Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län

1939-01-20 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:29, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 29.

1

Nr 29.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1932

(nr 223) med särskilda bestämmelser örn delning av

jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län;

given Stockholms slott den 20 januari 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den

17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser örn delning av jord å

landet inom vissa delar av Kopparbergs län.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1939.

1 sami.

Nr 29.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 10 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) nied

särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser

om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län skall erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Ingå bys heminägor i skifte, skola, där laga hinder ej möter, till byn

hörande fastigheter så ock i skiftet ingående övriga fastigheter, som äro i

en ägares hand och av denne innehavas med samma rätt, i den uti 12 och

13 §§ stadgade ordning under skiftet sammanläggas till en fastighet; dock

må sammanläggning ej äga rum, såframt ägaren bestrider åtgärden och han

ej uppenbart saknar fog härför.

Under skiftet må ock, där laga hinder eljest icke möter, i enahanda ordning

fastigheter, som tillhöra makar var för sig eller innehavas med olika

rätt i äktenskapet, med makarnas samtycke sammanläggas till en fastighet,

såframt makarna träffa avtal, vari bestämmes, ifall genom sammanläggningen

en fastighet bildas av fastigheter som tillhöra ena maken enskilt och

såsom giftorättsgods, att fastigheten skall i sin helhet vara den makens enskilda

egendom eller giftorättsgods, eller ifall en fastighet bildas av fastigheter

som tillhöra makarna var för sig, att fastigheten skall utgöra egendom,

däri makarna äga var sin andel såsom enskild egendom eller giftorättsgods.

Vardera makens andel skall utgöra hälften, där ej annat bestämts

i avtalet. Innefattar avtalet gåva, åge vad i 8 kap. 5 § giftermålsbalken

är stadgat motsvarande tillämpning. Är äldre giftermålsbalken tillämplig

å makars förmögenhetsförhållanden, må fastighet bildas genom sammanläggning

av enskild egendom med samfälld eller av vardera maken enskilt

tillhörig egendom, såframt genom avtal mellan makarna bestämmes, att

fastigheten skall utgöra samfälld egendom. Avtal, som i detta stycke sägs,

skall upprättas skriftligen och bestyrkas av lantmätaren samt i huvudskrift

biläggas protokollet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

3

Vad i andra stycket stadgas skall ej gälla i fråga om fastighet, som make

erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall vara hans

enskilda egendom, eller som make bekommit genom testamente med sådant

villkor, eller som tillfallit make i arv och örn vilken arvlåtaren genom testamente

meddelat sådan föreskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1939.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 29

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 oktober 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Möller, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund, Eriksson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam

beredning med tillförordnade chefen för jordbruksdepartementet

statsrådet Eriksson, fråga om ändrade bestämmelser angående sammanläggning

av makar tillhöriga fastigheter vid skiften inom vissa delar av Kopparbergs

län. Föredraganden anför:

Gällande rätt m. m.

»Enligt lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av

jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län (datalagen) skola inom

de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av sagda

län bland annat beträffande laga skifte till rubbning av storskifte gälla vissa

bestämmelser, som avvika från vad lagen om delning av jord å landet och

lagen om sammanläggning av fastigheter å landet innehålla.

I fråga örn sammanläggning av fastigheter vid laga skifte som nu sagts

stadgas i 10 § i dalalagen, att, örn bys heminägor ingå i skiftet, skola, där

laga hinder ej möter, till byn hörande fastigheter så ock i skiftet ingående

övriga fastigheter, som äro i en ägares hand, i den ordning, som stadgas

i 12 och 13 §§ i lagen, under skiftet sammanläggas till en fastighet; dock

må sammanläggning ej äga rum, såframt ägaren bestrider åtgärden och han

ej uppenbart saknar fog därför. — Enligt 12 § skall lantmätaren, sedan

äganderättsförhållandena blivit utredda och erforderliga handlingar införskaffats,

för delägarna föredraga frågan om sammanläggning och därvid

redogöra för innebörden och verkan av sådan åtgärd. Efter det delägarna

lämnats tillfälle utttala sin mening, skola förrättningsmännen enligt lagrummet

avgiva yttrande, vari för varje särskilt fall angives, huruvida sammanläggning

anses böra äga rum eller ej och skälen härför. Härjämte meddelas

i samma paragraf visst stadgande för det fall att fastigheter, vilka avses

skola ingå i sammanläggning, äro sådana att lagen angående uppsikt å vissa

jordbruk därå äger tillämpning. — I 13 § stadgas, att förrättningsmännens

yttrande i sammanläggningsfrågan jämte övriga handlingar i ärendet skola

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kuno!. Maj:ts proposition nr 29.

5

av lantmätaren insändas till ägodelningsdomaren. Sedan denne införskaffat

utlåtande från överlantmätaren och den ytterligare utredning, vartill omständigheterna

må föranleda, ävensom vidtagit de övriga åtgärder, som enligt

lagen örn sammanläggning av fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren

före ärendets slutgiltiga avgörande, skall han överlämna detsamma

till ägodelningsrätten. Inställes skifte enligt dalalagen, skall dessförinnan

meddelat beslut örn sammanläggning förfalla. — Vidare må nämnas,

att i 11 § i dalalagen meddelats vissa särskilda föreskrifter med avseende

å villkoren för sammanläggning enligt 10 §. Därvid har icke meddelats

någon särskild bestämmelse i fråga om sammanläggning av fastigheter, som

tillhöra makar var för sig eller innehavas med olika rätt i äktenskapet.

Enligt 1 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter på

landet (allmänna sammanläggningslagen) må sammanläggning äga rum allenast

av fastigheter, som äro i en ägares hand. Makar var för sig tillhöriga

fastigheter må sålunda icke sammanläggas. Vidare stadgas i 5 § bland annat,

att sammanläggning enligt lagen — även örn fastigheterna i fråga tillhöra

samme ägare —- icke är tillåten, örn fastigheterna icke innehavas med samma

rätt. Makes enskilda egendom torde sålunda icke få sammanläggas med hans

giftorättsgods eller, örn äldre giftermålsbalken är tillämplig, med samfälld

egendom. Då, såsom förut nämnts, dalalagen icke innehåller någon särskild

bestämmelse i förevarande avseende, äro nu berörda stadganden i allmänna

sammanläggningslagen tillämpliga jämväl vid sammanläggning enligt

datalagen.

Vid granskning av förslaget till datalagen upptog lagrådet till behandling

frågan under vilka förutsättningar makars fastigheter kunde bliva föremål

för sammanläggning samt yttrade därvid bland annat:

Huru föreskriften i sammanläggningslagen att fastigheterna äro i en ägares

hand skall tolkas i fråga örn makars egendom, lärer i rättstillämpningen

hava varit föremål för olika meningar. Vad angår de fall, då äldre giftermålsbalken

gäller beträffande makars förmögenhetsförhållanden, synes någon

bestämd slutsats för frågans bedömande icke kunna dragas därav, att

enligt skiftesstadgan en enda ägolott ansetts böra vid skifte utläggas för makar

utan hänsyn till de olika andelarnas natur. Sålunda har vid klyvning av

hemman, däri makar ägde var sitt skattetal såsom enskild egendom, för dem

utlagts en enda ägolott.1 Att ej ens i sådant fall delning mellan makarna ansetts

billa äga ruin, synes förklarligt med hänsyn därtill, att enligt äldre giftermålsbalken

i regel rättshandlingar ej kunna slutas eller talan förås mellan

makar under bestående äktenskap. Ehuru en enda ägolott utlägges,

består emellertid vardera makens hemmansdel fortfarande såsom honom enskilt

tillhörig egendom och kan särskilt intecknas, örn lagfart å densamma

föreligger. Vid besvarande av frågan, i vilken utsträckning sammanläggning

kan ske av fastigheter, tillhöriga makar å vilkas förmögenhetsförhållanden

äldre giftermålsbalken är tillämplig, måste beaktas, alt mellan dem egendomsgemenskap

är rådande med undantag för fast egendom, som före äktenskapet

förvärvats eller därunder ärvts, samt för egendom, som genom äktenskapsförord

eller vid gåva eller genom testamente förbehållits ena maken enskilt.

Då föreskriften, att fastigheterna skola vara i en ägares hand, uppen
1

Jfr N. J. A. 1910 s. 200 och där anförda äldre rättsfall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

barligen betyder allenast att fastigheterna skola tillhöra samma ägare, möter

naturligen ej hinder mot sammanläggning av fastigheter, som ingå i den äktenskapliga

egendomsgemenskapen. Däremot måste av nämnda föreskrift

följa, att sammanläggning ej kan ske av fastighet, som tillhör makarna samfällt,

med ena makens enskilda fastighet, lika litet som sammanläggning kan

ske av vardera maken enskilt tillhöriga fastigheter. Fastighet, som tillhör

makarna samfällt, och make enskilt tillhörig fastighet äro ej i samma ägares

hand.

Då nya giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makars förmögenhetsförhållanden,

är vardera maken ensam ägare till den egendom han vid äktenskapets

ingående har eller sedermera förvärvar. Sammanläggning av ena maken

tillhörig fastighet med fastighet, som tillhör den andra, är därför utesluten,

vare sig de olika fastigheterna äro giftorättsgods eller enskild egendom.

Vad åter angår ena maken tillhörig egendom, är det uppenbart, att sammanläggning

kan ske av fastigheter, som tillhöra honom enskilt, liksom av fastigheter,

som tillhöra honom såsom hans giftorättsgods. Däremot synes med

hänsyn till bestämmelserna i 5 § sammanläggningslagen det ej vara tillåtet

att sammanlägga fastighet, som är ena makens giftorättsgods, med fastighet,

som tillhör samma make enskilt. Ehuru han är ensam ägare jämväl av förstnämnda

fastighet, kan han dock på grund av andra makens giftorättsanspråk

ej anses innehava den med samma rätt som den enskilda egendomen. Andra

maken har under äktenskapet visserligen ej en delrätt i hans giftorättsgods,

men giftorätten är dock en för andra maken från äktenskapets ingående

uppkommen rättighet i hans gods, medförande begränsning i förfoganderätten

över godset under äktenskapet och anspråk på del i godset vid äktenskapets

upplösning.

Örn hindret mot sammanläggning av enskild fastighet och fastighet med

natur av giftorättsgods eller samfälld egendom borttoges, skulle en blivande

bodelning kunna medföra behov av återställande av gränsen mellan de olika

egendomsslagen. Emellertid måste det medgivas, att ett sådant behov vid

äktenskapets normala upplösning genom dödsfall ofta ej skulle komma att

föreligga. Å andra sidan medför det nu befintliga hindret mot sammanläggning

av olika egendomsslag den olägenheten, att i äldre äktenskap arvejord

ej kan sammanläggas med jord, som köpts från medarvingar. En utredning,

om denna olägenhet är av sådan betydelse, att särskilda bestämmelser böra

givas, är måhända påkallad. Enligt lagrådets mening synas större betänkligheter

möta mot att i fall, då nya giftermålsbalken är tillämplig å makars

förmögenhetsförhållanden, tillåta sammanläggning av ena makens fastighet

med den andras. Dessa spörsmål beröra emellertid främst den allmänna

sammanläggningslagen och kunna ej i detta sammanhang upptagas till särskild

behandling.

I samband härmed torde böra erinras, att om en var av två makar, å vilkas

förmögenhetsförhållanden nya giftermålsbalken äger tillämpning, har

andel i samma registerfastighet, makarna äro jämlikt 13 kap. 11 och 13 §§

jorddelningslagen berättigade att få gemensam ägolott utlagd, om de äro

ense därom. I fall, då äldre giftermålsbalken är tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,

föranleda nämnda lagrum ej till annan ståndpunkt i förevarande

hänseende än den, som enligt vad ovan berörts intagits vid tillämpningen

av skiftesstadgan.

Utan särskild lagbestämmelse torde, där makar var för sig erhålla en eller

flera registerfastigheter, vederbörande skiftesförrättare såvitt möjligt lägga

makarnas ägolotter intill varandra, om grundad anledning finnes att antaga,

att lotterna komma att ligga i sambruk.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

7

I samband därmed att lagrådets yttrande anmäldes i statsrådet berörde

föredragande departementschefen, statsrådet Gärde, olägenheterna av den i

Kopparbergs län förekommande stora ägosplittringen och framhöll, att dessa

olägenheter gjorde sig så mycket mer gällande, som det i allmänhet vore

fråga om småbruk. Till närmare utveckling härav anförde departementschefen,

bland annat:

Sönderstyckningen verkar synnerligen tyngande i jordredovisningen och

medför oskäligt stora kostnader för lagfarande och andra fastigheterna avseende

rättshandlingar. Men olägenheterna hava även framträtt i andra hänseenden.

Sålunda har vid arvfall delningsobjektets beskaffenhet bidragit

till en mångdubbelt större uppdelning av hemmanen än som i och för sig varit

betingad av arvingarnas önskan att få en andel var. Brukningsdelarnas nuvarande

sammansättning är ock till förfång för all vidare jorddelningsverksamhet.

Vid skifte måste enligt jorddelningslagen delägarnas andelar i olika

jordregisternummer redovisas såsom särskilda ägolotter. Detta skulle under

bär rådande förhållanden innebära, att varje delägare i allmänhet finge sitt

ägobelopp redovisat i karta och handlingar under ett större antal, ofta flera

tiotal laga skifteslotter, vilka var för sig sannolikt bleve av mindre god beskaffenhet.

Vid upplåtelse från en av flera sådana lotter bestående brukningsdel

komme ofta hinder mot en utbrytning på legal väg att möta därutinnan

att den lott, under vilken de upplåtna ägorna höra, icke ensamt för

sig skulle därefter kunna bestå såsom särskild fastighet. Då det är ej hemmanens

utan brukningsdelarnas ägor, som lämpligen böra sammandragas,

blir det fördenskull av största betydelse, att man vid framtida skiften genom

sammanläggning så långt möjligt gör sig oberoende av den vid storskiftet

uppkomna, numera fiktiva hemmansindelningen och därmed även undviker

en både kostsam och tidsödande men skäligen värdelös redovisning i karta

och handlingar av alla de olika andelar, varå delägarnas ägoanspråk grundats.

I anslutning till det sagda erinrade departementschefen örn att sammanläggning

vid här avsedda skiften utgjorde ett så viktigt led i arbetet å ett förbättrat

fastighetsväsende, att förfarandets tillämpning ej kunde, såsom eljest,

behandlas uteslutande som en enskild angelägenhet. Att sammanläggning tilllätes

vore ej nog. Det allmänna intresset av att sammanläggningsförfarandet

verkligen ock i görligaste mån komme till användning krävde för sitt tillgodoseende

sådana anordningar, att garanti erhölles mot att förefintliga tillfällen

till sammanläggning försummades. Uppenbart vore, att det därutinnan

ej kunde vara tillfyllest att enbart lita till den enskildes initiativ. Härtill

komme, att sammanläggningsåtgärderna måste grundas å den vid skiftet

verkställda äganderättsutredningen med iakttagande av därvid skedda jämkningar

och rättelser i fastighetsbeteckningarna och andra förskjutningar i

avseende å den i långeshandlingarna angivna rätten till fastigheterna. De

olika sammanläggningsfrågorna måste därför behandlas i ett sammanhang

och företagas på ett jämförelsevis sent stadium av skiftesförrättningen. Även

på denna grund kunde frågan alltså ej, såsom eljest, undan för undan allt

efter det ansökan inkomme, upptagas under skiftets gång och med ledning

av företedda fångeshandlingar bedömas såsom ett för var särskild delägare

isolerat ärende. Av dessa skäl hade — i huvudsaklig överensstämmelse med

de föreskrifter som i förordningen den 18 juni 1926 (nr 362) meddelats för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungk Maj.ts proposition nr 29

de i de storskiftade dalabygderna igångsatta provskiftena — sammanläggningsförfarandet

i dalalagen, i motsats till vad som gällde enligt allmänna

jorddelningslagen, inarbetats såsom ett moment i själva skiftesförrättningen.

Sedan äganderättsförhållandena blivit utredda och erforderliga handlingar

införskaffats, skulle lantmätaren enligt de bestämmelser, för vilka förut redogjorts,

oberoende av initiativ från de enskilda delägarna, för varje särskilt

fall där flera fastigheter vore i en ägares hand utreda huruvida sammanläggning

kunde ske. Sammanläggning skulle enligt dalalagen alltid äga rum,

såframt ej laga hinder därför mötte och åtgärden ej bestredes av vederbörande

fastighetsägare. Ett bestridande, som vore uppenbart ogrundat, borde

emellertid lämnas utan avseende.

Sedan till 1932 års riksdag avlämnats proposition i ämnet (nr 5) erinrade

andra lagutskottet, som behandlade propositionen, i avgivet utlåtande (nr

40) om lagrådets uttalande att fastigheter, som av makar innehavas var för

sig eller med olika rätt i äktenskapet, icke kunde med varandra sammanläggas

samt anförde vidare härom:

Uppenbarligen kan det i många fall ur fastighetsbildningssynpunkt och av

andra skäl vara till högst väsentlig olägenhet, att dylika ägor, vilka vanligen

sambrukas under en och samma gård, ej kunna sammanföras till en

fastighetsenhet. Härutinnan må erinras om de fordringar jorddelningslagen

för att förhindra uppkomsten av icke bärkraftiga jordbruk eller eljest olämpliga

fastighetsbildningar uppställer för fastighets uppdelning genom skifte eller

avstyckning. Äga makarna outbrutna andelar av fastigheter, kunna hinder

mot legal fastighetsbildning möta därutinnan att andelarna icke var för

sig uppfylla fordringarna å en självständig fastighet. Därjämte ligger det i

sakens natur, att brukningsenhetens redovisning i flera fastigheter ger en

ogynnsam utgångspunkt för blivande fastighetsbildning. Sålunda torde icke

sällan legal utbrytning av ett frånsålt område omöjliggöras på den grund,

att väl brukningsenheten men icke den däri ingående fastighet, varifrån avstyckning

avses skola ske, ensamt för sig kan tåla den ifrågasatta minskningen

i ägovälde. Icke minst göra sig olägenheterna påminta vid skifte,

då gårdens på marken sammanförda ägovälde i allmänhet måste i karta och

handlingar genom linjer, som icke iakttagas vid brukningen, uppspjälkas i

olika lotter, vilka i avseende å sammansättning och belägenhet måhända

bliva mindre lämpade såsom fristående fastigheter, eller då understundom

makarna löpa risken att innehavda fastiglietsandelar läggas i gemensam lott

med olika andra delägares andelar.

Onekligen framträder angelägenheten att i här avsedda fall kunna genomföra

sammanläggning med särskild skärpa i de storskiftade dalaorterna,

där de redan i och för sig synnerligen små jordbruken regelmässigt äro uppdelade

på ett flertal fastigheter eller fastighetsdelar. Till belysning kan

nämnas, att i vissa av de skifteslag, som nu undergå provskifte, ägolotternas

antal enligt verkställd undersökning måste i följd av nu omnämnda hinder

mot sammanläggning ökas med över ett hundratal och att i ett av skifteslagen

därav uppkommer en till omkring 10,000 kronor uppskattad merkostnad

för delningsarbetet. Ett förhindrande så långt möjligt av att brukningsenheterna

utgå ur skifte fördelade på flera lotter är i dessa trakter av särskild

vikt, till följd av att förhållandet lätt inbjuder till ett förnyat användande

av tidigare missbruk i sättet att fördela arvfallna fastigheter. Spörsmålet är

emellertid ingalunda begränsat till enbart Dalarna. Mångenstädes i landet

råda förhållanden, som understryka här angivna synpunkter. Utskottet kan

icke nu göra något uttalande därom, huruvida och under vilka förutsätt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

9

ningar nu förefintliga hinder mot sammanläggning av makars fastigheter

med hänsyn till därvid uppkommande familjerättsliga spörsmål kunna undanröjas,

och om de närmare regler, vilka i övrigt kunna tarvas för genomförande

av en dylik ändring, men utskottet anser frågan icke minst i det allmännas

intresse av en lämplig fastighetsbildning vara av den vikt, att en utredning

i ämnet bör komma till stånd.

Utskottet hemställde — jämte det utskottet tillstyrkte propositionen —

härefter, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla att Kungl.

Majit ville låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån bestämmelser

borde utfärdas för undanröjande av nu förefintliga hinder mot sammanläggning

av makar tillhöriga fastigheter, samt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I enlighet med denna hemställan av utskottet avlät riksdagen skrivelse till

Kungl. Majit (nr 348).

Den fråga, som avses i riksdagens skrivelse, har sedermera varit föremål

för överväganden inom justitiedepartementet, därvid en promemoria upprättats

i ämnet.

I promemorian upptogs till en början till omprövning, huruvida en lagstiftning

i syfte att underlätta sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter

borde utsträckas att omfatta hela riket eller tills vidare omfatta allenast

den del av Kopparbergs län för vilken dalalagen är gällande. Härvid har

i promemorian framhållits, att behovet av ändrade regler örn sammanläggning

vore särskilt framträdande inom ifrågavarande del av Kopparbergs län.

I detta hänseende vore att erinra att i länet regelmässigt förekomme att makar

innehade fastigheter var för sig eller med olika rätt. Så gott som hela

befolkningen vore nämligen jordägande, och vid arvfall vore det regel, att

boets fastigheter skiftades mellan samtliga arvingar i lika delar. Ett annat

skäl att tills vidare inskränka en reform i förevarande avseende till det område,

där dalalagen gällde, vore, att datalagen i fråga om sammanläggningsinstitutet

redan nu innefattade långt gående avvikelser från de principer, varpå

den allmänna sammanläggningslagen uppbyggts, och att möjligheten att

sammanlägga makars fastigheter i sagda län vore av större betydelse för vinnande

av ett förbättrat fastighetsväsen än i övriga delar av landet. Beträffande

övriga delar av landet syntes ändrade bestämmelser om sammanläggning

av makars fastigheter lämpligen kunna meddelas i samband med en

mera omfattande översyn av allmänna sammanläggningslagen.

Av nu anförda skäl har den utredning, som innefattas i promemorian, inskränkts

till frågan om ändrade bestämmelser angående sammanläggning av

makar tillhöriga fastigheter vid skiften inom vissa delar av Kopparbergs län.

Vid promemorian har fogats i enlighet härmed upprättat utkast till lag örn

ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser

örn delning av jord ä landet inom vissa delar av Kopparbergs län.

Sedan yttranden över promemorian jämte nämnda lagutkast inhämtats

från ett flertal myndigheter, torde den i promemorian behandlade lagstiftningsfrågan

nu böra upptagas till närmare övervägande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 29

Det remitterade utkastet.

I promemorian har erinrats därom, att vid förut berörda provskiften enligt

särskild lag därom den 30 april 1925 och förenämnda förordning den 18

juni 1926 hade vederbörande förrättningsmän för undvikande av de olägenheter,

vilka följde därav att fastigheter, som tillhörde makar var för sig eller

innehades med olika rätt i äktenskapet, ej kunde sammanläggas, begagnat

sig av för provskiftena medgiven rätt att utlägga gemensam ägolott. För dessa

skiften gällde nämligen att utläggande av gemensam ägolott finge — i enlighet

med skiftesstadgans bestämmelser men i motsats till vad nu gäller enligt

jorddelningslagen — ske för fastigheter även örn de hörde under skilda

jordregisternummer. Emellertid hade utläggande av gemensam ägolott för flera

delägare ansetts ej kunna ske i andra fall än då de delägare, för vilka gemensam

lott skulle utläggas, finge var sin kvotdel i denna. Andelar i olika

jordregisternummer kunde därför icke utan vidare utläggas i gemensam lott

under annan förutsättning än att var och en av delägarna hade andel i de särskilda

jordregisternumren och efter samma proportion i dem samtliga. I de

fall, då utläggande av gemensam ägolott således icke utan vidare kunde ske,

hade man i praxis begagnat sig av följande förfarande. Örn makarna ägde

exempelvis var sin enskilda fasta egendom och därtill samfälld egendom samt

dessa på grund av olika proportion av däri ingående ägoslag icke kunde

betecknas såsom kvotdelar av det sammanlagda innehavet, verkställde lantmätaren

en beräkning, huru stor kvotdel av det hela var särskild egendom

kunde anses motsvara. En förutsättning för förfarandet vore, att makarna

önskade få gemensam lott utlagd och vore tillfreds med den verkställda kvotdelsberäkningen.

Makarna avfordrades därför en skriftlig, av vittnen bekräftad

förklaring av innehåll, dels att makarnas skilda fastigheter motsvarade

de uträknade kvotdelarna i den registerfastighet, som bildades av den

gemensamma ägolotten jämte dit hänförda ägor och andelar inom områden

som kunde hava uteslutits från delningen, och dels att makarna voro nöjda

med att redovisas såsom utgående ur skiftet med angiven kvotdelsrätt. Någon

rubbning i inteckningsförhållandena skedde icke i vidare mån än att inteckning,

som besvärade någon av ifrågavarande fastigheter, efter utläggandet

av lotten komme att gälla i den ideella andel av samma lott, som motsvarade

den fastighet i vilken inteckningen fastställts. Denna möjlighet

att utlägga gemensam lott för makar hade fått stor betydelse. Såsom

exempel härå kunde anföras, att vid ett pågående provskifte

inom Vika och Vinäs byars skifteslag i Mora socken utgjorde av 410

utlagda ägolotter icke mindre än 125 gemensamma ägolotter, av vilka 96

ägdes av äkta makar; 326 delägare hade andel i nämnda 125 ägolotter. Hade

överenskommelse om gemensam ägolott i enlighet med vad i det föregående

omnämnts ej träffats mellan makarna, skulle det varit nödvändigt att uppdela

förutnämnda 96 lotter i 227 lotter.

I promemorian har vidare framhållits att möjligheten att utlägga gemensam

ägolott vid skiften enligt datalagen vore väsentligt mindre än vid prov
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

11

skiftena. I enlighet med nya jorddelningslagens bestämmelser kunde nämligen

vid förstnämnda skiften i sådan lott endast ingå kvotdelar av en och

samma jordregisterfastighet. Härigenom finge möjligheten att kunna verkställa

sammanläggning en större betydelse vid skiften enligt dalalagen än

vid provskiftena. Kunde sammanläggning ej ske, måste vid skiften enligt

dalalagen ägolotternas antal bliva avsevärt större än vid provskiftena med

därav uppkommande olägenheter, bland annat merkostnad för delningsarbetet.

Kravet att undanröja onödiga hinder mot sammanläggning framträdde

därför med större styrka beträffande dessa skiften än i fråga om provskiftena.

Beträffande härefter frågan på vilket sätt nämnda krav i förevarande avseende

borde tillgodoses har i promemorian uttalats, att olika vägar stöde till

buds. I anslutning till vad nu skedde vid provskiftena vid utläggande av gemensam

ägolott för makar kunde ifrågasättas att för sammanläggning till

en början kräva, att värdering genom lantmätarens försorg skulle äga rum

såväl av den fastighet, vilken skulle bildas genom sammanläggningen, som

av de särskilda fastigheter som skulle ingå i den nya fastigheten. Det skulle

sedan ankomma på ägodelningsrätten att vid prövning av sammanläggningen

fastställa, huru stor kvotdel varje särskild fastighet, som inginge i sammanläggningen,

skulle anses utgöra av hela den utlagda ägolotten. Denna

lösning vore emellertid förenad med besvär och omgång. En enklare och

samtidigt mera effektiv lösning syntes böra eftersträvas. Härför talade även

den synpunkten, att det sannolikt för makarna själva i regel vore likgiltigt

hur förhållandet dem emellan reglerades inom de nya ägolotterna. Detta antagande

bestyrktes av erfarenheterna rörande de kvottalsberäkningar som

skett i samband med provskiftena. Örn man sålunda ville finna en ordning

som gjorde det möjligt att få till stånd sammanläggning av makars fastigheter

i den utsträckning förhållandena det påkallade, läge det nära till hands

att låta makarna gemensamt •— och sålunda icke till vissa särskilt bestämda

kvotdelar ■—- bliva ägare till den fastighet som bildades genom sanånanläggningen.

Detta överensstämde säkerligen också i regel bäst med makarnas

egna önskningar. Ett förslag av sådant innehåll förutsatte emellertid, att

makarna ej på särskild grund vore underkastade inskränkning i rätten att

disponera över fastigheten i fråga. Från sammanläggning med nyss angiven

verkan syntes av denna anledning böra undantagas egendom varom förmäles i

6 kap. 8 § 2 giftermålsbalken, d. v. s. egendom som make erhållit i gåva av

annan än andra maken med villkor att den skulle vara enskild, eller som

make bekommit genom testamente med sådant villkor, eller som tillfallit

make i arv och örn vilken arvlåtaren genom testamente meddelat dylik föreskrift.

Beträffande verkan av sammanläggningen syntes böra stadgas, att

den nya fastigheten i fall, då äldre giftermålsbalken vore tillämplig å makars

förmögenhetsförhållanden, skulle anses som makarnas gemensamma

egendom och, där nya giftermålsbalken vore tillämplig, såsom egendom, i vilken

makarna vore samägare till hälften var. I sistnämnda fall skulle vardera

makens andel i fastigheten vara hans giftorättsgods. Med hänsyn till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

den betydelse sammanläggningen sålunda skulle medföra i avseende å makarnas

inbördes förmögenhetsförhållanden borde såsom villkor uppställas

att makarna skriftligen gåve sitt samtycke till åtgärden.

I promemorian har även upptagits till behandling spörsmålet örn den ställning,

som tillkommer makarnas borgenärer vid en sammanläggning av fastigheter

på sätt i det föregående förutsättes. Härvid har anförts, att sammanläggningen

i regel icke syntes lända borgenärerna till skada. Skulle vid sammanläggningen

den ena fastigheten vara besvärad av inteckning för gäld,

komme inteckningen efter sammanläggningen att belasta jämväl den andra

fastigheten. Det borde emellertid uppmärksammas, att för icke intecknad

gäld ansvarade enligt den äldre giftermålsbalken enskild och samfälld egendom

eller delar därav enligt olika regler i fråga örn olika slags gäld.

Den nya giftermålsbalken åter läte vardera maken med sin egendom

svara för sin gäld men i allmänhet ej för den andres. Även örn i praktiken

någon reell förändring av betydelse icke ägde rum i följd av det föreslagna

sammanläggningsförfarandet, vore det dock icke uteslutet att fall kunde

förekomma, då förskjutningen de olika egendomsslagen emellan kunde

medföra en försämring av endera makens solvens. Det kunde därför ifrågasättas

att särskilda föreskrifter till skydd för borgenärernas rätt meddelades,

t. ex. salunda att ägodelningsdomaren skulle utfärda särskild kungörelse av

innehåll, att om någon, vilkens rätt kunde vara beroende av sammanläggningen,

ville bestrida densamma, han hade att vid talans förlust göra anmälan

därom hos ägodelningsdomaren inom viss tid, samt därvid uppgiva den

eller de fordringar med avseende varå sammanläggningen bestredes. Ett sådant

förfarande bleve dock jämförelsevis invecklat. Utredning finge sålunda

förebringas angående makarnas förmögenhetsställning samt värdet av såväl

den nya fastigheten som av de olika fastigheter, vilka skulle ingå däri.

Mot ett stadgande i den angivna riktningen kunde även invändas, att det ofta

vore uppenbart att förlust icke kunde tillskyndas någon fordringsägare genom

sanfmanläggningen. Tydligen vore för sådant fall förfarandet överflödigt.

Man syntes i stället kunna lita till de allmänna reglerna örn återvinning

i konkurs. Skulle talan om återvinning väckas, syntes det uppenbart

att ett bifall till samma talan ej medförde, att den verkställda sammanläggningen

bleve ogiltig, utan blott att konkursboet tillerkändes skälig gottgörelse

för den skada som borgenärerna tillskyndats i följd av sammanläggningsförfarandet.

I promemorian har dock ifrågasatts, huruvida icke ägodelningsrätten borde

utfärda kungörelse örn att sammanläggning av makars fastigheter blivit

vid skiftet verkställd för att borgenärerna skulle erhålla kännedom örn den

vidtagna åtgärden. Lagfart å de vid skiftet bildade fastigheterna vore emellertid

enligt lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om lagfart

inom vissa delar av Kopparbergs län regelmässigt beroende av att kungörelse

utfärdats därom att utredning rörande äganderättsförhållandena inom

byn blivit vid skiftet verkställd samt att viss tid därefter förflutit utan att

klander instämts. Detta kungörelseförfarande syntes vara tillräckligt för att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

13

göra vederbörande rättsinnehavare underkunniga om den skedda förändringen

av fastigheterna. Då vidare vid återvinning tiden för lagfartsansökningen

enligt konkurslagen tillmättes avgörande betydelse, syntes kravet

på utfärdandet av särskild kungörelse örn sammanläggningen kunna eftergivas.

I enlighet med vad sålunda anförts har i förenämnda lagutkast såsom andra

stycke i 10 § i datalagen upptagits stadgande örn sammanläggning av fastigheter,

som tillhöra makar var för sig eller innehavas med olika rätt i äktenskapet.

Enligt utkastet må under laga skifte till rubbning av storskifte

i enahanda ordning, som nu gäller vid sammanläggning enligt 10 § i datalagen,

fastigheter, vilka tillhöra makar var för sig eller av make innehavas

med olika rätt i äktenskapet, med makarnas skriftliga samtycke sammanläggas

till en fastighet, såframt ingendera fastigheten är egendom som omför - mäles i 6 kap. 8 § 2 giftermålsbalken samt laga hinder mot sammanläggningen

eljest icke möter. Den sålunda bildade fastigheten skall enligt utkastet

utgöra samfälld egendom, om äldre giftermålsbalken äger tillämpning

å makarnas förmögenhetsförhållanden, men eljest egendom, vilken makarna

äga till hälften vardera.

Yttrandena.

Yttranden över utkastet jämte promemorian ha, efter remiss, avgivits av

lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län, domhavandena i Falu,

Hedemora, Nås och Malungs samt Ovansiljans domsagor ävensom t. f. domhavanden

i Nedansiljans domsaga. Lantmäteristyrelsen har vid sitt yttrande

fogat av styrelsen infordrade utlåtanden från överlantmätaren i Kopparbergs

län och distriktslantmätarna i de med statsunderstöd storskiftade delarna av

Dalarna. I samtliga yttranden har utkastet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i sak; de anmärkningar som framställts hänföra sig till utkastets

detaljer.

Beträffande behovet av nya bestämmelser har lantmäteristgrelsen

uttalat, att styrelsen ville för sin del understryka vikten av att vid

skiften i Kopparbergs län de nuvarande ofta av ett stort antal fastigheter och

fastighetsdelar bestående brukningsdelarna i största möjliga utsträckning

sammandroges icke endast i fråga örn arronderingen å marken utan jämväl,

så att de var för sig ginge ut ur skiftet såsom allenast en enda fastighet i

rättslig mening. Styrelsen ansåge därför, att så mycket som möjligt borde

göras för att underlätta och befordra sådan sammandragning och för att

undanröja de hinder däremot, som förelåge. Den föreslagna lagstiftningen

skulle innebära ett verksamt medel i sådant avseende. Domhavanden i Falu

domsaga anför, att den i promemorian uttalade uppfattningen angående behovet

av den ifrågasatta lagändringen bekräftades i allo av de erfarenheter,

han vunnit såsom inskrivningsdomare och ägodelningsdomare i domsagan.

Överlantmätaren i Kopparbergs län uttalar, att erfarenheterna från de inom

länet verkställda provskiftena tydligt givit vid handen behovet av att vid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 29.

laga skiften inom de storskiftade dalaorterna kunna genomföra sammanläggningar

i långt större omfattning än som kunde ske enligt nu gällande lagstiftning.

Distrikt slant mätaren i Mora södra distrikt framhåller, att behovet

av bestämmelser i datalagen, som möjliggjorde sammanläggning av äkta

makars fastigheter, torde vara uppenbart. Distriktslantmätaren i Älvdalens

distrikt är av den meningen, att stora svårigheter komma att möta vid genomförandet

av rationellt skifte, därest nuvarande lagstiftning i fråga örn

sammanläggning skulle bibehållas.

Såsom allmänt omdöme om utkastet uttalar länsstyrelsen i Kopparbergs

län, att utkastet syntes ägnat att motverka brukningsdelarnas alltför

stora splittring på olika fastigheter. Domhavanden i Hedemora domsaga

hyser den uppfattningen, att det förslag som innefattades i promemorian

syntes vara väl ägnat att undanröja de olägenheter, som uti ifrågakomna

hänseende kunde uppkomma vid tillämpning av nu gällande lagstiftning,

och att några mera betydelsefulla anmärkningar ej torde kunna göras.

Domhavanden i Falu domsaga anför beträffande sättet för lösning av föreliggande

spörsmål att det syntes uppenbart, att den lösning som utkastet

innebure vore att föredraga. Den i promemorian uttalade meningen, att

sammanläggning med den i utkastet föreslagna verkan i regel bäst överensstämde

med makarnas egna önskningar, vöre säkerligen riktig. De resultat,

till vilka en strikt tillämpning av den äldre giftermålsbalkens regler örn

makars egendom ledde beträffande brukningsenhet, som bildats av jord

av olika egendomstyper i rättsligt hänseende, framstode icke utan skäl för

menige man såsom främmande och onödigt invecklade. De svårigheter som

vid boutredningar och bodelningar härav uppkommo vore icke obetydliga;

erfarenheten från registrering av bouppteckningar och handläggning av inskrivningsärenden

gåve ofta bekräftelse åt denna uppfattning. Det syntes

ock vara ägnat att väcka tillfredsställelse, att promemorian, helt visst på

hållbara skäl, avvisat tanken på att låta makarnas borgenärer öva inflytande

på sammanläggningsfrågan; med hänsyn till den mycket vidsträckta publicitet,

som redan ett skifte enligt dalalagen erhölle, saknades anledning antaga,

att delägarnas borgenärer skulle försumma att i god tid bevaka sin

rätt. Distriktslantmätaren i Falu distrikt anser ändringen synnerligen lämplig

och ägnad att underlätta delningsarbetena vid skiften enligt datalagen

och att åstadkomma en lämpligare fastighetsindelning samtidigt som förrättningskostnaderna

kunde avsevärt nedbringas. Distriktslantmätaren i

Älvdalens distrikt är av den uppfattningen, att ifrågavarande lagändring

syntes medföra avsevärda fördelar vid genomförandet av laga skiften enligt

dalalagen.

Lantmåteristyreisen anför beträffande utkastets huvudgrunder följande:

Enligt föreskrift i sammanläggningslagen få fastigheter icke sammanläggas

med mindre de äro i en ägares hand. Även om detta är fallet, får sammanläggning

ej äga rum, därest fastigheterna av ägaren innehas med olika rätt.

Det förevarande förslaget avser att lätta på dessa restriktiva bestämmelser

och för visst fall medge sammanläggning av fastigheter, som äro i olika

ägares hand eller som innehas med olika rätt. För att emellertid ej genom

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ''J9.

15

sammanläggningen de olägenheter skola inträda, som man med de nämnda

restriktiva bestämmelserna velat avvärja, föreskrives i förslaget, att själva

sammanläggningen skall medföra, att den sammanlagda fastigheten antingen

kommer i samma ägares hand och av denne i sin helhet innehas med

samma rätt (gammalt äktenskap) eller ock kommer ali ägas till vissa kvotdelar

av de särskilda makarna (nytt äktenskap).

Medan alltså sammanläggningslagen fordrar, att äganderättsförhållandena

skola vara ordnade redan före sammanläggningen, går förslaget den motsatta

vägen och låter själva sammanläggningen automatiskt medföra den

omgestaltning av äganderättsförhållandena, som eljest är en förutsättning

för sammanläggningen.

Under ärendets handläggning i styrelsen ha beträffande denna ordning

yppats vissa farhågor, vilka styrelsen icke anser sig böra förbigå. Det har

sålunda framkastats, att det kunde föreligga fara för att makarna, när de

lämna sitt samtycke till sammanläggningen, icke äro fullt medvetna om dess

följder i äganderättshänseende eller också icke överskåda konsekvenserna

av det nya rättsläget särskilt i fråga om arvsförhållandena. Det har vidare

framhållits möjligheten av, att makar, som fullt inse betydelsen av den av

sammanläggningen följande förändringen i äganderättsavseende, vägra sin

medverkan till sammanläggningen, emedan de icke önska dennas konsekvenser

i arvs- eller andra avseenden.

Styrelsen anser emellertid icke dessa farhågor vara av beskaffenhet att

böra förhindra genomförandet av den föreslagna lagstiftningen. Dalaallmogens

vakenhet och intresse för rättsliga förhållanden utgöra enligt styrelsens

mening en garanti mot att makar medge sammanläggning utan att

äga kännedom örn dess verkningar. Styrelsen ämnar också göra vad på

styrelsen ankommer för att förhindra, att de befarade olägenheterna framträda.

Styrelsen kommer sålunda att, sedan förslaget antagits, utfärda formulär

till sammanläggningsmedgivande samt i detta ta in också uppgift örn

sammanläggningens rättsföljder. På grund av de säregna förhållandena i

Kopparbergs län följas för övrigt de där pågående skiftena med särskild

uppmärksamhet av styrelsen, som noga tillser, att lantmätarna erhålla erforderlig

instruktion. Styrelsen kommer därvid att inskärpa vikten av att

skiftesförrättarna utförligt inför skiftesdelägarna redogöra för rättsverkningarna

av sammanläggningsmedgivande. Slutligen må också erinras örn den

uppgift som förmedlare mellan skiftesdelägarna och lantmätaren, vilken i

Dalarne mer än annorstädes kommit att fullgöras av skiftesgodemännen, vilka

därför också i nu förevarande avseende säkerligen komma att sörja för att

skiftesdelägarna få innebörden av de nya bestämmelserna fullt klar för sig.

Beträffande möjligheten, att makar skulle vägra att samtycka till en i och

för sig önskvärd sammanläggning endast emedan de av hänsyn till sina

arvingar icke vilja omgestalta egendomsförhållandena i äktenskapet på det i

lagförslaget angivna sättet, får styrelsen erinra, att det står makarna fritt

att genom testamente förordna örn den arvsföljd, som skulle lia gällt, örn

sammanläggningen ej kommit emellan. Dessutom kunna makar, å vilkas

äktenskap nya giftermålsbalken är tillämplig, i stället för att medge sammanläggning,

sinsemellan genom äktenskapsförord avtala, att egendomsförhållandena

i deras äktenskap skola vara ordnade på något annat, av dem

önskat sätt, som icke hindrar sammanläggning. I sådana äktenskap är det

tillåtet alt genom äktenskapsförord förvandla enskild egendom till giftorä

11 sgods och tvärt örn ävensom för den ena maken att ge gåvor till den

andra. Örn makarna anse hustruns fastighet vara värd V-, så mycket som

mannens, kunna de exempelvis avtala, att mannen skall få å sig överlåtet 7n i

hustruns fastighet och hustrun å sig 7g i mannens. Mannen kommer då

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

Departe
ments
chefen.

att äga 7c och hustrun Vc i båda fastigheterna. Under sådana förhållanden

lär sammanläggning kunna medges. Efter denna kommer hustrun att äga

7c och mannen 7c i den nya fastigheten. Arvsutsikterna bli oberörda. Även

om den föreslagna lagstiftningen genomföres, finns det alltså möjlighet att

tillgodose speciella önskemål, och makarna bli därför icke ställda inför ett

val mellan att antingen vägra att medverka eller också ta de i lagen en

gång för alla föreskrivna konsekvenserna av sammanläggningen.

I fråga örn äldre äktenskap ligga förhållandena icke lika gynnsamt till.

Makarna kunna här icke annorledes än genom boskillnad eller hemskillnad

omgestalta äganderättsförhållandena i äktenskapet. Den i 5 § 4 mom. lagen

örn införande av nya giftermålsbalken medgivna åtgärden är nämligen tydligtvis

utan värde i förevarande avseende.

På grund av vad nu anförts, har styrelsen ansett de framkastade invändningarna

mot den föreslagna lagändringen icke vara av beskaffenhet att föranleda

ett avstyrkande från styrelsens sida, utan vill styrelsen för sin del

förorda lagförslaget till antagande.

I fråga örn utkastets detaljer ha endast lantmåteristyrelsen och

domhcwanden i Hedemora domsaga funnit anledning att uttala sig. Båda

ifrågasätta, huruvida icke i äktenskap enligt nya giftermålsbalken den genom

sammanläggning uppkomna fastigheten borde bli makarnas samegendom

allenast örn båda makarna tillhörig egendom ingått men däremot, om

endast ena maken tillhöriga fastigheter — enskild egendom och giftorättsgods

— sammanlades, i sin helhet bli makens giftorättsgods.

Frågan hur sammanläggningen inverkar å borgenärers rätt upptages

till övervägande av lantmåteristyrelsen och domhavanden i Hedemora

domsaga. Under hänvisning till uttalande i promemorian att man i sådant avseende

finge lita till de allmänna reglerna om återvinning i konkurs, och att

återvinningen ej skulle medföra, att de verkställda sammanläggningarna bleve

ogiltiga, utan blott att konkursboet tillerkändes skälig gottgörelse för den

skada, som tillskyndats borgenärerna i följd av sammanläggningsförfarandet,

anför styrelsen, att det tydligen vore föreskriften i 28 § och möjligen

också 32 § konkurslagen som åsyftades. I sak hade styrelsen icke något att

invända mot vad sålunda föreslagits. Styrelsen ifrågasatte emellertid, huruvida

dessa lagrums tillämplighet i fall av förevarande art vore så självklar,

att någon uttrycklig bestämmelse därom icke erfordrades. Domhavanden i

Hedemora domsaga uttalar, att det näppeligen torde framstå såsom fullt

klart, att återvinningsreglerna i konkurs vore tillämpliga å en sammanläggning,

som kränkte endera makens borgenärers rätt. Det borde tagas under

övervägande, huruvida icke detta borde på något sätt komma till uttryck i

lag.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att varken den allmänna sammanläggningslagen

eller datalagen torde medge att sammanläggning får ske av

fastigheter som tillhöra makar var för sig eller innehavas med olika rätt i

äktenskapet. Det är tydligt att härigenom, såsom andra lagutskottet framhållit,

ofta en i och för sig önskvärd fastighetsbildning kan förhindras.

Denna olägenhet är uppenbarligen mera framträdande i sådana fall, där

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

17

redan av andra orsaker förefinnes en mera betydande ägosplittring. Ägornas

sammanförande till lämpliga brukningsenheter blir genom det hinder

som lagstiftningen i förevarande avseende innebär avsevärt försvårat.

I fråga örn Kopparbergs län, där sedan gammalt råda särskilt framträdande

missförhållanden i fråga om ägosplittring, ha förut i flera hänseenden

vidtagits ingripande och kostsamma åtgärder i syfte att råda bot

härå och efterhand åstadkomma en tillfredsställande fastighetsindelning.

Det torde med hänsyn härtill vara väl motiverat att söka lösa frågan om

ökade möjligheter att sammanlägga makar tillhöriga fastigheter i första hand

beträffande sagda län. En dylik åtgärd bör i så fall tydligen, i enlighet med

vad i promemorian föreslagits, avse de områden av länet, där datalagen är

gällande och sålunda genomföras genom ändring i denna lag. Att ett starkt

behov av en sådan reform förefinnes har även allmänt vitsordats i de avgivna

yttrandena. För landet i övrigt torde frågan om ändrade bestämmelser

i berörda hänseende böra bliva föremål för omprövning i samband med

en mera genomgripande omarbetning av den allmänna sammanläggningslagen.

Beträffande härefter frågan på vad sätt en lagstiftning i ämnet av den

begränsade räckvidd som nu angivits bör genomföras, torde de riktlinjer

som angivits i den utremitterade promemorian i huvudsak kunna läggas till

grund för en sådan lagstiftning. Det vid promemorian fogade lagutkastet

har också, bortsett från vissa detaljanmärkningar, vunnit anslutning i yttrandena.

Emellertid torde vissa jämkningar i utkastet böra vidtagas.

Härvid må först framhållas, att det nuvarande stadgandet i 10 § i dalalagen,

som enligt utkastet skulle oförändrat bibehållas såsom första stycke

i paragrafen, lärer böra undergå en mindre ändring av redaktionell innebörd.

Det torde sålunda — i enlighet med vad som gäller redan på grund

av 5 § i allmänna sammanläggningslagen — i nämnda stadgande böra intagas

en erinran därom att i princip för sammanläggning erfordras att de

fastigheter örn vilka är fråga av ägaren innehavas med samma rätt.

1 det remitterade utkastet har såsom andra stycke i 10 § upptagits stadgande,

att i samband med skifte, som i paragrafen avses, sammanläggning

må äga rum av fastigheter, vilka tillhöra makar var för sig eller innehavas

med olika rätt i äktenskapet. Vad nu sagts skall dock enligt utkastet ej

gälla, därest någondera fastigheten utgöres av egendom som omförmäles i

6 kap. 8 § 2 nya giftermålsbalken eller eljest laga hinder mot sammanläggningen

möter. Av promemorian torde framgå, att det undantag, som

avses med hänvisningen till nämnda stadgande i nya giftermålsbalken,

skall gälla även örn äldre giftermålsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

Med hänsyn härtill lärer i stället för hänvisningen till

6 kap. 8 § 2 nya giftermålsbalken den i samma lagrum givna uppräkningen

av egendom, som av make innehaves under särskilda villkor, lämpligen

böra direkt angivas i förevarande lag.

Enligt det remitterade utkastet förutsättes för att sammanläggning skall

komma till stånd, att makarna samtyckt till åtgärden. Härefter angives i

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 29.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

utkastet, att sammanläggningen skall medföra den verkan att, om äldre

giftermålsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden, den

nya fastigheten skall utgöra deras samfällda egendom och att fastigheten

eljest skall utgöra egendom, vilken makarna skola äga till hälften vardera.

Av lantmäteristyrelsens yttrande i ärendet framgår, att inom styrelsen

yppats farhågor att makarna, när de lämnade samtycke till sammanläggningen,

icke alltid komme att förstå de följder i äganderättshänseende sammanläggningen

skulle medföra. Av lantmäteristyrelsen och en domhavande

har också framhållits att det, med den utformning utkastet erhållit, icke syntes

fullt klart att, därest sammanläggning kränkte borgenärers rätt, konkurslagens

återvinningsbestämmelser vore tillämpliga. De betänkligheter som

sålunda anförts synas böra föranleda, att den föreslagna lagändringen i

denna del utformas något annorlunda än i det remitterade utkastet. Detta

torde kunna ske på det sätt, att för sammanläggning förutsättes ej endast

samtycke av makarna utan även att dessa träffa avtal rörande den verkan

i äganderättshänseende sammanläggningen skall medföra. Denna lösning

lärer ock vara ägnad att i andra hänseenden medföra vissa fördelar.

Vad först angår det fall att nya giftermålsbalken är tillämplig å makarnas

förmögenhetsförhållanden må erinras därom att enligt 8 kap. 1 § denna balk

makar må genom äktenskapsförord avtala, att egendom, som tillhör en av

dem och eljest skulle vara hans giftorättsgods, skall tillhöra honom enskilt

eller att egendom, som eljest skulle vara ena makens enskilda, skall vara

hans giftorättsgods, såvida ej annat följer av 6 kap. 8 § 2 samma balk. Sådant

avtal, som avses i förstnämnda lagrum, kan uppenbarligen vara av betydelse

för frågan om sammanläggning. Om t. ex. genom äktenskapsförord

bestämmes att fastighet, tillhörig ena maken enskilt, skall vara hans giftorättsgods,

undanröjes sålunda det hinder för sammanläggning med annan

fastighet tillhörande hans giftorättsgods, som enligt nu gällande lag eljest

föreligger på den grund att fastigheterna innehavas med olika rätt. Man synes

emellertid här böra gå ett steg längre och medgiva, att avtal av ifrågavarande

innebörd i samband med laga skifte till rubbning av storskifte enligt

datalagen må för åvägabringande av sammanläggning slutas utan iakttagande

av vad om äktenskapsförord är stadgat. Någon olägenhet härav torde

icke vara att befara. Det må sålunda framhållas, att genom avtal av nu

ifrågavarande innebörd borgenärers rätt icke beröres.

I promemorian behandlas även det fall, att makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden

nya giftermålsbalken är tillämplig, var för sig innehava

fastigheter, som lämpligen böra sammanläggas. För att sammanläggning i

sådant fall skall kunna medgivas torde böra förutsättas, att makarna sluta

avtal därom, att den nybildade fastigheten skall utgöra egendom, däri vardera

maken äger hälften såsom enskild egendom eller såsom giftorättsgods.

Härvid torde icke vara nödvändigt, att makarna komma att innehava andelarna

i samegendomen med samma rätt, utan synes avtalet kunna innehålla,

att ena maken skall innehava sin hälft såsom enskild egendom medan andra

maken skall innehava sin hälft såsom giftorättsgods. Det är tydligt, att ge
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

19

nom nu ifrågavarande avtal ena maken kan komma att erhålla större andel

än förut i den fasta egendomen såsom helhet betraktad och att den andra maken

följaktligen i så fall får vidkännas motsvarande minskning. I dylika fall

kan helt naturligt, därest sistnämnda make ej i någon form erhåller gottgörelse,

även hans borgenärers rätt tänkas komma att lida intrång. Härvid bör

dock uppmärksammas, att redan enligt gällande lag — med tillämpning av

8 kap. 2 § giftermålsbalken eller både 1 och 2 §§ i samma kapitel — lärer

kunna genom äktenskapsförord slutas avtal av ifrågavarande innebörd. Ett

sådant avtal mellan makar är sålunda icke någon nyhet. Ifrågasättas kan, om

i förevarande fall kravet å äktenskapsförordets form må eftergivas. Såsom i

promemorian framhållits, måste emellertid själva skiftesförfarandet och den

kungörelse angående vid skiftet verkställd utredning av äganderättsförhållandena,

som regelmässigt skall utfärdas enligt den förut berörda särskilda

lagen om lagfart, anses giva erforderlig publicitet åt de vid skiftet vidtagna

åtgärderna. I fråga örn borgenärernas möjlighet att vinna rättelse, därest

deras rätt trädes för när, märkes att det — med den nu förordade utvägen

för lösandet av hithörande frågor — synes vara fullt tydligt, att återvinning

enligt konkurslagens regler kan erhållas. Anmärkas må emellertid, att återvinning

i förevarande fall icke torde kunna rubba själva sammanläggningen

såsom sådan.

Beträffande härefter det fall, att äldre giftermålsbalken är tillämplig å makars

förmögenhetsförhållanden, är läget i flera hänseenden väsentligt annorlunda

än när nya giftermålsbalken är tillämplig. I förra fallet gäller sålunda

enligt promulgationsbestämmelserna — 5 § 2 mom. ■— till nya giftermålsbalken,

att makar som regel ej äga att sluta avtal med varandra. På grund

härav kunna vissa betänkligheter anföras mot att i förevarande sammanhang

medgiva makarna en sådan rätt. Å andra sidan bör framhållas, att sagda

lagrum dock uttryckligen förutsätter att avtalsfrihet kan vara makarna tillerkänd

genom särskilt stadgande i lag. Med hänsyn härtill torde icke av

principiella skäl något hinder kunna anses föreligga att genom stadgande

i nu förevarande lag meddela en undantagsbestämmelse, som för visst fall

medger makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är

tillämplig, att sluta avtal. Det är emellertid tydligt, att härvid med hänsyn

särskilt till äldre giftermålsbalkens regler om bodelning och ansvar för gäld

särskild försiktighet bör iakttagas. I anslutning lill den lösning, som i det

remitterade utkastet, ehuru i en annan form, givits motsvarande spörsmål,

torde makarna icke böra medgivas att sluta annat avtal i förevarande avseende

än att, örn fastighet bildas genom sammanläggning av enskild egendom

med samfälld eller av makarna var för sig tillhörig enskild egendom, fastigheten

skall utgöra samfälld egendom. Att härigenom borgenärers rätt skulle

trädas för när torde icke vara att befara. Det må erinras att, såsom i promemorian

anförts, inteckningshavares rätt icke försämras genom sammanläggning,

varom här är fråga.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 29.

De olika avtal mellan makar om verkan av sammanläggning av fast egendom,

för vilka nu redogjorts, böra uppenbarligen upprättas skriftligen. I

övrigt torde lämpligen böra gälla att de skola bestyrkas av lantmätaren och

i huvudskrift biläggas förrättningsprotokollet.

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft den 1 april 1939.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 11 juni 1932

(nr 223) med särskilda bestämmelser örn delning av jord d landet inom vissa

delar av Kopparbergs lån.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i §

87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

21

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) nied

särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser

om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län skall erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Ingå bys heminägor i skifte, skola, där laga hinder ej möter, till byn

hörande fastigheter så ock i skiftet ingående övriga fastigheter, som äro i en

ägares hand och av denne innehavas med samma rätt, i den uti 12 och 13

§§ stadgade ordning under skiftet sammanläggas till en fastighet; dock må

sammanläggning ej äga rum, såframt ägaren bestrider åtgärden och han ej

uppenbart saknar fog härför.

Under skiftet må ock, där laga hinder eljest icke möter, i enahanda ordning

fastigheter, som tillhöra makar var för sig eller innehavas med olika rätt i

äktenskapet, med makarnas samtycke sammanläggas till en fastighet, såframt

makarna träffa avtal, vari bestämmes, ifall genom sammanläggningen

en fastighet bildas av fastigheter som tillhöra ena maken enskilt och såsom

giftorättsgods, att fastigheten skall i sin helhet vara den makens enskilda

egendom eller giftorättsgods, eller ifall en fastighet bildas av fastigheter som

tillhöra makarna var för sig, att fastigheten skall utgöra egendom däri vardera

maken äger hälften såsom enskild egendom eller såsom giftorättsgods.

Är äldre giftermålsbalken tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden, må

fastighet bildas genom sammanläggning av enskild egendom med samfälld

eller av vardera maken enskilt tillhörig egendom, såframt genom sådant avtal

bestämmes, att fastigheten skall utgöra samfälld egendom. Avtal, som

i detta stycke sägs, skall upprättas skriftligen och bestyrkas av lantmätaren

samt i huvudskrift biläggas protokollet.

Vad i andra stycket stadgas skall ej gälla i fråga örn fastighet, som make

erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall vara hans

enskilda egendom, eller som make bekommit genom testamente med sådant

villkor, eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente

meddelat sådan föreskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1939.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 december

1938.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 11 november 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 21 oktober 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 17

juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet

inom vissa delar av Kopparbergs län.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Christer Gemzell.

Med anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådets ledamöter.

Justitieråden Eklund och von Steyern samt regeringsrådet Hjärne:

Då nya giftermålsbalken är tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,

får enligt förslaget sammanläggning av fastigheter, vilka makarna var

för sig innehava, äga rum, därest makarna överenskomma, att den nybildade

fastigheten skall utgöra egendom, däri vardera maken äger hälften såsom enskild

egendom eller såsom giftorättsgods. Genom ett sådant avtal kan, såsom

i departementschefens yttrande framhålles, ena maken komma att erhålla

större andel än förut i den fasta egendomen såsom helhet betraktad, i följd

varav det kan inträffa att avtalet, om andra maken ej i någon form erhåller

gottgörelse för vad han avstår, kan lända dennes borgenärer till förfång. Att

med hänsyn härtill upprätthålla det jämlikt 8 kap. 1 och 2 §§ giftermålsbalken

gällande kravet å äktenskapsförords form torde väl icke vara erforderligt

eller lämpligt. Anledning synes däremot saknas att göra en materiell avvikelse

från reglerna i samma kapitel genom att utesluta tillämpning av den i

5 § till säkerhet för borgenärer givna regeln örn gäldsansvar för make som

mottagit gåva från andra maken. Borgenärernas intresse torde icke vara

tillräckligt skyddat genom den möjlighet till återvinning som i vissa fall

kan stå dem till buds i händelse av den gäldbundna makens konkurs. Det

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29.

23

synes därför böra föreskrivas att, om avtalet kan anses innefatta gåva, vad i

8 kap. 5 § giftermålsbalken är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Då

avtalet måste anses bliva gällande först när laga skiftet slutligen fastställts,

kommer ansvarigheten för make, vars egendom ökat i värde, att avse gäld

för vilken den andra maken häftade vid nämnda tidpunkt.

Med hänsyn till de fall, då makarna icke hava anledning att fästa någon

större vikt vid att delaktigheten i den genom sammanläggningen bildade fastigheten

bestämmes på visst sätt, synes det väl i förenklande syfte lämpligt

att i lagen angiva ett delaktiglietstal, som kommer till användning när makarna

ej finna det nödigt ingå på en närmare beräkning av de värden vilka

från ömse sidor tillföras den nybildade fastigheten. Omständigheterna kunna

emellertid göra det angeläget för makar att kunna bestämma delaktigheten

så, att den någorlunda nära ansluter sig till det verkliga förhållandet

mellan dessa värden, och därigenom undgå att transaktionen får benefik karaktär.

Sålunda kan, örn makarna äro barnlösa eller om barn i tidigare

äktenskap finnas, hänsynen till arvingarna å ömse sidor, när fråga är om enskild

egendom, mana till en noggrannare avvägning av delaktigheten. Om

sammanläggning sker trots att den make som äger den större delen av jorden

har en ekonomiskt svag ställning, synes det vidare önskvärt att makarna genom

en dylik avvägning må kulina förebygga en eljest sannolik aktion från

borgenärernas sida. Måhända föreligga i vissa fall sådana förhållanden att

makarna anse sig icke kunna lämna sitt samtycke till sammanläggningen,

med mindre de få bestämma delaktigheten efter annan grund än den legalt

anvisade. Vad nu anförts talar för att åt makarna må beredas möjlighet

att, när de så önska, själva bestämma över delaktigheten. Någon fara för

missbruk av avtalsfriheten synes icke heller föreligga, örn till säkerhet för

borgenärerna regeln i 8 kap. 5 § giftermålsbalken, på sätt förordats, erhåller

tillämpning. Med hänvisning till det anförda hemställes, att där en fastighet

skall bildas av fastigheter, som tillhöra makarna var för sig, makarna skola

äga avtala att fastigheten skall utgöra egendom, däri makarna äga var sin

andel såsom enskild egendom eller såsom giftorättsgods, samt att andelen i

lagen förklaras utgöra hälften, där ej annan delaktighet angivits i avtalet.

Vad angår makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken

äger tillämpning, kan den omständigheten att egendom från viss förmögenhetsmassa

i boet sammanblandas med egendom från en förmögenhetsmassa

med annat gäldsansvar medföra ogynnsamma verkningar för den ena

eller den andra makens borgenärer. Uppenbart är ock, att en sammanläggning

av fastigheter i boet, grundad å avtal som här föreslås, kan till

men för borgenärer medföra rubbning i gäldsansvaret. Faran för missbruk

av den föreslagna anordningen torde emellertid vara ringa då den inskränkts

till att gälla sammanläggning i samband med laga skifte. Med hänsyn härtill

och då anledning saknas alt ifrågasätta riktigheten av den till grund för

förslaget liggande uppfattningen att dess genomförande icke kommer att för

borgenärerna, praktiskt taget, innebära någon ökad risk, kan förslaget i denna

del lämnas utan anmärkning. Framhållas må emellertid att ett annat

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

läge inträder för den händelse — på sätt lärer vara ifrågasatt — en anordning

liknande den nu föreslagna skulle komma att lagfästas i syfte att inom

riket i dess helhet underlätta sammanläggning av makars fastigheter utan

samband med laga skifte. För att tillgodose borgenärernas intresse kunna i

så fall särskilda åtgärder befinnas erforderliga. Därvid synes böra tagas

under övervägande, huruvida icke tiden nu är inne att förverkliga den för åtskilliga

år sedan väckta tanken att göra den i nya giftermålsbalken införda

egendomsordningen tillämplig å alla äktenskap.

Enär det icke torde kunna dragas i tvivelsmål att mellan makar träffat

avtal av här föreslagen innebörd kan — vilken lag än skall tillämpas å makarnas

förmögenhetsförhållanden — giva upphov till vederlagsfordran i enlighet

med därom gällande regler synes den i förslaget valda utvägen att icke

i lagtexten upptaga någon hänvisning till dessa regler kunna förordas.

Justitierådet Lawski:

För att ernå önskvärd minskning av antalet ägolotter vid skifte enligt

»dalalagen» har förslaget anvisat makar, som var för sig eller med olika rätt

innehava i sådant skifte ingående fastigheter, att genom avtal omreglera enligt

förord eller lag dem emellan gällande rätt till fastigheterna. Samtidigt

med att avtalet tillgodoser nyssnämnda ändamål medför det därutöver vittgående

verkningar, som icke äro motiverade av lagförslagets syftemål. Förslaget

utgår emellertid från att en allmän önskan föreligger hos makar, som

beröras av ifrågavarande skiften, att omlägga sina äganderättsförhållanden,

såvitt angår fastigheter, på det i förslaget angivna sättet. Även om denria

förslagets utgångspunkt är riktig — eljest skulle ju förslaget vara förfelat —

föreligger, med hänsyn till svårigheten att tillfullo överblicka verkningarna

av avtal utav nu omförmält slag, risk för att kontrahenterna senare skola

ångra avtalen. Vid dessa måste nämligen ej blott den därvid gällande arvsföljden

beaktas, utan hänsyn måste esomoftast tagas till eventualiteter, som

kontrahenterna rent av draga sig för att övertänka, såsom skilsmässa eller

arvinges frånfälle. Den i ett yttrande berörda utvägen att genom testamente

av den genom avtalet gynnade maken hindra vissa verkningar därav, är ej

fullt betryggande, eftersom nämnda make är oförhindrad att sedermera

ändra sitt testamente. Vidare är att märka, att ett avtals inverkan på ifrågakommande

fastigheters fördelning vid bodelning och arvskifte är svårbedömlig.

Slutligen erinras om att avtal kan medföra för makes borgenärer

ogynnsamma verkningar samt föranleda skyldighet att utgiva lagfartsstämpel,

i enstaka fall därjämte gåvoskatt. Med hänsyn till det anförda måste

ifrågasättas, om man ej bort ytterligare överväga att utbygga den vid provskiftena

anlitade metoden att möjliggöra utläggandet av gemensam ägolott,

en metod som i förarbetena till förslaget underkänts såsom »förenad med besvär

och omgång». Går man emellertid den i remissprotokollet anvisade vägen,

synes det nödvändigt att genom särskilda bestämmelser förhindra icke

önskvärda verkningar av de föreslagna bestämmelserna. Härutinnan är jag

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

25

ense med lagrådets övriga ledamöter utom såvitt angår avtal mellan makar, å

vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är tillämplig. Beträffande

sådana makar gäller enligt förslaget att de med varandra kunna träffa

avtal av innebörd, att makes enskilda fastighet skall övergå till samfälld

egendom.

Härigenom lärer i förhållandet mellan makarna icke i och för sig uppkomma

någon förändring i förmögenhetsläget, i det att transaktionen ger upphov

till ett motsvarande vederlagsanspråk för den make, vars enskilda egendom

avses i avtalet.

För borgenärer kan däremot avtalet få betydelsefulla verkningar. I konkurs

blir en följd, att make, som genom avtalet vunnit giftorätt i fastighet,

vilken förut varit den andra makens enskilda, kan i vissa fall freda denna

sin giftorätt för gäld, för vilken fastigheten i sin helhet förut svarat (se

11 kap. 1, 3 och 4 §§ äldre giftermålsbalken samt 27 § lagen den 1 juli 1898

örn boskillnad). Svarade fastigheten för gäld, som make under äktenskapet

åsamkat sig i följd av arv eller mottagande av gåva eller testamenterad

egendom — annan s. k. inbragt gäld torde numera sakna praktisk betydelse

— lärer den del av fastighetens värde, som genom avtalet kommer

att motsvara andra makens giftorätt däri, upphöra att svara för gälden. Var

fastigheten från början mannens enskilda, får hustrun i allmänhet freda sin

giftorätt i dess värde för gäld, som tillkommit av mannens särskilda vållande

eller förgörelse, t. ex. gäld på grund av borgensförbindelse. Örn fastigheten

från början var hustruns enskilda, kan mannen fria vad han får i giftorätt

dels för gäld, som hustrun gjort med hans samtycke utan att det skett

för det gemensamma boets räkning, dels för sådan hustruns gäld, som utgöres

av böter eller skadestånd för brottslig gärning. Mot den förlust, som

härigenom kan drabba borgenär, synes förslaget icke anvisa något remedium.

Vederlagsrätten kan icke göras gällande i konkurs, och återvinningsreglerna

lära icke kunna tolkas så, att borgenärerna i makars konkurs skola

kunna anställa återvinningstalan mot någondera av makarna. Då avtal

av nu ifrågavarande slag torde medföra ökad risk för att gäld som nu sagts

icke kommer att infrias i fall då endera makens ekonomiska ställning är

svag, synes betänklighet möta mot att genom lagstiftning icke blott möjliggöra

utan rent av främja dylika avtal utan att samtidigt sörja för att enskild

rätt ej därigenom lider förfång. Det bör därför tillses, att det samfällda

boet får övertaga en mot den överförda fastighetens värde svarande del av det

gäldsansvar, som enligt lag åvilar egendom av det slag, som överförts.

I remissprotokollet beröres ej särskilt avtal rörande fastighet, som är att

hänföra till hustruns förvaltningsgods. Utmärkande för dylik egendom är,

att den står under hustruns förvaltning -— vilket även har betydelse för rätten

att inteckna fastigheten — samt att den ensam kan lagas i anspråk för viss

gäld, som hustrun under äktenskapet iklätt sig utan mannens samtycke,

t. ex. gäld, gjord för drivande av jordbruk å fastighet under hustruns förvaltning.

Med hänsyn härtill synes hustruns förvaltningsgods icke kunna

sägas innehavas med samma rätt som annan makarnas egendom. Förslaget

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 29. ■!

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Metats proposition nr 29.

möjliggör, att hustrun enskilt tillhörig fastighet, som på grund av förord står

under hennes förvaltning eller under äktenskapet, men efter ingången av

1921 tillfallit henne genom arv, gåva eller testamente, genom förening med

andra makens enskilda fastighet eller med samfälld fastighet under hustruns

eller mannens förvaltning förvandlas till samfälld egendom. Vidare kan enligt

förslaget samfälld fastighet under hustruns förvaltning sammanföras

med mannen enskilt tillhörig fastighet eller med hustrun enskilt tillhörig

fastighet under mannens förvaltning, varigenom den nya fastigheten i dess

helhet blir samfälld. Vilken inverkan avtalet får på förvaltningsrätten framgår

ej av lagtexten. Därest enskild fastighet under hustruns förvaltning skall

sammanläggas med samfälld egendom under enahanda förvaltning, lärer väl

den genom sammanläggningen bildade fastigheten komma att kvarstå under

hustruns förvaltning. I övriga fall torde avtalet medföra, att den genom

sammanläggningen bildade fastigheten blir samfälld egendom under mannens

förvaltning; sammanläggningen skall ju resultera i en fastighet, som

innehaves med samma rätt, och i brist på särskilt stadgande synes huvudregeln,

nämligen att förvaltningsrätten tillkommer mannen, bliva tillämplig.

Är detta riktigt, blir följden av avtalet i de sistberörda fallen att borgenär,

som kan kräva betalning endast ur hustruns förvaltningsgods, riskerar rättsförlust

vid utmätning eller konkurs. Även här erfordras alltså en utvidgning

av det samfällda boets gäldsansvar. Vidare torde anledning saknas

att icke tillstädja avtal örn sammanläggning av samfälld fastighet under

hustruns förvaltning med sådan fastighet under mannens förvaltning. Följden

av en dylik sammanläggning blir emellertid, att den sammanlagda fastigheten

kommer under mannens förvaltning, och ett utvidgat gäldsansvar

för samfällda boet blir alltså även i detta fall av nöden. Vad åter angår

sammanläggning av hustruns enskilda fastighet under hennes förvaltning

med sådan fastighet under mannens, något som ej heller är medgivet i förslaget,

torde väl en dylik sammanläggning med förslagets principer i övrigt

få till följd, att den sammanlagda fastigheten blir samfälld under mannens

förvaltning. Ett sådant resultat skulle emellertid allt för mycket strida mot

såväl hustruns intressen som tendensen i lagstiftningen; det synes därför i

detta fall vara lämpligare att i enlighet med den anvisning, som gives i 5 §

5 mom. 2 stycket lagen om införande av nya giftermålsbalken, hänvisa makarna

att genom förord undanröja det föreliggande hindret mot sammanläggning.

Med hänsyn till det anförda hemställes dels att makar, varom här är fråga,

skola kunna avtala om sammanläggning av samfälld egendom under mannens

förvaltning med sådan egendom under hustruns förvaltning, dels att till

förslagets bestämmelse örn viss rätt för sådana makar att träffa avtal fogas

föreskrift, att i följd av avtalet samfällda boet skall intill värdet av sådan i

avtalet avsedd fastighet, som tillhör make enskilt eller utgör samfälld egendom

under hustruns förvaltning, svara för gäld varför egendom av det slag

häftar enligt äldre giftermålsbalken.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 januari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets

den 12 december 1938 avgivna utlåtande över det den 21 oktober

1938 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av

10 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser örn delning

av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs lån.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vad först angår det fall då nya giftermålsbalken är tillämplig å makars

förmögenhetsförhållanden har lagrådet utgått från att den i 8 kap. 5 § giftermålsbalken

givna regeln om gäldsansvar för make som mottagit gåva från

andra maken icke utan uttryckligt stadgande skulle bliva tillämplig, därest

avtal som avses med förevarande förslag innebär gåva från ena maken till

den andra, samt fördenskull hemställt, att i förslaget måtte intagas en föreskrift

att nämnda paragraf i dylikt fall skulle gälla. Denna hemställan synes

böra beaktas.

Lagrådet har vidare ansett att, om nyssnämnda bestämmelse bleve tilllämplig,

makar, med avseende å vilkas förmögenhetsförhållanden nya giftermålsbalken

är gällande, utan olägenhet kunde tillerkännas full frihet att

avtala om delaktigheten i fastighet som skulle bildas genom sammanläggning

av fastigheter vilka tillhörde makarna var för sig. Även den av lagrådet i

detta hänseende förordade ändringen i det remitterade förslaget torde lämpligen

böra iakttagas.

Beträffande det fall att äldre giftermålsbalken är tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden

har en av lagrådets ledamöter framställt vissa erinringar

med hänsyn till den inverkan å borgenärers rätt som kunde tänkas

följa av avtal som avsåges med det remitterade förslaget. Då detta emellertid,

såsom tre av lagrådets ledamöter uttalat, praktiskt taget icke torde

innebära någon ökad risk för borgenärerna, synes icke föreligga anledning

att vidtaga någon ändring av förslaget i nu berörda del.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 29.

Samme ledamot av lagrådet har även ansett, att förslaget icke medgåve

sammanläggning av samfälld egendom under hustruns förvaltning med sådan

egendom under mannens förvaltning eller sammanläggning av hustruns

enskilda egendom under hennes förvaltning med sådan egendom under mannens

förvaltning. Då redan enligt gällande rätt något hinder mot sammanläggning

icke torde föreligga i de hänseenden som sagde ledamot angivit,

synes någon ändring i förslaget i förevarande del icke vara påkallad.

Utöver vad i det föregående angivits torde viss redaktionell jämkning i

förslaget böra vidtagas.

Tydligt är att avtal, som i förslaget avses, kunna tänkas föranleda skyldighet

att utgiva lagfartsstämpel och i enstaka fall gåvoskatt. Det synes

föreligga anledning att taga i övervägande huruvida icke viss befrielse från

sådan skyldighet i förevarande fall bör medgivas. Denna fråga torde komma

att senare anmälas av chefen för finansdepartementet.»

Föredraganden hemställer att det i enlighet med vad förut angivits ändrade

lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

383819

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:58 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslug till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932 a1 i texten
  2. 2LU 1939:12 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932 s. 1 i texten