Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn enskilda vägar, m. m

1939-04-13 · 200 sidor, varav 198 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 198 av 200 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:250, Med förslag till lag örn enskilda vägar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

1

Nr 250.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till

lag örn enskilda vägar, m. m.; given Stockholms slott

den 13 april 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn enskilda vägar;

2) lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda vägar;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907

(nr 36 sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag örn ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

örn delning av jord å landet; samt

5) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

örn fastighetsbildning i stad.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gerli. Strindlund.

Bihang till riksdagens protokoll 1939.

1 sami.

Nr 250.

235 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majds proposition nr 250.

Förslag

till

Lag

om enskilda vägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till nytta

vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest.

Yad i denna lag stadgas angående fastighet gäfle även beträffande gruva

och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl å

sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till

grunden.

Beträffande stad eller samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens bestämmelser

angående stad skola lända till efterrättelse, äger denna lag icke

tillämpning, såvitt angår område, för vilket stadsplan fastställts; dock skall,

där ej med stöd av stadgandena i 65 §, 71 § andra stycket eller 85 § annorledes

i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för område icke medföra att

vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter eller vägar inom

området upphör att gälla.

Denna lag skall icke verka rubbning av vad som finnes särskilt stadgat örn

rätt till väg eller örn väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller inskränkning

i den omfattning, i vilken det enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser

är lovligt för envar att färdas över annans ägor.

2 §.

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas

för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats,

ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd

eller brukande utförd anordning. Såsom väg anses bro och färja med färjläge.

3§-

Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning.

Såsom byggande av väg anses förutom anläggning av ny väg även omläggning

och förbättring av väg.

Till vägunderhåll räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i ett för

dess ändamål tillfredsställande skick, såsom påförande av väghållningsämnen,

vägbanans jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättning av

bro eller färja samt ombyggnad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn,

vägmärke eller annan dylik anordning, såvida åtgärden ej företages i samband

med vägens byggande, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro

samt drift av färja.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.

Vinterväghållning omfattar arbete för att hålla vägbana till erforderlig

bredd fri från hinder av snö och is ävensom för dess utmärkande, där så

tarvas, så ock åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där

å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med

hänsyn till trafikens art och omfattning är till avsevärd olägenhet.

4 §■

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt

byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med

minsta intrång och olägenhet för annan.

Inom område, för vilket med avseende å fastighetsindelning eller byggnadsverksamhetens

ordnande, enligt vad därom stadgats, viss plan eller särskilda

bestämmelser äro gällande, må ej väg så byggas att planen eller bestämmelserna

motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande

försvåras. Ej heller må väg byggas i strid mot vad jämlikt 84 eller 85 §

föreskrivits.

Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ändamål

fordrar.

Vid väghållning skall iakttagas vad örn fasta fornlämningar, naturminnesmärken

och nationalparker är särskilt stadgat.

5 §•

För fullgörande av väghållningsskyldighet eller annan förpliktelse, som

enligt denna lag eller med stöd därav meddelad bestämmelse åligger fastighet,

svare, där ej nedan i andra eller tredje stycket annorledes stadgas, fastighetens

ägare.

Den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag

besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, skall vid tillämpning

av denna lag anses såsom fastighetens ägare.

I ägares ställe svare den, som innehar fastighet på sådana villkor att han,

där fastighetsskatt för fastigheten skall utgå, jämlikt kommunalskattelagen

är skyldig erlägga dylik skatt.

Ny ägare eller innehavare svare ej för bidrag i penningar, som förfaller

till betalning, innan han skall tillträda fastigheten, men vare pliktig fullgöra

vad företrädaren eftersatt i fråga örn arbete, som i avseende å väghållningen

ålagts honom.

Angående förmånsrätt för vissa fordringar enligt denna lag är särskilt

stadgat.

2 KAP.

Enskilda vägar i allmänhet.

Om rätt till väg och om väghållningsskyldighet m. m.

6 §■

Är för fastighets ändamålsenliga brukande av synnerlig vikt att väg för

den fastighet bygges över annan fastighets område och kan ej sådant lända

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Majus proposition nr 250.

till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas den mark,

som åtgår till vägen.

7 §•

Prövas befintlig väg vara av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande

av fastighet, till vilken vägen icke hörer, skall rätt att begagna vägen upplåtas

för fastigheten, såframt ej därigenom märkligt men tillskyndas fastighet,

å vars mark vägen är belägen, eller någon, som enligt tidigare upplåtelse

äger nyttja vägen.

8 §•

Därest vid prövning av fråga örn upplåtelse för fastighet av rätt enligt 6

eller 7 § att bygga eller begagna väg finnes att sådant men, som där sägs,

skulle orsakas av upplåtelsen, såframt ej rätten att för fastigheten nyttja

vägen begränsas till viss tid, viss årstid eller visst färdsätt, varde rättigheten

på dylikt sätt begränsad. Sådan begränsning må ock ske då uppenbart

är att behovet av vägen för fastigheten är i motsvarande mån inskränkt.

9 §•

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som orsakas

av vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning.

Kan i fall då enligt 7 § upplåtes rätt att för fastighet begagna väg såsom

farväg, upplåtelsen anses medföra att arbete, som under de sist förflutna

fem åren, räknat från det frågan örn upplåtelsen väcktes, nedlagts å vägens

anläggning, omläggning eller förbättring, blivit till synnerlig nytta för fastigheten,

och varder, på sätt nedan i detta kapitel sägs, skyldighet att med

viss andel deltaga i vägens underhåll lagd å fastigheten, må, där särskild

anledning därtill förekommer, tillika kunna å fastigheten läggas skyldighet

att ersätta skälig del av värdet av det sålunda utförda vägbyggnadsarbetet.

Yarder fastighet, för vilken enligt 7 § upplåtes rätt att begagna väg såsom

farväg, icke förpliktad att med viss andel deltaga i väghållningen, åligge

fastigheten skyldighet att utgiva ersättning för den slitning av vägbanan,

som beräknas uppkomma genom vägens begagnande för fastigheten.

Ersättning, som i tredje stycket avses, skall bestämmas till visst penningbelopp

att utgå årligen i förskott under den tid rätten att begagna vägen

äger bestånd och av den berättigade tages i anspråk. I övrigt skall ersättning

enligt denna paragraf bestämmas i penningar att utgå på en gång.

10 §.

I vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastigheters

ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt deltaga.

Yäg, som, då mark är bar, är till nytta för två eller flera fastigheter, skall

av dem samfällt underhållas.

Ar väg under tid, då marken är snötäckt, till nytta för två eller flera

fastigheter, skola dessa samfällt taga del i vinterväghållningen.

Väghållningsskyldighet enligt vad nu är sagt åligger dock icke fastighet,

med mindre vägen är till nytta för fastigheten såsom farväg samt rätt att i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 250. *

sådant hänseende begagna vägen tillkommer eller kan tillerkännas fastigheten

jämlikt lag eller enligt avtal eller medgivande av vederbörande rättsägare,

ej heller för tid, som förflutit, innan skyldigheten i nedan angivna

ordning fastställes.

Yad i denna paragraf stadgats utgöre icke hinder för att, där så prövas

skäligt, egendom, vars rätt att begagna väg till tiden eller annorledes begränsas,

så ock egendom, som i 1 § andra stycket avses, förklaras skola

bidraga till väghållningen allenast genom erläggande av sådan ersättning,

som i 9 § tredje stycket sägs; och skall, där så sker, å egendomen icke

tillämpas vad i detta kapitel finnes stadgat örn väghållningsskyldig eller

den, som har att deltaga i väghållning.

11 §•

Skyldigheten att deltaga i väghållning skall mellan de fastigheter, vilka

skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas

komma att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas

större andel än som svarar mot dess nytta av vägen.

12 §.

Arbete med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning skall av de

väghållningsskyldiga utföras antingen gemensamt eller, efter vägdelning, så

att envar av dem eller, där särskilda omständigheter därtill föranleda, vissa

eller samtliga gemensamt stå i ansvar för viss sträcka å marken (väglott).

Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är örn vägbyggnad, vägunderhåll

eller vinterväghållning, hänsyn tagas till sådana omständigheter, som inverka

på kostnaden i motsvarande avseende, så att, där större svårighet

möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas. I följd härav skall, i

den mån anledning därtill förekommer, delning av väg verkställas särskilt

för byggandet, särskilt för underhållet och särskilt för vinterväghållningen,

ändå att den enligt 11 § å varje fastighet belöpande andelen är densamma

beträffande vart och ett av dessa slag av väghållning.

13 §.

Där med stöd av stadgandena i detta kapitel vid förrättning eller genom

dom väghållningsskyldighet ålagts fastighet samt för skyldighetens fullgörande

tarvas, att sand, grus, jord eller sten tages å visst eller vissa ställen

å annan fastighet eller att å visst område därav invid vägen växande träd

eller buskar borthuggas eller kvistas eller snöskärm uppsättes, skall rätt i

sådant avseende upplåtas för den förra fastigheten, där ej detta skulle lända

den andra till märkligt men; och må, där det kan ske utan att orsaka dylikt

men samt finnes påkallat till vinnande av ökad trafiksäkerhet vid vägens begagnande,

rätt som nyss sagts i fråga örn röjning av träd eller buskar upplåtas

för fastighet, som i den i detta kapitel stadgade ordning berättigats att

nyttja vägen.

För upplåtelse, som i första stycket avses, så ock för annat intrång, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 250.

därav föranledes, skall ersättning gäldas i penningar. Ersättningen skall bestämmas

att utgå på en gång, dock att ersättning för rätt att taga väghållningsämnen

må, där rätt i sådant hänseende ej förbekålles allenast den eller

de fastigheter, för vilka upplåtelsen sker, bestämmas sålunda att dels på

en gång skall erläggas visst belopp och dels vid varje särskilt tillfälle, då

rättigheten begagnas, betalning skall gäldas efter visst pris för den då tagna

mängden. Ej må för erläggande av den ersättning för rätt att taga väghållningsämnen,

som skall utgå på en gång, bestämmas längre tid en ett år efter

det rättigheten fastställdes.

Vid upplåtelse av rätt, som i denna paragraf avses, så ock vid rättighetens

begagnande skall tillses, att fastighet, som därav besväras, ej betungas mer

än nödigt är. Träd av större prydnadsvärde eller träd och buskar å tomt

eller i trädgård må ej fällas, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Innan

upplåten rätt att borthugga eller kvista träd eller buskar begagnas, skall för

varje gång underrättelse örn åtgärden, minst en vecka förut, meddelas

vederbörande fastighets ägare eller innehavare.

14 §.

I fall då vid förrättning eller genom dom enligt detta kapitel bestämts

att väg må för fastighet byggas eller begagnas, må till förmån för fastigheten,

där det kan ske utan märkligt men för annan fastighet, föreskrivas,

att grind eller led ej får bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes än

i ägogräns, i korsning av järnväg, spårväg eller vattenväg eller där det erfordras

för fullgörande av stadgad stängselskyldighet. Vid meddelande av

dylik föreskrift må dess tillämpning i övrigt begränsas efter ty skäligt

prövas.

För intrånget skall gäldas ersättning, som bestämmes i penningar att utgå

på en gång.

Om förrättning.

15 §.

Prövning av fråga örn rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses, verkställes

vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas.

16 §.

Rätt att påkalla förrättning enligt detta kapitel och att vid förrättningen

föra talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare ävensom

innehavaren, där denne jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet av

fastighetens väghållningsskyldighet. .

Väckes sålunda fråga, som i 6—14 §§ avses, må härutinnan talan för fastighet

vid förrättningen föras jämväl av innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt,

i den mån frågan rörer hans rätt.

Har efter förrättningens början fastighet övergått till ny ägare eller innehavare,

vare han i lika mån som företrädaren bunden av vad denne medgivit

eller godkänt,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts proposition nr 250.

17 §.

Yrkande om skyldighet för fastighet att deltaga i väghållning må vid förrättning

framställas endast för fastighet, vilken prövas jämlikt de i 10 §

stadgade grunder skola deltaga i den vägbyggnad, det vägunderhåll eller den

vinterväghållning, varom fråga är.

18 §.

Ansökning örn förrättning enligt detta kapitel göres skriftligen hos länsstyrelsen.

I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet,

de fastigheter saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och

innehavares, nyttjanderätts- och servitutshavares namn och hemvist.

Finner länsstyrelsen den äskade förrättningen endast avse fråga, som bör

vinna sin lösning i den i 3 kap. stadgade ordning, äge länsstyrelsen avslå

ansökningen eller, där förordnande för förrättningsman redan utfärdats men

förrättningen ännu icke avslutats, förordna örn dess inställande. Ar frågan

örn dylikt beslut beroende på utredning, som länsstyrelsen låter verkställa,

må med utseende av förrättningsman tills vidare anstå eller länsstyrelsen

föreskriva att förrättningen skall vila, intill dess länsstyrelsen annorledes

förordnar.

19 §.

Till förrättningsman skall länsstyrelsen förordna sådan person, lantmätare

eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl

i övrigt vara till uppdraget lämplig.

För förrättning, som avser stad eller samhälle på landet, för vilket skall

föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall till

förrättningsman företrädesvis förordnas i stadens eller samhällets tjänst anställd

mätningsman eller jämlikt 5 kap. 2 § lagen örn fastighetsbildning i

stad förordnad förrättningsman för avstyckningar inom staden eller samhället.

Hava samtliga uppgivna sakägare förenat sig örn förslag till viss förrättningsman,

varde den föreslagne förordnad, där ej annat föranledes av stadgandena.

i första och andra styckena eller eljest laga hinder möter.

Örn förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lantmäterikontor

eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till

byggnadsnämnd, denna nämnd.

20 §.

Förrättningsmannen skall, örn han finner sådant nödigt eller någon av

sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av

sakägarna eller, örn dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem,

som äro valda till nämndemän eller till ägodelningsnämndemän eller till gode

män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Ej må till god man utses

någon, som är bosatt fjärran från den ort, där förrättningsstället är beläget,

när annan behörig närmare finnes.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas,

må det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle vad

de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

21 §.

För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning,

den förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet med vad

för gode män vid lantmäteriförrättningar är eller varder stadgat.

Hen ersättning, så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrättningen

är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden

genast förskjutas samt, därest vid förrättningen flera förpliktas till väghållning

eller utgivande av ersättning enligt 9 § tredje stycket, mellan dem och

sökanden fördelas efter ty skäligt prövas.

22 §.

Uppkommer vid förrättning fråga, för vars avgörande fordras särskild fackkunskap,

äge länsstyrelsen, på därom av förrättningsmannen framställd begäran

och efter prövning av åtgärdens behövlighet, förordna sakkunnig person

att biträda förrättningsmannen. Över länsstyrelsens beslut härutinnan må

klagan icke föras.

Ersättning till sakkunnigt biträde, varom nyss sagts, bestämmes av förrättningsmannen

med gode männen, örn sådana äro tillkallade; och gälle beträffande

ersättningen vad i 21 § andra stycket finnes örn annan kostnad för

förrättning stadgat.

23 §.

Mot förrättningsman, god man och sakkunnigt biträde gälle dessa jäv:

örn han själv är sakägare eller örn han är med sakägare i den skyldskap

eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare, eller örn han eller

någon, som är med honom sålunda skyld eller besvågrad, eljest äger del i

saken eller därav kan vänta synnerlig nytta eller skada, eller örn han såsom

ledamot i någon rätt deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken, eller örn

han varit fullmäktig i saken, eller örn han är i någon sakägares tjänst, eller

om han är sakägares vederdeloman eller uppenbara ovän. Söker någon,

sedan förrättning begärts, sak med honom eller tillfogar honom något med

ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej räknas

för jäv.

Vet förrättningsman, god man eller sakkunnigt biträde att emot honom

finnes jäv eller är han hindrad att inom skälig tid utföra sitt uppdrag, anmäle

det genast hos den, som meddelat honom uppdraget.

24 §.

Förrättningsman skall så skyndsamt som möjligt å därför tjänlig tid börja

förrättningen samt utan onödigt dröjsmål fortsätta och avsluta densamma.

Finner förrättningsmannen anledning till antagande att till förrättningen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 250.

hänskjuten fråga bör lösas i elen i 3 kap. stadgade ordningen, skall lian genast

härom underrätta länsstyrelsen och inhämta dess besked huruvida förrättningen

skall fortgå.

Vill den, som sökt förrättning, sedan förrättningsman förordnats men

innan sammanträde under förrättningen hållits, återkalla sin talan, gore det

skriftligen hos förrättningsmannen. Därest kungörelse eller kallelser, varom

i 25 § sägs, redan utfärdats och återkallelsen inkommit så sent att förrättningsmannen

ej kan i god tid före det utsatta sammanträdet skriftligen

underrätta samtliga kända sakägare örn förrättningens inställande, vare återkallelsen

utan verkan; och meddele förrättningsmannen sökanden därom besked.

Sker återkallelsen vid sammanträde under förrättningen, skall denna

genast inställas, där ej annan sakägare, som äger påkalla förrättning rörande

den väckta frågan, begär att förrättningen fortsättes.

25 §.

Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen örn tid och ställe för

första sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst fjorton dagar därförut

ej mindre uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där de av

förrättningen berörda fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller,

där förhållandena påkalla det, två eller flera av ortens tidningar.

Härjämte åligge det förrättningsmannen att minst fjorton dagar före sammanträdet

med posten avsända skriftlig kallelse till sammanträdet till envar

uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd sakägare. Kallelse skall

adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvida ej säker kunskap vinnes

örn annan adress inom landet för mottagaren. Ar mark, som beröres av förrättningen,

samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och finnes för

samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras

ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan varde kallelsen

sänd till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han

ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att

kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, örn sådan ej

finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare

och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,

må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig;

och skall, där kallelse delgives på detta sätt, kungörelsen örn förrättningen

innehålla uppgift örn vilken delägare, kallelsen tillställes, samt anslås å

lämplig plats inom kommun, där den samfällda marken är belägen.

Kungörelse och kallelse, varom i denna paragraf är stadgat, skola innehålla

anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomst- och andra

handlingar, som styrka rätt att föra talan vid förrättningen.

Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan

hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i ovan stadgade ordning,

förrättningen företagas, där samtliga sakägarna infinna sig eller av förrättningsmannen

blivit minst fjorton dagar förut bevisligen kallade till förrättningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Avser förrättningen väg i ort, där byggnadsnämnd finnes, har förrättningsmannen

att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden örn

tid och ställe för första sammanträdet.

Där fråga är örn vägs byggande så att den korsar allmän väg, järnväg,

spårväg, kanal eller flottled, vare förvaltningen av denna andra trafikled

kallad att såsom sakägare deltaga i förrättningen.

26 §.

Är någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka

sin rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för

honom tala och svara, begäre förrättningsmannen förordnande av god man

för den bortovarande enligt lagen örn förmynderskap.

27 §.

Angår förrättning fastighet, som står under allmän myndighets vård och

inseende, skall allmänt ombud förordnas att vid förrättningen bevaka det

allmännas rätt. Förordnandet meddelas, där det ej ankommer på annan

myndighet, av länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.

Finner förrättningsmannen, att förrättningen rör fastighet, som i första

stycket sägs, skall han, såframt ej honom veterligt allmänt ombud blivit

förordnat, så snart ske kan örn förhållandet underrätta länsstyrelsen, vilken,

därest densamma ej själv skall meddela förordnandet, har att vidarebefordra

underrättelsen till vederbörande.

Den myndighet, som utfärdat förordnande för allmänt ombud, skall därom

genast underrätta förrättningsmannen; och åligge det denne att snarast

möjligt till det allmänna ombudet med posten avsända underrättelse örn tid

och ställe för första sammanträdet eller, om detta redan hållits, nästa sammanträde

under förrättningen.

28 §.

Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat samt vid

det förra tid och plats för sakens vidare handläggning icke tillkännagivits

och ej heller överenskommelse träffats örn sättet för kungörandet av det nya

sammanträdet, skall förrättningsmannen därtill i god tid skriftligen kalla

samtliga sakägare, gode män och allmänna ombud samt, i fall som i 25 §

femte stycket sägs, örn detta sammanträde underrätta byggnadsnämnden.

Skall någon, som varken kallats eller inställt sig till något föregående

sammanträde under förrättningen, inkallas såsom sakägare, har förrättningsmannen

att tillställa honom skriftlig kallelse minst fjorton dagar i förväg.

29 §.

Kommer ej förrättningsmannen tillstädes å den för sammanträde utsatta

tid och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som

tillstädeskommit, åtskiljas. Får förrättningsmannen laga förfall, underrätte

han så fort ske kan alla vederbörande därom. Förrättningsman, som utan

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 250.

skälig orsak utebliver från sammanträde, ersätte all skada och olägenhet

samt svare därjämte för tjänstefelet.

Utebliver god man från förrättning, varde annan i hans ställe utsedd, såframt

ej alla närvarande sakägare begära uppskov med ärendets vidare handläggning.

......

Utebliver sakägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej hinder

för förrättningens företagande; dock att örn sökanden, utan att hava anmält

laga förfall, utebliver från första sammanträdet, skall så förfaras som örn

han hade vid sammanträdet återkallat sin talan.

30 §.

Vid första sammanträdet under förrättningen uppläse förrättningsmannen

sitt förordnande.

Förrättningsmannen efterhöre, huruvida jäv är att anföra mot honom eller

god man eller förordnat sakkunnigt biträde. Sakägare, som vill anföra jäv,

gore det å första sammanträdesdag, då den, mot vilken jävet framställes,

tjänstgör. Ej må sakägare senare väcka fråga örn jäv, med mindre han varit

av laga förfall hindrad att inställa sig å nämnda dag eller den omständighet,

varå jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit honom kunnig.

I dessa fall skall jävet för att vinna beaktande framställas å den sammanträdesdag,

som först inträffar efter det förfallet upphörde eller anledningen

till jävet uppkom eller blev känd. Sakägare, som föreslagit någon till förrättningsman

eller röstat å någon vid utseende av god man, må ej å omständighet,

som därvid var för sakägaren känd, grunda jäv mot den, som i

enlighet med sakägarens förslag eller röst blivit förordnad eller utsedd.

Över framställd jävsanmärkning meddele förrättningsmannen med gode

männen, där han av sådana biträdes, så fort ske kan beslut.

Finnes jäv mot förrättningsman lagligen grundat, skall förrättningen

genast avbrytas. I ty fall ävensom därest sakkunnigt biträde befinnes jävigt,

tillkännagive förrättningsmannen ofördröjligen förhållandet för länsstyrelsen.

Är god man befunnen jävig, utses annan i hans ställe.

Ogillas jävsanmärkningen, må talan mot beslutet fullföljas hos länsstyrelsen

genom besvär, vilka skola dit ingivas inom tjugu dagar från det beslutet

avkunnades. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet. Utan

hinder av förd klagan, fortsätte den, mot vilken jävet framställts, med sin

befattning, intill dess annorledes i vederbörlig ordning förordnas. Dock må

ej förrättningen avslutas, innan jävsfrågan slutligen prövats.

Vid beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall förbliva. Sådant beslut

må ej verka rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit

innan anmärkningen gjordes. Ogillar länsstyrelsen jävsanmärkning, må

klagan över länsstyrelsens beslut härutinnan icke föras.

31 §.

Förrättningsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid

förrättningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 250.

I protokollet skall ske anteckning rörande vilka som äro sakägare och för

vilka fastigheter de äga föra talan, samt till beskaffenhet och utgivningsdaganmärkas

de handlingar, som styrka behörighet härutinnan. Fastigheternas

registerbeteckningar skola angivas, i den mån sådana finnas dem åsätta.

I protokollet skola noga upptagas framställda yrkanden och anförda skäl

samt förrättningsmannens och gode männens beslut och utlåtanden jämte

grunderna för desamma.

Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd för hela förrättningen

och inom åtta dagar efter varje sammanträde å förut tillkännagiven

tid och plats uppläsas.

Protokollet skall förses med underskrift av förrättningsmannen och gode

männen, örn han av sådana biträdes, samt jämväl undertecknas av de sakägare,

som närvarit vid sammanträdet, dock att där närvarande sakägare äro

flera än tio eller de eljest därom besluta, protokollet skall å deras vägnar

undertecknas av två personer, vilka sakägarna därtill utsett. Den är utsedd,

som erhållit de flesta rösterna; mellan lika röstetal skilje lotten. Vägrar

sakägare sin underskrift eller förekommer anmärkning mot protokollet, skall

anteckning därom ävensom örn beslut, som i anledning av framställd anmärkning

meddelas, i protokollet verkställas.

32 §.

Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen må, där sådant

är för förrättningen erforderligt, efter därom i god tid gjord tillsägelse hos

vederbörande fastighets ägare eller innehavare, övergå ägor, verkställa stekning

eller mätning å marken, undersökning av grund och annan dylik åtgärd.

Därvid skall iakttagas, att skada å växande gröda samt nedhuggning

eller skadande av träd såvitt möjligt undvikas. Ej må i trädgård, annan

därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens lov träd skadas eller

fällas.

Har genom åtgärd, som i första stycket avses, skada uppkommit och vill

den, som skadan led, därför njuta gottgörelse, framställe han före förrättningens

avslutande sitt yrkande hos förrättningsmannen, vilken har att med

gode männen, om han av sådana biträdes, uppskatta skadan; och gälle örn

ersättning för skadan vad i 21 § andra stycket rörande kostnad för förrättning

finnes stadgat.

33 §.

Vid förrättning skall i förekommande fall företagas sådan prövning, som

i 1 § andra stycket sägs, samt efter omständigheterna tillses:

huruvida väg för fastighet må byggas över annan fastighets område;

huru väg skall byggas till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och anordning

i övrigt;

inom vilken tid byggande av väg skall vara slutfört;

huruvida för fastighet skall upplåtas rätt att begagna befintlig väg;

huruvida rätt, som för fastighet upplåtes att begagna väg, skall begränsas

på sätt i 8 § sägs;

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majds proposition nr 250.

vilka fastigheter, som skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande

eller underhåll eller i vinterväghållning, och huru stor andel av skyldigheten,

som skall åligga envar fastighet (andelstal), ävensom, där någon av de väghållningsskyldiga

fastigheternas rätt att begagna vägen begränsas till viss

årstid eller viss tid, huru väghållningsskyldigheten skall beträffande övrig

del av året eller efter den bestämda tidens utgång mellan de övriga väghållningsskyldiga

fördelas;

huruvida arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning

skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt eller efter vägdelning

samt, i senare fallet, huru delningen skall verkställas;

huruvida för fastighet skall upplåtas rätt, som i 13 § omförmäles, skolande,

där vid förrättning verkställes vägdelning, alltid i sammanhang därmed

till prövning upptagas frågan örn upplåtelse av rätt att taga väghållningsämnen

erfordras eller icke;

å vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och på vad sätt jämlikt

13 § upplåten rätt må utövas samt huruvida ett till hämtning av väghållningsämnen

vid förrättningen bestämt ställe må för enahanda ändamål nyttjas

av ägaren eller eljest av annan än den eller de fastigheter, för vilka rättigheten

sålunda upplåtes;

huruvida och i vad mån inskränkning skall jämlikt 14 § föreskrivas i rätt

att å väg bibehålla eller uppsätta grind eller led;

huruvida ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13, 14, 22 eller

32 § skall gäldas samt till vilket belopp eller, i den män ersättning enligt

13 § ej bestämmes allenast till visst belopp, efter vilka grunder ersättningen

i övrigt skall beräknas;

huruvida och på vad sätt ersättning, som här nämnts, skall mellan flera

fastigheter till utgörande fördelas;

huruvida ersättning enligt 9 § tredje stycket skall utgå, med vilket årligt

belopp ersättningen skall gäldas ävensom, där vägdelning skett och eljest i

förekommande fall, huru beloppet skall fördelas mellan flera till ersättningen

berättigade;

huru utgifterna för förrättningen skola mellan flera sökande eller andra

sakägare i enlighet med stadgandena i 21 § fördelas.

34 §.

Förriittningsmannen skall söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma

förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling

därom upprättad samt av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres,

underskriven och medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns

påskrift vitsordad. Avhandlingen skall bifogas protokollet över förrättningen.

Rörer förening fastighet, som står under allmän myndighets vård och

inseende, skall, ändå att dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å

fastigheten ej gidia, med mindre den varder av vederbörande myndighet

godkänd.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Angår förening fråga om byggande av väg i fall, som i 4 § andra stycket

avses, vare föreningen ej gällande utan att den prövas överensstämma med

de i nämnda stycke givna stadgan den.

Ej heller vare förening gällande, där den finnes uppenbarligen till skada

för fastighet betunga densamma med förpliktelse i avsevärt högre grad än

vad enligt de i detta kapitel stadgade grunder skall åligga fastigheten.

Åberopas vid förrättning enligt detta kapitel av någon sakägare mellan

honom och annan sakägare gällande avtal rörande fråga, som vid förrättningen

skall prövas, varde enahanda verkan tillerkänd avtalet, som örn dessa'' sakägare

vid förrättningen ingått förening i överensstämmelse med avtalets innehåll;

dock skall sakägare icke vid förrättning anses bunden av tidigare avtal, såframt

efter avtalets ingående inträtt ändrade förhållanden, som på frågan i

synnerlig mån inverka, ej heller där avtalet avser väghållningsskyldighet och

tio år förflutit från det avtalet slöts.

Prövning enligt denna paragraf av fråga örn verkan av förening eller avtal

ankommer på förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana

biträdes.

35 §.

I den mån ej enligt 34 § gällande förening mellan sakägarna kan åstadkommas

eller tidigare ingånget avtal skall läggas till grund för avgörandet,

varde saken jämlikt de i detta kapitel stadgade grunder prövad av förrättningsmannen

med gode männen, där han av sådana biträdes; och skola de,

sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen utredda,

ändå att frågorna skola avgöras i enlighet med förening eller avtal, på grund

av vad i ärendet förekommit avgiva skriftligt utlåtande i saken, vilket för

sakägarna skall uppläsas och framläggas.

Ej må i utlåtandet föreskrivas åtgärd, för vars vidtagande fordras offentlig

myndighets tillstånd, med mindre sådant tillstånd inhämtats.

Sedan utlåtandet framlagts, eller då förrättning, sedan sammanträde därunder

ägt rum, skall inställas, skall förrättningen förklaras avslutad med

tillkännagivande vid vilken domstol talan mot förrättningen må fullföljas

samt vad enligt 37 § skall iakttagas för sådan talans bevarande.

Innebär utlåtandet att jämlikt vad i 50 § sägs två eller flera fastigheter

skola utgöra en samfällighet för gemensam väghållning, skall förrättningsmannen

föranstalta därom att efter förrättningens avslutande i sammanhang

därmed å förrättningsstället hålles sammanträde med vederbörande för antagande

av stadgar och utseende av styrelse för samfälligheten. Vid sammanträdet

skall förrättningsmannen leda förhandlingarna samt framlägga

förslag till stadgar.

36 §.

Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 35 § omförmälda utlåtande

samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen

upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen

upprättats, skola av förrättningsmannen inom tjugu dagar eller, örn vägen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

15

eller största delen därav är belägen inom något av rikets fyra nordligaste

län, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande överlämnas till ordföranden

i styrelse, varom i 50 § förmäles, eller där sådan styrelse ej är

tillsatt, till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna eller,

örn dessa ej äro ense, av förrättningsmannen med gode männen, där lian

av sådana biträdes, utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna

hos den, som sålunda mottagit dem, tillgängliga för envar, som

åstundar att granska eller avskriva desamma. Kvitto å handlingarnas mottagande

skall vidfogas huvudskriften av förrättningsutlåtandet.

Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket sägs,

örn dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets lantmäterikontor

eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till

byggnadsnämnd, denna nämnd.

37 §.

Klagan över förrättningen må av sakägare föras genom besvär hos ägodelningsrätten

i den ort, där vägen eller största delen av densamma är belägen.

Besvären skola ingivas till ägodelningsdomaren inom fyrtiofem dagar

eller, örn vägen eller största delen därav är belägen inom något av rikets

fyra nordligaste län, inom sextio dagar från den dag då förrättningen förklarats

avslutad, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten

insända besvären så tidigt att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren

till handa.

Den, som vid förrättningen begärt ersättning enligt 32 §, äge, ändå att

han ej är sakägare, rätt att vad denna ersättningsfråga angår fullfölja talan

mot förrättningen på sätt och inom tid, varom i första stycket sägs. Dylik

talerätt tillkomme ock sakkunnigt biträde såvitt rörer av honom vid förrättningen

fordrad ersättning enligt 22 §.

38 §.

När besvär enligt 37 § blivit anförda, skall ägodelningsdomaren genast

därom underrätta förrättningsmannen, vilken har att skyndsamt till ägodelningsdomaren

insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande

handlingar jämte karta, där sådan upprättats. Förrättningsmannen vare

pliktig att, där ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten så prövar nödigt,

inställa sig vid rätten för att höras i målet. Ersättning för inställelsen skall

förskjutas av klaganden, och pröve rätten i slutliga utslaget, huruvida beloppet

skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut gäde

i tillämpliga delar vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

39 §.

Efter det mål, som i 38 § sägs, blivit genom lagakraftägande dom avgjort,

skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats till förrättningsmannen,

till denne men eljest till länets lantmäterikontor eller, örn vägen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 250.

varom fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle,

för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, till

byggnadsnämnden för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad

domen vunnit laga kraft eller ej, översändas till nämnda lantmäterikontor

eller byggnadsnämnd ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt

36 § har att förvara avskrift av förrättningshandlingarna.

Föres ej talan mot förrättningen, har förrättningsmannen att insända

förrättningsutlåtandet till ägodelningsdomaren, vilken åteckne detsamma

bevis, att besvär ej anförts; och åligge det förrättningsmannen att, sedan

utlåtandet återställts till honom, inom fyra månader efter förrättningens

avslutande översända förrättningsakten till den myndighet, hos vilken, enligt

vad i första stycket sägs, akten skall förvaras.

Där förrättningen avser väg, som är belägen dels i stad eller samhälle,

varom i första stycket förmäles, och dels å egentliga landsbygden, skall

förrättningsmannen verkställa avskrift av förrättningshandlingarna, vilken

avskrift skall åtfölja akten, tills densamma inlämnats till förvar hos vederbörande

byggnadsnämnd eller lantmäterikontor; och åligge det den av dessa

myndigheter, som mottagit akten, att därom teckna bevis å avskriften och

översända denna till den andra av ifrågavarande myndigheter. I fall, som i

detta stycke avses, varde, då avskrift av dom, efter ty ovan är sagt, skall

översändas till byggnadsnämnden eller lantmäterikontoret, dylik avskrift

tillställd dem båda.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet

att redovisa förrättningsakt och andra honom enligt denna lag åliggande

uppgifter, därom förordnar Konungen. Närmare anvisningar till ledning för

förrättningsmän vid handläggning av förrättningar utfärdar Konungen eller

den Konungen förordnar.

Örn verkställighet m. m.

40 §.

Föres ej talan mot förrättning enligt detta kapitel så som i 37 § sägs,

gånge det därvid meddelade utlåtandet i verkställighet såsom lagakraftägande

dom.

Beträffande rätt att begagna väg, som redan finnes anlagd, samt skyldighet

att fullgöra underhåll eller vinterväghållning av sådan väg skall vad

i ägodelningsrätts dom bestämts, ändå att talan däremot föres, omedelbart

lända till efterrättelse, såframt ej ägodelningsrätten eller högre rätt, där

saken är anhängig, annorledes förordnar. >*,

På yrkande av part må ägodelningsrätten, där särskilda skäl därtill äro,

förordna, att jämväl vad i dess dom bestämts rörande rätt att bygga väg

över annans mark eller rätt, som i 13 § avses, må verkställas utan hinder

av att domen icke vunnit laga kraft.

Den, som söker verkställighet av dom, som icke vunnit laga kraft, har

att ställa pant eller borgen för den gottgörelse för skada genom verkställig
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 250.

17

hetsåtgärden, som kan, där domen ändras, prövas skola utgå; och gälle

därom vad i 48 § första stycket utsökningslagen stadgats. Från skyldighet

att ställa dylik säkerhet vare kronan fri.

Att vad genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts i vissa

hänseenden skall verkställas i särskild ordning följer av vad nedan i 41 och

49 §§ samt angående vägsamfällighet stadgas.

41 §.

Skall väg byggas så att den korsar allmän väg, järnväg, spårväg, kanal

eller flottled, vare förvaltningen av denna andra trafikled berättigad att

ombesörja arbetet, i vad detsamma utgöres av anordningar i korsningen,

samt pliktig att, örn förvaltningen ej själv verkställer detta arbete, övervaka

detsamma och, där anordningarna icke utföras på ett för trafiken betryggande

sätt, i god tid anmäla förhållandet hos vederbörande myndighet, som

äger meddela erforderliga föreskrifter.

42 §.

Har genom förrättning eller dom å fastighet lagts skyldighet att deltaga

i väghållning utan att föreskrift lämnats rörande rätt att för fastigheten

begagna vägen, vare så ansett som örn dylik rätt blivit genom förrättningen

eller domen fastställd att gälla så länge fastigheten sålunda ålagd väghållningsskyldighet

består. Dock skall, där å fastigheten lagts skyldighet att

deltaga endast i vinterväghållning, därav icke anses följa rätt att nyttja

vägen den tid mark är bar.

43 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra örn

bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 9, 13, 14 eller 32 § skall utgå,

skall den tvist hänvisas till särskilt utförande i vanlig ordning.

44 §.

Är ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13 § eller 14 § bestämd

att utgå på en gång men saknas föreskrift örn tid för betalningen, skall

denna fullgöras inom ett år efter det frågan örn ersättningsskyldigheten

slutligen avgjordes. Evad nämnda skyldighet hänför sig till allenast en

fastighet eller blivit mellan flera fördelad, må ej arbete å annans mark verkställas

eller åtgärd till förfång för annan vidtagas, innan ersättningens hela

belopp blivit erlagt.

I fall då ersättning, som i 9 § avses, bestämts att utgå med visst årligt

belopp, må vägen ej begagnas, med mindre förfallen del av ersättningen

gäldats.

45 §.

Skall ersättning enligt 9 § första eller andra stycket erläggas på en gång

och bliver den ej till fullo gulden inom ett år efter betalningstidens utgång,

vare vad genom förrättningen eller domen rörande vägen föreskrivits i sin

helhet förfallet.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 250.

235 39 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 250.

Därest ersättning enligt 13 eller 14 §, vilken bestämts att utgå på en

gång, icke gäldats inom betalningstiden, vare frågan örn den rätt, ersättningen

avser, förfallen.

Ar vad genom förrättning eller dom rörande väg bestämts i sin helhet

förfallet till följd av en eller flera sakägares underlåtenhet att fullgöra sin

ersättningsskyldighet, åligge det denne eller dessa sakägare, en för alla och

alla för en, att slutligen vidkännas kostnaderna för förrättningen.

46 §.

Försummar någon att i vederbörlig ordning gälda ersättning enligt 9 §

första eller andra stycket, 13 § eller 14 §, som bestämts att utgå på en gång,

och har annan, vilkens rätt är beroende av att förpliktelsen fullgöres, helt

eller delvis förskjutit beloppet, njute denne utmätning hos den försumlige

för vad sålunda för hans räkning utgivits, såframt ersättningens hela belopp

erlagts inom betalningstiden eller, där fråga är örn ersättning enligt 9 §

första eller andra stycket, inom ett år efter betalningstidens utgång.

47 §.

Den, som för honom tillerkänd rätt att begagna väg i förskott för

visst år erlagt ersättning jämlikt 9 § tredje stycket, må, där han styrker att

han under året själv botat brist i vägens underhåll, berättigas att efter ty

skäligt prövas återbekomma ersättningsbeloppet eller del därav. Krav därå

skall vid talans förlust framställas inom en månad efter årets utgång.

48 §.

För övervakande av underhållet och vinterväghållningen i fråga örn väg,

som gjorts till föremål för vägdelning, skall, där någon av väglottsliavarna

det fordrar, anställas särskild ojävig tillsyningsman. Bliva väglottshavarna

ej ense örn valet av tillsyningsman, skall sådan på anmälan utses av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen bestämme ock, där så påkallas, vad arvode bör tillkomma

tillsyningsmannen och huru arvodet bör mellan väglottshavarna till utgörande

fördelas, allt efter ty skäligt prövas.

Tillsyningsmannen entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro

ense. I annat fall må frågan av envar av dem underställas prövning av länsstyrelsen,

som förordnar efter omständigheterna.

Yad ovan i första och tredje styckena stadgats örn väglottshavare skall,

där fastighets väghållningsskyldighet jämlikt 5 § skall fullgöras av innehavaren,

tillämpas ej blott å denne utan även å fastighetens ägare.

49 §.

Försummar väglottshavare att vederbörligen underhålla sin väglott eller

fullgöra vinterväghållning därå och bättrar han ej ofördröjligen efter tillsägelse,

skall tillsyningsman, som i 48 § omförmäles, hålla syn genom två

ojävige män, av vilka den ene skall vara nämndeman, ägodelningsnämnde
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 250.

man eller god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Varder vid

synen, till vilken den försumlige skall i god tid kallas, bristen vitsordad,

uppskatte synemännen i penningar kostnaden för dess botande. Därefter

äge tillsyningsmannen erhålla utmätning hos den försumlige för det uppskattade

beloppet jämte synekostnaderna samt vare pliktig att, i den mån

medel sålunda för ändamålet tillhandahållits honom, ofördröjligen ombesörja

utförande av det eftersatta arbetet. Nöjes ej väglottshavaren åt synen eller

honom påförda synekostnader, instämme sitt klander till allmän underrätt

i orten inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.

Vad i första stycket angående syn stadgats utgöre icke hinder för tillsyningsmannen

att, därest väglott ej ofördröjligen efter tillsägelse bättras,

genast bota befintlig brist. Har så skett, njute han av den försumlige skälig

gottgörelse för arbetet, i den mån detta visas hava varit erforderligt för

väglottens försättande i laggillt skick.

Om vägsamfällighet.

50 §.

Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts, att arbete

med vägs eller väglotts byggande, underhåll eller vinterväghållning skall för

två eller flera fastigheter utföras gemensamt, och äro ej fastigheterna i samme

ägares, eller i fall som i 5,§ tredje stycket avses, samme innehavares hand,

skola fastigheterna utgöra en samfällighet för handhavandet av den gemensamma

väghållningen och därmed förenade angelägenheter. Ej må dylik

vägsamfällighet utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna

ändamål.

För samfälligheten skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. De

väghållningsskyldigas rätt att besluta i samfällighetens angelägenheter utövas

å sammanträde.

51 §.

Stadgar för vägsamfällighet skola angiva:

samfällighetens benämning, som skall innehålla ordet vägsamfällighet och

däri ordet förening ej må ingå;

samfällighetens ändamål under hänvisning till de beslut, som meddelats

örn väghållningens utförande och delaktigheten däri;

huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet;

huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;

tiden för räkenskapsavslutning;

huru ofta ordinarie sammanträde med de väghållningsskyldiga skall

hållas;

det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden

skola bringas till de väghållningsskyldigas kännedom, ävensom den

tid före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara

vidtagna;

så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 250.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller

annan lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt,

för vilken skyldighet att ingå i samfälligheten framdeles kan inträda.

Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av länsstyrelsen.

Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, förrän den blivit

av länsstyrelsen fastställd.

52 §.

Styrelse för vägsamfällighet skall bestå av en eller flera här i riket bosatta

personer och hava sitt säte i den ort, där vägen eller största delen

därav är belägen.

Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till

ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av de väghållningsskyldiga.

Anmälan örn val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall

ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.

Har styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken han blivit vald, gått

till ända utan att anmälan örn nytt val skett, och är styrelsen med kvarstående

ledamöter ej beslutför, eller saknas eljest behörig styrelse, skall

länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende av att

styrelse finnes, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan

örn verkställt val förordnandet återkallas, antingen ensam eller

jämte de styrelseledamöter, som må finnas, förvalta samfällighetens angelägenheter

och företräda samfälligheten på sätt örn styrelse finnes nedan

stadgat. Syssloman njute av samfälligheten arvode, som bestämmes av

länsstyrelsen.

Då styrelse utsetts eller ändring i dess sammansättning skett samt då

förordnande av syssloman ägt rum, skall på samfällighetens bekostnad underrättelse

därom intagas i länskungörelserna.

53 §.

I fall, som i 50 § avses, må ej, innan stadgar fastställts och anmälan

örn styrelseval skett eller syssloman jämlikt 52 § fjärde stycket förordnats,

arbete å annans mark verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan

vidtagas.

54 §.

Styrelse för vägsamfällighet äge att i enlighet med denna lag, stadgarna

och de väghållningsskyldigas beslut, där detta ej är mot stadgarna eller mot

lag stridande, ombesörja den gemensamma väghållningen och i övrigt förvalta

samfällighetens angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör

den gemensamma väghållningen själv eller genom ombud ej mindre i förhållande

till tredje man handla å samfällighetens vägnar än även inför domstolar

och andra myndigheter företräda samfälligheten.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål,

som rör samfälligheten, är stadgat i 11 kap. 15 § rättegångsbalken, och

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250. 21

skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande

skall delgivas samfälliglieten.

Såsom styrelsens beslut gäde, där ej annorlunda är i stadgarna bestämt,

den mening, örn vilken vid styrelsesammanträde de flesta röstande förena

sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid

sammanträdet.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande

avtal mellan honom och samfälliglieten, ej heller angående avtal mellan

samfälligheten och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse,

som kan vara stridande mot samfällighetens. Yad sålunda stadgats äge

motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten

eller tredje man.

55 §.

Ledamöter av styrelse för vägsamfällighet, vilka genom att överskrida

sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda de

väghållningsskyldiga skada, svare för skadan en för alla och alla för en;

svare ock på sätt nu nämnts för skada, som de genom överträdelse av

bestämmelse i denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.

56 §•

Å sammanträde, varom i 50 § förmäles, må rösträtt för envar av de väghållningsskyldiga

fastigheterna utövas av den, som jämlikt 5 § har att svara

för fullgörande av fastighetens förpliktelser, efter det andelstal, som är bestämmande

för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten. Väghållningsskyldig,

som icke gäldat förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill

dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tiondel

av de väghållningsskyldigas sammanlagda, å sammanträdet företrädda

andelstal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud

för annan deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och

samfälligheten eller angående avtal mellan denna och tredje man, där han i

frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens.

Yad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång

eller annan talan mot honom eller tredje man.

Yid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av väghållningen,

däri allenast vissa av de väghållningsskyldiga äro pliktiga att taga del, tillkomme

endast dessa väghållningsskyldiga rösträtt.

För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst

fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt

ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, i andra frågor

gäfle den mening, som biträdes av de flesta röstande, eller, örn jämväl antalet

röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.

Över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg

föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara för

de väghållningsskyldiga tillgängligt.

Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorledes be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

stämts, antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga minst en

vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras

såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen är belägen, som ock

i minst en av ortens tidningar.

Styrelsen åge, när den finner lämpligt, kalla de väghållningsskyldiga till

extra sammanträde. Yarder sådant sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat

av minst en femtedel av de väghållningsskyldiga eller det mindre

antal, som må vara i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen utlysas.

57 §.

Underlåter styrelse för vägsamfälligliet att i föreskriven ordning kalla de

väghållningsskyldiga till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast

två veckor efter påfordran, som i 56 § sista stycket sägs, utlyst extra sammanträde

att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan

ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej i

stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av minst

en femtedel av de väghållningsskyldiga, äga samma giltighet som kallelse av

styrelsen.

58 §.

Menar medlem av vägsamfällighet att beslut, som fattats å sammanträde,

icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning

eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av samfälligheten,

åge tala därå genom stämning å styrelsen inom trettio dagar från

beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad.

Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen

annorlunda förordnar.

Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den

ort, där styrelsen har sitt säte.

Dylik talan må, i fall då rösträtt å sammanträde för fastighet utövas av

dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastighetens ägare.

59 §.

För förbindelse, som vägsamfällighet ådragit sig, svare de fastigheter,

vilka vid tiden för förbindelsens uppkomst hade att deltaga i kostnaderna

för den gren av samfällighetens verksamhet, till vilken förbindelsen är att

hänföra, efter de andelstal, som vid nämnda tid voro gällande med avseende

å väghållningsskyldigheten inom denna verksamhetsgren. Uppkommer brist

hos någon av de sålunda ansvariga, vare bristen fördelad mellan de övriga

av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.

Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras

gällande endast av vägsamfälligheten, och har förty fordringsägaren att för

betalning söka denna.

Att fastighet, som efter förbindelsens uppkomst inträtt i samfälligheten,

kan varda delaktig i ansvaret för förbindelsens fullgörande, därom stadgas

i 66 §.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 250.

23

60 §.

Vägsamfällighets medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra

inkomster, täckas genom uttaxering av bidrag i penningar.

Till belopp och under villkor, som de vägliållningsskyldiga å sammanträde

bestämma, äger styrelsen upptaga lån, som, där det ej skall infrias

inom ett år, skall återgäldas genom årlig amortering efter viss plan.

Där egendom, som i 1 § andra stycket avses eller vars vägliållningsskyldighet

efter ty i 5 § tredje stycket sägs åvilar innehavaren i ägarens ställe,

ingår i vägsamfällighet, må samfälligheten icke ikläda sig gäld, för vars

betalning jämlikt 59 § nämnda egendom jämte annan har att svara, såframt

ej för det å egendomen i första hand belöpande bidraget till gäldens betalning

ställts pant eller borgen hos samfälligheten eller ock ett mot detta

bidrag svarande belopp av från egendomen inbetalat förlag avsättes för dess

andel i gälden. Sålunda avsatt belopp må ej användas eller tagas i mät för

annat ändamål.

61 §.

För varje år skall vägsamfällighet upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag

därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och

fastställelse å sammanträde med de vägliållningsskyldiga.

Då i fråga örn skyldigheten att deltaga i kostnaderna skilda regler gälla

beträffande olika utgifter, skola med hänsyn därtill utgifterna uppdelas i

grupper och inkomsterna beräknas särskilt för varje sådan grupp; och må

i ty fall de medel, som inflyta för täckning av utgifter, för vilka vissa vägliållningsskyldiga

hava att svara efter vissa andelstal, icke sammanblandas

med andra tillgångar eller användas eller tagas i mät för ändamål, till vilket

bidrag skola utgå av andra väghållningsskyldiga eller efter andra delaktighetstal.

Har väghållningsskyldig att bidraga till utgifterna inom flera dylika

utgiftsgrupper, bör, där så ske kan, uttaxeringen av hans bidrag verkställas

gemensamt för dessa grupper samt de av honom inbetalda bidragsmedlen,

i den mån de ej åtgå till infriande av hans andel i förfallen gäld, fördelas

mellan utgiftsgrupperna efter storleken av de bidrag, han i övrigt har att

till dem lämna.

62 §.

Förslå ej de till samfälligheten influtna medel, som må för ändamålet

användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan

dröjsmål hos dem, som efter ty i denna lag stadgas häfta i ansvar för

gälden, uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens

fullgörande. Prövas försumlighet härutinnan ligga styrelsens ledamöter

till last, svare de för gälden en för alla och alla för en såsom för

egen skuld. Ar försumligheten uppenbar, förordne länsstyrelsen, på yrkande

av fordringsägaren, syssloman att i styrelsens ställe och med rätt till

arvode, som i 52 § sägs, uttaxera och indriva erforderligt belopp.

Där i annat fall än i första stycket avses hos någon väghållningsskyldig

uttaxerat bidrag ej kan indrivas eller det eljest efter fastställande av utgifts
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 250.

och inkomststaten visar sig att de anvisade inkomsterna ej förslå, har styrelsen

att till de väghållningsskyldiga hänskjuta frågan örn ändring av staten.

63 §.

Uttaxering skall, där ej annan ordning finnes i stadgarna föreskriven,

verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till granskning

framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp, som skall uttaxeras,

vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje bidragsskyldig

samt tiden för inbetalningen.

Förmenar väghållningsskyldig, att den i längden verkställda uttaxeringen

eller fördelningen ej är med lag överensstämmande, äge han genom stämning

å styrelsen inom trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i

den gjorda debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras hos

allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte. Ändå att dylik

klandertalan väckes, vare väghållningsskyldig pliktig att å tid, som av styrelsen

bestämts, inbetala å honom uttaxerat bidrag vid äventyr att, där ej

rätten annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som

örn betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.

Är fastighet, som utträtt ur samfälligheten, likväl jämlikt Ö9 § ansvarig

för densamma åvilande förbindelse och sker fördenskull uttaxering å fastigheten,

skall den, som har att svara för betalningen av fastighetens bidrag,

kallas till det sammanträde, vid vilket debiteringslängden framlägges för

granskning; och gäde beträffande honom med avseende å behörighet att

klandra debiteringen och förpliktelse att erlägga uttaxerat belopp vad ovan

örn väghållningsskyldig är sagt.

64 §.

Upplösning av vägsamfällighet skall ske efter därom genom förrättning

eller dom meddelat förordnande eller där eljest den gemensamma väghållningsskyldigheten

i sin helhet upphört.

Skall samfällighet upplösas, må kallelse sökas å dess okända borgenärer,

därvid de i förordningen örn tioårig preskription och örn kallelse å okända

borgenärer rörande dylik kallelse meddelade bestämmelserna skola äga motsvarande

tillämpning.

Ej må vägsamfällighet upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden

eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos

länsstyrelsen.

Därest vid upplösning av vägsamfällighet dess tillgångar (T ver stiga skulderna,

varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts, fördelat

efter ty rättvist prövas mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro

medlemmar av samfälligheten.

Örn verkan av ändring i de förhållanden, varå förrättning eller

dom qrundats.

65 §.

Inträda, sedan fråga örn rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses,

blivit genom förrättning eller dom avgjord, ändrade förhållanden, som på

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 250. 25

frågan i synnerlig mån inverka, åge envar sakägare påkalla frågans återupptagande

vid ny förrättning.

66 §.

Varder genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämt, att fastighet,

som ingår i vägsamfälligket, icke vidare skall vara vägkållningsskyldig

eller att fastighet, som förut icke tillhört samfälligheten, skall deltaga i väghållningen,

skall tillika vid förrättningen eller av domstolen prövas, huruvida

av denna anledning ny samfällighet skall bildas och förty den äldre

upplösas eller ook sistnämnda samfällighet äga bestånd oaktat den beslutade

ändringen av väghållningsskyldigheten.

Bestämmes att fastighet skall inträda i förut bestående vägsamfällighet,

varde i samband därmed prövat, huruvida och intill vilket belopp fastigheten

skall svara för förbindelser, som samfälligheten tidigare iklätt sig men

ännu icke infriat. Ej må sålunda å fastighet läggas ansvar för förbindelse

i vidare mån än som överensstämmer med de för skyldighet att bidraga till

väghållning i detta kapitel stadgade grunder.

67 §.

Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel blivit bestämt

angående rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses, och varder sålunda

berättigad eller förpliktad fastighet sammanlagd med annan fastighet eller

delad, skall, intill dess annorledes i laga ordning bestämmes, rättigheten

eller skyldigheten hänföras till den eller de nybildade fastigheterna.

Skedde nybildningen genom delning och utfördes dessförinnan väghållningsarbetet

gemensamt för den ursprungliga fastigheten och för annan

fastighet, skall arbetet fortfarande utföras gemensamt, och skall av den ursprungliga

fastighetens andelstal på var och en av de nybildade fastigheterna

anses belöpa så stor del, som svarar mot åsatt taxeringsvärde.

Stod den ursprungliga fastigheten efter vägdelning i ansvar för viss väglott,

skall efter fastighetens delning väghållningsarbetet beträffande denna

väglott utföras gemensamt för de nybildade fastigheterna. För sådant fall

skall vad i detta kapitel är stadgat med avseende å gemensam väghållning,

som genom förrättning eller dom föreskrivits, i tillämpliga delar lända till

efterrättelse, och skola de nybildade fastigheternas taxeringsvärden vara bestämmande

för skyldighetens fördelning dem emellan.

. Utan hinder av vad här ovan stadgats må ägare av någon av de nybildade

fastigheterna så ock den, som jämlikt 5 § har att svara för dylik fastighet

åvilande förpliktelse, som i denna paragraf avses, påkalla förrättning enligt

15 § med dem, som för de nybildade fastigheterna äga föra talan, för bestämmande

enligt de i detta kapitel eljest stadgade grunder, huru ansvaret för

den ursprungliga fastighetens förpliktelse skall fördelas mellan de nybildade

fastigheterna. Vid sådan förrättning ingången förening mellan sakägarna

vare icke gällande, med mindre den av förrättningsmannen med gode männen,

där han av sådana biträdes, prövas överensstämma med sistnämnda grunder.

Befinnes vid förrättningen att någon av de nybildade fastigheterna icke har

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

nytta av vägen och varder förty den ursprungliga fastighetens skyldighet

fördelad endast mellan de övriga nybildade fastigheterna, förfalle därmed den

sålunda från väghållningsskyldighet helt befriade fastighetens rätt att begagna

vägen. Avskrift av handlingarna rörande förrättningen skall av förrättningsmannen

inom den i 36 § föreskrivna tid för där avsett ändamål

överlämnas till den, hos vilken övriga handlingar angående vägen skola, på

sätt i samma lagrum sägs, hållas tillgängliga.

68 §.

Häftar fastighet jämlikt vad i detta kapitel stadgats i betalningsansvar för

vägsamfällighets gäld och varder fastigheten sammanlagd med annan fastighet

eller delad, övergår ansvaret å den eller de nybildade fastigheterna. Skedde

nybildningen genom fastighetsdelning, skola de nybildade fastigheterna sinsemellan

taga del i betalningsansvaret efter dem åsätta taxeringsvärden; uppkommer

brist hos någon av dem, varde bristen efter nämnda beräkningsgrund

fördelad mellan de övriga.

69 §.

Därest i fall, då enligt 67 eller 68 § taxeringsvärde skall vara bestämmande

för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar,

sådant värde icke åsatts fastigheten, åge länsstyrelsen på ansökan och efter

verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga

till grund för beräkningen.

Om behörig länsstyrelse m. m.

70 §.

Behörig länsstyrelse i frågor enligt detta kapitel är, där annat ej följer

av vad i 27 § stadgats, länsstyrelsen i det län där vägen, varom fråga är,

eller största delen därav är belägen.

Över länsstyrelses beslut i ärenden, som i detta kapitel avses, må, där ej

enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen

i vederbörande statsdepartement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade

ordning.

3 KAP.

Vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse.

71 §.

Beträffande område på landet eller i stad, inom vilket tätare bebyggelse

uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma, må länsstyrelsen

förordna, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del

äro belägna inom området, skola utgöra en samfällighet (vägförening) för

väghållning i fråga örn de vägar, som i den ordning nedan sägs förklarats

skola anses såsom föreningens vägar; och skola i ty fall rörande dessa vägar,

förutom vad i 1 kap. finnes föreskrivet, de nedan i detta kapitel meddelade

särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majlis proposition nr 250.

Jämkning av de gränser för området, vilka angivas vid förordnandets

meddelande, åge länsstyrelsen sedermera besluta, där sådant av ändrade

förhållanden påkallas. Skulle, sedan vägförening bildats, länsstyrelsen finna,

att behov av vägförhållandenas ordnande i enlighet med föreskrifterna i detta

kapitel ej vidare föreligger, åge länsstyrelsen besluta, att föreningen skall

upplösas.

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande eller beslut enligt första eller

andra stycket, skall länsstyrelsen låta vidtaga den förberedande utredning,

som må anses erforderlig, samt i ärendet höra byggnadsnämnden, där fråga

är örn stad eller annan ort, där sådan nämnd finnes, ävensom bereda ägare

och innehavare av fastigheter inom området tillfälle att å sammanträde inför

länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig i ärendet. Kungörelse

örn sammanträdet skall minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan för vederbörande

församling eller församlingar och införas i ortstidning. Kommun,

inom vilken området i sin helhet eller till någon del är beläget, varde av

länsstyrelsen kallad att genom ombud närvara vid sammanträdet. Därest

fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, ingår eller

skall ingå i vägföreningen, tillställe länsstyrelsen den myndighet särskild

underrättelse örn sammanträdet.

72 §.

Prövning, huruvida vad i detta kapitel stadgas rörande inom området

belägen fastighet skall tillämpas å sådan byggnad eller anläggning, som i

1 § andra stycket sägs, skall verkställas av länsstyrelsen i samband med förordnande

örn vägförenings bildande samt eljest på ansökning avvägföreningen

eller egendomens ägare. Den sistnämnde och, där frågan uppkommer sedan

vägföreningen bildats, föreningen skola höras i ärendet.

I vägförening skall icke ingå fastighet, vars inom området belägna del

utgöres av allenast kanal, järnväg, spårväg, väg eller gata, såframt ej till

sådan anläggning hörer inom området belägen byggnads-, lastage- eller

upplagsplats eller dylikt samt länsstyrelsen fördenskull i den ordning, som

i första stycket sägs, prövar fastigheten skola deltaga i föreningens väghållning.

73 §.

Vägförening har att ombesörja och bekosta väghållningen i fråga örn föreningens

vägar samt handhava de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma

angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.

Ej må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda

angivna ändamål.

74 §.

För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Föreningens

beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.

Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet

vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande föreningen

meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 250.

styrelsen skall sammansättas ock grunderna för dess beslutförhet, huru revision

av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru

ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse till

sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna

ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan

lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för vilken

skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.

Stadgarna och beslut örn ändring däri skola för att bliva gällande granskas

och fastställas av länsstyrelsen.

Föreningens styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka skola

vara här i riket bosatta. Styrelsen skall hava sitt säte inom den kommun,

där området i sin helhet eller till största delen är beläget. En av styrelsens

ledamöter utses av länsstyrelsen och må av föreningen åtnjuta arvode med

belopp, som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen;

de övriga väljas av föreningen.

A föreningssammanträde må rösträtt för fastighet, som ingår i föreningen,

utövas av den, som enligt 5 § har att svara för fullgörande av fastighetens

bidragsskyldighet, efter det andelstal, som efter ty nedan i 76 § sägs skall

vara bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten.

Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena

i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas

att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skiljas

från sitt uppdrag.

Menar medlem av vägförening, att beslut, som fattats å sammanträde, icke

i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning

eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av föreningen,

åge han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär, som jämte

det överklagade beslutet skola ingivas inom trettio dagar från beslutets dag,

klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten insända besvärshandlingarna

sa tidigt att de före sagda tids utgång komma länsstyrelsen till

handa. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad. Ändå att

talan föres mot beslutet, gange det i verkställighet, där ej länsstyrelsen

annorlunda förordnar. Talan, som nu nämnts, må i fall då rösträtt å sammanträde

för fastighet utövas av dess innehavare, föras ej mindre av denne än

även av fastighetens ägare.

75 §.

Då förordnande enligt 71 § första stycket meddelats, har länsstyrelsen att

kalla dem, som enligt 74 § äga utöva rösträtt för de i vägföreningen ingående

fastigheterna, att å tid och plats, som länsstyrelsen bestämmer, sammanträda

för antagande av stadgar för föreningen och val av styrelse. Kallelserna skola

avsändas minst fjorton dagar före sammanträdet.

76 §.

De i vägförening ingående fastigheterna skola, där ej nedan annorledes

stadgas, bidraga till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

senast fastställda taxeringsvärden; och äge i ty fall, om sådant värde ej åsatts

fastighet, länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning bestämma

särskilt värde att, intill dess taxering skett, ligga till grund för beräkningen

av fastighetens andelstal.

Skulle länsstyrelsen i visst fall finna att, med hänsyn till fastigheternas

nytta av vägarna samt fastigheternas förmåga att bära kostnader för väghållningen,

den i första stycket angivna allmänna grunden för delaktigheten

måste medföra mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan än viss annan

sådan grund, äge länsstyrelsen, sedan tillfälle beretts vägföreningens medlemmar

att yttra sig i ärendet, fastställa sistnämnda grund att tillämpas i

stället för taxeringsvärdena. Vid bedömande av lämplighetsfrågan skall

iakttagas bland annat, att reglerna för delaktigheten skola vara av beskaffenhet

att kunna utan avsevärd svårighet omedelbart tillämpas av vägföreningen

även under växlande förhållanden med avseende å fastighetsindelningen och

bebyggelsen inom området.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, såsom att viss i föreningen

ingående fastighet till betydande del av ägo vidden faller utom föreningens område

eller eljest drager jämförelsevis ringa nytta av den väghållning, föreningen

har att ombesörja, eller att den för fastighetens räkning å föreningens

vägar bedrivna trafiken i särskilt hög grad föranleder ökning av väghållningskostnaderna,

må länsstyrelsen på ansökan åsätta fastigheten visst lägre eller

högre andelstal än vad som skulle följa av den allmänna grund för delaktigheten,

som i första stycket stadgas eller mejt stöd av bestämmelserna i andra

stycket fastställts att gälla beträffande föreningen.

Yerkställes inom området från fastighet avstyckning av ett flertal lägenheter

till försäljning, må länsstyrelsen på ansökan efter ty skäligt prövas

förordna att denna fastighet så ock annan i föreningen ingående fastighet,

som har samme ägare, skola i fråga örn kostnaderna för byggande av viss

eller vissa av föreningens vägar deltaga efter visst högre andelstal än det,

som för sagda fastighets eller fastigheters delaktighet i övrigt är gällande.

I fall, som i detta stycke avses, må länsstyrelsen föreskriva att i vägbyggnadskostnad

skall inräknas jämväl ersättning enligt 87 §.

Ansökning, som i denna paragraf sägs, må göras antingen av vägföreningen

eller av den, som å föreningssammanträde äger föra talan för fastighet, vars

särskilda andelstal är i fråga. Tillfälle skall beredas fastighetens ägare och

innehavare så ock föreningen att yttra sig över ansökningen, i den mån de

ej själva framställt eller biträtt densamma.

Beslut, som med stöd av stadgandena i denna paragraf meddelats, äge

länsstyrelsen i enahanda ordning upphäva eller ändra, såframt de förhållanden,

som legat till grund för beslutet, undergått ändring.

77 §.

Vägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster,

täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i penningar.

Beträffande uttaxering skall vad i 63 § första stycket finnes stadgat äga

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 250.

motsvarande tillämpning. Förmenar medlem av vägföreningen, att verkställd

uttaxering eller fördelning å medlemmarna av uttaxerat belopp ej är med

lag överensstämmande, äge han hos länsstyrelsen söka rättelse i den gjorda

debiteringen genom besvär, som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden

skola ingivas inom trettio dagar efter det sammanträde, å vilket längden varit

framlagd för granskning, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med

posten insända besvärsliandlingarna så tidigt att de före sagda tids utgång

komma länsstyrelsen till handa. Ändå att besvär sålunda anförts, skall å tid,

som av föreningens styrelse bestämts, uttaxerat bidrag inbetalas, vid äventyr

att, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda

ordning som örn betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.

78 §.

För vägförenings förbindelser svare de i föreningen ingående fastigheterna

efter de andelstal, som äro gällande i fråga örn väghållningsskyldigheten.

Uppkommer brist hos någon av de ansvariga fastigheterna, vare bristen fördelad

mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.

Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras

gällande endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betalning

söka denna. ,

Är gälden klar och förfallen, skall styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,

utan dröjsmål uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens

fullgörande. För täckning av gäld, som under visst år uppkommit

annorledes än genom sådan upplåning av medel, varom i 81 § förmäles,

har styrelsen att, örn gälden ej genast infrias, av inkomsterna under

året avsätta det belopp, som kan beräknas åtgå till gäldens betalning. Sålunda

avsatta medel må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål.

Har länsstyrelsen förordnat, att föreningen skall upplösas, vare lag som

i 64 § sägs.

79 §.

För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag

därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse

å föreningssammanträde.

Där, med stöd av vad i 76 § fjärde stycket sägs, bestämts att särskilda

andelstal skola gälla i fråga örn vissa utgifter, äge vad i 61 § andra stycket

är föreskrivet motsvarande tillämpning.

80 §.

Vägförenings medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta

nödigt förlag samt, örn förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla

bristen.

81 §.

Där vägförenings utgifter för vägbyggnad, för gäldande av ersättning enligt

87 § eller för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till vägunderhållet,

vinterväghållningen eller förvaltningen under året, beräknas bliva så be
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

tydande att de skäligen böra fördelas å flera år, må föreningen efter länsstyrelsens

medgivande för täckning av viss del av dessa utgifter upptaga lån

att återgäldas genom årliga amorteringar under flera, högst tio, år enligt viss

av länsstyrelsen godkänd plan.

82 §.

Till vägförenings vägar, varom i 71 § förmäles, skola efter prövning, som

nedan sägs, hänföras erforderliga vägar för utfart från området eller för

samfärdseln mellan olika delar av detsamma; dock icke

1) väg, som ej kan anses lämplig för områdets ändamålsenliga ordnande

och bebyggande, eller

2) väg, som är till nytta endast för en ringa del av området, eller

3) väg, som icke är av synnerlig vikt för området och ej kan anläggas eller

upplåtas till begagnande för de i föreningen ingående fastigheterna utan

märkligt men för fastighet, vartill vägmärken eller vägen hörer.

Yad ovan under 1) sagts utgöre icke hinder för att till föreningens vägar

tills vidare hänföra väg, som är iståndsatt för begagnande och beräknas kunna

under avsevärd tid vidmakthållas utan att därigenom områdets ändamålsenliga

ordnande och bebyggande försvåras.

83 §.

Yad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg blivit genom

förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder att hänföra vägen till

föreningens vägar; och skall, där så sker, i stället för de äldre bestämmelserna

tillämpas vad beträffande sådana vägar finnes i detta kapitel föreskrivet.

84 §.

Då stadgar för vägförening fastställts och styrelse blivit utsedd, skall länsstyrelsen

till avgörande företaga frågan vilka vägar som skola förklaras vara

föreningens. Har i samband med den i 71 § omförmälda utredningen eller

eljest upprättats förslag härutinnan, skall länsstyrelsen över förslaget höra

vägföreningen. Yid behov äge länsstyrelsen förordna sakkunnig person att

i samråd med föreningen upprätta dylikt förslag. I förslaget skall intagas

noggrann uppgift å de fastigheter, vilka de föreslagna vägarna tillhöra eller

å vilkas mark de skulle anläggas, ävensom å vederbörande ägares och innehavares

namn och hemvist.

Länsstyrelsen skall granska förslaget samt låta verkställa de besiktningar

och undersökningar i övrigt, som finnas erforderliga. Därefter skall länsstyrelsen

till envar ägare och innehavare av de i vägf öreningen ingående

fastigheterna och av övriga fastigheter, vilka saken kan angå, sända kallelse

till sammanträde för överläggning i ärendet inför länsstyrelsen eller den

länsstyrelsen förordnar.

Sedan dylikt sammanträde hållits och den ytterligare utredning, länsstyrelsen

finner nödig, förebragts, skall länsstyrelsen med ledning av bestämmelserna

i 82 och 83 §§ fastställa vilka vägar, som skola vara föreningens, samt

beträffande varje sådan väg angiva dess läge, sträckning och bredd ävensom

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

meddela de föreskrifter i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet den tid mark

är bar och vintertiden, vilka med hänsyn till samfärdselns behov och trafiksäkerheten

må anses påkallade. Länsstyrelsen bestäm me ock i vad mån och

på vilka villkor grind eller led må finnas å dylik väg.

Föreningens vägar skola utmärkas å karta.

85 §.

Finner länsstyrelsen ändrade förhållanden därtill föranleda, skall länsstyrelsen,

efter vederbörlig utredning och sedan tillfälle beretts vägföreningen

och annan, som saken rörer, att yttra sig i ärendet, förordna, att väg, som

förut icke hänförts till föreningens vägar, skall såsom sådan väg av föreningen

byggas eller till väghållning övertagas eller att väg, som är föreningens, icke

vidare skall såsom sådan anses, så ock vidtaga ändring av vad eljest tidigare

jämlikt 84 § tredje stycket beslutits.

86 §.

Där i ärende, som i 84 och 85 §§ avses, fråga är örn väg i stad eller annan

ort, där byggnadsnämnd finnes, samt frågan kan äga betydelse för bebyggelsen

eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från byggnadsnämnden

samt, i viktigare fall, vederbörande stadsfullmäktige, kommunalnämnd

i köping eller municipalnämnd.

87 §.

Då slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom vägförenings

väg, åge föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat

intrång till sig lösa rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller den befintliga

vägen.

Medför vägens anläggning eller övertagande till väghållning av föreningen

jämväl nytta för den till ersättning berättigade, skall hänsyn därtill tagas vid

ersättningens bestämmande. För föreningens rätt att begagna befintlig väg

skall ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas ersättning till fastighet,

som ingår i föreningen.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall föreningen

genom stämning hänskjuta tvisten till domstols prövning.

Målet anhängiggöres vid ägodelningsrätten i den ort, där vägen eller största

delen av densamma är belägen. Körande förfarandet i målet samt talan mot

däri meddelade beslut gäde i tillämpliga delar vad örn jorddelningsmål, som

genom stämning anhängiggjorts, finnes stadgat.

Den, som fordrar ersättning, stånde jämväl öppet att få frågan prövad enligt

vad ovan sagts, såframt ej föreningen åtnjuter anstånd, som i 88 § omförmäles,

med vägens byggande eller övertagande till väghållning enligt beslut, som

meddelats innan ersättningskravet genom stämning väckes.

Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å

målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

33

På begäran av vägföreningen bestämme ägodelningsrätten, så snart ske kan

efter det målet där anhängiggjorts, ett belopp, som föreningen må nedsätta

till säkerhet för fullgörande av sin skyldighet att gälda ersättning enligt

första stycket.

Sedan föreningen hos länsstyrelsen nedsatt det sålunda bestämda beloppet,

åge föreningen utan hinder av att ersättningsfrågan icke blivit slutligen

avgjord taga vägmärken eller vägen i anspråk för avsett ändamål.

Skall väg byggas så att den korsar allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller

flottled, äge vad i 41 § stadgats motsvarande tillämpning.

88 §.

Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon

av föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen,

där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock

på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen

men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom

vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna

varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad.

Där i fall, som i första stycket avses, på föreningen ankommande åtgärd,

varav rätten att tillträda vägmärken eller vägen är beroende, icke vidtagits

av föreningen, må länsstyrelsen förelägga densamma viss tid härför samt, örn

den tid försittes, förordna den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i föreningens

styrelse eller annan syssloman att för föreningen vidtaga nämnda

åtgärd och att i styrelsens ställe hos föreningsmedlemmarna uttaga härför

erforderliga bidrag. Syssloman njute av föreningen arvode, som bestämmes

av länsstyrelsen.

På framställning av vägföreningen äge länsstyrelsen medgiva föreningen

anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller övertagande

till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen återkalla närhelst skäl

därtill äro.

89 §.

Rätt att begagna vägförenings väg, som föreningen anlagt eller övertagit

till väghållning, tillkomme förutom envar av föreningens medlemmar jämväl

annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men åligge det denna fastighet

att årligen till föreningen erlägga avgift för vägens begagnande för fastighetens

räkning, och må rättigheten icke under något år tagas i bruk, innan

avgiften för samma år blivit gulden.

Kan med föreningen ej träffas överenskommelse om fastighetens rätt att

begagna vägen eller rörande beloppet av den årliga avgiften, må tvisten efter

stämning hänskjutas till ägodelningsrättens avgörande; och gäfle i ty fall

vad i 87 § fjärde stycket är stadgat. I enahanda ordning må frågan upptagas

till förnyad prövning, där ändrade förhållanden inträtt, som på frågan i

synnerlig mån inverka.

90 §.

Tarvas för vägförening rätt, som i 13 § avses, skall under där stadgade

villkor och i den ordning, som i 2 kap. omförmäles, dylik rätt för föreningen

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 250. 285 s» 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

upplåtas. Rörande ersättningen för upplåtelsen och annat intrång, som

därav föranledes, gäde i tillämpliga delar vad i 43—45 §§ finnes för motsvarande

fall föreskrivet.

91 §.

Då länsstyrelsen meddelat beslut, som i 71 § andra stycket, 72 § eller

76 § första och andra styckena avses, eller varigenom fastighet åsatts sådant

särskilt andelstal, som i 76 § sägs, eller meddelat beslut enligt 84 § tredje

stycket, 85 § eller 88 §, skall beslutet delgivas vägföreningen, vars styrelse har

att örn beslutet skyndsamt underrätta föreningens medlemmar i den ordning,

som härför är i stadgarna bestämd. Länsstyrelsen besörje ock att beslutet i

vederbörliga delar delgives envar ägare och brukare av sådan i föreningen

icke ingående fastighet, vilken beslutet angår.

Kungörelse örn förordnande örn vägförenings bildande och av beslut, som

i 71 § andra stycket avses, skall genom länsstyrelsens försorg införas i liinskungörelserna

och ortstidning.

Uppgift å vilka vägar, som hänförts till föreningens vägar, skall, när beslut

i frågan meddelats ävensom när sådant beslut ändrats, genom länsstyrelsens

försorg, på sätt länsstyrelsen finner lämpligt, allmänt kungöras i orten.

Kopia av karta över föreningens vägar samt avskrift av besluten rörande

desamma skola av länsstyrelsen överlämnas till länets lantmäterikontor eller,

där området är beläget inom stad eller samhälle, för vilket stadsplanelagens

bestämmelser angående stad äga tillämpning, till stadens eller samhällets byggnadsnämnd.

Rörer ärendet område av såväl egentliga landsbygden som ock

stad eller samhälle, som nyss nämnts, vare kartkopian och avskrift av besluten

tillställda både lantmäterikontoret och byggnadsnämnden.

92 §.

Äro för fullgörande av de uppgifter, som enligt detta kapitel ankomma på

länsstyrelsen, särskilda undersökningar eller utredningar erforderliga, må

länsstyrelsen därtill vid behov anlita sakkunnigt biträde.

Finner länsstyrelsen att fråga, som enligt detta kapitel väckts genom

ansökan av annan än vägförening, icke kan avgöras utan sådan utredning,

vartill sakkunnigt biträde måste anlitas, och är ej anledning att företaga

utredningen oavsett ansökningen, berede länsstyrelsen sökanden tillfälle

att inom viss tid yttra sig, huruvida han, änskönt ersättningsskyldighet efter

ty nedan sägs kan för honom uppkomma, vill vidbliva ansökningen. Har han

ej inom den bestämda tiden eller sedermera, innan kostnad för arvode åt

biträdet uppstått, återkallat sin ansökan, äge länsstyrelsen, därest vid den

slutliga handläggningen av ärendet så prövas skäligt, förplikta sökanden att

återgälda länsstyrelsen nämnda kostnad eller viss del därav. Länsstyrelsen

må ock, innan biträdet anlitas, avfordra sökanden säkerhet för samma kostnad.

Skall ej sökande, efter ty nu är sagt, slutligen vidkännas utgifter för sakkunnigt

biträde, som i denna paragraf avses, eller har länsstyrelsen haft

utgift för arvode åt sakkunnig, som i 84 § omförmäles, har vägföreningen att

ersätta samma utgifter.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 250.

35

93 §.

Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel

avses, gällö vad om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de

till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas

till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes förklaring,

där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna

jämte eget utlåtande till Konungen.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna lag upphäves, med de begränsningar som nedan stadgas,

lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn enskilda vägar.

Ändå att förrättningsförfarande enligt sistnämnda lag inletts före nya

lagens ikraftträdande, skall, med iakttagande av vad nedan i femte stycket

sägs, nya lagen tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning,

såframt ej förrättningen blivit före nämnda tidpunkt förklarad avslutad, i

vilket fall äldre lag skall bliva tillämplig å åtgärd, som därefter företages.

Är rättighet eller skyldighet med avseende å väg genom förrättning, dom

eller eljest bestämd enligt äldre lag, skall, där annat ej följer av 83 § i nya

lagen eller av vad nedan föreskrives, beträffande det sålunda uppkomna rättsförhållandet

fortfarande tillämpas vad därom vid tiden för nya lagens ikraftträdande

finnes stadgat.

Har fastighet, vars väghållningsskyldighet bestämts i enlighet med äldre

lag, blivit delad, skall fråga, som avses i 38 § fjärde stycket i lagen den 29

juni 1926, där ej förrättning för frågans prövning förklarats avslutad före nya

lagens ikraftträdande, därefter handläggas i den i nya lagen stadgade ordning,

men vare frågan bedömd enligt den äldre lagen, och skall förty väghållningsskyldighet,

som i ärendet ålägges nybildad fastighet, anses grundad å sistnämnda

lag.

Vad i nya lagen stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som avses

i 13 och 14 §§, så ock bestämmelserna i 41 § skola äga motsvarande tillämpning

i fall, då rätt till väg eller skyldighet att hålla väg bestämts genom

förrättning eller dom enligt lagen den 5 juli 1907 örn enskilda vägar på

landet eller nämnda lag av den 29 juni 1926.

Där skyldighet att underhålla väg eller fullgöra vinterväghållning därå

blivit bestämd genom vägdelning enligt äldre lag, skola med avseende å verkställigheten

nya lagens bestämmelser i 48, 49 och 70 §§ äga motsvarande tillämpning,

dock att där enligt 39 § i lagen den 29 juni 1926 syn ägt rum eller

brist å försumlig väghållares väglott botats av annan väglottshavare, vad i

samma lag stadgas om rätt att efter synen erhålla utmätning eller att njuta

betalning för det för bristens botande utförda arbetet fortfarande skall lända

till efterrättelse.

Den äldre lagens stadgande därom att åt förening om vägunderhåll, vilken

träffats annorledes iin vid förrättning, må förlänas särskilda rättsverkningar

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

genom föreningens intagning i dombok åge icke tillämpning, med mindre

sådan åtgärd vidtagits före nya lagens ikraftträdande, ändå att föreningen

ingåtts dessförinnan.

Stadgandet i femte stycket av övergångsbestämmelserna till lagen den 29

juni 1926 skall efter nya lagens ikraftträdande icke vidare äga tillämpning.

Har rätt till väg eller skyldighet att hålla väg blivit bestämd i enlighet

med äldre lag, äge envar sakägare påkalla förrättning enligt nya lagen för

prövning av frågan, huruvida de sålunda meddelade bestämmelserna må fastställas

att för framtiden gälla såsom meddelade enligt denna lag. Sådan fastställelse

må ej ske, därest vad bestämmelserna innehålla är av beskaffenhet

att förening mellan sakägarna av enahanda innehåll jämlikt stadgandena i

34 § i nya lagen icke kunnat godkännas. Ej heller må vid förrättningen

ändring ske i vad tidigare bestämts, med mindre det begäres av samtliga sakägarna

eller av sakägare, vilken enligt lag, som jämlikt vad ovan sagts skall

vara tillämplig å rättsförhållandet, äger påkalla frågans återupptagande.

Där i fall, då nya lagen skall tillämpas, enligt äldre lag ansvaret för fullgörande

av fastighets väghållningsskyldighet skolat åvila annan än den, som

enligt nya lagen har att bära nämnda ansvar, samt rättsförhållandet mellan

dem är grundat på avtal, som slutits innan nya lagen trätt i kraft, svare, där

ej annat avtalats, den förre gentemot den senare för fullgörandet av väghållningsskyldigheten.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 250.

37

Förslag

till

Lag

om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda vägar.

Härigenom förordnas som följer:

Enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden tillkommer

enskild ränteägare för avgäld av fast egendom, njute sådan vägsamfällighet

eller vägförening, som bildats jämlikt 2 eller 3 kap. i lagen den ...... 1939

örn enskilda vägar, för oguldet, i laga ordning å fast egendom uttaxerat

bidrag till samfällighetens eller föreningens utgifter, dock ej där betalningsskyldigheten

jämlikt 5 § tredje stycket nämnda lag åvilar annan än fastighetens

ägare, ej heller där beloppet stått oguldet längre tid än ett år efter

förfallodagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 250.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 23 ock 27 §§ lagen den 14 juni 1907

(nr 36 sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 oell 27 §§ lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom1 skola erhålla följande ändrade lydelse:

23 §.

Jordägaren ansvare —--samt vägskatt.

Arrendatorn svare ock för fullgörandet av jordägaren jämlikt lagen om

enskilda vägar åliggande vägunderhålls- och vinterväghållningsskyldighet.

27 §.

Hava till följd av---stycket stadgas.

Har för de vid skifte fastigheten tillagda ägor jordägaren fått utgiva ersättning

för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för den ökade

avkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig förhöjning

i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet; uppsäge dock

avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller vare sin

rätt därtill förlustig. Yad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning,

där jordägaren fått vidkännas kostnad för dikning eller annan avled

ning av vatten eller för byggande av enskild väg; skolande den tid, inom

vilken uppsägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

1 Ändrad lydelse av 23 §, se SFS 1928: 407.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.

39

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum, för tionde, ränta eller

annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär, i vilkas

utgörande det avstyckade området icke omedelbart deltager, eller för lån,

som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för

förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp,

varför säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken åtnjutes, och utgör det avstyckade området ensamt eller tillsammans

med vad redan må vara från fastigheten avsöndrat eller avstyckat

mera än en femtedel av fastighetens ägovidd, skall i fråga örn det avstyckade

områdets ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom är stadgat örn avsöndrad

lägenhets ansvar för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning, dock

att beträffande ansvar för åliggande jämlikt lagen örn enskilda vägar gälle

vad därom finnes särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majus proposition nr 250.

Förslag

till

Lag

Olli ändrad lydelse ar 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917

(nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 16 §x lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning

i stad skall erhålla följande ändrade lydelse :

Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum i enlighet med bestämmelserna

i detta kapitel, för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest

för allmänna utskylder och besvär, i vilkas utgörande det avstyckade området

icke omedelbart deltager, eller för lån, som av allmänna medel lämnats

för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning

av frälseränta, eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan

grund än inteckning åtnjutes, skall, där annat ej följer av vad som finnes i

lagen örn enskilda vägar föreskrivet, i fråga örn det avstyckade områdets

ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen angående

inteckning i fast egendom är stadgat örn avsöndrad lägenhets ansvar för

intecknad gäld äga motsvarande tillämpning, dock ej där stamfastigheten

och det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940. 1

1 Ändrad lydelse, se SFS 1921: 199.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 250.

41

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i

statsrådet å Stockholms slott den 10 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pebrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strindlund,

frågan örn ny lagstiftning örn enskilda vägar samt anför därvid:

Gällande lag den 29 juni 1926 örn enskilda vägar, vilken icke undergått

annan ändring än en redaktionell sådan i samband med tillkomsten av 1931

års stadsplanelag, avser ej blott landsbygden utan även städers och stadsliknande

samhällens icke stadsplanelagda områden. Lagen, som i sina grunddrag

kvarstår på den äldre rättens ståndpunkt, bygger på den s. k. intresseprincipen,

vilken innebär att varje särskild väg förutsättes vara av betydelse

huvudsakligen för en bestämbar trängre krets av enskilda intressenter och att

andra än dessa icke skola kunna förpliktas deltaga i väghållningen. Till endast

tillfälliga eller rent personliga vägbehov tages icke hänsyn, ej heller till väg

för annan trafik än körtrafik. Såsom intressenter anses blott fastigheter, och

lagen avser allenast vägar, som för dylik egendom äro av stadigvarande nytta

såsom farvägar, dock att med fastigheter likställas vissa angivna slag av industriella

inrättningar. Enskild väghållning har uppfattats såsom intressenternas

privata angelägenhet, vilken det står dem fritt att ordna efter gottfinnande.

Lagstiftningen har därför fått till uppgift främst att giva dispositiva regler

för en rättvis lösning av enskilda intressekonflikter med avseende å rätt till

väg och skyldighet att deltaga i väghållning. Föreskrifter hava meddelats

(i 9 §) i syfte att vid vägs tillkomst i den av lagen angivna särskilda ordningen

inom områden, för vilka med avseende å fastighetsbildning och bebyggelse

särskilda planer eller bestämmelser äro gällande, dessa icke måtte motverkas

genom det sätt, på vilket vägen bygges, men bortsett härifrån har vägarnas

betydelse för det allmänna kommit till uttryck i lagen endast såtillvida, att till

främjande av vägnätets utbyggande och vidmakthållande under vissa betingelser

medgivits fastighet tvångsrätt till väg och rätt att påfordra medintressenters

deltagande i väghållning. Normerande för väghållningsbördans fördelning

är den omfattning, i vilken de väghållningsskyldiga beräknas komma att

begagna sig av vägen, dock att ingen, som ej fordrat vägen, må åläggas större

andel än som svarar mot hans nytta av vägen. Rätt till väg har natur av ett

legalt servitut. Yäghållningsskyldigheten är principiellt ett å vederbörande

fastigheter vilande realonus. Det är dock icke alltid fastighetens ägare, som

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

svarar för skyldighetens fullgörande; sådant ansvar ligger nämligen beträffande

jord, som tillhör kronan eller allmän inrättning, å innehavaren i stället

för ägaren, och ansvaret för jordbruksfastighet åvilande vägunderhåll är, där

jorden är upplåten åt landbo eller arrendator, lagt å denne. Väghållningen

kan utföras antingen efter gemensamhetssystem, därvid de väghållningsskyldiga

bilda en samfällighet och lämna sina bidrag i penningar, eller efter vägaelning,

då de erhålla var sin sträcka av vägen, väglott, att bygga respektive

underhålla. För väghållningsskyldig fastighet kan i vissa fall tvångsvis förvärvas

rätt att taga väghållningsämnen å annans mark. Ordningen för tvångsrättemas

och väghållningsskyldighetens fastställande är på stället företagen

förrättning, vartill länsstyrelsen på ansökan förordnar lantmätare eller annan

såsom förrättningsman. Förrättningens uppgift är i första hand att förlika

sakägarna men, örn de ej kunna enas, avgöras frågorna genom beslut av förrättningsmannen

jämte gode män, örn sådana tillkallats. Förrättningsresultatet

kan genom stämning bringas under de allmänna domstolarnas prövning. Oaktat

saken avgjorts genom förrättning eller dom, kunna väsentligen ändrade förhållanden

föranleda att frågorna återupptagas vid ny förrättning. För det fall

att förändringen består däri, att väghållningsskyldig fastighet delats, gives

emellertid (i 38 §) en automatiskt verkande regel örn fördelning av fastighetens

andel mellan de nybildade fastigheterna efter dessas taxeringsvärden,

en regel som kan frånvikas efter prövning vid förrättning, vid vilken endast

sistnämnda, fastigheter anses såsom sakägare och övriga intressenters andelar

sålunda lämnas orubbade. — Har överenskommelse angående vägunderhåll

ingåtts annorledes än vid förrättning, kan dock åt avtalet under vissa villkor

förlänas sakrättslig verkan; å andra sidan begränsar lagen i någon män den

bindande förmåga, som enligt allmänna rättsregler skulle tillkommit ett dylikt

avtal.

Krav å mer eller mindre väsentliga ändringar av ifrågavarande lag hava vid

olika tillfällen framställts i riksdagsmotioner, särskilt åren 1932—1934. I skrivelse

den 13 maj 1932, nr 218, begärde riksdagen med anledning av motionsvis

väckt yrkande örn sådan ändring av lagen, att ägaren av varje slags fastighet

skulle svara för vägbyggnadsskyldigheten, utredning och förslag rörande i vad

mån och på vad sätt en modifikation i gällande lagbestämmelse örn vägbyggnadsskyldigheten

beträffande enskilda vägar med avseende å publik egendom

borde vidtagas för vinnande av det i motionen avsedda syftet. Sedan yttranden

häröver inhämtats från kammarkollegium, domänstyrelsen och länsstyrelserna

i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län, överlämnades utredningsuppdraget

till sakkunniga inom jordbruksdepartementet, den s. k. kronojordsutredningen,

som därefter den 12 januari 1935 avgivit utlåtande och förslag

i ämnet.

Emellertid hade vid sistnämnda tidpunkt frågan örn en mer ingående revision

av lagen blivit aktuell, i det att riksdagen i skrivelse den 30 maj 1934,

nr 289, under hänvisning till jordbruksutskottets utlåtande samma år, nr 88,

anhållit om utredning och förslag rörande reformerad lagstiftning örn enskilda

vägar. Det huvudsakliga innehållet i jordbruksutskottets nyssnämnda utlå
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr 250.

tande kan återgivas sålunda: Lagen hade i flera hänseenden visat sig mindre

val anpassad efter förhållandena i tätt bebyggda samhällen. Därstädes hade

vägarna förutom karaktären av utfartsleder även att förmedla förbindelsen

mellan samhällets olika delar, och det läte sig därför icke lika lätt som ifråga örn

en utfartsväg för ett fåtal jordbruksfastigheter å landsbygden beräkna, i vilken

omfattning de särskilda fastigheterna komme att begagna sig av vägen. Vid

ett flertal förrättningar inom samhällen hade därför, i brist på någon med

lagens avfattning bättre överensstämmande grund, fastigheternas taxeringsvärden

tagits till norm för kostnadsfördelningen. Det syntes dock tveksamt, i

vad mån ett sådant förfaringssätt lagligen kunde användas, örn samhället

genomkorsades av allmän väg. Medan förhållandena på landsbygden vanligen

vore så stabila att vad som en gång fastställts beträffande nyttan av en väg för

olika fastigheter även förbleve tillämpligt under en längre tid, försigginge däremot

inom ett samhälle, som befunne sig i utveckling, oupphörliga förändringar

genom att obebyggda områden, för vilka vägar vore av ringa eller ingen nytta,

bebyggdes och därigenom finge behov av väg. Alla dessa förändringar föranledde

ofta återkommande behov av jämkningar i vägkostnadsfördelningen

men en helt ny vägförrättning måste dock i regel anses onödig och alltför kostsam.

En utredning i syfte att göra lagstiftningen bättre anpassad för de tättbebyggda

samhällena vore därför påkallad. Huruvida olägenheterna lämpligen

kunde övervinnas genom att andra grunder för den rättsliga regleringen av

väghållningsskyldighetens fördelning uppställdes för de tättbebyggda samhällena

än för landsbygden eller örn andra utvägar borde anlitas, kunde först

genom utredningen bliva klarlagt. Vid utredningen borde även beaktas önskemålet

örn ett visst inflytande för länsstyrelse eller annan myndighet vid tillkomsten

av enskilda vägar i samhällen, så att hänsyn foges till den framtida

bebyggelsen och fastighetsbildningen samt möjligheten att framdeles få därtill

lämpade vägar intagna till allmänt underhåll. Vad den egentliga landsbygden

beträffade hade visserligen vid lagens tillämpning icke yppat sig så stora

olägenheter som beträffande de tättbebyggda samhällena, men örn en utredning

i allt fall komme till stånd, borde denna omfatta lagstiftningen i dess

helhet. Vid den allsidiga utredning, som utskottet sålunda förordade, borde

uppmärksamhet ägnas frågan örn tillkomsten och underhållet av sådana enskilda

vägar, som allmänneligen befores, ävensom åt önskemålet örn klarare

och fullständigare bestämmelser angående vägförrättningar och de därvid

bildade samfälligheterna, särskilt med avseende å dessas rättssubjekti vitet och

ekonomiska förhållanden. Slutligen borde övervägas, huruvida icke domstolsförfarandet

vid förrättnings överklagande kunde förenklas och rationaliseras

eller möjligen ersättas genom ett administrativt förfarande.

För att inom kommunikationsdepartementet biträda med bland annat den

sålunda av 1934 års riksdag begärda utredningen tillkallades jämlikt Kungl.

Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1935 fem sakkunniga, de s. 1c. 1935 års vägsakkunniga,

nämligen landshövdingen B. Eriksson, ordförande, numera generaldirektören

N. Bolinder, vice talmannen i riksdagens andra kammare numera

landshövdingen O. Jeppsson, dåvarande ledamoten i riksdagens första kam
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.

mare civilingenjören A. Nylander i Borås samt ledamoten av sistnämnda kammare

lantbrukaren L. Tjällgren i Multrå. Då jag i det följande använder uttrycket

»de sakkunniga», åsyftas dessa.

Förenämnda, av kronojordsutredningen avgivna förslag med därtill hörande

handlingar har överlämnats till de sakkunniga för att den i förslaget avsedda

speciella frågan skulle vinna sin lösning i samband med den mer allmänna revisionen

av väglagens bestämmelser.

Till de sakkunniga har ock överlämnats ett av 1929 års vägsakkunniga —

med anledning av dem genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1930 lämnat

uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag i frågan om reglering av

rätten att med automobil befara enskild väg — den 8 februari 1933 avgivet

betänkande med förslag till lag örn rätt att med motorfordon befara enskild

väg, jämte däröver inhämtade yttranden.

1935 års vägsakkunniga hava den 11 augusti 1938 avgivit betänkande med

förslag till lag örn enskilda vägar jämte förslag till vissa följdförfattningar,

nämligen lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda

vägar, lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907

örn nyttjanderätt till fast egendom, lag örn ändrad lydelse av 19 kap. 24 §

lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet samt lag örn ändrad lydelse

av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad (statens off.

utredn. 1938: 23).

Över de sakkunnigas ifrågavarande förslag hava infordrade utlåtanden avgivits

av kammarkollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,

svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, svenska

järnvägsföreningen och svenska vägstyrelsernas förbund. Vad angår viss

fråga, nämligen av de sakkunniga föreslagen överflyttning av vägmål från allmän

underrätt till ägodelningsrätt, hava utlåtanden inhämtats jämväl från

rikets hovrätter och processlagberedningen. Lantmäteristyrelsen har tillika

överlämnat yttranden från överlantmätarna i samtliga län. Till domänstyrelsens

utlåtande hava fogats yttranden från över jägmästarna och ett flertal jägmästare.

Överståthållarämbetet har till sitt utlåtande fogat yttranden från Stockholms

stads fastighets- och gatunämnder. Länsstyrelsernas utlåtanden åtföljas

i de flesta fall av yttranden från länsarkitekt eller vägingenjör eller bådadera

samt i några fall jämväl av yttranden från vägstyrelser eller enskilda personer.

Till Svea hovrätts utlåtande hava fogats yttranden från vissa häradshövdingar.

De sakkunniga hava haft i uppdrag att verkställa utredning och numera avgivit

förslag även beträffande spörsmålen örn intagning av enskild väg till allmänt

underhåll och örn bidrag av allmänna medel till byggande och underhåll

av enskilda vägar. Det förstnämnda av dessa båda spörsmål berör ju omfattningen

av den enskilda väglagstiftningens föremål men tillhör närmast lagstiftningen

om allmänna vägar och har nyligen erhållit sin lösning såtillvida, att

man i 1934 års lag örn allmänna vägar bibehållit regeln att till allmän väg

skall hänföras — förutom ödebygdsväg — endast väg, som prövas nödig för

allmänna samfärdseln. Någon ändring härutinnan har icke av riksdagen ifråga
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majus proposition nr 250.

satts, och de sakkunnigas utredning och förslag i detta hänseende avse endast

att ange enhetliga grunder för regelns tillämpning, vadan jag icke finner nödigt

att i förevarande sammanhang till behandling upptaga detta förslag.

Spörsmålet örn bidrag från det allmännas sida till enskild väghållning kan

sättas i mer eller mindre intimt samband med rättsreglerna. Hittills hava

emellertid bestämmelser örn det allmännas medverkan ej upptagits i lagen, liksom

man ej heller där stipulerat andra skyldigheter för den enskilde än sådana,

som ansetts kunna utkrävas, oavsett huruvida bidrag från stat eller kommun

utgå eller ej. Denna metod har i viss mån frångåtts i förutnämnda förslag till

lag örn rätt att med motorfordon befara enskild väg men bibehållits i de sakkunnigas

förslag.

Från de sakkunnigas ståndpunkt synes anledning saknas att i förevarande

lagstiftningsärende närmare ingå på statsbidragsfrågans detaljer. Möjligheten

för det allmänna att träda emellan med understöd och att därvid betinga sig

vissa motprestationer måste dock under alla förhållanden kunna vara av betydelse

vid lagstiftningen.

Då den lagstiftning, varom nu är fråga, angivits avse enskilda vägar, bör

detta så förstås att föremålet för undersökningen utgöres av de allmänna rättsreglerna

örn de vägar, som enligt nuvarande terminologi äro enskilda, d. v. s.

alla vägar, som icke prövats nödiga för allmänna samfärdseln eller hänförliga

till kategorien ödebygdsvägar, oavsett huruvida de äro underkastade reglerna

i gällande lag örn enskilda vägar eller örn de finnas böra utsöndras från det

enskilda vägnätet. Däremot åsyftas ej här alla de spridda speciella bestämmelser

örn enskilda vägar, som på grund av sitt nära sammanhang med annan

lagstiftning få anses hava sin plats därstädes, såsom t. ex. i jorddelningslagstiftningen,

gruvlagstiftningen och vattenlagen (jfr betänkandet sid. 50), ej

heller politiföreskrifter i trafiksäkerhetens intresse och dylikt. Frågor örn

den särskilda övervakning från myndighets sida eller den verkliga inskränkning

i rätten att tillgodose det enskilda vägintresset, som möjligen påkallas

till förekommande av fara och olägenhet, då väg korsar järnväg, spårväg, allmän

väg, vattendrag, dike eller elektrisk ledning m. m., lämnas därför, såsom väsentligen

tillhörande andra rättsområden, här å sido med undantag av vissa i föreliggande

lagförslag upptagna, ämnet berörande stadganden, vartill jag i det

följande skall återkomma.

Lagens tillämplighetsområde.

Beträffande spörsmålet huruvida förevarande lagstiftning bör, i motsats De sakkunniga,

till gällande enskilda väglag, avse även stadsplanelagda områden, väcka de

sakkunniga fråga örn att göra väglagen tillämplig även å sådana områden, för

vilka stadsplan väl fastställts men ännu icke genomförts. De sakkunniga framhålla

att mellan fastställandet och genomförandet av planen kan förflyta lång

tid och att under denna mellantid behovet av regler för vägfrågornas ordnande

icke kan anses alldeles uteslutet, åtminstone ej vad angår underhåll av befintliga

vägar. De sakkunniga själva avvisa dock tanken på en dylik utvidgning

av väglagens tillämplighetsområde samt anföra därvid:

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Stadsplanens genomförande är en långsam utvecklingsprocess, som ingalunda

berör endast trafiklederna. Ur förevarande synpunkt skulle väl avseende

fästas närmast vid gatornas upplåtande för trafik men att alla i planen

upptagna gator vore färdigställda borde icke avvaktas utan i stället skulle

gränserna för det från väglagens tillämplighet undantagna området förskjutas

allteftersom gatorna bleve färdiga. I så fall skulle dock dessa gränser knappast

kunna bliva otvetydiga, och de ständiga förändringarna av desamma skulle

vålla stor olägenhet. Då det nuvarande sättet att bestämma gränsen för lagens

tillämplighet medför avgjorda fördelar i dessa hänseenden samt klagomål över

de med detsamma, möjligen förenade olägenheterna ej sports, finna de sakkunniga

sig icke böra föreslå sådan ändring av lagen som nyss antytts.

Emellertid anse de sakkunniga enbart den omständighet att stadsplan fastställts

för ett område icke böra med ens och ovillkorligen sätta ur kraft allt

vad tidigare i enlighet med väglagen bestämts rörande vägar eller fastigheter

inom detsamma; sådan påföljd borde inträda först örn den i viss i väglagen

stadgad ordning prövades böra äga rum.

Tttrandena. I yttrandena över lagförslaget lämnas detsamma i förevarande del i allmänhet

utan erinran. Länsarkitekten i Stockholms län anför emellertid att

förevarande lagstiftning borde avse även stadsplanelagd, icke tomtindelad

mark, och länsarkitekten i Västerbottens län, med vilken länsstyrelsen därstädes

synes instämma, anger som ett önskemål att gränsen för det område,

inom vilket staden är skyldig upplåta gata, även bleve gräns för väglagens tilllämplighetsområde

eller att åtminstone rätt medgåves länsstyrelse att för särskilda

fall förordna örn lagens tillämpning beträffande viss väg inom stadsplanelagt

område. Däremot ifrågasätter överlantmätaren i Gotlands län huruvida

icke det undantag, de sakkunniga vilja medgiva från regeln, skulle kunna

vara ägnat att fördröja genomförandet av stadsplanen.

Departements- För egen elei ansluter jag mig till de sakkunniga i denna fråga. Att under

che en. förevarande lagstiftning inbegripa områden, där stadsplan genomförts, vore

för visso icke lämpligt och har väl ej heller ifrågasatts. Vid den avgränsning

av lagstiftningens territoriella tillämplighetsområde, som alltså bör ske, måste,

såsom de sakkunniga framhållit, tillses att gränsen blir otvetydig och att örn

möjligt undvikes att densamma rrnderkastas ständigt återkommande smärre

förskjutningar. En sådan avgränsning torde ej vinnas genom en bestämmelse,

byggd på reglerna örn stadens eller samhällets gatuhållningsskyldighet. Härigenom

skulle icke ernås vare sig klarhet eller stabilitet. Att märka är nämligen

att frågan kan röra även andra vägar än sådana, som enligt planen skola

ingå i gator, ävensom bestämmande av vilka fastigheter, som skola deltaga i

väghållning, vare sig vägen är belägen inom eller utom stadsplaneområdet.

Vad angår möjligheten att undantaga endast tomtindelad mark, så skulle en

sådan regel ensam för sig icke kunna göra tillfyllest, eftersom tomtindelning

avser endast byggnadskvarter; och då tomtindelningen, som är beroende av

enskilt initiativ, icke mer än stadsplanen själv behöver indicera, att en planmässig

bebyggelse omedelbart är förestående, samt de tomtindelade kvarteren

kunna ligga spridda och på långt avstånd från de centralare delar, där en

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majus proposition nr 250.

dylik bebyggelse uppkommit, skulle en regel, som tillmätte avgörande betydelse

åt frågan, huruvida tomtindelning skett, lätteligen leda till opraktiska

och av enskilt godtycke beroende resultat. Behovet att i nu förevarande ordning

reglera väghållningen inom stadsplanelagda områden synes ej heller, av

utredningen att döma, vara synnerligen framträdande. Det kan ifrågasättas,

huruvida det icke mången gång kunde vara direkt olämpligt att, sedan stadsplanen

fastställts, igångsätta ett förfarande för att få till stånd eller vidmakthålla

en väg, som, låt vara att den under förefintliga former för områdets utnyttjande

skulle fylla ett ändamål, icke är belägen å mark, som enligt stadsplanen

skall användas för trafikled. Beträffande vägar, som skola ingå i gator,

lärer frågan ofta kunna tillfredsställande lösas genom att staden respektive

samhället begagnar sin rätt enligt 23 § stadsplanelagen att utan marklösen

övertaga enskild väg.

Spörsmålet huruvida lagstiftningen bör avse de enskilda vägar i övrigt,

som för närvarande icke äro underkastade väglagens bestämmelser, skall behandlas

i det följande i samband med förutsättningarna för vägrätt och väghållningsskyldighet.

De allmänna intressenas inflytande på rättsreglerna.

Då riksdagen begärde utredning i förevarande ärende, nämndes väl i första

hand behovet av en mer praktisk norm för väghållningsbördans fördelning mellan

fastigheter i tättbebyggda orter, men riksdagen bragte även på tal frågor,

som beröra själva grunderna för lagstiftningen. Jag skall ock här, innan jag

övergår till spörsmålet örn fördelningsnormen, till behandling upptaga det

primära problemet, i vad mån lagstiftningen möjligen bör byggas på nya principer

och det allmännas intresse starkare inverka på rättsreglerna.

De sakkunniga nämna bland allmänna intressen, som äro förbundna med Dc sakkunnig»,

enskild väghållning, i första, hand utnyttjandet av landets naturtillgångar,

vilket statsintresse angives vara väsentligen förmedlat av enskilda fastighetsägares

intressen och redan i viss mån tillgodosett i väglagstiftningen genom

de fastighetsägarna där tillerkända tvångsrätterna. Vidare framhalles, att de

enskilda vägarna kunna utöva inflytande å formerna för fastighetsbildningen

och bebyggelsen samt, örn de stå öppna för allmän trafik och hållas i ett

för den allmänna samfärdseln lämpligt skick, främja denna samfärdsel, ävensom

att det sätt, på vilket en enskild väg anlagts, blir av betydelse för det allmänna,

örn vägen framdeles införlivas med det allmänna vägnätet.

Beträffande frågan huruvida man bör söka genom tvingande lagbud tillvarataga

dessa allmänna intressen göra de sakkunniga till en början gällande

att möjligheterna härutinnan måste anses begränsade, såframt en verklig skillnad

skulle upprätthållas mellan enskild och allmän väghållning utan att i orimlig

grad å de enskilda väghållarna lades skyldigheter, som icke motsvarades av

någon privat förmån för dem. De sakkunniga anföra härom bland annat följande:
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majus proposition nr 250.

Örn ilian förpliktade de av en väg närmast intresserade enskilda personerna

att på egen bekostnad tillgodose varjehanda allmänna intressen, som kunna

vara knutna till vägen, skulle detta lätt nog faktiskt innebära en återgång till

det äldre systemet för allmän väghållning, vilket befunnits leda till sådan

orättvisa och obillighet, att den moderna lagstiftningen fullständigt brutit med

detsamma. För att undgå ett dylikt resultat kunde man visserligen, i den mån

tvånget överskrede vad som kan anses billigt, komplettera de tvingande lagbuden

med bestämmelser om gottgörelse åt väghållarna av allmänna medel.

En verklig rätt till dylik gottgörelse synes då böra tillförsäkras dem i lagen,

så att ej ersättningen blir beroende av växlande konjunkturer och kanske i

vissa fall helt uteblir. Men ju längre man fortgår i sådan riktning, dess mer

utplånas skillnaden mellan allmän och enskild väg. Skall en dylik skillnad

upprätthållas, torde åtminstone den rättsliga regleringen böra byggas på den

förutsättning att enskild väghållning i motsats till allmän sådan är en i huvudsak

privat angelägenhet. Örn det allmännas intresse av vissa enskilda vägar

skulle föranleda allt större inskränkningar i de enskildas handlingsfrihet samt

överflyttning i motsvarande mån av deras väghållningsbesvär å det allmänna,

måste slutligen gränsen mellan allmän och enskild väghållning överskridas

och det vara meningslöst att icke hänföra de ifrågavarande vägarna till gruppen

allmänna vägar. Under ett övergångsstadium av en dylik utveckling skulle

man kunna beteckna vägarna såsom ett mellanting mellan typiskt allmänna och

typiskt enskilda, och det kan då vara en smaksak, huruvida reglerna örn dem

skola meddelas i särskild lag eller inrymmas i den allmänna eller den enskilda

väglagen.

De sakkunniga framhålla vidare hurusom man borde taga hänsyn till graden

av sannolikhet för det allmänna intressets förverkligande och mot varandra

väga å ena sidan detta intresses art och styrka samt å andra sidan olägenheterna

för den enskilde av bandet å hans handlingsfrihet ävensom storleken

av de uppoffringar av allmänna medel, som kunde bliva ett nödvändigt komplement

till tvångsföreskrifterna ej blott ur rättvisans och billighetens synpunkt

utan även för att förtaga det hämmande inflytande å en allmännyttig

enskild företagsamhet, som dess klavbindande i vissa former kunde medföra,

varjämte göres gällande, att kontrollen över föreskrifternas efterlevnad kunde

bliva dyrbar och att, i den mån det allmänna och det enskilda intresset av en

enskild väg helt sammanfölle, i stor utsträckning kunde överlåtas åt det senare

intressets bärare att bedöma, hur vägbehovet lämpligast borde tillfredsställas.

Slutligen betonas att det allmännas intresse av vägväsendet kan beaktas även

annorledes än genom tvingande regler. Härutinnan anföra de sakkunniga:

Genom att i lagstiftningen bereda möjligheter för den enskilde att erhålla

behövliga vägar befordrar staten indirekt även ett allmänt intresse, och

där lagen till den enskildes förfogande ställer någon honom enligt allmänna

rättsgrundsatser icke tillkommande förmån, kan inträdet av densamma göras

beroende av att vid rättighetens utövande jämväl det allmännas intresse beaktas.

Vidare kan staten alldeles vid sidan av lagstiftningen genom att på

vissa villkor erbjuda statsbidrag skaffa sig stort inflytande på vägnätets utformning

samt öppna enskilda vägar för allmän samfärdsel. Denna sistnämnda

metod äger — om man delar de sakkunnigas mening att det icke bör vara till

enskilda väghållares skada som staten tillgodoser sitt intresse av deras vägar —

vissa avgjorda företräden framför en tvångsmässig legislativ lösning av problemet.

Så vinnes genom de fakultativa bidragen större möjlighet att taga hän
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majus proposition nr 250.

syn till de skiftande förhållandena från fall till fall och även till det statsfinansiella

läget. Lagen behöver ej tyngas med föreskrifter om bidragstilldelningen

och villkoren för densamma eller ändras, så snart en ändring i dessa

föreskrifter erfordras. Säkerligen är ock i många fall den enskilda väghållaren

benägen att frivilligt mot ett ganska ringa statsbidrag åtaga sig förpliktelser

med avseende å väghållningen, vilka icke rättvisligen kunde på enahanda villkor

tvångsvis åläggas enskilda väghållare i allmänhet genom en generell lagregel.

Det skulle för övrigt onekligen te sig tämligen inkonsekvent, örn staten

genom lagstiftning förbunde sig att bidraga till enskild väghållning, medan

statsbidragen till allmänna vägar icke äro på dylikt sätt bestämda.

Efter övervägande av dessa synpunkter och framhållande att beträffande

typiskt enskilda vägar det icke torde förefinnas någon utbredd åsikt att ett

allmänt intresse påkallade tvångsföreskrifter, förklara de sakkunniga att det

enligt deras mening egentligen endast vore beträffande två slag av enskilda

vägar som det allmänna intresset nått sådan aktualitet, omedelbarhet och

styrka, att med verkligt skäl kunde ifrågasättas att tillgodose detsamma medelst

tvingande lagföreskrifter, nämligen de båda i jordbruksutskottets förenämnda

utlåtande särskilt omförmälda vägtyperna, allmänneligen befarna vägar samt

vägar i orter med tätare bebyggelse.

Bland de allmänneligen befarna vägarna — med vilket uttryck de sakkunniga

i detta sammanhang, oavsett huru uttrycket borde tolkas vid tillämpningen

av olika författningsrum, däri det begagnades, förstode enskilda vägar, som

foges i anspråk av allmän samfärdsel av icke lokal natur — funnes sådana

vägar, som utan tvivel uppfyllde villkoren för att kunna förändras till landsvägar,

och där så vore fallet, syntes denna ändring böra komma till ständ

snarast möjligt. I andra fall förelåge, t. ex. med hänsyn till närbelägna andra

vägar, intet verkligt behov av att den ifrågavarande vägen ställdes till den

allmänna samfärdselns förfogande, och då borde tillses att de enskilda väghållarna,

örn de ville begagna sin rätt att förbjuda den främmande trafiken,

erhölle verksamt bistånd av samhällsmakten genom straffbestämmelser eller av

länsstyrelsen utfärdade vitesförbud. Härutinnan hava de sakkunniga efter

undersökning av frågan i vad mån envar må begagna enskild väg hänvisat, förutom

till möjlighet att stadga vite, dels till 24 kap. 11 § strafflagen, eller om

detta lagrum icke ansåges tillämpligt å vägtrafik, straffbestämmelserna för

egenmäktigt förfarande och för skadegörelse, dels ock, vad angår motortrafik,

till 12 § 5 mom. vägtrafikstadgan och de för överträdelse av dess föreskrifter

i densamma meddelade straffbestämmelserna. De sakkunniga anföra vidare

att emellertid ett säkerligen vanligare fall vore att vägen, även örn den ej kunde

betecknas såsom nödig för allmän samfärdsel, dock vore så nyttig för densamma

att en avstängningsåtgärd icke kunde anses såsom en tillfredsställande

lösning av problemet. Det vore för detta fall man kunde ifrågasätta att det

allmännas intresse av vägen skulle taga sig uttryck i den enskilda väglagstiftningen

och då särskilt på det sätt att garanti bereddes för att vägen skulle

kunna användas för allmän samfärdsel. De sakkunniga fortsätta:

För vinnande av ett sådant resultat måste skyldighet stadgas ej blott för

vägmärkens ägare att tåla trafiken och icke avstänga vägen utan jämväl för ett

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 250. 235 39 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

eller annat rättssubjekt att försätta och bibehålla vägen i ett för allmän trafik

lämpligt skick, varjämte regler torde böra givas örn väghållningens övervakning

från det allmännas sida. En rättslig reglering av nu antytt innehåll kräver av

ovan anförda skäl att i lag tillika fastställes skyldighet för det allmänna att

bekosta väghållningen eller en väsentlig del av densamma. Därigenom torde

man emellertid komma lagstiftningen om allmänna vägar så nära, att det måste

ifrågasättas, huruvida man icke borde taga steget ut och, med en viss eftergift

å kravet att landsväg skall vara nödig för allmänna samfärdseln, likställa

förevarande vägar med landsvägar eller ock vid sidan av de båda nuvarande

slagen av allmänna vägar uppställa en ny sådan vägtyp, som i vissa hänseenden

skulle intaga én särställning, exempelvis därutinnan att de av vägen närmast

intresserade finge gälda särskilda bidrag till kostnaderna för densamma.

Vilken form, som än väljes för ett tillgodoseende i legislativ ordning av

ifrågavarande samhällsintresse, torde åtgärden emellertid kräva tämligen betydande

uppoffringar av allmänna medel. Ovan har framhållits att ur ekonomiska

och även andra synpunkter systemet med fakultativa statsbidrag erbjuder

ej oväsentliga fördelar för det allmänna. Mot detta system, som innebär frågans

ordnande genom frivilliga överenskommelser mellan det allmännas representant

och de enskilda väghållarna rörande de senares skyldighet att upplåta

vägen för allmän trafik och vederbörligen underhålla densamma mot åtnjutande

av ett med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall bestämt

statsbidrag, synas betänkligheter kunna, möta endast örn man kräver absolut

garanti för att alla de ifrågavarande vägarna hållas öppna för allmän samfärdsel.

Ett dylikt krav torde emellertid icke behöva uppställas beträffande

andra vägar än sådana, som med fog kunna betecknas såsom nödiga för allmänna

samfärdseln. I nu ifrågavarande fall däremot, där det väl kan anses

nyttigt för denna samfärdsel att äga tillgång till vägen men det allmännas

intresse av densamma dock ej nått nyssnämnda högre grad, lärer man kunna

taga risken av att väghållarna någon gång kunna befinnas ovilliga att, mot

erbjudet statsbidrag, för allmänheten upplåta och underhålla vägen. Förvisso

kan man utgå ifrån att något sådant ej skall inträffa annat än i sällsynta

undantagsfall, särskilt i betraktande av de svårigheter och besvär, som oftast

äro förenade med väghållarnas försök att beivra överträdelse av ett förbud

mot allmän trafik eller annorledes göra ett sådant förbud effektivt. Den

utsträckning, i vilken den allmänna samfärdseln skall tillgodoses med vägar,

torde väl, örn man ej obilligt övervältrar kostnaderna härför på enskilda,

ytterst bero på storleken av de belopp, som det allmänna kan för ändamålet

anslå, och detta evad man söker i lag reglera frågan eller ej. Örn, såsom de

sakkunniga anse, metoden med fakultativa bidrag ställer sig billigare än

tvångsmetoden, torde alltså med den förra flera vägar komma att upplåtas

för allmän trafik än med den senare.

Ovanberörda förslag till lag örn rätt att med motorfordon befara enskild

väg åsyftar en såtillvida annan lösning av det nu behandlade problemet, att

det skulle i lag medgivas allmänheten att (med motorfordon) bedriva trafik på

vägen. Även enligt nu nämnda förslag skulle däremot statsbidragen vara

fakultativa och någon väghållningsskyldighet icke stadgas, utan på sätt av

motiven framgår, har man tänkt sig att dylik skyldighet skulle stipuleras först

genom avtalet örn statsbidrag, där sådant lämnades. En lagstadgad rätt för

allmänheten att trafikera en väg måste dock lätteligen kunna visa sig värdelös,

om den ej motsvaras av någon skyldighet för väghållarna att hålla vägen

i farbart skick eller ens över huvud taget bibehålla vägen. Sitt värde äger

rättigheten väl i alla de fall, där väghållarna i eget intresse vidmakthålla

vägen, men, såsom ovan berörts, torde billigheten och allmänt vedertagna

rättsgrundsatser kräva att en sådan rättighet icke i lag stadgas, med mindre

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majus proposition nr 250.

lagen tillförsäkrar väghållarna rätt till full gottgörelse för intrånget. Det må

emellertid framhållas, att, som man vid avgivande av lagförslaget synes hava

förutsatt, att statsbidrag regelmässigt skulle utgå, där väg av allmänheten

toges i anspråk, det faktiska resultat, man velat uppnå, icke torde synnerligen

avvika från verkningarna av frågans lösning helt på den frivillighetens

väg, som ovan beskrivits.

De sakkunniga anse alltså att den allmänna samfärdselns intresse av vägar,

som äro för densamma av verklig betydelse men dock icke enligt gällande

regler kunna förändras till allmänna vägar, hellre bör tillgodoses genom

fakultativa statsbidrag än genom i lag meddelade tvångsföreskrifter för

enskilda väghållare.

Är fråga örn nyanläggning av enskild väg, som måste antagas bliva av

betydelse för allmän samfärdsel, kan även intresset av att vägen erhåller en

för denna samfärdsel lämplig sträckning tillvaratagas genom villkoren för

bidragstilldelningen.

Beträffande vägar i tättbebyggda orter framhålla de sakkunniga till en

början att bland dessa vägar ofta förekomme jämväl sådana, som av de sakkunniga

betecknats såsom allmänneligen befarna, samt fortsätta:

När vägens belägenhet i en dylik ort ansetts vara en omständighet, som

kan tänkas i och för sig föranleda tvingande föreskrifter, beror detta icke på

vägens betydelse för den allmänna samfärdseln utan fastmer därpå att åtskilliga

sådana frågor rörande fastighetsbildning, bebyggelse, trafik m. m.,

vilka på rena landsbygden till stor del kunna överlåtas åt den enskildes

avgörande, i orter med sammanträngd befolkning förr eller senare måste för

upprätthållande av allmän ordning och befordran av en sund samhällsbildning

underkastas ingripande från myndighets sida samt att därvid möjligheterna

för en tillfredsställande lösning av dessa frågor i mycket bero

huru ortens vägnät från början planlagts och sedermera utbygges. Här är

alltså fråga örn samma allmänna intresse, som ligger till grund för lagstiftningen

örn planer för bebyggelsen, fastighetsbildningen m. m. dylikt.

Mot tvångsföreskrifter i väglagen för befordran av detta intresse möta

icke nödvändigtvis samma betänkligheter som ovan anförts beträffande motsvarande

åtgärder för tillgodoseende av allmän samfärdsel. I nu förevarande

fall är motsättningen mellan det allmänna och det enskilda intresset ingalunda

så stark. Till ej obetydlig del sammanfalla de med varandra, och ingreppet

från det allmännas sida skulle då föranledas huvudsakligen därav att

man ej kan förutsätta att de enskilda äga förmåga att rätt bedöma eller utan

ledning av det allmännas representant genomföra vad för dem i längden är

tjänligast. Anläggning av ett för samhällsbildning lämpligt vägnät kräver fackkunskap,

och ett av oförstånd eller missriktad sparsamhet begånget fel

härutinnan kan, sedan bebyggelsen börjat ansluta till vägarna, icke så lätt

rättas. I den mån ingreppet från det allmännas sida kan anses vara fördelaktigt

för de enskilda väghållarna, sakna dessa berättigade anspråk på gottgörelse

för intrånget i deras handlingsfrihet, och det kan till och med anses

billigt att de få bidraga till de kostnader, som åsamkas det allmänna genom

dess inblandning i saken. En dylik uppfattning har kommit till uttryck i lagstiftningen

om stadsplaner m. m. dylikt. Och liksom vid denna lagstiftning

skett synes man även här i viss mån kunna fordra att inom den begränsade

grupp av enskilda, som närmast drager nytta av det allmännas verksamhet,

individerna vidkännas jämkningar i sina privata intressen av hänsyn till det

för gruppen gemensamma bästa utan att de därför behöva anses berättigade

till ersättning. Yar gränsen härutinnan bör dragas är en diskretionär fråga.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majda proposition nr 250.

Beträffande vägförhållandena går det förevarande intresset i första liand

ut på att de vägar, som anläggas inom en tätare bebyggd ort och kunna i

märklig mån inverka på de allmänna ortsförhållandena, särskilt bebyggelsen

och sättet för samfärdselns ordnande, icke måtte erhålla en olämplig sträckning.

Men detta är blott problemets ena sida. Det är tillika av direkt intresse

för det allmänna att ett lämpligt huvudvägnät verkligen kommer till stånd

och vidmakthålles. Eljest skulle lätteligen förefintliga olämpliga förhållanden

under långa tider bliva bestående och försöken att i en sund riktning leda

utvecklingen kanske ej åstadkomma annat än att densamma avstannade.

Det nämnda intresset tillgodoses i viss omfattning genom planlagstiftningen.

Yäl kan näppeligen av denna lagstiftning -— i vidare mån än vad som

följer av stadgandet i 20 § stadsplanelagen rörande förbud i vissa fall mot

schaktning, fyllning m. m. inom stads- och stomplanelagda områden —- härledas

något rättsligt hinder för fastighetsägare att, var honom gott synes,

anlägga väg å sin fastighet eller, med vederbörande enskilda rättsägares

samtycke, över andras ägor. Men detta förhållande behöver icke innebära

något för en god samhällsbildning vådligt, örn nämligen annorledes är sörjt

för att byggnadsverksamheten ledes i rätta banor och att lämpliga trafikleder

i mån av behov anläggas och underhållas. Så lärer kunna anses vara fallet

vad stadsplanelagda områden beträffar. Stomplan däremot kan lämna stora

delar av det område, planen avser, utan närmare reglering. Genom byggnadsplan

ordnas väl bebyggelsen men planens genomförande kan i hög grad

fördröjas och annorledes motverkas av ett befintligt olämpligt vägnät, eftersom

här saknas föreskrift örn skyldighet att bringa de i planen upptagna

trafiklederna till stånd. Utomplansbestämmelser äga ur förevarande synpunkt

föga betydelse. Avstyckningsplan slutligen avser ju fastighetsindelningen men

icke direkt bebyggelsen samt innebär lika litet som byggnadsplan någon

säkerhet för att det avsedda vägnätet förverkligas.

Beträffande samtliga planer för fastighetsbildning och bebyggelse gäller,

att de vid tiden för deras upprättande befintliga vägarna och byggnaderna

kunna försvåra en rationell planläggning.

Det synes de sakkunniga att man kunde tilldela väglagen även den uppgift

att härutinnan i viss mån komplettera planlagstiftningen.

För det första bör man naturligtvis vid väglagstiftningen söka tillse, att

de särskilda medel, denna lagstiftning ställer till enskildas förfogande i syfte

att främja vägväsendets utveckling, icke kunna utnyttjas för företag, som från

det allmännas synpunkt måste betecknas såsom mindre önskvärda, och således

bland annat att ej väglagens bestämmelser kunna verka i motsatt riktning mot

vad man genom planlagstiftningen avsett. Detta krav är beaktat redan av den

gällande väglagen genom dess stadgande i 9 § andra stycket, jämfört med

21 § sista stycket.

Dessa stadganden borde enligt de sakkunniga på anförda skäl icke anses

innefatta förbud över huvud taget mot sådana väganläggningar, som där avsåges,

utan endast en tvångsföreskrift såtillvida, att densamma måste iakttagas vid

ett i väglagens ordning företaget förfarande, ändå att sakägarna förenade sig

örn annat. De sakkunniga fortsätta härefter:

Att ur förevarande synpunkt genom väglagen inskränka den å allmänna

rättsgrunder vilande rätten att bygga väg synes icke tillrådligt. En sådan

inskränkning skulle kunna innebära även en begränsning av möjligheterna

att bebygga och annorledes utnyttja fastigheterna samt skulle därför

icke gärna kunna ifrågakomma annorledes än där fullständig plan för bebyggandet

fastställts och förbud mot olämplig byggnadsverksamhet utfärdats.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kanyl. Majus propositioti nr 250.

Men om så skett är åter behovet av att inskränka rätten att bygga väg betydligt

reducerat, och med ett sådant behov lärer man, om det tillika sörjes för

att lämpliga vägar komma till stånd, knappast vidare behöva räkna. För övrigt

torde ett vägbyggnadsförbud av nu ifrågavarande innebörd samt de bestämmelser,

som skulle erfordras såsom komplement till detsamma, vara av den

natur att spörsmålet därom tillhör planlagstiftningen och icke väglagen.

Vad man däremot genom väglagstiftningen lämpligen kan uträtta till befordran

av nu ifrågavarande allmänna intresse, utöver vad hittills skett, är

enligt de sakkunnigas mening att medgiva offentlig myndighet — länsstyrelsen

— rätt att vid behov ej mindre taga initiativet till fastställande av väghållningsskyldighet

beträffande de viktigare vägar, som av länsstyrelsen prövas

lämpliga, än även i anslutning därtill meddela föreskrift om sättet för väghållningen

samt övervaka dess utförande. Härigenom skulle man väsentligen

nå syftet att få de i en byggnads- eller avstyckningsplan upptagna vägarna

till stånd, i den mån behov därav föreligger, och, såsom nyss berörts, skulle

därmed behovet av att inskränka fastighetsägarnas av allmänna rättsgrunder

följande rätt att fritt bygga väg, där sådan inskränkning över huvud taget

kunde ifrågakomma, vara mycket ringa.

Ett dylikt ingripande från länsstyrelsens sida kan vara behövligt även

beträffande stomplanelagda områden och utomplansområden i samhällen och

framför allt i fråga örn sådana delar av landsbygden, där bebyggelsen börjat

tätna men för vilka byggnadsplan eller avstyckningsplan likväl ej upprättats.

Finnas förutsättningarna för avstyckningsplan, gäller detta dock ofta endast

smärre partier av ett tättbebyggt område, och, som bekant, kan av kostnadsskäl

och andra orsaker ej sällan få anstå med upprättande av byggnadsplan

inom dylika områden. För bedömandet av vägarnas lämplighet i de fall då

någon plan, upptagande trafikleder, ännu icke finnes uppgjord, förutsättes

naturligtvis att länsstyrelsen planerar huru vägnätet i viktigare hänseenden,

åtminstone beträffande huvudlederna, bör anläggas. En dylik vägplan kan

åstadkommas vida enklare än en fullständig byggnadsplan och skulle liksom

stomplan i förhållande till stadsplan kunna tjäna till att förbereda en mer

ingående plan för bebyggelsen samt förhindra att vägnätet till men för det

under tillblivelse varande samhället utbygges på ett olämpligt sätt, vilket för

närvarande så mycket lättare kan inträffa, som ej ens det ovannämnda stadgandet

i 9 § väglagen äger tillämpning i de fall, som nu avses.

På lämpligt sätt begränsad skulle skyldigheten att fullgöra väghållningen,

ehuru denna skyldighet innebär ett avsteg från principen att enskild väghållning

är en privat angelägenhet, kunna anses skälig med hänsyn till det allmänna

intressets art och styrka. Hen omständighet i och för sig att initiativet

kan utgå från det allmännas representant och att denna även meddelar föreskrifter

örn sättet för väghållningen, lärer icke heller innebära någon synnerligen

kännbar begränsning av den frihet, som för närvarande tillkommer varje

enskild intressent. Inom tättbebyggda orter torde vägintressenterna i regel

utgöra ett större antal och vid sådant förhållande möjligheten för dem att i

vägfrågorna uppnå full enighet vara tämligen ringa. Envar väghållningsskyldig

kan nu, så snart någon annan av dem det påfordrar, förpliktas till väghållning,

och därvid skall, örn plan för områdets ordnande fastställts, denna plan

respekteras.

På det nu skisserade sättet skulle man alltså inom väglagens råmärken till

vägintressenternas såväl som det allmännas fromma kunna åstadkomma dels

ett tidigt verkande och tämligen effektivt skydd mot anläggning av vägar, som

utgöra hinder för en god ordning och bebyggelse, dels plan för vägnätet i de

tättbebyggda orter, där sådan plan eljest skulle saknas, dels ock en lösning

av problemet huru det planerade huvudnätet av trafikleder i dylika orter eller

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majus proposition nr 250.

inom områden under byggnadsplan, avstyckningsplan eller stomplan skall

även i brist på enskilt initiativ bliva i män av behov förverkligat.

Slutligen anföra de sakkunniga i förevarande fråga om behovet och medlen

att tillgodose det allmännas intresse av enskilda vägar, att de sakkunnigas nu

återgivna uttalanden gjorts under förutsättning att nämnda intresse företräddes

av staten själv och i vissa fall möjligen distrikten för allmän väghållning,

medan däremot örn det ansåges att kommuner eller samhällen här ägde

en uppgift, spörsmålen lätt bringades i ett helt nytt läge. De sakkunniga framhålla,

hurusom sj^stemet med kommunvägar såsom ett mellanting mellan allmänna

och enskilda vägar hade anknytning i den äldre rätten och vissa motsvarigheter

i grannländernas lagstiftning, samt att möjligheten att införa ett

dylikt system dryftats vid tillkomsten av den gällande lagen örn enskilda vägar.

Vidare anföra de sakkunniga härutinnan:

Kommuners delaktighet i enskild väghållning kan tänkas förverkligad på

olika sätt. Man kan, såsom för närvarande sker, låta sig nöja med den möjlighet

som helt vid sidan örn väglagstiftningen står landsting och primärkommuner

till buds att, där vägen är av intresse för kommunen såsom sådan,

lämna frivilliga bidrag och för desamma betinga sig de villkor, som äro

erforderliga för tillgodoseende av kommunens intresse. Ej sällan förekommer

att städer och stadsliknande samhällen sålunda frivilligt övertaga enskild

väghållning inom sina områden eller att landsting eller andra kommuner

lämna penningbidrag till enskilda vägföretag. Men örn statsmakterna anse

kommunerna i vissa fall skola bidraga, torde skyldighet böra stadgas i sådant

hänseende. Saken kunde i så fall möjligen ordnas genom att kommunen

betraktades såsom vägintressent, även där den själv ej äger någon fastighet,

för vilken vägen är av nytta. En ytterligare möjlighet är att inrätta vägdi
strikt,

bestående av kommuner.---Ser man, såsom de sakkunniga här

gjort, förevarande spörsmål närmast ur synpunkten hur det allmänna bör

bevaka sina intressen, där dessa i fråga örn vissa vägtyper nått en tillräcklig

styrka för att motivera ett ingripande, bör först framhållas, att det behov av

statlig kontroll över väghållning, som i vissa fall onekligen föreligger, icke

skulle elimineras genom att kommuner bereddes inflytande å densamma. Frågorna

hur den allmänna samfärdseln skall tillgodoses med vägar och hur planerna

för samhällsbildning skola upprättas och realiseras hava ju icke ansetts

kunna överlåtas åt endast kommunala organs avgöranden. Ej heller torde kunna

påvisas några specifikt kommunala intressen av enskild väghållning vid sidan

av de ifrågavarande allmänna intressena. De skäl, som möjligen kunde föranleda

att å kommuner lagstiftningsvis lägga en uppgift beträffande sådan väghållning,

torde därför huvudsakligen vara att söka på den ekonomiska sidan

av saken, eller med andra ord därutinnan att kommunen ansåges närmare än

staten själv att gälda bidrag, som rättvisligen eller billigtvis borde utgå av

allmänna medel. Men skall över huvud taget en kommun såsom sådan, d. v. s.

ej blott där densamma är ägare till någon av de av vägen berörda fastigheterna,

förpliktas bidraga till enskild väghållning, lärer kommunen även böra ombesörja

arbetet. Föga lämpligt synes nämligen vara att samordna kommunen

med de enskilda väghållarna, ålägga kommunen en viss andel i kostnaderna

eller visst bestämt bidragsbelopp och i motsvarande mån begränsa dess inflytande

på vägfrågorna av hänsyn till övriga väghållares enskilda intressen. Det

vore måhända också förenat med viss svårighet att finna en lämplig form för

prövning i ett sammanhang av de enskilda väghållarnas och kommunens bi
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majus proposition nr 250.

dragsskyldigliet. Den nuvarande ordningen för frågornas avgörande vore i

varje fall--- — icke väl ägnad härför.

Beträffande de för fastigheter i tättbebyggd ort gemensamma vägarna

kunde möjligen finnas vissa orsaker att å den kommunala samhällsbildning,

som här närmast kan sägas representera det med dessa vägar förbundna allmänna

intresset, lägga skyldighet att bidraga till väghållningen och därför

även ombesörja arbetet. Särskilt skulle man kunna tänka sig att ett samhälle,

varest den tättbebyggda orten är belägen, på nyssnämnt sätt övertoge väghållningen

i fråga, såsom ju ock emellanåt genom godvilliga uppgörelser sker.

En sådan utvidgning av samhällens skyldighet med avseende å hållandet

av trafikleder synes dock knappast behövlig eller tillrådlig. Det ifrågavarande

samhällsintresset torde i regel, med bibehållande av intresseprincipen, kunna

i tillräcklig grad tillgodses utan någon olägenhet för dem, som komma i fråga

såsom enskilda väghållare. Väghållningsskyldigheten skulle, örn den lades

på samhällena, i själva verket innebära en påbyggnad å gatuhållningsskyldigheten,

vars omfattning regleras av stadsplanelagstiftningen och nyligen varit

föremål för statsmakternas prövning och som i många fall, redan sådan som

den är, ställer höga krav å vederbörande samhälle. Visserligen skulle samhället

kunna berättigas att av de av vägarna närmast intresserade enskilda

uttaga särskild avgift till täckning av väghållningskostnaderna, men då medförde

överflyttningen av väghållningen till samhället icke stor skillnad, eftersom

statlig kontroll likväl erfordras. Härtill kommer att i många tättbebyggda

orter på landet icke bildats något samhälle i rättslig mening och att således

den här ifrågasatta utvägen ingalunda alltid skulle stå till buds.

Skyldighet för landskommunerna att deltaga i enskild väghållning skulle

väl, örn man godkänner vad ovan anförts örn det sätt, på vilket deras medverkan

i så fall skulle lämnas, utformas sålunda att kommunen skulle ombesörja

och eventuellt i förening med vissa enskilda rättssubjekt bekosta

väghållning beträffande vägar, vilka äro av nytta för samfärdseln inom kommunen

i dess helhet eller en väsentlig del av densamma men dock icke kunna

anses såsom nödiga för allmänna samfärdseln. Förmodligen skulle då i praxis

åtskilliga vägar av sådan betydelse, att de för närvarande anses kunna intagas

till allmänt underhåll, komma att behandlas såsom kommunvägar. I övrigt

skulle dessa tydligen oftast vara av det slag, som här ovan betecknats såsom

allmänneligen befarna, men de med denna vägtyp förbundna särskilda spörsmålen

skulle dock ej härigenom få någon fullständig lösning, enär dels, såsom

nämnt, behovet av den statliga kontrollen återstode och dels åtskilliga

allmänneligen befarna vägar eller vägsträckor icke skulle kunna hänföras till

kommunvägarna. Dessutom torde man kunna förutse att kommunerna snart

nog skulle kräva statsbidrag och att dessa krav, med hänsyn till den statliga

övervakningen och den betydelse ifrågavarande väghållning skulle äga för

den allmänna samfärdseln, icke i längden skulle kunna avvisas. Syftet med

den kommunala väghållningen skulle därigenom förfelas, och man skulle vara

tillbaka vid det system med små vägdistrikt, vilket man nyligen på goda

grunder övergivit. Den dubbelorganisation av allmän väghållning, som i

realiteten bleve följden, skulle vara tämligen meningslös och orsaka ökade

förvaltningskostnader och ett invecklat bidragssystem.

På nu anförda grunder anse de sakkunniga att kommuner och samhällen

icke böra förpliktas vare sig att ombesörja enskild väghållning eller att

bidraga till kostnaderna härför, varemot etet naturligtvis liksom hittills bolsta

dem öppet att, i den mån det är förenligt med kommunallagarnas principer,

i särskilda fall lämna dylika bidrag, kanske till och med helt övertaga

väghållningen. Till förekommande av missuppfattning må framhållas, att de

s. 56 Kontrollera mot PDF

Yttrandena.

56 Kungl. Majus proposition nr 250.

sakkunniga icke i detta sammanhang under uttrycket kommun inbegripa vägdistrikten.

Fråga huruvida dessa böra anses äga att ekonomiskt understödja

enskild väghållning har ju vid åtskilliga tillfällen förevarit men av statsmakterna

besvarats nekande, en ståndpunkt som enligt de sakkunnigas mening

bör vidhållas med hänsyn till vägdistriktens specifika uppgift och risken att

eljest staten genom sina bidrag till distrikten, t. ex. skatteutjämningsbidrag,

kan komma att drabbas av kostnader för enskild väghållning i en icke avsedel

ordning och utsträckning.

I det stora flertalet yttranden över förslaget lämnas dess principer utan

erinran. Från vissa håll anföres emellertid att lagförslagets lämplighet vore

beroende av den utsträckning, i vilken statsbidrag lämnades, och i några

yttranden göres gällande att samfälligheter av enskilda vägintressenter ej sällan

bleve för små eller ekonomiskt för svaga för väghållningens rationella bedrivande

eller att vägdistrikten borde få mot ersättning ombesörja densamma helt

eller delvis.

Tvångsföreskrifter i väglagen för främjande av allmänna intressen i andra

fall än då fråga är örn tättbebyggda orter föreslås endast i några få yttranden,

och där så sker, synes man icke åsyfta tvingande regler utan endast bestämmelser

att iakttaga vid vägförrättning. Sålunda betonas i några yttranden

intresset av att även beträffande den egentliga landsbygden sambandet

mellan fastighetsbildningen och vägfrågornas lösning beaktas, därutinnan lantmäteristyrelsen

framhåller att, liksom fastighetsindelningen är av avgörande

betydelse för utläggande av enskilda vägar, dessa senare utforma brukningsområden

och att ett vägföretag kan föranleda omläggning av fastighetsindelning

och inverka på fastighetsvärden. Enligt lantmäteristyrelsens mening

borde, ehuru denna frågas utförligare behandling kunde anstå till en blivande

revision av jorddelningslagen, vid en nu företagen ändring av väglagen, däri

på lämpligt sätt framhållas, att vägfrågor även på den egentliga landsbygden

borde ordnas under hänsyntagande till deras samband med fastighetsbildningen.

Länsarkitekten i Stockholms län gör gällande att i syfte att enskilda vägar

måtte erhålla lämplig sträckning, särskilt med tanke på vägens eventuella

framtida intagande till allmänt underhåll, vägstyrelsen i vederbörande distrikt

för allmän väghållning borde beredas tillfälle att vid förrättning rörande enskild

väg bevaka nämnda allmänna intresse samt att förrättningsresultatet icke

borde få gå i verkställighet, med mindre länsstyrelsen prövat detsamma vara

ur det allmännas synpunkt godtagbart.

I några yttranden påkallas även för den rena landsbygdens del kontroll från

det allmännas sida över det sätt, på vilket väghållningen, särskilt underhållet

av väglott, utföres, därvid emellertid synes förutsättas att frivilliga bidrag till

väghållningen utgått av allmänna medel.

Tillgodoseende av den allmänna samfärdselns intresse av enskilda vägar på

landsbygden genom att, i likhet med vad 1929 års vägsakkunniga föreslagit,

medelst en lagstiftningsåtgärd frånkänna ägaren av enskild väg rätten att avstänga

densamma för allmän trafik, ifrågasättes icke i något av de nu inkomna

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Moj-.ts proposition nr 250.

yttrandena. Däremot anföres i kammarkollegiums utlåtande, såvitt angår vägar

i tättbebyggda samhällen, att ett visst mått av allmän samfärdsel måste tilllåtas

men tillika att bördan av tillgodoseendet av allmän samfärdsel icke finge

läggas uteslutande på fastigheter. Till detta utlåtande skall jag strax återkomma.

Att ett behov föreligger att bereda ökat inflytande från myndighets sida beträffande

väghållningen i tättbebyggda orter vitsordas uttryckligen i en mängd

av yttrandena. Uttalanden, innefattande eller antydande en motsatt mening,

förekomma blott undantagsvis. Länsstyrelsen i Uppsala län, som anser ytterligare

utredning erforderlig beträffande frågan örn kommunikationernas ordnande

inom tättbebyggda samhällen, anför att exploatören ofta torde åtaga sig

att anlägga vissa trafikleder, som angåves i styckningsplanen, och att, ehuru

det inträffat att planen varit otillfredsställande, man numera torde söka bättre

övervaka avstyckningsplanen och, så snart utvecklingen medgåve, åstadkomma

byggnadsplan, därvid ej sällan kommunen torde bidraga till kostnaderna för

planens upprättande, varjämte möjlighet ju förelåge att erhålla förskott av

statsmedel till dessa kostnader, överlantmätaren i Kopparbergs län hänvisar

till den reglering, som kan ske genom byggnads- och avstyckningsplaner, samt

drager i tvivelsmål att något behov förefinnes att härutöver i väglagen inrymma

initiativ- och tvångsrätt för länsstyrelsen. På liknande sätt uttalar sig överlantmätaren

i Skaraborgs län, såvitt angår länsstyrelsens av de sakkunniga tilltänkta

befattning med upprättandet av vågplan och dess förverkligande. Aven

överlantmätaren i Malmöhus län ifrågasätter huruvida direkt medverkan från

länsstyrelsens sida vore erforderlig.

Yad angår spörsmålet, huruvida den rättsliga reglering som emellertid, såsom

nämnt, nästan allmänt anses behövlig med hänsyn till det allmännas intresse

av vägförhållandena i tättbebyggda orter, lämpligen kan ernås genom

bestämmelser i väglagen örn rätt för länsstyrelsen att ålägga enskilda intressenter

att hålla vägar i dylika orter efter viss av länsstyrelsen godkänd vågplan,

utan att därmed förbindes någon lagstadgad skyldighet för det allmänna att

bidraga till kostnaderna för väghållningen, uttalas i några av yttrandena betänkligheter

ur synpunkten att väghållarna kunde bliva belastade med alltför

stor väghållningsbörda eller att systemet kunde innebära att i den enskilda

väglagstiftningen reglerades frågor, som närmast tillhörde andra rättsområden.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför att på ett tidigt stadium av samhällsbildning,

densamma mestadels bestode av ekonomiskt svaga medlemmar, som till

mycket stor del finansierat sina bostadsförvärv genom lån, och att en skyldighet

för dessa att bekosta och underhålla vissa vägar kunde sätta deras ekonomi

i allvarlig fara och hämma det spirande samhällets utveckling, vadan av de

sakkunniga tilltänkta bestämmelser örn tvångsmedel för vägnätets genomförande

antingen skulle komma att stanna på papperet eller också kunna alltför

hårt drabba fastighetsägarna.

Farhåga för bristande ekonomisk bärkraft hos de väghållningsskyldiga uttalas

även av lantmäteristyrelsen samt länsstyrelsen i Värmlands län, vilken

framhåller behovet av statsbidrag, ävensom överlantmätaren i Gävleborgs län,

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

som manar till försiktighet vid tillämpning av den föreslagna rätten för länsstyrelsen

att av enskilda framtvinga väghållning.

Kammarkollegium och Överståthållarämbetet förmena att de av de sakkunniga

avsedda vägarna i tättbebyggda orter på grund av sin betydelse för det

allmänna icke borde hänföras till enskilda vägar. Enligt Överståthållarämbetet

borde de särskilda reglerna örn dessa vägar utgå ur förslaget. Kammarkollegium

anser den rationella lösningen av problemet vara att söka i en återgång

till det med 1891 års väglag övergivna äldre systemet av en lokalt differentierad

väghållning för den allmänna samfärdseln och anvisar såsom tänkbara

utvägar härutinnan att vägdistrikt anordnades såsom municipalsamhällen i

form av påbyggnad på bestämmelserna örn stom- och byggnadsplaner eller såsom

underavdelningar av de allmänna vägdistrikten eller att kommun i vissa

fall finge utgöra lokalt vägdistrikt, därvid kunde beredas möjlighet att, i likhet

med vad som skett i stadsplanelagen i fråga örn gatukostnad, överföra viss

del av mark- och vägbyggnadskostnaderna på fastighetsägare samt i första

hand åt kommunala organ anförtros vissa frågor, som enligt de sakkunnigas

förslag skulle belasta länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Örebro län anmärker att vad angår städernas utomplansområden

de sakkunnigas förslag, vid det förhållande att stomplan fastställes

av Kungl. Maj:t, kunde innebära att i visst avseende länsstyrelsen hade att

besluta i fråga, vars avgörande tillhörde Kungl. Majit; frågan, vilka vägar, som

behövdes för ett tättbebyggt område, borde alltid prövas i den ordning, stadsplanelagen

stadgade, och denna därför kompletteras med föreskrift örn stomplan

även för landet, vilken borde kunna fastställas av länsstyrelsen; fastställelse

av stomplan borde föregå eller i vart fall ske samtidigt med länsstyrelsens

inskridande till vägfrågornas ordnande på det av de sakkunniga föreslagna

sättet; sammanhanget mellan frågan örn vägunderhåll i tättbebyggt område

samt samhällsbildningen, bland annat ordnandet av avlopp m. m., borde

beaktas mer än i förslaget skett.

Biträdande länsarkitekten i örebro län gör gällande att den erforderliga

särskilda regleringen av vägförhållandena i tättbebyggda orter borde vinnas

i första hand genom ändring i stadsplanelagstiftningen, därvid åberopas

särskilt att i annat fall väglagen, där plan upptagande trafikleder förut saknades

eller blivit föråldrad, finge större betydelse för den planmässiga regleringen

av samhällsbildningar än stadsplanelagen, samt att vägfrågorna borde

lösas i samband med frågorna örn byggnadsverksamhet, fastighetsbildning och

avloppsledningar och i vissa hänseenden tillhöra byggnadsnämnds prövning,

ävensom att jämväl finansieringsproblemet åtminstone delvis borde anses tillhöra

planlagstiftningen, vilken borde förses med föreskrifter örn stomplan för

landsbygden, bidrag till kostnad för vägar och avlopp inom icke stadsplanelagda

delar av städer och samhällen samt tätare bebyggda områden å egentliga

landsbygden, vägbyggnadsförbud och eventuellt en förenklad byggnadsplanetyp.

Länsarkitekten i Västerbottens län, som förklarar de sakkunnigas förslag

i förevarande hänseende kunna få stor betydelse särskilt för sådana tätt
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

bebyggda jordbruksbyar, som ännu ej utvecklats till municipalsamhällen, samt

upplyser att inom länet byggnadsplansinstitutet i regel ej visat sig användbart,

anför att vägplanen kunde som en stomplan låsa fast blivande planläggning

och att därför måhända borde i stadsplanelagen införas ett nytt planinstitut

för landsbygden, motsvarande städernas stomplan.

överlantmätaren i Stochholms län anser att för att ej väglagen skulle

inkräkta på planlagstiftningens och fastighetslagstiftningens område, den av

de sakkunniga anvisade regleringen av vägförhållandena i tättbebyggda orter

icke borde få komma till användning, med mindre först avstycknings- eller

byggnadsplan upprättats.

Länsarkitekten i Stockholms län anför att frågor örn ledningar för vatten

och avlopp borde lösas i sammanhang med vägfrågorna.

Lantmäteristyrelsen anmärker att den samfällighet av väghållare, som

skulle bildas i tättbebyggd ort, borde få omhändertaga även avloppsfrågor

och att, vad angår stad eller stadsliknande samhälle, stadens eller samhällets

specialorgan för gators och vägars anläggning borde deltaga i vägsamfällighetens

handläggning av ärenden eller åtminstone avge yttrande.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter huruvida icke, beträffande vägar

i stad, å stadens magistrat eller annan myndighet, som hade att pröva avstyckningar

och avstyckningsplaner, borde överlåtas de uppgifter, som enligt de

sakkunnigas förslag skulle läggas å länsstyrelse.

Den beträffande väg av ifrågavarande slag av gammalt gällande principen

att väghållningen är en privat angelägenhet för en grupp enskilda intressenter

förnekar icke att vägarna kunna vara av betydelse även för det allmänna eller

att skäl kunna föreligga att understödja väghållningen på samma sätt som

annan enskild men allmännyttig verksamhet, d. v. s. genom frivilliga bidrag.

Principens innebörd torde kunna uttryckas så, att väghållningen ej skall övertagas

av det allmänna — staten eller kommunala bildningar — och att de

enskildas handlingsfrihet och på allmänna rättsregler grundade rättigheter

icke skola inskränkas av hänsyn blott till allmänna intressen.

Förutsättningarna för riktigheten av ett sådant betraktelsesätt synas vara

dels att det enskilda intresset träder starkt i förgrunden och dels att, där

emellertid även ett viktigt allmänt intresse är i fråga, man icke behöver

befara, att detsamma genom principens upprätthållande alltför mycket eftersättes

på grund av ett motsatsförhållande till det enskilda intresset, brist på

enskilt initiativ eller otillräcklig förmåga hos den enskilde att rätt bedöma

vad som länder honom till fördel. Är det endast de ekonomiska resurserna

som tryta, gör möjligheten att lämna understöd tillfyllest.

Ehuru vägväsendet under de senaste årtiondena, särskilt till följd av

automobiltrafikens tillväxt, undergått en hastig och i vissa hänseenden

revolutionerande utveckling, torde alltjämt nämnda princip i stort sett äga

sitt berättigande vad angår flertalet enskilda vägar, såsom alla de vanliga,

av den allmänna samfärdseln icke i anspråk tagna enskilda utfartsvägarna

och ägo- eller hemkörslovägarna på den verkliga landsbygden. Från några

Departements
chefen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

håll har emellertid under utredningen gjorts gällande att beträffande enskilda

vägar över huvud taget det allmänna borde bevaka sina intressen med hänsyn

till vägarnas inverkan på fastighetsbildningen eller till önskemålet att vägarna

måtte vara lämpliga för allmän trafik. Härtill vill jag, vad angår nyssnämnda

slag av enskilda vägar,'' genmäla att, med allt erkännande av att allmänna

intressen härutinnan kunna förefinnas, det i regel måste möta betydande

svårighet att i de särskilda fallen med erforderlig grad av säkerhet bedöma

frågan örn viss vägsträcknings lämplighet ur dessa synpunkter, innan någon

verklig plan för blivande fastighetsbildning fastställts respektive klarhet

vunnits, huru den allmänna samfärdselns behov av vägar i orten en gång

kommer att tillgodoses. Sådana inskränkningar i den enskildes handlingsfrihet,

som skulle grundas blott på tämligen osäkra beräkningar, kunna näppeligen

anses önskvärda, särskilt icke därest inskränkningarna medförde utgifter

för det allmänna för gransknings- och kontrollåtgärder eller kanske rent av

måste kompenseras av bidrag av allmänna medel till väghållningen. Och ur

den enskildes synpunkt måste det intrång, som sålunda på ganska osäkra

grunder skedde i hans rättighet att bygga sin väg så som han själv funne

förmånligast, te sig synnerligen obilligt, i varje fall örn ej garanti bereddes

honom för gottgörelse för intrånget. En annan sak är att man tydligen bör

söka tillse att de personer, som förordnas att verkställa vägförrättningar, äga

erforderligt nit och omdöme för att hindra att vägen endast till följd av sakägarnas

oförstånd anlägges på ett sätt, som ur den ena eller andra synpunkten

måste anses olämpligt. Att i vissa särskilda situationer, såsom vid anslutning

av enskild väg till allmän sådan, möjligen erforderliga inskränkningar

i den enskildes bestämmanderätt enligt min mening icke tillhöra den enskilda

väglagstiftningen, har jag förut framhållit.

Som bekant förekommer emellertid esomoftast att å en enskild väg i avsevärd

omfattning bedrives trafik, som icke kan anses äga rum för vägintressenternas

räkning. För lösningen av de problem, som då lätteligen uppkomma,

kan man tydligen ej hänvisa blott till en utvidgning av intressentbegreppet,

ty även örn detta begrepp ej nödvändigtvis behöver begränsas så

som i väglagen skett, måste det dock ligga i sakens natur att vågrätt och

skyldighet att bidraga till väghållningen icke kunna fastställas för envar, som

önskar, örn än aldrig så tillfälligt begagna vägen. I de fall, varom nu är fråga,

är det vanligen någon del av den å en allmän väg framgående trafiken, som

begagnar enskilda vägar såsom ginvägar eller eljest förbindelsevägar till

annan allmän väg, eller en till identiteten tämligen obestämbar mängd trafikanter,

t. ex. turister från olika delar av landet eller invånare i ett närbeläget

samhälle, vilka i bilar eller omnibusar på den enskilda vägen färdas till

utsiktsplatser, badstränder, skogsområden m. m. Jag ämnar, som nämnt, här

icke ingå på någon analys av begreppet nödig för allmänna samfärdseln.

Dessförutan lärer vara tydligt att i fall av nu nämnd beskaffenhet den främmande

trafiken mången gång kan vara så stark och beständig att vägen kan

intagas till allmänt underhåll, vilket då bör ske, men också att förutsättningarna

härför ofta nog kunna saknas.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

För detta senare fall kan det uppkomma fråga örn att i de enskilda väghållarnas

intresse avstänga vägen för allmän trafik eller att tvärtom i ett

allmänt intresse söka garantier för att vägen må hållas öppen för sådan

trafik och underhållas i ett för densamma lämpligt skick. Man bör alltså till

en början hava klart vilken ståndpunkt den gällande rätten intager till frågan

i vad mån envar äger begagna enskild väg, en fråga som jag här vill i korthet

beröra, med hänsyn till att den skrivna rätten härutinnan icke ger fullständig

upplysning.

Enligt svensk rättsuppfattning torde det vara lovligt för envar att till fots

färdas på enskild väg, dock att, som någon verklig rättighet här ej är i fråga,

det står vägens ägare fritt att faktiskt omöjliggöra trafiken, t. ex. genom

stängsel, som ej utan skadegörelse kan öppnas eller kringgås. Med gångtrafik

kan måhända i förevarande hänseende jämställas färd med vanlig

cykel. Men otvivelaktigt lärer vara att ej blott motortrafik, varom för övrigt

i detta hänseende uttryckliga bestämmelser givas i 12 § 5 mom. vägtrafikstadgan,

utan även färd med hästskjuts och över huvud taget sådan trafik,

som medför fara för skada eller slitage å vägbanan eller avsevärd olägenhet

av annat slag, kan av vägens ägare med laga verkan förbjudas, t. ex. genom

anslag vid vägen. För den, som med vetskap örn förbudet överträder detsamma,

finnes straff stadgat i vägtrafikstadgan, därest trafiken skett med

motorfordon, och i fråga om annan trafik lärer väl, där ej 24 kap. 11 § strafflagen

anses tillämpligt, straff kunna inträda enligt 10 kap. 20 § samma lag.

Att av trafiken orsakad skada skall ersättas, därest den styrkes, torde ock

vara klart. Straff skall naturligtvis icke inträda för den som handlat i nöd,

under vilket uttryck här torde, med en viss utvidgning av dess vanliga innebörd,

kunna inbegripas de i 12 § 4 mom. vägtrafikstadgan angivna situationerna.

Yern som skall anses såsom ägare av vägen och hava makt att

utfärda förbudet, kan väl stundom vara något tveksamt, men rättigheten

synes i främsta rummet tillkomma väghållarna, så att envar av dem bestämmer

rörande den vägsträcka, som han håller, eller där gemensamhetssystem tilllämpas

och en samfällighet med rättskapacitet bildats, denna samfällighet

anses såsom väghållare men ej må genom majoritetsbeslut kränka enskild

medlems rätt. Örn vägmärkens ägare ej deltager i väghållningen men dock

har olägenhet av den ifrågavarande trafiken, torde även han äga förbjuda densamma.

(Jfr betänkandet sid. 51—53.)

Såsom framgår av föregående redogörelse förmena de sakkunniga att den

sålunda enligt gällande rätt »ägaren av vägen» tillkommande rätten att förbjuda

främmande trafik bör bibehållas. De sakkunnigas lagförslag vilar ock

liksom väglagen på förutsättningen att en dylik rätt föreligger.

Förenämnda förslag till lag örn rätt att med motorfordon befara enskild

väg går däremot ut på att man skulle genom en lagstiftningsåtgärd betaga

vägägarna deras ifrågavarande rätt. Förslagets ståndpunkt är följande: Envar

borde äga med motorfordon befara varje enskild väg, såframt ej länsstyrelsen

i särskilt fall, i regel på ansökan av väghållaren, förbjudit sådan trafik å

vägen. Dylikt förbud finge beträffande enskild väg, som är allmänneligen

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majus proposition nr 250.

befaren eller eljest finnes vara av betydelse för allmän samfärdsel, ej utfärdas,

med mindre motorfordonstrafik å vägen kunde till följd av dess beskaffenhet

eller annat särskilt förhållande medföra fara eller synnerlig olägenhet. Utan

hinder av meddelat förbud skulle väghållaren själv och annan med väghållarens

lov eller efter särskilt tillstånd av länsstyrelsen få befara väg med

motorfordon. Där länsstyrelsen meddelade sådant särskilt tillstånd för viss

person, skulle länsstyrelsen under vissa betingelser kunna förplikta denne

att bidraga till vägunderhållet. Förslaget innehåller vidare att länsstyrelsen

skulle kunna tillerkänna den, som underhåller för trafik med motorfordon tilllåten

enskild rräg, som är allmänneligen befaren eller eljest finnes vara av

betydelse för allmän samfärdsel, bidrag av allmänna medel till underhållskostnaden.

Närmare bestämmelser örn statsbidragen förefinnas icke i förslaget

med undantag av en regel att, örn väghållarna äro flera, bidraget skall

i brist på åsämjande mellan väghållarna fördelas av länsstyrelsen.

Beträffande förslagets detaljer och motivering må hänvisas till statens off.

utredn. 1933: 9. En översikt av innehållet i de över förslaget inhämtade yttrandena

lämnas i en promemoria, som torde få biläggas statsrådsprotokollet

i förevarande ärende.

För min del finner jag de förslagna möjligheterna att efter ansökan hos

länsstyrelsen utverka dess förbud mot trafiken eller erhålla statsbidrag icke

kunna utgöra tillräcklig kompensation för den ifrågasatta inskränkningen i de

enskildas bestämmanderätt. Förbud skulle ju beträffande vägar, där allmän

trafik kunde förväntas, icke få meddelas annat än under särskilda omständigheter,

huvudsakligen med hänsyn till trafiksäkerheten, samt även i övriga fall

vara beroende av länsstyrelsens prövning; och statsbidrag skulle icke kunna

tillerkännas intressenterna, då fråga vore örn typisk privat väg, samt i övriga

fall icke vara intressenterna verkligen tillförsäkrat utan bero bland annat på

tillgång å härför anslagna medel; även det mest obetydliga statsbidrag skulle,

åtminstone enligt förslagets motiv, alltid medföra förpliktelse för intressenterna

att för den allmänna trafiken tillhandahålla väg i ett för densamma

lämpligt skick. Det må emellertid medges att den orättvisa, förslagets realiserande

sålunda teoretiskt sett skulle medföra, i fråga örn de flesta vägar av

vikt för allmänna samfärdseln, icke skulle vara av stor praktisk betydelse.

Av utredningen framgår nämligen att det ytterst sällan inträffar att beträffande

en sådan väg, intressenterna för närvarande begagna sin rätt att förbjuda

den främmande trafiken. Men detta visar å andra sidan att något avsevärt

behov ej föreligger att genom tvångsföreskrifter i lag söka förekomma

att vägarna avstängas. Och i undantagsfallen, som genom sin relativa sällsynthet

icke spela större roll för det allmänna, liksom ock beträffande typiskt

privata vägar — där vägens öppnande för motortrafiken skulle gynna endast

’en eller annan enskild person, som icke jämlikt väglagen kunde förvärva vågrätt

eller som ville undandraga sig de därmed förenade skyldigheterna, samt

således något allmänt intresse ej torde kunna åberopas för förslaget —

kan den av intressenterna önskade avstängningsåtgärden för dem vara av

synnerlig vikt. Härtill kommer att förslagets syfte att tillförsäkra den all
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.

63

manna biltrafiken möjlighet att begagna för densamma betydelsefulla enskilda

ragar, mycket ofullkomligt skulle förverkligas med de föreslagna reglerna i

de fall, då statsbidrag icke utginge, eftersom förslaget beträffande dylika fall,

evad fråga är örn rent privat väg eller örn en för allmän samfärdsel viktig

sådan, icke innehåller någon bestämmelse, varigenom kan bliva sörjt för att

vägen hålles i sådant tillstånd att ej trafiksäkerheten äventyras, eller ens förhindrar

vägintressenterna att vidtaga åtgärder, som faktiskt hindra eller

omöjliggöra vägens begagnande. De föreslagna bestämmelsernas rättvisa och

ändamålsenlighet torde alltså kunna anses beroende av att statsbidrag verkligen

utgår. Men örn de skola göras tilllämpliga endast i dylika fall, synes

onödigt och även olämpligt att giva dem allmän lags natur. Jag delar den av

1935 års vägsakkunniga härutinnan hävdade och, att döma av de över deras

lagförslag avgivna yttrandena, numera tämligen allmänt gillade meningen

att reglerna örn statsbidrag och de villkor, som skola uppställas för deras erhållande,

lämpligen hållas utanför lagstiftningen. Jag hänvisar till de sakkunnigas

här förut återgivna uttalande i denna fråga.

Det av de sakkunniga väckta men av dem själva avvisade förslaget örn kommunal

väghållning i någon form beträffande sådana enskilda vägar på rena

landsbygden, vilka äro av större betydelse för allmän samfärdsel, synes icke

bland remissmyndigheterna hava vunnit anslutning i vidare mån än att från

några håll ifrågasatts att vägdistrikten kunde erhålla vissa uppgifter beträffande

enskild väghållning. Att lägga kostnaderna helt eller delvis å

kommuner kan ej heller enligt min mening förordas. Redan möjligheten att

någorlunda rättvist fördela den kommunala bidragsskyldigheten mellan olika

kommuner skulle möta stora svårigheter. Att härutinnan låta vägens belägenhet

vara avgörande skulle för visso leda till mindre tillfredsställande resultat

i många fall, t. ex. då vägen i sin sträckning inom viss kommun utgör

genomfartsväg för trafiken å allmänna vägar utanför kommunens område eller

då trafiken bedrives av invånare i ort utom kommunen utan att tillföra denna

någon fördel. Och även örn man såsom i sistnämnda fall skulle kunna konstatera

att den allmänna trafiken härrörde i övervägande grad från medlemmar

av viss kommun, vore det ej sällan oriktigt att beteckna denna trafik som ett

kommunens intresse. Olämpligt synes även vara att ålägga kommun väghållning

utanför dess eget område. Som den allmänna trafik, varom här är fråga,

nästan uteslutande bedrives med motorfordon, synes riktigast att bidragen till

den enskilda väghållningen utgå av bilskattemedel. Skulle det anses behövligt

att det allmänna själv ombesörjde väghållningen, borde detta enligt min

mening, även örn vägarna i finansiellt hänseende icke fullt jämställdes med

landsvägar, ske genom vägdistrikten, vilka ju äro inrättade för verksamhet av

dylikt slag och genom sin organisation och maskinella utrustning äga särskilda

förutsättningar att bedriva väghållningen rationellt. Men örn i visst

fall kraven å väghållningens omhändertagande av det allmänna framträda

såsom oavvisliga, lärer detta i själva verket utvisa att fråga är om väg, som

bör förvandlas till landsväg. Att tillskapa ett nytt slag av allmän väg eller

pålägga vägdistrikten nya uppgifter synes nu så mycket mindre lämpligt som

utredning igångsatts angående det allmänna vägnätets förstatligande.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majlis proposition nr 250.

Vidkommande enskilda vägar på den verkliga landsbygden anser jag alltså

att gällande fundamentala regler om väghållningen såsom vägintressenternas

ensak och om rätt för dem att förbjuda trafik av utomstående, böra bibehållas

i lagstiftningen samt att det särskilda problem, som uppkommer då den

allmänna samfärdseln behöver taga dylik väg i anspråk utan att vägen dock

kan förändras till landsväg, främst avser frågan, huru de enskilda skola erhålla

gottgörelse för den ökning i väghållningsbördan, som den allmänna trafiken

orsakar, samt bör lösas genom fakultativa statsbidrag, vid vilkas beviljande

det allmänna kan betinga sig att vägen hålles öppen för allmän trafik och

underhålles i ett för denna trafik lämpligt skick.

Vad åter angår vägar inom områden, där en tätare bebyggelse ägt rum

eller kan väntas snart uppkomma, ger utredningen vid handen att den frihet,

som enligt gällande lag tillkommer enskilda fastighetsägare att bestämma i

vägfrågorna, innebär avsevärd våda ur det allmännas synpunkt, i det att för

en god samhällsbildning olämpliga vägar kunna anläggas och å andra sidan

det enskilda initiativet ofta icke förslår för tillskapande och vidmakthållande

av de trafikleder, som nödvändigt betingas av samhällsbildningen men dock

icke äga landsvägs kännemärken. Beträffande de nu ifrågavarande områdena

avser visserligen stadsplanelagstiftningen med de densamma kompletterande

bestämmelserna örn avstyckningsplaner att ge möjlighet för det allmänna att

leda utvecklingen i sund riktning, men det har visat sig att denna lagstiftning

i förevarande hänseende är otillräcklig, enär genom densamma, med undantag

för stadsplanelagda områden, icke är sörjt för att planerade trafikleder verkligen

komma till stånd eller att väganläggningar, som försvåra planens genomförande,

förhindras. För landsbygdens del kommer härtill, att någon motsvarighet

till stomplan ej finnes, vadan grunddragen av ett blivande vägnät

för hela området svårligen kan tillräckligt tidigt fastställas utan upprättande

av byggnadsplan, som emellertid, örn den tillskapas på ett dylikt stadium,

lätteligen kan visa sig föråldrad i detaljerna, innan den hunnit genomföras, i

vilket fall de på dess upprättande nedlagda, vanligen betydande kostnaderna

till stor del gå till spillo.

Nära till hands ligger den i några av de inkomna yttrandena ifrågasatta åtgärden

att först och främst i stadsplanelagstiftningen införa ett stomplansinstitut

för de å landsbygden uppväxande samhällena. Men därmed vore problemet

icke tillnärmelsevis löst; det erfordras även särskilda regler för att

i mån av behov få vägarna till stånd. Enligt min mening tillhöra dylika regler

närmast väglagstiftningen, i varje fall om väghållningen skall besörjas av

enskilda väghållare. Den planläggning av verksamheten, som enligt de sakkunnigas

förslag skulle ske på länsstyrelsens initiativ och under dess kontroll,

skulle ingalunda bliva obehövlig, blott stomplan förelåge, men skulle å andra

sidan, där stomplan saknas, ersätta denna, särskilt örn vägplanen kompletteras

med utomplansbestämmelser. Med realiserande av detta förslag synes därför

obehövligt att även i planlagstiftningen upptaga bestämmelser örn

stomplan för landet. Jag förutsätter nämligen att örn så skedde det skulle

ankomma på länsstyrelsen att fastställa stomplanen. Den omständighet att

jämlikt väglagen skulle kunna tillskapas ett komplement till de i stadsplane
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

lagen avsedda planerna synes icke behöva väcka större betänklighet. Till jämförelse

kan för övrigt hänvisas till att reglerna om avstyckningsplaner inrymts

i jorddelnings- och fastighetsbildningslagarna.

Beträffande den av länsstyrelsen i Örebro län gjorda anmärkningen att i

visst fall frågor, som enligt de sakkunnigas förslag skulle avgöras av länsstyrelse,

enligt stadsplanelagen tillhörde Kungl. Maj:ts prövning, förhåller

det sig ju så, att en för område i stad eller stadsliknande samhälle av länsstyrelsen

jämlikt förslaget fastställd vägplan icke mer än en privat sådan

skulle binda prövningen i stomplaneärendet, och att, i den mån vägplanen

stöde i strid med stomplanen, rättelse av den förra finge ske. Som man bör

kunna förutsätta att, där stomplan i stad eller stadsliknande samhälle erfordras,

sådan plan också kommer till stånd, torde alltså den länsstyrelsen i

de sakkunnigas förslag tillagda befogenheten varken formellt eller i realiteten

stå i strid med stadsplanelagens bestämmelser örn stomplan. Ansåges

att varje sådant planmässigt anordnande av trafiklederna, som sker genom

myndighets försorg och kan inverka på en blivande stom- eller stadsplan,

borde äga rum i samma ordning som den, i vilken dylik plan tillkommer, synes

konsekvensen bliva att detta skulle gälla även byggnads- och avstyckningsplaner

samt jämväl planerandet av det allmänna vägnätet i sådana orter, där

tätare bebyggelse skett eller förväntas och kan antagas fortskrida så att ett

stadsliknande samhälle i orten en gång uppkommer. Det lärer kunna antagas

att, örn fråga är örn stad eller stadsliknande samhälle och länsstyrelsen i

vägärendet skulle finna att stomplan bör föregå vägplanen, länsstyrelsen vidtager

åtgärd för att bringa förhållandet till vederbörandes kännedom.

Det samband mellan vägfrågorna och frågor örn avloppsledningar m. m.

dylikt, som i vissa av yttrandena framhållits, kunde måhända anses utgöra ett

skäl för att söka lösningen av förevarande problem i annan ordning än genom

regler i väglagen. Nämnda samband torde i främsta rummet bestå däri, att

örn vägfrågorna avgöras utan hänsyn till avloppsledningar, framdragande av

sådana i eller vid vägarna kan försvåras. Denna synpunkt kan och bör emellertid

bliva vederbörligen beaktad vid en planläggning av vägnätet i enlighet

med de sakkunnigas förslag. Avses åter att genom föreskrifter åstadkomma att

ledningar för avlopp, belysning, vatten m. m. anordnas i samband med väganläggningarna,

eller åsyftas till och med att vinna en gemensam reglering

av kostnaderna för dylika ledningar och för väghållningen, synes lösningen

av de sålunda sammankopplade spörsmålen lämpligen ske vid sidan av väglagstiftningen

och i den ordning att kommunala organ finge övertaga verksamheten.

Även beträffande nu förevarande vägar möter alltså spörsmålet örn en

kommunal väghållning och för en dylik lösning kunna åberopas jämväl åtskilliga

andra skäl än det nämnda, särskilt att man därigenom kunde med ett

enkelt grep]) komma ifrån de av riksdagen påtalade svårigheterna att i tättbebyggda

orter tillämpa den gällande lagens norm för väghållningsbördans

fördelning samt i de kommunala myndigheterna finna en redan färdig organisation

för frågornas handläggning och vägarbetets bedrivande, så att stats
Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 250. sss so 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. May.ts proposition nr 250.

myndigheternas befattning med frågorna kunde inskränkas och bildande av

vägsamfällighet bleve obehövligt. Ansåges, med hänsyn till vägarnas betydelse,

även andra än fastigheter böra bidraga till väghållningskostnaderna,

kunde kommunalskattemedlens användning för ändamålet synas lämplig, och

den typ av vägar, som sålunda skulle bildas på gränsen mellan begreppen

landsväg och enskild väg, vore ägnad att minska klyftan mellan allmän och

enskild väghållning. Riktigast vore väl att beteckna de ifrågavarande kommunvägarna

såsom allmänna. De skulle tydligen komma att stå öppna för

allmän trafik.

De sakkunniga, med vilka härutinnan de över deras förslag hörda myndigheterna

med mycket få undantag synas instämma, hava emellertid ansett

övervägande skäl tala mot en dylik lösning av problemen. Även jag hyser

starka betänkligheter mot ett system, som innebure att nya smärre distrikt

inrättades för ett slags allmän väghållning vid sidan av de nuvarande vägdistrikten.

I vissa fall kunna förhållandena kanske vara sådana att väghållning

inom stad eller stadsliknande samhälle må anses såsom en ordningsoch

hushållsangelägenhet, gemensam för stadens eller samhällets invånare,

och det förekommer ju att städer eller samhällen frivilligt övertaga väghållning

eller lämna bidrag därtill. Staden eller samhället kan ju ock i sin

egenskap av fastighetsägare, eventuellt markexploatör, bygga enskilda vägar.

Men i regel torde den väghållning, varom nu är fråga, avse endast ett större

eller mindre område i stadens eller samhällets yttre delar, och man kan då ej

bortse från att väghållningen närmast är en angelägenhet för fastigheterna

inom detta område. Liknande synpunkt gör sig gällande i fråga örn sådana

tättbebyggda orter på landsbygden, där municipalsamhälle icke bildats. Att

i dessa fall ålägga landskommunerna att bekosta väghållningen inom området

kan i regel icke vara rättvist. Ej heller synes önskligt att endast för att göra

väghållningen kommunal, inrätta municipalsamhälle, vars område skulle

sammanfalla med det ifrågavarande. I stället för att förenkla väghållningsproblemet

skulle man genom ett sådant förfarande gripa till en onödigt vidlyftig

apparat. De små municipalsamhällen, som sålunda bildades, torde vanligen

ej heller representera mycket större ekonomisk bärkraft än fastigheterna

inom området eller i högre grad än dessas ägare kunna betros med uppgiften

att övervaka att vägarna anlades på ett ur plansynpunkt lämpligt sätt. Örn

nu alltså vissa enskilda vägintressenter skola bära den väsentliga delen av väghållningsbördan,

synes billigt att beslutanderätt och förvaltning icke berövas

dem i vidare mån än det allmännas intresse oundgängligen kräver. En viss

kontroll och ett visst initiativ från det allmännas sida påkallas av förhållandena,

men ehuru vederbörande kommun eller samhälle naturligtvis bör erhålla

tillfälle att göra sina synpunkter och önskemål gällande, torde avgörandet ej

böra läggas i kommunens eller samhällets hand utan hos länsstyrelsen, vilken

kan utöva den statliga uppsiktsmyndighet, som även vid en kommunal väghållning

icke skulle kunna undvaras, samt mer opartiskt än den i ärendet intresserade

kommunala bildningen bedöma vilka skyldigheter, som i de särskilda

fallen skäligen kunna påläggas de enskilda vägintressenterna. Uppenbart

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Majds proposition nr 250.

är ju att lagen härutinnan icke kan få så detaljerade föreskrifter att ej vid

dess tillämpning visst utrymme lämnas för fri prövning med hänsyn till omständigheterna.

Beträffande den i några yttranden över förslaget uttalade farhågan att väghållarna

icke skulle äga tillräckliga ekonomiska förutsättningar för att bära

väghållningsbördan, vill jag till en början framhålla att det synes rimligt att

utgå från att totaliteten av fastigheterna i en tättbebygd ort skall representera

ett sådant värde att fastighetskomplexet kan bära kostnaderna för de

vägar, som äro en nödvändig förutsättning för att området skall kunna utnyttjas

på det ifrågavarande sättet. Med skäl torde man kunna betrakta utgifterna

för väghållningen, lika väl som kostnaderna för fastigheternas

bebyggande och iordningställande i övrigt, såsom nödiga omkostnader vid

förvärv av den inkomst eller ekonomiska fördel av annat slag, som fastigheterna

kunna tillföra sina ägare. Tillgodoseendet av de allmänna intressen,

som här äro i fråga, bör vid en förnuftig tillämpning av de sakkunnigas förslag,

på sätt de sakkunniga framhållit, i detta fall icke vålla särskilda utgifter

utöver vad som skäligen kan åläggas fastigheterna med hänsyn till deras egen

nytta av vägarna. Ett motsatsförhållande mellan de allmänna och enskilda

intressena, jämförligt med det, som föreligger beträffande allmänneligen

befarna enskilda vägar, är här ej i fråga. Överstiga väghållningskostnaderna

icke fastigheternas totala nytta av verksamheten, bör väghållningsbördan

kunna fördelas så att icke å någon fastighet lägges oskäligt stor andel. Den

omständighet att i vissa fall de, som förvärva fastigheter, personligen hava

en svag ekonomisk ställning och därför söka förbättra densamma genom att

ur fastigheterna draga större vinst än vad som svarar mot fastighetsvärdet,

torde principiellt sett icke böra hindra att vid lagstiftningen tages hänsyn till

vad fastigheterna såsom sådana beräknas kunna bära utan att deras nettoavkastning

alltför mycket beskäres. Frågan örn det understöd, som staten i

fall av nu nämnda beskaffenhet, t. ex. till främjandet av den s. k. egnahemsrörelsen,

av sociala skäl kan vilja lämna, synes falla vid sidan av väglagstiftningen.

Dessutom må framhållas att även den allmänna samfärdselns intresse,

här såväl som beträffande vägar å rena landsbygden, kan göra fakultativa

statsbidrag motiverade, därvid naturligtvis storleken av behovet av sådant

bidrag kommer att väsentligen inverka.

Jag delar alltså de sakkunnigas åsikt om behovet av inflytande från det

allmännas sida beträffande väghållningen inom tättbebyggda orter och rörande

de principer, efter vilka rum för ett dylikt inflytande bör beredas.

Förutom hittills behandlade spörsmål komma även andra för väglagstiftningen

fundamentala sådana lätteligen att te sig helt olika allteftersom fråga

är örn vanlig landsbygd eller tättbebyggd ort. Det synes därför lämpligt

att här skärskåda problemen till en början endast med hänsyn till förhållandena

i allmänhet för att därefter undersöka i vad mån särskilda regler

tarvas för nämnda specialfall.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Do sakkunniga.

Kungl. Majus proposition nr 250.

Vanlig landsbygd.

Det centrala i den materiella rätten på förevarande område utgöres av

förutsättningarna och villkoren för rätt att bygga eller begagna väg samt för

skyldighet att bidraga till väghållning, men sambandet mellan reglerna härom

och de former, i vilka rättigheter och skyldigheter skola fastställas och väghållning

skall bedrivas, är synnerligen starkt, varför jag här i ett sammanhang

skall behandla de mötande spörsmålen av mer väsentlig betydelse.

Det förtjänar måhända påpekas, att då i framställningen här talas örn vågrätt,

detta uttryck för enkelhetens skull användes för att beteckna rätt att använda

mark till väg eller begagna annans väg och att uttrycket emellertid, då

det ju i lagstiftningen redan tagits i anspråk för att beteckna rätt att nyttja

mark för allmän väg, icke förekommer i lagförslagets text.

De sakkunniga, som framhålla, hurusom tanke på personliga vägrätter

stundom väckts, bland annat i förenämnda förslag örn rätt att med motorfordon

befara enskild väg, anföra i frågan bland annat följande:

För att kunna medgiva enskilda rättssubjekt tvångsrätt till väg eller till

förmån för dem stadga väghållningsskyldighet, vilken icke följer av allmänna

rättsgrunder, bör enligt de sakkunnigas mening förutsättas, att det sålunda

gynnade enskilda intresset uppbäres av ett ej obetydligt allmänt sådant. Så

torde i stort sett kunna anses vara förhållandet beträffande vägar av vikt för

fastigheter, med hänsyn till den stora betydelse fastigheterna äga för folkförsörjningen

ej blott genom sina naturtillgångar utan även såsom tomtplatser

för bostadsändamål och för industriella och andra för näringarnas förkovran

nyttiga anläggningar. Något motsvarande gäller däremot i regel icke örn

personliga vägbehov, där dessa ej täckas av det berörda fastighetsintresset

och ej heller delas av så många, att allmän samfärdsel är i fråga. I allmänhet

torde icke föreligga större skäl att berättiga en enskild person att tvångsvis

tillgodose sitt intresse att begagna annans mark för trafik än att medge honom

tvångsrätt att nyttja annans egendom för tillfredsställande av varjehanda

andra privata intressen. Endast där behovet av en sådan rätt uppnår den

styrka att en nödsituation föreligger, medges rättigheten enligt allmänna

rättsgrundsatser och vad angår vägbehov må härutinnan erinras örn förutnämnda

regler i vägtrafikstadgan, vilka torde kunna tillämpas även å annan

körtrafik än med motorfordon. Ett eller annat undantag från denna regel

örn personliga vägbehov kan tänkas, men då torde vara fråga örn en näring

eller annan verksamhet, som i anledning av sin allmänna betydelse göres till

föremål för särskild lagstiftning, i vilket fall vägfrågorna lämpligen regleras

i sammanhang därmed (jfr flottningslagen). Att helt överlåta åt lagtillämparen

att pröva det bakomliggande allmänna intressets art och vikt, skulle icke stå

väl tillsammans med det noggranna angivande av ifrågakommande intressen,

som vid expropriationslagstiftningen ansetts erforderligt att verkställa i

själva lagen.

Även örn väglagen icke medger tvångsrätt till väg för främjande av intressen,

som ej äro knutna till fastighet och vissa anläggningar därå, kunde

dock måhända tyckas att man till befordran av lagens syfte kunde stadga

skyldighet även för egendom av annat slag att deltaga i eller bidraga till väghållning

eller ålägga enskilda personer sådan skyldighet oberoende av örn de

äga eller bruka väghållningsskyldig egendom. Yäl kan icke skyldigheten

gärna föreligga, där ej rätt att begagna vägen är förhanden, men vägrätten

behöver icke nödvändigtvis grunda sig på väglagens bestämmelser.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 250.

69

De sakkunniga förmena att, om blott fastighetsbegreppet i väglagen tages i

något vidgad bemärkelse, man i förevarande sammanhang kan bortse från

möjligheten att vågrätt tillkommer annan egendom än fastighet, varefter de

sakkunniga fortsätta:

Yad åter angår rent personliga vägrätter, så torde, örn vägrätten grundas

på specialstadgande i annan lag eller på privat avtal, ersättningsfrågans reglering

kunna överlåtas åt denna andra lag respektive åt kontrahenterna vid

avtalet. Det återstår således det fall att en person utan att äga vägrätt faktiskt

begagnar annans väg och att vägens ägare fordrar att den förre övertager

andel i väghållningsbördan eller gäldar ersättning med periodiska avgifter

eller dylikt. Enär man icke torde härvidlag såsom i viss mån beträffande fastighet

hava möjlighet att objektivt bedöma vederbörandes framtida nytta eller

bruk av vägen, skulle hans skyldighet att i fortsättningen bidraga till väghållningen

bliva beroende av att vägen alltjämt begagnas av honom, men en sådan

bidragsplikt behöver icke stadgas, enär den praktiskt sett följer redan av det

av vägägaren uppställda villkoret för vägrätten. Ej heller kunna regler givas

för bidragsskyldighetens omfattning eller ordningen för dess närmare bestämmande,

ty bristen på tvångsrätt till väg medför att vägägaren ensam avgör

frågan örn ersättningens storlek.

Örn således någon splittring av vägintressentbegreppet ej anses böra äga

rum, utan detta kan bibehållas enhetligt och i huvudsak på samma sätt som

i gällande lag, måste dock såsom nyss antytts ifrågasättas, huruvida icke

lagen härutinnan dragit gränsen något väl snävt. Bland de särskilda anläggningar

å fastighet, som enligt lagen skola likställas med sådan, kunde upptagas

även byggnad å ofri grund, ändå att den icke är jämförlig med fabrik,

utan användes t. ex. till bostad, handelslokal, hotell eller nöjesetablissemang.

Behov av en dylik utvidgning av intressentbegreppet lärer otvivelaktigt föreligga

i åtskilliga fall. Så t. ex. har flerstädes bebyggelsen till stor del skett

utan att husägarna förvärvat äganderätt till grunden, och ehuru detta förhållande

visserligen torde vara vanligast inom stadsplanelagda områden

(tomträtter), förekommer det i ej ringa utsträckning jämväl i orter, beträffande

vilka väglagen skulle vara tillämplig, t. ex. å allmänningar. Erågan, huruvida

byggnad å ofri grund bör likställas med fastighet, kan få betydelse vad angår

vägrätten särskilt i fall, där fastighetsägarens och byggnadsägare^ intressen

divergera, såsom t. ex. kan vara förhållandet där den senare begär väg över

fastighetens egen mark, men i allmänhet torde spörsmålet huvudsakligen

komma att angå skyldigheten att deltaga i eller bidraga till väghållningen.

Är vägen icke av nytta för den ifrågavarande fastigheten annorledes än såsom

väg för byggnaden, måste fall kunna föreligga, där skyldighet av nämnda slag

i förhållande till andra intressenter snarare bör åläggas byggnaden än fastigheten

själv.

Emellertid betona de sakkunniga att icke varje byggnad å ofri grund lämpligen

kan jämställas med fastighet i väglagens mening samt göra gällande att,

som alla inverkande omständigheter icke kunna förutses vid lagstiftningen,

frågan borde bero på prövning från fall till fall, något som enligt de sakkunnigas

mening även borde gälla industriella anläggningar, dock icke gruva,

vilket slag av egendom alltid borde likställas med fastighet i förevarande

hänseende. De sakkunniga anföra vidare:

I förhållande till den nuvarande regeln skulle visserligen den här föreslagna

i något högre grad bereda rum för ojämnhet i lagtillämpningen och

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

för uppkomsten av tvisteämnen, men denna olägenhet torde icke bliva mycket

kännbar och lärer därför kunna anses mer än väl uppvägd av den större

smidighet och förmåga till anpassning efter skiftande förhållanden, som skulle

möjliggöras. Det må tilläggas att den gällande lagens regel i ämnet, oaktat

densamma enligt de sakkunnigas åsikt för starkt binder lagtillämparens

händer, dock icke utgör en för alla fall otvetydig norm för avgörandet.

Å andra sidan synes lagen onödigtvis utvidga intressentbegreppet, då de

uppräknade anläggningarna jämställas med fastighet, även där de äro i samma

ägares hand som den fastighet, därå de äro belägna. Vad angår gruva torde

visserligen en sådan regel kunna anses lämplig med hänsyn bland annat till

gruvrättens speciella natur men i övrigt förefaller det, åtminstone örn nyttjanderättsförhållandena

icke spela någon roll för frågan, knappast tillräckligt

motiverat att vissa av fastighetsägarens anläggningar å egendomen skola betraktas

såsom vägintressenter vid sidan av fastigheten i övrigt.

Att, med avseende å spörsmålet till vilken egendom vägrätten eller väghållningsskyldigheten

skall hänföras, med fastighet jämställa viss del av en

sådan, d. v. s. visst område av ägovidden, torde svårligen låta sig göra utom

måhända för det fall, att fastighetsägarna äro flera med var sin ideella, för

sig realiserbara andel samt fastigheten sämjedelats mellan ägarna, så att det

är möjligt att bestämma vägens betydelse för varje särskild sådan andel.

Vad i övrigt angår förutsättningar och villkor för vågrätt förorda de sakkunniga

bibehållande av kravet att vägen skall vara av synnerlig vikt för

fastighetens ändamålsenliga brukande, därvid de sakkunniga emellertid anföra

att bestämmelsen härom icke torde böra förstås så, att tvångsrätt till väg skulle

vara utesluten endast därför att vägens betydelse icke kan hänföras till varje del

av fastigheten eller till alla de sätt, på vilka densamma utnyttjas, ej heller

så att förutsättningarna för vågrätt nödvändigt skulle brista därför att fastigheten

redan ägde tillgång till annan väg för samma ändamål, som den ifrågakomma

vägen skulle fylla. De sakkunniga anse regeln att vågrätt är utesluten,

därest märkligt men skulle därav tillskyndas den fastighet, vars mark eller

väg skulle tagas i anspråk, böra upprätthållas, samt framhålla att denna regel

endast sällan torde medföra fullständigt avslag å krav på vågrätt.

Däremot förmena de sakkunniga att de av väglagen uppställda fordringarna

att vägbehovet skall avse farväg och att nyttan av vägen skall vara stadigvarande

böra eftergivas. Beträffande den förra fordringen, anse de sakkunniga

väl att med gällande rätts ståndpunkt till frågan, i vad omfattning det

är lovligt för envar att begagna enskild väg eller färdas över annan mark än

väg, i regel behovet av vågrätt för gångtrafik och därmed jämförliga färdsätt,

eller alltså särskilt cykelåkning, är tämligen ringa, men framhålla att denna

regel ingalunda saknar undantag. De sakkunniga anföra härom:

Jämväl för dylik trafik kan det vara erforderligt att bana stig eller eljest

verkställa vissa anläggningar eller åtgärder — en öppning i ett stängsel, en

trappa i brant terräng, en bro över ett vattendrag m. m.—vilka icke utan jordägarens

lov eller särskild vågrätt kunna lagligen vidtagas. Under vissa omständigheter

kan gångväg vara av synnerlig vikt för en egendom. Behovet

av gångväg kan ock avse sådan mark, som sägs i 24 kap. 11 § strafflagen.

Gångvägen kan vara egendomens enda utfartsväg i vissa fall, såsom t. ex.

där terrängförhållandena praktiskt taget omöjliggöra anläggning av körväg

eller där kostnaderna för en sådan dock skulle bliva orimligt höga. Den

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Majus proposition nr 250.

omständighet att körväg ej kan anläggas till ett område behöver icke nödvändigtvis

hindra att området får bilda egen fastighet och naturligtvis än mindre

att området blir bebyggt. Även där annan kommunikationsled till området

finnes, körväg eller vattenväg, kan en särskild gångväg, t. ex. väg ledande över

en gångbro från en holme, vara av stor betydelse. Särskilt i fall, då en dylik

gångväg redan finnes och begagnas för viss egendom, måste det kunna innebära

en kännbar olägenhet vid egendomens brukande, örn vägmärkens ägare

medelst stängsel eller dylikt förhindrar trafiken. Även örn man i vissa fall

kunde anse begagnandet av vägen skapa ett slags besittningsförhållande, kan

ju i brist på verklig vågrätt möjligheten att nyttja vägen icke tryggas.

Då det sålunda icke är uteslutet, att behovet av väg för gångtrafik och

därmed jämförligt färdsätt kan uppnå den styrka, som lagen fordrar för inträde

av vågrätt, samt gångväg icke gärna kan orsaka större intrång än farväg,

torde lagens begränsning av vågrätten till att avse sistnämnda slag av

väg ej böra bibehållas. Det synes icke befogat att i fall, där vågrätt eljest

skulle föreligga, denna uteslutes endast därför att vägen till följd av naturförhållandena

och dylika omständigheter icke kan anläggas för körtrafik. Kätt

till gångväg synes vidare i vissa fall kunna vara av värde, där vågrätt eljest

måste vägras endast på den grund att körtrafik i motsats till blott gångtrafik

skulle innebära märkligt men för den tjänande fastigheten. Där vägen behövs

endast för gångtrafik, synes för övrigt en till sådan trafik begränsad vågrätt

kunna ifrågakomma, även om varken faktiska eller rättsliga hinder möta

mot farväg.

Beträffande kravet att nyttan av vägen skall vara stadigvarande erinra de

sakkunniga till en början örn att riksdagen i skrivelse år 1912 nr 44 ifrågasatte

eftergift av detta krav för att öka fastighetsägares möjlighet att taga väg

över annans mark, då sådant vore nödigt för utforsling av skogsprodukter

eller andra produkter från fastigheten, samt att utredning i frågan därefter

verkställts av vägkommissionen, vilken år 1922 avgav förslag till lag örn tillfällig

väg för visst ändamål (statens off. utredn. 1923:13). De sakkunniga

anföra vidare:

Principiellt synes det för frågan om tvångsrätt till väg, sådant de sakkunniga

uppfatta syftet med denna rättighet, icke kunna anses vara av avgörande

betydelse, huruvida vägbehovet är stadigvarande eller tillfälligt.

Huvudvikten torde ligga därå att behovet kan hänföras till egendomen själv

och är av tillräcklig styrka. Naturligtvis är detta oftare förhållandet i fråga

örn ett stadigvarande vägbehov, men även ett tilfälligt sådant kan härutinnan

fylla måttet. Skillnaden mellan stadigvarande och tillfälliga vägbehov är för

övrigt ej sällan tämligen obestämd. Ett med tidsintervaller återkommande

men för varje gång blott kortvarigt behov av väg kan i vissa fall betraktas

såsom stadigvarande, i andra såsom tillfälligt, beroende på den grad av visshet,

med vilken dess återkomst kan beräknas, och längden av de antagliga

mellantiderna m. m. Yad som förmodats vara ett konstant, varaktigt vägbehov

kan av allehanda orsaker visa sig hava varit av blott tillfällig natur.

Såsom exempel å tillfälliga vägbehov för fastigheter och därmed jämställbar

egendom anföra de sakkunniga ej blott de i nyssnämnda riksdagsskrivelse

åsyftade fallen utan även de situationer, då man för ett byggnads- eller jordförbättringsarbete

behöver hämta varor från plats, till vilken stadigvarande

vägförbindelse med fastigheten ej erfordras, eller då industriell inrättning har

att leverera sina produkter å viss plats under måhända lång men dock ej

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majus proposition nr 250.

obegränsad tid, eller då en fastighets ordinarie vägförbindelse tillfälligt är

oframkomlig på grund av naturhändelse eller ombyggnad av vägen. De sakkunniga

påpeka att vägbehovet här som eljest kan avse nyanläggning av väg

eller begagnande av befintlig sådan samt anföra vidare beträffande förevarande

fråga bland annat:

Man lärer icke kunna utgå ifrån att ett tillfälligt vägbehov alltid kan tillfredsställas

utan legal vågrätt. Erfarenheten bestyrker att oginhet eller vinningslystnad

stundom omöjliggöra ett avtalsmässigt ordnande av saken på

antagbara villkor. Särskilt sedan numera timmertransporterna i allt större

omfattning verkställas med lastbilar, kan det ej vara tillräckligt att beträf

famie ^fraktning av skogsprodukter hänvisa till lovligheten för envar att

färdas över ägor, som icke kunna skadas av trafiken. Verklig vägröjning

tarvas oftast för dylika transporter, där väg ej finnes, och sådan åtgärd kan

naturligtvis icke vara lovlig med mindre rätt därtill förvärvats. Begagnas

åter befintlig väg, kan trafiken med laga verkan förbjudas av vägägaren.

Det förfarande, som erfordras för fastställelse av vågrätt och villkoren för

densamma, kan med hänsyn till rättssäkerhetens krav icke göras hur summariskt

som helst, varför proceduren möjligen i vissa fall, såsom där vägbehovet

är mycket kortvarigt, torde komma att te sig jämförelsevis omständlig. Men

häri kan dock ej ligga något skäl att utesluta vågrätt. Blotta möjligheten att

tvångsvis erhålla sådan rätt lärer för övrigt underlätta tillkomsten av uppgörelse

i godo på rimliga villkor.

De sakkunniga fortsätta:

Örn alltså de för vågrätt hittills gällande förutsättningarna, att vägbehovet

måste avse farväg och vara av sådan natur att det kan betecknas såsom stadigvarande,

icke böra upprätthållas, lärer därav följa att vägrättsupplåtelse i

vissa fall kan begränsas med avseende å färdsätt eller tiden för rättighetens

bestånd. Uteslutet synes ej böra vara att vågrätt inskränkes även så, att trafik

med vissa slag av fordon icke omfattas av densamma, och en begränsning av

vågrätten till vissa årstider måste ock kunna förekomma. Dylika inskränkningar

kunna bliva nödvändiga, nämligen där de utgöra en betingelse för att

vågrätt över huvud taget skall kunna upplåtas utan märkligt men för den

tjänande fastigheten. Men även örn så ej är förhållandet, kan begränsning

av vågrätten vara lämplig under vissa omständigheter. Skall vid bestämmandet

av andel i väghållningen och av intrångsersättning hänsyn tagas till

beräknad trafik, synes riktigt att de sålunda verkställda beräkningarna komma

till uttryck i vågrättens eget innehåll. För det fall att vägbehovet framdeles

skulle få en större omfattning eller eljest annan karaktär än vad som beräknats,

står den möjlighet till buds att söka ny förrättning. Ehuru väglagen

icke direkt nämner begränsningen av vågrätt, lärer väl redan nu sådant slag av

vägrättsupplåtelse kunna förekomma, t. ex. där behovet är inskränkt till vägs

begagnande blott vintertiden eller endast den tid mark är bar. Emellertid

bör möjligheten att begränsa vågrättens innehåll begagnas med varsamhet,

där obegränsad sådan rätt kan upplåtas. Det bör icke överlåtas åt den, som

begär vågrätten, att själv bestämma inskränkningar i densamma, utan prövningen

bör, örn ej alla parter äro eniga, ske efter objektiva grunder och dylika

inskränkningar komma i tillämpning endast där de äro nödvändiga eller det

är uppenbart att vägbehovet är begränsat.

Beträffande frågan örn ersättning för vågrätt, förmena de sakkunniga att

det icke gärna kan vara föremål för tvivel att full ersättning skall gäldas för

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Majus proposition nr 250.

markupplåtelse och annat intrång. De sakkunniga tillägga att ersättningen bör

avse ej blott rent ekonomisk skada utan även andra olägenheter och obehag

av varjehanda slag.

Vidare påpeka de sakkunniga att det slag av intrång, som vid rätt att

begagna befintlig väg utgöres av slitage å vägbanan, icke avses med gällande

lags bestämmelser örn intrångsersättning, i det lagbestämmelserna vila på

antagande att den fastighet, för vilken vägrätten upplåtes, alltid kan enligt

lagens regler tvingas deltaga i väghållningen.

De sakkunniga betona det intima samband, som sålunda och i övrigt existerar

mellan vågrätt och väghållningsskyldighet, och framhålla att väghållningsskyldighet

näppeligen bör kunna utkrävas, där vågrätt saknas, och att

därför, vilka förutsättningar som i övrigt kunna uppställas för inträde av väghållningsskyldighet,

vid dess åläggande måste tillses att vågrätt föreligger

antingen jämlikt lagens egna bestämmelser härutinnan eller ock på annan

grund, t. ex. enligt avtal eller ett uttryckligt eller tyst medgivande av vederbörande

rättsägare.

Härefter övergå de sakkunniga till frågorna örn de former, i vilka bidrag

till väghållning kunna lämnas, och örn förutsättningar för inträde av sådan

bidragsskyldighet samt påpeka då till en början att väghållningsskyldighet

går ut på att ombesörja och bekosta vägs anläggning på visst sätt eller vidmakthållande

i visst skick, oavsett anledningarna till uppkommande brister,

samt medför berättigade anspråk för den väghållningsskyldige att få deltaga

i förvaltningen av vägen, göra övriga väghållningsskyldigas prestationsskyldighet

gällande, föra talan i ärende rörande upplåtelse av vågrätt och beivra

rättsstridigt begagnande av vägen. Från väghållningsskyldighet borde skiljas

en förpliktelse för den, som får begagna annans väg, att gälda ersättning för

den åverkan å vägbanan, som den ersättningsskyldiges egen trafik åstadkommer,

alltså ett slags vägavgift, vilken av de sakkunniga benämnes slitageersättning

och är av väglagen okänd.

De sakkunniga utveckla hurusom med reglerna om väghållningsskyldighet

avsetts ett verkligt tvång till väghållning, så att det icke stöde vederbörande

fritt att genom att avstå från att använda vägen befria sig från skyldigheten,

men framhålla tillika att detta tvång modifierats genom normen för väghållningsbördans

fördelning, i det att därvid skall tagas hänsyn till den omfattning,

i vilken fastigheten beräknas komma att begagna sig av vägen. De sakkunniga

anföra härom:

Den inre motsägelse, som sålunda föreligger i stadgandena örn väghållningstvång

och örn väghållningsbördans fördelning, är emellertid delvis blott

skenbar, enär den, som vid förrättning för talan för fastighet, ingalunda alltid

äger möjlighet att hindra att vägen begagnas för fastighetens räkning. Och

ehuru väghållningsskyldighetens tvångsnatur icke lärer böra uppgivas, synes

den lättnad i tvånget, som fördelningsnormen kan medföra, i och för sig väl

behövlig. Olämpligt vore visserligen att nödgas från delaktighet i väghållningen

utesluta fastighet endast på den grund att den, som för fastighetens

talan, förklarar sig hellre avstå från vågrätt än deltaga i väghållningen; är

vägen, objektivt sett, av tillräcklig betydelse för fastigheten och kan man

antaga att, örn fastigheten förpliktas till väghållning, vägen också kommer att

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majus proposition nr 250.

begagnas för fastighetens räkning, bör fastigheten kunna tvångsvis få sig

ålagd andel i väghållningen. Men utan tvivel innebure det obillighet och

överskattning av möjligheterna att objektivt riktigt bedöma nyttan av vägen,

därest man skulle ålägga eller upprätthålla väghållningsskyldighet, oaktat

anledning är att antaga att vägen dock icke blir begagnad för fastigheten.

Är fråga örn befintlig väg och föreligga ej omständigheter, som kunna väntas

medföra ändring i det dittillsvarande faktiska begagnandet av vägen, torde

detsamma böra få tjäna till grund för bedömandet av frågan, för vilka egendomar

vägen är till nytta.

De sakkunniga göra gällande att såsom en första förutsättning för väghållningsskyldighet

måste upprätthållas kravet att vägen är till nytta för

fastigheten och dessutom sörjas för att ej tvånget till väghållning kommer att

sträcka sig längre än till vad som svarar mot fastighetens nytta av vägen.

Beträffande vägbyggnadsskyldighet, som kunde innebära förpliktelse till

avsevärda engångskostnader och där förhandsberäkningarna av nyttan

kunde vara vanskligare, syntes det de sakkunniga välbetänkt att, i likhet med

väglagen, icke låta skyldigheten inträda för andra egendomar än dem, för

vilkas ändamålsenliga brukande företaget vore av synnerlig vikt, vilken skärpning

av förutsättningarna för väghållningsskyldighet, i fall då densamma avsåge

vägbyggnad, vore så mycket mer välgrundad som, där vägbehovet framdeles

upphörde eller minskade för någon av intressenterna, denne väl kunde vinna

befrielse från eller nedsättning i framtida underhållsskyldighet men svårligen

berättigas att återfå något av vad han nödgats redan prestera för vägbyggnad

under antagande måhända att vägen skulle för honom vara av bestående

värde.

De sakkunniga framhålla att väglagen även för inträde av väghållningsskyldighet

fordrar att vägintressentens nytta av vägen är stadigvarande och

att fråga är örn vägens begagnande för hans räkning såsom farväg, samt uppställa

spörsmålet, huruvida dessa krav böra eftergivas, vartill särskild anledning

ju kan tänkas föreligga, därest i enlighet med de sakkunnigas förslag så

sker beträffande vågrätt.

Detta spörsmål kan tydligen i viss mån bliva beroende av sättet för väghållningens

utförande, d. v. s. de former, i vilka de olika väghållningsskyldiga

skola medverka till väghållningen, och jag vill därför först med några ord

beröra de sakkunnigas ståndpunkt härutinnan. De sakkunnigas förslag kvarstår

i detta avseende väsentligen på den gällande lagens grund och bibehåller

alltså de båda metoderna gemensam väghållning, ombesörjd av en av de väghållningsskyldiga

bildad samfällighet, samt väglottssystemet med vägens uppdelning

mellan väghållarna i väglotter, att tillämpas alternativt eller i viss

kombination med varandra. De sakkunniga framhålla väl att väglottssystemet

utsatts för kritik, därvid gjorts gällande särskilt att, till följd av den med

detta system förenade bristen på koncentration och enhetlighet i arbetet och

svårigheten att av tredskande väghållare utkräva prestation, vägarna ofta bleve

hållna i dåligt skick samt att möjligheten att rättvist fördela väghållningsbördan

avsevärt förringades, då man ej blott hade att beräkna de väghållningsskyldigas

andelar utan tillika att för varje delägare anvisa sådan vägsträcka,

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Majus proposition nr 250.

att väghållningen därav motsvarar lians andel. Å andra sidan hade emellertid

såsom förtjänster hos vägdelningssystemet åberopats att varje delägare intager

en av de övriga mer oberoende ställning och får sina skyldigheter på

ett klart sätt avgränsade samt äger fullgöra sina prestationer in natura, vilket

för honom måste kunna innebära en förmån. För egen del anföra de sakkunniga

härom:

De sakkunniga vilja icke förneka att vartdera systemet äger sina fördelar

och sina brister men hålla före, att gemensamhetsmetoden i regel är den

lämpligaste och att dess överlägsenhet kommer att framträda allt tydligare

under en fortsatt utveckling av samfärdseln och väghållningens teknik. Under

enklare förhållanden, såsom t. ex. i fråga örn vanliga hemkörslovägar, eller där

vägintressenterna utgöra ett ringa fåtal eller örn dock var och en kan erhålla

■en betydande sträcka i väglott, lärer alltjämt vägdelning kunna vara att

föredraga. För att ej gemensamhetssystemet skall förfela sitt syfte torde

nämligen krävas en fast organisation, bildandet av en samfällighet, som utgör

eget rättssubjekt och kan fatta beslut, även örn ej enighet mellan delägarna

uppnås; och en dylik apparat för väghållning kan i nyssnämnda fall vara ej

blott onödig utan direkt olämplig, särskilt med hänsyn till den risk för minoritetens

rätt och intresse, som uppstår då delägarna äro få. Av statistiken

framgår ock att vägdelning fortfarande användes i mycket stor omfattning.

Att förmena sakägarna, örn de äro ense, rätt att välja vägdelningsmetoden

torde alltså icke böra ifrågakomma; och där enighet ej uppnås, torde spörsmålet

böra avgöras efter en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet

utan att lagen härutinnan inskränker den fria prövningen.

Emellertid föreslå de sakkunniga vissa bestämmelser, som avse att öka

möjligheterna att snabbt råda bot på brister i väglottsunderhåll, en detalj på

vilken jag i detta sammanhang ej skall närmare ingå.

Jag återgår härefter till de sakkunnigas uttalanden i frågan huruvida vägintressenter

med blott tillfälligt eller eljest begränsat behov av vägens

begagnande skola kunna förpliktas deltaga i väghållningen eller på annat sätt

bidraga till densamma.

Beträffande till en början sådana fall, då vågrätten är begränsad till vägens

användning för gångtrafik och därmed jämförliga färdsätt, anse de sakkunniga

annat vederlag än engångsersättning för intrång icke behöva ifrågakomma

samt anföra härom:

Skulle undantagsvis å enskild farväg erfordras särskilda anordningar till

gång- eller cykeltrafikens bekvämlighet, torde fråga vara örn en allmänneligen

befaren väg och behovet av nämnda anordningar kunna tillskrivas den allmänna

samfärdseln å vägen. Och då ej heller synes behövligt att i lag reglera

fördelningen mellan flera vägintressenter av de obetydliga kostnader, som

kunna uppkomma för anläggning eller vidmakthållande av annan väg än farväg,

torde icke finnas tillräckliga skäl att beträffande väghållningsskyldighet

frångå lagens krav att vägen skall vara av nytta såsom farväg.

Vad åter angår vågrätt, som blott till tiden är begränsad, föreslå de sakkunniga

att alternativt med väghållningsskyldighet införes även systemet

med slitageersättning, därvid de sakkunniga yttra bland annat:

Även gottgörelse för rätt att tillfälligt begagna annans väg för körtrafik

synes mången gång lämpligast utgå i form av penningersättning till den, vars

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

rätt till vägen lider intrång genom vägrättsupplåtelsen, ehuru här tydligen

jämväl gottgörelse för slitage bör gäldas. Att ålägga innehavaren av den tillfälliga

vågrätten skyldighet att med viss andel deltaga i väghållningen eller

berättiga honom att i sådan form fullgöra sin skyldighet att ersätta slitage

kan innebära att ett onödigt vidlyftigt förfarande måste anlitas, måhända

vägsamfällighet bildas endast för kort tid eller en verkställd fördelning av

väghållningsbördan rivas upp och ersättas med annan, ansvar för sandäll iginus

gäld komma att åvila den tillfällige vägrättshavaren samt åt denne beträffande

väghållningen och andras väghållningsskyldighet beredas ett inflytande,

vartill hans tillfälliga intresse av vägen icke utgör tillräcklig grund.

Efter att hava påpekat att slitageersättning till sin storlek kunde bero på

frågan, huruvida vägen underhålles eller ej, och att det därför vore svårt att

bestämma ersättningen på förhand, därest garanti ej bereddes den ersättningsskyldige

att vägen verkligen blir underhållen, fortsätta de sakkunniga:

I många fall torde dock kunna bortses från denna synpunkt. Ej sällan kan

man nämligen med hänsyn till vågrättens kortvarighet eller andra omständigheter,

t. ex. en påtaglig nödvändighet för väghållarna att i eget intresse underhålla

vägen, utan vidare utgå från att vägen under den tid, som är ifråga, kommer

att vara i någorlunda gott skick samt från denna utgångspunkt beräkna

slitageersättningen. Till utvidgande av denna metods användbarhet synes man

lämpligen kunna medgiva den, som erlagt slitageersättning, rätt att, örn sådana

brister i väghållningen uppkomma, att han för att kunna njuta sin vågrätt

till godo nödgas själv bättra vägen, av den erlagda ersättningen återkräva

skäligt belopp.

Naturligtvis finnes även den möjlighet att först i efterhand bestämma ersättningens

storlek, men ett sådant system skulle kräva flera förrättningseller

därmed jämförliga förfaranden, ett för vägrättsupplåtelsen och ett för

beloppets fastställande, samt vid tidsbegränsade vågrätter av längre varaktighet

måhända årligen återkommande prövningar av ersättningsfrågan, varjämte

säkerhet för beloppen torde böra ställas, om de sålunda skola betalas

först i efterhand.

Att tillerkänna vägrättshavaren rätt att, där han själv ej är pliktig att med

viss andel deltaga i väghållningen, utkräva väghållningsprestationer av andra

vägintressenter synes icke böra komma i fråga. En anledning att föreskriva

slitageersättning i stället för väghållningsskyldighet kan ju, såsom nyss

berörts, vara just att det tillfälliga vägintresset icke anses vara tillräcklig

grund för rätt att påfordra väghållning av annan. Men även örn i visst fall

endast andra skäl föranleda till att icke ålägga väghållningsskyldighet utan

blott slitageersättning, torde man här böra upprätthålla den gällande lagens

princip, att väghållningsskyldighet är en förpliktelse endast gentemot annan

väghållningsskyldig, en intern angelägenhet inom de väghållningsskyldigas

egen krets, så att talan örn fastställelse av väghållningsskyldighet eller en

fastställd sådan skyldighets fullgörande må föras blott för egendom, som är

eller i och med skyldighetens fastställande blir förpliktad att själv deltaga

i väghållningen.

Ersättning med visst fixerat penningbelopp, att utgå från innehavaren av

den tillfälliga vågrätten i stället för bidrag, beräknade efter andel i väghållningen,

torde emellertid icke lämpligen kunna avse annat än gottgörelse för

slitage och således ej göra andel i vägbyggnad eller vinterväghållning överflödig

i fall, där han finnes böra bidraga till dessa grenar av väghållningen.

Visserligen torde icke vara nödvändigt att ålägga honom dylik bidragsskyldighet,

så snart förutsättningarna härför skulle förelegat, därest hans vågrätt

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

77

varit till tiden obegränsad, men omständigheterna kunna vara sådana, att

man icke skäligen kan befria honom från vägbyggnads- respektive vinterväghållningsskyldighet

och därmed frånkänna honom rätt att påfordra dylik väghållning

av andra intressenter. Och skall han deltaga med viss andel i vägbyggnad

eller vinterväghållning torde även hans bidragsskyldighet i fråga

örn barmarksunderhållet böra fullgöras i enhanda ordning. Även där skyldighet

att bidraga till barmarksunderhållet kan anses tillräcklig, kan i vissa

fall såväl från hans egen som från övriga intressenters synpunkt vara riktigast

att han får liksom dessa bliva en av väghållarna och fullgöra sin skyldighet

genom att bära viss andel i kostnaderna.

Såsom exempel på fall av sistnämnda beskaffenhet anföra de sakkunniga:

att innehavaren av den tillfälliga vägrätten kan vara att betrakta såsom

huvudintressent, oaktat andra hava stadigvarande behov av vägen; att det kan

vara fråga örn väg å hans egen mark eller örn underhåll av väg, som han anlagt;

att andel i vinterväghållning kan behöva åläggas honom; att den tillfälliga

vägrätten kan bestå i åtskilliga år och att det kan inträffa att även örn

alla intressenternas vägbehov är av blott tillfällig beskaffenhet, verkligt väghållningsarbete

blir nödvändigt och behov uppstår av en rättslig reglering av

deras mellanhavanden i vägfrågan. -— Det borde alltså enligt de sakkunnigas

mening lämnas lagtillämparen viss frihet att med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet välja mellan verklig väghållningsskyldighet för innehavare

av den tillfälliga vägrätten och förpliktelse för honom att gälda slitageersättning.

En sådan valmöjlighet anse de sakkunniga lämpligen kunna införas även

för fall, då rätten att för körtrafik begagna väg eljest är i visst avseende

begränsad eller tillkommer egendom, som ehuru vägintressent i lagens mening

dock icke är av fast egendoms natur, vilka fall ofta ur här ifrågavarande

synpunkt kunde stå den tidsbegränsade vägrätten nära.

Sedan de sakkunniga härefter påpekat att enligt väglagen väghållningsskyldighet

såväl som vågrätt inträder först med fastställelse^ så att, ej ens

örn vägen dessförinnan begagnats av den ifrågavarande intressenten, denne

kan förpliktas gälda någon del av kostnader, som under förfluten tid av andra

nedlagts å vägen, och vidare framhållit att emellertid vid olika tillfällen både

före och efter väglagens tillkomst yppats krav å möjlighet att ålägga väghållningsskyldighet

med retroaktiv verkan, anföra de sakkunniga vidare:

Någon mer väsentlig rubbning av gällande princip på förevarande område

torde emellertid icke kunna tillrådas. Det är helt naturligt att, när kostnader

nedläggas på en väg liksom på ett annat företag, man måste taga risken

av att de beräkningar rörande nyttan av företaget, som ligga till grund för

åtgärden, kunna komma att visa sig felaktiga. Hava kostnaderna för vägen

fördelats mellan intressenter och av dem erlagts i enlighet härmed, lärer

omfördelning dem emellan av samma kostnader icke böra medgivas, i synnerhet

icke därest, såsom enligt väglagen och de sakkunnigas förslag, rätten

att bestämma i vägfrågorna och såmedelst utöva inflytande på kostnadsbeloppens

storlek skall tillkomma intressenterna i proportion till deras

bidragsplikt. Medgivande av ny fördelning av redan erlagda kostnader skulle

kunna leda till orimliga konsekvenser, örn jämkningar skulle ske med hänsyn

till den nytta, intressenterna vid varje särskild tidpunkt droge av vägen

eller andra lätteligen under tidens lopp skiftande förhållanden.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

I viss mån annorlunda torde dock frågan bliva att bedöma, där en ny

intressent tillkommer. Innebär ej den rätt, han förvärvar, blott att han får

mot betalning begagna den eller de förutvarande intressenternas väg, utan

tillerkännes honom en verklig andel i deras företag, en rätt att med dem

bestämma örn vägens förvaltning och att fordra att de för framtiden med

honom bidraga till väghållningen, måste det förefalla billigt att han får gottgöra

dem någon del av det alltjämt fruktbärande kapital, som nedlagts å

företaget och därmed kommer även honom till godo.

Spörsmålet örn retroaktiv väghållningsskyldighet kommer sålunda att

framstå även som en fråga örn den ersättningsskyldighet, som vid upplåtelse

av vågrätt bör åläggas vägrättshavaren vid sidan örn andel i väghållningen

Problemet behandlades av vägkommissionen under förarbetena till den

gällande lagen (stat. off. utr. 1923: 13 sid. 79). Yad kommissionen anförde

i frågan synes de sakkunniga visserligen innehålla starka skäl för att icke

uppställa en generell regel örn skyldighet att för rätt att begagna annans

väg erlägga bidrag i någon form till de på förfluten tid belöpande kostnaderna

för anläggning eller förbättring av vägen, men knappast böra utesluta

möjligheten att under vissa omständigheter ålägga en dylik skyldighet.

Det kan t. ex. inträffa att kort tid efter det väg byggts för viss eller

vissa fastigheters räkning ägaren av annan fastighet, för vilken vägen icke

förut varit av större betydelse, påfordran rätt att begagna vägen och därvid

kan åberopa att å hans fastighet numera anlagts byggnad, industriell inrättning

eller dylikt och att vägen därigenom blivit av synnerlig vikt för denna

fastighet. Särskilt örn det är tydligt att verkställandet av anläggningen fördröjts

i avsikt att fastigheten därigenom skall undgå andel i vägbyggnadskostnaderna,

vore det onekligen önskligt att möjlighet funnes att åvägabringa

större överensstämmelse med det resultat, som enligt lagen bort inträda,

örn man vid tiden för vägbyggnaden ägt kännedom örn det tilltänkta sättet

för fastighetens utnyttjande. I allmänhet torde gälla att skälen mot ersättningsskyldighet

av förevarande slag väsentligen förlora i vikt, örn det ifrågavarande

vägföretaget verkställts endast kort tid före vägrättsupplåtelsen

och av samma fastigheter, som alltjämt deltaga i väghållningen.

I enlighet med här anförda synpunkter på problemet hava de sakkunniga

i sitt lagförslag, 9 § andra stycket, upptagit ett stadgande örn möjlighet att

i vissa fall ålägga ersättningsskyldighet i förevarande hänseende.

Örn emellertid de äldre delägarna i vägen bildat en vägsamfällighet och

denna för anläggning eller förbättring av vägen iklätt sig gäld, som ännu

utestår ogulden, synes det kunna vara lämpligare att ålägga den i samfälligheten

inträdande nye delägaren skyldighet att med viss andel bidraga till

gäldens infriande än att förplikta honom att betala samfälligheten kontant

ersättning för del av vägens värde. Att ålägga denne delägare andel i samfällighetens

gäld kan vara motiverat ej blott av nu ifrågavarande skäl utan

i vissa fall även på den grund att samfälligheten äger andra tillgångar än

vägen, vilka tillgångar skola användas för ändamål, till vilka den nytillträdande

intressenten är pliktig bidraga. Stadganden om dylikt gäldsansvar återfinnas

i 66 § av de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga övergå härefter till frågan örn normen för väghållningsbördans

fördelning mellan de väghållningsskyldiga och hänvisa därvid till

en början till sitt nyss återgivna anförande att icke någon bör kunna tvingas

till större andel än vad som svarar mot hans nytta av vägen. De sakkunniga

fortsätta:

Det normala förhållandet bör emellertid vara att den totala väghållningsbördan

betydligt understiger totala nyttan. Idén med samfälld väghållning är

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

79

naturligtvis att därigenom vinna besparing av vad väghållningen skulle kostat

de olika fastigheterna i penningar eller arbete, därest varje fastighets vägbehov

skulle tillgodosetts för sig. Kan det beräknas att dylik besparing uppstår,

föreligger möjlighet att vid väghållningsbördans fördelning beakta

även andra synpunkter än nyttan av vägen. Detta har ock skett genom lagens

regel örn fördelning efter den omfattning, vari fastigheterna beräknas komma

att begagna sig av vägen. Väl kan trafikintensiteten i viss mån utgöra en

mätare av nyttan, men tydligen står den förra ingalunda alltid i direkt

proportion till den senare. Så t. ex. kan ju en väg, som för viss fastighet

ej medför annan nytta än att i någon män förkorta avståndet, trafikeras

för denna fastighets räkning mångdubbelt mera än för annan fastighet, vars

enda utfartsled vägen är. Med hänsyn till vissa av intressenternas behov kan

erfordras att vägen anlägges eller vidmakthålles på ett sätt, som fördyrar

väghållningen, medan emellertid vissa andra intressenter trafikera vägen i

större omfattning. Med uttrycket nyttan av vägen förstås även nyttan av de

särskilda väghållningsåtgärderna.

Såsom skäl för att fördela efter trafikens omfattning kan åberopas, att

trafikintensiteten dock ofta är ett någorlunda påtagligt uttryck för nyttan

samt vidare att det måste anses rimligt att bidragens storlek i viss mån rättas

efter den grad, i vilken den ene eller andre genom den för hans räkning:

bedrivna trafiken orsakar slitage å vägbanan och därmed ökning av väghållningsbördan.

Den senare synpunkten kommer visserligen att äga sin egentliga

betydelse i fråga örn vägunderhållet, men även vägbyggnaden kan

naturligtvis fördyras genom att vägen behöver anläggas för starkare trafik,

och det måste kunna innebära en praktisk fördel att olika andelstal ej måste

åsättas en och samma fastighet i fråga örn de skilda slagen av väghållning.

Härjämte hänvisa de sakkunniga till vad de, på sätt nyss nämnts, anfört

örn att fördelningsnormen medförde en lämplig modifikation av väghållningsskyldighetens

tvångsnatur, och tillägga att normen måste anses innebära att

hänsyn skall tagas ej blott till trafikmängden utan även till storleken av den

sträcka av vägen, som trafikeras av den ene eller andre, samt jämväl till trafikmedlens

art.

De sakkunniga anföra att de anmärkningar, som framställts mot fördelningsnormens

lämplighet, i allmänhet främst avsett dess tillämpning inom

tättbebyggda orter men att även beträffande vägar inom områden av ren

landsbygdsstruktur det kunde vara förenat med svårighet att rätt uppskatta

en fastighets nytta av en väg och än vanskligare att bedöma vilken andel i

väghållningen som högst finge åläggas fastigheten för att ej dess kostnader

för vägen skulle komma att överstiga dess nytta av densamma.

Emellertid anse de sakkunniga att, då såsom nu de för tättbebyggda orter

speciella förhållandena ej äro i fråga, den gällande fördelningsnormen

icke behövde reformeras och att för övrigt möjligheterna härutinnan vore

starkt begränsade av det beträffande ifrågavarande vägar enligt de sakkunniga

oeftergivliga kravet att större väghållningsbörda ej tvångsvis finge åläggas

någon än vad som svarar mot hans nytta av vägen. De sakkunniga anföra:

Ungefär samma svårigheter, som äro förenade med en regel av dylikt innehåll,

kunna för övrigt uppstå, när det gäller att bedöma, huruvida en egendom

över huvud taget har nytta av en viss väg; att denna fråga kan besvaras jakande

måste dock utan tvivel i här förevarande fall utgöra en första förutsättning för

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majus proposition nr 250.

att tvångsvis ålägga egendomen väghållning. Även inom andra rättsområden

återfinnas i viss mån likartade regler, så t. ex. vid tvångsdelaktighet enligt

vattenlagens bestämmelser örn fördelning efter värdet av båtnad.

Att inom den ram, som uppdrages genom bestämmelserna örn nyttan, fördelningen

skall ske efter den omfattning, i vilken vägen beräknas bliva begagnad

av fastigheten, torde knappast kunna anses medföra några särskilda svårigheter

vid sidan av dem, som möta vid uppskattningen av nyttan. Trafikens

omfattning och art äro faktorer att medräkna vid denna uppskattning och torde

ej sällan giva den säkraste ledningen därvid.

De nämnda svårigheterna torde ej heller i praktiken göra sig synnerligen

kännbara. Den fördel, som den samfällda väghållningen innebär, lärer ofta

vara så stor för envar av intressenterna, att den uppenbarligen mer än väl

täcker vad av hans intressen måste uppoffras av hänsyn till de övrigas. Yid

fördelning av underhållet av befintlig väg erbjuder den å vägen redan

bedrivna samfärdseln goda hållpunkter för beräkningarna, och i fråga örn

fördelning av vägbyggnadsskyldighet torde problemen väsentligen förenklas

därigenom att andra intressenter ej medtagas än sådana, för vilka vägen är

av synnerlig vikt.

Vidkommande de enligt lagen relevanta förhållandenas stabilitet kan

naturligtvis inträffa, att en av de väghållningsskyldiga fastigheterna delas.

Härmed följer stundom sådan ändring i bebyggelsen eller eljest att fastighetens

bruk och nytta av vägen ökas väsentligt och att därför ny förrättning

är påkallad av ett behov att höja fastighetens andel i väghållningen. Örn de

övriga intressenternas rätt ej skulle beröras av delningen, kan dock den

delade fastighetens väghållningsskyldighet av hänsyn till de nybildade fastigheternas

intresse böra fördelas mellan dem. Genom privat avtal, vare sig i

samband med fastighetsköp eller eljest, kan saken ej ordnas på fullt betryggande

sätt. De nybildade fastigheterna kunna ock äga intresse av att den

dem emellan verkställda fördelningen blir bindande även i förhållandet till

övriga intressenter, örn härav kan följa att ett solidariskt ansvar för den

ursprungliga fastighetens andel ej kommer att åvila de nya fastigheterna.

Sålunda skulle lätteligen nästan varje delning av en av de i väghållningen

deltagande fastigheterna kunna medföra upprivande av hela den verkställda

regleringen. Ett dylikt resultat har man emellertid sökt förekomma genom

reglerna i lagens 38 §------.

I övrigt må framhållas att vilka förhållanden, som än bestämdes såsom

normgivande för fördelningen av väghållningsbördan, dessa naturligtvis

måste kunna undergå ändringar med tiden. Automatiskt verkande normer,

liksom normer vilka anknyta till mindre föränderliga omständigheter än

nyttan och bruket av vägen, kunde väl tänkas men skulle icke kunna genomföras

utan betydande uppoffring av intresset av rättvisa och billighet, i vilket

avseende må hänvisas till vad ovan anförts örn behovet att i förevarande

fall söka upprätthålla den principiella regeln om väghållningstvångets begränsning

till vad som svarar mot nyttan av vägen. Utan uppgivande av

själva grunderna för väghållningsskyldigheten kan icke undvikas att ny prövning

kan bliva erforderlig med hänsyn till att nya intressenter kunna tillkomma

och att vägen kan förlora sin betydelse för någon av de till väghållning

förpliktade fastigheterna.

Beträffande nu ifrågavarande vägar torde så betydande förändringar, att

de påkalla _ omreglering av verkställd fördelning av väghållningsbördan,

jämförelsevis sällan inträda. Av de införskaffade uppgifterna örn de under

sistförfluten femårsperiod redovisade vägförrättningarna framgår ock, att av

dessa förrättningar blott ett mycket ringa fåtal avsett omreglering enligt

31 § av vad tidigare fastställts eller sådan fördelning, som i 38 § sägs.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Majus proposition nr 250.

Möjligen skulle mot gällande fördelningsnorm kunna anmärkas att fastighets

ekonomiska bärkraft för litet beaktats. Men begränsningen av väghållningsskyldigheten

till vad som svarar mot nyttan av vägen, liksom även det

för inträde av vägbyggnadsskyldighet gällande kravet å »synnerlig vikt»,

torde dock medföra att fastighet ej tvångsvis får belastas med väghållning

i en omfattning, som icke står i rimlig proportion till fastighetens värde

och avkastning. Dessa omständigheter måste inverka vid bedömandet av

fastighetens behov av vägförbindelser och av viss standard å den eller de

behövliga vägarna. På dylikt sätt beredes även i någon mån möjlighet att

höja fastighets andel i väghållningen på grund av fastighetens större ekonomiska

bärkraft.

Att gå längre i denna riktning torde -— bortsett från det speciella fall,

som avses i lagens 38 § — icke vara tillrådligt beträffande här ifrågavarande

enskilda vägar. Yad ovan anförts örn nyttan av vägen såsom maximum för

väghållningsskyldighetens omfattning och örn skälen till att fördela efter

trafikintensitet uteslöte väl, teoretiskt sett, ej att vid sidan av nyttan och

trafikintensiteten även förmågan att bidraga kunde beaktas, men en regel,

som sålunda föreskreve jämväl hänsyn till denna förmåga, skulle lätteligen

i praktiken komma att tillmätas för stor betydelse på de övriga relevanta

omständigheternas bekostnad samt medföra ökad risk för att verkställda

regleringar skulle behöva rubbas i anledning av inträdda ändringar av de

förhållanden, som legat till grund för fördelningen.

Beträffande frågan vem som personligen skall svara för fullgörandet av

de skyldigheter, som åläggas fastighet eller därmed jämställd egendom, och

i vad mån ett sakrättsligt ansvar härutinnan skall föreligga, anföra de sakkunniga

till en början:

Att väglagen, oaktat densamma principiellt lägger väghållningsbördan på

fastigheter (och därmed av lagen jämställda inrättningar), i vissa fall fritager

fastighetsägaren från ansvar för skyldighetens fullgörande och i stället låter

detta ansvar vila å innehavaren eller den, som vid prestationens förfallotid

var ägare eller innehavare av egendomen (8 § ), har en vida djupare innebörd

än en blott reglering av mellanhavandet mellan ägaren och brukaren respektive

företrädaren och efterträdaren. Det gäller här även övriga väghållares och

även andras intressen. Där enligt lagen annan än ägaren skall svara för

betalning av en förfallen bidragspost, lärer detta belopp ej kunna uttagas ur

fastigheten. Någon panträtt i densamma för bidragsbeloppen synes nämligen

icke föreligga, lika litet som något subsidiärt ansvar för ägaren.

De sakkunniga erinra örn bestämmelserna i 82 § utsökningslagen, vilka

enligt de sakkunnigas mening ej tillräckligt minska risken av att befria ny

ägare och därmed fastigheten från ansvar för bidrag, som förfallit under förre

ägarens tid, samt framhålla att i ett motsvarande fall, nämligen det i 7 kap.

60 § vattenlagen avsedda, nye ägarens ansvar gjorts mer omfattande än i

väglagen, därvid dock undantagits förvärv å exekutiv auktion, vilket undantag

motiverats med att ansvar för förre ägarens betalningsskyldighet skulle

förutsätta att bidragsfordringen vore förenad med förmånsrätt framför alla

andra fordringar. De sakkunniga påpeka att rätten att utkräva fastighets

väghållningsskyldighet på sätt och vis är förenad med pant- och förmånsrätt

i fastigheten, eftersom ej ens dess försäljning å exekutiv auktion befriar från

Bihang till riksdagens protokoll 103!). 1 sami. Nr 250.

235 39 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

skyldighetens fullgörande för framtiden, men tillika att värdet härav kan vara

ringa, därest den personligen ansvarige är insolvent och vägsamfälligheten

ej för de förfallande bidragsbeloppens utfående äger att med rätt framför

inteckning hålla sig till fastigheten. Det kunde sålunda lätt inträffa att bidragsbeloppen

icke kunde utbekommas. Svåra komplikationer kunde därigenom

uppstå. I vissa fall måste väl de övriga väghållarna i sitt eget intresse fullgöra

den uteblivna prestationen, men huruvida de i förhållande till samfälligheten

eller dess borgenärer enligt väglagen vore pliktiga därtill kunde vålla

tvekan. Ett solidariskt, låt vara subsidiärt, ansvar kunde åt väghållningstvånget

ge en vida större räckvidd än avsett vore och sätta å sido regeln örn

väghållningsskyldighetens begränsning till vad som svarade mot nyttan av

vägen. Så kunde t. ex. den, som förpliktats att med en ringa bråkdel bidraga

till kostnaden för ett vägbygge, få till följd av annans insolvens bära hela

kostnaden för detsamma, örn det redan verkställts medelst upplånta medel eller

genom entreprenör. Å andra sidan måste enligt de sakkunniga förefalla ytterst

betänkligt örn en vägsamfällighets borgenärer — anställda arbetare, leverantörer,

entreprenörer, långivare etc. — skulle få vidkännas avdrag å sina fordringar,

så snart någon av väghållarna bleve insolvent beträffande sin andel i

gälden. Bristen på realsäkerhet och ett klart stadgande örn solidariskt gäldsansvar

medförde svårighet för vägsamfällighet att erhålla kredit, ett förhållande

som framträtt i allt starkare dager och utgjort ett av skälen till att

krav å ny väglagstiftning väckts.

De sakkunniga framhålla vidare svårigheten att förbjuda vägens begagnande

för väghållares räkning av den anledning att denne visat sig insolvent

och anföra såsom exempel fall då han dock med stora belopp deltagit i kostnaderna

för vägens byggande eller fråga är örn hans enda utfartsväg, men

betona tillika att det måste innebära orättvisa mot de övriga väghållarna,

örn de nödgas hålla honom vägen till handa utan möjlighet att utfå hans

bidrag. En tillfredsställande lösning av problemet kunde icke vinnas endast

genom att göra ny ägare ansvarig för den förres oguldna bidrag, ty ehuru man

därigenom skulle nå ungefär samma resultat som genom att göra bidragsfordringarna

till betalningsrätter med panträtt i fastigheten, vore en dylik rätt

värdelös, örn fastigheten vore överintecknad. Yad som erfordrades vore därför

en med förmånsrätt framför intecknad fordran förenad panträtt, varigenom

å andra sidan utvidgningen av det personliga ansvaret bleve överflödig. De

sakkunniga fortsätta:

Förslag örn att tillskapa en ny s. k. tyst pant- och förmånsrätt är naturligtvis

ägnat att framkalla betänklighet och, även örn man, t. ex. genom föreskrifter

örn väghållningsskyldighetens anmärkande i gravationsbevis, skulle kunna

förläna densamma tillräcklig offentlighet, äger detta ju icke betydelse för

dem, som redan före skyldighetens uppkomst belånat fastigheten. Men väghållningsbidragen

torde, där ej den ene delägaren nödgas på grund av den

andres insolvens bekosta även hans andel — en möjlighet som pant- och

förmånsrätten skulle eliminera — regelmässigt uppgå till jämförelsevis obetydliga

belopp och därför ej gärna kunna spela någon nämvärd roll för fastighetskrediten.

Den, som belånar fastighet, måste även under nuvarande för
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

hållanden alltid räkna med möjligheten att åtskilliga förmånsberättigade

fordringar kunna föreligga, vilka icke framgå av gravationsbeviset och varom

han saknar närmare kännedom. Någon obillighet mot inteckningshavarna

synes ej heller den här föreslagna förmånsrätten behöva innebära. Där tillräckliga

skäl äro för att väghållning tvångsvis må åläggas fastigheternas

ägare eller innehavare i denna deras egenskap, eller alltså utan hänsyn till deras

personliga intresse av vägen, lära dessa skäl vara av sådan art att de kunna

åberopas även mot dem, som till egendomen hava en från äganderätten härledd

begränsad sakrätt.

Sant är att vissa med vägsamfälligheter mer eller mindre jämförliga samfälligheter

för närvarande äro, liksom dessa, i saknad av en dylik säkerhet försina

fordringar å medlemmarna, men detta minskar icke behovet och skäligheten

därav i förevarande fall. Ej heller skulle förmånsrätten här vara en

allenastående företeelse i sitt slag. Till jämförelse må åberopas den rätt i

sådant hänseende, som tillkommer vissa fordringar å ersättning i anledning

av jorddelningsförrättning samt jämlikt lagen örn ägofred. I själva verket är

ju ej heller nu fråga örn någon ny tyst pant- och förmånsrätt utan endast om

utvidgning av en existerande sådan till att omfatta ej blott betalningsrättens

kapitalvärde utan även förfallna bidragsbelopp. Det må ock framhållas att

enligt den gällande väglagen ny ägare (respektive innehavare) är pliktig fullgöra

vad företrädaren försummat beträffande väghållning in natura, och detta

även örn fastighetsförvärvet skett i exekutiv ordning. Här föreligger alltså ett

slags pant- och förmånsrätt även för fordran på förfallen prestation.

I likhet med vad som i allmänhet gäller enligt 17 kap. 6 § handelsbaden

och angående betalningsrätter med förmånsrätt i paritet därmed, skulle den

här föreslagna pant- och förmånsrätten för fordran å väghållningsbidrag göras

villkorad av att fordringen ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Genom detta förbehåll reduceras väsentligt risken för de i förmånsrättsordningen

sämre liggande fordringarna utan att det legitima intresse, förmånsrätten

avser att tillgodose, lider intrång.

Då nyss gjorts gällande, att förmånsrätt icke innebär någon obillighet mot

inteckningshavarna, har förutsatts, att betalningsskyldigheten i fråga icke

sträcker sig längre än den, som lagstiftaren anser sig kunna tvångsvis ålägga

fastigheten. Men en vägsamfällighets bidragsfordringar kunna grunda sig på

ett frivilligt åtagande av den, som vid skyldighetens fastställande för talan

för fastigheten, eller alltså fastighetens dåvarande ägare, eventuellt i förening

med innehavaren. Örn även i dylika fall bidragsfordringen skall utgå med

förmånsrätt i fastigheten, kunde inteckningshavarnas rätt äventyras. Risken

härför torde dock i allmänhet vara ringa; de, som vid förrättningen föra talan

för fastigheten, lära regelmässigt i eget intresse söka tillse att densamma ej

belastats med för stora väghållningsbördor. Men någon gång kan förhållandet

vara det motsatta, vare sig det beror på oförstånd eller andra orsaker. Att i

sådant fall inskränka förmånsrätten till att omfatta endast en del av fordringen

vore tydligen icke någon praktisk utväg. Ej heller kail utan stor

olägenhet åt inteckningshavarna beredas möjlighet att såsom sakägare föra

talan för fastigheterna vid sidan av ägare och brukare. Därigenom skulle nämligen

förfarandet i hög grad tyngas och fördyras; det skulle bliva nödvändigt

att lösa gravationsbevis rörande alla de fastigheter, som äro i fråga, samt att

kalla alla inteckningshavare. Och örn åt inteckningshavarna lämnades att

själva bevaka sin rätt, torde de till följd av det besvär, som därmed vore

förenat, och då de normalt endast i oförutsedda undantagsfall skulle behöva

ingripa, sällan komma att begagna sin möjlighet härutinnan. Däremot synes

det de sakkunniga att man, under förutsättning att förrättnings förfarandet i

stort sett bibehållcs såsom formen för väghållningsskyldighetens faststäl
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

lande, lämpligen kan ålägga förrättningsmannen att i dylika undantagsfall

vägra fastställelse å vad vederbörande sakägare vid förrättningen avtalat. En

dylik officialprövning med ty åtföljande begränsning av sakägarnas dispositionsfrihet

skulle varken behöva eller böra komma till användning i andra

fall än då skillnaden mellan den lagliga skyldigheten och det frivilliga åtagandet

är uppenbar och det senare är ägnat att lända fastigheten till märklig

skada. Som exempel må nämnas att en sakägare, som personligen saknar

ekonomisk möjlighet att fullgöra sina förbindelser och är medveten örn att

han inom kort måste frånträda sin fastighet, av likgiltighet åtager densamma

skyldigheter, som måste betecknas såsom orimligt stora. Även enligt gällande

lag kan det ju under vissa omständigheter åligga förrättningsmannen att i sitt

utlåtande frångå vad sakägarna enhälligt överenskommit. (21 § sista stycket,

38 § sista stycket.)

Där uppenbart är att en sakägares åtagande vida överstiger hans lagliga

skyldighet och vad som kan vara nyttigt för fastigheten, torde redan med

hänsyn till den sakrättsliga verkan, som nu tillkommer förrättningsutlåtandet,

icke kunna anses olämpligt att rättelse ex officio sker. Då lagen här stadgat

särskilda rättigheter och skyldigheter och ett förfarande under myndighets

medverkan samt bindande verkan för framtida fastighetsägare av vad vid

förrättningen beslutes, är ju syftet härmed närmast att tillgodose fastigheternas

intresse. Men en å fastighet vilande alltför tyngande väghållningsbörda

måste i längden lända fastigheten till skada och sålunda verka i rent

motsatt riktning mot den av lagstiftaren avsedda. Yad här sagts örn väghållningsskyldighet

kan tillämpas även beträffande vissa andra förpliktelser

enligt väglagen såsom skyldighet att tåla utövning av vågrätt, vilket legala

servitut ju äger företräde även framför äldre och i fastigheten intecknade

rättigheter.

En begränsning av avtalsfriheten på nu antytt sätt lärer alltså vara väl

befogad av hänsyn såväl till ändamålet med lagstiftningen som till inteckningshavarnas

intressen samt böra komma till stånd, evad den här föreslagna

nya förmånsrätten införes eller ej. Vill någon av sakägarna ex gratia eller av

andra personliga skäl bidraga med avsevärt mer än vad som motsvarar hans

lagenliga andel, må han göra det vid sidan av den rättsliga regleringen av

fastighetens skyldigheter.

De sakkunniga övergå härefter till frågan huruvida det personliga ansvaret

för fullgörandet av fastighetens skyldigheter bör åvila ägaren, eller den som

på de ena eller andra villkoren innehar fastigheten.

För kännedom örn den s. k. krono jordsutredningens förslag i detta ämne

hänvisas till en promemoria som torde få biläggas statsrådsprotokollet.

De sakkunniga anföra efter en redogörelse för frågans behandling vid olika

tillfällen, särskilt under förarbetena till 1907 och 1926 års väglagar, bland

annat följande:

Med principen att väghållning är ett realonus såväl som ur synpunkten att

det i regel lärer vara fastighetens ägare, vilken talerätt för fastigheten i första

hand bör tillkomma, synes vara bäst förenligt att ansvaret för att prestationerna

fullgöras skall åvila honom, såframt ej särskilda orsaker föranleda

ansvarets överflyttande på annan.

Det kan icke förnekas att vissa nyttjanderätter äro av den beskaffenhet, att

innehavarens ställning närmar sig en ägares samtidigt som innehållet i den

verkliga äganderätten i motsvarande mån förtunnas. Speciellt är detta förhållandet

vid ständiga eller ärftliga besittningsrätter samt vederlagsfria testa
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 250.

85

mentariska nyttjanderätter. I fråga om den kommunala fastighetsskatten harman

ju ock låtit dessa och vissa därmed jämförliga fall intaga den undantagsställning

att ansvaret åligger innehavaren och icke ägaren. Enligt de sakkunnigas

mening bör i fall, då fastighetsskatten sålunda anses skola utgöras av

innehavaren, vilka fall för närvarande angivas i 13 § kommunalskattelagen,

motsvarande regel gälla beträffande fastighetens väghållningsskyldighet. Till

ej ringa del är det här fråga om publik jord. Det synes ock vara tanken på

dessa fall som närmast givit anledning till att den publika jorden fått intaga

en särställning i förevarande hänseende.

Där nyttjanderätten ej är av sådant slag, som nyss sagts, lärer däremot

icke kunna särskiljas någon grupp av fall, för vilkas del utan vidare kan antagas

att det skäligen bör åligga innehavaren i stället för ägaren att fullgöra

prestationen. Ej ens landbo och arrendator av jordbruksfastighet torde alltid

böra svara för vägunderhållet, utan möjlighet synes även för dem böra hållas

öppen att genom det privata avtalet med jordägaren befria sig från dylikt

ansvar. Sedan den gällande bestämmelsen i ämnet infördes, hava de på frågan

inverkande förhållandena väsentligen ändrats, särskilt såtillvida som vägunderhållet

numera ofta utföres efter gemensamhetssystemet med penningbidrag.

Här må ock erinras örn att vid tiden för tillkomsten av väglagens förevarande

stadganden reglerna för den kommunala fastighetsbeskattningen i motsvarande

punkt voro andra än nu. Yad som i det ena eller andra fallet kan vara en

rättvis fördelning mellan ägaren och innehavaren måste bero på omständigheter,

som betydligt växla från fall till fall, ej blott karaktären av väghållningsprestationerna

utan även t. ex. vägens ändamål, ny ttjanderättens varaktighet

och omfattning, arrendesummans storlek samt dagsverksskyldigheter

och andra särskilda åtaganden. Hänsyn kan tagas härtill i det privata avtalet,

och de supplerande lagbestämmelser, som kunna tarvas för den händelse

avtalet lämnar frågan öppen och som få byggas på vad som i normalfallet

kan anses vara lämpligast eller förutsättas hava varit kontrahenternas mening,

synas tillhöra lagstiftningen om det privata mellanhavandet mellan dem men

icke böra inverka på väglagens innehåll. De en arrendator vanligen i förhållande

till jordägaren åliggande skyldigheterna synas väl vara av sådan beskaffenhet

att det sålunda föreligger skäl att i arrendelagstiftningen uppställa regeln

att, när annat ej avtalats, arrendatorn har att fullgöra underhållet av såväl

fastighetens rent privata vägar som ock av vägar, som äro gemensamma för den

arrenderade och andra fastigheter. Men ett dylikt stadgande är ju något helt

annat än en bestämmelse i väglagen att ansvaret gentemot andra fastigheter för

fullgörande av den ifrågavarande egendomens vägunderhåll skall åvila arrendatorn

i stället för jordägaren, vilken bestämmelse icke röner inflytande av

vad arrendeavtalet innehåller.

Huruvida hänsyn till de övriga väghållarnas intresse kan verka i den

riktning att jordägan^ befrias från ansvar och detta i stället lägges å innehavaren

synes tvivelaktigt, åtminstone med gällande lags ståndpunkt i fråga örn

fastighetens sakrättsliga ansvar. Visserligen föreligger icke någon säkerhet

för att jordägaren är solvent, men där fastigheten ej är alltför högt intecknad,

representerar den ju dock en tillgång i hans hand. För utfående av innehavarens

prestation kan däremot fastigheten icke tillgripas. Att det i vissa fall

kan vara förenat med mindre omgång och besvär att vända sig mot innehavaren

lärer i jämförelse med vad nu sagts få anses vara av mindre vikt, och torde i

värjo fall varken kunna leda längre än till att jordägarens ansvar göres

subsidiärt i förhållande till innehavarens eller böra föranleda att å innehavaren

lägges ett ansvar, som billigtvis ej bör åvila honom. Är innehavaren avtalsmässigt

förpliktad att för jordägarens räkning fullgöra prestationerna, lärer

det för övrigt ligga i den senares intresse att i fall av behov förse vågsam
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

fällighetens styrelse eller annan representant för väghållarna nied fullmakt

att utkräva denna förpliktelse.

De sakkunniga äro redan på här ovan anförda skäl benägna att förorda att,

med undantag för de fall då fastighetsskatt till kommunen skall gäldas av innehavaren,

det personliga ansvaret för fastighetens väghållningsskyldighet lägges

icke å innehavaren utan å ägaren.

Härtill kommer att, om i enlighet med de sakkunnigas förslag pant- och

förmånsrätt i fastigheten för ifrågavarande bidragsfordringar införes, fastighetsägaren

skulle ansvara åtminstone med fastigheten och att sålunda en

utvidgning av ansvaret till att omfatta även hans övriga tillgångar väl i de

flesta fall skulle spela en ringa roll för honom, medan å andra sidan tämligen

komplicerade förhållanden kunna uppkomma, därest nyttjanderättshavare

skall svara personligen och nytt]''anderätten omfattar blott en del av den fastighet,

som skall häfta för bidragsbeloppen.

I de undantagsfall, då sålunda enligt de sakkunnigas mening innehavaren

bör svara i ägarens ställe, borde enligt de sakkunniga den av dem föreslagna

pant- och förmånsrätten i fastigheten icke äga rum och ej heller åläggas

ägaren något subsidiärt personligt ansvar. Det syntes nämligen de sakkunniga

att behovet av att sålunda säkerställa bidragsfordringarna i nu förevarande

fall vore mindre än eljest och att ett ansvar för ägaren, vare sig personligt eller

begränsat till fastigheten, kunde leda till obillighet under vissa omständigheter.

Med ägare borde emellertid här, på sätt skett i 17 kap. 6 § handelsbaden

beträffande fordran å kommunalutskylder, likställas den, som utan

vederlag innehade fastigheten på grund av testamente, och pant- och förmånsrätt

således inträda i detta fall, vare sig någon verklig ägare funnes

eller ej.

Den av de sakkunniga åsyftade förmånsrätten vore en förmånsrätt i fast

egendom, jämställd med den som enligt nyssnämnda lagrum tillkommer

enskild räntetagares fordran. Någon pant- och förmånsrätt i lös egendom

för de fall, då enligt förslaget väghållningsskyldighet skulle åläggas sådan

egendom, ansåge de sakkunniga det icke vara nödvändigt att tillskapa. De

sakkunniga yttra härom vidare:

Lägges betalningsansvaret å egendomens ägare, kommer ju egendomen därmed

att svara för gälden, och att denna synpunkt i fråga örn fast egendom ej

kan bliva avgörande beror särskilt därpå att egendom av sistnämnda slag i

stor omfattning pantsättes genom inteckning och att därför äganderätten ofta

ej är av synnerligt värde. Något motsvarande gäller i regel icke om den nu

ifrågavarande lösa egendomen. Vissa slag därav kunna emellertid bliva föremål

för förlagsinteckning, men här tillkommer den synpunkt att vad ovan

anförts örn att det icke kan anses obilligt att de, som hava inteckning i fast

egendom, få finna sig i att väghållningsbidragen utgå med bättre förmånsrätt

än deras fordran, icke äger samma grad av giltighet beträffande förlagsinteckning,

vars föremål näppeligen kan såsom en fastighet anses stiga i värde genom

väganläggningar.

De sakkunniga tillägga att beträffande de undantagsfall, för vilka pant- och

förmånsrätt sålunda enligt de sakkunnigas mening icke borde stadgas, emellertid

borde sökas andra medel att utestänga den för väghållarna vid gemensam

väghållning största risken av personlig insolvens hos någon av dem. Där
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Majus proposition nr 250.

utinnan anvisas det medel att i fall då bland vägsamfällighets medlemmar ingår

egendom, däri förmånsrätten icke skulle gälla, stadga vissa villkor för att

samfälligheten skall äga ikläda sig gäld, varförutom framhålles att i vissa

fall egendom, som nyss nämnts, enligt de sakkunnigas förslag skulle kunna

åläggas slitageersättningsskyldighet i stället för andel i väghållning.

Vad angår det förfarande, genom vilket rättigheter och skyldigheter beträffande

väg fastställas, anföra de sakkunniga att förfarandet uppenbarligen

måste i alla viktigare fall innefatta syn på stället. De sakkunniga fortsätta:

Möjligen kunde ifrågasättas att enklare spörsmål, såsom enbart upplåtelse

av tillfällig vägrätt mot ersättning i penningar, skulle få avgöras

utan sådan syn och t. ex. behandlas blott såsom ett ansökningsärende hos

länsstyrelsen. Men i dylika enkla fall torde alls ej krävas offentlig myndighets

inblandning, såframt ej tvist föreligger mellan parterna, och tvisten torde

då i regel vara av den beskaffenhet att det i rättvisans intresse måste anses

önskligt att den, som skall besluta i ärendet, äger god kännedom om ortsförhållandena

och att bekväma former givas för muntliga förhandlingar inför

honom helst å själva platsen i fråga, varigenom förlikning ofta bör kunna

åstadkommas. De sakkunniga hava därför, såvitt angår vanliga enskilda

vägar, icke trott sig böra föreslå någon ny form för fastställelseförfarandet

vid sidan av förrättning på stället.

De sakkunniga anföra att reformkraven på förevarande område, i den mån

de ej avsett endast detaljer, huvudsakligen riktat sig mot ordningen för förrättningsresultatets

överprövning, som ansetts för omständlig, långsam och

för sakägarna kostsam, samt erinra örn att under förarbetena till 1907 och

1926 års väglagar vissa inom högsta domstolen respektive lagrådet väckta förslag,

avseende att för den, som är missnöjd med förrättningsresultatet, förenkla

sättet att anhängiggöra målet, avvisats, till synes huvudsakligen av det skäl,

att man ansett de med skyldigheten att instämma alla sakägarna förenade

kostnaderna, besvären och riskerna utgöra ett lämpligt medel att avskräcka

från ohemula eller onödiga klagomål över förrättningar. De sakkunniga

anföra vidare:

Sin funktion att nedbringa antalet fall, då klagan över förrättning föres,

torde den nuvarande ordningen för överprövningen hava fyllt ganska väl. Av

statistiken framgår att av de under sistförflutna femårsperiod redovisade

förrättningarna endast omkring 0V2 procent överklagats. Kunde detta förhållande

tagas som bevis för att något verkligt behov av ändring i förrättningsutlåtandena

förelåge endast i undantagsfall, skulle förvisso även behovet

av omdaning av processformerna i dessa ärenden vara tämligen litet kännbart.

Men den valda metoden att avskräcka från onödiga klagomål är i

nästan lika hög grad ägnad att hindra befogade sådana även i fall där tvisteföremålet,

ehuru måhända icke av särskilt stort objektivt värde, dock är av

betydande vikt för den enskilde. Sedan parten fått sin rätt prövad under

betryggande former, kanske i mer än en domstolsinstans, kan sannolikheten

för att avgörandet ej innebär avsevärd rättsförlust för honom vara tillräcklig

för att motivera begränsningar av möjligheterna till ytterligare prövning,

men förrättningsförfarandet erbjuder näppeligen sådan trygghet att redan

efter ett dylikt förfarande begränsningar av ifrågavarande slag böra träda i

funktion. Att märka är ock att saken här ej gäller uteslutande parterna

själva utan att även ett av deras intressen förmedlat allmänt sådant beröres

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

och särskilt att förrättningsutlåtandet medför verkningar jämväl för andra

enskilda än »sakägarna». Med hänsyn härtill kunde t. o. m. ifrågasättas,

huruvida det icke borde föreskrivas obligatorisk överprövning av utlåtandet.

Att de sakkunniga icke föreslå något sådant beror huvudsakligen på att

granskningen knappast skulle kunna bliva effektiv med avseende å själva

saken, med mindre en omständlig och dyrbar ordning härför infördes med

undersökningar på platsen eller åtminstone sakägarnas hörande. Men avstår

man från att stadga obligatorisk överprövning, bör man åtminstone icke uppsåtligen

försvåra för part att själv bringa saken under sådan prövning i fall

då behov av ändring i utlåtandet icke kan anses uteslutet.

Utbyttes stämningsförfarandet mot besvär, vore visserligen en stor vinst

ernådd och målet kunde då vid domstolen erhålla sina riktiga proportioner,

men i samma män som denna brist i det nuvarande systemet avhjälptes skulle

andra sådana framträda så mycket starkare. Dessa andra olägenheter äro väl

i viss män av den art att de icke kunna undvikas utan uppoffrande i för hög

grad av rättssäkerheten och jämväl gemensamma för tvistemål i allmänhet,

men vägmålens speciella karaktär medför i flera hänseenden att de vanliga

processformerna här äro mindre lämpliga än eljest. Förhandlingar mellan

parterna eller deras ombud och det material de kunna införskaffa äro i regel

ingalunda tillfyllest för att bereda domstolen möjlighet att bilda sig en riktig

uppfattning i mål av ifrågavarande slag, ej ens örn rättens ordförande söker

utöva verksam ledning av processen samt inkallar förrättningsmannen att

tillhandagå med upplysningar. Håller rätten syn, uppkomma kostnader, som

kunna bliva betydliga och, särskilt där de drabba blott någon eller några få

av parterna, för dem mycket betungande. I vissa domsagor är det alltjämt

långt mellan tingssammanträdena och, även där så ej är förhållandet, fördröjes

processen ej sällan genom svårigheten att vid sammanträdena anslå

tillräcklig tid för varje särskilt mål och än mer genom den i tvistemål ej

ovanliga företeelsen att rättegångsombuden förena sig i begäran örn uppskov

jämväl där ett sådant måste anses onödigt. Dröjsmålet är här särskilt betänkligt

som det kan inträffa att hundratals sakägare blott formellt intaga

partställning i processen. Vid klagan över underrättens eller hovrättens

dom återkomma ungefär samma besvär och kostnader för delgivningar som

i stämningsförfarandet. Slutligen kan hela processen resultera i målets återförvisning

till ny förrättning, och det torde icke saknas exempel på att ett

dylikt beslut lämnar föga ledning beträffande de hänseenden, vari den äldre

förrättningen ansetts bristfällig, varigenom risk uppstår för nytt återförvisningsbeslut.

Mot att av dessa eller andra skäl överflytta målet från domstolarna till

administrativa myndigheter möta enligt de sakkunnigas mening avgörande

betänkligheter. I vida övervägande grad är det här fråga örn rena rättstvister

mellan enskilda; det allmännas intresse har icke den styrka att det motiverar

ett direkt inskridande från den administrativa maktens sida och ej heller att

frågorna, där de väckas av enskild part, i sista hand avgöras i administrativ

ordning. De myndigheter, som såsom första överprövningsinstans skulle

kunna komma i fråga, vore väl endast länsstyrelserna. Men för att dessa

skulle vara kvalificerade för uppgiften förutsättes att varje ärende kunde

ägnas en ingående granskning av de beslutande ämbetsmännen själva, att

parterna eller deras ombud bereddes tillfälle att muntligen inför länsstyrelsen

utveckla sina krav och synpunkter samt att erforderlig teknisk sakkunskap

stöde länsstyrelsen till buds, vartill kommer att i häradsrätt åtmistone

inom nämnden och i rådstuvurätt hos rättens ledamöter regelmässigt

kan påräknas större kännedom örn de lokala förhållandena än hos

länsstyrelserna, varför behovet av syn på stället skulle ytterligare ökas, örn

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

89

det vore dessa senare myndigheter som skulle handlägga och avgöra målen.

Att uppgiftens överflyttande på länsstyrelserna skulle kunna innebära en

väsentlig ökning av deras arbetsbörda är otvivelaktigt och med hänsyn till

vad ovan anförts skulle större lättnad härutinnan icke gärna kunna beredas

genom utökning av underordnad personal. De skäl, som föranlett att lagsökningsmålen

flyttats från länsstyrelserna, kunna förvisso i än högre grad

åberopas för att icke till dem överföra nu ifrågavarande vägmål.

De sakkunniga angiva härefter vissa speciella regler, genom vilkas införande

man skulle kunna minska de påtalade olägenheterna av vägmålens

handläggning vid allmän underrätt, samt fortsätta därefter:

Emellertid finna de sakkunniga, att i samma mån som dylika regler, vilka

huvudsakligen avse att befordra ett snabbt avgörande, skulle praktiskt genomföras,

rättssäkerheten och noggrannheten lätt kunde äventyras. Till största

delen måste säkerligen den med en process i vanlig ordning följande omständligheten

vara en nödvändig betingelse för utredningens fullständighet

och avgörandets riktighet, vadan det kunde vara att begära det omöjliga, örn

man utan att medge någon eftergift härutinnan krävde betydligt större snabbhet

och förenklade former. Yad som erfordras för att de ifrågavarande vägmålen

skola kunna avgöras på samma gång snabbt och riktigt och utan att

återförvisning till ny förrättning annat än undantagsvis behöver förekomma,

är framför allt att handläggningen vid rätten kan koncentreras till något eller

några sammanträden, vid vilka andra mål och ärenden ej behöva förekomma

och då vid behov syn å stället samtidigt kan verkställas av rättens ledamöter

samt sakkunnigt tekniskt biträde anlitas, vilket icke på grund av tidigare

befattning med ärendet eller eljest kan anses jävigt. För att realisera

dessa krav vid den allmänna underrättsprocessen skulle erfordras urtima

sammanträde och rättegångskostnaderna väsentligen ökas för parterna,

därest ej tillika särskilda bestämmelser utfärdades örn det allmännas övertagande

av en del av dessa kostnader eller åtminstone en begränsning av

antalet nämndemän skedde. Å andra sidan synes målens natur i viss mån

motivera ökat inflytande åt lekmän med speciella förutsättningar att verkställa

de värderingar, som här oftast äro i fråga. Det sagda visar hän på

lämpligheten av förslaget om målens överflyttande från allmän underrätt till

ägodelningsrätt. Med en sådan åtgärd skulle automatiskt följa även besvärsförfarande

i stället för stämning, stora lättnader för parterna med avseende

å anhängiggörandet av målet i överrätterna samt möjlighet att underlåta att

inkalla sådana sakägare, vilkas rätt uppenbarligen ej är i fråga. Yägfrågorna

torde ock i regel kunna anses äga en ganska nära frändskap med vissa tili

jorddelningsmål hörande spörsmål, och ägodelningsnämndemännens särskilda

kvalifikationer böra kunna vara av betydelse även i vägmål.

Utbytes allmän underrätt mot ägodelningsrätt och stadgas tillika möjlighet

i viss utsträckning att omedelbart verkställa ägodelningsrättens dom,

ändå att den överklagats, torde rimliga anspråk på ett förbättrat överprövningsförfarande

i vägmål, som röra vanliga enskilda vägar, vara uppfyllda.

De sakkunniga hava ock i dessa åtgärder sökt lösningen av förevarande

problem, såvitt angår ifrågavarande vägar.

Beträffande privata avtal i vägfrågor, anföra de sakkunniga bland annat:

Grundsatsen att det allmänna icke direkt i sitt eget intresse skall uppställa

tvångsbud i fråga om enskilda vägar tillämpas så, att vägintressenterna

äga ej blott underlåta att ordna sina mellanhavanden beträffande vägarna

utan även fritt reglera dessa mellanhavanden genom avtal helt vid sidan av

lagens regler. Att avtalet iklätts viss form kräves icke.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Majus proposition nr 250.

I överensstämmelse med sin princip om sakägarnas dispositionsfrihet vid

förrättning utgår lagen från att förrättningsförfarandet har till syfte blott

att möjliggöra vägförhållandenas ordnande i fall, då enighet mellan sakägarna

ej kunnat uppnås, och således i första hand bör vara ett förlikningsförsök

(12 och 21 §§). Då lagen dock icke utan vidare medgivit samma rättsverkningar

åt det privata avtalet som åt ett förrättningsresultat, lärer anledningen

härtill främst varit att det förra icke anses äga samma grad av

notoritet som det senare. Den omständighet att ett förfarande i den av

lagen stadgade ordningen kan medföra större trygghet för resultatets fortbestånd

ger ett sådant förfarande faktiskt en ny uppgift och framkallar för

sakägarna ett intresse att anlita denna ordning, även då de äro fullt ense.

Det sist sagda gäller emellertid närmast vägbyggnadsföretag. Då fråga är

endast örn en reglering av vägunderhållet, har lagstiftaren i syfte att bespara

sakägarna kostnader och besvär nedsatt sina anspråk på notoriteten och tillerkänt

sakrättsliga verkningar åt det privata avtalet, blott detsamma upprättats

skriftligen och med vittnen samt intagits eller inom viss tid intages

i domboken (30 §). Alldeles främmande för lagstiftningen lärer dock ej den

synpunkt varit att ett förrättningsutlåtande, även örn det grundats på förening

mellan sakägarna, med hänsyn till det inflytande förrättningsmannen

genom råd och föreställningar kan utöva å deras dispositioner, kan med

större säkerhet än det privata avtalet antagas innefatta en lämplig och rättvis

reglering. En sådan uppfattning torde nämligen kunna anses ligga till grund

för bestämmelsen att ett privat avtal örn vägunderhåll kan, utan att särskild

anledning därtill gives, hävas sedan 10 år förflutit efter avtalets tillkomst.

Att vägbyggnadsavtal ej inbegripits under denna bestämmelse lärer berott

därpå att beträffande dylikt avtal allmänna rättsregler ansetts vanligen medföra

enahanda resultat. (Prop. nr 88 till 1907 års riksdag, sid. lil.)

De sakkunniga hava i viss mån en annan inställning till spörsmålet örn de

privata avtalen.

Utan att vilja förringa intresset av att enklaste och billigaste medel väljas

för uppnående av ett visst syftemål anse de sakkunniga ingalunda uteslutet

att ett förfarande under ledning av kompetent, av myndighet utsedd förrättningsman

ofta kan från såväl det allmännas som de enskildas synpunkt vara

att föredraga framför en privat överenskommelse. I mer komplicerade fall

uppstå lätteligen i vägärendena frågor av teknisk eller rättslig natur, vilka

menige man icke förstår att bedöma, och ett normalt förhållande är att sakägarna

behöva biträde för beräkningar, värderingar, uppsättande av kontrakt

m. m. Örn sakägarna därför, såsom kanske oftast sker, till sin hjälp anlita

utomstående, saknas dock alldeles kontroll å att den, under vars ledning de

ställa sig, äger nödiga personliga förutsättningar för att rätt fullgöra sin

uppgift. Att vid lagstiftningen vinnlägga sig örn att enskilda överenskommelser

— vilket begrepp här ofta blir liktydligt med privata förrättningar —

måtte kunna utrustas med enahanda rättsverkningar som en reglering i

lagens ordning, för att en sådan må undvikas och därmed någon kostnadsbesparing

ernås, kan vara ett missriktat nit i sparsamhetens namn och motverkar

intresset för det allmänna att bereda sig åtminstone det inflytande å

det enskilda vägväsendet, som länsstyrelsernas kontroll över förrättningsmännens

kvalifikationer innebär. Äro sakägarna ense, torde för övrigt det

offentliga förrättningsförfarandet i regel icke behöva draga stora kostnader

eller taga lång tid i anspråk. Erinras må ock att mindre bemedlade kunna

erhålla statsbidrag till dylika kostnader och att vissa förrättningskostnader

alltid gäldas av statsmedel, vilka utgifter för det allmänna torde kunna

anses väl motiverade även av dess eget direkta intresse. Det må vidare framhållas

att, örn vägfrågorna regleras genom privata avtal, möjligheten att

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

bilda sådan vägsamfällighet, som i lagen sägs, går förlorad och därmed väl

i allmänhet även möjligheten till en rationellt bedriven väghållning efter

gemensamhetssystem.

Å andra sidan måste förhållandena mången gång kunna vara så enkla att

en vanlig överenskommelse i vad form som helst grannarna emellan är fullt

tillräcklig. Att beröva ett privat avtal i vägfrågor all giltighet kan ej heller

ifrågasättas. Det är blott lämpligheten av att bereda ett dylikt avtal starkare

rättsverkningar än vad som följer av allmänna regler de sakkunniga draga

i tvivelsmål.

Såsom betänklig framstår en sådan lagstiftningsåtgärd med hänsyn till

risken för kränkning av tredje mans rätt.

Enligt allmänna rättsregler blir det privata vägavtalets bindande verkan

begränsad huvudsakligen till att gälla förhållandet mellan de kontraherande

personerna. Väl kan i vissa fall en privat upplåtelse av vågrätt intecknas

såsom servitut eller nyttjanderätt, men genom de härom gällande reglerna

är dock sörjt för att äldre rättigheter med avseende å den tjänande fastigheten

ej lida intrång och att de, som framdeles ämna förvärva eller belåna

fastigheten, kunna i tid förskaffa sig kännedom örn vågrätten. I ett enskilt

avtal stipulerad väghållningsskyldighet kommer enligt allmänna regler att

åvila endast den person, som åtagit sig skyldigheten (eventuellt även hans

universalsuccessorer), och en riktig tolkning av avtalet torde vanligen leda

till att skyldigheten anses åligga honom endast så länge han fortfarande

äger eller innehar fastigheten, dock att det måhända kan fordras av honom

att, örn han överlåter sin ägande- eller nyttjanderätt till annan, han därvid

betingar sig att denne i hans ställe tillträder vägavtalet. Ett förfarande i

den av väglagen stadgade särskilda ordningen medför ju däremot att de

fastställda rättigheterna och skyldigheterna tilläggas fastigheterna själva

och utan inteckning bestå, i vems hand fastigheterna än komma, samt äga

företräde framför äldre, måhända intecknade rättigheter till fastigheterna.

Därför och med viss hänsyn även till det allmännas intresse hava de sakkunniga

ock gjort gällande att vid förrättning fastställelse av ett avtal sakägarna

emellan icke bör få ske, därest avtalets innehåll uppenbarligen till

någon av fastigheternas skada i för hög grad avviker från de grunder, enligt

vilka lagstiftaren anser sig kunna medge tvång till vägrättsupplåtelse eller

väghållningsskyldighet. En självfallen följd av en dylik begränsning av

dispositionsfriheten vid förrättning är att de sakrättsliga verkningar, som

tillkomma ett förrättningsutlåtande, icke böra tillerkännas ett utom förrättning

ingånget avtal, med mindre enahanda garantier mot innehållets oskälighet

beredas.

Att den örn underhållsavtal gällande bestämmelsen rörande viss form

för avtalet och dess intagning i domboken icke på långt när är tillfyllest

härutinnan ligger i öppen dag. Varje slag av garanti för skäligheten och

rättvisan i innehållet av ett dylikt avtal saknas, ett förhållande som med

hänsyn till avtalets natur kan motivera viss begränsning av dess giltighet

för kontrahenterna själva och så mycket mer talar mot att utsträcka dess

verkningar utöver vad som följer av allmänna regler. Där avtalet, oavsett

huruvida fastighet undergår exekutiv försäljning, blir bindande för framtida

ägare och innehavare, riskeras även deras rätt, vilka redan vid tiden för

avtalet äga inteckning i fastigheten. Då tillika den notoritet, som lagen

avsett att tillskapa, uppenbarligen lämnar mycket övrigt att önska, kunna

jämväl framtida ägare, innehavare och långivare oförskyllt lida skada av

avtalet. Särskilt betänkligt är härvidlag att sakägarna torde kunna genom

ett dylikt privat, i domboken intaget avtal upphäva vad tidigare genom förrättningsförfarande

bestämts och sålunda erhållit viss publicitet. Det kan

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majlis proposition nr 250.

t. o. m. tänkas inträffa att någon kontrahent åtager sig för stor förpliktelse

i bedräglig avsikt mot en om avtalet okunnig efterträdare i hans rätt till

fastigheten. Bestämmelsen örn sakrättslig verkan av ett privat underhållsavtal

kan sålunda medföra verkliga rättskränkningar. — — —-

I regel utsäger väl ett avtal örn vägunderhåll intet rörande vågrätt, men

såsom ett tyst villkor för underhållsskyldigheten torde dock vanligen i

avtalet kunna anses ligga även vägrättsupplåtelser. Som bestämmelsen i

lagens 29 § örn fortbeståndet av en vid förrättning i samband med åläggande

av väghållningsplikt tyst eller uttryckligt upplåten vågrätt icke utsträckts

till att gälla även dylik upplåtelse i ett privat avtal, skulle lätteligen hela

avtalet kunna förfalla därigenom att ny ägare till någon av fastigheterna

vägrar att tillåta de övriga att trafikera vägen, till deli del den framgår över

hans ägor.

Den omständighet att vågrätten sålunda icke tryggats innebär väl en begränsning

av risken av de sakrättsliga verkningar, som för närvarande i vissa

fall tillkomma det privata underhållsavtalet, men medför å andra sidan även

att syftet med lagens stadgande i 30 § andra stycket i motsvarande mån

förfelats.

På grund av vad här anförts föreslå de sakkunniga att nämnda stadgande

icke erhåller någon motsvarighet i en ny väglag. Den granskning och det

offentliggörande av ett privat vägavtal, som måste fordras för att avtalet

må utrustas med ifrågavarande av lagen åsyftade sakrättsliga verkningar,

torde icke kunna åstadkommas med enklare medel än en i laga ordning verkställd

förrättning.

De sakkunniga avhandla härefter frågan örn förhållandet mellan å ena sidan

enskilda vägavtal samt å den andra förrättningsutlåtanden rörande en och

samma väg samt finna att spörsmålet, i vad mån det ena avgörandet skall sätta

det andra ur kraft, i vissa fall och hänseenden måste överlämnas till prövning

i vanlig ordning med ledning av allmänna rättsgrundsatser. Emellertid borde

väglagen enligt de sakkunnigas mening reglera, i vad män prövningen vid förrättning

skall vara bunden av ett av sakägaren åberopat avtal rörande fråga,

som hänskjutits till avgörande vid förrättningen. Härom anföra de sakkunniga:
För

närvarande lärer gälla att ett privat avtal skall inom sitt vanliga eller

av väglagen utvidgade giltighetsområde respekteras vid förrättning, där ej

annorledes särskilt stadgas, på sätt i 30 § första stycket och 31 § andra

stycket skett. Endast om överenskommelse ej kunnat träffas, skall frågan

upptagas vid förrättning (12 §); även möjligheten att vid förrättning stadfästa

ett utom densamma slutet avtal synes således vara okänd av lagen, och

i dess stadganden i övrigt saknas väl icke skäl för en dylik ståndpunkt.

Att principen icke kan i allo upprätthållas torde emellertid vara tydligt.

Någon, som ej är bunden av avtalet, kan genom att göra sin rätt enligt väglagen

gällande undanrycka förutsättningarna för att i förrättningsutlåtandet

lämna avtalet orubbat. Yad fastighets innehavare avtalat kan, örn fastighetens

ägare ej är bunden därav, på hans yrkande bliva ändrat i utlåtandet,

och vad emellan två fastigheters ägare överenskommits kan man vid förrättning

bli nödsakad frångå på talan av ägaren till en tredje fastighet.

Principiellt sett måste det otvivelaktigt vara riktigt, att den, som personligen

är bunden av ett avtal, vilket medkontrahent åberopar vid förrättning,

ej därvid bör äga med laga verkan föra sådan talan för fastighet, att hans

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

yrkanden komma i strid mot avtalet. Fastigheten är ju intet rättssubjekt,

och ej heller äro de av väglagen stadgade rättigheterna av oförytterlig natur,

Därest någon enligt avtalet berättigad det fordrar, bör detsamma således

respekteras, såvitt det kan ske utan intrång i tredje mans rätt, men respekten

för avtalets helgd synes icke behöva leda till att man vid förrättningen icke

får upptaga den fråga, som avtalet reglerar. Örn i enlighet med de sakkunnigas

förslag förrättningsmannen skall vara pliktig i vissa fall att vägra

godkänna en vid förrättningen ingången förening samt tillika ett privat —

d. v. s. ett vid förrättning icke fastställt — avtal ej tillerkännes längre gående

verkningar än vad som följer av allmänna rättsregler, torde man kunna och

böra medge att avtalet prövas och fastställes vid förrättningen under enahanda

betingelser som örn det ingåtts vid densamma. Sakägare, som är

bunden av avtalet, bör alltså icke äga hindra att detta lägges till grund för

förrättningsutlåtandet, under förutsättning att avtalet med hänsyn till sitt

innehåll kunnat godkännas som giltig förening. Dock torde man från denna

regel böra, i nära anslutning till gällande lags bestämmelser, göra undantag

för två fall, det ena, örn de förhållanden, som vid avtalets tillkomst utgjort

förutsättningar för detsamma, sedermera väsentligen förändrats, det andra,

då avtalet avser väghållningsskyldighet och mer än 10 år förflutit sedan

avtalet ingicks. I dessa båda fall bör vid förrättning ingen anses bunden av

avtalet. Att anförtro förrättningsmannen (eventuellt med gode männen!

prövningen av frågan örn förutsättningarna liksom av bevisningen örn

avtalets existens och innehåll synes icke möta för stora betänkligheter med

hänsyn till möjligheten för sakägarna att bringa förrättningsresultatet under

domstols granskning.

Sålunda är det de sakkunnigas mening att -— ehuru ett privat vägavtal

icke bör erhålla sakrättsliga verkningar blott genom intagning i dombok eller

annan publikationsåtgärd — dock icke varje utväg skall stängas till att förskaffa

avtalet sådana verkningar, ändå att ej alla kontrahenterna äro eniga

därom. Skulle de åter vid förrättning, som påkallas endast för fastställelse

av avtalet, enas om sådan fastställelse men det vid officialprövningen befinnas

att deras talan ej kan bifallas, får förrättningsmannen söka förmå sakägarna

till ändring i avtalet och, om de likväl fasthålla vid detsamma, inställa

förrättningen med förklaring att av skäl, som anföras, avtalet ej kan fastställas,

därvid avtalet alltså förblir ett privat sådant.

Förslaget att vågrätt och skyldighet att medverka till väghållning alltjämt Yttrandena,

skola vara knutna till vissa slag av egendomar, i främsta rummet fastigheter,

och således icke utgöra personliga rättigheter respektive förpliktelser har i

några få av de inkomna yttrandena gjorts till föremål för kritik. Överlantmätaren

i Södermanlands län uttalar att slitageersättning, som i

många fall skulle vara en synnerligen praktisk form av bidrag, skulle

få än större betydelse, örn bestämmelserna därom kunde tillämpas även

å andra objekt än fastighet i förslagets mening t. ex. företag för trafikutövning.

Sistnämnda mening delas av lantmäteristyrelsen och uttalas

även av jägmästaren i Ragunda revir, vilken framhåller att bärplockare

och turister ofta med bussar och bilar färdas från industrisamhällen å kronans

enskilda vägar i reviret. Vägingengör en i Uppsala län förmenar att väghållningsskyldighet

bordo åvila envar, som nyttjar vägar på sådant sätt att kännbart

slitage uppstår. Liknande mening rörande vägintressentbegreppets utvidgning

återkommer i yttranden från ett par vägstyrelser i sistnämnda län.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ls proposition nr 250.

Beträffande det sätt, på vilket vägintressentbegreppet enligt förslaget skulle

bestämmas, anmärkes i övrigt av lantmäteristyrelsen att med fastighet borde

kunna likställas, förutom sämjedelningslott, i vissa fall arrendelott ävensom

stadigvarande sambrukade fastigheter. Uppfattningen, att det avgörande för

innebörden av uttrycket fastighet bör vara brukningsförhållandena, framträder

även i tre överlantmätares yttranden. En vägingengör anför, att den i

viss mån fria prövningen, vad som skall anses såsom fastighet, ställer stora

krav å vederbörandes kompetens.

Vidkommande sättet för väghållningens utförande uttalas av domänstyrelsen,

en Överjägmästare och två jägmästare önskan att lagen måtte

giva företräde åt gemensamhetssystemet. En av de båda jägmästarna föreslår

att väglottssystem skulle få av sakägarna väljas blott när fråga är om

enklare vägar, t. ex. hemkörslovägar, eller där antalet intressenter ej överstiger

10.

Mot förslaget att i vissa fall kunna utbyta väghållningsskyldighet mot

plikt att erlägga slitageersättning anmärkes av en jägmästare att sådan ersättning

vore svår att rättvist beräkna och därför ej borde förekomma samt av

en annan jägmästare att slitageersättning medförde för låg gottgörelse. Domänstyrelsen,

en Överjägmästare och en överlantmätare yttra den mening att

någon rätt att återkräva erlagd slitageersättning icke borde stadgas. En annan

överlantmätare ifrågasätter huruvida icke slitageersättningsplikt borde medföra

rätt att påkalla väghållning och föra talan »mot förrättning».

I fråga örn gång- och cykeltrafik anmärker sistnämnde överlantmätare

(Malmöhus län) att denna trafik borde bidraga till väghållning i vissa fall,

såsom då särskild väg för dylik trafik anordnats eller i fråga örn vinterväghållning,

därvid såsom exempel anföres det i Skåne förekommande fall att

då väg på senhösten till följd av bettransporter blir oframkomlig för fotgängare,

en enkel stig vid sidan av vägen får anordnas för dem. Lantmäteristyrelsen

biträder såtillvida sistnämnda anmärkning att styrelsen anser gångoch

cykeltrafik böra bidraga till åtgärder för densamma.

En överlantmätare ifrågasätter huruvida icke särskilt stränga förutsättningar

borde stadgas för lagreglernas tillämpning i fall då vägbehovet vore

endast tillfälligt.

Två enskilda personer, vilka ofta förordnats till förrättningsmän vid vägförättningar

i Norrland, anmärka den ene att »märkligt men» ej borde få utgöra

hinder för tvångsrätt till vägs byggande på lämpligaste sätt, och den andre,

att fara vore att i uttrycket »synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av

fastighet» skulle inläggas en alltför snäv begränsning.

Yad angår förslaget örn retroaktiv bidragsplikt i vissa fall, uttalar kammarkollegium

tvekan örn lämpligheten härav, medan däremot de anmärkningar, som

i övrigt från vissa håll framställts mot förslaget i denna del och som avse

förslagets närmare utformning, åsyfta tillämpning av reglerna i större omfattning

än de sakkunniga ansett lämpligt.

Beträffande normen för väghållningsbördans fördelning anmärker lantmäteristyrelsen

att biltrafiken borde särskilt bidraga på något sätt, därvid

styrelsen synes avse närmast att de vägintressenter, som trafikera vägen med

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Majus proposition nr 250.

automobil, borde bidraga med högre andelstal än örn annat trafikmedel använts.

En jägmästare anför att närmare tillämplighetsbestämmelser vore

önskvärda. En annan jägmästare anmärker att, medan underhållsskyldigheten

väl kunde fördelas efter omfattningen av vägens begagnande, vid fördelning

av byggnadsskyldighet borde tagas hänsyn till att olika sträckor av vägen

kunna vara olika dyra att bygga och att en delägare måhända använder endast

viss vägsträcka samt då borde deltaga i byggandet endast av densamma.

De sakkunnigas förslag rörande det personliga ansvaret för fullgörandet av

prestationerna har mött motstånd i yttranden från en Överjägmästare och tre

jägmästare, vilka gjort gällande att hållandet av utfartsvägar från enstaka

gårdar å kronomark, såsom torp och odlingslägenheter, icke borde anses åvila

kronan. En motsatt uppfattning företrädes av en annan Överjägmästare och

en jägmästare, och även domänstyrelsen lämnar lagförslaget i denna del utan

erinran.

Förslaget örn förmånsrätt avstyrkes endast av Överståthållarämbetet, som

anser tyst pant- och förmånsrätt medföra fara för fastighetskrediten samt

tillägger att, örn emellertid förmånsrätt skall införas, detta borde ske genom

bestämmelser i själva väglagen och gravationsbevis lämna upplysning örn

förhållandet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, huruvida icke förrättning

eller dom, varigenom väghållningsskyldighet ålagts, borde anmärkas i

gravationsbevis, en åtgärd som enligt länsstyrelsens mening kunde vara av

betydelse även för innehavare av äldre inteckningar, med hänsyn till möjligheten

att uppsäga inteckningarna till betalning, samt vore ägnad att vid exekutiv

auktion klargöra, huruvida förmånsrätt för väghållningsbidrag förelåge.

Vad angår fastställelseförfarandets grunddrag anmärker länsstyrelsen i

Västerbottens län att vid upplåtelse av tillfälliga vägrätter och rätt till gångväg

ett mindre omständligt förfarande borde tillämpas; förrättning, därvid

själva vägrättsfrågan avgjordes och förskottsersättning bestämdes, borde icke

få överklagas och fråga örn slutlikvid kunde i händelse av tvist hänskjutas till

skiljenämnd; ägodelningsrättsförfarandet vore tidsödande och olämpligt i

bagatellmål. Lantmäteristyrelsen förmenar att ändring av andelstal borde

kunna ske på enklare sätt än genom ny förrättning med hänsyn till ofta inträffande

växlingar i förhållandena. Överlantmätaren i Södermanlands län

ifrågasätter huruvida icke åt vägsamfälligheten själv kunde överlåtas att

besluta om ändring i förhållanden, som rörde slitageersättning, t. ex. antaga

nya intressenter eller besluta befrielse från eller ökning eller nedsättning av

den årliga avgiften. Kammarkollegium ifrågasätter, under hänvisning till

jämförelse med 19 kap. 12 § jorddelningslagen, huruvida icke i fall, då väghållningsskyldig

fastighet delats, den provisoriska fördelningen av dess andel

mellan de nybildade fastigheterna kunde ske i samband med jorddelningsförrättningen

och med avseende å varje fastighets nytta av vägen, överlantmätaren

i Västerbottens län efterlyser ett enklare förfarande än förrättning,

örn i fall av nyssnämnda beskaffenhet taxeringsvärdena icke äro lämpliga

såsom fördelningsnorm. överlantmätaren i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida

icke vid jorddelningsförrättning borde, utan särskilt förordnande eller

s. 96 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

kungörande, få upptagas även fråga om utfartsväg över fastighet, som ej beröres

av jorddelningsförrättningen, samt örn underhåll av sådan väg, därest samtliga

av vägfrågan berörda sakägare vore närvarande och ense såväl inbördes

som med förrättningsmannen. I några yttranden från överlantmätare uttalas

önskemål örn obligatorisk granskning av förrättningsresultatet från ägodeiningsrättens

eller överlantmätarens sida. Länsarkitekten i Västerbottens läll

föreslår att i fall, som avses i den gällande lagens 9 §, förrättningen, örn den

ägde rum i ett mindre samhälle, där sakkunnig förrättningsman måhända ej

vore att tillgå, skulle granskas och fastställas av länsstyrelsen antingen ovillkorligen

eller ock örn byggnadsnämnd eller förrättningsmannen ansåge det

behövligt. Skärpt kontroll från det allmännas sida i fall av nyssnämnd beskaffenhet

ifrågasättes även av länsstyrelsen i Värmlands län, vilken förmenar

att samråd borde ske med länsarkitekten, ävensom av länsarkitekten i

Västernorrlands län, vilken anser att länsstyrelsens tillstånd borde inhämtas.

I de yttranden, där förslaget att överflytta vägmålen från allmän underrätt

till ägodelningsrätt särskilt avhandlas, mottages detsamma i regel med tillfredsställelse.

Det avstyrkes endast av häradshövdingen i Ångermanlands

norra domsaga, vilken anser att tillräckliga skäl för åtgärden icke anförts,

att hänsyn till processlagsreformen icke tagits samt att klagoförfarandet bleve

för lättvindigt. Häradshövdingen i Hedemora domsaga anför att vägmålen

genom en dylik överflyttning skulle komma att ökas, och liknande mening

uttalas även i vissa andra yttranden, i vilka förslaget dock tillstyrkes. Hovrätterna

och processlagberedningen förklara sig icke hava något att erinra mot

förslaget i förevarande del.

Beträffande de sakkunnigas uttalanden örn privata vägavtal anför länsstyrelsen

i Västerbottens län att privat överenskommelse möjligen kunde

godkännas i vissa mindre betydande fall, såsom då fråga vore örn kort vägsträcka

och få sakägare. Av samma mening är vägingenjören i Värmlands län.

överlantmätaren i Västernorrlands län anser gällande bestämmelser örn förening

utom förrättning böra bibehållas och anmärker, att desamma torde

tillämpas endast när sakägarna äro få och förhållandena mindre svåra.

Såsom jag förut nämnt måste vägintressentbegreppet på något sätt begränsas,

så att icke härutinnan envar, som önskar begagna en väg, måhända

blott vid ett enda tillfälle, kommer i betraktande såsom intressent i lagens

mening. I annat fall skulle man föras tillbaka till frågan om vägens öppnande

för allmän trafik, ty varje procedur för prövningen av ett helt flyktigt vägbehov

och villkoren för dess tillgodoseende torde, hur man än sökte tillgodose

intresset av snabbhet och enkelhet, visa sig för tungrodd och kostsam för att

äga någon större praktisk betydelse. Men även om en lämplig metod stöde

till buds, måste, såsom de sakkunniga framhållit, beaktas att de enskilda vägbehov,

som icke kunna hänföras till fastighet eller därå varande anläggningar,

regelmässigt icke äro av den vikt, att de böra kunna tillgodoses genom intrång

i annans rättssfär. I de i vissa av yttrandena omnämnda fallen, då innehavaren av

trafikföretag vill med sina omnibusar eller automobiler trafikera enskild väg, synes

sålunda hans privatekonomiska intresse icke utgöra tillräcklig grund för att

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

mot vägägarens bestridande tillerkänna honom vågrätt; och skulle man med

hänsyn till mängden av dem, som begagna hans fordon, anse ett allmänt

intresse här vara ifråga, blir fallet att bedöma på samma sätt som då eljest

enskild väg är till nytta för allmän samfärdsel. Då man ifrågasatt att kunna

behandla trafikföretaget såsom vägintressent, har man tydligen ej heller så

mycket åsyftat vågrätt utan främst att trafikföretaget skulle kunna förpliktas

bidraga till väghållningen. Men härutinnan kan jag ej finna annat än att,

såsom de sakkunniga anfört, örn vägägaren kan med laga verkan förbjuda

trafiken, det vore skäligen meningslöst att stadga bidragsskyldighet eller

någon ordning för dess bestämmande, eftersom det ligger i vägägarens hand

att föreskriva villkoren för vägens begagnande. Uteslutet är väl icke att i

väglagen stadga väghållningsskyldighet även i fall, då vågrätten icke är av

tvångsnatur, men då grundas skyldigheten på att vägen objektivt sett är av

sådan nytta för vederbörande, att han anses skola bidraga, även örn han av

subjektiva skäl föredrager att icke begagna vägen. Men örn en sådan skyldighet

lärer i fall av nu förevarande slag näppeligen kunna bliva fråga.

Å andra sidan synes en viss utvidgning av vägintressentbegreppets omfattning

vara önskvärd och även i övrigt förutsättningarna för inträde av vågrätt

och skyldighet att bidraga till väghållning lämpligen kunna i de av de

sakkunniga angivna hänseendena göras mindre stränga än enligt gällande lag.

Att vågrätt även för tillfälliga vägbehov och till gång- eller cykeltrafik begränsade

sådana kan vara önskvärd i vissa fall, synes genom utredningen klarlagt.

Väglagens krav å vägbehovets varaktighet torde i viss mån bero på att annan

form för bidrag icke tidigare ifrågasatts än att det ålägges vederbörande att

deltaga i väghållningen med viss andel däri. Med de sakkunnigas förslag, som

möjliggör att i vissa fall, där så finnes lämpligare, i stället förplikta vägrättshavaren

att, så länge han begagnar vägen, årligen i förskott till väghållarna utge

ett på förhand fixerat belopp såsom ersättning för det slitage, som den för

hans räkning bedrivna trafiken beräknas åstadkomma, öppnas onekligen större

möjlighet att tillgodose även vägbehov av mindre stadigvarande beskaffenhet

och minskas olägenheterna av att såsom vägintressent behandla jämväl egendom

av icke fullt så varaktig eller ekonomiskt bärkraftig natur som fastighet.

Verklig väghållningsskyldighet bör tydligen icke utbytas mot slitageersättning

i andra fall än då sakägarna enas därom eller det eljest med vederbörlig

hänsyn till samtligas intressen finnes befogat och lämpligt. Mot bestridande

från övriga sakägares sida bör metoden således icke användas, där

den skulle medföra för låg gottgörelse för vågrätten, men säkerligen kan det

i många fall, då denna rätt är till tiden eller eljest begränsad eller den berättigade

egendomen icke är av varaktig beskaffenhet, vara fullt befogat att

gottgörelse utgår blott för den merkostnad, som den för egendomens räkning

bedrivna trafiken orsakar. En självfallen följd av att vägintressenten ifråga

sålunda ställes utanför väghållarnas krets är att han ej blir medlem av vägsamfällighet

eller eljest får deltaga i förvaltningen av vägen. Denna konsekvens

bör tagas i betraktande vid prövningen, huruvida slitageersättning eller

väghållningsskyldighet bör föreskrivas, i det att påföljden ifråga kan vara en

Bihang till riksdagens protokoll 19H9. 1 sami. Nr 250. 235 39 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. May.ts proposition nr 250.

olägenhet för vederbörande själv men å andra sidan en stor fördel för de

övriga intressenterna. En lika ofrånkomlig följd av att slitageersättningsmetoden

väljes är väl icke att den ersättningsskyldige betages rätten att påfordra

väghållning från andras sida, men för egen del anser jag lika med de sakkunniga

och på de av dem anförda skälen att en sådan rätt i detta fall skulle

vara olämplig. Å andra sidan synes då nödigt att till förekommande av uppenbar

orättvisa respektive alltför snäv begränsning av möjligheterna att begagna

metoden, viss utväg beredes den, som i förskott erlagt ersättningen under

förutsättning att vägen skall hållas i framkomligt skick, att då denna förutsättning

brister, återfå större eller mindre del av det erlagda beloppet. Rätten

härtill bör dock kringgärdas med sådana bestämmelser att densamma ej

frestar till missbruk.

Det sätt, på vilket vägintressentbegreppet i förslaget bestämts, synes, bland

annat med hänsyn till möjligheten att utbyta väghållningsskyldighet mot

slitageersättning, kunna anses lämpligt. Att detsamma medför att frågan,

vilka som skola betraktas såsom intressenter, i viss mån måste få bero på

omständigheterna i de särskilda fallen samt prövningen därför blir något

friare än enligt väglagen, torde icke behöva möta betänklighet, då denna prövning

icke lärer kräva någon speciell kompetens hos förrättningsmän utöver

den omdömesgillhet, de måste äga för att överhuvud taget komma i fråga till

förordnande såsom sådana.

Vidkommande frågan, huruvida man i fall då rättigheter och skyldigheter

skola tilläggas fast egendom, må såsom vägintressenter anse brukningsenheter,

så torde vara tydligt att, örn rättigheterna skola äga karaktär av

servitutsrätter och skyldigheterna såsom realonera åvila själva egendomen,

med uttrycket fastighet i detta sammanhang måste förstås registerfastighet

eller sådan ideell andel därav, som kan för sig avyttras eller pantsättas. För

att man skall kunna bedöma i vad mån en dylik andel av registerfastighet

drager nytta av en väg lärer emellertid få förutsättas att andelen motsvaras

av visst område på marken och att alltså sämjedelning skett. Gällande väglag

har emellertid icke fullt genomfört principen örn egendomen själv såsom

bärare av rättigheter och skyldigheter, och med regeln att det är arrendatorn

och ej jordägaren, som svarar för underhållet, torde för närvarande vara

nödigt att vid förrättning i vissa fall behandla brukningslotter såsom fastigheter.

Motsvarande gäller, där olika delar av en publik fastighet innehavas av

olika rättssubjekt. Eftersom även de sakkunnigas förslag för vissa fall lägger

ansvaret å innehavaren i stället för ägaren, skulle ett förrättningsförfarande

av nyssnämnt slag undantagsvis kunna bliva erforderligt jämväl örn förslaget

förverkligades. Men i regel måste det med förslagets ståndpunkt bliva av vikt

att fasthålla att en i flera brukningslotter uppdelad fastighet skall häfta för

den väghållningsskyldighet, som fastställes med hänsyn till de olika lotternas

vägbehov, och således behandla fastigheten i dess helhet såsom en vägintressent.

Enligt min mening bör det likväl kunna anses tillhöra förrättningsärende,

däri fastighet ålägges andel i väghållning, att tillika, på begäran av ägare

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

eller brukare av fastigheten, uppdelning vid behov verkställes av fastighetens

underhållsskyldighet mellan de olika arrendatorerna, såframt ostridigt är att

dessa skola gentemot fastighetsägaren ansvara för skyldighetens fullgörande.

Den omständighet att flera fastigheter ligga i sambruk, bör däremot icke

föranleda undantag från regeln att varje fastighet behandlas såsom en vägintressent

för sig. Vilken inverkan ett dylikt förhållande kan äga på frågan om

bildande av vägsamfällighet, skall i annat sammanhang beröras.

Vad i övrigt angår förutsättningarna för vågrätt och väghållningsskyldighet

synes någon anledning icke föreligga att efterge de i gällande lag för tvångsrätt

till väg uppställda fordringarna att vägen skall vara av sjmnerlig vikt

för egendomens ändamålsenliga brukande och att märkligt men ej må tillskyndas

den tjänande fastigheten respektive innehavare av äldre rätt till

vägen, eller motsvarande krav å »synnerlig vikt» såsom förutsättning för

inträde av skyldighet att deltaga i vägs byggande. Härutinnan hänvisas till

de sakkunnigas uttalanden. Jag delar ock de sakkunnigas mening att å gångeller

cykeltrafik, d. v. s. vägintressent, vars rätt att begagna väg inskränkts

till dylika färdsätt, icke bör kunna tvångsvis läggas skyldighet att bidraga

till väghållningen vare sig med andel i densamma eller med slitageersättning.

Vägrätten medför ju här icke någon förpliktelse för vägens ägare eller andra

att hålla vägen i något visst skick utan blott att ej genom särskilda åtgärder

av faktisk natur avstänga vägen för den gång- eller cykeltrafik, som vägrätten

avser. Ej heller förorsakar denna trafik slitage; och skulle den i undantagsfall

befinnas så hinderlig för väghållarnas egen trafik å vägen, att särskilda anordningar

för gång- och cykeltrafiken bliva nödvändiga, måste ju detta förhållande,

örn det ej till och med utgör märkligt men och därför utesluter vägrättsupplåtelsen,

innebära sådant intrång, för vilket engångsersättning skall gäldas.

Jag vill emellertid med de sakkunniga betona vikten av att ej vägrätten begränsas

till gång- och cykeltrafik i andra fall än då en dylik åtgärd är nödig

med hänsyn till att förutsättningar för oinskränkt vågrätt ej äro för handen

eller då uppenbart är att vägbehovet alls ej avser körtrafik.

Beträffande sättet för väghållningens utförande är väl uppenbart, att

gemensamhetssystemet i regel innefattar större möjligheter än väglottssystemet

att bedriva väghållningen rationellt. Men, såsom de sakkunniga

framhållit, kan även sistnämnda metod ha sina företräden i vissa hänseenden,

och att dessa företräden icke göra sig gällande blott undantagsvis eller äro

mindre betydande, torde kunna anses bekräftat av att detta system enligt den

vid utredningen införskaffade statistiken kommit till användning i det vida

övervägande antalet fall i riket i dess helhet såväl som i de flesta länen,

samt att endast i mycket få av yttrandena över lagförslaget ifrågasatts någon

inskränkning i rätten att välja vägdelning i stället för gemensamhetssystem.

Jag anser mig ej heller kunna förorda någon dylik inskränkning, vilken alltid

kunde medföra fara för att man vid prövning av frågan nödgades bortse från

vissa för densamma betydelsefulla omständigheter och, där alla sakägarna

önska vägdelning, lätteligen skulle leda endast till att förrättningen måste

inställas.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majus proposition nr 250.

Lämpligheten av att införa retroaktiv bidragsskyldighet, eller alltså att

bereda möjlighet att vid vägrättsupplåtelse i vissa fall förplikta vägrättshavaren

att gälda ersättning för vägbyggnadsarbete, som tidigare nedlagts

å vägen och genom vägrättsupplåtelsen kommer även honom till godo, har

ju dragits i tvivelsmål av en av remissmyndigheterna. Att vissa betänkligheter

mot en dylik skyldighet kunna föreligga vill jag icke förneka. Förslaget i

denna del får måhända anses behäftat med en viss inkonsekvens i det att

skyldighet att gälda dylik ersättning skulle kunna åläggas endast ^tillträdande

intressent men icke den, som fått sig ålagd viss andel i kostnaderna

för företaget men, sedan detsamma fullbordats, befinnes draga vida mer nytta

av vägen än vid fördelningen beräknats och därför bort deltaga med

betydligt större andel. De skäl, de sakkunniga anfört mot att tillstädja

att en genom förrättning eller dom verkställd kostnadsfördelning framdeles

rives upp med verkan även beträffande redan guldna bidragsbelopp,

synas mig övertygande, och jag förutsätter, lika med de sakkunniga, att med

31 § i den gällande väglagen icke avsetts att medgiva rubbning av vad förut

bestämts, i vidare mån än vad angår framtiden (en tolkning som ju ej utesluter

att ny engångsersättning kan åläggas för intrång, som beräknas framdeles

uppstå under fortsatt utövning av vågrätt). Otvivelaktigt skulle emellertid

en möjlighet att ålägga retroaktiv ersättningsskyldighet, även örn sålunda

fråga härom kan bliva endast beträffande den, som tidigare ej deltagit i företaget,

mången gång vara av stort värde och vara ägnad att minska frestelsen

för vägintressent att genom mer eller mindre ohemult förfarande söka undandraga

sig att redan vid vägföretagets tillkomst deltaga i kostnaderna för detsamma.

Jag biträder därför de sakkunnigas förslag att i viss begränsad

omfattning införa ersättningsplikt av ifrågavarande slag.

Då de sakkunniga, ehuru de icke föreslagit någon ändring av gällande norm

för väghållningsbördans fördelning, ingående behandlat detta spörsmål, är

anledningen tydligen särskilt den, att riksdagen, såsom nämnt, framhållit

fördelningsregelns olämplighet beträffande vägar i tättbebyggda orter och

ifrågasatt antingen särskilda regler för dylika vägar eller en ny för alla fall

gemensam fördelningsnorm. Då av riksdagen vitsordats och genom utredningen

torde få anses ytterligare bestyrkt, att något avsevärt behov av lagändring

i denna fråga icke föreligger, såvitt angår vägar å vanlig landsbygd,

samt, såsom förut berörts, förhållandena i tättbebyggda orter påkalla

speciella regler beträffande det allmännas kontroll över väghållningen, synas

omständigheterna hänvisa på att den utväg till förevarande frågas lösning,

som riksdagen i första hand antytt, är den lämpligaste. Visserligen är den

gällande normen ingalunda alltid så lätt att tillämpa ens beträffande landsbygdens

vägar, och särskilt genom möjligheten att fastigheter delas eller att

eljest förhållandena ändras kunde väl en automatiskt verkande norm anses

önsklig även här. Men då väghållningsskyldighet tydligen måste grundas på

vederbörandes nytta av vägen och man beträffande nu förevarande vägar i

regel icke torde kunna uppnå rättvisa och billiga resultat utan individuell

undersökning i varje särskilt fall, lärer man varken kunna undgå att medge

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

ny sådan prövning, när väsentlig ändring i förhållandena inträtt, eller finna

någon godtagbar regel, som är avsevärt lättare att tillämpa än den nuvarande.

Då från visst håll gjorts gällande, att ingen borde förpliktas bidraga till vägbyggnad

beträffande sådan sträcka av vägen, som han icke kommer att

begagna, synes hava bortsetts från att vid samfällt vägbygge gemensamma

kostnader kunna uppstå, som måste utskiftas å alla deltagarna. Emellertid

måste anses riktigt att vid bestämmande av andelar i vägbyggnad såväl som

i annan väghållning bör tagas i betraktande, huruvida och i vad mån de särskilda

väghållningsåtgärder, som kunna beräknas bliva erforderliga, må anses

vara till nytta för den ena eller andra vägintressenten, men ett sådant förfarande

lärer icke stå i strid med gällande regler örn väghållningsbördans

fördelning. Vanligt torde ock vara att man för tillgodoseende av nämnda synpunkt

uppdelar vägen i sektioner, för vilka olika grupper av intressenter

eller olika andelstal bestämmas. Att fördelningsnormen kan anses inrymma

möjlighet att taga hänsyn även till trafikens art, fordonens beskaffenhet

och dylikt, synes icke böra förnekas. Örn det kan antagas att den ene

intressenten kommer att trafikera vägen huvudsakligen med fordon, som i

högre grad än den andres trafik orsakar slitage, bör således den förres andel

i motsvarande mån ökas. Det kan väl inträffa, att den sålunda erforderliga

höjningen av hans andel icke kan ske utan att densamma kommer att överstiga

vad som svarar mot hans nytta av vägen och att det ej heller låter sig

göra att endast inskränka hans vågrätt, t. ex. med avseende å visst slag av

trafik under viss årstid, men en dylik situation torde näppeligen kunna föreligga,

med mindre annan väg står honom till buds, vilken, därest samtliga

inverkande omständigheter tagas i betraktande, måste anses lämpligare för

honom.

Beträffande det sakrättsliga och det personliga ansvaret för fullgörande av

väghållningsprestationerna går de sakkunnigas förslag ut på att fastare knyta

väghållningsskyldigheten till själva egendomen och bereda större garanti för

bidragens utbekommande samt därigenom underlätta kreditmöjligheterna för

vägsamfällighet och förekomma att vägintressent nödgas bidraga med vida

mer än vad som svarar mot hans andel. Förslaget synes härutinnan väl

motiverat och överensstämmande med principen örn väghållningen såsom ett

realonus. Det har ock i denna del lämnats utan anmärkning av det stora flertalet

av remissmyndigheterna. Den föreslagna förmånsrätten synes vara väl

behövlig och icke kunna anses medföra fara för fastighetskrediten eller för

inteckningshavares rätt. Man har härutinnan att taga i betraktande den värdeökning,

vägarna måste anses tillföra fastigheterna, och den garanti, som förslaget,

bland annat genom inskränkning i sakägarnas dispositionsfrihet vid

förrättning, skulle bereda mot att å någon fastighet lägges större bidragsplikt

än vad som svarar mot fastighetens nytta av vägen. Med de sakkunniga är

jag ock ense därom, att den för närvarande föreliggande bristen på säkerhet

för bidragens utfående i själva verket innefattar större risk för inteckningshavare,

i det att även den, som å exekutiv auktion förvärvat fastighet, kan för

fullgörande av dess väghållningsskyldighet nödgas till följd av annans insolvens

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Majus proposition nr 250.

utgiva vida mer än på fastigheten rätteligen borde belöpa. Förmånsrätten

svnes ock kunna anses som en motsvarighet till den redan nu för de fall, då

väglottssystem tillämpas, gällande regeln, enligt vilken ny ägare kan bliva

ansvarig för fullgörande av naturaprestationer, som tidigare ägare försummat

att utföra. Att i enlighet med de sakkunnigas förslag införa förmånsrätt torde

i betraktande av det nu anförda i och för sig icke utgöra någon synnerlig anledning

att anmärka väghållningsskyldigheten i gravationsbevis. Beloppen skulle

ju icke gärna kunna anges därstädes, och envar, som ämnar förvärva eller

belåna en fastighet, måste beräkna att en del av fastighetens bruttoavkastning

kan åtgå till väghållning. Den, som reflekterar på att inköpa fastighet, kan

naturligtvis önska närmare kännedom örn dess väghållningsbörda, men upplysning

i sådant hänseende kan lätteligen erhållas från det offentliga arkiv,

där förrättningsakter skola förvaras och som en fastighetsköpare, örn han vill

iakttaga försiktighet, vanligen torde hava anledning att besöka för undersökning,

vilka lantmäteriförrättningar, som övergått fastigheten, och vad därvid

bestämts.

Att det är fastighetsägaren och icke brukaren, som är närmast att svara för

fastighetens åligganden, såvitt angår förhållandet till övriga väghållningsskyldiga

fastigheter, synes mig tämligen uppenbart. Örn ägaren icke själv

brukar eller bebor fastigheten utan uthyr eller utarrenderar densamma, är

detta en omständighet, som icke vidkommer de andra väghållarna, och önskar

han att hyresgästen eller arrendatorn erlägger en del av hyran respektive

arrendet i den form, att de fullgöra väghållningen för fastigheten, tillhör

frågan härom nyttjanderättsavtalet. Så naturligt och lämpligt är emellertid

vid de flesta vanliga jordbruksarrenden ett dylikt villkor för nyttjanderätten,

att örn avtalet intet uttryckligt utsäger härom, man synes kunna presumera

att det varit parternas mening att villkoret skall gälla, vadan ock bland dispositiva

regler örn arrendatorns skyldigheter även en förpliktelse av detta innehåll

torde böra upptagas i arrendelagstiftningen. Motsvarande gäller däremot icke

örn vägbyggnad eller örn andra nyttj anderätter än vanligt jordbruksarrende.

Vid avtalets tystnad bör man därför här anse förpliktelsen åvila ägaren även i

förhållande till nyttjanderättshavaren. Det undantag från regeln att ägaren

svarar gentemot övriga väghållare, vilket de sakkunniga uppställt för fall då

nyttj anderätten är av sådan beskaffenhet, att innehavaren och ej ägaren skall

svara för kommunal fastighetsskatt, synes motiverat av att innehavarens ställning

här i regel närmar sig en ägares; i vissa hithörande fall finnes ej ens

någon verklig ägare. Eljest är här ofta fråga örn publik egendom. Men att,

såsom för närvarande är förhållandet, fastighet endast av den anledning, att

den tillhör kronan eller allmän inrättning, får intaga en särställning i förevarande

hänseende synes icke kunna grundas på bärande skäl. Även här torde

man principiellt böra åt nyttjanderättsavtalet överlåta att såsom en intern

angelägenhet mellan jordägaren och nyttjanderättshavaren reglera frågan,

huruvida och i vad mån den senare skall gentemot den förra svara för fullgörande

av fastighetens väghållningsskyldighet.

Vidkommande grunddragen av det förfarande, genom vilket rättigheter och

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

skyldigheter beträffande nu ifrågavarande vägar skola fastställas, så torde av

den lämnade redogörelsen framgå att varken de sakkunniga eller någon av

remissmyndigheterna föreslagit någon synnerligen genomgripande förändring

av den gällande rättens regler på förevarande område, åtminstone om man

bortser från förslaget att överprövningen av förrättningsutlåtandet skall ske

av ägodelningsrätt i stället för allmän underrätt. Jag har ock i det föregående

såsom min mening uttalat, att en individuell prövning i fråga örn varje särskild

vägintressents nytta och behov av viss väg är nödig i här avsedda fall och då,

såsom de sakkunniga framhållit, en viktig beståndsdel av denna prövning

regelmässigt måste vara syn på stället, torde även örn förfarandet icke alltid

kan motsvara högt ställda fordringar å snabbhet och enkelhet, stora möjligheter

icke finnas att utbyta detsamma mot något därifrån artskilt. Även örn

sakägarna äro ense, synes en viss kontroll från myndighets sida, särskilt med

avseende å utseende av förrättningsman, nödvändig för att man skall kunna

tillerkänna förrättningsresultat sakrättsliga verkningar, och de ärenden, som

här äro i fråga, äga i allmänhet icke den natur att för deras avgörande kan

stadgas mindre betryggande former, än beträffande vanliga tvistemål.

Genom en långt gående differentiering av fallen skulle man väl möjligen

kunna få fram vissa sådana, där ett för bagatellärenden lämpat förfarande

kunde anses godtagbart, men därest ej omfattningen av den sålunda särställda

gruppen av ärenden skulle begränsas så snävt, att reglerna örn densamma

komme att sakna nämnvärd praktisk betydelse, skulle gränsen mellan de olika

slagen av ärenden bliva svår att draga på otvetydigt sätt och därigenom rättssäkerheten

äventyras. I bagatellsaker torde i allmänhet uppgörelse i godo

kunna komma till stånd på någorlunda drägliga villkor. Det av tvångsrätt

till väg för tillfälliga behov och för gång- och cykeltrafik orsakade intrånget

kan emellertid i många fall vara betydande.

Det i ett par av yttrandena framställda förslaget, att man kunde i samband

med jorddelningsförrättning reglera även vägfrågor, synes mig visserligen

beaktansvärt och metoden är ju ej heller okänd av den gällande rätten, såvitt

angår vägbyggnad å skifteslags mark, men frågan örn en utvidgning av denna

metods användning synes kunna anstå till en blivande revision av jorddelningslagstiftningen,

till vilken reglerna tydligen närmast skulle vara hänförliga.

Ett ganska intimt samband mellan jorddelnings- och vägförrättning torde

emellertid, örn sakägarna så önska, ofta kunna etableras utan att särskild lagstiftning

härom erfordras.

Rätt för vägsamfällighet att med enahanda verkningar som ett förrättningsutlåtandes

besluta örn upptagande av nya medlemmar, eljest omfördela väghållningsskyldigheten

eller egenvilligt höja vid förrättning bestämd slitageersättning,

torde näppeligen kunna medges. I vissa av dessa fall skulle samfälligheten

ju uppenbarligen vara partisk och, även om alla sakägare vore

ense, skulle dock, då man, såsom nyss berörts, bör i viss mån inskränka

deras dispositionsfrihet vid förrättning, beslutet icke utan vidare kunna

likställas med ett förrättningsutlåtande. Man kunde väl tänka sig att

ej blott medge talerätt mot dylika samfällighetens beslut utan även stadga att

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

desamma skulle underställas myndighets prövning, men i så fall torde någon

synnerlig förenkling av förfarandet ej uppnås, helst som den prövande myndigheten

ofta skulle, för att kunna objektivt bedöma frågorna, nödgas själv företaga

mot förrättning svarande åtgärder. I vad mån samfälligheten inom gränserna

för vad dess medlemmar kunna privat genom enhälligt beslut avgöra äger

behörighet att företräda dem, är en helt annan fråga, på vilken jag i detta

sammanhang ej skall ingå.

Yad angår formerna för förrättningsresultatets överprövning synas stämningsförfarandet

och domstolsproceduren vid de allmänna underrätterna i

detta fall, med hänsyn till målens säregna beskaffenhet, utgöra en alltför tung

och omständlig metod. Jag delar de sakkunnigas mening, att uppgiften icke

bör anförtros åt administrativ myndighet samt att däremot ägodelningsrätten

och förfarandet i ägodelningsmål äro väl lämpade för ändamålet. Vid sådant

förhållande och med hänsyn till den allmänna anslutning, förslaget i denna

del får anses hava vunnit bland remissmyndigheterna, torde jag sakna anledning

att ytterligare utveckla skälen för min ståndpunkt härutinnan samt hänvisar

därför blott till de sakkunnigas förut återgivna motivering för förslaget.

Att, såsom i vissa yttranden förordats, överprövning av förrättningsutlåtande

skulle äga rum i varje fall och således verkställighet ej få ske, med mindre

fastställelse av förrättningen i ena eller andra ordningen meddelats, skulle

ju kunna tyckas innebära ökad garanti för att lagens föreskrifter örn formerna

för förfarandet bliva iakttagna och att, där inskränkningar i sakägarnas dispositionsfrihet

stadgats, de intressen, som man härigenom velat skydda, icke trädas

för nära. Jag är emellertid icke övertygad örn att fördelarna av en dylik

obligatorisk överprövning i verkligheten bleve av sådan betydelse att de kunde

uppväga den förtyngning av proceduren, som överprövningen skulle medföra.

Yad först angår frågan örn väganläggning i tättbebyggd ort, anvisar de sakkunnigas

förslag för ärendets handläggning en speciell ordning, vartill jag i det

följande återkommer och som torde väsentligen reducera betydelsen av regler

örn vanliga vägförrättningar i dylika orter. Beträffande övriga fall, då sakägarnas

dispositionsfrihet enligt förslaget är inskränkt, skulle en blott och

bär granskning av förrättningsakten icke kunna förutsättas ge tillräckligt

material för de relevanta spörsmålens bedömande, och att den prövande

myndigheten skulle i fastställelseärendet hålla syn, förhöra sakägare och dylikt

torde icke kunna komma ifråga. Kontrollen över att formföreskrifterna iakttagits,

skulle väl främst avse att vederbörliga kungörelser och kallelser skett,

men faran för att förrättningsmannen uraktlåter att verkställa dylika åtgärder

torde kunna anses ringa, därest den myndighet, som förordnar honom, har att

pröva hans kompetens samt han anses handla under tjänstemannaansvar. De

mer betydande formfel vid förrättning, för vilka verklig risk kan anses föreligga,

t. ex. misstag angående viss persons behörighet att föra talan i visst

hänseende, torde, där de förelupit, vanligen dock icke träda i dagen blott genom

granskning av akten, övervakning av det sätt, på vilket förrättningsman fullgör

sitt uppdrag, måste visserligen kunna vara av stor betydelse för frågan, huruvida

åt honom böra anförtros nya dylika uppdrag, och för tjänstefels beivrande,

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Majus proposition nr 250.

men bland annat av hänsyn till sakägarnas intresse torde man sällan kunna,

på den grund att förrättningen handlagts illa, vägra fastställelse.och sålunda

tvinga till företagande av ny förrättning i fall då alla sakägarna dock äro nöjda

med förrättningsresultatet. Bestämmelser örn övervakning synas därför kunna

meddelas i administrativ ordning, och tillsynen kunna utövas genom granskning

i efterhand av de till vederbörande arkiv redovisade akterna m. m. dylikt.

En nödvändig konsekvens av begränsningen av dispositionsfriheten vid förrättning

synes vara att ett privat avtal i vägfrågor icke utrustas med enahanda

sakrättsliga verkningar, som ett lagakraftvunnet förrättningsutlåtande. Det

gäller här, i minst lika hög grad som i fråga örn vägsamfällighets möjlighet att

ändra vad vid förrättning bestämts, att viss kontroll från det allmännas sida

är erforderlig, och för att avtalet skall få bliva bindande för annan än kontrahenterna

bör ock krävas att viss offentlighet gives detsamma. Den gällande

regeln örn avtalets intagning i dombok lärer ej ens i sistnämnda hänseende

kunna anses göra tillfyllest. Som de sakkunniga påpekat vinnes ej heller genom

denna regel vad därmed åsyftats, enär intagningen i domboken icke torde medföra

att de vägrätter, som ett avtal örn underhåll av vägen regelmässigt förutsätter,

erhålla något sakrättsligt skydd. Härför skulle fordras särskilda servitutsavtal

och dessas intecknande. Begeln är föråldrad och torde ej heller

numera tillämpas i avsevärd omfattning. Den skulle emellertid, förutom att

den på nyss antytt sätt kan innebära fara för rättssäkerheten, även kunna

bereda personer, vilka länsstyrelserna icke anse sig kunna godkänna såsom

förrättningsmän, möjlighet att likväl på en omväg utöva verksamhet i sådant

hänseende. På grund av det anförda anser jag de ifrågavarande bestämmelserna

örn privata avtal böra utgå ur lagen. Det må betonas att man därigenom

icke skulle beröva de privata avtalen den giltighet, de enligt allmänna rättsregler

äga, och att min mening icke är att ej vägfrågor i enklare fall, där någon

större garanti för avtalens bestånd gentemot nya ägare av fastigheterna ej

tarvas, ofta lämpligen kunna lösas genom privata överenskommelser. Lika

med de sakkunniga anser jag att i väglagen bör angivas i vad mån prövningen

vid förrättning skall vara bunden av privata avtal samt att därvid avtalets

förmåga att hindra frågornas avgörande vid förrättning bör begränsas dels i

huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt, dels ock ytterligare sålunda

att avtalet, örn det ej är uppenbart obilligt, må på begäran av sakägare stadfästas

vid förrättningen, varigenom alltså en viss ersättning skulle beredas

för den avskaffade möjligheten att genom intagning i dombok förläna avtalet

sakrättsliga verkningar.

Pissa vägar i tättbebyggda orter.

Sedan jag nu behandlat frågan örn de allmänna regler, som böra gälla beträffande

vägar på vanlig landsbygd, återgår jag till problemet örn de tättbebyggda

orterna för att söka klarlägga, i vad mån det förberörda, här ofta

behövliga ingripandet från det allmännas sida eller andra för dylika orter

speciella förhållanden påkalla avvikelser från nyssnämnda allmänna regler.

s. 106 Kontrollera mot PDF

De sakkunniga.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

De sakkunniga framhålla härutinnan till en början att av ett dylikt ingripande

icke nödvändigtvis behöver följa rubbning av annat än sakägarnas

dispositionsfrihet och ordningen för frågornas prövning, men att emellertid

en så individuell behandling av varje särskild väg och fastighet, som de

rörande vanliga enskilda vägar uppställda materiella rättsreglerna förutsätta,

och de begränsningar av vägrätten och väghållningsskyldigheten, som beträffande

sådana vägar måste upprätthållas, lätteligen skulle minska möjligheterna

att nå det ändamål, som det officiella initiativet åsyftar. Vissa

modifikationer i vad eljest måste stadgas till skydd för enskilda intressen,

vore i nu förevarande fall enligt de sakkunnigas mening tillåtliga i betraktande

av det särskilda allmänna intresse, som här stöde på spel. Dylika modifikationer

vore jämväl önskvärda med hänsyn till att i hithörande fall det praktiska

genomförandet av dessa regler vållade vissa svårigheter, som i det

följande skola beröras.

De sakkunniga förutskicka att, även där de för tättbebyggda orter speciella

förhållandena påkallade särskilda regler, detta dock ej behövde gälla alla

enskilda vägar i orten. Även där kunde finnas vissa vägar, som i förevarande

hänseenden icke skilde sig från vad som vore utmärkande för vägarna på rena

landsbygden. Sålunda kunde en väg inom tättbebyggt område uppenbarligen

vara av intresse så gott som endast för en fastighet eller ett fåtal sådana, som

under långa tider förbleve i ett och samma skick och utnyttjade vägen i

väsentligen oförändrad omfattning, såsom fallet ofta vore med smärre privata

utfartsvägar för färdigbildade tomter. Dylika vägar avsåge de sakkunniga icke

i detta sammanhang utan jämställde dem med vägarna på vanlig landsbygd.

De ägde enligt de sakkunnigas förmenande icke sådan större betydelse med

avseende å ortsförhållandena i allmänhet, som motiverade ett inskridande

från det allmännas sida, och de allmänna reglerna om väghållningsbördans

fördelning etc. syntes i dessa fall ej bereda större svårigheter än eljest. Förelåge

ett flertal intressenter, vore dock en enkel vägdelning eller till och med

en privat överenskommelse här oftast tillfyllest. De sakkunniga fortsätta:

Men regelmässigt uppstår inom ett tätare bebyggt område ett nät av

vägar, som kunna anses vara av mer eller mindre intresse för alla egendomarna

inom området såsom utfartsvägar från detsamma eller förbindelseleder

mellan dess olika delar. Där fastighetsbildning och bebyggelse följa

en god plan, torde dessa gemensamma vägar väsentligen tillgodose vägbehovet

inom området och bilda en motsvarighet till gatunätet inom stadsplajielagda

områden. Vissa sådana vägar kunna äga allmän vägs karaktär

och hållas av vederbörande vägdistrikt eller stad men flertalet lärer, där

särskilda omständigheter ej föreligga, bibehålla sin natur av enskilda vägar

tills dessa, om ortens utveckling till samhälle fortsätter och därför stadsplan

slutligen fastställes, småningom förvandlas till gator.

Att mark till ett dylikt vägnät avsättes kan tillskrivas fastighetsbildningsoch

planlagstiftningens bestämmelser, och vägrättsfrågorna torde sällan

vålla större besvär, enär dels denna lagstiftning sörjt för rätt för varje fastighet

till utfartsväg och dels begagnande av vägnätet vanligen icke torde möta

hinder, även om rätt härutinnan icke föreligger. Att vägnätet kan bliva olämpligt

planlagt, därest ej avstycknings- eller byggnadsplan fastställts, har emellertid

ovan framhållits.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Majus proposition nr 250.

Yad angår väghållningen torde väl i regel exploatören för att kunna avyttra

lägenheter vara nödsakad att i mån av exploateringens fortgång anlägga

åtminstone de viktigaste tillfartsvägarna till olika delar av området, där ej

äldre väg finnes att tillgå. Men ofta lämnar detta anläggningsarbete beträffande

omfattning och kvalitet mycket övrigt att önska, och åt tomtägarna

överlämnas att fullborda vägbyggnaderna samt vidmakthålla vägarna. Skall

väghållningsskyldigheten ordnas enligt väglagens regler, är det i allmänhet

mycket vanskligt, i vissa fall omöjligt, att beträffande varje till området

hörande fastighet beräkna, huruvida och i vad mån densamma kommer att

draga nytta av eller begagna varje särskild i vägnätet ingående väg eller vägnätet

i dess totalitet. Det stora antalet fastigheter medför att jämförelsen

dem emellan vid andelstalens beräkning ytterligare försvåras samt att, örn

framdeles inträder sådan ändring i förhållandena, som påkallar ny förrättning,

denna måste bliva av vidlyftig beskaffenhet och lätt kan draga betydande

kostnader. Dylik ändring inträffar mycket ofta just med avseende

å tättbebyggda orter, så länge exploateringen fortsätter. Så snart en ny tomt

avstyckas, säljes och bebygges, tillkommer en ny vägintressent och därmed

äro förutsättningarna för den verkställda fördelningen rubbade. Föredetta

fall finnes visserligen regeln i 38 §, men örn exploateringen skei’ från en

fastighet, vars andel i väghållningen är helt obetydlig eller i varje fall beräknad

blott efter den omfattning, i vilken fastigheten vid tiden för fördelningen

begagnade vägen, kan ju denna andel icke inrymma summan av

kanske ett mycket stort antal sedermera från fastigheten avstyckade bostadslägenheters

skäliga andelar.

Som lagens regler alltså i förevarande fall leda till stor osäkerhet i tilllämpningen

och ett mycket omständligt och därför ej sällan kostsamt förfarande,

vars resultat under hela tiden för den pågående fastighetsbildningen

och bebyggelsen behöver underkastas ständiga omprövningar och ändringar,

har man i praktiken nödgats söka andra utvägar till frågans lösning.

De sakkunniga skildra hurusom dels ofta vid tomtköpen mellan markexploatören

och köparen avtalas att den senare skall gälda viss årlig avgift

såsom väghållningsbidrag, en metod som emellertid enligt de sakkunniga

uppenbarligen ej gör tillfyllest, dels i vissa fall tomtköparna bilda föreningar

för väghållningen, vilka föreningar dock sakna tvångssammanslutningens karaktär,

dels ock vid vägförrättningar ej sällan alla fastigheterna inom området

upptagas såsom delägare och taxeringsvärdena mer eller mindre omedelbart

läggas till grund för fördelningen, antingen på det vis att andelstalen uträknas

efter fastigheternas värde eller ock så att andelstal icke direkt åsättas utan

endast viss grund för deras beräknande anges, nämligen de vid varje särskild

tidpunkt gällande värdena, i vilket senare fall alltså uppnås att den bestämda

fördelningsgrunden kommer att verka automatiskt, oberoende av de ofta

inträdande ändringarna i förhållandena. De sakkunniga anföra vidare:

Intetdera av dessa vid förrättningar tillämpade sätt att fördela efter värden

kan emellertid genomföras annorledes än på frivillighetens väg. Yrkar någon

av sakägarna att hans andel bestämmes med hänsyn till hans fastighets nytta

av vägarna och till den omfattning, i vilken envar av delägarna begagnar

dem, synes icke med lagen förenligt att underlåta att så gott sig göra låter

efterkomma detta yrkande; och bestämmes en av andelarna på dylikt sätt,

torde lätteligen förutsättningarna brista för en frivillig överenskommelse

mellan de övriga sakägarna rörande fastighetsvärdena såsom norm för fördelningen

mellan dem. Yrkande av nyssnämnt slag framstä.lles naturligtvis

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 2o0.

gärna av sådana sakägare, som hava sina fastigheter belägna vid allmän väg

och därför icke äro hänvisade till de ifrågavarande enskilda vägarna för utfart.

Skulle förrättningsmannen lyckats förlika alla sakägarna örn delning efter

de vid varje särskild tid gällande taxeringsvärdena, kan ägaren av en sedermera

inom området bildad fastighet motsätta sig att hans andel beräknas

annorledes än enligt 38 §, och det torde vara tvivel underkastat, huruvida

han kan anses utan särskilt åtagande bunden av att stamfastighetens ägare

biträtt en förening örn rörlig grund för andelstalens bestämmande.

Tydligen föreligger alltså ett verkligt behov att beträffande vägnätet i

tätare bebyggda orter erhålla lagstiftningens stöd vid försöken att genomföra

en efter förhållandena mer lämpad metod för intressentkretsens bestämmande

och väghållningsbördans fördelning.

Möjligheterna att utan väghållningsbördans överflyttande på staten eller

kommunala bildningar tillgodose anspråken på praktiska regler bliva främst

beroende på frågan, i vad mån man jämväl vid en tvångsvis genomförd reglering

av enskildas väghållningsskyldighet kan dispensera från grundsatsen

att ingen bör åläggas sådan skyldighet i större utsträckning än som svarar

mot hans nytta av vägen. Att helt åsidosätta denna princip torde icke låta

sig göra. I verklig strid mot densamma kan ej kretsen av de väghållningsskyldiga

utvidgas utan att resultatet blir alltför godtyckligt och stötande för

rättskänslan. Nyttan av vägen är grunden för väghållningsskyldigheten. Å

andra sidan skulle det tydligen vara ytterst olämpligt, örn denna regel måste

medföra att väghållningen inom området splittrades på en mängd olika

grupper av fastigheter, måhända därtill så att en och samma fastighet bleve

medlem av ett flertal sådana grupper. Systemet med väglotter och väghållning

in natura synes här näppeligen böra komma till användning. Dess

brister skulle i förevarande fall mer än eljest framträda, medan å andra sidan

de fördelar för väghållarna, som detsamma under vissa förhållanden kan

bereda, skulle vara mindre. Men nästan ännu olämpligare vore en mängd

smärre samfälligheter, något som i detta fall skulle medföra ungefär samma

olägenheter som väglottssystemet men sakna dess förtjänster. En gemensam

styrelse vore väl tänkbar, men därmed vore ej mycket vunnet, enär beslutanderätten

skulle vara fördelad på olika stämmor, vartill komme ett invecklat förvaltnings-

och bokföringssystem med vissa kostnader gemensamma men andra

särskilda, för varje samfällighet. Uppenbarligen bör eftersträvas, att hela det

erforderliga vägnätet och de för området behövliga utfartsvägarna — bortsett

från de smärre, högst privata vägar, örn vilka ovan nämnts — hållas av en

enda samfällighet, bestående av alla de egendomar inom området, som draga

nytta av någon av ifrågavarande vägar.

En dylik metod ägde motsvarighet i det fall, då man vid förrättning rörande

viss väg till densamma hänförde även sådana vägsträckor, som vore till nytta

blott för vissa av sakägarna, och verkställde den eventuellt erforderliga utjämningen

vid andelstalens bestämmande. De sakkunniga framhålla att det är

i detta sistnämnda hänseende som de vanliga reglernas svårtillämplighet i

tättbebyggda orter gör sig mest gällande, samt fortsätta härom:

Särskilt osäker blir uppskattningen av den omfattning, i vilken de olika

egendomarna komma att begagna sig av vägnätet. Men det må erinras att

trafikintensiteten, som beträffande vanliga vägar spelar stor roll såsom måttstock

å nyttan, i det nu förevarande fallet icke kan tillmätas enahanda betydelse

härutinnan. På rena landsbygden torde en väg, som icke begagnas

för viss fastighets räkning, praktiskt taget kunna anses sakna värde för fastig
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

heten. I ett tättbebyggt samhälle däremot är vägnätet såsom nödvändig

förutsättning för samhällsbildningen och genom sin inverkan på utvecklingen

av förhållandena i allmänhet inom detta samhälle av stor betydelse för varje

fastighet därstädes, alldeles oavsett huruvida och i vad mån vägarna trafikeras

för fastighetens räkning. Normalt stiger saluvärdet av exploateringsmark

och tomter med samhällsbildningens fortskridande. Även synpunkten att det

intensivare begagnandet vållar större slitage förlorar i betydelse, örn vägarnas

byggnadssätt förbättras, vägytan belägges med motståndskraftigt material

o. d.; och med utveckligen av en ort till samhälle följer ju ofta att man icke

längre kan nöjas med enkla grusvägar av den för landsbygden utmärkande

typen. Att bestämma bidragsskyldigheten efter fastigheternas värden kan

sålunda redan på nu anförda skäl äga visst fog. Den värdestegring, till vilken

vägnätets anläggning och vidmakthållande medverka, bör ju oftast någorlunda

stå i proportion till fastigheternas värden över huvud taget. I samma riktning

ledes man, örn hänsyn tages till det bakomliggande allmänna intresset. Där

ett sådant är bestämmande för bidragsplikt för enskilda, är regeln att vid

bidragsskyldighetens fördelning hänsyn tages mer till betalningsförmågan

än till den fördel, varje särskild individ har av den allmännyttiga verksamheten.

En fördelning efter taxeringsvärden behöver således icke anses som

en mer eller mindre orättvis nödfallsutväg för fall, då annan möjlighet ej

står till buds, utan äger även av principiella skäl sitt berättigande i icke

ringa mån. Då härtill kommer att metoden medför så betydande praktiska

förmåner som att icke blott vid det första förfarandet för väghållningsskyldighetens

bestämmande befria från allt eljest med nödvändighet omständligt

och dock med avseende å resultatet osäkert arbete för bördans

fördelning utan även giva en norm, som vid framtida ändringar av förhållandena

verkar automatiskt, har det synts de sakkunniga icke böra möta

avgörande betänkligheter att i lagen sanktionera denna på sina håll redan

praktiserade metod, vilken äger viss hävd i den äldre rättens regel örn fördelning

efter skattetal och även vid många tillfällen förordats inom riksdagen.

De tättbebyggda orterna skulle sålunda med avseende å den rättsliga regleringen

av frågan örn kostnaderna för trafiklederna bilda en förmedlande

övergångsform mellan ren landsbygd och stadsplanelagt samhälle på ett

sätt, som torde äga ganska god motsvarighet i de faktiska förhållandena.

De sakkunniga upptaga härefter frågan, huruvida även fastigheter, belägna

vid allmän väg, borde i likhet med de övriga deltaga i hållandet av enskilda

vägar i orten, samt hänvisa därvid till en början till sina uttalanden örn att

vägnätet i en tättbebyggd ort måste anses vara av betydelse för varje fastighet

därstädes, oavsett örn vägarna trafikeras för fastighetens räkning. De sakkunniga

tillägga emellertid att det kunde ifrågasättas, örn ej likväl bidragsplikten

för fastigheterna vid allmän väg borde nedsättas, samt anföra såsom

tänkbara skäl härför, att fastigheterna icke behövde använda det enskilda

vägnätet såsom utfart och att de ofta vore högt taxerade och detta delvis

på grund av att läget vid allmän väg medfört befrielse från tungan att hålla

egen utfartsväg; köparen hade i regel av sådan anledning fått betala högre pris,

och därest vägen blivit allmän först efter köpet, hade han måhända fått bidraga

till iståndsättning av vägen för att vägdistriktet skulle övertaga densamma

till underhåll. Såsom skäl att icke tillmäta läget vid allmän väg betydelse i förevarande

hänseende kunde å andra sidan framhållas följande: det vore ingalunda

säkert att fastigheterna ifråga begagnade blott eller ens huvudsakligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.

den allmänna vägen för utfart, i det avstånden kunde förkortas genom anlitande

av enskilda vägar i olika riktningar; vid en genom ett samhälle gående

allmän väg läge vanligen just de fastigheter, för vilka samhällets enskilda

vägnät i sin totalitet vore av särskilt värde, såsom handelsbodar och andra

för ortsbefolkningen avsedda inrättningar; enligt de sakkunnigas förslag skulle

sådana privata utfartsvägar till det gemensamma enskilda vägnätet i orten,

vilka kunde vara behövliga för en eller annan fastighet, icke inräknas bland

de vägar, till vilka alla egendomarna i orten skulle bidraga; i den mån för

närvarande köpeskillingar och taxeringsvärden ökades med hänsyn till en

beräknad nedsättning av eller befrielse från väghållningstungan, skulle detta

förhållande ändras, örn läget vid allmän väg ej längre finge inverka vid

bidragsskyldighetens bestämmande; örn under övergångsperioden till det nya

systemet någon gjorde förlust på den grund att han betalt högre köpeskilling

eller bidragit till vägens iståndsättning i tanke att läget vid allmän väg skulle

befria från väghållningsbörda, hade han dock icke ägt något å lag grundat

anspråk att få njuta den allmänna vägen till godo, utan riskerade att densamma

förvandlades till enskild, t. ex. örn den allmänna genomgångstrafiken

befunnes böra föras förbi samhället i stället för genom detsamma; för övrigt

hade det kanske varit flera av samhällets fastigheter än de vid den allmänna

vägen belägna som bidragit till iståndsättningen; där vägdistriktet övertoge

någon av samhällets vägar, vore det icke meningen att endast de vid vägen

belägna fastigheterna skulle profitera därav utan en lättnad i väghållningsbördan

för alla fastigheterna i samhället borde här inträda; örn taxeringsvärdena

i regel skulle vara bestämmande för fastigheternas delaktighetstal

utan hänsyn till graden av nytta, borde detta gälla även de intressenter, som

hade sina fastigheter vid allmän väg. De sakkunniga stanna i den mening

att, där en typisk samhällsbildning ägt rum, någon skillnad vanligen icke

behövde göras mellan fastigheter vid allmän väg och de övriga, men att ej

sällan förhållandet dock kunde vara det motsatta, måhända beroende på mer

eller mindre tillfälliga orsaker.

De sakkunniga fortsätta:

Men att undantag sålunda kunna vid en fördelning efter taxeringsvärden

eller annan schablon bliva nödvändiga i speciella fall gäller icke blott fastigheterna

vid allmän väg. För att det ingripande från länsstyrelsens sida till

vägförhållandenas ordnande i tättbebyggda orter, varom ovan förmälts, skall

leda till önskad effekt, måste detsamma ofta ske på ett ganska tidigt stadium

och alltså medan fastighetsbildningen och bebyggelsen kunna vara av

väsentligen olika karaktär inom olika delar av orten. Vissa av fastigheterna

hava kanske anlagt vägar, medan andra partier av området alldeles sakna

sådana. Områdets gränser kunna komma att skära vad som är blott en

fastighet, intill dess den inom området belägna delen hunnit bliva frånsåld

eller eljest avstyckad. Rättvist och billigt kan vara att, där exploatering av

fastighet pågår, denna fastighet, vars ägare ofta mer än någon annan tillgodogör

sig värdestegringen å markområdena, bidrager i särskilt hög grad

till väganläggningar. Dessa och andra förhållanden måste kunna giva anledning

till modifikationer i särskilda fall av den allmänna regelns verkningar.

Därmed förlorar visserligen denna regel något av sitt praktiska värde, men

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Majus proposition nr 250.

detta dock icke i sådan mån att regeln därför bör förkastas. Beträffande så

rörliga förhållanden, som utmärka en orts utveckling från landsbygd till

samhälle, kan säkerligen icke utan allvarliga olägenheter undvikas att möjlighet

beredes för jämkningar i uppställda regler och för ingripanden från

det allmännas sida till ändring av vad en gång bestämts. Området kan

behöva vidgas eller inskränkas, nya vägföretag kunna tillkomma, äldre vägar

ombyggas eller indragas etc. Det gäller endast att för dylik nyprövning söka

de enklaste metoder, som erbjuda sig utan att äventyra ett gott resultat.

Som det initiativ och det inflytande beträffande vägnätets anläggning och

vidmakthållande, vilket de sakkunniga här ovan föreslagit skola tillkomma

länsstyrelsen, tydligen måste utövas vid något slags under länsstyrelsens

ledning stående förrättningsförfarande, har det synts såsom en självskriven

följd därav att behov av framtida ändringar i vad sålunda bestämts också

skall tillgodoses i enahanda ordning, ehuru naturligtvis därvid proceduren

i allmänhet kan göras väsentligt enklare än vid det ursprungliga förfarandet.

Jämkning av viss fastighets andel torde endast undantagsvis kräva undersökning

på platsen eller dylikt.

Härefter angiva de sakkunniga på följande sätt de huvudlinjer, efter vilka

de avsett att de beträffande tättbebyggda orter föreliggande särskilda vägproblemen

skulle lösas:

Det skall tillkomma länsstyrelsen att, där densamma finner en uppkommen

eller snart förestående tätare bebyggelse det påkalla, efter samråd med

vederbörande kommunala institutioner, bl. a. byggnadsnämnd, där sådan

finnes, och med vederbörande fastigheters ägare och innehavare, förordna

att alla fastigheter i orten, vars geografiska område av länsstyrelsen närmare

bestämmes, skola utgöra en enda vägsamfällighet för väghållning av de

enskilda vägar, som anses behövliga för orten, betraktad såsom en helhet,

och ej endast för en obetydlig del av densamma. Länsstyrelsen skall pröva

vilka egendomar av annat slag än fastighet i inskränkt mening, som enligt

vanliga regler kunna och i det särskilda fallet böra likställas med fastigheter.

Under länsstyrelsens ledning konstitueras vägsamfälligheten, vilken till

skillnad från vanliga sådana bör benämnas på särskilt sätt —- enligt de

sakkunnigas förslag vägförening. På länsstyrelsens föranstaltande upprättas

— eventuellt genom därtill av länsstyrelsen förordnad sakkunnig person —

förslag rörande de vägar, som skola av föreningen övertagas till underhåll

eller anläggas och underhållas av densamma, varefter länsstyrelsen granskar

förslaget och låter företaga erforderliga besiktningar och andra utredningar

samt efter överläggning med föreningsmedlemmarna och byggnadsnämnd,

där sådan finnes, fastställer, vilka befintliga eller tilltänkta vägar föreningen

skall hålla, samt meddelar närmare bestämmelser om väghållningen.

Det är alltså vid utövandet av denna prövning och bestämmanderätt

som länsstyrelsen har att bevaka intresset av att, i den mån byggnadsplan

eller annan trafiklederna upptagande plan ej redan finnes, vägnätet

dock blir anlagt på ett för den framtida bebyggelsen och samhällsbildningen

i övrigt lämpligt sätt. Örn möjligt bör därför ett verkligt huvudvägnät för

orten på en gång planeras, men anstånd med byggandet eller övertagandet

av vissa vägar må länsstyrelsen bevilja, liksom även befintlig väg må, ehuru

den ej är lämplig för den framtida bebyggelsen, tills vidare upptagas bland

föreningens vägar, där vägen ännu länge kan med fördel bibehållas. Ändring

i vad som bestämts angående vägarna äger länsstyrelsen vid behov vidtaga

när som helst efter vederbörlig utredning. Länsstyrelsen tillsätter en av

ledamöterna i föreningens styrelse och äger, där sådant är nödigt för till
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majus proposition nr 250.

godoseende av det allmänna intresset av en sund utveckling av ortsförhållandena

ock i vissa fall även på begäran av enskild till förhindrande av

kränkning av hans rätt, med verksamma medel tillhålla föreningen att fullgöra

sin väghållningsskyldighet. Normen för väghållningsbördans fördelning

mellan föreningens medlemmar är i regel taxeringsvärdena. Möjlighet

hålles emellertid öppen för länsstyrelsen att, om i särskilt fall annan

automatiskt verkande norm skulle finnas lämpligare, efter de väghållningsskyldigas

hörande bestämma att den senare normen skall träda i taxeringsvärdenas

ställe. Det måste nämligen kunna förekomma fall då viss modifikation

av taxeringsvärdena kan vara lämplig eller fördelningen enligt allmän

önskan bör ske t. ex. efter areal eller dylikt. Särskilt torde detta kunna

inträffa, örn väghållningen i orten eller större del därav redan är genom

överenskommelse vid eller utom förrättning ordnad efter någon automatiskt

verkande regel. De särbestämmelser, som beträffande viss eller vissa väghållningsskyldiga

fastigheters andelar understundom kunna finnas erforderliga,

meddelar länsstyrelsen efter ansökning av fastigheten eller föreningen.

Slutligen anföra de sakkunniga i detta sammanhang:

Rätt att nyttja föreningens vägar skall naturligtvis tillkomma varje i

föreningen ingående egendom men kan icke utan vidare medges allmänheten.

En utom föreningen stående fastighet, för vilken upplåtes rätt att

begagna någon föreningens väg, synes böra vara pliktig att erlägga vägavgift

till föreningen; samfälld väghållning mellan föreningen och den ifrågavarande

fastigheten synes däremot mindre lämpligt att etablera. Vid fråga

om upplåtelse av vågrätt för utomstående torde icke behöva uppställas

strängare förutsättningar för rättighetens inträde än att vägen är till nytta

för fastigheten. Yad beträffar tillämpningen av de allmänna reglerna örn

vågrätt, då fråga är örn att förklara väg skola anläggas eller övertagas av

föreningen, synes man med hänsyn till det allmänna intresse, som här gör

sig gällande, icke behöva upprätthålla kravet, att vägen skall vara av synnerlig

vikt för någon särskild av de i föreningen ingående fastigheterna eller

för deras totalitet, utan kunna överlåta åt länsstyrelsen att mera fritt bedöma

ortens behov av vägen. Men från fordringen, att vägrättsupplåtelse ej må

tillskynda den tjänande fastigheten märkligt men, torde icke böra dispenseras

i annat fall än då vägen är av synnerlig vikt för orten. Då rätt till

anläggning av väg eller till begagnande av befintlig väg upplåtes för

föreningen och av denna tages i anspråk, bör föreningen gälda ersättning

för markupplåtelse och annat intrång, i den mån ej häremot kan kvittas

nytta, som föreningens ifrågavarande väghållning medför för de till ersättning

berättigade. Någon gottgörelse för redan nedlagt vägbyggnadsarbete

torde däremot i dylikt fall icke böra utgå. Den utjämning mellan olika fastigheter

i orten, som stundom kan finnas påkallad av att desamma i olika grad

färdigbyggt sina vägar, kan ske genom att länsstyrelsen tills vidare antingen

förordnar örn bildande av vägförening endast inom en del av området eller

åsätter vissa fastigheter eller grupper av sådana särskilda andelstal eller

ålägger fastighet, från vilken exploatering pågår, skyldighet att bära särskilt

hög andel av kostnaderna för vissa vägbyggnadsföretag.

De nya uppgifter, som sålunda enligt de sakkunnigas förslag skulle läggas

å länsstyrelserna, kunna otvivelaktigt i vissa fall i icke ringa mån öka deras

arbetsbörda. Men de viktiga intressen, som föranlett förslaget, synas det

oaktat väl motivera detsamma. Från prövningen av frågor om vägrättsupplåtelse

för utomstående och örn intrångsersättningar och vägavgifter skola

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

länsstyrelserna enligt förslaget vara befriade, och naturligtvis äga de för

utredningar och undersökningar anlita sakkunnigt biträde. Kostnaderna härför

torde böra bäras av vägföreningen, i den mån ej enskild sökande billigtvis

bör gälda av hans ansökning föranledd dylik kostnad.

Vissa mot de sakkunnigas förslag örn vägar i tättbebyggda orter från remissmyndigheterna

framställda anmärkningar, vilka avse att länsstyrelsen över

huvud icke borde taga någon befattning med ifrågavarande väghållning utan

spörsmålen härom regleras i helt annan ordning, har jag förut återgivit och

bemött. Övriga anmärkningar, som beröra grunddragen av förslaget i förevarande

del, gälla särskilt fastställelseförfarandet, omfattningen av väghållningen

och normen för bördans fördelning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar vanligt förrättningsförfarande, dock

att länsstyrelsen borde hava att granska förrättningsresultatet och vara besvärsinstans.

I ett flertal yttranden yppas den mening att till minskande av länsstyrelsens

arbetsbörda eller vinnande av bättre kontakt med vägintressenterna och

ett smidigare förfarande, närmare anknutet till reglerna örn vägar på vanlig

landsbygd, visst förberedande arbete lämpligen kunde utföras vid förrättning,

vartill länsstyrelsen förordnade förrättningsman. En dylik anordning ifrågasättes

sålunda av länsstyrelsen i Stockholms län och förordas av länsstyrelserna

i Södermanlands, Älvsborgs och Gävleborgs län samt av lantmät er istyrelsen

och 9 överlantmätare. Ökningen av länsstyrelsernas arbetsbörda påpekas

även i flera andra yttranden och några länsstyrelser anse personalökning erforderlig.

Lantmäteristyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att medge möjlighet att

från vägföreningens väghållning undantaga några vägar inom området och att

beträffande ett och samma område både de allmänna för vanlig landsbygd

gällande reglerna och de särskilda för tättbebyggda orter avsedda specialbestämmelserna

samtidigt kunde vinna tillämpning. Samma anmärkning göres

av överlantmätaren i Malmöhus län, vilken uttalar farhåga att vid sidan av vägföreningen

kunde uppstå ett flertal smärre vägsamfälligheter och att vägföreningen

finge en blott ringa vägstock, enär de större trafikgatorna ofta torde

bliva intagna till allmänt underhåll.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför: På ett tidigt stadium av samhällsbildning

avstyckade tomter taxerades snart nog, därvid taxeringsvärdet till huvudsaklig

del utgjorde byggnadsvärde, medan exploatören vanligen ej hade något intresse

av att få de ännu icke sålda fastigheterna särskilt taxerade. Dessa

senare figurerade kanske under åtskilliga år såsom ingående i en jordbruksfastighet

eller vore dock taxerade blott till en bråkdel av sålda tomter. Förhållandet

svarade ej mot den ekonomiska bärkraften. Fastigheterna vid allmän

väg utgjordes ofta av antingen jordbruksfastigheter utan intresse av den

bakomliggande fastighetsbildningen eller ock egna hem, som anlagts där just

på grund av do goda kommunikationerna. Taxeringsvärdena vore därför ej

lämplig fördelningsgrund och, örn man frånträdde dem, lämnade lagförslaget

icke någon som helst ledning. Detta visade att principen måste vara fördelning

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 250. 23f> 39 8

Yttrandena

s. 114 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

114 Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.

efter nyttan, vilken emellertid sannolikt ej kunde uppskattas efter den omfattning,

i vilken fastigheterna begagnade vägen. Möjligen kunde i vissa fall

taxeringsvärdena vara en hjälp vid fördelningen, men nyttan vore ej svårare

att beräkna än i fall enligt 60 § stadsplanelagen, och en uppskattning av förrättningsmän

borde ge rättvisare resultat än mer eller mindre godtyckliga undantagsregler,

fastställda av länsstyrelserna. Förslaget kunde medföra det icke

önskvärda resultat att vägbyggnadsskyldighet, som exploatör åtagit sig gentemot

tomtköparna, i första hand överflyttades på vägföreningen.

överlantmätaren i Malmöhus län, som på sätt förut nämnts anser prövningen

böra ske vid förrättning utan inflytande från länsstyrelsens sida, omförmäler

att vid vägförrättningar i länet tillskapats vägsamfälligheter av den

karaktär, som förslaget i förevarande del avser, och att dessa samfälligheter

hittills fungerat till belåtenhet. Han gör gällande att bärande skäl ej förebragts

för att frångå principen örn fördelning efter nytta och att undantagen

från en regel örn fördelning efter taxeringsvärden måste bli många och myndigheterna

därför komma att i hög grad besväras; vad en gång bestämts såsom

andelstal borde ej få ändras; vid förrättning borde bestämmas delaktighetstal

och regler för beräknande av andelstal för framdeles bildande fastigheter och

vid avstyckningsförrättning skulle delaktighetstal kunna bestämmas av förrättningsmannen.

överlantmätaren i Älvsborgs län uttalar farhåga att befogade anspråk på

jämkning av andelstal komme att resas i stor omfattning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser önskvärt, att närmare direktiv anges

för länsstyrelsens prövning av frågorna om andelstal, och ifrågasätter, huruvida

icke undantag från regeln om taxeringsvärdena såsom norm för fördelningen

borde medgivas endast när det erfordrades till undvikande av en mer påtaglig

orättvisa mot viss eller vissa fastigheter.

överlantmätaren i örebro län förmenar att anledning att frångå taxeringsvärdena

icke förelåge, därest alla fastigheterna vore för sitt framtida ändamål

bebyggda och taxerade därefter, men tillägger att sällan så vore förhållandet

och att det vore bättre med en allmän regel av innehåll att fastigheterna skulle

bidraga efter markvärden och byggnadsvärden, grundade på markareal och

byggnadens storlek, eventuellt med vissa reduktionsfaktorer.

Utan tvivel tarvas regelmässigt i en tättbebyggd ort ett vägnät, som står

öppet till begagnande för alla ortens fastigheter och motsvarar gatunätet i

stadsliknande samhällen samt sålunda kan anses såsom ett gemensamt intresse

för alla fastigheterna i orten. Jag har förut berört hurusom detta vägnät,

inberäknat de erforderliga utfartsvägarna från området, måste anses vara

av den vikt för samhällsbildningen, att initiativ till vägarnas anläggning och

kontroll över väghållningen böra tilläggas det allmänna, vilket härutinnan

synes bäst representerat av länsstyrelsen. Men det vore säkerligen en överdrift,

örn man tillämpade det nu sagda å varje väg, som är belägen inom det

tättbebyggda området eller står i förbindelse med fastighet inom detsamma.

Även bland dessa vägar kunna nämligen förekomma sådana av högst privat

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Majda proposition nr 250.

natur, såsom t. ex. väg inom tomts egna gränser eller väg, som för en eller

annan fastighet i områdets yttre delar förkortar avståndet till allmän väg

men icke står i förbindelse med områdets vägnät. Man torde, såsom de sakkunniga

anfört, icke lämpligen kunna i väglagen stadga något verkligt förbud

för fastighetsägare att å sin mark bibehålla eller anlägga vägar, men självklart

lärer vara att det icke kan få ankomma på en enskild att efter eget behag

utvidga samtliga fastigheternas gemensamma väghållning. Befintlig vägs

lämplighet ur plansynpunkt måste ock kunna inverka på frågan huruvida

ortens fastigheter skola förpliktas vidmakthålla vägen. Prövning i varje särskilt

fall, huruvida viss väg skall hänföras till de för fastigheterna gemensamma

vägarna måste alltså äga rum, och denna prövning bör tydligen tillkomma

den myndighet, som skall utöva kontrollen, således enligt min mening

länsstyrelsen. Det torde emellertid kunna förutsättas att, örn det gemensamma

vägnätet blir lämpligt anlagt, de vägar, som icke kunna inräknas häri,

mycket sällan komma att visa sig vara av större betydelse för ett flertal fastigheter,

vadan i orter, där vägförening av nu förevarande slag bildats, några

vanliga vägsamfälligheter knappast kunna väntas uppstå vid sidan av föreningen.

Det kunde måhända tyckas, att frågan huru reglerna örn länsstyrelsens

nyssnämnda prövning närmare skola utformas icke är av principiell natur och

att de sakkunnigas förslag att länsstyrelsen själv skall med erforderliga biträden

handlägga ärendet, i realiteten icke behöver mycket skilja sig från de

på vissa håll framställda önskemålen att ett förrättningsförfarande i vanlig

ordning måtte komma till stånd såsom en förberedelse till länsstyrelsens beslut.

Jag anser emellertid det vara av väsentlig betydelse, att länsstyrelsen

verkligen tager aktiv del i ärendenas behandling redan från början och icke

blott i efterhand prövar, huruvida ett förrättningsutlåtande kan fastställas

eller ej. Det vore annars att befara att länsstyrelsens kännedom örn ortsförhållandena

och inflytande på spörsmålens lösning avsevärt reducerades.

Att söka i lagen detaljerat angiva, hur vägnätet skall utbyggas eller vilka

slag av vägar, som skola övertagas till samfälld väghållning av alla fastigheterna,

kan naturligtvis icke komma i fråga. De med fallen växlande förhållandena

göra det nödvändigt att medgiva en vittgående frihet vid lagens

tillämpning i detta hänseende, något som ock utan större risk lärer kunna

ske, örn prövningen anförtros länsstyrelsen.

I viss mån liknande synpunkter kunna anläggas beträffande fördelningen

av väghållningsbördan mellan fastigheterna. En fri prövning i varje särskilt

fall kan även härutinnan, örn uppgiften lägges i händerna på tillräckligt kvalificerade

personer, vara att föredraga framför i lagen fixerade regler. Å andra

sidan föreligger, såsom utredningen lärer visa, i fråga örn väghållning i tättbebyggda

orter vanligen ett stort behov av en fördelningsnorm, som anknyter

till så påtagliga och otvetydiga fakta, att någon prövning vid förrättning eller

däremot svarande förfarande icke blir erforderlig, då nya intressenter tillkomma

till följd av fastigheters styckning eller förhållandena eljest ändra sig.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Majus proposition nr 250.

De sakkunnigas förslag avser att såvitt möjligt förlika dessa båda synpunkter,

vinna de viktigaste fördelarna av en automatiskt verkande fördelningsnorm

utan att därför alltför mycket inskränka möjligheten att beakta

det särskilda fallets egenart.

Metoden att låta fördelningen ske efter taxeringsvärden är ju icke okänd

för den gällande väglagen, som i sin 38 § ger en dylik regel för fall då väghållningsskyldig

fastighet delas. Örn i en ort med begynnande samhällsbildning

väghållningsbördan först fördelas efter prövning av varje då bestående

fastighets nytta av vägarna eller dylikt, torde under en någorlunda normal

utveckling denna fördelning mycket snart visa sig föråldrad. Den på densamma

grundade gruppindelningen av tomter skulle — därest vid fastighetsstyckningarna

taxeringsvärdena i enlighet med regeln i nyssberörda paragraf

finge bliva avgörande för andelarnas uppdelning mellan tomterna — te sig

meningslös, och det måste då förefalla naturligare och rättvisare att låta fördelningen

efter taxeringsvärden bliva genomgående beträffande alla fastigheterna.

Man skulle därför saklöst kunna undvara den ursprungliga förrättningen

och med fördel redan från början låta varje fastighets andel automatiskt

bestämmas efter taxeringsvärdena. Av utredningen framgår ock att

mången gång med sakägarnas godvilliga medverkan fördelning efter denna

metod kommit till användning i tättbebyggda orter.

En obligatorisk fördelningsregel av sistnämnda innehåll innefattar emellertid

avvikelse från gällande rätt i vida större omfattning än nu antytts, i

det att väglagen ju medger enskild sakägare rätt att påkalla förrättning för

vinnande av ny fördelning efter trafikmängd och nytta (31 och 38 §§).

Emellertid synas mig de för tättbebyggda orter utmärkande förhållandena i

icke ringa mån berättiga till en fördelning efter taxeringsvärden. Förutom

det trängande behovet att undgå ständig upprepning av förrättningsförfarandet

och den i förevarande fall regelmässigt föreliggande svårigheten att med

någorlunda säkerhet beräkna den omfattning, i vilken de särskilda fastigheterna

komma att begagna vägarna, kan man härutinnan med de sakkunniga

åberopa att nyttan av vägarna, med hänsyn till deras betydelse för samhällsbildningen

och därav följande värdestegring å fastigheterna, snarare kan

mätas efter taxeringsvärdena än efter trafikens art och intensitet samt att

frågan örn fastigheternas ekonomiska bärkraft, för vilken taxeringsvärdena

skola vara ett uttryck, i detta fall borde kunna få inverka i viss överensstämmelse

med de principer, som godtagits, när det gäller fastigheters bidrag

till kommunala ändamål.

Någon automatiskt verkande norm, som kan antagas i allmänhet bättre än

taxeringsvärdena låta såväl graden av nytta som förmågan att bära kostnaderna

komma till sin rätt, torde icke vara lätt att finna. I vissa fall kunna

måhända speciella ortsförhållanden föranleda att t. ex. arealer eller på visst

sätt reducerade taxeringsvärden skulle utgöra en ur nyssnämnda synpunkter

lämpligare fördelningsgrund antingen ifråga örn alla fastigheterna eller beträffande

vissa slag av sådana. De sakkunnigas förslag medger ock länsstyrelsen

rätt att efter vederbörandes hörande utbyta taxeringsvärdena mot

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

annan automatiskt verkande grund. Ytterligare anspråk å beaktande av de

särskilda fastigheternas nytta av vägarna torde icke kunna tillgodoses utan

att man helt eller delvis uppger kravet å en automatiskt verkande fördelningsnorm

och sålunda i motsvarande mån bibehåller individuell prövning beträffande

varje särskild fastighet. Jag förmenar att detta visserligen är erforderligt

men endast undantagsvis beträffande vissa fastigheter samt att regler

örn en dylik prövning därför kunna uppställas vid sidan av en allmän norm

av nyssnämnd beskaffenhet. Dess tillämpning kan för övrigt någon gång

behöva modifieras även med hänsyn till trafikens art och intensitet.

Till undvikande av resultat, som skulle vara för rättskänslan stötande, torde

man alltså böra komplettera den allmänna regeln med möjlighet att beträffande

viss eller vissa fastigheter höja eller sänka det av denna regel följande

andelstalet och att, örn de förhållanden, som föranleda dylik ändring, äro av

övergående natur, sedermera upphäva vad därom sålunda förordnats. Men

för att ej härigenom fördelarna av den automatiskt verkande allmänna normen

skola elimineras, kan det ej medges att ett förrättningsförfarande av det slag,

som den gällande lagen stadgar, igångsättes så snart någon av delägarna påfordrar

prövning huruvida undantagsreglerna skola komma i tillämpning.

Dessa synpunkter har man i förslaget sökt tillgodose genom bestämmelser,

enligt vilka länsstyrelsen skulle äga att på ansökan av vägföreningen eller

enskild väghållare åsätta viss fastighet särskilt andelstal, högre eller lägre

än vad som skulle följa av huvudregeln, därvid åt länsstyrelsen skulle överlämnas

att bedöma vilken utredning, som erfordras i ärendet utöver att

sökandens motpart, väghållaren respektive föreningen, höres över ansökningen.

Det kan naturligtvis icke förnekas att den föreslagna metoden skulle

medföra viss ökning av länsstyrelsens arbetsbörda eller att ansökningarna

stundom kunna föranleda ganska vidlyftiga undersökningar. Men det torde

kunna antagas att, därest länsstyrelsen i enlighet med förslaget i samband

med föreningens bildande själv tagit kännedom örn ortsförhållandena och

redan då efter samråd med fastigheternas representanter m. fl. gjort de modifikationer

i andelstal eller allmän fördelningsnorm, som därvid finnas påkallade,

länsstyrelsen sedermera skall kunna med någorlunda lätthet bedöma,

i vad mån inkommande ansökningar förtjäna avseende och böra föranleda

särskilda utredningar. Där sådana erfordras, torde de till stor del kunna

verkställas genom de sakkunniga biträden, länsstyrelsen enligt förslaget skulle

äga anlita. Jag vill ock här nämna att länsstyrelsen enligt förslaget skulle äga

förplikta väghållare att gälda kostnad för undersökningar, som föranletts av

hans ansökan, samt på förhand fordra säkerhet för dylik kostnad, något som

bör kunna utnyttjas såsom medel att avhålla från ohemula, på falska uppgifter

grundade ansökningar. Begagnandet av möjligheten att åsätta särskilt andelstal

å viss fastighet förutsättes ske tämligen restriktivt, då ju denna möjlighet

är avsedd huvudsakligen för att undgå verkligt obilliga resultat, som på

grund av speciella omständigheter kunna uppkomma vid den allmänna

normens tillämpning i visst fall.

Ehuru, som nämnts, det i och för sig kan innebära en fördel att sakpröv
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Majus proposition nr 250.

ningen icke bindes av regler, synes tillbörligt att lagen åtminstone på något

sätt anger en princip, efter vilken olika omständigheters relevans bör bedömas.

Örn taxeringsvärdena i normala fall skola gälla som norm, ligger däri

väl en anvisning att lagstiftaren tillmätt fastigheternas ekonomiska bärkraft

betydelse i förevarande hänseende, men att även nyttan av vägarna bör

beaktas vid frågan om avvikelse från denna allmänna norm, torde icke lika

klart framträda, örn ej uttryckligt stadgande härom meddelas, och beträffande

bestämmandet av särskilt andelstal för viss fastighet torde böra utmärkas

att även den för fastighetens räkning bedrivna trafiken, där den förorsakar

oproportionerligt stort slitage, kan föranleda höjning av andelen.

Beträffande fastigheter vid allmän väg må hänvisas till vad de sakkunniga

anfört. Jag delar deras mening att i regel dylikt läge icke bör fritaga från

att i en ort, där typisk samhällsbildning kommit till stånd, bidraga till ortens

enskilda vägnät efter samma grunder som övriga fastigheter därstädes men att

emellertid undantagsvis nedsättning av bidragsplikten tarvas med hänsyn

till att nyttan av de enskilda vägarna uppenbarligen kan vara betydligt mindre

för den, som såsom utfart kan begagna den allmänna vägen. Möjlighet att

beakta denna omständighet gives i förslaget genom länsstyrelsens rätt att

modifiera den allmänna normen men även genom rätten att åsätta särskilt

lägre andelstal för viss fastighet. I det i ett av yttrandena över förslaget omnämnda

fallet, då det i tillblivelse varande samhället växer upp icke invid

den allmänna vägen utan på visst avstånd därifrån och mellanliggande fastigheter

utgöras av jordbruksegendomar utan intresse av samhällsbildningen,

bör ju länsstyrelsen vid bestämmandet av gränserna för vägföreningens område

därtill icke hänföra dessa sistnämnda egendomar.

Yad angår förhållandet till markexploatörerna i orten bör naturligtvis

bildandet av vägförening icke medföra att desamma undgå den vägbyggnadsskyldighet,

som de åtagit sig gentemot tomtköparna eller som bör anses

billigtvis följa av exploateringsverksamheten. Något sådant behöver ej heller

genomförandet av de sakkunnigas förslag innebära. Sant är visserligen att,

då vägarna skola anses såsom föreningens vägar, denna i första hand måste

betraktas såsom väghållningsskyldig, men så länge exploateringen pågår, bör

alltid finnas någon exploatören tillhörig fastighet, som ingår som medlem i

föreningen, och vid det förhållande att enligt de sakkunnigas förslag ej blott

den nyssnämnda undantagsregeln örn särskilda andelstal här kan tillämpas,

utan även genom en speciell regel är sörjt för att å de fastigheter, som tillhöra

exploatör, kunna läggas hur höga andelar som helst, alltså till och med

100 procent, av kostnaderna för de vägbyggnadsföretag, länsstyrelsen bestämmer,

samt för markupplåtelse till dessa företag, synas rimliga anspråk på

beaktande av exploatörens skyldigheter vara uppfyllda. Bekant torde vara

att, där för närvarande exploatör gentemot tomtköparna åtager sig vägbyggnad,

möjligheten för dem att utkräva de åsyftade prestationerna vanligen icke

är synnerligen stor. Även örn avtalet skulle vara skriftligt, torde närmare bestämmelser

örn vägarnas beskaffenhet och tiden då de skola vara färdigställda

sällan stipuleras.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

119

Specialmotivering.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag hava de bestämmelser,

som äro avsedda att tillämpas i fall då väghållningen beträffande vägar inom

områden med tätare bebyggelse finnes icke lämpligen kunna underkastas

reglerna för väghållning i allmänhet, avskilts till ett särskilt kapitel, som

placerats efter de för enskilda vägar i allmänhet avsedda reglerna. Dessa

sistnämnda regler bilda ett kapitel under rubriken allmänna bestämmelser.

Vissa stadganden av inledande natur och gemensamma för de fall, som regleras

i de båda nämnda kapitlen, äro sammanförda i lagförslagets första

kapitel.

Reglerna örn förmånsrätt för vissa fordringar å väghållningsbidrag skola

enligt förslaget meddelas i särskild lag. Som nämnts har av en av remissmyndigheterna

uttalats den mening att dessa regler hellre borde inrymmas

i väglagen, men enligt min mening höra de minst lika nära samman med

17 kap. handelsbalken och den av mig i enlighet med de sakkunnigas förslag

förordade ordningen har ju ock förut vunnit tillämpning i vissa motsvarande

fall.

Den i gällande väglag använda metoden att beträffande reglerna örn förrättningsförfarande

och vägsamfällighet i stor utsträckning hänvisa till jorddelningslagen

respektive vattenlagen har, såsom ägnad att särskilt för menige

man försvåra tillämpningen och i vissa hänseenden framkalla tvekan om vad

som rätteligen skall anses gälla, övergivits i de sakkunnigas av mig härutinnan

följda förslag. Att lagtexten därigenom kommit att på papperet bliva

mera skrymmande anser jag vara av underordnad betydelse, i synnerhet som

överskådligheten ökats genom kapitelindelning med rubriker och i 2 kapitlet

även underrubriker till grupper av paragrafer. I ett eller annat av utlåtandena

över förslaget har framställts anmärkning mot lagtextens vidlyftighet,

men i de flesta av de yttranden, däri saken överhuvud taget berörts, har förslagets

utförlighet betecknats såsom en förtjänst.

I en terminologisk fråga, nämligen beträffande beteckningarna vägsamfällighet

och vägförening, hava de sakkunniga varit av delade meningar. Flertalet

av dem har velat reservera termen vägförening för det slag av samfälligheter,

som avses i 3 kap., medan en minoritet förklarat sig anse bättre överensstämmande

med allmänna språkbruket och av viss betydelse för förståelsen

av de verksamhetsformer, som föreslagits beträffande väghållning i tättbebyggda

orter, att sammanslutningen av vägintressenter i detta fall benämnes

vägsamfällighet, därvid i stället uttrycket vägförening skulle användas om

övriga dylika sammanslutningar. Till denna sistnämnda mening ansluta sig

bland remissmyndigheterna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, två länsstyrelser

m. fl., och kammarkollegium anmärker att beteckningen förening,

varmed man språkligt brukade förbinda en relativ självbestämningsrätt, ej

väl passade för samfällighet enligt 3 kap. En länsstyrelse föreslår att uttrycket

vägförening utbytes mot »vägsamhälle». Jag anser för min del icke

att tvångsnaturen hos sammanslutningarna vare sig i ena eller andra fallet är

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

av sådan beskaffenhet att benämningen förening är stötande ur språklig

synpunkt eller missvisande. Vare sig fråga är örn tättbebyggd ort eller vanlig

landsbygd, är bildandet av ett organ för väghållningen i första hand ett

intresse för vederbörande fastighetsägare själva och tvånget för viss fastighet

att ingå som medlem grundat främst på hänsyn till övriga intressenter

och på det förhållande att fastigheten anses komma att draga nytta av

vägarna. Till jämförelse kan åberopas flottningsförening, som såtillvida klen

tvångssammanslutning att trafikledens begagnande kan medföra skyldighet

att ingå såsom medlem i föreningen. Sett från den enskildes synpunkt

är det lika mycket ett tvång att deltaga, örn skyldigheten kan göras gällande

av envar av ett stort antal enskilda intressenter som örn det tillkommer myndighet

att taga initiativet. Uttrycket samfällighet torde pläga användas örn

varjehanda slag av sammanslutningar, vare sig deras särskilda egenart förlänat

dem jämväl annan benämning eller ej. De i lagförslagets 3 kap. avsedda

sammanslutningarna äro därför, även de, samfälligheter (jfr förslagets 71 §

första stycket), men i detta specialfall bör samfälligheten hava en benämning,

som skiljer den från de vanliga vägsamfälligheterna. På grund av det anförda

och då härtill kommer, att uttrycket vägsamfällighet hittills allmänt

brukats för att beteckna de vanliga sammanslutningarna mellan vägintressenter

för gemensam väghållning, samt beteckningen vägförening, som även

stundom förekommer i dagligt tal, torde användas särskilt i fall då antalet

delägare är stort, alltså främst när fråga är örn tättbebyggda orter, har jag

i departementsförslaget bibehållit den terminologi, som valts av flertalet

bland de sakkunniga.

Jag övergår nu till frågan om innehållet i lagförslagets olika paragrafer,

och kommer därvid att närmare beröra huvudsakligen sådana delar, beträffande

vilka remissmyndigheterna framställt i det föregående icke behandlade

anmärkningar mot de sakkunnigas förslag eller avvikelse från detsamma

gjorts i departementsförslaget. I övrigt får jag beträffande de särskilda bestämmelserna

hänvisa till vad jag förut anfört örn förslagets allmänna grunder

och huvudregler samt till de sakkunnigas betänkande. De avsteg, som skett

från de sakkunnigas förslag, beröra endast vissa detaljer och hava icke föranlett

någon omkastning av indelningen i paragrafer.

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §■

Beträffande bestämmelsen i tredje stycket må nämnas att länsstyrelsen

i Uppsala län anmärkt att, örn stadsplan trädde i tillämpning, 23 och 36 §§

stadsplanelagen syntes kunna komma till användning men att det kunde

ifrågasättas, huruvida ej ett särskilt stadgande erfordrades rörande förhållandet

mellan ett för vägförenings område enligt förslagets 3 kap. fastställt vägnät

och en sedermera för samma område eller del därav fastställd byggnadsplan,

därutinnan till jämförelse åberopats 73 § stadsplanelagen.

Med hänsyn till bestämmelserna i förslagets 4, 82 och 85 §§ måste emellertid

förutsättas att, örn förslaget förverkligas, länsstyrelsen i samband med

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Majus proposition nr 250.

prövningen av byggnadsplanen verkställer de ändringar i ännu icke genomförda

delar av vägplanen, som erfordras för att ej vid framtida vägbyggnad

svårighet skall uppstå på grund av bristande överensstämmelse mellan de

båda planerna. En befintlig väg kan väl, ändå att dess sträckning ej stämmer

med byggnadsplanen, i enlighet med regeln i 82 § sista stycket ännu någon

tid bibehållas, men för detta fall synes utan uttryckligt stadgande vara klart

att vad länsstyrelsen tidigare förordnat örn vägen skall iakttagas av vägföreningen,

intill dess länsstyrelsen jämlikt 85 § annorlunda förordnar, liksom

det måste anses följa av 82 och 85 §§ att länsstyrelsen skall ex officio utdöma

vägen, när den ej längre kan vidmakthållas utan att motverka vad man velat

vinna genom byggnadsplanen. — Tydligt lärer vara att bestämmelserna i

senare delen av förevarande paragrafs tredje stycke icke stå i strid mot stadgandet

i 23 § stadsplanelagen men ej heller kunna anses överflödiga med

hänsyn till sistnämnda stadgande, särskilt som detsamma endast berättigar

men ej förpliktar staden att övertaga där avsedda vägar. Yad nyss anförts

örn vägplanens anpassning efter sedermera tillkommen byggnadsplan äger

i viss mån tillämpning, även när stadsplan eller stomplan fastställes efter det

vägplanen uppgjorts. I tredje stycket har i departementsförslaget upptagits

hänvisning även till 85 §.

Vidkommande sista stycket i förevarande paragraf Ilar i ett av yttrandena

över de sakkunnigas förslag gjorts gällande att det där använda uttrycket

»taga väg» kunde vara vilseledande och borde utbytas mot »beträda» eller

dylikt. I några yttranden har uttalats önskemål örn ett närmare angivande av

de åsyftade rättsgrundsatsernas innehåll.

Jag har här förut redogjort för vad jag anser gälla i detta hänseende, såvitt

angår färd å väg. Beträffande spörsmålet i övrigt samt frågan, huruvida ämnet

bör göras till föremål för reglering i väglagen, hänvisas till betänkandet sid. 51,

52 och 58. Bland annat med hänsyn till de bestämmelser om väg, vilka upptagits

i förslagets nästföljande paragraf, har det synts lämpligt att i detta

sammanhang utbyta uttrycket »taga väg» mot »färdas».

2 och 3 §§.

I olika yttranden över förslaget Ilar anmärkts, att det ej vore tydligt i vad

mån anordningar vid anslutning av enskild väg till allmän sådan skulle anses

tillhöra den ena eller andra av vägarna, att till väg ej borde hänföras trumma

i fall då den ej tarvades för vägen utan för närliggande ägors torrläggning,

att det borde stadgas att båtbrygga i vissa fall finge räknas till väg, att

bestämmelser om mötesplatser å smalare väg vore önskvärda samt att till

vinterväghållning borde räknas även erforderlig sändning, då isgata bildats.

Beträffande förstnämnda anmärkning så torde väl, där särskilda anordningar

i vägkorsningen äro nödvändiga, såsom t. ex. röjning av vegetation för

beredande av fri sikt, frågan huruvida vägdistriktet eller de enskilda vägliållarna

skola bekosta åtgärderna, gälda ersättning till markägaren m. m.

vanligen men oj alltid komma att bero på vilkendera av vägarna som är den

äldsta. Enahanda spörsmål uppstår i fall då allmän eller enskild väg korsar

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Majus proposition nr 250.

järnväg och även då två enskilda vägar korsa varandra, och frågans lösning

torde tills vidare få överlåtas åt rättspraxis.

Yad angår trumma för torrläggning av ägor hänvisas till 7 kap. 7, 8, 12 och

14 §§ vattenlagen och rörande båtbrygga till betänkandet sid. 128. Mötesplatser

kunna naturligtvis, där sådana tarvas, räknas såsom sådan för vägens

brukande utförd anordning, varom i förslagets 2 § förmäles; frågan när sådan

anordning tarvas lärer här liksom eljest få bero av omständigheter, som icke

behöva angivas i lagtexten.

Beträffande sändning å isbelagd vägbana må framhållas att sådan åtgärd ej

påbjudits ens i fråga örn allmänna vägar och att såvitt möjligt samma innehåll

bör givas åt termen vinterväghållning i allmänna och enskilda väglagarna

Skyldighet att sanda isbeläggning å enskild väg skulle väl kunna ifrågakomma

endast i sällsynta undantagsfall.

4 §•

I yttranden från länsstyrelsen i Kalmar län, 2 länsarkitekter och 4 överlantmätare

har hemställts att i paragrafens andra stycke borde bland där

nämnda planer för fastighetsbildning och bebyggelse upptagas även avstyckningsplan.

En länsarkitekt anser hänvisning böra ske även till 80 § byggnadsstadgan.

Den omständliga uppräkning, som de sakkunnigas förslag här i överensstämmelse

med gällande väglag innehåller, har synts mig lämpligen kunna

ersättas med en mer allmänt hållen regel, varigenom även nyssnämnda

anmärkningar skulle vinna beaktande.

I departementsförslaget har tillagts ett stadgande motsvarande 18 § allmänna

väglagen.

2 kap. Allmänna bestämmelser.

9 §■

En länsarkitekt anmärker att markersättning icke borde utgå i den mån

fastigheten själv eller fastighet, som därifrån upplåtits, droge nytta av vägen.

Liknande mening uttalas av en jägmästare.

Att stamfastighet alltid skulle vara pliktig att utan gottgörelse tillhandahålla

den avstyckade fastigheten mark till väg, kan jag icke finna riktigt. I

allmänhet regleras väl frågan örn nödiga vägar för den nybildade fastigheten

avtalsmässigt i samband med fastighetsdelningen, och härutinnan må för

övrigt beaktas reglerna i jorddelningslagstiftningen och 65 § stadsplanelagen.

För fall då markexploatering sker i stor skala kan visserligen bliva fråga

örn en särskild undantagsställning för exploatören men härtill torde icke

behöva tagas hänsyn i förevarande kapitel. Vid utövandet av tvångsrätt till

väg enligt 6 § lärer, om så begäres, ersättning böra utgå för den mark, som

avstås, även örn markens ägare själv har nytta av vägen. Orättvist vore

ju att tvinga viss eller vissa av intressenterna att utan gottgörelse hålla

dem alla med vägmark och att, i fall då vägen går fram över samtliga fastigheterna,

icke beakta skillnaden i värde mellan de markområden, som avstås

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

av den ene eller andre. Därmed är dock icke sagt att den, som själv skall

deltaga i vägföretaget, skall utfå full gottgörelse för den av honom avstådda

vägmärken. Markersättning torde böra till utgörande fördelas efter samma

tal som kostnaden för vägbygget, vadan ett belopp, motsvarande den ersättningsberättigades

egen andel lärer få avkvittas å ersättningssumman. Men

skall han icke själv deltaga i vägbyggnadsföretaget, torde han ej heller behöva

vidkännas något avdrag å ersättningen för markupplåtelse, ändå att han

drager nytta av vägen. Uttryckliga stadganden i detta ämne innehaller den

gällande lagen icke och sådana torde ej heller vara erforderliga, då de här

angivna reglerna synas följa av sakens natur.

I ett par yttranden anmärkes att intrångsersättning borde kunna utgå även

i fall, som avses i paragrafens tredje stycke.

Formuleringen synes mig knappast kunna giva rum för annan tolkning än

att båda dessa slag av ersättning skola kunna utgå vid sidan av varandra.

Detta torde vara så mycket tydligare, som enligt hävdvunnen terminologi

inom den enskilda väglagstiftningen till intrång icke räknas det av trafiken

förorsakade slitaget å vägbanan.

Mot bestämmelserna i andra stycket har av domänstyrelsen, vissa Överjägmästare

och jägmästare samt en vägingenjör anmärkts att det för ersättningsskyldighetens

inträde uppställda villkoret att vägbyggnadsföretaget skall hava

verkställts inom de sistförflutna 5 åren, räknat från det frågan örn vägrättsupplåtelsen

väcktes, borde bortfalla eller ändras så att den angivna tiden

förlängdes.

Emellertid må erinras att den ifrågavarande bestämmelsen örn retroaktiv

bidragsskyldighet är avsedd huvudsakligen för de fall då någon, som redan

vid tiden för vägbyggnadsföretaget ägde ett så betydande och så aktuellt

intresse av företaget, att han rätteligen redan då enligt de allmänna reglerna

varit pliktig att deltaga i kostnaderna för detsamma, på grund av en ren tillfällighet

eller mer eller mindre illojalt förfarande från hans sida undgått att

förklaras skyldig bidraga till dessa kostnader. Har efter fullbordandet av

det ifrågavarande anläggnings-, omläggnings- eller förbättringsarbetet mer än

5 år förflutit utan att företagets höggradiga betydelse för honom trätt i dagen,

torde det knappast kunna vara fråga örn ett fall av nyssnämnt slag. Efter

längre tids förlopp blir ock skälighetsprövningen osäkrare.

En viss tvekan örn innebörden av uttrycket »vägens ägare» har uttalats i

ett par yttranden över förslaget. Beteckningen avser i detta sammanhang

den eller de egendomar, till vilka vägen hörer, d. v. s. de egendomar, som

för egen räkning hålla och förvalta vägen, däremot icke den, som endast mot

slitageersättning eller annan periodisk vägavgift äger nyttja vägen. Äganderätten

till vägmärken är naturligtvis icke avgörande i förevarande hänseende. 11

11 §•

Från några håll (en överlantmätare m. fl.) har ifrågasatts att bibehålla det

i gällande lag, vid regeln att ingen må åläggas större andel i väghållningsbördan

än vad som svarar mot hans nytta av vägen, gjorda undantaget beträffande

den som fordrat vägen.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Majlis proposition nr 250.

Anledningen till att förslaget icke medtager detta tillägg är i första hand

den, att enligt förslaget sakägarnas dispositionsfrihet skall vara i någon mån

begränsad (34 § fjärde stycket) med hänsyn till de sakrättsliga verkningarna

av ett förrättningsutlåtande, behovet att förhindra att den, som för tillfället

representerar en fastighet, med tillhjälp av väglagens bestämmelser skulle

kunna av oförstånd, för personlig vinning eller av annat skäl belasta fastigheten

med en väghållningsbörda av sådan omfattning att väghållningen

kommer att lända fastigheten till skada i stället för till nytta och syftet med

lagens regler sålunda i detta fall förfelas samt tredje mans, särskilt inteckningshavarnas,

rätt sättas i fara. Den fastighetsägare, som vill åtaga sig förpliktelser

utöver vad som med beaktande av dessa synpunkter kam genom

förrättning åläggas fastighet, må göra det vid sidan av förrättningen, så att

skyldigheten blir en rent personlig sådan eller i varje fall icke kränker annans

rätt. Inskränkningen i dispositionsfriheten går väl icke så långt, att ej i något

fall graden av nytta skulle kunna överskridas på grund av frivilligt åtagande,

men medför dock att en bestämmelse, som antyder förefintligheten av en

sådan frihet utan att ange att den är begränsad, skulle vara olämplig. Och

även örn det står sakägare fritt att påtaga sin fastighet längre gående förpliktelser

än vad tvångsvis kunnat åläggas densamma, behöver möjligheten

härutinnan icke uttryckligen framhållas just i förevarande sammanhang, då

ju överallt eljest i lagen underförstås att, där ej annat stadgats, dess materiella

rättsregler skola tillämpas endast där sakägarna ej enas örn annat. Uttrycket

»den som fordrat vägen» kan ock måhända bereda tolkningssvårigheter i vissa

situationer.

12 §.

Domänstyrelsen ifrågasätter huruvida icke bestämmelserna i denna paragraf

borde giva rum för en kombination av de båda metoderna för väghållningens

utförande även på sådant sätt, att vid väglottssystemets tillämpning dock

vissa väghållningsåtgärder såsom t. ex. sladdning eller plogning utfördes

gemensamt. Jag vill härutinnan framhålla att det knappast kan vara lämpligt

att bilda vägsamfällighet endast för vissa av de åtgärder, som tillhöra vägbyggnad,

vägunderhåll eller vinterväghållning å viss vägsträcka. Tarvas gemensamhet

i viss detalj och kan saken ej ordnas genom privat överenskommelse,

synes gemensamhetssystemet böra tillämpas för det ifrågavarande slaget av

väghållning över huvud taget. Däremot kan enligt min mening paragrafens

formulering icke anses oförenlig med att olika system väljas för de skilda

huvudslagen av väghållning, så att t. ex. vägbyggnad och vinterväghållning

utföras efter gemensamhetssystem men vägen delas i lotter för barmarksunderhållet.

13

Domänstyrelsen anmärker att rättigheten att borthugga eller kvista träd

borde starkare begränsas än vad i de sakkunnigas förslag skett samt få utövas

endast i samråd med markägaren. I ett pär andra yttranden (en överjägmästares

och en jägmästares) uttalas den mening att endast markägare borde

få ombesörja röjning av träd och buskar. Såsom skäl härför har framhållits

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 250. 125

att kristning kunde ske vårdslöst och därigenom åsamka betydligt större

skada än vid rättighetens upplåtande beräknats.

Jag förutsätter visserligen att, när dylik rättighet upplåtes, tillika rättighetens

omfattning angives så noggrant som möjligt (jfr 33 §). Men särskilt

med tanke på att röjningsrätten skulle kunna tillkomma en enskild väglottshavare

och kanske avse kvistning av värdefulla träd, vilka kunde taga mycken

skada, örn arbetet utföres vårdslöst, synes lämpligt att markägaren sättes i

tillfälle att, om han så vill, övervaka utförandet eller söka genom eget röjningsarbete

ställa väghållaren till freds. Därför har jag till de i de sakkunnigas

förslag upptagna bestämmelserna i ämnet fogat ett tillägg av innehåll att

underrättelse örn röjningsåtgärd skall minst en vecka i förväg meddelas fastighetens

ägare eller innehavare. I avsevärd mån betungande lärer en dylik

underrättelseplikt icke vara då ju röjningsåtgärdens behövlighet vid varje

särskilt tillfälle bör kunna i god tid förutses.

Domänstyrelsen och en Överjägmästare anmärka vidare att rätt att taga väghållningsämnen

aldrig borde få upplåtas på sådana villkor, att markägaren och

andra utestängdes från rätt att begagna fyndigheten.

Denna mening kan jag icke dela. Det kan väl tänkas att i vissa fall jordägaren,

där han fortfarande har obegränsad rätt att utnyttja fyndigheten,

måhända i missnöje över tvångsupplåtelsen eller örn han finner sig kunna

erhålla särskilt högt pris för gruset av viss köpare, så hastigt som möjligt

uttömmer grustaget och att det då blir betydligt svårare för väghållarna att

fullgöra den väghållning, som ålagts dem under förutsättning att de skulle

äga tillgång å grus å den ifrågavarande platsen. Medger man över huvud taget

tvångsrätt i förevarande hänseende, synes den omständigheten att rättigheten

göres exklusiv ej behöva möta betänklighet, blott ägaren erhåller full gottgörelse

för intrånget. Ersättningen skall enligt förslaget i detta fall alltid

med hela beloppet erläggas på en gång i förskott och sist ett år efter upplåtelsen.

Beloppet lärer skola bestämmas till det värde vartill grusmängden

vid tiden för upplåtelsen högst kan skattas. En dylik form av upplåtelse

måste mången gång kunna vara fördelaktigast även för jordägaren.

Med hänsyn till vad nu anförts torde därför möjlighet böra finnas att meddela

rättigheten såsom en exklusiv sådan. Men det är icke min mening

att denna metod skall vara regel. Tvärtom lärer det vanligen vara lämpligast

att tillämpa det andra systemet, enligt vilket jordägaren fortfarande

äger rätt att nyttja fyndigheten eller till andra upplåta sådan

rätt, och väghållarna förpliktas gälda största delen av ersättningen i

form av betalning efter visst pris för varje lass som de hämta. Sålunda

kan denna senare metod ofta böra väljas, örn jordägarens eget behov av att

begagna grustaget är betydande eller det skulle innebära stor olägenhet för

väghållarna att nödgas betala hela ersättningen på en gång i förskott, eller

om grusmängdens storlek svårligen kan med säkerhet beräknas eller fyndigheten

tydligen är mycket givande och anledning saknas att befara illojala

transaktioner.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majda proposition nr 250.

Angående sättet och tiden för erläggande av ersättning för intrång genom

tvångsupplåtelse av rätt att taga väghållningsämnen har en del anmärkningar

framställts. Så anser länsstyrelsen i Västmanlands län att maximitiden för

erläggande av engångsersättning borde höjas till 2 år. I ett annat av de över

förslaget avgivna yttrandena föreslås att, särskilt med hänsyn till den långa

tid, som kan åtgå, innan sökt statsbidrag till vägbyggnad erhålles, frågan örn

tid och sätt för den ifrågavarande ersättningens gäldande får bero på prövning

i varje särskilt fall. Två överlantmätare göra gällande att engångsersättning

icke borde vara obligatorisk i alla fall.

Med hänvisning till vad jag nyss anfört örn det olika innehåll, som kan

givas åt rättigheten, vill jag betona att örn man valt att göra densamma exklusiv

och således etablerat ett tvångsköp av hela grusmängden å platsen, meningen

ju är att snarast möjligt utesluta andra från rätten att begagna grustaget;

men man kan ju ej rimligtvis fordra att jordägaren skall tillhandahålla gruset

utan att genast erhålla betalning. Yad beträffar den andra formen för upplåtelse

av rätt att taga väghållningsämnen torde de sakkunnigas förslag böra

så förstås, att endast ett mindre belopp skall utgå såsom engångsersättning

och alltså huvuddelen av ersättningen erläggas såsom betalning vid varje

särskilt tillfälle då väghållningsämnena hämtas. Engångsersättningen utgör

i detta fall gottgörelse för de olägenheter, som tvångsupplåtelsen redan i och

för sig, oberoende av örn rättigheten ännu tagits i bruk, alltid medför för jordägaren.

Den genom upplåtelsen tillskapade servitutsrätten innebär i viss mån

minskning av fastighetens värde. Bland annat måste jordägaren nästan alltid

finna sig i att väghållarna med tunga lass färdas över större eller mindre del

av hans ägor, och även om full ersättning för den hämtade varan sedermera

lämnas, har dock hans möjlighet att för eget behov reservera densamma avsevärt

reducerats. Vill han sälja fyndigheten torde han svårligen kunna påräkna

lika högt pris för densamma som örn den icke varit besvärad av servitutet.

Frågan, huruvida väghållarna vilja taga den upplåtna rättigheten i anspråk,

bör ej av dem utan någon som helst risk få hållas öppen under obegränsad

tid, medan jordägaren är bunden av sin skyldighet att tåla intrånget. Såsom

de sakkunniga anfört lärer det hava inträffat, att jordägare, som för att ej

faktiskt omintetgöra värdet av den upplåtna rätten lojalt avstått från att försälja

sitt grus under tid då detsamma betingat högt pris, gjort förlust på

grund av att väghållarna icke gittat begagna rättigheten utan köpt grus på

annat håll. Ett engångsbelopp bör således enligt min mening alltid bestämmas

att utgå inom kort tid efter upplåtelsen vid äventyr att, örn denna tid försittes,

frågan örn rättigheten förfallit (jfr 45 §). Den av de sakkunniga föreslagna

maximitiden av 1 år synes mig härutinnan lämplig.

18-19 §§.

Beträffande frågan örn förrättningsmans kvalifikationer hava nu som tidigare,

då dessa frågor varit före, inbördes motsatta meningar gjort sig gällande.

Särskilt vissa över lantmätare framhålla lantmätarnas lämplighet och anse

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

uppdragen företrädesvis böra givas dem, medan en del vägingenjörer betona

vikten av vägteknisk sakkunskap, bland annat med tanke på möjligheten att

framdeles intaga vägen till allmänt underhåll eller att lämna statsbidrag till

väghållningen. I allmänhet hava emellertid remissmyndigheterna intet erinrat

mot de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende. Lantmäteristyrelsen förmäler

sig visserligen hava vid granskning av förrättningsakter funnit ett

betydande antal av andra än lantmätare handlagda förrättningar förete allvarliga

brister i rättsligt och formellt hänseende; men förklarar dock att styrelsen

icke har något att erinra mot det remitterade förslagets bestämmelser örn förrättningsman

samt tager uttryckligen avstånd från en av ett par överlantmätare

uttalad mening att förrättningsman borde förordnas av överlantmätare

och icke av länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar att lantmätare måste förutsättas vara

lämplig såsom förrättningsman och att beträffande annan fordringarna möjligen

borde skärpas, så att vägteknisk sakkunskap kräves.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar auktorisationssystem och ifrågasätter

att bereda förrättningsmännen fastare anställning.

Skärpt kontroll över förrättningsmän, som icke äro lantmätare ifrågasättes

av länsstyrelsen i Stockholms län, som härutinnan föreslår införande av skyldighet

för dylika förrättningsmän att årligen avgiva redogörelse exempelvis till

överlantmätaren. Samma mening uttalas av en överlantmätare, vilken även

föreslår bland annat att lantmäteristyrelsen, vederbörande överlantmätare eller

länsstyrelse skulle utöva inspektion och meddela direktiv särskilt beträffande

det formella. En annan överlantmätare ifrågasätter en bestämmelse av innehåll

att det tillkomme lantmäteristyrelsen att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

utfärda erforderliga anvisningar och formulär för förrättningsmän.

Jag anser otvivelaktigt lämpligast att länsstyrelserna få behålla uppgiften

att förordna förrättningsmän och förmenar att en verklig kompetensprövning

därvid alltid skall utövas från länsstyrelsens sida, ehuru det, såsom de

sakkunniga föreslagit, bör tillmätas sakägarnas önskan den verkan att, där

de alla enats örn förslag till viss förrättningsman och denne vid prövning i

enlighet med lagens anvisningar finnes lämplig, förordnandet bör givas

honom. Med hänsyn till den mycket olika karaktären av förrättningarna i

oljka fall synas några speciella fackkunskaper knappast böra fordras såsom

oeftergivliga villkor för formell kompetens. Auktorisation från central myndighets

sida torde av samma anledning icke böra krävas och, örn länsstyrelsen

har att i varje särskilt fall pröva vederbörandes kompetens, lärer

särskild auktorisation från styrelsen själv vara skäligen meningslös. Även

frågan, huruvida lantmäteriteknisk eller , ingenjörsteknisk sakkunskap bör

tillmätas största betydelsen, måste bero på omständigheterna. Erfarenhet på

det förevarande området och förmåga att leda förhandlingar, förlika stridiga

intressen samt bedöma sakens ekonomiska sida torde ofta, ivid sidan örn god

uppfattning i allmänhet, samvetsgrannhet och kännedom örn gällande författningar,

vara minst lika viktiga faktorer som de rent tekniska kunskaperna.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.

Som jag förut jiämnt anser jag väl kontroll från myndighets sida över det.

sätt, på vilket förrättningsmännen utföra sina uppdrag behövlig, och utan

tvivel kunna särskilda direktiv och anvisningar, utarbetade av vederbörande

myndigheter, vara av stort värde, men frågan härom synes kunna lösas i

administrativ ordning, låt vara att skyldigheten att ställa sig direktiven till

efterrättelse bör inskärpas i själva lagen. En bestämmelse därom har därför

i departementsförslaget upptagits i 39 §.

Beträffande detaljföreskrifterna i förevarande paragrafer har jag i enlig''

het med framställningar i vissa av de över de sakkunnigas förslag avgivna

yttrandena (lantmäteristyrelsens m. fl.) till de uppgifter, som i ansökan örn

förrättning böra lämnas, tillagt även uppgift å nyttjanderätts- och servitut»^

havare, vartill anledning gives däri att även dessa jämlikt 16 § i förslaget

kunna komma i fråga såsom sakägare och således böra kallas till förrättningen.

20 §.

Lantmäteristyrelsen och en överlantmätare föreslå att beträffande tillkallande

av gode män reglerna i jorddelningslagen tillämpas, till undvikande

av att förrättningen onödigtvis försenas.

Som emellertid här föreligger den skillnad i förhållande till vad som

gäller örn laga skifte, att gode män icke alltid behöva tillkallas samt det

i själva verket torde vara mycket vanligt att så ej sker, synes det i 3 kap.

3 § jorddelningslagen föreskrivna förfarandet i nu ifrågavarande fall mindre

passande. Finner förrättningsmännen behövligt att gode män tillkallas, torde

han kunna under hand varsko några i närheten av förrättningsstället bosatta

för uppdraget kompetenta personer samt vid förrättningen föreslå dessa, i

vilket fall sakägarna väl sällan torde välja andra. Kallelsen lärer sedan kunna

ske per telefon eller annat enkelt sätt och något nämnvärt dröjsmål icke behöva

förorsakas.

21 §.

Av länsstyrelsen i Västernorrlands län m. fl. ifrågasättes att högre förrättningstaxa

fastställes för förrättningsmän, som icke äro lantmätare.

Det lärer visserligen förhålla sig så att lantmätarna såsom förrättningsmän

kunna tillgodogöra sig vissa med deras tjänst såsom lantmätare förenade

förmåner, som icke tillkomma andra förrättningsmän, men att med hänsyn

härtill belasta sakägarna med större kostnader, när till förrättningsmän förordnats

annan än lantmätare, eller att över huvud taget i väglagen stadga

högre ersättning i det ena än i det andra fallet synes icke tillrådligt. Måhända

bör däremot övervägas att i annan ordning bereda möjlighet för förrättningsmän

att efter prövning i varje särskilt fall erhålla någon gottgörelse av allmänna

medel för egna utgifter för biträdes rese- och traktamentskostnader.

22 §.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ävensom fem överlantmätare m. fl. göra gällande

att sakkunnigt biträde, som avses i förevarande paragraf, borde få tillkallas

av förrättningsmännen själv. Till jämförelse hava åberopats stadgan
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Majus proposition nr 250.

(lena i 2 kap. 2 § jorddelningslagen och 25 § lagen om ägofred. Däremot biträder

lantmäteristyrelsen uttryckligen förslaget att frågan icke skall bero

på förrättningsmannens avgörande.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det bör tillkomma länsstyrelsen, oberoende

av därom gjord framställning, att förordna sakkunnigt biträde, samt

åberopar härutinnan att förrättningsmannen ofta torde få behandla rent vägtekniska

eller stadsplanetekniska frågor, som han icke kunde förutsättas vara

fullt inne i.

Domänstyrelsen m. fl. förmena att rätt att påkalla förordnande för sakkunnigt

biträde borde tillkomma varje sakägare.

I ett par andra yttranden föreslås att ersättningen till sakkunnigt biträde

bestämmes av länsstyrelsen.

För min del vill jag framhålla att syftet med bestämmelserna är att, där

förrättningsmannen finner sig behöva biträde med särskilda fackkunskaper

beträffande någon viss fråga, han skall hava möjlighet att anlita sådant

biträde utan att nödgas av egna medel betala ersättningen till detsamma.

Likväl synes med hänsyn till de sakägare, som skola gälda ersättningen, prövningen

av behovet icke böra läggas endast i förrättningsmannens egna händer,

vilket kunde fresta honom att missbruka rättigheten för att bereda sig lättnad

i arbete, som han är fullt kompetent att utföra själv. Vill man åberopa

jämförelse med andra lagar, må nämnas även 10 kap. 3 § vattenlagen, enligt

vilket lagrum synemännen äga hos länsstyrelsen begära förordnande för sakkunnigt

biträde.

Att ålägga länsstyrelsen att ex officio förordna biträde synes mig i någon

mån betänkligt, då för en dylik skyldighet egentligen förutsättes att länsstyrelsen

med uppmärksamhet följer allt vad vid förrättningen förekommer. Ett

förrättningsmannen påtvunget biträde utan rätt att deltaga i besluten eller

underställa dem myndighets prövning lärer ej heller vara av stort värde.

Även beträffande sättet för bestämmandet av ersättningen till biträdet

synes mig de sakkunnigas förslag kunna följas.

24 §.

I yttrandena från två överlantmätare har ifrågasatts ändring av paragrafens

tredje stycke, sådant det föreligger i de sakkunnigas förslag.

Jag anser ock att sökandens rätt att återkalla ansökningen före förrättningssammanträde

icke ovillkorligen behöver avskäras av att kungörelse och

kallelser utfärdats. Föreligger ännu god tid att underrätta alla kända sakägare

om förrättningens inställande, synes onödigt att framtvinga ett sammanträde

å förrättningsstället, vilket sammanträde vanligen icke torde leda till annat

än att förrättningen då avskrives och att sålunda onödiga kostnader och besvär

uppkomma. Departementsförslaget avviker därför i förevarande del i viss

mån från de sakkunnigas förslag.

25 §.

Lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län m. fl. anmärka

att byggnadsnämnd alltid borde kallas till eller underrättas om förrätt
jBihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sand. Nr 250. 235 3d 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. May.ts proposition nr 250.

ning beträffande väg i ort, där dylik nämnd finnes. En länsarkitekt nämner

i detta sammanhang även byggnadsinspektör.

Att vägstyrelse bör kallas, när fråga är örn vägens anslutning till allmän

väg framhålles i åtskilliga yttranden. Väg- och vattenbi)ggnadsstyrelsen anmärker

även att järnvägsförvaltning bör kallas, när vägen berör järnväg,

och liknande mening framföres av järnvägsstyrelsen ifråga örn statens järnvägar,

därvid göres gällande att allmänt ombud i detta fall ej är tillräckligt.

Yad sålunda anförts synes mig riktigt och anmärkningarna hava därför

föranlett tillägg till de sakkunnigas förslag i denna del, dock att uttryckligt

stadgande örn s. k. byggnadsinspektörs likställande i förevarande hänseende

med byggnadsnämnd icke synts mig nödvändigt, enär i sakens natur torde

ligga att vad örn byggnadsnämnd sägs här som eljest i liknande sammanhang

skall tillämpas även beträffande honom.

Beträffande kungörelse- och kallelseförfarandet i övrigt har förenkling

ifrågasatts i några yttranden, bland annat av länsstyrelsen i Jämtlands län och

av lant mät er istyr elsen, vilken anser tidningskungörelse onödig vid mindre

förrättningar.

Härtill må erinras att kyrkokungörelse numera är tämligen ineffektiv och

att därför kungörelse i tidning svårligen kan ersättas därav. Att helt avskaffa

kyrkokungörelse i förevarande fall har emellertid synts mig betänkligt; frågan

örn dess utbytande mot annan kungörelseform torde få lösas i ett sammanhang

beträffande åtskilliga av de lagar, däri kyrkokungörelse finnes föreskriven.

Ej heller någon eftergift i övrigt av de i de sakkunnigas förslag i denna del

föreskrivna åtgärderna har synts mig möjlig utan att för stora risker uppkomme

för att enskilds rätt blir kränkt eller att förrättningsresultatet framdeles

måste upprivas. Det må emellertid framhållas, att enligt förslaget underlåtenhet

att utfärda tidnings- och kyrkokungörelse icke nödvändigtvis hindrar

förrättningens företagande (se paragrafens fjärde stycke).

28 §.

I vissa yttranden har föreslagits sådan ändring av paragrafen att större

överensstämmelse med jorddelningslagens motsvarande stadgande vunnes.

Vid uppskov med förrättning från ett sammanträde till annat synes ock

tillräckligt att vid det förra tid och plats för ärendets förnyade handläggning

tillkännagivas och, där så ej kan ske, torde vara lämpligt att, i likhet med vad

örn laga skifte gäller, överenskommelse kan träffas å det förra sammanträdet

örn sättet för kungörandet av det nya. I enlighet härmed har paragrafen undergått

viss omarbetning.

30 §.

Från några håll har anmärkts att, örn i enlighet med de sakkunnigas förslag

länsstyrelsen skall pröva besvär i jävsfrågor, länsstyrelsens beslut borde avvaktas,

innan förrättningen avslutades. I ett yttrande har under hänvisning

till jorddelningslagens bestämmelser örn jäv hemställts örn förbud att överklaga

länsstyrelsens beslut i jävsfråga.

De sålunda föreslagna ändringarna hava synts mig lämpliga, varför i

departementsförslaget upptagits bestämmelser av nu berört innehåll.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 250.

131

32 §.

Lantmäteristyrelsen och ett flertal överlantmätare hava ifrågasatt, huruvida

icke den i de sakkunnigas förslag stadgade skyldigheten att minst en vecka

i förväg underrätta om sådana åtgärder, som i paragrafens första stycke avses,

kunde utgå eller modifieras, därvid framhållits att underrättelseplikten, sådan

den bestämts i förslaget, kunde vålla tidsförlust och kostnad, särskilt vid

mindre förrättningar.

I anledning härav har i departementsförslaget föreskrifterna ändrats så att

bestämmelsen örn viss tid ersatts med uttrycket »god tid» och att någon viss

form för underrättelsens meddelande icke skall behöva iakttagas. Vid sådant

förhållande har ej ansetts nödigt att upprätthålla någon skillnad i förevarande

hänseende mellan sakägare och icke sakägare.

35 §.

I yttranden från länsstyrelsen i Skaraborgs län m. fl. anmäldes att i de

sakkunnigas förslag saknas bestämmelse örn ersättning till förrättningsmannen

för den befattning han enligt förslaget skulle taga med sammanträde för

styrelseval och antagande av stadgar för vägsamfällighet. En överlantmätare

anför därvid att samfälligheten kunde hava tillkommit först efter dom och att

sammanträdet då finge karaktär av fristående förrättning.

Det synes mig att av det ifrågavarande stadgandets innehåll och plats

borde framgå att meningen icke är, att förrättningsmannen skall behöva vidtaga

de ifrågavarande åtgärderna i annat fall än då det är vid förrättningen

som gemensamhetssystem föreskrivits. Skulle framdeles, måhända flera år efter

förrättningens avslutande, samfällighet böra bildas, t. ex. på grund av domstols

dom eller fastighetsdelning (67 § tredje stycket i förslaget), torde intressenterna

själva få taga initiativ till styrelseval och antagande av stadgar,

därutinnan påtryckningsmedel icke saknas (se departementsförslagets 52 och

53 §§). Vid nu nämnda förhållande synes någon särskild ersättning till

förrättningsmannen icke behöva utgå för fullgörandet av hans skyldighet

enligt sista stycket i nu förevarande paragraf. Till förtydligande av dess

innebörd har i departementsförslaget tillagts att det ifrågavarande sammanträdet

skall äga rum i sammanhang med förrättningens avslutande.

36 §.

Lagtexten i de sakkunnigas förslag liksom i motsvarande stadgande i

gällande lag utmärker att det förutsättes att karta icke alltid upprättas vid

förrättning. En länsstyrelse, en häradshövding och två överlantmätare anmärka

att karta alltid borde upprättas, därvid den ene överlantmätaren

tillägger att kartan borde vara topografisk eller ekonomisk, i enklare fall en

kartskiss.

Ofta måste karta upprättas, såsom i regel där fråga är örn nyanläggning

eller omläggning av väg, utläggande av väglotter och dylikt. En ovillkorlig

föreskrift härom lärer emellertid icke kunna meddelas i lagen, i varje fall

icke beträffande alla vägförrättningar, då ju förrättningen kan avse t. ex. endast

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Majus proposition nr 250-

en omfördelning av väghållningsandelar vid gemensamhetssystem. Ej ens vid

varje väganläggning torde vara nödvändigt att upprätta ny karta. Mången

gång kan det vara tillräckligt att begagna befintlig karta och därå utmärka

vägen. Närmare anvisningar i vilka fall och på vad sätt kartläggning skall

ske torde lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning genom vederbörande

centrala myndighet.

I vissa till de från länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län

inkomma utlåtandena fogade yttranden från enskilda personer, som i större

omfattning erhållit uppdrag såsom förrättningsmän, anmäldes mot de sakkunnigas

förslag att den för överlämnandet av handlingsavskrifterna bestämda

maximitiden av 20 dagar vore för knapp och att redan den nu gällande tidsfristen

i förevarande hänseende, 30 dagar, vore snävt beräknad. Det uppgives

i olika av dessa yttranden att förrättningsmannen måste söka vid varje

resa, vilken kunde taga flera veckor i anspråk, handlägga så många förrättningar

som möjligt med hänsyn till att i nordligaste Sverige sommaren är

kort och avstånden långa; örn tiden för utgivandet av handlingsavskrifterna

förkortades till 20 dagar, skulle detta medföra ökat antal hemresor och därmed

minskning av tiden för effektivt arbete med förrättningarna samt ökning

av kostnaderna.

Däremot vitsordas uttryckligen av överlantmätarna i Östergötlands och

Älvsborgs län att den för närvarande gällande tidsfristen av 30 dagar kan

förkortas till 20 dagar, och överlantmätaren i Malmöhus län anser en nedsättning

till 15 dagar möjlig.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då det synes i hög grad

sannolikt att en tidsfrist, som kan anses tillräcklig i förevarande avseende

beträffande mellersta och södra Sverige, lätteligen i fråga örn de fyra nordligaste

länen kan visa sig för kort, har det synts mig skäligt att för sistnämnda

län något längre tid bestämmes än för övriga delar av landet. I departementsförslaget

har därför den nu gällande bestämmelsen örn 30 dagar bibehållits

för fall då vägen eller största delen därav är belägen inom något av de fyra

nordligaste länen.

37 §.

En överlantmätare ifrågasätter huruvida icke vid större förrättningar vissa

primära frågor borde kunna underställas domstolen, innan förrättningen slutfördes.

På liknande sätt uttalar sig även en annan överlantmätare, vilken

åberopar ett fall då förrättningskostnaderna uppgått till 3 å 4 tusen kronor

och vattendomstolens godkännande i viss fråga inhämtats men vägen sedermera

i mål örn klander av förrättningen befunnits icke vara av tillräcklig

vikt.

Ehuru jag icke vill förneka att vissa skäl kunna åberopas för att, i likhet

med vad som gäller beträffande laga skifte, låta frågor av primär natur göras

till föremål för särskilda beslut under förrättningen, vilka få överklagas för

sig eller skola underställas domstolens prövning innan förrättningen fortsättes,

synes mig emellertid vad de sakkunniga härutinnan anfört (betänkandet

sid. 161—162) så starkt tala emot tillämpningen av ett dylikt system be
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 250. 133

träffande vägförrättningar, att jag icke anser mig kunna förorda dess införande.

Yad angår besvärstiden har i departementsförslaget i motsats till de sakkunnigas

förslag särskild längre dylik tid utsatts beträffande de fyra nordligaste

länen; rörande skälen härtill får jag hänvisa till vad jag nyss (vid 36 §) anfört

rörande tidsfristen för handlingsavskrifternas utlämnande till sakägarna.

38 §.

Länsstyrelsen i Örebro län anser förrättningsakten, i händelse besvär anförts

över förrättningen, böra insändas till överlantmätaren för att med hans

yttrande översändas till ägodelningsdomaren. Liknande mening uttalas av

ett par överlantmätare.

En dylik ordning, som lämpar sig för ärenden av rent lantmäteriteknisk

natur, synes i förevarande fall mindre behövlig och skulle mången gång kunna

orsaka alldeles onödigt dröjsmål med målets handläggning vid rätten. Till

sakkunnigt biträde åt rätten må vid behov överlantmätaren eller annan kallas

enligt bestämmelserna i 21 kap. 13 § jorddelningslagen.

39 §.

Lämpligheten av att förrättningsakten förvaras hos lantmäterikontoret och

att med anledning därav eller eljest lantmäteristyrelsen eller överlantmätaren

har att taga viss befattning med vägförrättningar synes dragas i tvivelsmål

av länsstyrelsen i Västernorrlands län, vilken ifrågasätter huruvida icke vägförrättningarna

borde frigöras från lantmäteriet och helt inordnas inom länsstyrelsens

ämbetsområde.

Tillräckliga skäl för en dylik åtgärd synes mig icke föreligga. Lantmäterikontorets

arkiv torde vara lämplig plats för förrättningsakternas förvarande,

bland annat med hänsyn till allmänhetens intresse att kunna på ett och

samma ställe taga del av akterna i jorddelnings- och vägärenden.

Lantmäteristyrelsen anmärker att örn vägen eller vägarna läge dels på

egentliga landsbygden och dels inom stad eller samhälle, för vilket stadsplanelagens

bestämmelser angående stad äga tillämpning, samt akten således

skall redovisas antingen till lantmäterikontoret eller till byggnadsnämnd,

den av dessa båda myndigheter, som ej erhåller akten, borde få en avskrift

därav. Liknande anmärkning förekommer i en del andra yttranden över de

sakkunnigas förslag.

Yad sålunda anmärkts synes böra iakttagas, vadan i departementsförslaget

upptagits en föreskrift i ämnet.

På förslag av länsstyrelsen i Västmanlands län har ock upptagits en föreskrift

örn att, där förrättning icke överklagats, bevis därom skall tecknas å

förrättningsutlåtandet.

I sista stycket av paragrafen har i departementsförslaget, av skäl som

förut angivits, hänvisats till att i administrativ ordning meddela allmänna

anvisningar till ledning för förrättningsmän samt i särskilda fall vitesförelägganden.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

40 §.

Domänstyrelsen anmärker att i paragrafens tredje stycke borde införas

reservationer, enär de verkställighetsåtgärder, varom här är fråga, vore av

den art att de i händelse av domens upphävande icke kunde göras ogjorda.

Omedelbar verkställighet får enligt förslaget i förevarande fall icke äga

rum, med mindre ägodelningsrätten prövat särskilda skäl därtill föranleda.

Rätten har naturligtvis att därvid väga skälen för och emot. Med hänsyn

härtill och då tillika upptagits en bestämmelse örn att säkerhet skall ställas

för eventuell skada genom verkställighetsåtgärden, kan jag icke finna den

ifrågavarande möjligheten att bevilja verkställighet å icke lagakraftägande dom

innefatta för stort äventyr för den, mot vilken exekutionen riktas.

Beträffande sättet för ställande av säkerhet och dennas beskaffenhet har

i departementsförslaget upptagits en hänvisning till utsökningslagen.

41 §.

I fråga örn den regel, som i de sakkunnigas förslag här upptagits, har

kammarkollegium anmärkt att densamma borde göras tillämplig jämväl å kanal

och möjligen även annan trafikled av betydelse för allmänna samfärdseln.

En överlantmätare ifrågasätter att vattenväg i paragrafen likställes med de i

förslaget angivna trafiklederna.

I departementsförslaget hava ock till desamma tillagts kanal och flottled.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner uttrycket »vederbörande

myndighet» vara för obestämt och föreslår att i lagtexten anges vilka myndigheter

som avses.

Bet lärer emellertid kunna anses klart att här åsyftas den myndighet, under

vars uppsikt den ifrågavarande, av enskilda vägen korsade trafikleden är

ställd. Upplysning rörande vilken myndighet, som har att utöva denna tillsyn

torde icke behöva givas i väglagen, något som för övrigt vore mindre lämpligt

med hänsyn till de ändringar, som härutinnan i administrativ ordning

kunna vidtagas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Uppsala län yttra

att den i paragrafen meddelade regeln borde gälla även då väg ansluter till

(utmynnar i) allmän väg.

Att jämväl detta fall avses med uttrycket »korsa» synes mig icke böra dragas

i tvivelsmål. Termen vägkorsning torde allmänt begagnas även beträffande «

dylika fall. På grund härav och då det ur språklig synpunkt icke ligger någon

motsägelse i uttrycket ett trearmat kors, anser jag att lagtexten icke bör tyngas

med en förklaring av antytt slag rörande uttryckets innebörd.

Domänstyrelsen yttrar att förslag till korsning med allmän väg, järnväg

eller spårväg borde vara godkänt av densammas förvaltning, innan arbetet

finge igångsättas.

Intresset att ej väghållarna eller förrättningsmannen härutinnan må bestämma

efter gottfinnande synes emellertid ganska väl tillgodosett genom

förslagets förevarande paragraf, jämförd med 35 § andra stycket, låt vara att

avgörandet skall tillkomma uppsiktsmyndigheten och icke trafikledens för
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

vältning, vilken icke är opartisk och därför bör intaga partsställning, betraktas

såsom sakägare.

I yttrandena från järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

länsstyrelsen i Gävleborgs län samt svenska järnvägs!föreningen betonas att i

fall, som här avses, trafiksäkerhetens krav ej får eftersättas eller korsningen

eljest anordnas olämpligt t. ex. så att plankorsning av järnväg väljes i fall då

sådant lätteligen kunnat undvikas. Järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen

yttra tillika att kostnaderna för säkerhetsanordningar i korsningen

böra bäras av väghållarna; föreningen tillägger att paragrafen borde vara

tillämplig även vid ändring eller komplettering av befintlig väg.

Härutinnan får jag hänvisa till vad jag förut anfört örn begränsningen av

väglagstiftningens uppgifter. Erfordras t. ex. inskränkning av rätten att ansluta

enskild väg till allmän sådan, tillhöra bestämmelserna härom närmast

den allmänna väglagstiftningen. Järnvägsövergångar kunna ju icke få anordnas

efter sakägarnas eller förrättningsmannens skön, utan uppsiktsmyndighetens,

d. v. s. järnvägsstyrelsens respektive väg- och vattenbyggnadsstyrelsens,

anvisningar angående sättet för korsningens anordnande måste inhämtas

och iakttagas, men vad som härutinnan skall vara avgörande vid denna myndighets

prövning kan icke angivas i enskilda väglagen. Ej heller torde det tillhöra

denna lag att reglera frågan örn kostnaderna för de säkerhetsanordningar,

som prövas erforderliga, vilket spörsmål icke i enlighet med gällande allmänna

rättsgrundsatser lärer kunna lösas så enkelt att dessa kostnader utan vidare

läggas å väghållarna, så snart vägbyggnadsföretaget — under vilket uttryck

ju även inbegripas omläggning och förbättring av väg — verkställes efter

den andra trafikledens tillkomst.

44—45 §§.

I ett från Västernorrlands län inkommet av enskild, såsom förrättningsman

ofta anlitad person avgivet yttrande över förslaget anföres att när, såsom

vanligen vore förhållandet i Norrland, vägarna byggdes med statsbidrag, det

plägade dröja flera år, innan arbetet kunde påbörjas, att det därför vore obilligt

att fordra att intrångsersättningen skulle gäldas redan inom ett år samt

att det i förslaget stadgade äventyret vore orimligt och borde borttagas; ersättning

för markupplåtelse och annat intrång borde gäldas i den ordning att

visst belopp, motsvarande uppskattad areal, erlades vid markens tagande i

anspråk samt slutlilcvid skedde, när arealen kunde exakt uppmätas efter det

vägen blivit byggd; skydd för markägarens intresse kunde ordnas så, att ersättningen

kunde uttagas på exekutiv väg.

Härutinnan må till en början erinras att den i 44 § angivna betalningstiden

av ett år skall gälla endast om ej annat i laga ordning bestämts. Intet hindrar

alltså att genom beslut vid förrättningen medges längre respittid, när sakägarna

därom äro ense, eller i motsatt fall förrättningsmannen finner omständigheterna

påkalla sådan längre tid. Undantag från denna regel gäller

endast i ett specialfall (se 13 §). Saknade lagen bestämmelse om betalningsfrist,

skulle väl detta förhållande medföra att, örn sådan tid ej heller bestämdes

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Majus proposition nr 250.

vid förrättningen, envar av de vägbyggnadsskyldiga ägde omedelbart, när

förrättningen vunnit laga kraft, påfordra att de övriga erlade sina andelar av

ersättningsbeloppen. Äventyret att frågan är förfallen, kan ju, då det gäller

ersättning för markupplåtelse, enligt förslaget inträda först ett år efter den

vid förrättningen bestämda respektive i 44 § stadgade betalningstidens utgång.

Sagda äventyr tjänar bland annat till att förekomma att ett förrättningsutlåtande,

som icke av någon intressent bragts till verkställighet under sådan

tid, som vid förrättningen avsetts, i en avlägsen framtid, sedan tanken på att

anlägga väg av alla för länge sedan övergivits, skall kunna av någon av fastighetsägarna

återupplivas under måhända helt andra förhållanden än vad som

vid förrättningen beräknats. Ur nu nämnda synpunkt kunde möjligen medgivas

en något längre tid än ett år, räknat från den vid förrättningen bestämda

tiden. Men äventyret har även en annan viktig funktion att fylla, vilken jag

förut på tal örn rätt till grustäkt berört, nämligen att förhindra att fastighet

under längre tid belastas med ett jordägaren påtvunget servitut, för vilket

han ingen ersättning bekommit och som kan hindra honom att utnyttja sin

fastighet efter egen önskan. Är vägmärkens ägare själv förpliktad deltaga i

vägbygget, kan han ju, när tiden därför är inne, söka verkställighet av förrättningsutlåtandet,

men är han icke vägintressent torde han icke äga Dåfordra

att företaget igångsattes. Hans skydd mot oskäligt dröjsmål med ståndpunkttagandet

från väghållarnas sida kommer då endast att ligga i det ifrågavarande

för dem stadgade äventyret. Regeln örn förskottsbetalning synes icke kunna

frångås. Förrättningsutlåtandet, efter vars innehåll exekution skall kunna

ske, får icke lämna ersättningsbeloppens storlek obestämd eller endast ungefärligen

angiva vägens sträckning. Vid förrättningen måste göras tillräckligt

ingående undersökningar och vägen noggrant utmärkas å karta och utstakas i

terrängen.

48—49 §§.

Beträffande de i dessa paragrafer upptagna reglerna örn verkställighet av

åläggande att underhålla väglott eller fullgöra vinterväghållning därå anmärkes

av en överlantmätare, att regler här borde givits även för byggande av väglott,

och enligt en till domänsstyrelsens protokoll uttalad särskild mening borde

anges hur väghållning skulle utkrävas när tillsyningsman ej funnes tillsatt.

En Överjägmästare anser det anvisade förfarandet icke kunna tillämpas å

vinterväghållning.

Länsstyrelsen i Uppsala län förmenar att sista satsen i 49 § borde utgå för

att ej verka tillbakahållande på tillsyningsmannens åtgärder.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att svårighet ej sällan uppstode att

erhålla kvalificerade synemän samt att lokal kompetens för dem borde fastställas

och rätt att avsäga sig uppdraget möjligen icke medges.

Verkställighet av åläggande att bygga väglott skall enligt 40 § första stycket

ske i enlighet med reglerna i utsökningslagen, något som härutinnan torde

vara tillräckligt med hänsyn till att vägbyggnad icke på samma sätt som underhåll

och vinterväghållning är ett fortlöpande arbete.

Då förslaget, i motsats till gällande lag, beträffande sistnämnda båda former

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 250.

137

av väghållning, för fall då tillsyningsman ej är tillsatt, icke medger väglottshavare

att själv utföra arbetet på den försumliges bekostnad, beror detta

på de olägenheter, som alltid äro förbundna med systemet att hänvisa enskilda

till utvägen att själva taga sig rätt, särskilt vådan för rättskränkningar å

ömse sidor.

Att enligt förslaget endast opartisk tillsyningsman skulle äga vidtaga

exekutionen kan icke anses innebära att för vissa fall saknas möjlighet att erhålla

verkställighet, ty envar väglottshavare skall enligt förslaget kunna framtvinga

att tillsyningsman blir tillsatt.

Beträffande vinterväghållning torde väl i regel inskridandet behöva ske så

snabbt att man knappast kan på förhand av den försumlige exekutivt uttaga

medel till arbetets betalning, men å andra sidan torde vara tillräckligt att

säkerhet finnes för att kunna utfå beloppet, och nöjaktig sådan säkerhet torde

de föreslagna bestämmelserna kunna anses bereda. Att anskaffa två ojäviga

vittnen eller till och med kalla behöriga synemän lärer icke behöva draga

lång tid, och de ersättningsbelopp, som här äro ifråga, kunna icke gärna stiga till

större summor. Vill tillsyningsmannen ej själv förskjuta beloppet eller utföra

arbetet, lärer det dock knappast vara svårt för honom att lega annan därtill

eller att av övriga väglottshavare erhålla de nödiga medlen.

Det synes mig lämpligt att, då lagen anvisar tillsyningsmannen även den

möjlighet att utan syn själv bota brist, tillika erinra honom örn att kravet å

bevisning därmed icke eftergivits. En underlåtenhet att skaffa bevis örn

bristen kunde vara äventyrlig för honom.

Lokal kompetens för synemän torde kunna medföra ökade svårigheter att

tillräckligt snabbt få syneförfarandet till stånd. Skyldighet att mottaga uppdraget

lärer med hänsyn till intressenas enskilda natur svårligen kunna

åläggas.

50-64 §§.

Vad angår förslagets bestämmelser örn vägsamfällighet ifrågasätta lantmäteristyr

elsen och vissa överlantmätare, huruvida icke styrelse och stadgar

m. m. vore en för stor och kostsam anordning när den gemensamma uppgiften

är ringa och sakägarna få. Liknande mening uttalas av länsstyrelsen

i Södermanlands län.

Förslagets syfte är emellertid i förevarande del att förläna vägsamfällighet

karaktär av en verklig juridisk person med ett beslutande och ett verkställande

organ samt så ordnade förhållanden i övrigt, som erfordras för väghållnings

bedrivande efter gemensamhetssystem och för att samfälligh''etens kreditmöjligheter

icke skola omintetgöras. Skall detta syfte vinnas, torde någon

avsevärd förenkling av samfällighetens konstruktion, sådan den utformats i

förslaget, knappast kunna ske. Att vid sidan av samfälligheter av dylik beskaffenhet

bereda rum även för sådana av lägre ordning synes icke lämpligt

utan ägnat att vålla oreda och minska förtroendet även för den fastare organiserade

typen. Behovet av gemensamhetssystem lärer föreligga huvudsakligen

då fråga är örn ett större antal intressenter. Att helt utesluta möjligheten att

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Majlis proposition nr 250.

använda detta system i fall då intressentantalet är obetydligt lärer dock icke

vara tillrådligt.

En överlantmätare anmärker att örn fastigheter, som äro i samma ägares

hand, erhållit en väglott, dessa fastigheter naturligtvis icke borde bilda vägsamfällighet,

varför uttryckssättet i 50 § vore mindre tydligt än gällande lags

formulering.

I anledning av denna anmärkning, som synts befogad, har till de sakkunnigas

förslag gjorts ett förtydligande tillägg i departementsförslaget.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att hos länsstyrelsen tydligen

måste föras register över vägsamfälligheter samt ifrågasätter registreringsplikt

för dem.

Länsstyrelsen i Värmlands län anmärker att anmälan enligt 52 § tredje

stycket alltid borde innehålla uppgift örn samfällighetens styrelses hela sammansättning,

så att man ej för att erhålla kännedom härom behövde taga del

även av tidigare anmälningar.

Örn emellertid, såsom säkerligen måste ske, hos länsstyrelsen föres förteckning

över anmälda vägsamfälligheter, och handlingarna i ärenden rörande

viss samfällighet förvaras tillsammans för sig, torde behovet av någon

ändring i förslaget i nu angivna hänseenden icke vara erforderlig. Registreringsplikt

skulle ytterligare öka kostnaderna för väghållningens organisation,

vilket särskilt ifråga örn små samfälligheter synes betänkligt.

T7 äg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar att sista punkten i första stycket

av 50 § ävensom andra stycket av 51 § kunde utgå.

Att vad i dessa lagrum stadgas skall iakttagas synes mig emellertid icke

böra dragas i tvivelsmål och ett uttryckligt framhållande därav i lagtexten,

på sätt i liknande fall redan tillämpats, torde icke kunna anses

överflödigt. Särskilt lärer vara lämpligt att påpeka att ej samfälligheten får

bedriva för dess ändamål främmande verksamhet och sålunda t. ex. använda

för väghållningen uppburna penningmedel till att förse fastigheterna med

elektrisk belysning och dylikt. Emellertid lärer föreskriften i detta hänseende

icke böra tolkas så strängt att det icke tillkommer samfälligheten att

besluta i ärenden rörande vägen i något fall, där ej frågans lösning är nödvändig

för väghållningens bedrivande i enlighet med förrättningsutlåtandet. Förut

har nämnts att det är samfälligheten, som i första hand får anses såsom väghållare,

när fråga är om dennes rätt att avstänga väg för allmän trafik, och

det torde kunna anses tillhöra samfälligheten även att med stat eller kommun

ingå överenskommelser örn bidrag till väghållningen mot skyldighet för samfäliigheten

att tillhandahålla vägen för allmänna samfärdseln i ett därför

lämpat skick. Jämväl vanliga avtal örn personliga vägrätter och gottgörelse för

desamma torde samfälligheten kunna sluta. Beträffande alla dylika fall märkes

emellertid att enskild medlems rätt ej må trädas för nära och att vad samfälligheten

beslutar naturligtvis icke kan binda tredje man, t. ex. en i samfälligheten

icke ingående ägare av vägmärken.

Länsstyrelsen i Västmanlands län m. fl. anse att den i förslagets 56 § för

röstetal stadgade maximisiffran en tiondel av de väghållningsskyldigas sam
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 250. 139

maiilagda, å sammanträdet företrädda andelstal, borde ändras till likhet med

vad nu gäller, eller alltså till en femtedel.

Med tanke på sådana fall då någon medlem har ett mycket högt andelstal

synes emellertid vad de sakkunniga föreslagit i nu ifrågavarande avseende

lämpligt för att nedbringa risken att de övriga delägarnas intressen alltför

mycket sättas i efterhand.

Här må slutligen framhållas att i departementsförslaget, i motsats till

enligt de sakkunnigas förslag och gällande rätt, bestämmelserna örn möjlighet

för länsstyrelse att på ansökan ingripa i fall då samfällighet saknar behörig

styrelse gjorts tillämpliga även i den situation att någon styrelse aldrig tillsatts

(jfr vad här förut anförts vid 35 §).

65 §.

Järnvägsstyrelsen uttalar önskan örn en bestämmelse, som medförde rätt

för länsstyrelse att på talan av sakägare förklara att enskild väg skall upphöra.

Avses härmed att länsstyrelsen skall kunna förbjuda jordägare att å sin

mark bibehålla och nyttja en väg, som icke längre är av betydelse för andra,

kan jag icke biträda den framställda anmärkningen. Örn åter meningen är att

ett vägservitut, tillskapat enligt väglagen, skall kunna hävas, när det ej längre

är av betydelse för servitutshavaren, så synes den ordning för frågans prövning,

som förslaget i förevarande paragraf anvisar, vara den lämpligaste.

En överlantmätare ifrågasätter att omdelning av väghållningsskyldigheten

skulle få ske även av det skäl att den fastställda delningsgrunden från början

varit felaktig.

En dylik regel skulle emellertid motverka vad man velat vinna genom att

stadga viss begränsning av tiden, inom vilken förrättning eller dom må

överklagas.

3 kap. Särskilda bestämmelser för vissa fall angående områden med

tätare bebyggelse.

71-75 §§.

Vid utredning angående bildande av vägförening skall enligt de sakkunnigas

förslag länsstyrelsen kalla kommunalnämnden i kommun, inom vilken

någon del av det ifrågakomna området är beläget, att genom ombud närvara

vid sammanträde mellan fastighetsägare m. fl. inför länsstyrelsen eller den

länsstyrelsen förordnar. Emellertid kan området helt eller delvis vara beläget

även inom stad och för dylikt fall bör tydligen staden erhålla dylik kallelse.

I departementsförslaget har därför orden »komunalnämnden i» utgått.

En del av mig här förut bemötta anmärkningar, som framställts mot

reglerna i 2 kap., såsom att vid sidan av byggnadsnämnd borde nämnas

även byggnadsinspektör samt att ej i lagtexten borde anges att samfälligheten

icke finge utöva verksamhet, som är främmande för dess ändamål, avser

även reglerna i förevarande paragrafer.

76 §.

Beträffande de viktiga bestämmelserna angående väghållningsbördans fördelning

har jag förut yttrat mig och därvid redogjort för de mot förslaget i

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

vissa utlåtanden framställda anmärkningarna av mer huvudsaklig natur. Som

nämnt är det min åsikt, att i den mån bestämmandet av andelstal skulle ske

icke enligt den allmänna regeln örn taxeringsvärdena såsom fördelningsgrund

utan efter prövning av länsstyrelsen med hänsyn till omständigheterna i det

särskilda fallet, lagen dock bör i någon mån lämna anvisning örn de principer,

efter vilka olika omständigheters betydelse här skall bedömas. I departementsförslaget

har därför gjorts ett tillägg, utmärkande att länsstyrelsen vid

bestämmande av annan allmän norm än taxeringsvärdena, bör beakta fastigheternas

nytta av vägarna och förmåga att bära väghållningskostnaderna, varjämte

för det fall då fråga är örn särskilt andelstal för viss fastighet meddelats

exempel på omständigheter, som kunna verka till andelens minskning eller

höjning. Jag får härutinnan hänvisa till lagtexten och vad jag förut anfört örn

principerna för väghållningsbördans fördelning.

84 §.

Länsstyrelsen i Hallands län hemställer att det i förevarande paragraf i de

sakkunnigas förslag använda uttrycket »då vägförening bildats» utbytes mot

orden »då stadgar för vägförening fastställts och styrelse blivit utsedd».

Med hänsyn till terminologien i 71 §, enligt vilken föreningen kommer till

stånd redan genom beslutet örn dess bildande, har i departementsförslaget

företagits ändring i den av de sakkunniga föreslagna texten i överensstämmelse

med nyssberörda hemställan.

86 §.

Svenska stadsförbundet yttrar att, då fråga är örn stad, stadsfullmäktige

borde höras angående vägarnas sträckning. Lantmäteristyrélsen anser att

stads eller stadsliknande samhälles specialorgan för anläggning av gator och

vägar åtminstone borde höras vid ordnandet av vägar inom stadens eller samhällets

område.

I ett par yttranden göres gällande att vägstyrelsen i vederbörande vägdistrikt

borde höras i ärenden, som avses i förevarande paragraf.

Jag vill påpeka att föreskriften örn inhämtande av yttrande från byggnadsnämnd

ingalunda är avsedd att uttömmande ange, vilka myndigheter eller

andra som kunna komma ifråga till att höras i ärenden av här avsedd natur. I 84

och 85 §§ hänvisas länsstyrelsen till att pröva vad utredning som är erforderlig.

Det förutsättes även att redan vid bildandet av vägförening frågan örn vägarna

vanligen preliminärt dryftas med förutom fastigheternas ägare och innehavare

även representanter för kommunala myndigheter. Emellertid torde

vara lämpligt att i viktigare fall, såsom då vägnätet ursprungligen planeras

eller mer betydande ändringar i planen vidtagas, stadsfullmäktige, kommunalnämnd

i köping respektive municipalnämnd höras i ärendet, och en föreskrift

härom har därför upptagits i departementsförslaget.

87 §.

I ett yttrande över de sakkunnigas förslag anmärkes att det vore oklart

huruvida bestämmelserna i 41 § skulle tillämpas även i fall enligt 3 kap.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Som anmärkningen synes riktig och nämnda bestämmelser torde böra iakttagas

även i fråga örn vägföreningens vägar, har i departementsförslaget i förevarande

paragraf upptagits en hänvisning till 41 §.

91 §.

Länsstyrelsen i Hallands län anför att paragrafens tredje stycke borde

kompletteras med en bestämmelse, att föreningens vägar skola genom föreningens

försorg och på dess bekostnad utmärkas genom anslag å lämpliga

platser, med hänsyn till att straff för olovligt begagnande av vägarna kunde

inträda.

Att uppgift örn vilka vägar, som äro föreningens, anslås å en eller flera

offentliga platser i orten synes vara lämpligt i de flesta fall. Där så är förhållandet

bör länsstyrelsen tydligen anlita denna kungörelseform, eventuellt

vid sidan av annan eller andra sådana. Förslaget lämnar ju länsstyrelsen

frihet att bestämma härutinnan. Som det är ett länsstyrelsens beslut, vilket

sålunda kungöres, torde länsstyrelsen själv böra hava att ombesörja saken,

särskilt som länsstyrelsen likväl skulle behöva utöva kontroll. Det må framhållas

att anslag av dylik karaktär icke får anses innefatta förbud för allmänheten

att trafikera vägarna. Lämpligen böra därför anslagen icke placeras

vid vägar på sådant sätt att missuppfattning härutinnan kan uppstå. Till föreningen

förbjuda allmän trafik å någon väg, får det ske genom särskilt anslag

vid vägen. I regel torde väl något dylikt icke behöva förekomma. Skulle någon

viss trafik från utomstående förorsaka svårare slitage, kan ju föreningen förbjuda

denna trafik och därmed eventuellt framtvinga slitageersättning enligt

reglerna i 89 §.

På hemställan av lantmäteristyrelsen har i departementsförslaget gjorts

ett tillägg av innehåll att de handlingsavskrifter m. m., varom i sista

stycket förmäles, skola tillställas såväl lantmäterikontoret som byggnadsnämnden

i fall då ärendet rör område av både egentlig landsbygd och stad eller

stadsliknande samhälle (jfr vid 39 §).

Yad angår övergångsbestämmelserna och följdförfattningarna har från

remissmyndigheternas sida annan erinran mot de sakkunnigas förslag ej framställts

än den av mig förut bemötta, av Överståthållarämbetet gjorda anmärkningen

att, örn förmånsrätt i enlighet med förslaget skall införas, reglerna

därom borde intagas i väglagen. Rörande förslaget i nu förevarande delar

hänvisas i övrigt till betänkandet. I departementsförslaget har i övergångsbestämmelserna

inskjutits en förtydligande hänvisning till förslagets 83 §.

Sedan departementschefen därefter uppläst i enlighet med förut angivna

grunder inom departementet upprättade förslag till

1) lag örn enskilda vägar;

2) lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda vägar;

3) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 örn

nyttjanderätt till fast egendom;

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

4) lag om ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet; samt

5) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning

i stad,

av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar,

hemställer departementschefen, att lagrådets utlåtande över nämnda förslag

måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst

utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna

bifall.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

143

Förslag

till

Lag

om enskilda vägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Bilaga A.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till nytta

vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest.

Yad i denna lag stadgas angående fastighet gälle även beträffande gruva

och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl å

sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till

grunden.

Beträffande stad eller samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens bestämmelser

angående stad skola lända till efterrättelse, äger denna lag icke

tillämpning, såvitt angår område, för vilket stadsplan fastställts; dock skall,

där ej med stöd av stadgandena i 65 §, 71 § andra stycket eller 85 § annorledes

i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för område icke medföra att

vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter eller vägar inom

området upphör att gälla.

Denna lag skall icke verka rubbning av vad som finnes särskilt stadgat örn

rätt till väg eller örn väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller inskränkning

i den omfattning, i vilken det enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser

är lovligt för envar att färdas över annans ägor.

2 §•

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas

för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats,

ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd

eller brukande utförd anordning. Såsom väg anses bro och färja med färjläge.

3 §•

Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning.

Såsom byggande av väg anses förutom anläggning av ny väg även omläggning

och förbättring av väg.

Till vägunderhåll räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i ett för

dess ändamål tillfredsställande skick, såsom påförande av väghållningsämnen,

vägbanans jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättning av

bro eller färja samt ombyggnad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn,

vägmärke eller annan dylik anordning, såvida åtgärden ej företages i samband

med vägens byggande, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro

samt drift av färja.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Vinterväghållning omfattar arbete för att hålla vägbana till erforderlig

bredd fri från hinder av snö och is ävensom för dess utmärkande, där så

tarvas, så ock åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där

å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med

hänsyn till trafikens art och omfattning är till avsevärd olägenhet.

4 §•

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt

byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med

minsta intrång och olägenhet för annan.

Inom område, för vilket med avseende å fastighetsindelning eller byggnadsverksamhetens

ordnande, enligt vad därom stadgats, viss plan eller särskilda

bestämmelser äro gällande, må ej väg så byggas att planen eller bestämmelserna

motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande

försvåras. Ej heller må väg byggas i strid mot vad jämlikt 84 eller 85 §

föreskrivits.

Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ändamål

fordrar.

Vid väghållning skall iakttagas vad örn fasta fornlämningar, naturminnesmärken

och nationalparker är särskilt stadgat.

5 §•

För fullgörande av väghållningsskyldighet eller annan förpliktelse, som

enligt denna lag eller med stöd därav meddelad bestämmelse åligger fastighet,

svare, där ej nedan i denna paragraf annorledes stadgas, fastighetens ägare.

Den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag

besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, skall vid tillämpning

av denna lag anses såsom fastighetens ägare.

I ägares ställe svare den, som innehar fastighet på sådana villkor att han,

där fastighetsskatt för fastigheten skall utgå, jämlikt kommunalskattelagen

är skyldig erlägga dylik skatt.

Där ej annat följer av vad som finnes särskilt stadgat rörande betalning

med förmånsrätt ur fastighet, svare ej ny ägare eller innehavare för belopp,

som förfallit till betalning innan han tillträdde fastigheten, men vare, där

företrädaren försummat att verkställa arbete, som i avseende å väghållningen

ålagts honom, skyldig fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.

2 KAP.

Allmänna bestämmelser.

Örn rätt till väg och om väghållningssh/ldighet m. m.

6 §•

Är för fastighets ändamålsenliga brukande av synnerlig vikt att väg för

den fastighet bygges över annan fastighets område och kan ej sådant lända

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 250. 145

till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas den mark,

som åtgår till vägen.

7 §•

Prövas befintlig väg vara av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande

av fastighet, till vilken vägen icke hörer, skall rätt att begagna vägen upplåtas

för fastigheten, såframt ej därigenom märkligt men tillskyndas fastighet,

å vars mark vägen är belägen, eller någon, som enligt tidigare upplåtelse

äger nyttja vägen.

8 §•

Därest vid prövning av fråga örn upplåtelse för fastighet av rätt enligt 6

eller 7 § att bygga eller begagna väg finnes att sådant men, som där sägs,

skulle orsakas av upplåtelsen, såframt ej fastighetens rätt att nyttja vägen

begränsas till viss tid, viss årstid eller visst färdsätt, varde rättigheten på

dylikt sätt begränsad. Sådan begränsning därav må ock ske i fall då uppenbart

är att fastighetens behov av vägen är i motsvarande mån inskränkt.

9 §•

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som orsakas

av vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning.

Upplåtes för fastighet rätt att såsom farväg begagna annans väg och kan

till följd därav arbete, som under de sist förflutna fem åren, räknat från det

frågan örn upplåtelsen väcktes, nedlagts å vägens anläggning, omläggning

eller förbättring, anses hava blivit av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga

brukande, må, där särskild anledning därtill förekommer och

fastigheten förpliktas att, på sätt nedan i detta kapitel sägs, med viss andel

deltaga i vägens underhåll, fastigheten åläggas jämväl att ersätta vägens ägare

skälig del av värdet av det nämnda vägbyggnadsarbetet.

Yarder fastighet, för vilken upplåtes rätt att såsom farväg begagna annans

väg, icke förpliktad att med viss andel deltaga i väghållningen, åligge fastigheten

skyldighet att utgiva ersättning för den slitning av vägbanan, som

beräknas uppkomma genom vägens begagnande för fastigheten.

Ersättning, som i tredje stycket avses, skall bestämmas till visst penningbelopp

att utgå årligen i förskott under den tid rätten att begagna vägen

äger bestånd och av den berättigade tages i anspråk. I övrigt skall ersättning

enligt denna paragraf bestämmas i penningar att utgå på en gång.

10 §.

I vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastigheters

ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt deltaga.

Väg, som, då mark är bar, är till nytta för två eller flera fastigheter, skall

av dom samfällt underhållas.

Är väg under tid, då marken är snötäckt, till nytta för två eller flera

fastigheter, skola dessa samfällt taga del i vinterväghållningen.

Väghållningsskyldigliet enligt vad nu är sagt åligger dock icke fastighet,

med mindre vägen är till nytta för fastigheten såsom farväg samt rätt att i

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 250. 235 3» 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Majus proposition nr 250.

sådant hänseende begagna vägen tillkommer eller kan tillerkännas fastigheten

jämlikt lag eller enligt avtal eller medgivande av vederbörande rättsägare,

ej heller för tid, som förflutit, innan skyldigheten i nedan angivna

ordning fastställes.

Yad i denna paragraf stadgats utgöre icke hinder för att, där så prövas

skäligt, egendom, vars rätt att begagna väg till tiden eller annorledes begränsas,

så ock egendom, som i 1 § andra stycket avses, förklaras skola

bidraga till väghållningen allenast genom erläggande av sådan ersättning,

som i 9 § tredje stycket sägs; och skall, där så sker, å egendomen icke

tillämpas vad i detta kapitel finnes stadgat örn väghållningsskyldig eller

den, som har att deltaga i väghållning.

11 §■

Skyldigheten att deltaga i väghållning skall mellan de fastigheter, vilka

skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas

komma att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas

större andel än som svarar mot dess nytta av vägen.

12 §.

Arbete med väghållning skall av de väghållningsskyldiga utföras antingen

gemensamt eller, efter vägdelning, så att envar av dem eller, där särskilda

omständigheter därtill föranleda, vissa eller samtliga gemensamt stå i ansvar

för viss sträcka å marken (väglott).

Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är örn vägbyggnad, vägunderhåll

eller vinterväghållning, hänsyn tagas till sådana omständigheter, som inverka

på kostnaden i motsvarande avseende, så att, där större svårighet

möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas. I följd härav skall, i

den mån anledning därtill förekommer, delning av väg verkställas särskilt

för byggandet, särskilt för underhållet och särskilt för vinterväghållningen,

ändå att den enligt 11 § å varje fastighet belöpande andelen är densamma

beträffande vart och ett av dessa slag av väghållning.

13 §.

Där med stöd av stadgandena i detta kapitel genom förrättning eller dom

väghållningsskyldighet ålägges eller ålagts fastighet samt för skyldighetens

fullgörande tarvas, att sand, grus, jord eller sten tages å visst eller vissa

ställen å annan fastighet eller att å visst område därav invid vägen växande

träd eller buskar borthuggas eller kvistas eller snöskärm uppsättes, skall rätt

i sådant avseende upplåtas för den förra fastigheten, där ej detta skulle lända

den andra till märkligt men; och må, där det kan ske utan att orsaka dylikt

men samt finnes påkallat till vinnande av ökad trafiksäkerhet vid vägens begagnande,

rätt som nyss sagts i fråga örn röjning av träd eller buskar upplåtas

för fastighet, som i den i detta kapitel stadgade ordning berättigats att

nyttja vägen.

För upplåtelse, som i första stycket avses, så ock för annat intrång, som

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

därav föranledes, skall ersättning gäldas i penningar. Ersättningen skall bestämmas

att utgå på en gång, dock att ersättning för rätt att taga väghållningsämnen

må, där rätt i sådant hänseende ej förbeliålles allenast den eller

de fastigheter, för vilka upplåtelsen sker, bestämmas sålunda att dels på

en gång skall erläggas visst belopp och dels vid varje särskilt tillfälle, då

rättigheten begagnas, betalning skall gäldas efter visst pris för den då tagna

mängden. Ej må för erläggande av den ersättning för rätt att taga väghållningsämnen,

som skall utgå på en gång, bestämmas längre tid än ett år efter

det rättigheten fastställdes.

Yid upplåtelse av rätt, som i denna paragraf avses, så ock vid rättighetens

begagnande skall tillses, att den fastighet, som därav besväras, ej betungas

mer än nödigt är. Träd av större prydnadsvärde eller träd och buskar å tomt

eller i trädgård må ej fällas, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Innan

upplåten rätt att borthugga eller kvista träd eller buskar begagnas, skall för

varje gång underrättelse örn åtgärden, minst en vecka förut, meddelas

vederbörande fastighets ägare eller innehavare.

14 §.

I fall då genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämmes eller

bestämts att väg må för fastighet byggas eller begagnas, må till förmån för

fastigheten, där det kan ske utan märkligt men för annan fastighet, föreskrivas,

att grind eller led ej får bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes

än i ägogräns, i korsning av järnväg, spårväg eller vattenväg eller där

det erfordras för fullgörande av stadgad stängselskyldighet. Yid meddelande

av dylik föreskrift må dess tillämpning i övrigt begränsas med avseende å

vissa tider eller platser efter ty skäligt prövas.

För intrånget skall gäldas ersättning, som bestämmes i penningar att utgå

på en gång.

Om förrättning.

15 §.

Prövning av fråga örn rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses, verkställes

vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas.

16 §.

Rätt att påkalla förrättning enligt detta kapitel och att vid förrättningen

föra talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare ävensom

innehavaren, där denne jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet av

fastighetens väghållningsskyldighet.

Yäckes sålunda fråga, som i 6—14 §§ avses, må härutinnan talan för fastighet

vid förrättningen föras jämväl av innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt,

i den mån frågan rörer hans rätt.

Har efter förrättningens början fastighet övergått till ny ägare eller innehavare,

vare han i lika mån som företrädaren bunden av vad denne medgivit

eller godkänt.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Majus proposition nr 250.

§•

Talan å fastställelse av skyldighet för fastighet att deltaga i väghållning

må vid förrättning föras endast för fastighet, vilken prövas jämlikt de i 10 §

stadgade grunder skola deltaga i den vägbyggnad, det vägunderhåll eller den

vinterväghållning, varom fråga är.

18 §.

Ansökning örn förrättning enligt detta kapitel göres skriftligen hos länsstyrelsen.

I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet,

de fastigheter saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och

innehavares, nyttjanderätts- och servitutshavares namn och hemvist.

Finner länsstyrelsen den äskade förrättningen endast avse fråga, som bör

vinna sin lösning i den i 3 kap. stadgade ordning, äge länsstyrelsen avslå

ansökningen eller, där förordnande för förrättningsman redan utfärdats men

förrättningen ännu icke avslutats, förordna örn dess inställande. Ar frågan

örn dylikt beslut beroende på utredning, som länsstyrelsen låter verkställa,

må med utseende av förrättningsman tills vidare anstå eller länsstyrelsen

föreskriva att förrättningen skall vila, intill dess länsstyrelsen annorledes

förordnar.

19 §.

Till förrättningsman skall länsstyrelsen förordna sådan person, lantmätare

eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl

i övrigt vara till uppdraget lämplig.

För förrättning, som avser stad eller samhälle på landet, för vilket skall

föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall till

förrättningsman företrädesvis förordnas i stadens eller samhällets tjänst anställd

mätningsman eller jämlikt 5 kap. 2 § lagen örn fastighetsbildning i

stad förordnad förrättningsman för avstyckningar inom staden eller samhället.

.Hava samtliga uppgivna sakägare förenat sig örn förslag till viss förrättningsman,

varde den föreslagne förordnad, där ej annat föranledes av stadgandena

i första och andra styckena eller eljest laga hinder möter.

Örn förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lantmäterikontor

eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till

byggnadsnämnd, denna nämnd.

20 §.

Förrättningsmannen skall, örn han finner sådant nödigt eller någon av

sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av

sakägarna eller, örn dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem,

som äro valda till nämndemän eller till ägodelningsnämndemän eller till gode

män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Ej må till god man utses

någon, som är bosatt fjärran från den ort, där förrättningsstället är beläget,

när annan behörig närmare finnes.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250. 149

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas,

må det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle vad

de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

21 §.

För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning,

den förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet med vad

för gode män vid lantmäteriförrättningar är eller varder stadgat.

Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrättningen

är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden

genast förskjutas samt, därest vid förrättningen flera förpliktas till väghållning

eller utgivande av ersättning enligt 9§ tredje stycket, mellan dem och

sökanden fördelas efter ty skäligt prövas.

22 §.

Uppkommer vid förrättning fråga, för vars avgörande fordras särskild fackkunskap,

äge länsstyrelsen, på därom av förrättningsmannen framställd begäran

och efter prövning av åtgärdens behövlighet, förordna sakkunnig person

att biträda förrättningsmannen. Över länsstyrelsens beslut härutinnan må

klagan icke föras. ,

Ersättning till sakkunnigt biträde, varom nyss sagts, bestämmes av förrättningsmannen

med gode männen, örn sådana äro tillkallade; och gälle beträffande

ersättningen vad i 21 § andra stycket finnes örn annan kostnad för

förrättning stadgat.

23 §.

Mot förrättningsman, god man och sakkunnigt biträde gälle dessa jäv:

örn han själv är sakägare eller örn han är med sakägare i den skyldskap

eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare, eller örn han eller

någon, som är med honom sålunda skyld eller besvågrad, eljest äger del i

saken eller därav kan vänta synnerlig nytta eller skada, eller örn han såsom

ledamot i någon rätt deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken, eller örn

han varit fullmäktig i saken, eller örn han är i någon sakägares tjänst, eller

om han är sakägares vederdeloman eller uppenbare ovän. Söker någon,

sedan förrättning begärts, sak med honom eller tillfogar honom något med

ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej räknas

för jäv.

Yet förrättningsman, god man eller sakkunnigt biträde att emot honom

finnes jäv eller är han hindrad att inom skälig tid utföra sitt uppdrag, anmäle

det genast hos den, som meddelat honom uppdraget.

24 §.

Förrättningsman skall så skyndsamt som möjligt å därför tjänlig tid börja

förrättningen samt utan onödigt dröjsmål fortsätta och avsluta densamma.

Finner förrättningsmannen anledning till antagande att till förrättningen

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

hänskjuten fråga bör lösas i den i 3 kap. stadgade ordningen, skall lian genast

härom underrätta länsstyrelsen och'' inhämta dess besked huruvida förrättningen

skall fortgå.

Vill den, som sökt förrättning, sedan förrättningsman förordnats men

innan sammanträde under förrättningen hållits, återkalla sin talan, gore det

skriftligen hos förrättningsmannen. Därest kungörelse eller kallelser, varom

i 25 § sägs, redan utfärdats och återkallelsen inkommit så sent att förrättningsmannen

ej kan i god tid före det utsatta sammanträdet skriftligen

underrätta samtliga kända sakägare örn förrättningens inställande, vare återkallelsen

utan verkan; och meddele förrättningsmannen sökanden därom besked.

Sker återkallelsen vid sammanträde under förrättningen, skall densamma

genast inställas, där ej annan sakägare, som äger påkalla förrättning

rörande den väckta frågan, begär att förrättningen fortsättes.

25 §.

Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen örn tid och ställe för

första sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst fjorton dagar därförut

ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de församlingar, där de av förrättningen

berörda fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller, där

förhållandena påkalla det, två eller flera av ortens tidningar.

Härjämte åligge det förrättningsmannen att minst fjorton dagar före sammanträdet

med posten avsända skriftlig kallelse till sammanträdet till envar

uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd sakägare. Kallelse skall

adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvida ej säker kunskap vinnes

örn annan adress inom landet för mottagaren. Ar mark, som beröres av förrättningen,

samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och finnes för

samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras

ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan varde kallelsen

översänd till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där

han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att

kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej

finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare

och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,

må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig;

och skall, där kallelse delgives på detta sätt, kungörelsen örn förrättningen

innehålla uppgift örn vilken delägare, kallelsen tillställes, samt anslås å

lämplig plats inom den kommun, där den samfällda marken är belägen.

Kungörelse och kallelse, varom i denna paragraf är stadgat, skola innehålla

anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomst- och andra

handlingar, som styrka rätt att föra talan vid förrättningen.

Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan

hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i ovan stadgade ordning,

förrättningen företagas, där samtliga sakägarna infinna sig eller av förrättningsmannen

blivit minst fjorton dagar förut bevisligen kallade till förrättningen.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 250.

Avser förrättningen väg i ort, där byggnadsnämnd finnes, har förrättningsmannen

att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden örn

tid och ställe för första sammanträdet.

Där fråga är örn vägs byggande så att den korsar allmän väg, järnväg, spårväg,

kanal eller flottled, vare förvaltningen av denna andra trafikled kallad

att såsom sakägare deltaga i förrättningen.

26 §.

Är någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin

rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom

tala och svara, begäre förrättningsmannen förordnande av god man för den

bortovarande enligt lagen örn förmynderskap.

27 §.

Angår förrättning fastighet, som står under allmän myndighets vård och

inseende, skall allmänt ombud förordnas att vid förrättningen bevaka det

allmännas rätt. Förordnandet meddelas, där det ej ankommer på annan myndighet,

av länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.

Finner förrättningsmannen, att förrättningen rörer fastighet, som i första

stycket sägs, skall han, såframt ej honom veterligt allmänt ombud blivit förordnat,

så snart ske kan örn förhållandet underrätta länsstyrelsen, vilken,

därest densamma ej själv skall meddela förordnandet, har att vidarebefordra

underrättelsen till vederbörande.

Den myndighet, som utfärdat förordnande för allmänt ombud, skall därom

genast underrätta förrättningsmannen; och åligge det denne att snarast möjligt

till det allmänna ombudet med posten avsända underrättelse örn tid och

ställe för första sammanträdet eller, örn detta redan hållits, nästa sammanträde

under förrättningen.

28 §.

Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat samt vid det

förra tid och plats för sakens vidare handläggning icke tillkännagivits och ej

heller överenskommelse träffats örn sättet för kungörandet av det nya sammanträdet,

skall förrättningsmannen därtill i god tid skriftligen kalla samtliga

sakägare, gode män och allmänna ombud samt, i fall som i 25 § femte stycket

sägs, örn detta sammanträde underrätta byggnadsnämnden. Skall någon, som

varken kallats eller inställt sig till något föregående sammanträde under förrättningen,

inkallas såsom sakägare, har förrättningsmannen att tillställa

honom skriftlig kallelse minst fjorton dagar i förväg.

29 §.

Kommer ej förrättningsmannen tillstädes å den för sammanträde utsatta

tid och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som tillstädeskominit,

åtskiljas. Får förrättningsmannen laga förfall, underrätte han

så fort ske kan alla vederbörande därom. Förrättningsman, som utan skälig

orsak utebliver från sammanträde, ersätte all skada och olägenhet, samt svare

därjämte för tjänstefelet.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Utebliver god man från förrättning, varde annan i hans ställe utsedd, såframt

ej alla närvarande sakägare begära uppskov med ärendets vidare handläggning.

Utebliver sakägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej hinder

för förrättningens företagande; dock att om sökanden, utan att hava anmält

laga förfall, utebliver från första sammanträdet, skall så förfaras som örn han

hade vid sammanträdet återkallat sin talan.

30 §.

Vid första sammanträdet under förrättningen uppläse förrättningsmannen

sitt förordnande.

Förrättningsmannen efterhöre, huruvida jäv är att anföra mot honom eller

god man eller förordnat sakkunnigt biträde. Sakägare, som vill anföra jäv,

gore det å första sammanträdesdag, då den, mot vilken jävet framställes,

tjänstgör. Ej må sakägare senare väcka fråga örn jäv, med mindre han varit

av laga förfall hindrad att inställa sig å nämnda dag eller den omständighet,

varå jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit honom kunnig. I dessa

fall skall jävet för att vinna beaktande framställas å den sammanträdesdag,

som först inträffar efter det förfallet upphörde eller anledningen till jävet

uppkom eller blev känd. Sakägare, som föreslagit någon till förrättningsman

eller röstat å någon vid utseende av god man, må ej å omständighet, som

därvid var för sakägaren känd, grunda jäv mot den, som i enlighet med sakägarens

förslag eller röst blivit förordnad eller utsedd.

Över framställd jävsanmärkning meddele förrättningsmannen med gode

männen, där han av sådana biträdes, så fort ske kan beslut.

Finnes jäv mot förrättningsman lagligen grundat, skall förrättningen genast

avbrytas. I ty fall ävensom därest sakkunnigt biträde befinnes jävigt, tillkännagive

förrättningsmannen ofördröjligen förhållandet för länsstyrelsen.

Är god man befunnen jävig, utses annan i hans ställe.

Ogillas jävsanmärkningen, må talan mot beslutet fullföljas hos länsstyrelsen

genom besvär, vilka skola dit ingivas inom tjugu dagar från det beslutet

avkunnades. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet. Utan

hinder av förd klagan, fortsätte den, mot vilken jävet framställts, med sin

befattning, intill dess annorledes i vederbörlig ordning förordnas. Dock må

ej förrättningen avslutas, innan jävsfrågan slutligen prövats.

Vid beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall förbliva. Sådant beslut

må ej verka rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit

innan anmärkningen gjordes. Ogillar länsstyrelsen jävsanmärkning, må

klagan över länsstyrelsens beslut härutinnan icke föras.

31 §.

Förrättningsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid

förrättningen.

I protokollet skall ske anteckning rörande vilka som äro sakägare och för

vilka fastigheter de äga föra talan, samt till beskaffenhet och utgivningsdag

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 250. 153

anmärkas de handlingar, som styrka behörighet härutinnan. Fastigheternas

registerbeteckningar skola angivas, i den mån sådana finnas dem åsätta.

I protokollet skola noga upptagas framställda yrkanden och anförda skäl

samt förrättningsmannens och gode männens beslut och utlåtanden jämte

grunderna för desamma.

Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragraf följd för hela förrättningen

och inom åtta dagar efter varje sammanträde å förut tillkännagiven

tid och plats uppläsas.

Protokollet skall förses med underskrift av förrättningsmannen och gode

männen, om han av sådana biträdes, samt jämväl undertecknas av de sakägare,

som närvarit vid sammanträdet, dock att där närvarande sakägare äro

flera än tio eller de eljest därom besluta, protokollet skall å deras vägnar

undertecknas av två personer, vilka sakägarna därtill utsett. Den är utsedd,

som erhållit de flesta rösterna; mellan lika röstetal skilje lotten. Yägrar sakägare

sin underskrift eller förekommer anmärkning mot protokollet, skall

anteckning därom ävensom örn beslut, som i anledning av framställd anmärkning

meddelas, i protokollet verkställas.

32 §.

Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen må, där

sådant är för förrättningen erforderligt, efter därom i god tid gjord tillsägelse

hos vederbörande fastighets ägare eller innehavare, övergå ägor, verkställa

stakning eller mätning å marken, undersökning av grund och annan

dylik åtgärd. Därvid skall iakttagas, att skada å växande gröda samt nedhuggning

eller skadande av träd såvitt möjligt undvikas. Ej må i trädgård,

annan därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens lov träd skadas

eller fällas.

Har genom åtgärd, som i första stycket avses, skada uppkommit och vill

den, som skadan led, därför njuta gottgörelse, framställe han sitt yrkande hos

förrättningsmannen, vilken har att med gode männen, örn han av sådana

biträdes, uppskatta skadan; och galle om ersättning för skadan vad i 21 § andra

stycket rörande kostnad för förrättning finnes stadgat.

33 §.

Vid förrättning skall i förekommande fall företagas sådan prövning, som

i 1 § andra stycket sägs, samt efter omständigheterna tillses:

huruvida väg för fastighet må byggas över annan fastighets område;

huru väg skall byggas till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och anordning

i övrigt;

inom vilken tid byggande av väg skall vara slutfört;

huruvida för fastighet skall upplåtas rätt att begagna befintlig väg;

huruvida rätt, som för fastighet upplåtes att begagna väg, skall begränsas

på sätt i 8 § sägs;

vilka fastigheter, som skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande eller

underhåll eller i vinterväghållning, och huru stor andel av skyldigheten, som

skall åligga envar fastighet (andelstal), ävensom, där någon av de väghåll
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Majus proposition nr 250.

ningsskyldiga fastigheternas rätt att begagna vägen begränsas till viss årstid

eller viss tid, huru väghållningsskyldigheten skall beträffande övrig del av

året eller efter den bestämda tidens utgång mellan de övriga väghållningsskyldiga

fördelas;

huruvida arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning

skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt eller efter vägdelning

samt, i senare fallet, huru delningen skall verkställas;

huruvida för fastighet skall upplåtas rätt, som i 13 § omförmäles, skolande,

där vid förrättning verkställes vägdelning, alltid i sammanhang därmed till

prövning upptagas frågan örn upplåtelse av rätt att taga väghållningsämnen

erfordras eller icke;

å vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och på vad sätt jämlikt 13 §

upplåten rätt må utövas samt huruvida ett till hämtning av väghållningsämnen

vid förrättningen bestämt ställe må för enahanda ändamål nyttjas av

ägaren eller eljest av annan än den eller de fastigheter, för vilka rättigheten

sålunda upplåtes;

huruvida och i vad mån inskränkning skall jämlikt 14 § föreskrivas i rätt

att å väg bibehålla eller uppsätta grind eller led;

huruvida ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13, 14, 22 eller

32 § skall gäldas samt till vilket belopp eller, i den mån ersättning enligt

13 § ej bestämmes allenast till visst belopp, efter vilka grunder ersättningen

i övrigt skall beräknas;

huruvida och på vad sätt ersättning, som här nämnts, skall mellan flera

fastigheter till utgörande fördelas;

huruvida ersättning enligt 9 § tredje stycket skall utgå, med vilket årligt

belopp ersättningen skall gäldas ävensom, där vägdelning skett och eljest i

förekommande fall, huru beloppet skall fördelas mellan flera till ersättningen

berättigade;

huru utgifterna för förrättningen skola mellan flera sökande eller andra

sakägare i enlighet med stadgandena i 21 § fördelas.

34 §.

Förrättningsmannen skall söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma

förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling

därom upprättad samt av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres,

underskriven och medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns

påskrift vitsordad. Avhandlingen skall bifogas protokollet över förrättningen.

Förer förening fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende,

skall, ändå att dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å fastigheten

ej gälla, med mindre den varder av vederbörande myndighet godkänd.

Angår förening fråga örn byggande av väg i fall, som i 4 § andra stycket

avses, vare föreningen ej gällande utan att den prövas överensstämma med

de i nämnda stycke givna stadganden.

Ej heller vare förening gällande, där den finnes uppenbarligen till skada

för fastighet betunga densamma med förpliktelse i avsevärt högre grad än

vad enligt de i detta kapitel stadgade grunder skall åligga fastigheten.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

155

Åberopas vid förrättning enligt detta kapitel av någon sakägare mellan

honom och annan sakägare gällande avtal rörande fråga, som vid förrättningen

skall prövas, varde avtalet tillerkänt enahanda verkan, som örn dessa

sakägare vid förrättningen ingått förening i överensstämmelse med avtalets

innehåll; dock skall sakägare icke vid förrättning anses bunden av tidigare

avtal, såframt efter avtalets ingående inträtt ändrade förhållanden, som på

frågan i synnerlig mån inverka, ej heller där avtalet avser väghållningsskyldighet

och tio år förflutit från det avtalet slöts.

Prövning enligt denna paragraf av fråga örn verkan av förening eller avtal

ankommer på förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana

biträdes.

35 §.

I den mån ej enligt 34 § gällande förening mellan sakägarna kan åstadkommas

eller tidigare ingånget avtal skall läggas till grund för avgörandet,

varde saken av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana

biträdes, prövad jämlikt de i detta kapitel stadgade grunder; och skola de,

sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen utredda,

ändå att frågorna skola avgöras i enlighet med förening eller avtal, på grund

av vad i ärendet förekommit avgiva skriftligt utlåtande i saken, vilket för

sakägarna skall uppläsas och framläggas.

Ej må i utlåtandet föreskrivas åtgärd, för vars vidtagande fordras offentlig

myndighets tillstånd, med mindre sådant tillstånd inhämtats.

Sedan utlåtandet framlagts, eller då förrättning, sedan sammanträde därunder

ägt rum, skall inställas, skall förrättningen förklaras avslutad med tillkännagivande

vid vilken domstol talan mot förrättningen må fullföljas samt

vad enligt 37 § skall iakttagas för sådan talans bevarande.

Skola enligt vad i 50 § sägs två eller flera fastigheter bilda en samfällighet

för gemensam väghållning, skall förrättningsmannen föranstalta därom att

efter förrättningens avslutande i sammanhang därmed å förrättningsstället

hålles sammanträde med vederbörande för antagande av stadgar och utseende

av styrelse för samfälligheten. Vid sammanträdet skall förrättningsmannen

leda förhandlingarna samt framlägga förslag till stadgar.

36 §.

Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 35 § omförmälda utlåtande

samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen

upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen

upprättats, skola av förrättningsmannen inom tjugu dagar eller, örn vägen

eller största delen därav är belägen inom något av rikets fyra nordligaste

län, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande överlämnas till ordföranden

i styrelse, varom i 50 § förmäles, eller där sådan styrelse ej är tillsatt,

till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna eller, örn

dessa ej äro ense, av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana

biträdes, utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos den,

som sålunda mottagit dem, tillgängliga för envar, som åstundar att granska

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

eller avskriva desamma. Kvitto å handlingarnas mottagande skall vidfogas

huvudskriften av förrättningsutlåtandet.

Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket sägs,

örn dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets lantmäterikontor

eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till

bvggnadsnämnd, denna nämnd.

37 §.

Klagan över förrättningen må av sakägare föras genom besvär hos ägodelningsrätten

i den ort, där vägen eller största delen av densamma är belägen.

Besvären skola ingivas till ägodelningsdomaren inom fyrtiofem dagar eller,

örn vägen eller största delen därav är belägen inom något av rikets fyra

nordligaste län, inom sextio dagar från den dag då förrättningen förklarats

avslutad, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten insända

besvären så tidigt att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren

till handa.

Den, som vid förrättningen begärt ersättning enligt 32 §, åge, ändå att han

ej är sakägare, rätt att vad denna ersättningsfråga angår fullfölja talan mot

förrättningen på sätt och inom tid, varom i första stycket sägs. Dylik talerätt

tillkomme ock sakkunnigt biträde såvitt rörer av honom vid förrättningen

fordrad ersättning enligt 22 §.

38 §.

När besvär enligt 37 § blivit anförda, skall ägodelningsdomaren genast

därom underrätta förrättningsmannen, vilken har att skyndsamt till ägodelningsdomaren

insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen

rörande handlingar jämte karta, där sådan upprättats. Förrättningsmannen

vare pliktig att, där ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten så prövar

nödigt, inställa sig vid rätten för att höras i målet. Ersättning för inställelsen

skall förskjutas av klaganden, och pröve rätten i slutliga utslaget, huruvida

beloppet skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

I fråga örn förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut gälla

i tillämpliga delar vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

39 §.

Efter det mål, som i 38 § sägs, blivit genom lagakraftägande dom avgjort,

skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats till förrättningsmannen,

till denne men eljest till länets lantmäterikontor eller, örn vägen

varom fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle,

för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, till

byggnadsnämnden för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad

domen vunnit laga kraft eller ej, översändas till nämnda lantmäterikontor

eller byggnadsnämnd ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt

36 § har att förvara avskrift av förrättningshandlingarna.

Föres ej talan mot förrättningen, har förrättningsmannen att insända förrättningsutlåtandet

till ägodelningsdomaren, vilken åteckne detsamma bevis,

att besvär ej anförts; och åligge det förrättningsmannen att, sedan utlåtandet

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Majus proposition nr 250.

återställts till honom, inom fyra månader efter förrättningens avslutande översända

förrättningsakten till den myndighet, hos vilken, enligt vad i första

stycket sägs, akten skall förvaras.

Där förrättningen avser väg, som är belägen dels i stad eller samhälle,

varom i första stycket förmäles, och dels å egentliga landsbygden, skall förrättningsmannen

verkställa avskrift av förrättningshandlingarna, vilken avskrift

skall åtfölja akten, tills densamma inlämnats till förvar hos vederbörande

byggnadsnämnd eller lantmäterikontor; och åligge det den av dessa

myndigheter, som mottagit akten, att därom teckna bevis å avskriften och

översända denna till den andra av ifrågavarande myndigheter. I fall, som i

detta stycke avses, varde, då avskrift av dom, efter ty ovan är sagt, skall översändas

till byggnadsnämnden eller lantmäterikontoret, dylik avskrift tillställd

dem båda.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet

att redovisa förrättningsakt och andra honom enligt denna lag åliggande uppgifter,

därom förordnar Konungen. Närmare anvisningar till ledning för

förrättningsmän vid handläggning av förrättningar utfärdar Konungen eller

den Konungen förordnar.

Orri verkställighet m. m.

40 §.

Föres ej talan mot förrättning enligt detta kapitel så som i 37 § sägs,

gånge det därvid meddelade utlåtandet i verkställighet såsom lagakraftägande

dom.

Beträffande rätt att begagna väg, som redan finnes anlagd, samt skyldighet

att fullgöra underhåll eller vinterväghållning av sådan väg, skall vad i ägodelningsrättens

dom bestämts, ändå att talan däremot föres, omedelbart lända

till efterrättelse, såframt ej ägodelningsrätten eller högre rätt, där saken är

anhängig, annorledes förordnar.

På yrkande av part må ägodelningsrätten, där särskilda skäl därtill äro,

förordna, att jämväl vad i dess dom bestämts rörande rätt att bygga väg över

annans mark eller rätt, som i 13 § avses, må verkställas utan hinder av att

domen icke vunnit laga kraft.

Den, som söker verkställighet av dom, som icke vunnit laga kraft, har att

i den ordning 48 § utsökningslagen föreskriver ställa pant eller borgen för

den gottgörelse för skada genom verkställighetsåtgärden, som kan, där domen

ändras, prövas skola utgå. Från skyldighet att ställa dylik säkerhet vare

kronan fri.

Att vad genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts i vissa

hänseenden skall verkställas i särskild ordning följer av vad nedan i 41 och

49 §§ samt angående vägsamfällighet stadgas.

41 §.

Skall väg byggas så att den korsar allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller

flottled, vare förvaltningen av denna andra trafikled berättigad att ombesörja

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Majus proposition nr 250.

arbetet, i vad detsamma utgöres av anordningar i korsningen, samt pliktig

att, örn förvaltningen ej själv verkställer detta arbete, övervaka detsamma och,

där anordningarna icke utföras på ett för trafiken betryggande sätt, i god tid

anmäla förhållandet hos vederbörande myndighet, som äger meddela erforderliga

föreskrifter.

42 §.

Har genom förrättning eller dom fastighet förpliktats deltaga i väghållning

utan att tillika angivits i vad mån fastigheten äger rätt att begagna

vägen, vare så ansett som örn dylik rätt blivit genom förrättningen eller domen

fastställd att gälla så länge fastigheten sålunda ålagd väghållningsskyldighet

består. Dock skall, där fastigheten förpliktats deltaga endast i vinterväghållning,

därav icke anses följa att fastigheten tillerkänts rätt att nyttja vägen

den tid mark är bar.

43 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra örn bättre

rätt till vad såsom ersättning enligt 9, 13, 14 eller 32 § skall utgå, skall den

tvist hänvisas till särskilt utförande i vanlig ordning, och varde i ty fall

ersättningsbeloppet i avbidan å tvistens slutliga avgörande nedsatt i förvar

hos länsstyrelsen.

44 §.

Är ersättning enligt 9 § första och andra styckena, 13 § eller 14 § bestämd

att utgå på en gång, skall den erläggas eller, efter ty i 43 § är sagt, hos länsstyrelsen

nedsättas inom tid, som i laga ordning bestämts, eller, örn dylik

bestämmelse saknas, inom ett år efter det ersättningen fastställdes; och må,

evad ersättningen skall gäldas av allenast en fastighet eller blivit mellan

flera till utgörande fördelad, ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd

till förfång för annan vidtagas, innan ersättningens hela belopp blivit guldet

eller nedsatt.

I fall då ersättning enligt 9 § bestämts att utgå med visst årligt belopp,

må vägen ej begagnas för den ersättningsskyldiga fastigheten, med mindre

förfallen del av ersättningen blivit erlagd eller nedsatt.

45 §.

Skall jämlikt lagakraftägande beslut ersättning enligt 9 § första och andra

styckena utgå på en gång och bliver den ej till fullo gulden eller, efter ty

i 43 § är sagt, nedsatt inom ett år efter utgången av den i 44 § angivna tid,

räknad från det beslutet vann laga kraft, vare vad genom förrättningen eller

domen rörande vägen föreskrivits i sin helhet förfallet.

Därest ersättning enligt 13 eller 14 §, vilken enligt lagakraftägande beslut

bestämts att utgå på en gång, icke gäldats eller nedsatts inom den i 44 §

angivna tid, räknad från det beslutet vann laga kraft, vare frågan örn den

rätt, ersättningen avser, förfallen.

Är vad genom förrättning eller dom rörande väg bestämts i sin helhet förfallet

till följd av en eller flera sakägares underlåtenhet att fullgöra sin

ersättningsskyldighet, åligge det denne eller dessa sakägare en för alla och

alla för en att slutligen vidkännas kostnaderna för förrättningen.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

159

46 §.

Försummar någon att i vederbörlig ordning gälda eller nedsätta ersättning

enligt 9 § första och andra styckena, 13 § eller 14 §, som bestämts att utgå

på en gång, och har annan, vilkens rätt är beroende av att förpliktelsen

fullgöres, helt eller delvis förskjutit beloppet, njute denne utmätning hos

den försumlige för vad sålunda för hans räkning utgivits, såframt ersättningens

hela belopp blivit inom den i 45 § angivna tid guldet eller nedsatt.

47 §.

Den, som för honom tillerkänd rätt att begagna annans väg i förskott för

visst år erlagt ersättning jämlikt 9 § tredje stycket, må, där han styrker att

han under året själv botat brist i vägens underhåll, berättigas återbekomma

ersättningsbeloppet eller del därav efter ty skäligt prövas. Krav därå skall

vid talans förlust framställas inom en månad efter årets utgång.

48 §.

För övervakande av underhållet och vinterväghållningen i fråga örn väg,

som gjorts till föremål för vägdelning, skall, där någon av väglottshavarna

det fordrar, anställas särskild ojävig tillsyningsman. Bliva väglottshavarna

ej ense örn valet av tillsyningsman, skall sådan på anmälan utses av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen bestämme ock, där så påkallas, vad arvode bör tillkomma

tillsyningsmannen och huru arvodet bör mellan väglottshavarna till utgörande

fördelas, allt efter ty skäligt prövas.

Tillsyningsmannen entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro

ense. I annat fall må frågan av envar av dem underställas prövning av länsstyrelsen,

som förordnar efter omständigheterna.

Yad ovan i första och tredje styckena stadgats örn väglottshavare skall,

där fastighets väghållningsskyldighet jämlikt 5 § skall fullgöras av innehavaren,

tillämpas ej blott å denne utan även å fastighetens ägare.

49 §.

Försummar väglottshavare att vederbörligen underhålla sin väglott eller

fullgöra vinterväghållning därå och bättrar han ej ofördröjligen efter tillsägelse,

skall tillsyningsman, som i 48 § omförmäles, hålla syn genom två

ojävige män, av vilka den ene skall vara nämndeman, ägodelningsnämndeman

eller god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Yarder vid

synen, till vilken den försumlige skall i god tid kallas, bristen vitsordad,

uppskatte synemännen i penningar kostnaden för dess botande. Därefter åge

tillsyningsmannen erhålla utmätning hos den försumlige för det uppskattade

beloppet jämte synekostnaderna samt vare pliktig att, i den mån medel sålunda

för ändamålet tillhandahållits honom, ofördröjligen ombesörja utförande

av det eftersatta arbetet. Nöjes ej väglottshavaren däråt, instämme sitt

klander till allmän underrätt i orten inom tre månader efter utmätningen eller

vare sin talan kvitt.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Majus proposition nr 250.

Vad i första stycket angående syn stadgats utgöre icke hinder för tillsyningsmannen

att, därest Taglott ej ofördröjligen efter tillsägelse bättras, genast

bota befintlig brist. Har så skett, njute han av den försumlige skälig gottgörelse

för arbetet, i den mån detta visas hava varit erforderligt för väglottens

försättande i laggillt skick.

Örn vägsamfUllighet.

50 §.

Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts, att arbete

med vägs eller väglotts byggande, underhåll eller vinterväghållning skall av

två eller flera fastigheter utföras gemensamt och äro ej fastigheterna i samme

ägares, eller i fall som i 5 § tredje stycket avses, samme innehavares hand,

skola fastigheterna bilda en samfällighet för handhavandet av den gemensamma

väghållningen och därmed förenade angelägenheter. Ej må dylik samfällighet

utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna

ändamål.

För samfälligheten skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. De väghållningsskyldigas

rätt att besluta i samfällighetens angelägenheter utövas å

sammanträde.

51 §.

Stadgar för samfällighet, som i 50 § sägs, skola angiva:

samfällighetens benämning, som skall innehålla ordet vägsamfällighet och

däri ordet förening ej må ingå;

samfällighetens ändamål under hänvisning till de beträffande väghållningens

utförande och delaktigheten däri meddelade beslut;

huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet;

huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;

tiden för räkenskapsavslutning;

huru ofta ordinarie sammanträde med de väghållningsskyldiga skall hållas;

det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden

bringas till de väghållningsskyldigas kännedom, ävensom den tid före sammanträde,

då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som finnes stridande mot denna

eller annan lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares

rätt, för vilken skyldighet att ingå i samfälligheten framdeles kan inträda.

Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av länsstyrelsen.

Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, med mindre den

varder av länsstyrelsen fastställd.

52 §.

Styrelse, som i 50 § avses, skall bestå av en eller flera här i riket bosatta

personer och hava sitt säte i den ort, där vägen eller största delen därav är

belägen.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Majus proposition nr 250.

Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända,

må han skiljas från uppdraget genom beslut av de väghållningsskyldiga.

Anmälan örn val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall

ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.

Har styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken han blivit vald, gått

till ända utan att anmälan örn nytt val skett, och är styrelsen med kvarstående

ledamöter ej beslutför, eller saknas eljest behörig styrelse, äge länsstyrelsen

på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende av att sådan

styrelse finnes, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan

örn verkställt val förordnandet återkallas, antingen ensam eller jämte de

styrelseledamöter, som må finnas, förvalta samfällighetens angelägenheter och

företräda samfälligheten på sätt örn styrelse finnes nedan stadgat. Syssloman

njute av samfälligheten arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.

Då styrelse utsetts eller ändring i dess sammansättning skett samt då förordnande

av syssloman ägt rum, skall på samfällighetens bekostnad underrättelse

därom intagas i länskungörelserna.

53 §.

I fall, som i 50 § avses, må ej, innan stadgar fastställts och anmälan örn

styrelseval skett eller syssloman jämlikt 52 § fjärde stycket förordnats, arbete

å annans mark verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas.

54 §.

Styrelse för vägsamfällighet äge att i enlighet med denna lag, stadgarna

och de väghållningsskyldigas beslut, där detta ej är mot stadgarna eller mot

lag stridande, ombesörja den gemensamma väghållningen och i övrigt förvalta

samfällighetens angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör

den gemensamma väghållningen själv eller genom ombud ej mindre i förhållande

till tredje man handla å samfällighetens vägnar än även inför domstolar

och andra myndigheter företräda samfälligheten.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål, som

rör samfälligheten, så ock annat meddelande i fråga örn densamma skall vad

i 11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är i stadgarna bestämt,

den mening, örn vilken vid styrelsesammanträde de flesta röstande förena

sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid

sammanträdet.

Ledamot av styrelse äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal

mellan honom och samfälligheten, ej heller angående avtal mellan samfälligheten

och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan

vara stridande mot samfällighetens. Yad sålunda stadgats äge motsvarande

tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten

eller tredje man.

55 §.

Ledamöter av styrelse för vägsamfällighet, vilka genom att överskrida sin

befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda de väg
Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 250. m 39 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

hållningsskyldiga skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare

ock på sätt nu nämnts för den skada, som de genom överträdelse av bestämmelse

i denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.

56 §.

Å sammanträde, varom i 50 § förmäles, må rösträtt för envar av de väghållningsskyldiga

fastigheterna utövas av den, som jämlikt 5 § har att svara

för fullgörande av fastighetens förpliktelser, efter det andelstal, som är bestämmande

för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten. Väghållningsskyldig,

som icke gäldat förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill

dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tiondel

av de väghållningsskyldigas sammanlagda, å sammanträdet företrädda andelstal.

Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för

annan deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten

eller angående avtal mellan denna och tredje man, där han i

frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens.

Yad sålunda stadgats åge motsvarande tillämpning beträffande rättegång

eller annan talan mot honom eller tredje man.

Vid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av väghållningen^

däri allenast vissa av de väghållningsskyldiga äro pliktiga att taga del, tillkomme

endast dessa väghållningsskyldiga rösträtt.

För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst

fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt

ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, i andra frågor

gälle den mening, som biträdes av de flesta röstande, eller, örn jämväl antalet

röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.

över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg

föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara för

de väghållningsskyldiga tillgängligt.

Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorledes

bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga minst

en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras

såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen är belägen, som ock

i minst en av ortens tidningar.

Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla de väghållningsskyldiga till

extra sammanträde. Varder sådant sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat

av minst en femtedel av de väghållningsskyldiga eller det mindre

antal, som må vara i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen

utlysas.

57 §.

Underlåter styrelse för vägsamfällighet att i föreskriven ordning kalla de

väghållningsskyldiga till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast

två veckor efter påfordran, som i 56 § sjätte stycket sägs, utlyst extra sammanträde

att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan

ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej i

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Majus proposition nr 250.

stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av minst

en femtedel av de väghållningsskyldiga, äga samma giltighet som kallelse av

styrelsen.

58 §.

Menar medlem av vägsamfällighet att beslut, som fattats å sammanträde,

icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning

eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt eller vilar på orättvis

grund, åge tala därå genom stämning å styrelsen inom trettio dagar från

beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan

föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda

förordnar.

Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den

ort, där styrelsen har sitt säte.

Dylik talan må, i fall då rösträtt å sammanträde för fastighet utövas av

dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastighetens ägare.

59 §.

För förbindelse, som vägsamfällighet ådragit sig, svare de fastigheter,

vilka vid tiden för förbindelsens uppkomst hade att deltaga i kostnaderna

för den gren av samfällighetens verksamhet, till vilken förbindelsen är att

hänföra, efter de andelstal, som vid nämnda tid voro gällande med avseende

å väghållningsskyldigheten inom denna verksamhetsgren. Uppkommer brist

hos någon av de sålunda ansvariga, vare bristen fördelad mellan de övriga

av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.

Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras

gällande endast av vägsamfälligheten, och har förty fordringsägaren att för

betalning söka denna.

Att fastighet, som efter förbindelsens uppkomst inträtt såsom medlem

i samfälligheten, kan varda delaktig i ansvaret för förbindelsens fullgörande,

därom stadgas i 66 §.

60 §.

Vägsamfällighets medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra

inkomster, täckas genom uttaxering av bidrag i penningar.

Till belopp och under villkor, som de väghållningsskyldiga å sammanträde

bestämma, äger styrelsen upptaga lån, som, där det ej skall infrias

inom ett år, skall återgäldas genom årlig amortering efter viss plan.

Är egendom, som i 1 § andra stycket avses eller vars väghållningsskyldighet

efter ty i 5 § tredje stycket sägs åvilar innehavaren i ägarens ställe,

medlem av vägsamfällighet, må samfälligheten icke ikläda sig gäld, för vars

betalning jämlikt 59 § nämnda egendom jämte annan har att svara, såframt

ej för det å egendomen i första hand belöpande bidraget till gäldens betalning

ställts pant eller borgen hos samfälligheten eller ock ett mot detta

bidrag svarande belopp av från egendomen inbetalat förlag avsättes för dess

andel i gälden. Sålunda avsatt belopp må ej användas eller tagas i mät för

annat ändamål.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

61 §.

För varje år skall vägsamfällighet upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag

därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och

fastställelse å sammanträde med de väghållningsskyldiga.

Då i fråga örn skyldigheten att deltaga i kostnaderna skilda regler gälla

beträffande olika utgifter, skola med hänsyn därtill utgifterna uppdelas i

grupper och inkomsterna beräknas särskilt för varje sådan grupp; och må

i ty fall de medel, som inflyta för täckning av utgifter, för vilka vissa väghållningsskyldiga

hava att svara efter vissa andelstal, icke sammanblandas med

andra tillgångar eller användas eller tagas i mät för ändamål, till vilket

bidrag skola utgå av andra väghållningsskyldiga eller efter andra delaktighetstal.

Har väghållningsskyldig att bidraga till utgifterna inom flera dylika

utgiftsgrupper, bör, där så ske kan, uttaxeringen av hans bidrag verkställas

gemensamt för dessa grupper samt de av honom inbetalda bidragsmedlen,

i den mån de ej åtgå till infriande av hans andel i förfallen gäld, fördelas

mellan utgiftsgrupperna efter storleken av de bidrag, han i övrigt har att

till dem lämna.

62 §.

Förslå ej de till samfälligheten influtna medel, som må för ändamålet

användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan

dröjsmål hos dem, som efter ty i denna lag stadgas häfta i ansvar för gälden,

uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens fullgörande.

Prövas försumlighet härutinnan ligga styrelsens ledamöter till last,

svare de för gälden en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

Där i annat fall än i första stycket avses hos någon väghållningsskyldig

uttaxerat bidrag ej kan indrivas eller det eljest efter fastställande av utgiftsoch

inkomststaten visar sig att de anvisade inkomsterna ej förslå, har styrelsen

att till de väghållningsskyldiga hänskjuta frågan örn ändring av staten.

63 §.

Uttaxering skall, där ej annan ordning finnes i stadgarna föreskriven,

verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till granskning

framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp, som skall uttaxeras,

vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje bidragsskyldig

samt tiden för inbetalningen.

Förmenar väghållningsskyldig, att den i längden verkställda uttaxeringen

eller fördelningen ej är med lag överensstämmande, äge han genom stämning

å styrelsen inom trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i

gjorda debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras hos

allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte. Ändå att dylik klandertalan

väckes, vare väghållningsskyldig pliktig att å tid, som av styrelsen

bestämts, inbetala å honom uttaxerat bidrag vid äventyr att, där ej rätten

annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som örn betalningsskyldighet

vore genom lagakraftägande dom ålagd.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Är fastighet, som utträtt ur samfälligheten, likväl jämlikt 59 § ansvarig

för densamma åvilande förbindelse och sker fördenskull uttaxering å fastigheten,

skall den, som har att svara för betalningen av fastighetens bidrag,

kallas till det sammanträde, vid vilket debiteringslängden framlägges för

granskning; och gälle beträffande honom med avseende å behörighet att

klandra debiteringen och förpliktelse att erlägga uttaxerat belopp vad ovan

örn väghållningsskyldig är sagt.

64 §.

Upplösning av vägsamfällighet skall ske efter därom genom förrättning

eller dom meddelat förordnande eller där eljest den gemensamma väghållningsskyldigheten

i sin helhet upphört.

Skall samfällighet upplösas, må kallelse sökas å dess okända borgenärer.

Ej må upplösning verkställas, innan all samfällighetens gäld blivit till fullo

gulden eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar

hos länsstyrelsen.

Därest vid upplösning av vägsamfällighet dess tillgångar överstiga skulderna,

varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts, fördelat

efter ty rättvist prövas mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro

medlemmar av samfälligheten.

Örn verkan av ändring i de förhållanden, varå förrättning eller

dom grundats.

65 §.

Inträda, sedan fråga örn rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses,

blivit genom förrättning eller dom avgjord, ändrade förhållanden, som på

frågan i synnerlig mån inverka, äge envar sakägare påkalla frågans återupptagande

vid ny förrättning.

66 §.

Yarder genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämt, att fastighet,

som är medlem av vägsamfällighet, icke vidare skall vara väghållningsskyldig

eller att fastighet, som förut icke tillhört samfälligheten, skall deltaga

i väghållningen, skall tillika vid förrättningen eller av domstolen prövas,

huruvida av denna anledning ny samfällighet skall bildas och förty den äldre

upplösas eller ock sistnämnda samfällighet äga bestånd oaktat den beslutade

ändringen av väghållningsskyldigheten.

Bestämmes att fastighet skall inträda såsom medlem av förut bestående

vägsamfällighet, varde i samband därmed prövat, huruvida och intill vilket

belopp fastigheten skall svara för förbindelser, som samfälligheten tidigare

iklätt sig men ännu icke infriat. Ej må sålunda å fastighet läggas ansvar för

förbindelse i vidare mån än rättshandling, varå förbindelsen grundas, medför

nytta för fastigheten, ej heller för gäld, som ingåtts för ändamål, vartill fastigheten

icke enligt vad ovan i detta kapitel stadgats är pliktig att bidraga eller

vartill fastigheten förpliktats lämna skäligt bidrag genom erläggande av

ersättning, som i 9 § sägs.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Majus proposition nr 250.

67 §.

Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel blivit bestämt

angående rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses, och varder sålunda

berättigad eller förpliktad fastighet sammanlagd med annan fastighet eller

delad, skall, intill dess annorledes i laga ordning bestämmes, rättigheten eller

skyldigheten tillkomma den eller de nybildade fastigheterna.

Skedde nybildningen genom delning och utfördes dessförinnan väghållningsarbetet

gemensamt för den ursprungliga fastigheten och för annan fastighet,

skall arbetet fortfarande utföras gemensamt, och skall av den ursprungliga

fastighetens andelstal på var och en av de nybildade fastigheterna anses

belöpa så stor del, som svarar mot åsatt taxeringsvärde.

Stod den ursprungliga fastigheten efter vägdelning i ansvar för viss väglott,

skall efter fastighetens delning väghållningsarbetet beträffande denna

väglott utföras gemensamt av de nybildade fastigheterna. För sådant fall

skall vad i detta kapitel är stadgat med avseende å gemensam väghållning,

som genom förrättning eller dom föreskrivits, i tillämpliga delar lända till

efterrättelse, och skola de nybildade fastigheternas taxeringsvärden vara

bestämmande för skyldighetens fördelning dem emellan.

Utan hinder av vad här ovan stadgats må ägare av någon av de nybildade

fastigheterna så ock den, som jämlikt 5 § har att svara för dylik fastighet

åvilande förpliktelse, som i denna paragraf avses, påkalla förrättning enligt

15 § med dem, som för de nybildade fastigheterna äga föra talan, för bestämmande

enligt de i detta kapitel eljest stadgade grunder, huru ansvaret för

den ursprungliga fastighetens förpliktelse skall fördelas mellan de nybildade

fastigheterna. Vid sådan förrättning ingången förening mellan sakägarna vare

icke gällande, med mindre den av förrättningsmannen med gode männen,

där han av sådana biträdes, prövas överensstämma med sistnämnda grunder.

Befinnes vid förrättningen att någon av de nybildade fastigheterna icke har

nytta av vägen, varde den ursprungliga fastighetens skyldighet fördelad endast

mellan de övriga nybildade fastigheterna, och förfalle därmed den sålunda

från väghållningsskyldighet helt befriade fastighetens rätt att begagna vägen.

Avskrift av förrättningen rörande handlingar skola av förrättningsmannen

inom den i 36 § föreskrivna tid för där avsett ändamål överlämnas till den,

hos vilken övriga handlingar angående vägen skola, på sätt i samma lagrum

sägs, hållas tillgängliga.

68 §.

Häftar fastighet jämlikt vad i detta kapitel stadgats i betalningsansvar för

vägsamfällighets gäld och varder fastigheten sammanlagd med annan fastighet

eller delad, övergår ansvaret å den eller de nybildade fastigheterna. Skedde

nybildningen genom fastighetsdelning, skola de nybildade fastigheterna sinsemellan

taga del i betalningsansvaret efter dem åsätta taxeringsvärden; uppkommer

brist hos någon av dem, varde bristen efter nämnda beräkningsgrund

fördelad mellan de övriga.

69 §.

Därest i fall, då enligt 67 och 68 §§ taxeringsvärde skall vara bestämmande

för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar,

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

sådant värde icke åsatts fastigheten, åge länsstyrelsen på ansökan och efter

verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga

till grund för beräkningen.

Orri behörig länsstyrelse m. m.

70 §.

Behörig länsstyrelse i frågor enligt detta kapitel är, där annat ej följer

av vad i 27 § stadgats, länsstyrelsen i det län där vägen, varom fråga är, eller

största delen därav är belägen.

över länsstyrelses beslut i ärenden, som i detta kapitel avses, må, där ej

enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen

i vederbörande statsdepartement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade

ordning.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser för vissa fall angående områden med

tätare bebyggelse.

71 §.

Beträffande område på landet eller i stad, inom vilket tätare bebyggelse

uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma, må länsstyrelsen

förordna, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del

äro belägna inom området, skola utgöra en samfällighet (vägförening) för väghållning

i fråga örn de vägar, som i den ordning nedan sägs förklarats skola

anses såsom föreningens vägar; och skola i ty fall rörande dessa vägar, förutom

vad i 1 kap. finnes föreskrivet, de nedan i detta kapitel meddelade särskilda

bestämmelser lända till efterrättelse.

Jämkning av de gränser för området, vilka angivas vid förordnandets

meddelande, äge länsstyrelsen sedermera besluta, där sådant av ändrade förhållanden

påkallas. Skulle, sedan vägförening bildats, länsstyrelsen finna,

att behov av vägförhållandenas ordnande i enlighet med föreskrifterna i detta

kapitel ej vidare föreligger, äge länsstyrelsen besluta, att föreningen skall

upplösas.

Innan länsstyrelsen meddelar förordnande eller beslut enligt första eller

andra stycket, skall länsstyrelsen låta vidtaga den förberedande utredning,

som må anses erforderlig, samt i ärendet höra byggnadsnämnden, där fråga

är örn stad eller annan ort, där sådan nämnd finnes, ävensom bereda ägare

och innehavare av fastigheter inom området tillfälle att å sammanträde inför

länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig i ärendet. Kungörelse

örn sammanträdet skall minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan i vederbörande

församling eller församlingar och införas i ortstidning. Kommun,

inom vilken området i sin helhet eller till någon del är beläget, varde av

länsstyrelsen kallad att genom ombud närvara vid sammanträdet. Därest

fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, ingår eller

skall ingå i vägföreningen, tillställe länsstyrelsen den myndighet särskild

underrättelse örn sammanträdet.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Majus proposition nr 250.

72 §.

Prövning, huruvida vad i detta kapitel stadgas rörande inom området

belägen fastighet skall tillämpas å sådan byggnad eller anläggning, som i

1 § andra stycket sägs, skall verkställas av länsstyrelsen i samband med förordnande

örn vägförenings bildande samt eljest på ansökning av vägföreningen

eller egendomens ägare. Den sistnämnde och, där frågan uppkommer sedan

vägföreningen bildats, föreningen skola höras i ärendet.

I vägförening skall icke ingå fastighet, vars inom området belägna del

utgöres av allenast kanal, järnväg, spårväg, väg eller gata, såframt ej till dylik

anläggning hörer inom området belägen byggnads-, lastage- eller upplagsplats

eller annat dylikt område samt länsstyrelsen fördenskull i den ordning,

som i första stycket sägs, prövar fastigheten skola deltaga i föreningens väghållning.

73 §.

A ägförening har att ombesörja och bekosta väghållningen i fråga örn föreningens

vägar samt handhava de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma

angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.

Ej må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda

angivna ändamål.

74 §.

För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Föreningens

beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.

Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet

vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande föreningen

meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru

styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revision

av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru

ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse till

sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna

ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan

lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för vilken

skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.

Stadgarna och beslut örn ändring däri skola för att bliva gällande granskas

och fastställas av länsstyrelsen.

Föreningens styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka skola

vara här i riket bosatta. Styrelsen skall hava sitt säte inom den kommun, där

området i sin helhet eller till största delen är beläget. En av styrelsens ledamöter

utses av länsstyrelsen och må av föreningen åtnjuta arvode med belopp,

som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen; de

övriga väljas av föreningen.

Å föreningssammanträde må rösträtt för fastighet, som ingår i föreningen,

utövas av den, som enligt 5 § har att svara för fullgörande av fastighetens

bidragsskyldighet, efter det andelstal, som efter ty nedan i 76 § sägs skall

vara bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 250.

Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena

i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas

att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skiljas

från sitt uppdrag.

Menar medlem av vägförening, att beslut, som fattats å sammanträde, icke

i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning eller

mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt eller vilar på orättvis grund,

äge han söka rättelse i beslutet genom besvär, som jämte det överklagade

beslutet skola ingivas till länsstyrelsen inom trettio dagar från beslutets dag,

klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten insända besvärshandlingarna

så tidigt att de före sagda tids utgång komma länsstyrelsen till

handa. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot

beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Talan, som nu är sagd, må i fall då rösträtt å sammanträde för fastighet

utövas av dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastighetens

ägare.

75 §.

Då förordnande enligt 71 § första stycket meddelats, har länsstyrelsen att

kalla dem, som enligt 74 § äga utöva rösträtt för de i vägföreningen ingående

fastigheterna, att å tid och plats, som länsstyrelsen bestämmer, sammanträda

för antagande av stadgar för föreningen och val av styrelse. Kallelserna skola

avsändas minst fjorton dagar före sammanträdet.

76 §.

De i vägföreningen ingående fastigheterna skola, där ej nedan annorledes

stadgas, bidraga till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas

senast fastställda taxeringsvärden; och äge i ty fall, örn sådant värde ej åsatts

fastighet, länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning bestämma

särskilt värde att, intill dess taxering skett, ligga till grund för beräkningen

av fastighetens andelstal.

Skulle länsstyrelsen i visst fall finna att, med hänsyn till fastigheternas

nytta av vägarna samt fastigheternas förmåga att bära kostnader för väghållningen,

den i första stycket angivna allmänna grunden för delaktigheten

måste medföra mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan än viss annan

sådan grund, äge länsstyrelsen, sedan vägföreningens medlemmar beretts tillfälle

att yttra sig i ärendet, fastställa sistnämnda grund att tillämpas i stället

för taxeringsvärdena. Vid bedömande av lämplighetsfrågan skall iakttagas

bland annat, att reglerna för delaktigheten skola vara av beskaffenhet att

kunna utan avsevärd svårighet omedelbart tillämpas av vägföreningen även

under växlande förhållanden med avseende å fastighetsindelningen och bebyggelsen

inom området.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, såsom att viss i föreningen

ingående fastighet till avsevärd del av ägovidden faller utom föreningens område

eller eljest drager jämförelsevis ringa nytta av den väghållning, föreningen

har att ombesörja, eller att den för fastighetens räkning å föreningens

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Majus proposition nr 250.

vägar bedrivna trafiken i särskilt hög grad föranleder ökning av väghållningskostnaderna,

må länsstyrelsen på ansökan åsätta fastigheten visst högre eller

lägre andelstal än vad som skulle följa av den allmänna grund för delaktigheten,

som i första stycket stadgas eller med stöd av bestämmelserna i andra

stycket fastställts att gälla beträffande föreningen.

Yerkställes inom området från fastighet avstyckning av ett flertal lägenheter

till försäljning, må länsstyrelsen på ansökan efter ty skäligt prövas förordna

att denna fastighet så ock annan i föreningen ingående fastighet, som

har samme ägare, skola i fråga örn kostnaderna för byggande av viss eller

vissa av föreningens vägar deltaga efter visst högre andelstal än det, som

för sagda fastighets eller fastigheters delaktighet i övrigt är gällande. I fall.

som i detta stycke avses, må länsstyrelsen föreskriva att i vägbyggnadskostnad

skall inräknas jämväl ersättning enligt 87 §.

Ansökning, som i denna paragraf sägs, må göras antingen av vägföreningen

eller av den, som å föreningssammanträde äger föra talan för fastighet, vars

särskilda andelstal är i fråga. Fastighetens ägare och innehavare så ock föreningen

skall tillfälle beredas att yttra sig över ansökningen, i den mån de

ej själva framställt eller biträtt densamma.

Beslut, som med stöd av stadgandena i denna paragraf meddelats, åge länsstyrelsen

i enahanda ordning upphäva eller ändra, såframt de förhållanden,

som legat till grund för beslutet, undergått ändring.

77 §.

Yägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster,

täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i penningar.

Beträffande uttaxering skall vad i 63 § första stycket finnes stadgat äga

motsvarande tillämpning. Förmenar medlem av vägföreningen, att verkställd

uttaxering eller fördelning å medlemmarna av uttaxerat belopp ej är med

lag överensstämmande, äge han söka rättelse i den gjorda debiteringen genom

besvär, som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden skola ingivas till länsstyrelsen

inom trettio dagar efter det sammanträde, å vilket längden varit

framlagd för granskning, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med

posten insända besvärshandlingarna så tidigt att de före sagda tids utgång

komma länsstyrelsen till handa. Ändå att besvär sålunda anförts, skall å tid,

som av föreningens styrelse bestämts, uttaxerat bidrag inbetalas, vid äventyr

att, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda

ordning som örn betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.

78 §.

För vägförenings förbindelser svare dess medlemmar efter de andelstal,

som äro gällande i fråga örn väghållningsskyldigheten. Uppkommer brist hos

någon av de sålunda ansvariga fastigheterna, vare bristen fördelad mellan de

övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.

Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras

gällande endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betalning

söka denna.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Är gälden klar och förfallen, skall styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,

utan dröjsmål uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens

fullgörande. För täckning av gäld, som under visst år uppkommit

annorledes än genom sådan upplåning av medel, varom i 81 § förmäles,

har styrelsen att, örn gälden ej genast infrias, av inkomsterna under

året avsätta det belopp, som kan beräknas åtgå till gäldens betalning. Sålunda

avsatta medel må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål.

Har länsstyrelsen förordnat, att föreningen skall upplösas, vare lag som i

64 § sägs.

79 §.

För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag

därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse

å föreningssammanträde.

Där, med stöd av vad i 76 § fjärde stycket sägs, bestämts att särskilda

andelstal skola gälla i fråga örn vissa utgifter, äge vad i 61 § andra stycket

är föreskrivet motsvarande tillämpning.

80 §.

Vägförenings medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta

nödigt förlag samt, örn förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla

bristen.

81 §.

Där vägförenings utgifter för vägbyggnad, för gäldande av ersättning enligt

87 § eller för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till vägunderhållet,

vinterväghållningen eller förvaltningen under året, beräknas bliva så betydande

att de skäligen böra fördelas å flera år, må föreningen efter länsstyrelsens

medgivande för täckning av viss del av dessa utgifter upptaga lån

att återgäldas genom årliga amorteringar under flera, högst tio, år enligt viss

av länsstyrelsen godkänd plan.

82 §.

Till vägförenings vägar, varom i 71 § förmäles, skola hänföras de vägar,

som prövas erforderliga för utfart från området eller för samfärdseln mellan

olika delar av detsamma; dock icke

1) väg, som ej kan anses lämplig för områdets ändamålsenliga ordnande

och bebyggande, eller

2) väg, som är till nytta endast för en ringa del av området, eller

3) väg, som icke är av synnerlig vikt för området och ej kan anläggas eller

upplåtas till begagnande för de i föreningen ingående fastigheterna utan

märkligt men för fastighet, vartill vägmärken eller vägen hörer.

Yad ovan under 1) sagts utgöre icke hinder för att till föreningens vägar

tills vidare hänföra väg, som är iståndsatt för begagnande och beräknas kunna

under avsevärd tid vidmakthållas utan att därigenom områdets ändamålsenliga

ordnande och bebyggande försvåras.

83 §.

Vad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg blivit genom

förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder att hänföra vägen till

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Majlis proposition nr 250.

föreningens vägar; och skall, där så sker, i stället för de äldre bestämmelserna

tillämpas vad beträffande sådana vägar finnes i detta kapitel föreskrivet.

84 §.

Då stadgar för vägförening fastställts och styrelse blivit utsedd, skall länsstyrelsen

till avgörande företaga frågan vilka vägar som skola förklaras vara

föreningens. Ilar i samband med den i 71 § omförmälda utredningen eller

eljest upprättats förslag härutinnan, skall länsstyrelsen häröver höra vägföreningen.

Vid behov åge länsstyrelsen förordna sakkunnig person att i samråd

med föreningen upprätta dylikt förslag. I förslaget skall intagas noggrann

uppgift å de fastigheter, vilka de föreslagna vägarna tillhöra eller å

vilkas mark de skulle anläggas, ävensom å vederbörande ägares och innehavares

namn och hemvist.

Länsstyrelsen skall granska förslaget samt låta verkställa de besiktningar

och undersökningar i övrigt, som finnas erforderliga. Därefter skall länsstyrelsen

till envar ägare och innehavare av de i vägföreningen ingående

fastigheterna och av övriga fastigheter, vilka saken kan angå, översända

kallelse till sammanträde för överläggning i ärendet inför länsstyrelsen eller

den länsstyrelsen förordnar.

Sedan dylikt sammanträde hållits och den ytterligare utredning, länsstyrelsen

finner nödig, förebragts, skall länsstyrelsen med ledning av bestämmelserna

i 82 och 83 §§ fastställa vilka vägar, som skola vara föreningens, samt

beträffande varje sådan väg angiva dess läge, sträckning och bredd ävensom

meddela de föreskrifter i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet den tid mark

är bar och vintertiden, vilka med hänsyn till samfärdselns behov och trafiksäkerheten

må anses påkallade. Länsstyrelsen bestämme ock i vad mån och

på vilka villkor grind eller led må finnas å dylik väg.

Föreningens vägar skola utmärkas å karta.

85 §.

Finner länsstyrelsen ändrade förhållanden därtill föranleda, skall länsstyrelsen,

efter vederbörlig utredning och sedan vägföreningen och annan, som

saken rörer, beretts tillfälle att i ärendet yttra sig, förordna, att väg, som

förut icke hänförts till föreningens vägar, skall såsom sådan väg av föreningen

byggas eller till väghållning övertagas eller att väg, som är föreningens, icke

vidare skall såsom sådan anses, så ock vidtaga ändring av vad eljest tidigare

jämlikt 84 § tredje stycket beslutits.

86 §.

Där i ärende, som i 84 och 85 §§ avses, fråga är örn väg i stad eller annan

ort, där byggnadsnämnd finnes, samt frågan kan äga betydelse för bebyggelsen

eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från byggnadsnämnden

samt, i viktigare fall, vederbörande stadsfullmäktige, kommunalnämnd

i köping eller municipalnämnd.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

87 §.

Då slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom föreningens

väg, äge föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat

intrång till sig lösa rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller den befintliga

vägen.

Medför vägens anläggning eller övertagande till väghållning av föreningen

jämväl nytta för den till ersättning berättigade, skall hänsyn därtill tagas vid

ersättningens bestämmande. För föreningens rätt att begagna befintlig väg

skall ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas ersättning till fastighet,

som ingår i föreningen.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall föreningen

genom stämning hänskjuta tvisten till domstols prövning.

Målet anhängiggöres vid ägodelningsrätten i den ort, där vägen eller största

delen av densamma är belägen. Körande förfarandet i målet samt talan mot

däri meddelade beslut gälle i tillämpliga delar vad örn jorddelningsmål, som

genom stämning anhängiggjorts, finnes stadgat.

Den, som fordrar ersättning, stånde jämväl öppet att få frågan prövad enligt

vad ovan sagts, såframt ej föreningen åtnjuter anstånd, som i 88 § omförmäles,

med vägens byggande eller övertagande till väghållning enligt beslut, som

meddelats innan ersättningskravet genom stämning väckes,

Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å

målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna.

På begäran av vägföreningen bestämme ägodelningsrätten, så snart ske kan

efter det målet där anhängiggjorts, ett belopp, som föreningen må nedsätta

till säkerhet för fullgörande av sin skyldighet att gälda ersättning enligt

första stycket.

Sedan föreningen hos länsstyrelsen nedsatt det sålunda bestämda beloppet,

äge föreningen utan hinder av att ersättningsfrågan icke blivit slutligen

avgjord taga vägmärken eller vägen i anspråk för avsett ändamål.

Skall väg byggas så, att den korsar allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller

flottled, äge vad i 41 § stadgats motsvarande tillämpning.

88 §.

Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon

av föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen,

där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock

på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen

men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom

vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna

varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad.

Där i fall, som i första stycket avses, på föreningen ankommande åtgärd,

varav rätten att tillträda vägmärken eller vägen är beroende, icke vidtagits

av föreningen, må länsstyrelsen förelägga densamma viss tid härför samt, örn

den tid försittes, förordna den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i för
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Majlis proposition nr 250.

eningens styrelse eller annan syssloman att för föreningen vidtaga nämnda

åtgärd och att i styrelsens ställe hos föreningsmedlemmarna uttaga härför

erforderliga bidrag.

På framställning av vägföreningen äge länsstyrelsen medgiva föreningen

anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller övertagande

till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen återkalla närhelst skäl

därtill äro.

89 §.

Rätt att begagna vägförenings väg, som anlagts av föreningen eller övertagits

till väghållning av densamma, tillkomme förutom envar av föreningens

medlemmar jämväl annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men åligge

det denna fastighet att årligen till föreningen erlägga avgift för vägens

begagnande för fastighetens räkning, och må rättigheten icke under något år

tagas i bruk, innan avgiften för samma år blivit gulden.

Kan med föreningen ej träffas överenskommelse örn fastighetens rätt att

begagna vägen eller rörande beloppet av den årliga avgiften, må tvisten efter

stämning hänskjutas till ägodelningsrättens avgörande; och gälle i ty fall

vad i 87 § fjärde stycket är stadgat. I enahanda ordning må frågan upptagas

till förnyad prövning, där ändrade förhållanden inträtt, som på frågan i

synnerlig mån inverka.

90 §.

Tarvas för vägförening rätt, som i 13 § avses, skall under där stadgade

villkor och vid förrättning i den ordning, som i 2 kap. omförmäles, dylik rätt

för föreningen upplåtas. Rörande ersättningen för upplåtelsen och annat

intrång, som därav föranledes, gälle i tillämpliga delar vad i 43—45 §§ finnes

för motsvarande fall föreskrivet.

91 §.

Då länsstyrelsen meddelat beslut, som i 71 § andra stycket, 72 § eller

76 § första och andra styckena avses, eller varigenom fastighet åsatts sådant

särskilt andelstal, som i 76 § sägs, eller meddelat beslut enligt 84 § tredje

stycket, 85 eller 88 §, skall beslutet delgivas vägföreningen, vars styrelse har

att örn beslutet skyndsamt underrätta föreningens medlemmar i den ordning,

som härför är i stadgarna bestämd. Länsstyrelsen besörje ock att beslutet i

vederbörliga delar delgives envar ägare och brukare av sådan i föreningen

icke ingående fastighet, vilken beslutet angår.

Kungörelse örn förordnande örn vägförenings bildande och av beslut, som

i 71 § andra stycket avses, skall genom länsstyrelsens försorg införas i länskungörelserna

och ortstidning.

Uppgift å vilka vägar, som hänförts till föreningens vägar, skall, när beslut

i frågan meddelats ävensom när sådant beslut ändrats, genom länsstyrelsens

försorg, på sätt länsstyrelsen finner lämpligt, allmänt kungöras i orten.

Kopia av karta över föreningens vägar samt avskrift av besluten rörande

desamma skola av länsstyrelsen överlämnas till länets lantmäterikontor eller,

där området är beläget inom stad eller samhälle, för vilket stadsplanelagens

bestämmelser angående stad äga tillämpning, till stadens eller samhällets bygg
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Majus proposition nr 250.

nadsnämnd. Hörer ärendet område av såväl egentliga landsbygden som ock

stad eller samhälle, som nyss nämnts, vare kartkopian och avskrift av besluten

tillställda både lantmäterikontoret och byggnadsnämnden.

92 §.

Äro för fullgörande av de uppgifter, som enligt detta kapitel ankomma på

länsstyrelsen, särskilda undersökningar eller utredningar erforderliga, må

länsstyrelsen därtill vid behov anlita sakkunnigt biträde.

Finner länsstyrelsen att fråga, som enligt detta kapitel väckts genom

ansökan av annan än vägföreningen, icke kan avgöras utan sådan utredning,

vartill sakkunnigt biträde måste anlitas, och är ej anledning att företaga

undersökningen oavsett ansökningen, berede länsstyrelsen sökanden tillfälle

att inom viss tid yttra sig, huruvida han, änskönt ersättningsskyldighet efter

ty nedan sägs kan för honom uppkomma, vill vidbliva ansökningen. Har han

ej inom den bestämda tiden eller sedermera, innan kostnad för arvode åt

biträdet uppstått, återkallat sin ansökan, åge länsstyrelsen, därest vid den

slutliga handläggningen av ärendet så prövas skäligt, förplikta sökanden att

återgälda länsstyrelsen nämnda kostnad eller viss del därav. Länsstyrelsen

må ock, innan biträdet anlitas, avfordra sökanden säkerhet för samma kostnad.

Skall ej sökande, efter ty nu är sagt, slutligen vidkännas utgifter för sakkunnigt

biträde, som i denna paragraf avses, eller har länsstyrelsen haft

utgift för arvode åt sakkunnig, som i 84 § omförmäles, har vägföreningen att

ersätta samma utgifter.

93 §.

Rörande klagan över länsstyrelsens beslut i ärende, som i detta kapitel

avses, gälle vad örn ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de

till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas

till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes förklaring,

där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna

jämte eget utlåtande till Konungen.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna lag upphäves, med de begränsningar som nedan stadgas,

lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn enskilda vägar.

Ändå att förrättningsförfarande enligt sistnämnda lag inletts före nya

lagens ikraftträdande, skall, med iakttagande av vad nedan i femte stycket

sägs, nya lagen tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning,

såframt ej förrättningen före nämnda tidpunkt blivit avslutad, i vilket fall

klander mot förrättningen skall handläggas och bedömas enligt den äldre

lagens bestämmelser.

Är rättighet eller skyldighet med avseende å väg genom förrättning, dom

eller eljest bestämd enligt äldre lag, skall, där annat ej följer av 83 § i nya

lagen eller av vad nedan föreskrives, beträffande det sålunda uppkomna rättsförhållandet

fortfarande tillämpas vad därom vid tiden för nya lagens ikraftträdande

finnes stadgat.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Har fastighet, vars väghållningsskyldighet bestämts i enlighet med äldre

lag, blivit delad, skall fråga, som avses i 38 § fjärde stycket i lagen den 29

juni 1926, där ej förrättning för frågans prövning avslutats före nya lagens

ikraftträdande, därefter handläggas i den i nya lagen stadgade ordning, men

vare frågan bedömd enligt den äldre lagen, och skall förty väghållningsskyldighet,

som i ärendet ålägges nybildad fastighet, anses grundad å sistnämnda

lag.

Vad i nya lagen stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som avses

i 13 och 14 §§, så ock bestämmelserna i 41 § skola äga motsvarande tillämpning

jämväl i fall, då rätt till väg eller skyldighet att hålla väg bestämts

genom förrättning eller dom enligt lagen den 5 juli 1907 örn enskilda vägar

på landet eller nämnda lag av den 29 juni 1926.

Där skyldighet att underhålla väg eller fullgöra vinterväghållning därå

blivit bestämd genom vägdelning enligt äldre lag, skola med avseende å verkställigheten

nya lagens bestämmelser i 48, 49 och 79 §§ äga motsvarande tillämpning,

dock att där enligt 39 § i lagen den 29 juni 1926 syn ägt rum eller

brist å försumlig väghållares väglott botats av annan väglottshavare, vad i

samma lag stadgas örn rätt att efter synen erhålla utmätning eller att njuta

betalning för det för bristens botande utförda arbetet fortfarande skall lända

till efterrättelse.

Den äldre lagens stadgande därom att åt förening örn vägunderhåll, vilken

träffats annorledes än vid förrättning, må förlänas särskilda rättsverkningar

genom föreningens intagning i dombok äge icke tillämpning, med mindre

sådan åtgärd vidtagits före nya lagens ikraftträdande, ändå att föreningen

ingåtts dessförinnan.

Stadgandet i femte stycket av övergångsbestämmelserna till lagen den 29

juni 1926 skall efter nya lagens ikraftträdande icke vidare äga tillämpning.

Har rätt till väg eller skyldighet att hålla väg blivit bestämd i enlighet

med äldre lag, äge envar sakägare påkalla förrättning enligt nya lagen för

prövning av frågan, huruvida de sålunda meddelade bestämmelserna må fastställas

att för framtiden gälla såsom meddelade enligt denna lag. Sådan fastställelse

må ej ske, därest vad bestämmelserna innehålla är av beskaffenhet

att förening mellan sakägarna av enahanda innehåll jämlikt stadgandena i

34 § i nya lagen icke kunnat godkännas. Ej heller må vid förrättningen

ändring ske i vad tidigare bestämts, med mindre det begäres av samtliga sakägarna

eller av sakägare, vilken enligt lag, som jämlikt vad ovan sagts skall

vara tillämplig å rättsförhållandet, äger påkalla frågans återupptagande.

Där i fall, då nya lagen skall tillämpas, enligt äldre lag ansvaret för fullgörande

av fastighets väghållningsskyldighet skolat åvila annan än den, som

enligt nya lagen har att bära nämnda ansvar, samt rättsförhållandet mellan

dem är grundat på avtal, som slutits innan nya lagen trätt i kraft, svare, där

ej annat avtalats, den förre gentemot den senare för fullgörandet av väghållningsskyldigheten.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 250.

177

Förslag

till

Lag

om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar.

Härigenom för ordnas som följer:

Enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden tillkommer

enskild ränteägare för avgäld av fast egendom, njute sådan vägsamfälligliet

eller vägförening, som bildats jämlikt 2 eller 3 kap. i lagen den ..............

örn enskilda vägar, för oguldet, i laga ordning å fast egendom uttaxerat

bidrag till samfällighetens eller föreningens utgifter, såframt beloppet enligt

5 § nämnda lag skolat gäldas av den, som vid förfallotiden var ägare av

fastigheten eller med fideikommissrätt eller eljest vederlagsfritt på grund av

testamente innehade densamma, samt beloppet icke stått oguldet längre tid

än ett år efter förfallodagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907

(nr 36, sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 örn

nyttjanderätt till fast egendom1 skola erhålla följande ändrade lydelse:

23 §.

Jordägaren ansvare--— samt vägskatt.

Arrendatorn svare ock för fullgörandet av jordägaren jämlikt lagen örn

enskilda vägar åliggande vägunderhålls- och vinterväghållningsskyldighet.

27 §.

Hava till följd av---stycket stadgas.

Har för de vid skifte fastigheten tillagda ägor jordägaren fått utgiva ersättning

för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för den ökade

avkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig förhöjning

i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet; uppsäge dock

avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller vare sin

rätt därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning,

där jordägaren fått vidkännas kostnad för dikning eller annan avledning av

vatten eller för fullgörande av honom jämlikt lagen örn enskilda vägar åliggande

vägbyggnadsskyldighet; skolande den tid, inom vilken uppsägning skall

ske, räknas från det företaget fullbordades.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

1 Ändrad lydelse av 23 §, se SFS 1928:407.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 250.

835 8» 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Majlis proposition nr 250.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum, för tionde, ränta eller

annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär, i vilkas

utgörande det avstyckade området icke omedelbart deltager, eller för lån,

som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för

förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp,

varför säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken

åtnjutes, och utgör det avstyckade området ensamt eller tillsammans

med vad redan må vara från fastigheten avsöndrat eller avstyckat mera än

en femtedel av fastighetens ägovidd, skall i fråga örn det avstyckade områdets

ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen den

16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom är stadgat örn avsöndrad

lägenhets ansvar för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning, dock att

beträffande ansvar för åliggande jämlikt lagen om enskilda vägar galle vad

därom finnes särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917

(nr 269) örn fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 16 §x lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning

i stad skall erhålla följande ändrade lydelse:

Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum i enlighet med bestämmelserna

i detta kapitel, för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest

för allmänna utskylder och besvär, i vilkas utgörande det avstyckade området

icke omedelbart deltager, eller för lån, som av allmänna medel lämnats

'' Ändrad lydelse, se SFS 1921: 199

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Majlis proposition nr 250.

för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning

av frälseränta, eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan

grund än inteckning åtnjutes, skall, där annat ej följer av vad som finnes i

lagen örn enskilda vägar föreskrivet, i fråga örn det avstyckade områdets ansvar

för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen angående inteckning

i fast egendom är stadgat örn avsöndrad lägenhets ansvar för intecknad

gäld äga motsvarande tillämpning, dock ej där stamfastigheten och

det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Bilaga B.

P. M.

rörande Tiss inom jordbruksdepartementet verkställd utredning angående

frågan om det personliga ansvaret för fastighet åvilande väghållningsskyldighet

jämlikt lagen den 29 juni 1926

örn enskilda vägar.

I en inom 1932 års riksdag väckt motion (II: 95) hemställdes, att riksdagen

för sin del måtte besluta införa lagbestämmelse av innehåll, att ägaren av

varje slag av fastighet skulle svara för vägbyggnadsskyldigheten.

I anledning härav anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 13 maj

1932, nr 218, i enlighet med jordbruksutskottets hemställan, att Kungl. Majit

ville låta verkställa utredning av frågan i vad mån och på vad sätt en modifikation

i gällande lagbestämmelser örn vägbyggnadsskyldigheten beträffande

enskilda vägar med avseende å publik egendom borde vidtagas för vinnande

av det i motionen avsedda syftet samt till riksdagen inkomma med det förslag,

vartill utredningen gåve anledning.

Över riksdagens skrivelse hava utlåtanden avgivits av domänstyrelsen och

kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands

län. I utlåtandena har i huvudsak anförts:

Domänstyrelsen finner särskild utredning ej påkallad men vill ej motsätta

sig sådan. Styrelsen ifrågasätter, örn man icke i första hand bör taga sikte

på frågan, huruvida och på vilket sätt möjlighet bör beredas arrendator av

publik jord att erhålla lån på lämpliga villkor till bestridande av sådana kostnader

för anläggande av enskild väg, vilka för denne voro särskilt betungande.

Kammarkollegiet tillstyrker utredning i det med riksdagens skrivelse avsedda

syftet. Ämbetsverket ifrågasätter emellertid begränsning av vägbyggnadsskyldigheten

för innehavare till — med vissa undantag — sådana inne

havare, som enligt gällande lag äro skyldiga att i stället för ägare erlägga skatt

för fastigheten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län delar den mening, som kommit till uttryck i

motionen. Länsstyrelsen har intet att erinra mot ändring av 8 § i gällande

lag örn enskilda vägar i åsyftat hänseende. Viss reservation göres beträffande

ecklesiastika egendomar, där arrendatorerna i första hand böra erlägga erforderlig

vägbyggnadskostnad och därefter erhålla ersättning genom avdrag å

arrendesumman.

Länsstyrelsen i Örebro län tillstyrker sådan ändring av 8 § 1 stycket 1

punkten i 1926 års lag örn enskilda vägar, att densamma erhåller följande

lydelse: »I avseende å vägbyggnadsskyldigheten svare för fastighet, som tillhör

kronan eller allmän inrättning och icke är utarrenderad, innehavaren samt

för annan fastighet dess ägare.» _ _

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar livligt den i riksdagens skrivelse

begärda utredningen.

Genom beslut den 4 november 1932 har Kungl. Majit uppdragit åt 1932 års

kronojordsutredning att verkställa den i riksdagens förenämnda skrivelse be
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250. 181

gärda utredningen samt att avgiva det förslag, vartill utredningen kunde giva

anledning.

Kronojordsutredningen (häradshövdingen N. Wihlborg, ordförande, ledamoten

av riksdagens andi*a kammare C. J. Johansson, byråchefen i domänstyrelsen

K. E. Holmström, landstingsmannen A. Ericsson och ombudsmannen

hos sågverksindustriarbetareförbundet E. Nyström) har den 12 januari 1935

avgivit utlåtande med förslag i ämnet.

Efter att inledningsvis hava lämnat en historik rörande lagbestämmelserna

angående det personliga ansvaret för fastighets väghållningsskyldighet hava

utredningsmännen meddelat, att landets samtliga domänintendenter anmodats

inkomma med yttrande, huruvida det nuvarande systemet, enligt vilket vägbyggnadskostnaden,

så vitt anginge enskilda vägar, vore lagd å de publika egendomarnas

arrendatorer, visat sig i mera avsevärd grad betungande för arrendatorema

eller eljest medfört olägenheter (t. ex. ökad svårighet för åstadkommande

av anläggning av en nödig eller såsom nyttig ansedd väg). De i anledning

härav inkomna yttrandena finnas bilagda utredningens utlåtande och av

desamma framgår, att några direkta olägenheter av gällande lagbestämmelser

örn ansvaret för fastighets vägbyggnadsskyldighet icke förmärkts i annat fall

än då det gällt byggande av väg, som endast berörde de fastighetens utmarker,

av vilka arrendatorn icke kunde draga någon nämnvärd inkomst. Erinran mot

förslaget att kostnaderna för byggande av enskild väg skulle läggas å kronan

har å andra sidan icke gjorts i förevarande yttranden, utan de flesta domänintendenterna

hava uttalat, att en lagändring i föreslagen riktning skulle hälsas

med tillfredsställelse. Domänintendenten i Jönköpings län har emellertid

funnit lämpligast, att spörsmålet örn kronans och arrendatorns skyldighet att

bidraga till vägbyggnadskostnaden reglerades genom avtal och icke genom

generell lagstiftning. I några yttranden har föreslagits, att örn vägbyggnadsskyldigheten

överflyttades från arrendatorn till kronan, arrendatorn skulle

vidkännas höjning av arrendeavgiften i förhållande till den nytta han hade av

väganläggningen.

Vidare hava, fortsätta utredningsmännen i sitt förenämnda utlåtande, från

samtliga överlantmätare införskaffats vissa uppgifter över de under åren 1928

-—1932 till lantmäterikontoren redovisade förrättningarna angående byggande

(eller iståndsättande) av väg enligt lagen örn enskilda vägar, i den mån förrättningarna

berört fastighet tillhörande kronan eller allmän inrättning. Av de

sålunda inkomna uppgifterna, vilka jämväl finnas bilagda förberörda utlåtande,

framginge i första hand, fortsätta utredningsmännen, att antalet förrättningar

av omförmäld art under de angivna åren i hela riket uppgått till 167.

Vidare inhämtades av uppgifterna, att i åtskilliga fall, då vägbyggnadskostnaden

påförts arrendator, denna kostnad icke varit obetydlig. Särskilt finge

anmärkas, att i de två nordligaste länen innehavare av kronotorp eller odlingslägenheter

kunnat vid förrättningar enligt lagen örn enskilda vägar påföras en

vägbyggnadskostnad uppgående till tusentals kronor. Vissa av överlantmätarna

hade framhållit önskvärdheten av en ändring av 8 § lagen örn enskilda vägar

i den riktning, att vägbyggnadskostnaden beträffande publika fastigheter över
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

flyttades från arrendatorerna till fastigheternas ägare. Andra överlantmätare

hade uttalat, att de saknade erfarenhet om att det nuvarande systemet med

vägbyggnadsskyldighetens läggande å arrendatorerna medfört någon olägenhet.

Visserligen kunde, anföra utredningsmännen vidare, arrendator, som fått

vidkännas kostnader för byggande av väg, erhålla viss ersättning, för vad han

sålunda erlagt, i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 16 januari

1863 angående gottgörelse av den kostnad innehavare av boställe eller annan

staten tillhörig jord få vidkännas för nybyggnad av kyrka, prästgård eller andra

allmänna hus m. m. och enligt 21 § 2 mom. förordningen den 22 juni 1934 angående

grunder för förvaltning av viss kronoegendom, men en arrendator av

publik fastighet vore dock alltid pliktig att i första hand svara för eventuell

vägbyggnadskostnad.

I anslutning härtill anföra utredningsmännen:

Då en sådan kostnad ej sällan kan uppgå till avsevärt belopp, är det givet,

att det för arrendatorn kan vara förenat med ej obetydliga svårigheter att uppbringa

medel till gäldandet av vägbyggnadskostnaden, vilken därjämte kan

komma att stå i icke rimligt förhållande till vägens betydelse för brukandet

av den arrenderade fastigheten. Det torde också böra uppmärksammas, att

sedan en väg blivit anlagd och iordningställd, den för bestående tid medför förhöjning

av värdet av den fastighet, som därav beröres. Det synes förty icke

vara med rättvisa och billighet förenligt, att en tillfällig arrendator av fastigheten,

låt vara att han kan få vägbyggnadskostnaden fördelad på tjugo år,

drabbas, i den ordning som i 8 § lagen örn enskilda vägar förutsättes, av ens

någon del av berörda kostnad, vilken dock först och främst kommer fastighetens

ägare till godo.

Principiellt riktigast torde därför vara, att kostnaden för byggandet av enskild

väg, såvitt angår kronan eller allmän inrättning tillhörig fastighet liksom

då fråga är örn enskild fastighet, lägges å fastighetens ägare.

Från huvudregeln att vägbyggnadskostnaden vare sig det gäller enskild eller

publik fastighet skall drabba fastighetens ägare påkallas emellertid beträffande

fastigheter av båda slagen vissa avvikelser, vilka dock äro snarare skenbara än

verkliga undantag. Yad angår fastighet, som innehaves såsom fideikommiss

eller som eljest besittes utan vederlag på grund av testamentariskt förordnande,

är sålunda innehavaren närmast att anse såsom ägare och bör därför

även bliva vägbyggnadsskyldig. Ehuru redan vid nuvarande avfattning av 8 §

någon tveksamhet i detta hänseende ej torde föreligga, synes dock uttryckligt

stadgande därom böra upptagas i lagrummet i fråga.

En annan grupp av fastigheter, beträffande vilka vägbyggnadsskyldigheten

bör åvila innehavaren, utgöres av publika boställen och på lön anslagen jord.

För undvikande av tveksamhet örn vem som skall betraktas såsom innehavare,

synes i lagrummet böra inflyta tydlig bestämmelse i detta hänseende.

Jämväl beträffande fastigheter, som innehavas med åborätt, med tomträtt

eller med vattenfallsrätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt,

ävensom beträffande skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens

understöd, till kanalbolag eller till stad eller till annan menighet,

bör tydligen innehavaren och ej ägaren vara vägbyggnadsskyldig.

Under åberopande av vad sålunda anförts förorda utredningsmännen ändring

av 8 § lagen den 29 juni 1926 örn enskilda vägar i berörda hänseende och i samband

därmed jämväl ändring av 13 § samma lag.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Utredningsmännen hava slutligen anfört:

I vissa av de i ärendet inkomna yttrandena har föreslagits, att därest för

publika fastigheter vägbyggnadsskyldigheten överflyttas från arrendatorn till

ägaren, en arrendator, som finge åtnjuta förmånen av en väganläggning, skulle

vara pliktig vidkännas höjning i arrendeavgiften. Utredningsmännen vilja för

sin del förorda, att i detta hänseende bestämmelserna i 27 § andra stycket av

2 kap. lagen örn nyttjanderätt till fast egendom skola vinna tillämpning, och

detta såvitt angår icke endast arrendatorer av publika fastigheter utan även

samtliga jordbruksarrendatorer. Det bör framhållas, att frågan örn den eventuella

arrendehöjningens storlek i sista hand kommer att avgöras av domstol,

varför garanti finnes för att arrendehöjningen ej skall bliva oskälig. Vinner

den av utredningsmännen sålunda uttalade åsikten beaktande, bör i omförmälda

lagrum göras den ändring, att i dess andra punkt efter orden »för dikning

eller annan avledning av vatten» tillägges »eller för byggandet av väg i

enlighet med vad i lagen örn enskilda vägar stadgas».

I anslutning till vad utredningsmännen sålunda anfört hava de framlagt

följande förslag till lag örn ändrad lydelse av 8 och 13 §§ lagen den 29 juni

1926 om enskilda vägar.

Härigenom förordnas, att 8 och 13 §§ lagen den 29 juni 1926 örn enskilda

vägar skola erhålla följande ändrade lydelse:

8 §■

För vägbyggnadsskyldighet, som enligt denna lag åvilar fastighet, svare

fastighetens ägare; dock vare ny ägare ej pliktig svara för bidrag, som förfallit

till betalning innan han blev ägare, men vare, där företrädaren försummat att

verkställa arbete, som i avseende å vägens byggande ålagts honom, skyldig

fullgöra vad sålunda blivit efterrätt.

I avseende å vägbyggnadsskyldigheten vare med ägare likställd:

den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag

besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande;

den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt,

samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;
innehavare

av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens

understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet, samt

innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses

den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten

eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik boställsordning

avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom innehavare.

Fastighets vägunderhåll ligge å fastighetens ägare eller den, som enligt vad

ovan sagts är i avseende å vägbyggnadsskyldigheten med ägare likställd, dock

att, örn jordbruksfastighet är upplåten åt landbo eller arrendator, vägunderhållet

åligge denne. Yad i första stycket stadgas angående ny ägares ansvar

för sådana bidrag till vägbyggnadskostnaden, som förfallit till betalning

innan han blev ägare, skall äga motsvarande tillämpning beträffande underhållskostnad.

I fråga örn ansvarighet för prästgårds enskilda väg är särskilt stadgat.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

13 §.

Rätt att påkalla förrättning, som avses i denna lag, så ock att därvid föra

talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare eller den,

som enligt vad i 8 § sägs är i avseende å vägbyggnadsskyldigheten med ägare

likställd.

Är jordbruksfastighet upplåten åt landbo eller arrendator, åge ock han påkalla

förrättning för bestämmande av vägunderhållet eller prövning av fråga,

som omförmäles i 10 §, ävensom vid förrättning enligt denna lag föra talan i

den mån honom åliggande underhållsskyldighet av förrättningen beröres.

Är fastighet, över vars område väg skall byggas eller från vilken upplåtelse

av sådan rätt, som i 10 § sägs, skall ske, upplåten under nyttjanderätt, vare

jämväl nyttjanderättshavaren berättigad att vid förrättning angående vägens

byggande eller upplåtelse av sådan rätt, som nyss sagts, föra talan i den mån

hans rätt av byggandet eller upplåtelsen beröres.

Denna lag träder i kraft den ; dock skall i avseende å

vägbyggnadsskyldigheten för kronan eller allmän inrättning tillhörig fastighet,

därest den är upplåten på arrende enligt avtal avslutat före nämnda dag, äldre

lag gälla så länge avtalet varar.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 250.

185

Bilaga C.

P. M.

angående år 1933 avgivna yttranden beträffande 1929 års vägsakkunnigas

förslag till lag örn rätt att nied motorfordon befara enskild väg m. m.

Utlåtanden över det i ovanstående rubrik omförmälda lagförslaget bava

under våren 1933 avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser, varjämte yttranden inkommit från svenska

landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,

svenska vägstyrelsernas förbund och svenska vägföreningen.

Meningarna örn lagförslagets lämplighet äro delade. Sålunda avstyrkes förslaget

av flertalet länsstyrelser och det övervägande antalet av länsstyrelserna

hörda vägingenjörer, medan de i övrigt mot detsamma framställda anmärkningarna

icke innefatta ogillande av förslagets principer.

Även där dessa vunnit gillande, uttalas dock här och var, förutom detaljanmärkningar,

betänkligheter mot förslagets antagande, särskilt med hänsyn

till att någon utredning icke förebragts rörande de ekonomiska konsekvenserna

av förslagets genomförande. Betänkligheter uttalas också angående den förmodade

omfattning, i vilken statsbidragen skulle utgivas, och vissa bestämmelser

om begränsning härutinnan föreslås. Även uttalas stundom farhågor,

att länsstyrelsernas arbetsuppgifter skulle allt för mycket ökas och medföra

extra administrationskostnader.

Svårigheterna att rättvist fördela bidragen betonas av bland annat länsstyrelsen

i Uppsala län och ett flertal vägingenjörer. Bestämda direktiv efterlysas

av länsstyrelsen i Kalmar län m. fl.

I övrigt äro anmärkningarna mot förslaget i huvudsak följande:

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att förslaget saknar definition på

begreppet enskild väg, samt ifrågasätter huruvida därmed skall förstås varje

väg, som det över huvud taget kan anses möjligt att befara med motorfordon,

men förutsätter, att endast sådana vägar avses, som omförmälas i 1 § av den

gällande enskilda väglagen (väg till stadigvarande nytta såsom farväg).

Från flera håll (länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Älvsborgs,

Skaraborgs och Norrbottens län) anmärkes, att frågan om rätten att

med motorfordon befara enskild väg ej kan lämpligen lösas utan samband med

spörsmålet örn rätten överhuvud taget att begagna sådan väg.

Länsstyrelserna i Norrbottens och Gotlands län framhålla det orimliga i att

en väg skulle vara upplåten för allmän trafik med motorfordon men samtidigt

förbjuden för trafikanter som begagnade annat slag äv fordon. Länsstyrelsen

i Kronobergs län gör gällande att om frågan örn motortrafiken löses för sig,

lagen måste få natur av ett provisorium och därför bör ges så ringa räckvidd

som möjligt.

I yttranden, däri förslaget helt avstyrkes, anmärkes i regel särskilt att förslaget

gör alltför stort intrång i de enskilda jordägarnas rätt att förfoga över

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

sin mark samt onödigtvis bryter mot gällande rättsgrundsatser. Så anföres, att

ett dylikt intrång kunde vara befogat endast om det vore nödvändigt för den

allmänna samfärdseln och finge under dylik förutsättning ske endast mot ersättning

för intrånget. Emellertid förelåge åtminstone för närvarande intet

behov av lagändring på området eiler i vart fall ej av en så genomgripande omvandling

av hittills gällande regler som den förslaget innehåller, och enligt förslaget

skulle ersättning i form av underhållsbidrag från det allmänna eller från

trafikanterna utgå endast i begränsad omfattning. Yägingenjören i Östergötlands

län, till vilkens yttrande länsstyrelsen i länet hänvisar, anför, att den av

motortrafiken förorsakade olägenheten för den enskilda vägägaren i de allra

flesta fall torde vara större än vid förslagets avgivande förutsatts. Förutom i

försvårat vägunderhåll bestode olägenheten i dammplåga, försvårat bruk av de

utmed vägen liggande markerna, trafikbuller, fara för de på gården boende, i

all synnerhet barn, samt en intensiv känsla av obehag och vantrevnad till följd

av att den enskilde skulle nödgas att inom sitt område tolerera en trafik, som

han icke önskade veta av.

Yad angår behovet av att tvångsvis upplåta enskilda vägar för motortrafik

uttalas av förhållandevis få av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna

direkt, att ett dylikt behov vore kännbart. Emellertid anför väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, att den nu gällande ordningen otvivelaktigt medfört

vissa olägenheter, såsom att en enskild vägägare kunde genom att förbjuda

biltrafik på sin väg tvinga allmänheten att föra sina bilar betydande omvägar

eller till och med åstadkomma att vissa platser bleve utan bilförbindelse.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller emellertid tillika, att stor försiktighet

vid ingrepp av ifrågavarande slag i den enskilda äganderätten bör

iakttagas. Landstingsförbundets styrelse betecknar enskild vägägares rätt att

förbjuda motortrafik å vägen såsom enligt allmän uppfattning mindre tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Hallands län anser förslagets bestämmelser

i fråga ytterst behövliga och påstår, att det vore i högsta grad otidsenligt,

att icke motorfordon skulle utan särskilt tillmötesgående av vägägarna få

framföras å enskild väg; svårighet hade också understundom mött i att en

eller några av väglottshavarna motsatt sig tillstånd till motortrafik. Yägingenjören

i Älvsborgs län anför, att genom nuvarande bestämmelser mången

gång viktiga enskilda vägar kunnat avstängas till förfång för trafiken. Länsstyrelsen

i Malmöhus län yttrar, för detta läns vidkommande, att det allmänna

vägnätet blivit så finmaskigt, att behovet av att taga de enskilda

vägarna i anspråk för den allmänna samfärdseln minskats men att ett begränsat

dylikt behov kvarstode och att med avseende därå en lagstiftning i

förevarande hänseende syntes av behovet påkallad. Länsstyrelsen i Östergötlands

län anför, att utredningen knappast visade något större behov av lagändring

och att länsstyrelsens egen erfarenhet ginge i samma riktning. Länsstyrelsen

i Kalmar län hade ej försport olägenhet av nu gällande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarar, att den vidsträckta befogenhet,

soln enligt förslaget tillädes trafikant gentemot enskilda väghållare

och som otvivelaktigt innebure ett betydande ingrepp i enskild rätt, icke

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

kunde anses tilltalande och näppeligen vore behövlig; för den allmänna

trafiken, som av allt att döma mer och mer länkades in på huvudvägar och

större allmänna vägar, syntes de enskilda vägarna, åtminstone enligt länsstyrelsens

erfarenhet, icke vara av sådan betydelse, att ett generellt upplåtande

av dem för motortrafik kunde anses nödvändigt. Länsstyrelsen i

Värmlands län anför, att biltrafik torde äga rum a samtliga för sådan trafik

framkomliga enskilda vägar inom länet, i regel utan hinder från väghållarnas

sida, och att i endast ett fall klagomål anförts hos länsstyrelsen över att väghållare

förbjudit körning med bil.

Vägingenjören i samma län påpekar, att de enskilda väghållarnas intresse

av att få vägen intagen till allmänt underhåll och att därför kunna visa dess

betydelse för trafiken verkar i den riktning, att de ej gärna förbjuda motortrafik.

Länsstyrelsen i Västmanlands län säger sig icke kunna vitsorda, att

det för länets vidkommande förefunnes något behov av en allmännare rätt att

med motorfordon befara de enskilda vägarna; några klagomål hade ej försports.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar för detta läns del, att något

behov av lagstiftning på förevarande område ännu icke vore för handen.

En ej sällan återkommande anmärkning mot förslaget är den, att detta ej

bort omfatta alla enskilda vägar utan bort begränsas till att avse de enskilda

vägar, som äro av betydelse för den allmänna samfärdseln. Länsstyrelsen i

Uppsala län anser behovet av lagstiftning på området tillgodosett redan genom

en bestämmelse av innebörd, att vederbörande länsstyrelse ägde i enstaka

fall, där påtagliga skäl förelåge och vägen vore av särskild betydelse för allmänna

samfärdseln, även mot vägägarens förbud upplåta denna för biltrafik

mot ersättning efter bestämda grunder till vägägaren antingen av allmänna

medel eller, örn upplåtelsen ej vore generell, av trafikanterna. Liknande

ståndpunkt intaga länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län. Länsstyrelsen

i Gotlands län förklarar tillika, att det knappast vore rimligt, att

en jordägare icke skulle äga utan vidare för motortrafik avstänga åtminstone

sådana enskilda vägar, som vore utan någon som helst betydelse för allmänna

samfärdseln, samt anmärker vidare på att enligt förslaget länsstyrelsen ej

ovillkorligen skulle vara skyldig att tillmötesgå jordägares framställning om

avstängning ens av sådan väg, som endast användes av ägaren och hans husfolk.

På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Jönköpings län; det vore

knappast med det allmänna rättsmedvetandet förenligt att legalisera en befogenhet

av för den enskilde så djupt ingripande betydelse som att med

motorfordon befara till och med sådan väg, som ledde till enskild persons

gård, hus och tomt, en befogenhet som under vissa förhållanden komme i

kollision med strafflagens bestämmelser till skydd för hemfriden. Förslagets

bestämmelser borde därför begränsas till att gälla blott sådana vägar, som

vore av betydelse för allmän samfärdsel. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

uttalar sig också för en dylik begränsning; förslaget borde omfatta blott vägar,

som mer allmänt trafikerades. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför, att

förslagets princip, att alla enskilda vägar oberoende av sin betydelse för

samfärdseln eller sin beskaffenhet skulle vara tillåtna för biltrafik, därest ej

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

direkt förbud av länsstyrelsen meddelats, vore orimlig och ledande till

konsekvenser av synnerligen betänklig art.

Såsom skäl för att göra förbud till princip och upplåtelse till undantag

framhålles av tre länsstyrelser även den omständigheten, att ett avsevärt

antal av de enskilda vägarna äro av så ringa bredd och sådan beskaffenhet i

övrigt, att de ej utan betydande omläggning och förbättring lämpa sig för

motortrafik (länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Skaraborgs län).

Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar ett förbudsförfarande i enlighet med

förslagets 1 och 2 §§ behöva förekomma i sådan utsträckning, att det ej utan

svårighet kunde praktiskt genomföras. Att de enskilda vägarna till betydande

del äro av sådan art, att motortrafik på dem ej kan tillåtas, vitsordas även av

två andra länsstyrelser och vissa vägingenjörer.

Beträffande de föreslagna bidragen, sedda såsom gottgörelse för tvångsupplåtelse

av vägarna för motortrafik, anmärker länsstyrelsen i Stockholms

län, att bestämmelserna örn bidrag av allmänna medel till underhållskostnad

formulerats så, att länsstyrelse må tilldela den underhållsskyldige dylikt

bidrag. Länsstyrelsen ville bestämt uttala, att beviljandet av bidrag syntes

utgöra en nödvändig förutsättning för den i 2 § omförmälda begränsningen

av länsstyrelsens befogenhet att meddela förbud mot motorfordonstrafik å

väg av betydelse för den allmänna samfärdseln. Det förefölle otänkbart, att

vederbörande underhållsskyldige av enskild väg i något fall skulle kunna

tvingas att utan bidrag till vägunderhållskostnaden upplåta vägen för trafik

med motorfordon. Tore det avsikten att gå in för principen örn dylikt bidrag,

vilket länsstyrelsen ansåge betänkligt ur statsfinansiell synpunkt, borde detta

alltså under alla förhållanden i lagförslaget uttryckas såsom en ovillkorlig

rätt för den underhållsskyldige. Utan en klar bestämmelse i sådant hänseende

syntes lagförslaget överhuvud taget icke vara godtagbart. Samma

ståndpunkt intaga länsstyrelserna i Älvsborgs och Västerbottens län. (Länsstyrelsen

i Älvsborgs län: att ålägga enskild väghållare att utan underhållsbidrag

hålla vägar öppna för biltrafik kunde ej gå för sig. Länsstyrelsen i

Västerbottens län: Principen att enskilda vägar må av envar befaras med

motorfordon innebure ett fullständigt brytande av hittills gällande regler örn

jordägares rätt att förfoga över sin mark. I och för sig funnes intet hinder att

i lagstiftningsväg stadga en sådan inskränkning i jordäganderätten likaväl som

genom bestämmelser örn expropriation. I expropriationsförfattningarna funnes

dock utförliga bestämmelser örn ersättning, under det att i nu ifrågavarande

lagförslag motsvarighet därtill icke funnes i annan mån än att i visst fall

ägaren kunde få bidrag.) Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att örn enskilda

vägar i större utsträckning skulle kunna upplåtas för biltrafik och således,

i anseende till det enskilda vägnätets ovan anmärkta beskaffenhet, omläggning

och förbättring av vägarna ofta bleve nödiga, det allmänna måste

bidraga till kostnaderna för dessa arbeten; förslaget innehölle dock endast

bestämmelse örn bidrag till underhåll.

Även i de yttranden, som lämnat utan erinran förslagets principer, förekomma

stundom uttalanden, som synas ange att vederbörande utgått ifrån

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 250. 189

att bidrag skulle utgå i alla fall, där ej allmän trafik icke förbjödes. Denna

mening uttalas nämligen ej sällan i dessa yttranden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar, att den hittills upprätthållna

gränsen mellan allmän och enskild väg skulle med förslagets godtagande örn

ej formellt så dock i realiteten på ett betänkligt sätt utsuddas. Länsstyrelsen

i Södermanlands län anför, att redan nu bilskattemedlen i för hög grad

användas för vägar utan tillräcklig allmän betydelse. Vägingenjören i Östergötlands

län anför, att varje enskild väg av sådan betydelse för den allmänna

samfärdseln, att den mot ägarens bestridande anses böra upplåtas för allmän

trafik med motorfordon bör först som sist intagas till underhåll medelst vägkassan.

Länsstyrelsen i Kalmar län (jämte vägingenjören i länet) uttalar

farhåga, att mellantypen mellan allmän och enskild väg skulle visa tendens

att övergå till helt allmän väg och därmed onödigtvis utvidga det allmänna

vägnätet och öka statens kostnader för vägväsendet. Länsstyrelsen i Kronobergs

län förklarar, att i intet fall bidrag av allmänna medel borde utgå till

enskild väg men väl däremot bidrag av trafikanterna. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län anser betänkligt att öppna möjlighet till krav å underhållsbidrag för

enskilda vägar. Vägingenjören i Skaraborgs län finner det bättre att i tvivelaktiga

fall intaga vägen till allmänt underhåll än att »skapa ett system, som

ej kan rättvist bedömas».

Å andra sidan framhålles (av vägingenjören i Gävleborgs län), att bilskattemedlen

rättvisligen böra komma även de enskilda vägarna till godo, enär biltrafiken

i stor utsträckning framgår på dem. Länsstyrelsen i Blekinge län

antager, att bestämmelser örn statsbidrag till mer allmänt trafikerade enskilda

vägar skulle komma att motverka tendensen att få så många vägar som möjligt

intagna till allmänt underhåll.

Vägingenjören i Värmlands län och med honom länsstyrelsen därstädes

förorda den utväg, att anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar höjes

och får användas även för anläggning och förbättring av enskilda vägar över

huvud taget.

Det har vidare mot förslagets principer anmärkts, att dess syfte att öppna

enskilda vägar för biltrafik kunde motverkas av dess egna bestämmelser. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län anför, att för närvarande de allra flesta enskilda

vägar vore tillgängliga för dylik trafik men att med förslagets genomförande

skulle följa en tendens att söka förbud (i hopp örn att ansökningen ej skulle

beviljas men att i stället bidrag skulle utgå).

Ytterligare har framhållits (av länsstyrelsen i Västerbottens län), att den

rätt, som förslaget avsåge att ge trafikanterna, kunde av vägägaren göras

illusorisk; och det kunde ej anses såsom egenmäktigt förfarande av honom örn

han ändrade vägen, så att den faktiskt ej kunde befaras med motorfordon.

Vägingenjören i Östergötlands län uttrycker samma tanke så, att en enskild

väghållare kunde försumma underhållet och därmed framtvinga förbud mot

motorfordonstrafiken.

Det anmärkes ock, att förslaget saknar bestämmelser örn kontroll å att

bidragen användas till avsett ändamål (vägingenjörerna i Gotlands och Jämtlands

län).

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Ur trafiksäkerhetens synpunkt uttalas vissa betänkligheter. Länsstyrelsen

i Gotlands län yttrar, att länsstyrelserna skulle komma att övertaga ansvaret

för att alla icke uttryckligen förbjudna vägar vore sådana, att de ej erbjöde

fara för trafiken. Bestämmelser örn högsta tillåtna fordonsbredd, hjultryck

och dylikt måste införas (vägingenjören och länsstyrelsen i Gävleborgs län,

länsstyrelsen i Jönköpings län). Föreskrifter örn vägmärken och vem som

skall anbringa, bekosta och underhålla dem efterlysas. (Bland andra väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Hallands och

örebro län.)

Härtill komma några smärre detaljanmärkningar.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 250.

191

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagrad den

31 mars 1939.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Lawski,

von Stevern.

Enligt lagrådet den 28 februari 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 10 februari 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om enskilda vägar;

2) lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda vägar;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907

(nr 36 sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag örn ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn

delning av jord å landet; samt

5) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn

fastighetsbildning i stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Gösta Quensel.

Lagrådet fann förslagen föranleda följande erinringar:

Förslaget till lag om enskilda vägar.

5§-

Enligt bestämmelse i fjärde stycket av denna paragraf skall, när fastighet

övergår till ny ägare eller innehavare, tillträdesdagen vara avgörande för

inträdet av den nye ägarens eller innehavarens personliga ansvarighet för

väghållningsbidrag, som utgår i penningar. För den sålunda föreslagna ordningen

kunna goda skäl anföras. Särskilt vid köp av fastighet torde det ur

praktiska synpunkter vara lämpligt att säljaren svarar för belopp, som förfaller

till betalning medan han äger kvarsitta å fastigheten. Bestämmelsen

innebär, att i den i allmänhet gällande grundsatsen att vid köp av fast egendom

äganderätten övergår vid köpslutet så till vida göres en modifikation

som säljaren i det avseende varom här är fråga skall betraktas såsom ägare

ända till dess tillträdesdagen är inne. Att en sådan modifikation föreligger

— vilket är grunden till att man kunnat låta ansvar för uttaxering, som skett

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Majus proposition nr 250.

efter det fastigheten övergått till ny ägare men innan hans rätt att tillträda

densamma inträtt, åvila fastigheten — framgår emellertid icke så tydligt som

önskvärt vore av bestämmelsens avfattning. Denna oklarhet torde också vara

anledningen till att förslaget till lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt

lagen örn enskilda vägar blivit, på sätt lagrådet kommer att vid nämnda

förslag beröra, i visst avseende ofullständigt. Ett tydligare uttryck för den

ståndpunkt, som ligger till grund för förslaget i denna del, synes kunna vinnas

örn dels i första stycket orden »denna paragraf» utbytas mot »andra eller

tredje stycket», dels i fjärde stycket allenast stadgas att ny ägare eller

innehavare skall vara pliktig fullgöra vad företrädaren eftersatt i fråga örn

arbete, som i avseende å väghållningen ålagts honom, men ej svarar för bidrag

i penningar, som förfaller till betalning innan han skall tillträda fastigheten,

dels ock såsom ett nytt femte stycke upptages en erinran örn vad särskilt

finnes stadgat om förmånsrätt för vissa fordringar enligt förevarande lag.

Genom den nu föreslagna avfattningen av fjärde stycket skulle jämväl

bliva iakttaget, att den avtalade och icke den faktiska tillträdesdagen blir

avgörande för inträdet av nye ägarens eller innehavarens ansvarighet.

9 §•

Uttrycket »annans väg» i ingressen till den i andra stycket givna regeln

örn vägbyggnadsbidrag från fastighet, för vilken upplåtes rätt att begagna

vägen, passar mindre väl när vägen, såsom kan inträffa, är belägen inom

fastighetens eget område. För att undvika uttrycket kan man lämpligen jämka

lagtexten så, att regeln angives gälla i fall då enligt 7 § upplåtes rätt att för

fastighet begagna väg såsom farväg. Sådan upplåtelse av vågrätt är nämligen

alltid erforderlig i fråga örn väg, som eljest skulle få användas endast för

en eller flera andra fastigheters behov. Motsvarande jämkning torde böra

ske i ingressen till tredje stycket.

Såsom förutsättning för retroaktiv bidragsskyldighet i fråga örn arbete,

som avses i andra stycket, angives, att arbetet kan anses hava blivit av synnerlig

vikt för fastighetens ändamålsenliga brukande. Ur språklig synpunkt

torde det vara lämpligt att utbyta dessa ord mot satsen, att arbetet kan anses

hava blivit till synnerlig nytta för fastigheten.

Uppenbart är att bidrag som utgår jämlikt andra stycket skall — likasom

slitageersättning enligt tredje stycket — komma de egendomar till godo, för

vilkas räkning vägen hålles och förvaltas. Det synes därför vara överflödigt

att, såsom skett i andra stycket men icke i det tredje, föreskriva att betalningen

skall erläggas till »vägens ägare». På grund härav och då detta uttryck

kan framkalla den oriktiga föreställningen att äganderätten till själva vägmärken

skulle vara av avgörande betydelse härutinnan, hemställer lagrådet,

att de citerade orden måtte uteslutas ur lagtexten.

43 §.

Den i förevarande paragraf givna föreskriften örn ett särskilt nedsättningsförfarande,

i fall då tvist yppas örn bättre rätt till ersättning som här avses,

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

har upptagits från 28 § första stycket nu gällande lag om enskilda vägar.

Föreskriften har ursprungligen tillkommit i syfte att den ersättningsskyldige

skulle kunna utan hinder av uppkommen tvist fullgöra betalningen och därigenom

bereda sig tillfälle att utöva rättighet, för vilken ersättningen utgör

vederlag. Då numera denna utväg står honom öppen redan på grund av bestämmelserna

i lagen den 24 mars 1927 örn gälds betalning genom penningars

nedsättande i allmänt förvar, är en särskild föreskrift i ämnet icke erforderlig.

Av 1 § sistnämnda lag framgår, att betalning av förfallen gäld, som skall

erläggas i penningar, kan fullgöras genom beloppets nedsättande hos överexekutor

bland annat då två eller flera tvista örn bättre rätt till beloppet.

Enligt lagrådets mening bör det förfarande som i allmänhet skall tillämpas,

när betalning får ske genom nedsättning, komma till användning jämväl i

sådana fall som här avses. En dylik ordning iakttogs, när år 1933 ett likartat

förhållande blev föremål för reglering i lagen örn ägofred. För denna

ståndpunkt förefinnes så mycket större skäl som behov att vid betalning av

ersättningsbelopp anlita nedsättningsförfarandet kan uppkomma icke blott

då tvist råder örn bättre rätt till beloppet utan även t. ex. då ersättningstagaren

på grund av bortovaro icke kan anträffas eller då det i följd av hans dödsfall

icke kan utrönas vem beloppet tillkommer. På grund av det anförda

hemställer lagrådet, att vad 43 § innehåller örn nedsättning av ersättningsbelopp

måtte utgå.

Beaktas denna hemställan, böra häremot svarande ändringar vidtagas i

44-46 §§.

44—46 §§.

Enligt 44 § första stycket skall engångsersättning, som där avses, erläggas

eller hos länsstyrelsen nedsättas inom tid, som i laga ordning

bestämts, eller, örn dylik bestämmelse saknas, inom ett år efter det

»ersättningen fastställdes». Med detta uttryck bör, enligt vad de sakkunniga

uttalat, förstås den tidpunkt, då beslutet örn ersättningen vunnit laga

kraft eller dessförinnan i enlighet med föreskrifterna i 40 § må verkställas.

Frånsett att den sålunda angivna innebörden av stadgandet ej kan anses

tydligt framgå av de använda ordalagen, torde mot detsamma kunna anmärkas,

att anledning knappast föreligger att fastställa en särskild, kortare betalningstid

för de fall då enligt 40 § verkställighet må äga rum innan beslutet vunnit

laga kraft. Ej heller lärer erfordras någon regel för det fall att i laga ordning,

d. v. s. i själva beslutet örn ersättningen eller eljest i samband med ersättningens

fastställande, särskild betalningstid blivit bestämd. På grund härav

och under åberopande tillika av vad ovan vid 43 § anförts hemställer lagrådet,

att åt 44 § första stycket i nu ifrågavarande del gives det innehållet

att, örn ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13 § eller 14 § är bestämd

att utgå på en gång men föreskrift saknas örn tid för betalningen, denna skall

fullgöras inom ett år efter det ersättningsfrågan slutligen avgjordes.

Ändras 44 § första stycket i enlighet med vad nu förordats, vinnes därmed

ock, att åt stadgandena i 45 § första och andra styckena — vilkas innebörd i

visst avseende synes oklar och som dessutom framstå såsom onödigt kompli
Bihany

till riksdagens protokoll 19H9. Insand. Nr 250. 23539 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

cerade — kan givas en tydligare och enklare avfattning, förslagsvis sålunda

att dels i första stycket föreskrives att, om ersättning enligt 9 § första eller

andra stycket skall erläggas på en gång och den ej bliver till fullo gulden

inom ett år efter betalningstidens utgång, vad genom förrättningen eller

domen rörande vägen föreskrivits skall i sin helhet vara förfallet, dels ock i

andra stycket stadgas att, ifall ersättning enligt 13 eller 14 §, vilken bestämts

att utgå på en gång, icke gäldats inom betalningstiden, frågan örn den rätt

ersättningen avser skall vara förfallen.

Därest vad lagrådet anfört i nu förevarande avseenden vinner beaktande,

föranledes därav viss jämkning i 46 §.

49 §.

Sista punkten i första stycket lämnar, likasom motsvarande stadgande i 39 §

av gällande lag, rum för tvivel örn vad som kan vara föremål för den i punkten

omnämnda klandertalan. Den rätta tolkningen, såvitt förslaget angår, torde

vara, att klandertalan icke kan avse vare sig utmätningen eller utförandet av

det eftersatta arbetet utan synen och de av synemännen påförda synekostnaderna.

Lagrådet hemställer förty, att såsom förutsättning för klandertalan angives

att väglottshavaren ej nöjes åt synen eller honom påförda synekostnader.

54 §.

Av stadgandet i första stycket av 11 kap. 15 § rättegångsbalken följer

omedelbart, att stämning som uttagits å vägsamfällighet må med laga verkan

delgivas styrelseledamot. Andra stycket av förevarande paragraf torde därför

böra innehålla en erinran att angående befogenhet för styrelseledamot att

mottaga stämning i mål som rör samfälligheten är stadgat i 11 kap. 15 §

rättegångsbalken, varjämte bör föreskrivas, att vad i sådant avseende gäller

skall äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas samfälligheten.

58 §.

Efter förebild från kommunallagarna hava i förslaget upptagits två nya

grunder för klander av beslut, som fattats å sammanträde med delägare i vägsamfällighet,

nämligen att beslut kränker medlems enskilda rätt och att beslut

vilar på orättvis grund. Dessa klandergrunder hava icke ansetts påkallade

i lagstiftningen beträffande andra rättssubjekt, vilka tjäna uteslutande privata

ändamål, såsom vattenregleringsföretag, aktiebolag m. fl. Förutom att innebörden

och räckvidden av de föreslagna klandergrunderna äro ovissa och att

dessa äro ägnade att inbjuda till gagnlösa rättegångar, skulle en klandertalan

mången gång vara obehövlig för att bereda medlem erforderligt rättsskydd.

Så lärer vara fallet, då beslutet kränker en rätt, som tillkommer medlem men

ej grundas å hans medlemskap i samfälligheten. Örn nämligen samfälligheten

genom att verkställa ett beslut gör intrång i en sådan rätt, kan den omständigheten

att medlemmen icke klandrat beslutet ej hindra honom att i vanlig

ordning beivra rättskränkningen. Och något behov av att stadga klanderrätt

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 250.

195

för det fall, att ett beslut ej kränker den missnöjde medlemmens rätt men

kan sägas vila på orättvis grund, lärer ej föreligga. De synpunkter, som de

sakkunniga anfört till stöd för förslaget i denna del, torde bliva vederbörligen

tillgodosedda, örn till de nuvarande klandergrunderna lägges den, att någon

menar att beslut kränker hans rätt såsom medlem av samfälligbeten.

Lagrådet hemställer, att första stycket ändras i överensstämmelse med

vad nu sagts. För undvikande av missuppfattning örn klanderrättens innebörd

torde, i överensstämmelse med vad för motsvarande fall är stadgat i 61 § lagen

örn flottning i allmän flottled, såsom påföljd av försummat klander böra angivas

att medlemmen förlorar — icke rätt till talan — utan rätt till talan mot

beslutet.

60 §.

I 60 och 81 §§ förutsattes, att vägsamfällighet, respektive vägförening skall

kunna upptaga dels lån, som skola infrias inom ett år, dels långfristiga amorteringslån.

Den naturliga kreditgivaren torde därvid ofta bliva sparbanken

i orten. Enligt 26 § lagen örn sparbanker måste emellertid sparbank, örn den

utlämnar sådant lån, förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning

inom tre månader. Det kan för övrigt ifrågasättas huruvida sparbank kan

lämna lån till nu avsedd samfällighet, örn ej borgen ställes till säkerhet för

samfällighetens förbindelse. Sparbankslån måste nämligen såsom regel utlämnas

mot säkerhet av pant eller borgen, och den panträtt, som enligt förslaget

till lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda

vägar skall gälla i delägarnas fastigheter, tillkommer ej borgenären utan samfälligheten,

även örn panträtten i realiteten säkerställer den förre.

I fråga örn lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom gäller däremot

enligt nämnda stadgande i lagen örn sparbanker, att sparbank är skyldig

att förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning inom sex månader,

och jämlikt 27 § samma lag kan sparbank utan dylikt förbehåll under vissa

förutsättningar utlämna inteckningslån, ställt på återbetalning inom högst

tio år.

Då lån till vägsamfällighet eller vägförening enligt förevarande förslag

och nyssnämnda förslag till lag om förmånsrätt kommer att vara förenat med

bättre förmånsrätt än lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom, synes

böra tagas under övervägande, örn ej 26 och 27 §§ lagen örn sparbanker borde

ändras på det sätt, att lån till samfällighet, som avses i förslaget, jämställes

med sådant lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom, som må ställas på

längre återbetalningstid än sex månader.

62 §.

Genom att i förevarande paragraf ledamöter i vägsamfällighets styrelse

förklarats personligen ansvariga för samfälligheten åliggande klar och förfallen

gäld, därest de försumma att uttaxera och indriva vad som erfordras för

betalningsskyldighetens fullgörande, har en i huvudsak tillfredsställande

garanti beretts samfällighetens borgenärer. I ett undantagsfall, nämligen vid

insolvens hos den eller dem som utgöra styrelsen, synes dock bestämmelsen

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.-is proposition nr 250.

ej fiillt effektiv. Lagrådet hemställer därför om sådan komplettering av stadgandet

att, örn försumlighet i förevarande hänseende föreligger, ej blott den

i förslaget upptagna personliga ansvarigheten skall inträda utan dessutom,

där försumligheten är uppenbar, länsstyrelsen skall äga förordna syssloman

att, i styrelsens ställe och med rätt till arvode som i 52 § sägs, uttaxera och

indriva erforderligt belopp.

64 §.

Med den i andra stycket intagna bestämmelsen att, örn vägsamfällighet skall

upplösas, kallelse må sökas å dess okända borgenärer åsyftas tydligen att

för angiven händelse öppna möjlighet för tillämpning av preskriptionsförordningens

stadganden rörande kallelse å okända borgenärer. Då dessa stadganden

emellertid endast avse vissa i förordningen närmare angivna fall, torde för

vinnande av berörda syfte böra antingen till förevarande bestämmelse fogas

ett tillägg att vad i preskriptionsförordningen är stadgat örn kallelse å okända

borgenärer skall äga motsvarande tillämpning å kallelse, som med bestämmelsen

avses, eller ock 10 § preskriptionsförordningen kompletteras så

att till de fall, då enligt samma paragraf kallelse å okända borgenärer må

sökas, lägges jämväl det nu ifrågavarande.

66 §.

I andra stycket lärer vara avsett att lämna en självständig regel örn nytillträdande

delägares ansvarighet för tidigare av vägsamfälligheten ingångna

förbindelser. Det torde ligga i sakens natur, att vid en dylik reglering

enahanda grunder skola komma till tillämpning som då bidragsskyldighet i

penningar ålägges enligt 9 eller 10 §. För att detta tydligt skall framgå torde

i andra styckets andra punkt böra utsägas, att å fastighet ej må på sätt i

samma stycke sägs läggas ansvarighet för förbindelse i vidare mån än som

överensstämmer med de för skyldighet att bidraga till väghållning i detta

kapitel stadgade grunder.

74 §.

Ehuru sådan vägförening, som omförmäles i tredje kapitlet, företer vissa

beröringspunkter med de kommunala rättssubjekten, torde härav icke föranledas,

att andra grunder böra stadgas för rätt att överklaga beslut å föreningssammanträde

än de, som enligt lagrådets hemställan vid 58 § böra gälla i fråga

örn klander av beslut, fattat å sammanträde med delägare i vägsamfällighet.

Då länsstyrelse, vid bifall till föreningsmedlems besvär, icke lärer kunna

vidtaga annan åtgärd än att undanröja det överklagade beslutet, synes det

i lagtexten använda uttrycket att medlem äger söka rättelse i beslutet mindre

lämpligt.

Lagrådet hemställer förty, att de båda första punkterna i sista stycket

jämkas så, att där stadgas, att örn medlem av vägförening menar, att beslut,

som fattats å sammanträde, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Majus proposition nr 250.

strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt

såsom medlem av föreningen, han äger hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet

genom besvär, som jämte det överklagade beslutet skola ingivas inom

trettio dagar från beslutets dag, klaganden dock obetaget att på eget äventyr

med posten insända besvärshandlingarna så tidigt, att de före sagda tids

utgång komma länsstyrelsen till handa, samt att, örn det försummas, rätt till

talan mot beslutet skall vara förlorad.

78 §.

Vidtages den ändring i 62 §, varom lagrådet hemställt, torde av bestämmelsen

i tredje stycket av förevarande paragraf utan vidare framgå, att

länsstyrelsen, då styrelse för vägförening uppenbarligen gör sig skyldig

till försumlighet i fråga örn att uttaxera och indriva vad som erfordras för att

betala klar och förfallen gäld, skall äga att förordna syssloman för ändamålet.

88 §.

Andra stycket synes böra kompletteras med en föreskrift örn rätt för syssloman,

som där sägs, att uppbära arvode.

övergångsbestämmelserna.

Enligt tredje stycket skall den nya lagen med visst i femte stycket upptaget

undantag äga tillämpning jämväl å förrättning, som inletts före lagens

ikraftträdande, såframt ej förrättningen blivit före nämnda tidpunkt avslutad;

har så skett, skall klander å förrättningen handläggas och bedömas enligt

äldre lag. För det fall, att dylikt klander medför eller redan före lagens

ikraftträdande medfört en återförvisning, giver lagtexten icke någon otvetydig

ledning för bedömandet av frågan, örn ny eller gammal lag skall tillämpas.

Då återförvisningen sällan torde komma att avse mer än en del av vad som

behandlats vid den ursprungliga förrättningen och denna i dess helhet bör

bedömas efter en och samma lag, hemställer lagrådet örn sådan ändring i

tredje stycket, att så snart förrättning blivit före den nya lagens ikraftträdande

förklarad avslutad, äldre lag skall bliva tillämplig å åtgärd, som

därefter företages. Iakttages denna hemställan, torde härav föranledas,viss

jämkning i femte stycket.

Förslaget till lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn

enskilda vägar.

Enligt den föreslagna lydelsen, jämförd med 5 § sista stycket av förslaget

till lag om enskilda vägar, skulle förmånsrätt ej komma att äga rum för

uttaxerat belopp, som förfaller till betalning efter det fastigheten bytt ägare

men före tillträdesdagen. Detta är uppenbarligen icke avsett. Iakttages vad

lagrådet vid 5 § i förslaget till lag örn enskilda vägar förordat, torde den

ändring som här erfordras lämpligen kunna ske på det sätt, att såsom villkor

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

för åtnjutande av förmånsrätt för uttaxerat belopp upptages, att betalningsskyldighet

för beloppet enligt 5 § nämnda lag åvilar ägaren av fastigheten

eller den, som med fideikommissrätt eller eljest vederlagsfritt på grund av

testamente innehar densamma, samt att beloppet icke stått oguldet längre tid

än ett år efter förfallodagen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

199

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg en ten i

statsrådet å Stockholms slott den 13 april 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Engberg, Forslund, Strindlund.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strindlund anmäler,

efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen,

lagrådets den 31 mars 1939 avgivna utlåtande över de den 10

februari 1939 till lagrådet remitterade förslagen till lag örn enskilda vägar,

lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar, lag

örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36

sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom, lag örn ändrad lydelse av 19 kap.

24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet samt lag

örn ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning

i stad.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden

:

Jag har låtit verkställa ändringar i förslaget till lag örn enskilda vägar i

enlighet med de av lagrådet framställda erinringarna och dessutom låtit

vidtaga jämkningar av redaktionell natur i vissa delar av nyssnämnda förslag

och i förslaget örn ändrad lydelse av lagen örn nyttjanderätt till fast

egendom.

Beträffande förslaget till lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt

lagen örn enskilda vägar lärer av skäl, som lagrådet framhållit, lagtexten

böra förtydligas, men den omformulering, lagrådet härutinnan anvisat,

synes — oaktat 5 § i väglagsförslaget ändrats i överensstämmelse med vad

lagrådet beträffande denna paragraf förordat — icke fullt tillräcklig för

ändamålet. Innebörden av ifrågavarande bestämmelse i förmånsrättslagen

torde klarare och enklare kunna uttryckas så, att såsom ett villkor för förmånsrätt

angives att betalningsskyldigheten ej jämlikt 5 § tredje stycket i

lagen örn enskilda vägar åvilar annan än fastighetens ägare.

Behandlingen av den av lagrådet väckta frågan örn ändringar i gällande

lag om sparbanker synes icke behöva ske i omedelbart sammanhang med

förevarande ärende och torde därför och till undvikande av dröjsmål med

dettas avgörande få anstå tills vidare.

Föredraganden uppläser härefter i enlighet med vad sålunda anförts avfattade

förslag till

1) lag om enskilda vägar;

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj-ts proposition nr 250.

2) lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda vägar;

3) lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 ock 27 §§ lagen den 14 juni 1907

(nr 36 sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag örn ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

örn delning av jord å landet; samt

5) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

örn fastighetsbildning i stad;

och hemställer — under framhållande av att proposition i ärendet jämlikt

§ 54 riksdagsordningen torde kunna avlåtas utan hinder av att den för

propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tiden gått

till ända — att dessa förslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Staaff.

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn enskilda vägar, to. to. a1 i texten
  2. JoU 1939:86 Memorial angående ersättning åt av utskottet anlitat biträde. För behandling av Kungl. Majrts proposition nr 250 med förslag till lag om enskilda vägar m. m. ha s. 1 i texten
  3. JoU 1939:75 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om enskilda vägar, m. m. s. 1 i texten