Sök i Ratio Lex

Med förslag till maximiprislag

1939-05-05 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:289, Med förslag till maximiprislag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

1

Nr 289.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till maximiprislag;

given Stockholms slott den 5 maj 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till maximiprislag.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 289.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

Förslag

till

Maximiprislag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej

är samlad, förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må

förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse

utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.

Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda

tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

2 §•

Om priset å förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen,

kan förväntas visa en stegring, vilken, ensam eller i förening med

prisstegring å andra förnödenheter, kan medföra en fortgående försämring

av den svenska kronans inhemska köpkraft eller en avsevärd nedsättning av

befolkningens levnadsstandard, må Konungen, där så prövas nödigt, föreskriva,

att vid frivillig försäljning av sådan förnödenhet visst pris som av

Konungen funnits skäligt (maximipris) ej må överskridas.

Maximipris å förnödenhet må fastställas för riket eller för visst område

av riket och må, om förhållandena därtill föranleda, bestämmas olika för

särskilda områden, så ock för olika slag av handel.

Från föreskrift, som i denna paragraf sägs, må Konungen medgiva de

undantag, som prövas skäliga.

3 §.

Vägrar den, som i avsevärd myckenhet äger eller innehar någon för honom

eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel

uppenbarligen ej behövlig förnödenhet, för vilken maximipris gäller, att sälja

förnödenheten till sådant pris och finnes förnödenhetens försäljning vara

erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik förnödenhet, äger länsstyrelse

låta i lämplig ordning för ägarens eller innehavarens räkning och på

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

3

hans bekostnad sälja förnödenheten till det fastställda priset eller, där länsstyrelsen

på grund av särskilda omständigheter så finner skäligt, till nämnda

pris minskat med högst tio procent.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där borgenär

såsom pant eller eljest under panträtt innehar förnödenhet, som i första

stycket avses, eller har rätt att kvarhålla sådan förnödenhet såsom säkerhet

för sin fordran; och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.

Länsstyrelsens beslut om förnödenhets försäljning skall gå i verkställighet,

ändå att det överklagas.

4 §.

Kan förväntas att kostnad för transport eller tillhandahållande av i 2 §

omförmäld förnödenhet ökas så, att priset på förnödenheten stegras på sätt

i nämnda paragraf avses, äger Konungen, där så prövas nödigt, bestämma

maximipris jämväl för kostnad som här avses; och skall vad i samma paragraf

stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 §.

Gäller för förnödenhet maximipris eller har någon till offentlig myndighet

gjort särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vilket förnödenhet må

av honom försäljas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig

myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning fordras,

att jämväl annan förnödenhet inköpes.

6 §•

Det åligger en var att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet,

lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet,

varom i 2 § förmäles.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda myndighet i fråga örn sitt innehav av

förnödenheten, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller

annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker

och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående

undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid,

då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna

angående husrannsakan äga tillämpning.

7 §■

Länsstyrelse äger, därest så finnes av behovet påkallat, att beträffande

detaljhandel med förnödenhet, varom i 2 § förmäles, för kommun eller del av

kommun meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet för handlande

att i eller vid försäljningslokalen hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet

samt angående skyldighet alt sälja visst slags förnödenhet efter

vikt eller efter mått, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller

förbrukning av förnödenhet.

Bestämmelse, som nu avses, skall så snart ske kan införas i länskungörelserna

och en eller flera tidningar i orten ävensom delgivas den centrala

myndighet Konungen bestämmer. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om ändring i eller återkallelse av meddelad bestämmelse.

8 §.

Med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,

med fängelse i högst ett år straffes

1) den, som med vetskap därom att för förnödenhet gäller maximipris

saluhållit förnödenheten för högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma

betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris;

2) den, som med sådan vetskap, som under 1) sägs, för överlåtelse av förnödenhet

krävt eller i återförsäljningssyfte betalat eller förklarat sig villig

att betala i annat än penningar utgående vederlag till värde uppenbarligen

överstigande maximipriset;

3) den, som med vetskap om att maximipris är bestämt i fall som avses i

4 § för där avsedd kostnad gjort sig till godo högre belopp eller ock i annat

än penningar utgående vederlag, till värde uppenbarligen överstigande maximipriset;
4)

den, som handlat i strid mot sådan av honom avgiven utfästelse, som i

5 § avses, eller brutit mot det i samma paragraf stadgade förbudet;

5) den, som vid förfrågan enligt 6 § vägrat att lämna upplysning eller

ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning,

som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet om sitt innehav

av förnödenhet.

Ej må köpare i andra fall än som ovan sagts dömas till ansvar enligt denna

paragraf; ej heller må den som betalat kostnad varom stadgas i 4 § på sådan

grund dömas för delaktighet i förseelse som avses under 3).

För förseelse mot bestämmelse, som i 7 § sägs, äger länsstyrelsen bestämma

böter från och med två till och med trehundra kronor.

9 §•

Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan undersökning

eller granskning, som i 6 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som

erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen eller

granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter

eller fängelse.

10 §.

Fälles någon till straff enligt 8 § första stycket, må domstolen, efter ty

skäligt finnes, förplikta honom att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag

eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

5

11 §•

Förseelse, som i 9 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse

av målsäganden. Åtal för förseelse, som avses i 8 § sista stycket,

anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol. Förseelse, som

i övrigt i denna lag avses, åtalas vid allmän domstol.

12 §.

Böter, varom stadgas i denna lag, ävensom vad någon förpliktats utgiva

enligt 10 § tillfalla kronan.

13 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit trän trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1940. Förordnande, som meddelats jämlikt denna

lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. I 9 § meddelad föreskrift

om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av samma

föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om sådan under tiden för lagens

giltighet begången förseelse, som i lagen avses, skall äga tillämpning även

efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 31 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engrerg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till lag örn fastställande

av högsta pris å vissa förnödenheter (maximiprislag) samt anför därvid:
Under

det senaste världskriget medgavs Kungl. Majit genom särskilda, temporärt

gällande lagar rätt, bland annat, att förfoga över och fastställa maximipris

å för befolkningen viktiga förnödenheter. Dessa kristidslagar upphörde

att gälla år 1921. Frågan om en motsvarande beredskapslagstifKling för fall

av krig eller krigsfara har sedermera upptagits till övervägande inom rikskommissionen

för ekonomisk försvarsberedskap. Med skrivelse den 27 september

1938 har kommissionen till Kungl. Majit överlämnat förslag till allmän

förfogandelag m. m. Detta ligger till grund för det lagförslag i ämnet

som förut i dag anmälts av chefen för justitiedepartementet. Från rikskommissionens

kansli har vidare till justitiedepartementet överlämnats ett

förslag till lag örn fastställande av högsta pris å vissa varor.

Med utgångspunkt från sistnämnda förslag, vilket i allt väsentligt överensstämmer

med den under det senaste världskriget gällande maximiprislagstiftningen,

har inom justitiedepartementet, efter samråd med finansdepartementet,

utarbetats en promemoria med förslag till lag örn fastställande av

högsta pris å vissa förnödenheter (maximiprislag). över denna promemoria

lia yttranden efter remiss avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.

Ärendet har sedermera för vidare beredning överlämnats till finansdepartementet.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga frågan örn en beredskapslagstiftning

till möjliggörande av statlig prisreglering i händelse av krig eller

krigsfara.

Den av världskriget 1914—1918 föranledda maximiprislagstiftningen.

Den 9 oktober 1914 utfärdades en lag örn förfogande över vissa varor vid

krig eller krigsfara. Genom denna lag erhöll Konungen rätt att i fråga örn

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289-

7

de viktigaste förnödenheterna fastställa maximipris och förordna om förnödenheternas

avstående till kronan mot lösen. Denna lag, som gällde till och

med den 30 april 1915, förlängdes därefter på ett år. År 1916 utbrötos bestämmelserna

örn maximipris till en särskild lag, vilken liksom den nya förfogandelagen

antogs på ett år och sedermera förlängdes år från år till år 1921,

då den upphörde att gälla. 1916 års maximiprislag nådde sin slutliga utformning

genom lagen den 30 april 1918 om fastställande av högsta pris å vissa

varor under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m. I denna

lag stadgades bl. a., att om vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig,

eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden funnes, att

inom riket eller del därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara som vöre

avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara

eller annan dylik förnödenhet stegrades väsentligt högre än förhållandena

påkallade, ägde Konungen, där så prövades nödigt, i erforderlig omfattning

förordna, att vid frivillig försäljning av sådan vara skäligt, av Konungen

bestämt pris ej finge överstigas. Sådant högsta pris kunde, ändå att

varans beskaffenhet vore lika, bestämmas olika för särskilda delar av riket

samt för olika slag av handel. Konungen finge medgiva skäliga undantag.

Örn Konungen ej förordnat örn högsta pris, ägde länsstyrelse på förslag av

livsmedelsnämnd, kommunalnämnd eller magistrat eller eljest förordna, att

vid detaljhandel med livsmedel m. m. inom viss kommun skäligt av länsstyrelsen

bestämt pris ej finge överstigas. Innan sådant förordnande om lokalt

maximipris meddelades, skulle livsmedelsnämnd ha haft tillfälle att yttra sig

i ärendet. Länsstyrelsens förordnande skulle ofördröjligen underställas Konungens

prövning och fastställelse. Om den, som i avsevärd myckenhet innehade

någon för honom eller hans hushåll eller för annan av honom idkad

näring än handel uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gällde av Konungen

fastställt högsta pris, vägrade att sälja varan till sådant pris och örn

varans försäljning funnes erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik

vara, ägde länsstyrelsen låta genom livsmedelsnämnds försorg eller i annan

lämplig ordning sälja varan till fastställt pris. Om länsstyrelsen av särskilda

omständigheter funne skäligt, kunde priset vid sådan tvångsförsäljning

sänkas med högst tio procent. Syftet härmed var att framkalla frivillig

försäljning. Vidare ägde Konungen förordna örn högsta kostnad för transport

eller tillhandahållande av sådana varor som avsågos i lagen. Gällde

för vara fastställt högsta pris eller hade någon till offentlig myndighet gjort

särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vilket vara finge av honom försäljas,

skulle ej, i vidare mån än som överensstämde med offentlig myndighets

anordning, såsom villkor för varans försäljning få fordras, att jämväl

annan vara inköptes. Länsstyrelsen ägde meddela föreskrifter rörande detaljhandel

med varor, som i lagen avsåges, m. m. Envar hade skyldighet att

på förfrågan av länsstyrelse eller dess ombud lämna upplysning angående

sitt innehav av varor av ifrågavarande slag. Vägrade någon vid sådan förfrågan

att lämna den begärda upplysningen eller funnes skälig anledning

misstänka, att han sökt vilseleda örn sitt innehav av varan, ägde länsstyrelsen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 289-

låta verkställa undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet,

varöver han förfogade, samt taga del av hans handelsböcker och andra

dylika handlingar. Vad vid sådan undersökning inhämtades skulle ej få

yppas i vidare mån än som erfordrades för vinnande av det med undersökningen

avsedda ändamålet, överträdelse av förordningen straffades med böter,

eller, därest omständigheterna vore synnerligen försvårande, fängelse i

högst sex månader.

Angående maximiprislagarnas tillämpning under världskriget må nämnas,

att maximipris åsattes huvudsakligen livsmedel och lantbruksprodukter.

Bland annat gällde under längre eller kortare tid maximipris å socker, brödsäd,

mjöl, smör, ost, potatis, hö, halm, ärter, kålrötter och rovor.

Å industrivaror tillämpades däremot i regel icke maximipris. I stället

åstadkommos för en mängd varor prisregleringar på frivillighetens väg. Att

dessa prisregleringar kunde uppnås torde emellertid till stor del ha berott

på att staten genom förfogande- och maximiprislagarna ägde tillräckliga

tvångsmedel att i händelse av vägran kunna genomdriva önskvärd reglering.

Sambandet mellan maximipris- och förfogandelagarna framgick bland

annat därav, att priset vid övertagande av förnödenheter enligt förfogandelagarna

i praxis sattes lika med maximipriset.

Den inom justitiedepartementet upprättade promemorian. Det inom

justitiedepartementet upprättade förslaget till maximiprislag torde få fogas

till detta protokoll såsom bilaga (Bilaga B). Det bygger i princip på 1918

års maximiprislag. Emellertid lia förutsättningarna för åsättande av maximipris

samt föremålen för en eventuell prisreglering utvidgats och närmare

preciserats. Maximipris skulle enligt förslaget kunna åsättas även för produktionen

viktiga förnödenheter. Förutsättningarna för åsättande av maximipris

voro enligt 1 § i förslaget antingen att utbudet av förnödenheten inom

riket eller del därav företedde sådan nedgång, att därigenom priset å förnödenheten

kunde förväntas visa en stegring, vilken, ensam eller i förening

med dylik prisstegring å andra förnödenheter, skulle medföra en fortgående

försämring av den svenska kronans inhemska köpkraft, eller ock att priset

a förnödenheten stegrades i sådan grad, att genom prisstegringen, ensam

eller i förening med dylik prisstegring å andra förnödenheter, en avsevärd

nedsättning av förbrukarnas levnadsstandard framkallades.

I promemorian anföres i anslutning härtill:

Den under världskriget gällande maximiprislagstiftningen var huvudsakligen

föranledd av syftet att förhindra en av sociala skäl betungande prisstegring.

Behovet ur denna synpunkt av en dylik lagstiftning under svårare

kristider ligger i öppen dag. Men i ett allsidigt utbildat beredskapssystem är

lagstiftningen även påkallad ur vidare synpunkter. Under krigstid eller ett

av krig föranlett kristillstånd inträda erfarenhetsmässigt starka rubbningar

i förhållandet mellan utbud och efterfrågan på varumarknaderna, vanligen

beroende på att tillförseln eller produktionen av vissa varor avsevärt minskas

eller ock på att förnödenheterna i fråga, i stället för att utbjudas på mark
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 289.

9

naden, innehållas i spekulativt syfte. I den mån en mera väsentlig utbudsminskning

drabbar förnödenheter, som äro av primär betydelse för det stora

flertalet konsumenter, är det uppenbarligen icke önskvärt, att anpassningen

mellan utbud och efterfrågan åvägabringas förmedelst den vanliga prisbildningsmekanismen,

vilket i detta fall skulle kunna leda till en prisstegring av

oberäknelig omfattning och därmed till en ur social synpunkt oförsvarlig

nedpressning av förbrukarnas levnadsstandard. Härtill kommer, att en på

ifrågavarande förnödenheter inriktad prisstegring enligt vad erfarenheten visar

har en tendens att icke blott snabbt sprida sig till andra områden av

varumarknaden utan även påverka exempelvis löne- och hyresnivåerna och

sålunda utmynna i en typisk inflationistisk process. De faror, en utveckling

av sist angiven art innebär, måste tillmätas avgörande vikt vid utformningen

av de statliga beredskapsåtgärder, som taga sikte på en situation av förevarande

slag. Frånvaron av ett effektivt vapen i statsmakternas hand mot en

fortgående inflation, som leder sitt ursprung från varuknapphet på centrala

marknadsområden, måste ock betecknas såsom en allvarlig brist i världskrigets

ekonomiska lagstiftning. En statlig politik, som åsyftar att upprätthålla

penningens inhemska köpkraft, kan lika litet som en politik, vilken

strävar att förhindra en mera avsevärd sänkning av de breda lagrens levnadsstandard,

i det läge, varom nu är fråga, undgå att medföra åtgärder, som

innebära ett ingrepp i den fria prisbildningen och distributionen. Vad särskilt

angår de tänkbara åtgärder, medelst vilka en reglering av priserna kan

åstadkommas, är det påtagligt, att dylika ingrepp under vissa förutsättningar,

där marknadsförhållandena det tillåta, böra kunna bringas till stånd genom

överenskommelser mellan allmänna organ samt företag eller sammanslutningar,

som kontrollera utbudet på vederbörliga marknadsområden. Där detta

ej är möjligt, kan det emellertid bliva fråga örn att från det allmännas sida

tvångsvis fastställa priser, vilka vid köp och försäljning i öppna marknaden

ej få överskridas. Ett blott och bart dekreterande av vissa bestämda maximipriser

utan att samtidigt förutsättningar skapas för att på ena eller andra

sättet göra prissättningen effektiv annat än genom stadgat straffansvar torde

väl i och för sig knappast leda till målet, enär det synes uteslutet att räkna

med ett allmänt lojalt iakttagande av sålunda föreskrivna priser, åtminstone

såframt dessa mera avsevärt underskrida dem, som därförutan skulle bliva

rådande på marknaden. Vid frånvaro av kontrollmöjligheter blir i sådant

fall helt visst följden av tvångsprissättningen, att varorna till stor del försvinna

ur den öppna handeln och att i stället en smyghandel uppkommer med

priser, som motsvara vad köparna verkligen äro villiga att betala med hänsyn

tagen jämväl till det vid sådan handel förefintliga riskmomentet. Föreligga

emellertid möjligheter för det allmänna att genom en lämpligt utformad

förfogandelagstiftning eller eljest förskaffa sig ett relativt fast grepp över

tillgångarna å prisreglerade varuslag samt att i övrigt tillse, att gällande prisföreskrifter

allmänt iakttagas, bör en metodiskt tillämpad och med reala förhållanden

i olika hänseenden räknande maximiprispolitik kunna bliva en

verksam beståndsdel av en rationellt ordnad krigs- eller kristidshushållning.

En lag, som bereder rättslig möjlighet för genomförande vid behov av en

effektiv tvångsprissättning, torde därför få betraktas såsom ett viktigt led i ett

allsidigt utbildat beredskapssystem.

De bestämmelser, som intagits i 1918 års maximiprislag, voro resultatet av

ett under flera år fortsatt lagstiftningsarbete, varvid tillfälle gavs att småningom

utfylla de luckor, som vid tillämpningen framträtt. Ett tor en kommande

kris avsett förslag lill ny maximiprislag synes i stort sett kunna utgå från

stadgandena i nämnda lag. Sakliga avvikelser av principiell innebörd påkallas

emellertid med hänsyn till det nyss berörda önskemålet örn en utvidgning

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 289.

av förutsättningarna för en prisreglering av ifrågavarande slag. Lagstiftningens

båda huvudsyften, det penningvårdande och det socialpolitiska, böra

komma till tydligt uttryck.

I 1918 års maximiprislag var meddelandet av förordnande om maximipris

knutet till betingelsen, att priset befunnes ha uppdrivits till en nivå, väsentligt

högre än förhållandena påkallade. En sådan prisstegring torde ha ansetts

föreligga, då en varas försäljningspris för säljaren medförde avsevärt

högre än normal handelsvinst i förhållande till varans tillverknings- eller inköpsvärde.

Med formuleringen i 1918 års lag åsyftades i främsta rummet att

angiva förutsättningarna för en prisreglering, riktad mot en av sociala skäl

oförsvarlig varufördyring. Fulla skäl för ett sådant ingripande föreligga, såsom

förut berörts. I det föreliggande förslaget har betingelsen i fråga ansetts

böra komma till mera öppet uttryck och formulerats så, att priset på

viss förnödenhet stegras i sådan grad, att genom prisstegringen, ensam eller

i förening med dylik prisstegring å andra förnödenheter, en avsevärd nedsättning

av förbrukarnas levnadsstandard framkallas. Såsom tidigare framhållits,

bör emellertid en möjlighet skapas att genom maximiprisförordnande

inskrida även mot sådana prisrörelser vilka — utan att kunna sägas direkt

hava nu berörda karaktär — äga en tendens till spridning genom en fortsatt

inflationistisk prisstegring och vilka således äventyra den svenska kronans

inhemska köpkraft. En oeftergivlig förutsättning för stävjandet av dylika

inflationistiskt verkande prisrörelser är att ingripandet sker på ett tidigt

stadium, innan en utbredd prisstegringsprocess hunnit utlösas. För den

skull måste möjlighet beredas Kungl. Maj:t att ålägga maximipris redan när

en inträffad utbudsminskning giver anledning till farhågor om en prisutveckling

av sistnämnda slag, även om prisstegringen ännu icke begynt eller ännu

ej hunnit påverka penningvärdet. På grund härav bör rätt att förordna om

maximipris föreligga, om utbudet inom riket eller del därav av förnödenhet

företer sådan nedgång att därigenom priset å förnödenheten kan förväntas

visa en stegring som, ensam eller i förening med dylik prisstegring å andra

förnödenheter, skulle medföra en fortgående försämring av den svenska kronans

inhemska köpkraft.

Beträffande maximiprisets storlek har däremot den i den äldre lagstiftningen

begagnade formuleringen ansetts kunna bibehållas. Det pris, som

enligt 1 § av förslaget bestämmes av Konungen, skall vara skäligt, varmed

torde få avses, att det genomsnittligt täcker nödvändiga kostnader men därutöver

blott medger en skälig vinstprocent och i övrigt icke mer än nödigt

avviker från det prisläge som motiveras av det minskade utbudet. Av vikt

torde vara, att de åsätta maximipriserna äro väl avvägda med avseende å

förutsättningarna för produktionen av förnödenheterna. Maximipriset bör

ej stå fast, därest de omkostnader produktionen har att bära stegras. Genom

att maximipris enligt förslaget skall kunna åsättas för produktionen

viktiga förnödenheter torde emellertid en stegring av omkostnaderna för produktionen

i stort sett kunna förebyggas.

Angående innehållet i det remitterade förslaget må vidare nämnas, att rätten

för länsstyrelse att åsätta maximipris för viss kommun icke bibehållits.

I övrigt ha nyare lagstiftning, ändrade organisatoriska förhållanden och

andra omständigheter påkallat jämkningar i bestämmelserna i förhållande

till 1918 års lag. Härtill återkommer jag i det följande.

Yttranden över elen inom justitiedepartementet upprättade promemorian.

Över promemorian lia yttranden efter remiss avgivits av kommerskollegium,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289-

11

lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, domänstyrelsen, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom

rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Vid kommerskollegiets

yttrande ha fogats utlåtanden från samtliga handelskamrar i riket,

utom dem i Borås och Gävle, samt från Sveriges industriförbund, Sveriges

grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och kooperativa förbundet.

I de flesta yttrandena har tillstyrkts, att förslaget lägges till grund

för lagstiftning.

Överståthållarämbetet har uttalat, att en maximiprislag icke kunde undvaras,

när det gällde att förebygga eller lindra de ekonomiska rubbningar, som

kunde förväntas uppkomma vid krig eller krigsfara. Länsstyrelserna i

Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom domänstyrelsen ha lämnat

förslaget utan erinran.

Statens jordbruksnämnd har framhållit, att åtminstone i ett mindre svårartat

krisläge tillfredsställande kontroll över avsättningen och distributionen

av åtskilliga varor skulle kunna ernås genom meddelandet av föreskrifter

angående en inskränkt förfoganderätt. Därest en dylik anordning genomfördes,

komme givetvis behovet av särskilda bestämmelser örn maximipriser

att minskas. Det vore likväl angeläget, att Kungl. Maj:t erhölle uttrycklig

befogenhet att i händelse av krig eller krigsfara åsätta maximipris. Nämnden

har vidare anfört:

Av motiven till lagförslaget framginge, att man ansett lagstiftningens huvudsyften

böra vara dels penningvårdande och dels socialpolitiska. Det vore

emellertid ofrånkomligt att vid sättandet av maximipris för jordbruksalster

taga hänsyn jämväl till andra omständigheter än dessa. Ifråga om vissa produkter

kunde det sålunda befinnas nödvändigt att till vinnande av en ökad

produktion åsätta ifrågavarande produkter priser, som vöre högre, än att de

direkt svarade emot normala produktionskostnader. I dylika fall finge de

sociala synpunkterna tillgodoses på annat sätt än genom maximiprislagstiftningen.

Lantbruksstyrelsen har uttalat sin anslutning till uppfattningen, att en

maximiprislagstiftning kunde vara behövlig i händelse av krig, krigsfara eller

eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden, samt vidare anfört:

Maximiprissättningen finge icke i övervägande grad taga hänsyn till socialpolitiska

skäl. Under de förhållanden, då maximiprislagstiftning vore avsedd

att tillämpas, torde det komma att bliva angeläget att på allt sätt stimulera

produktionen framförallt av jordbruksprodukter. Vidare torde det bliva angeläget

tillse, att prissättningen skedde på sådant sätt, att frestelsen att undanhålla

varor från marknaden icke bleve allt för stor. Även örn föreslagna

straffbestämmelser och andra påföljder syntes väl avvägda för att i görligaste

mån förhindra dylika icke önskvärda verkningar, kunde likväl tillämpningen

av en lagstiftning, som icke toge hänsyn härtill, lända till skada, varom även

erfarenheterna från det senaste världskriget gåve belägg. Därest icke en

maximiprissättning kunde åstadkommas, som tillmötesginge saväl nu uppställda

önskemål som socialpolitiska krav, syntes sistberörda krav böra lösas

med statens medverkan på samma sätt som andra sociala frågor. I maximi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

prislagen borde sålunda tydligt komma till uttryck, att lagen skulle så tillämpas,

att produktionen av viktigare förnödenheter främjades, samt att viktigare

varor icke undanhölles marknaden.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har funnit det behövligt,

att möjlighet bereddes för åsättande vid krig, krigsfara eller eljest av

krig föranledda utomordentliga förhållanden av maximipris å särskilda slag

av förnödenheter, samt vidare anfört:

En dylik prisbindning kunde bliva nödvändig såsom ett medel alt i förekommande

fall hålla tillbaka i spekulativt syfte framkallade eller befarade

prisstegringar å varor, som vore av särskild betydelse för den allmänna förbrukningen

eller för produktionen, men också för att vid varubrist möjliggöra

en effektiv förbrukningsreglering. Kommissionen förutsatte emellertid,

att lagen icke komme till användning i andra fall än då den önskade prisregleringen

ej kunde nås på annat, smidigare sätt samt att vid tillämpningen

behörig hänsyn toges till resp. varors produktions- och anskaffningskostnader

och den återverkan, som prisbindningen kunde förutses komma att få å

andra varuslag. Då det remitterade förslaget syntes gå längre än vad som

vore förenligt med de sålunda av kommissionen anförda synpunkterna, vore

en omarbetning erforderlig av de för lagens tillämplighet grundläggande bestämmelserna

i 1 § andra stycket.

En ledamot av kommissionen, direktör Gabrielsson, avstyrkte framläggandet

av lagen. En annan ledamot, generaldirektör Örne, uttalade, att därest

en maximiprislag komme till stånd, det borde vara angeläget att omedelbart

upptaga hela det stora problem, vari maximiprislagen inginge såsom en integrerande

del, till övervägande. Maximipris torde så gott som alltid verka

aterhallande pa produktionen och medföra andra icke önskvärda konsekvenser.

Det övervägande, som borde komma till stånd, borde särskilt inriktas

på att med vanliga ekonomiska medel öka produktionen av de mest oundgängliga

varorna. Detta kunde bland annat ske genom lämpliga lönepolitiska

anordningar.

Kommerskollegium har med hänsyn till de tidigare erfarenheterna på området

ställt sig mycket tveksamt till den föreslagna lagstiftningen men dock

ej ansett sig kunna avstyrka densammas genomförande, då en dylik fullmaktslag

måhända under vissa förhållanden borde finnas att tillgå såsom

nödfallsutväg i en krissituation. Den största moderation torde emellertid böra

iakttagas vid en eventuell tillämpning av lagen. Kollegium hade i huvudsak

icke något att erinra mot lagförslaget i och för sig.

Beträffande de organisationer, som hörts av kommerskollegium, har förslaget

i princip tillstyrkts av handelskamrarna i Visby och örebro, Sveriges

industriförbund samt kooperativa förbundet.

Sveriges industriförbund har uttalat, att det under förhållanden av den

utomordentliga karaktär, som i lagförslaget avsåges, bleve oundvikligt, att landets

hushållning ordnades efter delvis andra riktlinjer än dem, som i mindre

extrema lägen tedde sig ändamålsenligast. Förbundet delade — med vissa

i yttrandet angivna reservationer — åsikten, att det därvid även kunde bliva

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

13

ofrånkomligt att tillgripa förordnanden om maximipris. Blotta tillvaron av

en beredskapslagstiftning på detta område kunde för övrigt tänkas psykologiskt

påverka marknaden i åsyftad riktning och därigenom i icke få fall

utgöra ett tillräckligt korrektiv mot prisstegringar. En statlig reglering av

priserna under ett krig kunde icke i alla lägen ensidigt åsyfta att hindra

en av de ekonomiska faktorerna eljest betingad varufördyring. Särskilt

därest, såsom antagligt vore, tillgången på arbetskraft inom industrien skulle

minskas, måste samhällets strävanden inriktas på en ökad realkapitalbildning

inom industriföretagen. Mot konsumentintresset måste vägas intresset

av en bibehållen industriell effektivitet. Det vore klart, att den önskvärda

produktionsstegringen lättast läte sig förverkliga inom ramen av nuvarande

ekonomiska organisation och att för uppnående av detta mål en prissättning,

som icke alltför snävt beskure vinstmöjligheterna, skulle bliva av en betydelse,

vilken icke finge underskattas.

Kooperativa förbundet har funnit det ofrånkomligt, att statsmakterna såsom

en beredskapsåtgärd utformade en maximiprislagstiftning med utgångspunkt

från de under världskriget vunna erfarenheterna.

I vissa av yttrandena från de organisationer kommerskollegium hört ha uttalats

betänkligheter mot förslaget, ehuru lagstiftningen ej avstyrkts.

Enligt Stockholms handelskammares mening måste en maximiprislag alltid

betraktas såsom ett olämpligt och otympligt remedium. Den bleve dessutom

i regel ineffektiv. Under kritiska förhållanden kunde det dock av psykologiska

skäl måhända bliva ofrånkomligt att såsom nödfallsutväg fastställa

högsta priser å viktigare levnadsförnödenheter. Handelskammaren i

Jönköping har påpekat, att maximiprisåtgärder i allmänhet hade en tendens

att medföra ökad varubrist genom de rubbningar i produktion, lagring och

distribution, som bleve en följd av deras införande. Även handelskammaren

i Norrköping har framhållit, att den föreslagna lagstiftningen vore ägnad att

motverka vad man i första hand borde eftersträva, nämligen behövlig varuförsörjning.

En ingående undersökning borde företagas rörande vilka åtgärder

till reglering av prisbildningen, som stöde statsmakterna till buds, innan

man bestämde sig för att enbart hålla en maximiprislagstiftning i beredskap.

Handelskammaren i Malmö har funnit en maximiprisreglering vara en

utomordentligt vansklig åtgärd samt erinrat om de rubbningar för produktion

och handel dylik reglering medförde under världskriget och åren närmast

därefter. Kammaren har vidare anfört:

Med hänsyn till de svårigheter och svårbedömbara och långtgående konsekvenser,

med vilka en maximiprislagstiftning med nödvändighet måste bli

förenad’, borde den icke tillgripas annat än såsom en nödfallsutväg. Även

örn, sett ur vissa synpunkter, produktionens intressen vore bäst betjänta av

att även under i lagförslaget angivna omständigheter prisbildningen lämnades

fri att baseras på tillgång och efterfrågan, kunde icke bestridas, att en

extraordinär situation kunde inträda, då en prisreglering för viktiga förnödenheter

måste bliva ofrånkomlig. Kammaren ansåge sig därför icke kunna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

i princip motsätta sig att den föreslagna fullmaktslagstiftningen i ämnet komme

till stånd. Som i motiveringen till förslaget framhölles, förutsattes att

största möjliga samverkan mellan de statliga myndigheterna och näringslivet

skulle äga rum. Icke minst viktigt vöre att på denna väg garantier skapades

mot mannamån och orättvisa. Önskvärt vore att redan på förhand

lämpliga former kunde skapas för detta samarbete med näringsidkarna och

näringslivets organisationer, i första hand branschsammanslutningarna.

Handelskammaren i Göteborg har anfört:

Handelskammaren delade den i promemorian uttalade uppfattningen att

Kungl. Majit borde äga rätt att under i lagförslaget angivna utomordentliga

förhållanden fastställa maximipriser. Likaledes medgåve handelskammaren

att maximipriser i vissa fall kunde vara både nödvändiga och önskvärda.

Principiellt vore emellertid maximipriser, i den mån de icke avsåge viktigare

livsmedel, varå brist kunde beräknas uppstå, i allmänhet direkt skadliga, i

det de motverkade syftet därmed. Därest ett maximipris å en vara understege

det vid fri prisbildning erhållna värdet å varan, ledde priset ofrånkomligen

till en minskning av tillförseln å varan och en ökning i efterfrågan

å densamma. Maximipriset hade alltså rakt motsatt verkan mot den som

borde eftersträvas. Den naturliga följden av ett maximipris, som ej motsvarade

en varas verkliga värde, bleve därför, att de förefintliga lagren av varan

försvunne från marknaden, att nya varor icke producerades eller importerades

och att efterfrågan å varan stegrades. Givetvis kunde dessa följder i viss

utsträckning motverkas t. ex. genom införande av straff för den, som underläte

att tillhandahålla varan, genom på konstlad väg tillskapad begränsning

av efterfrågan å varan etc. Erfarenheten från det senaste världskriget

visade emellertid, att icke ens de strängaste straff och kontrollföreskrifter

förmådde hindra ett kringgående av dylika bestämmelser i form av smyghandel,

hamstring etc.

Det vore nödvändigt att maximipriser icke tillgrepes annat än i yttersta

nödfall, samt att de, då de åsattes en vara, kompletterades med effektiva åtgärder

för förhindrande av ogynnsamma verkningar.

Handelskammaren i Karlstad, som av socialpolitiska skäl likväl ej avstyrkt

den ifrågasatta lagstiftningen, kände från andra länder och alla tider intet

fall, då det avsedda syftet med maximipris vunnits. Den vetenskapliga

uppfattningen om maximiprisen hade i alla tider varit sällsynt enig om deras

fördärvlighet, och erfarenheten hade också bekräftat teoriens riktighet.

Sveriges grossistförbund har funnit maximiprisreglering förenad med betydande

olägenheter och gjorde gällande, att erfarenheten givit vid handen,

att de med maximiprisen avsedda syftemålen knappast uppnåddes. Förbundet

hade emellertid med tillfredsställelse noterat, att vid fastställandet av

maximiprisema hänsyn skulle tagas till nödvändiga kostnader och att prisen

icke mer än nödvändigt skulle avvika från det prisläge, som motiverades

av det minskade utbudet. Man måste vidare beakta det inköpspris, som

måste erläggas vid nyanskaffning. En maximiprissättning beträffande importvaror

måste i största utsträckning anknytas till världsmarknadsläget.

I yttrandet från Sveriges köpmannaförbund har framhållits, att erfarenheterna

från världskrigets maximiprislagar och deras tillämpning för handelns

vidkommande icke vore gynnsamma, samt erinrats om, att maximipriser

då ofta fastställdes utan föregående samråd mellan myndigheterna och

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 289.

15

handelns män. Förbundet vore av den åsikten, att numera gynnsammare

förutsättningar funnes för samverkan mellan myndigheter och näringslivet.

Handelns organisationer och sammanslutningar hade sålunda nu en annan

och starkare ställning, varför det torde vara möjligt att ernå överenskommelse

mellan allmänna organ och enskilda företagare eller sammanslutningar

av företagare angående bestämd reglering av handeln med vissa varor. Förbundet

förutsatte, att innan ingripande skedde lagstiftningsvägen i varje särskilt

fall undersöktes, huruvida möjlighet förefunnes att uppnå frivilliga

överenskommelser. *

Endast handelskammaren i Sundsvall bär helt avstyrkt förslaget. Handelskammaren

anför:

Maximipris borde ej åsättas en vara, som staten ej hade i sin hand. Det

hade varit bättre, om man genom maximipris sökt reglera priserna å för producentens

behov erforderliga maskiner och redskap ävensom å levande inventarier,

som vore avsedda för framställning av livsmedel, än att maximera

priserna å den framställda produkten. Regleringen av handeln med smör

syntes utgöra ett varnande exempel på maximiprislagens verkningar. Sedan

förordningen om maximipris å smör den 16 november 1917 utfärdades med

föreskrift, att priset å ett kilogram smör skulle utgöra 4 kronor 80 öre, försvann

smöret ur öppna marknaden. Den huvudsakliga smörhandeln försiggick

därefter i smyg med priser varierande mellan 15 och 25 kronor för

kilogram. Därest smörpriset icke maximerats, torde med all sannolikhet

smöret såsom förut ha salubjudits å torg och butiker till priser, som icke

nått en sådan höjd. Genom regleringen kvävdes producentens lust att stegra

smörproduktionen och man kunde ju förstå det orättvisa i regleringen, då

smörproducenten själv fick betala 8 kronor för ett kilogram konsistensfett.

Handelskammaren avstyrkte en sådan reglering av produktionen, som en

maximiprislagstiftning innebure. Det syntes som örn bättre resultat skulle

kunna ernås genom en lag av samma struktur som den s. k. prisockerlagen.

En dylik lag förtoge ej lusten hos producenten att öka produktionen till det

yttersta, och domstolarna hade fri prövningsrätt i fråga om vad som kunde

anses skäligt eller oskäligt pris å en viss förnödenhetsvara.

I flera yttranden har uttryckts tvekan om maximiprislagstiftning

e n s värde i penningpolitik! hänseende.

Lantbruksstyrelsen har icke kunnat tillmäta en maximiprissättning samma

betydelse såsom valutavårdande instrument, som kommit till synes uti

promemorian. Den under och efter världskriget långt gående inflationen

i vissa länder torde väsentligen härleda sig från andra orsaker än knapphet

på vissa viktigare förnödenheter och därav följande prisstegring.

Sveriges industriförbund har påpekat att ett vidmakthållande av kronans

inhemska köpkraft förutsatte, att de inflationistiska tendenserna bekämpades

på alla de områden, där dylika företeelser kunde förväntas uppträda, och

betonat, att allmänna intressen talade för alt möjligheter skapades för en

reglering även av industriens viktigaste omkostnadspost, lönerna. Vissa åt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 289-

gärder borde i penningpolitiskt hänseende vidtagas mot de primära orsakerna

till en prisstegringstendens, innan ett förordnande örn maximipris

tillgrepes.

Handelskammaren i Malmö har i fråga örn lagstiftningens penningvårdande

syfte ansett, att möjligheterna att genom maximipris ingripa till förhindrande

av en uppkommande allmän inflatorisk process måste bedömas skeptiskt.

En dylik process torde ytterst vara avhängig av andra ekonomiska faktorer,

omvårdnaden om statsfinanserna och penningpolitiken. Frånvaron av

ö*t fast penningvärde innebure dessutom för vårt lands vidkommande, att

den erforderliga fasta utgångspunkten för bedömande av den allmänna prisrörelsen

saknades.

Handelskammaren i Jönköping har uttalat, att.en försämring av kronans

inhemska köpkraft vid krig under alla förhållanden torde resultera av finansieringen

av alla de nya behov som krigföringen komme att ställa och torde

sålunda vara tämligen oberoende av utbudet av här ifrågavarande förnödenheter.

Levnadsstandarden torde komma att påverkas redan av bristen på

förnödenheter. Likartade synpunkter ha anförts av handelskammaren i

Karlstad.

I vissa yttranden har vidare framhållits, att bestämmelser erfordrades

om ransonering av varor vilka åsatts maximipris.

Så har exempelvis kooperativa förbundet ansett, att en prismaximering, som

icke kombinerades med en effektivt genomförd ransonering av varor och förnödenheter,

bleve fullständigt verkningslös. Förbundet toge för givet, att vid

det praktiska förverkligandet av en på lagstiftningsväg genomförd prismaximering

samtidigt erforderliga åtgärder vidtoges för att bringa den nödvändiga

varuransoneringen i verkställighet. Förberedande undersökningar borde

snarast verkställas beträffande den lämpliga utformningen av den organisatoriska

apparat, som skulle fylla funktionen att i praktiken genomföra det

kombinerade systemet av prismaximerande och varuransonerande åtgärder.

Kommerskollegium har betonat den utomordentliga vikten av att den generalplan,

som måste framkomma såsom resultat av beredskapsarbetet, i möjligaste

mån utformades i alla detaljer, så att icke luckor kvarlämnades att

fyllas, då en krissituation redan inträtt. Med särskild hänsyn till de intressen

kollegium hade att företräda önskade kollegium vidare understryka nödvändigheten

av att näringslivets representanter redan i fredstid erhölle ingående

kännedom örn de planerade åtgärdernas omfattning och beskaffenhet,

så att anpassningen i ett uppkommet krisläge kunde bliva så snabb och friktionsfri

som möjligt. Det vore givetvis härvid av största betydelse, att beredskapsprogrammet

erhölle en klar och överskådlig utformning. En intim

samverkan i prisfrågorna borde söka åstadkommas mellan de statliga myndigheterna

och näringslivet. Då denna samverkan fordrade organisatoriska

förberedelser, borde planer i sådant hänseende redan nu utarbetas, så att

ifrågavarande samarbete i en inträdd krissituation utan dröjsmål kunde förverkligas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 289.

17

I vissa organisationers yttranden har föreslagits, att lagens tillämpning

skall begränsas till de fall, då Sverige bleve indraget i krig eller komme

att bliva föremål för en av krig föranledd varaktig avspärrning. Sådan

begränsning föreslås i bl. a. yttrandena från handelskamrarna i Stockholm

och Jönköping. Köpmannaförbundet har härutinnan gått ett steg längre, i

det att förbundet ansett lagen böra tillämpas endast under krig.

Handelskammaren i Luleå har anfört:

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke de allmänna förutsättningarna enligt

1 § första stycket kunde givas en snävare formulering, exempelvis genom

begränsning av befogenheten så, att den endast gällde vid krig och

omedelbar krigsfara, samt om icke karaktären av nödfallsutväg kunde ytterligare

pointeras. Skulle vidare befogenheter visa sig erforderliga, återstode

ju möjligheten för Kungl. Maj:t att begära utsträckta fullmakter av

riksdagen. Någon anledning ur beredskapssynpunkt att ordna en rationell

kristidshushållning, som icke förutsatte riksdagens medverkan, för andra

än de av handelskammaren angivna fallen syntes icke föreligga.

Även andra erinringar ha riktats mot förslagets 1 §.

Sveriges industriförbund har ansett den definition, som givits begreppet

maximipris vara alltför vag, och härom anfört:

I själva lagtexten utsädes allenast, att det pris, som fastställdes av Konungen,

skulle vara skäligt. Härmed avsåges enligt den lagförslaget åtföljande

kommentaren, »att priset genomsnittligt täcker nödvändiga kostnader men

därutöver blott medger en skälig vinstprocent och i övrigt icke mer än nödigt

avviker från det prisläge, som motiveras av det minskade utbudet».

Denna begreppsbestämning syntes förbundet böra förtydligas, då den lämnade

rum för tvivelsmål, huruvida och under vilka betingelser, man ägde

frångå det första skälighetskriteriet — d. v. s. ersättning för nödvändiga

kostnader jämte en »skälig» vinstprocent — och sålunda låta priset bibehålla

mer av sin funktion att särskilja de trängande behoven från

de mindre trängande och därigenom åvägabringa en avvägning mellan

nutida och framtida behov. Skulle en dylik utvidgning åsyftas med uttalandena

i motiven, hade därigenom givits uttryck åt en riktig synpunkt på

detta problem. Den borde emellertid i så fall kommit till tydligare uttryck.

Handelskammaren i Stockholm har anfört, att de i 1 § under a) och b)

införda stadgandena fått en enligt sakens natur så pass vag avfattning, att

deras innehåll snarare syntes höra hemma i den förslaget åtföljande motiveringen

än i själva lagen.

Handelskammaren i Göteborg har ifrågasatt, om den utvidgning i förhållande

till 1918 års maximiprislag av de grupper av varor, som skulle kunna

åsättas maximipris, verkligen vore av behovet påkallad.

Till övriga i yttrandena gjorda detaljanmärkningar återkommer jag i samband

med behandlingen av de särskilda bestämmelserna i förslaget.

Bihang lill riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 289.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

Departementschefen.

Allmän motivering.

Som ett av huvudproblemen i krigstider framstår frågan, hur man skall

kunna undvika den snabbt fortgående prisstegring som då erfarenhetsmässigt

brukar framträda och vars olyckliga konsekvenser äro väl kända. Prispolitiken

är icke ett isolerat spörsmål utan utgör en integrerande del av samhällets

politik överhuvud. Den är icke heller bunden vid vissa specifika

åtgärder. Bäst synes den kunna karakteriseras såsom sammanfattningen av

de modifikationer och kompletteringar av det allmännas åtgärder på olika

områden, som betingas av ett ständigt hänsynstagande till kravet på skydd

för penningvärdet med vederbörligt beaktande av vissa befolkningsgruppers

konsumentintressen. I en enstaka författning av prispolitisk syftning får man

därför icke se annat eller mera än ett medel att på någon viss punkt nå en

för det samlade resultatet av politiken gynnsam verkan. Den ifrågasatta

maximiprislagstiftningen bör tydligen under angivna förhållanden insättas i

ett större sammanhang för att en riktig uppfattning skall erhållas om dess

betydelse. Det kan därför vara motiverat att utan anspråk på fullständighet

söka angiva huvudlinjerna i det problem som krigstiden ställer för prispolitiken

för att på detta sätt motivera lagförslaget och samtidigt avgränsa dess

betydelse; av iver att bevisa det självklara förhållandet, att en maximiprissättning

ej erbjuder en lösning på krigstidens prispolitiska problem, har man

stundom i den allmänna diskussionen letts till att förneka även dess nödvändighet

för vissa speciella fall, vilka kräva rättslig reglering.

Allmänna utgångspunkter för prispolitiken.

Prisutvecklingen påverkas i krigstider i stigande riktning av en rad olika

faktorer på både utbuds- och efterfrågesidan. Jag torde först få lämna en

kort översikt över de viktigaste av dessa faktorer till stöd för den följande

diskussionen av prispolitikens utformning. Jag vill därvid förutskicka, att

den uppdelning i utbudsfaktorer och efterfrågefaktorer, som synes nödvändig

för överskådlighetens skull, icke kan ge en fullständig bild av hur prisutvecklingen

bestämmes, eftersom avgörande betydelse tillkommer en delvis automatisk

växelverkan mellan dessa olika faktorer.

Prisstegrande faktorer på utbudssidan. I krigstider måste man räkna med

ett icke oväsentligt prisstegrande inflytande av omläggningarna inom utrikeshandeln.

Importbegränsningarna äro härvid av den största betydelsen,

men i vissa fall kan också en relativt sett ökad export föranleda en väsentligt

minskad tillförsel av vissa varor, som konsumeras på hemmamarknaden.

Den prisstegrande tendensen blir särskilt märkbar, i den mån

man ej genom växelkursförändringar eller på annat sätt neutraliserar inflytandet

av den internationella prishöjningen å dessa varor, som

står i samband med den sannolikt inflationsartade utvecklingen på de stora

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 289.

19

utländska varumarknaderna och vars verkan kan förstärkas genom en betydande

höjning av frakterna.

I prisstegrande riktning verkar även den minskade tillgång på

råvaror och arbetskraft för den normala produktionen för hemmamarknaden,

som uppkommer när en väsentlig del av den produktiva verksamheten

måste inriktas direkt på ett tillgodoseende av försvarets behov.

Här berörda prisstegrande faktorer på utbudssidan äro ofrånkomligt förbundna

med de av kriget orsakade förändringarna i marknadsläget. Man

har därjämte att räkna med vissa lika betydelsefulla faktorer, som förklaras

av näringslivets sätt att reagera inför utvecklingen.

Från producenternas sida är sålunda i vissa fall att förvänta ett minskat

utbud till följd av sådana produktionsbegränsningar som äro

motiverade av de ökade riskerna. Dessutom måste man erfarenhetsmässigt

räkna med att prisförväntningama locka fram nya spekulativt inriktade

företag inom varudistributionen, som på kort sikt

— och detta är i förevarande sammanhang tillräckligt — bidraga till att det

normala varuflödet från producent till konsument hämmas.

Slutligen tillkommer en tendens att hålla tillbaka varuutbudet

i förväntan på en prisstegring och en tendens att höja produktpriserna

med föregripande av en förutsedd allmän prisstegring. I synnerhet

när konkurrensen är på något sätt begränsad, torde dylika tendenser göra sig

gällande. Och i den mån utvecklingen ger stöd åt prisförväntningarna, kan

man vänta sig att tendenserna förstärkas. Ett föregripande av en allmän

prisstegring blir därigenom självt ägnat att driva fram en sådan. Här möta

för det ekonomiska livet i vissa lägen normala och välkända företeelser som

emellertid kunna få en olycklig verkan, när de — som i krigstider måste bliva

fallet — samverka med en rad andra prisstegrande faktorer. Att prisutvecklingen

i väsentlig utsträckning bestämmes av förväntade prisförändringar betyder

icke endast att priserna kunna överstiga den nivå, som skulle ge balans

mellan tillgång och förbrukning, utan även att de kunna drivas allt längre

från denna nivå. Man har med andra ord icke rätt att räkna med att prisutvecklingen

skall bli självreglerande och tendera mot jämvikt vid ett läge, vid

vilket prishöjningen begränsas till vad som kan anses motiverat av den

ofrånkomliga inskränkningen av varuutbudet.

Prisstegrande faktorer på efterf rågesidan. Den företeelse som brukar skjutas

i förgrunden vid diskussionen av prisutvecklingen i krigstider är den betydande

köpkraftsökning som framkallas av statens utlägg för försvarsberedskap

en. Därvid förutsättes, att dessa utlägg icke täckas

av verkliga inkomster. En grundläggande förutsättning för att statsutgifternas

ökning skall framkalla en »inflation» är vidare att köpkraftsökningen

icke neutraliseras genom ett motsvarande sparande från inkomsttagarnas sida

utan föranleder ökad konsumtionsvaruefterfrågan och att den icke heller

förbindes med en nedgång i den enskilda investeringsverksamheten.

Mot erfarenheterna från det senaste världskriget och — i synnerhet — åren

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

närmast därefter, då dessa förutsättningar voro uppfyllda, stå senare erfarenheter

av motsatt innebörd. Det förbises ofta, att den svenska valutapolitiken

efter år 1933 i förening med den förda finanspolitiken tillfört marknaden

mycket betydande köpkraftstillskott, vilka visserligen måste ha verkat i prisstegrande

riktning men icke fått någon inflatorisk effekt på grund av att förutsättningarna

saknats för en sådan utveckling; sparandet har ökats och

tillkommande produktion kunnat baseras på outnyttjade produktiva tillgångar.

Än tydligare är utvecklingen i Tyskland, där till följd av en effektiv

marknadsreglering, omfattande bland annat arbetslönerna, en fortsatt kraftig

underskottsbudgetering av den typ som eljest brukar möta under krig, icke

lett till de effekter som man med en ytlig tolkning av erfarenheterna från

världskriget hade haft anledning vänta. Även Englands och Förenta staternas

ekonomiska utveckling under senare år kan åberopas till stöd för den

här hävdade uppfattningen.

Om än statsutgifternas ökning sålunda icke i och för sig är en tillräcklig

orsak till inflation, är det dock givet, att den måste kraftigt bidraga till en

prisstegring, om omständigheterna i övrigt äro gynnsamma för en sådan. Och

för den händelse man ej kan förebygga de reaktioner hos producenter och

konsumenter som av anförda skäl till sist bli avgörande, är detta otvivelaktigt

fallet vid krig eller krigsfara, när produktionskapaciteten på en rad punkter

får antagas vara fullt utnyttjad och även i övrigt ett flertal faktorer på utbudssidan

tendera att driva priserna i höjden.

Köpkraften ökas emellertid i en krigssituation icke endast och — vid början

av utvecklingen — säkerligen icke i främsta rummet genom statsutgifternas

stegring utan genom att enskilda i stor utsträckning söka överföra sina

likvida tillgångar i sakvärden genom varuköp. Härvidlag är

det återigen framtidsförväntningarna som fälla utslaget: man fruktar varubrist

och räknar med prisstegring som man vill skydda sig mot efter måttet

av sin förmåga. Härigenom erhåller marknaden ett plötsligt tillskott av

medel, som tidigare legat steriliserade i kassor eller representerat ett outnyttjat

kreditunderlag i bankerna.

Sedan en viss prisstegring av dessa och andra orsaker kommit till stånd,

måste man såsom en följd av denna även räkna med en högre inkomstn

i v å, vilken underbygger den höjda prisnivån och ger upphov till en ytterligare

ökad varuefterfrågan, i den mån ej köpkraftstillskotten neutraliseras

antingen genom höjda skatter eller ökat sparande. Man kan kanske förutsätta,

att det sistnämnda i viss utsträckning blir fallet beträffande de inkomster,

som uppbäras av företagsägarna, då företagen antagligen se sig

föranlåtna att bedriva en försiktig utdelningspolitik under de ovissa förhållanden

som råda i en krigssituation. En ökning i dessa gruppers varuefterfrågan

förefaller dock trolig. Vad åter angår arbetarklassens efterfrågan

på konsumtionsvaror, kommer denna givetvis att bli beroende av utvecklingen

av de sammanlagda löneutbetalningarna, vilken sannolikt kommer

att gå i stigande riktning både på grund av ökad sysselsättning och lill

följd av en höjning av lönenivån. Redan fruktan för prisstegringar kan vän
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

21

tas framkalla löneaktioner som sannolikt skulle möta ett tämligen svagt motstånd,

om även företagarna förutse stigande priser. I den mån en prisstegring

redan hunnit framträda, ökas givetvis trycket på arbetsmarknaden.

När varutillgången minskats, blir en inskränkning av den totala reguljära

konsumtionen inom landet ofrånkomlig. Försök från stora befolkningsgruppers

sida att hålla sig skadeslösa genom inkomstökningar kunna då icke få

någon annan verkan än att de driva den allmänna prisnivån allt högre. Lönestegringar

— och detsamma gäller även andra former för kompensatorisk inkomstökning

såsom exempelvis en höjning av priserna på jordbrukets produkter

— kunna sålunda omöjliggöra en ny jämviktsbildning på basis av en

knappare varuförsörjning och en mera begränsad tillgång på produktionsmedel.

Risk föreligger uppenbarligen i ett sådant läge för en fortgående prisstegring

som, sedan den väl kommit igång, knappast låter sig hejda.

Prispolitikens utformning.

Andra prispolitiska åtgärder än prisregleringar. Jag torde nu få övergå

till frågan om statsmakternas möjligheter att behärska den prisstegring som

här skildrade förhållanden tendera att driva fram. Utgångspunkten för varje

diskussion om utformningen av en på skydd för penningvärdet inriktad prispolitik

är prisernas betydelse för utbudets och efterfrågans inbördes anpassning.

Vid minskad varutillgång eller ökad efterfrågan kan ett oförändrat

pris icke vidmakthållas. Prispolitiska åtgärder, som åsyfta att förhindra en

prisstegring, måste därför baseras på antingen en ökning av utbudet eller en

begränsning av efterfrågan. De möjligheter som i detta hänseende stå till

förfogande utan tillgripande av prisreglering torde först böra behandlas.

I första hand komma härvid de rent penningpolitiska åtgärderna

i betraktande. Jag har redan berört möjligheten att genom en sänkning av

växelkurserna i viss utsträckning motverka inflytandet av de utländska prisstegringarna.

Vid sidan härav torde en viss höjning av ränteläget och en

mera restriktiv kreditpolitik från bankväsendets sida vara att förorda. Även

örn dessa åtgärder äro av grundläggande betydelse, torde man i en krigssituation

ej kunna hoppas att endast genom dem nå det åsyftade resultatet.

Begränsade äro även möjligheterna att hålla nere de köpkraftstillskott,

som tillföras marknaden genom finanspolitiken. Erforderliga åtgärder

för landets försvar vid krig eller krigsfara få icke underlåtas, därför att

kostnaderna härför ej till hela beloppet kunna täckas genom omedelbar uttaxering.

Man har sålunda att räkna med sannolikheten av att en underbalansering

av budgeten i angivna lägen ej kan undvikas. Penningpolitiska

överväganden kunna icke föranleda annat än att denna underbalansering begränsas

till minsta möjliga belopp och att sådana finansieringsformer för

budgetunderskottet väljas, som medföra den minsta samlade ökningen av

varuefterfrågan. En upplåning i den fria marknaden bör exempelvis föredragas

framför en utgiftstäckning med medel förskotterade från riksbanken.

I praktiken blir i detta hänseende riksbankens politik bestämmande, eftersom

riksbanken genom sina operationer på marknaden (köp och försälj
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

ningar av obligationer, skattkammarväxlar etc.) helt kail avgöra den utsträckning

i vilken statens skuldbevis inläggas i riksbankens portfölj respektive

tillföras marknaden eller förbliva utestående på denna. En närmare

diskussion om hur finansieringen bör utformas ger föga av intresse, när man

inte känner den allmänna utvecklingen. Valet mellan olika utvägar får

träffas från fall lill fall.

På det lönepolitiska området möta än större svårigheter att nu uppdraga

riktlinjer för statsmakternas framtida handlande. Önskvärdheten av

att så att säga förankra prisutvecklingen i en relativt fast lönenivå är ställd

utom diskussion. Det får emellertid icke förbises, att en viss varuprisstegring

knappast kan undvikas och att det kan visa sig nödvändigt att arbetarna

erhålla viss kompensation för denna. I vad mån detta blir fallet,

måste bero på prisstegringens fördelning på olika utgiftsposter och på

möjligheten att oavsett prisstegringarna skydda arbetarna mot en större

sänkning av levnadsstandarden än den minskade konsumtionsvaruförsörjningen

inom samhället vid jämn fördelning nödvändiggör.

De tendenser att i förväntan om en allmän prisstegring hålla

tillbaka varuutbudet och öka lagerhållningen samt att höja produktpriserna,

varmed man såsom förut angivits måste räkna, kunna bekämpas på olika

sätt. Genom överenskommelser med större producent- eller distributörsgrupper

torde mycket stå att vinna, i synnerhet örn staten med stöd av en

allmän förfogandelag kan garantera att varuströmmarna till distributionen

flyta normalt. Andra utvägar äro statligt organiserad varuförmedling inom

den nuvarande distributionsapparatens ram eller en vinstbeskattning så utformad,

att den i främsta rummet drabbar spekulation i lagerhållning. Jag

vill i detta sammanhang nämna, att förslag till en förordning om krigsvinstbeskattning

med denna syftning är under utarbetande inom finansdepartementet.

När varutillgången är otillräcklig, kan man emellertid knappast hoppas

nå ett tillfredsställande resultat enbart genom de nyss angivna åtgärderna.

Konsumenternas handlande kan då sannolikt påverkas blott genom att vissa

prisgarantier lämnas från statens sida. Producenternas politik kan, när marknaden

är organiserad, påverkas genom överenskommelser men i andra fall

knappast med full effektivitet, örn ej de för utvecklingen avgörande förväntningarna

om en fortgående prisstegring hållas tillbaka eller prishöjningarna

direkt förhindras genom statliga ingripanden i den fria prisbildningen. Fråga

uppkommer därför här om tillgripande av en prisreglering.

Prisregleringar utan ransonering. Såsom tidigare angivits kan det pris som

uppkommer på marknaden som resultat av samspelet mellan utbud och efterfrågan

väsentligt avvika från det pris som på längre sikt skulle möjliggöra balans

mellan den faktiska av utrikeshandeln och produktionen betingade varutillgången

å ena sidan samt den vid olika pris framkommande verkliga varuförbrukningen

å andra sidan. Detta förklaras främst av att utbudet och

efterfrågan, sådana de framträda på marknaden, på ett avgörande sätt på
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

23

verkas av säljarnas och köparnas förväntningar om den framtida prisutvecklingen.

Dessa kunna pressa ned utbudet under tillgången och driva

upp efterfrågan över förbrukningen. Den förstnämnda tendensen kan särskilt

väntas göra sig gällande i sådana fall, då begränsningar i den fria konkurrensen

möjliggöra en reduktion av utbudet under dess möjliga höjd.

Örn man inskränker sig till att genom prisreglering motverka försök från

producenternas sida att föregripa en väntad prisstegring eller en efterfrågeökning

som har sin grund i konsumenternas önskan att skydda sig mot

en befarad prisstegring, bör åsyftat resultat under angivna omständigheter

kunna ernås utan samtidigt tillgripande av ransonering av ifrågavarande

nyttigheter, eftersom prisregleringen får antagas ägnad att bryta prisförväntningarna

och därigenom kommer att öka utbudet och minska efterfrågan.

Beträffande möjligheten av en sådan prisreglering utan stöd av ransonering

lia starkt delade meningar tidigare varit rådande. I denna fråga torde dock

de senare årens ekonomiska diskussion få anses lia bragt önskad klarhet.

Anledning att ingripa finnes endast beträffande varor, vilkas behandling

i prishänseende kan tänkas efter i det föregående angivna linjer bliva av särskild

betydelse för den allmänna prisutvecklingen. Då en prisreglering av

här angiven inriktning icke åsyftar att pressa ned priserna under den nivå

som skulle etableras vid fri konkurrens och om ingen prisstegring föregripes,

behöver nian vid bestämmandet av regleringens tillämpningsområde icke taga

hänsyn till varuproduktionens elasticitet, som berörts i vissa yttranden över

det remitterade förslaget till maximiprislag. Den risk för investerings- och

produktionsminskning som kan tänkas föreligga sammanhänger icke direkt

med prisregleringen men bör eventuellt mötas genom överenskommelser eller

produktionsstödjande åtgärder.

Det låter sig ej göra att nu närmare angiva vilka varor etc., som under

angivna förutsättningar kunna behöva inbegripas under en prisreglering. Här

föreligger en betydelsefull utredningsuppgift för rikskommissionen för ekonomisk

försvarsberedskap. Väsentligen bör det bliva fråga örn varor, av vilka

tillgången kan komma att begränsas genom viss avspärrning av importen

respektive genom att för varuproduktionen nödvändiga naturtillgångar

eller erforderlig arbetskraft måste disponeras för andra ändamål. I båda

fallen måste förhandsantaganden örn utvecklingen bygga på en bedömning av

det försvarspolitiska läget för vilken detta icke är platsen.

En reglering behöver i förevarande sammanhang ej taga formen av en

fixering av vissa bestämda högsta priser. Andra möjligheter kunna stå till

buds. Utan att gå in på de komplicerade frågor som här uppkomma och

som böra göras till föremål för utredning av på området sakkunniga vill jag

här såsom exempel på alternativt tänkbara former för reglering nämna förlnul

mot priser som med mera än ett visst procenttal överstiga försäljarens

återanskaffningskostnader (reproduktionspriser) eller fastställande av normalpriser

i förening med skyldighet för producent och distributör att dels

offentligt angiva tillämpade försäljningspriser, dels eventuellt också inför

.statlig myndighet motivera avvikelser från normalpriser med risk att få er
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 289.

lägga prisskillnaden till det allmänna. Sådana normalpriser böra tydligen

bestämmas med hänsyn till rådande produktionskostnader inklusive normal

vinstprocent.

En prisreglering av här ifrågavarande slag måste vid krig eller krigsfara

kunna genomföras med sådan snabbhet, att prishöjningar av den art mot

vilken man vänder sig icke ha hunnit skjuta fart. Den måste därför baseras

på en fullmaktslagstiftning, vilken lämpligen bör innefatta rätt att fastställa

visst högsta pris.

Prisregleringar med ransonering. För vissa varor, särskilt livsförnödenheter,

kan det prisläge som kan bevaras med hittills angivna medel ur försörjningspolitiska

synpunkter framstå såsom otillfredsställande. Utöver den

förut motiverade prisregleringen kan därför böra övervägas en reglering till

skydd för de mindre bemedlade befolkningsgruppernas levnadsstandard; av

det anförda följer, att en sådan ytterligare på lagstiftningsväg genomförd

prisreduktion måste underbyggas genom konsumtionsreglerande åtgärder.

Angelägenheten av en sådan prisreglering i vissa situationer torde icke behöva

närmare utvecklas, om den än i diskussionen örn maximiprislagstiftningens

berättigande icke alltid tillräckligt beaktats. Jag vill dock erinra om

att den försörjningspolitiskt motiverade prisregleringen till följd av sin betydelse

för lönepolitiken även den till slut blir en förutsättning för ett effektivt

skydd för penningvärdet.

Tillämpningsområdet för en försörjningspolitiskt motiverad prisreglering

bestämmes även det i första hand av den väntade tillgången på olika varor.

Men det allt avgörande blir inom denna ram vilken betydelse varorna ha

för upprätthållandet av en godtagbar levnadsstandard eller — statistiskt sett

— vilken roll de spela inom hushållsbudgeten för befolkningsgrupper med

mindre inkomster. Möjligheten att nå fram till betryggande överenskommelser

är i detta sammanhang ringa och marknadens organisationsgrad framstår

därför som relativt betydelselös. Jag har redan framhållit, att en reglering

med här angiven syftning måste kompletteras med konsumtionsreglerande

åtgärder. Närmast ifrågakommer en direkt ransonering; en efterfrågebegränsning

genom reduktion av de mera bemedlade befolkningsgruppernas

köpkraft exempelvis skattevägen är knappast att betrakta såsom mera än

en teoretisk möjlighet.

Vid en prisreglering av här ifrågavarande inriktning måste man i regel

räkna med fastställande av visst högsta pris. I den mån smidigare regleringslormer

synas möjliga att tillämpa, äro de dock givetvis att föredraga. Detta

kan tänkas bli fallet närmast för sådana varor som ur tillgångssynpunkt ligga

förhållandevis gynnsamt till.

Här diskuterade åtgärder kunna i olika avseenden inverka på produktionens

omfattning och inriktning. I den situation som tänkes föreligga är

det givetvis i högsta grad önskvärt, att prisregleringarna ej lägga hinder i

vägen för ett effektivt utnyttjande av landets produktiva resurser. När andra

regleringsformer än maximipris tillämpas, torde emellertid ej något avbräck

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 289.

25

behöva befaras för den normala produktionsverksamheten. Och även i de

fall då maximipris anses nödvändiga, behöva företagarnas motiv för fortsatt

produktion ej tas bort, örn prisen fastställas på en i förhållande till kostnaderna

avpassad höjd och alltså endast eliminera en vid fria marknadsförhållanden

på kort sikt möjlig vinst utöver normal avkastning. Örn det

på grund av försörjningspolitiska hänsyn vid en redan starkt reducerad

marginal mellan kostnader och pris ej låter sig göra att vid prissättningen

bereda producenterna och distributörerna en skälig vinst, torde frågan om

statliga subventioner och andra produktionsstödjande åtgärder få upptagas

till övervägande.

Ur ren försörjningssynpunkt är angelägenheten av att kunna ingripa redan

på ett tidigt stadium av en prisstegring, orsakad av krig eller krigsfara, mindre

framträdande. Icke minst med tanke på regleringens betydelse för lönepolitiken

och konsumenternas inköpsvanor samt därmed ytterst på den allmänna

prisutvecklingen bör dock en möjlighet till snabbt ingripande stå

öppen. Även av försörjningspolitiska skäl är därför en fullmaktslagstiftning

önskvärd. Någon anledning att arbeta med skilda fullmaktslagar för de här

och i föregående avsnitt behandlade båda grupperna av prisreglerande ingripanden

finnes icke trots den olika utformning av åtgärderna som är sannolik;

i båda fallen bör ju fullmakten avse rätt att åsätta visst högsta pris.

Av vad jag anfört framgår att prisreglerande åtgärder enligt min mening

böra komma ifråga endast när så av angivna skäl är oundgängligen nödvändigt

samt att tillämpningsområdet i så fall bör kunna bli relativt begränsat

och tillämpningsformerna i många fall förhållandevis mjuka. I den mån

överenskommelser om prissättningen icke kunna träffas eller staten icke kan

garantera en normal varutillförsel till marknaden, framstå dock regleringsåtgärder

av de slag som här diskuterats såsom nödvändiga, om ej de organisatoriska,

lönepolitiska och finanspolitiska strävandena att hålla tillbaka

den prisstegring, som vid krig eller krigsfara drives fram både av ökad varuknapphet

och kraftigt ökade statsutgifter, skola bli i det väsentliga förfelade.

Jag förordar därför, att förslag till fullmaktslag angående maximipriser,

utformad enligt de tankegångar jag här utvecklat, förelägges riksdagen.

Speciell motivering.

Med utgångspunkt från det utremitterade förslaget till maximiprislag och

med beaktande av under remissen framkomna erinringar bär inom finansdepartementet

upprättats ett reviderat förslag till sådan lag. Jag övergår nu

till en redogörelse för de särskilda bestämmelserna i sistnämnda lagförslag.

1 §■

Det remitterade förslaget innebar, att vid krig, krigsfara eller eljest av

krig föranledda utomordentliga förhållanden Konungen skulle äga att förordna

örn maximipris. Lagen förutsattes skola erhålla temporär giltighet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

Vid anmälan förut i dag av förslag till allmän förfogandelag har chefen

för justitiedepartementet efter samråd med mig uttalat, att en av riksdagen

godkänd förfogande- och maximiprislagstiftning bör föreligga redan före ett

krisläge, som kan påkalla lagstiftningens tillämpning. Lagstiftningen bör

emellertid träda i tillämpning allenast vid krig eller krigsfara, vari riket befinner

sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

Förordnande härom bör under tid, då riksdagen icke är

samlad, få meddelas av Konungen, om riksdagskallelse utfärdats eller

riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Om sålunda meddelat

förordnande ej blir av nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens

början gillat, bör detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra

att lända till efterrättelse. Under tid, då riksdagen är samlad, bör förordnande

meddelas av Konungen med riksdagens samtycke.

I överensstämmelse härmed har i 1 § av det nu ifrågavarande förslaget

stadgats, att lagens huvudbestämmelser, 2—7 §§, skola äga tillämpning allenast

efter särskilt förordnande under de förutsättningar som nyss angivits,

övriga bestämmelser i förslaget, som avse ansvar m. m., beröras däremot ej

av att förordnande om lagens tillämpning icke är gällande. Har sådant förordnande

meddelats, skall ansvar kunna ådömas för förseelse mot lagen, som

skett under tiden för förordnandet, även sedan detta upphört att gälla.

2 §.

Denna paragraf, som motsvarar 1 § i 1918 års maximiprislag och i det

remitterade förslaget, innehåller bland annat de grundläggande förutsättningarna

för åsättande av maximipris. Beträffande utformningen och tolkningen

av dessa förutsättningar hänvisas till den allmänna motiveringen. I

förhållande till det remitterade förslaget ha i det reviderade förslaget vidtagits

vissa jämkningar av väsentligen formell betydelse, åsyftande att bättre

anpassa lagtexten efter för denna grundläggande tankegångar.

I fråga om paragrafens innehåll anföres i promemorian:

I 1 § i 1918 års maximiprislag hade bestämningen av de varuslag,

som kunde bliva föremål för maximiprissättning, följande

lydelse: »livsmedel, foder för kreatur, vara, som är avsedd att genom

sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan

dylik förnödenhet». Genom den i förslaget meddelade bestämningen, »livsmedel,

foder för kreatur, bränsle, beklädnadsvara eller annan för befolkningen

eller produktionen viktig förnödenhet», torde omfattningen av de

varuslag, vilka kunna åsättas maximipris i viss mån utvidgas. Liksom enligt

1918 års maximiprislag inbegripes i den föreslagna bestämmelsen även

elektrisk kraft.

Beträffande maximiprisets storlek har den i den äldre lagstiftningen

begagnade formuleringen ansetts kunna bibehållas. Det pris, som

enligt paragrafen bestämmes av Konungen, skall vara skäligt, varmed torde

få avses, att det genomsnittligt täcker nödvändiga kostnader men därutöver

blott medger en skälig vinstprocent och i övrigt icke mer än nödigt avviker

från det prisläge som motiveras av det minskade utbudet. Av vikt torde vara

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

27

att de åsätta maximipriserna äro väl avvägda med avseende å förutsättningarna

för produktionen av förnödenheterna. Maximipriset bör ej stå fast,

därest de omkostnader produktionen bär att bära stegras. Genom att maximipris

enligt förslaget skall kunna åsättas för produktionen viktiga förnödenheter

torde emellertid en stegring av omkostnaderna för produktionen

i stort sett kunna förebyggas.

Liksom enligt 1918 års lag bör maximipris kunna fastställas allenast för

visst område.

1918 års maximiprislag innehöll i 2 § bestämmelser om befogenhet i vissa

fall för länsstyrelse att, när så funnes nödigt, förordna örn maximipris för

viss kommun i fråga örn detaljhandel med livsmedel, foder för kreatur samt

varor som voro avsedda att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller

kraft. Förutsättningen var, att Konungen förklarat sådana förhållanden,

som i 1 § av lagen avsågos, vara för handen (krig, krigsfara etc.), att inom

kommun priset å sådan förnödenhet stegrades väsentligt högre än förhållandena

påkallade samt att av Konungen åsatt maximipris ej var inom kommunen

gällande. Länsstyrelsens förordnande örn maximipris skulle ofördröjligen

underställas Konungens prövning och fastställelse men skulle lända

till efterrättelse, intill dess annorlunda kunde varda av Konungen bestämt.

Livsmedelsnämnd, kommunalnämnd eller magistrat ägde hos länsstyrelse

hemställa örn sådant förordnande och innan detta meddelades skulle livsmedelsnämnd

lia haft tillfälle att yttra sig.

I det remitterade förslaget har bestämmelsen om rätt för länsstyrelse att

fastställa maximipris för viss kommun ersatts med bestämmelse i 2 § om

skyldighet för länsstyrelse att göra anmälan till Konungen om inom visst

område inträffad prisstegring. I promemorian anföres härom:

Bestämmelserna i 2 § av 1918 års lag motiverades med att det kunde tänkas,

att mellanhänderna på en viss ort oskäligt fördyrade livsförnödenheter,

som kunde på helt närliggande orter tillhandahållas till vida lägre priser.

Befogenheten borde ej utövas annat än i undantagsfall. Emellertid ansågs

redan tillvaron av en sådan befogenhet skola under vissa omständigheter

komma att underlätta de kommunala livsmedelsnämndernas strävanden, i det

att därigenom åt nämnderna och av dem förda underhandlingar bereddes

ökad auktoritet. Den befogenhet som sålunda tillagts länsstyrelserna torde

emellertid endast undantagsvis lia kommit till användning under världskriget.

Det är vidare särskilt med hänsyn till de ändrade grunderna för maximiprisens

bestämmande uppenbart, att hithörande frågor ur enhetlighetens synpunkt

beredas den mest tillfredsställande behandling, örn endast Kungl. Maj :t

har rätt att förordna örn maximipris. Kungl. Majit kan ju förordna om

maximipris allenast för visst område. Länsstyrelses beslut skulle visserligen

kunna meddelas med mindre tidsutdräkt men å andra sidan bleve frågan

icke därmed slutgiltigt avgjord, då beslutet ju skulle underställas Kungl.

Majit. I förslaget har med hänsyn härtill någon befogenhet för länsstyrelserna

alt förordna örn maximipris icke upptagits. Emellertid har i stället

i förslaget föreskrivits, att länsstyrelse bör, örn Konungen förklarat sådana

förhållanden, sorn i lagen avses, vara för handen, ofördröjligen göra anmälan

tili Konungen, därest priset å förnödenhet, varom där sägs, inom visst

område visar en väsentlig stegring. Sådan anmälan skall dock ej ske, om

högsta pris för förnödenheten är inom området gällande på grund av för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

ordnande av Kungl. Maj:t. Den omständigheten att länsstyrelse gör sådan

anmälan synes böra verka hämmande på en prisstegringsrörelse, då maximiprisets

storlek ju kan bestämmas utan hänsyn till inträdd prisstegring.

Rikskommissionen har härom anfört:

Rikskommissionen funne det i och för sig lämpligt, att, såsom föreslagits,

rätten att förordna om maximipris förbehölles Kungl. Majit. Man torde väl

kunna räkna med, att det under en utvecklad kristidshushållning icke bleve

länsstyrelserna utan särskilt tillsatta kristidsmyndigheter, som finge till uppgift

att följa förhållandena på de olika varumarknaderna och vid behov taga

initiativ till ingripanden mot framträdande prisstegringstendenser. Åt dessa

myndigheter, vilka finge förutsättas komma att innesluta representanter för

olika näringsintressen, torde dock knappast kunna anförtros att fatta beslut

angående bestämmandet av maximipris. Såsom 2 § avfattats innehölle den

emellertid endast en bestämmelse av administrativ karaktär, vilken icke torde

ha sin plats i själva lagen.

Sveriges köpmannaförbund har ansett det olämpligt att fastställa maximipris

allenast för visst område och olika pris för olika områden.

Av de skäl som anföras i den remitterade promemorian anser jag, att

rätten att föreskriva maximipris bör förbehållas Kungl. Majit samt att den

även bör kunna avse fastställelse av maximipris för allenast visst område

av riket liksom ock av olika pris för olika områden. Uppenbart är emellertid,

att maximipris i regel bör fastställas för riket i dess helhet.

Den i det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen om skyldighet för

länsstyrelsen att göra anmälan till Konungen om inom visst område inträffad

prisstegring synes, med beaktande av vad rikskommissionen i denna del anmärkt,

lämpligen böra meddelas i administrativ ordning. Nämnda bestämmelse

har därför icke upptagits i det nu förevarande förslaget.

I fråga om grunderna för bestämmandet av maximiprisets höjd får jag

— med understrykande av vad härutinnan anförts i den remitterade promemorian

— hänvisa till de principiella synpunker, som utvecklats i den

allmänna motiveringen till lagförslaget.

Då enligt det remitterade förslaget möjlighet skulle föreligga att genomföra

en prisreglering beträffande varje för befolkningen eller produktionen viktig

förnödenhet, anser jag, att den i förslaget införda uppräkningen av vissa

varutyper bör såsom överflödig bortfalla. Beträffande den utsträckning i

vilken varor kunna bli föremål för reglering hänvisar jag till den allmänna

motiveringen.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § i 1918 års maximiprislag och i det remitterade

förslaget.

Genom denna paragraf erhåller länsstyrelse rätt att under vissa omständigheter

låta för ägares eller innehavares räkning verkställa tvångsförsäljning

av förnödenhet, varå maximipris fastställts. Försäljningen skall ske

till maximipriset, eventuellt minskat med högst tio procent. Denna rätt till
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

29

mättes under krigstiden stor betydelse såsom ett påtryckningsmedel mot varuinnehavarna.

Det må påpekas, att rätten är av annan natur än den förfoganderätt

över förnödenheter, varom stadgas i förslaget till allmän förfogandelag.

Förfoganderätten innebär nämligen i princip, att förnödenhet

avstås till kronan, kronan obetaget att använda förnödenhet ej blott för statens

utan även för befolkningens eller produktionens behov.

I promemorian anföres:

I 3 § av 1918 års lag stadgades, att tvångsförsäljning av vara, å vilken

maximipris fastställts, skulle ske genom livsmedelsnämnds försorg eller i

annan lämplig ordning. Enligt vad av rikskommissionen upplysts motsvaras

i den av kommissionen planlagda kristidsadministrationen världskrigsårens

livsmedelsnämnder av kristidsnämnder. Emellertid har icke i nu föreliggande

lagförslag ansetts böra upptagas några bestämmelser om kristidsnämndernas

befattning med ärenden enligt maximiprislagen. Detta synes lämpligen kunna

ordnas i instruktionerna för dessa nämnder.

I detta sammanhang torde böra erinras om att inom socialdepartementet utarbetats

visst lagförslag innebärande skyldighet för kommunerna att i krissituationer

tillsätta kristidsnämnder och vidkännas kostnaderna därför.

4—6 §§.

Dessa paragrafer motsvara 4—6 §§ i 1918 års maximiprislag och i det remitterade

förslaget.

I 6 § ha i det remitterade förslaget vissa ändringar vidtagits i förhållande

till 1918 års lag för att uppnå överensstämmelse med stadgandena om husrannsakan.

Sista stycket i 6 § av det remitterade förslaget, som stadgar förbud

att yppa vad som inhämtats vid undersökning eller granskning, varom

i paragrafen omförmäles, har i det nu ifrågavarande förslaget överflyttats till

9 §. Jag hänvisar till vad i nämnda sammanhang anföres.

7 §■

I promemorian anföres härom:

Här intagna bestämmelser om rätt för länsstyrelse att meddela ordningsföreskrifter

beträffande detaljhandeln med särskilda varor överensstämma i

stort sett med stadgandet i 7 § av 1918 års maximiprislag. I nämnda paragraf

föreskrevs emellertid även rätt för länsstyrelse att stadga förbud

mot att, på en gång eller under viss tid, sälja till samme förbrukare eller

samma hushåll mer än viss angiven myckenhet av vara eller att sälja av

viss vara annorledes än mot avlämnande av skriftliga, av livsmedelsniimnd

utfärdade anvisningar. Rörande sådan reglering av detaljhandeln har rikskommissionen

upplyst, att den planlagt anordningar, som syfta till att vid

behov kunna genomföra ett för hela riket gällande enhetligt system. I följd

därav lia bestämmelser i sådant hänseende ej upptagits i förslaget.

Bötesbeloppet för överträdelse av föreskrift, som länsstyrelsen meddelat,

har ansetts beil a bestämmas till högst trehundra kronor.

Enligt 1918 års lag skulle föreskrift enligt denna paragraf insändas till jordbruksdepartementet.

Emellertid synes lämpligare att stadga, att föreskriften

skall insändas till den centrala myndighet, varom Konungen förordnar.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

I denna del ansluter jag mig till det remitterade förslaget. Ansvarsbestämmelsen

har emellertid ansetts böra upptagas i 8 §. Härom hänvisas till det

följande. Med anledning av att i en del yttranden framhållits behovet av bestämmelser

om ransonering och en planläggning av ransoneringsverksamhelen

torde höra framhållas, att en sådan planläggning verkställts av rikskommissionen

för ekonomisk försvarsberedskap. Beträffande den omfattning, i

vilken maximiprissättningen kan behöva underbyggas genom ransonering,

hänvisar jag till den allmänna motiveringen till förslaget.

8—10 §§.

Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om straff och andra påföljder

för överträdelser av lagen. De motsvara 8—10 §§ i 1918 års maximiprislag

samt 8—9 §§ i det remitterade förslaget.

Härom anföres i promemorian:

Enligt 1918 års maximiprislag var straffet för den, som med vetskap örn

att för vara gällde maximipris höll varan till salu för högre pris eller, i avsikt

att för avyttring förvärva varan, för densamma bjöd högre pris, böter

från och med fem till och med tiotusen kronor eller, om omständigheterna

voro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Några bestämmelser

örn förverkande innehöll däremot lagen icke. I de åren 1917—

1923 gällande prisockerlagarna — vari hl. a. stadgades straff för den som

beträffande livsmedel etc. antingen vid avyttring tog eller betingade sig

oskäligt pris eller för avyttring utbjöd varan för dylikt pris eller ock från

avyttring undanhöll vara, som han därför tillverkat, framvunnit eller annorledes

förvärvat, under sådana omständigheter att uppenbar fara för oskälig

prisstegring förelegat, eller under angivna omständigheter för föryttring

köpte eller eljest såsom mellanhand förvärvade vara — var straffet första

gången böter från och med tjugufem till och med tiotusen kronor eller fängelse

i högst ett år. Därjämte stadgades emellertid, att domstolen, efter ty

skäligt funnes, kunde förplikta gärningsmannen att utgiva, helt eller delvis,

värdet av taget eller betingat vederlag, värdet av vara som undanhållits

från avyttring eller värdet av vara som gärningsmannen förvärvat för avyttring.

I förslaget har med hänsyn till dagsbotssystemet det normala straffet

för bron mot lagen bestämts till dagsböter. Tiden för det fängelsestraff,

som kan ådömas vid synnerligen försvårande omständigheter, Ilar ansetts

böra utsträckas från sex månader till ett år. I överensstämmelse med vad

i militära förfogandelagen stadgas har vidare införts straff för den som

överträder det i 6 § tredje stycket stadgade förbudet att yppa förhållande

som där avses. Det kan emellertid betvivlas, om dagsböter såsom normalstraff

är en tillräckligt avskräckande påföljd för brott mot maximiprisbestämmelsema,

där motivet i de flesta fall torde vara att söka i vinningslystnad.

Av erfarenheterna från krigstiden torde framgå, att den ekonomiska

vinsten ^enom lagöverträdelser av hithörande slag ofta kan vara mycket

stor. Liksom i prisockerlagarna upptogs i det tidigare omnämnda förslaget

till allmän förfogandelag föreskrift om att egendom, som genom däri

straffbelagt förfarande undanhållits kronan, skulle vara förverkad. Ett

motsvarande stadgande synes böra inflyta i maximiprislagen. Efter mönster

av prisockerlagarna torde stadgandet böra innehålla, att domstolen må

efter ty skäligt finnes kunna förplikta gärningsmannen att utgiva, helt eller

delvis, värdet av taget eller betingat vederlag eller värdet av förnödenheter

soln undanhållits. Påföljden bör sålunda ej inträda, om förnödenheten icke

försalts utan allenast utbjudits mot vederlag överstigande maximipriset.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

31

I förhållande till det remitterade förslaget har nu ifrågavarande förslag

i här ifrågavarande delar jämkats endast i formellt hänseende. Med hänsyn

till utformningen av 1 § har det i tredje stycket av 6 § i det remitterade

förslaget stadgade förbudet att yppa vad som inhämtats vid undersökning

eller granskning, varom i nämnda paragraf förmäles, samt straffbestämmelsen

i 8 § sista punkten för överträdelse av sådant förbud sammanförts under

en särskild paragraf, 9 §. Förbudet och straffet för överträdelse därav

komma därigenom att gälla även efter det förordnande om tillämpning av

2—7 §§ upphört. Samma skäl har föranlett, att i 8 § upptagits stadgandet

om ansvar för förseelse mot bestämmelse, som med stöd av 7 § meddelats av

länsstyrelsen.

11—13 §§.

Dessa bestämmelser motsvara stadganden i 11—13 §§ av 1918 års maximiprislag

och 10—12 §§ av det remitterade förslaget.

I överensstämmelse med vad som föreslagits i förslaget till allmän förfogandelag

torde böra stadgas, att förseelse mot 9 § må av allmän åklagare

åtalas endast efter angivelse av målsäganden. I övrigt ha i dessa paragrafer

endast vidtagits några formella ändringar.

Bestämmelsen örn lagens ikraftträdande.

I det remitterade förslaget föreslogs, liksom beträffande krigstidens maximiprislagar,

att lagen skulle erhålla tidsbegränsad giltighet.

I överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande den allmänna

förfogandelagen föreslås att lagen skall gälla till och med den 31 mars 1940.

I enlighet med vad sålunda anförts har utarbetats förslag till lag örn fastställande

av högsta pris å vissa förnödenheter (maximiprislag).

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över förslaget,

av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Henrik Klackenberg.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om fastställande av högsta pris å vissa förnödenheter

(maximiprislag).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej

är samlad, förordna, att vad i 2—-7 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må

förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse

utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.

Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda

tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

2 §.

Om priset å förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen,

kan förväntas visa en stegring, vilken, ensam eller i förening med

prisstegring å andra förnödenheter, kan medföra en fortgående försämring

av den svenska kronans inhemska köpkraft eller en avsevärd nedsättning av

befolkningens levnadsstandard, må Konungen, där så prövas nödigt, föreskriva,

att vid frivillig försäljning av sådan förnödenhet skäligt av Konungen

bestämt pris ej må överskridas.

Högsta pris å förnödenhet må fastställas för riket eller för visst område

av riket och må, örn förhållandena därtill föranleda, bestämmas olika för

särskilda områden, så ock för olika slag av handel.

Från föreskrift, som i denna paragraf sägs, må Konungen medgiva de

undantag, som prövas skäliga.

3 §•

Vägrar den, som i avsevärd myckenhet äger eller innehar någon för honom

eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 289.

33

uppenbarligen ej behövlig förnödenhet, för vilken gäller enligt 2 § fastställt

högsta pris, att sälja förnödenheten till sådant pris och finnes förnödenhetens

försäljning vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik förnödenhet,

äger länsstyrelse låta i lämplig ordning för ägarens eller innehavarens

räkning och på hans bekostnad sälja förnödenheten till det fastställda

priset eller, där länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter

så finner skäligt, till nämnda pris minskat med högst tio procent.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där borgenär

såsom pant eller eljest under panträtt innehar förnödenhet, som i första

stycket avses, eller har rätt att kvarhålla sådan förnödenhet såsom säkerhet

för sin fordran; och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.

Länsstyrelsens beslut om förnödenhets försäljning skall gå i verkställighet,

ändå att det överklagas.

4 §.

Kan förväntas att kostnad för transport eller tillhandahållande av i 2 §

omförmäld förnödenhet ökas så, att priset på förnödenheten stegras på sätt

i nämnda paragraf avses, äger Konungen, där så prövas nödigt, föreskriva,

att dylik kostnad ej må överstiga av Konungen bestämt belopp; och skall vad

i samma paragraf stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Gäller för förnödenhet enligt 2 § fastställt högsta pris eller har någon till

offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vilket

förnödenhet må av honom försäljas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer

med offentlig myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens

försäljning fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes.

6 §•

Det åligger en var att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet,

lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet,

varom i 2 § förmäles.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda i fråga örn sitt innehav av förnödenheten,

må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet,

varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker och

affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående undersökning

eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning

må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående

husrannsakan äga tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 289.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

7 §■

Länsstyrelse äger, därest så finnes av behovet påkallat, att beträffande

detaljhandel med förnödenhet, varom i 2 § förmärs, för kommun eller del av

kommun meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet för handlande

att i eller vid försäljningslokalen hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet

samt angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet efter

vikt eller efter mått, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad

att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller

förbrukning av förnödenhet.

Bestämmelse, som nu avses, skall så snart ske kan införas i länskungörelserna

och en eller flera tidningar i orten ävensom insändas till den centrala

myndighet Konungen bestämmer. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om ändring i eller återkallelse av meddelad bestämmelse.

8 §.

Har någon med vetskap därom att för förnödenhet gäller enligt 2 § fastställt

högsta pris i strid mot sålunda meddelad föreskrift hållit förnödenheten

till salu för högre pris eller i avsikt att för avyttring förvärva förnödenheten

för densamma bjudit högre pris, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till fängelse i högst ett år dömas.

Lika med saluhållande av förnödenhet till högre pris än det fastställda

eller bjudande av sådant högre pris anses, örn för överlåtelse av förnödenheten,

på sätt i första stycket sägs, krävts eller bjudits i annat än penningar

utgående vederlag till värde uppenbarligen överstigande det fastställda priset.

Till straff, som i första stycket sägs, dömes ock den, som med vetskap örn

att högsta belopp för kostnad är enligt 4 § bestämt, för kostnaden gjort sig

till godo högre belopp eller ock i annat än penningar utgående vederlag till

värde uppenbarligen överstigande det bestämda beloppet.

Lag samma vare, där någon handlat i strid mot sådan av honom avgiven

utfästelse, som i 5 § avses, eller brutit mot det i samma paragraf stadgade

förbudet.

Lag samma vare ock, där någon vid förfrågan enligt 6 § vägrat att lämna

upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning

eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet

örn sitt innehav av förnödenhet.

För förseelse mot bestämmelse, som i 7 § sägs, äger länsstyrelsen bestämma

böter från och med två till och med trehundra kronor.

9 §.

Vad som inhämtats vid undersökning eller granskning, som i 6 § andra

stycket omförmäles, må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande

av det med undersökningen eller granskningen avsedda ändamålet.

Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 289.

10 §.

Fälles någon till straff enligt 8 § 1—5 styckena, må domstolen, efter ty

skäligt finnes, förplikta honom att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag

eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.

11 §•

Förseelse, som i denna lag avses, åtalas av allmän åklagare; dock äger

denne anhängiggöra talan för förseelse mot 9 § allenast efter angivelse av

målsäganden. Åtal för förseelse mot bestämmelse, varom i 7 § förmäles, anhängiggöres

vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol. Förseelse, som i övrigt

i denna lag avses, åtalas vid allmän domstol.

12 §.

Böter för förseelse mot denna lag eller mot bestämmelse, varom i 7 § förmäles,

ävensom vad någon förpliktats utgiva enligt 10 § tillfalla kronan.

13 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till

och med den 31 mars 1940. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet

begången förseelse, som i lagen avses, skall vad där är stadgat äga

tillämpning även efter sistnämnda dag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 289.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om fastställande av högsta pris å vissa förnödenheter

(maximiprislag).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig, krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden

må Konungen, där så prövas nödigt, efter ty nedan stadgas förordna,

att vid frivillig försäljning av livsmedel, foder för kreatur, bränsle, beklädnadsvara

eller annan för befolkningen eller produktionen viktig förnödenhet

skäligt av Konungen bestämt pris ej må överstigas.

Förordnande enligt första stycket må meddelas,

a) örn utbudet inom riket eller del därav av förnödenheten företer sådan

nedgång, att därigenom priset å förnödenheten kan förväntas visa en stegring,

vilken, ensam eller i förening med dylik prisstegring å andra förnödenheter,

skulle medföra en fortgående försämring av den svenska kronans

inhemska köpkraft, eller ock

b) örn priset å förnödenheten stegras i sådan grad, att genom prisstegringen,

ensam eller i förening med dylik prisstegring å andra förnödenheter, en

avsevärd nedsättning av förbrukarnas levnadsstandard framkallas.

Högsta pris å förnödenhet må fastställas allenast för visst område av riket

och må, ändå att förnödenhetens beskaffenhet är lika, bestämmas olika för

särskilda områden, så ock för olika slag av handel.

Från förordnande, som ovan sägs, må Konungen medgiva de undantag,

som kunna prövas skäliga.

2 §•

Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § första stycket avses,

vara för handen, och visar priset å förnödenhet, varom där sägs, inom

visst område en väsentlig stegring, bör, därest högsta pris för förnödenheten

ej är inom området gällande på grund av förordnande enligt 1 §, länsstyrelsen

om den inträffade prisstegringen ofördröjligen göra anmälan till

Konungen.

3 §■

Vägrar den, som i avsevärd myckenhet äger eller innehar någon för honom

eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel uppenbarligen

ej behövlig förnödenhet, för vilken gäller av Konungen enligt 1 §

fastställt högsta pris, att sälja förnödenheten till sådant pris och finnes för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

37

nödenhetens försäljning vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik

förnödenhet, åge länsstyrelsen låta i lämplig ordning för ägarens eller

innehavarens räkning och på hans bekostnad sälja förnödenheten till det

fastställda priset eller, där länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter

så finner skäligt, till nämnda pris minskat med högst tio procent.

Vad sålunda är stadgat åge motsvarande tillämpning, där borgenär såsom

pant eller eljest under panträtt innehar förnödenhet, som i första stycket avses,

eller har rätt att kvarhålla sådan förnödenhet såsom säkerhet för sin

fordran; och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.

Länsstyrelsens beslut örn förnödenhets försäljning skall gå i verkställighet,

ändå att det överklagas.

4 §■

Finnes under förhållanden, som angivas i 1 § första stycket, att kostnad för

transport eller tillhandahållande av däri omförmäld förnödenhet ökas på

sådant sätt, att priset på förnödenheten stegras eller kan förväntas bliva stegrat,

på sätt i 1 § andra stycket avses, åge Konungen, där så prövas nödigt,

förordna, att dylik kostnad ej må överstiga av Konungen bestämt belopp;

och skall vad i 1 § tredje och fjärde styckena stadgas äga motsvarande tilllämpning.

5 §.

Gäller för förnödenhet enligt 1 § fastställt högsta pris eller har någon till

offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vilket

förnödenhet må av honom försäljas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer

med offentlig myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens

försäljning fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes.

6 §■

Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § första stycket avses,

vara för handen, åligger en var att, vid förfrågan av länsstyrelsen eller

polismyndighet, lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han

innehar förnödenhet, som i nämnda paragraf omförmäles.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda i fråga om sitt innehav av förnödenheten,

må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet, varöver

han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker och affärshandlingar.

I fråga örn befogenhet att besluta angående undersökning^ eller

granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning må äga

rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående husrannsakan

äga tillämpning.

Vad vid sådan undersökning eller granskning inhämtas må ej yppas i

vidare mån än som erfordras för vinnande av det med undersökningen eller

granskningen avsedda ändamål.

Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § första stycket avses,

vara för handen, äge länsstyrelsen, därest sådant finnes av behovet påkallat,

att beträffande detaljhandel med förnödenhet, varom där sägs, för

kommun eller del av kommun meddela särskilda föreskrifter:

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

angående skyldighet för handlande att i eller vid försäljningslokalen hava

uppsatt anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet;

angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet efter vikt eller efter

mått;

så ock annan dylik föreskrift, som må vara ägnad att motverka oskälig

prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnödenhet.

För förseelse mot föreskrift, som ovan sägs, åge länsstyrelsen bestämma

böter från och med två till och med trehundra kronor.

Föreskrift, som i denna paragraf avses, skall, så snart ske kan, införas i

länskungörelserna och en eller flera tidningar i orten ävensom insändas till

den centrala myndighet Konungen bestämmer. Vad nu är stadgat angående

föreskrifts kungörande skall även tillämpas, då sådan föreskrift ändras eller

återkallas.

8 §.

Den, som med vetskap därom att för förnödenhet gäller enligt 1 § fastställt

högsta pris håller förnödenheten till salu för högre pris eller, i avsikt

att för avyttring förvärva förnödenheten, för densamma bjuder högre pris,

straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

dömas till fängelse i högst ett år.

Lika med saluhållande av förnödenhet till högre pris än det fastställda

eller bjudande av sådant högre pris anses, om för överlåtelse av förnödenheten,

på sätt i första stycket sägs, kräves eller bjudes i annat än penningar

utgående vederlag till värde uppenbarligen överstigande det fastställda priset.

Till straff, som i första stycket sagts, dömes ock den, som, med vetskap örn

att högsta belopp för kostnad är enligt 4 § bestämt, för kostnaden gör sig

till godo högre belopp eller ock i annat än penningar utgående vederlag till

värde uppenbarligen överstigande det bestämda beloppet.

Samma lag vare, där någon handlar i strid mot sådan av honom avgiven

utfästelse, som i 5 § avses, eller bryter mot det i samma paragraf stadgade

förbudet,

eller vid förfrågan enligt 6 § vägrar lämna upplysning eller ock vid sådan

förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning, som avses i

samma paragraf, söker vilseleda myndighet om sitt innehav av förnödenhet,

eljer ock överträder det i 6 § tredje stycket stadgade förbudet att yppa förhållande,

som där avses.

9 §•

Fälles någon till straff enligt 8 §, må domstolen, efter vad som finnes skäligt,

förplikta gärningsmannen att utgiva, helt eller delvis, värdet av taget

eller betingat vederlag eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.

10 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt 7 § given föreskrift åtalas av allmän

åklagare.

Åtal för förseelse mot föreskrift, varom i 7 § förmäles, anhängiggöres vid

polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där

sådan icke finnes, vid allmän domstol. Förseelse, som i 8 § sägs, åtalas vid

allmän domstol.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

11 §.

Böter för förseelse mot föreskrift, som i 7 § omförmäles, böter, som ådömas

enligt 8 §, så ock vad gärningsmannen förpliktats utgiva enligt 9 § tillfalla

kronan.

12 §.

Konungen åge meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den och gäller till och med den

. Beträffande sådan under lagens giltighet begången förseelse,

som i lagen avses, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 289-

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 maj

1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 18 april 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 31 mars 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag örn fastställande av högsta pris å vissa

förnödenheter (maximiprislag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren O. Thulin.

Lagrådet yttrade:

Då termen maximipris kommit till användning i rubriken, synes det redan

av lagtekniska skäl önskvärt, att termen, som ej alls förekommer i lagtexten,

definieras däri. Detta kan lämpligen ske på det sätt, att i 2 § Konungens

där omförmälda föreskrift får innefatta, att vid frivillig försäljning av förnödenhet

visst pris som av Konungen funnits skäligt (maximipris) ej må

överskridas, samt att i 4 § stadgas, att Konungen må bestämma maximipris

jämväl för kostnad som där avses. Iakttages detta, kan lagens rubrik ändras

till maximiprislag samt vid avfattningen av de ställen i lagtexten, där stadganden

meddelas i avseende å maximipris, den sålunda förordade terminologien

användas.

I fråga om straffbestämmelser av sådan art som de i 8 § upptagna torde

någon tvekan icke kunna råda därom, att strafflagens delaktighetsregler äro

utan särskild föreskrift tillämpliga. Mot att förslaget icke innehåller någon

motsvarighet till det uttryckliga stadgande härutinnan, som fanns upptaget i

lagen den 30 april 1918, är alltså intet att erinra. Såsom framgår av vad som

förekom vid tillkomsten av nyssnämnda lag, vars straffbestämmelser väsentligen

överensstämma med det remitterade förslagets, är emellertid — ehuru

den som köper förnödenhet till pris, överstigande maximipriset, i allmänhet

lärer vara att betrakta såsom delaktig i den förseelse, vartill säljaren gjort

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

41

sig förfallen -—- ej avsett att straffa köparen i vidare mån än som uttryckligen

angivits i paragrafen, vilket lärer innebära att köparen skall straffas endast

om han handlat i avsikt att avyttra förnödenheten. Förslagets ståndpunkt

härutinnan torde böra komma till tydligare uttryck i lagtexten, lämpligen på

det sätt, att i första stycket såsom straffbart angives att någon med i förslaget

angiven vetskap och i strid mot föreskrift om maximipris saluhållit

förnödenhet för högre pris än maximipriset, eller i återförsäljningssyfte för

förnödenheten betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris än maximipriset

samt att till paragrafen fogas föreskrifter örn att köpare ej må dömas

till ansvar i andra fall än i paragrafen sagts och att den, som betalat

kostnad varom stadgas i 4 §, ej på sådan grund må dömas för delaktighet i

förseelse, som avses i tredje stycket.

I samband med den ändring, som sålunda förordas, torde paragrafen

lämpligen böra underkastas en redaktionell omarbetning efter mönstret av

t. ex. 132 § lagen om aktiebolag. Iakttages detta, föranledes därav viss

jämkning av 10 §.

Den i 9 § meddelade föreskriften om tystnadsplikt torde böra utsträckas

att gälla jämväl vad som inhämtats genom svar å förfrågan jämlikt 6 § första

stycket.

Under åberopande av vad lagrådet anfört i sitt yttrande denna dag över

upprättat förslag till allmän förfogandelag hemställer lagrådet, att i övergångsbestämmelserna

till nu förevarande lag införes stadgande att förordnande,

som meddelats jämlikt lagen, ej skall gälla längre än lagen äger giltighet

samt att i 9 § meddelad föreskrift örn tystnadsplikt och vad i lagen

stadgas rörande överträdelse av samma föreskrift skall gälla även därefter.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Ihhang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami.

Nr 230.

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 289.

Utdrag av protokollet över j mansdr enden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 maj 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena^ Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund,

Eriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 4 maj

1939 avgivna utlåtande över det den 31 mars 1939 till lagrådet remitterade

förslaget till lag örn fastställande av högsta pris d vissa förnödenheter (maximi

prislag).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Vad lagrådet anfört beträffande 2 och 4 §§ synes icke böra möta någon

erinran. Att termen maximipris införes i dessa paragrafer utesluter uppenbarligen

icke, att högsta pris kan fastställas i relation till annat pris. Därjämte

torde, såsom lagrådet ifrågasatt, lagens rubrik böra förkortas till maxiprislag

samt vid avfattningen av de ställen i lagtexten, där stadganden

meddelas i avseende å maximipris, den av lagrådet förordade terminologien

användas.

De erinringar, som lagrådet framställt beträffande 8 och 9 §§, samt lagrådets

hemställan örn komplettering av övergångsbestämmelsen till lagen

synas likaledes böra beaktas.

Därjämte torde i lagtexten böra vidtagas vissa smärre jämkningar av

formell natur.

Under åberopande av att proposition i ämnet jämlikt § 54 riksdagsordningen

torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande

till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer

föredraganden härefter, att det i enlighet med vad sålunda anförts jämkade

lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Holger Anderson.

397649. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:390 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till maximiprislag. a1 i texten
  2. 1LU 1939:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till maximiprislag, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten