Angående utläggande av vissa statsgruvefält inom Västerbottens län
1939-01-12 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:34, Angående utläggande av vissa statsgruvefält inom Västerbottens län
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 34.
5
Nr 34.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående utläggande av
vissa statsgruvefält inom Västerbottens län; given
Stockholms slott den 12 januari 1939.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande lill riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 januari 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller, anför:
Gruvestadgan den 16 maj 1884 innehåller i 3 §, sådan denna lyder enligt
lag den 12 augusti 1910 (nr 89), bland annat bestämmelse örn att inmutning
ej må ske å sådan kronojord, som genom beslut av Konung och riksdag förklarats
skola utgöra statsgruvefält. I dylik ordning hava sedermera utlagts
dels inom Norrbottens län ett flertal statsgruvefält genom kungörelser den 2
december 1910 (nr 137), den 11 juni 1918 (nr 372), den 12 april 1929 (nr
59) och den 22 september 1933 (nr 557), dels inom Västerbottens län två
statsgruvefält, benämnda Stekenjokks och Remdalens statsgruvefält, genom
kungörelse den 20 maj 1921 (nr 297).
Vidare föreskrives i lagen den 28 april 1926 (nr 88) örn inskränkning i
rätten till inmutning inom vissa län, att inom Norrbottens, Västerbottens och
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Jämtlands län inmutning för annans än kronans räkning ej utan Konungens
för särskilt fall givna tillstånd må ske å kronojord, som ej innehaves under
ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe.
Genom gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), vilken träder i kraft den 1
januari 1940, upphävas såväl 1884 års gruvestadga som även förenämnda
lag av den 28 april 1926. I gruvlagen föreskrives emellertid under 5 §, bland
annat, att inmutningspunkten icke må vara belägen å, ej heller inmutat område
omfatta område, som genom beslut av Konung och riksdag förklarats
skola utgöra statsgruvefält; dock att vad sålunda stadgats ej skall äga tilllämpning,
där inmutning sökes för kronans räkning.
I anslutning till utfärdandet av gruvlagen uppdrog Kungl. Majit den 17
juni 1938 åt kommerskollegium att verkställa utredning och inkomma med
förslag rörande de åtgärder, som från Kungl. Maj:ts sida kunde vara påkallade
av sagda lag, vilket uppdrag förklarades bland annat även skola avse
undersökning om och i vad mån ytterligare områden å kronojord borde före
lagens ikraftträdande förklaras utgöra statsgruvefält.
Den 29 december 1938 bär kommerskollegium avgivit utlåtande i anledning
av uppdraget samt därvid, bland annat, överlämnat ett från Sveriges
geologiska undersökning införskaffat yttrande av den 13 i samma månad
rörande statsgruvefälten.
Sveriges geologiska undersökning uttalar i frågan följande:
Undersökningen finge först såsom sin mening framhålla, att frågan om
avsättande av ytterligare statsgruvefält för närvarande torde kunna begränsas
till Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Vad Jämtlands och Norrbottens län beträffade syntes för närvarande icke
anledning föreligga att vare sig föreslå några nya statsgruvefält eller att utvidga
gränserna för tidigare avsatta.
Beträffande Västerbottens län torde frågan endast böra gälla de delar av
länet, inom vilka staten under de senare årtiondena själv bedrivit malmletningsverksamhet,
nämligen Skelleftefältet i nedre delarna av länet samt
fjälltrakterna inom Vilhelmina och Tärna socknar.
Inom Skelleftefältet läge kronoparker och enskilda markområden rätt intimt
hopflätade med varandra. Flertalet malmfyndigheter hade där gjorts
på enskild mark. Då det icke torde kunna ifrågasättas att till statsgruvefält
avsätta områden, som efter föregående malmletning av Bolidens gruvaktiebolag
inmutats av detta och däri staten såsom jordägare vöre meddelägare
(t. ex. Rackejaurefältet), gällde frågan alltså de kronoområden, inom vilka
Sveriges geologiska undersökning företagit inmutningar. Beträffande dessa
vore emellertid att märka, att de redan till största delen vore täckta av redan
tagna inmutningar eller lagda utmål samt att undersökningarna av desamma
påginge och komme att fortsättas till dess mera definitiv uppfattning uppnåtts
örn deras värde. Då hittills icke förekommit några sådana försök till
intrång å kronans malmletningsverksamhet inom dessa områden, att de gjort
deras avsättande såsom statsgruvefält behövligt, syntes det undersökningen
icke av nöden att nu företaga en sådan avsättning. Skulle framdeles vid tidpunkten
för den statliga malmletningsverksamhetens upphörande inom trakten
nya skäl hava yppat sig, kunde vissa områdens avsättning som statsgruvefält
då med större fog och på bättre sätt än nu föreslås.
Något annorlunda syntes förhållandena i fjällområdena ligga till.
Kungl. Mcij.ts proposition nr 34.
7
Sedan de under världskrigsåren igångsatta undersökningarna efter kismalmer
inom Västerbottens fjälltrakter lett till upptäckten av flera fyndigheter
men dessa på grund av efter kriget inträdda förhållanden och sitt läge icke
syntes äga aktuellt intresse utan endast borde betraktas såsom reserver för
framtiden, hade de viktigaste av dem, nämligen Stekenjokks och Remdalens
fyndigheter i Vilhelmina socken, genom beslut av 1921 års riksdag blivit
avsatta såsom statsgruvefält. Sedermera hade Bolidens gruvaktiebolag dels
förvärvat ett par tidigare kända förekomster som läge längre norr ut i Vilhelmina
och Tärna, dels genom under många år bedrivna efterforskningar
framletat ett flertal smärre liknande malmanledningar i dessa fjälltrakter.
Likaså bade Sveriges geologiska undersökning i närliggande trakter uppdagat
ett flertal andra kisanledningar, av vilka de mest anmärkningsvärda
vore belägna vid Daningen cirka 1 3A mil norr om Remdalens statsgruvefält.
Samtliga dessa sistnämnda av staten och Bolidenbolaget upptäckta fyndiglieter
läge emellertid spridda samt vöre var för sig små, varför de icke under
nuvarande förhållanden kunde sägas vara av aktuell ekonomisk betydelse.
De största utsikterna att i dessa trakter uppdaga en större samlad mängd
av malm syntes enligt de hittills utförda undersökningarna föreligga inom
Remdalens statsgruvefält och särskilt dess omgivningar. Detta antyddes av
nya malmblottningar, flera blockfynd samt måhända framför allt genom de
ihållande elektriska indikationer, vilka särskilt sistlidna sommar frammätts
i fortsättningen av men utanför det nuvarande statsgruvefältet. Sveriges
geologiska undersökning hade i planen för 1939 års arbeten upptagit en
uppborrning av de, så vitt man nu kunde se, viktigaste av dessa indikationer.
Resultatet av dessa borrningar torde bliva avgörande för frågan, örn
undersökningsarbeten under den närmast följande tiden skulle fortsättas
inom denna trakt eller ej. Vare sig så bleve fallet eller icke syntes det
dock föreligga skäl att trygga kronans rätt till detta område med dess möjligen
framdeles brytvärda malmreserver.
Geologiska undersökningen ville alltså föreslå, att Remdalens statsgruvefält
utvidgades och att fältets nya gränser bleve: i söder en ost—västlig linje
från triangelpunkten 943.4 i Tjåkkolamassivet till toppen punkt 1,065 i
Skaitonåje; i väster en linje från sistnämnda punkt utdragen rakt norrut
över toppen 1,104 i Fasovardo till riksgränsen, som sedan skulle utgöra
nordgräns från nämnda skärningspunkt till riksröset nr 207; i öster skulle
gränsen bildas av en linje från sagda riksröse över triangelpunkten 992 i
Raurovardo och toppen punkt 1,007 i Ruotamavardo till triangelpunkten
943.4 i Tjåkkola. Gränserna vore med röda linjer angivna på en yttrandet
bilagd karta.
1 andra rummet, och med en viss tvekan, föresloges ett mindre statsgruvefält
omkring de cirka 1 3A mil nordligare belägna Daningen-förekomsterna.
De därstädes hittills upptäckta förekomsterna av kopparmalm vore visserligen
små och med hänsyn lill läget icke brytvärda. Emellertid talade vissa
skäl för att icke alla förekomster därstädes ännu blivit lokaliserade. Då det
å ena sidan vore ovisst örn mera omfattande undersökningar lämpligen borde
igångsättas inom området inom den närmaste tiden, men det å andra
sidan icke förefölle vara önskvärt att området gjordes till fritt falt för en
inmutningsverksamhet, som skulle kunna försvåra en sådan undersökning
(och eventuellt ett utnyttjande) framdeles, särskilt ifall Remdalen skulle
visa sig bliva av större betydelse, torde visst fog föreligga för att avsätta
även detta område såsom statsgruvefält. Såsom dettas gränser föresloges:
i väster riksgränsen från en punkt i denna, belägen I kilometer söder örn
riksröset nr 208 samt till den punkt 3A kilometer norr örn samina röse,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 34.
Departementschefen.
där riksgränsen skure inflödet från Norge (Rotvaselven) till Darbmosjön;
i norr föresloges gränsen följa nämnda inflöde samt Darbmosjöns norra
strand till avloppsälvens utflöde ur sjön cirka 5,600 meter öster om riks
gränsen; såsom gräns åt sydost föresloges en linje dragen från sistnämnda
punkt till sydspetsen av den lilla sjön Guotelesjaure på kartan, samt slutligen
såsom sydgräns en linje dragen från sistnämnda punkt till den först
angivna punkten i riksgränsen 1 kilometer söder om riksröset nr 208. Kartan
utmärkte de angivna gränserna för Daningens statsgruvefält.
Kommerskollegium framhåller för egen del följande:
Kollegium delade den av geologiska undersökningen uttalade åsikten, att
man i förevarande sammanhang knappast torde hava anledning att närmare
granska förhållandena annat än i de tre nordligaste länen, då någon principiell
förändring icke inträdde i kronans ställning till inmutning å kronojord
i övriga delar av riket i och med den nya gruvlagens ikraftträdande.
Varken i avseende på Jämtlands eller Norrbottens län hade under senare
år några omständigheter tillkommit, som nu kunde föranleda förslag till
en utvidgning av där tidigare till statsgruvefält avsatta områden. Vad beträffade
Västerbottens län ansåge sig kollegium kunna ansluta sig till geologiska
undersökningens åsikt, att det icke för närvarande vore behövligt att
inom nedre delen av länet, det s. k. Skelleftefältet, avsätta något område såsom
statsgruvefält, då de kända eller förmodade malmfyndigheterna torde
få anses i betryggande omfattning skyddade genom utmål och inmutningar.
Däremot syntes de nya fynd, som gjorts i fjällen inom Vilhelmina socken,
böra föranleda utvidgning av statsgruvefälten därstädes.
Det av geologiska undersökningen framlagda förslaget till nya gränser för
Remdalens statsgruvefält biträddes av kollegium. Det i andra hand ifrågasatta
Daningens statsgruvefält syntes visserligen icke, med den kännedom
man för närvarande hade örn därinom förefintliga malmer i fast klyft, vara
av nämnvärd betydelse, men undersökningarna vore icke ännu avslutade och
anmärkningsvärda blockfynd ingåve förhoppning om anträffande av ytterligare
malmer. Då något enskilt intresse icke torde kunna anses bliva lidande
på att området ifråga avsattes till statsgruvefält, funne sig kollegium
kunna ansluta sig även till detta förslag.
Det torde vara angeläget att, innan lagen den 28 april 1926 om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län upphör att gälla i och med gruvlagens
ikraftträdande den 1 januari 1940, statsmakterna tillse, att såsom
statsgruvefält avsatts sådana områden inom de tre nordligaste länen, vilka
med hänsyn till statens intressen anses böra undantagas från enskild inmutningsverksamhet.
Även örn flertalet ansökningar om tillstånd till inmutning
enligt 1926 års lag av Kungl. Maj:t bifallits, lärer nämligen förefintligheten
av inmutningsförbudet hava avhållit eventuella spekulanter från att begära
tillstånd beträffande områden, där staten har aktuella gruvintressen. Enligt
den utredning, som för ändamålet verkställts och för vars resultat jag nyss
redogjort, påkallas kompletteringar av de nuvarande statsgruvefälten för
närvarande endast inom Vilhelmina socken av Västerbottens län. Där skulle
invid gränsen mot Norge dels Remdalens statsgruvefält givas ett betydligt
utvidgat område, dels norr därom utläggas ett nytt statsgruvefält, benämnt
Daningens statsgruvefält. Jag biträder de sålunda framlagda förslagen. Efter
vad jag inhämtat utgöra båda områdena kronoöverloppsmark. Ett topo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 9
grafiskt kartblad, varå det föreslagna nya statsgruvefältets gränser samt, beträffande
Remdalens statsgruvefält, såväl den nuvarande (med streckad linje)
som den föreslagna nya sträckningen i huvudsak angivas, torde i avtryck
få bifogas statsrådsprotokollet.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen besluta,
att de områden, som omförmälas i Sveriges geologiska undersöknings
skrivelse den 13 december 1938 med i skrivelsen
och, genom heldragna röda linjer, å bilagda karta utmärkta
gränser må förklaras vara statsgruvefält under benämning
Remdalensi respektive Dånängens statsgruvefält.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Knut von Horn.
opaginerad Kontrollera mot PDF
h Arneri
v-saÉmm
».18
f#HSft
''"''■V
afcässs
fefcrs#i
feESä
^Vftf
PÄ?!
□ Område för statsgruvefält
1: 200 OOO
? > » ?**??? ? Jf Kilainetsr
Enligt avtal med Rikets Allmänna Kartverk tryckt av
Generalstabens Litografiska Anstalt Stockholm 1939.
Ra: 209 A
Kr. 209
Rr. 208 A
Kr. 208
R.r. 207 A
Rr 207
Rr. 206A
Rr. 2oe
R.r. 205 A
Rr. 205
204 B
Rr. 206 B
I Mil
Hull
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1939:100 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande av vissa statsgruvefält inom Västerbottens län. a1 i texten
- SU 1939:60 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående utläggande av vissa statsgruvefält inom Västerbottens län. s. 20 i texten