Med förslag till maximiprislag
1939-05-05 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:289, Med förslag till maximiprislag
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
1
Nr 289.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till maximiprislag;
given Stockholms slott den 5 maj 1939.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till maximiprislag.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 289.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
Förslag
till
Maximiprislag.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2—7 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må
förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
2 §•
Om priset å förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen,
kan förväntas visa en stegring, vilken, ensam eller i förening med
prisstegring å andra förnödenheter, kan medföra en fortgående försämring
av den svenska kronans inhemska köpkraft eller en avsevärd nedsättning av
befolkningens levnadsstandard, må Konungen, där så prövas nödigt, föreskriva,
att vid frivillig försäljning av sådan förnödenhet visst pris som av
Konungen funnits skäligt (maximipris) ej må överskridas.
Maximipris å förnödenhet må fastställas för riket eller för visst område
av riket och må, om förhållandena därtill föranleda, bestämmas olika för
särskilda områden, så ock för olika slag av handel.
Från föreskrift, som i denna paragraf sägs, må Konungen medgiva de
undantag, som prövas skäliga.
3 §.
Vägrar den, som i avsevärd myckenhet äger eller innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
uppenbarligen ej behövlig förnödenhet, för vilken maximipris gäller, att sälja
förnödenheten till sådant pris och finnes förnödenhetens försäljning vara
erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik förnödenhet, äger länsstyrelse
låta i lämplig ordning för ägarens eller innehavarens räkning och på
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
3
hans bekostnad sälja förnödenheten till det fastställda priset eller, där länsstyrelsen
på grund av särskilda omständigheter så finner skäligt, till nämnda
pris minskat med högst tio procent.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar förnödenhet, som i första
stycket avses, eller har rätt att kvarhålla sådan förnödenhet såsom säkerhet
för sin fordran; och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.
Länsstyrelsens beslut om förnödenhets försäljning skall gå i verkställighet,
ändå att det överklagas.
4 §.
Kan förväntas att kostnad för transport eller tillhandahållande av i 2 §
omförmäld förnödenhet ökas så, att priset på förnödenheten stegras på sätt
i nämnda paragraf avses, äger Konungen, där så prövas nödigt, bestämma
maximipris jämväl för kostnad som här avses; och skall vad i samma paragraf
stadgas äga motsvarande tillämpning.
5 §.
Gäller för förnödenhet maximipris eller har någon till offentlig myndighet
gjort särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vilket förnödenhet må
av honom försäljas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig
myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning fordras,
att jämväl annan förnödenhet inköpes.
6 §•
Det åligger en var att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet,
lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet,
varom i 2 § förmäles.
Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda myndighet i fråga örn sitt innehav av
förnödenheten, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller
annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker
och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående
undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid,
då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna
angående husrannsakan äga tillämpning.
7 §■
Länsstyrelse äger, därest så finnes av behovet påkallat, att beträffande
detaljhandel med förnödenhet, varom i 2 § förmäles, för kommun eller del av
kommun meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet för handlande
att i eller vid försäljningslokalen hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet
samt angående skyldighet alt sälja visst slags förnödenhet efter
vikt eller efter mått, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller
förbrukning av förnödenhet.
Bestämmelse, som nu avses, skall så snart ske kan införas i länskungörelserna
och en eller flera tidningar i orten ävensom delgivas den centrala
myndighet Konungen bestämmer. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om ändring i eller återkallelse av meddelad bestämmelse.
8 §.
Med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst ett år straffes
1) den, som med vetskap därom att för förnödenhet gäller maximipris
saluhållit förnödenheten för högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma
betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris;
2) den, som med sådan vetskap, som under 1) sägs, för överlåtelse av förnödenhet
krävt eller i återförsäljningssyfte betalat eller förklarat sig villig
att betala i annat än penningar utgående vederlag till värde uppenbarligen
överstigande maximipriset;
3) den, som med vetskap om att maximipris är bestämt i fall som avses i
4 § för där avsedd kostnad gjort sig till godo högre belopp eller ock i annat
än penningar utgående vederlag, till värde uppenbarligen överstigande maximipriset;
4)
den, som handlat i strid mot sådan av honom avgiven utfästelse, som i
5 § avses, eller brutit mot det i samma paragraf stadgade förbudet;
5) den, som vid förfrågan enligt 6 § vägrat att lämna upplysning eller
ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning,
som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet om sitt innehav
av förnödenhet.
Ej må köpare i andra fall än som ovan sagts dömas till ansvar enligt denna
paragraf; ej heller må den som betalat kostnad varom stadgas i 4 § på sådan
grund dömas för delaktighet i förseelse som avses under 3).
För förseelse mot bestämmelse, som i 7 § sägs, äger länsstyrelsen bestämma
böter från och med två till och med trehundra kronor.
9 §•
Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan undersökning
eller granskning, som i 6 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som
erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen eller
granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter
eller fängelse.
10 §.
Fälles någon till straff enligt 8 § första stycket, må domstolen, efter ty
skäligt finnes, förplikta honom att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag
eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
5
11 §•
Förseelse, som i 9 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden. Åtal för förseelse, som avses i 8 § sista stycket,
anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol. Förseelse, som
i övrigt i denna lag avses, åtalas vid allmän domstol.
12 §.
Böter, varom stadgas i denna lag, ävensom vad någon förpliktats utgiva
enligt 10 § tillfalla kronan.
13 §.
Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit trän trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1940. Förordnande, som meddelats jämlikt denna
lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. I 9 § meddelad föreskrift
om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av samma
föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om sådan under tiden för lagens
giltighet begången förseelse, som i lagen avses, skall äga tillämpning även
efter det lagen i övrigt upphört att gälla.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 31 mars 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engrerg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till lag örn fastställande
av högsta pris å vissa förnödenheter (maximiprislag) samt anför därvid:
Under
det senaste världskriget medgavs Kungl. Majit genom särskilda, temporärt
gällande lagar rätt, bland annat, att förfoga över och fastställa maximipris
å för befolkningen viktiga förnödenheter. Dessa kristidslagar upphörde
att gälla år 1921. Frågan om en motsvarande beredskapslagstifKling för fall
av krig eller krigsfara har sedermera upptagits till övervägande inom rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap. Med skrivelse den 27 september
1938 har kommissionen till Kungl. Majit överlämnat förslag till allmän
förfogandelag m. m. Detta ligger till grund för det lagförslag i ämnet
som förut i dag anmälts av chefen för justitiedepartementet. Från rikskommissionens
kansli har vidare till justitiedepartementet överlämnats ett
förslag till lag örn fastställande av högsta pris å vissa varor.
Med utgångspunkt från sistnämnda förslag, vilket i allt väsentligt överensstämmer
med den under det senaste världskriget gällande maximiprislagstiftningen,
har inom justitiedepartementet, efter samråd med finansdepartementet,
utarbetats en promemoria med förslag till lag örn fastställande av
högsta pris å vissa förnödenheter (maximiprislag). över denna promemoria
lia yttranden efter remiss avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet har sedermera för vidare beredning överlämnats till finansdepartementet.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga frågan örn en beredskapslagstiftning
till möjliggörande av statlig prisreglering i händelse av krig eller
krigsfara.
Den av världskriget 1914—1918 föranledda maximiprislagstiftningen.
Den 9 oktober 1914 utfärdades en lag örn förfogande över vissa varor vid
krig eller krigsfara. Genom denna lag erhöll Konungen rätt att i fråga örn
Kungl. Maj:ts proposition nr 289-
7
de viktigaste förnödenheterna fastställa maximipris och förordna om förnödenheternas
avstående till kronan mot lösen. Denna lag, som gällde till och
med den 30 april 1915, förlängdes därefter på ett år. År 1916 utbrötos bestämmelserna
örn maximipris till en särskild lag, vilken liksom den nya förfogandelagen
antogs på ett år och sedermera förlängdes år från år till år 1921,
då den upphörde att gälla. 1916 års maximiprislag nådde sin slutliga utformning
genom lagen den 30 april 1918 om fastställande av högsta pris å vissa
varor under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden m. m. I denna
lag stadgades bl. a., att om vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig,
eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden funnes, att
inom riket eller del därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara som vöre
avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara
eller annan dylik förnödenhet stegrades väsentligt högre än förhållandena
påkallade, ägde Konungen, där så prövades nödigt, i erforderlig omfattning
förordna, att vid frivillig försäljning av sådan vara skäligt, av Konungen
bestämt pris ej finge överstigas. Sådant högsta pris kunde, ändå att
varans beskaffenhet vore lika, bestämmas olika för särskilda delar av riket
samt för olika slag av handel. Konungen finge medgiva skäliga undantag.
Örn Konungen ej förordnat örn högsta pris, ägde länsstyrelse på förslag av
livsmedelsnämnd, kommunalnämnd eller magistrat eller eljest förordna, att
vid detaljhandel med livsmedel m. m. inom viss kommun skäligt av länsstyrelsen
bestämt pris ej finge överstigas. Innan sådant förordnande om lokalt
maximipris meddelades, skulle livsmedelsnämnd ha haft tillfälle att yttra sig
i ärendet. Länsstyrelsens förordnande skulle ofördröjligen underställas Konungens
prövning och fastställelse. Om den, som i avsevärd myckenhet innehade
någon för honom eller hans hushåll eller för annan av honom idkad
näring än handel uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gällde av Konungen
fastställt högsta pris, vägrade att sälja varan till sådant pris och örn
varans försäljning funnes erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik
vara, ägde länsstyrelsen låta genom livsmedelsnämnds försorg eller i annan
lämplig ordning sälja varan till fastställt pris. Om länsstyrelsen av särskilda
omständigheter funne skäligt, kunde priset vid sådan tvångsförsäljning
sänkas med högst tio procent. Syftet härmed var att framkalla frivillig
försäljning. Vidare ägde Konungen förordna örn högsta kostnad för transport
eller tillhandahållande av sådana varor som avsågos i lagen. Gällde
för vara fastställt högsta pris eller hade någon till offentlig myndighet gjort
särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vilket vara finge av honom försäljas,
skulle ej, i vidare mån än som överensstämde med offentlig myndighets
anordning, såsom villkor för varans försäljning få fordras, att jämväl
annan vara inköptes. Länsstyrelsen ägde meddela föreskrifter rörande detaljhandel
med varor, som i lagen avsåges, m. m. Envar hade skyldighet att
på förfrågan av länsstyrelse eller dess ombud lämna upplysning angående
sitt innehav av varor av ifrågavarande slag. Vägrade någon vid sådan förfrågan
att lämna den begärda upplysningen eller funnes skälig anledning
misstänka, att han sökt vilseleda örn sitt innehav av varan, ägde länsstyrelsen
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 289-
låta verkställa undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet,
varöver han förfogade, samt taga del av hans handelsböcker och andra
dylika handlingar. Vad vid sådan undersökning inhämtades skulle ej få
yppas i vidare mån än som erfordrades för vinnande av det med undersökningen
avsedda ändamålet, överträdelse av förordningen straffades med böter,
eller, därest omständigheterna vore synnerligen försvårande, fängelse i
högst sex månader.
Angående maximiprislagarnas tillämpning under världskriget må nämnas,
att maximipris åsattes huvudsakligen livsmedel och lantbruksprodukter.
Bland annat gällde under längre eller kortare tid maximipris å socker, brödsäd,
mjöl, smör, ost, potatis, hö, halm, ärter, kålrötter och rovor.
Å industrivaror tillämpades däremot i regel icke maximipris. I stället
åstadkommos för en mängd varor prisregleringar på frivillighetens väg. Att
dessa prisregleringar kunde uppnås torde emellertid till stor del ha berott
på att staten genom förfogande- och maximiprislagarna ägde tillräckliga
tvångsmedel att i händelse av vägran kunna genomdriva önskvärd reglering.
Sambandet mellan maximipris- och förfogandelagarna framgick bland
annat därav, att priset vid övertagande av förnödenheter enligt förfogandelagarna
i praxis sattes lika med maximipriset.
Den inom justitiedepartementet upprättade promemorian. Det inom
justitiedepartementet upprättade förslaget till maximiprislag torde få fogas
till detta protokoll såsom bilaga (Bilaga B). Det bygger i princip på 1918
års maximiprislag. Emellertid lia förutsättningarna för åsättande av maximipris
samt föremålen för en eventuell prisreglering utvidgats och närmare
preciserats. Maximipris skulle enligt förslaget kunna åsättas även för produktionen
viktiga förnödenheter. Förutsättningarna för åsättande av maximipris
voro enligt 1 § i förslaget antingen att utbudet av förnödenheten inom
riket eller del därav företedde sådan nedgång, att därigenom priset å förnödenheten
kunde förväntas visa en stegring, vilken, ensam eller i förening
med dylik prisstegring å andra förnödenheter, skulle medföra en fortgående
försämring av den svenska kronans inhemska köpkraft, eller ock att priset
a förnödenheten stegrades i sådan grad, att genom prisstegringen, ensam
eller i förening med dylik prisstegring å andra förnödenheter, en avsevärd
nedsättning av förbrukarnas levnadsstandard framkallades.
I promemorian anföres i anslutning härtill:
Den under världskriget gällande maximiprislagstiftningen var huvudsakligen
föranledd av syftet att förhindra en av sociala skäl betungande prisstegring.
Behovet ur denna synpunkt av en dylik lagstiftning under svårare
kristider ligger i öppen dag. Men i ett allsidigt utbildat beredskapssystem är
lagstiftningen även påkallad ur vidare synpunkter. Under krigstid eller ett
av krig föranlett kristillstånd inträda erfarenhetsmässigt starka rubbningar
i förhållandet mellan utbud och efterfrågan på varumarknaderna, vanligen
beroende på att tillförseln eller produktionen av vissa varor avsevärt minskas
eller ock på att förnödenheterna i fråga, i stället för att utbjudas på mark
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 289.
9
naden, innehållas i spekulativt syfte. I den mån en mera väsentlig utbudsminskning
drabbar förnödenheter, som äro av primär betydelse för det stora
flertalet konsumenter, är det uppenbarligen icke önskvärt, att anpassningen
mellan utbud och efterfrågan åvägabringas förmedelst den vanliga prisbildningsmekanismen,
vilket i detta fall skulle kunna leda till en prisstegring av
oberäknelig omfattning och därmed till en ur social synpunkt oförsvarlig
nedpressning av förbrukarnas levnadsstandard. Härtill kommer, att en på
ifrågavarande förnödenheter inriktad prisstegring enligt vad erfarenheten visar
har en tendens att icke blott snabbt sprida sig till andra områden av
varumarknaden utan även påverka exempelvis löne- och hyresnivåerna och
sålunda utmynna i en typisk inflationistisk process. De faror, en utveckling
av sist angiven art innebär, måste tillmätas avgörande vikt vid utformningen
av de statliga beredskapsåtgärder, som taga sikte på en situation av förevarande
slag. Frånvaron av ett effektivt vapen i statsmakternas hand mot en
fortgående inflation, som leder sitt ursprung från varuknapphet på centrala
marknadsområden, måste ock betecknas såsom en allvarlig brist i världskrigets
ekonomiska lagstiftning. En statlig politik, som åsyftar att upprätthålla
penningens inhemska köpkraft, kan lika litet som en politik, vilken
strävar att förhindra en mera avsevärd sänkning av de breda lagrens levnadsstandard,
i det läge, varom nu är fråga, undgå att medföra åtgärder, som
innebära ett ingrepp i den fria prisbildningen och distributionen. Vad särskilt
angår de tänkbara åtgärder, medelst vilka en reglering av priserna kan
åstadkommas, är det påtagligt, att dylika ingrepp under vissa förutsättningar,
där marknadsförhållandena det tillåta, böra kunna bringas till stånd genom
överenskommelser mellan allmänna organ samt företag eller sammanslutningar,
som kontrollera utbudet på vederbörliga marknadsområden. Där detta
ej är möjligt, kan det emellertid bliva fråga örn att från det allmännas sida
tvångsvis fastställa priser, vilka vid köp och försäljning i öppna marknaden
ej få överskridas. Ett blott och bart dekreterande av vissa bestämda maximipriser
utan att samtidigt förutsättningar skapas för att på ena eller andra
sättet göra prissättningen effektiv annat än genom stadgat straffansvar torde
väl i och för sig knappast leda till målet, enär det synes uteslutet att räkna
med ett allmänt lojalt iakttagande av sålunda föreskrivna priser, åtminstone
såframt dessa mera avsevärt underskrida dem, som därförutan skulle bliva
rådande på marknaden. Vid frånvaro av kontrollmöjligheter blir i sådant
fall helt visst följden av tvångsprissättningen, att varorna till stor del försvinna
ur den öppna handeln och att i stället en smyghandel uppkommer med
priser, som motsvara vad köparna verkligen äro villiga att betala med hänsyn
tagen jämväl till det vid sådan handel förefintliga riskmomentet. Föreligga
emellertid möjligheter för det allmänna att genom en lämpligt utformad
förfogandelagstiftning eller eljest förskaffa sig ett relativt fast grepp över
tillgångarna å prisreglerade varuslag samt att i övrigt tillse, att gällande prisföreskrifter
allmänt iakttagas, bör en metodiskt tillämpad och med reala förhållanden
i olika hänseenden räknande maximiprispolitik kunna bliva en
verksam beståndsdel av en rationellt ordnad krigs- eller kristidshushållning.
En lag, som bereder rättslig möjlighet för genomförande vid behov av en
effektiv tvångsprissättning, torde därför få betraktas såsom ett viktigt led i ett
allsidigt utbildat beredskapssystem.
De bestämmelser, som intagits i 1918 års maximiprislag, voro resultatet av
ett under flera år fortsatt lagstiftningsarbete, varvid tillfälle gavs att småningom
utfylla de luckor, som vid tillämpningen framträtt. Ett tor en kommande
kris avsett förslag lill ny maximiprislag synes i stort sett kunna utgå från
stadgandena i nämnda lag. Sakliga avvikelser av principiell innebörd påkallas
emellertid med hänsyn till det nyss berörda önskemålet örn en utvidgning
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 289.
av förutsättningarna för en prisreglering av ifrågavarande slag. Lagstiftningens
båda huvudsyften, det penningvårdande och det socialpolitiska, böra
komma till tydligt uttryck.
I 1918 års maximiprislag var meddelandet av förordnande om maximipris
knutet till betingelsen, att priset befunnes ha uppdrivits till en nivå, väsentligt
högre än förhållandena påkallade. En sådan prisstegring torde ha ansetts
föreligga, då en varas försäljningspris för säljaren medförde avsevärt
högre än normal handelsvinst i förhållande till varans tillverknings- eller inköpsvärde.
Med formuleringen i 1918 års lag åsyftades i främsta rummet att
angiva förutsättningarna för en prisreglering, riktad mot en av sociala skäl
oförsvarlig varufördyring. Fulla skäl för ett sådant ingripande föreligga, såsom
förut berörts. I det föreliggande förslaget har betingelsen i fråga ansetts
böra komma till mera öppet uttryck och formulerats så, att priset på
viss förnödenhet stegras i sådan grad, att genom prisstegringen, ensam eller
i förening med dylik prisstegring å andra förnödenheter, en avsevärd nedsättning
av förbrukarnas levnadsstandard framkallas. Såsom tidigare framhållits,
bör emellertid en möjlighet skapas att genom maximiprisförordnande
inskrida även mot sådana prisrörelser vilka — utan att kunna sägas direkt
hava nu berörda karaktär — äga en tendens till spridning genom en fortsatt
inflationistisk prisstegring och vilka således äventyra den svenska kronans
inhemska köpkraft. En oeftergivlig förutsättning för stävjandet av dylika
inflationistiskt verkande prisrörelser är att ingripandet sker på ett tidigt
stadium, innan en utbredd prisstegringsprocess hunnit utlösas. För den
skull måste möjlighet beredas Kungl. Maj:t att ålägga maximipris redan när
en inträffad utbudsminskning giver anledning till farhågor om en prisutveckling
av sistnämnda slag, även om prisstegringen ännu icke begynt eller ännu
ej hunnit påverka penningvärdet. På grund härav bör rätt att förordna om
maximipris föreligga, om utbudet inom riket eller del därav av förnödenhet
företer sådan nedgång att därigenom priset å förnödenheten kan förväntas
visa en stegring som, ensam eller i förening med dylik prisstegring å andra
förnödenheter, skulle medföra en fortgående försämring av den svenska kronans
inhemska köpkraft.
Beträffande maximiprisets storlek har däremot den i den äldre lagstiftningen
begagnade formuleringen ansetts kunna bibehållas. Det pris, som
enligt 1 § av förslaget bestämmes av Konungen, skall vara skäligt, varmed
torde få avses, att det genomsnittligt täcker nödvändiga kostnader men därutöver
blott medger en skälig vinstprocent och i övrigt icke mer än nödigt
avviker från det prisläge som motiveras av det minskade utbudet. Av vikt
torde vara, att de åsätta maximipriserna äro väl avvägda med avseende å
förutsättningarna för produktionen av förnödenheterna. Maximipriset bör
ej stå fast, därest de omkostnader produktionen har att bära stegras. Genom
att maximipris enligt förslaget skall kunna åsättas för produktionen
viktiga förnödenheter torde emellertid en stegring av omkostnaderna för produktionen
i stort sett kunna förebyggas.
Angående innehållet i det remitterade förslaget må vidare nämnas, att rätten
för länsstyrelse att åsätta maximipris för viss kommun icke bibehållits.
I övrigt ha nyare lagstiftning, ändrade organisatoriska förhållanden och
andra omständigheter påkallat jämkningar i bestämmelserna i förhållande
till 1918 års lag. Härtill återkommer jag i det följande.
Yttranden över elen inom justitiedepartementet upprättade promemorian.
Över promemorian lia yttranden efter remiss avgivits av kommerskollegium,
Kungl. Maj:ts proposition nr 289-
11
lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, domänstyrelsen, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Vid kommerskollegiets
yttrande ha fogats utlåtanden från samtliga handelskamrar i riket,
utom dem i Borås och Gävle, samt från Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och kooperativa förbundet.
I de flesta yttrandena har tillstyrkts, att förslaget lägges till grund
för lagstiftning.
Överståthållarämbetet har uttalat, att en maximiprislag icke kunde undvaras,
när det gällde att förebygga eller lindra de ekonomiska rubbningar, som
kunde förväntas uppkomma vid krig eller krigsfara. Länsstyrelserna i
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom domänstyrelsen ha lämnat
förslaget utan erinran.
Statens jordbruksnämnd har framhållit, att åtminstone i ett mindre svårartat
krisläge tillfredsställande kontroll över avsättningen och distributionen
av åtskilliga varor skulle kunna ernås genom meddelandet av föreskrifter
angående en inskränkt förfoganderätt. Därest en dylik anordning genomfördes,
komme givetvis behovet av särskilda bestämmelser örn maximipriser
att minskas. Det vore likväl angeläget, att Kungl. Maj:t erhölle uttrycklig
befogenhet att i händelse av krig eller krigsfara åsätta maximipris. Nämnden
har vidare anfört:
Av motiven till lagförslaget framginge, att man ansett lagstiftningens huvudsyften
böra vara dels penningvårdande och dels socialpolitiska. Det vore
emellertid ofrånkomligt att vid sättandet av maximipris för jordbruksalster
taga hänsyn jämväl till andra omständigheter än dessa. Ifråga om vissa produkter
kunde det sålunda befinnas nödvändigt att till vinnande av en ökad
produktion åsätta ifrågavarande produkter priser, som vöre högre, än att de
direkt svarade emot normala produktionskostnader. I dylika fall finge de
sociala synpunkterna tillgodoses på annat sätt än genom maximiprislagstiftningen.
Lantbruksstyrelsen har uttalat sin anslutning till uppfattningen, att en
maximiprislagstiftning kunde vara behövlig i händelse av krig, krigsfara eller
eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden, samt vidare anfört:
Maximiprissättningen finge icke i övervägande grad taga hänsyn till socialpolitiska
skäl. Under de förhållanden, då maximiprislagstiftning vore avsedd
att tillämpas, torde det komma att bliva angeläget att på allt sätt stimulera
produktionen framförallt av jordbruksprodukter. Vidare torde det bliva angeläget
tillse, att prissättningen skedde på sådant sätt, att frestelsen att undanhålla
varor från marknaden icke bleve allt för stor. Även örn föreslagna
straffbestämmelser och andra påföljder syntes väl avvägda för att i görligaste
mån förhindra dylika icke önskvärda verkningar, kunde likväl tillämpningen
av en lagstiftning, som icke toge hänsyn härtill, lända till skada, varom även
erfarenheterna från det senaste världskriget gåve belägg. Därest icke en
maximiprissättning kunde åstadkommas, som tillmötesginge saväl nu uppställda
önskemål som socialpolitiska krav, syntes sistberörda krav böra lösas
med statens medverkan på samma sätt som andra sociala frågor. I maximi
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
prislagen borde sålunda tydligt komma till uttryck, att lagen skulle så tillämpas,
att produktionen av viktigare förnödenheter främjades, samt att viktigare
varor icke undanhölles marknaden.
Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har funnit det behövligt,
att möjlighet bereddes för åsättande vid krig, krigsfara eller eljest av
krig föranledda utomordentliga förhållanden av maximipris å särskilda slag
av förnödenheter, samt vidare anfört:
En dylik prisbindning kunde bliva nödvändig såsom ett medel alt i förekommande
fall hålla tillbaka i spekulativt syfte framkallade eller befarade
prisstegringar å varor, som vore av särskild betydelse för den allmänna förbrukningen
eller för produktionen, men också för att vid varubrist möjliggöra
en effektiv förbrukningsreglering. Kommissionen förutsatte emellertid,
att lagen icke komme till användning i andra fall än då den önskade prisregleringen
ej kunde nås på annat, smidigare sätt samt att vid tillämpningen
behörig hänsyn toges till resp. varors produktions- och anskaffningskostnader
och den återverkan, som prisbindningen kunde förutses komma att få å
andra varuslag. Då det remitterade förslaget syntes gå längre än vad som
vore förenligt med de sålunda av kommissionen anförda synpunkterna, vore
en omarbetning erforderlig av de för lagens tillämplighet grundläggande bestämmelserna
i 1 § andra stycket.
En ledamot av kommissionen, direktör Gabrielsson, avstyrkte framläggandet
av lagen. En annan ledamot, generaldirektör Örne, uttalade, att därest
en maximiprislag komme till stånd, det borde vara angeläget att omedelbart
upptaga hela det stora problem, vari maximiprislagen inginge såsom en integrerande
del, till övervägande. Maximipris torde så gott som alltid verka
aterhallande pa produktionen och medföra andra icke önskvärda konsekvenser.
Det övervägande, som borde komma till stånd, borde särskilt inriktas
på att med vanliga ekonomiska medel öka produktionen av de mest oundgängliga
varorna. Detta kunde bland annat ske genom lämpliga lönepolitiska
anordningar.
Kommerskollegium har med hänsyn till de tidigare erfarenheterna på området
ställt sig mycket tveksamt till den föreslagna lagstiftningen men dock
ej ansett sig kunna avstyrka densammas genomförande, då en dylik fullmaktslag
måhända under vissa förhållanden borde finnas att tillgå såsom
nödfallsutväg i en krissituation. Den största moderation torde emellertid böra
iakttagas vid en eventuell tillämpning av lagen. Kollegium hade i huvudsak
icke något att erinra mot lagförslaget i och för sig.
Beträffande de organisationer, som hörts av kommerskollegium, har förslaget
i princip tillstyrkts av handelskamrarna i Visby och örebro, Sveriges
industriförbund samt kooperativa förbundet.
Sveriges industriförbund har uttalat, att det under förhållanden av den
utomordentliga karaktär, som i lagförslaget avsåges, bleve oundvikligt, att landets
hushållning ordnades efter delvis andra riktlinjer än dem, som i mindre
extrema lägen tedde sig ändamålsenligast. Förbundet delade — med vissa
i yttrandet angivna reservationer — åsikten, att det därvid även kunde bliva
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
13
ofrånkomligt att tillgripa förordnanden om maximipris. Blotta tillvaron av
en beredskapslagstiftning på detta område kunde för övrigt tänkas psykologiskt
påverka marknaden i åsyftad riktning och därigenom i icke få fall
utgöra ett tillräckligt korrektiv mot prisstegringar. En statlig reglering av
priserna under ett krig kunde icke i alla lägen ensidigt åsyfta att hindra
en av de ekonomiska faktorerna eljest betingad varufördyring. Särskilt
därest, såsom antagligt vore, tillgången på arbetskraft inom industrien skulle
minskas, måste samhällets strävanden inriktas på en ökad realkapitalbildning
inom industriföretagen. Mot konsumentintresset måste vägas intresset
av en bibehållen industriell effektivitet. Det vore klart, att den önskvärda
produktionsstegringen lättast läte sig förverkliga inom ramen av nuvarande
ekonomiska organisation och att för uppnående av detta mål en prissättning,
som icke alltför snävt beskure vinstmöjligheterna, skulle bliva av en betydelse,
vilken icke finge underskattas.
Kooperativa förbundet har funnit det ofrånkomligt, att statsmakterna såsom
en beredskapsåtgärd utformade en maximiprislagstiftning med utgångspunkt
från de under världskriget vunna erfarenheterna.
I vissa av yttrandena från de organisationer kommerskollegium hört ha uttalats
betänkligheter mot förslaget, ehuru lagstiftningen ej avstyrkts.
Enligt Stockholms handelskammares mening måste en maximiprislag alltid
betraktas såsom ett olämpligt och otympligt remedium. Den bleve dessutom
i regel ineffektiv. Under kritiska förhållanden kunde det dock av psykologiska
skäl måhända bliva ofrånkomligt att såsom nödfallsutväg fastställa
högsta priser å viktigare levnadsförnödenheter. Handelskammaren i
Jönköping har påpekat, att maximiprisåtgärder i allmänhet hade en tendens
att medföra ökad varubrist genom de rubbningar i produktion, lagring och
distribution, som bleve en följd av deras införande. Även handelskammaren
i Norrköping har framhållit, att den föreslagna lagstiftningen vore ägnad att
motverka vad man i första hand borde eftersträva, nämligen behövlig varuförsörjning.
En ingående undersökning borde företagas rörande vilka åtgärder
till reglering av prisbildningen, som stöde statsmakterna till buds, innan
man bestämde sig för att enbart hålla en maximiprislagstiftning i beredskap.
Handelskammaren i Malmö har funnit en maximiprisreglering vara en
utomordentligt vansklig åtgärd samt erinrat om de rubbningar för produktion
och handel dylik reglering medförde under världskriget och åren närmast
därefter. Kammaren har vidare anfört:
Med hänsyn till de svårigheter och svårbedömbara och långtgående konsekvenser,
med vilka en maximiprislagstiftning med nödvändighet måste bli
förenad’, borde den icke tillgripas annat än såsom en nödfallsutväg. Även
örn, sett ur vissa synpunkter, produktionens intressen vore bäst betjänta av
att även under i lagförslaget angivna omständigheter prisbildningen lämnades
fri att baseras på tillgång och efterfrågan, kunde icke bestridas, att en
extraordinär situation kunde inträda, då en prisreglering för viktiga förnödenheter
måste bliva ofrånkomlig. Kammaren ansåge sig därför icke kunna
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
i princip motsätta sig att den föreslagna fullmaktslagstiftningen i ämnet komme
till stånd. Som i motiveringen till förslaget framhölles, förutsattes att
största möjliga samverkan mellan de statliga myndigheterna och näringslivet
skulle äga rum. Icke minst viktigt vöre att på denna väg garantier skapades
mot mannamån och orättvisa. Önskvärt vore att redan på förhand
lämpliga former kunde skapas för detta samarbete med näringsidkarna och
näringslivets organisationer, i första hand branschsammanslutningarna.
Handelskammaren i Göteborg har anfört:
Handelskammaren delade den i promemorian uttalade uppfattningen att
Kungl. Majit borde äga rätt att under i lagförslaget angivna utomordentliga
förhållanden fastställa maximipriser. Likaledes medgåve handelskammaren
att maximipriser i vissa fall kunde vara både nödvändiga och önskvärda.
Principiellt vore emellertid maximipriser, i den mån de icke avsåge viktigare
livsmedel, varå brist kunde beräknas uppstå, i allmänhet direkt skadliga, i
det de motverkade syftet därmed. Därest ett maximipris å en vara understege
det vid fri prisbildning erhållna värdet å varan, ledde priset ofrånkomligen
till en minskning av tillförseln å varan och en ökning i efterfrågan
å densamma. Maximipriset hade alltså rakt motsatt verkan mot den som
borde eftersträvas. Den naturliga följden av ett maximipris, som ej motsvarade
en varas verkliga värde, bleve därför, att de förefintliga lagren av varan
försvunne från marknaden, att nya varor icke producerades eller importerades
och att efterfrågan å varan stegrades. Givetvis kunde dessa följder i viss
utsträckning motverkas t. ex. genom införande av straff för den, som underläte
att tillhandahålla varan, genom på konstlad väg tillskapad begränsning
av efterfrågan å varan etc. Erfarenheten från det senaste världskriget
visade emellertid, att icke ens de strängaste straff och kontrollföreskrifter
förmådde hindra ett kringgående av dylika bestämmelser i form av smyghandel,
hamstring etc.
Det vore nödvändigt att maximipriser icke tillgrepes annat än i yttersta
nödfall, samt att de, då de åsattes en vara, kompletterades med effektiva åtgärder
för förhindrande av ogynnsamma verkningar.
Handelskammaren i Karlstad, som av socialpolitiska skäl likväl ej avstyrkt
den ifrågasatta lagstiftningen, kände från andra länder och alla tider intet
fall, då det avsedda syftet med maximipris vunnits. Den vetenskapliga
uppfattningen om maximiprisen hade i alla tider varit sällsynt enig om deras
fördärvlighet, och erfarenheten hade också bekräftat teoriens riktighet.
Sveriges grossistförbund har funnit maximiprisreglering förenad med betydande
olägenheter och gjorde gällande, att erfarenheten givit vid handen,
att de med maximiprisen avsedda syftemålen knappast uppnåddes. Förbundet
hade emellertid med tillfredsställelse noterat, att vid fastställandet av
maximiprisema hänsyn skulle tagas till nödvändiga kostnader och att prisen
icke mer än nödvändigt skulle avvika från det prisläge, som motiverades
av det minskade utbudet. Man måste vidare beakta det inköpspris, som
måste erläggas vid nyanskaffning. En maximiprissättning beträffande importvaror
måste i största utsträckning anknytas till världsmarknadsläget.
I yttrandet från Sveriges köpmannaförbund har framhållits, att erfarenheterna
från världskrigets maximiprislagar och deras tillämpning för handelns
vidkommande icke vore gynnsamma, samt erinrats om, att maximipriser
då ofta fastställdes utan föregående samråd mellan myndigheterna och
Kungl. Maj.ts proposition nr 289.
15
handelns män. Förbundet vore av den åsikten, att numera gynnsammare
förutsättningar funnes för samverkan mellan myndigheter och näringslivet.
Handelns organisationer och sammanslutningar hade sålunda nu en annan
och starkare ställning, varför det torde vara möjligt att ernå överenskommelse
mellan allmänna organ och enskilda företagare eller sammanslutningar
av företagare angående bestämd reglering av handeln med vissa varor. Förbundet
förutsatte, att innan ingripande skedde lagstiftningsvägen i varje särskilt
fall undersöktes, huruvida möjlighet förefunnes att uppnå frivilliga
överenskommelser. *
Endast handelskammaren i Sundsvall bär helt avstyrkt förslaget. Handelskammaren
anför:
Maximipris borde ej åsättas en vara, som staten ej hade i sin hand. Det
hade varit bättre, om man genom maximipris sökt reglera priserna å för producentens
behov erforderliga maskiner och redskap ävensom å levande inventarier,
som vore avsedda för framställning av livsmedel, än att maximera
priserna å den framställda produkten. Regleringen av handeln med smör
syntes utgöra ett varnande exempel på maximiprislagens verkningar. Sedan
förordningen om maximipris å smör den 16 november 1917 utfärdades med
föreskrift, att priset å ett kilogram smör skulle utgöra 4 kronor 80 öre, försvann
smöret ur öppna marknaden. Den huvudsakliga smörhandeln försiggick
därefter i smyg med priser varierande mellan 15 och 25 kronor för
kilogram. Därest smörpriset icke maximerats, torde med all sannolikhet
smöret såsom förut ha salubjudits å torg och butiker till priser, som icke
nått en sådan höjd. Genom regleringen kvävdes producentens lust att stegra
smörproduktionen och man kunde ju förstå det orättvisa i regleringen, då
smörproducenten själv fick betala 8 kronor för ett kilogram konsistensfett.
Handelskammaren avstyrkte en sådan reglering av produktionen, som en
maximiprislagstiftning innebure. Det syntes som örn bättre resultat skulle
kunna ernås genom en lag av samma struktur som den s. k. prisockerlagen.
En dylik lag förtoge ej lusten hos producenten att öka produktionen till det
yttersta, och domstolarna hade fri prövningsrätt i fråga om vad som kunde
anses skäligt eller oskäligt pris å en viss förnödenhetsvara.
I flera yttranden har uttryckts tvekan om maximiprislagstiftning
e n s värde i penningpolitik! hänseende.
Lantbruksstyrelsen har icke kunnat tillmäta en maximiprissättning samma
betydelse såsom valutavårdande instrument, som kommit till synes uti
promemorian. Den under och efter världskriget långt gående inflationen
i vissa länder torde väsentligen härleda sig från andra orsaker än knapphet
på vissa viktigare förnödenheter och därav följande prisstegring.
Sveriges industriförbund har påpekat att ett vidmakthållande av kronans
inhemska köpkraft förutsatte, att de inflationistiska tendenserna bekämpades
på alla de områden, där dylika företeelser kunde förväntas uppträda, och
betonat, att allmänna intressen talade för alt möjligheter skapades för en
reglering även av industriens viktigaste omkostnadspost, lönerna. Vissa åt
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 289-
gärder borde i penningpolitiskt hänseende vidtagas mot de primära orsakerna
till en prisstegringstendens, innan ett förordnande örn maximipris
tillgrepes.
Handelskammaren i Malmö har i fråga örn lagstiftningens penningvårdande
syfte ansett, att möjligheterna att genom maximipris ingripa till förhindrande
av en uppkommande allmän inflatorisk process måste bedömas skeptiskt.
En dylik process torde ytterst vara avhängig av andra ekonomiska faktorer,
omvårdnaden om statsfinanserna och penningpolitiken. Frånvaron av
ö*t fast penningvärde innebure dessutom för vårt lands vidkommande, att
den erforderliga fasta utgångspunkten för bedömande av den allmänna prisrörelsen
saknades.
Handelskammaren i Jönköping har uttalat, att.en försämring av kronans
inhemska köpkraft vid krig under alla förhållanden torde resultera av finansieringen
av alla de nya behov som krigföringen komme att ställa och torde
sålunda vara tämligen oberoende av utbudet av här ifrågavarande förnödenheter.
Levnadsstandarden torde komma att påverkas redan av bristen på
förnödenheter. Likartade synpunkter ha anförts av handelskammaren i
Karlstad.
I vissa yttranden har vidare framhållits, att bestämmelser erfordrades
om ransonering av varor vilka åsatts maximipris.
Så har exempelvis kooperativa förbundet ansett, att en prismaximering, som
icke kombinerades med en effektivt genomförd ransonering av varor och förnödenheter,
bleve fullständigt verkningslös. Förbundet toge för givet, att vid
det praktiska förverkligandet av en på lagstiftningsväg genomförd prismaximering
samtidigt erforderliga åtgärder vidtoges för att bringa den nödvändiga
varuransoneringen i verkställighet. Förberedande undersökningar borde
snarast verkställas beträffande den lämpliga utformningen av den organisatoriska
apparat, som skulle fylla funktionen att i praktiken genomföra det
kombinerade systemet av prismaximerande och varuransonerande åtgärder.
Kommerskollegium har betonat den utomordentliga vikten av att den generalplan,
som måste framkomma såsom resultat av beredskapsarbetet, i möjligaste
mån utformades i alla detaljer, så att icke luckor kvarlämnades att
fyllas, då en krissituation redan inträtt. Med särskild hänsyn till de intressen
kollegium hade att företräda önskade kollegium vidare understryka nödvändigheten
av att näringslivets representanter redan i fredstid erhölle ingående
kännedom örn de planerade åtgärdernas omfattning och beskaffenhet,
så att anpassningen i ett uppkommet krisläge kunde bliva så snabb och friktionsfri
som möjligt. Det vore givetvis härvid av största betydelse, att beredskapsprogrammet
erhölle en klar och överskådlig utformning. En intim
samverkan i prisfrågorna borde söka åstadkommas mellan de statliga myndigheterna
och näringslivet. Då denna samverkan fordrade organisatoriska
förberedelser, borde planer i sådant hänseende redan nu utarbetas, så att
ifrågavarande samarbete i en inträdd krissituation utan dröjsmål kunde förverkligas.
Kungl. Majlis proposition nr 289.
17
I vissa organisationers yttranden har föreslagits, att lagens tillämpning
skall begränsas till de fall, då Sverige bleve indraget i krig eller komme
att bliva föremål för en av krig föranledd varaktig avspärrning. Sådan
begränsning föreslås i bl. a. yttrandena från handelskamrarna i Stockholm
och Jönköping. Köpmannaförbundet har härutinnan gått ett steg längre, i
det att förbundet ansett lagen böra tillämpas endast under krig.
Handelskammaren i Luleå har anfört:
Det kunde ifrågasättas, huruvida icke de allmänna förutsättningarna enligt
1 § första stycket kunde givas en snävare formulering, exempelvis genom
begränsning av befogenheten så, att den endast gällde vid krig och
omedelbar krigsfara, samt om icke karaktären av nödfallsutväg kunde ytterligare
pointeras. Skulle vidare befogenheter visa sig erforderliga, återstode
ju möjligheten för Kungl. Maj:t att begära utsträckta fullmakter av
riksdagen. Någon anledning ur beredskapssynpunkt att ordna en rationell
kristidshushållning, som icke förutsatte riksdagens medverkan, för andra
än de av handelskammaren angivna fallen syntes icke föreligga.
Även andra erinringar ha riktats mot förslagets 1 §.
Sveriges industriförbund har ansett den definition, som givits begreppet
maximipris vara alltför vag, och härom anfört:
I själva lagtexten utsädes allenast, att det pris, som fastställdes av Konungen,
skulle vara skäligt. Härmed avsåges enligt den lagförslaget åtföljande
kommentaren, »att priset genomsnittligt täcker nödvändiga kostnader men
därutöver blott medger en skälig vinstprocent och i övrigt icke mer än nödigt
avviker från det prisläge, som motiveras av det minskade utbudet».
Denna begreppsbestämning syntes förbundet böra förtydligas, då den lämnade
rum för tvivelsmål, huruvida och under vilka betingelser, man ägde
frångå det första skälighetskriteriet — d. v. s. ersättning för nödvändiga
kostnader jämte en »skälig» vinstprocent — och sålunda låta priset bibehålla
mer av sin funktion att särskilja de trängande behoven från
de mindre trängande och därigenom åvägabringa en avvägning mellan
nutida och framtida behov. Skulle en dylik utvidgning åsyftas med uttalandena
i motiven, hade därigenom givits uttryck åt en riktig synpunkt på
detta problem. Den borde emellertid i så fall kommit till tydligare uttryck.
Handelskammaren i Stockholm har anfört, att de i 1 § under a) och b)
införda stadgandena fått en enligt sakens natur så pass vag avfattning, att
deras innehåll snarare syntes höra hemma i den förslaget åtföljande motiveringen
än i själva lagen.
Handelskammaren i Göteborg har ifrågasatt, om den utvidgning i förhållande
till 1918 års maximiprislag av de grupper av varor, som skulle kunna
åsättas maximipris, verkligen vore av behovet påkallad.
Till övriga i yttrandena gjorda detaljanmärkningar återkommer jag i samband
med behandlingen av de särskilda bestämmelserna i förslaget.
Bihang lill riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 289.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
Departementschefen.
Allmän motivering.
Som ett av huvudproblemen i krigstider framstår frågan, hur man skall
kunna undvika den snabbt fortgående prisstegring som då erfarenhetsmässigt
brukar framträda och vars olyckliga konsekvenser äro väl kända. Prispolitiken
är icke ett isolerat spörsmål utan utgör en integrerande del av samhällets
politik överhuvud. Den är icke heller bunden vid vissa specifika
åtgärder. Bäst synes den kunna karakteriseras såsom sammanfattningen av
de modifikationer och kompletteringar av det allmännas åtgärder på olika
områden, som betingas av ett ständigt hänsynstagande till kravet på skydd
för penningvärdet med vederbörligt beaktande av vissa befolkningsgruppers
konsumentintressen. I en enstaka författning av prispolitisk syftning får man
därför icke se annat eller mera än ett medel att på någon viss punkt nå en
för det samlade resultatet av politiken gynnsam verkan. Den ifrågasatta
maximiprislagstiftningen bör tydligen under angivna förhållanden insättas i
ett större sammanhang för att en riktig uppfattning skall erhållas om dess
betydelse. Det kan därför vara motiverat att utan anspråk på fullständighet
söka angiva huvudlinjerna i det problem som krigstiden ställer för prispolitiken
för att på detta sätt motivera lagförslaget och samtidigt avgränsa dess
betydelse; av iver att bevisa det självklara förhållandet, att en maximiprissättning
ej erbjuder en lösning på krigstidens prispolitiska problem, har man
stundom i den allmänna diskussionen letts till att förneka även dess nödvändighet
för vissa speciella fall, vilka kräva rättslig reglering.
Allmänna utgångspunkter för prispolitiken.
Prisutvecklingen påverkas i krigstider i stigande riktning av en rad olika
faktorer på både utbuds- och efterfrågesidan. Jag torde först få lämna en
kort översikt över de viktigaste av dessa faktorer till stöd för den följande
diskussionen av prispolitikens utformning. Jag vill därvid förutskicka, att
den uppdelning i utbudsfaktorer och efterfrågefaktorer, som synes nödvändig
för överskådlighetens skull, icke kan ge en fullständig bild av hur prisutvecklingen
bestämmes, eftersom avgörande betydelse tillkommer en delvis automatisk
växelverkan mellan dessa olika faktorer.
Prisstegrande faktorer på utbudssidan. I krigstider måste man räkna med
ett icke oväsentligt prisstegrande inflytande av omläggningarna inom utrikeshandeln.
Importbegränsningarna äro härvid av den största betydelsen,
men i vissa fall kan också en relativt sett ökad export föranleda en väsentligt
minskad tillförsel av vissa varor, som konsumeras på hemmamarknaden.
Den prisstegrande tendensen blir särskilt märkbar, i den mån
man ej genom växelkursförändringar eller på annat sätt neutraliserar inflytandet
av den internationella prishöjningen å dessa varor, som
står i samband med den sannolikt inflationsartade utvecklingen på de stora
Kungl. Maj.ts proposition nr 289.
19
utländska varumarknaderna och vars verkan kan förstärkas genom en betydande
höjning av frakterna.
I prisstegrande riktning verkar även den minskade tillgång på
råvaror och arbetskraft för den normala produktionen för hemmamarknaden,
som uppkommer när en väsentlig del av den produktiva verksamheten
måste inriktas direkt på ett tillgodoseende av försvarets behov.
Här berörda prisstegrande faktorer på utbudssidan äro ofrånkomligt förbundna
med de av kriget orsakade förändringarna i marknadsläget. Man
har därjämte att räkna med vissa lika betydelsefulla faktorer, som förklaras
av näringslivets sätt att reagera inför utvecklingen.
Från producenternas sida är sålunda i vissa fall att förvänta ett minskat
utbud till följd av sådana produktionsbegränsningar som äro
motiverade av de ökade riskerna. Dessutom måste man erfarenhetsmässigt
räkna med att prisförväntningama locka fram nya spekulativt inriktade
företag inom varudistributionen, som på kort sikt
— och detta är i förevarande sammanhang tillräckligt — bidraga till att det
normala varuflödet från producent till konsument hämmas.
Slutligen tillkommer en tendens att hålla tillbaka varuutbudet
i förväntan på en prisstegring och en tendens att höja produktpriserna
med föregripande av en förutsedd allmän prisstegring. I synnerhet
när konkurrensen är på något sätt begränsad, torde dylika tendenser göra sig
gällande. Och i den mån utvecklingen ger stöd åt prisförväntningarna, kan
man vänta sig att tendenserna förstärkas. Ett föregripande av en allmän
prisstegring blir därigenom självt ägnat att driva fram en sådan. Här möta
för det ekonomiska livet i vissa lägen normala och välkända företeelser som
emellertid kunna få en olycklig verkan, när de — som i krigstider måste bliva
fallet — samverka med en rad andra prisstegrande faktorer. Att prisutvecklingen
i väsentlig utsträckning bestämmes av förväntade prisförändringar betyder
icke endast att priserna kunna överstiga den nivå, som skulle ge balans
mellan tillgång och förbrukning, utan även att de kunna drivas allt längre
från denna nivå. Man har med andra ord icke rätt att räkna med att prisutvecklingen
skall bli självreglerande och tendera mot jämvikt vid ett läge, vid
vilket prishöjningen begränsas till vad som kan anses motiverat av den
ofrånkomliga inskränkningen av varuutbudet.
Prisstegrande faktorer på efterf rågesidan. Den företeelse som brukar skjutas
i förgrunden vid diskussionen av prisutvecklingen i krigstider är den betydande
köpkraftsökning som framkallas av statens utlägg för försvarsberedskap
en. Därvid förutsättes, att dessa utlägg icke täckas
av verkliga inkomster. En grundläggande förutsättning för att statsutgifternas
ökning skall framkalla en »inflation» är vidare att köpkraftsökningen
icke neutraliseras genom ett motsvarande sparande från inkomsttagarnas sida
utan föranleder ökad konsumtionsvaruefterfrågan och att den icke heller
förbindes med en nedgång i den enskilda investeringsverksamheten.
Mot erfarenheterna från det senaste världskriget och — i synnerhet — åren
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
närmast därefter, då dessa förutsättningar voro uppfyllda, stå senare erfarenheter
av motsatt innebörd. Det förbises ofta, att den svenska valutapolitiken
efter år 1933 i förening med den förda finanspolitiken tillfört marknaden
mycket betydande köpkraftstillskott, vilka visserligen måste ha verkat i prisstegrande
riktning men icke fått någon inflatorisk effekt på grund av att förutsättningarna
saknats för en sådan utveckling; sparandet har ökats och
tillkommande produktion kunnat baseras på outnyttjade produktiva tillgångar.
Än tydligare är utvecklingen i Tyskland, där till följd av en effektiv
marknadsreglering, omfattande bland annat arbetslönerna, en fortsatt kraftig
underskottsbudgetering av den typ som eljest brukar möta under krig, icke
lett till de effekter som man med en ytlig tolkning av erfarenheterna från
världskriget hade haft anledning vänta. Även Englands och Förenta staternas
ekonomiska utveckling under senare år kan åberopas till stöd för den
här hävdade uppfattningen.
Om än statsutgifternas ökning sålunda icke i och för sig är en tillräcklig
orsak till inflation, är det dock givet, att den måste kraftigt bidraga till en
prisstegring, om omständigheterna i övrigt äro gynnsamma för en sådan. Och
för den händelse man ej kan förebygga de reaktioner hos producenter och
konsumenter som av anförda skäl till sist bli avgörande, är detta otvivelaktigt
fallet vid krig eller krigsfara, när produktionskapaciteten på en rad punkter
får antagas vara fullt utnyttjad och även i övrigt ett flertal faktorer på utbudssidan
tendera att driva priserna i höjden.
Köpkraften ökas emellertid i en krigssituation icke endast och — vid början
av utvecklingen — säkerligen icke i främsta rummet genom statsutgifternas
stegring utan genom att enskilda i stor utsträckning söka överföra sina
likvida tillgångar i sakvärden genom varuköp. Härvidlag är
det återigen framtidsförväntningarna som fälla utslaget: man fruktar varubrist
och räknar med prisstegring som man vill skydda sig mot efter måttet
av sin förmåga. Härigenom erhåller marknaden ett plötsligt tillskott av
medel, som tidigare legat steriliserade i kassor eller representerat ett outnyttjat
kreditunderlag i bankerna.
Sedan en viss prisstegring av dessa och andra orsaker kommit till stånd,
måste man såsom en följd av denna även räkna med en högre inkomstn
i v å, vilken underbygger den höjda prisnivån och ger upphov till en ytterligare
ökad varuefterfrågan, i den mån ej köpkraftstillskotten neutraliseras
antingen genom höjda skatter eller ökat sparande. Man kan kanske förutsätta,
att det sistnämnda i viss utsträckning blir fallet beträffande de inkomster,
som uppbäras av företagsägarna, då företagen antagligen se sig
föranlåtna att bedriva en försiktig utdelningspolitik under de ovissa förhållanden
som råda i en krigssituation. En ökning i dessa gruppers varuefterfrågan
förefaller dock trolig. Vad åter angår arbetarklassens efterfrågan
på konsumtionsvaror, kommer denna givetvis att bli beroende av utvecklingen
av de sammanlagda löneutbetalningarna, vilken sannolikt kommer
att gå i stigande riktning både på grund av ökad sysselsättning och lill
följd av en höjning av lönenivån. Redan fruktan för prisstegringar kan vän
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
21
tas framkalla löneaktioner som sannolikt skulle möta ett tämligen svagt motstånd,
om även företagarna förutse stigande priser. I den mån en prisstegring
redan hunnit framträda, ökas givetvis trycket på arbetsmarknaden.
När varutillgången minskats, blir en inskränkning av den totala reguljära
konsumtionen inom landet ofrånkomlig. Försök från stora befolkningsgruppers
sida att hålla sig skadeslösa genom inkomstökningar kunna då icke få
någon annan verkan än att de driva den allmänna prisnivån allt högre. Lönestegringar
— och detsamma gäller även andra former för kompensatorisk inkomstökning
såsom exempelvis en höjning av priserna på jordbrukets produkter
— kunna sålunda omöjliggöra en ny jämviktsbildning på basis av en
knappare varuförsörjning och en mera begränsad tillgång på produktionsmedel.
Risk föreligger uppenbarligen i ett sådant läge för en fortgående prisstegring
som, sedan den väl kommit igång, knappast låter sig hejda.
Prispolitikens utformning.
Andra prispolitiska åtgärder än prisregleringar. Jag torde nu få övergå
till frågan om statsmakternas möjligheter att behärska den prisstegring som
här skildrade förhållanden tendera att driva fram. Utgångspunkten för varje
diskussion om utformningen av en på skydd för penningvärdet inriktad prispolitik
är prisernas betydelse för utbudets och efterfrågans inbördes anpassning.
Vid minskad varutillgång eller ökad efterfrågan kan ett oförändrat
pris icke vidmakthållas. Prispolitiska åtgärder, som åsyfta att förhindra en
prisstegring, måste därför baseras på antingen en ökning av utbudet eller en
begränsning av efterfrågan. De möjligheter som i detta hänseende stå till
förfogande utan tillgripande av prisreglering torde först böra behandlas.
I första hand komma härvid de rent penningpolitiska åtgärderna
i betraktande. Jag har redan berört möjligheten att genom en sänkning av
växelkurserna i viss utsträckning motverka inflytandet av de utländska prisstegringarna.
Vid sidan härav torde en viss höjning av ränteläget och en
mera restriktiv kreditpolitik från bankväsendets sida vara att förorda. Även
örn dessa åtgärder äro av grundläggande betydelse, torde man i en krigssituation
ej kunna hoppas att endast genom dem nå det åsyftade resultatet.
Begränsade äro även möjligheterna att hålla nere de köpkraftstillskott,
som tillföras marknaden genom finanspolitiken. Erforderliga åtgärder
för landets försvar vid krig eller krigsfara få icke underlåtas, därför att
kostnaderna härför ej till hela beloppet kunna täckas genom omedelbar uttaxering.
Man har sålunda att räkna med sannolikheten av att en underbalansering
av budgeten i angivna lägen ej kan undvikas. Penningpolitiska
överväganden kunna icke föranleda annat än att denna underbalansering begränsas
till minsta möjliga belopp och att sådana finansieringsformer för
budgetunderskottet väljas, som medföra den minsta samlade ökningen av
varuefterfrågan. En upplåning i den fria marknaden bör exempelvis föredragas
framför en utgiftstäckning med medel förskotterade från riksbanken.
I praktiken blir i detta hänseende riksbankens politik bestämmande, eftersom
riksbanken genom sina operationer på marknaden (köp och försälj
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
ningar av obligationer, skattkammarväxlar etc.) helt kail avgöra den utsträckning
i vilken statens skuldbevis inläggas i riksbankens portfölj respektive
tillföras marknaden eller förbliva utestående på denna. En närmare
diskussion om hur finansieringen bör utformas ger föga av intresse, när man
inte känner den allmänna utvecklingen. Valet mellan olika utvägar får
träffas från fall lill fall.
På det lönepolitiska området möta än större svårigheter att nu uppdraga
riktlinjer för statsmakternas framtida handlande. Önskvärdheten av
att så att säga förankra prisutvecklingen i en relativt fast lönenivå är ställd
utom diskussion. Det får emellertid icke förbises, att en viss varuprisstegring
knappast kan undvikas och att det kan visa sig nödvändigt att arbetarna
erhålla viss kompensation för denna. I vad mån detta blir fallet,
måste bero på prisstegringens fördelning på olika utgiftsposter och på
möjligheten att oavsett prisstegringarna skydda arbetarna mot en större
sänkning av levnadsstandarden än den minskade konsumtionsvaruförsörjningen
inom samhället vid jämn fördelning nödvändiggör.
De tendenser att i förväntan om en allmän prisstegring hålla
tillbaka varuutbudet och öka lagerhållningen samt att höja produktpriserna,
varmed man såsom förut angivits måste räkna, kunna bekämpas på olika
sätt. Genom överenskommelser med större producent- eller distributörsgrupper
torde mycket stå att vinna, i synnerhet örn staten med stöd av en
allmän förfogandelag kan garantera att varuströmmarna till distributionen
flyta normalt. Andra utvägar äro statligt organiserad varuförmedling inom
den nuvarande distributionsapparatens ram eller en vinstbeskattning så utformad,
att den i främsta rummet drabbar spekulation i lagerhållning. Jag
vill i detta sammanhang nämna, att förslag till en förordning om krigsvinstbeskattning
med denna syftning är under utarbetande inom finansdepartementet.
När varutillgången är otillräcklig, kan man emellertid knappast hoppas
nå ett tillfredsställande resultat enbart genom de nyss angivna åtgärderna.
Konsumenternas handlande kan då sannolikt påverkas blott genom att vissa
prisgarantier lämnas från statens sida. Producenternas politik kan, när marknaden
är organiserad, påverkas genom överenskommelser men i andra fall
knappast med full effektivitet, örn ej de för utvecklingen avgörande förväntningarna
om en fortgående prisstegring hållas tillbaka eller prishöjningarna
direkt förhindras genom statliga ingripanden i den fria prisbildningen. Fråga
uppkommer därför här om tillgripande av en prisreglering.
Prisregleringar utan ransonering. Såsom tidigare angivits kan det pris som
uppkommer på marknaden som resultat av samspelet mellan utbud och efterfrågan
väsentligt avvika från det pris som på längre sikt skulle möjliggöra balans
mellan den faktiska av utrikeshandeln och produktionen betingade varutillgången
å ena sidan samt den vid olika pris framkommande verkliga varuförbrukningen
å andra sidan. Detta förklaras främst av att utbudet och
efterfrågan, sådana de framträda på marknaden, på ett avgörande sätt på
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
23
verkas av säljarnas och köparnas förväntningar om den framtida prisutvecklingen.
Dessa kunna pressa ned utbudet under tillgången och driva
upp efterfrågan över förbrukningen. Den förstnämnda tendensen kan särskilt
väntas göra sig gällande i sådana fall, då begränsningar i den fria konkurrensen
möjliggöra en reduktion av utbudet under dess möjliga höjd.
Örn man inskränker sig till att genom prisreglering motverka försök från
producenternas sida att föregripa en väntad prisstegring eller en efterfrågeökning
som har sin grund i konsumenternas önskan att skydda sig mot
en befarad prisstegring, bör åsyftat resultat under angivna omständigheter
kunna ernås utan samtidigt tillgripande av ransonering av ifrågavarande
nyttigheter, eftersom prisregleringen får antagas ägnad att bryta prisförväntningarna
och därigenom kommer att öka utbudet och minska efterfrågan.
Beträffande möjligheten av en sådan prisreglering utan stöd av ransonering
lia starkt delade meningar tidigare varit rådande. I denna fråga torde dock
de senare årens ekonomiska diskussion få anses lia bragt önskad klarhet.
Anledning att ingripa finnes endast beträffande varor, vilkas behandling
i prishänseende kan tänkas efter i det föregående angivna linjer bliva av särskild
betydelse för den allmänna prisutvecklingen. Då en prisreglering av
här angiven inriktning icke åsyftar att pressa ned priserna under den nivå
som skulle etableras vid fri konkurrens och om ingen prisstegring föregripes,
behöver nian vid bestämmandet av regleringens tillämpningsområde icke taga
hänsyn till varuproduktionens elasticitet, som berörts i vissa yttranden över
det remitterade förslaget till maximiprislag. Den risk för investerings- och
produktionsminskning som kan tänkas föreligga sammanhänger icke direkt
med prisregleringen men bör eventuellt mötas genom överenskommelser eller
produktionsstödjande åtgärder.
Det låter sig ej göra att nu närmare angiva vilka varor etc., som under
angivna förutsättningar kunna behöva inbegripas under en prisreglering. Här
föreligger en betydelsefull utredningsuppgift för rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap. Väsentligen bör det bliva fråga örn varor, av vilka
tillgången kan komma att begränsas genom viss avspärrning av importen
respektive genom att för varuproduktionen nödvändiga naturtillgångar
eller erforderlig arbetskraft måste disponeras för andra ändamål. I båda
fallen måste förhandsantaganden örn utvecklingen bygga på en bedömning av
det försvarspolitiska läget för vilken detta icke är platsen.
En reglering behöver i förevarande sammanhang ej taga formen av en
fixering av vissa bestämda högsta priser. Andra möjligheter kunna stå till
buds. Utan att gå in på de komplicerade frågor som här uppkomma och
som böra göras till föremål för utredning av på området sakkunniga vill jag
här såsom exempel på alternativt tänkbara former för reglering nämna förlnul
mot priser som med mera än ett visst procenttal överstiga försäljarens
återanskaffningskostnader (reproduktionspriser) eller fastställande av normalpriser
i förening med skyldighet för producent och distributör att dels
offentligt angiva tillämpade försäljningspriser, dels eventuellt också inför
.statlig myndighet motivera avvikelser från normalpriser med risk att få er
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 289.
lägga prisskillnaden till det allmänna. Sådana normalpriser böra tydligen
bestämmas med hänsyn till rådande produktionskostnader inklusive normal
vinstprocent.
En prisreglering av här ifrågavarande slag måste vid krig eller krigsfara
kunna genomföras med sådan snabbhet, att prishöjningar av den art mot
vilken man vänder sig icke ha hunnit skjuta fart. Den måste därför baseras
på en fullmaktslagstiftning, vilken lämpligen bör innefatta rätt att fastställa
visst högsta pris.
Prisregleringar med ransonering. För vissa varor, särskilt livsförnödenheter,
kan det prisläge som kan bevaras med hittills angivna medel ur försörjningspolitiska
synpunkter framstå såsom otillfredsställande. Utöver den
förut motiverade prisregleringen kan därför böra övervägas en reglering till
skydd för de mindre bemedlade befolkningsgruppernas levnadsstandard; av
det anförda följer, att en sådan ytterligare på lagstiftningsväg genomförd
prisreduktion måste underbyggas genom konsumtionsreglerande åtgärder.
Angelägenheten av en sådan prisreglering i vissa situationer torde icke behöva
närmare utvecklas, om den än i diskussionen örn maximiprislagstiftningens
berättigande icke alltid tillräckligt beaktats. Jag vill dock erinra om
att den försörjningspolitiskt motiverade prisregleringen till följd av sin betydelse
för lönepolitiken även den till slut blir en förutsättning för ett effektivt
skydd för penningvärdet.
Tillämpningsområdet för en försörjningspolitiskt motiverad prisreglering
bestämmes även det i första hand av den väntade tillgången på olika varor.
Men det allt avgörande blir inom denna ram vilken betydelse varorna ha
för upprätthållandet av en godtagbar levnadsstandard eller — statistiskt sett
— vilken roll de spela inom hushållsbudgeten för befolkningsgrupper med
mindre inkomster. Möjligheten att nå fram till betryggande överenskommelser
är i detta sammanhang ringa och marknadens organisationsgrad framstår
därför som relativt betydelselös. Jag har redan framhållit, att en reglering
med här angiven syftning måste kompletteras med konsumtionsreglerande
åtgärder. Närmast ifrågakommer en direkt ransonering; en efterfrågebegränsning
genom reduktion av de mera bemedlade befolkningsgruppernas
köpkraft exempelvis skattevägen är knappast att betrakta såsom mera än
en teoretisk möjlighet.
Vid en prisreglering av här ifrågavarande inriktning måste man i regel
räkna med fastställande av visst högsta pris. I den mån smidigare regleringslormer
synas möjliga att tillämpa, äro de dock givetvis att föredraga. Detta
kan tänkas bli fallet närmast för sådana varor som ur tillgångssynpunkt ligga
förhållandevis gynnsamt till.
Här diskuterade åtgärder kunna i olika avseenden inverka på produktionens
omfattning och inriktning. I den situation som tänkes föreligga är
det givetvis i högsta grad önskvärt, att prisregleringarna ej lägga hinder i
vägen för ett effektivt utnyttjande av landets produktiva resurser. När andra
regleringsformer än maximipris tillämpas, torde emellertid ej något avbräck
Kungl. Maj.ts proposition nr 289.
25
behöva befaras för den normala produktionsverksamheten. Och även i de
fall då maximipris anses nödvändiga, behöva företagarnas motiv för fortsatt
produktion ej tas bort, örn prisen fastställas på en i förhållande till kostnaderna
avpassad höjd och alltså endast eliminera en vid fria marknadsförhållanden
på kort sikt möjlig vinst utöver normal avkastning. Örn det
på grund av försörjningspolitiska hänsyn vid en redan starkt reducerad
marginal mellan kostnader och pris ej låter sig göra att vid prissättningen
bereda producenterna och distributörerna en skälig vinst, torde frågan om
statliga subventioner och andra produktionsstödjande åtgärder få upptagas
till övervägande.
Ur ren försörjningssynpunkt är angelägenheten av att kunna ingripa redan
på ett tidigt stadium av en prisstegring, orsakad av krig eller krigsfara, mindre
framträdande. Icke minst med tanke på regleringens betydelse för lönepolitiken
och konsumenternas inköpsvanor samt därmed ytterst på den allmänna
prisutvecklingen bör dock en möjlighet till snabbt ingripande stå
öppen. Även av försörjningspolitiska skäl är därför en fullmaktslagstiftning
önskvärd. Någon anledning att arbeta med skilda fullmaktslagar för de här
och i föregående avsnitt behandlade båda grupperna av prisreglerande ingripanden
finnes icke trots den olika utformning av åtgärderna som är sannolik;
i båda fallen bör ju fullmakten avse rätt att åsätta visst högsta pris.
Av vad jag anfört framgår att prisreglerande åtgärder enligt min mening
böra komma ifråga endast när så av angivna skäl är oundgängligen nödvändigt
samt att tillämpningsområdet i så fall bör kunna bli relativt begränsat
och tillämpningsformerna i många fall förhållandevis mjuka. I den mån
överenskommelser om prissättningen icke kunna träffas eller staten icke kan
garantera en normal varutillförsel till marknaden, framstå dock regleringsåtgärder
av de slag som här diskuterats såsom nödvändiga, om ej de organisatoriska,
lönepolitiska och finanspolitiska strävandena att hålla tillbaka
den prisstegring, som vid krig eller krigsfara drives fram både av ökad varuknapphet
och kraftigt ökade statsutgifter, skola bli i det väsentliga förfelade.
Jag förordar därför, att förslag till fullmaktslag angående maximipriser,
utformad enligt de tankegångar jag här utvecklat, förelägges riksdagen.
Speciell motivering.
Med utgångspunkt från det utremitterade förslaget till maximiprislag och
med beaktande av under remissen framkomna erinringar bär inom finansdepartementet
upprättats ett reviderat förslag till sådan lag. Jag övergår nu
till en redogörelse för de särskilda bestämmelserna i sistnämnda lagförslag.
1 §■
Det remitterade förslaget innebar, att vid krig, krigsfara eller eljest av
krig föranledda utomordentliga förhållanden Konungen skulle äga att förordna
örn maximipris. Lagen förutsattes skola erhålla temporär giltighet.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
Vid anmälan förut i dag av förslag till allmän förfogandelag har chefen
för justitiedepartementet efter samråd med mig uttalat, att en av riksdagen
godkänd förfogande- och maximiprislagstiftning bör föreligga redan före ett
krisläge, som kan påkalla lagstiftningens tillämpning. Lagstiftningen bör
emellertid träda i tillämpning allenast vid krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Förordnande härom bör under tid, då riksdagen icke är
samlad, få meddelas av Konungen, om riksdagskallelse utfärdats eller
riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Om sålunda meddelat
förordnande ej blir av nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens
början gillat, bör detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra
att lända till efterrättelse. Under tid, då riksdagen är samlad, bör förordnande
meddelas av Konungen med riksdagens samtycke.
I överensstämmelse härmed har i 1 § av det nu ifrågavarande förslaget
stadgats, att lagens huvudbestämmelser, 2—7 §§, skola äga tillämpning allenast
efter särskilt förordnande under de förutsättningar som nyss angivits,
övriga bestämmelser i förslaget, som avse ansvar m. m., beröras däremot ej
av att förordnande om lagens tillämpning icke är gällande. Har sådant förordnande
meddelats, skall ansvar kunna ådömas för förseelse mot lagen, som
skett under tiden för förordnandet, även sedan detta upphört att gälla.
2 §.
Denna paragraf, som motsvarar 1 § i 1918 års maximiprislag och i det
remitterade förslaget, innehåller bland annat de grundläggande förutsättningarna
för åsättande av maximipris. Beträffande utformningen och tolkningen
av dessa förutsättningar hänvisas till den allmänna motiveringen. I
förhållande till det remitterade förslaget ha i det reviderade förslaget vidtagits
vissa jämkningar av väsentligen formell betydelse, åsyftande att bättre
anpassa lagtexten efter för denna grundläggande tankegångar.
I fråga om paragrafens innehåll anföres i promemorian:
I 1 § i 1918 års maximiprislag hade bestämningen av de varuslag,
som kunde bliva föremål för maximiprissättning, följande
lydelse: »livsmedel, foder för kreatur, vara, som är avsedd att genom
sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan
dylik förnödenhet». Genom den i förslaget meddelade bestämningen, »livsmedel,
foder för kreatur, bränsle, beklädnadsvara eller annan för befolkningen
eller produktionen viktig förnödenhet», torde omfattningen av de
varuslag, vilka kunna åsättas maximipris i viss mån utvidgas. Liksom enligt
1918 års maximiprislag inbegripes i den föreslagna bestämmelsen även
elektrisk kraft.
Beträffande maximiprisets storlek har den i den äldre lagstiftningen
begagnade formuleringen ansetts kunna bibehållas. Det pris, som
enligt paragrafen bestämmes av Konungen, skall vara skäligt, varmed torde
få avses, att det genomsnittligt täcker nödvändiga kostnader men därutöver
blott medger en skälig vinstprocent och i övrigt icke mer än nödigt avviker
från det prisläge som motiveras av det minskade utbudet. Av vikt torde vara
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
27
att de åsätta maximipriserna äro väl avvägda med avseende å förutsättningarna
för produktionen av förnödenheterna. Maximipriset bör ej stå fast,
därest de omkostnader produktionen bär att bära stegras. Genom att maximipris
enligt förslaget skall kunna åsättas för produktionen viktiga förnödenheter
torde emellertid en stegring av omkostnaderna för produktionen
i stort sett kunna förebyggas.
Liksom enligt 1918 års lag bör maximipris kunna fastställas allenast för
visst område.
1918 års maximiprislag innehöll i 2 § bestämmelser om befogenhet i vissa
fall för länsstyrelse att, när så funnes nödigt, förordna örn maximipris för
viss kommun i fråga örn detaljhandel med livsmedel, foder för kreatur samt
varor som voro avsedda att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller
kraft. Förutsättningen var, att Konungen förklarat sådana förhållanden,
som i 1 § av lagen avsågos, vara för handen (krig, krigsfara etc.), att inom
kommun priset å sådan förnödenhet stegrades väsentligt högre än förhållandena
påkallade samt att av Konungen åsatt maximipris ej var inom kommunen
gällande. Länsstyrelsens förordnande örn maximipris skulle ofördröjligen
underställas Konungens prövning och fastställelse men skulle lända
till efterrättelse, intill dess annorlunda kunde varda av Konungen bestämt.
Livsmedelsnämnd, kommunalnämnd eller magistrat ägde hos länsstyrelse
hemställa örn sådant förordnande och innan detta meddelades skulle livsmedelsnämnd
lia haft tillfälle att yttra sig.
I det remitterade förslaget har bestämmelsen om rätt för länsstyrelse att
fastställa maximipris för viss kommun ersatts med bestämmelse i 2 § om
skyldighet för länsstyrelse att göra anmälan till Konungen om inom visst
område inträffad prisstegring. I promemorian anföres härom:
Bestämmelserna i 2 § av 1918 års lag motiverades med att det kunde tänkas,
att mellanhänderna på en viss ort oskäligt fördyrade livsförnödenheter,
som kunde på helt närliggande orter tillhandahållas till vida lägre priser.
Befogenheten borde ej utövas annat än i undantagsfall. Emellertid ansågs
redan tillvaron av en sådan befogenhet skola under vissa omständigheter
komma att underlätta de kommunala livsmedelsnämndernas strävanden, i det
att därigenom åt nämnderna och av dem förda underhandlingar bereddes
ökad auktoritet. Den befogenhet som sålunda tillagts länsstyrelserna torde
emellertid endast undantagsvis lia kommit till användning under världskriget.
Det är vidare särskilt med hänsyn till de ändrade grunderna för maximiprisens
bestämmande uppenbart, att hithörande frågor ur enhetlighetens synpunkt
beredas den mest tillfredsställande behandling, örn endast Kungl. Maj :t
har rätt att förordna örn maximipris. Kungl. Majit kan ju förordna om
maximipris allenast för visst område. Länsstyrelses beslut skulle visserligen
kunna meddelas med mindre tidsutdräkt men å andra sidan bleve frågan
icke därmed slutgiltigt avgjord, då beslutet ju skulle underställas Kungl.
Majit. I förslaget har med hänsyn härtill någon befogenhet för länsstyrelserna
alt förordna örn maximipris icke upptagits. Emellertid har i stället
i förslaget föreskrivits, att länsstyrelse bör, örn Konungen förklarat sådana
förhållanden, sorn i lagen avses, vara för handen, ofördröjligen göra anmälan
tili Konungen, därest priset å förnödenhet, varom där sägs, inom visst
område visar en väsentlig stegring. Sådan anmälan skall dock ej ske, om
högsta pris för förnödenheten är inom området gällande på grund av för
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
ordnande av Kungl. Maj:t. Den omständigheten att länsstyrelse gör sådan
anmälan synes böra verka hämmande på en prisstegringsrörelse, då maximiprisets
storlek ju kan bestämmas utan hänsyn till inträdd prisstegring.
Rikskommissionen har härom anfört:
Rikskommissionen funne det i och för sig lämpligt, att, såsom föreslagits,
rätten att förordna om maximipris förbehölles Kungl. Majit. Man torde väl
kunna räkna med, att det under en utvecklad kristidshushållning icke bleve
länsstyrelserna utan särskilt tillsatta kristidsmyndigheter, som finge till uppgift
att följa förhållandena på de olika varumarknaderna och vid behov taga
initiativ till ingripanden mot framträdande prisstegringstendenser. Åt dessa
myndigheter, vilka finge förutsättas komma att innesluta representanter för
olika näringsintressen, torde dock knappast kunna anförtros att fatta beslut
angående bestämmandet av maximipris. Såsom 2 § avfattats innehölle den
emellertid endast en bestämmelse av administrativ karaktär, vilken icke torde
ha sin plats i själva lagen.
Sveriges köpmannaförbund har ansett det olämpligt att fastställa maximipris
allenast för visst område och olika pris för olika områden.
Av de skäl som anföras i den remitterade promemorian anser jag, att
rätten att föreskriva maximipris bör förbehållas Kungl. Majit samt att den
även bör kunna avse fastställelse av maximipris för allenast visst område
av riket liksom ock av olika pris för olika områden. Uppenbart är emellertid,
att maximipris i regel bör fastställas för riket i dess helhet.
Den i det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen om skyldighet för
länsstyrelsen att göra anmälan till Konungen om inom visst område inträffad
prisstegring synes, med beaktande av vad rikskommissionen i denna del anmärkt,
lämpligen böra meddelas i administrativ ordning. Nämnda bestämmelse
har därför icke upptagits i det nu förevarande förslaget.
I fråga om grunderna för bestämmandet av maximiprisets höjd får jag
— med understrykande av vad härutinnan anförts i den remitterade promemorian
— hänvisa till de principiella synpunker, som utvecklats i den
allmänna motiveringen till lagförslaget.
Då enligt det remitterade förslaget möjlighet skulle föreligga att genomföra
en prisreglering beträffande varje för befolkningen eller produktionen viktig
förnödenhet, anser jag, att den i förslaget införda uppräkningen av vissa
varutyper bör såsom överflödig bortfalla. Beträffande den utsträckning i
vilken varor kunna bli föremål för reglering hänvisar jag till den allmänna
motiveringen.
3 §.
Denna paragraf motsvarar 3 § i 1918 års maximiprislag och i det remitterade
förslaget.
Genom denna paragraf erhåller länsstyrelse rätt att under vissa omständigheter
låta för ägares eller innehavares räkning verkställa tvångsförsäljning
av förnödenhet, varå maximipris fastställts. Försäljningen skall ske
till maximipriset, eventuellt minskat med högst tio procent. Denna rätt till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
29
mättes under krigstiden stor betydelse såsom ett påtryckningsmedel mot varuinnehavarna.
Det må påpekas, att rätten är av annan natur än den förfoganderätt
över förnödenheter, varom stadgas i förslaget till allmän förfogandelag.
Förfoganderätten innebär nämligen i princip, att förnödenhet
avstås till kronan, kronan obetaget att använda förnödenhet ej blott för statens
utan även för befolkningens eller produktionens behov.
I promemorian anföres:
I 3 § av 1918 års lag stadgades, att tvångsförsäljning av vara, å vilken
maximipris fastställts, skulle ske genom livsmedelsnämnds försorg eller i
annan lämplig ordning. Enligt vad av rikskommissionen upplysts motsvaras
i den av kommissionen planlagda kristidsadministrationen världskrigsårens
livsmedelsnämnder av kristidsnämnder. Emellertid har icke i nu föreliggande
lagförslag ansetts böra upptagas några bestämmelser om kristidsnämndernas
befattning med ärenden enligt maximiprislagen. Detta synes lämpligen kunna
ordnas i instruktionerna för dessa nämnder.
I detta sammanhang torde böra erinras om att inom socialdepartementet utarbetats
visst lagförslag innebärande skyldighet för kommunerna att i krissituationer
tillsätta kristidsnämnder och vidkännas kostnaderna därför.
4—6 §§.
Dessa paragrafer motsvara 4—6 §§ i 1918 års maximiprislag och i det remitterade
förslaget.
I 6 § ha i det remitterade förslaget vissa ändringar vidtagits i förhållande
till 1918 års lag för att uppnå överensstämmelse med stadgandena om husrannsakan.
Sista stycket i 6 § av det remitterade förslaget, som stadgar förbud
att yppa vad som inhämtats vid undersökning eller granskning, varom
i paragrafen omförmäles, har i det nu ifrågavarande förslaget överflyttats till
9 §. Jag hänvisar till vad i nämnda sammanhang anföres.
7 §■
I promemorian anföres härom:
Här intagna bestämmelser om rätt för länsstyrelse att meddela ordningsföreskrifter
beträffande detaljhandeln med särskilda varor överensstämma i
stort sett med stadgandet i 7 § av 1918 års maximiprislag. I nämnda paragraf
föreskrevs emellertid även rätt för länsstyrelse att stadga förbud
mot att, på en gång eller under viss tid, sälja till samme förbrukare eller
samma hushåll mer än viss angiven myckenhet av vara eller att sälja av
viss vara annorledes än mot avlämnande av skriftliga, av livsmedelsniimnd
utfärdade anvisningar. Rörande sådan reglering av detaljhandeln har rikskommissionen
upplyst, att den planlagt anordningar, som syfta till att vid
behov kunna genomföra ett för hela riket gällande enhetligt system. I följd
därav lia bestämmelser i sådant hänseende ej upptagits i förslaget.
Bötesbeloppet för överträdelse av föreskrift, som länsstyrelsen meddelat,
har ansetts beil a bestämmas till högst trehundra kronor.
Enligt 1918 års lag skulle föreskrift enligt denna paragraf insändas till jordbruksdepartementet.
Emellertid synes lämpligare att stadga, att föreskriften
skall insändas till den centrala myndighet, varom Konungen förordnar.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
I denna del ansluter jag mig till det remitterade förslaget. Ansvarsbestämmelsen
har emellertid ansetts böra upptagas i 8 §. Härom hänvisas till det
följande. Med anledning av att i en del yttranden framhållits behovet av bestämmelser
om ransonering och en planläggning av ransoneringsverksamhelen
torde höra framhållas, att en sådan planläggning verkställts av rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap. Beträffande den omfattning, i
vilken maximiprissättningen kan behöva underbyggas genom ransonering,
hänvisar jag till den allmänna motiveringen till förslaget.
8—10 §§.
Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om straff och andra påföljder
för överträdelser av lagen. De motsvara 8—10 §§ i 1918 års maximiprislag
samt 8—9 §§ i det remitterade förslaget.
Härom anföres i promemorian:
Enligt 1918 års maximiprislag var straffet för den, som med vetskap örn
att för vara gällde maximipris höll varan till salu för högre pris eller, i avsikt
att för avyttring förvärva varan, för densamma bjöd högre pris, böter
från och med fem till och med tiotusen kronor eller, om omständigheterna
voro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Några bestämmelser
örn förverkande innehöll däremot lagen icke. I de åren 1917—
1923 gällande prisockerlagarna — vari hl. a. stadgades straff för den som
beträffande livsmedel etc. antingen vid avyttring tog eller betingade sig
oskäligt pris eller för avyttring utbjöd varan för dylikt pris eller ock från
avyttring undanhöll vara, som han därför tillverkat, framvunnit eller annorledes
förvärvat, under sådana omständigheter att uppenbar fara för oskälig
prisstegring förelegat, eller under angivna omständigheter för föryttring
köpte eller eljest såsom mellanhand förvärvade vara — var straffet första
gången böter från och med tjugufem till och med tiotusen kronor eller fängelse
i högst ett år. Därjämte stadgades emellertid, att domstolen, efter ty
skäligt funnes, kunde förplikta gärningsmannen att utgiva, helt eller delvis,
värdet av taget eller betingat vederlag, värdet av vara som undanhållits
från avyttring eller värdet av vara som gärningsmannen förvärvat för avyttring.
I förslaget har med hänsyn till dagsbotssystemet det normala straffet
för bron mot lagen bestämts till dagsböter. Tiden för det fängelsestraff,
som kan ådömas vid synnerligen försvårande omständigheter, Ilar ansetts
böra utsträckas från sex månader till ett år. I överensstämmelse med vad
i militära förfogandelagen stadgas har vidare införts straff för den som
överträder det i 6 § tredje stycket stadgade förbudet att yppa förhållande
som där avses. Det kan emellertid betvivlas, om dagsböter såsom normalstraff
är en tillräckligt avskräckande påföljd för brott mot maximiprisbestämmelsema,
där motivet i de flesta fall torde vara att söka i vinningslystnad.
Av erfarenheterna från krigstiden torde framgå, att den ekonomiska
vinsten ^enom lagöverträdelser av hithörande slag ofta kan vara mycket
stor. Liksom i prisockerlagarna upptogs i det tidigare omnämnda förslaget
till allmän förfogandelag föreskrift om att egendom, som genom däri
straffbelagt förfarande undanhållits kronan, skulle vara förverkad. Ett
motsvarande stadgande synes böra inflyta i maximiprislagen. Efter mönster
av prisockerlagarna torde stadgandet böra innehålla, att domstolen må
efter ty skäligt finnes kunna förplikta gärningsmannen att utgiva, helt eller
delvis, värdet av taget eller betingat vederlag eller värdet av förnödenheter
soln undanhållits. Påföljden bör sålunda ej inträda, om förnödenheten icke
försalts utan allenast utbjudits mot vederlag överstigande maximipriset.
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
31
I förhållande till det remitterade förslaget har nu ifrågavarande förslag
i här ifrågavarande delar jämkats endast i formellt hänseende. Med hänsyn
till utformningen av 1 § har det i tredje stycket av 6 § i det remitterade
förslaget stadgade förbudet att yppa vad som inhämtats vid undersökning
eller granskning, varom i nämnda paragraf förmäles, samt straffbestämmelsen
i 8 § sista punkten för överträdelse av sådant förbud sammanförts under
en särskild paragraf, 9 §. Förbudet och straffet för överträdelse därav
komma därigenom att gälla även efter det förordnande om tillämpning av
2—7 §§ upphört. Samma skäl har föranlett, att i 8 § upptagits stadgandet
om ansvar för förseelse mot bestämmelse, som med stöd av 7 § meddelats av
länsstyrelsen.
11—13 §§.
Dessa bestämmelser motsvara stadganden i 11—13 §§ av 1918 års maximiprislag
och 10—12 §§ av det remitterade förslaget.
I överensstämmelse med vad som föreslagits i förslaget till allmän förfogandelag
torde böra stadgas, att förseelse mot 9 § må av allmän åklagare
åtalas endast efter angivelse av målsäganden. I övrigt ha i dessa paragrafer
endast vidtagits några formella ändringar.
Bestämmelsen örn lagens ikraftträdande.
I det remitterade förslaget föreslogs, liksom beträffande krigstidens maximiprislagar,
att lagen skulle erhålla tidsbegränsad giltighet.
I överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande den allmänna
förfogandelagen föreslås att lagen skall gälla till och med den 31 mars 1940.
I enlighet med vad sålunda anförts har utarbetats förslag till lag örn fastställande
av högsta pris å vissa förnödenheter (maximiprislag).
Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över förslaget,
av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Henrik Klackenberg.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om fastställande av högsta pris å vissa förnödenheter
(maximiprislag).
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej
är samlad, förordna, att vad i 2—-7 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må
förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
2 §.
Om priset å förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen,
kan förväntas visa en stegring, vilken, ensam eller i förening med
prisstegring å andra förnödenheter, kan medföra en fortgående försämring
av den svenska kronans inhemska köpkraft eller en avsevärd nedsättning av
befolkningens levnadsstandard, må Konungen, där så prövas nödigt, föreskriva,
att vid frivillig försäljning av sådan förnödenhet skäligt av Konungen
bestämt pris ej må överskridas.
Högsta pris å förnödenhet må fastställas för riket eller för visst område
av riket och må, örn förhållandena därtill föranleda, bestämmas olika för
särskilda områden, så ock för olika slag av handel.
Från föreskrift, som i denna paragraf sägs, må Konungen medgiva de
undantag, som prövas skäliga.
3 §•
Vägrar den, som i avsevärd myckenhet äger eller innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel
Kungl. Maj-.ts proposition nr 289.
33
uppenbarligen ej behövlig förnödenhet, för vilken gäller enligt 2 § fastställt
högsta pris, att sälja förnödenheten till sådant pris och finnes förnödenhetens
försäljning vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik förnödenhet,
äger länsstyrelse låta i lämplig ordning för ägarens eller innehavarens
räkning och på hans bekostnad sälja förnödenheten till det fastställda
priset eller, där länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter
så finner skäligt, till nämnda pris minskat med högst tio procent.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där borgenär
såsom pant eller eljest under panträtt innehar förnödenhet, som i första
stycket avses, eller har rätt att kvarhålla sådan förnödenhet såsom säkerhet
för sin fordran; och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.
Länsstyrelsens beslut om förnödenhets försäljning skall gå i verkställighet,
ändå att det överklagas.
4 §.
Kan förväntas att kostnad för transport eller tillhandahållande av i 2 §
omförmäld förnödenhet ökas så, att priset på förnödenheten stegras på sätt
i nämnda paragraf avses, äger Konungen, där så prövas nödigt, föreskriva,
att dylik kostnad ej må överstiga av Konungen bestämt belopp; och skall vad
i samma paragraf stadgas äga motsvarande tillämpning.
5 §•
Gäller för förnödenhet enligt 2 § fastställt högsta pris eller har någon till
offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vilket
förnödenhet må av honom försäljas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer
med offentlig myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens
försäljning fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes.
6 §•
Det åligger en var att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet,
lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet,
varom i 2 § förmäles.
Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda i fråga örn sitt innehav av förnödenheten,
må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet,
varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker och
affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående undersökning
eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning
må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående
husrannsakan äga tillämpning.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 289.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
7 §■
Länsstyrelse äger, därest så finnes av behovet påkallat, att beträffande
detaljhandel med förnödenhet, varom i 2 § förmärs, för kommun eller del av
kommun meddela särskilda bestämmelser angående skyldighet för handlande
att i eller vid försäljningslokalen hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet
samt angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet efter
vikt eller efter mått, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad
att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller
förbrukning av förnödenhet.
Bestämmelse, som nu avses, skall så snart ske kan införas i länskungörelserna
och en eller flera tidningar i orten ävensom insändas till den centrala
myndighet Konungen bestämmer. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om ändring i eller återkallelse av meddelad bestämmelse.
8 §.
Har någon med vetskap därom att för förnödenhet gäller enligt 2 § fastställt
högsta pris i strid mot sålunda meddelad föreskrift hållit förnödenheten
till salu för högre pris eller i avsikt att för avyttring förvärva förnödenheten
för densamma bjudit högre pris, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till fängelse i högst ett år dömas.
Lika med saluhållande av förnödenhet till högre pris än det fastställda
eller bjudande av sådant högre pris anses, örn för överlåtelse av förnödenheten,
på sätt i första stycket sägs, krävts eller bjudits i annat än penningar
utgående vederlag till värde uppenbarligen överstigande det fastställda priset.
Till straff, som i första stycket sägs, dömes ock den, som med vetskap örn
att högsta belopp för kostnad är enligt 4 § bestämt, för kostnaden gjort sig
till godo högre belopp eller ock i annat än penningar utgående vederlag till
värde uppenbarligen överstigande det bestämda beloppet.
Lag samma vare, där någon handlat i strid mot sådan av honom avgiven
utfästelse, som i 5 § avses, eller brutit mot det i samma paragraf stadgade
förbudet.
Lag samma vare ock, där någon vid förfrågan enligt 6 § vägrat att lämna
upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning
eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet
örn sitt innehav av förnödenhet.
För förseelse mot bestämmelse, som i 7 § sägs, äger länsstyrelsen bestämma
böter från och med två till och med trehundra kronor.
9 §.
Vad som inhämtats vid undersökning eller granskning, som i 6 § andra
stycket omförmäles, må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande
av det med undersökningen eller granskningen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 289.
10 §.
Fälles någon till straff enligt 8 § 1—5 styckena, må domstolen, efter ty
skäligt finnes, förplikta honom att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag
eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.
11 §•
Förseelse, som i denna lag avses, åtalas av allmän åklagare; dock äger
denne anhängiggöra talan för förseelse mot 9 § allenast efter angivelse av
målsäganden. Åtal för förseelse mot bestämmelse, varom i 7 § förmäles, anhängiggöres
vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol. Förseelse, som i övrigt
i denna lag avses, åtalas vid allmän domstol.
12 §.
Böter för förseelse mot denna lag eller mot bestämmelse, varom i 7 § förmäles,
ävensom vad någon förpliktats utgiva enligt 10 § tillfalla kronan.
13 §.
Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till
och med den 31 mars 1940. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet
begången förseelse, som i lagen avses, skall vad där är stadgat äga
tillämpning även efter sistnämnda dag.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 289.
Bilaga B.
Förslag
till
Lag
om fastställande av högsta pris å vissa förnödenheter
(maximiprislag).
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig, krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden
må Konungen, där så prövas nödigt, efter ty nedan stadgas förordna,
att vid frivillig försäljning av livsmedel, foder för kreatur, bränsle, beklädnadsvara
eller annan för befolkningen eller produktionen viktig förnödenhet
skäligt av Konungen bestämt pris ej må överstigas.
Förordnande enligt första stycket må meddelas,
a) örn utbudet inom riket eller del därav av förnödenheten företer sådan
nedgång, att därigenom priset å förnödenheten kan förväntas visa en stegring,
vilken, ensam eller i förening med dylik prisstegring å andra förnödenheter,
skulle medföra en fortgående försämring av den svenska kronans
inhemska köpkraft, eller ock
b) örn priset å förnödenheten stegras i sådan grad, att genom prisstegringen,
ensam eller i förening med dylik prisstegring å andra förnödenheter, en
avsevärd nedsättning av förbrukarnas levnadsstandard framkallas.
Högsta pris å förnödenhet må fastställas allenast för visst område av riket
och må, ändå att förnödenhetens beskaffenhet är lika, bestämmas olika för
särskilda områden, så ock för olika slag av handel.
Från förordnande, som ovan sägs, må Konungen medgiva de undantag,
som kunna prövas skäliga.
2 §•
Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § första stycket avses,
vara för handen, och visar priset å förnödenhet, varom där sägs, inom
visst område en väsentlig stegring, bör, därest högsta pris för förnödenheten
ej är inom området gällande på grund av förordnande enligt 1 §, länsstyrelsen
om den inträffade prisstegringen ofördröjligen göra anmälan till
Konungen.
3 §■
Vägrar den, som i avsevärd myckenhet äger eller innehar någon för honom
eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel uppenbarligen
ej behövlig förnödenhet, för vilken gäller av Konungen enligt 1 §
fastställt högsta pris, att sälja förnödenheten till sådant pris och finnes för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
37
nödenhetens försäljning vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik
förnödenhet, åge länsstyrelsen låta i lämplig ordning för ägarens eller
innehavarens räkning och på hans bekostnad sälja förnödenheten till det
fastställda priset eller, där länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter
så finner skäligt, till nämnda pris minskat med högst tio procent.
Vad sålunda är stadgat åge motsvarande tillämpning, där borgenär såsom
pant eller eljest under panträtt innehar förnödenhet, som i första stycket avses,
eller har rätt att kvarhålla sådan förnödenhet såsom säkerhet för sin
fordran; och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.
Länsstyrelsens beslut örn förnödenhets försäljning skall gå i verkställighet,
ändå att det överklagas.
4 §■
Finnes under förhållanden, som angivas i 1 § första stycket, att kostnad för
transport eller tillhandahållande av däri omförmäld förnödenhet ökas på
sådant sätt, att priset på förnödenheten stegras eller kan förväntas bliva stegrat,
på sätt i 1 § andra stycket avses, åge Konungen, där så prövas nödigt,
förordna, att dylik kostnad ej må överstiga av Konungen bestämt belopp;
och skall vad i 1 § tredje och fjärde styckena stadgas äga motsvarande tilllämpning.
5 §.
Gäller för förnödenhet enligt 1 § fastställt högsta pris eller har någon till
offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande högsta pris, till vilket
förnödenhet må av honom försäljas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer
med offentlig myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens
försäljning fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes.
6 §■
Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § första stycket avses,
vara för handen, åligger en var att, vid förfrågan av länsstyrelsen eller
polismyndighet, lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han
innehar förnödenhet, som i nämnda paragraf omförmäles.
Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda i fråga om sitt innehav av förnödenheten,
må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet, varöver
han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker och affärshandlingar.
I fråga örn befogenhet att besluta angående undersökning^ eller
granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning må äga
rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående husrannsakan
äga tillämpning.
Vad vid sådan undersökning eller granskning inhämtas må ej yppas i
vidare mån än som erfordras för vinnande av det med undersökningen eller
granskningen avsedda ändamål.
Har Konungen förklarat sådana förhållanden, som i 1 § första stycket avses,
vara för handen, äge länsstyrelsen, därest sådant finnes av behovet påkallat,
att beträffande detaljhandel med förnödenhet, varom där sägs, för
kommun eller del av kommun meddela särskilda föreskrifter:
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
angående skyldighet för handlande att i eller vid försäljningslokalen hava
uppsatt anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet;
angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet efter vikt eller efter
mått;
så ock annan dylik föreskrift, som må vara ägnad att motverka oskälig
prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnödenhet.
För förseelse mot föreskrift, som ovan sägs, åge länsstyrelsen bestämma
böter från och med två till och med trehundra kronor.
Föreskrift, som i denna paragraf avses, skall, så snart ske kan, införas i
länskungörelserna och en eller flera tidningar i orten ävensom insändas till
den centrala myndighet Konungen bestämmer. Vad nu är stadgat angående
föreskrifts kungörande skall även tillämpas, då sådan föreskrift ändras eller
återkallas.
8 §.
Den, som med vetskap därom att för förnödenhet gäller enligt 1 § fastställt
högsta pris håller förnödenheten till salu för högre pris eller, i avsikt
att för avyttring förvärva förnödenheten, för densamma bjuder högre pris,
straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må
dömas till fängelse i högst ett år.
Lika med saluhållande av förnödenhet till högre pris än det fastställda
eller bjudande av sådant högre pris anses, om för överlåtelse av förnödenheten,
på sätt i första stycket sägs, kräves eller bjudes i annat än penningar
utgående vederlag till värde uppenbarligen överstigande det fastställda priset.
Till straff, som i första stycket sagts, dömes ock den, som, med vetskap örn
att högsta belopp för kostnad är enligt 4 § bestämt, för kostnaden gör sig
till godo högre belopp eller ock i annat än penningar utgående vederlag till
värde uppenbarligen överstigande det bestämda beloppet.
Samma lag vare, där någon handlar i strid mot sådan av honom avgiven
utfästelse, som i 5 § avses, eller bryter mot det i samma paragraf stadgade
förbudet,
eller vid förfrågan enligt 6 § vägrar lämna upplysning eller ock vid sådan
förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning, som avses i
samma paragraf, söker vilseleda myndighet om sitt innehav av förnödenhet,
eljer ock överträder det i 6 § tredje stycket stadgade förbudet att yppa förhållande,
som där avses.
9 §•
Fälles någon till straff enligt 8 §, må domstolen, efter vad som finnes skäligt,
förplikta gärningsmannen att utgiva, helt eller delvis, värdet av taget
eller betingat vederlag eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.
10 §.
Förseelse mot denna lag eller enligt 7 § given föreskrift åtalas av allmän
åklagare.
Åtal för förseelse mot föreskrift, varom i 7 § förmäles, anhängiggöres vid
polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där
sådan icke finnes, vid allmän domstol. Förseelse, som i 8 § sägs, åtalas vid
allmän domstol.
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
11 §.
Böter för förseelse mot föreskrift, som i 7 § omförmäles, böter, som ådömas
enligt 8 §, så ock vad gärningsmannen förpliktats utgiva enligt 9 § tillfalla
kronan.
12 §.
Konungen åge meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den och gäller till och med den
. Beträffande sådan under lagens giltighet begången förseelse,
som i lagen avses, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 289-
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 maj
1939.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 18 april 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 31 mars 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag örn fastställande av högsta pris å vissa
förnödenheter (maximiprislag).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren O. Thulin.
Lagrådet yttrade:
Då termen maximipris kommit till användning i rubriken, synes det redan
av lagtekniska skäl önskvärt, att termen, som ej alls förekommer i lagtexten,
definieras däri. Detta kan lämpligen ske på det sätt, att i 2 § Konungens
där omförmälda föreskrift får innefatta, att vid frivillig försäljning av förnödenhet
visst pris som av Konungen funnits skäligt (maximipris) ej må
överskridas, samt att i 4 § stadgas, att Konungen må bestämma maximipris
jämväl för kostnad som där avses. Iakttages detta, kan lagens rubrik ändras
till maximiprislag samt vid avfattningen av de ställen i lagtexten, där stadganden
meddelas i avseende å maximipris, den sålunda förordade terminologien
användas.
I fråga om straffbestämmelser av sådan art som de i 8 § upptagna torde
någon tvekan icke kunna råda därom, att strafflagens delaktighetsregler äro
utan särskild föreskrift tillämpliga. Mot att förslaget icke innehåller någon
motsvarighet till det uttryckliga stadgande härutinnan, som fanns upptaget i
lagen den 30 april 1918, är alltså intet att erinra. Såsom framgår av vad som
förekom vid tillkomsten av nyssnämnda lag, vars straffbestämmelser väsentligen
överensstämma med det remitterade förslagets, är emellertid — ehuru
den som köper förnödenhet till pris, överstigande maximipriset, i allmänhet
lärer vara att betrakta såsom delaktig i den förseelse, vartill säljaren gjort
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
41
sig förfallen -—- ej avsett att straffa köparen i vidare mån än som uttryckligen
angivits i paragrafen, vilket lärer innebära att köparen skall straffas endast
om han handlat i avsikt att avyttra förnödenheten. Förslagets ståndpunkt
härutinnan torde böra komma till tydligare uttryck i lagtexten, lämpligen på
det sätt, att i första stycket såsom straffbart angives att någon med i förslaget
angiven vetskap och i strid mot föreskrift om maximipris saluhållit
förnödenhet för högre pris än maximipriset, eller i återförsäljningssyfte för
förnödenheten betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris än maximipriset
samt att till paragrafen fogas föreskrifter örn att köpare ej må dömas
till ansvar i andra fall än i paragrafen sagts och att den, som betalat
kostnad varom stadgas i 4 §, ej på sådan grund må dömas för delaktighet i
förseelse, som avses i tredje stycket.
I samband med den ändring, som sålunda förordas, torde paragrafen
lämpligen böra underkastas en redaktionell omarbetning efter mönstret av
t. ex. 132 § lagen om aktiebolag. Iakttages detta, föranledes därav viss
jämkning av 10 §.
Den i 9 § meddelade föreskriften om tystnadsplikt torde böra utsträckas
att gälla jämväl vad som inhämtats genom svar å förfrågan jämlikt 6 § första
stycket.
Under åberopande av vad lagrådet anfört i sitt yttrande denna dag över
upprättat förslag till allmän förfogandelag hemställer lagrådet, att i övergångsbestämmelserna
till nu förevarande lag införes stadgande att förordnande,
som meddelats jämlikt lagen, ej skall gälla längre än lagen äger giltighet
samt att i 9 § meddelad föreskrift örn tystnadsplikt och vad i lagen
stadgas rörande överträdelse av samma föreskrift skall gälla även därefter.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Ihhang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami.
Nr 230.
4
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 289.
Utdrag av protokollet över j mansdr enden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 maj 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena^ Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund,
Eriksson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 4 maj
1939 avgivna utlåtande över det den 31 mars 1939 till lagrådet remitterade
förslaget till lag örn fastställande av högsta pris d vissa förnödenheter (maximi
prislag).
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:
Vad lagrådet anfört beträffande 2 och 4 §§ synes icke böra möta någon
erinran. Att termen maximipris införes i dessa paragrafer utesluter uppenbarligen
icke, att högsta pris kan fastställas i relation till annat pris. Därjämte
torde, såsom lagrådet ifrågasatt, lagens rubrik böra förkortas till maxiprislag
samt vid avfattningen av de ställen i lagtexten, där stadganden
meddelas i avseende å maximipris, den av lagrådet förordade terminologien
användas.
De erinringar, som lagrådet framställt beträffande 8 och 9 §§, samt lagrådets
hemställan örn komplettering av övergångsbestämmelsen till lagen
synas likaledes böra beaktas.
Därjämte torde i lagtexten böra vidtagas vissa smärre jämkningar av
formell natur.
Under åberopande av att proposition i ämnet jämlikt § 54 riksdagsordningen
torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande
till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer
föredraganden härefter, att det i enlighet med vad sålunda anförts jämkade
lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Holger Anderson.
397649. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1939:390 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till maximiprislag. a1 i texten
- 1LU 1939:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till maximiprislag, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten