Sök i Ratio Lex

Kungl. Majus proposition nr 89

1939-02-11 · 33 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:89, Kungl. Majus proposition nr 89

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 89.

1

Nr 89.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till

lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr

302) om vissa av landsting eller kommun drivna

sjukhus; given Stockholms slott den 17 februari 1939.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr

302) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albel-t Forslund.

Bihang till riksdagens protokoll 1939.

1 sami.

Nr 89.

298 39 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting

eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting

eller kommun drivna sjukhus skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §,

av följande lydelse:

8 a §.

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest

finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och

av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter

enhetligt reglera anställningsvillkoren för personal vid sjukhus, för vilkas

driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom tjänste- och avlöningsreglementen

eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de

givna bestämmelserna lända till efterrättelse för vederbörande direktioner

och befattningshavare.

Henna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 11 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehesson-Beamstobp, Westman, Wigpoess, Mölles, Sköld, Quensel,

Noeslund, Eeiksson, Steindlund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler fråga örn

öppnande av möjlighet att enhetligt reglera anställningsförhållandena för viss

sjukhuspersonal samt anför:

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus (i det följande kallad sjukhuslagen) åligger det landsting

och stad, som ej deltager i landsting, att för dem, som hava sin vistelseort

eller hemort inom landstingsområdet eller staden, ombesörja anstalts vård för

sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager försorg örn sådan

vård. I enahanda ordning bör anstaltsvård vid barnsbörd ombesörjas. Vård

av nyss omförmäld beskaffenhet må även ombesörjas av kommun, som deltager

i landsting. Lagens bestämmelser gälla däremot icke anstaltsvård, varom

föreskrifter finnas meddelade i epidemilagen, samt ej heller anstaltsvård

för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt kroppssjuka eller

konvalescenter. Sjukhus anses enligt 2 § sjukhuslagen drivet av landsting

eller kommun, därest landstinget eller kommunen eller sammanslutning, vari

landsting eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel i sista hand ansvarar

för driftkostnaden. Med sjukhus förstås i lagen sjukvårdsanstalt, som

drives av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt

eller lyder under militär myndighet. Sjukhus, som ej är inrättat uteslutande

för vård av tuberkulossjuka, benämnes i lagen lasarett, örn det är avsett

för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest

sjukstuga. Sjukhus, som inrättats uteslutande för vård av tuberkulossjuka,

benämnes sanatorium, örn det är avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens

art, och eljest tuberkulossjukstuga.

Den beslutande och den kontrollerande myndigheten beträffande förevarande

sjukvårdsanstalt är fördelad på ett flertal händer. Enligt 39 § lagen

den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting åligger det landstings förvaltningsutskott,

bland annat, att hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr

utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning och därjämte

utöva den befattning med förvaltningen av landstingets anstalter och

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

inrättningar, som enligt lag eller författning ankommer å förvaltningsutskottet.

Enligt 3 § sjukhuslagen tillkommer det landstings förvaltningsutskott i

egenskap av sjukhusberedning att med uppmärksamhet följa sjukhusväsendets

behov och utveckling inom landstingsområdet, att till styrelse för sjukhus,

för vars driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar, göra de

framställningar och erinringar rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning,

som av omständigheterna må påkallas, samt att därutinnan meddela sådan

styrelse erforderliga råd och anvisningar. Förvaltningsutskottets befattning

med ifrågavarande sjukhus är sålunda av beredande och rådgivande karaktär.

I 4 § sjukhuslagen stadgas, att kommun, som driver sjukhus, är pliktig

att åt lämplig kommunal nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att

vara sjukhusberedning med skyldighet att i fråga örn kommunens sjukhusväsende

fullgöra den verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende

åligger dess sjukhusberedning. Yad i sjukhuslagen finnes föreskrivet

örn landsting, skall i fråga om sjukhus, som drives av kommun eller sammanslutning,

vari kommun eller landsting deltager, tillämpas, såvitt angår landstinget

som beslutande myndighet, å den myndighet, som äger att besluta för

kommunen eller sammanslutningen, och eljest i avseende å kommunen eller

sammanslutningen. Högsta tillsynen över ifrågavarande sjukvårdsanstalter

utövas enligt 5 § sjukhuslagen av medicinalstyrelsen, som särskilt har att

ägna uppmärksamhet åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

Enligt 8 § skall sjukhuset förvaltas av en direktion, vilken utses av

den, som driver sjukhuset. Mellan direktionens sammanträden skall viss läkare

vara sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman. Lasaretts- och

sanatorieläkare utnämnas enligt 11 § av Konungen.

I sjukhusstadgan den 22 juni 1928 (nr 303) ha meddelats vissa närmare

bestämmelser för de olika slagen av ifrågavarande sjukhus. Beträffande

lasarett föreskrives sålunda i 6 §, att direktionen skall handhava lasarettets

förvaltning samt för sådant ändamål meddela de särskilda föreskrifter, som

må finnas nödiga för tryggande av god ordning vid lasarettet samt för dettas

ändamålsenliga skötsel. Enligt 3 § (senaste lydelse se Sv. förf.-sami. 1937: 981)

skall jämte direktion och läkare vid varje lasarett finnas syssloman, prästman

samt sjukvårds- och ekonomipersonal, varjämte husmoder och särskild kontorspersonal

kunna anställas. Syssloman tillsättes och entledigas enligt 30 § av

direktionen och är enligt 37 § pliktig att ställa sig till efterrättelse vad direktionen

jämlikt stadgan anbefaller honom i tjänsten. Enligt 39 § (senaste

lydelse se Sv. förf.-saml. 1938: 692) antages och entledigas ordinarie sjukvårdspersonal

av direktionen, sedan vederbörande lasarettsläkare erhållit

tillfälle att yttra sig. Extra sjukvårdspersonal antages och entledigas av

styresmannen efter samråd med vederbörande lasarettsläkare. Enligt 41 §

antages och entledigas kontors- och ekonomipersonal av direktionen med rätt

för direktionen att åt annan överlämna befogenhet att antaga och att på egen

begäran entlediga till nämnda personal hörande befattningshavare. Husmoder

antages och entledigas enligt 42 a § (se Sv. förf.-saml. 1937: 981) av direktionen.

I 40—42 §§ samt 42 a § föreskrives skyldighet för all personal att ställa sig

till efterrättelse de instruktioner, direktionen jämlikt stadgan finner skäl

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 89.

utfärda, ävensom att visa styresmannen och sysslomannen — sjukvårdspersonalen

och husmodern jämväl vederbörande läkare — hörsamhet i allt vad till

tjänsten hör. I fråga örn sjukstugor, sanatorier och tuberkulossjukstugor gälla

i stort sett likartade bestämmelser.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är decentralisationsprincipen

starkt utmärkande för ifrågavarande sjukhusförvaltning.

Förslag till gällande lag örn landsting utarbetades av de s. k. kommunalförfattningssakkunniga,

som avgåvo betänkande i detta ämne den 31 januari

1923 (statens off. utredn. 1923: 18). I detta betänkande framhöllo de sakkunniga,

att decentralisationsprincipen hade djupa rötter i vår samhällsåskådning,

samt anförde bland annat följande:

Yad särskilt angår förhållandet mellan länsrepresentationen och dess särskilda

förvaltningsorgan torde man kunna säga, att den vidsträckta frihet,

som lämnats dessa, varit till stort gagn särskilt för utvecklingen av vårt

sjukvårdsväsen. Den drivande kraften har åstadkommits av det personliga

intresset hos medlemmar i dessa lokala styrelser. Man har tagit vara på

en viktig psykologisk faktor, då man låtit dessa personers handlingskraft i

jämförelsevis stor grad lämnas ohämmad av yttre tryck.

I det huvudsakliga bör denna princip i avseende å landstingens förvaltning

hägnas och decentralisationssystemet sålunda vidmakthållas. Men härmed

låter sig väl förenas, att en central kontrollapparat anordnas, varmedelst

landstingen genom sina förtroendemän kunna öva uppsikt över den ekonomiska

förvaltningen vid anstalterna. Kravet därom från landstingets — den

anslagsbeviljande länsrepresentationens — sida torde vara väl befogat. Kontrollen

hör till god ordning, och dess behövlighet har framträtt i skarpare

dager i den mån förvaltningen tillvuxit. Denna kontroll, som i lagtexten

(39 §) angivits såsom »överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr

utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning», har sålunda

obligatoriskt ålagts förvaltningsutskottet. I vad mån önskemålen å

ena sidan örn kontrollens effektivitet och å den andra örn tillbörlig handlingsfrihet

för de lokala förvaltningarna komma att tillgodoses är en fråga,

för vars lösande landstingslagen icke kan giva närmare direktiv. Detta ankommer

dels å de reglementen, som de särskilda landstingen komma att

utfärda, dels ock å gestaltningen av blivande lagstiftning rörande sjukvårdsanstalterna.

•— I sistnämnda avseende kunna de sakkunniga ej underlåta att

betona angelägenheten av att denna lagstiftning så formas, att densamma

kan väl anpassas i den av landstingslagen givna ramen. Tyngdpunkten av

sjukvårdsanstalternas ekonomiska förvaltning bör alltfort ligga hos de lokala

styrelserna, vilka jämväl, utan inblandning från nåeon central länsmyndighet,

böra omhänderliava de rena sjukvårdsangelägenheterna.

Möjligheten för inblandning (från förvaltningsutskottets sida) får icke

sträckas så långt, att den speciella sakkunskap, som enligt lag eller landstingets

beslut beretts utrymme vid en inrättnings skötsel eller ett uppdrags

utförande, skjutes åt sidan, eller att de personer, åt vilka överlämnats inrättningens

eller uppdragets omedelbara handhavande, förlora känslan av ansvar

för sitt arbete. Och för undvikande av konflikter är det därjämte oundgängligt,

att tydliga gränser uppdragas för den rätt till ingripande på eget

initiativ, som tillerkännes utskottet.

I enlighet härmed har i lagtexten markerats, att denna rätt skall inskränkas

till den ekonomiska förvaltningen.

I detta sammanhang torde följande avgöranden av regeringsrätten vara av

intresse. I ett i regeringsrättens årsbok för år 1931 under nr 26 närmare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 89.

refererat rättsfall hade regeringsrätten att pröva befogenheten att ett av

Västernorrlands läns landsting fattat beslut oin bemyndigande för dess förvaltningsutskott

att utöva landstingets befogenhet vid förhandlingar med

personalen vid landstingets sjukvårdsinrättningar angående anställningsvillkor.

Regeringsrätten upphävde det överklagade beslutet, enär landstinget

saknat befogenhet att lämna ifrågavarande bemyndigande. I ett annat i

regeringsrättens årsbok för år 1932 under nr 14 behandlat fall hade regeringsrätten

i anledning av anförda besvär att pröva lagligheten av ett av Stockholms

läns landsting fattat beslut örn godkännande av upprättat förslag till

kollektivavtal med ekonomipersonal och viss lägre sjukvårdspersonal vid

landstingets inrättningar. Förslaget innehöll, bland annat, vissa bestämmelser

örn antagande och entledigande av befattningshavare, örn befattningshavares

skyldigheter, örn arbetstid, semester och tjänstledighet samt örn avlöning. I

besvären anfördes mot det överklagade beslutet, att i det av landstinget antagna

förslaget till kollektivavtal intagits föreskrifter, som inkräktade på

sjukhusmyndigheterna i sjukhuslagen och sjukhusstadgan tillerkända befogenheter,

samt att det i varje fall icke vore möjligt att genom civilrättsliga

avtal reglera sjukhuspersonalens förhållanden i annat hänseende än beträffande

personalens ekonomiska förmåner. Regeringsrätten upphävde det

överklagade beslutet, enär i det upprättade förslaget till kollektivavtal intagits

bestämmelser rörande förhållanden, beträffande vilka beslutanderätten

icke tillkomme landstinget eller förvaltningsutskottet, samt landstinget

således genom avtalets godkännande överskridit sin befogenhet.

Då frågan örn rätt för landsting och andra kommunala förvaltningsenheter

att ingå kollektivavtal med sin sjukhuspersonal har nära samband med frågan

örn förhandlingsrätt för denna personal, må även erinras, att från tillämpningen

av lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt

äro undantagna sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Sedan den 4 juni 1937

utfärdats en kungörelse (nr 292) angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän,

har chefen för socialdepartementet den 3 januari 1938 efter bemyndigande

av Kungl. Maj:t tillkallat tre personer för att biträda med utredning rörande

frågan örn tillskapandet av en förhandlingsordning för sådana arbetstagare

i kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar. Såsom

resultat av denna utredning föreligger numera ett den 20 december 1938 avgivet

betänkande med förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän (statens off. utredn. 1938:56). Detta lagförslag äger tillämpning

å kommunala tjänstemän, som äro underkastade ämbetsmannaansvar eller innehava

befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning.

Såsom följd av denna förslagets omfattning föreslås i betänkandet tillika

sådan ändring i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, att från dess tillämpning

jämväl skola undantagas sådana kommunala tjänstemän, som innehava

befattningar, upptagna i kommunal lönestat eller tjänsteförteckning. Ett

genomförande av dessa förslag skulle alltså innebära, att samtliga arbetstagare

i kommunernas tjänst tillförsäkrades förhandlingsrätt, antingen enligt lagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

om förenings- och förhandlingsrätt eller enligt lagen om förhandlingsrätt för

kommunala tjänstemän. Betänkandet har för yttrande remitterats till åtskilliga

myndigheter och sammanslutningar, och torde jag inom kort få tillfälle att,

sedan remissvaren inkommit, anmäla betänkandet för Kungl. Maj:t.

Förekomsten av enhetlig reglering av sjukhuspersonalens

anställningsförhållanden.

Städernas sjukhus.

Sedan Kungl. Maj:t den 31 oktober 1930 fastställt viss ändring i instruktionen

för Stockholms stads löneavtalsnämnd så att nämnden bland annat erhållit

som åliggande att, där vederbörande förvaltningsmyndighet så beslutade,

å stadens vägnar handlägga och avgöra ärenden rörande arbets- och

lönevillkor för sjuksköterskebiträden, arbets-, köks-, tvätt- och städerskepersonal

vid stadens sjukhus och fattigvårdsinrättningar samt övriga liknande anstalter,

dock ej i fråga örn personal, upptagen på stadens lönestat, eller i

fråga örn ämne, varom stadsfullmäktige förbehållit sig att besluta, upptog

löneavtalsnämnden förhandlingar med Stockholms kommunalarbetares samorganisation

angående bestämmelser, avsedda att tillämpas för arbets-, köks-,

tvätt- och städerskepersonal vid stadens sjukhus. Add förhandlingarna överlämnades

från staden till samorganisationens representanter ett förslag till

allmänna bestämmelser och specialbestämmelser angående arbets- och löneförhållanden

för personalen ifråga, varvid samtidigt meddelades, att man komme

att anmoda stadsjuristen att undersöka, huruvida förslaget i något avseende

vore stridande mot gällande lagar och förordningar. Stadsjuristen, dåvarande

docenten, numera professorn Halvar G. Sundberg, avlät en promemoria angående

förslaget, vari han bland annat anförde, att följande däri ingående

bestämmelser icke lagligen kunde intagas i ett kollektivavtal, nämligen

i förslaget till allmänna bestämmelser: arbetares antagande; arbetsledning

och, i vad det anginge fall där arbetare ansåge sig orättvist behandlad,

rättigheten att hos högste arbetschefen påkalla undersökning för vinnande

av rättelse, i den mån denna rättighet avsåge andra förhållanden än de

ekonomiska; arbetares allmänna åligganden; uppsägningstid; arbetares avskedande;

arbetstid och vissa ledigheter; övertidsarbete i den mån bestämmelserna

ej avsåge ersättning för sådant arbete; tvister i vad bestämmelserna

härom stadgade förbud mot strejk, lockout, blockad eller bojkott under avtalets

giltighetstid;

i förslaget till specialbestämmelser: arbetstid och innebörden av samma uttryck;

tjänstgöringens förläggning samt raster; ledighet.

Av de bestämmelser, som sålunda enligt stadsjuristens mening icke lagligen

kunde intagas i ett avtal, ansåg stadsjuristen så gott som samtliga kunna intagas

i ett av sjukhusmyndigheten ensidigt utfärdat reglemente eller dylikt.

Slutligen vore det enligt stadsjuristens förmenande vilseledande att begagna

uttrycket arbetare beträffande ifrågavarande personal, som enligt 25 kap.

strafflagen vore att anse såsom tjänstemän.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Med anledning av stadsjuristens promemoria fastställde hälsovårdsnämnden

den 24 februari 1931 ett reglemente för ifrågavarande personal, vari till huvudsaklig

del ingingo de förut angivna bestämmelserna, vilka icke ansetts kunna

intagas i ett kollektivavtal. Överenskommelse träffades därefter den 2 mars

1931 mellan löneavtalsnämnden och arbetarparten örn förslag till kollektivavtal.

Sedan stadsfullmäktige beviljat erforderligt tilläggsanslag för genomförande

av avtalet, trädde detsamma i kraft med tillämpning från och med

den 1 januari 1931.

Sedermera har stadens sjukhusdirektion den 22 november 1935 och den

8 maj 1936 fastställt nytt reglemente för de vid direktionen underlydande

anstalter anställda befattningshavare, vilkas löneförhållanden äro reglerade

genom kollektivavtal, varjämte den 2 juli 1936 mellan löneavtalsnämnden och

arbetarparten träffats ett för tiden den 1 januari 1936 — den 31 december

1938 gällande kollektivavtal angående löneförhållanden för sköterske- och

baderskebiträden samt arbets-, köks-, tvätt- och städerskepersonal vid stadens

sjukhus, fattigvårdsanstalter och polikliniker.

Det sålunda av sjukhusdirektionen ensidigt utfärdade reglementet, vilket

också kan av direktionen ensidigt ändras, innefattar föreskrifter angående

anställande, avskedande, arbetstidens längd och förläggning, skyldighet att

fullgöra övertidsarbete, raster, semesters förläggning, ledigheter samt de

klagoinstanser, som finnas för befattningshavare, vilken förmenar sig hava

grundad anledning till klagomål.

I avtalets allmänna bestämmelser finnas föreskrifter angående föreningsrätt

och påkallande av undersökning för vinnande av rättelse, örn befattningshavare

icke anser sig hava erhållit i avtalet avsedda förmåner; längden av

den arbetstid befattningshavare utan övertidsersättning är skyldig tjänstgöra;

innebörden av och ersättning för övertidsarbete; fordringar för erhållande

av i specialbestämmelserna angiven avlöning; nedsättning eller förhöjning

av densamma i vissa fall; villkoren för erhållande av semester och

längden av densamma; ersättning vid olycksfall i arbete för kommunens räkning;

ersättning vid sjukdom eller olycksfall utom arbetet; förfarandet vid

tvister rörande tolkning eller tillämpning av avtalet samt slutligen vad i de

till avtalet anslutande specialbestämmelserna må bliva föremål för behandling.

I de till avtalet anslutande specialbestämmelserna finnas föreskrifter angående

avlöningens storlek i respektive avlöningsgrupper; befattningshavarnas

placering i avlöningsgrupper; villkoren och tidpunkten för erhållande av ålderstillägg;

den arbetstid befattningshavarna äro skyldiga fullgöra för erhållande

av angiven ersättning; omfattningen av och ersättningen för av staden tillhandahållna

naturaförmåner ävensom befattningshavares skyldighet att utnyttja

desamma; omfattningen av rätten till fria tjänstekläder.

Såsom framgår av stadsjuristens utredning hava bestämmelser örn arbetstidens

längd ej ansetts kunna intagas i kollektivavtalet. Men därigenom att i

avtalet intagits föreskrifter dels örn längden av den arbetstid, som befattningshavarna

äro skyldiga att tjänstgöra för erhållande av i avtalet angiven ersätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

ning, dels ock om ersättning för arbete utöver denna tid har reellt sett genom

kollektivavtalet ett avgörande inflytande kunnat vinnas å arbetstidens längd.

Omnämnas må i detta sammanhang, att den 31 januari innevarande år

överenskommelse träffats mellan löneavtalsnämnden och arbetarparten örn

förslag till nytt kollektivavtal. Detta har emellertid ännu icke trätt i kraft,

enär en förutsättning härför är, att stadsfullmäktige bevilja erforderligt

tilläggsanslag för avtalets genomförande, samt beslut härom ännu icke föreligger.

Hedan tidigare har sjukhusdirektionen beslutat utfärda nytt reglemente

att träda i kraft samtidigt med det föreslagna nya kollektivavtalet.

I Göteborg och Norrköping hava arbets- och löneförhållandena för viss

sjukhuspersonal ordnats på ungefär motsvarande sätt som i Stockholm. Sålunda

hava i Göteborg direktionen för Lillhagens sjukhus och stadens sjukhusdirektion

den 27 maj 1935 var för sig fastställt reglementen för de

underlydande befattningshavare, vilkas löneförhållanden äro reglerade genom

kollektivavtal, varjämte direktionerna ävensom fattigvårdsstyrelsen och hälsovårdsnämnden

den 12 juni 1935 gemensamt slutit ett kollektivavtal med

svenska kommunalarbetareförbundets avdelning i staden, Göteborgs kommunalarbetares

samorganisation och svenska kommunalarbetareförbundet

angående arbets- och löneförhållandena för vissa befattningshavare, lydande

under nämnda myndigheter. Reglementena innehålla bestämmelser örn anställning,

avsked, klagan över orättvis behandling, kompetensvillkor, arbetstid,

skyldighet att fullgöra övertidsarbete, semesters förläggning och tjänstledighet,

medan kollektivavtalet upptager dels vissa allmänna bestämmelser,

dels ock vissa specialbestämmelser. I Norrköping har läsarettsdirektionen

fastställt reglemente, att gälla från och med den 1 juli 1937, för de vid stadens

lasarett anställda befattningshavare, vilkas löneförhållanden regleras genom

kollektivavtal, varjämte stadens löne- och pensionsnämnd den 29 juni 1937

med Norrköpings kommunalarbetares samorganisation, svenska kommunalarbetareförbundet

och dess avdelning i staden träffat kollektivavtal angående

löneförhållandena för, bland andra, vissa befattningshavare vid lasarettet.

I övrigt finnas för sjukhus drivna av städer, som ej deltaga i landsting,

kollektivavtal — utom för lasarettet i Hälsingborg, beträffande vilket gälla

samma bestämmelser som för Malmöhus läns landstings sjukvårdsinrättningar,

till vilka bestämmelser jag återkommer i redogörelsen för landstingssjukhusen

— för Malmö stads sjukhus samt Jonas Selggrens sanatorium i Gävle. Dessa

kollektivavtal reglera personalens samtliga arbetsförhållanden. Beträffande

kollektivavtalet för Malmö stads sjukhus, det s. k. sjukhusavtalet, må nämnas,

att detsamma även omfattar fattigvårdens och barnavårdsnämndens inrättningar,

skolhemmet Håkanstorp och arbetshemmet Lindängen. Avtalet utgör

en del av det allmänna kommunalarbetareavtalet i Malmö, vars förhandlingsregler

sålunda äga tillämpning, och avtalets allmänna bestämmelser utgöras

av do allmänna bestämmelserna i kommunalarbetareavtalet.

Även för Arboga sjukhus finnes fullständigt kollektivavtal angående sjukvårdsbiträdens,

elevers, kokerskans, köksbiträdets och gårdskarlens arbetsoch

löneförhållanden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 89.

10

Landstingssjukhusen.

I så gott som samtliga län finnas av vederbörande landsting antagna reglementen,

i vilka anställnings-, tjänste- oell avlöningsförhållandena för landstingets

befattningshavare äro mer eller mindre utförligt reglerade. Därjämte

gälla kollektivavtal för i huvudsak den lägre personalen vid landstingssjukhusen

i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar (södra delen),

Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västerbottens och Norrbottens län.

I juli 1938 har svenska landstingsförbundets styrelse framlagt förslag till

enhetliga allmänna bestämmelser i tjänstereglementen och kollektivavtal för

landstingens befattningshavare. Dessa förslag hava tjänat till förebild för

dels de reglementen, som antagits av Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Kopparbergs, Gävleborgs

och Västernorrlands läns landsting, dels ock de kollektivavtal, som gälla

i Stockholms län, Kalmar läns södra del samt Kristianstads, Hallands, Kopparbergs

och Gävleborgs län. Då förslagen dessutom sannolikt komma att läggas

till grund för liknande reglementen och avtal även inom andra landstingsområden

än de nyss nämnda, torde en redogörelse för förslagens innehåll vara

av intresse i detta sammanhang.

Enligt förslaget till tjänstereglemente skall ett dylikt reglemente omfatta

hos vederbörande landsting anställda befattningshavare, vilka innehava

befattning, som är upptagen i vid reglementet fogad tjänsteförteckning eller

framdeles enligt landstingets beslut kommer att däri upptagas. Keglementets

bestämmelser skola ej tillämpas, örn och i den mån de strida mot a) i allmän

lag eller författning meddelade bestämmelser, b) genom kollektivavtal träffade

överenskommelser, i vad angår i sådant avtal avsedda befattningshavare, och

c) av landstinget särskilt meddelade beslut. Antalet befattningar bestämmes

av landstinget efter förslag av vederbörande direktion, styrelse eller nämnd,

i reglementet kallad styrelse. Definitioner lämnas å begreppen ordinarie och

extra befattningshavare. Där ej annorlunda är i allmän författning stadgat

eller av landstinget för särskilt fall beslutat, tillsättes ordinarie befattningshavare

av vederbörande styrelse tillsvidare med viss för de olika befattningshavarna

i reglementet angiven ömsesidig uppsägningstid. Extra befattningshavare

anställes för viss tid eller tillsvidare. I sistnämnda fall och efter två

månaders sammanhängande tjänst gäller en ömsesidig uppsägningstid örn

minst sju dagar. Vid tillsättande av befattning skall hänsyn tagas till väl

vitsordad föregående tjänstgöring, skicklighet och nit samt lämplighet för den

ifrågavarande befattningen. Vid i övrigt lika kvalifikationer skall företräde

lämnas åt sökande, som är eller varit i landstingets tjänst anställd. Vid anställning

äger styrelse påfordra, att sökande genom läkarintyg styrker sig

vara fri från sjukdom eller lyte, som menligt inverkar på förmågan att fullgöra

med befattningen förenade åligganden. Dylikt intyg är alltid erforderligt

för vinnande av ordinarie befattning. Befattningshavare avskedas eller entledigas

av den myndighet, som tillsätter befattningen, såvida icke annorlunda

i lag eller författning föreskrivas. Befattningshavare, som gjort sig

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

skyldig till svårare fel eller försummelse i tjänsten eller begått upprepade

mindre förseelser, må utan iakttagande av stadgad uppsägningstid skiljas från

tjänsten, dock ej innan lian lämnats tillfälle avgiva förklaring. Befattningshavare

är skyldig dels underkasta sig den förändrade tjänstgöring eller den

förflyttning till annan befattning, som kan vara påkallad med hänsyn till

göromålens behöriga gång och möjligheten att åvägabringa en lämplig

reglering av arbetstiden eller föranleda» av beslutad ändring i organisationen,

dels ock ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som må varda meddelade i

för befattningen utfärdad instruktion. I tjänstereglementet meddelas vidare

utförliga bestämmelser rörande avlöningsförmåner m. m., semester och tjänstledighet,

sjukvård och sjukledighet, vikariatsersättning, arbetstid samt tvisters

behandling. Bland bestämmelserna örn arbetstid märkes ett stadgande, enligt

vilket befattningshavare är skyldig att, när arbetsledningen påfordrar, utföra

arbete utöver den ordinarie tjänstgöringstiden. I fråga örn tvisters behandling

föreskrives, att tvister rörande tolkningen av reglementets bestämmelser

skola, där ej annorlunda är stadgat i lag eller särskild överenskommelse eller

av landstinget beslutas, för avgörande hänskjuta» till förvaltningsutskottet

samt att fråga örn ändring i befattningshavares anställnings- eller avlöningsförhållanden

skall av vederbörande styrelse, efter förhandling med befattningshavaren,

med eget yttrande överlämnas till förvaltningsutskottet.

Enligt förslaget till kollektivavtal skall ett dylikt avtal omfatta vid vederbörande

landstings sjukvårdsanstalter och andra inrättningar anställda befattningshavare,

tillhörande någon av de yrkesgrupper, som äro upptagna i en vid

avtalet fogad förteckning. Antalet befattningar bestämmes av landstinget

efter förslag av vederbörande direktion, styrelse eller nämnd, i avtalet kallad

styrelse. Definitioner lämnas å begreppen ordinarie och extra befattningshavare.

Där landstinget ej för särskilt fall annorlunda beslutar, tillsättes

ordinarie befattningshavare tillsvidare med viss för de olika befattningshavarna

i avtalet angiven ömsesidig uppsägningstid. De ytterligare bestämmelserna

rörande tillsättande av tjänst ävensom i avtalet intagna bestämmelser örn

avsked och entledigande samt örn skyldighet att underkasta sig ändrad tjänstgöring

eller förflyttning och att ställa sig till efterrättelse i särskild instruktion

meddelade föreskrifter överensstämma nära med motsvarande stadganden i

förslaget till tjänstereglemente. Avtalet innehåller jämväl bestämmelser

rörande avlöningsförmåner m. m., semester och tjänstledighet, sjukvård och

sjukledighet, vikariatsersättning, arbetstid, tvisters behandling samt avtalets

giltighetstid. Beträffande arbetstiden stadgas sålunda bland annat, att befattningshavare

är skyldig att, när arbetsledningen påfordrar, utföra arbete utöver

den ordinarie tjänstgöringstiden. För biläggande av tvist angående tolkning

och tillämpning av avtalet skall förhandling äga rum mellan parterna. Kan

enighet därvid ej vinnas, hänskjutes ärendet till arbetsdomstolen. Avtalet

skall äga giltighet i två år, men örn uppsägning ej är verkställd inom nio

månader före avtalstidens utgång förlänges avtalet med ett år i sänder. Uppsägning

skall ske skriftligen och skall, för att vara giltig, åtföljas av förslag

till nytt avtal. Förhandlingar skola föras enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 89.

Landstingsförbundets styrelse har i en kortfattad motivering till förslagen

bland annat framhållit, att man beträffande kollektivavtal ställdes inför frågan,

huruvida avtalet borde omfatta allenast ekonomiska förhållanden eller även

behandla frågor om anställning och entledigande. Styrelsens förslag i detta

hänseende avsåge ett fullständigt avtal. Ville man i avvaktan på lagändring

allenast intaga de ekonomiska bestämmelserna, borde de övriga uteslutas.

Bestämmelserna örn anställning och entledigande kunde emellertid behållas,

men de erfordrade då vederbörande direktioners godkännande.

Beträffande gällande kollektivavtal, vilka icke avfattats med ledning av

nyss berörda förslag, må följande uppgifter lämnas. I Östergötlands län

har avtalet för arbetsgivarpartens räkning slutits av landstingets förvaltningsutskott

under förutsättning av landstingets och vederbörande direktioners,

styrelsers och nämnders godkännande samt, i vad detsamma avser

Kolmårdssanatoriet, jämväl Norrköpings stads gillande. Avtalet innehåller

bestämmelser, förutom rörande de ekonomiska förmånerna för den av avtalet

omfattade personalen, jämväl beträffande tillsättande av tjänst, uppsägningstid,

avskedande och befattningshavares allmänna åligganden. Det i

Kronobergs län gällande avtalet, ingånget mellan landstingets förvaltningsutskott

och svenska sjukhuspersonalförbundet, reglerar i huvudsak endast avlönings-

och andra förmåner för viss personal. I såväl Malmöhus som Värmlands

län finnas förutom kollektivavtal särskilda förhandlingsordningar, som

närmare reglera formerna för avtals ingående m. m. För Malmöhus läns

landstingsområde gällande förhandlingsordning och kollektivavtal äga jämväl

tillämpning å personalen vid lasarettet i Hälsingborg, vilket är gemensamt

för staden och länet. Förhandlingsordningarna för Malmöhus och Värmlands

län förete väsentliga likheter och äro i åtskilliga delar likalydande.

Förhandlingsordningen i Malmöhus län, som är ingången mellan Malmöhus

läns landstings förvaltningsutskott och Hälsingborgs stads arbets- och löneavtalsnämnd

å ena sidan samt svenska sjukhuspersonalförbundet å andra sidan,

innehåller i huvudsak följande bestämmelser. I frågor rörande anställning

och avlöning ävensom rörande andra angelägenheter, som enligt överenskommelse

mellan vederbörande organisationer äro avsedda att regleras genom

kollektivavtal, sker underhandling mellan Malmöhus läns landsting (förvaltningsutskottet

eller särskilt utsedd delegation) och av Hälsingborgs stadsfullmäktige

valda representanter samt befullmäktigade ombud för svenska

sjukhuspersonalförbundet. Underhandlingarna ledas av en opartisk ordförande,

som, därest enighet örn valet ej kan uppnås, utses av socialstyrelsen.

Leda de förda underhandlingarna till enighet, föres det uppgjorda förslaget

till kollektivavtal fram till landstinget för avgörande. Uppnås åter vid förhandlingarna

ingen enighet, äga båda parterna för landstinget föreslå de

åtgärder, som kunna befinnas lämpliga för den ytterligare prövningen av

tvistefrågorna. Då, efter landstingets fattade beslut, kollektivavtal ingås, må

dylikt avtal icke mot endera partens vilja fastställas för längre giltighetstid

än ett år, och skall uppsägningstiden så bestämmas, att, därest uppsägning av

avtalet sker, god tid finnes att företaga underhandlingar örn förnyande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

13

avtalet före landstingets nästa ordinarie sammanträde. Tvist, som under förhandlingsordningens

giltighetstid kan uppkomma, får, evad det gäller tolkning

eller tillämpning av bestående avtal eller upprättande av nytt avtal, icke

föranleda strejk, lockout, blockad eller bojkott. Tvist, som under ett avtals

giltighetstid gäller tolkningen eller tillämpningen av avtalet, hänskjutes för

samråd mellan parterna. Vinnes därvid enighet, är tvisten härigenom avgjord.

Vinnes åter icke enighet, hänskjutes tvistefrågan till arbetsdomstolen. Uppsäges

icke avtal av någondera parten, anses detsamma utan ändring förnyat

för ett år. Sker uppsägning, skall denna för att vara giltig åtföljas av förslag

till nytt avtal. Landstinget respektive Hälsingborgs stad ansvarar för att

vederbörande sjukhusdirektioner och dem underlydande arbetsbefäl ställa

sig de i avtalet ingående bestämmelserna och de vid tvist örn dessa bestämmelser

fattade besluten till efterrättelse. Likaså äger svenska sjukhuspersonalförbundet

enahanda ansvarighet beträffande dess Malmöhusavdelning och

dennas medlemmar.

Kollektivavtalet i Malmöhus län innehåller bestämmelser örn avtalets omfattning

samt örn avlöning, naturaförmåner, arbetstid och fritid, övertidsersättning,

ersättning vid sjukdom, semester och avtalets giltighetstid. Omnämnas

må i detta sammanhang, att tidigare gällande kollektivavtal mellan

dessa parter jämväl innehållit bestämmelser örn antagning, arbetets ledning,

föreningsrätt, uppsägning av de personliga arbetsavtalen och befordran.

Då förhandlingsordning år 1926 första gången godkändes av landstinget,

vilket samtidigt uppdrog åt förvaltningsutskottet att handhava den uppgift,

som föreslagits för den tilltänkta lönenämnden, uttalades i det utskottsutlåtande,

som låg till grund för landstingets nämnda beslut, bland annat följande

angående sjukhusdirektionernas legala befogenheter:

Utskottet ville i första hand framhålla, att den tilltänkta organisationen

icke finge otjänligt ingripa i direktionernas rätt att handhava och avgöra de

ärenden, som folie inom varje direktions förvaltningsområde. Den tilltänkta

lönenämnden borde hava befattning med frågor angående anställning, avlöning,

avsked m. m. endast vid de tillfällen, då förslag förelåge örn avslutande

av kollektivavtal, och hithörande frågor sålunda foges under principiell debatt.

Däremot bleve det alltjämt helt och hållet direktionernas sak att, på grundvalen

av slutet kollektivavtal och i övrigt gällande bestämmelser i det av landstinget

antagna anställnings- och avlöningsreglementet, avgöra ärenden angående

den vid sjukvårdsinrättningarna anställda personalen. Vidare ville utskottet

framhålla, att då förhandling fördes inför lönenämnden angående kollektivavtal,

vederbörande direktions medbestämmanderätt borde tillgodoses

därigenom att direktionen ständigt representerades av utsedda delegerade

och att, då dylik förhandling gällde mera än en sjukvårdsinrättning, förhandlingen

samtidigt berörde de olika inrättningarna och sålunda delegerade för

dessa närvore.

I Värmlands län består kollektivavtalet dels av vissa allmänna bestämmelser,

gällande samtliga landstingets under avtalet ingående anstalter, dels ock

av specialbestämmelser för var och en av dessa anstalter. Avtalet är resultatet

av förhandlingar mellan landstingets lönenämnd och delegerade från anstalternas

direktioner samt ombud för svenska sjukhuspersonalförbundets av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

delning nr 8. Avtalet har sedermera för varje särskild anstalts räkning godkänts

av dess direktion. De allmänna bestämmelserna innehålla föreskrifter

örn anställning av personal, arbetsledning, föreningsrätt, avskedande, arbetets

reglering, fridagar och ledighet, övertidsarbete och ersättning därför, semester,

avlöning och förmåner vid sjukdom. Sålunda stadgas, bland annat, att personalen

anställes efter högst två månaders provtjänstgöring av vederbörande

läkare, direktion eller dess ombud med en månads ömsesidig uppsägningstid,

där ej i särskilt fall annorlunda bestämts, att för anställning erfordras friskbetyg,

utfärdat av legitimerad läkare, att vederbörande läkare, direktion eller

dess ombud äger med iakttagande av avtalets bestämmelser leda och fördela

arbetet, att turlistor över den ordinarie arbetstiden skola upprättas samt att

personalen är skyldig att, när så av arbetsledningen påfordras, utföra arbete

även å annan tid än den i turlistorna upptagna. Specialbestämmelserna avse

sammanlagda ordinarie arbetstiden per vecka, från och med den 1 januari

1939 utgörande 48 timmar, ävensom den kontanta lönen och naturaförmåner.

Det i Norrbottens län förefintliga kollektivavtalet slutligen, som omfattar

sådana landstingets befattningshavare, vilka enligt svenska sjukhuspersonalförbundets

stadgar kunna ansluta sig till förbundet, med undantag dock för

examinerade sjuksköterskor, är på arbetsgivarsidan ingånget dels av landstingets

förvaltningsutskott för de delar, som falla under utskottets befogenhet

och beslutanderätt, dels ock av vissa sjukhus- och anstaltsdirektioner, sjukvårds-

och epideminämnderna samt distriktsvårdsstyrelsen för de delar, som

falla under vederbörande direktions, nämnds eller styrelses befogenhet och

beslutanderätt. Å arbetstagarsidan är avtalet slutet av sjukhuspersonalförbundet.

I avtalet regleras ingående frågor örn tillsättning, avgång från tjänst,

avlöningsförmåner, arbetstid, semester, vikariatsersättning, förmåner under

sjukdom, reseersättning, befattningshavares skyldigheter, arbetets ledning,

föreningsrätt, rätt till pension och tolkning av avtalets bestämmelser. En

närmare redogörelse för vissa av dessa bestämmelser torde jag få anledning

att senare lämna. Yid sidan av detta avtal gäller jämväl en förhandlingsordning,

enligt vilken sådana frågor rörande av avtalet omfattade befattningshavares

avlönings- och tjänsteförhållanden, som enligt sjukhusstadgan icke

höra under direktions beslutanderätt, skola förberedas genom förhandling

mellan landstingets förvaltningsutskott och svenska sjukhuspersonalförbundet,

medan frågor rörande nämnda befattningshavares tjänsteförhållanden

skola förberedas genom förhandling mellan vederbörande direktion eller delegerade

för denna samt förbundet.

Tidigare behandling av frågan.

1934 års riksdag.

Yid 1934 års riksdag föreslog Kungl. Majit i proposition nr 66 riksdagen

att antaga ett förslag till lag örn ändring av sjukhuslagen, varigenom i lagen

skulle införas en ny paragraf, betecknad 8 a §, av följande lydelse:

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 89.

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest

finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och.

av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter

enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal vid sjukhus, för

vilkas driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom avlönings- och tjänstgöringsreglementen

eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de

givna bestämmelserna lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och

befattningshavare.

I propositionen, som var föranledd av framställningar från vissa medlemmar

av svenska sjukhuspersonalförbundet och från svenska kommunalarbetareförbundet

örn åtgärder för undanröjande av de i nuvarande lagstiftning förefintliga

hindren för landets sjukhuspersonal att med arbetsgivaren genom kollektivavtal

överenskomma örn grunderna för anställningen, lämnades redogörelse

för den kollektiva avtalsformens användning beträffande ifrågavarande personal

m. m. samt för de yttranden, som efter remiss avgivits över nämnda framställningar.

Körande denna redogörelse ber jag att få hänvisa till propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde bland annat

följande:

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att det enligt gällande

lagstiftning föreligger vissa hinder för en enhetlig reglering av sjukhuspersonalens

arbets- och lönevillkor inom ett landstingsområde eller en kommun.

Enligt ett av regeringsrätten givet utslag kan sålunda ett landsting ej delegera

beslutanderätten i fråga örn träffande av kollektivavtal till något sitt organ.

Erfarenheten har ådagalagt behovet av en ändring härutinnan i syfte att möjlighet

beredes landsting att åt underordnat organ —• förvaltningsutskott, nämnd

eller styrelse — uppdraga att träffa avtal med personalen eller att annorledes

fastställa enhetliga löne- och arbetsvillkor för ett flertal av landstinget drivna

sjukhus. För ett landsting med dess i allmänhet endast en gång örn året återkommande

sammanträden måste svårigheter tydligen uppstå att själv t. ex.

träffa det slutgiltliga avtalet med personalen. Genomfördes en delegationsrätt,

synas några begränsningar i densamma ej behöva föreskrivas, utan rätten torde

få utövas i den utsträckning så finnes lämpligt och på de villkor, landstinget,

äger bestämma.

__ Även i ett annat avseende har gällande lagstiftning ansetts lägga hinder i

vägen för kollektivavtal med sjukhuspersonal vid sjukhus, som äro underkastade

sjukhuslagens bestämmelser. Enär sjukhuslagen och sjukhusstadgan

i viss utsträckning direkt reglera frågor örn personalens antagande och entledigande

samt dess arbetsvillkor, har det ansetts, att sjukhusdirektionens eller

vederbörande förvaltningsorgans handlingsfrihet i dessa avseenden icke kunde

bindas genom föreskrifter i kollektivavtal. Enligt denna ståndpunkt, som

vunnit visst stöd i ett utslag av regeringsrätten, skulle därför endast personalens

rent ekonomiska förmåner kunna göras till föremål för bestämmelser i

kollektivavtal.

I fråga örn önskvärdheten av att undanröja de rättsliga hindren för

kollektivavtal med sjukhuspersonalen rörande andra förhållanden än rent ekonomiska

hava olika meningar uttalats i yttrandena. Sålunda hava de landsting

och städer, som redan ingått fullständiga kollektivavtal, ansett avtalens

verkningar förmånliga och önskat bibehålla desamma. Jämväl åtskilliga andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 89.

landsting och städer hava ställt sig välvilliga till de i ärendet gjorda framställningarna

och tillstyrkt deras förverkligande genom lagstiftning eller förordat

utredning i det syfte, som med framställningarna avsetts. Andra landsting

och städer hava icke intagit bestämd ståndpunkt till framställningarna eller

avstyrkt desamma. Av de centrala myndigheter och enskilda sammanslutningar,

som yttrat sig, hava samtliga, utom medicinalstyrelsen samt styrelsen

för svenska lasarettsläkarföreningen och styrelsen för svenska sanatorieläkarföreningen,

tillstyrkt framställningarna eller förordat utredning i ämnet.

De skäl, som huvudsakligen anförts mot användningen av kollektivavtal

inom sjukhusväsendet, hava varit, att behov av arbetsförhållandenas reglering

genom kollektivavtal ej yppat sig, att dylik reglering ej vore lämplig

med hänsyn till sjukvårdsarbetets art och de olika förhållanden, som rådde

såväl olika anstalter som olika anstaltsavdelningar emellan, att möjligheten av

arbetsinställelse från personalens sida vid avtalstidens slut ur sjukvårdens

synpunkt ej kunde godtagas, att en dylik möjlighet med nuvarande lagstiftning

ej förelåge, då en befattningshavare vid utgången av giltighetstiden för

ett kollektivavtal, som rörde personalens ekonomiska men ej dess anställningsförhållanden,

måste anses bibehållen vid sin tjänstemannaställning och sitt

tjänstemannaansvar tills han av vederbörande anstaltsledning erhållit entledigande

från sin befattning samt att vid ett bifall till framställningarna

ökade utgifter vore att befara för sjukhusens huvudmän.

Innan jag närmare ingår på dessa skäl, vill jag understryka, att det icke är

fråga om att genom lagstiftning ålägga landstingen och kommunerna att

anlita kollektivavtalsformen. Även örn den ifrågasatta lagstiftningen genomföres,

skulle det sålunda alltjämt ligga i landstingens och kommunernas eget

skön att ingå sådana avtal.

Beträffande invändningen att kollektivavtal ej skulle vara förenliga med

sjukvårdsarbetets art och de olikartade förhållanden, som råda inom sjukvården,

må framhållas, att t. ex. Malmö stads sjukhus, Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar

i Lund samt Hälsingborgs lasarett, som anses tillhöra de

mest välordnade i landet, redan använda kollektivavtalets form för reglering

av sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Härav och av den omständigheten

att de landsting och städer, som hava fullständiga kollektivavtal, önska

bibehålla denna avtalsform, torde framgå, att kollektivavtalet mycket väl låter

sig förena med sjukvårdsarbetets särart.

Yad härefter angår frågan örn arbetsinställelse torde det icke råda det nödvändiga

sammanhang mellan avtalsformen och risken för arbetsinställelser,

som i vissa yttranden antagits. Det förhållandet att ett kollektivavtal reglerar

personalens arbetsvillkor för den fastställda avtalstiden innebär icke med nödvändighet,

att de anställda bliva lösta från alla förpliktelser vid kollektivavtalets

utgång. Därest befattningshavare innehar tjänstemannaställning, är

har oavsett befintligheten av kollektivavtal underkastad tjänstemannaansvar.

För övrigt må hänvisas till förhandlingsordningen och kollektivavtalet i Malmöhus

län, för vilka jag redogjort i det föregående. Med den särskilda förhandlingsordningen,

för vilken gäller annan giltighets- och uppsägningstid än för

det egentliga kollektivavtalet och under vars giltighetstid råder förbud mot

stridsåtgärder, ävensom med kollektivavtalets olika uppsägnings- och flyttningstider

för olika befattningshavare samt med avtalets förbud mot massuppsägning

hava särskilda garantier mot arbetsinställelser vunnits.

Vidare hava farhågor uttalats för ökade utgifter för landstingen och kommunerna

vid ett bifall till framställningarna, enär sjukhuspersonalen skulle

genom kollektivavtalsformens användande få större möjligheter att tillgodose

sina ekonomiska intressen. I anledning härav må endast påpekas, att kollektivavtal

rörande personalens ekonomiska förhållanden kunna ingås redan med

gällande lagstiftning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

I det föregående har jag upptagit till behandling de skäl, som anförts mot

en utsträckning av kollektivavtalets användning inom sjukhus- och anstaltsväsendet.

I yttrandena hava emellertid också framhållits åtskilliga skäl, som

tala för en dylik utsträckning. Sålunda hava påpekats de fördelar, som stöde

att vinna genom kollektivavtalet, därigenom att det möjliggjorde likformiga

arbets- och löneförhållanden på ifrågavarande område, där enhetlighet i dessa

hänseenden ansetts vara av största betydelse. Från svenska landstingsförbundets

sida har i detta sammanhang betonats svårigheten, för att icke säga omöjligheten,

att med nuvarande lagbestämmelser åt ett landsting och dess förvaltningsutskott

inrymma något inflytande vid gestaltandet av sjukhuspersonalens

anställningsvillkor utom i vad avsåge rent ekonomiska förhållanden; och har

förbundet ansett, att ett dylikt inflytande vore i högsta grad önskvärt för att

en rationell och likformig behandling inom ett landstingsområde av sjukhuspersonalens

anställningsfrågor skulle kunna genomföras. Ett ytterligare skäl

att tillmötesgå framställningarna utgör den omständigheten, att vissa landsting

och städer sedan åtskillig tid tillämpat kollektivavtalsprincipen för reglering

av icke blott personalens avlöning utan även dess övriga arbetsförhållanden.

För dessa och för den i deras tjänst anställda personalen måste det av

naturliga skäl te sig synnerligen omotiverat att frångå ett system, som sedan

länge med fördel tillämpats.

Då jag förordar en lagstiftning, som bereder möjlighet för enhetlig reglering

av personalens anställningsvillkor genom avtal eller i annan form, är för

mig ytterligare den viktiga synpunkten bestämmande, att sjukhuspersonalen

rimligen bör erhålla tillfälle att deltaga i förhandlingar örn arbetsvillkorens

utformande och därvid bevaka sina legitima intressen. Ehuru denna personal

med hänsyn till arten av dess arbetsuppgifter icke kan få använda de påtryckningsmedel

i form av arbetsinställelse och dylikt, som begagnas inom det

industriella arbetsområdet i syfte att påverka innehållet i ett blivande kollektivavtal,

är det ett allmänt intresse att personalens synpunkter under de förberedande

förhandlingarna komma att framföras och ingående dryftas mellan

representanter för parterna.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att valet av den kollektiva avtalsformen

medför, att tvister angående tolkningen och tillämpningen av de i kollektivavtalet

införda bestämmelserna kunna hänsle jutås till arbetsdomstolen.

Då det gäller att undanröja de rättsliga hinder, som föreligga i lagstiftningen

mot enhetligt reglerande av sjukhuspersonalens löne- och arbetsvillkor,

genom kollektivavtal eller annorledes, synes den enklaste utvägen vara att

genom ett stadgande i sjukhuslagen medgiva landsting de ökade befogenheter,

som påkallas. Landsting bör såsom huvudman för sjukhusen i fråga tillerkännas

rätt att, örn det så önskar, genomföra en enhetlig reglering av arbetsoch

avlöningsvillkor vid samtliga eller ett flertal landstingssjukhus inom länet

ävensom medgivas befogenhet att delegera sin bestämmanderätt till förvaltningsutskottet

eller annat sitt organ. Ett stadgande i detta syfte torde lämpligen

kunna införas såsom ny paragraf 8 a i sjukhuslagen, vilken lag redan för

närvarande tillägger landstinget, dess förvaltningsutskott eller annat organ särskilda

uppgifter beträffande de i lagen behandlade sjukhusen. Någon ändring

i landstingslagen synes icke erforderlig.

Genom införande i en ny paragraf 8 a av ett tillägg av detta innehåll undanröjes

även varje tvivel rörande kommuns rätt att företaga motsvarande reglering

av sjukhuspersonalens arbets- och lönevillkor i kollektivavtalets form genom

något sitt organ. Vad som gäller beträffande landstingssjukhus i förevarande

avseende blir nämligen, enligt 4 § sjukhuslagen, tillämpligt även för

sjukhus, som drivas av kommun eller sammanslutning, vari landsting eller

kommun deltager.

liihang till riksdagens protokoll 1931). 1 sami. Kr 89.

298 39 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 89.

Därest sjukhuslagen så ändras som jag här ovan föreslagit, bliva de nya bestämmelserna

på grund av hänvisningar i andra författningar till sjukhuslagen

tillämpliga även å vissa andra anstalter för sjukvård, nämligen statsunderstödda

enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter, varom stadgas i kungörelsen den

22 juni 1928 (nr 304), och kommunala sinnessjukhus, varom finnas föreskrifter

i stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården i riket.

Vad beträffar personal vid epidemisjukhus gäller enligt epidemilagen den

19 juni 1919 (nr 443) att en särskild epideminämnd (respektive hälsovårdsnämnd

i stad som utgör eget epidemidistrikt) handhaver förvaltningen av epidemisjukhus.

Instruktion för epideminämnd fastställes av landstinget. Medicinalstyrelsen

har överinseende över den anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

Något hinder torde ej förefinnas för landsting att genom direktiv

till epideminämnderna eller i annan form genomföra enhetliga bestämmelser

angående personalens avlönings- och arbetsvillkor, eventuellt i kollektivavtalets

form, vid sjukhus inom epidemidistriktet. Medicinalstyrelsens rätt till

överinseende över personalens arbetsförhållanden bör vid en sådan reglering

bevaras. Något tillägg till epidemilagen torde sålunda ej erfordras.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, omnämnde i sitt utlåtande

(nr 13) över densamma, bland annat, att numera professorn Halvar G.

Sundberg i en promemoria angående i vilken omfattning kommun ägde ingå

kollektivavtal med sin personal anfört, bland annat:

Kommunbegreppet har en dubbel innebörd. Kommunen är sålunda ett

privaträttsligt subjekt med egen eller, som den lagtekniska termen är, ekonomisk

förvaltning, men kommunen besörjer tillika genom sina organ vissa

statliga, lokala förvaltningsuppgifter, självförvaltning. Till den ekonomiska

förvaltningen äro sålunda givetvis att hänföra sådana funktioner som kommunens

drätsel- och fastighetsförvaltning, dess gas- och elektricitetsverksförvaltning

samt annan affärsverksamhet. Till självförvaltningen höra å

andra sidan sådana av staten reglerade förvaltningsgrenar som byggnadsoch

stadsplaneväsendet, hälso- och sjukvården, brandväsendet, fattigvården

och barnavården. Dessa självförvaltningsuppgifter bekostas av kommunen,

men de handhavas av särskilda myndigheter, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse

o. s. v. Dessa myndigheter intaga i följd härav en dubbelställning,

i det de, vid sidan av självförvaltningsverksamheten, handhava ekonomisk

förvaltning för kommunens räkning, såsom då fattigvårdsstyrelsen förvaltar

»alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel, fastigheter och

annan egendom». För denna ekonomiska förvaltning är myndigheten ansvarig

inför kommunen, vilket ansvar realiseras med tillhjälp av den kommunala

revisionen. Men i fråga örn handhavandet av den självförvaltnings verksamhet,

som enligt författningarna åligger myndigheten, är den allenast ansvarig

inför de statliga myndigheterna, och detta ansvar är ämbetsansvar

enligt strafflagens 25 kapitel.

I de olika författningar, som reglera de kommunala självförvaltningsuppgifterna,

förutsättas flerstädes förefintligheten av särskild tjänstepersonal.

Där tjänstepersonal av här angiven beskaffenhet finnes anställd, måste

också ett avtalsförhållande föreligga. Det är uppenbart, att arbetsgivaren i

detta förhållande är kommunen själv, icke nämnden, ty det är icke nämnden

utan kommunen, som äger rättskapacitet, örn ock kommunen därvid

företrädes av nämnden. Arbetsavtalet är alltså slutet mellan kommunen

och den anställde såsom arbetsgivare och arbetstagare. Men under sådana

förhållanden föreligger icke någon anledning att betrakta detta avtalsför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 19

hållande annorlunda än motsvarande förhållande inom den rent ekonomiska

förvaltningen. Det måste alltså anses vara av civilrättslig natur.

Personalen inom självförvaltningen har emellertid på samma gång en

viss offentligrättslig ställning. Detta gäller givetvis icke all personal, sålunda

icke örn den, som har karaktär av arbetare i detta uttrycks egentliga

innebörd, utan allenast om sådana anställda, vilka biträda vid självförvaltningsverksamhetens

besörjande och förty hava ställningen av befattningshavare,

vare sig extra eller ordinarie. Detta är i första hand fallet med

alla de befattningshavare, vilka av gällande författningar ålagts vissa uppgifter,

som de å eget ansvar handhava, såsom stadsläkare och sjukhusläkare

m. fl.; deras självständiga ställning framhäves regelmässigt därav,

att de icke tillsättas av självförvaltningsorganet utan av statliga ämbetsmyndigheter,

magistrat, k. billdé eller Kungl. Majit. En viss offentligrättslig

ställning hava vidare samtliga självförvaltningsmyndigheterna underordnade

befattningshavare. De stå sålunda till nämnden i ett subordinationsförhållande,

markerat av nämndens befogenhet att giva dem instruktioner och

befallningar. Sålunda äger exempelvis hälsovårdsnämnden enligt hälsovårdsstadgan

utfärda instruktion för av nämnden antagna tjänstemän och

biträden, sjukhusens sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal är enligt sjukhusstadgan

skyldig ställa sig till efterrättelse, förutom allmänna författningar,

de instruktioner, direktionen därutöver finner skäl att utfärda.

De för självförvaltningsmyndigheternas verksamhet givna offentligrättsliga

föreskrifterna äro, där ej annat sägs, tvingande och icke såsom civilrättsliga

regler dispositiva. Inom självförvaltningen är det nämligen icke

enskilda intressen, som äro i fråga, utan allmänna. De offentligrättsliga

intressena skola av vederbörande förvaltningsmyndighet tillgodoses på det

sätt, som stadgas i de särskilda författningarna. Över dessa intressen äger

kommunen icke förfoga i vidare mån än detta är särskilt medgivet. Innehåller

sålunda en offentlig författning bestämmelser om antagande och entledigande

av personal, kan kommunen följaktligen icke besluta att härutinnan

tillämpa annan ordning. Finnes vidare i författningen föreskrivet, att vederbörande

nämnd skall utfärda instruktion för sin personal, äger förty kommunalrepresentationen

icke fatta några beslut, som innebära inskränkning i

denna nämndens befogenhet. Tillerkände man nämligen kommunen möjlighet

att begränsa nämndens kompetens, innebure det i själva verket, att kommunen

tillerkändes befogenhet att vidtaga ändring in casi! i fråga örn en av

statsmakten utfärdad författning. Skulle kommunalrepresentationen fatta ett

beslut av här antydd karaktär, måste detsamma följaktligen efter anförda

besvär bliva upphävt.

Likaväl som kommunen sålunda saknar förmåga att begränsa nämndens

kompetens på nu angivet sätt, likaväl saknar den möjlighet att i det civila

avtalets form förfoga över den ett kommunalt organ tillkommande offentliga

makten. En offentlig författning kan icke ändras genom ett civilt avtal och

en offentlig maktutövning kan icke bindas genom en sådan överenskommelse.

Skulle _ i ett _ kollektivavtal intagas bestämmelser begränsande kommunens

offentligrättsliga makt, innebure det i själva verket samma sak som örn en

ämbetsman träffade ett civilt avtal därom, att han icke skulle använda eller

på visst sätt nyttja den ämbetsmakt, som enligt lag eller författning tillkomme

honom.

Detta absoluta hinder att avtalsvägen förfoga över offentlig makt gäller

alldeles oberoende av örn avtalet ingås av samma kommunala organ,0 som

besörjer uppgiften, eller av annat. Kommunalrepresentationen kan förty icke

ingå avtal, som binder nämndens maktutövning, lika litet som nämnden kan

genom avtal hindra representationen att utöva dess befogenheter. Men vad

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 89.

mera är: representationen kan ej heller ingå avtal, som binder dess framtida

handlingsfrihet, lika litet som nämnden kan genom sådant avtal avsäga

sig sin självförvaltningsmyndighet. Skulle nämnden trots detta ingå dylikt

avtal, vore det att anse såsom tjänstefel, vilket kunde föranleda ansvar enligt

strafflagens 25 kap. 16 eller 17 §. Att ett sådant författningsstridigt avtal

är att betrakta såsom icke existerande, en nullitet, är självfallet.

Det återstår så till sist att sammanfatta vad här anförts till ett svar på

frågan, i vilken omfattning rättsförhållandet mellan kommunen och personalen

kan inom området för självförvaltningsorganens verksamhet bliva föremål

för reglering genom kollektivavtal. Klart är då i första hand, att dylika

avtal kunna ingås beträffande all personal, som saknar befattningshavarställning,

d. v. s. i fråga örn aila arbetare i detta uttrycks inskränktare mening.

Beträffande åter den övriga personalen måste gälla, att genom kollektivavtal

skall kunna regleras sådana frågor, som uteslutande tillhöra den ekonomiska

förvaltningens område; dessa frågor avse det privaträttsliga förhållandet

mellan kommunen såsom civilt rättsobjekt och befattningshavarna, vadan

något hinder mot civilrättslig reglering icke bör kunna föreligga. Här stå

icke några offentliga förvaltningsintressen på spel, och den offentliga förvaltningens

säkerhet kan därigenom icke äventyras. Hur kommunen vill

sköta sin ekonomi är dess egen sak att bedöma.

Å andra sidan måste ett ovillkorligt hinder föreligga mot reglering genom

kollektivavtal av samtliga offentligrättsliga moment i personalens ställning,

och detta oavsett örn dessa offentligrättsliga moment äro aktuella eller latenta.

Så snart alltså en gällande författning lägger i ett kommunalt organs

hand att bestämma över ett visst förhållande, är varje reglering avtalsvägen

av samma förhållande utesluten. Detta gäller även örn organet ännu icke

använt sig av sin offentliga bestämmanderätt, ty avtalet skulle under sin

giltighetstid hindra organet att utöva sin befogenhet. Slutligen bör enligt

sakens natur gälla, att genom bestämmelser i ett kollektivavtal inskränkning

i självförvaltningsmyndigheternas handlingsfrihet aldrig får ske, därest genom

bestämmelserna det behöriga besörjandet av en självförvaltningsuppgift skulle

äventyras. Man kan alltså exempelvis väl träffa kollektivavtal örn övertidsersättning,

men icke genom sådant avtal förbjuda nyanställd personals användning

i den utsträckning, det offentliga intresset kan kräva.

Utskottet yttrade för sin del i huvudsak följande:

Såsom de kommunalförfattningssakkunniga i sitt betänkande framhållit

har den vidsträckta frihet, som lämnats landstingens sjukhusförvaltande

organ, varit till stort gagn för utvecklingen av vårt sjukvårdsväsen.

Spörsmålen rörande personalens antagande och avskedande, arbetets ledning

och fördelning m. m., i vilka frågor beslutanderätt för närvarande ej tillkommer

landsting, beröra förhållanden av fundamental betydelse för sjukvårdsarbetets

rationella bedrivande. Med hänsyn till sjukhuspersonalens i

stort sett särartade arbetsuppgifter och arbetsförhållanden synes ett flertal

skäl tala för att de sjukhusorgan, vilka ha en mera omedelbar kontakt med

berörda personal än landsting eller dess förvaltningsutskott, bibehållas vid

sin nuvarande befogenhet att besluta i frågor rörande personalens arbetsförhållanden.

Utskottet finner ej tillräckliga skäl hava förebragts för den centralisering

av bestämmanderätten rörande sjukhuspersonalens arbetsvillkor,

vartill det förevarande lagförslaget vill skapa möjlighet. Under alla förhållanden

måste en sådan centralisering föregås av en mera ingående utredning än

den hittills verkställda. Enligt utskottets förmenande kan lagförslagets lämplighet

ifrågasättas jämväl i andra hänseenden. Den övervägande delen av den

vid ifrågavarande sjukhus anställda personalen torde vara att anse som tjäns
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

21

teman och förty underkastad de i 25 kap. 22 § strafflagen givna bestämmelserna

rörande tjänstemäns ansvar. Enligt nu gällande rätt torde kollektivavtal

kunna träffas endast i fråga örn personalens ekonomiska förhållanden.

Lämpligheten av att genom lagändring skapa möjlighet att ingå kollektivavtal,

som omfatta sjukhuspersonalens arbetsvillkor överhuvud taget, torde

starkt kunna ifrågasättas. En lagstiftning, som möjliggjorde kollektivavtal

av sistnämnda innehåll, skulle innebära, att myndigheten skulle sättas i tillfälle

att binda sin från staten härledda offentligrättsliga makt genom ett civilrättsligt

avtal. Örn här ifrågavarande befattningshavares avlönings- och arbetsvillkor

i deras helhet reglerades genom ett kollektivavtal, skulle faran

för en kollision mellan deras offentligrättsliga och privaträttsliga ställning i

icke oväsentlig mån ökas. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att

sjukhuspersonalen måste anses ha en vida bättre tryggad ställning än arbetare

på den enskilda lönemarknaden, vilkas arbetsförhållanden regleras av kollektivavtal.

Sjukhuspersonalens anställningsförhållanden äro ju i allmänhet bestämda

av korporationer, inom vilka olika samhällsåskådningar äro representerade,

varjämte driftinställelser i stort sett äro uteslutna inom sjukhusväsendet.

Utskottet hemställde, att propositionen icke måtte bifallas.

Reservation avgavs av herr Sigfrid Hansson jämte ytterligare sex av utskottets

ledamöter till förmån för bifall till propositionen.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande och avslog följaktligen propositionen.

193S års riksdag1.

I två likalydande motioner (I: 70 av herr Torsten Ström m. fl. och II: 140 av

herr Nilsson i Göteborg m.fl.) vid 1938 års riksdag hemställdes, att riksdagen

måtte antaga ett tillägg till sjukhuslagen, likalydande med det genom propositionen

nr 66 vid 1934 års riksdag föreslagna.

I utlåtande (nr 25) över motionerna erinrade andra lagutskottet, bland

annat, att under år 1937 till socialdepartementet inkommit framställningar

rörande det i motionerna behandlade spörsmålet. Sålunda hade landsorganisationen

i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet i skrivelse den 14

januari 1937 hemställt örn sådana åtgärder, som lämpligen kunde befinnas

påkallade för undanröjande av i nuvarande lagstiftning förefintliga hinder för

slutande av kollektivavtal för landets anstalts- och sjukhuspersonal, varjämte

vissa ledamöter av styrelsen för svenska sjukhuspersonalförbundet i skrivelse

i februari 1937 hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

sådana ändringar av gällande lagstiftning, att all sjukhuspersonal

erhölle förhandlings- och avtalsrätt. Över dessa framställningar hade yttranden

avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.

Utskottet anförde därefter följande:

Det i motionerna intagna lagförslaget, vilket helt överensstämmer med det

för 1934 års riksdag genom proposition nr 66 framlagda, innebär, att landsting

uttryckligen tillerkännes rätt att enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren

för personal vid sjukhus, för vilkas driftkostnad landsting i sista

hand svarar, samt att verkställa denna reglering genom förvaltningsutskottet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

eller i den ordning eljest finnes lämpligt. De givna bestämmelserna skola

lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och befattningshavare.

Såsom framgår av utskottets redogörelse hava i förevarande hänseenden

vissa rättsliga hinder ansetts föreligga, vilka genom den ifrågasatta lagstiftningen

skulle undanröjas.

Genom ett dylikt tillägg till sjukhuslagen skulle, såsom föredragande departementschefen

erinrat i ovannämnda proposition, även hävas varje tvivel

rörande kommuns rätt att företaga motsvarande reglering av sjukhuspersonalens

arbets- och lönevillkor genom något sitt organ. Vad som gäller beträffande

landstingssjukhus i detta avseende blir nämligen, enligt 4 § sjukhuslagen,

tillämpligt även för sjukhus, som drives av kommun eller sammanslutning,

vari kommun deltager.

För en sådan förändring i gällande sjukhuslagstiftning, att möjlighet beredes

landsting och kommun att enhetligt reglera sjukhuspersonalens anställningsförhållanden

genom reglementen eller kollektivavtal, finnas enligt

utskottets mening bärande skäl. Farhågorna för att en sådan central reglering

icke skulle kunna förenas med sjukvårdens speciella krav synas utskottet

överdrivna. Den ifrågasatta reformen står också i överensstämmelse

med de önskemål, som uttalats såväl av de största personalsammanslutningarna

på området som av landstingsförbundets styrelse. Även den ifrågasatta

delegationsrätten synes utskottet motiverad med hänsyn främst till det

praktiska behov, som härutinnan föreligger.

Enligt utskottets uppfattning tala sålunda övervägande skäl för att genom

vissa författningsändringar öppna möjlighet för en smidig anpassning till

utvecklingen och önskemålen på detta område.

Såsom framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse hava landsorganisationen

och kommunalarbetareförbundet i skrivelse den 14 januari 1937 till

chefen för socialdepartementet hemställt, att sådana åtgärder måtte vidtagas,

som lämpligen kunde befinnas påkallade för undanröjande av i nuvarande

lagstiftning förefintliga hinder för slutande av kollektivavtal för landets

anstalts- och sjukhuspersonal. Denna framställning samt däröver avgivna

yttranden äro ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Det i förevarande båda motioner framlagda förslaget sammanhänger givetvis

intimt med det i nyssnämnda framställning av den 14 januari 1937

behandlade spörsmålet. Då Kungl. Majit synes ägna hithörande frågor stor

uppmärksamhet, har utskottet tagit för givet, att Kungl. Majit har för avsikt

att utan dröjsmål för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningsmaterialet

föranleder. Utskottet förutsätter, att vid beredningen av ärendet

uppmärksamhet ägnas jämväl frågan, i vilken utsträckning ifrågavarande

personal kan anses underkastad ämbetsmannaansvar samt därmed sammanhängande

spörsmål.

Under sådana förhållanden har utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga

för riksdagen att för närvarande vare sig besluta någon författningsändring

eller hos Kungl. Majit göra någon framställning i anledning av

motionerna.

Utskottet hemställde, att motionerna, i den mån de icke blivit beaktade

genom vad utskottet sålunda anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Reservationer avgåvos dels av herr P. Sandström jämte ytterligare tre av

utskottets ledamöter, dels ock av herr Olovson, vilken under hänvisning till vad

utskottet anfört som skäl för ändrad lagstiftning på i motionerna berörda område

hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till sådan ändring av

sjukhuslagen, att möjlighet bereddes landsting och kommun att enhetligt

ordna sjukhuspersonalens anställningsförhållanden genom reglementen eller

kollektivavtal.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, medan däremot andra kammaren

biföll den av herr Olovson avgivna reservationen.

Frågans återupptagande inom socialdepartementet.

Framställningar i ämnet.

Såsom omnämnts i andra lagutskottets sist återgivna utlåtande har frågan

örn möjlighet att genom kollektivavtal eller eljest enhetligt reglera sjukhuspersonalens

anställningsförhållanden år 1937 förelagts Kungl. Majit i framställningar

dels från landsorganisationen i Sverige och svenska kommunalarbetareförbundet,

dels ock från vissa medlemmar av svenska sjukhuspersonalförbundet.

Yttranden över framställningarna.

Över dessa framställningar hava efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundets styrelse, svenska landstingsförbundets

styrelse, stadsfullmäktige i Stockholm, Malmö, Norrköping,

Hälsingborg och Gävle samt landstingens förvaltningsutskott i samtliga län

nied undantag av förvaltningsutskotten i Kronobergs, Kristianstads, Hallands

och Västernorrlands län, vilka förvaltningsutskott, ehuru de beretts tillfälle

därtill, underlåtit att yttra sig i ärendet. Stadsfullmäktige i Göteborg hava,

utan att för egen del göra något uttalande i saken, för kännedom överlämnat

av stadens sjukhusdirektion, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd

och avlöningsnämnd i ärendet avgivna utlåtanden.

I flertalet yttranden hava framställningarna tillstyrkts eller

1 ä m näts u tan erinr a n. Ur dessa yttranden må följande här återgivas.

Medicinalstyrelsen har intet haft att erinra mot bifall till framställningarna,

därest ett dylikt bifall icke stöde i strid nied å området ifråga gällande författningar.

Svenska landstingsförbundets styrelse har till en början erinrat, att den

avgivit yttrande redan i det ärende, som föranledde proposition i ämnet till

1934 års riksdag. I detta yttrande hade styrelsen lämnat en översikt över då

gällande kollektivavtal och förhandlingsordningar med sjukhuspersonalen

samt hade därefter övergått att skärskåda möjligheterna att med nuvarande

lagbestämmelser åstadkomma en rationell och likformig behandling av löneoch

anställningsfrågorna för befattningshavare i ett och samma landstingsområde.

Styrelsen hade därvid funnit, att bestämmelserna i sjukhusstadgans

39, 41 och 42 §§ ej medgåve för landsting (sjukhusberedning) någon

beslutanderätt med avseende å sjukhuspersonalens anställning och entledigande,

utan att det tillkomme vederbörande direktion och läkare att härutinnan

avgöra. Härav följde, att landstinget icke kunde ingå sådana kollektiv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr S9.

avtal med sjukhuspersonal, där bestämmelser angående antagande, entledigande

och dylikt inflöte. Ej heller S37ntes landstinget vara berättigat att

i ett avlöningsreglemente reglera dessa förhållanden. Emellertid vore det

av största betydelse, att landstinget och förvaltningsutskottet erhölle inflytande

vid gestaltandet av personalens samtliga anställningsvillkor, så att

en rationell och likformig behandling inom ett landstingsområde av sjukhuspersonalens

anställningsfrågor skulle kunna genomföras. Beträffande kollektivavtal

hade i det tidigare yttrandet anförts i huvudsak följande:

Yad speciellt angår frågan örn kollektivavtal för sjukhuspersonal, må

till en början framhållas, att frågeställningen icke är, om möjlighet att ingå

dylika avtal skall beredas eller ej, ty möjlighet härtill finnes ju redan fast i

begränsad utsträckning, utan frågan gäller fastmera, örn det kan anses tillfyllest

att äga möjlighet att genom kollektivavtal reglera allenast de ekonomiska

förhållandena, eller örn förutsättningar böra skapas för att, såsom

vanligen är fallet, jämväl övriga anställningsfrågor skola kunna regleras

kollekt!vavtalsvägen. Vid bedömandet av detta spörsmål influeras vederbörande

vanligen av den mening de hysa örn lämpligheten av förhandlingsförfarande

och kollektivavtal för sjukvårdspersonal. Att meningarna härom

äro mycket delade framgår redan av det skiftande sätt, på vilket landstingen

sökt lösa hithörande frågor På en del håll anses sålunda såväl kollektivavtal

som förhandlingsrätt för sjukhuspersonal obehövliga eller rent av direkt skadliga.

På andra håll har man visserligen ställt sig avvisande mot kollektivavtal

men infört eller ställt sig förstående till förhandlingsförfarande eller andra

system, varigenom personalen beredes visst inflytande vid gestaltandet av

sina anställningsvillkor. På en del håll slutligen anses, att kollektivavtal för

sjukhuspersonal äro lämpliga, och man vill därvid helst giva avtalen den

omfattning, dylika avtal hava på andra områden.

Styrelsen anser sig sakna anledning att göra något uttalande, huruvida i

fråga örn sjukhusarbetet den kollektiva avtalsformen är den lämpliga. För

sjukhuspersonalen torde väl dylik avtalsform ej utgöra något självändamål

utan endast vara ett medel för vinnande av ökat inflytande och större säkerhet

i anställningshänseende. Av exempel från Södermanlands och Örebro län, där

det s. k. Södermanlandssystemet tillämpas, samt från vissa andra län, såsom

Kopparbergs och Gävleborgs, där ett utvecklat förhandlingsförfarande är

genomfört, torde med tydlighet framgå, att sjukhuspersonalen utan kollektivavtal

i stort sett kan nå enahanda fördelar, som genom ett fullständigt kollektivavtal

skulle hava tillförsäkrats densamma. Å andra sidan hava ju faktiskt

vissa landsting gått in för en kollektiv avtalsform utan att sedan, såvitt

styrelsen har sig bekant, hysa någon önskan att frångå detta system.

När nu såväl systemet med förhandlingsförfarande och därpå byggande

fylligare lönereglementen som systemet med fullständigt kollektivavtal för

närvarande anses innebära brott mot eller kringgående av gällande lagbestämmelser,

torde en lagändring få anses tillrådlig. Att genom lagändring möjliggöra

förhandlingsorganisation och ett därpå byggande fylligt lönereglemente

men allt fortfarande låta hindren för slutande av fullständigt kollektivavtal

kvarstå, torde väl få anses otillbörligt redan med hänsyn till den kommunala

självstyrelsen och landstingens rätt att ordna hithörande fråga såsom de

finna lämpligt. Den ifrågasatta lagändringen bör sålunda enligt styrelsens

mening avse att möjliggöra så väl den ena som den andra av dessa båda linjer.

Styrelsen förutsätter, att vid den ändring av sjukhusstadgan, som i angivet

syfte bör företagas, överläkarnas och direktionens befogenheter enligt 39, 41

och 42 §§ i stadgan i''den omfattning, det låter sig göra, lämnas oförändrade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Dessa organ böra alltså fortfarande äga rätt att anställa och entlediga personal

men böra därvid vara underkastade de reglerande bestämmelser, som landstinget

kan finna lämpligt föreskriva.

Under åberopande av vad sålunda anförts får styrelsen, utan att göra något

uttalande angående lämpligheten av kollektivavtal för sjukhuspersonal, hemställa

örn sådan ändring i gällande sjukhuslagstiftning, att landstinget beredes

möjlighet att genom förhandlingsorganisation eller fullständigt kollektivavtal

för sjukhuspersonalen enhetligt ordna densammas anställnings- och

löneförhållanden med bibehållande i den omfattning, det låter sig göra, av

direktioners och överläkares nuvarande befogenheter.

Styrelsen har vidare i sitt nu avgivna yttrande erinrat, att i det tidigare

ärendet en minoritet inom styrelsen ansett den kollektiva avtalsformen oförenlig

med sjukhusarbetets särskilda art och natur samt hemställt örn lagändring

för möjliggörande för landstinget att genom lönereglemente och

förhandlingsordning enhetligt förhandla och besluta i fråga örn sjukhuspersonalens

anställningsvillkor. Såväl majoriteten som minoriteten hade sålunda

i det tidigare ärendet önskat en lagändring i syfte att bereda landstingets

centrala organ möjlighet att bestämma örn den av landstinget avlönade personalens

icke blott lönevillkor utan även anställningsförhållanden i övrigt. —

Det vore alltjämt så, att landsting ägde ingå kollektivavtal med sjukhuspersonalen

endast rörande rent ekonomiska förhållanden, medan däremot avtal,

som inrymde även bestämmelser rörande anställning och entledigande, ansåges

lagstridiga. Emellertid hade den kollektiva avtalsformen från personalens

sida varit eftersträvad, och framställningar örn träffande av dylika avtal hade

år efter år gjorts hos huvudmännen. Dessa hade också i viss utsträckning

tillmötesgått dessa önskemål. Från de landsting, där kollektivavtal funnes,

hade icke försports några olägenheter härav, oavsett örn dessa avtal varit av

vanlig omfattning eller allenast berört rent ekonomiska förhållanden. Av vad

sålunda anförts framginge, att den utveckling, som under de gångna åren ägt

rum, icke givit styrelsen anledning att ändra sin tidigare uppfattning i föreliggande

fråga. Styrelsen ansåge sålunda alltjämt, att landstingens inflytande

vid gestaltandet av sjukhuspersonalens samtliga anställningsvillkor borde lagligen

fastslås, så att icke blott rent ekonomiska spörsmål utan även frågor örn

anställning och entledigande kunde regleras i kollektivavtal eller lönereglementen

av sedvanlig omfattning.

Stadsfullmäktige i Malmö, som utgått från, att i ärendet fråga endast vore

örn den lägre sjukhuspersonalen, har funnit framställningen örn avtalsrätt

förtjänt av bifall.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg hava till en början hänvisat till sitt i 1934

års proposition i ämnet återgivna yttrande. Däri hade stadsfullmäktige framhållit,

att under den tid, som förflutit från det kollektivavtal, reglerande personalens

samtliga arbetsförhållanden och avseende bland annat personalen

vid det för staden och Malmöhus län gemensamma lasarettet i Hälsingborg,

år 1926 slutits mellan landstingets lönenämnd och stadens arbets- och löneavtalsnämnd,

å ena, samt Malmöhus länsavdelning av svenska sjukhuspersonalförbundet,

å andra sidan, staden ej haft andra än goda erfarenheter av av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘26

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

talets verkningar. På grund därav hade stadsfullmäktige ansett det vara en

lämplig form att genom kollektivavtal handlägga ärenden rörande personalens

anställnings- och lönevillkor.

Stadsfullmäktige hava i sitt nu avgivna yttrande ansett skäl icke föreligga

att frångå sin sålunda förut uttalade mening. Emellertid borde förbud

stadgas mot arbetsinställelser och bestämmelser träffas därom, att eventuella

tvister skulle lösas genom skiljedom.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott, som tillstyrkt framställningarna,

har tillika yttrat:

För att ernå de fördelar, förvaltningsutskottet anser kollektivavtalen skola

medföra för landstingen, minskning i de nu ständigt förekommande löneärendena

etc., bör rätten att sluta kollektivavtal, när det gäller landstingen,

tillförsäkras landstingen själva eller efter uppdrag av dem deras förvaltningsutskott.

Att tillförsäkra vederbörande anstaltsdirektioner eller -styrelser denna

rätt skulle uppenbarligen leda till försvårande av avtalsslutandet och därjämte

kunna medföra att olika avtal komme till stånd inom samma landstingsområde,

vilket ur många synpunkter vore synnerligen olämpligt och skulle

innebära en försämring av de nu bestående förhållandena.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott har förordat sådan ändring

i sjukhuslagen, varom framställning gjorts i ärendet, och har till stöd härför

åberopat en tolvårig erfarenhet beträffande kollektivavtal med viss del av den

lägre personalen vid landstingets sjukvårdsinrättningar. Vid genomförandet

av denna lagändring borde emellertid möjlighet skapas för att förhandlingarna

och avtalen kunde för landstingets del föras och avslutas centralt, d. v. s.

genom sjukhusberedningen eller annat centralt organ, t. ex. genom av landstinget

vald lönenämnd. Örn förhandlingar skulle föras och avtal slutas med

vederbörande direktion, kunde befaras att vissa icke önskvärda olikheter uppstode

inom samma landstingsområde. Med hänsyn till sjukhusarbetets säregna

natur borde i samband med de ändringar i lagstiftningen, som påkallades,

införas en bestämmelse därom, att tvister rörande tolkning eller tillämpning

av gällande avtal eller förhandlingar angående nytt avtal icke finge föranleda

strejk, blockad, lockout eller bojkott. En sådan bestämmelse hade alltsedan

avtalets tillkomst varit införd i förhandlingsordningen mellan Värmlands läns

landsting och sjukhuspersonalförbundet.

Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott har ansett anledning icke

föreligga att motsätta sig sjukhuspersonalens önskemål örn kollektivavtal.

En given förutsättning härför vore emellertid, att förbud mot arbetsnedläggelse

såsom påtryckningsmedel stadgades. Såsom en följd härav kunde

ifrågasättas, huruvida icke möjlighet till överprövning borde givas, en överprövning

som i så fall borde tillkomma medicinalstyrelsen med klagorätt till

Kungl. Majit. Genom en sådan överprövning skulle visserligen den kommunala

självbestämmanderätten beskäras, men å andra sidan skulle säkerligen

så småningom vinnas en önskvärd enhetlighet över hela riket i avlöningsförhållandena

vid landets sjukvårdsanstalter.

I några yttranden har ytterligare utredning av frågan förordats.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 89.

Sålunda Ilar socialstyrelsen förväntat, att under utredningen av frågan om

lagligt tryggad förhandlingsrätt för kommunernas tjänstemän även de kommunala

myndigheternas befogenhet att träffa kollektivavtal med dem underlydande

personal upptoges till ingående undersökning samt att därvid utarbetades

de förslag till ändrad lagstiftning, som vid frågans bedömande i

sådant större sammanhang kunde befinnas lämpliga och påkallade.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott har anfört:

Förvaltningsutskottet anser, att sjukhuspersonalen i likhet med andra

personal- och arbetargrupper bör beredas tillfälle att deltaga i förhandlingar

om arbetsvillkoren, däri inbegripet arbetstiden, för tillvaratagande av sina

intressen. En förutsättning härför torde emellertid vara att landstingen skulle

åt en sin myndighet, förvaltningsutskottet eller annat lämpligt organ, kunna

med laga verkan uppdraga att förhandla och sluta avtal, varigenom förmånen

~av för samtliga sjukvårdsanstalter enhetliga tjänste- och arbetsförhållanden

skulle kunna ernås. Med hänsyn till sjukhuspersonalens särartade arbetsuppgifter

och arbetsförhållanden skulle givetvis avtals slutande ej få ske utan

att styrelserna vid de olika sjukhusinrättningarna lämnats tillfälle att yttra

sig. Som strejk och dylikt helt naturligt ej får användas som påtryckningsmedel,

bör enligt förvaltningsutskottets förmenade tillskapas en myndighet,

som har att med för parterna bindande verkan avgöra de frågor, varom parterna

ej kunna träffa överenskommelse.

Förvaltningsutskottet får sålunda tillstyrka, att en förutsättningslös utredning

av hithörande förhållanden göres, därvid särskilt beaktas de särartade

förhållandena vid sjukvårdsanstalterna.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har icke velat motsätta sig

en rätt för landstingen att sluta fullständiga kollektivavtal med personalen.

Utskottet har emellertid framhållit betydelsen av att de områden, å vilka

.avtal med bindande verkan kunde slutas, författningsvis i detalj angåves samt

att frågan härom bleve föremål för en noggrann utredning.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott har anfört:

Sjukhuspersonalens arbets- och löneförhållanden hava på vissa håll reglerats

genom kollektivavtal och på andra håll genom tjänste- och avlöningsreglementen.

Örebro läns landsting, som ansett, att ingående av kollektivavtal

med sjukhuspersonal örn annat än rent ekonomiska förhållanden varit stridande

mot gällande sjukhuslagstiftning, har i likhet med Södermanlands läns

landsting sökt att, utan att kollektivavtal ingåtts, i sakligt hänseende tillmötesgå

personalorganisationens önskemål angående förhandlingsrätt, föreningsrätt,

personalens antagande och entledigande, arbetstidens längd m. m.

Därom gällande bestämmelser hava fastställts efter samråd med vederbörande

direktioner och styresmän samt överläggningar med personalorganisationen.

Förvaltningsutskottet anser sig kunna utgå från att, därest en lagstiftning

skulle komma till stånd angående kollektivavtal för ifrågavarande personal,

denna lagstiftning endast skulle avse att bereda möjlighet att träffa kollektivavtal.

Det skulle givetvis icke komma ifråga att förplikta landstinget att ingå

kollektivavtal och icke heller att föreskriva visst innehåll i avtalen. Förverkligandet

av personalorganisationernas önskemål i ovannämnda avseenden

skulle sålunda bliva beroende av förhandlingar mellan parterna. — Vidare

utgår förvaltningsutskottet därifrån, att till vilka resultat sådana förhandlingar

lin kunde leda, skulle parterna icke kunna ifrågasätta stridsåtgärder. Sjuk
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 89.

vårdsarbetet måste nämligen under alla omständigheter, vid äventyr av straffansvar

enligt 25 kap. strafflagen, behörigen fullgöras.

Dessa förhållanden synas innebära, att personalens önskemål kunna utan

kollektivavtal lika väl tillgodoses genom sådana bestämmelser, som efter förhandlingar

med personalen fastställts av, bland andra, örebro läns landsting.

Vidare kan den enhetlighet i behandlingen av sjukhuspersonalens anställningsförhållanden

inom ett och samma landstingsområde, som är önskvärd och som

skulle ernås genom kollektivavtal, gällande hela landstingsområdet, lika väl

vinnas genom sådana bestämmelser. Det torde nämligen icke möta några

svårigheter vare sig att erhålla medverkan från anstalternas direktioner och

styresmän — vilka enligt sjukhusstadgan äro de som hava det direkta avgörandet

i sin hand angående personalens antagande, entledigande, arbetets

ledning o. s. v. — till utformande av sådana bestämmelser eller att erhålla

deras åtagande att för sin del tillämpa bestämmelserna.

Förvaltningsutskottet förmenar sålunda, att stadganden örn personalens

anställningsförhållanden kunna få samma innehåll i sak, vare sig de klädas i

kollektivavtalets form eller de inrymmas i utfärdade bestämmelser av ovan

antydd art.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts och då förvaltningsutskottet

därjämte anser, att den med tillvaron av ett kollektivavtal förenade fördelen

av oförändrade arbets- och löneförhållanden under viss, bestämd tid, är

beaktansvärd, skulle förvaltningsutskottet icke heller hava något att erinra

mot en lagstiftning, som avsåge att möjliggöra ingående av kollektivavtal med

sjukvårdspersonal, därest icke en sådan lagstiftning torde få anses vara ur

annan synpunkt mindre välbetänkt. Förvaltningsutskottet vill i detta avseende

åberopa den utredning av dåvarande docenten H. G. F. Sundberg, som

refererats i andra lagutskottets vid 1934 års riksdag avgivna utlåtande nr 13,

samt densammes arbete »Kommunalrätt» sid. 97. I varje fall synes ifrågasatta

lagstiftning icke böra genomföras utan att den föregåtts av en grundlig undersökning

angående möjligheten och sättet att lösa sådana kollisioner, som av

Sundberg anses kunna befaras.

En viss tvekan rörande lämpligheten av kollektivavtal

på nu förevarande område kan utläsas ur yttrandet från Göteborgs

och Bohus läns landstings förvaltningsutskott, som framhållit, att örn

kollektivavtalsformen skulle legaliseras i vidare mån än som hittills kunde

anses vara förhållandet, hänsynen till såväl de sjuka och sjukhusarbetets art

som till angelägenheten att bevara landstingens grundlagsenliga beslutandeoch

beskattningsrätt likväl fordrade tillskapandet av garantier mot kollektiva

arbetsnedläggelser eller stridsåtgärder, därest parterna icke på förhandlingsvägen

kunde enas örn avlönings- eller tjänstgöringsförhållandena. Något

skiljedomsinstitut torde i så fall bliva ofrånkomligt, efter vars domslut

parterna förpliktades rätta sig. Örn icke landstingens beslutanderätt helt

skulle elimineras i fråga örn angivna förhållanden, måste fordras, att sådan

prövning omfattade båda parternas förslag och att avgörandet förelåge innan

landstinget beslutade örn utgift-sstaten för nästkommande år. Därest effektiva

garantier kunde erhållas mot arbetsnedläggelser eller andra stridsåtgärder och

landstingens beslutande- och beskattningsrätt bevarades, hade utskottet likväl

intet principiellt emot att landstingen medgåves rätt besluta örn träffande av

kollektivavtal med viss personal vid sina anstalter. Härvid borde dock fast
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr S9. 29

slås att, för vinnande av enhetlighet, avtalen skulle slutas å landstingens sida

av dess centrala organ och icke av de lokala anstaltsdirektionerna.

Avstyrkande yttranden hava avgivits av landstingens förvaltningsutskott

i sex län.

Sålunda har Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ansett frågor om

personalens anställande och avskedande samt dess arbetsförhållanden kunna -—

likaväl som genom kollektivavtal — regleras i särskilda reglementen och instruktioner,

avfattade under behörigt hänsynstagande till personalens önskemål.

Ett kollektivavtal kunde visserligen bereda fördelar för sjukhusdriften i

form av stadga och arbetsro under giltighetstiden, men i samband med avtalsuppgörelserna

kunde risker uppkomma för rubbningar i sjukvårdsarbetets

fortgång. Vidare kunde framhållas, att enligt nu gällande lagstiftning vidsträckta

befogenheter förbehållits de lokala anstaltsdirektionerna och läkarna

i fråga örn ordnandet av arbetsförhållandena, samt att ett kollektivavtal, även

örn man däri införde förbehåll örn dessa befogenheters bibehållande, skulle

verka i uniformerande riktning och därigenom försvåra sjukhusens möjligheter

att anpassa arbetet efter sjukvårdens olika behov vid särskilda sjukhus och

vid olika anhopning av sjukdomsfall. — Inom förvaltningsutskottet hava två

ledamöter reserverat sig till förmån för bifall till framställningarna, dock

under förbehåll att rätten till användande av påtryckningsmedel i form av

arbetsinställelser och dylikt reglerades.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott har hävdat, att kollektivavtalet

ej vore lämpligt med hänsyn till vare sig sjukvårdsarbetets art och

dess behov av att bliva lämnat ostört av arbetskonflikter eller sjukvårdsförvaltningens

organisation och sjukhuspersonalens tjänsteställning. -— Tre

ledamöter av utskottet hava i avgiven reservation förordat sådana ändringar i

gällande sjukhuslagstiftning, att landsting bereddes möjlighet att genom

förhandlingsorganisation eller fullständigt kollektivavtal enhetligt reglera

personalens anställnings- och löneförhållanden. Vid en dylik reglering borde

givetvis direktioners och överläkares befogenheter i görligaste mån bibehållas.

Gotlands län landstings förvaltningsutskott har med hänsyn till sjukhuspersonalens

särartade arbetsuppgifter funnit flertalet skäl tala för, att de

sjukhusorgan, vilka hade en mer omedelbar kontakt med denna personal än

landstinget eller dess förvaltningsutskott, bibehölles vid sin befogenhet att

besluta i frågor rörande personalens arbetsförhållanden.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott har erinrat, att avtals- och

förhandlingsrätt från och med år 1934 vore tillerkänd personalen vid landstingets

sjukvårdsinrättningar. Avtalet benämndes visserligen icke kollektivavtal

men vore i själva verket ett sådant, ehuru det endast med avseende å

ekonomiska villkor ingåtts med landstinget eller dess förvaltningsutskott,

medan ärenden angående övriga tjänstgöringsförhållanden avgjordes genom

förhandlingar med varje särskild direktion. Ändring i denna förhandlingsordning

vore varken erforderlig eller önskvärd. — Skiljaktig mening till förmån

för bifall till de remitterade framställningarna rörande kollektivavtal har uttalats

av tre av utskottets ledamöter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 89■

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott har avstyrkt framställningarna.

Utskottet har emellertid — örn nu gällande lagstiftning icke kunde

anses medgiva landstingen, dess förvaltningsutskott eller sjukhusberedning

att direkt och utan medverkan av direktionerna förhandla med sjukvårdsinrättningarnas

befattningshavare eller genom antagande av gemensamt lönereglemente

enhetligt reglera deras anställnings- och semesterförhållanden

m. m., något som måste anses önskvärt för att en likformig behandling av

sjukvårdspersonalens anställningsfrågor m. m. inom ett landstingsområde

skulle kunna genomföras — förordat sådan ändring i gällande sjukhuslagstiftning,

att berörda befogenheter tillerkändes landstingen.

Slutligen har Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott uttalat sig emot

de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.

Departementschefen.

Inom det kommunala sjukhusväsendet hava de särskilda sjukhusdirektionerna

att, var och en för sitt sjukhus, handhava sjukhusens förvaltning,

medan vederbörande huvudman — landsting eller kommun — endast har att

ställa de för denna förvaltning erforderliga medlen till direktionernas förfogande

samt att kontrollera den ekonomiska sidan av förvaltningen. Då således

bestämmanderätten rörande, bland annat, personalens anställningsförhållanden

tillkommer de särskilda direktionerna, har huvudmannen icke laglig rätt att,

genom kollektivavtal eller annorledes, reglera dessa förhållanden, åtminstone

icke i vad desamma avse andra än sådana frågor, såsom beträffande lön och

dylikt, vilka hava direkt beröring med huvudmannens skyldighet att anslå

medel till verksamhetens bedrivande. Att det — för möjliggörande av enhetlighet

inom denna viktiga del av sjukhusförvaltningen inom ett landstingsområde

eller en större kommun — är synnerligen önskvärt, att åt ett centralt

organ förlänas principiell rätt att bestämma över personalens anställningsförhållanden,

framgår emellertid av utredningen i detta ärende. Då detta

önskemål synes kunna förverkligas genom en lagändring i huvudsaklig

överensstämmelse med den, vilken föreslogs genom propositionen nr 66 till

1934 års riksdag, vill jag därför förorda, att förslag i ämnet ånyo framlägges

för riksdagen. Jag åberopar därvid, utöver vad jag tidigare anfört, i tillämpliga

delar föredragande departementschefens yttrande till det vid nämnda

proposition fogade statsrådsprotokollet och andra lagutskottets utlåtande nr

25 vid 1937 års riksdag samt vill därjämte framhålla följande.

1934 års lagförslag avsåg endast att möjliggöra, icke att stadga skyldighet,

för landsting att enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för landstingets

sjukhuspersonal. Förslaget lämnade jämväl åt landstinget att självt

bestämma, huruvida en dylik reglering skulle åstadkommas genom avlöningsoch

tjänstgöringsreglementen, genom avtal med personalen eller på annat sätt.

Att en valrätt i nu angivna hänseenden bör beredas landstinget synes uppenbart.

Den möjlighet till enhetlig reglering, som 1934 års lagförslag avsåg att

bereda landsting, gällde enligt lagtexten personalens »avlönings- och arbetsvillkor».

Av motiveringen till förslaget synes framgå, att därmed avsetts

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 89.

personalens »anställningsvillkor». Sistnämnda begrepp återfinnes i 4 § lagen

örn förenings- Acil förhandlingsrätt, i 4 § kungörelsen angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän samt, med annan formulering, i 1 § lagen den 22

juni 1928 örn kollektivavtal. En jämförelse mellan dessa författningsrum

giver emellertid vid handen, att begreppet har en snävare innebörd i kungörelsen,

där det står sidoordnat med »arbets- och avlöningsvillkor», än i de båda

lagarna, där det torde innefatta även sistnämnda båda begrepp. Med hänsyn

härtill vill jag förorda, att för ernående av terminologisk överensstämmelse

med lagarna örn kollektivavtal samt örn förenings- och förhandlingsrätt den

jämkningen vidtages i 1934 års lagförslag, att den i förslaget angivna enhetliga

regleringen skall avse personalens »anställningsvillkor».

Berörda reglering skulle enligt förslaget ske med iakttagande av bestämmelserna

i sjukhuslagen och av Konungen med stöd av 20 § i nämnda lag eller

eljest meddelade föreskrifter. Börande innebörden av ett dylikt stadgande,

mot vilket intet lärer vara att erinra, må allenast följande framhållas. Då det

exempelvis i 39 § sjukhusstadgan bland annat föreskrives, att extra sjukvårdspersonal

skall antagas och entledigas av styresmannen efter samråd med

vederbörande lasarettsläkare, kan det icke i kollektivavtal eller reglemente

stadgas, att extra sjukvårdspersonal skall antagas eller entledigas i annan än

nyss angiven ordning. Däremot må i sådant avtal eller reglemente angivas

de allmänna principer, som styresmannen har att följa vid antagande eller

entledigande, ävensom meddelas bestämmelser örn ansökningsförfarandet, uppsägningstid,

entledigande utan iakttagande av stadgad uppsägningstid och

dylikt. Det torde icke behöva befaras, att landstingen skola på olämpligt sätt

göra bruk av sin rätt att med personalen träffa avtal örn eller själva besluta

en dylik komplettering av gällande författningsbestämmelser.

I vissa av de i ärendet avgivna yttrandena hava uttalats önskemål örn, att

i samband med den nu ifrågasatta lagändringen förbud måtte stadgas mot

ekonomiska stridsåtgärder inom sjukhusväsendet samt bestämmelser meddelas

rörande ett skiljedomsförfarande vid arbetstvister på detta område. Under

remissbehandlingen har jämväl på vissa håll ansetts önskvärt, att en utredning

verkställdes rörande i vilka fall de kommunala sjukhusmyndigheterna

kunde träffa kollektivavtal med personalen. Såsom torde framgå av vad jag

tidigare anfört är emellertid syftet med nu förevarande lagstiftningsärende

icke att utvidga det område på arbetsmarknaden, inom vilket en reglering av

anställningsförhållandena genom kollektivavtal kan äga rum, utan endast att

i visst hänseende möjliggöra en ökad centralisering av den kommunala sjukhusförvaltningen.

Vid sådant förhållande synes anledning icke föreligga att i

detta sammanhang till behandling upptaga vare sig de vittomfattande problemen

rörande åtgärder till förhindrande av s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser

eller spörsmålet, huruvida beträffande vissa kategorier av nu ifrågavarande

sjukhuspersonal möjligheten att reglera anställningsförhållandena

genom kollektivavtal är helt eller delvis utesluten. Även om svaret å sistnämnda

spörsmål skulle vara beroende av förefintligheten eller icke av ämbetsmannaansvar

för vederbörande befattningshavare, har jag därför icke funnit

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr 89.

erforderligt att i detta ärende verkställa utredning rörande i vilken utsträckning

sjukhuspersonalen kan anses underkastad dylikt ansvar.

Departementschefen hemställer härefter, att upprättat förslag till lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus måtte genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 89. 33

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen ...................................................................... 1

Förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus........................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 februari 1939............................... 3

Gällande bestämmelser m. lii....................................................... 3

Förekomsten av enhetlig reglering av sjukhuspersonalens anställningsförhållanden.. 7

Städernas sjukhus ............................................................ 7

Landstingssjukhusen .......................................................... 10

Tidigare behandling av frågan .................................................... 14

1934 års riksdag.............................................................. 14

1938 års riksdag.............................................................. 21

Frågans återupptagande inom socialdepartementet.................................. 23

Framställningar i ämnet...................................................... 23

Yttranden över framställningarna............................................ 23

Departementschefen .......................................................... 30

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 89. sos 89 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:253 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 a1 i texten
  2. 2LU 1939:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 s. 1 i texten