Med förslag till lag om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag)
1939-03-10 · 93 sidor, varav 92 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 92 av 93 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:290, Med förslag till lag om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
1
Nr 290.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
(valutalag); given Stockholms slott den 5 maj 1939.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om förfogande över utländska betalningsmedel
m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
(valutalag).
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 290.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
Förslag
till
Lag
om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden (valutalag).
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden åge Konungen, när riksdagen ej
är samlad, i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnående av det
mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige
i riksgäldskontoret, förordna på sätt nedan närmare stadgas; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas, med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall inom trettio dagar sammanträda.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom
trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången
av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, fall vara för handen, som i
första stycket sägs, äge Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande,
som där avses.
2 §•
I förordnande, som Konungen jämlikt 1 § meddelar, må föreskrivas:
1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill
bemyndigar (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,
med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som
innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och
utländska fodringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper,
vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska
värdepapper);
2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper
må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och
föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;
3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till
inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
3
4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras
till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;
5) att dylika tillgångar icke utan särskilt tillstånd må införas till riket;
6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för
den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning
av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer; och
7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper utan särskilt
tillstånd förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till
valutabank.
Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken
tillkommande befogenheter.
3 §•
Utan hinder av förordnande, varom i 2 § sägs, åge riksbanken meddela
bankaktiebolag eller annan tillstånd att på de villkor riksbanken bestämmer
driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående
med medel för reseändamål.
4 §•
Förordnar Konungen, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar
eller utländska värdepapper skola erbjudas riksbanken eller valutabank till
inlösen, skall, där enighet ej kan vinnas om det värde i utländskt mynt, efter
vilket ersättningen skall beräknas, värdet bestämmas av en nämnd av tre
personer. Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, av Konungen,
en av riksbanken och en av handelskamrarna i riket.
Vid inlösen skall omräkning till svenskt mynt ske efter den av riksbanken
vid tidpunkten för beslutet om inlösen tillämpade köpkursen.
Avdrag må vid inlösen göras för särskilda med inlösningen förbundna utlägg
ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.
5 §.
Där för tillsyn å efterlevnad av förordnande, som Konungen jämlikt 2 §
meddelat, så finnes behövligt, åge Konungen stadga skyldighet att förete
handelsböcker jämte därtill hörande handlingar. Konungen må jämväl i
övrigt meddela erforderliga föreskrifter för förordnandets genomförande
så ock till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka
vinnandet av det med förordnandet avsedda ändamålet.
6 §.
Konungen åge uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av meddelat förordnande.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
Konungen må ock uppdraga åt riksbanken att pröva och avgöra ansökningar
om tillstånd, vartill förordnandet giver anledning, samt att i övrigt
handlägga de ärenden, som föranledas av förordnandet, och vare riksbanken
skyldig ställa sig till efterrättelse av Konungen därutinnan meddelade
särskilda föreskrifter.
7 §•
Den, som på grund av sin befattning med i denna lag avsett ärende erhållit
del av enskildas förhållanden, må ej, i vidare mån än ärendets beskaffenhet
kräver, yppa vad för honom sålunda blivit känt.
8 §•
Har Konungen meddelat förordnande, som i 2 § under 1) sägs, åge riksbanken,
utan hinder av vad i 14 och 16 §§ i lagen den 30 juni 1934 för
Sveriges riksbank är stadgat, köpa och sälja utländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper ävensom förmedla köp och
försäljning av dylika tillgångar i den omfattning, som föranledes av förordnandet.
9 §•
För överträdelse av föreskrift, som meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst straffarbete i två år. Tillika må bestämmelse meddelas
om förverkande till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller av vederlag därför, så ock om utgivande av däremot
svarande värde.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och gäller tillsvidare till
och med den 31 mars 1940. Förordnande, som meddelats jämlikt denna
lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. I 7 § meddelad föreskrift om
tystnadsplikt och med stöd av 9 § meddelad bestämmelse rörande överträdelse
av samma föreskrift skola gälla även därefter. I fråga om överträdelse,
som skett under tiden för lagens giltighet, skall jämväl annan med stöd
av 9 § meddelad bestämmelse tillämpas efter nämnda tid.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Rcgenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler, efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter, ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till lag örn förfogande över utländska betalningsmedel
m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag)
samt anför därvid:
1932 års departementsförslag. Tanken att genom en fullmaktslagstiftning
bereda Kungl. Maj:t möjligheter att i penningpolitiskt syfte ingripa reglerande
på valutamarknaden är för vårt lands vidkommande icke ny. Våren
1932 utarbetades sålunda inom finansdepartementet ett författningsförslag
av denna innebörd, vilket sedermera utan föregående remiss till vederbörande
myndigheter och organisationer underställdes lagrådet för yttrande.
Utdrag av statsrådsprotokollet i ärendet samt av lagrådets protokoll vid behandlingen
av det remitterade förslaget torde få såsom bilagor fogas vid
detta protokoll (bil. A och B)}
Enligt ifrågavarande lagförslag skulle Kungl. Maj:t under utomordentliga,
av svår penningkris föranledda förhållanden, i den mån så prövades nödigt
för stödjande av rikets penningväsen och ändamålsenligt tillgodoseende av
näringslivets behov av betalningsmedel, äga förordna örn en vittgående reglering
av valutahandeln. Innan sådant förordnande meddelades skulle Kungl.
Maj:t ha hört fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret. Lagen var
avsedd att träda i kraft omedelbart efter utfärdandet och att gälla tillsvidare
till och med den 31 mars 1933.
Enligt yttrande den 25 april 1932 över det genom Kungl. Maj:ts beslut den
31 mars samma år remitterade förslaget fann sig lagrådet, särskilt i betraktande
av det ovissa ekonomiska läget, icke kunna avstyrka, att en lag i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget kom till stånd, därvid lagrådet
dock uttalade den förhoppningen, att det genom anlitande av andra medel
skulle visa sig möjligt undvika att lagen sattes i tillämpning.
1 Bilagorna A—K vid detta protokoll hava fogats såsom bilagor till propositionen.
6
Kungl. Majlis proposition nr 290.
Departements
chefen.
1939 års sakkunnigförslag. Arbetet på en förstärkning av rikets ekonomiska
krigsberedskap har ånyo aktualiserat frågan om en valutapolitisk beredskapslagstiftning.
Då en sådan lagstiftning ansetts erforderlig för att möjliggöra
ett effektivt bekämpande av vissa av de risker, för vilka det svenska
folkhushållet i händelse av krig skulle utsättas, har 1932 års författningsförslag
inom finansdepartementet underkastats en överarbetning i syfte att
anpassa fullmaktslagen efter de delvis förändrade förutsättningar från vilka
frågan nu upptagits till bedömande. Överarbetningen har verkställts av häradshövdingen
F. Rudewall, såsom sakkunnig inom departementet, i samarbete
med professorn vid Lunds universitet E. Lindahl.
Det reviderade författningsutkastet, i det följande betecknat såsom sakkunnigförslaget,
har genom remiss underställts bank- och fondinspektionen,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap och styrelsen för svenska bankföreningen.
Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund och Stockholms
handelskammare ha inkommit med en gemensam skrivelse i ärendet. Jämväl
Sveriges redareförening har yttrat sig i anledning av förslaget.
Det remitterade lagförslaget jämte en promemoria angående behovet av
valutapolitisk krigsberedskap, innefattande en principmotivering till den nu
ifrågasatta lagstiftningen, torde få bifogas statsrådsprotokollet i detta ärende
(bil. C och D); en specialmotivering, som vid remissen bilades lagförslaget
kan i detta sammanhang uteslutas, eftersom den i väsentliga delar överensstämmer
med den kommentar till det äldre författningsförslaget som framlades
i nyssnämnda utdrag av statsrådsprotokollet den 31 mars 1932.
Två förslag till tillämpningsförordningar, avsedda att belysa, hur en valutareglering
under olika förutsättningar skulle få tänkas utformad, örn Kungl
Maj:t skulle finna nödvändigt att fullt utnyttja i fullmaktslagen givna befogenheter,
överlämnades i sammanhang med remissen till de hörda myndigheterna
för kännedom. De ha sedermera inom finansdepartementet undergått
en överarbetning, vid vilken departementet rådfört sig med sakkunniga
på det valuta- och banktekniska området. Trots att förslagen äro av intresse
endast såsom exempel på valutaregleringens författningsmässiga utformning
under speciella förutsättningar, torde även de lämpligen böra bringas
till riksdagens kännedom (bil. E).
Då frågans natur gör det vanskligt att på ett fullt rättvisande sätt referera
de i ärendet inkomna yttrandena, anhåller jag att få hänvisa till dessa yttranden
sådana de föreligga. Jag hemställer därför, att de såsom bilagor
måtte få fogas vid protokollet (bil. F—K).
Såsom med styrka framhållits i de yttranden som avgivits över sakkunnigförslaget,
bör en reglering av valutahandeln icke ifrågakomma i andra
fall, än då de olägenheter, som en sådan reglering även vid en försiktig tilllämpning
måste medföra, framstå såsom ett mindre ont än de verkningar,
som utvecklingen på valutamarknaden skulle erhålla, örn regleringen icke
genomfördes. Till grund för bedömandet av föreliggande lagstiftningsfråga
Kungl. Maj.ts proposition nr 290-
7
bör därför läggas en diskussion av den sannolika valutautvecklingen i olika
krislägen, betydelsen av denna utveckling för det svenska folkhushållet samt
möjligheterna att utan tillgripande av en reglering behärska valutasituationen,
i den mån den utvecklas i för landet ogynnsam riktning.
Valutautvecklingen i olika krislägen.
Att man, för den händelse Sverige skulle indragas i krig, har att räkna
med risk för en omfattande kapitalutströmning, trots att den allmänna
politiska situationen då otvivelaktigt skulle starkt begränsa möjligheterna till
en överföring av tillgångar till utlandet, får anses ställt utom diskussion. Riksbankens
stora innehav av främmande valutor skulle i ett dylikt läge icke utgöra
tillräckligt skydd mot en sådan utveckling. Dessa tillgodohavanden
motsvaras i mycket betydande utsträckning av kortfristiga skulder till banker
och enskilda, vilket betyder, att de snabbt kunna undandragas riksbankens
disposition. Därtill kommer, att kapitalrörelserna i ett krigsläge knappast
i högre grad påverkas av riksbankens tekniska möjligheter att någon
tid framåt försvara valutan. En kapitalutströmning vid krig kan väntas inträda
med sådan snabbhet, att den kan förebyggas endast genom omedelbara
motåtgärder.
Om Sverige skulle omedelbart hotas av krig, har man sannolikt
att räkna med i allt väsentligt samma valutautveckling som i händelse av
krig. Det vore alltför optimistiskt att tro, att de grupper, som vid ett
krigsutbrott kunna befaras vilja överföra sina tillgångar i guld eller främmande
valutor, skulle handla väsentligt annorlunda, då krigsfara föreligger.
De åtgärder på valutamarknaden, som anses böra ifrågakomma vid krig,
måste därför med samma rätt få vidtagas, när riket befinner sig i omedelbar
krigsfara.
För den händelse krigsfaran allmänt uppfattas som verklig, synes den av
anförda skäl utgöra tillräcklig anledning till ingripanden i valutahandeln, så
snart tecken till kapitalutströmning börja visa sig. Uppfattningarna om krigsfarans
aktualitet måste emellertid vara växlande; redan ett krig mellan europeiska
makter, i vilket Sverige icke synes löpa omedelbar fara att bliva indraget,
kan tänkas utlösa sådana farhågor beträffande den framtida utvecklingen,
att en omfattande kapitalutströmning från Sverige kommer till stånd.
En sådan av krig mellan främmande makter orsakad kapitalutströmning
måste anses ställa samma valutapolitiska problem,
som möta vid krig eller omedelbar krigsfara för Sverige. Icke heller på denna
punkt torde delade meningar behöva råda. Örn ett krig mellan främmande
makter utlöser panikartade företeelser på den svenska marknaden,
får detta anses tyda på att farhågorna för att även Sverige skall indragas i
krig ha full aktualitet.
Jag vill i detta sammanhang även beröra risken för en omfattande kapitalutströmning
från Sverige utan bakgrund i ett europeiskt
krig. Örn den än icke kan helt avvisas, är den dock otvivelaktigt
att anse såsom åtminstone för närvarande mycket ringa. Såsom i det följan
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
de erinras, föreligga i stället vissa förutsättningar för en kapitalinströmning
till Sverige. Då de sannolika utvecklingstendenserna utom landet i händelse
av bibehållen fred sålunda snarast tala för en haussespekulation i svenska
kronor, är det tydligen icke stor anledning att under samma förutsättning
räkna med möjligheten av kapitalutströmning. Till en annan slutsats torde
man kunna komma, endast om man räknar med risk för en primär inflation
i Sverige, ett alternativ som här kan lämnas åsido.
Den enighet, som i stor utsträckning föreligger rörande behovet av ingripanden
i vissa lägen mot en utströmning av kapital ur landet, möter icke,
då nian kommer till det andra slag av risker, som förslaget till valutalag tar
i sikte, alltså möjligheten av en skadlig kapitalinströmning till vårt land.
Detta torde, av yttrandena över förslaget att döma, hänga samman med
att de olika möjligheter, som innefattas under uttrycket svår penningkris,
icke blivit närmare preciserade. Att en dylik inströmning av kapital
måste utgöra en ganska osannolik eventualitet, för den händelse Sverige befunne
sig i krig eller hotades av en omedelbar krigsfara, behöver knappast
framhållas. Däremot kan icke den möjligheten avvisas, att krig mellan
andra makter eller krigsfara, som icke omedelbart synes
beröra vårt land, skulle kunna skapa ett sådant läge på valutamarknaden,
att främmande kapital i icke önskvärd utsträckning söker sig
till Sverige.
Den svenska kronan torde för närvarande allmänt betraktas såsom en relativt
stark valuta både på grund av att riksbanken redovisar betydande
utländska tillgodohavanden, på vilka betalningsbalansens utveckling icke
hittills övat tryck, och med tanke på den relativt stabila prisutvecklingen
inom landet. Under sådana förhållanden kan den uppfattningen vinna spridning,
att en höjning av den svenska kronans värde mot andra valutor är blott
en tidsfråga. Tillräckligt stora belopp äro för närvarande spekulativt engagerade
på den internationella penningmarknaden, för att en för svenska förhållanden
mycket omfattande kapitalinströmning till landet skall kunna komma
till stånd. Jag återkommer i det följande till de olägenheter med vilka
en sådan utveckling skulle vara förbunden. Här må blott påpekas, att dessa
olägenheter komma att göra sig gällande, även örn kapitalinströmningen på
grund av den politiska situationens utveckling eller av andra skäl snabbt
skulle vändas i sin motsats. Om den väntade höjningen av den svenska kronans
värde blivit verklighet, upphävas icke därav förorsakade förluster genom
en påföljande sänkning vid en eventuell utströmning av flyktkapitalet.
Valutautvecklingens betydelse för folkhushållet.
Det torde vara obehövligt att utförligare behandla vådorna av en omfattande
kapitalutströmning när landet befinner sig i krig eller omedelbar krigsfara.
Att landets utländska tillgodohavanden i ett sådant läge måste skyddas
för att, såvitt möjligt, användas till tryggande av varuförsörjningen samt
att de i samma syfte böra i nödvändig utsträckning stå till statsmakter
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 290.
9
nas förfogande, erkännes av alla. Såsom närmare utvecklats i den protokollet
bifogade promemorian om behovet av valutapolitisk krigsberedskap
(bil. D) kunna emellertid återverkningarna på folkhushållet av en omfattande
kapitalutströmning i rent penningpolitiskt hänseende bliva sådana,
att motåtgärder äro påkallade, även om man bortser från behovet att
skydda varuförsörjningen.
Vid en betydande kapitalinströmning måste verkningarna ses mot bakgrunden
av penningpolitikens utformning. Innan jag går vidare, torde jag
därför få i korthet erinra om de av statsmakterna godtagna riktlinjerna för
den svenska penningpolitiken. Den teoretiska behandlingen av valutafrågan
i nyssnämnda promemoria utgår från två krav: relativt stabil prisnivå och
såvitt möjligt oförändrade växelkurser. I stark förenkling återge dessa krav
två grundläggande önskemål, vilka i en krigssituation sannolikt aldrig kunna
samtidigt tillgodoses och även vart för sig blott i begränsad utsträckning
kunna uppfyllas. Jag torde vid anmälan av förslag till maximiprislag
få anledning att utförligare behandla frågan om prisutvecklingen och prispolitiken
i händelse av krig. Här må blott framhållas, att en av riktpunkterna
för penningpolitiken vid krig eller krigsfara måste bliva att med minsta
möjliga förlust för exporten till följd av en reduktion av exportvalutornas
värde så effektivt som möjligt begränsa de utländska prisrörelsernas återverkan
på den svenska marknaden.
De olägenheter av en omfattande kapitalinströmning till Sverige, som
i detta sammanhang kräva beaktande, sammanhänga främst därmed, att
kapitalimporten måste allvarligt försvåra genomförandet av en penningpolitik
efter angivna linjer, närmast till följd av de betydande förlustrisker,
varmed en sådan politik under angivna förhållanden blir förbunden. Redan
till följd av en stark prisstegring utomlands även om denna icke utlöser
några kapitalrörelser av betydelse, ställas statsmakterna inför en
svårbedömd avvägning mellan prisstegring på hemmamarknaden och reduktion
av värdet på expoitvalutorna. Konflikten skärpes, i den mån kapital
strömmar till landet, eftersom valutan då kommer att utsättas för ett dubbelt
tryck och dessutom förlustriskerna för Sverige ökas, i samma mån som
landets utländska tillgodohavanden tillväxa. Hur valet i en konfliktsituation
bör träffas, beror på omständigheterna i det särskilda fallet. Enklast
ställer sig valet, örn valutafördelningen är sådan, att staten får bära den
övervägande delen av förlusten vid en för prisstabilisering nödvändig växelkursförändring,
men det får icke förbises, att statens förlust vid en sänkning
av de utländska växelkurserna efter en omfattande kapitalinströmning
till landet, såsom framhållits i den tidigare åberopade promemorian, är en
förlust för hela folkhushållet.
Möjligheter att behärska valutautvecklingen.
Riksbankens möjligheter att med traditionella medel behärska en kapitalutströmning,
föranledd av krig eller krigsfara, äro begränsade. En höj
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
ning av räntesatserna, en skärpning av kraven på bankernas reserver och
direkta överenskommelser med de större bankerna örn kreditrestriktioner
— de åtgärder som närmast komma i fråga — behöva icke frånkännas värde,
men måste i det förutsatta läget anses avgjort otillräckliga. Ett kraftigare
medel vore en så betydande höjning av de utländska valutornas notering,
att innehavare av svenskt kapital hölles tillbaka genom förlustrisken.
Utvägen torde i denna form endast ha ett teoretiskt intresse.
Gynnsammare te sig möjligheterna vid kapitalinströmning. I sitt yttrande
över sakkunnigförslaget ha bankofullmäktige erinrat örn olika sätt att
från riksbankens sida dämpa en sådan rörelse på valutamarknaden. Även
fullmäktige synas emellertid räkna med att de traditionella medlen vid en
kapitalimport i samband med krigsfara kunna visa sig otillräckliga. Om
detta är fallet eller ej, torde i väsentlig grad bli beroende på huruvida man
är beredd till en kraftig sänkning av de utländska växelkurserna. En vägning
av nackdelarna vid en sådan sänkning kan ge till resultat, att valutareglering
är att föredraga.
Slutsatser.
Det anförda leder närmast till slutsatsen, att möjligheter till valutareglering
böra föreligga i händelse av kapitalutströmning orsakad av krig och
överhängande krigsfara såväl som av krig mellan främmande makter. För
detta talar icke endast risken för att riksbankens utländska tillgodohavanden
under dessa omständigheter snabbt gå förlorade, om motåtgärder ej
vidtagas, samt de för varuförsörjningen olyckliga konsekvenserna av en sådan
utveckling utan även riksbankens relativa maktlöshet, när det gäller att
med traditionella medel skydda valutareserven.
Vad åter angår en kapitalutströmning utan sammanhang med krig, delar
jag den av, bland andra, fullmäktige i riksbanken framförda åsikten, att en
sådan rörelse på kapitalmarknaden icke för närvarande bör föranleda införandet
av valutareglering.
Svaret blir i någon mån tveksammare, när det gäller frågan om behovet av
valutareglering till skydd mot en av krig mellan främmande makter föranledd
kapitalinströmning. Då emellertid en inströmning av kapital väl kan tänkas
komma till stånd just i de lägen, då den — som i det föregående visats —
måste i särskilt hög grad försvåra en rationell penningpolitik och då därjämte
riksbankens vanliga hjälpmedel kunna befaras visa sig otillräckliga,
anser jag, att man icke bör frånsäga sig möjligheten att med stöd av en allmän
valutalag ingripa reglerande mot en sådan kapitalrörelse. Det finnes
så mycket mindre skäl till detta, som de regleringsåtgärder, som erfordras
för att förhindra att man genom en spekulativ kapitalinströmning försättes
i ett tvångsläge, sannolikt kunna göras relativt enkla och för det enskilda
näringslivet — med undantag för bankerna — föga kännbara.
Sakliga förutsättningar för införande av valutareglering. Sakkunnigför
slaget till valutalag utgår från i huvudsak de tankegångar, som framlagts i
Kungl. Majds proposition nr 290-
11
det föregående, och synes mig böra läggas till grund för den lagstiftning i
ämnet, som jag av anförda skäl anser vara av behovet påkallad; i detta
avseende kan jag stödja mig på samtliga i ärendet avgivna yttranden. I vissa
hänseenden torde likväl förslaget i anledning av den under remissförfarandet
framkomna detaljkritiken och i anslutning till vad jag förut yttrat böra
revideras.
I sakkunnigförslaget lia såsom sakliga förutsättningar för införandet av
valutareglering upptagits
dels — i direkt anslutning till grundlagens stadgande örn villkoren för
att riksbanken skall kunna befrias från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld — utomordentliga av krig, krigsfara
eller svår penningkris föranledda förhållanden,
dels, att åtgärden skall vara oundgängligen nödvändig för
uppnående av det mål, som statsmakterna fastställt för
riksbankens penningpolitiska verksamhet.
Medan den senare förutsättningen i samtliga avgivna yttranden lämnats
utan erinran, har utformningen av den förra förutsättningen blivit föremål
för kritik.
Invändningarna ha avsett dels uttrycken »krig» och »krigsfara», vilka
förmenats ge rum för olika tolkningar, varjämte i ett fall förutsättningen
»krigsfara» ansetts böra helt utgå, dels införandet av »svår penningkris» såsom
en av de alternativa förutsättningarna för lagens tillämpning.
Termen krig har i skrivelsen från Sveriges allmänna exportförening m. fl.
ansetts vara i behov av förtydligande. Då sammanställningen »av krig
—--- föranledda utomordentliga förhållanden» användes i andra författ
ningsförslag
på den ekonomiska försvarsberedskapens område, exempelvis
maximiprislagen, för att känneteckna en situation, som icke är liktydig med
krig, vari Sverige är indraget, ansåge organisationerna den tolkningen icke
utesluten, att med krig i valutalagen åsyftades även ett mellan andra makter
pågående krig av beskaffenhet att föranleda utomordentliga förhållanden å
den svenska penningmarknaden. För fall av krig, vari Sverige vore indraget,
ansåge organisationerna behov föreligga av beredskapslagstiftning
till förhindrande av kapitalflykt från landet, främst med hänsyn till eventualiteten
att de svenska valutatillgodohavandena i utlandet i sådant fall kunde
spärras.
Beträffande termen krigsfara ha fullmäktige i riksbanken och Sveriges
allmänna exportförening m. fl. understrukit, att de därmed avsåge ali
varligt hot för Sverige att indragas i krig. En reservant synes under uttrycket
vilja innefatta även ett allvarligt hot för avstängning av landet.
Bank- och fondinspektionen har framhållit, att örn i Europa skulle ut
bryta krig mellan andra stater än Sverige — vare sig detta ansåges medföra
krigsfara för vårt land eller icke — förhållanden uppenbart kunde föreligga,
som påfordrade ett så snabbt ingripande, att ett hörande av riksdagen
å tid, då den icke vore samlad, skulle kunna äventyra effektiviteten
av den valutareglering, som sedermera kunde komma till stånd, samt på
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
denna grund ansett, att betänkligheterna mot att fullmaktslagen gjordes
tillämplig även på ett sådant läge borde falla. Däremot har inspektionen
ansett behov av fullmaktslag icke finnas vid enbart en fara för krig mellan
främmande europeiska stater, då denna icke hade avseende på vårt
land. Svenska bankföreningen har avstyrkt, att fullmakten utsträcktes till
fall av krigsfara, enär detta begrepp liksom svår penningkris omfattade till
sin innebörd skäligen svårbedömliga situationer. Sveriges allmänna exportförening
m. fl. organisationer lia tillstyrkt en fullmaktslag för fall av krigsfara
med kapitalflykt från Sverige, men ansett en reglering överflödig som
motåtgärd mot kapitalinströmning.
Beträffande svår penningkris — vilket var det enda fall, som avsågs
i 1932 års departementsförslag -—- ha de hörda myndigheterna och organisationerna
i allmänhet hävdat, att en fullmaktslag för sådana fall icke
vore behövlig. Fullmäktige i riksbanken ha, som redan antytts, avstyrkt
med motivering, att de åtgärder, som de valutavårdande myndigheterna redan
nu kunde tillgripa, i allmänhet torde vara tillfyllest för att möta även
förhållandevis allvarliga krissituationer. Fullmäktige ha särskilt framhållit
riksbankens samarbete med de svenska bankerna, föreliggande fullmakt att
skärpa kraven på bankernas kassareserver samt möjligheten att sänka växelkurserna.
Riksgäldsfullmäktige ha ansett, att örn -—- sedan nuvarande penningpolitiska
medel visat sig otillräckliga — tvångsåtgärder skulle bliva erforderliga,
sådana borde träda i tillämpning endast efter beslut av riks
dagen. Jämväl bank- och fondinspektionen har avstyrkt fullmaktens utsträckande
till fall av svår penningkris, i tanke att de kritiska förhållandena
då icke utvecklade sig hastigare, än att riksdagens mening om tillgripande
av tvångsåtgärder hunne inhämtas. Riksbanken hade redan under normala
förhållanden medel all åtminstone i stor utsträckning temporärt motverka
sådana för valutavården olägliga förhållanden, varom här vöre fråga.
Som redan nämnts, har inspektionen dock ansett behov av fullmaktslag föreligga,
då krig utbrutit mellan främmande europeiska makter, även utan
att situationen kunde betecknas som krigsfara för Sverige. Svenska bankföreningen
har avstyrkt fullmaktslag vid fall av svår penningkris. Föreningen
har tillagt, att en sådan fullmakt syntes så mycket mera olämplig, som
den använda beteckningen visat sig tillåta en mycket extensiv tolkning. Riksbanken
hade ju alltsedan hösten 1931 med stöd av regeringsformens likalydande
uttryck åtnjutit befrielse från sedelinlösningsskvldigheten. Sveriges
allmänna exportförening m. fl. ha avstyrkt en fullmaktslagstiftning för fall
av svår penningkris både som motåtgärd mot kapitalinströmning och som
motåtgärd mot kapitalflykt. En inströmning av flyktkapital under ett europeiskt
krig har ansetts väsentligen kunna komma att härröra från sådana
europeiska stater, vilka jämte Sverige förblivit neutrala, och enligt tidigare
erfarenheter främst då från våra nordiska grannar. Rubbningar i de monetära
förhållandena härigenom borde dock utan svårighet kunna utjämnas
genom ett utvidgat nordiskt samarbete. En extraordinär inströmning av
främmande betalningsmedel utan samband med krig ha organisationerna
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
13
ansett otvivelaktigt kunna inträffa såväl vid en svår internationell penningkris
som utan samband med en sådan. Enbart en förväntan örn en sänkning
av de utländska växelkurserna kunde enligt erfarenheten vara tillräcklig att
utlösa en spekulation i svenska kronor. Häremot vore dock mindre långtgående
ingripanden än en valulareglering tillräckliga.
Trenne reservanter bland fullmäktige i riksgäldskontoret och en reservant
bland fullmäktige i riksbanken ha tillstyrkt, att fullmakten omfattade fall
av svår penningkris. Den sistnämnde har emellertid ansett lagens formulering
vara både för omfattande, då den som förutsättning för lagens tillämpning
icke tillräckligt betonat ett krav på att alldeles särskilda händelser med
valutapolitiska konsekvenser skola ha inträffat inom eller utom landet, och
för begränsad, då en tillämpning av lagen för att vara till gagn vid ett omfattande
valutainflöde måste tillgripas på ett tidigare stadium, än då svår
penningkris redan kunde anses föreligga. Bland annat med hänsyn härtill
har reservanten velat angiva fullmaktens användningsområde sålunda, att
lagen kunde bringas i tillämpning under utomordentliga, av krig, krigsfara
eller svår penningkris föranledda förhållanden eller eljest då förhållandena
på den internationella valutamarknaden vore sådana, att vårt penningpolitiska
program skulle äventyras.
Jag delar uppfattningen, att den från grundlagen hämtade f o r m ul e ri n gen .Dej»/ irnen ts - krig, krigsfara eller svår penningkris icke är tillfredsställande. Den brister i cWenfråga
om tydlighet och synes därjämte alltför omfattande. I huvudsaklig
anslutning till de åsikter som kommit till uttryck i de över sakkunnigförslaget
avgivna utlåtandena vill jag, med åberopande av vad jag i det föregående
anfört om behovet av valutapolitik beredskapslagstiftning, förorda,
att valutareglering enligt den ifrågasatta fullmaktslagen må införas vid krig
eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
För den tolkning som i förevarande sammanhang bör givas detta från
världskrigets beredskapslagstiftning hämtade uttryck hänvisar jag till framställningen
under föregående punkt. Vad särskilt beträffar innebörden av
uttryckets sista led, bör därunder enligt min mening inbegripas såväl av
krig föranledd kapitalutströmning som en omfattande av krig mellan främmande
makter orsakad kapitalinströmning.
Formella förutsättningar för införande av valutarcglering. Såsom formella
förutsättningar för införande av valutareglering angives i sakkunnigförslaget,
dels att fullmäktige i riksbanken skola ha gjort framställning om
förordnande enligt lagen, dels alt samråd ägt rum jämväl med fullmäktige
i riksgäldskontoret. Den förra förutsättningen utgör en garanti utöver vad
i 1932 års departementsförslag ansågs erforderligt. Detta förutsatte nämligen
endast hörande av de båda fullmäktigeinstitutionerna.
Fullmäktige i riksbanken lia i sitt yttrande över sakkunnigförslaget uttalat
sig för en ytterligare utbyggnad av förstnämnda förutsättning genom
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
Departementschef
em.
krav på sådan kvalificerad majoritet att minst fem av fullmäktiges sju ledamöter
skola ha biträtt beslutet om framställning angående förordnande
enligt lagen. En praktiskt taget enhällig uppfattning om behovet säges böra
råda. Bank- och fondinspektionen har delat denna mening och ansett en
sådan garanti vara av värde för att i en kritisk situation hindra tillkomsten
av överilade beslut av fullmäktige i riksbanken. Fullmäktige i riksgäldskontoret
ha godtagit sakkunnigförslaget i denna del och ansett en garanti
därigenom skapad för att lagen bringades i tillämpning endast då så kunde
anses oundgängligen nödigt. Svenska bankföreningen har icke heller riktat
någon erinran däremot. Exportföreningen, industriförbundet och Stock
holms handelskammare åter ha anslutit sig till bankofullmäktiges förslag.
Vid remissbehandlingen har förordats införandet av ytterligare två formella
förutsättningar utöver de i sakkunnigförslaget angivna. Sålunda ha
fullmäktige i riksbanken ansett, att lagen endast borde få sättas i tillämpning,
därest riksdagskallelse redan utfärdats eller utfärdas i sammanhang
med tillämpningsbeslutet. Jämväl riksgälds fullmäktige, bank- och fondinspektionen
samt vissa organisationer ha uttalat liknande meningar. Vidare
ha fullmäktige i riksgäldskontoret föreslagit, att valutalagens giltighetstid
skulle begränsas till förslagsvis fyra veckor efter det riksdagen, vare
sig lagtima eller urtima, sammanträtt. Bankofullmäktige lia även uttalat,
att fullmakten icke borde gälla för tid, varunder riksdagen vore samlad,
och att lagens giltighetstid nu borde begränsas till utgången av januari
1940. Bank- och fondinspektionen har framfört en liknande mening.
Sveriges allmänna exportförening m. fl. ha ansett att lagens giltighetstid
tillsvidare borde begränsas till utgången av år 1940.
Frågan örn på olika sätt kvalificerad majoritet vid omröstning inom riksbanksfullmäktige
upptager jag icke i förevarande fullmaktslag. För den händelse
skydd anses böra beredas fullmäktige mot överilade beslut, synes detta
kunna ifrågakomma även vid andra viktiga avgöranden, och eventuella föreskrifter
i detta hänseende torde efter förslag av fullmäktige få meddelas i
annan ordning.
Jag anser riktigt, att kallelse till urtima riksdag skall ha utgått före eller
i samband med Kungl. Maj:ts förordnande med stöd av valutalagen, försåvitt
riksdagen icke ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Förordnanden
enligt en lag som den föreslagna böra, när riksdagen är samlad,
få meddelas av Konungen med riksdagens samtycke, således utan iakttagande
av den i § 87 regeringsformen stadgade ordningen.
Förslag till valutalag. De bestämmelser örn de sakliga och formella förutsättningarna
för valutareglering under olika av krig betingade förhållanden,
vilka jag i det föregående tillstyrkt, ha upptagits i 1 § av ett ngtt departcmentsförslag
till valutalag, som jag med utgångspunkt från sakkunnigförslaget
och under beaktande av under remissförfarandet framkomna erinringar
mot detta låtit upprätta. Jag torde nu få redogöra för innehållet av de i
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
15
detta nya förslag under 2—9 §§ upptagna bestämmelserna angående valutaregleringens
organ, innebörd och föremål m. m. Redogörelsen synes därvid
lämpligen kunna inskränkas till att angiva och närmare motivera de punkter
på vilka förslaget i fråga avviker från 1932 års departementsförslag, vars
innebörd utvecklats av föredragande departementschefen vid remissen den
31 mars 1932 av nämnda förslag till lagrådet (se bil. A).
Valutaregleringens organ [2 § 1) och 3 §].
Såsom vid anmälan av 1932 års departementsförslag framhållits, förutsätter
en valutareglering dels en centralisering av valutahandeln, dels inrättandet
av ett organ för regleringens genomförande.
Rätten att idka valutahandel förbehålles enligt det nya departementsförslag
et 2 § 1) riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill bemyndigar;
beteckningen valutabank reserveras enligt förslaget till att avse sådan
bank. Dessutom bör tillstånd kunna av riksbanken meddelas andra
företag än valutabanker att tillhandagå allmänheten i resandetrafikens intresse.
I förslagets 3 § har därför meddelats stadgande härom. Villkoren
för denna begränsade rätt till valutahandel torde böra bestämmas av riksbanken.
I 1932 års departementsförslag förutsattes, att för handhavandet av valutaregleringen
skulle inrättas en valutanämnd med viss sammansättning.
I sakkunnigförslaget hade de arbetsuppgifter, som skulle åligga denna nämnd,
anförtrotts riksbanken, därvid det förutsattes, att inom riksbanken för sådant
ändamål inrättades en särskild avdelning. Svenska bankföreningen
har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget hemställt om sådan jämkning av
lagförslaget, att även möjligheten att inrätta ett särskilt centralorgan för
valutaregleringens genomförande, en valutanämnd, hölles öppen. Visserligen
är ställningstagandet till frågan om valutaregleringens centralorgan i synnerlig
grad beroende av det sätt, på vilket en central ekonomisk förvaltning
under en eventuell kristid kan bliva organiserad, men anledning synes ej föreligga
att därför uppskjuta avgörandet på denna punkt. För min del har
jag ej funnit mig vid upprättandet av det nya departements/örslaget böra i
detta hänseende frångå sakkunnigförslaget.
Valutaregleringens föremål [2 § 1) och 2)].
I likhet med 1932 års departementsförslag omfattar det nya departementsförslaget
utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper. Vad därmed skall förstås framgår av förslagen till tillämpningsförordningar
(bil. E). Växlar, checkar och andra penninganvisningar
böra behandlas såsom utländska betalningsmedel, därest de medföra rätt
till betalning i utländskt mynt, även om betalningen skall erläggas här i
riket och förbehåll ej gjorts om effektiv betalning i utländskt myntslag. Till
skillnad från 1932 års departementsförslag har det nija departementsförslaget
i terminologiskt hänseende ej hänfört tillgodohavanden å bankräkning
till betalningsmedel utan till fordringar. Med hänsyn lill av riksbanken för
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
närvarande åtnjuten befrielse från skyldigheten att med guld inlösa sina
sedlar, räknas icke heller guldmynt till betalningsmedel i förslagets mening.
I likhet med bank- och fondinspektionen samt svenska bankföreningen anser
jag lämpligt, att i lagen angives, att ett värdepapper skall anses såsom utländskt,
om det utfärdats av någon som icke är bosatt här i riket. Det förutsättes
fördenskull och i anledning av stadgandena i 2 § 4) och 6) i det nya departementsförslaget
att begreppet »bosatt här i riket» blir på särskilt sätt bestämt.
Bolag eller annan juridisk person torde få anses bosatt, där styrelsen
har sitt säte, eller, om styrelse ej finnes, där huvudkontoret är beläget. För
att en fysisk person skall anses vara bosatt i Sverige bör fordras, att han här
har fast bostad. Ur valutaregleringssynpunkt synes dock en utlänning med
fast bostad i Sverige få anses vara härstädes bosatt, endast så framt hans
vistelse i Sverige nått en viss varaktighet. Det torde böra läggas i Konungens
hand att, med hänsyn till den vid tidpunkten för valutaregleringens genomförande
rådande situationen, avgöra vilken tid, som i detta avseende bör vara
normerande. I det nya departementsförslaget ha därför icke inryckts några
definitioner av begreppen »bosatt här i riket» eller »bosatt i utlandet», utan
har bestämmandet av dessa begrepp överlämnats åt Konungen.
Bank- och fondinspektionen samt bankofullmäktige hava i sina yttranden
över sakkunnigförslaget uttalat sig för att eventuell skyldighet att till
inlösen avstå även oarbetat guld och guldmynt bleve föremål för reglering
i valutalagen. Uppenbart torde vara, att vid en helt genomförd valutareglering
handeln med och förfogandet över guld icke kan lämnas helt fri.
Men därvid kan det visa sig erforderligt, att jämväl andra lätt realiserbara
värden, såsom silver, platina, ädelstenar och smycken underkastas samma
restriktioner som guldet. Vad angår skyldighet att i tider av knapphet på
utländska valutor avstå dessa eller likartade tillgångar till inlösen, synes
en sådan skyldighet knappast vara mera angelägen än en plikt att till inlösen
avstå fastighet i utlandet eller annan därstädes befintlig egendom.
Då rätten att förfoga över guld följaktligen äger närmare samband med den
allmänna förfoganderätten över enskild egendom under kristid än med valutaregleringen,
synes mig denna fråga icke böra göras till föremål för lagstiftning
i detta sammanhang.
Valutaregleringens innebörd [2 § 2)—6)].
Beträffande de särskilda transaktioner, som beröras av valutaregleringen,
hänvisas till föredragande departementschefens yttrande vid remissen till lagrådet
av 1932 års departementsförslag. Härutöver vill jag endast framhålla
följande. :|§j
Ehuru prissättningen å de utländska valutorna vid en valutareglering är av
grundläggande betydelse, har i det nya departementsförslaget icke upptagits
någon särskild bestämmelse om reglering av priset på valutor. I stället har
i 2 § 2) föreskrivits, att utländska valutor få förvärvas och föryttras mot vederlag
i svenskt mynt allenast i den omfattning och på de villkor som
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer.
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
17
Härigenom herodes möjlighet för riksbanken att fastställa pris på utländsk
valuta men därjämte bland annat att vid köp och försäljning av sådana valutor
meddela föreskrifter om deras placering.
Såsom vederlag i svenskt mynt torde få anses vederlag, som är bestämt
att utgå i svenska kronor eller som utgöres av fordringar eller värdepapper,
vilka äro utställda i svenska kronor.
Införsel av valutor gjordes i sakkunnigförslaget beroende av särskilt tillstånd
endast i den mån den gällde värdepapper. Med hänsyn till de av
bank- och fondinspektionen samt banko fullmäktige avgivna yttrandena över
sakkunnigförslaget synes ifrågavarande reglering böra vid behov kunna utsträckas
till jämväl betalningsmedel och fordringar. Det nya departementsförslaget
har utformats i enlighet härmed.
I det nya departementsförslaget meddelas, i motsats till vad som var fallet
i 1932 års departementsförslag, icke några närmare bestämmelser om försäljning
av införda värdepapper. I detta hänseende upptager förslaget endast
en generell föreskrift att över värdepapper, som införts till riket eller
som här förvaras för den, som är bosatt i utlandet, ävensom över köpeskilling,
som influtit vid försäljning av dylika värdepapper, får förfogas
allenast i den omfattning och på de villkor, som Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, riksbanken bestämmer.
I 2 § under 2)—6) i det nya departementsförslaget behandlas förfoganderätten
över utländska valutor i vad angår köp eller försäljning mot vederlag
i svenskt mynt, rätt till inlösen samt ut- och införsel. Det synes mig
lämpligt att dessa bestämmelser i en särskild punkt 7) kompletteras med ett
stadgande att förbud må meddelas jämväl mot varje annan form av förfogande
över dylika valutor. Ägare eller innehavare av utländska valutor bör
således kunna förbjudas att, utan särskilt tillstånd, pantsätta, kvitta eller
eljest förminska innehavet av sådana tillgångar.
Bankofullmäktige hava i sitt yttrande över sakkunnigförslaget framhållit
önskvärdheten av, att enhetliga bestämmelser meddelas beträffande de undantag,
som må medgivas från förordnande enligt 1 § 2)—6) i sakkunnigförslaget
[2 § 2) samt 4)—-7) i det nya departementsförslaget]. Givet är
att i praktiken beviljandet av undantag från de meddelade förordnandena
kan ske på likartat sätt i samtliga de nu ifrågavarande fallen, antingen genom
utfärdande av generella föreskrifter eller genom tillstånd i varje särskilt
fall. Dock synes mig en väsentlig olikhet föreligga mellan å ena sidan
utförsel- och införselförbuden och å andra sidan inskränkningarna i rätten
att köpa eller sälja utländska valutor. För ut- eller införsel av valutor torde
det komma att erfordras ett formligt beslut om tillstånd i varje särskilt
fall, i synnerhet om en eventuell valutareglering förbindes med en allmän
reglering jämväl av den utländska varuhandeln med därav följande samarbete
mellan olika myndigheter. Beträffande köp och försäljning däremot
torde transaktionerna kunna ske omedelbart med stöd av de generella
bestämmelserna. Endast i speciella fall lärer härvid särskilt tillstånd behöva
utverkas. Härtill kommer, att vid köp och försäljning de generella
Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 290 . 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
tillstånden måste förbindas med föreskrifter om priser, förfoganderätt över
erhållet vederlag m. m. Den nu angivna skillnaden har synts mig böra
komma till uttryck i lagtexten. Vad angår det i 2 § under 7) i det nya departementsförslaget
meddelade förbudet lärer undantag från detsamma
knappast kunna medgivas genom generella föreskrifter, varför bestämmelserna
om dessa undantag i förslaget erhållit en med undantagen från utförsel-
och införselförbuden likartad utformning.
Genom beslut av statsmakterna har en viss immunitet tillförsäkrats den
internationella regleringsbanken i Basel. Så länge denna överenskommelse
äger gällande kraft, kan den internationella bankens handlingsfrihet icke
inskränkas genom en valutareglering.
Speciella stadganden [4—9 §§].
I 4 § i det nya departementsförslaget meddelas bestämmelser rörande förfarandet
vid inlösen av utländska valutor. Såsom svenska bankföreningen
med instämmande av bank- och fondinspektionen i sitt yttrande över sakkunnigförslaget
påpekat är vid inlösningsförfarandet fråga om två olika
värdesättningar, nämligen först en värdering av den utländska tillgången i
utländskt mynt och därefter en omräkning av detta värde i svenskt mynt.
I sakkunnig förslaget hade förutsatts, att endast värdepapper skulle bliva
föremål för värdering ur den förra synpunkten, medan ifråga örn betalningsmedel
och fordringar en direkt omräkning i svenskt mynt skulle vara tillfyllest.
Då det emellertid kan föreligga behov att inlösa jämväl utländska
betalningsmedel och utländska fordringar, vilkas värde i utländskt mynt kan
vara omtvistat, synes det lämpligt, att bestämmandet av värdet i utländskt
mynt i händelse av tvist därom i samtliga fall skall kunna hänskjutas till en
särskild nämnd. Nämnda paragraf i det nya departementsförslaget har
fördenskull utformats i nära överensstämmelse med ett av bank- och fondinspektionen
lämnat förslag. Då samtliga arter av utländska valutor sålunda
kunna bliva föremål för värdering, har jag ansett mig böra i viss anslutning
till svenska bankföreningens och bank- och fondinspektionens förslag
förorda, att en av ledamöterna i den särskilda nämnden utses av handelskamrarna
i riket. Tillräckliga skäl synas mig ej föreligga att, på sätt
vissa organisationer föreslagit, utöka nämnden med ytterligare en representant
för näringslivet.
I enlighet med lagrådets hemställan i utlåtande över 1932 års departementsförslag
har i 5 § i det nya departementsförslaget uttryckligen uttalats,
att Konungen äger utfärda de särskilda bestämmelser, som finnas erforderliga
för genomförande av förordnande, som meddelas med stöd av 2 §. Härigenom
erhåller Konungen möjlighet att införa deklarationsplikt ifråga om
valutainnehav, tillgångar i utlandet och förpliktelser gentemot utlandet.
I likhet med bank- och fondinspektionen samt bankofullmäktige anser jag
möjlighet böra beredas Konungen att stadga skyldighet att förete handelsböcker
jämte därtill hörande handlingar. Med hänsyn till det ingrepp i en
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
19
skild rätt, som ett sådant stadgande medför, har en uttrycklig bestämmelse
därom införts i förslaget.
I sakkunnigförslaget upptogs en bestämmelse att, då stadgande om avstående
av utländska valutor givits, Konungen ägde meddela föreskrifter
till förhindrande av att dylika tillgångar genom underlåten indrivning eller
annorledes icke bleve tillgängliga för inlösen. Bank- och fondinspektionen har
framhållit, att för ökande av lagens effektivitet borde meddelas bestämmelse,
innebärande dels ett förordnande, att svensk gäldenär ej må uppskjuta
betalning av skuld i utlandet eller träffa avtal om betalning annorledes än
med vanliga betalningsmedel, örn så ej betingas av omständigheterna, dels
ock förbud att, i avsikt att spekulera i valuta, ikläda sig gäld i utlandet. Ett
liknande påpekande har gjorts av bank o full mäktige. Då det är av synnerlig
vikt att de förordnanden, som meddelas enligt 2 §, erhålla en, så vitt
möjligt, fullständig effektivitet, har jag ej ansett mig böra avvisa myndigheternas
förslag. I 5 § i det nya departementsförslaget har därför införts
ett generellt stadgande, att Konungen må meddela erforderliga föreskrifter
till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka vinnandet
av det med valutaregleringen avsedda ändamålet. På grund av
detta stadgande kan ett förordnande enligt 2 § kvalificeras med förbud mot
sådana av bankinspektionen exemplifierade förfaranden, som tydligt innebära
ett kringgående av förordnandet eller eljest äro av beskaffenhet att göra
detta mer eller mindre verkningslöst. Det förutsättes, att den Konungen sålunda
tillagda befogenheten utnyttjas med yttersta försiktighet och endast
i den omfattning, som finnes vara oundgängligen erforderlig för valutaregleringens
upprätthållande. Detta torde framgå såväl av stadgandets avfattning
som ock av dess egenskap av allenast en i 5 § införd tillämpningsföreskrift
till 2 §.
Den föreslagna valutaregleringen kan under vissa förhållanden föranleda
anställande av en stor personal utan tjänstemannaansvar. Enligt sakens
natur böra de, som handlägga valutaregleringsärendena, iakttaga tystlåtenhet
rörande enskildas förhållanden, som under deras verksamhet bliva för
dem kända. Med hänsyn till vikten av att denna tystnadsplikt iakttages,
synes densamma böra komma till uttryck i valutalagen. Bestämmelse härom
har därför intagits i 7 § i det nya departementsförslaget.
Riksbankens rätt att köpa och sälja utländska valutor och utländska värdepapper
ävensom att förmedla köp och försäljning av sådana värdepapper
är i viss omfattning begränsad genom bestämmelserna i 14 och 16 §§ i lagen
för Sveriges riksbank. I den mån valutahandelsmonopol lämnas riksbanken,
synas nu angivna begränsningar i dess verksamhet böra suspenderas. Med
hänsyn till valutalagens temporära giltighet lära erforderliga bestämmelser
därom böra införas i sistnämnda lag. Så har i det nya departementsförslaget
skett i 8 §.
Det hör kunna överlämnas åt riksbanken att själv avgöra, i vilken omfattning
förordnande örn valutahandelsmonopol berättigar till frångående av
föreskrifterna i riksbankslagen. Riksbanken bör dessutom äga möjlighet att,
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
sedan ett eventuellt förordnande om valutahandelsmonopol upphävts, avveckla
de genom förordnandet uppkomna affärerna utan hinder av de i riksbankslagen
meddelade inskränkningarna. Sistnämnda paragraf har utformats i
enlighet därmed.
I fråga örn den konfiskationspåföljd, som må stadgas för överträdelse av
föreskrifterna rörande en valutareglering, skall enligt sakkunnigförslaget bestämmelse
kunna meddelas ej blott om förverkande av betalningsmedel,
fordringar och värdepapper, som brottet avser, eller av däremot svarande
värde utan även om förverkande av uppburet vederlag eller av vederlagets
värde. I förslaget har därjämte tydligt utmärkts, att konfiskationspåföljd
må stadgas med verkan även mot annan än den till straff dömde. 9 § i det
nya departementsförslagct överensstämmer härutinnan med sakkunnigförslaget.
Departements■ Beträffande valutalagens tillämpning torde jag slutligen få framhålla fölcheten-
jande.
När förslaget till valutalag av tidigare angivna skäl ansetts böra utformas
så, att lagen möjliggör åtgärder till förhindrande av såväl kapitalflykt som kapitalinströmning,
har en följd därav blivit, att den i formellt hänseende lämnar
utrymme för en allsidigare och mera genomgripande valutareglering än
som i verkligheten kan ifrågakomma; förordnanden enligt lagen böra givetvis
avse att förebygga antingen en utströmning av kapital eller en kapitalimport.
De alternativa tillämpningssätten belysas närmare av de båda vid
protokollet fogade utkasten till valutaförordningar, vilka emellertid även de
i så måtto spegla en längre gående reglering, än man har anledning att räkna
med, som de utarbetats för att belysa lagens tillämpning vid fullständigt
utnyttjande av de möjligheter den ger till ingripande i den ena eller andra
riktningen. Valutalagen bör av naturliga skäl användas endast för att vinna
en eventuellt erforderlig komplettering av vad som står att vinna på andra
vägar och närmast då genom direkta överenskommelser med berörda parter.
Förordnanden enligt lagen torde redan på denna grund få förutsättas föregångna
av förhandlingar.
Vid tillämpning av valutalagen och med stöd av denna meddelade förordnanden
bör man inrikta sig på att skydda handelns och samfärdselns intressen,
bland annat genom att inom legitima gränser möjliggöra valutasäkringar;
i detta sammanhang må understrykas att valutalagen icke är avsedd
såsom medel för en reglering av utrikeshandeln och sålunda i detta avseende
helt skiljer sig från den lagstiftning som genomförts i vissa andra länder.
Bortsett från att en valutareglering med stöd av lagen under alla förhållanden
måste medföra ett visst formellt tvång behöver och bör den ej vara
till skada för enskildas legitima intressen. Risken för förluster till följd av
riksbankens prissättning på utländska valutor ökas icke genom införandet av
valutareglering, eftersom riksbanken redan nu har en effektiv monopolställ
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
21
ning när det gäller bestämmandet av växelkurserna. Vid förfogande över
enskildas tillgångar skall enligt lagen värdering ske genom en särskild nämnd.
I lagstiftningens syfte ligger däremot, att den kan utnyttjas till förhindrande
av att enskilda till förlust för det allmänna bereda sig vinster på åtgärder,
som måste vidtagas i hela samhällets intresse, eller till men för rikets
ekonomiska motståndskraft i en krigssituation söka föra sina tillgångar i säkerhet
genom placering utom landet.
Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med det anförda inom finansdepartementet
upprättat förslag till lag om förfogande över utländska
betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
(valutalag) av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer,
att lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
R. Wcerneman.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
Förslag
till
Lag
om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden (valutalag).
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden åge Konungen, när riksdagen ej
är samlad, i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnående av det
mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige
i riksgäldskontoret, förordna på sätt nedan närmare stadgas; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas, med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall inom trettio dagar sammanträda.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, fall vara för handen, som i första
stycket sägs, åge Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande,
som i denna lag avses.
2 §•
I förordnande, som Konungen jämlikt 1 § meddelar, må föreskrivas:
1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill bemyndigar
(valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,
med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som
innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och
utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper,
vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska
värdepapper);
2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper
må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas och föryttras allenast
i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
riksbanken bestämmer;
3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen
mot kontant ersättning i svenskt mynt;
4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
23
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras
till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;
5) att dylika tillgångar icke utan särskilt tillstånd må införas till riket;
6) att över värdepapper, som införts till riket eller som här förvaras för
den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning
av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer; och
7) att i annat hänseende, än under 2)—6) sägs, ej må över utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper utan särskilt
tillstånd förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till
valutabank.
Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken
tillkommande befogenheter.
3 §•
Ulan hinder av förordnande, varom i 2 § sägs, äge riksbanken meddela
bankaktiebolag eller annan tillstånd att på de villkor riksbanken bestämmer
driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående
med medel för reseändamål.
4 §■
Förordnar Konungen, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar
eller utländska värdepapper skola erbjudas riksbanken eller valutabank till
inlösen, skall, där enighet ej kan vinnas örn det värde i utländskt mynt, efter
vilket ersättningen skall beräknas, värdet bestämmas av en nämnd av tre
personer. Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, av Konungen,
en av riksbanken och en av handelskamrarna i riket.
Vid inlösen skall omräkning till svenskt mynt ske efter den av riksbanken
vid tidpunkten för beslutet om inlösen tillämpade köpkursen.
Avdrag må vid inlösen göras för särskilda med inlösningen förbundna utlägg
ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.
5 §■
Där för tillsyn å efterlevnad av förordnande, som Konungen jämlikt 2 §
meddelat, så finnes behövligt, äge Konungen stadga skyldighet att förete handelsböcker
jämte därtill hörande handlingar. Konungen må jämväl i övrigt
meddela erforderliga föreskrifter för förordnandets genomförande så ock till
förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka vinnandet
av det med förordnandet avsedda ändamålet.
6 §•
Konungen äge uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av meddelat förordnande.
Konungen må ock uppdraga åt riksbanken att pröva och avgöra ansök
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
ningar om tillstånd, vartill förordnandet giver anledning, samt att i övrigt
handlägga de ärenden, som föranledas av förordnandet, och vare riksbanken
skyldig ställa sig till efterrättelse därutinnan meddelade särskilda föreskrifter.
7 §•
Den, som på grund av sin befattning med i denna lag avsett ärende erhållit
del av enskildas förhållanden, må ej i vidare mån än ärendets beskaffenhet
kräver yppa, vad för honom sålunda blivit känt.
8 §•
Har Konungen meddelat förordnande, som i 2 § under 1) sägs, åge riksbanken,
utan hinder av vad i 14 och 16 §§ i lagen den 30 juni 1934 för
Sveriges riksbank är stadgat, köpa och sälja utländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper ävensom förmedla köp och
försäljning av dylika tillgångar i den omfattning, som föranledes av förordnandet.
9 §•
För överträdelse av föreskrift som meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst straffarbete i två år. Tillika må bestämmelse meddelas
om förverkande till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,
som brottet avser eller av vederlag därför, så ock örn utgivande av däremot
svarande värde.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och gäller tillsvidare till
och med den 31 mars 1940.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
25
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 maj
1939.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 31 mars 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 10 mars 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om förfogande över utländska betalningsmedel
m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
(valutalag).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av häradshövdingen F. Rudewall.
Lagrådet yttrade:
Det remitterade förslaget innehåller lika litet som de därvid fogade förslagen
till tillämpningsförordningar någon bestämmelse om omröstning i
den uti 4 § omförmälda nämnden. Därest nämndens samtliga medlemmar
komma till olika resultat, kan det emellertid bliva föremål för tvekan, efter
vilkens mening nämndens beslut skall avfattas. Enär omröstningen alltid
avser fråga örn fastställande av visst värde, bör i sådant fall mellanmeningen
följas. En uttrycklig föreskrift härutinnan torde böra upptagas i vederbörande
tillämpningsförordning.
Det lärer ej vara avsett att förordnande, som meddelats enligt lagen, skall
få bestå efter det lagen — jämlikt övergångsbestämmelsen eller senare given
föreskrift om lagens förlängning — upphört att gälla. Enligt sakens
natur böra dock den i 7 § lämnade föreskriften om tystnadsplikt och enligt
9 § meddelad bestämmelse örn ansvar för överträdelse av samma föreskrift
gälla utan begränsning till tiden. Under lagens giltighetstid begångna
andra överträdelser böra också kunna beivras efter det lagen upphört att
gälla. Det synes lämpligt att vad nu anförts kommer till uttryck i lagen.
Lagrådet hemställer förty, att till övergångsbestämmelsen fogas stadgande
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
att förordnande, som meddelats jämlikt lagen, ej skall gälla längre än lagen
äger giltighet, att föreskriften i 7 § och med stöd av 9 § meddelad bestämmelse
rörande överträdelse av samma föreskrift skola gälla även därefter
samt att i fråga örn överträdelse, som skett under tiden för lagens giltighet,
jämväl annan med stöd av 9 § meddelad bestämmelse skall fortfarande
tillämpas.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
27
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 maj
1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund,
Eriksson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 2 maj 1939
avgivna utlåtande över det den 10 mars 1939 till lagrådet remitterade förslaget
till lag örn förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga.
av krig föranledda förhållanden (valutalag).
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
Vad lagrådet yttrat beträffande omröstning i den uti 4 § omförmälda
nämnden föranleder icke någon erinran från min sida. Föreskrift härutinnan
torde, såsom lagrådet förordat, böra intagas i vederbörande tillämpningsförordning.
Lagrådets hemställan örn komplettering av övergångsbestämmelsen till lagen
anser jag böra beaktas. Därjämte torde i lagtexten böra vidtagas vissa
mindre jämkningar av redaktionell natur.
Under åberopande av att proposition i ämnet jämlikt § 54 riksdagsordningen
torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande
till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer
föredraganden härefter, att det i enlighet med vad sålunda anförts jämkade
lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Holger Anderson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
31
Bilaga A.
Utdrag av statsrådsprotokollet angående 1932 års departements
förslag
till valutalag.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet d
Stockholms slott den 31 mars 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, ett inom departementet
utarbetat förslag till lag örn förfogande över utländska betalningsmedel m. m.
under utomordentliga, av svår penningkris föranledda förhållanden (valutalag)
samt anför:
»De svåra rubbningar på penningväsendets område, som den nuvarande
världskrisen medfört, hava i ett stort antal länder framkallat statliga åtgärder
till skydd för den inhemska valutan. Vid sidan av åtgärder, som åsyfta
att genom begränsning av varuimporten minska behovet av utländska betalningsmedel,
hava åtgärder vidtagits, som direkt ingripa på valutamarknaden.
Valutarestriktioner av olika slag förekomma bland annat i Bulgarien, Danmark,
Estland, Grekland, Island, Italien, Jugoslavien, Lettland, Portugal,
Ryssland, Spanien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Tyskland, Ungern och Österrike
ävensom i åtskilliga utomeuropeiska stater.
Bland de länder, som, i likhet med Sverige, sakna särskilda lagbestämmelser
på detta område, märkas särskilt Belgien, England, Finland, Frankrike,
Nederländerna, Norge och Nordamerikas Förenta Stater.
Beträffande de utländska valutabestämmelsernas innebörd ber jag att till
en början få förutskicka följande allmänna anmärkningar.
Valutarestriktioner kunna tillgripas såsom ett medel att genom en ransonering
av de utländska betalningsmedlen uppnå en utjämning av betalningsbalansen.
Från denna utgångspunkt har man att tillse, att varuimporten
hålles inom ramen för landets valutatillgångar, och att inom denna ram landets
behov av utländska varor tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt.
I viss utsträckning kan detta syfte nås därigenom att bankerna, under
ledning av statsbanken, på frivillighetens väg begränsa valutatilldelningen.
På detta sätt har man förfarit bland annat i Norge.
I andra länder har man däremot sett sig nödsakad att tillgripa strängare
åtgärder.
Utländska
yaluta
restrik
tioner.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
Härvid har det i första liand gällt att förhindra, att utländska betalningsmedel
anskaffas utan anlitande av de med ransoneringen betrodda bankerna,
vare sig genom inköp från exportörer och andra enskilda personer, som
innehava utländska valutor, eller genom direkt inköp från utlandet. Denna
synpunkt har framför allt lett till upprättandet av valutahandelsmonopol för
statsbanken och vissa av statsbanken särskilt auktoriserade banker (Valutabanker’)
och till utfärdande av bestämmelser, enligt vilka inhemska betalningsmedel
icke utan särskilt tillstånd må överföras till utlandet.
Med det nyss angivna syftet för valutaregleringarna — att åstadkomma
en sparsam och ändamålsenlig hushållning med landets utländska valutatillgångar
— förknippas syftet att förhindra spekulation i en fortgående depreciering
av den inhemska valutan. Härvid har man måst räkna med att
restriktioner av valutapolitisk art, även om de blott avse att stödja en i och
för sig sund valuta, lätt kunna leda till en underskattning av den inhemska
valutans värde och därför rent av framkalla tendenser till kapitalflykt eller
dock en obenägenhet att till valutabankerna avyttra utländska valutor.
Den egentliga kapitalflykten, d. v. s. överförandet till utlandet av betalningsmedel
i placeringssyfte, har man sökt förhindra bland annat genom exportförbud
å valutor och likartade åtgärder.
Syftet att tillgodoföra marknaden utländska valutor har man sökt uppnå
genom föreskrifter om skyldighet att sälja innehavda valutor till valutabankerna.
Främst har man därvid tagit sikte på de för exporten inflytande
valutorna, och i vissa länder, såsom i Danmark, har skyldigheten att avstå
utländska valutor begränsats till dessa exportvalutor. I andra länder, såsom
i Tyskland och Österrike, har däremot denna skyldighet utsträckts till
alla utländska valutor.
Understundom har man sökt att på indirekt väg nå samma mål genom att,
visserligen icke påbjuda försäljning till valutabank men förbjuda försäljning
till annan än valutabank. Denna väg har valts i Danmark i fråga om sådana
tillgodohavanden i utlandet, som icke härflyta ur varuexport eller annan affärsverksamhet.
För vinnande av överblick över valutaläget och kontroll över de meddelade
bestämmelsernas efterlevnad har i flertalet länder införts en omfattande deklarationsplikt.
Talrika bestämmelser hava meddelats i syfte att förhindra ett kringgående
av valutarestriktionerna. Det är ur denna synpunkt, som man bör betrakta
bland annat de bestämmelser, som vissa valutalagar innehålla rörande transaktioner
i inhemskt mynt. Sålunda har man, för att hindra en försämring av
betalningsbalansen, sökt att på olika vägar kringskära även den import, som
sker mot betalning i inhemskt mynt.
Valutalagarna hava enligt sakens natur främst till föremål betalningsmedel
och fordringar. Vissa lagar, bland dem de tyska och danska, avse emellertid
även värdepapper.
I fråga om utländska värdepapper avse bestämmelserna att begränsa den
kapitalexport, som sker genom inköp av dylika värdepapper. Dessutom förekomma
bestämmelser om skyldighet att till valutabank avstå utländska värdepapper
till stödjande av den inhemska valutan.
Beträffande inhemska värdepapper hava bestämmelser meddelats i syfte
att förhindra en försämring av betalningsbalansen genom realisation av inhemska
värdepapper, som befinna sig på utländska händer.
I fråga om såväl utländska som inhemska värdepapper har slutligen utförseln
till utlandet gjorts beroende av särskilt tillstånd i syfte, bland annat,
att garantera, att vid försäljning vederlaget kommer den inhemska marknaden
tillgodo.
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
33
Jag skall härefter närmare redogöra för innehållet i vissa viktigare lagar.
De i Tyskland gällande bestämmelserna återfinnas i Verordnung des
Reichspräsidenten liber die Devisenbewirtschaftung av den 1 augusti 1931 och
ett flertal i anslutning till densamma utfärdade verkställighetsförordningar.
Till ledning vid valutaregleringens genomförande hava detaljerade riktlinjer
utfärdats.
Valutaförordningen har till föremål betalningsmedel, fordringar, värdepapper
och ädla metaller. Med betalningsmedel förstås penningar, checkar,
andra anvisningar av olika slag (»Auszahlungen», »Anweisungen») och växlar.
Handeln med utländska betalningsmedel och fordringar i utländskt mynt
har koncentrerats hos riksbanken och de banker, som av riksbanken antagits
till kommissionärer.
Vid handeln må de officiella kurserna icke överskridas.
Utländska betalningsmedel och fordringar i utländskt mynt ävensom utländska
värdepapper och i utländskt mynt utställda tyska värdepapper, som
förvärvats efter viss dag, samt guldförråd skola hembjudas riksbanken till
inlösen. Hembudsskyldigheten avser såväl tillgångar, vilka förvärvats före
förordningens ikraftträdande, som senare förvärvade tillgångar och inträder
i sistnämnda fall successivt viss tid från varje förvärv.
För vinnande av särskild kontroll över exportvalutorna har stadgats skyldighet
att vid varornas utförande ur riket avgiva deklaration angående betalningsvillkoren.
För en mångfald transaktioner fordras särskilt tillstånd av viss förvaltningsmyndighet
(Landesfinanzämter).
Sådant tillstånd fordras till en början för inköp av utländska betalningsmedel
och fordringar i utländskt mynt och för rätt att förfoga över dylika
tillgångar annorledes än genom försäljning till valutabank.
Särskilt tillstånd fordras vidare för vissa transaktioner i tyskt mynt, nämligen
för utförsel av tyska betalningsmedel; för öppnande av finanskredit i
tyskt mynt åt utrikes bosatt person; för utrikes bosatt persons rätt att förfoga
över tillgodohavande i tyskt mynt, som tillkommit före viss dag; för
överlåtelse å utrikes bosatt person av fordran i tyskt mynt och för verkställande
av utbetalning i tyskt mynt till sådan person. Har någon, som är bosatt
utrikes, förvärvat ett tillgodohavande i tyskt mynt genom försäljning av
värdepapper, äger han icke utan tillstånd förfoga över detta tillgodohavande
annorledes än genom inköp av tyska värdepapper, som lyda å tyskt mynt.
Även i fråga om värdepapper fordras särskilt tillstånd i vissa fall. Tillstånd
fordras för rätt att förvärva och förfoga över utländska och å utländskt
mynt lydande tyska värdepapper, som icke äro introducerade på tysk börs;
för inköp från utlandet av utländska värdepapper, som äro introducerade på
tysk börs; för överförande till utlandet av tyska och utländska värdepapper;
för att en i Tyskland bosatt person skall äga rätt att inlägga värdepapper i
en utrikes bosatt persons depot hos tysk bank. Utan särskilt tillstånd må ej
heller tysk bank av utrikes bosatt person mottaga uppdrag att försälja tyska
eller vid tysk börs introducerade utländska värdepapper eller att inkassera
till dylika värdepapper hörande kuponger, med mindre uppdragsgivaren avgiver
uttrycklig förklaring, att värdepapperen och kupongerna icke tillhöra
en i Tyskland bosatt person eller förvärvats från dylik person^ för försäljning
eller inlösen. Med värdepapper, som äro introducerade på tysk börs,
likställas sådana värdepapper, vilka noteras i Tyskland i särskilt angiven
ordning.
Slutligen fordras särskilt tillstånd för rätt att förvärva eller förfoga över
guld och för rätt att exportera ädla metaller.
Bihang lill riksdagens protokoll 1931). 1 sami. Nr 290.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
Utan särskilt tillstånd må en var förvärva oell förfoga över utländska betalningsmedel
m. m. intill ett värde av 200 mark i månaden.
Vid sidan av tillstånd, som meddelas från fall till fall, kunna i viss utsträckning
generella tillstånd meddelas. Sålunda kunna affärsmän, som bedriva
import av varor för förbrukning eller bearbetning inom Tyskland,
kvartalsvis erhålla erforderliga valutatillstånd, i vilka för varje månad angles
visst maximibelopp för valutaförbrukningen.
Avtal, som slutas utan tillstånd, där sådant erfordras, äro ogiltiga; dock
kan ogiltigheten icke åberopas gent emot den, som är bosatt i utlandet eller
som vid avtalsslutet saknade kännedom om de omständigheter, som grunda
ogiltighet. Dessutom äro överträdelser belagda med stränga straffpåföljder.
I Danmark utfärdades den 18 november 1931 en lag om åtgärder till skydd
för den danska valutan, vilken bemyndigade handelsministern att, i samråd
med riksdagens valutautskolt, utfärda bestämmelser angående skyldighet för
danska exportörer att till dansk valuta överföra sina tillgodohavanden i utlandet,
angående införsel från utlandet av värdepapper och försäljning av
värdepapper för utländsk räkning, samt angående överförandet och utförandet
till utlandet av värdepapper och kuponger, växlar, checkar och penningar.
Handelsministern bemyndigades tillika att påbjuda insändandet av
upplysningar angående innehavda valutor och främmande värdepapper av
alla slag.
Med stöd av denna lag utfärdades fyra kungörelser:
Genom en kungörelse av den 18 november 1931 föreskrevs bland annat,
att införsel av danska aktier och obligationer icke må ske genom annan än
bank eller medlem av Köpenhamns fondbörs. Dylika värdepapper, som införts
till Danmark eller förvaras i Danmark för utländsk räkning, må icke
säljas genom annan än bank eller fondbörsmedlem. Vid försäljning skall köpesumman
insättas på spärrkonto i Nationalbanken.
Den 19 november 1931 utfärdades en kungörelse, enligt vilken Nationalbankens
tillstånd erfordras för försändande till utlandet av danska kronor i
kontanter, checkar och växlar; för överförande till utlandet av danska kronor
genom inbetalning till dansk bank eller bankir eller på annat liknande
sätt, t. ex. genom accepterande av från utlandet dragna växlar; samt för försändande
till utlandet av kuponger och talonger hörande till danska aktier
och obligationer, med mindre utförseln sker i samband med försäljning av
själva aktien eller obligationen och försäljningen sker genom bank eller fondbörsmedlem.
Vid dylik försäljning skall försäljningssumman överföras till
dansk valuta.
Dessa båda kungörelser äro fortfarande gällande.
Slutligen förpliktades genom en sistnämnda dag utfärdad kungörelse danska
exportörer att utan onödigt dröjsmål till dansk valuta överföra de medel,
som de hade tillgodo i utlandet på grund av exporten. Anmälan örn överförandet
skulle i viss ordning ske hos Nationalbanken. Exportör, som hos
Nationalbanken styrkte, att han hade behov av ett motsvarande valutabelopp
för betalning av inom den närmaste tiden förfallna likvider för egen import,
ägde underlåta att överföra exportvalutan lill danskt mynt.
Denna kungörelse föreskrev icke, till vem exportvalutorna skulle försäljas,
och till följd därav såldes dessa i stor utsträckning i den öppna marknaden
till betydligt högre kurser än den officiella noteringen. Redan den 26 november
1931 skred man därför till en viss centralisering av valutahandeln genom
att föreskriva, att försäljningen skulle ske till Nationalbanken eller vissa
av Nationalbanken auktoriserade banker och bankirer.
De båda sistnämnda kungörelserna hava sedermera ersatts av nya bestämmelser
i ämnet, för vilka jag nu skall redogöra.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290
35
Den 30 januari 1932 utfärdades sålunda en ny valutalag, vilken betydligt
utvidgat regeringens fullmakter.
Enligt denna lag kan till en början föreskrivas, att tillgodohavanden, värdepapper,
växlar, checkar och penningar, som danska medborgare eller i
Danmark hemmahörande personer och företag hava i utlandet, skola, i den
utsträckning sådant finnes påkallat, hemföras och, såvitt fråga är örn tillgångar
i utländsk valuta, avlämnas till Nationalbanken eller eventuellt säljas
på av Nationalbanken angivna villkor. Det sista skall gälla även i fråga
örn tillgångar av ifrågavarande slag,, som redan finnas i Danmark.
Av detta bemyndigande har regeringen emellertid ej begagnat sig i full utsträckning.
Enligt en kungörelse av den 1 februari 1932 föreligger skyldighet
att avstå utländska valutor endast i fråga om sådana, som förvärvats genom
export eller annan affärsvei-ksamhet, medan beträffande andra utländska
valutor blott stadgats förbud mot försäljning till annan än Nationalbanken
eller av Nationalbanken auktoriserad bank eller bankir. Värdepapper
hava i kungörelsen lämnats fria. De äldre bestämmelserna om rätt för exportör
att använda sina utländska valutor för betalning av egen import hava
upptagits i den nya kungörelsen.
I kungörelsen har centraliseringen av valutahandeln utsträckts därhän, att
även köp av främmande valuta må ske endast hos Nationalbanken eller av
Nationalbanken auktoriserad bank eller bankir.
Enligt valutalagen äger handelsministern, i samråd med valutautskottet,
vidare föreskriva, att import av varor, värdepapper och kuponger endast må
ske, därest Nationalbanken lämnat intyg örn att ur valutasynpunkt intet hinder
mot importen föreligger. Importtillstånd skall meddelas och betalningsmedel
skola ställas till förfogande, därest importen avser sådana råämnen
och produktionsmedel, som äro erforderliga för exportverksamhet och annan
verksamhet, varigenom utländsk valuta tillföres landet. Därefter skall i
främsta rummet hänsyn tagas till att valuta anskaffas för råämnen och produktionsmedel,
som äro erforderliga för upprätthållande av produktiv verksamhet
i landet.
Dessa bestämmelser hava satts i kraft genom en annan kungörelse av den
1 februari 1932, vilken tillika stadgar vissa undantag från skyldigheten att
anskaffa valutaattest för införsel av varor, som avskeppats respektive inköpts
före den 1 februari.
Slutligen innehåller valutalagen, i likhet med den äldre lagen, bestämmelser
om utförsel och överförande till utlandet av betalningsmedel och värdepapper
och angående deklarationsskyldighet, varjämte straffbestämmelser
meddelats.
I Finland infördes genom förordning den 5 oktober 1931 vissa valutarestriktioner,
vilkas närmaste syfte var guldmyntfotens upprätthållande. Med
hänsyn härtill inriktades dessa bestämmelser på att hindra export av finska
mark och inbetalningar av finska mark å utlänningars konton i Finland. Sedan
guldmyntfoten uppgivits, medgav emellertid Finlands Bank den 17 oktober
samma år, att å utlänningars konton inbetalningar i finska mark finge
utan särskilt tillstånd ske till obegränsat belopp, med mindre anledning förelåge
att misstänka spekulationsavsikt. Då emellertid bristen på utländska valutor
gjorde sig alltmer kännbar, infördes sedermera valutarestriktioner i
den formen, att medel, som inbetalades å utlännings konto i Finland, enligt
en kungörelse av Finlands Bank av den 6 november 1931 icke skulle få användas
för annat ändamål än inköp av varor inom landet eller för överföring
till andra spärrkonton. Samtidigt beslöto bankerna, att tillgänglig utländsk
valuta i första hand skulle användas för import av nödvändiga livsmedel
och råämnen för de viktigare industrierna.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
Departements
chefen.
Förslag till
valutalag.
Förordningen den 5 oktober 1931 upphörde att gälla vid utgången av 1931,
och samtidigt upphävdes spärren av utlänningars konton, varför statliga restriktioner
ej längre åvila handeln med valutor i Finland. —
De svårigheter, som genom de olika ländernas valutarestriktioner uppstått
för exportörerna att hemföra sina utländska tillgodohavanden, hava lett till
att mellan vissa stater slutits clearingkonventioner. Sålunda skola enligt en
mellan Schweiz och Österrike sluten konvention alla schweiziska betalningar
för österrikiska varor fullgöras genom insättning i schweiziska francs å clearingkonto
hos Schweiziska Nationalbanken, samt alla österrikiska betalningar
för schweiziska varor fullgöras genom insättning i österrikiska schilling
hos Österrikes Nationalbank. Därefter skall avräkning ske efter parikurs
och saldot erläggas i särskilt angiven ordning. Liknande konventioner hava
slutits mellan Schweiz och Ungern samt mellan Österrike och Ungern, Italien,
Jugoslavien och Polen.
Vid undersökningen av de olika åtgärder, som stå till buds för stödjande
av det svenska penningväsendet, har jag enligt sakens natur även haft min
uppmärksamhet riktad på frågan om införandet av valutarestriktioner.
Erfarenheten från utlandet visar, att en planmässig hushållning med landets
tillgångar icke i alla situationer kan effektivt genomföras på frivillighetens
väg. Därest statens valutavårdande verksamhet icke i erforderlig utsträckning
vinner förståelse och stöd hos allmänheten, kan det bliva en nödvändighet,
att staten ingriper på valutamarknaden med tvångsåtgärder för
vinnande av den nödiga kontrollen.
Att dylika åtgärder i det längsta böra undvikas torde emellertid vara påtagligt.
Med hänsyn till penningarnas rörlighet erbjuder en effektiv kontroll
över penningtransaktionerna i deras olika former betydande praktiska svårigheter.
Djupgående ingrepp i den enskildes handlingsfrihet kunna därför
bliva erforderliga till förebyggande av tendenser att kringgå den statliga regleringen.
Då tvångsåtgärder på penningväsendets område träffa näringslivet
i en av dess känsligaste punkter, kunna härvid allvarliga olägenheter för näringslivet
icke undvikas.
Sådana förhållandena hittills utvecklat sig här i landet, synes mig ett ingripande
med tvångsåtgärder på valutamarknaden för närvarande icke vara
påkallat. I betraktande av den sista tidens händelser och det ovissa världsläget
bör nian emellertid enligt min mening icke bortse från möjligheten att
även i vårt land förhållandena kunna utveckla sig därhän, att ett statligt ingripande
blir nödvändigt. Försiktigheten bjuder därför, att man i tid rustar
sig att möta även dylika situationer. Då de möjligheter Kungl. Majit äger
att i administrativ ordning ingripa på förevarande område äro begränsade,
erfordras särskilda lagbestämmelser av civillags natur.
Härvid är det av synnerlig vikt, att de erforderliga lagbestämmelserna erhålla
sådant innehåll, att de medgiva ett snabbt ingripande från statens sida,
vilket smidigt kan anpassas efter växlande behov. Det torde därför vara
ofrånkomligt, att den ifrågasatta lagstiftningen erhåller formen av en fullmaktslag,
vilken utrustar Kungl. Majit med befogenhet att under utomordentliga
förhållanden temporärt utfärda erforderliga bestämmelser i närmare
angivna avseenden.
Jag tillåter mig särskilt betona angelägenheten av att fullmakten erhåller
erforderlig räckvidd. Givet är visserligen, att man icke utan nödtvång bör
tillgripa ytterligt gående åtgärder. Men där meddelade valutarestriktioner
visa sig otillräckliga, måste möjlighet finnas att hastigt komplettera och
skärpa dem, innan yppade missförhållanden hunnit antaga större omfattning.
Av de skäl jag i det föregående anfört har jag låtit inom departementet utarbeta
förslag till lag örn förfogande över utländska betalningsmedel m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
37
under utomordentliga, av svår penningkris föranledda förhållanden (valutalag).
Rörande förslagets närmare innehåll ber jag att få anföra följande.
I organisatoriskt hänseende förutsätter en valutareglering dels en centrali- vaiutasering
av valutahandeln, dels inrättandet av ett särskilt organ för reglering- regleringens
ens praktiska genomförande. organ.
Utan en centralisering av valutahandeln är en effektiv kontroll i själva verket
ogenomförbar, och i flertalet av de länder, där valutarestriktioner införts,
har därför en centralisering åvägabragts.
Handel med utländska valutor bedrives för närvarande, förutom av riksbanken,
dels av affärsbankerna med stöd av deras oktrojer dels av en mångfald
enskilda företag.
Enligt förslagets 1 § 1) skall rätten att idka valutahandel kunna förbehållas
riksbanken och den riksbanken därtill bemyndigar. Då de företag, som
jämte riksbanken skola äga idka valutahandel, närmast erhålla karaktären
av riksbankens medhjälpare vid valutaregleringens genomförande, synes det
riktigaste vara, att riksbanken tillerkännes rätt att själv bestämma, åt vilka
denna uppgift skall anförtros. Närmast komma givetvis affärsbankerna i
fråga med hänsyn till de särskilda förutsättningar de äga härutinnan. Enbart
den omständigheten att en bank på grund av sin oktroj äger idka handel med
utländskt mynt synes däremot under de utomordentliga förhållanden, varom
här är fråga, icke böra vara avgörande för frågan, huruvida den jämväl under
valutaregleringen bör bibehållas vid denna rätt. Man torde nämligen icke
utan vidare äga utgå från att bankerna utan undantag äro vuxna de särskilda
uppgifter, som här ifrågakomma. Där en bank, som erhållit riksbankens tillstånd
att idka valutahandel, visar sig icke på ett tillfredsställande sätt fullgöra
denna sin uppgift, hör vidare en möjlighet finnas att beröva banken
rätten att idka valutahandel.
Riksbanken och de företag, som av riksbanken bemyndigas att idka valutahandel,
benämnas i förslaget valutabanker.
I fråga om tillståndets närmare innehåll förutsättes, att riksbanken skall
kunna begränsa detsamma att avse endast idkande av valutahandel för riksbankens
räkning och i övrigt göra detsamma beroende av särskilda villkor.
Särskilt i resandetrafikens intresse bör slutligen tillstånd kunna meddelas
även andra företag än de egentliga valutabankerna att tillhandagå allmänheten
med vissa smärre valutatransaktioner såsom växling av penningar och
dylikt.
Valutaregleringens genomförande förutsätter ett omfattande dispensväsen
och giver även i övrigt upphov till en mångfald nya arbetsuppgifter av olika
slag. Dessa ärenden måste snabbt och smidigt handläggas under enhetlig ledning,
därest ej näringslivet skall utsättas för allvarliga vådor. Inrättandet
av en särskild organisation, en valutanämnd, för handläggningen av dessa
ärenden torde därför vid införandet av en valutareglering vara ofrånkomligt.
I denna nämnd, vars sammansättning torde böra bestämmas av Kungl. Majit,
bör uppenbarligen riksbanken vara företrädd. Bestämmelser härom ävensom
angående nämndens allmänna arbetsuppgifter meddelas i 3 §.
En valutareglering träffar enligt sakens natur i främsta rummet de ut- yalnta.
ländska betalningsmedlen. regleringens
Med betalningsmedel förstås närmast mynt och sedlar, växlar, checkar och föremål,
andra penninganvisningar. Av praktiska skäl kan det emellertid vara lämpligt,
att med betalningsmedel likställa vissa fordringar, nämligen bankfordringar.
Växlar, checkar och andra penninganvisningar behandlas i förslaget som
utländska betalningsmedel, därest de medföra rätt till betalning i utländskt
mynt. Denna förutsättning är såsom regel uppfylld i och med det att hand
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
Valuta
regleringens
innebörd.
lingen lyder å utländskt mynt, men om betalningen skall erläggas här i riket,
fordras därjämte, att förbehåll gjorts om effektiv betalning i utländskt mynt.
Därnäst måste de utländska fordringarna omfattas av valutaregleringen.
Begreppet utländsk fordran torde därvid böra bestämmas enligt samma grunder
som begreppet utländska betalningsmedel.
Slutligen kan det visa sig nödvändigt att i viss utsträckning indraga även
utländska aktier, obligationer och likartade värdepapper under regleringen.
Avgörande för huruvida ett dylikt värdepapper skall anses såsom utländskt,
torde böra vara, huruvida den institution eller det företag, som utfärdat värdepapperet,
har sitt säte utom riket.
Vissa förfoganden över svenska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
böra likaledes göras till föremål för särskilda bestämmelser. Jag skall
senare återkomma till denna fråga.
Beträffande de särskilda transaktioner, som beröras av valutaregleringen,
ber jag att få framhålla följande.
Handeln med utländska betalningsmedel och utländska fordringar skall,
såsom förut nämnts, enligt 1 § 1) kunna förbehållas valutabankerna. Efter
omständigheterna bör emellertid monopolet även kunna utsträckas till handeln
med utländska värdepapper.
Under handel inbegripas jämväl köp och försäljning i kommission.
Med handelsmonopolets syfte sammanhänger, att den enskilde bör kunna
förpliktas att även vid köp och försäljning, som ej sker yrkesmässigt, anlita
valutabank. Då enligt förslagets 1 § 3) särskilt tillstånd fordras för inköp
och för försäljning till annan än valutabank, kan jämväl denna synpunkt tillgodoses
inom förslagets ram.
Med hänsyn till den grundläggande betydelse prissättningen å de utländska
valutorna erhåller vid en valutareglering skall enligt 1 § 2) bestämmelse kunna
meddelas därom, att utländska betalningsmedel och utländska fordringar
icke må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras till högre
pris än riksbanken bestämmer.
Beträffande försäljning, som sker efter utmätning eller i konkurs, torde
särskilda bestämmelser bliva erforderliga, vilka emellertid synas lämpligen
böra intagas i en blivande verkställighetsförordning.
Vid meddelande av tillstånd att inköpa utländska betalningsmedel och fordringar
jl § 3)| synes den ledande synpunkten böra vara, att tillstånd må
meddelas allenast, därest sökanden finnes vara i behov av utländska betalningsmedel
för ändamål, vars tillgodoseende, med hänsyn till tillgången på
dylika betalningsmedel, framstår såsom ur det allmännas synpunkt berättigat.
Under betryggande garantier böra näringsidkare kunna erhålla valutatilldelning
för viss tidsperiod utan att för varje enskild affärstransaktion särskild
prövning av valutabehovet behöver ifrågakomma. Vidare bör efter
omständigheterna valutatilldelning generellt kunna meddelas för transaktioner
av visst slag. Bland annat kommer härvid i betraktande behovet av valutor
för fullgörande i utlandet av inlösen av svenska värdepapper och
kuponger, som förfallit till betalning.
I syfte att förhindra att tillgängliga valutor undandragas den inhemska
marknaden bör vidare möjlighet beredas att, i större eller mindre utsträckning,
begränsa rätten att förfoga över innehavda valutor. Enbart ett exportförbud
och ett förbud mot föryttring till annan än valutabank torde härvid
icke vara tillfyllest, då även på annan väg än direkt utförsel eller föryttring
valutor lätt kunna undanskaffas. I princip bör därför varje förfogande,
som icke avser föryttring till valutabank, kunna göras beroende av särskilt
tillstånd fl § 3)1.
Då man måste räkna med den möjligheten, att tillgängliga valutor endast i
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
39
begränsad omfattning ställas till valutabankernas disposition, mäste vid behov
skyldighet att föryttra dem till valutabank kunna föreskrivas [1 § 4)]. Inlösen
kan främst ifrågakomma beträffande utländska betalningsmedel och
bankfordringar, men det bör icke vara uteslutet, att även fordringar hos andra
företag än banker göras till föremål för inlösen. Därest på denna väg
tillräckliga valutor icke stå att anskaffa, torde man böra taga under övervägande
att utsträcka försäljningsplikten även till utländska värdepapper.
Även denna möjlighet synes därför i lagen böra hållas öppen.
I den mån skyldighet att avstå vissa tillgångar stadgas, torde ägaren böra
berättigas att erhålla ersättningen kontant i svenskt mynt.
Rörande ersättningsbeloppets beräkning hänvisas i 2 § i fråga örn valutor
i första hand till den vid tiden för beslutet örn inlösen av riksbanken senast
fastställda och kungjorda köpkursen. Där ej notering av sådan kurs regelbundet
förekommer, skall ersättningen bestämmas efter de grunder riksbanken
finner skäligt fastställa. ..
Beträffande värdepapper torde man, med hänsyn till de starka vaxlmgar,
som kurserna under den nuvarande krisen varit underkastade, icke skäligen
böra fordra, att ägaren obetingat skall nöja sig med ersättning efter den senaste
kursen. I 2 § föreskrives därför alt, därest enighet ej kan vinnas, ersättningen
skall bestämmas av en särskild värderingsnämnd, bestående av
en av Konungen utsedd ordförande samt av två ledamöter, av vilka den ene
utses av riksbanken och den andre av styrelsen för Stockholms fondbörs.
Vid inlösen bör avdrag få ske för särskilda med inlösningen förbundna utlägg
ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.
Beträffande svenska betalningsmedel, fordringar, och värdepapper skall
enligt förslagets 1 § 5) valutanämndens tillstånd kunna foidras föi utförande
eller överförande till utlandet och för överlåtelse a person, som är bosatt i
utlandet. Härmed åsyftas framför allt att förhindra, att någon förskaffar sig
utländska betalningsmedel eller utländska tillgodohavanden med kringgående
av valutaregleringen. Att utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
äro underkastade motsvarande restriktioner, framgar av 1 § 3).
I fråga om svenska och utländska värdepapper innehåller 1 § under b)—8)
bestämmelser till förhindrande av att betalningsbalansen försämras genom inköp
från svensk sida av värdepapper, som befinna sig på utländska händer.
Enligt förslaget skall vid sådan försäljning köpesumman kunna insattas pa
spärrat konto. I kontrollsyfte föreskrives vidare, att försäljningen ej utan
särskilt tillstånd skall få ske genom annan än valutabank, och att för införsel
av värdepapper särskilda villkor skola kunna uppställas.
För vinnande av översikt över valutaläget och kontroll över bestämmelsernas
efterlevnad kan det bliva nödvändigt, att deklarationsplikt i olika avseenden
införes. Sålunda erfordras uppgifter angående valutainnehav och innehav av
utländska värdepapper samt angående förpliktelser till utlandet, för vilkas
fullgörande erfordras utländska betalningsmedel. Särskilt bemyndigande
för Kungl. Majit att utfärda dylika verkställighetsföreskrifter torde emellertid
icke behöva upptagas i valutalagen.
Då brott mot föreskrifter, som meddelas för genomforande av en valutareglering,
kunna vara av synnerligen allvarlig art, föreslås i 4 §, att strattet
skall kunna bestämmas högst till straffarbete i två år. Därjämte bor såsom
påföljd kunna stadgas förverkande av betalningsmedel, fordringar och värdepapper,
som brottet avser, eller skyldighet att utgiva deias välde.»
Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om förfogande över utländska
betalningsmedel lii. lii. under utomordentliga, av svar penningkris föranledda
förhållanden (validolag) av den lydelse, bilaga vid detta protokoll ut
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
visar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Elis Lindahl.
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
41
Förslag
till
Lag
om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,
av svår penningkris föranledda förhållanden (valutalag).
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Under utomordentliga, av svår penningkris föranledda förhållanden åge
Konungen, i den mån så prövas nödigt för stödjande av rikets penningväsen
och ändamålsenligt tillgodoseende av näringslivets behov av utländska betalningsmedel,
efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret,
förordna:
1) att allenast riksbanken och den riksbanken därtill bemyndigar (valutabanker)
må driva handel nied utländska mynt och sedlar, med växlar, checkar,
andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i
utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom
med utländska aktier, obligationer och likartade värdepapper (utländska
värdepapper);
2) att utländska betalningsmedel och utländska fordringar icke må, mot
vederlag i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras till högre pris än riksbanken
bestämmer;
3) att annan än valutabank icke utan särskilt tillstånd må förvärva utländska
betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper mot
vederlag i svenskt mynt eller förfoga över dylika tillgångar annorledes än
genom föryttring till valutabank;
4) att dylika tillgångar skola erbjudas valutabank till inlösen mot kontant
ersättning i svenskt mynt;
5) att svenska betalningsmedel, svenska fordringar och svenska värdepapper
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras
till utlandet eller överlåtas på den, som är bosatt i utlandet;
6) att svenska och utländska värdepapper må införas till riket allenast på
de villkor Konungen bestämmer;
7) att försäljning av värdepapper, som införts till riket, eller som här förvaras
för den, som är bosatt i utlandet, icke utan särskilt tillstånd må ske
genom annan än valutabank; samt
8) att vid försäljning, som under 7) avses, säljaren icke må förfoga över
köpeskillingen i vidare mån än Konungen bestämmer.
Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken
tillkommande befogenheter.
2 §•
Förordnar Konungen, att utländska betalningsmedel eller utländska fordringar
skola erbjudas valutabank till inlösen, skall ersättningen beräknas efter
riksbankens vid tiden för beslutet örn inlösen senast fastställda och kungjorda
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
köpkurs. Där ej notering av sådan kurs regelbundet förekommer, skall ersättningen
bestämmas efter de grunder riksbanken finner skäligt fastställa.
Avser Konungens förordnande inlösen av utländska värdepapper, skall ersättningen,
där enighet ej kan vinnas, bestämmas av en nämnd om tre personer.
Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, av Konungen, en
av riksbanken och en av styrelsen för Stockholms fondbörs.
Vid inlösen må avdrag göras för särskilda med inlösningen förbundna utlägg
ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.
3 §•
Konungen äger uppdraga åt en särskild nämnd (valutanämnden) att utfärda
erforderliga föreskrifter för verkställande av förordnande, som Konungen
med stöd av 1 § meddelar, att pröva och avgöra ansökningar om tillstånd,
vartill förordnandet giver anledning, så ock att i övrigt handlägga de ärenden,
som föranledas av förordnandet.
Bestämmelser om valutanämndens sammansättning, så ock närmare föreskrifter
om nämndens befogenhet och verksamhet meddelar Konungen. Av
nämndens ledamöter utses minst en av riksbanken.
över nämndens beslut må klagan ej föras.
4 §•
För överträdelse av föreskrift, som meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst straffarbete i två år, så ock påföljd, att till kronan skola
vara förverkade betalningsmedel, fordringar och värdepapper, som brottet
avser, eller däremot svarande värde.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och gäller tillsvidare till
och med den 31 mars 1933.
Kungl. Maj.ts proposition nr 290-
43
Hilaria B.
Utdrag av lagrådets protokoll angående 1932 års departements
förslag
till valutalag.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 april
1932.
Närvarande:
justitieråden Christiansson,
Edelstam,
Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 31
mars 1932, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under
utomordentliga, av svår penningkris föranledda förhållanden (yalutalag).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren F. J. Chr. Sterzel.
Lagrådet yttrade:
»En lagstiftning i det syfte och med den innebörd, som avses med förslaget,
måste för att kunna fylla sitt ändamål bereda tillfälle till ett snabbt
ingripande med kraftigt verkande medel. Med hänsyn till de band en sådan
lags tillämpning ej kan undgå att lägga på näringslivet och den allmänna
samfärdseln överhuvud är det emellertid av största vikt, att ingreppen i den
enskildes rörelsefrihet icke ske på tidigare stadium eller gå längre än Jiidsläget
i varje särskilt fall finnes kräva. Dessa omständigheter göra — såsom
ock av departementschefen framhållits -— att åt en dylik lagstiftning icke
kan givas annan form än fullmaktslagens, en lag, varigenom Konungen bemyndigas
att under angivna förhållanden utfärda förordnande om tillämpning
av vissa för den enskilde bindande inskränkande föreskrifter i särskilda
avseenden, med upptagande i själva lagen allenast av gränserna för
dessa föreskrifters räckvidd och med angivande endast i huvudsak av sättet
för deras genomförande. Förslagets bestämmelser kunna i följd av denna
anordning tilläventyrs förefalla vara alltför långt gående, men det bör fastliållas,
att de ingalunda äro ämnade att i första hand genomföras i full utsträckning
utan delvis upptagits allenast för att bereda utvägar i sådant
yttersta fall, vars inträde ej gärna må befaras. Att lagen blir gällande blott
för viss tid framåt synes ock vara naturligt. Vid nu angivna förhållanden
finner lagrådet, särskilt i betraktande av det ovissa ekonomiska tidsläget, sig
icke kunna avstyrka, att en lag i huvudsaklig överensstämmelse med för
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
slaget kommer till stånd, därvid lagrådet dock vill uttala den förhoppningen,
att det genom anlitande av andra medel skall visa sig möjligt undvika att
lagen sättes i tillämpning.
Beträffande förslagets närmare innehåll har lagrådet funnit anledning endast
till följande erinringar.
1 §•
Enligt remissprotokollet är det avsett, att särskilt i resandetrafikens intresse
tillstånd skall kunna meddelas även andra företag än de egentliga
valutabankerna — riksbanken själv och vissa andra av riksbanken till valutahandel
bemyndigade banker — att tillhandagå allmänheten med smärre
valutatransaktioner såsom växling av penningar. Att dylika växelkontor
finnas tillgängliga och att de utan särskilda licenser av valutanämnden äga
driva den rörelse med utländska betalningsmedel, som är för angivna ändamål
erforderlig, synes ock vara nödvändigt, därest icke såväl allmänheten
som valutanämnden skall oskäligt betungas. Då emellertid förslaget ej innehåller
någon uttrycklig bestämmelse örn växelkontor, är det uppenbarligen
avsett, att till valutabanker i förslagets mening skola räknas ej blott de
banker, som erhållit fullständigt bemyndigande till valutahandel, utan jämväl
de företag — banker och andra — vilka tillerkänts allenast den begränsade
rätt i sådant avseende, som nyss omförmälts. Enligt lagrådets
uppfattning är det ej lämpligt, att till valutabanker hänföra andra företag
än dev som förvärvat oinskränkt befogenhet såsom sådana; begreppet valutabank
bör vara enhetligt. Lagrådet hemställer därför, att i förevarande paragraf
under 1) orden »den riksbanken därtill bemyndigar» måtte utbytas
mot »bank som riksbanken därtill bemyndigar» och att i sammanhang därmed
i förslaget införes en ny paragraf, betecknad 2 §, av innehåll, alt utan
hinder av förordnande, varom i 1 § sägs, äger riksbanken meddela bank
eller annan tillstånd att såsom växelkontor på de villkor riksbanken bestämmer
driva den rörelse med utländska betalningsmedel, som riksbanken finner
erforderlig för allmänhetens tillhandagående med växling.
Vid bifall till denna hemställan komma 2, 3 och 4 §§ i förslaget att betecknas
3, 4 och 5 §§.
3 §.
Det är tydligt, att ett av Konungen med stöd av den föreslagna valutalagen
meddelat förordnande icke kan begränsas till att allenast angiva, vilka
av de i förslagets 1 § upptagna särskilda föreskrifterna skola sättas i tillämpning
och i vad omfattning detta skall ske; det kräves tillika — såsom jämväl
i remissprotokollet förutsättes — att samtidigt åtskilliga allmänna bestämmelser
meddelas i och för genomförande av förordnandet. I dylikt hänseende
omförmälas av departementschefen särskilt bestämmelser örn deklarationsplikt,
avseende bland annat innehav av utländsk valuta, samt stadganden
beträffande försäljning av sådan valuta efter utmätning eller i konkurs.
Det torde emellertid, i betraktande av den betydande inverkan sådana föreskrifter
måste komma att öva å den fria samfärdseln och enskildas intressen
överhuvud, vara lämpligt, att i själva lagen utsäges, att Konungen vid utfärdande
av förordnande enligt valutalagen äger meddela de särskilda bestämmelser
som finnas erforderliga för förordnandets genomförande. Ett stadgande
att Konungen tillika skall äga uppdraga åt valutanämnden att giva
närmare föreskrifter rörande verkställigheten av förordnandet kommer icke
dess mindre att vara erforderligt och synes lämpligen kunna i anslutning
till det av lagrådet nu förordade bibehållas i förevarande paragraf.
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
45
4 §.
Enligt förslaget kan ett av Konungen meddelat förordnande innefatta inskränkningar
såväl i rätten att föryttra betalningsmedel, fordringar och
värdepapper som i det fria förvärvet av sådan egendom. Då nu jämlikt
förevarande paragraf för överträdelse av meddelad föreskrift må stadgas, förutom
straff, även påföljd att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, skola vara förverkade, synes denna bestämmelse böra såtillvida
fullständigas, att sådan påföljd förklaras kunna avse även det vederlag,
som vid en olovlig föryttring uppburits av säljaren; förverkandepåföljd
skulle sålunda kunna göras gällande på en gång mot såväl köparen som
säljaren. Skyldighet att, där det förverkade ej finnes i behåll, i stället gälda
dess värde lärer inträda såväl för den förre som för den senare beträffande
den av honom förverkade egendomen.
I likhet med vad som gäller enligt vissa andra lagstadganden torde ej heller
här den möjligheten böra vara utesluten, att egendom, tillhörig annan än
den i målet sakfällde, under vissa förutsättningar kan dömas förverkad. I
detta hänseende torde enligt Konungens förordnande ej blott påföljdens tilllämpning
kunna göras beroende av vad domstolen i varje särskilt fall finner
skäligt, utan påföljden överhuvud icke skola inträda, där ägaren icke finnes
hava ägt kännedom örn brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.
Då den föreslagna bestämmelsens avfattning möjligen kunde anses
lägga hinder i vägen för att stadga dylik påföljd med verkan även mot annan
än den till straff dömde, hemställes örn någon omredigering av densamma.
Det kan icke förnekas, att ett offentliggörande av affärsförhållanden, med
vilka valutanämnden kommer att hava befattning, kan för enskilda medföra
betydande olägenheter. Ett tillägg till tryckfrihetsförordningens sekretessbestämmelser
kan emellertid icke komma till stånd inom sådan tid att det
vinner gällande kraft jämsides med den föreslagna lagen. I allt fall synes
det lagrådet lämpligt, att i lagen fastställes en förpliktelse för nämndens
ledamöter och tjänstepersonal att iakttaga tystlåtenhet rörande enskildas förhållanden,
som under deras verksamhet blivit för dem kända.
Bestämmelser av liknande innebörd finnas meddelade exempelvis i lagen
den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank 37 § och i lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse 258 §.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
Bilaga C.
1939 års sakkunnigförslag
till
Lag
om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga
av krig, krigsfara eller svår penningkris föranledda
förhållanden (valutalag).
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Under utomordentliga av krig, krigsfara eller svår penningkris föranledda
förhållanden åge Konungen, i den mån så prövas oundgängligen nödigt för
uppnående av det mål, som statsmakterna fastställt för riksbankens penningpolitiska
verksamhet, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter
samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret, förordna:
1) att allenast riksbanken och den riksbanken därtill bemyndigar (valutabanker)
må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar,
checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till
betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar),
ävensom med utländska aktier, obligationer och likartade värdepapper
(utländska värdepapper);
2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper
må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas och föryttras allenast
i den omfattning och på de villkor Konungen bestämmer;
3) att dylika tillgångar skola erbjudas valutabank till inlösen mot kontant
ersättning i svenskt mynt och att över dylika tillgångar ej må utan särskilt
tillstånd förfogas annorledes än genom föryttring till valutabank;
4) att betalningsmedel, fordringar och värdepapper icke utan särskilt tillstånd
må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller
överlåtas på den, som är bosatt i utlandet;
5) att värdepapper ej må utan särskilt tillstånd införas till riket; och
6) att över värdepapper, som införts till riket eller som här förvaras för
den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning
av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen
bestämmer.
Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken
tillkommande befogenheter.
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
2 §•
Utan hinder av förordnande, varom i 1 § sägs, åge riksbanken meddela
bank eller annan tillstånd att såsom växelkontor på de villkor riksbanken
bestämmer driva den rörelse med utländska betalningsmedel, som riksbanken
prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med växling.
3 §■
Förordnar Konungen, att utländska betalningsmedel eller utländska fordringar
skola erbjudas valutabank till inlösen, skall ersättningen beräknas
efter riksbankens vid tiden för beslutet örn inlösen senast fastställda och
kungjorda köpkurs. Där ej notering av sådan kurs regelbundet förekommer,
skall ersättningen bestämmas efter de grunder riksbanken finner skäligt
fastställa.
Avser Konungens förordnande inlösen av utländska värdepapper, skall ersättningen,
där enighet ej kan vinnas, bestämmas av en nämnd av tre personer.
Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, av Konungen,
en av riksbanken och en av styrelsen för Stockholms fondbörs.
Vid inlösen må avdrag göras för särskilda med inlösningen förbundna utlägg
ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.
4 §•
Meddelas förordnande med stöd av 1 §, åge ock Konungen utfärda de särskilda
bestämmelser, som finnas erforderliga för förordnandets genomförande.
Förordnar Konungen, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar
eller utländska värdepapper skola erbjudas valutabank till inlösen, må
Konungen ock meddela föreskrifter till förhindrande av att dylika tillgångar
genom underlåten indrivning eller annorledes icke bliva tillgängliga för inlösen.
Konungen äge jämväl uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter
rörande tillämpningen av meddelat förordnande, att pröva och avgöra ansökningar
om tillstånd, vartill förordnandet giver anledning, så ock att i
övrigt handlägga de ärenden, som föranledas av förordnandet.
5 §•
Har Konungen meddelat förordnande, att allenast riksbanken eller den
riksbanken därtill bemyndigar må driva handel med utländska betalningsmedel,
utländska fordringar eller utländska värdepapper äge riksbanken,
utan hinder av vad i 14 och lf> §§ i lagen den 30 juni 1934 för Sveriges
riksbank är stadgat, köpa och sälja sådana betalningsmedel, fordringar och
värdepapper ävensom förmedla köp och försäljning av dylika tillgångar i den
omfattning, som föranledes av förordnandet.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
6 §•
För överträdelse av föreskrift, som meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst straffarbete i två år. Tillika må bestämmelse meddelas
om förverkande till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller av vederlag därför, så ock om utgivande av däremot
svarande värde.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och gäller tillsvidare till
och med den
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
49
Bilaga D.
P. M.
angående behovet av valutapolitik krigsberedskap
utarbetad av
professor ERIK LINDAHL.
Enligt de av statsmakterna givna direktiven för penningpolitiken åligger
det riksbanken att söka bevara den svenska kronans inhemska köpkraft,
varvid samtidigt en möjligast stabil relation mellan den svenska och de utländska
valutorna skall eftersträvas. Någon anledning att ändra dessa direktiv
i händelse av krig eller krigsfara synes ej föreligga. De starka påfrestningar
som penningväsendet under en dylik eventualitet kan förväntas
bli utsatt för, göra det tvärtom särskilt angeläget, att stabiliseringssträvandena
då fullföljas med all erforderlig kraft. Erfarenheterna från det senaste
världskriget, då avsevärda förskjutningar ägde rum i den svenska
kronans värde med åtföljande menliga konsekvenser såväl för näringslivets
organisation som för den ekonomiska fördelningen inom landet, inskärpa
vikten av att de valutavårdande myndigheterna, om en liknande situation
ånyo skulle inträda, då lyckas bibehålla ett fast grepp över penningväsendet.
Av särskild betydelse är, att skadliga rubbningar redan från
början effektivt motarbetas. De penningpolitiska ingreppen kunna nämligen
då bli av avsevärt lindrigare slag, än örn de insättas i ett så sent stadium,
att rubbningarna redan hunnit sprida sig och kraftiga spekulativa rörelser
uppkommit i den ena eller den andra riktningen.
Redan inom ramen av nu gällande lagstiftning har riksbanken stora möjligheter
att påverka den inhemska penningmarknaden i önskvärd riktning.
Utvecklingen under de gångna depressionsåren ger nämligen belägg för att
riksbankens sedelutgivningsrätt i förening med dess rätt att uppköpa guld,
valutor och värdepapper vid behov kan utnyttjas för att åstadkomma en
önskad lätthet på penningmarknaden och en sänkning av ränteläget. En
politik i motsatt riktning är i vissa fall svårare att genomföra, då en åtstramning
av penningmarknaden kan vara beroende av en försäljning av
räntebärande statspapper från riksbankens sida. Genom den år 1937 antagna
beredskapslagstiftningen torde emellertid riksbankens möjligheter
även i detta hänseende, åtminstone vad den rent tekniska sidan angår, vara
tämligen väl tillgodosedda.
Vad åter angår regleringen av landets utländska betalningsrelationer, särskilt
växelkurserna och kapitalrörelserna i förhållande till utlandet, har denna
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 290. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
fråga visserligen kunnat ordnas på ett tillfredsställande sätt under den tid,
som hittills förflutit efter guldmyntfotens suspension. Men detta torde få
tillskrivas en gynnsam kombination av omständigheter, som gjort det möjligt
att förena en stabilisering av den inhemska situationen med stabiliseringen
av växelkursen på en ledande världsvaluta, nämligen pund sterling,
samtidigt med att valutahandeln och kapitalrörelserna till och från utlandet
lämnats helt fida. I händelse av krig, krigsfara eller redan blott vid en
krisartad tillspetsning av de monetära förhållandena inom vissa för Sverige
betydelsefulla länder måste man åter räkna med möjligheten av en sådan
utveckling, att ett bibehållande av det nuvarande kursläget och den
nuvarande friheten för valutahandeln och kapitalrörelserna kommer att
allvarligt äventyra de inhemska stabiliseringssträvandena och dessutom
medföra andra avsevärda olägenheter. Det torde därför böra tagas under
övervägande, huruvida ej en utvidgning av riksbankens nuvarande befogenheter
är erforderlig, för att en rationell lösning skall kunna ernås av de
problem, som den svenska valutapolitiken i en kritisk situation av detta
slag ställes inför, problem som äro av en helt annan svårighetsgrad än de
som förekommit under de senare åren.
Först och främst kan faran för en avsevärd inhemsk prisstegring bli
överhängande. Om ett krigstillstånd inträder, kunna de stora utgifterna
för krigföringen knappast undgå att driva upp varupriserna i de därav
närmast bei*örda länderna. Det kan förväntas, att den stigande pristendensen
så småningom sprider sig även till länder som lyckas bevara sin neutralitet.
Dels äger nämligen en direkt prispåverkan rum från de krigförande
länderna, dels uppkomma rubbningar av varuförsörjningen såsom
en följd av krigstillståndet, dels slutligen kan en stark stegring av statsutgifterna
motses även i de neutrala länderna. Att i en dylik situation neutralisera
det utländska prisinflytandet och att samtidigt upprätthålla den
balans mellan den inhemska köpkraften och varutillgången, som kräves folden
inhemska prisnivåns stabilisering, är ett synnerligen vanskligt problem,
vars lösning i föreliggande fall ytterligare försvåras av de kapitalrörelser
från eller till utlandet som kunna förväntas uppkomma såsom en följd av
rubbningarna på den internationella kapital- och valutamarknaden. Som
nedan skall visas, komma dessa kapitalrörelser emellertid ej endast att lägga
hinder i vägen för stabiliseringspolitiken utan även att orsaka andra
svårigheter. Vid en närmare karakteristik av situationen bör man skilja
mellan det fallet, att kapital strömmar till Sverige, och det motsatta fallet,
att kapitalflykt äger rum från landet.
Det första av dessa fall torde under nuvarande omständigheter förefalla
mest aktuellt. Örn ett land redan vid utgångsläget är väl försett med utländska
valutor, om det vidare antages att landet kan bevara sin neutralitet
under ett krigstillstånd och att detta troligen kommer att påverka handelsbalansen
i aktiv riktning, och om slutligen de valutavårdande myndigheterna
deklarerat sin vilja att om möjligt söka upprätthålla valutans in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
51
hemska köpkraft, synes allt vara tillrättalagt för en kapitalinströmning från
utlandet. För Sveriges vidkommande skulle denna innebära, ej endast att
svenska exportörer genom terminsförsäljning påskyndade hemtagningen av
exportvalutorna, utan även att svenska företag och personer avyttrade sina
utländska tillgodohavanden (eventuellt utökade genom upptagandet av nya
lån i utlandet) mot svensk valuta och att utlänningar skaffade sig svenska
tillgodohavanden genom försäljning av utländska valutor.
Om riksbanken i en dylik situation, då de utländska valutornas inre värden
försämrats och en haussespekulation uppkommit i svenska kronor,
behåller det gamla kursläget för att slippa skriva ned sitt utländska valutainnehav,
kan en höjning av den svenska prisnivån knappast undvikas.
Även oavsett kapitalimporten från utlandet är det i en dylik situation ytterst
svårt att stabilisera den inhemska prisnivån. Om riksbanken samtidigt
skall lösa uppgiften att finansiera stora valutaköp, försvåras och fördyras
ytterligare ett effektivt bekämpande av prisstegringen. Det vore visserligen
tänkbart att genom ett generellt system av exportavgifter och importpremier,
kombinerat med inhemsk priskontroll, neutralisera det prisstegrande
inflytandet utifrån, och att vidare genom en försäljning av statspapper i
erforderlig omfattning befria penningmarknaden från det överflöd av medel
som orsakats av kapitalimporten. Men en dylik politik skulle vara
svår att genomföra och även bli ganska kostsam för staten på grund av de
stegrade ränteutgifterna. Härtill kommer, att örn en del av den utländska
prisstegringen skulle bli bestående även sedan krigstillståndet upphört
(jämför utvecklingen efter världskriget), den svenska penningpolitiken vid
denna tidpunkt skulle ställas inför följande alternativ: antingen att fortsätta
med det införda regleringssystemet på längre sikt, eller att låta de
svenska priserna anpassa sig efter den högre utländska nivån, eller slutligen
att vidtaga den förskjutning av kursläget som svarade mot valutornas
inre värdeförändring, med följd att valutaspekulanterna till slut skulle
kunna realisera sina kursvinster. Samtliga dessa alternativ äro alltså förenade
med olägenheter.
Om riksbanken däremot, för att förebygga risken att själv i sista hand få
övertaga de inströmmande utländska valutorna till förlustbringande priser,
redan vid en tidpunkt då spekulationen ännu ej kommit i gång genomförde
en så kraftig sänkning av växelkurserna på utlandet, att en framtida höjning
av desamma skulle förefalla minst lika sannolik som en fortsatt sänkning,
skulle valutaspekulanterna avskräckas och kapitalimporten alltså till största
delen utebli. Då sänkningen av växelkurserna i delta fall sannolikt måste
vara större än den utländska prisstegringen för de varor och tjänster, som
ingå i Sveriges utrikeshandel, skulle samtidigt den inhemska prisnivån påverkas
i sänkande riktning, varigenom utsikterna att effektivt motarbeta de
förut skisserade inflationstendenserna alltså skulle ökas. Då härtill kommer,
att kurssänkningen skulle påverka handelsbalansen i passiv riktning
med gynnsamt resultat vad angår varuförsörjningen inom landet, och att
de sänkta kostnaderna för importerade råvaror, förnödenheter, maskiner
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
m. m. skulle öka räntabiliteten inom vissa produktionsgrenar med gynnsam
effekt beträffande sysselsättningsgrad, lönenivå etc., synes en ganska stark
motivering föreligga för ett penningpolitiskt förfarande av detta slag.
Vid bedömandet härav bör emellertid ej förbises, att kurssänkningen även
skulle utlösa verkningar av mindre gynnsamt slag. Svenska firmor och
personer, som hade kapital placerade i utlandet, skulle drabbas av förluster,
räknat i svensk valuta, och detsamma skulle vara fallet med exportörer, i
den mån de bundit sig vid avtal om framtida leverans till i utländsk valuta
fixerat pris och ej varit i tillfälle att säkra sig för valutarisken. Vid en
kraftig kursreduktion skulle dessutom exportproduktionens framtida räntabilitet
nedgå, varigenom nya förluster skulle uppkomma för företagarna,
ett tryck utövas på arbetslöner och andra kostnadsmoment samt en inskränkning
av sysselsättningsgraden åstadkommas. Situationen skulle kanske utveckla
sig på ett liknande sätt för produktionsgrenar, som arbetade för den
inhemska marknaden under konkurrens med utlandet. Slutligen skulle importörer
och andra företagare, vilka läge inne med lager, vilkas priser komme
att sjunka på grund av kursfallet, åsamkas förluster. En liknande förlust
skulle även drabba riksbanken själv såsom innehavare av guld och valutor,
vilkas värde i svenska kronor måste nedskrivas efter kurssänkningen.
Av de nu nämnda förlusterna är en del visserligen endast ett uttryck för
att den svenska kronan efter sänkningen av de utländska växelkurserna balett
högre värde än förut, under det att andra motsvaras av vinster förvissa
företagare samt av en förbättrad ställning för vissa grupper av löne- och räntetagare,
vilka vinna på ökningen av kronans köpkraft. Kurssänkningens resultat
i detta hänseende kan alltså karakteriseras som en förändring av inkomst-
och förmögenhetsfördelningen inom landet. I vilken mån man vill
taga dessa konsekvenser för att hindra en inströmning av kapital och för
att ernå de andra härmed förknippade fördelar, som ovan angivits, är en
fråga av politisk innebörd. Även om man har den åsikten, att en relativt
kraftig och på en gång genomförd sänkning av kursläget kan anses motiverad
i en situation av bär angivet slag, kan man rygga tillbaka för en
så stark reduktion, som i vissa fall vore erforderlig för att en effektiv spärr
skulle sättas mot den hotande kapitalimporten. Fall kunna nämligen tänkas, då
valutaspekulanterna endast avskräckas av en så hög notering av den svenska
kronan, att den genomsnittliga prisnivån inom landet pressas nedåt, exportindustrien
lamslås och en avsevärd ökning av arbetslösheten uppkommer.
Dessa olägenheter torde väga tillräckligt tungt för att förhindra genomförandet
av den ifrågavarande kurssänkningen vid en tidpunkt, då den frår
tekniskt monetär synpunkt ingalunda framstår såsom nödvändig.
Örn riksbanken i stället går en medelväg och successivt sänker de utländska
växelkurserna i ungefärlig relation till den utländska prisstegringens
omfattning, kommer detta att motverka de utländska prisrörelsernas direkta
inflytande på den svenska marknaden. En dylik politik skulle därför te sig
relativt gynnsam från stabiliseringssynpunkt, om man ej samtidigt måste
taga hänsyn till dess ofördelaktiga verkningar med avseende på kapitalin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
53
strömningen från utlandet. Det kan nämligen tänkas, att en successiv höjning
av de svenska växelkurserna på utlandet, i stället för att motverka
spekulationen, ger denna en extra stimulans. Örn tendensen för den svenska
kronan är stigande och om härigenom förutvarande spekulanter tillföras
avsevärda vinster, kan resultatet mycket väl bli en ökning av spekulationen
i svenska kronor. I så fall blir riksbanken antagligen nödsakad att företaga
en ny sänkning av växelkurserna, varigenom nya vinster realiseras för spekulanterna,
o. s. v. Det slutliga resultatet av denna politik blir därför sannolikt
både stora kursförluster och svårigheter att bemästra det av kapitalimporten
framkallade överflödet på penningmarknaden, varigenom även den
inhemska stabiliseringspolitiken kommer att äventyras.
I detta sammanhang torde några ord vara på sin plats till förklaring av
vad de nu nämnda kursförlusterna för riksbanken innebära från nationalekonomisk
synpunkt.
I den mån riksbankens innehav av guld och utländska valutor representerar
en nettotillgång för landet och alltså ej motsvaras av skulder, som
svenskar gjort till utlandet, kommer dess värde för landet att i sista hand
bero på kvantiteten av de reala nyttigheter och tjänster, som i framtiden
kunna erhållas för densamma. Om en prisstegring äger rum utomlands och
därigenom guldets och valutornas köpkraft försämras i förhållande till de
reala nyttigheterna, uppkommer alltså en nationalekonomisk förlust, som
emellertid realiseras först i den mån guldet och valutorna användas för
betalning av dylika nyttigheter. I detta sammanhang bör framhållas, att
den nationalekonomiska förlusten i det här angivna fallet ej är direkt förknippad
med en eventuell sänkning av växelkurserna på utlandet. Den har
i stället sin grund däri, att den uppsamlade behållningen av utländska betalningsmedel,
som ursprungligen till största delen uppkommit på grund av
exportöverskott, icke längre kan köpa importvaror i samma myckenhet som
före den utländska prisstegringen. Denna förlust skulle kunna undvikas,
endast om riksbanken vore i stånd att placera sina utländska tillgodohavanden
i tillgångar, som vore mera värdebeständiga i förhållande till varor och
tjänster. Lösningen av detta problem är emellertid förenad med synnerligen
stora svårigheter, då den måste bli beroende av uppfattningen om den
framtida utvecklingen av priser, guldvärde, växelkurser m. m. Den angivna
förlusten för riksbanken kompenseras i detta fall ej av någon direkt vinst
för riksbankens inhemska fordringsägare (respektive inhemska innehavare
av riksbankens sedlar). De svenskar, som avyttrat sina valutor till riksbanken,
ha därigenom endast på banken överlåtit den förlust, som de eljest
själva måst bära, såvida de ej kunnat placera valutorna på ett från svensk
synpunkt relativt värdebeständigt sätt.
I den mån åter riksbanken erhållit sina valutor från svenska valutaspekulanter,
vilka upptagit lån i utlandet i utländsk valuta i syfte att sedan
återbetala dem med vinst när valutorna sjunkit i värde, uppkommer över
huvud ej någon nationalekonomisk förlust, vare sig genom en sänkning av
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
kursläget eller genom en försämring av valutornas inre köpkraft. Förlusten
för riksbanken såsom innehavare av utländska valutor kompenseras nämligen
av vinsten för de privata spekulanterna å de lån som de erhållit i utländsk
valuta. Resultatet blir endast en förmögenhetsförskjutning inom landet
till riksbankens och statens nackdel.
I den mån slutligen riksbankens innehav av utländska betalningsmedel
motsvaras av utlänningars fordringar i svenska kronor, blir den svenska
kronans notering i förhållande till utländska valutor och guld av avgörande
betydelse för frågan, örn någon nationalekonomisk förlust uppkommer''. Om
denna notering förändras, rubbas värderelationen mellan behållningen av
utländska betalningsmedel å ena sidan och kronskulderna till utlandet å den
andra, vare sig kalkylen sker i svenska kronor eller i någon främmande valuta.
Vid varje höjning av den svenska kronans notering förskjutes alltså
fordringsbalansen till utlandets favör. I detta fall uppkommer sålunda en
nationalekonomisk förlust såsom en följd av själva kurssänkningen, ehuru
den realiseras först i samma mån som de utländska fordringsägarna inkassera
kursvinsterna genom att förvandla sina krontillgångar till utländsk
valuta.
Det anförda ger vid handen, att riksbanken i det läge vars konsekvenser
här diskuteras i första hand måste söka skydda sig mot förluster av det
sistnämnda slaget, vilka motsvaras av vinster för utländska valutaspekulanter.
Under mera normala förhållanden, då endast relativt moderata kursrörelser
kunna förväntas och spekulationen därför iakttager en viss måtta, kan den
nationalekonomiska förlust, som uppkommer genom dylika transaktioner,
beräknas få en ganska begränsad omfattning. Om åter Sverige under ett
mera allmänt krigstillstånd skulle lyckas bevara sin neutralitet och lämnar
kapitalrörelserna helt fria, kan en mycket avsevärd tillströmning av utländskt
kapital befaras. Först och främst kan en viss del av det redan nu befintliga
internationella flyktkapitalet, som representerar enorma tillgångar efter svensk
måttstock, tänkas söka sig till den svenska valutan. Vidare kan det förväntas,
att också andra kapitaltillgångar, som hittills hållits relativt bundna
inom respektive länder, vid ett krigstillstånd skulle söka sig över till en neutral
valuta. Man måste därför räkna med den möjligheten, att förlusterna på
dessa valutatransaktioner få den omfattningen, att landets ekonomi därigenom
tillfogas ett allvarligt avbräck, om riksbanken i en dylik situation ej skulle
förfoga över effektiva medel att begränsa kapitalimporten från utlandet.
Det förda resonemanget leder därför fram till den slutsatsen, att i en kritisk
situation av det slag som här förutsatts det knappast är praktiskt genomförbart
att stabilisera den inhemska prisnivån och att skydda landet, respektive
staten för risken av stora förluster utan allt för starka ingrepp i den
rådande inkomst- och förmögenhetsfördelningen, örn det nuvarande systemet
med fri valutahandel och fria kapitalrörelser skall bibehållas.
Ett gynnsammare resultat i båda dessa hänseenden kan emellertid ernås,
örn riksbankens befogenheter utvidgas, så att banken kan förhindra, att ut
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
länningar i spekulationssyfte sätta sig i besittning av tillgångar, som lyda på
svenska kronor, och att svenskar spekulera i ett värdefall i utländska valutor
(genom att upptaga lån i utlandet och försälja valutorna till riksbanken). Härför
kräves en övervakning av valutahandeln och av utförseln av svenska värden
till utlandet. Denna övervakning sker lättast, om riksbanken får monopol
på valutahandeln och om utförseln av svenska betalningsmedel, fordringsbevis
och värdepapper göres beroende av riksbankens tillstånd.
Genom ett dylikt system, genomfört i samarbete med affärsbankerna, torde
riksbanken få möjlighet att förhindra, att spekulationskapital införes till landet
och ger upphov till kursförluster, när det sedan dragés tillbaka vid en
högre kronkurs. Genom valutahandelns monopolisering vinnes dessutom den
stora fördelen, att riksbanken får större möjligheter att reglera växelkurserna
på ett sådant sätt, att den inhemska prisstabiliseringen underlättas. Örn så
befinnes önskvärt, kan riksbanken härvid hålla en viss marginal mellan försäljnings-
och inköpspris för de utländska valutorna, och vidare kan riksbanken,
när så erfordras, vidtaga förskjutningar av hela växelkursläget, utan att
härvid i större grad komma i konflikt med privatekonomiska intressen, om
allmänheten samtidigt erhållit erforderliga möjligheter att säkra sig mot
kursrisker. Även den inhemska prisutvecklingen blir lättare att reglera, när
riksbanken befrias från finansieringen av en stor kapitalimport. En åtstramning
av den svenska penningmarknaden kan lättare åstadkommas, varigenom
de inhemska prisstegringstendenserna mera effektivt kunna motarbetas.
«.
Resonemanget har hittills tagit sikte på det fall som för närvarande förefaller
mest aktuellt, nämligen att en kapitalinströmning från utlandet kan
befaras. Örn ett krigstillstånd skulle inträda, måste man emellertid även räkna
med möjligheten av det motsatta fallet, att kapitalflykt äger rum från Sverige
och att den svenska kronan utsättes för en baissespekulation. Under vissa
förhållanden kan nämligen vår handelsbalans utvecklas så ogynnsamt, att
riksbankens nuvarande stora valutainnehav kraftigt decimeras och en knapphet
inträder på utländska betalningsmedel. Även i detta fall medför det nuvarande
systemet med fri valutahandel och fria kapitalrörelser stora olägenheter.
Den mest aktuella faran i det nu angivna fallet är en fortgående kapitalutströmning
från landet med åtföljande depreciering av den svenska kronan.
Örn denna ej stoppas, blir resultatet ej endast förlnstbringande rubbningar
inom utrikeshandeln utan även en skärpning av den inhemska prisstegringstendensen.
Kapitalflykten medför visserligen i och för sig en åtstramning av
läget på den inhemska penningmarknaden. Men örn denna åtstramning motverkas,
antingen avsiktiigt med hänsyn till dess ofördelaktiga återverkningar
på den inhemska sysselsättningen eller på grund av nödvändigheten att i ökad
grad finansiera de stigande statsutgifterna genom ökad sedelutgivning, kommer
spekulationen antagligen att räkna med en fortsatt .stegring av växelkurserna,
varför de härav föranledda prisstegringarna komma att antccipcras.
56
Kungl. Maj.ts proposition m 290.
Då den inhemska prisstegringen i sin tur bidrager till att öka kapitalflykten
och kronans därav följande depreciering, kan processen fortsätta i obegränsad
omfattning med ett ruinerande resultat för landet, vad angår såväl det
yttre som det inre värdet av den svenska kronan.
Under vissa omständigheter förutsätter ett effektivt motverkande av en dylik
ödesdiger utveckling, att riksbanken erhåller möjlighet att förhindra kapitalflykten
från landet. Härför kräves i första hand en kontroll av inköpen
inom landet av utländska valutor. Även i detta fall är alltså ett valutamonopol
motiverat, ehuru det nu får ett annat syftemål än i förra fallet. Vidare
kräves emellertid en övervakning av kapitalrörelserna för att kontrollera utförseln
av utländska betalningsmedel och värdepapper samt i vissa fall även
av svenska tillgångar. I en ansträngd situation kan det dessutom bliva erforderligt
att införa skyldighet för enskilda personer och firmor att avstå utländska
tillgångar till riksbanken efter av banken fastställda grunder. Främst
komma härvid exportvalutorna i betraktande, men det kan tänkas, att även
andra kapitaltillgångar i utlandet behöva realiseras, för att erforderliga medel
skola kunna erhållas för betalningen av en sådan import, som anses nödvändig
av de myndigheter, som i en dylik situation ha till uppgift att reglera utrikeshandeln.
Dylika extraordinära åtgärder komma givetvis blott i fråga för ett
avhjälpande av exceptionella krislägen.
Det framgår av det ovan anförda, att den här föreslagna befogenheten för
riksbanken, som i sista hand bär ansvaret för vården av den svenska valutan,
att under Vissa angivna betingelser utöva kontroll över valutahandeln och
kapitalrörelserna, får tillämpas på ett varierande sätt med hänsyn till vad situationen
i varje särskilt fall kräver. I samtliga fall förutsättes, att inskränkningen
av de enskildas handlingsfrihet ej blir större än vad som kan anses
motiverat av det grundläggande syftemålet att stabilisera penningvärdet och
samtidigt undvika skadliga rubbningar inom näringslivet.
Kungl. Majlis proposition nr 290.
57
Bilaga B.
Förslag till tillämpningsförordningar till valutalagen.
(Valutaförordning I avser fall av kapitalinströmning, valutaförordning II fall
av kapitalflykt.)
Valutaförordning I.
Kungl. Maj:t har, med stöd av valutalagen den...............på fram
ställning
av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige
i riksgäldskontoret, funnit gott förordna som följer:
Inledande bestämmelser.
1 §•
I denna förordning förstås med
betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra
penninganvisningar;
utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra
betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;
utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt
mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran, som här avses,
ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen fortfarande
är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;
värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt obligationer
och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar av
skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen, så
ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värdepapper
(certifikat);
utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som
är bosatt i utlandet;
vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt mynt
eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda i svenskt
mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning svensk medborgare
med fast bostad i Sverige, så ock utlänning, som haft fast bostad i Sverige
sedan den.............. Juridisk person skall anses vara bosatt, där sty
relsen
har sitt säte, eller om styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget.
Örn köp och försäljning av utländska betalningsmedel och utländska
fordringar.
2 §•
Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i
svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling
och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
Riksbanken äger meddela bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller för
riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsmedel och utländska
fordringar. Bankaktiebolag, som erhållit sådant tillstånd, benämnes
i denna förordning valutabank.
Riksbanken äger ock meddela bankaktiebolag eller annan tillstånd att
driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående
med medel för reseändamål.
3 §.
Riksbanken äger närmare bestämma i vilken omfattning och på vilka villkor
utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.
Om utförsel av vissa betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper
med mera.
4 §.
Utan riksbankens tillstånd må ej ur riket utföras
1) svenska betalningsmedel;
2) värdepapper och intecknade förskrivningar, vilka utfärdats av någon,
som är bosatt här i riket, och vilka äro utställda i svenskt mynt; och
3) andra fordringsbevis, vilka utfärdats av någon, som är bosatt här i
riket, och vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning i svenskt
mynt.
5 §•
Tillstånd vare ock erforderligt, därest
1) den, som är bosatt här i riket, skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs, å
den som är bosatt i utlandet, eller
2) inbetalning skall verkställas å eller överföring göras till konto eller
räkning, som här föres i svenskt mynt till förmån för någon, som är bosatt i
utlandet.
6 §•
Den, som är här i riket bosatt må ej, i syfte att utnyttja väntad förändring
i utländsk myntkurs, utan riksbankens tillstånd ikläda sig gäld i utlandet.
Ej heller må här i riket bosatt, som ådragit sig betalningsskyldighet gent
emot utlandet, uppskjuta betalningen eller träffa avtal örn betalning annorledes
än med vanliga betalningsmedel, med mindre det följer av handelsbruk
eller annan sedvänja eller eljest betingas av omständigheterna.
Särskilda bestämmelser.
7 §■
Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande
befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella
regleringsbanken i Basel (Banque des Réglements Internationaux).
8 §-
Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan
persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro
utländska medborgare.
Kungl Maj.ts proposition nr 290.
59
9 §•
En var, som är här i riket bosatt, är pliktig att, i den omfattning riksbanken
finner erforderligt, till riksbanken lämna uppgift angående de utländska
betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper,
som han äger eller innehar, angående tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller
finnas skola framdeles tillkomma honom, så ock angående förpliktelser, vilka
han åtagit sig eller för vilka han häftar gentemot utlandet.
Där så erfordras för nödig upplysnings vinnande, äger riksbanken vid
lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig att för riksbanken eller den, som
handlar å riksbankens vägnar, tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill
hörande handlingar.
10 §.
Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,
som stadgas genom denna förordning.
11 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna förordning,
meddelas av riksbanken.
Ansvarsbestämmelser.
12 §.
Den som uppsåtligen
1) bryter mot någon av de i 2 och 4—6 §§ meddelade föreskrifterna eller
2) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring av
utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i svenskt
mynt eller till sådant tillstånd, som i 4, 5 eller 6 § sägs, eller
3) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 9 § första stycket föreskriven
uppgiftsskyldighet, eller ock
4) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 3) sågs, avgiver
oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fängelse. Aro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.
Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare straffet
dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse
i högst ett år dömas.
13 §.
Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § anses försök därtill.
14 §.
Dömes någon till straff enligt 12 eller 13 §, må domstolen, efter ty skäligt
finnes, kunna förordna, att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller vederlag därför, skola, ändock att de ej tillhöra den
dömde, vara, helt eller intill visst belopp, förverkade till kronan, eller att
den dömde skall vara pliktig att till kronan, helt eller delvis, utgiva deras
värde. .
Påföljd av förverkande må dock ej inträda, där egendom, varom i forsta
stycket sägs, tillhör annan än den dömde och ägaren icke finnes hava ägt
kännedom om brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
15 §.
Den som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats
av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 12 eller 13 § är belagd med
straff, med dagsböter.
Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dagsböter
straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.
16 §.
Delaktighet i brott, som i denna förordning sägs, straffes efter ty i 3 kap.
strafflagen är stadgat, och skall därvid vad i 14 § sägs äga motsvarande tilllämpning.
17 §.
Åtal för brott mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol och
utföres av allmän åklagare.
Förseelse, som i 15 § andra stycket sägs, må, där den ej innefattar tjänstefel,
endast efter målsägandes angivelse åtalas.
Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riksbanken,
efter prövning av förekommande förhållanden, förordna örn uttagande
av vite, som i 9 § andra stycket sägs.
18 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
19 §.
I fråga örn det i 4 § meddelade föx-bud skall vad i förordningen den 3
mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. är om beslag och tillsyn
stadgat äga motsvarande tillämpning.
Denna förordning skall träda i kraft genast efter utfärdandet och gälla
tillsvidare till och med den..............
I fråga om sådant under tiden för förordningens giltighet begånget brott,
som i förordningen avses, skall vad där är stadgat örn påföljd av brottet äga''
tillämpning jämväl efter nämnda dag.
Genom förordningen upphäves kungörelsen den .............. örn fort
satt
giltighet av kungörelsen den 30 juni 1932 angående förbud mot utförsel
fran riket av vissa obligationer m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
61
Valutaförordning II.
Kungl. Majit har, med stöd av valutalagen den..................... på
framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige
i riksgäldskontoret, funnit gott förordna som följer:
Inledande bestämmelser.
1 §•
I denna förordning förstås med
betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra
penninganvisningar;
utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra
betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;
utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt
mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran, som
här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen fortfarande
är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;
utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på
räkning hos den, som utom eller inom riket äger driva bankrörelse;
värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt
obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar av
skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen, så
ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värdepapper
(certifikat);
utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som
är bosatt i utlandet;
vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt mynt
eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda i
svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning svensk medborgare
med fast bostad i Sverige, så ock utlänning, som haft fast bostad i Sverige
sedan den.............. Juridisk person skall anses vara bosatt, där sty
relsen
har sitt säte, eller örn styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget.
''?i Wullf*
Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och utländska
fordringar.
2 §.
Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i
svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling
och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.
Riksbanken äger meddela bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riksbankens
räkning, driva handel med utländska betalningsmedel och utlands
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
ka fordringar. Bankaktiebolag, som erhållit sådant tillstånd, benämnes i
denna förordning valutabank.
Riksbanken äger ock meddela bankaktiebolag eller annan tillstånd att
driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående
med medel för reseändamål.
3 §.
Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka villkor
utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.
Örn utförsel av betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper med mera.
4 §.
Betalningsmedel och värdepapper så ock fordringsbevis, vilkas företeende
utgör villkor för rätt att kräva betalning, må ej utan riksbankens tillstånd
utföras ur riket.
5 §.
Tillstånd vare ock erforderligt, därest
1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning, som
föres i utlandet, eller
2) den, som är bosatt här i riket, skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs, å
den som är bosatt i utlandet, eller verkställa inbetalning å eller överföring
till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon, som är bosatt
i utlandet.
Om införsel av betalningsmedel och värdepapper, så ock örn försäljning
av värdepapper.
6 §.
Svenska betalningsmedel må ej utan riksbankens tillstånd införas till riket.
7 §■
Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annorledes
än genom översändande till riksbanken eller till valutabank och de
införda värdepapperen av banken utlämnas allenast i samband med deras
försäljning eller återförande till utlandet.
8 §.
Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts
eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan
riksbankens tillstånd försäljas.
Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken
jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning
säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
63
9 §•
Vad i 7 och 8 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning, därest värdepapper,
vilka vid denna förordnings ikraftträdande förvaras i utlandet för någon,
som är bosatt här i riket, översändas till riksbanken eller till valutabank.
Om skyldighet att avstå utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden
med mera.
10 §.
Utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som tillhöra
någon här i riket bosatt, skola i den ordning och omfattning riksbanken
bestämmer av ägaren eller innehavaren överlämnas till riksbanken eller
till valutabank för inlösen mot ersättning, som i valutalagen sägs.
I fråga om banktillgodohavande skall bank, hos vilken tillgodohavandet
innestår, anses såsom innehavare.
11 §•
Inlöser riksbanken eller valutabank utländska betalningsmedel eller utländska
banktillgodohavanden vari borgenär har panträtt eller som han äger
kvarhålla till säkerhet för sin fordran, skall ersättningen, där ej gäldenären
och borgenären annorledes avtalat, överlämnas till överexekutor i den ort,
där banken är belägen; och äge beträffande överexekutors förfarande med
ersättningen bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis
såld lös egendom motsvarande tillämpning.
12 §.
Ändå att utländska betalningsmedel, som tillhöra någon här i riket bosatt,
icke skola avstås till inlösen, må ej utan riksbankens tillstånd över dem så
förfogas, att ägarens innehav av utländska betalningsmedel därigenom förminskas;
dock att sådant tillstånd ej erfordras för föryttring till riksbanken
eller till valutabank eller till den, som erhållit tillstånd, varom i 2 § tredje
stycket sägs.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om utländska
fordringar, som tillhöra någon här i riket bosatt.
13 §.
Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att'' kräva betalning,
må ej medgiva anstånd med betalningen eller träffa avtal örn betalning annorledes
än med vanliga betalningsmedel, med mindre det följer av handelsbruk
eller annan sedvänja eller eljest betingas av omständigheterna.
Särskilda bestämmelser.
14 §.
Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande
befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella
regleringsbanken i Basel (Banque des Reglements Intemationaux).
15 §.
Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller be
-
I
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
äkickningens eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan
.persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro
utländska medborgare.
16 §.
En var, som är här i riket bosatt, är pliktig att, i den omfattning riksbanken
finner erforderligt, till riksbanken lämna uppgift angående de utländska
betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper,
som han äger eller innehar, angående tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller
finnas framdeles skola tillkomma honom, så ock angående förpliktelser,
vilka han åtagit sig eller för vilka han häftar gentemot utlandet.
Där så erfordras för nödig upplysnings vinnande, äger riksbanken vid
lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig att för riksbanken eller den, som
handlar å riksbankens vägnar, tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill
hörande handlingar.
17 §.
Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,
som stadgas genom denna förordning.
18 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna förordning,
meddelas av riksbanken.
Ansvarsbestämmelser.
19 §.
Den, som uppsåtligen
1) bryter mot någon av de i 2, 4—8, 10, 12 och 13 §§ meddelade föreskrifterna
eller
2) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring av
utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i svenskt
mynt eller till riksbankens tillstånd, där sådant erfordras, eller
3) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 16 § första stycket föreskriven
uppgiftsskyldighet eller ock
4) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 3) sägs, avgiver
oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.
Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare straffet
dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse
i högst ett år dömas.
20 §.
Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller olovlig införsel i strid mot
6 eller 7 § anses försök därtill.
21 §.
Dömes någon till straff enligt 19 eller 20 §, må domstolen, efter ty skäligt
finnes, kunna förordna, att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller vederlag därför, skola, ändock att de ej tillhöra
den dömde, vara, helt eller intill visst belopp, förverkade till kronan, eller
att den dömde skall vara pliktig att till kronan, helt eller delvis, utgiva deras
värde.
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
Påföljd av förverkande må dock ej inträda, där egendom, varom i första
stycket sägs, tillhör annan än den dömde och ägaren icke finnes hava ägt
kännedom om brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.
22 §.
Den, som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats
av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 19 eller 20 § är belagd med
straff, med dagsböter.
Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dagsböter
straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.
23 §.
Delaktighet i brott, som i denna förordning sägs, straffes efter ty i 3 kap.
strafflagen är stadgat, och skall därvid vad i 21 § sägs äga motsvarande
tillämpning.
24 §.
Åtal för brott mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.
Förseelse, som i 22 § andra stycket sägs, må, där den ej innefattar tjänstefel,
endast efter målsägandes angivelse åtalas.
Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riksbanken,
efter prövning av förekommande förhållanden, förordna om uttagande
av vite, som i 16 § andra stycket sägs.
25 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
26 §.
I fråga om de i 4, 6 och 7 §§ meddelade förbud skall vad i förordningen
den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. och lagen den 8
juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel är om beslag och tillsyn stadgat
äga motsvarande tillämpning.
Övergångsbestämmelser.
27 §.
Denna förordning skall träda i kraft genast efter utfärdandet och gälla
tillsvidare till och med den..........
I fråga om sådant under tiden för förordningens giltighet begånget brott,
som i förordningen avses, skall vad där är stadgat örn påföljd av brottet äga
tillämpning jämväl efter nämnda dag.
Genom förordningen upphäves kungörelsen den.............. örn fort
satt
giltighet av kungörelsen den 30 juni 1932 angående förbud mot utförsel
från riket av vissa obligationer m. m.
28 §.
Oavsett vad i 3—5 och 12 §§ är stadgat må, intill den dag riksbanken bestämmer,
en var, som är här i riket bosatt, förvärva och förfoga över betalningsmedel
och fordringar för nedan angivna ändamål:
niharig till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 290. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
1) för att till person, som är bosatt i utlandet, fullgöra förbindelse, som
blivit ingången före denna förordnings ikraftträdande och är till betalning
förfallen, dock ej där uppsägning verkställts efter förordningens ikraftträdande;
2)
för täckande av löpande omkostnader i samband med rörelse, som
drives å utrikes ort; samt
3) för gäldande av skäliga resekostnader.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
67
Bilaga F.
Bank- och fondinspektionens yttrande över 1939 års
sakkunnigförslag.
Genom remiss den 9 februari 1939 har herr statsrådet anmodat bank- och
fondinspektionen att, efter hörande av styrelsen för svenska bankföreningen,
avgiva utlåtande över ett upprättat förslag till lag om förfogande över utländska
betalningsmedel under utomordentliga, av krig, krigsfara eller svår
penningkris föranledda förhållanden.
På grund av berörda remiss får bank- och fondinspektionen, med överlämnande
av ett av styrelsen för svenska bankföreningen avgivet yttrande i ärendet,
härigenom vördsamt anföra följande.
Den lagstiftning örn valutareglering, varom här är fråga, har ansetts erforderlig
på grund därav, att omständigheter, vilka kunna äventyra uppnåendet
av det mål, som statsmakterna fastställt för riksbankens penningpolitiska
verksamhet, kunna inträffa eller befaras inträffa så hastigt, att för deras
neutraliserande lagstiftningsåtgärder i vanlig ordning icke hinna vidtagas.
Att en så kritisk situation kan uppkomma, att ett omedelbart genomförande
av valutarestriktioner blir nödvändigt, kan tyvärr icke bestridas. Men å
andra sidan får icke förbises och har även i motiven till förslaget vidgåtts,
att en valutareglering i och för sig innebär synnerligen långt gående ingrepp
i näringslivets och den enskildes handlingsfrihet. Därest regleringen blir bestående
en längre tid, ökas svårigheterna för näringslivet, och särskilt för den
direkta utrikeshandeln kan därav uppstå betydande skada. I förevarande
hänseende erinras örn att erfarenheten visat, att sedan valutarestriktioner i
avsikt att förhindra kapitalflykt en gång införts, det möter hart när oöverstigliga
svårigheter att ånyo avskaffa desamma. Såvitt känt är, har sålunda
endast två av de länder, som under senaste årtionde infört längre gående
valutarestriktioner, lyckats avskaffa desamma. Inom andra länder, där frågan
om valutareglering varit brännande, har man också i det längsta undanskjutit
dess införande.
En valutareglering är sålunda till sina verkningar av så stor betydelse för
landet, att ett genomförande därav principiellt icke borde ske utan riksdagen
blivit därom i det speciella fallet tillfrågad. Situationer kunna emellertid inträda,
då ett så snabbt handlande erfordras, att tiden icke medger hörande av
riksdagen. Detta gäller i tider, då riksdagen icke är samlad och då, intill
dess riksdagen på kallelse sammanträtt, genom uppskov med lagstiftningsåtgärderna
en dyrbar tid skulle gå förlorad. För sådana fall bör Kungl. Maj:t
utrustas med särskilda medel att bekämpa den inträdda situationen. Men å
andra sidan bör enligt inspektionens förmenande ett bemyndigande för Kungl.
Maj :t att tillgripa sådana åtgärder, varom här är fråga, inskränkas till sådana
fall, då en tillämpning av fullmakten oomtvistligen är oundgängligen nödvändig.
Enligt det remitterade förslaget hava fyra villkor uppställts för tillämpande
av det i den ifrågasatta lagen angivna bemyndigandet: dels att krig, krigsfara
eller svår penningkris inträtt, dels att utomordentliga förhållanden föranletts
av en dylik situation, dels att tillämpandet av bemyndigandet prövats
oundgängligen nödigt för uppnående av det mål, som statsmakterna fastställt
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
för riksbankens penningpolitiska verksamhet och dels att fullmäktige i riksbanken
gjort framställning om tillgripande av en valutareglering.
Om Sverige råkar i krig eller utsättes för krigsfara, inträda givetvis sådana
förhållanden, att valutarestriktioner omedelbart måste tillgripas i syfte att
förhindra en kanske ödesdiger kapitalflykt ur landet. Vidare är det uppenbart,
att om i Europa skulle utbryta krig mellan andra stater än Sverige, evad
sådant krig kan tänkas innebära krigsfara för vårt land eller icke, sådana förhållanden
kunna föreligga, att valutarestriktioner kunna bliva utan dröjsmål
erforderliga till motverkande av kapitalrörelser från resp. till Sverige. I de
sålunda angivna fallen är det antagligt, att riksdagens hörande å tid, då den
icke är samlad, icke kan medhinnas, utan att valutaregleringens effektivitet
äventyras, och enligt inspektionens förmenande måste därför för dylika fall
betänkligheterna emot en sådan fullmaktslag, som här avses, falla.
Beträffande enbart en fara för krig mellan främmande europeiska stater,
vilken icke har avseende å vårt land, kan däremot vad nyss sagts icke anses
gälla. 1 ännu mindre grad är så fallet i fråga om en sådan situation, som i
förslaget betecknats med svår penningkris. I intetdera av dessa båda fall behöver
man utgå från, att de kritiska förhållandena skola inträda och utveckla
sig så hastigt, att tid icke gives att höra riksdagens mening angående spörsmålet,
huruvida en valutareglering skall tillgripas. Det bör här erinras, att
riksdagen, därest den icke är samlad, jämlikt regeringsformen kan sammanträda
efter allenast några dagars förutgången kallelse, samt att riksbanken
redan under normala förhållanden har medel att åtminstone i stor utsträckning
temporärt motverka sådana för valutavården olägliga förhållanden, varom
här är fråga, i första hand frivilliga överenskommelser med intresserade
parter. Det kan tilläggas, att särskilt en svår penningkris enbart för sig icke
måste anses betinga tillgripandet av ett så radikalt tvångsmedel som valutareglering.
Det lärer väl exempelvis numera icke råda någon meningsskiljaktighet
därom, att en valutareglering vid penningkrisen hösten 1931 i samband
med Sveriges frångående av guldmyntfoten eller vid krisen under septemberdagarna
1938 skulle hava varit icke blott icke önskvärd utan även direkt
skadlig.
Inspektionen förmenar därför, att såsom första villkor för en tillämpning
av den ifrågasatta fullmaktslagen bör uppställas, att Sverige befinner sig i
krig eller krigsfara eller att krig utbrutit mellan främmande europeiska stater.
Med en sådan inskränkning bör en ändring ske av rubriken till den
föreslagna lagen.
Såsom villkor i övrigt för lagens tillämpning bör, såsom förslaget anger,
vidare gälla den skärpande förutsättningen, att utomordentliga förhållanden
föranletts av någon av nyssberörda omständigheter samt att tillämpandet
prövats oundgängligen nödigt för uppnående av det mål, som statsmakterna
fastställt för riksbankens penningpolitiska verksamhet. I sistnämnda hänseende
utgår inspektionen från att riksbanken först skall hava anlitat de
medel för situationens bekämpande, som under normala förhållanden stå densamma
till buds, och att dessa medel visat sig vara otillräckliga för vinnande
av ett önskvärt resultat. De senast angivna villkoren giva vid handen, att ett
ytterligt starkt och häftigt framträdande tvångsläge måste föreligga för att
fullmaktslagen skall kunna träda i tillämpning.
Såsom förutsättning för en tillämpning av fullmaktslagen har ytterligare
i förslaget angivits, att fullmäktige i riksbanken gjort framställning om vidtagande
av en valutareglering. Därest fullmäktige i riksbanken finna, att
förutsättningarna i övrigt för införande på fullmaktslagens grund av en dylik
reglering föreligga och hos Kungl. Maj:t göra framställning om regleringens
igångsättande, kan Kungl. Majit lätt komma i ett tvångsläge att bifalla
69
Kungl. Majlis proposition nr 290.
framställningen. Allenast ett rykte, att en sådan framställning skett lärer
nämligen med visshet föranleda en sådan spekulation, att fullmaktslagens
tillämpning blir oundgängligen nödvändig. Det är därför av största betydelse,
att garantier uppställas för att icke i en kritisk situation ett överilat beslut
om en framställning av nu ifrågavarande slag fattas av fullmäktige. Inspektionen
vill därför hemställa, att föreskrift meddelas därom, att av de sju
fullmäktige fem, däribland den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden och riksbankschefen,
skola hava biträtt beslutet. „
Inspektionen har i det föregående hävdat, att en sa betydelsefull fråga sorn
en valutareglering principiellt borde i det speciella fallet hänskjutas till riksdagens
prövning och att igångsättandet av en sådan reglering i dem lullmaktslagen
angivna ordningen bör ske allenast i vissa strängt begränsade
undantagsfall. Om denna uppfattning vinner beaktande, bör enligt inspektionens
''förmenande även tagas under övervägande, huruvida icke, elter
mönster från moratorielagen, i valutalagen borde införas en bestämmelse
därom, att förordnande, som i 1 § angives, icke må meddelas, med mindre
Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall immi
trettio dagar sammanträda. Av samma skäl bör lagen, därest densamma ettel
att hava förelagts riksdagen blir av denna godkänd, icke göras gällande för
längre tid än intill dess nästkommande års ordinarie riksdag sammantrader.
I fråga örn detaljbestämmelserna i lagförslaget har inspektionen allenast
funnit sig böra framföra några erinringar.
Förslaget betecknar såsom valutabank »riksbanken och den riksbanken
därtill bemyndigar». Frånsett det olämpliga i, att i lagens mening såsom
bank betecknas annan än riksbanken och bankaktiebolag, kan det icke anses
erforderligt, att andra än bankaktiebolag få vid sidan av riksbanken intaga
ställning såsom valutabanker. En fondkommissionär exempelvis, som
driver värdepappersaffärer med utlandet, lider ju genom valutaregleringen,
i den mån denna lämnar värdepappershandeln såsom sådan fri, intrång i sin
rörelsefrihet allenast såtillvida, att valutor måste förvärvas av resp. försäljas
till riksbanken eller valutabank. Med hänsyn till det anförda bora i 1 §
under 1) de förut återgivna orden utbytas mot »riksbanken och bankaktiebolag,
som riksbanken därtill bemyndigar», därvid med valutabank allenast
avses dylikt bankaktiebolag. En sådan ändring föranleder i andra delar av
samma paragraf ett utbyte av ordet »valutabank» mot »riksbanken eller valutabank».
„ .
I samma avsnitt av 1 § böra vidare orden »utländska aktier, obligationer
och likartade värdepapper» utbytas mot det tydligare uttrycket »aktier, obligationer
och andra värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt
i utlandet». En dylik ändring torde erfordra, att i lagen införes en definition
å begreppet »bosatt i utlandet».
Med det i 1 § under 2) använda uttrycket »på de villkor Konungen bestämmer»
samt ett under 6) använt liknande uttryck synes hava avsetts att
utmärka, att Konungen jämväl skall kunna bemyndiga riksbanken att fastställa
villkor. Detta synes lämpligen böra förtydligas genom användande av
uttrycket »på de villkor, som Konungen eller efter Konungens bemyndigande
riksbanken bestämmer».
Bestämmelsen i 1 § under 3), enligt vilken utländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper skola erbjudas riksbanken
eller valutabank till inlösen, bör utvidgas att omfatta jämväl oarbetat guld
och guldmynt. Detta föranleder, att den senare delen av paragrafens ifrågavarande
avsnitt, vilken med hänsyn lill guldets användning för hantverks
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
ändamål icke bör hava tillämplighet å oarbetat guld och guldmynt, bör avskiljas
till en särbestämmelse.
För att giva ökad effekt åt det i 1 § under 4) angivna förbudet att ur riket
utföra betalningsmedel, fordringar och värdepapper, bör det under 5) angivna
införselförbudet avse icke blott värdepapper utan jämväl betalningsmedel
och fordringar samt därutöver ävenledes oarbetat guld och guldmynt.
Enär i förslaget icke någon närmare definition lämnas å begreppet växelkontor,
synes nämnda beteckning böra uteslutas ur 2 §. De sista orden i
samma paragraf böra lämpligen utbytas mot orden »allmänhetens tillhandagående
med medel för reseändamål».
Styrelsen för svenska bankföreningen har i sitt yttrande förordat sådan
omformning av 3 §, att därav klart måtte framgå, att det är två olika värdesättningar,
som vid varje i paragrafen åsyftat tillfälle skall vid behov äga
rum, nämligen först den utländska tillgångens åsättande av ett värde i utländskt
mynt och därefter omräkning av detta värde till svenskt mynt. Inspektionen
ansluter sig till denna mening. Det kan vidare tänkas uppkomma
tvist örn värdering icke blott av utländska värdepapper utan även av utländska
betalningsmedel och utländska fordringar. En dylik tvist bör jämväl
kunna hänskjutas till den föreslagna nämnden. Vid sådant förhållande
synes det lämpligare att en ledamot av nämnden utses av styrelsen för
Stockholms handelskammare än av, såsom förslaget anger, styrelsen för
Stockholms fondbörs. Inspektionen vill förutsätta, att vid prövning av frågor
som hänskjutits till denna värderingsnämnd, vederbörligt beaktande
skänkes åt de synpunkter, som gjorts gällande icke blott av riksbanken eller
vederbörande valutabank utan även av ägaren till de tillgångar om vilkas
inlösen fråga är. Det kan även förekomma, att tillgångar, som skola inlösas,
åsättas värde i ett myntslag, för vilket riksbanken icke särskilt fastställt
och kungjort någon köpkurs. Med hänsyn härtill synes lämpligen
böra angivas, att omräkning till svenskt mynt skall ske efter den av riksbanken
vid tidpunkten för beslutet om inlösen tillämpade köpkursen. I enlighet
med vad sålunda anförts och i anslutning till vad inspektionen i det
föregående framhållit, synes paragrafen böra erhålla förslagsvis följande
lydelse:
»Förordnar Konungen, att oarbetat guld, guldmynt, utländska betalningsmedel,
utländska fordringar eller utländska värdepapper skola erbjudas
riksbanken eller valutabank till inlösen, skall, därest enighet ej vinnes om
det värde, efter vilket ersättningen skall beräknas, värdet bestämmas av en
nämnd av tre personer. Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande,
av Konungen, en av riksbanken och en av styrelsen för Stockholms handelskammare.
Erfordras omräkning till svenskt mynt, skall dylik omräkning ske efter
den av riksbanken vid tidpunkten för beslutet örn inlösen tillämpade köpkursen.
Vid inlösen må avdrag göras för särskilda med inlösningen förbundna utlägg
ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.»
Till 4 §, andra stycket, bör för att öka lagens effektivitet fogas en tilläggsbestämmelse,
innebärande dels ett förordnande, att svensk gäldenär ej må
uppskjuta betalning av skuld i utlandet eller träffa avtal örn betalning annorledes
än med vanliga betalningsmedel, om så ej betingas av omständigheterna,
dels ock förbud att, i avsikt att spekulera i valuta, ikläda sig gäld i
utlandet.
I sitt yttrande har styrelsen för svenska bankföreningen på anförda skäl
hemställt, att vid avfatlningen av 4 § sådana jämkningar vidtagas, att handläggningen
av med valutaregleringen sammanhängande ärenden må efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
71
omständigheterna kunna anförtros antingen åt en särskild inom riksbanken
inrättad avdelning eller ock åt ett fristående centralorgan, en valutanämnd.
Inspektionen ansluter sig till den ifrågavarande meningen.
Slutligen anser sig inspektionen böra ifrågasätta, huruvida icke riksbanken,
för att kunna utöva nödig kontroll över valutahandeln, borde medgivas
rätt att granska handelsböcker hos företag, som göra framställning örn rätt
att få köpa eller sälja valutor. Bestämmelse i sådant syfte synes då lämpligen
böra införas i en särskild paragraf och avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med stadgandet i 3 § lagen den 16 februari 1934 örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m., sådant
nämnda lagrum lyder enligt lag den 7 maj 1937 (nr 199). Enär riksbanken
vid fullgörandet av detta uppdrag kan komma att anlita sakkunnig, som
icke är anställd i riksbankens tjänst, torde erfordras särskilt stadgande om
tystnadsplikt för dylik granskningsman.
Vissa av de sålunda ifrågasatta ändringarna i och tilläggen till det remitterade
lagförslaget hava tillkommit efter samråd med riksbanken.
De i de remitterade handlingarna ingående förslagen till valutaförordningar,
hava, såsom med remissen jämväl synes hava förutsatts, icke gjorts till
föremål för inspektionens prövning. I likhet med styrelsen för svenska
bankföreningen förutsätter inspektionen, att om eller när fråga må uppkomma
örn införande av en valutareglering tillfälle måtte beredas inspektionen
att i så god tid, som omständigheterna medgiva, uttala sig såväl beträffande
frågan i dess helhet som angående de särskilda bestämmelser, vilkas
utfärdande överväges.
I behandlingen av detta ärende har, förutom undertecknade Lindeberg
och Tondén, den senare föredragande, deltagit biträdande ledamoten Carlborg.
Stockholm den 23 februari 1939.
SVEN J. LINDEBERG.
Albert Tondén.
Svenska bankföreningens yttrande till bank- och fondinspektionen.
Sedan statsrådet och chefen för kungl, finansdepartementet anmodat
Eder att efter hörande av styrelsen för Svenska Bankföreningen avgiva och
senast den 23 i denna månad inkomma med yttrande över ett förslag till lag
om förfogande över utländska betalningsmedel under utomordentliga, av
krig, krigsfara eller svår penningkris föranledda förhållanden (valutalag),
har Ni genom skrivelse den 10 dennes anhållit, att styrelsen måtte senast
den 18 dennes till Eder inkomma med yttrande i ärendet. I anledning härav
får styrelsen vördsamt anföra följande.
En valutareglering av sådan gestaltning, som i det remitterade lagförslaget
med därvid fogade förslag till verkställighetsförordningar utformats, utgör
tvivelsutan ett det svåraste slag för det ekonomiska livet i det land, som
därav drabbas. Dess skadebringande verkningar äro av beskaffenhet att
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
hastigt utbreda sig till allt större områden. De enskildas ekonomiska sinne
och överväganden slappna, då det befinnes, att försiktighet och omtänksamhet
äro till ringa gagn för dem, som i sin verksamhet eljest pläga låta
sig därav vägledas. Från denna synpunkt kan det för visso även göras
gällande, att redan en mer eller mindre nära liggande möjlighet av en valutareglerings
införande är ägnad att genom den osäkerhet, som därav följer,
åstadkomma skador å landets ekonomiska liv.
Härtill kommer så, att all erfarenhet visar, att sedan ett land väl givit sig
valutaregleringen i våld, intet är svårare än att befria sig från dess grepp.
Den motvilja, varmed detta vapen numera betraktas av de länder, som, alla
svårigheter till trots, hittills lyckats undgå dess användande, är för visso i
högsta grad berättigad. Och den är det alldeles särskilt av den anledningen,
att, såsom erfarenheten även giver vid handen, en valutareglering av endast
partiell eller eljest förhållandevis mild beskaffenhet stundom kan vara
nära nog det sämsta av allt. Den lägger hela sitt tvång, alla sina olägenheter
på de oförvitliga, ansvarskännande medborgarnas skuldror men öppnar
fältet för tvivelaktiga eller brottsliga spekulatörer att på de övrigas och det
allmännas bekostnad skörda oberättigade vinster. Därför är det ock så, att
den en gång införda valutaregleringen plägar tendera till att alltmera skärpas
ända fram till de mest drakoniska straffbestämmelser, till brevhemlighetens
suspenderande och annat mera.
Oaktat allt vad som sålunda måste invändas redan mot ett övervägande
av valutareglering, är det dock omöjligt att bortse från att en sådan situation
kan uppstå för ett land, att t. o. m. detta vapen måste tillgripas. Då ett
land befinner sig i krig och kämpar för sin tillvaro, förlora de ekonomiska
lagarna sin dittillsvarande betydelse. Det är andra lagar, som måste följas,
och dessa kunna kräva jämväl införandet av sådant statligt tvång, som inrymmes
under en omfattande och sträng valutareglering.
Vi anse oss för den skull böra tillstyrka, att en lag av ungefär det innehåll,
som det remitterade förslaget utvisar, varder utfärdad, vars fullmakt
må av regeringen användas för det fall att Sverige skulle råka i krig.
Däremot avstyrka vi, att fullmakten utsträckes att jämväl omfatta sådana
till sin innebörd skäligen svårbedömliga situationer, som i förslaget betecknas
såsom krigsfara och svår penningkris.
Då vi påyrka denna begränsning av fullmakten, få vi erinra örn att valutareglering
med här avsedd innebörd bör vara det sista medlet att överväga
under en svår situation. Till regeringens och riksbankens i vårt land
förfogande finnas ställda olika remedier för att möta uppkommande svårigheter,
vilka var för sig äro värda beaktande. Här må påminnas örn de möjligheter
att påverka utvecklingen, som inrymmas under riksbankens bestämmanderätt
över diskontot, dess inflytande på kurssättningen av de utländska
valutorna och dess bemyndigande att företaga finansiella operationer i
den öppna marknaden. Vidare må nämnas den tillfälliga lag, varigenom
möjlighet bereus att begränsa bankernas förfogande över sina kassareserver.
Och ej minst må framhållas, att säkerligen även framdeles underhandsöverenskommelser
av olika slag komma att i fall av behov kunna påräknas
mellan riksbanken eller regeringen å ena sidan samt export- och importföretag
ävensom penninginrättningar å den andra.
Vi finna det så mycket mera olämpligt, att den nu ifrågasatta fullmakten
för regeringen lämnas ej endast för krig utan ock för krigsfara och svår
penningkris som dessa sistnämnda tvenne motiv för extra ordinära åtgärder
sedan länge äro anlitade under omständigheter, vilka giva vid handen,
att en mycket extensiv tolkning av dem bör anses tillåtlig. Exakt samma uttryck
återfinnas nämligen i § 72 regeringsformen, varest angivas villkoren
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
för statsmakternas befogenhet att tillfälligt befria riksbanken från dess skyldighet
att inlösa sina sedlar med guld. Dylik befrielse har, som bekant,
riksbanken åtnjutit alltsedan hösten 1931. I den motivering, som ar fogad
vid det remitterade lagförslaget, finna vi intet uttryck för ängslan infor de
ödesdigra följder, som lagens tillämpning skulle draga med sig. Yttrandet,
att »sådana förhållandena hittills utvecklat sig här i landet, synes ett ingripande
med tvångsåtgärder på valutamarknaden för närvarande icke vara
påkallat», förefaller oss närmast giva uttryck åt den uppfattningen, att det
dock icke skall erfordras någon mycket betydande ändring! rådande förhållanden
för att tidpunkten skall vara inne att göra spörsmålet om valutareglering
aktuellt. ..... ... ...
Förutom våra synpunkter på frågan örn förutsättningarna for anvandandet
av den i den föreslagna valutalagen upplåtna fullmakten hemställa vi,
att nedan följande anmärkningar, vartill vår granskning av lagförslaget givit
anledning, måtte vid lagens slutliga utformning vinna beaktande.
Under 1) i 1 § torde i tydlighetens intresse orden »utländska aktier, obligationer
och likartade värdepapper» böra utbytas mot »aktier, obligationer
och likartade värdepapper, som utgivits av utländska företag eller låntagare».
Införselförbudet under 5) i 1 § synes böra kunna utsträckas att omfatta
även betalningsmedel och fordringar. o
Bestämmelserna i 3 § böra omformas, sa att det klart framgar, att det ar
två olika värdesättningar, som vid varje tillfälle skall vid behov äga ruin,
nämligen först den utländska tillgångens åsättande av ett värde i utländskt
mynt och därefter omräkning av detta värde till svenskt mynt. I enlighet
härmed torde böra i första stycket stadgas, att, då utländskt betalningsmedel,
utländsk fordran eller utländskt värdepapper enligt Konungens förordnande
erbjudes valutabank till inlösen och enighet ej vinnes örn det varde, till
vilket inlösen skall ske, värdet skall bestämmas av en sådan nämnd, som i
paragrafen omförmäles. Andra stycket åter torde böra innehålla stadgandet,
att, då omräkning av här avsedd tillgångs värde till svenskt mynt erfordras,
omräkningen skall ske enligt riksbankens vid inlösentillfället gällande
köpkurs eller, om sådan ej noteras, efter av riksbanken bestämda
grunder. . ...
I motiveringen vttras, att inrättandet av en särskild organisation tor
handläggningen av med valutaregleringen sammanhängande ärenden icke
torde vara nödvändigt; uppdraget bör kunna anförtros åt en särskild, inom
riksbanken upprättad avdelning, vars arbetsuppgifter böra bestämmas av
riksbanksfullmäktige. Givetvis är det möjligt, att den salunda forordade
organisationen kommer att vid den givna tidpunkten anses såsom den lämpligaste.
Men lika antagligt synes det oss vara, att de fördelar, som äro att
vinna genom inrättandet av ett särskilt centralorgan för valutaregleringens
handhavande, en valutanämnd, befinnas överväga. Vi hemställa för den skull,
att vid avfattningen av lagens 4 § sådana jämkningar företagas i den föreslagna
texten, att båda alternativen hållas öppna.
Förslaget till valutalag är åtföljt av tvenne förslag till verkstålhghetsforordning
(valutaförordning), betecknade med I och II och utarbetade med
anlitande av olika förutsättningar. Något yttrande på grundval av granskning
av dessa förslag äro vi icke i tillfälle att avgiva. Redan den utomordentligt
korta remisstiden har uteslutit möjligheten härav. Dessutom har
oss biivit meddelat, att förslagen utgöra utkast, till vilkas bestämmelser
Kungl. Majit icke tagit ståndpunkt och vilkas nuvarande uppgift närmast
är allenast informatorisk. Vi förutsätta emellertid, att, örn eller när fråga
skulle uppkomma örn införande av en valutareglering, bankföreningen berndes
tillfälle alt i så god tid, som omständigheterna medgiva, uttala sig såväl
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
beträffande fragan i dess helhet som angående de särskilda bestämmelser,
vilkas utfärdande övervägas.
I remisshandlingarna ingår dessutom en promemoria angående behovet av
valutapolitik krigsberedskap, utarbetad av professor Erik Lindahl. En
närmare granskning av densamma har icke synts oss nödvändig för bedömandet
av det tekniska innehållet i det remitterade lagförslaget och har för
övrigt under den korta tid, som ställts till vårt förfogande, icke kunnat medhinnas.
Det övervägande av promemorian, som varit oss möjligt, giver oss
dock anledning meddela, att dess innehåll icke kan av oss utan vidare godkännas.
- '' ! ".1
Stockholm den 18 februari 1939.
För Svenska Bankföreningen,
Dess Styrelse:
HELMER STÉN.
K. Dahlberg.
Kungl. Majlis proposition nr 290-
75
Bilaga G•
Rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap yttrande
över 1939 års sakkunnigförslag.
Genom remiss den 9 februari 1939 har herr statsrådet anmodat rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap att inkomma med utlåtande
över förslag till lag om förfogande över utländska betalningsmedel m. m.
under utomordentliga av krig, krigsfara eller svår penningkris föranledda
förhållanden (valutalag).
För rikskommissionen föreligger anledning att yttra sig i fragan endast
i den mån denna äger samband med ordnandet av landets beredskap för
inträffande krigsförhållanden.
Rikskommissionen finner det vara av största betydelse, att förberedelser
träffas för att utrusta vederbörande statsmyndigheter med befogenhet att,
där så vid krig eller krigsfara oundgängligen kräves för upprätthållande av
den finansiella försvarsberedskapen, vidtaga erforderliga åtgärder för reglering
av de utländska betalningsförhållandena.
Det remitterade förslaget till valutalag har givits karaktären av en fullmaktslag,
som skulle sätta Kungl. Majit i stand att, oberoende av riksdagsbeslut,
på framställning av bankofullmäktige och efter samråd med riksgäldsfullmäktige,
förordna om vissa tvångsåtgärder dels med hänsyn till
in- och utförseln av och dispositionen över utländska betalningsmedel och
andra tillgångar, dels ock med hänsyn till utförseln av härför lämpade
svenska tillgångar. Genom en sådan konstruktion av lagen vinnes den fördelen,
att åtgärder av ena eller andra slaget kunna föreskrivas allteftersom
behov därav prövas föreligga. Mera ingripande tvång än som betingas av
förhandenvarande förhållanden skulle alltså kunna undvikas, medan å
andra sidan möjlighet förelåge att successivt skärpa en inledd tvångshushållning,
i mån som detta visade sig erforderligt.
Att den föreslagna lagen sålunda erhållit formen av en för olika lägen användbar
fullmaktslag finner rikskommissionen principiellt riktigt.
Någon detaljgranskning av lagförslaget med hänsyn till specifikationen
av de olika valutapolitiska åtgärderna samt deras lagtekniska utformning,
straffbestämmelserna m. m. har rikskommissionen icke ansett sig böra företaga.
Däremot önskar kommissionen framföra vissa synpunkter rörande
den i motiven till lagen antydda organisationen för valutaregleringens handhavande.
Rikskommissionen vill härvid framhålla vikten av att anordningar träffas
för att valutaregleringen må bedrivas i erforderlig kontakt med näringslivet.
Av ej mindre betydelse är, att regleringen koordineras med landets
allmänna handelspolitik, på vilken den måste få ett starkt, ja kanske i
många fall avgörande inflytande. Enhetliga riktlinjer måste tillämpas för
regleringen av valutan och för licensgivningen i avseende på import och
export samt övriga statsåtgärder med hänsyn till utrikeshandeln.
Rikskommissionen vill sålunda förorda en sådan utformning av organisationen,
som säkerställer nödig samverkan mellan valutaregleringens organ
samt näringslivets representanter ävensom ledningen för landets utrikespolitik
och övriga organ för utrikeshandelns reglering.
76
Kungl. Ma]:ts proposition nr 290.
I detta ärendes handläggning hava jämte ordföranden deltagit följande ledamöter:
generallöjtnant Thörnell, generallöjtnant Sylvan, viceamiral de
Champs, generaldirektör Hansson, generaldirektör Sylvan, t. f. generaldirektör
Gjöres, kommerserådet Enström, direktör Gabrielsson, riksdagsman Bärg,
generaldirektör Örne, bankinspektör Lindeberg, riksbankschefen Rooth,
bankdirektör Stén och f. d. häradshövding Dahlberg.
Karl Åmark.
KARL LEVINSON.
Rikskommissionens ordförande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
77
Bilaga II
-
Bankofullmäktiges yttrande över 1939 års sakkunnigförslag.
Genom remiss den 9 februari 1939 har herr statsrådet berett fullmäktige i
riksbanken tillfälle att avgiva utlåtande över ett remissen bilagt förslag till
lag om förfogande över utländska betalningsmedel under utomordentliga, av
krig, krigsfara eller svår penningkris föranledda förhållanden.
Med anledning härav få fullmäktige anföra följande.
Föreliggande lagförslag är avsett att i vissa, närmare angivna situationer
möjliggöra synnerligen vittgående ingripanden från det allmännas sida pa
viktiga områden av det enskilda ekonomiska livet. Lagförslaget åsyftar
nämligen att medgiva Konungen rätt att genomföra en total reglering av valutahandeln
och en praktiskt taget fullständig kontroll av betalningsförhållandena
med utlandet. Vidare bemyndigas Konungen att förordna om inlösen
av utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper.
Enligt fullmäktiges mening böra under utomordentliga, av krig eller krigsfara
föranledda förhållanden effektiva medel snabbt kunna tillgripas för att
möta uppkommande svårigheter. Såsom krigsfara betrakta fullmäktige
härvid ett allvarligt hot för Sverige att indragas i krig.
Det är tänkbart, ehuru mindre sannolikt, att i en dylik situation fara
skulle uppstå för ett omfattande valutainflöde, som skulle kunna framkalla
svårartade rubbningar på den svenska valuta- och penningmarknaden. Mycket
sannolikt är däremot, att det i ett dylikt läge — trots att de sedvanliga
metoderna för valutaförsvaret kommit till användning, t. ex. en på olika
vägar, bland annat genom avtal med bankerna åstadkommen, stark åtstramning
av penningmarknaden — skulle uppkomma en kapitalflykt från
Sverige, som vore ägnad att undandraga landet medel, av vilka trängande
behov kan väntas uppstå. Visa sig de traditionella åtgärderna icke tillräckliga,
synas under dylika förhållanden möjligheter dels att införa valutarestriktioner,
dels i andra hand att verkställa rekvisition av sådana svenskar
tillhöriga utländska värden, vilka ur det allmännas synpunkt kunna vara
av betydelse för landets ekonomiska och finansiella motståndskraft, böra
stå till myndigheternas förfogande. Fullmäktige anse de befogenheter, som
enligt lagförslaget skulle medgivas Konungen, i stort sett tillfyllest för att
möta dylika situationer. Då det vidare synes fullmäktige uppenbart, att åtgärder
i antytt syfte för att bliva fullt effektiva bora kunna tillgripas utan
onödigt dröjsmål, anse fullmäktige, att en fullmaktslag bör komma i fråga.
Fullmäktige anse emellertid, att läget är av en väsentligen annan karaktär
för den händelse en svår penningkris utan samband med krig eller överhängande
krigsfara skulle inträffa.
Föioitsättningen för att under dylika förhållanden ett behov av fullmakter
av den art lagförslaget angiver skall föreligga synes vara, att de övriga medel
av mindre genomgripande natur, vilka stå eller kunna ställas till de valutavårdande
myndigheternas förfogande, i vissa lägen kunna komma att visa
sig otillräckliga. Enligt fullmäktiges mening torde emellertid de åtgärder,
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
som de valutavårdande myndigheterna redan nu kunna tillgripa, i allmänhet
vara tillfyllest för att möta även krissituationer av förhållandevis allvarlig
karaktär.
Gäller det att förebygga ett inflöde av valutor samt att hindra skadliga
verkningar av ett dylikt från att göra sig gällande på den inhemska penningmarknaden,
kan i första hand samarbete med de svenska bankerna
komma ifråga. Ett dylikt samarbete kan dels avse att hindra utländskt kapital
från att söka sig till landet, t. ex. genom att bankerna icke gottgöra ränta
på, icke annat än på lång tid mottaga eller överhuvud icke mottaga sådana
insättningar, som härröra från utlandet. Dels kan det lia till syfte att motverka
den lätthet på penningmarknaden, som ett valutainflöde torde vara
ägnat att framkalla, därigenom att bankerna förbinda sig att hålla ett belopp
motsvarande insättningarna från utlandet innestående i riksbanken.
Vidare kan bemyndigandet för Konungen att skärpa kraven på bankernas
kassareserver tagas i anspråk. Den möjligheten föreligger också att i ett dylikt
läge sänka de utländska växelkurserna. Skulle ovannämnda åtgärder
icke visa sig tillräckliga, torde de vinster, som eventuellt hava uppstått genom
en haussespekulation i den svenska valutan, kunna genom beskattning till
större eller mindre del indragas. Redan ett hot örn beskattning torde vara
ägnat att minska ett inflöde av utländskt kapital.
Såvitt känt har ingenstädes i utlandet en lagstiftning örn valutamonopol
förekommit för att förhindra ett starkt inflöde av utländska valutor eller
motverka olägenheterna därav. Då det i utlandet förekommit kapitalinflöde
av större omfattning, har man begagnat sig av betydligt mildare ingripanden
än det nu föreslagna valutamonopolet skulle innebära.
Vad beträffar en situation, kännetecknad av kapitalflykt från Sverige, bör
särskilt framhållas, att det rådande svenska valutaläget är sådant, att motståndskraften
mot en flykt från kronan måste, i varje fall för närvarande,
anses vara betryggande. En baissespekulation i kronor från utlandets sida torde
i stor utsträckning kunna begränsas genom en restriktiv kreditpolitik.
Riskerna för en mera avsevärd utströmning av svenskt kapital synas å andra
sidan icke vara betydande, så länge den svenska valutans ställning ter
sig tillfredsställande.
Exempel på valutarestriktioner, förorsakade av knapphet på valutor, finnas
från ett stort antal länder. Dessa exempel giva vid handen, att ett dylikt
ingripande är av en för hela det ekonomiska livet mycket allvarlig art. Erfarenheten
visar dessutom att, sedan en gång sådana valutarestriktioner införts,
det är synnerligen svårt att åter avveckla dem. Såvitt känt torde endast
i tvenne fall, nämligen i Finland och i Österrike, en avveckling av valutarestriktioner
hava kunnat genomföras, i det förra fallet inom mvcket kort
tid.
Förefintligheten av en dylik fullmaktslag skulle troligen föranleda, att krav
komme att framställas på att lagen skulle sättas i funktion även vid sådana
tillfällen, då man med andra medel skulle kunna råda bot för olägenheterna.
Av ovan anförda skäl kunna fullmäktige icke tillstyrka, att den föreslagna
fullmaktslagen erhåller en sådan formulering, att fullmakterna kunna
tågås i anspråk under utomordentliga, av svår penningkris föranledda
förhållanden.
Även om risken för missbruk väsentligt begränsats därigenom att lagen
endast får tillgripas vid krig eller krigsfara, är det av vikt att ytterligare
förebygga, att lagen sättes i tillämpning i en situation, som ehuru allvarlig
icke oundgängligen kräver ett ingripande av den karaktär lagförslaget avser.
Initiativet vid ett ifrågasatt ianspråktagande av lagen tillkommer enligt förslaget
fullmäktige. Det bör, innan lagen tillämpas, inom fullmäktige råda
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
79
en praktiskt taget enhällig uppfattning om behovet av densamma. I september
1931 rådde t. ex. enighet inom fullmäktige om de då vidtagna åtgärderna.
Från denna utgångspunkt föreslå fullmäktige, att i lagen intages en
bestämmelse, enligt vilken för en framställning till Konungen från fullmäktiges
sida örn utfärdande av förordnande enligt lagen kräves en på så sätt
kvalificerad majoritet inom fullmäktige, att minst fem ledamöter biträda
förslaget.
För att understryka vikten av att ordet »krigsfara» icke gives en alltför
vid tolkning, föreslå fullmäktige vidare, att lagen endast skall få sättas i
tillämpning under förutsättning att riksdagskallelse antingen redan utfärdats
eller utfärdas i sammanhang med lagens ikraftträdande. Är riksdagen samlad,
bör Kungl. Majit icke få göra bruk av fullmakten, utan i stället hänskjuta
ärendet till skyndsam behandling av riksdagen. Med anledning härav
föreslå fullmäktige, att lagens giltighetstid tillsvidare begränsas till utgången
av januari 1940.
Slutligen vilja fullmäktige särskilt betona vikten av att, örn en tillämpning
av lagen visar sig erforderlig, bestämmelserna utformas på ett sådant sätt,
att det ingripande i det privata näringslivet och i enskilda individers förhållande,
vilket blir nödvändigt, i största möjliga utsträckning begränsas.
Enligt fullmäktiges mening bör dessutom ett oavvisligt krav framställas på
att rättssäkerheten tillgodoses så långt detta är möjligt utan att de olika åtgärdernas
effektivitet äventyras. Sistnämnda synpunkt synes ha beaktats i
lagförslagets 3 §, i vilken föreskrives, att vid inlösen av utländska värdepapper
ersättningen skall, där enighet ej kan vinnas, bestämmas av en på närmare
angivet sätt utsedd nämnd.
Beträffande lagförslagets detaljer har inom riksbanken uppgjorts bifogade
promemoria.
Åberopande vad sålunda anförts vilja fullmäktige tillstyrka, att en lag utfärdas
i huvudsak överensstämmande med det föreliggande förslaget, dock
med följande avvikelser från detta, nämligen
att lagen skall kunna bringas i tillämpning endast under utomordentliga
av krig eller krigsfara föranledda förhållanden,
att framställning från fullmäktige i riksbanken om tillämpning av lagen
skall hava biträtts av minst fem av fullmäktiges ledamöter,
att före lagens ikraftträdande riksdagskallelse skall hava utfärdats, samt
att lagens giltighetstid tillsvidare begränsas till utgången av januari 1940.
Protokollsutdrag i ärendet bifogas.
Stockholm den 24 februari 1939.
Å fullmäktiges vägnar:
ADOLF AF JOCHNICK.
Klas Böök.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
Bihang I till bankofullmäktiges yttrande.
P. M. angående det närmare utformandet av bestämmelserna i förslag
till valutalag.
Möjligheter att övervaka och reglera in- och utförsel samt handel med
oarbetat guld och guldmynt böra förefinnas. Möjligen böra bestämmelser i
detta hänseende av lämplighetsskäl inrymmas i särskilda lagar.
Under 1) i 1 § synas av praktiska skäl endast de banker, vilka riksbanken
bemyndigar att driva handel med valutor, böra benämnas valutabanker.
Enligt 1 § 2) äger Konungen föreskriva villkor för förvärv och föryttring
av valutor. Enligt 6) kan föreskrivas, att över införda värdepapper m. m.
icke kan förfogas i vidare mån än Konungen bestämmer. Å andra sidan
göras undantag från förordnande enligt 1 § 3), 4) och 5) beroende av särskilt
tillstånd. Enhetliga bestämmelser beträffande de undantag, som må
medgivas från förordnande, synas böra föreskrivas.
De föreskrifter angående utländska betalningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper, som meddelas i 1 § 3) torde böra utsträckas att
gälla även oarbetat guld och guldmynt.
Förbud mot införsel till riket utan särskilt tillstånd bör kunna utfärdas
icke blott för värdepapper utan även för betalningsmedel och fordringar.
I 2 § bör orden »såsom växelkontor» utgå och ordet »växling» ersättas
med »medel för reseändamål».
Beträffande 3 § ifrågasättes, huruvida icke en av ledamöterna i den i andra
stycket omförmälda nämnden bör utses av styrelsen för Stockholms handelskammare
i stället för av styrelsen för Stockholms fondbörs.
Lagförslagets 4 § synes böra utvidgas så att Konungen även kan förbjuda
upptagande av krediter utomlands i spekulativt syfte. Dessutom böra föreskrifter
kunna meddelas avsedda att förhindra att utlänningar låta sina
fordringar i svenska kronor kvarstå i landet under längre tid än vad som
normalt brukar vara fallet, i syfte att tillgodogöra sig kursvinster, för den
händelse en stegring av den svenska kronans värde i förhållande till utländska
valutor skulle inträffa.
För att underlätta kontrollen av utfärdade bestämmelser bör Konungen ha
rätt att stadga skyldighet att förete handelsböcker jämte därtill hörande
handlingar.
Slutligen ifrågasättes, huruvida icke tystnadsplikt bör föreskrivas för de
med valutaregleringens handhavande sysselsatta personerna.
Stockholm den 24 februari 1939.
IVAR ROOTH.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
81
Bihang II till bankofullmäktiges yttrande.
Utdrag av protokoll hos fullmäktige i riksbanken
den 24 februari 1939.
N ärvarande:
ordföranden herr af Jochnick
vice » » Rooth
» Amnér
» Björnsson
» Stendahl
» Gränebo
» Jonsson
ävensom » Wallberg
§ 1. Företogs till förnyad behandling det under § 4 i allmänna protokollet
för den 23 innevarande februari senast antecknade ärendet angående
utlåtande över remitterat förslag till lag om förfogande över utländska betalningsmedel
under utomordentliga av krig, krigsfara eller svår penningkris
föranledda förhållanden.
Herr Rooth hemställde, att fullmäktige ville avgiva utlåtande i ärendet i
enlighet med ett till fullmäktiges ledamöter före sammanträdet överlämnat
förslag.
Herr Stendahl yttrade:
»Enligt det föreliggande förslaget skulle fullmakterna kunna komma att
tagas i bruk under utomordentliga av krig, krigsfara eller svår penningkris
föranledda förhållanden, i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnåendet
av det mål, som statsmakterna fastställt för riksbankens penningpolitiska
verksamhet.
Vad fullmakternas användning vid svår penningkris beträffar, får jag
anföra:
Blotta förefintligheten av en dylik lag kommer automatiskt att medföra,
att vid mer eller mindre kritiska tillfällen krav komma att framställas på
att de i lagen givna fullmakterna skola användas. Detta är desto naturligare
som ovanstående bestämmelser äro synnerligen vida. Det råder inget
tvivel örn att den situation, som förelåg i Sverige i september 1931, innan
vi frångingo guldmyntfoten, väl täckes av den föreslagna lagtexten. Med
kännedom om den stämning, som då rådde inom stora kretsar av vårt folk,
kan det med fog ifrågasättas, huruvida man då kunnat förhindra att lagens
fullmakter tagits i bruk. Lyckligtvis förefanns en dylik utväg ej då,
utan man var hänvisad till att kämpa sig fram med botemedel, som hade ett
mera direkt samband med de iråkade svårigheterna än ett valutamonopol.
Även om man nu efteråt på vissa punkter kan önska, att botemedlen delvis
använts annorlunda, borde dock exemplen från de länder, som i stället
använde de utvägar, som nu anvisas i förslaget till fullmaktslag, visa,
att vi kunna vara verkligt tacksamma för att den ej existerade 1931.
Det torde även vara sannolikt, att starka krafter skulle lia begärt ett
användande av fullmakterna under krisen i september 1938, vilket ingalunda
skulle lia varit nyttigt.
Bihang till riksdagens protokoll 193!). 1 sand. Nr 290. (j
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 290-
Jag vill vidare framhålla, att man mycket väl kan tänka sig den situationen,
att statsmakterna genom inflationistiska åtgärder eller på annat sätt
skulle omöjliggöra för riksbanken att uppnå de mål, som samma statsmakter
fastställt för riksbankens penningpolitiska verksamhet.
I dylikt fall kommer man säkert av politiska skäl att söka camouflera ett
felaktigt beteende i den ekonomiska politiken genom att skylla sitt misslyckande
på andra. Finnes då en fullmaktslag av nu föreslaget innehåll,
kommer det att bliva mycket svårt förhindra till misslyckande dömda försök
att rädda den iråkade situationen genom valutamonopol. Detta i stället
för tillgripandet av det enda rätta botemedlet, anpassning av statsmakternas
politik till överensstämmelse med de direktiv, som givits riksbanken.
Om Sverige åter råkar i krig eller överhängande krigsfara och sålunda av
sin vapenföra manliga befolkning begär, att denna skall offra sitt liv till
landets försvar, anser jag, att landet icke blott bar rätt till utan även skyldighet
att av den övriga befolkningen begära, icke blott deras personliga
insats, i den mån så är erforderligt, utan även dispositionsrätt över dess materiella
tillgångar, vare sig dessa befinna sig inom eller utom landet.
Om en dylik organisation bakom fronten skall fungera tillfredsställande i
krigstid, fordras emellertid, att den planlägges redan nu, bland annat genom
utformande av erforderliga lagar och förordningar. Enligt min mening böra
dock dessa lagar och förordningar ses i ett sammanhang och planläggningen
ej bedrivas så, att man, när eventuella beslut skola träffas om en del avkomplexet,
lämnas i fullständig okunnighet örn huru de övriga sammanhängande
delarna skola ordnas.
På grund av vad ovan anförts avstyrker jag en beredskapslagstiftning av nu
föreslagen karaktär.»
Herr Björnsson anförde:
»De av statsmakterna fastställda direktiven för penningpolitiken innebära,
att den svenska kronans inhemska värde skall upprätthållas. Detta penningpolitiska
program utgör en av grundvalarna i den allmänna konjunkturpolitik,
som statsmakterna föra. För att undanröja de hinder mot ett uppnående
av det av statsmakterna fastställda målet för penningpolitiken, vilka svåra
rubbningar på den internationella valutamarknaden kunna resa, föreligger
enligt min mening ett behov av en utbyggnad av landets beredskapsåtgärder
på det valutapolitiska området i den riktning, som det föreliggande lagförslaget
avser.
Det torde vara uppenbart, att de medel, som för närvarande stå de valutavårdande
myndigheterna till buds, icke äro tillräckliga vid krig eller överhängande
krigsfara. Örn Sverige blir indraget i krig eller örn direkt krigshot
mot Sverige föreligger, synes risken för ett inflöde av kapital vara obetydlig.
Däremot kan den svenska valutan till följd av en av krig eller krigsfara påverkad
utveckling utsättas för ett starkt hot i riktning mot en sänkning andess
yttre värde. En depreciering av den svenska kronan i förhållande till
utländska valutor skulle med all sannolikhet icke kunna undgå att leda till
en försämring även av kronans inhemska värde, varigenom ett uppgivande av
gällande penningpolitiska program kunde framtvingas. Behovet av att i en
dylik situation hava tillgång till medel, med vilkas hjälp en kapitalflykt från
Sverige kan hejdas och spekulativa baisseattacker mot kronan kunna avvärjas,
synes vara ofrånkomligt. I en situation av detta slag torde de möjligheter
till fullständig valutakontroll, vilka lagförslaget är avsett att öppna, böra stå
till förfogande.
Emellertid synes det, utan att krig eller krigsfara råder, kunna uppstå
situationer, i vilka en omfattande spekulation i en värdestegring av den svenska
kronan äventyrar uppnåendet av det mål för penningpolitiken, som fast
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
83
ställts av statsmakterna. Skulle t. ex. förhållandena på den internationella
valutamarknaden bliva sådana, att ett starkt inflöde av valutor till Sverige
inträffade, kunde till förfogande stående penningpolitiska medel visa sig otillräckliga.
För att hindra en kapitalinströmning och motverka dess konsekvenser
för den inhemska penningmarknaden, torde i ett dylikt läge möjligheter
böra föreligga att snabbt ingripa på valutamarknaden. Under särskilt
allvarliga förhållanden torde ett dylikt ingripande böra kunna utsträckas till
att innebära en fullständig reglering av den svenska valutamarknaden.
Lagförslagets formulering »under utomordentliga av krig, krigsfara eller
svår penningkris föranledda förhållanden» synes pa samma gang vara för omfattande
och för begränsad. Den är för omfattande, emedan den icke tillräckligt
starkt betonar, att särskilda händelser, vilka kunna antagas komma
att få vittgående konsekvenser för det svenska penningväsendet, böra hava
inträffat inom eller utom landet, innan ett ianspråktagande av lagens befogenheter
kan komma i fråga. Den är å andra sidan för begränsad, emedan den
icke utan att våld göres på begreppet »svår penningkris» skulle möjliggöra en
tillämpning av lagen vid ett omfattande valutainflöde. Skall lagen i en dylik
situation vara till gagn, måste den tillgripas på ett så tidigt stadium, att icke
ens en lindrigare penningkris torde kunna anses föreligga.
Då en tillämpning av lagen skulle innebära ett synnerligen allvarligt ingrepp
i enskildas förfoganderätt, synas garantier böra skapas för att den icke tillgripes
annat än i mycket allvarliga situationer. I detta syfte bör stadgas, att
ett tillämpande av lagen under en tid, då riksdagen icke är samlad, bör underställas
riksdagens prövning, så snart den sammanträtt. De starkare garantier,
som föreslagits av fullmäktiges majoritet och som innebära, att riksdagskallelse
skall hava utfärdats före lagförslagets ikraftträdande, kunna möjligen i
stället ifrågakomma. Däremot ansluter jag mig icke till det förslag, som
framlagts av fullmäktiges majoritet, att en framställning från fullmäktige om
tillämpning av lagen skall hava biträtts av minst fem fullmäktigeledamöter.
Detta- skulle nämligen innebära, att en minoritet inom fullmäktige sattes i
stånd att hindra ett ikraftträdande av lagen, trots att eventuellt en majoritet
inom fullmäktige och regeringen ansåge en tillämpning av behovet påkallad.
Ett dylikt undantag från gällande bestämmelser för ett speciellt fall anser
jag icke av tidigare erfarenheter motiverat eller lämpligt.
Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker jag, att en lag utfärdas,
i huvudsak överensstämmande med det föreliggande förslaget, dock med
följande avvikelser från detta, nämligen
att lagen skall kunna bringas i tillämpning under utomordentliga av krig,
krigsfara eller svår penningkris föranledda förhållanden eller eljest, då förhållandena
på den internationella valutamarknaden äro sådana, att ett fullföljande
av det av statsmakterna fastställda programmet för vårt lands penningpolitik
äventyras,
att ett av Konungen mellan riksdagarna med stöd av lagen utfärdat förordnande
skall underställas nästföljande riksdags prövning, eller, alternativt, att
före lagens ikraftträdande riksdagskallelse skall hava utfärdats.»
Herr Jonsson ansåg, att fullmäktiges utlåtande borde erhålla följande avfattning:
»Det
förslag till valutalag, varom riksbanksfullmäktige anmodats yttra sig,
har till syfte att under utomordentliga förhållanden införa ett genom riksbanken
utövat monopol på kapitalrörelserna med utlandet. Det är sålunda fråga
örn en beredskapslagstiftning, avsedd att träda i kraft under sådana ki diska
förhållanden, som uppstå vid krig eller krigsfara eller då eljest svåra rubbningar
i världshandeln med valutor kunna påkalla alldeles särskilda atgäider
lill skydd för vår valida och vårt näringsliv. I lagförslagets rubrik är
84
Kungl. Mai.ts proposition nr 290.
detta uttryckt med orden »utomordentliga av krig, krigsfara eller svår penningkris
föranledda förhållanden.»
.. fullmäktiges mening uppstå vid krig eller krigsfara så utomordent
förhållanden,
alt fri valutahandel icke torde vara möjlig. Då måste
tvärtom ett monopol införas. Vid krig blir en sträng, statlig kontroll av
kapitalrörelserna ett naturnödvändigt led i den rad av skyddsåtgärder, som
då måste företagas. Yid krigsfara, således i det fall, att Sverige allvarligt
botås av krig eller avstängning torde samma ekonomiska försvarsanstalter
Lii absolut påkallade. I endera av de båda nu nämnda situationerna är ett
valutainflöde av svår beskaffenhet för den svenska valuta- och penningmarknaden
knappast en sannolik möjlighet. Däremot är det antagligt, att
i ett dylikt läge en kapitalflykt från Sverige skulle sättas i gång. Härigenom
kommer landet att undandragas medel, av vilka trängande behov torde uppstå.
De sedvanliga metoderna för valutaförsvaret skulle i sådant fall helt
säkert visa sig otillräckliga. Följaktligen bör ett sådant instrument finnas
till hands, med vilket myndigheterna lia möjlighet att införa valutarestriktioner
och att därjämte kunna verkställa rekvisition av sådana svenskar tillhöriga
utländska värden, vilka ur det allmännas synpunkt kunna vara av
betydelse för landets ekonomiska och finansiella motståndskraft.
Fullmäktige anse de befogenheter, som enligt lagförslaget skulle medgivas
Konungen, i stort sett tillfyllest att möta en situation av ifrågavarande
slag. Då det vidare synes fullmäktige uppenbart att åtgärder i antytt syfte
för att bliva fullt effektiva böra kunna tillgripas utan onödigt dröjsmål, anse
fullmäktige, att i föreliggande fall en fullmaktslag bör komma i fråga.
De utomordentliga åtgärder, som sålunda föreslagits och av fullmäktige
förordats, ha ju tili ändamål att även i de mest kritiska situationer i möjligaste
mån upprätthålla det penningprogram, som följts under de senare
arén och som innefattas i satsen »uppehållandet av den svenska kronans
inhemska köpkraft». Huruvida det är nödvändigt, att i fall, då det något
obestämbara begreppet »svår penningkris» kommer in i diskussionen vidtaga
samma stränga åtgärder, som då krig råder eller krigsfara hotar, är tveksamt.
Om man icke är beredd att betrakta ett valutahandelsmonopol i den
utsträckning, som lagförslaget föreskriver, som ett tämligen normalt instrument,
så bjuder försiktigheten att ej använda större våld än nöden kräver
och att följaktligen tillse, om ej med mindre restriktiva åtgärder landets kapitaltillgångar
kunna försvaras mot angrepp. Fullmäktige hysa den meningen,
att de åtgärder, som de valutavårdande myndigheterna redan nu
kunna tillgripa, i allmänhet äro tillfyllest för att möta även allvarliga krissituationer.
Sådana åtgärder skola här påpekas.
Det verksammaste medlet torde vara en ändring av de utländska växelkurserna.
För det fall att fullföljandet av vårt penningpolitiska program
skulle äventyras genom starkt inflöde av utländskt kapital, kan Konungen
tillgripa bemyndigandet att skärpa kraven på bankernas kassareserver. Redan
möjligheten att detta bemyndigande kan tagas i anspråk torde göra, att de
svenska bankerna i eget intresse skola, innan föreskrifter av här åsyftat slag
utfärdats, vara villiga att lojalt samarbeta med riksbanken till vår valutas
skyddande. Ett sådant samarbete kan åstadkommas under formen av en
inbördes överenskommelse mellan bankerna att icke lämna ränta på in
sättningar från utlandet, att tillämpa kommissionstariffer, som minska intresset
hos utländska insättare, icke mottaga insättningar från utlandet annat
än på längre tid och dylikt.
Om ovan angivna åtgärder icke skulle visa sig tillräckliga, torde en på
lämpligt sätt anordnad beskattning av i Sverige placerat utländskt kapital
vara ett medel, som bör ifrågasättas. En dylik beskattning kan ju emeller
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
85
tid icke genomföras utan riksdagens medverkan. Den kan således icke genomföras
plötsligt, men redan en deklaration från statsmakternas sida, att en
extraordinär beskattningsform förberedes, bör kunna lia en gynnsam verkan.
Vad slutligen den situation beträffar, som uppstår vid kapitalflykt, kan
anföras, att den väl näppeligen inträder plötsligt annat än vid sådant fall,
då utomordentliga åtgärder vid krig eller krigsfara äro påkallade och fullmaktslagen
träder i tillämpning. Skulle emellertid en svår penningkris, som
ej har samband med krig eller krigsfara för Sverige, uppkomma, och läget
då kännetecknas av baissespekulation i svenska kronor, så lär en restriktiv
kreditpolitik kunna vara åtminstone ett nödtorftigt försvarsmedel, till dess
statsmakterna i laga ordning kunna besluta andra åtgärder.
Då fullmäktige alltså lia den meningen, att fullmaktslagen icke behöver
utsträckas till att omfatta fall av svår penningkris, ha fullmäktige inskränkt
sitt förord för lagen till fall av krig och krigsfara.
Det kan tänkas, att flera tillfälliga orosstämningar på penningmarknaden
kunna framkalla fordringar, att fullmaktslagen skall sättas i kraft. I syfte
att förebygga, att allmänheten oroas av en känsla av osäkerhet för att lagen
begagnas i oträngt mål, kan det vara nödvändigt att regelmässigt framtvinga
en omsorgsfull prövning av de situationer, då de utomordentliga åtgärderna
kunna ifrågasättas. Det bör sålunda, innan lagen tillämpas, inom fullmäktige
råda en praktiskt taget enhällig uppfattning om behovet av densamma.
Från denna utgångspunkt föreslå fullmäktige, att i lagen intages en bestämmelse,
enligt vilken för en framställningstid Konungen från fullmäktiges sida
om utfärdande av förordningar enligt lagen kräves en på så sätt kvalificerad
majoritet inom fullmäktige, att minst fem ledamöter biträda förslaget.
Åberopande vad sålunda anförts vilja fullmäktige tillstyrka, att en lag utfärdas
i huvudsak överensstämmande med det föreliggande förslaget, dock
med följande avvikelser från detta, nämligen
att lagen skall kunna bringas i tillämpning endast under utomordentliga
av krig eller krigsfara föranledda förhållanden, samt
att framställning från fullmäktige i riksbanken örn tillämpning av lagen
skall hava biträtts av minst fem av fullmäktiges ledamöter.»
Herrar eif Jochnick, Amnér och Gränebo förklarade sig biträda herr Rooths
hemställan.
Fullmäktige hade sålunda beslutat att, i överensstämmelse med herr Rooths
hemställan, avgiva utlåtande av den lydelse registratur^ utvisar.
Herr Wallberg anhöll att få till protokollet antecknat, att han anslöte sig
till den mening, som kommit till uttryck i fullmäktiges utlåtande.
Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.
Ur protokollet:
Jacob Hagströmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8G
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
Bilaga 1.
Riksgäldsfullmäktiges yttrande över 1939 års sakkunnigförslag.
Medelst remiss den 9 innevarande februari bär herr statsrådet berett fullmäktige
i riksgäldskontoret tillfälle att avgiva utlåtande över förslag till lag
om förfogande över utländska betalningsmedel under utomordentliga av krig,
krigsfara eller svår penningkris föranledda förhållanden; och få fullmäktige
med anledning härav anföra följande.
Remisshandlingarna innefatta dels förslag till en s. k. valutalag och dels
förslag till valutaförordningar jämte tillhörande promemorior. Enär remissen
avser lagförslaget, vilja fullmäktige endast uttala sig därom, vilket ytterligare
kan motiveras därmed, att de särskilt i förordningarna föreslagna detaljbestämmelserna
till stor del undandraga sig fullmäktiges bedömande.
Enligt förslaget skall valutalagen träda i tillämpning allenast under utomordentliga
av krig, krigsfara eller svår penningkris föranledda förhållanden
samt därvid under vissa bestämda förutsättningar. Enligt fullmäktiges mening
är en utökning av riksbankens befogenheter till kontroll över valutahandeln
och landets betalningsförhållaaden med utlandet nödvändig och riktig
under extraordinära och synnerligen svårartade förhållanden. Då emellertid
valutalagen i sin tillämpning tydligen skulle innebära en fullständig omvälvning
av våra handelsförbindelser med utlandet, anse fullmäktige, att lagens
ikraftträdande endast bör ifrågakomma, därest ett verkligt nödläge föreligger,
varjämte en ytterligare förutsättning måste vara, att lagen ej får en vidare
tillämpning än som är alldeles nödvändigt. I det förra hänseendet vilja fullmäktige
förorda, att lagen begränsas att omfatta endast sådana extraordinära
forhållanden, som kunna uppstå vid krig eller krigsfara. I en sådan situation
måste landets alla krafter koncentreras under enhetlig ledning och detta gäller
givetvis ej minst beträffande valutahandel och penningtransaktioner med
utlandet. Då det emellertid här är fråga om ett mycket omfattande ingrepp i
det ekonomiska livet, anse fullmäktige, att den förutsatta krissituationen skall
vara av den art, att, därest riksdagen ej är samlad, kallelse till urtima riksdag
skall hava utgått, innan valutalagstiftningen kan sättas i tillämpning.
I detta sammanhang vilja fullmäktige framhålla, att enligt fullmäktiges
mening valutalagens giltighetstid bör begränsas till förslagsvis fyra veckor
efter det riksdag, vare sig denna är lagtima eller urtima, sammanträtt.
Då Konungen enligt förslaget äger förordna om valutalagens tillämpning
först efter framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl
med fullmäktige i riksgäldskontoret, synes en garanti hava skapats för att
den föreslagna lagen med dess omfattande ingrepp i den enskildes handlingsfrihet
bringas i tillämpning endast då så med hänsyn till den föreliggande
situationen kan anses oundgängligen nödigt.
Vad åter utomordentliga, av svår penningkris föranledda förhållanden angår,
synes det fullmäktige vara i hög grad önskvärt, att riksbanken i första
rummet söker bemästra uppkommande svårigheter genom användande av de
penningpolitiska medel, varöver den redan förfogar. I den mån riksgäldskontorets
medverkan därvid kan erfordras, komma fullmäktige givetvis att
lämna densamma. Först om läget blir så svårartat, att utomordentliga åt
-
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
gärder måste tillgripas, torde särskilda bestämmelser i valutavårdande syfte
eventuellt böra träda i tillämpning, men i detta fall endast efter beslut av
riksdagen. Det är nämligen enligt fullmäktiges mening svårare att under en
penningkris fastställa, när ett sådant ingripande, som det har ar fråga om,
kan anses oundvikligt. Härvid vinnes även den fördelen, att sådana särskilda
bestämmelser kunna avpassas efter lägets speciella beskaffenhet.
Protokollsutdrag, innefattande inom fullmäktige uttalad skiljaktig mening,
bifogas.
Stockholm den 28 februari 1939.
Å fullmäktiges vägnar:
KARL HILDEBRAND.
John Hägglund.
Bihang till riksgäldsfullmäktiges yttrande.
Utdrag av protokoll vid fullmäktiges i riksgäldskontoret
sammankomst den 28 februari 1939.
Kl. 9.30 f. m.
Närvarande:
Ordföranden herr Hildebrand,
vice ordföranden herr Råstock,
herrar Andersson,
Lindqvist,
Ryberg,
Magnusson oell
Eriksson samt
riksgäldsdirektören och dennes ersättare.
§ 1.
Företogs ånyo till behandling vid sammankomsten den 16 innevarande
februari, § 7 i protokollet, bordlagd remiss från statsrådet och chefen tor finansdepartementet
angående förslag till lag om förfogande över utländska
betalningsmedel under utomordentliga av krig, krigsfara eller svar penningkris
föranledda förhållanden. ...
Efter överläggning beslöto fullmäktige fortsätta behandlingen av förevarande
ärende senare å dagen.
Kl. 5.30 e. lii.
Närvarande:
Samma som tidigare å dagen.
Fortsattes behandlingen av förslaget till lag örn förfogande över utländska
betalningsmedel under utomordentliga av krig, krigsfara eller svar penningkris
föranledda förhållanden; och beslöto nu fullmäktige att till statsrådet
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
och chefen för finansdepartementet avgiva yttrande i ärendet enligt registraturet.
Vice ordföranden herr Råstock samt herrar Lindqvist och Eriksson läto
till protokollet anteckna, att de ansett att fullmäktige bort tillstyrka antagande
av den föreslagna valutalagen oförändrad och att sålunda lagens bestämmelser
borde kunna bringas i tillämpning ej blott vid krig eller krigsfara utan
jämväl vid svår penningkris.
Denna paragraf förklarades omedelbart justerad. Som ovan.
Enligt protokollet:
Torsten Bjerlöw.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
89
Bilaga J.
Gemensam skrivelse från Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare
i anledning av 1939 års sakkunnigförslag.
Sedan inom finansdepartementet upprättats förslag till lag örn förfogande
över utländska betalningsmedel under utomordentliga, av krig, krigsfara
eller svår penningkris föranledda förhållanden (valutalag), bär herr statsrådet
inhämtat yttrande däröver från åtskilliga myndigheter och institutioner
å den svenska penning- och kapitalmarknaden. Förevarande lagförslag
synes emellertid nära beröra även de intressen, vilka undertecknade
organisationer ha att tillvarataga. I anslutning till det samtal i ärendet,
som Sveriges allmänna exportförenings ordförande och dess verkställande
direktör hade med herr statsrådet den 17 sistlidna februari, fa organisationerna
härmed framlägga sina synpunkter på denna fråga under hemställan,
att dessa måtte tagas under övervägande vid ärendets fortsatta bered
-
Mellan valutapolitik och handelspolitik består ett nära samband. Av
fundamental betydelse för utrikeshandelns existensvillkor ar det mal som ^
uppställes för de valutavårdande myndigheternas verksamhet, men därav handelspoliföljer
ingalunda, att medlen för ernåendet av detta mål skulle vara av un- tik.
derordnad vikt för varuutbytet med utlandet. Tvärtom synes gälla, att ju
längre gående ingrepp statsmakterna se sig nödsakade att företaga föi förverkligandet
av sin valutapolitik, desto mer griper denna in i handelspolitiken.
I länder, där valutahandeln helt omhändertagits av det allmännas
organ, ha handels- och valutapolitiken sammansvetsats till en enhet under
statsmakternas kontroll. Även örn det nu framlagda förslaget icke i och
för sig skulle avse en reglering av den svenska exporten eller importen,
torde det likväl i praktiken kunna medföra djupgående och icke önskvärda
följdverkningar för dessa båda sidor av svenskt näringsliv. De åtgärder,
som enligt förslaget skulle kunna komma i fråga, innebära ju nämligen för
extrema fall en total reglering av valutahandeln och en praktiskt taget fullständig
kontroll av betalningsförhållandena med utlandet ävensom ett bemyndigande
för Konungen att förordna om inlösen av utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper.
Bestämmelserna åsyfta att sätta de penningvårdande myndigheterna i
stånd att även i händelse av krig, krigsfara eller svår penningkris genomföra
det av statsmakterna fastställda målet för den svenska penningpolitiken.
För fullföljandet av detta syfte tarvas emellertid åtgärder icke blott på
det valutapolitiska området utan på alla de olika områden av det ekonomiska
livet, från vilka inflationistiska impulser kunna tänkas utgå. Inträda
rubbningsföreteelser i sådant hänseende inom ett eller flera av dessa
avsnitt, måste, om principen icke helt skall uppgivas, motåtgärderna på
de övriga bliva desto starkare. Vid skärskådandet av den fråga, vilken
vi nu övergå att behandla, nämligen huruvida ett verkligt behov av den
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
framlagda lagstiftningen föreligger, synes nian emellertid rimligen vara
berättigad förutsätta en sådan uppbyggnad av den ekonomiska politiken,
att de särskilda ingreppen samverka med varandra, icke däremot att den
ena åtgärden kommer att verka i viss riktning, den andra åter i motsatt.
Enligt undertecknades uppfattning har denna förutsättning icke konsekvent
iakttagits i motiven till förevarande lagstiftning.
Beiiocttav en Ben grundläggande problemställningen vid bedömandet av de ifrågabZXkaT.
satta åtgärdernas nödvändighet är enligt vår åsikt den, med vilken sannohgetiftning.
likhet de företeelser, som lagförslaget riktar sig mot, kunna förväntas uppträda
och i vilken mån dessa företeelser verkligen äro ägnade att ogynn
samt påverka det svenska penningvärdet. De föreslagna valutarestriktionerna
avse framför allt att motverka de kapitalrörelser från eller till utlandet,
sorn kunna förväntas uppkomma såsom en följd av rubbningar på
den internationella kapital- och valutamarknaden. Förslaget skiljer härvid
mellan å ena sidan en kapitalinströmning till Sverige och ett därmed sammanhängande
överflöd på utländska betalningsmedel och å andra sidan en
kapitalflykt från Sverige och en därav orsakad brist på utlandsvalutor. Vi
upptaga i det följande vart och ett av dessa båda huvudfall till särskild
granskning.
Kapitalin- Vad först beträffar ett inflöde av flyktkapital till Sverige i de situationer,
s,om lagförs_!aget betecknar såsom »krig eller krigsfara», torde en dylik
• vid kri» företeelse näppeligen vara att förvänta, därest vårt land självt befinner sig
eiler krigs- 1obr’8 eller botås av att bliva indraget däri. Men skulle, mot förmodan, en
fara. sådan tillströmning av kapital i större skala komma till stånd i nu angiv
na
läge, vore den snarast att hälsa med tillfredsställelse. I ordet »krigsfara»
torde ej rimligtvis kunna intolkas annat än ett allvarligt hot för Sverige
att indragas i krig. Däremot synes det oss, som örn ordet »krig» vore
lill sin innebörd oklart och i behov av förtydligande. Den i valutalagen
förekommande sammanställningen »av krig — — — föranledda utomordentliga
förhållanden» användes i andra författningar och författnings
förslag på den ekonomiska försvarsberedskapens område, exempelvis i maximiprislagen,
för att känneteckna en situation, som icke är liktydlig med krig.
vari Sverige är part, eller krigsfara för Sverige. På grund härav får den
tolkningen icke anses utesluten, alt med »krig» i valutalagen åsyftas ej blott
en konflikt, vari Sverige är indraget, utan även ett mellan andra makter pågående
krig, förutsatt att detta är av beskaffenhet att kunna föranleda iu
trädet av utomordentliga förhållanden å den svenska penningmarknaden.
Vid bedömandet av förutsättningarna i sistnämnda fall för en kapitaiinströmning
till Sverige har man att iakttaga vissa ytterligare distinktioner.
För det törsta får ett kapitaltiilflöde anses vara uteslutet från sådana länder,
vilka redan nu skydda sig mot en kapitalflykt genom valutamonopol. Av de
länder åter, vilka för närvarande icke tillgripit så extrema åtgärder, hava eli
flertal dock infört bestämmelser av annan art, vilka äro avsedda att hindra
en baissespekulation i den egna valutan. I händelse dessa länder indragas
i krig, torde de ifrågavarande bestämmelserna komma att ytterligare utbyggas.
Man lär därför böra räkna med att en inströmning till Sverige av flykt
kapital väsentligen skulle komma att härröra från sådana europeiska stater,
vilka jämte Sverige skulle förbliva neutrala under en konflikt. Långt sanno
likare än att vårt land i en dylik situation blir målet för flyktkapitalets vandringar,
är dock att strömmen av kapital söker sig till neutrala utomeuropeiska
länder. Av de medel, som till äventyrs likväl skulle söka placering i Sverige,
torde enligt vad erfarenheterna från tidigare tillfällen giva vid handen, en
huvudpart komma att härröra från våra nordiska grannar. En utjämning
av de därigenom eventuellt förorsakade rubbningarna i det monetära läget
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
91
synes utan avsevärda svårigheter kunna genomföras inom ramen av det i
en dylik situation med säkerhet utvidgade nordiska samarbetet.
Vi hysa med hänsyn till vad nu anförts starka tvivelsmål rörande behovet
av en valutareglering såsom korrektiv mot en kapitalinströmning ens vid krig
eller krigsfara.
Lagförslaget förutsätter emellertid, att valutarestriktioner skola kunna till- b) vid svår
gripas icke blott vid krig eller krigsfara utan även vid svår penningkris. En penningkris,
extraordinär inströmning av främmande betalningsmedel till Sverige kan
otvivelaktigt inträffa i situationer, då vare sig krig eller krigsfara föreligger.
Detta kan bliva fallet under en svår internationell penningkris, men, såvitt
vi förstå, behöver en sådan å andra sidan icke vara förhanden för att cn
dylik inströmning skall inträffa. Erfarenheten har nämligen visat, att en
blott förväntan örn en sänkning av de utländska växelkurserna kan vara tillräcklig
att utlösa en spekulation i svenska kronor; detta var fallet exempel
vis i februari 1937. En sådan situation —- vare sig den karakteriseras såsom
»svår penningkris» eller ej — bör dock kunna mötas med mindre långtgående
ingripanden än en valutareglering. Att möjligheter i sådant hänseende
redan nu stå riksbanken till buds, synes oss framgå av fullmäktiges utlåtande
i detta ärende.
Undertecknade organisationer lia för övrigt icke kunnat undgå det intrycket,
att hela problemet örn de internationella kapitalrörelsernas omfattning
och de skadliga inverkningarna av ett tillflöde av kortsiktigt utländskt kapital
fått alltför stora proportioner. Såvitt vi kunna finna, gäller detta icke
blott i vårt land utan även utomlands. Vi ha haft tillfälle taga del av en
av Federal Reserve Board nyligen publicerad undersökning rörande Förenta
Staternas internationella kapitalbalans. Utredningen synes giva vid handen,
att frågan om flyktkapitalet har en vida mindre betydelse för detta
lands penning- och kapitalmarknad än som hittills antagits. I den ekono
miska pressens kommentarer till den framlagda rapporten ha ock framkom
mit förmodanden, att undersökningen skall beteckna avslutningen på de
senaste årens amerikanska diskussion rörande de åtgärder, som erfordras
för att möta en ytterligare tillströmning av flyktkapital till Förenta Staterna.
Vi äro fullt medvetna om risken av att utan vidare tillämpa dessa erfarenheter
på de vida mindre förhållandena i vårt land. Men samtidigt synes det
oss som örn en slutsats kunde även för vårt lands vidkommande dragas lii''
de amerikanska rönen, nämligen att frågan örn de ogynnsamma ■ inverkningarna
av de korta kapitalrörelserna väsentligen är ett psykologiskt problem.
Berörda förhållanden i Förenta Staterna ha nyligen föranlett en omläggning
av statistiken över kapitalrörelserna till och från detta land i sylte
att erhålla mera aktuella uppgifter därom. Såvitt undertecknade förstå,
skulle en tillämpning av den nu föreslagna lagstiftningen nödvändiggöra
en utvidgning och förbättring av motsvarande svenska statistik. Vi våga
emellertid ifrågasätta, huruvida icke redan en sådan reform skulle i fler
talet fall vara ägnad att minska <le farhågor, vartill kapitalrörelserna understundom
givit anledning, och sålunda bidraga till alt göra lagen överflödig.
Undertecknade övergå härefter till att behandla det andra huvudfall, på Kapitalflykt
vilket den ifrågasatta lagstiftningen tar sikte, nämligen en kapitalflykt från från Swerige.
Sverige. Riksbankens för närvarande utomordentligt starka ställning på
valutamarknaden synes, såsom framhålles i motiven till lagförslaget, visserligen
göra frågan örn en tillämpning av de för detta lall avsedda ingripandena
mindre aktuell än de åtgärder, sorn avses för mötande av en kapitalinströmning
till vårt land. Vi finna, att den motivering, som anförts för
inrättandet av långtgående valutarestriktioner till förhindrande av kapital
-
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
flykt från Sverige, ger anledning till erinringar på vissa punkter. Enligt vår
asikt är det riktigt — såsom i motiven framhålles — att en dylik kapitalflykt
i och för sig är ägnad leda till en åtstramning av läget på den inhemska
penningmarknaden. Enligt motiven kunde emellertid kapitalutströmningen
förväntas leda till en icke åsyftad höjning av den inhemska prisnivån,
nämligen på grund av det samtidiga uppträdandet av inflationistiska tendenser
på andra områden, varvid särskilt namnes möjligheten av att i de
situationer, varpå förslaget tar sikte stigande statsutgifter skulle i ökad grad
finansieras genom en vidgad sedelutgivning. Såsom vi förut framhållit,
måste man emellertid förutsätta, att de statliga åtgärderna mot en prisstegring
så koordineras, alt man icke skall behöva räkna med en spänning inelia11
°^a ledén i den statliga valuta-, pris- och finanspolitiken. Vi finna
därför de i promemorian i nu angivna hänseenden uttalade farhågorna icke
tillräckligt grundade med hänsyn till de allmänna utgångspunkterna för
diskussionen.
Detta utesluter icke att enligt vår åsikt behov kan visa sig föreligga av
en beredskap slagstiftning till mötande av en kapitalflykt från Sverige vid
krig eller krigsfara. ^ Anledningen till att vi finna detta vara fallet är främst
att man icke torde få bortse från eventualiteten att de svenska valutatillgodohavandena
i utlandet vid krig eller krigsfara icke kunna hemtagas. Detta
skulle innebära ett nedbrytande av den första försvarslinjen i vår valutapolitiska
krigsberedskap och kunde möjligen i extrema lägen, därest icke
effektiva motåtgärder sta till hilds, utlösa en svensk likviditetskris. Vad nu
sagts synes emellertid gälla allenast i krig, respektive vid krigsfara. I det
tredje fallet åter, nämligen svår penningkris, synes vår allmänna valutapolitiska
ställning jämte de befogenheter, som redan nu stå riksbanken till
buds, innebära fullt tillräckliga garantier för uppnåendet av de penning- och
valutapolitiska målen.
Enligt undertecknade organisationers i det föregående utvecklade åsikt
skulle sålunda tillämplighetsområdet för den ifrågasatta lagstiftningen kunnaavsevart
begränsas. För en sådan begränsning synas jämväl även andra
skäl än de förut berörda tala. En alltför vid fullmakt skulle enligt vårt
förmenande, kunna framkalla krav på lagens användning i oträngt mål.
Den skulle ock kunna utomlands giva anledning till ofördelaktiga uppfattningar
av eller misstro mot de svenska statsmakternas intentioner och därigenom
.föranleda åtgärder till förfång för svenska intressen. Belysande för
de reaktioner, som man härvid finge räkna med, synes oss vara följande
under septemberkrisen 1938 inträffade händelse. Ett svenskt industriföretag,
som för tillgodoseende av sitt råvarubehov i viss utsträckning är hänvisat
till import, erhöll vid mitten av september från en av sina mångåriga
leverantörer ett meddelande örn att tidigare tillämpade betalningsvillkor, 30
dagars kredit, sattes ur kraft och att betalning i stället skulle erläggas mot
dokument. Under senare delen av september skärptes bestämmelserna därhän,
att man påfordrade full förskottsbetalning i bank i ursprungslandet,
innan varorna skeppades därifrån. Då från det svenska företagets sida gensagor
framställdes mot denna behandling och förklaring begärdes över anledningen
till dessa onormala betalningsvillkor, framhöll den utländske leverantören,
att man i hans land hyste farhågor för att Sverige kunde komma
att tillämpa stränga valutabestämmelser, vilka skulle omöjliggöra faldet
svenska företaget att erhålla erforderliga medel för likvideringen av de
verkställda inköpen. Blotta tillvaron av en sådan lag, som den nu föreslagna,
skulle således i synnerhet med här påtalade formulering av förutsättningarna
för dess tillämpning, så snart minsta ökning i den politiska
spänningen i världen förmärkes, kunna leda till avsevärda svårigheter för
vår utrikeshandel, vilken är av så avgörande betydelse för vårt folk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290-
93
Sammanfattningsvis få undertecknade hemställa att med avseende på för- Förutsättningutsättningarna
för den ifrågasatta lagstiftningens tillämplighet den ändring arna för lagvidtages
i förslaget, att ett statligt valutamonopol endast ifrågakommer så- tiUäm^inasom
motåtgärd mot en befarad eller inträffad kapitalflykt från Sverige lammanfatti
den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnående av de penning- ning och he.mpolitiska
målen under utomordentliga, av krig eller krigsfara föranledda för- ställan.
hållanden. I likhet med vad fullmäktige i Sveriges riksbank uttalat, få
vi tillika hemställa, att framställning från fullmäktige örn tillämpning av
lagen skall ha biträtts av minst fem av fullmäktiges ledamöter, att begreppet
krigsfara så kvalificeras att före lagens ikraftträdande riksdagskallelse i
anledning av denna fara skall ha utfärdats samt att lagens giltighetstid tillsvidare
begränsas till utgången av 1940.
Med avseende å detaljerna i den ifrågasatta lagstiftningen vilja vi anföra Lagförslagets
följande. Den nämnd, som enligt 3 § valutalagen skall utses för slitande av detaljer.
tvist rörande ersättningen vid inlösen av utländska värdepapper, synes oss
komma att på grund av sin sammansättning i alltför övervägande grad företräda
statsmakternas intressen. Då skyldigheten att överlämna dylika värdepapper
innebär ett allvarligt intrång i enskild mans rättigheter, bör en
sådan sammansättning givas nämnden, att något tvivel örn opartiskheten i
dess avgöranden icke behöver ifrågakomma. På grund härav och då det
synes befogat, att näringslivet får en starkare representation i nämnden, föreslå
vi, att densamma utvidgas med en ledamot, förslagsvis utsedd av Sveriges
allmänna exportförening eller av handelskamrarna i riket.
Undertecknade organisationer vilja slutligen fästa uppmärksamheten på de
betydande svårigheter, som kunna förväntas uppstå med hänsyn till svenska
industriföretags i utlandet verksamma dotterbolag. Därest dessa skulle drabbas
av bestämmelserna om skyldighet att avlämna främmande valutor m. m.
— en fråga, vilken synes oss icke vara tillräckligt klarlagd i det föreliggande
förslaget — skulle de därigenom komma att vidkännas ett allvarligt avbräck
i sin verksamhet. Vi hemställa därför, att det antingen i lagtexten
eller motiven till lagen uttryckligen utsäges, att dylika dotterföretag skola
vara fritagna från skyldigheten att tillhandahålla sina nödvändiga rörelsemedel
till inlösning.
Stockholm den 10 mars 1939.
Sveriges allmänna exportförening.
T. HÉRNOD.
Erik Nylander.
Sveriges industriförbund.
K. F. GORANSSON.
Gustaf Settergren.
Stockholms handelskammare.
JOSEF E. SACHS.
W. G. Stiernstedt.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
Bilaga K.
Skrivelse från Sveriges redareförening i anledning av 1939 års
sakkunnigförslag.
Det har kommit till Sveriges redareförenings kännedom, att man inom
finansdepartementet för närvarande är sysselsatt med att utarbeta förslag
till lagstiftning rörande valutareglering under utomordentliga, av krig, krigsfara
eller svår penningkris föranledda förhållanden. Då en dylik lagstiftning,
såvitt föreningen förstår, i varje fall indirekt kan komma att beröra
sjöfartsnäringen i kanske högre grad än någon annan näringsgren, har
föreningen icke ansett sig kunna underlåta att redan på ett tidigt stadium av
lagstiftningsarbetet för departementet tillkännagiva nedanstående mera allmänna
synpunkter i ämnet.
Den svenska handelsflottan sysselsättes i mycket stor utsträckning i trafik
mellan Sverige och utlandet eller mellan utländska hamnar. Det torde
vara endast i undantagsfall, som frakter i sådan trafik slutas i svenska kronor.
Den valuta, som mest förekommer såsom basis för frakten, är pundet,
men icke sällan användas även andra utländska valutor. Det är till
följd därav uppenbart, att en lagstiftning, som innebär import- eller exportförbud
för utländska valutor, på ett mycket kännbart sätt kan komma att
beröra rederinäringen och att synnerlig försiktighet måste iakttagas, så att
icke den svenska sjöfarten vid dylika tillfällen kommer att arbeta med större
svårigheter med hänsyn till valutaförhållandena än sjöfarten i övriga länder,
vars fartyg icke på samma sätt äro bundna av valutarestriktioner. Därvid
är att märka, att enbart det förhållandet, att den svenske redaren nödgas
sluta befraktningsavtal under förutsättning av valutamyndigheternas godkännande,
kommer att försätta honom i ett efterhandsläge, som helt säkert
många gånger medför, att befraktaren hellre tager det lands fartyg, som
icke behöva uppställa dylikt villkor för befraktningen.
Det torde vara ett regelmässigt förhållande, att våra linjerederier träffa
avtal med befraktarna för längre perioder rörande den frakt, som skall
gälla för transport av de ifrågakommande varuslagen. Rederiets fraktkalkyler
äro därvid baserade på fria valutaförhållanden. Örn under löpande
kontraktstid valutan undergår tvångsförändringar i ena eller andra riktningen
eller valutarestriktioner i annan form genomföras, kunna ifrågavarande
rederier åsamkas omfattande förluster. Därtill kommer, att dessa
rederier ej sällan på förhand försäkra sig örn valutor, understundom till
stora belopp, för att täcka under kontraktstiden uppkommande skulder i utlandet,
vilket medför, att hastiga rubbningar i valutaförhållandena för dem
kunna skapa svårigheter.
Då det gäller tidsbefraktning är det även nödvändigt, att den svenske
respektive utländske tidsbefraktaren kan från landet utföra respektive hit
införa mot tidsbefraktningshyran svarande belopp i svensk respektive utländsk
valuta. Ty det torde höra till undantagen, att svenska tidsbefraktare
hava tillgodohavanden i utlandet eller att utländska hava till sitt förfogande
svensk valuta, som de kunna taga i anspråk för likvid i dylika
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
95
fall. De utgifter, som rederiet måste påtaga sig i utländska hamnar i
samband nied lastning och lossning därstädes för hamnumgälder, fartygsavgifter
i övrigt m. m., måste detsamma hava möjlighet att likvidera utan
hinder av valutarestriktioner.
Örn föreningen är riktigt underrättad, kommer den ifrågavarande lagstiftningen,
såsom inledningsvis redan antytts, icke allenast att avse förhållandena
under krig och krigsfara utan även vid svår penningkris. Mot det
förhållandet att regeringen under krig och krigsfara må äga rätt att vidtaga
utomordentliga åtgärder i hithörande hänseenden utan riksdagens hörande
torde man måhända icke kunna rikta någon berättigad erinran. Föreningen
förmenar likväl, att dylika åtgärder endast böra ifrågakomma, då läget är
så allvarligt, att riksdagskallelse utfärdas. Däremot måste det anses synnerligen
betänkligt att bemyndiga regeringen vidtaga så vittomfattande åtgärder
i valutaregler an de syfte, som den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle
medföra. Då svår penningkris är rådande, torde de befogenheter, som riksbanken
redan har, vara tillräckliga att bemästra uppkommande svårigheter.
I varje fall bör resultatet därav först avvaktas. Genom det samarbete, som
nu finnes mellan riksbanken och affärsbankerna, lärer också möjlighet förefinnas
att uppnå en reglering av hithörande frågor under dylika tider.
Det säger sig självt, att det praktiska utövandet av en sådan reglering,
som är ifrågasatt, är för näringslivets utövare av synnerlig betydelse. Det
synes därför ur alla synpunkter lämpligast, att handhavandet av hithörande
för näringslivet ömtåliga spörsmål bör anförtros åt en nämnd, inom vilken
bland andra sjöfartsnäringen blir på vederbörligt sätt representerad.
Med åberopande av vad sålunda framhållits får föreningen vördsamt hemställa,
att kungl, finansdepartementet måtte vid den fortsatta behandlingen
av ärendet vederbörligen beakta de svårigheter, som rederinäringen kan komma
att utsättas för genom en reglering av valutaförhållandena på sätt som
ifrågasatts.
Göteborg den 9 mars 1939.
Sveriges redareförening.
HANS ERICSON.
H. F. Reuterskiöld.
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
Översikt över bilagorna till propositionen.
Sid.
Bilaga A. Utdrag av statsrådsprotokollet angående 1932 års departements
förslag
till valutalag..........\............................. 31
Bilaga B. Utdrag av lagrådets protokoll angående 1932 års departements
förslag
till valutalag ........................................ 43
Bilaga C. 1939 års sakkunnigförslag till valutalag ...................... 46
Bilaga B. P. M. angående behovet av valutapolitik krigsberedskap........ 48
Bilaga E. Förslag till tillämpningsförordningar till valutalagen ............ 57
Valutaförordning I (fall av kapitalinströmning) .............. 57
Valutaförordning II (fall av kapitalflykt)................... 61
Bilaga F. Bank- och fondinspektionens yttrande över 1939 års sakkunnigförslag
.................................................... 67
Svenska bankföreningens yttrande till bank- och fondinspektionen 71
Bilaga G. Rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap yttrande över
1939 års sakkunnigförslag.................................... 75
Bilaga H. Bankofullmäktiges yttrande över 1939 års sakkunnigförslag...... 77
Bilaga I. Riksgäldsfullmäktiges yttrande över 1939 års sakkunnigförslag.... 86
Bilaga J. Gemensam skrivelse från Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare i anledning
av 1939 års sakkunnigförslag............................ 89
Bilaga K. Skrivelse från Sveriges redareförening i anledning av 1939 års sakkunnigförslag
.............................................. 94
397260. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1939:399 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till lag om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, a1 i texten
- BU 1939:57 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranl s. 1 i texten