningen i ärendet hade utskotten fått den uppfattningen, att föi

handenvarande tillstånd och nuvarande organisationsformer lämnade åtskilligt

övrigt att önska. Särskilt i följande avseenden syntes mera patagliga missförhållanden

förefinnas, vilka krävde en snar lösning. Stads- och liknande

läkares ställning vore ej nöjaktigt fixerad i lagstiftningsvag Samhallena hade

ej någon lagstadgad skyldighet över huvud taget att hålla Ijåns t elakare. Med

den ständigt ökade betydelsen av dessa läkares socialmedicinska uppgift

gjorde sig nackdelarna därav allt mera gällande. Formerna för lakarnas

anställande borde underkastas granskning närmast från synpunkten, huruvida

tjänsteläkarebefattningarna borde besättas helt eller delvis genom statlig

myndighets försorg eller, som nu, utan dylik myndighets medverkan. -Likaså

borde läkarnas avlöning och villkoren för deras avgång ur tjänst bliva föremal

för ensartade bestämmelser. I brist på tillfredsställande lösning av pensionsfrågan

kunde tjänsteläkare för närvarande i många fall kvarbliva i tjänst etter

behag till påtagligt men för hälsovården. Under utredningsarbetet i fråga

örn städernas tjänsteläkare hade ett därmed nära förbundet spörsmål aktualiserats.

Med hänsyn till bland annat hälso- och sundhetsvården eller med

andra ord den mera socialmedicinska sidan av statens tjänsteläkares uppgift

stöde provinsialläkarväsendet inför en genomgripande omgestaltning. Förslag

hade framförts av medicinalstyrelsen örn uppdelning av distrikten i anledning

härav samt örn de mindre städernas och stadsliknande samhällenas (intill 5,0UU

invånare) inplacering i de tilltänkta provinsialläkardistrikten. Givet vore, att

dessa båda frågor, nämligen provinsialläkarorganisationen och städernas sundhets-

och sjukvård, ej kunde lösas annat än i samband med varandra. Utskotten

holle emellertid ej för osannolikt, att vissa delar av organisationsplanen säkerligen

kunde, i avbidan på det helas slutliga gestaltning, erhålla en provisorisk

lösning, vilket ock förutsatts vid utredningens igångsättande. Dit horde enligt

utskottens mening de förut närmare angivna punkterna angående stadslakares

tillsättande och pensionering m. m. Till motionärernas begäran att förslag

skulle föreläggas redan 1938 års riksdag kunde utskotten ej ansluta sig utan

ville härutinnan begränsa sig till en hemställan, att en partiell lösning av

stadsläkarfrågan i den riktning, utskotten här angivit, komma till stånd så

snabbt som förhållandena medgåve.

I skrivelse den 26 maj 1937, nr 339, har riksdagen under åberopande av berörda

utskottsutlåtanden anhållit örn vidtagande snarast möjligt av de åtgärder

i motionernas syfte, som utskotten i sina utlåtanden förordat.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 237.

B. Provinsialläkarorganisationen.

1. Medicinalstyrelsens förslag.

Med skrivelse den 21 februari 1938 har medicinalstyrelsen överlämnat

utredning och förslag rörande ny provinsialläkardistrilctsindelning

i riket.

I skrivelsen har styrelsen inledningsvis angivit de omständigheter,

vilka föranlett styrelsen att verkställa utredningen

i fråga, därvid styrelsen anfört följande.

Allteftersom genomgripande reformer på hela samhällslivets område och

därvid särskilt på det socialhygieniska området beslutats och genomförts i

vårt land under senare tid, hade kraven på tjänsteläkarna, enkannerligen provinsialläkarna,

i särskilt deras hälsovårdande verksamhet stegrats såväl kvantitativt

som kvalitativt. Det hade också i allt vidare omfattning blivit erkänt,

att tjänsteläkarna måste i ökad grad tagas i anspråk för utbyggandet och ledningen

av inom socialhygienen och socialmedicinen fallande verksamhetsgrenar.

En följd av dessa ökade krav på tillgång till läkarkrafter syntes medicinalstyrelsen

vara, att man icke kunde underlåta att till ingående prövning

upptaga frågan örn den nuvarande tjänsteläkarorganisationens lämplighet och

förmåga att effektivt medverka till lösandet av de njra uppgifterna. En dylik

prövning måste vidare äga rum, innan utvecklingen tilläventyrs hunnit så

långt, att tjänsteläkarna på grund av bland annat alltför stor arbetsbörda

riskerade att bli ställda utanför ifrågavarande verksamhet Samtidigt som

distriktsvård, dispensärvård, förebyggande mödra- och barnavård m. m. anordnades,

måste man se till, att det som av naturliga skäl borde vara stommen

i hela organisationen — provinsialläkarinstitutionen — verkligen vore så utformad

och anpassad, att den kunde bilda en bärande och ändamålsenlig

grundval för den fortsatta utvecklingen på förevarande område.

Styrelsen anger härefter sin ståndpunkt till frågan om lämpligheten

av en uppdelning av provinsialläkarnas nuvarande

tjänsteåligganden å socialmedicinskt verkande

läkare å den ena sidan och å sjukvårdande läkare å

den andra. Styrelsen uttalar sig härom på följande sätt.

o När under senare tid från skilda delar av landet framförts krav på ökad tillgång

till tjänsteläkare, hade i påfallande hög grad som motiv härför ej minst

av allmänheten anförts önskemålet att hava tillgång till tjänsteläkare för hälsovård,

skolbarnsvård, förebyggande spädbarnsvård m. m. Den frågan uppställde

sig da, huruvida man, när nu hälsovården och den socialmedicinska

organisationen i en alltmer stegrad utsträckning krävde läkarkrafter, borde

tillskapa specialister för detta ändamål, rent socialmedicinskt verkande läkare,

vid sidan örn de sjukvårdande läkarna eller huru i annat fall den nu bestående

organisationen, som byggde på principen örn på en gång hälso- och sjukvårdande

tjänsteläkare, skulle kunna anpassas så, att den helt fyllde de ökade

kraven på densamma. Som en allmän reflexion kunde här anföras, att framför

allt de genomgripande förändringarna i samhällets struktur helt visst skapat

nya såväl inre som yttre förutsättningar för läkarverksamheten över huvud

taget och särskilt den i öppen sjukvård arbetande tjänsteläkarens verksamhet

och att tendensen till en uppdelning av läkarna i specialister och allmänpraktiserande

läkare vore tydlig. Besvarandet av förevarande fråga vore likvisst

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 237.

i hög grad "vanskligt, enär en verklig organisation nied såväl rent socialmedicinskt

verkande läkare som sjukvårdande läkare aldrig blivit prövad i vårt land

och erfarenheter sålunda saknades angående en dylik organisations lämplighet

för Sverige med där givna förhållanden. De goda erfarenheter, som förste

provinsialläkarinstitutionen givit, torde knappast kunna åberopas som tillräckligt

skäl för en sådan specialisering, varom här vore fråga. Allmänna läkarinstruktionen

föreskreve visserligen i § 1 morn. 2, att det ålåge förste provinsialläkare

att, på sätt instruktionen närmare bestämde, utöva tillsyn över den

allmänna hälso- och sjukvården inom länet, och angåve i § 9 en del åtgärder

för allmän hälsovård,'' som åvilade förste provinsialläkare, men förste provinsialläkarinstitutionen

vore dock byggd på bland annat den förutsättningen, att

samtliga underställda tjänsteläkare skulle var och en inom sitt distrikt handhava

det närmaste inseendet över hälsovård samt socialmedicin och socialhygien.

Jämlikt nyssnämnda instruktions § 18 ålåge det sålunda provinsialläkare

att inom sitt distrikt utöva närmaste inseendet över den allmänna hälsovården,

och instruktionens § 26 avhandlade provinsialläkare åvilande åtgärder

för allmän hälsovård. Som stöd för krav på en specialisering syntes ej heller

kunna anföras, att en del av de folkrikare städerna i riket sedan ganska lång

tid tillbaka hade särskilda funktionärer anställda för vissa speciella uppgifter

på hälsovårdens, socialmedicinens och socialhygienens områden. Sagda

verksamhet vore nämligen begränsad inom en snäv geografisk ram och sammanhängande

med dessa städers allmänna administrativa struktur, varför den

icke tilläte dragandet av slutsatser angående huru en liknande organisation för

landsbygden skulle hava utfallit. Medicinalstyrelsen ville hävda den åsikten,

att den erfarenhet, som på ifrågavarande område stöde till buds i vårt

land, talade för att den hos oss hittills obrutet tillämpade organisationen med

på en gång hälsovårdande och sjukvårdande tjänsteläkare för landsbygdens

och de flesta mindre städers befolkning vore den lämpligaste. Man kunde

icke komma ifrån, att hos vårt folk i gemen den enskildes behov av läkarvård

vid sjukdom vore för tjänsteläkaren vad anginge hans hälsovårdstillsyn så att

säga inkörsporten till hemmen och skolorna samt de kommunala och andra

organ, som behövde hans medverkan. Lika litet finge man bortse från att

tjänsteläkarens uppgift i grund och botten icke vore tvåfaldig, utan att dess

losande på ett rätt sätt måste anses hava som förutsättning en sammansmältning

i berörda verksamhet av sjukvård, hälsovård och socialvård. När det

påfordrades läkarspecialister för hälsovården och den socialmedicinska organisationen,

måste man hålla i minnet, att dessa specialister icke skulle kunna

undvara klinisk utbildning lika litet som å andra sidan utbildning i hälsovård

och socialvård kunde undvaras för de sjukvårdande läkarnas del. Vid en

klyvning skulle man alltså få två kategorier läkare med i stort sett. enahanda

utbildning. Vidare vore att märka att — bortsett från de rent sanitära ärendena

— hälso vårdsläkarna och de sjukvårdande läkarna ofta skulle komma att

arbeta inom samma verksamhetsfält, varigenom en icke önskvärd kollision

knappast kunde undvikas. Exempelvis kunde behandlingen av klena barn och

sjuka barn å landsbygden i regel icke åtskiljas. Även för sköterskornas arbete

skulle förberörda klyvning vålla avsevärda olägenheter, i det att de i sin verksamhet

skulle hava att tillhandagå oell vända sig än till hälsovårdande läkare,

än till sjukvårdande läkare.

Medicinalstyrelsen har alltså utgått från, att den nuvarande provinsialläkarorganisationen

i princip bör bibehållas.

Styrelsen dryftar härefter olika vägar för anpassande av

provinsialläkarorganisationen efter de ökade krav,

som måste ställas å densamma. Styrelsen anför i denna del följande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 237.

Tvenne linjer hade ansetts kunna komma ifråga. Den ena vöre den, att

provinsialläkardistrikten så avpassades, att vederbörande tjänsteläkare med

presterande av fullgott arbete men å andra sidan utan att pressas över hövan

kunde, i regel utan biträde, bestrida ali den vård, som borde tillkomma provinsialläkare.

Den andra linjen vore den, att medhjälpare (läkare) med mer

eller mindre periodisk anställning skulle få anställas åt provinsialläkare, som

vore särskilt arbetstyngda.

Utginge man från att sjukvården och hälsovården hade lika berättigade

anspråk på provinsialläkarens tid och arbetskraft, syntes det medicinalstyrelsen

uppenbart, att ett överlåtande i större omfattning av vare sig sjukvård

eller hälsovård å underordnad läkare icke läte sig göra utan avsevärda

olägenheter. En sådan ståndpunkt uteslöte givetvis icke ett erkännande av

att en provinsialläkare tidvis, då han behövde vistas på resa inom sitt distrikt

i och för hälsovård eller socialhygieniskt arbete m. m., kunde hava avsevärd

hjälp av en assistent, i främsta hand vad anginge det löpande arbetet på

läkarstationen. En dylik organisation hade för övrigt redan tillämpats. Dels

fullgjorde sedan flera år inom rikets nordligaste län tvenne civila läkarstipendiater

under en stor del av året tjänstgöring såsom biträden vid den civila

sjukvården, dels hade medicinalstyrelsen under senare tid, bland annat för

att bereda provinsialläkare ökad möjlighet att utöva skolhygienisk verksamhet,

med stöd av 3 § femte stycket i instruktionen för medicinalstyrelsen

förordnat extra läkare att biträda vid sjukvården i vissa provinsialläkardistrikt.

Denna anordning kunde lämpligen utvecklas. I detta sammanhang förtjänade

nämnas, att medicinalstyrelsen, som i skrivelse den 30 oktober 1937 angående

statsbidrag till skolhygienisk verksamhet uttalat, att för landsbygdens del och

smärre städer tjänsteläkarna i första rummet vore lämpade att vara skolläkare,

i konsekvens härmed förordat en ökad användning av civila läkarstipendiater

som biträden åt provinsialläkare.

I enlighet med det anförda har medicinalstyrelsen intagit den ståndpunkten,

att man borde söka anpassa provinsialläkardistrikten efter en provinsialläkares

genomsnittsförmåga att prestera allt det arbete, som under vanliga förhållanden

rimligen borde krävas av honom vad angår såväl sjukvård som hälsovård.

Styrelsen har därvid förutsatt, att anlitande av läkarbiträden i sjukvården

skulle komma till användning i den ökade omfattning, som kunde

befinnas motiverad.

Av styrelsens skrivelse framgår vidare att styrelsen från nu angivna

utgångspunkter under år 1936 utarbetat ett preliminärt

förslag till ny provinsi alläkardistriktsindelning i

riket. Rörande de synpunkter, som varit vägledande för styrelsen vid uppgörande

av nämnda förslag, ävensom beträffande förslagets huvudsakliga innebörd

yttrar sig styrelsen sålunda.

Styrelsen hade kommit till insikt örn att det med nuvarande organisation

i ett stort antal provinsialläkardistrikt i olika delar av landet icke längre

vore möjligt för en örn än aldrig så skicklig och intresserad tjänsteläkare att

fullgöra alla de uppgifter, som rätteligen tillkomme honom. Den snabba och

alltfort pågående utvecklingen på hälsovårdens, socialhygienens och socialmedicinens

områden hade ytterligare understrukit detta. Redan det höga invånarantalet

i många distrikt vore härvidlag påfallande. Vidare inverkade i

hög grad vår kommunala indelning, som medförde, att många distrikt inrymde

över ett tjugotal kommuner med självstyrelse, fördelad på en mångfald olika

delegationer, nämnder och styrelser för hälsovård och olika former av social
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

vård. Allmänna läkarinstruktionen förutsatte, att provinsialläkaren skulle

med sin medicinska sakkunskap stå alla dessa till tjänst i olika avseenden

såsom med utfärdande av intyg m. m. Samtidigt hade obestridligen behovet

av sjukvård stigit, bland annat på grund av socialförsäkringens hastiga utveckling

och differentiering. Detta allt hade medfört, att ett ej ringa antal

av de nuvarande provinsialläkarna år efter år pressades utöver gränsen för

vad som finge anses ligga inom deras normala prestationsförmåga. Det önskemålet

torde få anses vara väl grundat, att befattningshavare med ungefär

enahanda utbildning och enhetliga löneförmåner från staten skulle hava sig

ålagt att fullgöra en något så när likartad arbetsprestation. Det hade därför

för styrelsen framstått som nödvändigt att vid utformningen av de nya provinsialläkardistrikten

i första hand genomföra en nedskärning av invånarantalet

i de alltför stora distrikten och därvid vidtaga vissa omgrupperingar

av kommunerna till åstadkommande av lämpligare enheter med hänsyn till

kommunikationer m. m.

Yid tidigare utredningar rörande nyinrättande av provinsialläkardistrikt hade

starkt skilda meningar rått angående det befolkningstal, som vore att anse

såsom lämpligt för ett provinsialläkardistrikt. Under de senaste åren hade

man emellertid alltmer kommit till den uppfattningen, att sagda tal endast

under särskilda förhållanden borde överstiga 10,000. Det år 1936 inom medicinalstyrelsen

uppgjorda preliminära förslaget innebure, att de ordinarie provinsialläkardistriktens

antal skulle ökas från det dåvarande antalet, som utgjorde

317, med 209 till 526. Den genomsnittliga folkmängden per distrikt,

som då utgjort 12,975 invånare med maximum av 69,650 och minimum av

2,425, skulle enligt förslaget nedgå till 7,975 invånare med maximum av

omkring 14,000 och minimum av förberörda tal 2,425. Yid förslagets uppgörande

hade som utgångspunkt lagts ett genomsnittligt befolkningstal per

distrikt av 7,000 å 8,000.

Det preliminära förslaget remitterades av medicinalstyrelsen genom beslut

den 19 december 1936 till samtliga länsstyrelser med anhållan, att dessa ville

i ärendet höra vederbörande provinsialläkare, extra provinsialläkare, stads-,

köpings- och municipalläkare samt förste provinsialläkarna. Styrelsen hemställde

därjämte, att förslaget måtte genom länsstyrelsernas försorg bringas

till allmän kännedom inom respektive län, t. ex. genom publicering i länskungörelserna,

vilket ock skedde.

Sedan infordrade yttranden avgivits, hava vid sammanträden inför länsstyrelserna

representanter för medicinalstyrelsen blivit satta i tillfälle att

överlägga rörande distriktsindelningen med ombud för kommunerna och andra

i frågan intresserade. Dylika sammanträden hava hållits i alla län med undantag

för Gotlands och Jämtlands län, i vilka län några mera avsevärda ändringar

i distriktsindelning icke i förslaget ifrågasatts.

Några av länsstyrelserna avgåvo för egen del yttranden över det preliminära

förslaget, medan de flesta länsstyrelserna icke själva yttrade sig i ämnet.

Beträffande innehållet i de yttranden, som avgåvos rörande

ifrågavarande förslag, anför medicinalstyrelsen, att från kommunalt håll icke

framförts några invändningar av principiell natur, men väl åtskilliga avseende

den föreslagna distriktsindelningen, ävensom att tjänsteläkarna i regel

ställt sig förstående till förslaget i princip.

Styrelsen redogör emellertid för vissa principiella invänd
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

ningar, som från läkar håll riktats mot förslaget samt

upptar samtidigt dessa invändningar till bemötande. Styrelsens skrivelse är

i dessa delar av huvudsakligen följande innehåll.

Skånska provinsialläkarfföreningen hade i yttrande den 22 februari 1937

ställt sig helt avvisande mot indelningsförslaget. Föreningen hade därvid

anfört skäl, som dels hänförde sig till förslaget i dess helhet, dels avsåge förslaget

i den del, det berörde Skåne. I det förra avseendet hade gjorts gällande,

att förslaget vore framlagt utan föregående utredning, att en utredning av

provinsialläkarnas nuvarande arbetsbörda vore en nödvändig förutsättning

för bedömande av deras möjligheter att fylla ökade krav på medverkan i socialhygieniskt

och socialmedicinskt arbete, att utvecklingen av den gamla, beprövade

och i viss mån för vårt land egenartade provinsialläkarinstitutionen

borde fortgå i ett lugnt och ej i ett forcerat tempo samt att den rent sjukvårdande

verksamheten, som allt fortfarande borde utgöra tyngdpunkten i

varje läkares arbete, kunde för provinsialläkarnas del komma att bliva lidande

vid en nyorientering av sådan art, som indelningsförslaget innebure. I det

senare avseendet hade föreningen påstått, bland annat, att Skåne i såväl

geografiskt som andra avseenden erbjöde så stora skiljaktigheter med riket i

övrigt, att en distriktsindelning efter gemensamma principer knappast torde

kunna genomföras, samt att läkartätheten i Skåne mångenstädes vore så stor,

att den börjat giva anledning till oro.

Med anledning härav ville styrelsen framhålla följande. Enligt styrelsens

mening vore en mera detaljerad utredning rörande provinsialläkarnas nuvarande

arbetsbörda icke erforderlig. Redan den i stort sett välvilliga inställning

till förslaget, som de flesta tjänsteläkarna intagit, vore ett bevis för riktigheten

av styrelsens principiella inställning. Styrelsen hade icke avsett att

åstadkomma någon onödigt forcerad utveckling av provinsialläkarorganisationen

men ansåge, att det vore ett intresse av största vikt, att allmänhetens

berättigade krav på fullgod sjukvård och hälsovård bleve i görligaste mån

tillgodosedda.

Vad anginge föreningens speciella synpunkter på ny distriktsindelning för

Skåne, hade styrelsen vid uppgörandet av sitt förslag sökt att i nödig mån

beakta de för denna landsdel säregna förhållandena i likhet med vad som

skett för övriga delar av landet.

I den diskussion, som förts rörande det preliminära förslaget, hade man

vidare på sina håll gjort gällande, att styrelsens förslag icke tagit nödig hänsyn

till de på landsbygden praktiserande läkarna. Detta påstående funne medicinalstyrelsen

vara oberättigat. De enskilt praktiserande läkarnas antal på landsbygden

vore synnerligen ringa. Därvid avsåge styrelsen med enskilt praktiserande

läkare sådana läkare, som utövade praktik men icke vore tjänsteläkare

eller förutvarande tjänsteläkare, och med landsbygd all bygd undantagandes

samhällen med 5,000 invånare eller därutöver. Ur förste provinsialläkarnas årsberättelser

för år 1936 hade styrelsen inhämtat, att antalet läkare, varom nu

vore fråga, den 31 december 1936 utgjort endast 103. Det största antalet, 14,

belöpte på Stockholms län, varvid vore att märka, att av dessa 14 ej mindre än

10 vore bosatta inom Stockholms provinsialläkardistrikts område, vars befolkning

å landsbygd i nämnda bemärkelse vid sagda tidpunkt överstege 60,000 invånare.

I fyra län funnes icke några dylika läkare. Beträffande övriga 19 län utgjorde

det genomsnittliga antalet 4.7. Styrelsen ville tillägga, att förevarande

faktor för övrigt syntes vara alltför irrationell för att man borde fästa större

avseende vid densamma, när det gällde att utbygga provinsialläkarinstitutionen

på längre sikt. Man finge ej heller förbise, att de läkare, vilka sloge

sig ned på landsbygden som fritt praktiserande, i regel ej vore så utbildade

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majus proposition nr 237.

eller i övrigt kvalificerade, att vid planerandet av den statliga organisationen

av hälso- och sjukvården deras förekomst kunde påverka utformningen a\

organisationen. ,,

Mot det preliminära förslaget hade slutligen gjorts den invändningen, att

minskningen av provinsialläkardistrikten måste befaras medföra en försämring

av tjänsteläkarnas ekonomiska standard. Styrelsen ansåge sig hava goda,

skäl att betvivla bärigheten av denna invändning. Allmänhetens behov a\

läkarhjälp stege med ökad upplysning. Den växande sjukkasserorelsen och

annan socialförsäkring bidroge härtill och medförde dessutom okad ekonomisk

trygghet för läkarna. Hälsovårdsarbetet och den förebyggande vården av

mödrar, spädbarn och skolbarn m. m. satte provinsialläkaren i livligare kontakt

med befolkningen inom hans distrikt med ty åtföljande ökning edel 1

varje fall möjlighet till ökning av praktiken. An vidare hade det från stvrelsens

sida alltid hävdats och av statsmakterna godtagits, att provinsialläkaren

för sitt merarbete i och genom den nya socialhygieniska organisationen

skulle åtnjuta särskild ersättning utöver sin Ion i vilket avseende

styrelsen finge dels åberopa § 6 i kungörelsen den 21 juli 1937 angående statsbidrag

till förebyggande mödra- och barnavård, dels anföra, att i torberorda

skrivelse angående statsbidrag till skolhygienisk verksamhet uttalats, att viss

ersättning borde utgå till skolläkare även örn denne vore tjanstelakare. beträffande

det från flera håll framkomna påståendet, att uppkomsten av polikliniker,

specialistmottagningar m. m. skulle med nödvändighet minska

tjänsteläkarnas arbete och därmed deras inkomster, hyste styrelsen den uppfattningen,

att en dylik effekt visserligen icke vöre utesluten men att en

driftig allmänpraktiserande tjänsteläkare å andra sidan genom samverkan

med vederbörande hade stor möjlighet att för vård inom hemmet längre

behålla fall, som eljest måst inläggas å sjukvårdsinrättning.

Beträffande det förslag till indelning i provinsialläkardistrikt,

som styrelsen framlagt med sin skrivelse den 21 februari

1938, framhåller styrelsen, att detsamma bygger på enahanda principer som

det preliminära förslaget, men att i det nya förslaget i vederbörlig utsträckning

beaktats de detaljanmärkningar, som från olika håll framförts mot det

tidigare förslaget.

Det nya förslaget, som innehåller en i stort sett fullständig plan för hela

rikets indelning i provinsialläkardistrikt, i vilken plan allenast vissa lokala

frågor lämnats öppna, utgår från att — med endast två undantag städer,

köpingar och municipalsamhällen med 5,000 invånare eller däröver skola vara

skyldiga att hava egna tjänsteläkare, att däremot städer, köpingar och mumcipalsamhällen

med ett lägre invånarantal skola ingå i provinsialläkardistrikten

ävensom att de extra provinsialläkardistrikten skola försvinna.

Antalet ordinarie provinsialläkardistrikt skulle enligt förslaget bliva lägst

508 och högst 515, vilket innebär en ökning med 185 respektive 192 distrikt i

förhållande till antalet distrikt den 1 januari 1938 samt en ökning med 172

respektive 179 distrikt jämfört med det antal distrikt, som enligt statsmakternas

beslut medgivits för tiden från och med den 1 januari 1939. I förhållande

till det preliminära förslaget har antalet distrikt reducerats med

omkring 15.

Då de extra provinsialläkartjänsterna och ett stort antal stadsläkare

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 237. m 3» 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr 237.

köpings- och municipalläkartjänster enligt förslaget skulle bortfalla, blir nettoökningen

av antalet tjänsteläkare avsevärt mindre än den angivna ökningen

av oi dinari e provinsialläkartjänster. Styrelsen beräknar nettoökningen i förhållande

till antalet läkartjänster den 1 januari 1938 till något över 100.

Medan det genomsnittliga antalet invånare per provinsialläkardistrikt den

1 januari 1938 utgjorde 12,725, skulle enligt förslaget motsvarande antal bliva

lägst 8,025 och högst 8,150. Högsta antalet invånare skulle nedgå från nära

70,000 till 15,000. Av de föreslagna distrikten skulle 41 procent erhålla ett

invånarantal liggande mellan 7,000 och 9,000 samt mer än 88 procent ett

invånarantal liggande mellan 5,000 och 12,000.

Medicinalstyrelsen betonar, att det av styrelsen framlagda förslaget vore

att betrakta som en grundval för en av styrelsen såsom nödvändig ansedd utveckling

på ifrågavarande område samt anför i anslutning härtill vidare.

... -Förslaget syftade främst till att möjliggöra bibehållandet av tjänstefel,

^ren som den centrala faktorn i den öppna hälso- och sjukvården och ville

tillgodose en planering på lång sikt av utvecklingen å området. Den slutliga

detaljutformningen av de enskilda distrikten läte sig i vissa fall för närvarande

ej helt överskådas. Vid vilken tidpunkt en organisation i huvudsaklig överensstämmelse

med förslaget kunde tänkas genomförd berodde självfallet på statsmakternas

vilja och förmåga att ställa för ändamålet erforderliga medel till

förfogande. I den mån dylika medel beviljades, komme styrelsen att med förs

laget som utgångspunkt förorda inrättandet av nya och omreglering av förefintliga

provinsialläkardistrikt. Provinsialläkarinstitutionens utbyggande ansage

styrelsen böra äga rum etappvis på så sätt, att i första hand de extra

provinsialläkardistrikten omändrades till ordinarie distrikt, att därefter de

fall upptoges till prövning, där av administrativa orsaker önskvärda indelnmgsåtgärder

dittills icke kunnat vidtagas, samt att i en sista etapp upptoges

övriga fall uteslutande efter behovsprincipen och alltså utan företräde länen

emellan.

Medicinalstyrelsen tänker sig, att den föreslagna utbyggnaden av provinsialläkarorganisationen

lämpligen kunde genomföras under en tidrymd av hö«st

tio år.

2. Yttranden.

Övei medicinalstyrelsens förslag rörande provinsialläkarorganisationen

hava länsstyrelserna i samtliga län avgivit yttranden efter hörande av förste

provinsialläkarna i länen och landstingens förvaltningsutskott.

I yttrandena hava på vissa punkter framförts detaljanmärkningar mot den

föreslagna distriktsindelningen. Däremot hava de principer, på vilka förslaget

grundats, nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Av länsstyrelserna anför exempelvis länsstyrelsen i Skaraborgs län, att det

vore uppenbart, att en betydande utökning av antalet provinsialläkardistrikt

vore nödvändig, samt länsstyrelsen i Västerbottens län, att utvecklingen inom

olika delar av samhällslivet klart ådagalagt ett starkt behov av ökad tillgång

på lakarkrafter såväl för den hälsovårdande som för den rent sjukvårdande

verksamheten ävensom att stor vikt måste läggas vid tjänsteläkarnas synnerligen

betydelsefulla uppgifter på de socialhygieniska och socialmedicinska

områdena.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför bland annat, att länsstyrelsen

oreserverat anslöte sig till uppfattningen, att den hittills tillämpade organisationen

med på en gång hälsovårdande och sjukvårdande tjänsteläkare för

landsbygdens och flertalet mindre städers befolkning måste betraktas såsom

avgjort lämpligare än en uppdelning på särskilda funktionärer av speciella

uppgifter inom hälsovårdens, socialmedicinens och socialhygienens områden.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar farhågor för att ett bifall till medicinalstyrelsens

förslag skulle medföra en alltför stor minskning i provinsialläkarnas

praktikinkomster, men förordar dock för länets vidkommande en

avsevärd utökning av det nuvarande antalet ordinarie provinsialläkartjänster.

Av förste provinsialläkarna understryka särskilt förste provinsialläkarna

i Östergötlands och Gävleborgs län, att provinsialläkarnas hälsovårdande uppgifter

icke lämpligen kunna överflyttas å särskilda befattningshavare. I motsats

härtill ifrågasätter förste provinsialläkaren i Uppsala län, huruvida icke

särskilda länshygieniker borde anställas, vilka kunde övertaga provinsialläkarnas

åligganden beträffande den allmänna hälsovården, och huruvida icke

en dylik anordning i stor utsträckning skulle göra en ökning av antalet

provinsialläkartjänster överflödig.

C. Departementschefen.

1. Provinsialläkarorganisationeii.

Då det gäller att bedöma omfattningen av de åligganden,

vilka åvila provinsialläkarna, och de förändringar provinsialläkarnas

arbete under årens lopp undergått, har man att skilja mellan den

del av ifrågavarande befattningshavares verksamhet, som hänför sig till den

enskilda sjukvården, och den del av verksamheten, som avser allmän hälsooch

sjukvård.

Vad den enskilda sjukvårdande verksamheten angår, företer utvecklingen

ej någon fullt enhetlig bild. Tillkomsten av nya lasarett och andra sjukhus

samt inrättandet vid dessa anstalter av polikliniker och specialavdelningar

torde på sina håll hava medfört en minskning i provinsialläkarnas praktik. I

samma riktning lära ock stundom de avsevärt förbättrade kommunikationerna

verka, enär de för allmänheten å landsbygden underlätta att direkt söka vård

å sjukhus eller att vända sig till privatpraktiserande läkare i städerna.

Å andra sidan har utan tvivel trafikväsendets omgestaltning haft som

konsekvens, att provinsialläkarna numera jämförelsevis ofta anlitas av

patienter, som förut icke alls eller åtminstone blott i yttersta nödfall tagit

läkares tjänster i anspråk. Vidare har den stigande folkupplysningen och den

växande sjukkasserörelsen medfört ett allt större behov av läkarhjälp, som

säkerligen även till en viss grad lett till ökning av provinsialläkarnas praktikverksamhet.

I stort sett torde man kunna utgå från att någon minskning i provinsialläkarnas

ifrågavarande sjukvårdsarbete icke ägt rum under senare år, utan att

detsamma snarare erhållit vidgad omfattning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr 237.

Vidkommande härefter provinsialläkarnas uppgifter nied avseende å den

allmänna hälso- och sjukvården, kan det, såsom medicinalstyrelsen framhållit,

icke råda någon tvekan örn att dessa uppgifter efter hand ökat alltmer

i betydelse —- en utveckling som ännu ingalunda avstannat. Jag vill här

endast, till komplettering av vad medicinalstyrelsen anfört, erinra örn några

av de omständigheter, som varit ägnade att i detta hänseende påverka ifrågavarande

läkares arbete.

Jag vill då särskilt betona, hurusom distriktsvården — i enlighet med

de grunder som av statsmakterna beslutades vid 1935 års riksdag — sedan

några år undan för undan utbygget och effektiviseras samt hurusom den

omedelbara tillsynen över nämnda vård — bland annat omfattande upplysande

och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård och hälsovård

— åvilar provinsialläkaren såsom närmaste förman för de i distriktsvården

anställda befattningshavarna. Vidare vill jag påpeka, att medicinal

styrelsen i enlighet med bestämmelserna i 1937 års kungörelse angående statsbidrag

till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande fastställt

planer för dispensärverksamhetens ordnande i samtliga län samt att enligt

dessa planer tjänsteläkarna med enstaka undantag inträtt såsom läkare

vid de i kungörelsen avsedda distriktsdispensärerna. Ävenledes vill jag omnämna,

att medicinalstyrelsen hittills för 16 län fastställt planer för anordnande

av förebyggande mödra- och barnavård i enlighet med föreskrifterna

i 1937 års kungörelse angående statsbidrag till dylik vård samt att man med

ledning av den erfarenhet, som numera föreligger på området, kan antaga

att efterhand så gott som samtliga provinsialläkare komma att tagas i anspråk

såsom ledare av organ för denna vård. Slutligen torde böra påpekas, hurusom

under de senaste åren folkskolebarnen å landsbygden i växande utsträckning

blivit föremål för läkarundersökningar. Sålunda omfattade dessa undersökningar

år 1937 mer än halva antalet skolbarn på landet. Undersökningarna

hava som regel utförts av provinsialläkarna, I den mån nya förlossningshem

samt anstalter för vård av kroniskt sjuka och lättskötta sinnessjuka

inrättas, kommer även detta att medföra en ökad arbetsbörda för provinsial

läkarna, vilka i allmänhet tagas i anspråk för läkarvården vid dessa anstalter.

Provinsialläkarnas åligganden med avseende å den allmänna hälso- och

sjukvården torde med den utveckling, som ägt rum under senare år och som

här endast i korthet skisserats, hava erhållit en sådan omfattning, att åtgärder

bliva nödvändiga för åvägabringande av en lättnad i dessa befattningshavares

arbetsbörda. Man kan eljest riskera att särskilt det hälsovårdande arbete, som

provinsialläkarna hava att utföra, icke alltid kommer att kunna fullgöras med

erforderlig effektivitet.

Frågan uppställer sig då på vad sätt en minskning i provinsialläkarnas

arbete lämpligen bör åstadkommas.

Såsom medicinalstyrelsen framhållit, kan man här tänka sig en lösning efter

väsentligen tre olika linjer. Enligt det första alternativet skulle man överlåta

provinsialläkarnas hälsovårdande uppgifter åt särskilda socialmedicinskt

verkande läkare. Det andra alternativet innebär, att man i väsentligt större

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majus proposition nr 237.

utsträckning än som hittills skett skulle anställa medicinskt utbildade

assistenter att bistå provinsialläkarna i mera betungade distrikt. Det tredje

alternativet slutligen bygger helt på nuvarande system och innebär, att den

önskvärda arbetslättnaden skulle ernås genom en minskning av provinsialläkardistriktens

omfattning.

Yad angår det första av dessa alternativ, måste jag i likhet med medicinalstyrelsen

ställa mig avvisande till detsamma. Flertalet av provinsialläkarnas

nuvarande arbetsuppgifter hör i själva verket på ett naturligt sätt samman.

Varken hälsovården eller sjukvården skulle för närvarande vinna på att

åtskiljas.

Mindre betänkligt skulle det säkerligen vara att i huvudsak tillgodose det

ökade behovet av arbetskrafter genom anställande av ett större antal läkarutbildade

assistenter. Icke heller denna väg synes mig emellertid vara att

förorda, då det är att befara, att den enhetlighet, som kännetecknar den nuvarande

organisationen, med ett dylikt system delvis skulle gå förlorad.

I själva verket synes mig tillräcklig anledning icke föreligga att frångå det

system, på vilket den hittillsvarande organisationen bygger och vilket i stort

sett fungerat tillfredsställande. Jag utgår alltså liksom medicinalstyrelsen

från att provinsialläkaren bör kunna under normala förhållanden ensam

medhinna såväl det sjukvårdande som det hälsovårdande arbete, som nu författningsenligt

åvilar honom. Vill man med bibehållande av detta system

lätta provinsialläkarnas arbetsbörda, lärer ingen annan väg stå öppen än att

minska provinsialläkardistriktens storlek. Självfallet innebär detta en ökning

av antalet distrikt.

Vid det förslag till omreglering av provinsialläkardistrikten, som medicinalstyrelsen

uppgjort, har styrelsen utgått från att de extra provinsialläkar

tjänster na skulle helt och hållet försvinna och ersättas med

ordinarie tjänster. I stort sett kan jag på denna punkt ansluta mig till medicinalstyrelsens

ståndpunkt, som innebär att å statsverket skola överflyttas

de kostnader för provinsialläkarinstitutionen, vilka ännu åvila vissa landsting

och kommuner. Jag vill i detta sammanhang erinra, att medicinalstyrelsens

förslag knappast innebär någon principiell nyhet, då under de senaste decennierna

de extra provinsialläkardistrikten, som tidigare voro mycket talrika,

till allra största delen utbytts mot ordinarie distrikt. Emellertid räknar

jag med att det även i fortsättningen stundom kan visa sig lämpligt att

bibehålla eller nyinrätta extra provinsialläkardistrikt, särskilt i sådant fall,

där ett påtagligt behov av provinsialläkare föreligger men där tvekan råder,

huruvida detta behov är av stadigvarande natur.

I sitt förslag har medicinalstyrelsen vidare räknat med att städer med

mindre än 5,0 0 0 invånare skola ingå i provinsialläkardistrikten,

men städer med högre invånarantal hava egna tjänsteläkare. Styrelsen har

sålunda i denna del anslutit sig till stadsläkarsakkunnigas förut återgivna

förslag och samtidigt frångått sin — i utlåtande över sistnämnda förslag —•

intagna ståndpunkt, att det i stad med ett invånarantal av mellan 5,000 och

10,000 skulle ankomma på Kungl. Majit att avgöra, huruvida staden skulle

hava egen tjänsteläkare eller införlivas med provinsialläkardistrikt. För min

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 237.

del kan jag på denna punkt biträda den åsikt, som intagits av stadsläkarsakkunniga

och nu senast av medicinalstyrelsen. Jag anser således, att regeln

bör vara den, att provinsialläkarorganisationen skall omfatta alla städer med

en folkmängd understigande 5,000 invånare, medan övriga städer böra falla

utanför denna organisation. Kungl. Majit torde dock böra äga möjlighet att,

där omständigheterna därtill föranleda, göra undantag från sagda regel.

Beträffande köpingar och m un i c i p a 1 s a lii h kilen föreslogo

stadsläkarsakkunniga, att dessa samhällen oberoende av folkmängden skulle

ingå i provinsialläkardistrikten och att alltså köpings- och municipalläkare

icke vidare skulle finnas. I motsats härtill utgår nu medicinalstyrelsen principiellt

från att köpingar och municipalsamhälle!! med minst 5,000 invånare

skulle liksom städer med motsvarande folkmängd hava egna tjänsteläkare.

Erfarenheten torde emellertid hava givit vid handen, att även jämförelsevis

stora köpingar och municipalsamhälle!! utan olägenhet kunna undvara särskild

tjänsteläkare. Jag förutsätter därför, att samtliga köpingar och municipalsamhällen

skola ingå i provinsialläkarorganisationen.

Av det anförda framgår, att en utökning av antalet ordinarie provinsialläkartjänster

bör äga rum ej blott av det skälet, att de nuvarande provinsialläkardistrikten

måste minskas utan även därför, att flertalet extra provinsialläkardistrikt

bör indragas, samt att köpingar, municipalsamhälle!! och mindre

städer böra införlivas med provinsialläkarorganisationen.

När det gäller att bedöma, i vilken utsträckning antalet

ordinarie provinsialläkare änster behöver utökas, yppa

sig stora svårigheter. Att bestämma behovet av nya tjänster med utgångspunkt

från en viss genomsnittlig befolkningssiffra per distrikt synes mig knappast

möjligt. Det är ju nämligen uppenbart, att folkmängden är endast en av de

faktorer, till vilken hänsyn bör tagas vid bestämmande av gränserna för ett

distrikt. Sålunda måste i lika hög grad beaktas de geografiska förhållandena,

kommunikationerna, tillgången till lasarett och andra sjukhus samt bebyggelsens

karaktär. Man torde emellertid kunna utgå från att provinsialläkardistrikten

i allmänhet ej böra hava en folkmängd understigande 5,000

eller överstigande 12,000 invånare.

Någon anledning att nu på förhand bestämma det antal ordinarie provinsialläkartjänster,

som inom en viss angiven tidrymd bör nyinrättas, synes mig så

mycket mindre föreligga, som utvecklingen med avseende å provinsialläkarnas

verksamhetsområde ännu icke till fullo kan överblickas och nya omständigheter

kunna tillkomma av beskaffenhet att i den ena eller andra riktningen

påverka behovet av dylika tjänster. Det torde för närvarande vara tillfyllest

att konstatera, att från angivna utgångspunkter ett betydande behov av nya

ordinarie tjänster förefinnes ävensom att åtgärder successivt böra vidtagas för

tillgodoseende av detta behov. Jag vill därför — i nära anslutning till den

praxis, som tillämpats under senare tid — förorda, att under nästa budgetår

inrättas 10 nya ordinarie provinsialläkartjänster. Den ingående utredning

rörande de lokala förhållandena på förevarande område, som förebragts av

medicinalstyrelsen, är givetvis ägnad att i väsentlig omfattning underlätta den

omreglering av distriktsindelningen, som efter hand bör komma till stånd.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majus proposition nr 237.

I överensstämmelse med det anförda förordar jag, att antalet ordinarie

provinsialläkartjänster från och med den 1 januari 1940 ökas från 336 till 346.

2. Stadsläkarorganisationeu.

I det föregående har jag förordat, att städer med ett lägre invånarantal

än 5,000 skola ingå i provinsialläkardistrikten. Vid bifall härtill torde den

civila tjänsteläkarorganisationen i dessa städer bliva på ett tillfredsställande

sätt ordnad.

Vad beträffar sagda organisation i övriga städer, synes det vara en tämligen

allmän uppfattning, att organisationen företer vissa brister och att

förändringar i densamma böra vidtagas i syfte att uppnå större enhetlighet

och stadga samt en bättre statlig kontroll. Denna uppfattning har — såsom

framgår av den förut lämnade redogörelsen — delats av 1937 års riksdag och

även jag är av den åsikten, att rådande förhållanden på ifrågavarande område

icke äro i alla avseenden tillfredsställande.

När det gäller att avgöra, efter vilka linjer förevarande fråga lämpligen

bör lösas, gå emellertid meningarna starkt i sär. I stort sett föreligga två

alternativ. Enligt det ena av dessa — det alternativ, som förordats av stadsläkarsakkunniga

— skulle tjänsteläkarna i städerna liksom hittills vara kommunalt

anställda, men de skulle utnämnas av statlig myndighet, som också

skulle meddela enhetliga bestämmelser rörande deras åligganden, och till

deras avlöning skulle utgå statsbidrag enligt vissa grunder. Jämlikt det andra

alternativet — som tillstyrkts i det så kallade reservationsförslaget — skulle

i städerna inrättas rent statliga stadsläkartjänster, vilkas innehavare principiellt

skulle hava till uppgift att fullgöra sådana stadsläkarna hittills tillkommande

åligganden, vilka kunde anses vara av rent statlig natur, medan stadsläkarnas

övriga uppgifter skulle fullgöras av helt och hållet kommunalt

anställda och avlönade läkare.

För min del kan jag icke finna en så genomgripande omläggning av stadsläkarorganisationen,

som den i reservationsförslaget förordade, vara av omständigheterna

motiverad. En rationell uppdelning av stadsläkarnas åligganden

i statliga å ena sidan och kommunala å den andra synes mig knappast

heller möjlig att verkställa och skulle i varje fall icke åstadkommas genom

ett bifall till nämnda förslag. Det är vidare uppenbart, att en lösning efter

denna linje måste för statsverket medföra mycket betydande kostnader. Jag

anser mig därför icke kunna biträda detta alternativ.

En lösning i anslutning till sakkunnigförslagets alternativ synes mig ur

flera synpunkter mera tilltalande. De föreliggande spörsmålen, som delvis

äro av ganska invecklad och svåröverskådlig art, synas mig emellertid böra

göras till föremål för ytterligare utredning. Särskilt torde det böra undersökas,

huruvida icke önskvärd enhetlighet och kontroll på förevarande område

skulle kunna vinnas utan statens ekonomiska medverkan, samt huruvida

icke, för den händelse statsbidrag anses böra utgå, för bidragets åtnjutande

bör uppställas det villkoret, att stadsläkarna skola vara skyldiga att meddela

enskild sjukvård enligt viss av statlig myndighet fastställd taxa. Därest

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

statsbidrag befinnes påkallat, torde det ock böra tagas under övervägande,

om icke statsbidragsbestämmelserna kunna göras avsevärt enklare än enligt de

sakkunnigas förslag. Vidare lärer det böra tagas under omprövning, huruvida

tillräcklig anledning finnes för statsmakterna att beröva städerna deras

rätt att själva bestämma tjänsteläkarnas avlöning. Vad slutligen frågan örn

stadsläkarnas pensionering beträffar, lärer en undersökning vara påkallad,

huruvida icke denna fråga numera kommit i ett annat läge, sedan städerna

under senare år i allt större omfattning själva vidtagit åtgärder i syfte att

tillförsäkra sina tjänsteläkare skälig pension.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag icke för närvarande är beredd

att taga slutlig ställning till spörsmålet rörande organisationen av de civila

tjänsteläkarna i städerna.

III. Anslagsfrågor.

1. Förslagsanslaget till förste provinsialläkare och provinsialläkare

lii. fl.: Avlöningar.

Budgetår Anslag Nettoutgifter

1937/38 .............................. 2,965,000 3,022,767

1938/39 .............................. 3,055,000 —

1939/40 (förslag).................. 3,670,000 —

Genom beslut den 22 april 1938 har Kungl. Maj:! medgivit, att antalet provinsialläkare,

som från och med den 1 januari 1938 utgjort 326, finge från och

med den 1 januari 1939 utgöra 336. 5

Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut förstnämnda dag fastställt följande

av riksdagen godkända avlöningsstat för förste provinsialläkare och provinsialläkare

m. fl., att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39:

1.

2.

3.

Avlöningsstat.

Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat (förste provinsialläkare

och provinsialläkare), förslagsvis ............... kronor 2,990,000

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit:

a. Arvoden till biträdande förste provinsial
-

läkare ........................................

kronor 11,600

b. Avlöning åt civila läkarstipendiater, för- slagsvis .........................................

» 8,400 »

20,000

Särskilda löneförmåner till ordinarie tjän- stemän:

a. Provisoriskt dyrortstillägg åt vissa förste

provinsialläkare, förslagsvis ...............

» 800 »

b. Tillfälliga lönetillägg åt vissa provinsial- läkare .........................................

» 1,100

c. Ersättning till förste provinsialläkare för

vissa expenser .................................

» 43,100 »

45,000

Summa förslagsanslag kronor 3,055,000

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 237.

41

Medicinalstyrelsen.

I skrivelse den 29 augusti 1938 har medicinalstyrelsen gjort framställning

angående anslag för ifrågavarande ändamål för budgetåret 1939/40.

Vid beräkningen av anslagsposten till avlöningar till tjänstemän

å ordinarie stat har styrelsen utgått från det i gällande avlöningsstat

upptagna anslagsbeloppet av 2,990,000 kronor. Styrelsen föreslår

emellertid av flera anledningar en höjning av detta belopp. Sålunda eriniax

styrelsen, att jämlikt beslut av 1938 års riksdag förste provinsialläkarna skulle

komma att från och med nästa budgetår erhålla avlöning enligt 30:e lönegraden

i det nya civila avlöningsreglementet. Styrelsen beräknar, att härigenom

skulle uppkomma en merkostnad av omkring 8,000 kronor. Styrelsen förutsätter

vidare, att under budgetåret 1939/40 skulle komma att successivt inrättas

10 nya provinsialläkareänster. Den härav följande kostnadsökningen

uppskattar styrelsen till i runt tal (10 X 9,000) 90,000 kronor. Styrelsen upptager

därför ifrågavarande anslagspost till (2,990,000 + 8,000 + 90,000)

3,088,000 kronor.

Posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majit, beräknar styrelsen till samma belopp, som

för ändamålet upptagits i gällande stat, alltså till 20,000 kronor, därvid liksom

hittills upptagits för arvoden till biträdande förste provinsialläkare 11,600

kronor och för avlöning till civila läkarstipendiater 8,400 kronor.

Under posten till särskilda löneförmåner till ordinarie

tjänstemän beräknar styrelsen delposterna till tillfälliga lönetillägg åt

vissa provinsialläkare och till ersättning till förste provinsialläkare för vissa

expenser till 1,100 kronor respektive 43,100 kronor, medan delposten till

provisoriskt dyrortstillägg åt vissa förste provinsialläkare ansetts kunna utgå.

Hela denna post har alltså upptagits till 44,200 kronor.

Enligt medicinalstyrelsens kalkyler har således det sammanlagda medelsbehovet

för nästa budgetår uppskattats till (3,088,000 + 20,000 + 44,200)

3,152,200 kronor.

Departementschefen.

Innan jag närmare ingår på en uppskattning av föreliggande medelsbehov,

får jag erinra, att Kungl. Majit i proposition den 10 mars 1939, nr 200, på

hemställan av chefen för finansdepartementet framlagt förslag rörande bland

annat lönereglering för provinsialläkarna, avsedd att träda i tillämpning den

1 juli 1939. Jämlikt propositionen skola provinsialläkarna inordnas under det

nya civila avlöningsreglementet men uppbära lön enligt en särskild löneplan,

benämnd löneplan D och innehållande fyra lönegrupper, vardera med fyra

löneklasser. Ett bifall till propositionen kommer att i flera hänseenden påverka

ifrågavarande utgifter. På medelsbehovet inverkar jämväl den beslutade

löneregleringen för förste provinsialläkarna ävensom den av mig för tiden från

och med den 1 januari 1940 förordade utökningen av antalet ordinarie provinsialläkartjänster

från 336 till 346.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

Vad först beträffar anslagsposten till avlöningar till tjänstemän

å ordinarie stat, bör under denna post med hänsyn till den beslutade

löneregleringen för förste provinsialläkarna för avlöningar till dessa

befattningshavare beräknas ett belopp av i runt tal 290,000 kronor. Vidkommande

provinsialläkarna är att räkna med årsavlöning till 336 och halvårsavlöning

till 10 dylika läkare. För ändamålet torde vid bifall till nyssnämnda

proposition erfordras omkring 3,050,000 respektive 45,000 kronor. I dessa

belopp ingå emellertid icke utgifterna för de kallortstillägg, vilka kunna beräknas

komma att utgå till vissa förste provinsialläkare och provinsialläkare

och vilka böra bestridas från nu behandlade anslagspost. För kallortstilläggen

lärer böra beräknas ett ytterligare belopp av 10,000 kronor. Posten bör därför

upptagas till (290,000 + 3,050,000 + 45,000 + 10,000) 3,395,000 kronor eller i

avrundat tal 3,400,000 kronor.

Med avseende å posten till arvoden och särskilda ersättningar,

bestämda av Kungl. Majit, ifrågasätter jag icke någon

ändring. Jag beräknar således delposten till arvoden till biträdande förste

provinsialläkare till 11,600 kronor, delposten till avlöning åt civila läkarstipendiater

till 8,400 kronor och hela posten till 20,000 kronor.

Under posten till särskilda löneförmåner till ordinarie

tjänstemän bortfaller till följd av den beslutade löneregleringen för

förste provinsialläkarna delposten till provisoriskt dyrortstillägg åt vissa

förste provinsialläkare.

Från delposten till tillfälliga lönetillägg åt vissa provinsialläkare gäldas

för närvarande dels ett lönetillägg av 240 kronor till provinsialläkaren i

Gäddede distrikt, dels ock ett lönetillägg av 840 kronor till provinsialläkaren

i Arjeplogs distrikt. Enligt förslaget till lönereglering för provinsialläkarna

skall hädanefter tillfälligt lönetillägg utgå allenast till provinsialläkaren i sistnämnda

distrikt samt med ett till 600 kronor reducerat belopp. Förevarande

delpost bör därför nu benämnas tillfälligt lönetillägg åt en provinsialläkare

och upptagas till 600 kronor.

Delposten till ersättning till förste provinsialläkare för vissa expenser bör

liksom i gällande avlöningsstat upptagas till 43,100 kronor.

De sammanlagda utgifterna under posten till särskilda löneförmåner till

ordinarie tjänstemän kunna alltså beräknas till (600 + 43,100) 43,700 kronor.

Såsom konsekvens av löneregleringen för förste provinsialläkarna samt

förslaget örn dylik reglering för provinsialläkarna bör slutligen upptagas en - ny anslagspost till rörligt tillägg, vilken post torde kunna uppskattas

till 206,300 kronor.

Utgiftsbehovet under förevarande anslag torde alltså kunna beräknas till

(3,400,000 + 20,000 + 43,700 + 206,300) 3,670,000 kronor.

Särskild personalförteckning torde nu böra fastställas för förste provinsialläkarna

och provinsialläkarna. Därvid lärer för enkelhetens skull antalet pro

vinsialläkartjänster böra bestämmas till 346, ehuru — på sätt framgår av det

föregående — 10 av dessa tjänster äro avsedda att inrättas först från och med

den 1 januari 1940.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 237.

43

2. Förslagsanslaget till förste provinsialläkare och provinsialläkare

m. 11.: Reseersättningar.

Budgetår

Anslag

Nettoutgifter

1936/37 ......................

........ 135,000

161,669

1937/38 ......................

........ 140,000

201,410

1938/39 ......................

........ 165,000

—

1939/40 (förslag) ..........

........ 200,000

—

Medicinalstyrelsen.

I skrivelse den 30 augusti 1938 har medicinalstyrelsen — under åberopande

av dels belastningen för sistförflutna budgetår, dels ock den utökning av

antalet provinsialläkare, som förutsatts skola inträda under åren 1939 och

1940 — hemställt, att anslaget måtte för nästa budgetår upptagas till 210,000

kronor.

Departementschefen.

På av medicinalstyrelsen angivna skäl finner jag en betydande höjning av

ifrågavarande anslag påkallad. Emellertid synes mig anslagsbeloppet kunna

begränsas till 200,000 kronor.

3. Förslagsanslaget till bidrag till extra provinsialläkares

Budgetår

avlönande ni. ni.

Anslag

Nettoutgifter

1936/37 .............

.................... 23,000

22,191

1937/38 .............

.................... 20,000

25,459

1938/39 .............

.................... 15,000

—

1939/40 (förslag) .

.................... 10,000

—

[Allmän läkarinstruktion den 19 december 1930 (nr 442), ändrad genom

kungörelser nr 37/1933, 586/1935, 428/1937 och 802/1937; kungörelse den 30

december 1911 (nr 163) angående ändrade bestämmelser i fråga örn statsbidrag

till avlönande av extra provinsialläkare; kungörelse den 29 juni 1917 (nr 465)

angående statsbidrag till avlönande av extra provinsialläkare i avlägset belägna,

särskilt svårbesättliga distrikt och kungörelse den 8 maj 1925 (nr 206)

angående dyrtidstillägg åt vissa extra provinsialläkare.]

Den 22 april 1938 har Kungl. Maj:t fastställt följande stat för användningen

av det för innevarande budgetår anvisade anslaget:

Stat.

1. Bidrag till extra provinsialläkares avlönande, förslagsvis ... kronor 14,500

2. Bidrag till dyrtidstillägg åt vissa extra provinsialläkare,

förslagsvis .................................................................. ”_500

Summa kronor 15,000

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 237.

Medicinalstyrelsen.

I skrivelse den 29 augusti 1938 har medicinalstyrelsen gjort framställning

rörande anvisande av medel för här omförmälda ändamål för nästa budgetår.

I skrivelsen har styrelsen anfört följande.

I 1938 års statsverksproposition hade Kungl. Majit hemställt, att för ifrågavarande

ändamål måtte för budgetåret 1938/39 anvisas ett förslagsanslag av

20,000 kronor.

1938 års riksdag hade emellertid nedsatt anslaget till 15,000 kronor. Detta

hade tydligen skett med hänsyn därtill att riksdagen i anledning av väckt

motion anvisat medel till avlöning åt tio nya ordinarie provinsialläkare, därvid

riksdagen närmast avsett att möjliggöra en överföring å ordinarie stat av ett

motsvarande antal extra provinsialläkartjänster.

För närvarande utginge statsbidrag till 16 extra provinsialläkartjänster.

Styrelsen ansåge för sin del, att under tiden intill den 1 juli 1939 7 å 8 extra

provinsialläkardistrikt skulle kunna förändras till ordinarie. Därest så skedde,

skulle anslagsbehovet för bidrag till extra provinsialläkares avlönande komma

att för nästa budgetår minskas med omkring 10,000 kronor. Nämnda anslagsbehov

syntes därför kunna uppskattas till 12,500 kronor.

Departementschefen.

Under den senaste tiden hava åtskilliga extra provinsialläkardistrikt, som

åtnjutit statsbidrag från förevarande anslag, förändrats till ordinarie distrikt.

Vidare är att märka, att, därest — på sätt jag i det föregående förordat —

antalet ordinarie provinsialläkartjänster från och med den 1 januari 1940

utökas med tio, detta kommer att föranleda en ytterligare nedgång av antalet

extra provinsialläkardistrikt, till vilka statsbidrag utgår. Så blir med säkerhet

förhållandet även örn ett eller annat extra provinsialläkardistrikt skulle komma

att nyinrättas. Med hänsyn härtill anser jag ifrågavarande anslag icke för

nästa budgetår behöva upptagas till högre belopp än 10,000 kronor.

IV. Hemställan
Under

åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört,

får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

I.) godkänna följande personalförteckning för förste provinsialläkare

och provinsialläkare:

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän ä ordinarie stat.

24 förste provinsialläkare ....................................... A 30

146 provinsialläkare, lön enligt löneplan D ................ .;

Anm. I antalet provinsialläkarbefattningar ingår icke befattningen såsom

provinsialläkare i Visby distrikt. Sistnämnda befattning bestrides utan

särskild ersättning av förste provinsialläkaren i Gotlands län.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majus proposition nr 237.

II.) godkänna följande avlöningsstat för förste provinsialläkare

och provinsialläkare m. fl., att tillämpas tills vidare från och med

budgetåret 1939/40:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat

(förste provinsialläkare och provinsialläkare),

förslagsvis ................................. kronor 3,400,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majit:

a. Arvoden till biträdande

förste provinsialläkare...... kronor 11,600

b. Avlöning åt civila läkar
stipendiater,

förslagsvis ... » 8,400 » 20,000

3. Särskilda löneförmåner till

ordinarie tjänstemän:

a. Tillfälligt lönetillägg åt en

provinsialläkare ............ » 600

b. Ersättning till förste pro
vinsialläkare

för vissa expenser

........................ » 43,100 » 43,700

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 206,300

Summa förslagsanslag kronor 3,670,000;

III. ) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.:

Avlöningar för budgetåret 1939/40 anvisa ett förslagsanslag

av ............................................................ kronor 3,670,000;

IV. ) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.:

Reseersättningar för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag

av ............................................................ kronor 200,000;

samt

V. ) till Bidrag till extra provinsialläkares avlönande m. m. för

samma budgetår anvisa ett förslagsanslag av ... kronor 10,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare m.jl.: avlöningar m. rn. jämt s. 4 i texten
  2. SU 1939:171 Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare ni. fl.: avlöningar ni. m. jämte en i ämnet s. 1 i texten