Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag till barnsjukvården i riket

1939-02-10 · 31 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:84, Angående statsbidrag till barnsjukvården i riket

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 84.

1

Nr 84.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag

till barnsjukvården i riket; given Stockholms

slott den 10 februari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

ä Stockholms slott den 10 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, fråga angående statsbidrag

till barnsjukvården i riket. Härvid anför departementschefen följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 84. 519 38 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

•>

Kungl. Majus proposition nr 84.

Nuvarande organisation.

Pediatriken (läran om barnsjukdomarna) är en gren av den inre medicinen.

Att pediatriken, oaktat den arbetar med samma metoder som den invärtes

medicinen, brutits ut såsom en särskild specialitet, torde hava föranletts

därav, att vissa mycket betydelsefulla sjukdomar i barnaåldern antingen

icke alls förekomma i de vuxnas årsklasser eller ock under barnaåldern

hava ett förlopp och giva symptom, som skilja sig från samma sjukdomars

yttringar hos personer i högre ålder. Såväl diagnostik som behandling blir

därför i större eller mindre utsträckning en annan vid barnsjukdomar än

vid samma eller motsvarande sjukdom i äldre årsklasser. Detta gäller i

all synnerhet de späda barnen. Aven övervakningen av barnets utveckling

i friskt tillstånd fordrar kunskaper, vilka ligga utanför den interna medicinen.

Pediatrisk specialvård lämnas för närvarande endast i mindre utsträckning

vid våra lasarett. Till övervägande delen ombesörjes sådan vård å särskilda,

från lasaretten helt fristående anstalter.

Vid utgången av år 1937 funnos 11 offentliga anstalter eller avdelningar

för barnsjukdomar, därav 6 barnsjukhus med tillhopa 652 vårdplatser,

3 pediatriska avdelningar med sammanlagt 201 platser och 2 lasarettsavdelningar

med sammanlagt 63 platser. Pyra voro förlagda till Stockholm med

sammanlagt 336 platser samt en till vardera av Göteborg, Malmö, Norrköping,

Hälsingborg, Linköping, Uppsala och Lund (de båda sistnämnda

universitetskliniker) med respektive 300, 55, 33, 36, 30, 60 och 66 vårdplatser.

Av stockholmsanstalterna var Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka

barn uppdelad å en medicinsk avdelning med 81 platser och en kirurgisk

avdelning med 69 platser. Även göteborgsanstalten — Göteborgs barnsjukhus

— var uppdelad å en medicinsk och en kirurgisk avdelning örn

respektive 149 och 151 platser. Antalet vårdplatser per 100,000 invånare

uppgick år 1937 till 14.7 för hela riket. Medeltalet vårdade per dag i procent

av antalet vårdplatser utgjorde 80.5. Endast i två fall, nämligen beträffande

kliniken i Lund och barnavdelningen i Linköping överskred medeltalet

vårdade per dag (77 och 34) antalet vårdplatser (66 respektive 30).

Högsta antalet någon dag under året vårdade översteg mera väsentligt antalet

vårdplatser i tre fall; å klinikerna vid Norrtulls sjukhus i Stockholm

och lasarettet i Lund samt barnavdelningen vid lasarettet i Linköping uppgick

nämligen högsta antalet någon dag vårdade till respektive 85, 95 och

40, under det att antalet vårdplatser utgjorde respektive 75, 66 och 30.

I övrigt ber jag. att beträffande nu anförda vårdplatser få hänvisa till

vidstående av medicinalstyrelsen upprättade tabell.

I detta sammanhang torde jämväl böra anmärkas, att under senare år

på några platser i riket inrättats s. k. konvalescenthem, helt eller delvis

avsedda för eftervård av barn. Sålunda har föreningen Östergötlands barn

i Linköping år 1935 anordnat ett sådant hem i anslutning till barnavdelningen

vid lasarettet i Linköping, vilket hem av medicinalstyrelsen den 30

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Beliiggniiigsförhållandena vid de offentliga barnsjukhusen samt avdelningarna för

barnsjukdomar å lasaretten vid utgången av år 1937.

Anstalt

Ordi-

narie

antal

vård-

platser

Antal patienter

under året

Antal

undcrhålls- dagar för

samtliga

vårdade

Medel-

tal

Högsta

Lägsta

Medel- längd av

sjukhus- vistelsen,

i dagar

In-

tagna

Döda

vårdade

per dag

antalet vårdade

någon dag

under året

Pediatriska kliniken vid Norr- tulls sjukhus, Stockholm. .

75

960

44

24,439

70

85

48

26

Kronprinsessan Lovisas vård- anstalt för sjuka barn, Stock- holm:

medicinska avdelningen . .

81

1,023

44

23,640

65

82

37

23

kirurgiska avdelningen.. . .

69

1,477

37

20,514

56

71

33

14

Barnsjukhuset Samariten,

Stockholm................

65

584

31

21,112

58

72

42

36

Barnsjukhuset Simon och

Mathilda Sachs minne,

Stockholm................

46

613

26

14,640

40

53

22

24

Göteborgs barnsjukhus:

medicinska avdelningen . .

149

1,296

57

29,305

80

104

49

23

kirurgiska avdelningen....

151

1,499

25

34,800

96

117

68

23

Hälsingborgs barnsjukhus ..

36

440

16

11,274

31

41

17

26

Flensburgska vårdanstalten

för späda barn, Malmö... .

55

441

19

19,568

54

60

37

44

Pediatriska kliniken vid lasa- rettet i Lund ............

66

776

43

28,058

77

95

61

36

Barnavdelningen vid lasarettet

i Linköping..............

30

486

30

12,497

34

40

19

26

Barnavdelningen vid lasarettet

i N orrköping ............

33

391

16

10,376

28

41

17

27

Pediatriska kliniken vid Aka- demiska sjukhuset i Uppsala

60

845

51

19,216

53

66

32

23

Hela riket

916

10,831

439

269,439

57

—

—

>) 27

juli 1936 godkänts såsom enskilt sjukhem för ett antal av högst 18 samtidigt

vårdade barn. Vidare finnes ett sådant hem i Lidingö, det s. k.

Ihrfeltska barnhemmet, avsett för högst 15 patienter. Slutligen inrymmer

stiftelsen Martin Gebers konvalescenthem i Enskede 60 för barn avsedda

platser samt 5 för barn avsedda isoleringsplatser.

Statens sjuk vårdskommittés förslag.

Spörsmålet örn en utbyggnad av den medicinska bamsjukhusvården har

av statens sjukvårdskommitté behandlats i dess den 17 maj 1934 avgivna betänkande

angående den slutna kroppssjukvården i riket (statens off. utredn.

1934: 22). Kommitténs uttalanden därutinnan återfinnas å sid. 143—152 i betänkandet.

Efter en inledande översikt över då befintliga och planerade barnsjukvårdsanstalter

framhåller kommittén i huvudsak följande synpunkter angående

behovet av specialvårdsanstalter för barnsjulkdomar.

‘Den erfarenhet, som under de sista årtiondena vunnits, hade medfört

högst betydande, för att icke säga revolutionerande, framsteg på barnsjuk
-

*) Från räknat de kirurgiska avdelningarna: 28.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr Sd.

vårdens område. Detta gällde framför allt behandlingen av mag- och tarmsjukdomar

under spädbarnsåldern, vissa krampsjukdomar m. fl., vilka tidigare

krävt och allt fortfarande, där de icke kunde beredas lämplig behandling,

krävde många offer. Möjligheterna att vårda och behandla förtidigt

födda och svagt utvecklade spädbarn hade även i hög grad ökats. Vidare

hade förutsättningarna för att bedöma och behandla olikartade nervösa tillstånd

hos barn i väsentlig mån förbättrats. Naturligt vöre. att med dessa

framsteg kraven på utbildning i barnsjukdomar för dem, som ämnade bedriva

specialverksamhet inom detta område, avsevärt höjts och utbildningstiden

i motsvarande grad förlängts. Då enahanda förhållande rådde beträffande

den del av inre medicinen, som avsåge de vuxnas sjukdomar, hade

givetvis svårigheter uppstått för en person att samtidigt behärska såväl den

inre medicinen som pediatriken. Mången lasarettsläkare vid medicinska avdelningar

ägde därför icke någon som helst eller ock endast en kortare tids

specialutbildning i pediatrik.

Det vore under sådana förhållanden uppenbart, att behandling av invärtes

sjuka barn på medicinsk avdelning vid lasarett endast bristfälligt kunde

motsvara nutida krav på fullgod pediatrisk sjukhusvård, även örn särskilda

sjukrum för barn skulle vara tillgängliga. Utan specialutbildad sköterskepersonal

under ledning av specialutbildade barnläkare saknade sådana anordningar

de viktigaste förutsättningarna för ett gott resultat. Då pediatrikens

målsmän gjorde gällande, att en väl tillgodosedd specialvård vid

våra allmänna sjukhus jämväl förutsatte självständiga specialavdelningar för

sjuka barn, stödde de sig därför enligt kommitténs förmenande på skäl, som

icke kunde vederläggas. Detta gällde i främsta rummet behandling av sjukdomar

under de första levnadsåren. Motiven för att utsträcka kraven på

specialvård även till sjuka barn inom den senare lekåldern samt skolåldern

torde icke kunna anses lika starka, Med] hänsyn såväl till barnens och

deras sjukdomars egenart som till beskaffenheten av de erforderliga vårdanordningarna

syntes emellertid kommittén även en sådan utvidgning vara

fullt motiverad.

Vissa företeelser i vårt land gåve enligt kommitténs uppfattning ökat

eftertryck å de krav på specialvård, som pediatrikens målsmän uppställde

enbart med åberopande av pediatrikens utveckling och ställning till övriga

medicinens specialgrenar. Kommittén syftade därvid på den under de senaste

åren minskade nativiteten och på åtgärderna för en förbättring av

samhällets barnavård. Förstnämnda företeelse, som icke torde kunna betraktas

såsom inom en snar framtid övergående, gjorde det till en samhällsangelägenhet

av allra största vikt att i möjligaste mån omhändertaga och

vårda det uppväxande släktet. Det skydd, samhällets barnavård avsåge att

skänka, åsyftade i första hand en förebyggande vård. I denna inginge

emellertid sjukvården såsom ett ej oväsentligt moment. Det finge här erinras

örn att en i rätt tid påbörjad och sakkunnigt ledd sjukdomsbehandling

vore i hög grad ägnad att förebygga sådana följder, som innebure sjukliga

tillstånd, hämmande för barnens utveckling. Det förefölle kommittén som

örn vikten därav dittills icke tillräckligt beaktats. Den sjukvård, som inginge

i nyssnämnda förebyggande vård, kunde icke tillgodoses bättre än

genom anslutning av densamma till våra lasarett.

Även med risk att gå något utöver ramen för sitt uppdrag ansåge sig

kommittén böra i detta sammanhang något beröra den betydelse, en pediatriskt

utbildad fackman kunde få för barnavården i dess helhet inom ett

visst område. Kommittén sage i barnavården en av grundstenarna för den

sociala hygienen. De åtgärder, som därutinnan redan vidtagits, och ännu

mer de, som vore föremål för prövning och planläggning, vore omfattande

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majda proposition nr 84.

och krävande. Självfallet komme de ock att åsamka det allmänna betydande

utgifter. Skulle denna vård, vad den avsåge barnet i den späda åldern, lekåldern

eller skolåldern, motsvara sitt syfte, vore medverkan av barnläkare

oavvisligen påkallad. Utan en sådan läkares erfarenhet och sakkunskap

bleve effektivitet och följdriktighet i anordningarna lätt lidande. Det vore

därför till stor fördel, örn inom varje större område, exempelvis landstingsområde

respektive icke-landstingsstad, en central barnavårdsorganisation

hade tillgång till sådan läkare. Denne skulle få betydelse icke blott för

vården av de sjukdomsfall, som vore i behov av specialvård, utan jämväl

genom sin speciella erfarenhet för den i egentlig mening förebyggande

vården. Kommittén ville särskilt erinra örn det värde, hans sakkunskap

skulle äga för de s. k. upptagnings- och spädbarnshemmens verksamhet, folden

händelse han bleve den i medicinskt avseende ansvarige ledaren för

dessa.

Upptagningshemmens väsentliga uppgift, vad anginge äldre barn, kunde

sägas vara att tjäna såsom ett filter för fosterbarnen, innan de överlämnades

till fosterhem. För en stor grupp, säkerligen den största, torde vistelsen i

upptagningshemmet bliva helt kortvarig, försåvitt lämpliga fosterhem stöde

till förfogande, för andra åter långvarigare. Det kunde i det senare fallet

gälla barn, som vore behäftade med vissa kroppsliga sjukdomar, vanförhet

dier lyten eller som vore på ett eller annat sätt psykiskt egendomliga,

undermåliga eller defekta. För vården och bedömandet av dessa barn vore

en läkares sakkunskap nödvändig. Ett upptagningshem kunde emellertid

under inga förhållanden komma att ersätta en sjukvårdsavdelning, som måste

vara anordnad på ett helt annat sätt. En direkt sammankoppling av en

sjukvårdsavdelning med ett upptagningshem vöre utan tvivel ej heller

lämplig. Det från organisationssynpunkt följdriktiga vore därför, att en

sjukvårdsavdelning för barn anknötes till ett lasarett, där tillgång funnes

till konsultation med läkare på medicinens övriga områden. Därvid finge

betydelsen av samråd med röntgenläkare och öronläkare särskilt framhålles.

De upptagningsliemmets skyddslingar, som vore i behov av sjukvård, kunde

med stor fördel vårdas på en till lasarett knuten barnsjukvårdsavdelning.

Med sina uttalanden hade kommittén närmast åsyftat medicinska barnavdelningar.

Beträffande behovet av kirurgiska barnavdelningar vore läget

annorlunda. Kirurgien använde sig för sjukdomar i barnaåldern av samma

såväl diagnostiska som terapeutiska metoder som för sjukdomar hos äldre.

Det vore väl sant, att vissa missbildningar och sjukdomar åt en del av

barnkirurgien förlänade en särprägel, men då en icke oväsentlig del av sådana

fall kunde beredas sakkunnig behandling på vanföreanstalter och kustsanatorier,

ansåge kommittén, att åtgärder för utbyggande av en speciell

barnkirurgi icke för det dåvarande borde ifrågakomma.

Kommittén övergår därefter till frågan om riktlin jefina för den medicinskaj

barnsjukhusvårdens utbyggande. För någon starkare koncentration

j lämpar sig icke barnsjukvården enligt kommitténs mening. Av

kommittén för år 1930 inhämtade uppgifter angående de a barnsjukvårdsanstalterna

intagnas fördelning efter hemorten bestyrkte detta. Trots avsaknaden

av platstillgång för ifrågavarande specialvård i åtskilliga sjukvårdsområden

vore nämligen antalet från främmande sjukvårdsområden jämförelsevis

ringa. I medeltal belöpte sig utomlänspatienterna till 13 procent av de

intagna. Barnsjukvården torde därför — uttalar kommittén lämpligast

tillgodoses landstingsvis. Kommittén anmärker, att detta givetvis dock icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 84.

borde utesluta samarbete landstingen emellan, i den mån de lokala förhållandena

och kommunikationerna gjorde sådant önskvärt för ett bättre

tillgodoseende av ifrågavarande vård. En sådan överenskommelse hade

träffats mellan akademiska sjukhuset i Uppsala och Stockholms läns landsting,

varigenom till landstingets disposition ställts 10 sängar på den pediatriska

kliniken vid nämnda sjukhus.

I fråga örn storleken av vårdplatsbehovet i landstingsområdena har kommittén

på anförda skäl icke ansett sig kunna lämna några närmare anvisningar.

Kommittén framhåller emellertid, att i sådana landstingsområden,

där centrallasarett vore beläget i en större stad med ett stort inslag av

industribefolkning eller med större närbelägna industrisamhällen, vårdbehovet

torde komma att göra sig starkare gällande än i områden, där

centrallasarettet läge i en mindre stad och lantbrukarbefolkningen vore

övervägande. Det syntes välbetänkt att man, såvitt icke särskilda skäl till

annat föranledde, i en första etapp begränsade sig till en vanlig vårdenhet,

d. v. s. en vårdavdelning, som ej vore större än att den kunde omhänderhavas

av en ansvarig sjuksköterska. Därmed vore dock — yttrar kommittén —

icke sagt, att icke tillika en fullt utbildad sjuksköterska kunde vara erforderlig

såsom assistentsköterska. Platsantalet borde i enlighet därmed utgöra

omkring 25. Att man vid en dylik begränsning borde tillförsäkra sig goda

utvidgningsmöjligheter funne kommittén självfallet.

Medicinalstyrelsens förslag.

På framställning av befolkningskommissionen uppdrog Kungl. Majit den

16 augusti 1935 åt medicinalstyrelsen att verkställa en förberedande undersökning

rörande barns och ungdoms hälsovård, innefattande dels en utredning

angående de åtgärder i nämnda avseende, som enligt gällande bestämmelser

vidtoges särskilt från det allmännas sida, dels ock en plan för förbättring

i de hänseenden, sådan befunnes vara av behovet påkallad.

Med anledning av det sålunda lämnade uppdraget har medicinalstyrelsen

i skrivelse till befolkningskommissionen den 30 oktober 1935 inledningsvis

meddelat, att styrelsen senare komme att giva en mera fullständig översikt

över barnaålderns hälsovårdsförhållanden med utredning och förslag att avhjälpa

de brister, som därutinnan förefunnes. Bland förslag, som vore av

den natur, att de enligt styrelsens förmenande kunde och borde omedelbart

framföras, förordade styrelsen emellertid, bland annat, statsbidrag till

utbyggnad av medicinska avdelningar för barnsjukdomar vid centrallasaretten

samt därtill anslutna konvalescenthem för barnj ävensom statsbidrag till

driftkostnaderna vid barnsjukhusen och förenämnda barnavdelningar och

konvalescenthem.

Medicinalstyrelsens ifrågavarande förslag innebär i huvudsak följande.

Styrelsen ansluter sig väsentligen till sjukvårdskommitténs riktlinjer för

den medicinska barnsjukhusvårdens utbyggande. Beträffande det

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 8-i.

lämpliga i kommitténs förslag, att man vid anordnande av en dylik avdelning

till en början borde begränsa sig till en vanlig vårdenhet med ett

platsantal av omkring 25, förklarar sig styrelsen dock hysa en viss tvekan.

Styrelsen ifrågasätter, örn det icke vore lämpligare, åtminstone i de större

landstingsområdena, att inrätta tvenne avdelningar för barnsjukdomar med

var sin sjuksköterska jämte eventuellt en assistentsköterska på varje avdelning.

Nyssnämnda båda avdelningar skulle vara avsedda, den ena för

spädbarn och den andra för något mera vuxna barn, och dessa avdelningar

syntes då böra inrymma sammanlagt minst 30—40 platser.

Så liten erfarenhet förelåge ännu beträffande behovet av antalet vårdplatser

för barnsjukdomar — yttrar styrelsen vidare — att ett närmare

angivande därav stötte på oöverstigliga hinder. Styrelsen anser sig dock

kunna förorda, att två vårdplatser inrättas på varje tal av tiotusen av landstingsområdets

eller, i stad som ej deltager i landsting, stadens invånare.

Antalet vårdplatser i var och en av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö,

Hälsingborg och Norrköping samt inom Uppsala och Malmöhus läns landstingsområden

(Akademiska sjukhuset i Uppsala respektive lasarettet i Lund)

vore emellertid så högt, att nyssnämnda kvot av två vårdplatser på varje

tiotusental invånare för dessa städer och län redan överskridits. Styrelsen

föreslår därför, att man vid beräknandet av antalet erforderliga nya platser

inom riket bortser från nyssnämnda städer och landstingsområden. Då antalet

invånare vid 1935 års början för hela riket uppgick till 6,233,090 och

antalet invånare i sagda städer och landstingsområden vid samma tidpunkt

utgjorde 1,500,005, skulle de delar av riket, beträffande vilka nya anstalter

eller avdelningar för barnsjukdomar borde inrättas, hava en folkmängd av

4,733,085. Antalet dylika vårdplatser i sistnämnda delar av riket borde

sålunda uppgå till omkring 946. Då emellertid inom ifrågavarande delar

av riket vid tidpunkten för styrelsens uttalande i ämnet redan inrättats

30 platser, skulle det sålunda återstå att anordna 916 sådana.

Styrelsen anser det vara av största vikt, att en utbyggnad på angivet sätt

av avdelningar för barnsjukdomar vid lasaretten snarast möjligt kommer till

stånd. En viss obenägenhet torde emellertid, fortsätter styrelsen, förefinnas

att omedelbart igångsätta arbeten för uppförande av dylika avdelningar. Till

följd därav anser sig styrelsen böra föreslå, att statsbidrag beviljas landsting

eller stad, som ej deltager i landsting, såväl till uppförande som till

driften av dylika avdelningar. Styrelsen erinrar örn att statsmakterna förut

slagit in på denna väg i fråga örn tuberkulossjukvårdsanstalter, epidemisjukhus

och hem för kroniskt sjuka, varför styrelsens förslag i princip icke skulle

innebära någon nyhet. Statsbidrag förutsättes därvid utgå även till driften

av redan befintliga fristående barnsjukhus, som kunna för ändamålet av

medicinalstyrelsen godkännas.

Beträffande det ifrågasatta statsbidraget till uppförande av medicinska

avdelningar för barnsjukdomar föreslås detsamma, i likhet med vad förhållandet

är vid tuberkulossjukvårdsanstalter, lämpligen böra utgå med 2,000 kronor

för varje vårdplats, dock högst hälften av den enligt vederbörligen granskade

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 84.

räkenskaper funna verkliga byggnadskostnaden, däri ej inräknade utgifter

för anskaffande av byggnadstomt samt inventarier. Styrelsen framhåller, att

i regel endast nybyggnader böra komma i fråga.

I fråga örn statsbidraget till driftkostnaderna vid ifrågavarande anstalter

oell avdelningar framhåller styrelsen till en början, att det här gäller

en specialgren av sjukvård med i regel relativt få vårdplatser vid varje anstalt.

Då därjämte vid dylik anstalt eller avdelning torde komma att erfordras

större personal än vid andra sjukvårdsinrättningar och man, enligt

medicinalstyrelsens förmenande, såsom villkor för driftbidragets åtnjutande

bör uppställa, att vid anstalten skall vara anställd läkare med specialutbildning

i pediatrik, föreslås detta bidrag ej böra sättas lägre än 1 krona 75

öre för dag och patient. Såsom ytterligare villkor för statsbidragets åtnjutande

borde vidare föreskrivas, att avgiften för vårdplats i allmän sjuksal icke

må utgå med högre belopp för dag än 2 kronor 75 öre för patient från

annat sjukvårdsområde. Nyssnämnda belopp har beräknats på så sätt, att

från den högsta legosängsavgift, som må utgå fattigvårdssamhällen emellan,

eller 4 kronor 50 öre, dragits ett statsbidrag av 1 krona 75 öre. Statsbidrag

bör enligt förslaget kunna beviljas såväl landsting som kommuner, kommunalförbund,

föreningar och enskilda för driften av dylika anstalter och avdelningar.

Med hänsyn till att styrelsen funnit sig böra begränsa antalet platser vid

barnavdelning, för vilka bidrag för byggande och drift skulle utgå, till 2 pello,

000 invånare, ifrågasätter styrelsen slutligen, örn icke statsbidrag borde

utgå jämväl till konvalescenthem för barn, anordnade i anslutning till berörda

barnavdelningar eller barnsjukhus. Sådana hem vore enligt styrelsens

mening ägnad att förkorta barnets vistelse på sjukhuset och därigenom minska

antalet behövliga platser, som givetvis ställde sig dyrare å barnsjukhus än

å konvalescenthem. Anordningen vore i viss mån parallell till de s. k.

B-platserna inom tuberkulosvården. Styrelsen tillstyrker därför, att bidrag

till uppförande av sådant i samarbete med landstingets barnavdelning stående

konvalescenthem må utgå med 1,000 kronor per plats intill ett antal

= antalet platser å godkänd barnavdelning samt att driftbidrag må utgå med

1 krona per barn och dag för vård å sådant konvalescenthem.

Börande de ekonomiska konsekvenser för staten, som ett genomförande

av förslaget i förevarande delar skulle medföra, har styrelsen —

med utgångspunkt från förhållandena vid tiden för förslagets avgivande —

framlagt i huvudsak följande beräkningar.

Statens kostnader för uppförande av de föreslagna barnavdelningarna

skulle kunna beräknas uppgå till (2,000 X 916 =) 1,832,000 kronor. Örn, såsom

styrelsen ville föreslå, ifrågavarande utbyggnad beräknades taga en tid

av tio år, skulle alltså ett anslag av cirka 185,000 kronor per år bliva erforderligt.

Kostnaderna för driftbidragen komme att undergå en successiv ökning

allt efter som nya vårdplatser bleve anordnade. Driftbidrag syntes böra

utgå icke endast till nyinrättade utan även till redan befintliga platser, givetvis

under förutsättning att villkoren för bidragets åtnjutande i övrigt uppfylldes.

Enligt vad som blivit för styrelsen upplyst utgjorde antalet sjuksängar

för den medicinska barnsjukhusvården för det dåvarande 686. Det

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 84.

9

årliga statsbidraget till ifrågavarande vårdplatser skulle uppgå till (686 X

365 X 1.7 6 —) 438,182 kronor 50 öre. Enligt de gjorda beräkningarna skulle

man kunna förvänta att omkring 92 nya vårdplatser årligen komme till

stånd. Den årliga ökningen av statsbidraget under de tio år utbyggnaden

av anstalter skulle äga rum, torde sålunda kunna beräknas uppgå till

(92 X 365 X 1.76 =) 58,765 kronor. De angivna summorna 438,182 kronor

och 58,765 kronor finge emellertid anses såsom maximibelopp, vilka icke

till fullo komme att utgå bland annat därför, att en vårdplats i regel

ej torde vara belagd under alla dagar av ett år samt därför, att statsbidrag

till de redan förefintliga 686 vårdplatserna icke skulle utgå, i den mån de

vore belagda med patienter, vilkas antal för visst landstingsområde eller

viss icke-landstingsstad överstege 2:10,000. Då de nya vårdplatserna i

regel komme att vara färdiga att tagas i bruk tidigast under loppet av

vederbörande budgetår, torde en avsevärd reduktion av beloppet 58,765 kronor

kunna göras för det första år, under vilket bidrag kunde komma att

utgå. Det sammanlagda bidragsbeloppet för det första budgetåret torde

därför med största sannolikhet icke komma att överstiga 450,000 kronor.

Vidkommande slutligen kostnaderna för statsbidrag till konvalescenthemmen

för barn syntes några planer icke föreligga örn uppförande av

sådant konvalescenthem, i följd varav anslag för ändamålet icke syntes behöva

äskas. I driftkostnadsbidrag kunde till en början emotses ett behov

av omkring 12,000 kronor.

I sitt betänkande angående förlossningsvården och barnmorskeväsendet

m. m. (statens off. utredn. 1936: 12) har befolkningsJcommissionen i anledning

av medicinalstyrelsens nu refererade förslag uttalat, att däri förordade

understöd från statens sida skulle bliva av största betydelse såsom ett led

i statens åtgärder för främjande av barnens hälsovård. Med hänsyn till

de jämförelsevis stora kostnader, förslaget komme att medföra, vilka kostnader

i avsevärd mån komme att drabba landstingen, syntes det emellertid

kommissionen erforderligt, att huvudmännen för respektive sjukvårdsområden

sattes i tillfälle att yttra sig över ifrågavarande utbyggnadsförslag,

innan frågan upptoges till närmare behandling. Kommissionen ville emellertid

samtidigt betona, att de ifrågavarande spörsmålen vore av utomordentligt

stor betydelse och att de framdeles, så snart ske kunde, borde

finna sin lösning.

Yttranden.

Över medicinalstyrelsens förslag hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet,

som överlämnat yttranden av stadsfullmäktige i Stockholm

och direktionen för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, vidare

av länsstyrelserna i samtliga län efter hörande av förste provinsialläkarna

i länen, statskontoret, statens inspektör för fattigvård och barnavård samt

av kanslern för rikets universitet, som i ärendet överlämnat yttranden av

medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska

mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium. Utlåtanden föreligga

vidare från förvaltningsutskotten i samtliga läns landsting med undantag av

Kalmar läns södra landsting samt landstingen i Gävleborgs och Västernorr
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr S-i.

lands län. Följande menigheter eller sammanslutningar hava tillika yttrat

sig, nämligen stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Norrköping

och Gävle, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,

svenska lasarettsläkarföreningen, svenska stadsläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningen,

svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, svenska

föreningen för invärtes medicin och svenska barnläkareförbundet. Slutligen

har yttrande inkommit från direktionen över allmänna barnhuset.

I det övervägande antalet av de sålunda avgivna utlåtandena eller yttrandena

har förslaget blivit i princip tillstyrkt såsom ägnat att i huvudsak

läggas till grund för beslut i ämnet. I sådan riktning uttala sig sålunda

Överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser, förste provinsialläkare och landstings

förvaltningsutskott samt stadsfullmäktige i städerna Stockholm, Göteborg,

Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Gävle. I tillstyrkande riktning

gå vidare de av kanslern för rikets universitet åberopade yttrandena av de

medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska

mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium. Detsamma gäller utlåtandena

och yttrandena från statskontoret, statens inspektör för fattigvård och

barnavård, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska landstingsförbundet, svenska stadsläkarföreningen,

svenska provinsialläkarföreningen, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund,

svenska föreningen för invärtes medicin, svenska barnläkarförbundet,

direktionen över allmänna barnhuset samt direktionen för Kronprinsessan

Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.

Större eller mindre tvekan om behovet eller lämpligheten av de föreslagna

åtgärderna har yppats i de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i

Stockholms län och förste provinsialläkaren i samma län samt svenska lasarettsläkarföreningen.

Lasarettsläkarföreningens styrelse sammanfattar sina

synpunkter på förslaget i huvudsak sålunda:

Styrelsen behjärtade väl behovet av ökade möjligheter för såväl öppen

som sluten barnsjukvård och ansåge i detta avseende pediatrisk specialkompetens

vara synnerligen värdefull. Styrelsen förmenade emellertid, att denna

kunde vinnas även på annat sätt än genom ett statsunderstött utbyggande

av en medicinsk barnavdelning under ledning av pediatriker vid varje centrallasarett.

Den vore vidare av den meningen, att bristerna i fråga örn sjukhusplatserna

för barn ej vore så allvarliga, att de motiverade ett frångående

av den av statens sjukvårdskommitté hävdade principen, att utom nu utgående

statsbidrag sådant ej borde lämnas till andra direkta sjukvårdsändamål

än barnbördsvård och vård av lättskötta sinnessjuka. Styrelsen ställde sig

därför betänksam mot förslaget att genom statsbidrag söka sporra landstingen

till uppförande av pediatriska specialavdelningar vid samtliga centrallasarett.

På många ställen syntes behov därav ej föreligga. Frågan kunde

lösas på andra efter de lokala förhållandena mera lämpade sätt. Andra

mera trängande sjukvårdsbehov förelåge dessutom på flera ställen.

Från några håll har uttalats, att med åtgärder- i föreslaget syfte tills

vidare borde anstå. Denna ståndpunkt intages av bland andra länstyrel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 84. 11

serna i Kronobergs och Orebro län samt landstingens förvaltningsutskott i

nämnda län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför sålunda — under hänvisning till förste

provinsialläkarens i länet yttrande — i huvudsak följande:

Inrättande av ytterligare anstalter för barnsjukvården med särskilt utbildade

läkare vore säkerligen i hög grad önskvärt. Emellertid syntes den

föreliggande utredningen giva endast ringa ledning för att bedöma frågan

örn vid vilka centrallasarett de ifrågasatta pediatriska avdelningarna nu borde

anordnas samt storleken av det vårdbehov, som skulle tillgodoses genom de

särskilda avdelningarna. Yad förste provinsialläkaren anfört därom att man,

innan principerna för en utbyggnad av den slutna barn sju k vår den fastlåstes,

borde avvakta verkningarna av de åtgärder i sjukdomsförebyggande syfte,

som för närvarande planerades eller beslutats till utförande, syntes även

värt beaktande. Länsstyrelsen instämde därför i förste provinsialläkarens

uttalande, att man intill dess en mera stadgad erfarenhet vunnits i fråga om

behovet av en särskilt organiserad barnsjukvård, läte detta behov i allmänhet

såsom nu utan större olägenheter skedde tillgodoses genom lasarettens

vanliga avdelningar. Därest emellertid framtida erfarenhet gåve vid handen,

att vårdbehovet krävde inrättande för samtliga landstingsområden av pediatriska

avdelningar, syntes med hänsyn till landstingens alltmer stegrade utgifter

för sjukvården statsbidrag till uppförande och drift av dessa avdelningar

vara av behovet påkallat, för så vitt garantier skulle finnas för vårdens

utbyggnad inom en icke alltför långt avlägsen framtid.

Länsstyrelsen i Orebro län yttrar:

I och för sig måste det givetvis hälsas med tillfredsställelse, att statsbidrag

Hnge utgå till den slutna barnsjukvården, även örn det måhända vore

förtjänt att undersökas, huruvida icke andra sjukvårdsgrenar borde med

ännu större skäl ifrågakomma härtill. Med avseende å förslaget syntes

emellertid kunna anmärkas, att den föreliggande utredningen örn vårdjdatsbehovet

vore skäligen knapphändig. En närmare undersökning därom torde

därför böra komma till stånd, innan förslaget bringades till tillämpning.

[Synpunkter av liknande art anläggas även av landstingens förvaltningsutskott

i samma län.

I avstyrkande riktning har Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott

genom sin sjukvårdsavdelning uttalat sig under framhållande av huvudsakligen

följande:

Även örn sjukvårdsavdeluingen delade medicinalstyrelsens uppfattning örn

önskvärdheten av att en pediatrisk avdelning under specialutbildad läkare

borde finnas inom varje län, så syntes vårdmöjligheterna åtminstone inom

Södermanlands län för närvarande icke vara så otillfredsställande, att de

motiverade särskilda åtgärder från statens sida för att åstadkomma detta.

Landstingen hade dittills själva utbyggt lasarettsvården och gjort det på ett

sätt, som ur vårdsynpunkt torde kunna betecknas som mycket tillfredsställande.

Det funnes anledning förvänta, att så skulle komma att ske även i

fortsättningen, såvida icke de ekonomiska förhållandena lade hinder i vägen

därför. Medicinalstyrelsen ville nu bereda landstingen ekonomisk hjälp för

utbyggande av en special vårdgren. Sjuk vårdsavdelningen insåge väl, att en

dylik åtgärd komme att främja tillkomsten av ifrågavarande barnavdelningar.

Icke desto mindre ställde sig sjukvårdsavdeluingen tveksam örn lämplig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majds proposition nr 84.

heten därav. Förefintliga ofullkomligheter i landstingens handhavande av

sjukvården härledde sig säkerligen icke av bristande vare sig intresse eller

insikt utan av den ekonomiska belastning, som ett tillgodoseende medförde.

Lättades avsevärt landstingens ekonomiska bördor, vore avdelningen övertygad

om att sjukvårdsbehovet i allmänhet, däri inbegripet icke minst barnsjukvården,

komme att på önskat sätt och i behövlig omfattning tillgodoses.

Det vore med denna syn på saken som avdelningen befarade det mindre

välbetänkt att genom statsbidrag stimulera till utbyggnad av en speciell

vårdgren inom den egentliga lasarettsvården, vilket kunde, med den därav

ökade kostnaden även för landstingen, verka menligt för andra lika samhällsviktiga

vårdgrenar.

Vore därför statsmakterna benägna att genom bidrag främja barnsjukvården

inom landstingen, borde detta enligt avdelningens uppfattning lämpligare

kunna ske genom ett effektivt lättande av landstingens ekonomiska

bördor i den form statens sjukvårdskommitté föreslagit, d. v. s. genom helt

borttagande av landstingens skyldigheter att bidraga till allmänna folkpensioneringen

och lättande av deras skyldigheter till gottgörelse enligt fattigvårdslagen.

Då sjukvårdsavdelningen hyste denna uppfattning, ansåge avdelningen

sig icke böra ingå på någon granskning av storleken m. m. av de

statsbidrag till anläggning och drift av barnavdelningar, som föreslagits av

medicinalstyrelsen.

Jag övergår härefter till de uttalanden och erinringar, som i yttrandena

kommit till synes beträffande de särskilda delarna av förslaget.

Till en början må därvid erinras, att medicinalstyrelsens uttalande till

förmån för de planerade barnavdelningarnas anslutning till centrallasarett

under ledning av särskilt utbildade läkare mötts med gillande i

flertalet av de yttranden, som särskilt uttalat sig i detta spörsmål. Yrkanden

örn vissa modifikationer i detta förslag hava dock framställts från några håll.

Sålunda yttrar svenska fattigvårds- och barnavårdsförhundet:

Förbundet ansåge i likhet med medicnalstyrelsen, att de statsunderstödda

barnsjukvårdsanstalterna borde upprättas i anslutning till lasarett. Förbundet

holle dock före, att anknytning borde kunna få ske även till odelade

lasarett. Särskilt i de många trakter av vårt land, där stora områden till

sitt förfogande hade endast ett odelat lasarett, vore anknytning till ett sådant

fullt påkallat och önskvärt. Man hade också all anledning att vid val

av anknytningslasarett taga hänsyn till eventuellt förefintliga ekonomiska

resurser utöver de offentliga medlen. Dock borde bidrag av statsmedel icke

fivas åt barnsjukvårdsanstalter, som icke vore anknutna till lasarett eller

armod jämförliga sjukhus. Undantag därifrån borde ske endast för anstalter,

som funktionerat redan innan ifrågavarande förslag bragts till förverkligande.

Förslaget att vid barnavdelningarna skola vara anställda läkare med

specialutbildning i pediatrik har föranlett vissa erinringar.

Svenska landstingsförbundet anför i detta avseende:

Med hänsyn till landstingens hårt ansträngda ekonomi torde även med

de föreslagna statsbidragen barnsjukvårdens utbyggande i tillfredsställande

omfattning taga relativt lång tid i anspråk. Det syntes därför önskvärt, örn

ytterligare lättnad kunde beredas därigenom, att under viss övergångstid,

förslagsvis 10 år, statsbidrag finge utgå till barnplatser, som inrymdes i

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

sjukhusets medicinska avdelning under ledning av den medicinske överläkaren.

Det kunde då förväntas, att nja barnplatser lättare skulle komma

till stånd.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott understryker jämväl önskvärdheten

av att möjligheter lämnas öppna för en kombination av en barnavdelning

med den medicinska avdelningen under gemensam överläkare.

Detta skulle vara av särskild betydelse i de fall, där barnavdelningarna

bleve små och sjukvårdsområdena hade att vidkännas stora ekonomiska uppoffringar.

För beredande av sist anförda möjlighet uttalar sig även svenska föreningen

för invärtes medicin. Till stöd därför anför föreningen bland annat följande.

Dylika kombinationsmöjligheter förefölle för närvarande överhuvud taget

värda att beakta, då det med den tilltagande specialiseringen inom invärtesmedicinen

säkerligen komme att inträffa, att till ett och samma centrallasarett

önskades förlagt, utom medicinsk avdelning, även reumatikeravdelning,

neurologisk avdelning och pediatrisk avdelning. Örn därtill vid lasarettet

funnes en tuberkulosavdelning, skulle alltså, örn endast respektive specialområdes

intressen beaktades, den situationen kunna uppstå, att fem olika

överläkare med mer eller mindre uttalad intern kompetens ansåges erforderliga.

En dylik utveckling förefölle föreningen visserligen från rent medicinsk

synpunkt lycklig, men av ekonomiska och andra skäl vore den säkerligen

åtminstone tills vidare svår att genomföra. Med en sådan möjlighet

i utsikt skulle därför måhända ett eller flera av de önskade specialområdena

icke alls komma att bli företrätt, till skada även för lasarettets ställning

som centrallasarett.

Lämpligheten av två barnavdelningar vid lasaretten — en för späda och

en för något äldre barn — har allmänt vitsordats. Däremot anser förste

provinsialläkaren i Alvsborgs län kravet på de föreslagna barnavdelningarnas

storlek (sammanlagt 30—40 platser) och på anställande av särskild sjuksköterska,

eventuellt även assistentsköterska, på varje avdelning vara för

generellt hållet. Han utvecklar sin synpunkt på följande sätt:

Inom olika landstingsområden kunde på grund av områdenas storlek och

folkmängd eller på grund av folkmängdens fördelning olika krav därutinnan

göra sig gällande. Alltför stränga hinder för dessa särskilda kravs tillfredsställande

skulle vara vanskligt att uppställa, om därmed ej avsåges enbart

att förebygga en skadlig utvecklingstendens. I Älvsborgs län syntes sålunda

behov av tvenne barnavdelningar föreligga, en örn 20—25 sängar vid

Vänersborgs lasarett och en örn 35—40 sängar vid lasarettet i Borås. Att

för den förstnämnda kräva tvenne sjuksköterskor och tvenne assistentsköterskor

syntes vara alltför strängt. Aven med gemensam sköterska för

de tvenne avdelningarna för späda och äldre barn torde separeringen av

de båda åldersgrupperna kunna ordnas på ett fullt betryggande sätt.

Mot medicinalstyrelsens såsom grund för rätten till statsbidrag gjorda

uppskattning av det genomsnittliga behovet av vårdplatser för barnsjukdomar

till 2 på varje tiotusental av respektive sjukvårdsområdes invånare

har rests kritik i ett flertal yttranden. Överståthållarämbetet anför härutinnan

:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 84.

Såsom statistiken utvisade vore inom flera sjukvårdsområden, där barnavdelningar

redan inrättats, antalet platser på varje tiotusental invånare mer

än dubbelt så stort som 2 :10,000. Man torde därav kunna sluta, att vårdplatser

av ifrågavarande slag mångenstädes erfordrades till högre antal än

det, för vilket enligt förslaget statsbidrag skulle utgå. För ämbetet framstode

det såsom ett viktigt intresse, att de sjukvårdsavdelningar, som redan

funnes eller kunde komma att inrättas, skulle vara utrustade med tillräckligt

antal platser för att kunna fylla det verkliga vårdbehovet. En begränsning

av rätten till statsbidrag på sådant sätt, som medicinalstyrelsen förordat,

syntes innebära en fara för att detta intresse på åtskilliga häll icke skulle

bliva tillgodosett. Det torde nämligen icke kunna undgås, att inom sjukvårdsområden

med hög kommunal skattebörda man av den föreslagna bestämmelsen

komme att tvingas att begränsa antalet vårdplatser till det antal,

vartill statsbidrag lämnades. An vidare kunde en bestämmelse av föreslaget

innehåll lätt framkalla den uppfattningen, att verkliga platsbehovet skulle

motsvara det antal, för vilket statsbidrag erhölles, samt att därför varje

strävan efter att utöka antalet närmast vore att betrakta såsom onödigt

slöseri med allmänna medel. Det enda skäl, som kunde tänkas ligga till

grund för den föreslagna begränsningen, syntes vara det rent statsfinansiella

att icke orsaka staten för höga kostnader. Då det emellertid torde vara

ii tesi litet, att sjukvårdsområdena, som själva skulle bidraga till en betydande

del av kostnaden för ifrågavarande sjukhusvård, skulle anordna fler vårdplatser

än verkliga behovet krävde, syntes det anförda skälet icke kunna

tillmätas avgörande betydelse.

Att kvoten 2:10,000 icke ger uttryck för det verkliga behovet hävdas vidare

av, bland andra, stadsfullmäktige i Norrköping, medicinska fakulteten vid Lunds

universitet, Uppsala och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott och förste

provinsialläkarna i Kristianstads och i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Uppsala län, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

svenska läkarsällskapet och svenska barnläkarförbundet anse, att kvoten i

fråga kan godtagas som en minimi- eller begynnelsesiffra vid barnsjukhusvårdens

utbyggnad.

Svenska landstingsförbundet förklarar sig kunna godtaga kvoten under

förutsättning att — örn erfarenheten skulle ge vid handen, att ett större

vårdbehov förelåge —■ gränsen höjes samt att utomlänspatienter ej inräknas

i det högsta antal, för vilket driftbidrag enligt förslaget skall utgå.

Aven i andra yttranden uttalas tvekan örn lämpligheten att fastställa en

enhetlig norm för hela riket i förevarande avseende.

Svenska landskommunernas förbund yttrar sålunda:

Då — såsom fyrfaldiga gånger i förslaget framhållits •— platsbehovet vore

omöjligt att ens approximativt beräkna och då vårdbehovet säkerligen vore

ytterst varierande inom olika delar av landet, syntes det icke lämpligt att

på frågans nuvarande ståndpunkt bestämma ett visst platsantal för varje

sjukvårdsområde. Det syntes styrelsen för närvarande vara tillräckligt, att

bestämmelser örn statsbidrag för uppförande och drift av medicinska barnavdelningar

utfärdades och låta landstingen och städerna på frivillighetens

väg besluta örn upprättande av dylika avdelningar.

Liknande synpunkter hava anlagts av direktionen för Kronprinsessan Lovisas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 8i. 15

vårdanstalt för sjuka barn och svenska barnläkarförbundet i samband med behandlingen

av frågan örn statsbidrag till driften av barnavdelningarna.

Beträffande byggnadsbidragen till barnavdelningar hava jämväl

vissa erinringar framkommit.

Den föreslagna begränsningen att sådant bidrag endast skulle ifrågakomma

beträffande nybyggnad har sålunda väckt kritik. Länsstyrelsen i Västmanlands

län understryker ett av Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott gjort

uttalande rörande lämpligheten därav att statsbidrag må utgå till inrättande

av barnavdelning jämväl i sådana fall, då erforderliga lokaler beredas inom

lasarettsbyggnad genom utrymmande av där för annat ändamål disponerade

lokaler, vilka i sin tur ersättas genom nybyggnad. Häri instämmer Jämtlands

läns landstings förvaltningsutskott.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg göra gällande, att byggnadsbidrag bör tillgodokomma

jämväl sådant landsting eller sådan stad, inom vars område

barnavdelning vid lasarett eller fristående barnsjukhus redan finnes, därest

landstinget respektive staden skulle önska verkställa örn- eller tillbyggnad

av barnavdelning respektive redan förefintligt barnsjukhus eller uppförandet

av ny sådan inrättning av ena eller andra slaget.

Stadsfullmäktige i Gävle framhålla, att det icke av förslaget framginge,

huruvida byggnadsbidrag kunde erhållas jämväl i det för Gävle stad aktuella

och i övrigt måhända icke ovanliga fallet, att donerade medel delvis vore

att disponera för ändamålet. Bestämmelserna örn statsbidrag syntes därför

böra erhålla en sådan avfattning, att statsbidrag kunde lämnas jämväl

i detta fall. Den omständigheten, att donationsmedel funnes att tillgå,

borde nämligen icke utestänga kommunen från möjligheten att erhålla statsbidrag.

Svenska landskommunernas förbund anmärker, att under det byggnadsbidrag

enligt förslaget skulle kunna beviljas endast landsting eller stad, som ej deltager

i landsting, driftbidrag däremot skulle kunna beviljas även, bland

andra, kommunalförbund. Då något kommunalförbund för ifrågavarande

sjukvårdsändamål, såvitt det vore för styrelsen känt, icke funnes bildat, skulle

detta betyda fortsätter förbundet — att de förbund, som eventuellt bomme

att bildas för ändamalet, väl skulle kunna erhålla driftbidrag av statsmedel

men icke byggnadsbidrag. Om primärkommunerna (andra än i landsting

icke deltagande städer) överhuvudtaget skulle deltaga i utbyggandet av

ifrågavarande sjukvård — vilket för övrigt icke syntes ändamålsenligt —

borde de givetvis därvidlag icke arbeta under ogynnsammare villkor än övriga

huvudmän för sjukvården.

Att byggnadsbidraget bör frigöras från varje tidsbegränsning hävdas på

några håll. Sålunda anser Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, att

ett villkor att utbyggnaden skulle ske inom viss relativt begränsad tidrymd

ej vore fullt lämpligt. Tänkbart vore nämligen enligt utskottets förmenande,

att ett sådant villkor särskilt i ett län med tyngande skattebörda såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(3

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Norrbotten kunde komma att förrycka en rationell och planmässig utveckling

av sjukvården inom länet. Samma uppfattning kommer till synes i det

av svenska landskommunernas förbund avgivna yttrandet.

Vidkommande byggnadsbidragets storlek göres i ett flertal yttranden

gällande, att detsamma måste anses för lågt beräknat. Till belysande därav

må följande utdrag ur de här avsedda yttrandena återgivas:

Statens inspektör för fattigvård och barnavård: Statsbidragets ändamål vöre

att stimulera till sjukplatsers anordnande. Medicinalstyrelsen hade därvid

utgått från att statsbidraget skulle fastställas till samma belopp, som gällde

för tuberkulossjukvårdsanstalter eller 2,000 kronor för varje vårdplats. Detta

belopp hade fastställts att utgå från och med år 1919. Under förutsättning

att relationen mellan byggnadskostnad och statsbidrag fortfarande vore i

huvudsak densamma nu som den var år 1919, kunde måhända intet vara att

erinra mot storleken av det föreslagna bidraget. Da man emellertid finge

förutsätta, att anordnandet av sjukhusplatser för barn ställde sig dyrare än

anordnandet av platser å tuberkulossjukvårdsanstalter, borde det val dock

övervägas, örn icke högre statsbidrag borde ställas till förfogande för nu

ifrågavarande ändamål. Statsbidraget skulle dock givetvis begränsas till

högst hälften av byggnadskostnaderna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: De föreslagna byggnadsbidragen syntes sta

i överensstämmelse med de statsbidrag, som utginge i liknande fall.. Med

hänsyn till de stegrade byggnadskostnaderna syntes det dock kunna ifrågasättas,

att statsbidragens belopp bleve höjda, dock med bibehållande av begränsningen

att statsbidrag icke må utgå med mer än halva byggnadskostnaden.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott: Utskottet funne det föreslagna

byggnadsbidraget vara alltför ringa med hänsyn till att byggnadskostnaden

för plats säkerligen torde uppgå till det flerdubbla. En höjning av det föreslagna

bidraget så, att det komme att täcka ungefär hälften av byggnadskostnaden

vore därför tillrådlig, därest man inom rimlig tid skulle kunna

räkna med att barnsjukvården skulle bliva i stort sett ordnad på tillfredsställande

sätt.

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott: Därest den ifrågasatta utbyggnaden

av barnsjukvården skulle kunna inom rimlig tid realiseras, syntes

det förvaltningsutskottet, som örn det föreslagna statsbidraget vöre alltför

knappt tillmätt. Detta gällde särskilt byggnadsbidraget, som ju icke motsvarade

mer än cirka 20 procent av landstingets byggnadskostnad. Skulle

landstingen kunna fylla de allt hastigare växande anspråken på sjukvårdens

specialisering, syntes det vara nödvändigt, att staten patoge sig en mycket

betydande del av därmed förenade ökade kostnader. I motsatt fall torde

det icke vara möjligt att i landstingsområden med relativt blygsamt skatteunderlag

följa med i den alltmer forcerade utvecklingen på sjukvårdens

område.

Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott: Enligt förslaget skulle statsbidrag

till anordnande av barnavdelningar vid lasarett utgå med högst 2,000

kronor per vårdplats, därvid åberopats att samma belopp utginge i statsbidrag

till uppförande av tuberkulossjukvårdsanstalter. Sedan grunderna för

sistberörda bidragsform bestämdes, hade emellertid kraven på standard vid

sjukvårdsinrättningarna oupphörligt stegrats med ty åtföljande ökning i

byggnadskostnaderna. Det föreslagna byggnadsbidraget syntes därför vara

för lågt, i all synnerhet som det här gällde verkliga lasarettsavdelningar.

Svenska landstingsförbundet: Det föreslagna byggnadsbidraget finge, anses

väl lågt med hänsyn till de betydande belopp, en dylik vårdplats betingade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

17

i byggnads- och utrust-ningskostnader. Dessa torde lämpligen böra jämföras

med platskostnaderna för förlossningsavdelningar, och då riksdagen år 1937

bestämt, att statsbidraget till uppförande av dylika avdelningar skulle irtgå

med 2,500 kronor per plats, syntes bidraget till barnavdelningarna böra fastställas

till samma belopp.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott: Då statsbidrag för epidemioch

barnbördsplatser redan utginge med 2,500 kronor, syntes det dels med

hänsyn därtill, dels till nuvarande höga byggnadskostnader vara väl befogat,

att det ifrågavarande bidraget höjdes till 3,000 kronor, vilket belopp som

regel torde utgöra halva byggnadskostnaden.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott: Vid en nybyggnad

torde komma att erfordras en proportionellt mot sjukplatserna betydande

mottagningsavdelning med därtill hörande lokaler och utrustning, varjämte

uppgivits att större personal än å andra avdelningar erfordrades, vadan allt

som allt inrättande av en pediatrisk avdelning sannolikt komme att draga

betydande kostnader. Aven örn man bortsåge från den andel i kostnaden

för ekonomilokaler, administrationslokaler m. m., som rätteligen borde komma

på den nya avdelningen, komme denna särskilt med hänsyn till de mottagnings-

och kliniklokaler, som måste uppföras, att bli ganska dyrbar, räknat

per sjukplats. Man finge nog snarare räkna med 8,000 än 4,000 kronor i

anläggningskostnad. Om det skulle vara någon mening med att statsbidraget

skulle täcka halva anläggningskostnaden, borde sålunda enligt utskottets

mening maximibeloppet av detta bidrag icke sättas lägre än 4,000

kronor per plats.

I några yttranden uttalas, att byggnadsbidrag böra utgå retroaktivt, således

även till redan anordnade anstalter eller avdelningar.

Sålunda yttrar svenska landstingsförbundet:

I förslaget hade icke direkt utsagts, huruvida byggnadsbidraget skulle få

retroaktiv karaktär eller ej, men av de gjorda anslagsberäkningarna att döma

syntes så ej vara fallet. Förbundet hade emellertid tidigare i olika sammanhang

framhållit, att det vore fullt berättigat, att de huvudmän som redan

uppfört anstalter och sålunda på ett tidigt stadium vidtagit åtgärder för

visst vårdbehovs tillgodoseende, icke bleve försatta i sämre ställning, när

det gällde statsbidrag, än dem som uppskjutit att tillgodose sagda vård.

Med beaktande därav hade beträffande statsbidragen till förlossningsavdelningar

viss retroaktivitet införts. Det syntes motiverat, att även beträffande

barnavdelningarna statsbidrag finge utgå till under senare år inrättade dylika

avdelningar.

Samma mening hävdas i yttrandena från länsstyrelsen i Kristianstads län,

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott och svenska stadsförbundet.

Mot de föreslagna grunderna för driftbidrag till barnavdelningar

och barnsjukhus hava erinringar jämväl framställts i vissa hänseenden, på

sätt av det följande framgår.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda tillräckliga skäl för driftbidrag

till barnavdelningar icke hava förebragts; enligt länsstyrelsens åsikt

borde barnsjukhusvården likställas med övrig på länslasaretten anordnad

specialvård.

Den med driftbidraget förbundna begränsningen av legosängsavgiften för

utomlänspatienter har vidare föranlett invändningar i en del yttranden.

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 84. sia 39 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott framhåller önskvärdheten

av att landstingens handlingsfrihet i berörda avseende icke i allt för

hög grad kringskäres. Utskottet föreslår därför, att ifall någon begränsning

skall ske, denna göres så, att legosängsavgiften icke får överskrida den avgift,

som debiteras främmande patienter å andra vårdavdelningar, sedan utgående

statsbidrag avdragits.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott anser sig icke kunna tillstyrka

förslaget i denna del. Utskottet yttrar fortsättningsvis:

Driftkostnaden per dag för ett centrallasarett kunde ej sättas lägre än

5: 50. Då det här gällde en specialvård, vars kostnad överstege medelkostnaden

i övrigt, syntes det befogat, att ett landsting, som beredde vård åt

patienter från annat sjukvårdsområde, borde få tillgodogöra sig i vårdavgift

skillnaden mellan statsbidraget och medelkostnaden per dag, när det gällde

fall, som icke skulle ersättas av fattigvårdssamhälle. I varje fall syntes den

möjligheten böra lämnas öppen, att medicinalstyrelsen finge befogenhet att

bestämma den avgift för självbetalande patienter, som skulle utgå för utomlänspatienter

vid de olika lasarettens barnavdelningar.

Svenska landstingsförbundet anför i denna del följande:

Styrelsen ställde sig synnerligen tveksam mot förslaget, att driftbidrag

skulle utgå allenast under villkor, att avgiften för vårdplats i allmän sjuksal

icke utgjorde högre belopp för dag än 2 kronor 75 ör6 för patient från

annat sjukvårdsområde. Tidigare hade det varit vanligt vid bestämmande

av villkor för statsbidrag, att en viss högsta avgift för inomlänspatient fixerats,

medan man lämnat vederbörande sjukhusägare fria händer att bestämma

avgiften för utomlänspatienter. Någon anledning att frångå denna praxis i

förevarande fall funnes ej enligt förbundets mening. Dessutom torde medicinalstyrelsens

förslag i denna punkt vara ämnat att medföra betänkliga

konsekvenser i såväl ekonomiskt som vårdhänseende. Ämbetsverket utginge

från att sjukhuset skulle få en ersättning för varje vårdad utomlänspatient

örn 4 kronor 50 öre, men dess kostnad för dylik patient uppginge till väsentligt

högre belopp. Sjukhuset skulle sålunda enligt medicinalstyrelsens förslag

få vidkännas en utgift av omkring 2 kronor per dag för varje utomlänspatient,

som vårdades å barnavdelning. Detta kunde emellertid icke anses

riktigt och stimulerade icke sjukhuset att emottaga utomlänspatienter. Lämpligare

syntes vara, att man här ginge fram efter samma linje, som tidigare

i stor utsträckning praktiserats bland annat beträffande vårdbidrag till karolinska

sjukhuset, nämligen att patientens hemortslandsting finge svara för

viss del av vårdkostnaden. Beträffande fattiga barn borde helt naturligt

fattigvård slagens bestämmelser gälla.

I anslutning till detta uttalande anmärker landstingsförbundet, att någon

högsta avgift för inomlänspatienter å statsunderstödda barnavdelningar icke

föreslagits. Enligt förbundets mening vore det ej heller erforderligt bestämma

en sådan med hänsyn till de låga vårdavgifter, som uttoges vid

sjukhusen. Skulle emellertid Kungl. Maj:t anse sådan maximiavgift erforderlig,

ville förbundet förorda, att denna ej sattes lägre än 2 kronor per dag.

Medicinska fakulteten vid Lunds universitet anser önskvärt — under åberopande

av gjorda erfarenheter rörande vårdkostnadens inverkan på förmågan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

19

och villigheten att bereda barnen den sjukhusvård de behövde — att driftbidraget

förbindes med villkoret av viss sänkning av avgiften för de sjuka

barnen.

Invändningar gentemot förslaget, att driftbidrag icke skulle utgå till vårdplatser,

som överstege 2 per 10,000, hava anförts av länsstyrelsen i Uppsala

län. En sådan metod syntes länsstyrelsen verka föga rationell, till utveckling

varav länsstyrelsen fortsättningsvis yttrar följande:

Beläggningsstatistiken visade betydande variationer, säkerligen delvis beroende

på barnsjukdomarnas till en viss grad säsongmässiga karaktär jämte

den omständigheten, att på somrarna åtskilliga klena barn omhändertoges

och förflyttades från länet. Det funnes emellertid ingenting, som talade för

att beläggningstopparna mindre motsvarades av ett verkligt behov av vårdplatser

för barnen än lågfrekvensen. Tvärtom torde väl den omständigheten,

att man vid flera av barnsjukhusen, särskilt barnavdelningarna vid

akademiska sjukhuset i Uppsala och vid lasarettet i Lund tidvis tvingats

till en avsevärd överbeläggning tyda på att behovet icke täckts av platstillgången.

Åtminstone såvitt akademiska sjukhuset anginge utvisade jämväl

statistiken, att vistelsen på nämnda sjukhus för respektive patienter ingalunda

utsträcktes över det nödvändiga. Örn man således utginge från att

statsbidrag till driftkostnaderna skulle utgöra en hjälp till barnens sjukvård,

i den mån denna behövde ske på centrallasarett, funnes icke någon

anledning till den av medicinalstyrelsen föreslagna reduktionen. Det torde

jämväl kunna antagas, att just den högkvalificerade vården vid exempelvis

akademiska sjukhuset och lasarettet i Lund framkallat en starkare beläggning

än den, som befolkningstalen i och för sig föranledde, men ej heller

denna tendens syntes böra av statsmakterna begränsas.

Ett uttalande i samma riktning har gjorts av svenska läkaresällskapet.

En höjning av driftbidragets storlek förordas i flera yttranden.

Svenska landstingsförbundet förordar höjning till samma belopp, som föreslagits

skola fastställas beträffande de ifrågasatta reumatikeravdelningarna

eller till 2 kronor per dag.

Länsstyrelsen i Blekinge län hävdar, att skäl finnas för höjning av driftbidraget

till åtminstone 2 kronor 50 öre per dag och patient. Samma

ståndpunkt intager landstingets förvaltningsutskott i detta län. — Landstingens

förvaltningsutskott i Göteborgs och Bolms län samt i Norrbottens län anse, att

samma statsbidrag som till förlossningsanstalter bör utgå eller 3 kronor per

vårddag. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott förordar höjning under

åberopande av en jämförelse mellan driftkostnadsmedeltalet vid lasarett

(1931—1935 cirka G kronor per dag) och vid sanatorium (cirka 4 kronor 40

öre per dag).

Uttryck för tillfredsställelse över förslaget örn statsbidrag till konvalescenthem

för barn hava kommit till synes i, bland andra, yttrandena

från länsstyrelsen i Ostergötlands län, förste provinsialläkaren i samma län,

statens inspektör för fattigvård och barnavård, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

samt från svenska landstingsförbundet.

I övrigt torde följande yttranden i detta ämne böra här återgivas:

Förste provinsialläkaren i Gotlands län framhåller, att de säregna förhål
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 84.

landen, som vore rådande beträffande Gotlands län borde berättiga länet till

högre statsbidrag till sjukvårdens bedrivande än andra län. Det önskemålet

vore därför att framställa, att Gotlands län för uppförande och drift

av ett konvalescenthem för barn tillerkändes lika högt statsbidrag som

medicinalstyrelsen föreslagit för uppförande och drift av vårdavdelning för

sjuka barn.

Länsstyrelsen i Östergötlands län åberopar följande av förste provinsialläkaren

i länet avgivna yttrande i detta ämne:

Förste provinsialläkaren ville livligt förorda, att förslaget rörande konvalescenthemmen

vunne statsmakternas gillande. I Linköping hade genom

försorg av föreningen Östergötlands barn anordnats ett konvalescenthem av

angivet slag. Dess dittillsvarande verksamhet hade tydligt visat, huru stort

behovet av dylika hem verkligen vore. Därtill komme de stora fördelar,

som samarbetet med barnsjukhuset innebure, i det avseendet att genom

tillkomsten av konvalescenthemmet de dyrbarare lasarettsplatserna bättre

kunde utnyttjas.

Av Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott anföres i huvudsak

följande:

Vad anginge de föreslagna bidragen till konvalescenthem, ansåge utskottet

sådant bidrag vara väl motiverat, örn därmed vårdtiden å den mera

kvalificerade avdelningen kunde nedbringas och sålunda behovet av vårdplatser

därstädes minskas. Det borde emellertid icke enligt utskottets åsikt

vara absolut nödvändigt, att dessa konvalescenthem upprättades av landstingen

och i omedelbar anslutning till vederbörande lasarett. Att under sådana

förhållanden göra någon skillnad på platserna bleve möjligen i praktiken

svårt. Ifrågasättas kunde huruvida icke det enskilda initiativet i fråga örn

dylika konvalescenthem borde lämnas något utrymme. Tidigare hade funnits

och funnes fortfarande i städer, vid vars lasarett förlossningsavdelningar av

landstingen på senaste tiden inrättats, privata sjuk- och förlossningshem,

vilka efter lasarettens förlossningsavdelningars tillkomst kommit i brydsam!;

ekonomiskt läge. Likaledes funnes redan nu även på enskilt initiativ privat

drivna vårdhem för barn, som syntes kunna lämpa sig för ändamålet. Möjligen

skulle i vissa fall dessa hem lämpligen kunna övertaga ett konva.lescenthems

uppgifter, även örn därvid ett något större statsbidrag än det av

medicinalstyrelsen föreslagna eller 1 krona per dag för driften skulle bli

nödvändigt. Naturligtvis finge beviljandet av statsbidrag till dylika anstalter

bli beroende av att de ställdes under tillsyn av barnläkaren å det i samma

län belägna lasarettet samt uppfyllde vissa av medicinalstyrelsen uppställda

villkor.

Rörande samtliga de föreslagna statsbidragen må slutligen anmärkas, att

statens inspektör för fattigvård och barnavård ifrågasätter en differentiering

av desamma. Han yttrar därom i huvudsak följande:

För att landsting och städer, som ej tillhörde landsting, skulle med hänsyn

till skattetrycket var för sig komma i åtnjutande av statsbidrag i samma

omfattning, borde någon form utfinnas, för att de i skattehänseende mest

betungade erli olle högre statsbidrag. Yad särskilt norrlandslänen beträffade,

där landstingsskatten vore mycket hög samt där barnrikedomen vore större

och sjukvårdsplatser för barnen säkerligen mest behövliga, torde vara ofrånkomligt,

att särskilda åtgärder vidtoges för att där mer än inom andra

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majas proposition nr 84.

landstingsområden få sjukvårdsplatser till stånd. Genom att på detta sätt

en slags dyrortsgradering av statsbidraget lomme till stånd, kunde ett stegrat

intresse för frågan förväntas hos dessa landsting.

Senare inkomna framställningar.

I skrivelse den 8 september 1938 har stiftelsen Föreningen Ostergötlands

harns konvalescenthem hemställt, att Kungl. Majit ville vidtaga sådan åtgärd,

att statsbidrag kunde erhållas till driften av det av stiftelsen anordnade

konvalescenthemmet för barn i Linköping. Till stöd för denna framställning

har anförts i huvudsak följande:

Den 20 juni 1930 hade föreningen Östergötlands barn till Östergötlands

läns landsting överlämnat ett barnsjukhus med full utrustning för 34 patienter.

Detta barnsjukhus hade införlivats med länslasarettet i Linköping

och driften av detsamma besörjdes av landstinget.

Emellertid hade nämnda sjukhus så gott som från början visat sig vara

för litet, så att flera barn fått vänta på att bli inskrivna och andra i förtid

måst utskrivas för att lämna plats åt sådana barn, som varit i större behov

av lasarettsvård.

För att i någon mån bereda hjälp i detta avseende hade föreningen beslutit

att söka få till stånd ett konvalescenthem, som kunde mottaga sådana

barn, som visserligen fortfarande under någon tid behövde sakkunnig vård

och läkartillsyn men som icke vore så sjuka, att de måste ligga kvar på

barnsjukhuset. Ett sådant hem med plats för 15—18 patienter hade också

kommit till stånd i Linköping år 1935 och invigts den 4 juli samma år.

Detta hem komme ej att i likhet med barnsjukhuset överlämnas till landstinget

utan skulle framgent drivas av föreningen, ehuru det stöde i nära

förbindelse med och anslutning till barnsjukhuset och hade samma läkare

som detsamma.

Anmärkas borde, att i konvalescenthemmet mottoges ej blott barn från

barnsjukhuset i Linköping utan även barn från andra sjukhus inom länet

samt i mån av utrymme även klena barn direkt från föräldrahemmet, då de

behövde läkarvård men icke sjukhusvård.

För att giva konvalescenthemmet större stadga och förtroende hade det

gjorts till en stiftelse med egna stadgar och egna räkenskaper.

Över denna framställning har medicinalstyrelsen den 29 september 1938

avgivit utlåtande. Styrelsen tillstyrker däri — under hänvisning till vad

styrelsen anfört och föreslagit i sin förberörda skrivelse till befolkningskommissionen

den 30 oktober 1935 — att statsbidrag måtte från och med

den 1 juli“>1939 beviljas till driftkostnaderna av ifrågavarande konvalescenthem

i Linköping. Styrelsen anför därefter i huvudsak följande:

Statsbidraget syntes böra utgå med 1 krona per dag och patient under

villkor dock, att icke högre dagavgift av s. k. inomlänspatient uttoges än

1 krona. I övrigt syntes i tillämpliga delar gällande bestämmelser örn statsbidrag

till driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka och lungtuberkulosanstalter

böra tjäna som förebild vid utfärdande av i ämnet erforderliga

föreskrifter. Statsbidraget syntes sålunda böra utbetalas halvårsvis i efterskott.

För budgetåret 1939/40 skulle därför endast en utbetalning ifråga
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl, it[cij:ts proposition nr 84.

komma och för ändamålet skulle erfordras ett belopp av högst (1 X 18 X 184)

3,312 kronor eller i avrundat tal 3,000 kronor.

För den händelse Kungl. Majit skulle anse, att icke endast konvalescenthemmet

i Linköping borde komma i åtnjutande av en dylik förmån utan

att samtliga befintliga och blivande dylika hem borde erhålla statsbidrag

till driftkostnaderna, torde även böra beräknas att för de två konvalescenthem,

som jämväl funnes anordnade i Stockholm, nämligen Ihrfeltska barnhemmet

örn 15 vårdplatser samt Geberska konvalescenthemmet örn 60 vårdplatser

ävensom eventuellt för de vid sistberörda hem anordnande 5 isoleringsplatserna

dylikt bidrag kunde komma att utgå för budgetåret 1939/40

med ett belopp av högst (1 X 80 X 184) 14,720 kronor. Lades därtill det förut

beräknade statsbidraget till konvalescenthemmet i Linköping å 3,312 kronor

skulle bidraget uppgå till sammanlagt 18,032 kronor, vilket torde kunna avrundas

till 15,000 kronor. Beträffande sistberörda två hem kunde dock ifrågasättas,

huruvida desamma kunde sägas vara anordnade »i anslutning» till

barnavdelning eller barnsjukhus. Styrelsen ansåge, att då en allmän kungörelse

i ämnet bleve utfärdad, dessa båda hem borde komma i åtnjutande

av driftkostnadsbidrag, men för att så skulle kunna ske ifrågasatte styrelsen,

örn icke den föreskriften i stället borde lämnas, att konvalescenthem för

barn, som åtnjöte dylikt bidrag, skulle antingen vara anordnat i anslutning

till eller ock drivas i intimt samarbete med barnavdelning vid lasarett eller

därmed jämställt sjukhus eller vid barnsjukhus, dock att- statsbidrag icke

finge utgå för Hera å konvalescenthem anordnade platser än som funnes anordnade

såsom ordinarie platser å den barnavdelning eller det barnsjukhus,

till vilket hemmet vore anslutet eller med vilket detsamma samarbetade.

Förekomme därvid samarbete med flera barnavdelningar oller barnsjukhus,

såsom förhållandet vore beträffande de två konvalescenthemmen i Stockholm,

borde summan av de platser å nämnda avdelningar och sjukhus, beträffande

vilka dylikt samarbete kunde sägas föreligga, bliva avgörande för antalet

vårdplatser vid konvalescenthemmet, för vilka driftbidrag högst finge utgå.

Såvitt styrelsen hade sig bekant funnes för närvarande intet ytterligare

dylikt konvalescenthem i riket.

Under åberopande av det anförda har medicinalstyrelsen hemställt, att

Kungl. Majit måtte föreslå 1939 års riksdag att

antingen medgiva, att statsbidrag till driften av föreningen Östergötlands

barns konvalescenthem i Linköping måtte från och med den 1 juli 1939

utgå i huvudsaklig överensstämmelse med här angivna grunder, och för

ändamålet under budgetåret 1939/40 anvisa ett förslagsanslag av 3,000 kronor,

eller och medgiva, att statsbidrag till driften av konvalescenthem för barn,

anordnade i anslutning till eller ock drivna i nära samarbete med barnavdelning

vid lasarett eller därmed jämställt sjukhus eller vid barnsjukhus,

måtte från och med den 1 juli 1939 utgå i huvudsaklig överensstämmelse

med angivna grunder, och för ändamålet under budgetåret 1939/40 anvisa

ett förslagsanslag av 15,000 kronor.

Från medicinalstyrelsens beslut i förevarande ärende har byråchefen von

Dardel anfört avvikande mening.

Enligt von Dardels åsikt syntes statsbidrag till driften av sådant konvalescenthem

för barn, som vore anslutet till barnsjukhus eller barnavdelning

vid lasarett eller därmed jämställt sjukhus, icke böra utgå under annan förutsättning

än att dylikt statsbidrag tillkomme det barnsjukhus eller den barn
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj-.ts proposition nr 84.

avdelning, v^jtill konvalescentliemniet vore anslutet. På grund därav har

von Dardel icke ansett sig kunna biträda styrelsens framställning, så länge

frågan om driftbidrag till dylika barnsjukhus och barnavdelningar vore olöst.

Slutligen må anmälas, att Sveriges husmodersföreningars riksförbund i skrivelse

den 13 december 1938 hos Kungl. Majit anhållit om skyndsamma åtgärder

för inrättande av barnavdelningar vid centrallasaretten.

Departementschefen.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har statens sjukvårdskommitté

i sitt år 1934 avgivna betänkande närmare utvecklat behovet av

en utbyggnad av den slutna medicinska barnsjukvården. Såsom lämplig

form för en dylik utbyggnad har kommittén förordat anordnande av särskilda

barnavdelningar vid centrallasaretten, vilka avdelningar skulle ledas

av pediatriskt utbildade läkare. Förslag i samma riktning hava tidigare

vid upprepade tillfällen framförts från representanter för barnavård och

barnsjukvård.

Medicinalstyrelsens förslag ansluter sig i allt väsentligt till de riktlinjer

för vårdens utbyggande, som uppdragits av statens sjukvårdskommitté.

Styrelsen förordar sålunda i första hand inrättandet av medicinska barnavdelningar

vid centrallasaretten; såsom komplement därtill föreslår styrelsen

emellertid även anordnande av konvalescenthem för barn. Vidare skiljer

sig medicinalstyrelsens förslag från sjukvårdskommitténs därutinnan, att styrelsen

föreslår statsbidrag till såväl inrättande som drift av hithörande anstalter

för att därigenom åstadkomma en snabb och effektiv utbyggnad av

desamma.

Enligt sjukvårdskommitténs betänkande uppgick antalet vårdplatser å

barnsjukhus och barnavdelningar vid lasarett till omkring 880 år

1934, därav 220 inrättade å självständig kirurgisk avdelning. Att antalet

dylika platser därefter ej nämnvärt ökats framgår av den av medicinalstyrelsen

upprättade, å sid. 3 återgivna tabellen, utvisande ett vårdplatsantal

vid utgången av år 1937 av 916, därav alltjämt 220 å självständig kirurgisk

avdelning.

Otillräckligheten av denna platstillgång har vid remissbehandlingen allmänt

vitsordats. Särskilt framträder ifrågavarande brist, örn man tager

i betraktande de förefintliga vårdplatsernas förläggning inom landet. Såsom

av nyssnämnda tabell framgår, har specialvård för barn hittills kunnat erhållas

endast vid de medicinska undervisningsanstalterna samt i flertalet av de städer,

som icke deltaga i landsting. Enbart Stockholm och Göteborg förfoga över

sammanlagt 636 av de nu till omkring 920 uppgående vårdplatserna. Bortsett

från barnavdelningen vid lasarettet i Linköping äro inom övriga landstingsområden

de vårdbeliövande barnen hänvisade till länslasarettens medicinska

avdelningar med deras starka beläggningsfrekvens. Norr om Dalälven finnes

icke en enda specialanstalt eller specialavdelning för barnsjukvård, oaktat

att de fem norrlandslänen rymma nära en sjättedel av Sveriges hela folk
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 84.

mängd, att antalet i dessa län födda barn årligen uppgår till mer än 20

procent av hela antalet födda barn inom riket samt att spädbarnsdödligheten

där är större än inom riket i övrigt.

Medicinalstyrelsen har kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande brist

på vårdmöjligheter icke kan avhjälpas utan ingripande från statens sida. Å

andra sidan torde, därest staten träder emellan med ekonomisk hjälp, en tillfredsställande

lösning av denna vårdfråga vara att förutse. Vid remissbehandlingen

har sålunda framkommit, att ett flertal landsting redan vidtagit sådana

förberedelser, att man sannolikt kan påräkna, att därest statsbidrag erhålles,

barnavdelningar i anslutning till dessa landstings centrallasarett komma att

skyndsamt anordnas. Grundad anledning finnes att antaga, att jämväl av

andra landsting åtgärder skola komma att vidtagas pä detta område. De

hörda myndigheterna lia nämligen så gott som enhälligt förklarat sin principiella

anslutning till det föreliggande förslaget. Genom inrättande av barnavdelningar

vid centrallasaretten skulle vidare en på de flesta håll rådande

platsbrist på de medicinska lasarettsavdelningarna i betydande mån komma

att avhjälpas till båtnad för äldre vårdbehövande, varjämte lasaretten skulle

tillföras i pediatrik specialutbildade läkarkrafter. Sistnämnda förhållande är

av betydelse icke blott för barnsjukvården i och för sig utan även för utvecklingen

av den social-hygieniska verksamhet, som för närvarande med statens

bistånd är under utbyggnad i landets skilda delar. Detta gäller särskilt

den förebyggande mödra- och barnavården, som ofta torde komma att ställa

de övervakande läkarna inför fall, där en pediatrikers kunskaper och erfarenhet

kunna vara värdefulla. Det torde vara uppenbart, att det förebyggande

barnavårdsarbetet skulle erhålla ett högst verksamt stöd genom

länsvis inrättade barnavdelningar.

Av sålunda anförda skäl finner jag mig böra tillstyrka, att staten lämnar

bidrag ej blott till anskaffande av ökade vårdmöjligheter i förevarande

hänseende utan jämväl till driften av för barnsjukvård avsedda anstalter i

enlighet med vad i det följande framgår.

I fråga örn sättet för anordnande av hithörande specialvård ansluter

jag mig i princip till sjukvårdskommitténs och medicinalstyrelsens

uppfattning, att för denna vård böra anordnas särskilda avdelningar i anslutning

till centrallasaretten under ledning av en pediatriskt utbildad

specialist. Att avdelningarna anordnas så, att spädbarn och övriga barn

kunna vårdas åtskilda, synes mig även lämpligt, ehuru detsamma givetvis

icke bör uppställas som villkor för statsbidrag. I allmänhet lära ekonomilokalerna

vid centrallasaretten vara tillräckliga för den jämförelsevis ringa

utökning av vårdplatser, som här torde ifrågakomma. Detsamma gäller den

administrativa apparaten. Uppenbart är vidare, att för barnsjukvården skall

finnas anställd väl utbildad personal i tillräckligt antal.

Yad nu anförts gäller närmast barnsjukvården vid full utbyggnad. I några

yttranden hava emellertid framkommit synpunkter till förmån för vissa

modifikationer. Det har sålunda anmärkts, att anknytning borde få ske även

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

till odelade lasarett. Kravet på pediatriker som ledare Ilar också föranlett

erinringar. Därvid har förmenats, att möjligheter borde lämnas öppna för

kombination av barnavdelning med ett lasaretts medicinska avdelning under

gemensam överläkare. De sålunda framförda synpunkterna torde böra

bliva föremål för ytterligare överväganden; skäl synas mig emellertid tala

för att statsbidrag må utgå jämväl till barnplatser å medicinska avdelningar

vid centrallasarett åtminstone under en övergångstid, förslagsvis begränsad

till tio år. Dessa platser skulle då stå under tillsyn och ledning av vederbörande

lasaretts medicinska överläkare.

Medicinalstyrelsen har föreslagit, att statsbidrag endast skulle lämnas för

visst antal platser i förhållande till folkmängden, därvid styrelsen

hemställt, att det statsunderstödda platsantalet måtte sättas lika med det

uppskattade minimiantalet vårdplatser eller till 2 på varje tiotusental invånare

inom vederbörande landstingsområde eller icke-landstingsstad. Samtidigt har

emellertid av] styrelsen framhållits, att ett närmare angivande av antalet

erforderliga vårdplatser för barnsjukdomar är förenat med betydande svårigheter.

I ett stort antal yttranden har också rests kritik mot nämnda kvot

under förmenande, att det verkliga behovet av vårdplatser vore större och

att därför en dylik begränsning av statsbidraget innebure en fara för att ett

faktiskt föreliggande vårdbehov icke skulle bliva tillgodosett. Någon anledning

till att av statsfinansiella skäl begränsa antalet statsbidragsberättigade

vårdplatser förelåge ej heller, då det knappast kunde antagas, att sjukvårdsområdena,

som själva skulle bidraga till en betydande del av kostnaden

för ifrågavarande vård, skulle anordna flera vårdplatser än verkliga behovet

krävde.

Jag är för egen del ej övertygad örn att kvoten 2: 10,000 ger ett

fullt tillfredsställande uttryck för vårdplatsbehovet inom landet. Någon

närmare utredning på denna punkt föreligger icke och lärer för övrigt

icke kunna förebringas. Sannolikheten talar för att ifrågavarande behov är

större åtminstone i de län, där antalet barn under 15 år utgöra en större

del av befolkningen än inom andra län, helst som spädbarnsdödligheten

där är mera framträdande än i landets övriga delar. Emellertid äro de landsändar,

där nämnda förhållanden råda, mera ekonomiskt betungade än rikets

övriga delar. De ekonomiska förutsättningarna för en fullt tillfredsställande

utbyggnad av barnsjukvården torde för närvarande icke föreligga där, även

örn ett extra statsbidrag tillerkännes dem, på sätt jag i det följande förordar.

Sannolikt torde för åtskillig tid framåt kvoten 2 vårdplatser på

10,000 invånare te sig som ett svåruppnåeligt mål för våra barnrikaste och

ekonomiskt fattigaste län, samtidigt som den för övriga län lärer lämna tillräckligt

utrymme för en första utbyggnad av barnsjukhusvården. På grund

av det anförda ansluter jag mig till medicinalstyrelsens förslag i denna del

såsom avseende en första utbyggnadsetapp, i avbidan på att ytterligare

erfarenhet vinnes örn platsbehovet. Vad nu sagts torde dock icke böra utgöra

hinder för Kungl. Majit att bevilja driftbidrag till vårdplatser, som

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

överstiga den bestämda kvoten, i den mån dessa äro belagda med patienter

från främmande sjukvårdsområde.

Jag övergår härefter till frågan om de särskilda grunderna för byggnadsbidrågen.

Då dessa bidrag äro avsedda att stimulera intresset för

uppförande av barnavdelningar i anslutning till lasarett, böra de uteslutande

utgå till landsting och icke-landstingsstäder. I likhet med medicinalstyrelsen

anser jag vidare, att endast nybyggnader som regel böra ifrågakomma till

statsbidrag. Möjlighet synes mig emellertid böra finnas att — såsom i

i några yttranden påyrkats —- för det fall att en befintlig för annat ändamål

inrättad avdelning vid lasarett tages i anspråk för barnavdelning samt

för det ursprungliga ändamålet uppföres en nybyggnad låta huvudmannen

åtnjuta bidrag för den på så sätt tillkomna avdelningen. Likaledes vill jag

i detta sammanhang undanröja den i ett yttrande yppade farhågan, att förefintligheten

av donerade medel skulle betaga vederbörande möjlighet att

erhålla byggnadsbidrag. Att donationsmedel i sådant fall i första hand böra

tagas i anspråk synes dock självklart. I anslutning till vad i ett annat yttrande

framhållits finner jag ej heller anledning föreligga att för byggnadsbidrags

utgående föreskriva någon viss tid, inom vilken de avsedda barnavdelningarna

skola vara uppförda.

Beträffande byggnadsbidragets storlek har av medicinalstyrelsen föreslagits,

att detsamma måtte bestämmas till 2,000 kronor för varje vårdplats,

dock högst hälften av den enligt vederbörligen granskade räkenskaper funna

verkliga byggnadskostnaden, däri ej inräknade utgifter för anskaffande av

byggnadstomt samt inventarier. I detta avseende hava erinringar försports

från flera håll under förmenande, att det ifrågasatta bidragsbeloppet satts för

lågt samt att den i förslaget gjorda jämförelsen med bidragen till tuberkulossjukvården

icke vore under nuvarande förhållanden bärande. Sålunda

har anmärkts, att anordnandet av lasarettsplatser för barn måste ställa

sig dyrare än anordnandet av sanatorieplatser, för vilka bidragen dessutom

vore fastställda närmast med hänsyn till 1919 års byggnadskostnader.

Samtidigt har erinrats om de stegrade kraven på standard vid rikets sjukvårdsinrättningar.

Röster hava höjts för en höjning av bidraget till samma

nivå som gällande bidrag till förlossningsanstalter eller till 2,500 kronor

per plats. Yrkanden örn höjning till 3,000 och 4,000 kronor hava också

framställts.

Ifrågavarande kritik sjules mig icke kunna frånkännas berättigande.

Tuberkulossjukvårdens byggnadsbidrag torde numera ej lämpa sig såsom

jämförelseobjekt. Alldenstund barnsjukvården i dess här förordade form

sannolikt kommer att draga i det närmaste samma byggnadskostnader som

förlossningsavdelningar vid lasarett, torde maximibeloppet för byggnadsbidraget

enligt mitt förmenande icke böra bestämmas lägre än till det för

dylika avdelningar beräknade eller till 2,500 kronor för vårdplats vid uppförande

av nybyggnad för ändamålet. Är fråga örn användande av för annat

ändamål uppförd byggnad bör, liksom vid förlossningsanstalterna, maximibeloppet

sättas något lägre, förslagsvis till 1,250 kronor med möjlighet för

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:is proposition nr 84.

Kungl. Majit att, där särskilda skäl äro, överskrida detta belopp, dock att

bidraget i intet fall må överstiga hälften av kostnaderna för avdelningens

inrättande och ej heller det för nybyggnad bestämda maximibeloppet.

Här uppställer sig emellertid spörsmålet, huruvida icke en förhöjning av

statens bidrag till barnsjukhusplatser bör medgivas i vissa fall. Av den

vid detta protokoll såsom bilaga fogade tablån framgår, att antalet barn under

15 år i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt

Gotlands, Blekinge och Kristianstads län med omkring 10 procent eller

mera överstiger rikets medeltal. Inom angivna län — med undantag för

Kristianstads län — utvisar statistiken jämväl en siffra, för spädbarnsdödligheten,

som överstiger rikets medeltal, växlande från 52 procent till 2 procent,

över detta tal. Härjämte är att märka, att även skattebördan är avsevärd

1 nu berörda landsdelar. Ben genomsnittliga landstingsskatten för år 1938

utgjorde för riket i dess helhet 2 kronor 80 öre. Inom de nyss angivna

landstingsområdena — Kristianstads län undantaget — varierade samma

skatt däm iida år från 4 kronor 30 öre i Gotlands och Norrbottens län till

2 kronor 93 öre i Blekinge län.

Nu nämnda förhållanden synas mig tala för att möjligheter öppnas fölen

viss gradering av byggnadsbidragen till hithörande anstalter. Enligt min

mening bör härvid — efter prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall

— förhöjt bidrag kunna tillerkännas sjukvårdsområden, där medeltalet barn

under 15 år för viss period, förslagsvis senaste femårsperiod, för vilken

officiella (även preliminära) siffror finnas tillgängliga, med omkring 10 procent

eller mera överstiger medeltalet för riket under samma period, under förutsättning

att jämväl i övrigt skäl därför kunna åberopas. Jag syftar då närmast

på skattebördan inom vederbörande sjukvårdsområde, men även andra örn

ständigheter, t. ex. en särskilt stark spädbarnsdödlighet, böra härvid kunna

vinna beaktande. Finnes förhöjt bidrag böra utgå, synes en gradering lämpligen

kunna ske på det sätt, att sjukvårdsområden, där antalet barn under 15

år med högst 30 procent överstiger rikets medeltal må åtnjuta förhöjning med

högst 500 kronor samt sjukvårdsområden, som uppvisa ännu högre procentuell

andel barn under 15 år, en förhöjning med ytterligare högst 500 kronor, allt

per vårdplats, dock att i intet fall statsbidraget må överstiga verkliga kostnaden

för platsernas inrättande. Med en dylik gradering torde möjlighet finnas

för Kungl. Majit att på ett samtidigt smidigt och betryggande sätt anpassa

statsbidraget efter föreliggande behov.

Beträffande till sist det från några håll framställda yrkandet om retroaktiva

byggnadsbolag synes mig visserligen med statsbidragets karaktär av

uppmuntringsbidrag bäst överensstämma, att sådana bidrag allenast lämnas för

anstalter, vilka framdeles anordnas. Ur statsfinansiella synpunkter möta ock

betänkligheter mot att nu på en gång lämna bidrag för alla redan inrättade

barnplatser i anslutning till lasarett, helst som dessa bidrag främst skulle

betyda ett tillskott för de ekonomiskt mera lyckligt lottade landstingen och

storstäderna. Å andra sidan tala vissa rättvisesynpunkter för en retroaktiv

tillämpning av bidraget. Efter övervägande av detta spörsmål har jag funnit

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Majus proposition nr 84.

mig böra föreslå, att statsbidrag må kunna utgå för avdelningar, vilkas uppförande

eller inrättande påbörjats efter ingången av år 1939. Härvid förututsätter

jag dock, att sådana bidrag skola utgå endast då verkligt bärande

skäl kunna anföras, framförallt ur synpunkten av huvudmännens ekonomiska

förhållanden.

\idkommande härefter statsbidraget till driftkostnaderna har medicinalstyrelsen

föreslagit, att detsamma bör kunna beviljas — förutom till

landsting och städer utanför landsting — jämväl till huvudmän för redan

anordnade fristående barnsjukhus, under förutsättning att sistnämnda sjukhus

kunde för sitt ändamål av styrelsen godkännas. Såsom villkor för statsbidrag

skulle gälla, att vid anstalterna skulle vara anställda läkare med

specialutbildning i pediatrik samt att avgiften för vårdplats i allmän sjuksal

icke finge utgå med högre belopp för dag än 2 kronor 75 öre för patient

från annat sjukvårdsområde. Statsbidraget förutsattes utgå med lägst 1

krona 75 öre för dag och patient.

Såsom jag förut anfört, hava emellertid vissa erinringar framkommit beträffande

denna del av förslaget. Desamma taga bland annat sikte på storleken

av driftbidraget, som i flera yttranden ansetts vara alltför snävt tillmätt.

Höjning av detsamma upp till 3 kronor per dag och patient har därvid

ifrågasatts.

Enligt min uppfattning bör i fråga örn detta statsbidrag följas samma

princip, som tidigare kommit till användning vid bestämmande av driftbidrag

till bland annat den slutna tuberkulosvården, nämligen den att staten och

vederbörande huvudmän skola bestrida hälften var av vårdkostnaden å allmän

avdelning, sedan patientavgiften fråndragits. Beträffande patientavgiften

anser jag 1 krona 50 öre lämpligt avvägd i förhållande såväl till

vårdens syfte att komma jämväl de mindre bemedlades barn till godo som

till patientavgifterna å flertalet övriga lasarettsavdelningar. Med angivna

utgångspunkter och då underhållskostnaden för ifrågavarande lasarettsvård,

enligt vad som blivit mig upplyst icke kan beräknas ligga lägre än 5 kronor

50 öre för dag och patient, anser jag driftbidraget lämpligen böra fastställas

att tills vidare utgå med -g--J 2 kronor per dag och patient, på

villkor att för patienten icke uttages högre dagavgift än 1 krona och 50 öre.

Från sistnämnda villkor torde dock göras undantag för det fall, att den

vårdade patienten är från annat landstingsområde respektive från annan

kommun, då bidrag må utgå, ändå att högre vårdavgift uttages än nyss

sagts. I detta avseende har jag sålunda beaktat de av svenska landstingsförbundet

samt vissa landstings förvaltningsutskott vid remissbehandlingen

framförda synpunkterna.

Vad sålunda sagts örn lasarettsavdelningar torde även böra gälla fristående

anstalter för barnsjukdomar, vilka skola äga rätt till driftbidrag.

Visserligen kan sägas, att vårdkostnaderna där bli något drygare med hänsyn

till den större personal m. m., som där är erforderlig; i första hand avse ju

dock ifrågavarande bidrag att stimulera uppkomsten av särskilda barnavdelningar

vid lasaretten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 84.

29

I analogi med vad jag förordat beträffande byggnadsbidragen föreslår jag

vidare, att förhöjt driftbidrag må kunna utgå till huvudmännen för anstalter

eller avdelningar inom sjukvårdsområden, där antalet barn under 15 år överstiger

rikets medeltal med omkring 10 procent eller därutöver och särskilda

skäl även i övrigt föreligga. Efter vilka grunder denna förhöjning skall utgå

kan givetvis diskuteras. Mest praktiskt synes mig dock vara att tillsvidare

tillämpa en gradering efter i huvudsak de linjer, som förordats beträffande

byggnadsbidragen. Jag föreslår sålunda, att sjukvårdsområde, där antalet

barn under 15 år med högst 30 procent överstiger rikets medeltal, må åtnjuta

förhöjning i driftbidraget med 25 öre samt områden, som uppvisa ännu högre

procentuell andel barn i samma ålder, med ytterligare 25 öre per dag och

patient. Prövningen av ansökningar om förhöjt driftbidrag torde böra förbehållas

Kungl. Majit.

Jag kommer så till frågan örn statsbidrag till konvalescenthem för

eftervård av barn, sedan de utskrivits från barnsjukhus eller barnavdelning.

Statens ifrågasatta medverkan till dylika hems anordnande och drift har av

medicinalstyrelsen motiverats med hänvisning till den föreslagna begränsningen

av statsbidragen till 2 platser per 10,000 invånare i varje sjukvårdsområde.

Staten borde som en kompensation för denna begränsning uppmuntra

tillkomsten och driften av sådana hem, vilka vore ägnade att förkorta

de vårdbehövande barnens vistelse på de egentliga barnsjukvårdsanstalterna.

Konvalescenthemmen ha för visso en viktig uppgift att fylla, men det torde

med fog kunna ifrågasättas, huruvida anledning föreligger för staten att här

träda hjälpande emellan. Då dessa hem äro ägnade att i det långa loppet

förbilliga lasarettsvården, förefaller det närmast vara ett huvudmännens eget

intresse att ordna denna vårdfråga. Kostnaden för konvalescenthemmen

torde ej heller vara större än att landstingen utan bidrag från staten kunna

bestrida densamma. Jag är därför icke för närvarande beredd att tillstyrka

anslag för nämnda konvalescenthems inrättande och drift.

Med denna ståndpunkt nödgas jag jämväl avstyrka bifall till den av

Eöreningen Östergötlands barns konvalescenthem gjorda framställningen örn

statsbidrag till driften av konvalescenthemmet för barn i Linköping.

När det till sist gäller att bedöma, vilka kostnader för statsverket ett

genomförande av de nu ifrågasatta statsbidragsbestämmelserna skulle medföra,

är det mig angeläget att framhålla, att beräkningar härutinnan måste

bliva i hög grad approximativa.

Det föreliggande behovet av nya vårdplatser för barn torde i anslutning

till medicinalstyrelsens beräkning kulina uppskattas till 916. Med denna

utgångspunkt skulle statens bidrag till uppförande av nya barnavdelningar

kunna beräknas komma att uppgå till (2,500 X 916) 2,290,000 kronor. Vid

bifall till förslaget örn förhöjda byggnadsbidrag till de sjukvårdsområden,

där antalet barn under 15 år överstiger rikets medeltal, torde emellertid

nämnda belopp komma att ökas med omkring 130,000 kronor till 2,420,000

kronor, varför detsamma skulle kunna angivas till i runt tal 2,450,000 kronor.

Denna kostnad torde lämpligen böra fördelas på ett tiotal år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Vid beräknandet av statens kostnader för driften av barnsjukvårdsanstalter

vid fullt genomförd organisation har man att utgå från hela det antal platser,

redan anordnade och nytillkommande, som kan förväntas bliva berättigat till

bidrag. Enligt den inledningsvis åberopade tabellen utgör antalet sjuksängar

för den medicinska barnsjukhusvården för det närvarande omkring 695, till

vilka statsbidrag dock icke skall utgå, i den mån de äro belagda med patienter

från eget sjukvårdsområde till ett antal, som överstiger kvoten

2:10,000. Läggas härtill de till 916 beräknade nya platserna, skulle vårdplatserna

komma att uppgå till högst (695 + 916) 1,611. Utgår man från ett

statsbidrag av 2 kronor per dag och en medelbeläggning av 330 dagar för

år, skulle kostnaden för staten vid fullt genomförd organisation utgöra maximalt

(2 X 330 X 1,611) 1,063,260 kronor för år. Bifalles förslaget örn förhöjning

av driftbidragen till anstalter inom vissa delar av riket, kommer denna

kostnad att stiga med ett ytterligare belopp, vilket torde kunna uppskattas

till omkring 25,000 kronor. Den slutliga årskostnaden skulle alltså komma att

uppgå till (1,063,260 + 25,000) 1,088,260, vilket belopp dock med hänsyn till

förenämnda kvot torde kunna avrundas till 1,000,000 kronor. Även härvidlag:

bör dock märkas, att kostnaderna icke förr än efter ett tiotal år kunna förväntas

stiga till detta belopp.

De nya grunderna torde böra vinna tillämpning från och med den 1

januari 1940. Med hänsyn till de regler, som i enlighet med vedertagna

principer avses gälla för utbetalning av hithörande statsbidrag, inträder

kostnaden för detta ändamål först under budgetåret 1940/41, varför något

anslag icke erfordras för nästa budgetår.

Den närmare utformningen av grunderna för ifrågavarande statsbidrags

utgående torde få ankomma på Kungl. Majit.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen,

att godkänna de grunder för statsbidrag till den slutna barnsjukvården,

som av mig förordats, att tillämpas från och med

den 1 januari 1940.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Ekströmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 84.

31

Bilaga.

Beräkning ay antalet barn under 15 år, länsvis i medeltal för åren 1933—1937 lii. m.

Beräkningen har utförts under antagande, att tendensen till nedgång i åldersgruppens

relativa storlek varit densamma till utgången av år 1937 som under åren 1930—1935.

Område

Medelfolk- mängd för

perioden

1933-37

Medeltal barn

under 15 år

per 1,000

invånare för

samma period

Samma

medeltal

barn i %

av riks- siftran

Spädbarns- dödligheten för

perioden 1931- 35 i % av

samtliga

levande födda

Utdebiterad

landstings- skatt per

skattekrona

år 1937

Stockholms stad . . .

536,524

139.4

63.o

4.1

Stockholms

län......

271,772

214.5

96.9

4.9

2.20

Uppsala

)) ......

138,826

219.9

99.3

5.0

2.25 |

Södermanlands

» ....

188,946

215.8

97.5

5.2

2.35 i

Ostergötlands

» ......

311,938

219.ä

99.0

4.1

2.50 j

Jönköpings

» ......

236,202

222.3

100.4

4.3

2.25 !

Kalmar

......

154,346

233.1

105.3

5.2

) 3.25

i 3.20

Kronobergs

O

231,510

231.4

104.5

4.4

3.oo

Gotlands

» ......

58,038

241.9

109.3

5.7

4.30

Blekinge

» ......

145,909

241.5

109.1

5.6

2.9 3

Kristianstads

» ......

248,405

245.1

110.7

4.9

2.G0

Malmöhus

»

519,292

213.0

96.2

5.i

2.50

Hallands

» .

152,188

228.6

103.2

4.5

2-40

Göteborgs och Bohus

» ......

470,554

208.7

94.8

4.o

2.60

Älvsborgs

» ......

321,216

220.2

99.5

4.2

2.50

Skaraborgs

» ......

240,555

224.8

101.5

4.3

2.50

Värmlands

» ......

272,558

224.8

101.5

4.2

2.90

Orebro

» .

219,086

192.3

86.9

4.6

2.45

Västmanlands

» ......

162,459

214.0

96.7

4.7

2.30

Kopparbergs

» ......

249,006

214.9

97.1

4.5

2.80

Gävleborgs

» ......

280,233

233.2

105.3

5.7

3.oo

Västernorrlands

» ......

281,521

251.»

1138

6.7

4.25

Jämtlands

» ......

136,433

251.7

113.7

5.1

3.30

Västerbottens

» ......

214,372

292.0

131.9

6.e

3-60

Norrbottens

» ......

207,465

313.8

141.7

7.6

4.80

Riket

6,249,354

221.4

100. o

5.0

j

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:215 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till barnsjukvården i riket. s. 5 i texten
  2. SU 1939:119 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till barnsjukvården i riket. s. 1 i texten