Sök i Ratio Lex

Angående ändrade grunder rörande ersättning av statsmedel för kostnader i anledning av muloch klövsjuka

1939-04-28 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:295, Angående ändrade grunder rörande ersättning av statsmedel för kostnader i anledning av muloch klövsjuka

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

1

Nr 295.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrade grunder

rörande ersättning av statsmedel för kostnader i

anledning av mul- och klövsjuka; given Stockholms

slott den 28 april 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 28 april 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:

Den 3 februari 1939 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla högst sju sakkunniga för verkställande av utredning

och avgivande av förslag rörande nya bestämmelser för bekämpandet av

smittsamma husdjurssjukdomar samt för den statsunderstödda försäkringsverksamheten

mot förluster till följd av sådana sjukdomar. Med stöd av detta

bemyndigande tillkallade jag den 11 i samma månad såsom sakkunniga

landshövdingen E. A. Beskow, tillika ordförande, generaldirektören J. A.

Bihanq till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 295. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Höjer, professorn H. G. Magnusson, hovrättsrådet B. A. Fallenius, t. f. byråchefen

S. Jerlov, sekreteraren hos Malmöhus läns hushållningssällskap B. T.

Lanke och lantbrukaren Hj. Nilsson i Marielund.

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 16 februari 1939 anbefallt de sakkunniga

att avgiva yttrande över ett flertal framställningar rörande ersättning

av statsmedel för desinfektionskostnaderna m. m. under pågående muloch

klövsjukeepizooti, ha de sakkunniga, vilka antagit benämningen epizootisakkunniga,

den 10 mars 1939 avgivit utlåtande över berörda framställningar.

Över de sakkunnigas utlåtande ha yttranden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,

länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs och Skaraborgs län ävensom Försäkringsbolaget för smittsamma

husdjurssjukdomar, ömsesidigt, Älvsborgs m. fl. läns häst- och nötkreatursförsäkringsbolag

(ömsesidigt), Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening

och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening.

Vid vissa länsstyrelsers yttranden ha fogats utlåtanden från

vederbörande tjänsteveterinärer. Jag torde nu få underställa Kungl. Majit

ifrågavarande ärende.

Innan jag ingår på de av de sakkunniga i förenämnda utlåtande framlagda

förslagen, torde jag få lämna en redogörelse dels för nu gällande bestämmelser

rörande desinfektionskostnadernas gäldande samt angående möjligheterna

att erhålla försäkring i den statsunderstödda försäkringsverksamheten för

berörda kostnader, dels ock för innehållet i de förevarande framställningarna

rörande desinfektionskostnadernas gäldande av statsmedel.

Gällande bestämmelser.

I 8 § lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma

husdjurssjukdomar (epizootilagen) stadgas bland annat, att ersättning av

allmänna medel för kostnad eller förlust, som föranletts av stadgande i sagda

lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser, utgår jämlikt föreskrifter,

som Konungen utfärdar. Ifrågavarande föreskrifter återfinnas i kungörelsen

den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande

av smittsamma husdjurssjukdomar och äro, vad beträffar ersättning åt djurägare,

sammanförda under 9 § i kungörelsen. Jämlikt 4 mom. samma paragraf

skall ersättning av allmänna medel för vederbörligen föreskrivna smittreningsåtgärder

vid mul- och klövsjuka utgå i den mån försäkring med bidrag

av statsmedel icke kan erhållas till täckande av kostnaderna för dylika

åtgärder. Djurägare är dock icke berättigad till ersättning av allmänna medel

på grund av att han i enlighet med stadgandet i 7 § första stycket epizootilagen

ställt till förfogande för honom tillgänglig arbetskraft och redskap,

som äro nödiga för vidtagande av smittreningsåtgärd. Har djurägare tillhandahållit

arbetskraft för handräckning för annat ändamål än för verkstäl
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

3

lande av dylika åtgärder är han däremot jämlikt 5 mom. berättigad till gottgörelse

av allmänna medel i den mån han för ändamålet måst anställa särskilda

arbetare eller arbetet utförts på övertid eller å sön- eller helgdag.

Inträffar mul- och klövsjuka, må medicinalstyrelsen, där Konungen så föreskrivit,

för sjukdomens hämmande besluta, att nedslaktning eller dödande

antingen av hel besättning, i vilken smitta inkommit eller misstänkes hava

inkommit, eller ock av vissa sjuka eller för sjukdom misstänkta djur skall

äga rum (5 § epizootilagen). Enligt föreskrift i 8 § nyssnämnda kungörelse

nr 106/1935 skall nedslaktning av friska djur, om vars avlivande sålunda förordnats,

för tillvaratagande av kött eller hudar, där så kan ske utan fara

för smittas spridande och där nedslaktning i dylik ordning kan antagas nedbringa

kostnaderna, verkställas i offentligt slakthus, under offentlig kontroll

ställd enskild slakteriinrättning, annan av medicinalstyrelsen godkänd lokal

eller å slaktautomobil. Vid anlitande för angivet ändamål av dylik inrättning

skall jämlikt 9 § 6 mom. kungörelsen ersättning härför ävensom för

transport av djuren till slaktplatsen gäldas av allmänna medel. Därest Kungl.

Maj :t finner särskilda omständigheter därtill föranleda, kan enligt föreskrift

i 8 mom. ersättning utöver vad sålunda föreskrivits för kostnad för dödande

eller oskadliggörande av djur samt för smittreningsåtgärder och därav förorsakad

förlust beredas djurägare av allmänna medel.

De allmänna grunderna angående försäkring med statsbidrag mot förluster

på grund av smittsamma husdjurssjukdomar äro meddelade i kungörelsen

den 26 juli 1926 (nr 389). Sådan försäkring skall avse, förutom annat, kostnad

för föreskrivna eller eljest nödvändiga desinfektionsåtgärder vid, bland

annat, mul- och klövsjuka, och ersättning för försäkringstagaren åvilande

kostnad för dylika åtgärder utgår jämlikt 2 § 5 mom. av kungörelsen med 3/4

av kostnadsbeloppet.

Gällande bestämmelser om smittreningsåtgärder innebära sålunda, att 1li

av kostnaderna härför ersättas av statsverket, medan jordägaren får vidkännas

återstående s/4 av kostnaderna, för den händelse han icke skyddat sig

häremot genom försäkring.

Tidigare framställningar m. m.

Kristianstads läns hushållningssällskap hemställde i skrivelse den 14 december

1938, att ersättning av allmänna medel måtte utgå för kostnader och

förlust åt ägare av kreatursbesättningar, som isolerats på grund av den pågåenda

mul- och klövsjukeepizootien. En likartad framställning gjordes den

15 i samma månad av Malmöhus läns hushållningssällskap.

I yttrande den 28 december 1938 över sistnämnda framställning anförde

medicinalstyrelsen bland annat följande.

Trots livlig propaganda för den statsunderstödda försäkringen från de

s. k. smittbolagens sida samt upprepade anmaningar till lantmän från styrelsen

och tjänsteveterinärer genom uppsatser i tidningar och tidskrifter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 295-

ävensom genom radioföredrag att medelst denna billiga försäkring skydda

sig mot förluster vid uppträdandet av smittsamma husdjurssjukdomar

vore anslutningen till denna försäkringsform från lantbrukarnas sida ganska

ringa. Av dem, som drabbats av sådan sjukdom, vore endast ett obetydligt

antal sådana försäkringstagare. Anledningen härtill vore enligt styrelsens

mening dels obekantskap med författningsbestämmelserna, dels ekonomiska

skäl. Vad beträffade mul- och klövsjukan hade intresset för försäkring i

smittbolag varit ännu mindre, så länge sjukdomen bekämpats medelst nedslaktningsmetoden.

Härvidlag gällde att så skyndsamt som möjligt förinta

en smittkälla och i arbetet därpå inginge desinfektionsförfarandet som ett

mycket viktigt led. Alla åtgärder vid nedslaktningsförfarandet syftade direkt

på att skydda omgivningen mot smitta och vöre alltså enligt styrelsens

uppfattning ett så gott som uteslutande allmänintresse.

Efter övergången till isoleringsmetoden måste kravet på största skyndsamhet

i åtgärderna eftersläppas i ej ringa grad. Det gällde nu ej längre

uteslutande skyddet för omgivningen utan även i större eller mindre grad

den enskilda djurägarens intressen. Desinfektionsarbetet kunde helt enkelt

icke vid användande av isoleringsmetoden utföras med den skyndsamhet,

som eljest vore önskvärd, ja nödvändig.

Att smitthärdarna så effektivt som möjligt oskadliggjordes ansåge styrelsen

emellertid under alla förhållanden vara ett statsintresse. Förlusterna

för den enskilde djurägaren vore så stora att kostnaderna för smittreningsarbetet

icke borde påläggas honom i den utsträckning, som författningsbestämmelserna

förutsatte. Saken skulle ställa sig annorlunda, därest tvångsförsäkring

infördes, varigenom kostnaderna för desinfektionsarbetet kunde

konsekvent uttagas enligt gällande bestämmelser.

Styrelsen hemställde fördenskull, att — därest icke tvångsförsäkring ansåges

böra införas — desinfektionskostnaderna vid mul- och ldövsjuka måtte

helt täckas av statsmedel. I

I en den 25 januari 1939 gjord framställning ifrågasatte medicinalstyrelsen,

huruvida icke med hänsyn till föreliggande förhållanden och med sikte

på nödvändigheten att under alla omständigheter snabbt få igångsätta desinfektion

vid nedslaktningsgårdar samtliga kostnader för smittreningsåtgärder

å sådana gårdar tillsvidare borde överflyttas på det allmänna. Till stöd

för framställningen anfördes, bland annat:

I fråga om anslutningen från djurägarnas sida tili den statsunderstödda

försäkringsverksamheten finge styrelsen framhålla, att av djurägarna i Skåne

mindre än 40 % skyddat sig mot förluster på grund av mul- och klövsjukan

genom försäkring. Ungefär samma procenttal uppvisade en av biträdande

överveterinären i Laholms tjänstgöringsdistrikt lämnad redogörelse beträffande

försäkringsfrekvensen inom distriktet. Av en av tjänsteveterinären i

Skara uppgjord förteckning över förekomsten av försäkring inom vederbörandes

verksamhetsområde framginge, att endast 15 %> av de djurägare, vars

besättningar drabbats av mul- och klövsjuka, innehaft försäkring. Då de icke

försäkrade djurägarna i regel tillhörde de mindre lantbrukarnas kategori,

skulle det enligt styrelsens mening vara väl berättigat att nu föreslå statsersättning

åt denna oskyddade grupp. Med tanke på att man emellertid härigenom

skulle premiera oförsiktigheten kunde detta dock näppeligen ifrågakomma.

Ett förslag att staten skulle helt övertaga desinfektionskostnaderna,

har styrelsen därför ansett böra omfatta samtliga djurägare.

Styrelsen ville vidare påpeka den stora olikhet beträffande desinfektions
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

5

kostnader, som rådde mellan små och stora djurbesättningar. En närmare

analys av det insamlade materialet visade oförtydbart, att ju mindre besättningen

vöre desto dyrare bleve åtgärderna. Inom den kategori, som omfattade

1—10 djur, utgjorde kostnaderna sålunda 53 kronor per enhet, medan

kostnaderna inom den avdelning, som omfattade de stora bestånden (över

100 djur), stannade vid omkring 15 kronor.

Styrelsen ville jämväl beröra den avsevärda skillnad i arbetslön (timpenning)

som nu rådde på ifrågavarande område, i det att arbetslönen växlat

mellan 65 öre per timme (lantarbetaravtalet) och 1 krona 2 öre — 1 krona

8 öre per timme enligt gällande grovarbetaravtal. Genom att fastställa normer

för arbetsfolkets betalning och uppgöra anskaffningskontrakt beträffande

arbetskraft har det synts styrelsen, att arbetet inom förevarande område

skulle kunna avsevärt förbilligas.

När det gällde smittreningsåtgärder borde bostadsfrågan icke tillmätas en

altför dominerande roll, då dessa kostnader i allt fall endast kunde beräknas

uppgå till 3 å 4 procent av totalkostnaderna för inlösen av de slaktade djuren.

Det viktigaste statsintresset vore, att smittämnet omedelbart tillintetgjordes,

varigenom först den radikala utvägen att nedslakta djuren bleve till helt avsedd

nytta.

Styrelsen ville därför påpeka, att stora svårigheter mötte att — åtminstone

beträffande gårdar med nedslaktade besättningar och med dem jämställda

isoleringsgårdar inom ett nedslaktningsområde -— lösa desinfektionsfrågan

på annat sätt än genom att å det allmänna överföra kostnaderna för hithörande

arbeten.

Vad därefter beträffade den grupp av desinfektioner, som utfördes inom

besättningar, där djuren genomgått sjukdomen och under tiden till friförklarandet

vore isolerade, bleve smittreningen delvis av annan karaktär. Den

rent principiella invändningen mot desinfektionskostnadernas överförande å

den enskilde djurägaren gällde dock med ökad styrka i sådana fall. Smittreningen

tillgrepes här uteslutande i syfte att hindra smittas spridande till

andra gårdar, varjämte dess genomförande uppställts såsom villkor för gårdens

rätt till fria förbindelser utåt. Ur dessa synpunkter vore det förståeligt,

att vederbörande djurägare, som ofta nog hårt drabbades av sjukdomen och

dess följder, kände desinfektionen såsom en ytterligare betungande pålaga.

Styrelsen finge slutligen framhålla svårigheterna i fråga örn tillämpningen

av stadgandet, att djurägare utan ersättning skulle ställa till förfogande tillgängliga

arbetskrafter och redskap, särskilt i de fall då försäkring varit i

gällande kraft. Önskvärt vore, att ett förtydligande av bestämmelserna på

denna punkt komme till stånd. Styrelsen ville ifrågasätta en ändring, syftande

till att endast djurägaren själv och hans familj skulle undantagas från

rätt till arbetsersättning.

Medicinalstyrelsen upptog sedermera i en den 2 januari 1939 dagtecknad

framställning frågan, huruvida kostnader för gravgrävning skulle kunna inbegripas

i de egentliga smittreningskostnaderna samt hemställde därvid, att

Kungl. Majit måtte med förtydligande av bestämmelserna på denna punkt

medgiva, att utgifter för gravgrävning måtte få gäldas av allmänna medel.

Styrelsen anförde, att gravgrävning, vilken enligt gängse språkbruk ej

kunde anses böra till de egentliga smittreningsåtgärderna, utfördes av folk,

som ej komme i beröring med den smittade gården och vilka således ej behövde

underkasta sig personlig desinfektion. I stor utsträckning anlitades

folk från vägstyrelserna eller personer med likartad yrkeskunnighet. Gravgrävningen

måste för att liava avsedd effekt genomföras med den allra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 295-

största skyndsamhet och på grund härav kunde den ej alltid helt förenas

med en stark ekonomisk planläggning av arbetet. Styrelsen uppgav, att ifrågavarande

utgifter uppginge till 15 å 20 % av den totala desinfektionskostnaden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anförde i en framställning i ämnet

bland annat följande:

På en gård hade djurbesättningen på grund av mul- och klövsjuka nedslaktats

och smittreningsåtgärder i enlighet med gällande bestämmelser verkställts.

Då den arbetskraft, som djurägaren kunde ställa till förfogande, ansåges

vara alltför fåtalig, tillkallades andra personer, vilka därtill förklarat

sig villiga, att biträda vid smittreningsarbetet. Då det ålåge djurägaren att

bestrida 3/4 av lönerna till ifrågavarande arbetare, hade länsstyrelsen till en

början sökt tillförsäkra dem deras ersättning genom överenskommelse med

jordägaren att mot lönerna svarande avdrag finge ske på den gottgörelse

av statens medel, som skulle utgå för de nedslaktade djurens värde, varefter

hela lönen skulle kunnat utbetalas av länsstyrelsen. Då djurägaren motsatte

sig detta och då andra möjligheter att ordna ersättningsfrågan prövats men

befunnits ogörliga, hade länsstyrelsen med hänsyn såväl till det allmännas

intresse som till angelägenheten för vederbörande att utbetalningen icke

bleve oskäligt fördröjd ansett sig böra ställa erforderligt belopp av allmänna

medel förskottsvis till förfogande för vederbörande landsfiskal med anmodan

att utbetala ifrågavarande lönelikvider och sedermera utkräva vad som därav

skulle belöpa på djurägaren. Med anmälan örn förhållandet hemställde länsstyrelsen

dels örn godkännande av den vidtagna åtgärden, dels ock om bemyndigande

att vid eventuellt uppkommande liknande fall förfara på enahanda

sätt.

Ytterligare må nämnas, att vissa andra framställningar gjorts rörande gäldandet

av statsmedel av desinfektionskostnaderna under pågående mul- och

klövsjukeepizooti.

Sistnämnda spörsmål upptogs även i ett flertal motioner vid årets riksdag.

I två likalydande motioner (1:22 och 11:51) påyrkades sålunda, att riksdagen

i skrivelse till Konungen ville hemställa om skyndsam utredning och

förslag om åtgärder i syfte att befordra arbetet för att förhindra spridandet

av mul- och klövsjukan och för att hindra följderna av sjukdomen ävensom

för att säkerställa djurägarna mot förluster, som direkt eller indirekt föranleddes

av sjukdomen, bland annat så att kostnaderna för sådan desinfektion,

som åvilade djurägare i samband med sjukdomen, gäldades av statsmedel

till den del, som icke kunde täckas genom statsunderstödd försäkring.

Motionärerna erinrade i motiveringen till motionerna till en början om de

utomordentliga förluster i olika avseenden såväl för de enskilda djurägarna

som för staten, som den nu pågående epizootien medfört. Någon som helst

tvekan syntes motionärerna icke kunna råda därom, att ett bekämpande av

sjukdomen vore en landsangelägenhet, av särskild betydelse på grund av

behovet att under nuvarande utrikespolitiska förhållanden inom landet upprätthålla

så goda och stora besättningar som möjligt. Djurägarna hade i

stor utsträckning icke vidtagit på dem ankommande åtgärder att säkerställa

sig mot de ekonomiska konsekvenserna, därest sjukdomen skulle träffa deras

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

7

besättningar. Det vore sålunda bekant att trots de ringa premierna ett

mycket stort antal djurägare icke tecknat försäkringar mot de förluster, som

kunde följa med sjukdomen. Det syntes rättvist, att staten helt ersatte den

desinfektion m. m., som föreskreves, evad det gällde vid nedslaktningen eller

vid isoleringen.

Vidare hemställdes i två likalydande motioner (1:32 och 11:68) bland

annat, att riksdagen måtte besluta, att alla av det allmänna vid nu pågående

och kommande epizooti påbjudna desinfektionsåtgärder, företagna för att bekämpa

smittsam kreaturssjukdom, måtte bekostas av statsmedel.

Jämväl i förevarande motioner fäste motionärerna uppmärksamheten vid

de stora kostnader, som såväl staten som de enskilda — jordbrukare eller

andra — fått vidkännas på grund av den pågående mul- och klövsjukeepizootien.

Vidare ville motionärerna framhålla den olikhet beträffande tolkningen

av gällande författningar på området som förekommit. I början av

farsoten, och detta gällde framför allt Malmöhus län, syntes länsstyrelserna

lia betalt eller förskotterat samtliga kostnader för i samband med utbrottet

förekommande gravgrävnings- och desinfektionsarbeten. Senare hade denna

tolkning övergivits och endast 1/i ansetts böra utgå av statsmedel under det

att U fått betalas av djurägaren eller — örn han innehaft försäkring — av

vederbörande bolag. Därigenom hade den situationen uppstått att statsverket

kunde komma att av djurägaren återkräva belopp, som redan hade utgivits

för fullgjort arbete.

Jordbruksutskottet, dit motionerna hänvisades, anförde i sitt utlåtande nr

25 — efter att ha omnämnt bland annat den igångsatta utredningen — i

huvudsak följande.

Uppenbarligen är det av största vikt, att allt göres för att förhindra muloch

klövsjukans inträngande och spridande i landet och att därför ifrågakommande

åtgärder, nedslaktning, isolering, desinfektion m. m., organiseras

och genomföras planmässigt. Sjukdomens skadeverkningar i form av djuröd!

mjölkförluster m. m. liksom kostnaderna för isolering och desinfektion

böra regleras med beaktande av både djurägarnas och det allmännas berättigade

intressen. Angeläget är ock, att försäkringsverksamhetens utformning

blir ändamålsenlig, vare sig försäkringen ordnas såsom frivillig eller

obligatorisk.

Den numera igångsatta sakkunnigutredningen synes inbegripa såväl ovanberörda

som övriga i föreliggande motioner upptagna spörsmål. Detta gäller

även yrkandet i motionerna I: 32 och II: 68, att riksdagen måtte besluta,

att kostnaderna för de under pågående epizooti redan vidtagna desinfektionsåtgärderna

skola helt bestridas av statsmedel. De sakkunnigas förslag i denna

fråga torde vara att förvänta så skyndsamt att frågan kan prövas före innevarande

riksdags avslutande.

Under åberopande av det anförda finner utskottet icke anledning att nu

föreslå någon riksdagens åtgärd på grund av de i ämnet väckta motionerna.

Utskottet hemställde, att motionerna måtte anses besvarade med vad utskottet

sålunda anfört.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak följande. Ersättning för smittreningsåtgärder,

som i enlighet med meddelade föreskrifter vidtagits i anledning

av mul- och klövsjuka, skall gäldas av allmänna medel. Härifrån

föreslås dock det undantaget, att ersättning ej skall utgå för redskap, som

djurägaren ställt till förfogande för ändamålet, eller för handräckning, som

lämnats av djurägaren eller dennes familjemedlemmar, tillhörande hans hushall.

Ersättning skall även utgå av allmänna medel för verkställande av gravgrävning

och för nedslaktning av djur i de fall då nedslaktningen sker annorledes

än å offentligt slakthus, under offentlig kontroll ställd enskild slakteriinrättning,

annan av medicinalstyrelsen godkänd lokal eller å slaktautomobil.

Redan enligt nu gällande bestämmelser skall ersättning utgå av allmänna

medel i sistberörda fall. De förordade bestämmelserna ha föreslagits

skola i viss utsträckning få retroaktiv verkan. Sålunda skall enligt förslaget

ersättning i förut omförmälda hänseende lämnas av statsmedel även i fråga

om åtgärder, som före de föreslagna nya bestämmelsernas ikraftträdande

vidtagits under den nu pågående mul- och klövsjukeepizootien. De sakkunniga

ha emellertid särskilt understrukit, att vad de nu förordat endast avser

provisoriska åtgärder i avbidan på de sakkunnigas slutliga förslag i ämnet.

Jag torde härefter få lämna en redogörelse för det huvudsakliga innehållet

i de sakkunnigas motivering till förslagen.

Till en början ha de sakkunniga lämnat vissa statistiska uppgifter

rörande den pågående mul- och klövsjukeepizootiens omfattning och

statsverkets kostnader i anledning av densamma. Enligt dessa uppgifter ha

i de 13 län, varest mul- och klövsjuka förekommit under den nu pågående

epizootien, för tiden intill den 28 februari 1939 sammanlagt 19,594 nötkreatur

nedslaktats och 148,316 nötkreatur isolerats. Sammanlagda antalet nötkreatur

i ifrågavarande län utgjorde enligt senast tillgängliga statistiska uppgifter

1,925,152. Av det totala svinbeståndet i nämnda län — 1,126,111 djur

— nedslaktades under samma tid 21,347 och isolerades 134,904. Såsom ersättning

för nedslaktade djur ha intill utgången av februari månad 1939 av

statsmedel utbetalats omkring 10,485,000 kronor, varvid dock är att märka

att till statsverket såsom ersättning för försålt kött återlevererats cirka

2,400,000 kronor. Vad beträffar de totala kostnaderna för desinfektion och

gravgrävning i anledning av mul- och klövsjukeepizootien, räknat för tiden

intill den 20 februari 1939, ha de sakkunniga hänvisat till vidstående tabell.

Av tabellen framgår, att totalkostnaden för desinfektionen kan beräknas

till i runt tal 927,500 kronor, av vilket belopp cirka 336,000 kronor motsvara

kostnader för desinfektion och gravgrävning i de fall, då nedslaktningsförfarandet

kommit till användning, och återstoden, 591,500 kronor, avse

smittreningskostnader då isoleringsmetoden anlitats. På statsverket belöpan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Desinfektionskostnader för tiden intill den 20 februari 1939.

Län

Antal nötkreatur

Kostnader för

desinfektion1

Summa

kostnader

kronor

nedslak-

tade

isolerade

vid ned- slagning

vid iso- lering

Södermanlands

län...........

14

780

780

Östergötlands

5 ...........

142

3,000

3,000

Jönköpings

> ...........

151

3,800

3,800

Kronobergs

J ...........

147

5,000

5,000

Kalmar

> ...........

189

1,700

1,700

Gotlands

T) ...........

20

720

720

Blekinge

» ...........

128

2,800

2,800

Kristianstads

> ...........

8,200

26,000

64,000

2104,000

168,000

Malmöhus

T> ...........

10,455

121,536

175,000

2 486,145

661,145

Hallands

> ...........

3,632

365

48.0U0

1,240

49,240

Göteborgs och Bohus

> ...........

307

6,000

6,000

Älvsborgs

> ...........

546

14,000

14,000

Skaraborgs

> ...........

663

110

11,200

175

11,375

19,594

148,011

336,000

591,560

927,560

de andel av dessa kostnader utgör således i runt tal

kronor, av vilket belopp enligt vad de sakkunniga uppgivit cirka 115,000

kronor utbetalats intill den 20 februari 1939. Av länsstyrelserna därutöver

utbetalade eller förskotterade medel ha de sakkunniga uppgivit kunna beräknas

till ungefär 245,000 kronor.

De sakkunniga ha såsom motivering för sitt förslag att

helt överflytta smittreningskostnaderna å statsverket

anfört i huvudsak följande.

Som ett skäl för att statsverket bör helt övertaga^ kostnaderna för smittreningsåtgärderna

torde till en början kunna framhallas, att dessa åtgärder

till övervägande del måste anses såsom en det allmännas angelägenhet. För

djurägaren, vars besättning redan drabbats av sjukdomen, har vidtagandet

av dessa åtgärder — vid det förhållande, att deras huvudsakliga syfte uppenbarligen

är att förhindra sjukdomens vidare spridning — icke något

större intresse. Det torde sålunda i fall, da nedslaktningsförfarandet icke

tillämpas, vara för honom tämligen likgiltigt, huruvida smittreningsåjgärder

vidtagas eller ej, då hans besättning ändock under förhållandevis lång tid

är immun mot smittan. Nedslaktas besättningen, förefinnes, i allt fall innan

djurägaren hunnit anskaffa en ny sådan, intet egentligt behov ur hans

synpunkt av smittrening. För det allmänna, som har ett starkt intresse att

hejda sjukdomen, är det däremot av största vikt att smittrening skyndsamt

och på det mest effektiva sätt kommer till stånd. I kampen mot sjukdomen

1 Häri inbegripet vid nedslagning jämväl gravgrävningskostnad.

2 Kostnaderna beräknade efter 4 kronor per nötkreatursenhet, vilken siffra erhållits genom

uppskattning av den verkliga medelkostnaden för cirka 65,000 djur.

927,500

= 231,800

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

har tydligt visat sig, att smittreningen är en mycket viktig åtgärd för sjukdomens

hejdande.

En annan synpunkt, som pekar mot att staten närmast bör bära kostnaderna

för smittreningen, är det förhållandet, att utförandet av densamma

helt regleras av statliga organ. Det ankommer enligt gällande bestämmelser

på de veterinära myndigheterna att bestämma omfattningen och sättet

för dessa åtgärders utförande. I praktiken synes i regel så ha tillgått, att

veterinären eller av vederbörande förordnad desinfektör kommit till gården

och med av dem anskaffat erforderligt materiel och lejt folk verkställt desinfektionen.

I förhållandevis få fall synes djurägaren själv ha påtagit sig

några av desinfektionsåtgärderna eller biträtt med deras utförande. Djurägaren

kan sålunda å ena sidan ej alls eller i allt fall ej i nämnvärd grad

påverka desinfektionsförfarandet men å andra sidan är han dock betalningsskyldig

för största delen av kostnaderna därför. Detta måste uppenbarligen

framstå såsom högeligen obilligt, i synnerhet med hänsyn till att kostnaderna

pa sina hall stigit till icke obetydliga belopp. Kostnaderna hava

sålunda, där nedslaktning ägt rum, i enstaka fall på mindre gårdar uppgått

till 70—90 kronor per nötkreatursenhet.

För närvarande finnes visserligen möjlighet för djurägaren att erhålla försäkring

hos de statsunderstödda försäkringsbolagen för täckande av den del

av smittreningskostnaderna, som ej påvilar staten. Såsom framgår av vad

tidigare anförts, har emellertid denna utväg endast i förhållandevis ringa

utsträckning anlitats. I Skåne synas vid epizootiens början endast omkring

40 procent av besättningarna hava varit försäkrade. I övriga nu berörda

län är procentsatsen vida mindre. Flertalet djurägare hava sålunda drabbats

av betydande kostnader, vilka de såsom regel icke torde ha varit beredda

att mota. Det är ock att märka, att kostnaderna för desinfektionsåtgärderna

stigit till relativt större belopp för jordbrukare med mindre besättmngar

än när fråga varit örn större sådana. Smittreningskostnaderna hava

salunda drabbat djurägarna ganska ojämnt och hårdast sådana bland dessa,

vilka i regel torde ha den minsta ekonomiska bärkraften.

Det kan icke bortses från att en fördel även skulle vinnas genom att staten

övertoge kostnaderna i nu ifrågavarande avseende därutinnan, att smitt - renmgsatgärderna då säkerligen skulle snabbare komma till utförande. Vikten

av att genom ett skyndsamt ingripande söka förebygga smittspridning

aJ; 1upPenbar- Ju snabbare smittreningsåtgärderna vidtagas, desto större

ettekt lia de till förhindrande av smittans spridande.

Av de införskaffade uppgifterna framgår, att kostnaderna för smittremngsatgärderna

kunna för den enskilde komma att uppgå till synnerligen

betydande belopp och att deras överförande helt och hållet på statsverket

komnie att medföra dryga utgifter för statskassan. De sakkunniga finna

emelleitid de skäl, som tala för att berörda kostnader övertagas av staten,

vara av den styrka, att de ökade krav på staten, som därav skulle uppstå’

icke ta tillmans någon avgörande betydelse vid lösandet av den föreliggandff.

.gan‘ Hänsyn får även tagas till att genom smittreningens snabbare

utgörande statens övriga kostnader för sjukdomen kunde väsentligt nedbringas.

Det ma framhållas, att i förhållande till övriga kostnader för statsverket

i anledning av epizootien smittreningskostnaderna komma att vara

av relativt underordnad betydelse. Såsom av utredningen framgår, torde

smittreningskostnaderna i fall, då nedslaktningsförfarandet använts, icke

komma att överstiga ens 3 å 4 procent av statens utgifter för inlösen av nedslaktade

besättningar.

Under den allmänna diskussionen rörande spörsmålet, huru en lämplig

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

11

fördelning av smittreningskostnaderna mellan staten och djurägaren bör ske,

har även framförts den tanken, att staten skulle ikläda sig kostnaderna för

dessa åtgärder endast i de fall då nedslaktningsförfarandet komme till användning.

Såsom skäl för denna uppfattning har huvudsakligen åberopats,

att ett snabbt ingripande här vore särskilt av nöden och att, då staten toge

hand om djurbesättningen, den även borde ombesörja smittreningen. De

sakkunniga kunna icke finna de för denna lösning av frågan framförda skälen

bärande. Det måste fastslås, att vare sig nedslaktnings- eller isoleringsförfarandet

kommer till användning samma intresse för staten förefinnes för

att en snabb desinfektion kommer till stånd. Ur det allmännas synpunkt föreligger

sålunda icke något skäl att göra skillnad i fråga örn kostnaderna

vid de olika bekämpningsmetoderna. För djurägaren åter måste en sådan

lösning av frågan te sig synnerligen obillig. Vid nedslaktningsförfarandets

tillämpande erhåller han ersättning för djuren och smittreningen är dessutom

enkel att genomföra. I de fall, då isoleringsförfarandet kommer till

användning, drabbas djurägaren av förluster på grund av djurens sjukdom.

Desinfektionen ställer sig för djurägaren besvärligare, då densamma måste

ske medan djuren äro kvar i ladugården. Erinras må jämväl i detta sammanhang,

att Kungl. Maj:t genom beslut den 6 mars 1925 medgivit, att under

den åren 1925—1927 rådande mul- och klövsjukeepizootien inom område,

där nedslaktningsmetoden icke skulle tillämpas, kostnaderna för desinfektion

å gård, där av sjukdomen smittad besättning icke nedslaktats, finge

bestridas av statsmedel.

Med hänsyn till det anförda hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå,

att statsverket helt övertager kostnaderna för smittreningsåtgärderna. I samband

härmed bör dock noggrant undersökas i vad mån en förenkling och

ett förbilligande av ifrågavarande åtgärder kunna ske utan att åtgärdernas

effektivitet eftersättes. I enlighet med det uppdrag, de sakkunniga erhållit

har förberedande utredning i hithörande hänseende igångsatts och torde

förslag i ämnet komma att av de sakkunniga avgivas så snart denna utredning

avslutats.

I fråga örn ersättning för arbetskraft, som ställes till för*„ ,

gande vid bekämpandet av ifrågavarande epizooti, lia de sakkunniga framhållit

följande.

I överensstämmelse med den av de sakkunniga förordade ändringen rörande

ersättning för smittreningskostnaderna torde staten även böra lämna

djurägaren ersättning för arbetskraft, som kan ställas till förfogande för desinfektionsåtgärdernas

vidtagande. Ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna

i ämnet, enligt vilka djurägare icke är berättigad till gottgörelse

på grund av att han ställt för honom tillgänglig arbetskraft till förfogande,

skulle sannolikt leda till att erhållandet av biträde av sådan arbetskraft

komme att försvåras. Då den av djurägaren disponerade arbetskraften

ofta torde bliva billigare än för tillfället lejda arbetare från annat håll,

skulle följden av de nuvarande bestämmelsernas bibehållande endast bli

ökade kostnader för statsverket.

Beträffande det av de sakkunniga i det föregående förordade förslaget att

ersättning skall utgå till sådan för djurägaren tillgänglig arbetskraft, som av

honom ställts till förfogande, vilja de sakkunniga emellertid göra en reservation

så till vida, att det icke torde vara lämpligt, att djurägaren själv eller till

hans familj börande personer erhålla ersättning för det arbete, de utföra

för sjukdomens bekämpande. De sakkunniga vilja erinra, att i motsvarande

fall på andra områden denna ståndpunkt intagits av statsmakterna. Enligt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

de nyligen utfärdade bestämmelserna angående ersättning för deltagande i

släckning av skogseld m. m. (S. F. S. nr 744/1938) erhålla sålunda skogsägaren

och hans familjemedlemmar icke någon ersättning för sitt arbete i samband

med skogsbrands bekämpande.

Till stöd för förslaget rörande ersättning för gravgrävning soch

nedslaktningskostnaderna ha de sakkunniga anfört följande.

Vad angår det av medicinalstyrelsen framställda yrkandet, att jämväl kostnaderna

för grävning av gravar för de dödade djuren måtte gäldas av statsmedel,

få de sakkunniga anföra följande. För närvarande torde gravgrävningen

såsom regel ha skett icke av djurägaren utan av genom vederbörande

veterinärers försorg lejd arbetskraft. På vissa håll synes härför ha använts

vägstyrelsernas arbetsfolk. Så har skett dels därför att den största

snabbhet varit av nöden att få gravar iordningställda och dels med hänsyn

till att risken för smittspridning därigenom kunnat minskas. Enligt gällande

bestämmelser angående ersättning till djurägaren är denne såsom huvudregel

berättigad till ersättning, då han tillhandahållit lejd arbetskraft. I anslutning

till gällande bestämmelser torde sålunda, då det förut berörda tillvägagångssättet

vid gravgrävning kommit till användning, staten böra stå

för kostnaderna. Att i de fall, då djurägaren ställer eget folk till förfogande

för gravgrävning, låta honom själv bära kostnaderna synes obilligt och

kommer uppenbarligen att leda till att han icke låter egen arbetskraft biträda.

Med hänsyn till det anförda ansluta de sakkunniga sig till medicinalstyrelsens

framställning i ämnet.

Jämlikt gällande bestämmelser utgår ersättning för bestyret med nedslagning

av djur i sådana fall, då nedslaktningen verkställes med anlitande av i

8 § kungörelsen nr 106/1935 omförmälda inrättningar. För fall, då så ej

sker, synes anledning saknas att med avseende å ersättningsfrågan göra någon

åtskillnad mellan gravgrävningskostnader och nedslaktningskostnader.

De sakkunniga föreslå fördenskull, att staten övertager jämväl sistnämnda

kostnader.

Beträffande förslaget att de av de sakkunniga förut förordade

bestämmelserna även skola få retroaktiv verkan

ha de sakkunniga i huvudsak yttrat följande.

För den händelse Kungl. Majit skulle biträda de sakkunnigas förslag att

smittreningskostnaderna i fortsättningen tillsvidare må utgå av statsmedel i

den utsträckning, som sålunda förordats, uppstår frågan, huruvida ett dylikt

övertagande av kostnaderna skall givas retroaktiv verkan, räknat från tidpunkten

för epizootiens början i maj månad 1938. För att möjliggöra smittrenings

verkställande hava såsom förut framhållits medel för ändamålet i

viss omfattning av det allmänna utbetalats eller förskjutits särskilt då fråga

varit om djurägare nied svag ekonomi. Att i dessa fall återkräva den på

djurägarna belöpande andelen skulle i många fall framstå som uppenbart

obilligt. Överhuvud synas de i det föregående angivna skälen för att statsverket

skulle helt övertaga kostnaderna för smittreningsåtgärderna äga huvudsaklig

giltighet jämväl beträffande de under pågående epizooti uppkomna

_ kostnaderna av denna art. Efter övervägande av skilda tänkbara

möjligheter till frågans lösning hava de sakkunniga därför stannat vid att

föreslå, att staten måtte övertaga samtliga hittillsvarande smittreningskostnader

till följd av nu pågående epizooti. Visserligen kunde ifrågasättas, hu
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

13

ruvida staten skulle gälda smittreningskostnader i de fall, då försäkring tagits.

En dylik ståndpunkt måste emellertid i viss mån te sig såsom en obillighet

mot de djurägare, som tagit försäkring. Skulle bolagen få betala kostnaderna

för smittreningen, torde det icke vara uteslutet att för några av

dem en efterdebitering å försäkringstagarna måste äga rum. En omtänksam

djurägare, vilken i enlighet med statens intentioner tagit försäkring,

skulle då komma att ställas i ett sämre läge än den, som underlåtit att taga

försäkring. Härtill kommer att vid en epizooti av den våldsamma kraft,

varom nu är fråga, staten på grund av bestämmelserna i försäkringsförordningen

torde i viss utsträckning få bispringa bolagen. Vid nu angivna förhållanden

anse de sakkunniga sig böra förorda, att statsverket övertager

kostnaderna även i de fall, då försäkring tagits.

De sakkunniga ha beräknat, att de merkostnader, som beträffande

den nu pågående epizootien uppkomme för statsverket vid bifall till de

sakkunnigas förslag, enligt de i det föregående meddelade preliminära uppgifterna

skulle uppgå till omkring 700,000 kronor, varav 250,000 kronor avse

kostnader vid nedslaktningsförfarandet och 450,000 kronor vid isoleringsförfarandet.

Vidkommande frågan om sättet för utbetalning av ersättning

för nu ifrågavarande kostnader ha de sakkunniga föreslagit, att de i

11 § kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) meddelade föreskrifterna i tilllämpliga

delar borde gälla för här avsett fall.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag ha i de avgivna yttrandena vunnit allmän anslutning.

Endast statskontoret samt länsstyrelsen och länsveterinären i Göteborgs

och Bohus län ha avstyrkt förslagen.

Ur yttrandena må här återgivas följande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har, med hänsyn till att de av de sakkunniga

framlagda förslagen anknyta till bestämmelserna i epizootilagen,

ansett det riktigare att de föreslagna bestämmelserna om ersättning av allmänna

medel för vissa smittreningsåtgärder icke allenast inskränkas till

dylika åtgärder i anledning av mul- och klövsjuka utan formuleras så, att

desamma komma att omfatta dylika åtgärder för samtliga i epizootilagen

omförmälda smittsamma husdjurssjukdomar.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, huruvida det icke vore lämpligare,

att kostnader, som enligt de sakkunnigas förslag skulle åvila statsverket,

utbetalades direkt av statsmedel på samma sätt som skedde med ersättningarna

för vakthållning och dylikt. Härigenom skulle undvikas den

olägenhet, som kunde uppstå i fall då djurägaren vore insolvent eller desinfektionsmanskapet

eljest kunde lia svårigheter att utfå sin ersättning av djurägaren.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, huruvida icke till tryggande

av att sparsamhet iakttages vid smittreningens verkställande viss mindre

del av kostnaderna därför borde stanna å djurägaren.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 295.

Statskontoret har anfört i huvudsak följande.

Statskontoret måste för sin del finna det mindre lämpligt att, på sätt som

föreslagits, vissa detaljåtgärder beträffande den statliga understödsverksamheten

vid de smittsamma husdjurssjukdomarnas bekämpande skulle vidtagas,

innan ännu utredningen rörande de allmänna riktlinjerna för denna verksamhet

ens hunnit över det förberedande stadiet. Redan av denna anledning

anser sig statskontoret icke kunna förorda bifall till de sakkunnigas förslag.

Härutöver vill statskontoret framhålla följande.

De sakkunniga hava ifråga örn smittreningskostnaderna uttalat, att dessa

kostnader hänförde sig till åtgärder, vilkas vidtagande till övervägande del

måste anses såsom en det allmännas angelägenhet och vilkas utförande helt

reglerades genom statliga organ. Statskontoret vill påpeka, att denna synpunkt

måste hava övervägts även vid den utredning, som föregick utfärdandet

av de i kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) intagna ersättningsbestämmelserna,

ehuru den då icke ansågs böra föranleda till att staten övertog samtliga

kostnader för berörda åtgärder. Statskontoret vill därjämte framhålla,

att — såsom även de sakkunniga synas hava medgivit •— den enskilde djurägaren,

vilkens besättning drabbas av mul- och klövsjuka, dock icke kan anses

vara helt utan ekonomiskt intresse av åtgärdernas företagande. Därest sjukdomen

bekämpas med nedslaktningsmetoden, är desinfektionen ägnad att

förebygga smittoövergång på en ny besättning. Samma nytta måste den, då

isoleringsmetoden tillämpas, anses medföra i det fall att besättningen utökas

med djur från annat håll. Även i andra hänseenden lära de statliga åtgärderna

kunna vara till fördel för den djurägare, vilkens besättning lider av

sjukdomen. Statskontoret anser sig jämväl böra erinra, att enligt nu gällande

regler den ersättning, som i anledning av statsingripandet utgår, i vissa fall

kan hålla djurägaren skadeslös även för sådan förlust, som skolat uppkomma

oberoende av statsingripandet. Vid nedslaktning erhåller nämligen

djurägaren gottgörelse utan hänsyn till att djur kunnat avlida av själva sjukdomen

eller att djuren kunnat ådraga sig följdsjukdomar. Det förefaller

fördenskull statskontoret, som örn smittreningskostnadernas i viss mån allmänpreventiva

karaktär icke utan vidare kan anses utgöra tillräckligt underlag

för ett krav på principiell skyldighet för staten att ersätta just dessa

kostnader.

Statskontoret kan — i motsats till de sakkunniga — icke finna det rimligt,

att de djurägare, vilka underlåtit att förskaffa sig försäkringsskydd, skola

för sin försumlighet premieras genom tilldelning av statsunderstöd. Statskontoret

anser sig med avseende härå böra erinra, att kungörelsen den 12

april 1935 (nr 106) vid utbrottet av mul- och klövsjukan i maj 1938 varit

i kraft under så lång tid, att dess innehåll, enligt ämbetsverkets förmenande,

bort vara bekant för landets samtliga djurägare, att med hänsyn till den korta

karenstiden för den statsunderstödda försäkringen djurägarna även efter

epizootiens utbrott haft vidsträckt möjlighet att skydda sig mot förluster

genom försäkring samt att premierna för denna försäkring hållits synnerligen

låga, i allmänhet högst 14 öre per 100 kronors försäkringssumma.

De sakkunniga hava förordat, att jämväl då försäkring föreligger ersättning

för smittreningskostnader helt skulle utgå av allmänna medel. Statskontoret

skulle för sin del hava funnit det mera rimligt, om de sakkunniga

till understödjande av de i kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 389) omförmälda

försäkringsbolagen föreslagit ändrade grunder för det till dessa bolag utgående

statsbidraget. Härigenom skulle hava skapats en stimulans för djurägarna

att genom försäkring skydda sig mot vidare förluster under den alltjämt

pågående mul- och klövsjukan. Den av de sakkunniga förordade an
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 295-

15

ordningen kan statskontoret icke biträda. Att låta statsbidrag utgå, då

vederbörande redan genom försäkring äro säkerställda för eventuella förluster,

bör enligt statskontorets mening icke komma ifråga. Att märka är

ock, att dessa bidrag sammanlagt skulle komma att uppgå till ett högst betydande

belopp. Enligt vad som under hand uppgivits komma två av de hithörande

försäkringsinrättningarna -—• Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening

och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga krealursförsäkringsförening

— att verkställa efterdebiteringar å delägarna å tillhopa

cirka 253,000 kronor. Samma föreningar äro enligt uppgift berättigade

till statsbidrag enligt kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 389) å sammanlagt

omkring 218,000 kronor. Därjämte lärer, efter vad som meddelats, ytterligare

en försäkringsinrättning komma att ställa anspråk på statsbidrag.

Försäkringsinrättningarnas behov av efterdebitering och statsbidrag lärer

huvudsakligen vara orsakat av utgifter för desinfektionskostnader. Då vidare

för rätt till statsbidrag förutsättes, att det s. k. säkerhetstillägget, ränteavkastningen

å vederbörande bolags reservfond och till viss del reservfondens kapital

dessförinnan skola hava tagits i anspråk, synes den föreslagna ersättningen

till försäkringstagare och försäkringsbolag utgöra den större delen av de till

cirka 700,000 kronor uppskattade totalkostnaderna för sakkunnigförslagets

genomförande. Statskontoret anser det härav även framgå, att sagda förslag

givits en räckvidd, som icke ens med de sakkunnigas utgångspunkter kan

anses försvarlig.

I fråga om rätt till ersättning för nedslaktnings- och gravgrävningskostnader

vill statskontoret framhålla, att därest Kungl. Majit skulle finna skäligt

att medgiva dylik rätt, ersättningen i varje fall torde böra begränsas till viss

del av den enskilde djurägarens kostnader.

Med avseende å den av de sakkunniga förordade retroaktiva tillämpningen

av eventuella bestämmelser i ämnet vill statskontoret framhålla, att det vill

förefalla ämbetsverket, som om det knappast kan anses lämpligt att med avseende

å dessa bestämmelser införa retroaktivitet, i all synnerhet som därigenom

icke skulle ernås ett snabbare ingripande från statens sida till förhindrande

av smittans spridning.

Beträffande den i utlåtandet framlagda kostnadsberäkningen vill statskontoret

påpeka, att det av de sakkunniga angivna kostnadsbeloppet — 700,000

kronor — synes vara något för lågt, då dels de sakkunniga från den totala

kostnadssumman -— 927,560 kronor — avdragit en fjärdedel av denna summa,

vilken i sig innesluter såväl de rena desinfektionskostnaderna som ock kostnaderna

för handräckning vid desinfektion och gravgrävning, medan rätteligen

hänsyn bort tågås allenast till förstnämnda kostnader, dels ock, såvitt

statskontoret kunnat finna, kostnaderna för motsvarande åtgärder beträffande

nedslaktade och isolerade svin icke medtagits.

Riksräkenskapsverket har uttalat betänkligheter mot att giva de föreslagna

bestämmelserna retroaktiv verkan. Ämbetsverket har vidare rörande sättet

för utbetalande av ersättningarna anfört följande.

De sakkunniga hava i fråga om sättet för utbetalning av ersättning för

ifrågavarande kostnader för smittreningsåtgärder samt för handräckning för

verkställande av gravgrävning och för nedslaktning av djur föreslagit, att

de i 11 § klinge'')reisen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter

angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar meddelade föreskrifterna

skola i tillämpliga delar gälla. Såsom framgår av nyssnämnda

paragraf åligger det vederbörande länsstyrelse att utanordna de ersättningsbelopp,

som jämlikt kungörelsen skola utgå till djurägare. Riksräkenskaps
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunni. Maj.ts proposition nr 295.

Departements
chefen.

verket vill emellertid framhålla, att starka skäl synas tala för att utbetalandet

av sådana kostnader, vilka föranledas av smittsamma husdjurssjukdomar,

omhänderhaves centralt av medicinalstyrelsen. En dylik centralisering

av dessa utbetalningsärenden skulle otvivelaktigt medföra, att utbetalningarna

bomme att ske på ett mera enhetligt sätt än vad som kan bliva

fallet, så länge länsstyrelserna handhava dessa uppgifter, varjämte det av

riksräkenskapsverket ifrågasatta tillvägagångssättet skulle skapa ökade möjligheter

att kontrollera och övervaka utgifterna för nu omhandlade ändamål.

Visserligen skulle en centralisering till medicinalstyrelsen av ifrågavarande

utbetalningsärenden erfordra någon förstärkning av arbetskrafterna å medicinalstyrelsens

kameralbyrå under tider av mera omfattande epizooti, men

den härav föranledda kostnadsökningen bör enligt riksräkenskapsverkets

uppfattning vägas mot fördelen av att dessa understundom synnerligen avsevärda

ersättningar utbetalas och redovisas efter fullt enhetliga normer.

Härtill kommer att länsstyrelserna genom den föreslagna anordningen skulle

i någon mån beredas en välbehövlig lättnad i arbetet. I detta sammanhang

torde böra erinras att riksräkenskapsverket redan i underdånigt utlåtande

den 20 januari 1937 angående länsstyrelsernas organisation jämte därmed

sammanhängande spörsmål ifrågasatt överflyttande av utbetalningsärenden

rörande vissa i anledning av smittsamma husdjurssjukdomar uppkomna

kostnader från länsstyrelserna till medicinalstyrelsen.

Enligt gällande bestämmelser är statens ersättningsskyldighet för desinfektionskostnaderna

vid mul- och klövsjuka begränsad till en fjärdedel av

samma kostnader. Såsom framgår av vad förut anförts ha emellertid bestämmelserna

rörande statens medverkan vid bekämpandet av mul- och

klövsjukan delvis blivit felaktigt tillämpade därigenom, att under nedslaktningsförfarandet

vid epizootiens tidigare skede inom vissa län ersättning utbetalats

av statsmedel för samtliga kostnader för smittrening. Sedan berörda

felaktiga utbetalningar observerats, erinrade Kungl. Majit i cirkulärskrivelse

den 9 december 1938 örn författningsbestämmelsernas innehåll.

Härefter skedde utbetalningarna i enlighet med föreskrifterna. Från skilda

håll ha emellertid framställningar gjorts därom, att staten skulle helt övertaga

kostnaderna för desinfektionen. Vissa av dessa framställningar ha

uppenbarligen föranletts av den tidigare felaktiga tillämpningen av författningsbestämmelserna.

Flera skäl synas tala för att såsom ett provisorium, intill dess statsmakterna

— sedan pågående utredning slutförts — fastställt nya grunder för

statens medverkan till sjukdomens bekämpande, ersättning lämnas av statsmedel

för samtliga kostnader för smittrening under rådande mul- och klövsjukeepizooti.

Beträffande de fall, där, såsom nyss framhållits, samtliga desinfektionskostnader

gäldats av statsmedel, synes ett återkrävande över hela linjen från

djurägarna av dessa medel näppeligen böra komma i fråga. För djurägare

med små tillgångar skulle detta kunna få svåra ekonomiska följder. Man

torde också ha att räkna med att ett återkrävande, då det här gäller ett

ganska stort antal fall, skulle bliva förenat med åtskilliga administrativa

olägenheter. Men om ett efterskänkande av återbetalningen i nu åsyftade

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

17

lali äger runi, måste det uppenbarligen framstå såsom mindre rättvist för

de djurägare, vilkas djur senare drabbats av sjukdomen, att nödgas gälda

ifrågavarande kostnader, under det att de djurägare, vilkas besättningar

sjukdomen drabbat under epizootiens tidigare skede, icke betungas med

några utgifter för samma ändamål. Såsom framgår av vad de sakkunniga

anfört hade djurägarna vid epizootiens utbrott endast i förhållandevis ringa

utsträckning genom försäkring skyddat sig för kostnader och förluster på

grund av mul- och klövsjuka. Särskilt torde detta gälla djurägare med

mindre besättningar. Anledningen härtill torde vara att söka i svag ekonomi

och bristande kännedom om författningarnas innehåll. Såsom framgår

av de sakkunnigas utredning lia kostnaderna för smittreningen ofta stigit

lill högst avsevärda belopp. Kostnaderna ha ställt sig förhållandevis högre

för mindre besättningar och sålunda i regel kommit att hårdare drabba vissa

ekonomiskt svagare situerade djurägare. Jämlikt gällande bestämmelser

ankommer det på vederbörande veterinära myndigheter att föreskriva omfattningen

av smittreningsåtgärderna, och den enskilde djurägaren kan icke

påverka desinfektionsförfarandet eller i nämnvärd grad inverka på kostnaderna

för detsamma.

På grund av vad sålunda anförts kan jag — utan att dock därigenom

vilja taga ståndpunkt lill frågan huruvida och i vad mån staten vid utformningen

av nya bestämmelser i ämnet bör bära smittreningskostnaderna

— tillstyrka, att staten påtager sig kostnaderna för desinfektionen under den

nu pågående epizootien såväl för den tid som epizootien pågått som ock under

tiden intill dess nya bestämmelser kunna komma att bliva utfärdade. Ökningen

i statsverkets utgifter vid gäldandet av nu ifrågavarande kostnader

kommer enligt de sakkunnigas beräkningar att intill den 20 februari 1939

uppgå till omkring 695,700 kronor. Härav är emellertid redan guldet genom

förskotteringar eller annorledes ett belopp av cirka 245,000 kronor. I detta

belopp lia även inräknats kostnaderna för gravgrävning, vilka redan på

grund av gällande bestämmelser i viss utsträckning torde påvila statsverket.

Den ytterligare ökningen skulle således stanna vid cirka 450,000 kronor. Att

beräkna de kostnader, som en dylik överflyttning efter nyssnämnda dag kommer

att medföra för statsverket, låter sig svårligen göra. Den pågående mulocli

klövsjukeepizootien synes emellertid i varje fall för närvarande vara i

utdöende. Kommer densamma icke att ånyo blossa upp, torde statsverkets

kostnader i fortsättningen icke bliva av större omfattning. Genom ett förbilligande

av smittreningskostnaderna torde även en sänkning av statsverkets

utgifter härför kunna ske. Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört

synas numera smittreningskostnaderna kunna nedbringas till i genomsnitt

fyra kronor per nötkreatursenhet. Tidigare lia dessa kostnader varit

väsentligt högre.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle medföra, att även försäkringsbolagen

skulle erhålla gottgörelse för vad de utgivit i ersättning för

desinfektionskostnaderna. Flir vissa djurägare, vilka lia sina djur försäkrade,

skulle detta medföra en direkt fördel. För närvarande finnas fyra

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 295. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

statsunderstödda försäkringsbolag, nämligen Försäkringsbolaget för smittsamma

husdjurssjukdomar, ömsesidigt, Skånska lantmännens ömsesidiga

kreatursförsäkringsförening, Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening

samt Älvsborgs m. fl. läns häst- och nötkreatursförsäkringsbolag

(ömsesidigt). Av dessa bolag komma enligt vad jag inhämtat

de två Skånebolagen att bliva nödsakade att till mötande av ersättningsanspråken

från försäkringstagare verkställa efteruttaxeringar. I fråga örn de två

övriga bolagen torde i varje fall med den utbredning epizootien hittills haft

efteruttaxeringar icke bliva behövliga. Det är att märka, att Älvsborgs m. fl.

läns häst- och nötkreatursförsäkringsbolag endast haft mycket obetydlig

känning av epizootien. Enligt uppgift från bolaget skulle ersättningsanspråken

för desinfektionskostnaderna röra sig om endast några hundratal kronor.

Försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar har däremot ganska

betydande ersättningar att erlägga för desinfektionskostnader. Emellertid

kunna enligt vad från bolaget upplysts kraven på dylika ersättningar mötas

med för denna försäkringsform disponibla medel. För försäkringstagarna

hos de två Skånebolagen skulle ett genomförande av de sakkunnigas

förslag medföra en viss fördel såtillvida att i anledning därav efteruttaxeringarna

skulle kunna nedbringas. Enligt vad som upplysts pågå emellertid för

närvarande underhandlingar om sammanslagning mellan Försäkringsbolaget

för smittsamma husdjurssjukdomar och Skånska lantmännens kreatursförsäkringsförening.

Denna sammanslagning synes bliva till gagn för båda

bolagens försäkringstagare. Densamma torde dock icke kunna komma till

stånd med mindre de sakkunnigas förslag genomföres. Då en förutsättning

för tillfredsställande försäkring torde vara, att mera bärkraftiga försäkringsföretag

finnas, förväntar jag, att nyssberörda förhandlingar lämna positiva

resultat.

Då såsom framgår av vad jag förut anfört vissa fördelar komma att uppstå

för försäkringstagare, vilkas besättningar drabbats av mul- och klövsjuka

under den nu pågående epizootien, vid ett genomförande av de sakkunnigas

förslag även såvitt angår retroaktiv hjälp åt dessa djurägare synes

i regel något undantag från den föreslagna regeln om statens övertagande

av smittreningskostnaderna, såvitt angår bolagen, icke böra göras. Att helt

lämna de djurägare, som tagit försäkringar, utanför den ifrågasatta hjälpen

synes mig icke skäligen kunna ifrågakomma. Det torde få ankomma på

Kungl. Majit att med hänsyn till omständigheterna pröva omfattningen av

den hjälp, som bör lämnas bolagen.

Den av mig nu förordade lösningen av frågan örn statens övertagande av

smittreningskostnaderna under den pågående mul- och klövsjukeepizootien

torde icke ur alla synpunkter kunna anses helt tillfredsställande. Emellertid

har vid övervägande av olika möjligheter till spörsmålets lösning något

förslag, som bättre tillgodoser kraven på rättvisa och billighet, icke stått att

linna.

Vad angår de sakkunnigas förslag, att staten även i regel bör lämna djurägare

ersättning för arbetskraft, som ställts till förfogande för desinfektions
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

åtgärdernas vidtagande, kan jag biträda detsamma. De nu gällande föreskrifterna

ha icke visat sig fullt tillfredsställande. Den av djurägama anställda

arbetskraften har på grund av ersättningsbestämmelsernas innehåll ofta

icke kommit till användning, vilket medfört att arbetskraft, som varit ganska

väsentligt dyrare, måst anskaffas. Till den av de sakkunniga föreslagna

bestämmelsen att ersättning icke skall utgå till djurägare eller de av dennes

familjemedlemmar, som tillhöra hans hushåll, kan jag icke helt ansluta mig.

Att djurägaren själv eller hans hustru icke erhåller ersättning för sitt arbete

vid desinfektionen synes skäligt. Däremot torde det komma att framsta

såsom obilligt, att djurägarens söner eller andra familjemedlemmar, vilka

ofta arbeta mot lön och sålunda motsvara lejd arbetskraft, icke skulle kunna

tillerkännas ersättning för sitt arbete vid desinfektionen. Begränsningen

i ersättningsrätten bör enligt min uppfattning endast gälla för djurägaren ■

själv och hans hustru. n

De av de sakkunniga framförda förslagen därom att ersättning skall utgå

även för gravgrävning och nedslagning kan jag biträda. Ersättning bör

dock ej utgå till djurägaren själv. Såväl nu ifrågavarande ersättningsrätt

som rätten till ersättning för arbetskraft, som ställts till förfogande för smittrening,

torde böra gälla icke blott tillsvidare utan även för hela den tid den

nu pågående epizootien tidigare härjat.

I likhet med de sakkunniga vill jag framhålla att de nu föreslagna bestämmelserna

böra betraktas såsom provisoriska i avbidan på att de förslag,

som torde bliva en följd av de sakkunnigas arbete, kunna komma att leda

lill ny lagstiftning i ämnet.

De nu ifrågasatta ändrade föreskrifterna rörande ersättning till djurägarna

torde böra träda i kraft så snart ske kan. Ansökan om utbekommande

av de retroaktiva ersättningarna torde böra ingivas till länsstyrelsen inom

tid som Kungl. Majit bestämmer. Det har nämligen visat sig, att den tid av

tre månader efter ersättningsanspråkets uppkomst, inom vilken enligt bestämmelserna

i 8 § tredje stycket av epizootilagen anspråk på ersättning

skall göras hos vederbörande länsstyrelse, torde vara för kort.

De av riksräkenskapsverket föreslagna ändringarna i sättet för ersättningarnas

utbetalande finner jag beaktansvärda. Dock torde frågan härom få anstå

till dess de sakkunniga avgivit sina slutliga förslag.

Särskilda medel synas icke behöva ställas till förfogande för genomförande

av förevarande förslag. Kostnaderna torde böra bestridas från det i riksstaten

under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Förekommande

och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: övriga utgifter.

Enligt den gällande epizootilagen ankommer det på Kungl. Majit att bestämma

de grunder, efter vilka ersättning av allmänna medel skall utgå för

kostnad eller förlust, som föranletts av stadgandena i epizootilagen eller enligt

densamma meddelade bestämmelser. Med hänsyn till att de nu gällande

grunderna emellertid delgivits riksdagen synas även de nu föreslagna

ändrade föreskrifterna böra underställas riksdagen. Förslag till kungörelse

i ämnet har utarbetats inom departementet och torde såsom bilaga få fogas

vid protokollet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Proposition i ärendet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas,

utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet

stadgade tid gått till ända

Under åberopande av det anförda hemställer jag alltså,

att riksdagen måtte godkänna, att ersättning för kostnader

i anledning av mul- och klövsjuka må utgå av statsmedel i

huvudsaklig överensstämmelse med de ändrade grunder, som

i det föregående förordats.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Vid protokollet:

Gunnar Sandström.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

21

Bitaga.

Förslag

till

kungörelse angående bestridande av vissa kostnader i anledning

av mul- och klövsjuka.

Med stöd av 11 § lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av

smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilagen) förordnas som följer:

1. Ersättning skall utgå av allmänna medel för smittreningsåtgärder, som

i enlighet med i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter vidtagas i anledning

av mul- och klövsjuka, dock ej för av djurägaren till förfogande för

ändamålet ställda redskap eller för handräckning, som lämnats av djurägaren

eller dennes hustru. I fråga örn ersättning till försäkringsbolag bestämmer

Kungl. Majit ersättningens omfattning. För arbetskraft, som kommit

till användning, skall ersättning utgå efter den arbetslön, som i orten

i allmänhet tillkommer arbetare för likartat arbete, dock högst med belopp

som djurägaren nödgats utgiva i ifrågakomna hänseende.

2. Ersättning för handräckning för verkställande av gravgrävning och

för nedslagning av djur, där nedslaktningen skett annorledes än å offentligt

slakthus, under offentlig kontroll ställd enskild slakteriinrättning, annan

av medicinalstyrelsen godkänd lokal eller å slaktautomobil, skall bestridas

av allmänna medel enligt i punkt 1 stadgade grunder.

3. Vad under punkterna 1 och 2 härovan stadgats skall gälla jämväl beträffande

åtgärd, som före ikraftträdandet av denna kungörelse vidtagits i

anledning av under åren 1938 och 1939 pågående epizooti.

Denna kungörelse träder i kraft den

Anspråk på ersättning jämlikt punkt 3 skall framställas hos vederbörande

länsstyrelse senast inom sex månader efter det denna kungörelse trätt i

kraft.

Genom denna kungörelse upphäves dels vad 9 § 4 och 5 moni. kungörelsen

den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande

av smittsamma husdjurssjukdomar innehåller häremot stridande,

dels ock föreskrifterna i 2 § 1. fjärde stycket och 5. kungörelsen den 26

juli 1926 (nr 389) om allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag

mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar, såvitt desamma

avse mul- och klövsjuka.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 295.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:348 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn enskilda vägar, to. to. s. 6 i texten
  2. JoU 1939:77 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder rörande ersättning av statsmedel för kostnader i anledning av muloch klövsjuka. s. 1 i texten