Angående lönereglering • för landshövdingarna
1939-01-04 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:37, Angående lönereglering • för landshövdingarna
Dokumentets text
Kungl. Mcij:ts proposition nr 37.
1
Nr 37.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lönereglering
• för landshövdingarna; given Stockholms slott den 4
januari 1939.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majd
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari
1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:
På grundvalen av 1902 års löneregleringskommittés och 1924 års landstatslönesakkunnigas
utredningar framlade Kungl. Majit för 1925 års riksdag
proposition angående lönereglering för landshövdingarna (proposition
nr 183).
Enligt förslaget skulle lönerna för landshövdingarna bestämmas att utgå
enligt den i avdelning A av 9 § avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr
451) för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk intagna löneBihang
till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 37• 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
planen. I överensstämmelse med vad landstatslönesakkunniga förordat skulle
därvid landshövding i löneavseende jämställas med justitieråd och regeringsråd,
vilka då voro inplacerade i lönegraden A 4.
Löneregleringen avsåg, bland annat, att i största möjliga utsträckning
göra landshövdingarna oberoende av förvärvskällor vid sidan av statstjänsten.
I samband med regleringen föreslogs också, att de eljest gällande
inskränkningarna i rätten att vid sidan av statstjänsten utöva annan verksamhet
skulle göras tillämpliga även för landshövdingarna. I ett avseende
ansågs det till och med föreligga anledning att för de sistnämndas yidkommande
föreskriva en viss skärpning av bestämmelserna i fråga. Det föreslogs
nämligen, att med landshövdingbefattning icke skulle få förenas uppdrag
såsom ordförande eller ledamot i styrelse för bankaktiebolag eller solidariskt
bankbolag eller befattning såsom funktionär i dylikt bolag. Som
motivering till förslaget i sistnämnda del framhöll föredragande departementschefen,
att det måste anses olämpligt, att de sins emellan om allmänhetens
förtroende konkurrerande affärsföretag, om vilka här vore fråga,
sattes i tillfälle att för sina syften tillgodogöra sig den auktoritet inom det
allmänna livet, som bör tillkomma en landshövding. Något undantag från
nu angivna regel ansågs icke böra medgivas. Däremot fann departementschefen
anledning icke förefinnas att förhindra, att landshövding, efter vederbörligt
tillstånd, innehade liknande uppdrag eller befattning hos hypoteksbank
eller annan därmed jämförlig inrättning.
Förslaget upptog jämväl vissa jämkningar i fråga om bostadsförmånerna.
Den av 1920 års riksdag godkända regeln, att tre fjärdedelar av kostnaden
för uppvärmning av landshövding tillagd bostadslägenhet skulle bestridas
av statsverket bibehölls med det förtydligandet, att statsverkets bidrag borde
utsträckas att gälla, utom själva uppvärmningskostnaden, jämväl utgifterna
för bränsle, som erfordrades till vissa hushållsändamål. Även må erinras
därom, att statsverket enligt förslaget skulle ikläda sig kostnaderna för möblering
av högst fyra rum inom varje länsresidens.
En nyhet var, att förslaget i anslutning till vad de sakkunniga förordat
upptog särskilda representationsbidrag till samtliga landshövdingar. De
sakkunniga hade ansett, att enär erfarenheten sedan gammalt bestyrkt, att
representationskostnaderna av vissa anledningar ställde sig högre för landshövdingarna
i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län än för landshövdingarna
i de övriga länen, landshövdingarna i de båda förstnämnda
länen borde erhålla något högre representationsbidrag. Förslaget upptog
ett belopp av 6,000 kronor till landshövdingen i Göteborgs och Bohus
län, 4,800 kronor till landshövdingen i Malmöhus län och 3,600 kronor till
en var av de övriga landshövdingarna. Statskontoret hade förklarat sig icke
hava något att erinra mot att särskilda representationsbidrag tilldelades
landshövdingarna, liksom ej heller emot de av de sakkunniga ifrågasatta beloppen;
ämbetsverket hade dock föreslagit vissa föreskrifter rörande bidragets
avstående vid tjänstledighet. Departementschefen fann vägande skäl tala för
att landshövdingarna, utöver förmånerna av fast lön jämte fri bostad och
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
3
möbleringsbidrag, tilldelades ett särskilt årligt belopp såsom bidrag till bestridande
av de med ämbetet förenade representationskostnaderna. De av
de sakkunniga föreslagna beloppen syntes honom icke giva anledning till
erinran. I anledning av vad statskontoret föreslagit yttrade departementschefen,
att då med landshövdings tjänstledighet för olika ändamål i allmänhet
icke torde följa nämnvärd inskränkning i dennes representativa skyldigheter,
det syntes honom icke behövligt att föreskriva, att representationsbidraget
ej skulle få uppbäras under tjänstledighet, överskjutande viss tid. Då
emellertid i vissa fall — såsom då landshövding under längre tid drabbats av
sjukdom eller erhållit ledighet för enskilda anlägenheter — sådana förhållanden
kunde tänkas föreligga, att representationsbidraget icke skäligen borde
utgå, borde det bero på prövning av Kungl. Majit, huruvida och i vad
mån representationsbidraget finge tillgodonjutas under annan ledighet än
semester.
Propositionen upptog för landshövdingarna kontanta avlöningsförmåner,
inklusive representationsbidrag, å lägst 20,100 kronor (Kronobergs län) och
högst 23,700 kronor (Göteborgs och Bohus län).
I förslaget vidtog riksdagen på statsutskottets förslag vissa jämkningar.
Riksdagen hade kommit till den slutsatsen, att den i avlöningsreglementet
föi allmänna civilförvaltningen intagna löneplanen icke lämpade sig för
landshövdingarna, och det syntes riksdagen, att flertalet av reglementets
bestämmelser, därest de skulle gälla för landshövdingarna, komme att sakna
reellt underlag. Härvid framhölls särskilt, att då, på sätt Kungl. Majit
föreslagit och riksdagen beslutat, landshövdingarna även hädanefter skulle
bibehållas vid dem tillkommande förmån av fri boställslägenhet ävensom
statsbidrag till boställslägenhetens uppvärmning — faktorer, som i relativt
hög grad inverkade på frågan, till vilken dyrortsgrupp vederbörande residensstad
vore hänförd — en differentiering i löneförmånerna med hänsyn
till placeringsorten näppeligen vore motiverad beträffande nu ifrågavarande
befattningshavare.
Med beaktande av de synpunkter, som av riksdagen andragits till förmån
för förhöjda landshövdinglöner, och då det i flera hänseenden icke kunde anses
lämpligt, att landshövdingarna förutom fast lön tillerkändes särskilt
representationsbidrag, ansåg riksdagen att landshövdingarna, vilkas åligganden
i stort sett mäste anses vara desamma i de olika länen, borde komma
i åtnjutande av en last lön å 21,000 kronor med undantag dock för landshövdingarna
i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, vilka såsom dittills
borde i lönehänseende intaga en särställning. Fog för någon skillnad i lönchänseende
dessa senare emellan syntes emellertid riksdagen icke förefinnas,
utan de ansågos böra likställas i avlöningshänseende. Lönen för dem syntes
riksdagen skäligen kunna bestämmas till 23,500 kronor. Vad angår den
ifrågasätta inskränkningen i rätten att vid sidan av statstjänsten utöva annan
verksamhet, godtogs departementschefens uppfattning härutinnan, dock
med viss övergångsanordning beträffande de då i tjänst varande landshövdingarna.
I övrigt bifölls det i propositionen framställda förslaget.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Vid framläggande genom proposition nr 263 för 1938 års riksdag av förslag
till civilt avlöningsreglemente uttalade jag, att jag i likhet med 1936 års
lönekommitté fann ur flera synpunkter lämpligt, att den civila statsförvaltningens
befattningshavare i möjligaste mån inordnades under ett och samma
reglemente. I sådant syfte hade också reglementsförslaget utformats så, att
reglementet kunde göras tillämpligt jämväl på sådana grupper av tjänstemän,
för vilka borde gälla speciella löneplaner eller för vilka avlöningsförhållandena
eljest behövde ordnas genom särskilda föreskrifter. Vidare
framhöll jag, att det syntes mig i princip riktigt, att reglementet gjordes
tillämpligt bland annat å landshövdingarna. Riksdagen anslöt sig till denna
uppfattning och uttalade samtidigt, att frågan örn en sådan utsträckt
tillämpning av reglementet borde snarast upptagas till beredning och avgörande.
I anledning av vad sålunda förekommit har inom finansdepartementet utarbetats
en promemoria angående landshövdingarnas löneförmåner. Över
nämnda promemoria hava dels statskontoret den 14 december 1938, dels ock
allmänna civilförvaltningens lönenämnd den 16 december 1938 avgivit infordrade
utlåtanden.
Jag anhåller att nu få underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
I departementspromemorian framhölls till en början följande.
När landshövdingarnas löner fastställdes vid 1925 års lönereglering skedde
detta, såsom ock av riksdagen uttryckligen framhölls, under hänsynstagande
till de kostnader av olika slag, som äro förenade med uppehållande av landshövdingbefattningarna.
Det har vid övervägande inom departementet av
de särbestämmelser, som böra meddelas vid landshövdingarnas inordnande
under civila avlöningsreglementet, icke kunnat bortses från, att vägande
skäl tala för att de väsentligaste av dessa kostnader, nämligen representationskostnaderna,
täckas genom särskilda representationsbidrag på sätt 1924
års landstatslönesakkunniga på sin tid förordade.
När 1925 års riksdag frångick Kungl. Maj:ts förslag om särskilda representationsbidrag,
åberopades allenast, att det i flera, icke närmare angivna
avseenden ej kunde anses lämpligt, att landshövdingarna förutom fast lön
tillerkändes dylika bidrag. Såväl 1925 som senare — i samband med behandling
av frågan om landshövdingarnas uppdrag vid sidan av tjänsten —
har emellertid inom riksdagen givits uttryck åt den uppfattningen, att särskilda
representationsbidrag borde tilldelas landshövdingarna.
Sedan lång tid tillbaka åtnjuta landshövdingarna fri bostad. Med hänsyn
till landshövdingarnas representationskostnader ansåg sig 1925 års riksdag
även böra medgiva, att bidrag från statens sida lämnades för landshövdingbostädernas
möblering. Enligt nu gällande bestämmelser skall för landshövding
avsedd bostad vid hans tillträde till tjänsten vara genom statens
försorg försedd med möblering för högst fyra till representation avsedda
rum. Med de anordningar från statens sida, som sålunda vidtagits, följer
för landshövdingarna icke blott möjlighet till representation efter eget gottfinnande
utan även skyldighet att i viss utsträckning representera. Att
en sådan skyldighet sedan gammalt ansetts åvila landshövdingarna torde
icke här behöva närmare beröras. Det synes dock böra understrykas, att
representation i viss utsträckning får anses nödvändig för ett behörigt utövande
av landshövdingämbetet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
5
Om emellertid representationsskyldighet åvilar landshövdingarna, i motsats
till vad som i regel galler för statens befattningshavare, synes det bättre
stå i överensstämmelse med lönesystemet vid nyreglerade verk att särskilda
representationsbidrag beredas landshövdingarna än att dessa för representationskostnadernas
täckande erhålla högre avlöningsbelopp än eljest bort
ifrågakomma. Någon nyhet för lönesystemet skulle dylika bidrag icke utgöra.
Bidragen skulle jämväl bereda möjlighet att angiva representationsskyldighetens
normala omfattning.
I anslutning till vad sålunda anförts framlades i promemorian förslag, enligt
vilket landshövding skulle åtnjuta dels lön och dels särskilt representationsbidrag.
Härvid gjordes i promemorian följande uttalanden.
En anordning med särskilda representationsbidrag borde i och för sig
föranleda, att lönen fastställdes till ett belopp understigande det lägsta nu
utgående avlöningsbeloppet, 21,000 kronor. Här synes emellertid en annan
omständighet vara värd beaktande. Såsom i det föregående antytts, har
frågan om landshövdingarnas rätt att mottaga enskilt uppdrag på senare
tid varit föremål för meningsutbyte. Det har synts väl motiverat att, om
landshövdingarnas representationskostnader hädanefter helt skola bestridas
av statsmedel, generellt förbud stadgas för landshövding att åtaga sig enskilda
uppdrag av de kategorier, som enligt nuvarande bestämmelser kunna
innehavas efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. En dylik inskränkning
i rätten att åtaga sig uppdrag synes skäligen böra påverka lönebeloppet.
Med hänsyn härtill och då den inkomstminskning för landshövdingarna,
som denna inskränkning i allmänhet föranleder, är av betydande
storleksordning har lönen, vilken bör vara lika stor för samtliga landshövdingar,
ansetts böra bestämmas med utgångspunkt från nyssnämnda lönebelopp
av 21,000 kronor, som nu gäller för den stora huvudgruppen landshövdingar.
Med tillämpning av de vid årets riksdag följda reglerna bör
detta belopp höjas till 22,000 kronor.
Beträffande behovet och storleken av ett eventuellt representationsbidrag
har till ledning för bedömandet vissa uppgifter ställts till förfogande, som
belysa dels kostnaderna för uppvärmning och belysning av tjänstebostäderna,
dels utgifterna för representationen, däri inräknade såväl representationskostnaderna
i egentlig mening d. v. s. kostnaderna för den gästfrihet,
som landshövdingen ansett sig böra utöva, som de särskilda kostnader, med
vilka beboendet av tjänstebostäderna är förbundet, samt vissa andra oundgängliga
utgifter i samband med tjänsten.
Utredningen har visat, att representationskostnaderna avsevärt växla inom
skilda län. Av uppgifterna synes emellertid viss ledning kunna hämtas vid
försök att uppskatta kostnaderna för representation, fullgjord i den omfattning
som från statens synpunkt kan te sig skälig. Vid försök till sådan
uppskattning har det förefallit som örn kostnaderna i fråga örn flertalet län
icke böra beräknas till lägre belopp än 6,000 kronor. För Gotlands län torde
någon nedsättning höra ske, förslagsvis till 4,000 kronor, och för Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län synas kostnaderna böra uppskattas till 9,000
kronor.
Vad i övrigt angår landshövdingarnas löneställning, har vid övervägandena
i departementet ansetts skäligt, att staten för framtiden skulle övertaga jämväl
den fjärdedel av uppvärmningskostnaden, som enligt riksdagens beslut
för närvarande bestrides av landshövding. Kostnaderna för uppvärmningen
röra sig enligt inhämtade upplysningar i allmänhet mellan 500 och
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
700 kronor. I ett fall upptages sagda kostnad till 300 kronor, i ett annat på
grund av säregna förhållanden under år 1937 till något över 1,000 kronor.
På grundval av 1937 års siffror torde de totala kostnaderna kunna beräknas
till omkring 15,000 kronor om året. Likaledes har det funnits billigt att
staten övertoge jämväl kostnaderna för elektrisk strömförbrukning. Enligt
töreliggande uppgifter växlade dessa under år 1937 mellan 137 kronor och
533 kronor.
Som en konsekvens av den representationsskyldighet, vilken åvilar landshövdingarna,
synes det rimligt, att statsverket för framtiden även ikläder
sig kostnaderna för landshövdingbostädernas förseende med viss uppsättning
porslin, glas och bordssilver, vilken i så fall givetvis skulle förbliva i
statsverkets ägo. Vid inträffad avgång från tjänsten borde vid en dylik ordning
innehavaren äga skyldighet att till efterträdaren överlämna inventarierna
i det skick, vari de mottagits.
I anledning av den inskränkning, som ovan förordats, i fråga örn landshövdings
rätt att åtaga sig enskilt uppdrag torde böra framhållas, att om
någon landshövding kvarstår på nu gällande lönestat, lämnas hans rätt att
inneha sådana uppdrag oförkränkt. För att icke försätta landshövdingarna
i ett tvångsläge i fråga örn övergång till den nya lönestaten torde landshövding,
som anmält sig icke vilja övergå på de nya bestämmelserna, böra
medgivas rätt att senare, därest han går miste om uppdragen eller eljest frånträder
dessa, övergå på den nya lönestaten.
Slutligen påpekades i departementspromemorian, att vid representationsbidragens
utmätande hänsyn icke tagits till de kostnader, som resor med
automobil uppgivits draga utöver tillgängligt reseanslag. Frågan örn de åtgärder,
som härav böra föranledas, ansågs böra upptagas till närmare övervägande
i annat sammanhang.
Av de i ärendet hörde myndigheterna har statskontoret uttalat, att ämbetsverket
biträder vad i promemorian föreslagits.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anfört följande.
Det i promemorian framlagda löneregleringsförslaget skiljer sig från de
nuvarande bestämmelserna i huvudsak genom införandet av särskilda representationsbidrag
samt det i samband därmed förordade förbudet mot åtagande
av vissa enskilda uppdrag. Beträffande frågan, huruvida ett avlöningssystem
med representationsbidrag bör införas för landshövdingarnas vidkommande,
har i promemorian uttalats, att representation i viss utsträckning får
anses nödvändig för ett behörigt utövande av landshövdingämbetet. Med
utgångspunkt från att landshövdingarna sålunda anses skyldiga att i viss
utsträckning representera, finner sig lönenämnden icke böra framställa
någon erinran mot det föreslagna systemet, enligt vilket landshövdingarna
beredas visst bidrag till representationskostnadernas bestridande. Lönenämnden
vill därvid framhålla, att en dylik anordning icke behöver medföra några
konsekvenser för andra befattningshavares vidkommande med hänsyn till
landshövdingarnas speciella arbetsuppgifter och tjänstgöringsförhållanden.
Vad angår stoideken av de föreslagna representationsbidragen, synes det
lönenämnden svårt att utan tillgång till närmare uppgifter angående de hittillsvarande
representationskostnaderna bilda sig någon mera bestämd uppfattning
rörande lämpligheten av de föreslagna beloppen. Åtminstone för
vissa län förefalla dock de angivna beloppen något höga, men lönenämnden
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
7
anser sig icke kunna allenast på grundval av den föreliggande promemorian
framställa något yrkande i förevarande avseende.
I samband med utformningen av avlöningsbestämmelserna för landshövdingarna
torde böra övervägas, i vilken utsträckning representationsbidragen
skola få bibehållas vid befattningshavarnas tjänstledighet. Lönenämnden är
för sin del närmast av den uppfattningen, att bidragen skola avstås allenast
vid längre ledigheter. Beslut rörande dylikt avstående bör enligt lönenämndens
förmenande meddelas av Kungl. Maj :t från fall till fall, lämpligen i samband
nied tjänstledighetens beviljande.
Vidkommande härefter det föreslagna generella förbudet för landshövding
att åtaga sig uppdrag vill det synas lönenämnden, att ett dylikt förbud bör
avse jämväl sådana uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för
företag, vars verksamhet har huvudsakligen ekonomiskt syfte, vilka direkt
eller indirekt meddelas av Kungl. Majit.
Mot de i den remitterade promemorian i övrigt framlagda förslagen rörande
landshövdingarnas avlöningsförmåner har lönenämnden för sin del icke
funnit anledning att framställa någon särskild erinran.
I särskilt yttrande har ledamoten av lönenämnden herr Magnusson förklarat
sig finna förslaget om särskilda representationsbidrag mindre lämpligt,
emedan detta sannolikt skulle medföra ökade krav från allmänheten
på vidgad representation, en tendens som det icke förelåge skäl att uppmuntra.
Beträffande förslaget om generellt förbud för landshövding att
inneha sådana enskilda uppdrag, för vars mottagande nu erfordrades tillstånd
av Kungl. Majit, vore reservanten i princip gynnsamt inställd ävensom
till än längre gående inskränkningar i deras rätt att inneha en del övriga
uppdrag utom sin tjänst men betvivlade att dylika förbud i längden komme
att visa sig hållbara. Det kunde förutses, att landshövdingarna i minst samma
omfattning som hittills komme att tilldelas uppdrag utanför tjänsten, en omständighet
som torde förtjäna beaktande vid ställningstagande till deras
lönefråga. Beaktas finge därjämte att landshövdingarna, i motsats till flertalet
övriga förtroendemän, åtnjöte bostadsförmån, varigenom de i lönehänseende
intoge en i viss mån gynnad ställning. Reservanten hade av anförda
skäl kommit till den slutsatsen, att det särskilda representationsbidraget
borde utgå ur förslaget och lönerna i stället sättas till 29,000 kronor för
landshövdingarna i Göteborgs och Bohus län och Malmöhus län samt 26,000
kronor i övriga län.
I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna kan jag i allt väsentligt Departementsbiträda
det förslag till ändrade avlöningsbestämmelser för landshövdingarna, chelensom
framlagts i den förut återgivna departementspromemorian. Med åberopande
av de skäl, som däruti anförts, får jag därför tillstyrka, att lönebeloppet
för landshövdingarna bestämmes till 22,000 kronor, varå under de
förutsättningar och enligt de grunder som eljest gälla rörligt tillägg bör
utgå, att landshövdingarna erhålla särskilda representationsbidrag, ävensom
att kostnaderna för uppvärmning och belysning av åt landshövdingarna
anvisade tjänstebostäder helt övertagas av statsverket. 1 fråga örn representationsbidragens
storlek kan visserligen tvekan hysas, örn tillräckliga skäl
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
föreligga att, såsom i promemorian föreslagits, bestämma bidraget för landshövdingen
i Gotlands län till lägre belopp än eljest i allmänhet skulle utgå.
I det förslag, som härmed framlägges, har emellertid bidraget bibehållits vid
det i promemorian upptagna beloppet, 4,000 kronor. Representationsbidragen
i övrigt torde böra bestämmas till de belopp, som i promemorian angivits.
Vad angår statens övertagande av samtliga kostnader för uppvärmning
och belysning av tjänstebostäderna, vilka kostnader böra påföras statens
allmänna fastighetsfond, må framhållas, att förslag av samma innebörd
i annat sammanhang framlägges denna dag i fråga örn de såsom beskickningschefer
tjänstgörande sändebuden. De ändrade bestämmelserna torde
böra tillämpas från och med den 1 juli 1939.
I departementspromemorian har föreslagits, att statsverket för framtiden
skulle ikläda sig kostnaderna för landshövdingbostädernas förseende med viss
uppsättning porslin, glas och bordssilver. Även i denna del överensstämmer
förslaget med vad som förordas i fråga om sändebuden. Då förslaget synes
mig ändamålsenligt, får jag tillstyrka detsamma. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att i varje förekommande fall besluta angående ifrågavarande
utrustnings anskaffande och omfattning. Kungl. Majit torde även, där så
prövas skäligt, få besluta om nyinköp av sådana inventarier för landshövdings
räkning, vilken tillträtt tjänsten före den 1 juli 1939. Kostnaderna för
inköp av det bohag, varom här är fråga, böra bestridas från vederbörligt
anslag under femte huvudtiteln. Vid inträffad avgång från tjänsten bör, såsom
i promemorian förutsatts, innehavaren vara skyldig att till efterträdaren
överlämna inventarierna i det skick, vari de mottagits.
Jag övergår härefter till frågan örn landshövdingarnas rätt att åtaga sig
uppdrag vid sidan av tjänsten.
Enligt gällande avlöningsbestämmelser äro landshövdingarna förhindrade
att innehava uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelser för bankaktiebolag
eller solidariska bankbolag eller såsom funktionärer i dylika bolag.
Ej heller får med landshövdingbefattning förenas uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för annat verk eller bolag, som är försett med Kungl.
Majits oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom
tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag
det vara må, så framt ej Kungl. Majit, efter prövning att ifrågavarande uppdrag
eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för utövande av
statstjänsten, finner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och
tills vidare behållas.
I departementspromemorian har uttalats att det syntes väl motiverat att,
örn landshövdingarnas representationskostnader hädanefter helt skola bestridas
av statsmedel, generellt förbud stadgades för landshövding att åtaga sig
enskilda uppdrag av de kategorier, som enligt nuvarande bestämmelser kunna
innehavas efter Kungl. Majits prövning i varje särskilt fall.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har i sitt yttrande över promemorian
framhållit, att det generella förbudet borde avse jämväl sådana
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
9
uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för företag, vars verksamhet
har huvudsakligen ekonomiskt syfte, vilka direkt eller indirekt meddelas
av Kungl. Maj:t.
För min del får jag till en början framhålla, att landshövding givetvis alltjämt
bör kunna innehava uppdrag som ordförande eller styrelseledamot i
ideella föreningar och liknande sammanslutningar liksom även andra enskilda
eller offentliga uppdrag än ordförande- eller ledamotskap i styrelser för
företag med huvudsakligen ekonomiskt syfte och uppdrag som äro jämförliga
med innehav av befattning. Örn till äventyrs ett av Kungl. Majit meddelat
uppdrag skulle kunna anses jämförligt med innehav av befattning, bör
landshövding även i framtiden vara berättigad mottaga detsamma. I nu angivna
hänseenden har ändring i gällande bestämmelser icke ifrågasatts.
Förbudet för landshövding att åtaga sig uppdrag vid sidan av tjänsten bör
enligt min mening avse dels uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse
för enskilt företag, vars verksamhet har huvudsakligen ekonomiskt
syfte, dels uppdrag att innehava tjänstebefattning eller därmed jämförligt
uppdrag, exempelvis revisorsuppdrag i dylikt företag, såvida icke befattningen
tillsatts eller uppdraget meddelats av Kungl. Majit. Härvid bör
särskild uppmärksamhet ägnas frågan, huruvida landshövding bör få innehava
uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för företag, vari
staten genom aktieinnehav eller eljest tillförsäkrats inflytande på valet av
styrelse. Då dylika uppdrag närmast synas vara att jämställa med sådana
uppdrag av övervägande offentlig karaktär, som Kungl. Majit eljest bör
äga rätt meddela landshövding, anser jag, i motsats till lönenämnden, tillräckliga
skäl saknas att utesluta möjligheten att insätta landshövding i
styrelsen. Som villkor bör dock gälla, att det ankommer på Kungl.
Majit att meddela uppdraget eller att uppdraget meddelas genom val å
bolagsstämma efter av Kungl. Majit därom meddelat beslut. Ehuru, vid
bifall till vad nu förordats, det knappast i och för sig är behövligt att bibehålla
nuvarande ovillkorliga förbud för landshövding att åtaga sig styrelseuppdrag
i bankaktiebolag, anser jag dock tillräckliga skäl icke föreligga
för ändring på denna punkt.
Jag vill slutligen framhålla, att förbudet för landshövding att innehava
styrelseuppdrag hos företag, vars verksamhet har huvudsakligen ekonomiskt
syfte, bland annat avser att förebygga varje tvekan örn landshövdingarnas
fristående ställning i förhållande till enskilda ekonomiska intressen. Då gränsen
mellan uppdrag som kunna och uppdrag som lämpligen icke böra inneliavas
av landshövding är flytande, utgår jag från, att landshövdingarna
icke skola underlåta att underställa tveksamma fall Kungl. Majits prövning.
I enlighet med 1938 års riksdags uppfattning böra avlöningsbestämmelserna
för landshövdingarna inordnas i civila avlöningsreglementet. Härvid
böra föreskrifterna intagas under en särskild avdelning, i vilken det är avsett
att sammanföra avlöningsbestämmelser för personal, för vilken de allmänna
löneplanerna icke lämpa sig. Enligt 1936 års lönekommittés förslag
nikanel till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 37- 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
skulle ifrågavarande avdelning erhålla såsom rubrik: »Tjänstemän, som åtnjuta
lön enligt särskild löneplan». Denna rubrik synes i stället böra erhålla
följande lydelse: »Tjänstemän, som åtnjuta lön enligt särskild löneplan
eller eljest enligt särskilda bestämmelser».
Inordnandet innebär icke att de för civila befattningshavare i allmänhet
gällande bestämmelserna göras tillämpliga å landshövdingarna. Utan särskild
föreskrift bliva endast de allmänna bestämmelser gällande, som äro
meddelade i avlöningsreglementets första avdelning. I den mån ytterligare föreskrifter
anses skola gälla eller örn modifikationer anses böra stadgas i fråga
om de allmänna bestämmelserna, måste särskilda föreskrifter härom meddelas.
Vad angår de allmänna bestämmelserna synes den i 3 § 3 mom. intagna
föreskriften örn förflyttningsskyldighet icke böra gälla för landshövdingarna.
I överensstämmelse med vad förut anförts böra vidare meddelas särskilda
föreskrifter angående landshövdings rätt att innehava uppdrag m. m. i stället
för bestämmelserna i 4 § 2 mom.
I fråga om de i avlöningsreglementets andra avdelning intagna bestämmelserna
torde endast föreskrifterna angående reseersättning i 22 §, angående
ersättning för flyttningskostnad i 24 § samt angående rörligt tillägg i
29—31 §§ böra göras tillämpliga å landshövdingarna.
I årets statsverksproposition framhålles, att vissa ytterligare löneregleringsförslag
böra föreläggas 1939 års riksdag. Av dessa påverka löneregleringsförslagen
för provinsialläkare och distriktsveterinärer samt för ordinarie lärare
m. fl. vid statens undervisningsväsende utformningen av den särskilda avdelning,
där föreskrifterna rörande landshövdingarnas löneförmåner böra intagas.
Paragraferingen av sistnämnda föreskrifter torde även röna inverkan
av nämnda förslag. Det är vidare att märka, att därest förslag till författningsbestämmelser
nu framlägges, detta måste medföra ändrad numrering
av de sista avdelningarna och paragraferna i avlöningsreglementet. Denna
numrering måste emellertid åter ändras vid framläggandet av de övriga löneregleringsförslagen.
Dessutom böra såväl det nu ifrågavarande löneregleringsförslaget
som andra sådana förslag föranleda vissa ändringar av nuvarande
59 §. Sistnämnda fråga torde böra upptagas till behandling i ett sammanhang.
Vid nu angivna förhållanden är jag icke beredd att i detta sammanhang
framlägga förslag till ändring i civila avlöningsreglementet, avsett att underställas
riksdagen för godkännande. I stället hava de bestämmelser, som äro
avsedda att införas i avlöningsreglementet, sammanfattats punktvis. Under
de särskilda punkterna hava redovisats nu gällande bestämmelser med de
ändringar som i det föregående förordats ävensom med vissa ytterligare, väsentligen
formella jämkningar. Sammanfattningen torde såsom bilaga få fogas
vid detta protokoll. Kungl. Majit torde böra föreslå riksdagen att dels
godkänna det förslag till avlöningsbestämmelser för landshövdingarna, som
innefattas i bilagan, dels ock bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig över
-
Kungl. Majlis proposition nr 37.
11
ensstämmelse med vad här angivits förordna på vad sätt dessa bestämmelser
skola inordnas i civila avlöningsreglementet.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga övergångsbestämmelser
i anledning av den föreslagna löneregleringen. Härvid
bör landshövdingarna tillförsäkras samma förmån i fråga om bibehållande
av nu utgående barntillägg, som enligt beslut av 1938 års riksdag skall tillkomma
övriga befattningshavare, å vilka civila avlöningsreglementet blir tilllämpligt.
Landshövding, som icke vill underkasta sig de nya bestämmelserna, bör
bibehållas vid honom nu tillkommande rätt till lön och övriga förmåner, däribland
dyrtidstillägg. I fråga om hans befogenhet att innehava enskilda uppdrag
böra nuvarande bestämmelser tillämpas. I enlighet med vad i departementspromemorian
anförts bör landshövdingen äga rätt att även efter löneregleringens
ikraftträdande med frånträdande av uppdragen övergå på den
nya lönestaten.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels besluta, att civila avlöningsreglementet skall äga tilllämpning
å landshövdingarna;
dels godkänna det förslag till avlöningsbestämmelser för
landshövdingarna, som innefattas i förberörda, vid detta protokoll
fogade bilaga;
dels bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående angivits, förordna, på
vad sätt de i nämnda bilaga innefattade bestämmelserna
skola inordnas i civila avlöningsreglementet;
dels bemyndiga Kungl. Majit att, vad angår landshövdingarna,
utfärda erforderliga bestämmelser örn övergången till
civila avlöningsreglementet;
dels ock besluta att barntillägg skola övergångsvis utgå till
landshövdingarna enligt av mig förordade grunder.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Henrik Klackenberg.
12
Kungl. May.ts proposition nr 37.
Bilaga.
Förslag
till
avlöningsbestämmelser för landshövdingarna, att lända till efterrättelse
från och med den 1 juli 1939.
1. För befattning såsom landshövding utgår lön med 22,000 kronor för
år räknat.
2. Landshövding äger åtnjuta representationsbidrag med följande belopp
för år, nämligen
9.000 kronor, såvitt angår landshövding i Malmöhus län eller Göteborgs
och Bohus län,
6.000 kronor, såvitt angår landshövding i annat län med undantag dock
för landshövding i Gotlands län, och
4.000 kronor, såvitt angår landshövding i Gotlands län.
Kungl. Majit äger bestämma, huru med nämnda bidrag skall förfaras vid
tjänstledighet för landshövding.
3. Vad i 3 § 3 mom. civila avlöningsreglementet stadgas skall icke gälla
landshövding.
4. I stället för vad i 4 § 2 mom. civila avlöningsreglementet stadgas skola
följande bestämmelser gälla:
a) Med landshövdingbefattning må ej förenas uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för bankaktiebolag. Ej heller må med landshövdingbefattning
förenas uppdrag såsom ordförande eller ledamot i annat företag,
som avses i 4 § 2 mom. civila avlöningsreglementet, såvida icke uppdraget
meddelats antingen av Kungl. Majit eller genom val å bolagsstämma efter
av Kungl. Majit därom meddelat beslut.
b) Med landshövdingbefattning må ej förenas annan tjänstebefattning
eller därmed jämförligt uppdrag, såvida icke befattningen tillsatts eller uppdraget
meddelats av Kungl. Majit.
5. Bestämmelserna i 22, 24 och 29—31 §§ civila avlöningsreglementet
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande landshövding.
6. Har skada eller förlust åsamkats landshövding till följd av en mera
väsentlig, vid hans tillträde av befattningen icke påräknad rubbning i bostadsförhållandena,
äger han erhålla skälig ersättning enligt Kungl. Majits
bestämmande i varje särskilt fall.
7. a) Landshövding äger åtnjuta fri tjänstebostad med uppvärmning och
belysning i kronans hus. Med bostaden följer i förekommande fall till den
ifrågavarande fastigheten hörande planterat område av den omfattning, som
av Kungl. Majit för varje särskilt län fastställts. Där särskilda förhållanden
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
13
därtill föranleda, må Kungl. Majit tilldela landshövding antingen annan, åt
honom förhyrd bostadslägenhet, eller ock, i stället för bostad in natura, kontant
hyresersättning till belopp, som för varje gång med hänsyn till förekommande
omständigheter bestämmes.
Vid landshövdings tillträde till sin tjänst skall för honom avsedd bostad,
enligt de närmare bestämmelser Kungl. Majit meddelar, genom statens försorg
vara försedd med möblering för högst fyra till representation avsedda
rum ävensom nied andra inventarier för representationsändamål.
Underhållet av möblering, som genom statens försorg anskaffats, bekostas
av statsverket, i den mån skada icke uppkommit genom vårdslöshet eller försummelse
från bostadsinnehavarens sida. Andra av staten anskaffade inventarier
skall landshövding överlämna till efterträdaren i det skick, vari
de mottagits.
b) Landshövding skall bebo honom anvisad bostadslägenhet, så framt
icke Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgivit.
I fråga om bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt lända till efterrättelse
de särskilda bestämmelser, som äro eller varda meddelade.
c) Därest landshövdings bostadslägenhet erfordras för utvidgning av
länsstyrelsens ämbetslokaler eller för annat statsändamål, är landshövding
skyldig att å tid, som av Kungl. Majit bestämmes, avstå från lägenheten
och åtnöjas med åt honom förhyrd bostadslägenhet eller kontant hyresersättning.
För enahanda ändamål är landshövding jämväl skyldig att underkasta
sig sådan minskning av bostadslägenheten, som skäligen må kunna ske.
d) Beträffande bostadslägenhetens avträdande i andra fall än de i c)
angivna skall gälla, att landshövding eller, örn han avlidit, hans dödsbo skall
avträda lägenheten å den fardag, som infaller näst efter tre månader från
det landshövdingen från tjänsten avgått eller avlidit, dock att avflyttning
skall ske, där landshövding beviljas avsked på tid, som av honom begärts,
å den fardag, som infaller näst efter avgången från tjänsten, samt, därest
landshövding från tjänsten entledigas, å tid, som av Kungl. Majit bestämmes.
e) Landshövding eller, örn han avlidit, hans dödsbo skall i den omfattning,
som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Majit, upplåta
nödigt utrymme i bostadslägenheten för landshövdingens vikarie eller efterträdare.
Hiliana lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 37.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1939:242 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majits ''proposition angående lönereglering för landshövdingarna jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- SU 1939:150 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för landshövdingarna jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- SU 1939:151 Utlåtande i anledning av Kungl. Martts i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till avlöningar vid länsstyrelserna o s. 1 i texten
- KU 1939:4 Utlåtande i anledning av väckt motion angående förbud för landshövdingarna att med landshövdingetjänsten förena riksdagsmannauppdrag. s. 1 i texten