Med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen
149 sidor, varav 138 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 138 av 149 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:9, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
1
Nr 9.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av vattenlagen; given Stockholms
slott den 3 november 1938.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1939.
1 sami.
Nr 9.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 1, 2, 9, 10, 11, 12, 13 och 14 kap. vattenlagen
den 28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles:
-
1 KAP.
Om rätt till vatten.
13 §.
Där genom---gottgörelse vidkännas.
Om jordägares rätt till vattnet under markens yta.
14 §.
Envar äger att med de inskränkningar, som omförmälas i 2 kap. eller
eljest äro lagligen gällande, å honom tillhörigt område tillgodogöra sig vatten
som finnes under markens yta (grundvatten).
Genom vad nu sagts göres ej rubbning i den rätt att å annans område tillgodogöra
grundvatten, som kan stödjas å dom, urminnes hävd eller annan
särskild rättsgrund.
2 KAP.
Om byggande i vatten och om vattentäkt.
Om byggande i vatten.
1 §•
Med byggande — —--läge därstädes. 1 2
1 Senaste lydelse, se beträffande 9 kap. 47 och 66 §§, 11 kap. 26, 35, 36, 60, 67, 98, 109 och
113 §§, 12 kap. 13 och 15 §§, 13 kap. 4 och 5 §§ samt 14 kap. 9 § SFS 1919: 425, beträffande
2 kap. 38 «, 9 kap. 1 §, 10 kap. 52, 67, 76 och 82 §§, 11 kap. 17, 21. 27, 30, 33, 37, 46,50, 62,
63, 68, 75,‘83, 85 och 88 §§, 12 kap. 1 och 14 §§, 13 kap. 1, 11, 12 och 17 §§ saint 14 kap. 6 §
SFS 1920: 459 ävensom beträffande 11 kap. 32 § SFS 1932: 138.
3
Kung1. Maj:ts proposition nr 9.
38 §.
Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vattentäkt
eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbättrande
av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark
eller avledande av kloakvatten, skola stadgandena i 2—37 §§ av förevarande
kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes för varje fall i 42—
61 §§ av detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.
Är fråga —--för annat.
41 §.
Genom vad —--fiskets befrämjande.
Om vattentäkt.
42 §.
Med vattentäkt förstås i denna lag anläggning för tillgodogörande av
grundvatten.
Vid tillämpning av vad nedan i detta kap. stadgas skola två eller flera,
samme ägare tillhöriga anläggningar för tillgodogörande av samma grundvattentillgång,
såframt de ej äro avsedda för helt skilda behov, betraktas
såsom en vattentäkt.
43 §.
Vattentäkt skall anläggas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas
med minsta intrång och olägenhet för annan; och skall vid dess nyttjande
iakttagas nödig sparsamhet med vattnet.
44 §.
Ej må någon så anordna eller nyttja vattentäkt, att till följd därav fastighet
berövas vatten, som erfordras för fastighetens bruk, eller vattentäkt,
som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende med vatten,
icke kan utnyttjas i huvudsakligen samma omfattning som förut eller annan
eljest lider men av någon betydelse, med mindre det prövas ur allmän
och enskild synpunkt medföra fördel, som väsentligt överväger olägenheterna.
För skada och intrång skall ersättning givas efter ty i 9 kap. skils.
Vid tillämpning av vad i första stycket är stadgat skall iakttagas, att nyttjande
av vattentäkt ej må medföra, att ett flertal fastigheter berövas erforderligt
vatten för husbehovsförbrukning eller att större fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt
minskas.
Prövas vattentäkt vara av synnerlig betydelse för någon orts förseende
med vatten eller för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt, åge Konungen
utan hinder av vad i första och andra styckena sägs, efter hemställan
av vattendomstolen på sätt i 47 § 2 mom. stadgas, lämna medgivande till
vattentäkten.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
Vad i denna § är stadgat gäller ej anordnande eller nyttjande av vattentäkt,
som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning.
45 §.
Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av grundvatten, att å annan
tillhörig fastighet framdrages ledning för vattnet eller tages väg eller utsättes
observationsrör eller utföres åtgärd till förebyggande eller minskande
av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tages i anspråk, pliktig att
tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Örn rätt att över annans
mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning gäde vad
särskilt är stadgat.
Erfordras till skydd mot förorening av grundvatten, att å annan tillhörig
fastighet lägges besvär eller last, skall ock vad i första stycket är stadgat äga
tillämpning. Meddelas beslut härom, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen
göra anmälan om beslutet hos inskrivningsdomaren; och varde med anmälan
så förfaret, som om bevis angående verkställd utmätning av fast egendom
finnes föreskrivet.
46 §.
Ej må för ändamål, som i 45 § nämnts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård
eller park, såframt därav uppkommer avsevärt men och ändamålet kan
utan synnerlig olägenhet vinnas på annat sätt.
47 §.
1 mom. Anläggande av vattentäkt, som är avsedd att användas för tillgodogörande
av större vattenmängd än 300 kubikmeter örn dygnet, må ej
påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, vattendomstolen
meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet må utföras och
grundvatten tillgodogöras vid vattentäkten. Ej heller må någon annat än
för tillfälligt behov utan vattendomstolens prövning vid befintlig vattentäkt
tillgodogöra grundvatten i större omfattning än förut, såframt den vattenmängd,
som kommer att tillgodogöras vid vattentäkten, överstiger 300 kubikmeter
om dygnet.
Äro i andra fall än nu nämnts sannolika skäl, att genom åtgärd för tillgodogörande
av grundvatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras
jämväl vattendomstolens prövning.
Vad ovan sagts gäller ej anläggande eller nyttjande av vattentäkt, som är
avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning.
Där någon ärnar vidtaga åtgärd för tillgodogörande av grundvatten, varför
ej erfordras vattendomstolens prövning, stånde honom ändock fritt, örn
han så önskar, att till beredande av trygghet för framtiden medelst ansökan
påkalla sådan prövning.
2 morn. Finner vattendomstolen vid prövning, som i 1 mom. sägs, an
-
Kungl. Ma]:ts proposition nr 9.
5
ordnande eller nyttjande av vattentäkt, varemot hinder skulle möta av bestämmelserna
i 44 § första och andra styckena, med hänsyn till stadgandet
i tredje stycket i samma § ändock böra tillåtas, skall frågan därom av domstolen
hemställas Konungens avgörande.
48 §.
Vad ovan i 38 § andra stycket stadgas om företräde mellan olika företag
skall äga motsvarande tillämpning, när fråga är örn två eller flera vattentäkter,
som ej kunna jämte varandra nyttjas; dock skall vid sådan frågas
avgörande städse tillses, att ej någon ort berövas erforderligt vatten från
grundvattentillgång inom orten.
49 §.
Vid meddelande av tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd
än 300 kubikmeter om dygnet må vattendomstolen, såframt det finnes
påkallat, ålägga vattentäktens ägare att av det vatten, som han på grund
av tillståndet må tillgodogöra, framdeles avstå vad som då kan prövas erforderligt
för någon orts förseende med vatten eller för tillgodoseende av annat
allmänt behov, som av domstolen angives. Finnes, när fråga örn tillämpning
av sådant förbehåll uppkommer, att det för vattentäktens ägare skulle
vara uppenbart obilligt att nödgas utan ersättning avstå vatten, som för ändamålet
erfordras, åge vattendomstolen tillerkänna honom den ersättning, vartill
omständigheterna kunna anses giva anledning.
Om skyldighet att på grund av minskning i tillgången å grundvatten avstå
vatten, utan att förbehåll därom skett, stadgas i 52 §.
50 §.
Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 47 §, medgivande
att anlägga och nyttja vattentäkt eller att vid vattentäkt tillgodogöra
större vattenmängd än förut, vare sådant beslut, sedan det tagit åt sig laga
kraft, gällande mot envar, dock med de inskränkningar, som i 51 och 52 §§
omförmälas, samt med iakttagande av vad i 9 kap. finnes stadgat angående
förnyad prövning i vissa fall. Örn begränsad rättsverkan i visst fall av beslut,
som nu sagts, skils ill kap. 61 § andra stycket.
Har arbete för anläggande av vattentäkt ej utförts inom tid, som enligt
11 kap. 63 § av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det
avser sådan del av anläggningen, som ej kommit till stånd. Visas giltigt
skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande synnerligt men uppstå,
äge dock vattendomstolen, på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan,
bevilja anstånd med anläggningens fullbordande på högst tio år.
51 §.
Där genom anläggande av vattentäkt i enlighet med beslut, som i 50 §
sägs, eller genom tillgodogörande av grundvatten i överensstämmelse med
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets meddelande
icke av vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmelsen
i 50 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning
enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna
upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den
längre tid, högst tjugu år, som vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit,
räknat från utgången av den för vattentäktens fullbordande i beslutet eller
ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.
Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom
tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras
örn meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande av
grundvatten och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana förändringar
i vattentäktens anordnande, som utan att förnärma tredje mans rätt eller
för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i
största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.
52 §.
Vållas genom långvarig torka eller inträder av annan, därmed jämförlig
orsak inom en ort avsevärd minskning i tillgången å grundvatten, vare ägare
av vattentäkt, ändå att tillstånd till vattentäkten meddelats utan att förbehåll
därom skett, skyldig att avstå vatten, som för ortens förseende därmed
eller för tillgodoseende av annat allmänt behov prövas oundgängligen erforderligt.
Angående ersättning för olägenhet, som därigenom åsamkas vattentäktens
ägare, gäde vad i 49 § för där avsett fall stadgas.
53 §.
Nyttjas vattentäkt utan att medgivande enligt denna lag därtill erhållits,
vare ägaren berättigad att medelst ansökan i den ordning, som ill kap. sägs,
påkalla prövning av vattentäktens laglighet. Beträffande verkan av vattendomstolens
beslut skall vad ovan i 50—52 §§ finnes stadgat i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.
54 §.
Har efter ingången av år 1940 vattentäkt tagits i bruk utan föregående
prövning av vattendomstolen eller tillgodogöres efter nämnda tid utan sådan
prövning vid vattentäkt större vattenmängd än förut, vare vattentäktens
ägare bevisningsskyldig i avseende å tidigare rådande grundvattenstånd.
55 §.
Skall enligt vattendomstolens beslut vid nyttjande av vattentäkt iakttagas,
att visst grundvattenstånd ej underskrides, vare vattentäktens ägare skyldig
att, i vad på hans åtgärd ankommer, så förfara, att grundvattenståndet
ej sjunker under föreskriven höjd.
Kungl. Ma]:ts proposition nr 9.
7
56 §.
Ändå att vattendomstol meddelat tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra
grundvatten, må ägare av annan vattentäkt, som är beroende av samma
grundvattentillgång, eller den, som söker tillstånd att anlägga sådan vattentäkt,
söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser angående den
omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid förstnämnda vattentäkt.
Ärende, som nu sagts, prövas i enlighet med de för anläggande av vattentäkt
stadgade grunder, och gäde örn verkan av vattendomstolens beslut i
tillämpliga delar vad ovan i 50—52 §§ finnes stadgat.
Har vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende
med vatten till husbehovsförbrukning, ej varit föremål för vattendomstolens
prövning eller äro meddelade bestämmelser ofullständiga, må
på talan av någon, som av vattentäktens nyttjande åsamkas olägenhet, vattendomstolen,
där det kan ske utan förnärmande av tredje mans rätt, till
efterrättelse mellan parterna i målet och deras rättsinnehavare fastställa sådana
bestämmelser, som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att
för framtiden förebygga olägenheten.
57 §.
Äro två eller flera fastigheter för husbehovsförbrukning beroende av samma
grundvattentillgång, skall, där fastigheternas behov ej kan till fullo täckas,
vattnet fördelas mellan dem efter ty prövas skäligt. Härvid skall iakttagas,
att fastighet ej må berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och
naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör anses
äga företräde.
Fördelning, som med stöd av första stycket ägt rum, må, när ändrade förhållanden
inträtt, jämkas därefter.
58 §.
Vill någon utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller
vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan å grundvattentillgång,
vare han skyldig iakttaga de försiktighetsmått, som skäligen
föranledas av omständigheterna.
Konungens befallningshavande äger, där ansvar ej finnes särskilt stadgat,
vid vite tillhålla den, som ämnar vidtaga åtgärd, varom i första stycket sägs,
att iakttaga vad honom åligger ävensom, i den händelse försummelse i sådant
hänseende förelupit, förordna om rättelse på den försumliges bekostnad
efter ty tjänligast finnes.
Konungens befallningshavandes beslut skall omedelbart lända till efterrättelse
och gälla intill dess annorlunda varder förordnat.
59 §.
Ägare av vattentäkt vare, där försummelse i underhållet av anläggningen
kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig underhålla den så,
att dylik fara förebygges.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
Vill vattentäkts ägare taga den ur bruk, vare därtill berättigad. Har vattendomstolen
jämlikt 9 kap. 46 § meddelat föreskrift om skyldighet för vattentäktens
ägare att tillhandahålla vatten, skall dock inhämtas föreskrift av
vattendomstolen, under vilka villkor vattentäkten må tagas ur bruk.
60 §.
Har Konungen för någon orts förseende med vatten eller för annat allmänt
ändamål prövat nödigt, att vattentäkt anlägges å annan tillhörig fastighet,
ankomme på vattendomstolen att, efter ansökan i den ordning, som ill
kap. sägs, enligt vad i denna lag är stadgat pröva, huru och under vilka
villkor sådan vattentäkt må anordnas och nyttjas, ävensom efter ty i 9 kap.
sägs bestämma ersättning för det område, som för ändamålet tages i anspråk.
61 §.
Vad i denna lag är stadgat örn anordnande och nyttjande av vattentäkt
skall ock i tillämpliga delar gälla, där för erhållande av grundvatten i tillräcklig
mängd tarvas, att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd;
dock skall fråga örn bortledande för sådant ändamål av vatten ur sjö eller
vattendrag prövas efter vad om byggande i vatten är föreskrivet.
9 KAP.
Om ersättning.
Om ersättningsskyldighet i allmänhet.
1 §•
Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall
med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt
område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som tillhör
annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom lider skada
eller intrång, varde, såvitt ej i 1, 2, 5 eller 6 kap. annorledes stadgas, honom
ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för egendom, som avstås, eller
för förlust, skada eller intrång, som förorsakas.
Ersättning skall, där den ej enligt vad i detta kap. är stadgat bör utgå
medelst kraftöverföring eller genom tillhandahållande av vatten, bestämmas
i penningar; dock vare överenskommelse mellan parterna, att ersättning skall
utgå på annat sätt, gällande, såframt den av vattendomstolen finnes lämplig
och varder genom dess beslut fastställd. 11
11 §•
Ersättning för — ---lösen ersättningstagaren.
Med vattenverksbyggnader---och dylikt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.-
9
Ersättning för vattenkraft, som icke är tillgodogjord vid befintlig anläggning,
skall bestämmas med hänsyn till värdet av vattenkraften i tillgodogjort
skick.
45 §.
Hava parterna---sitt beslut.
Om ersättning genom tillhandahållande av vatten.
46 §.
1 mom. Där någon enligt denna lag berättigas att tillgodogöra grundvatten,
skall, i händelse annan därigenom går förlustig möjlighet att vid egen
vattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten, ersättning därför utgå genom tillhandahållande
av motsvarande vattenmängd, såframt och i den mån ej ersättningens
utgörande på sådant sätt prövas medföra olägenheter av betydenhet
för ena eller andra parten. Vattendomstolen må ock eljest, där det finnes
lämpligen kunna ske, föreskriva, att ersättning för skada eller intrång
genom nyttjande av vattentäkt skall utgå medelst tillhandahållande av vatten.
Vatten, som lämnas i ersättning efter ty i första stycket sägs, skall tillhandahållas
från den vattentäkt, som medför att annan lider skada eller intrång,
eller från annan därför lämpad vattentäkt. Skyldigheten att tillhandahålla
vatten åvilar den fastighet, med vilken vattentäkten är förenad, och skall,
oberoende av avyttring eller exekutiv försäljning av fastigheten, äga bestånd,
i vems hand fastigheten kommer.
Vattentäktens ägare vare pliktig att anlägga och för framtiden underhålla
samt i fall av behov ombygga för vattnets tillhandahållande erforderlig ledning
med tillbehör.
Tillhandahållandet av vatten skall taga sin början å tid, som vattendomstolen
bestämmer.
2 morn. Rättighet till vatten, som skall givas såsom ersättning till ägare
av fastighet, skall vara förenad med denna eller annan fastighet, till vilken
rättigheten i laga ordning överflyttats.
Prövas rättigheten helt eller delvis kunna utan förfång för inteckningshavare
eller andra rättsägare avhändas den fastighet, varmed den är förenad,
må vattendomstolen på ansökan av fastighetens ägare besluta örn rättighetens
överflyttning, dock allenast till fastighet i närheten av förstnämnda fastighet
eller av den vattentäkt, från vilken vatten skall tillhandahållas.
3 mom. För vatten, som jämlikt 1 mom. skall tillhandahållas ersättningstagare,
vare denne, i den mån han genom vattnets tillhandahållande vinner
förmån av någon betydelse, pliktig att gälda skäligt bidrag till kostnaden
för underhåll och drift av ersättningsgivarens vattentäkt. Har ersättningstagaren
ej kunnat vid redan befintlig vattentäkt tillgodogöra vatten till den
myckenhet, som av ersättningsgivaren skall tillhandahållas honom, vare han
10
• Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
tillika skyldig gälda skäligt bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad.
överflyttas enligt vad i 2 mom. sägs rättigheten till vatten från en fastighet
till annan, skall ersättningstagaren vidkännas därav föranledd ökning
av kostnaden för vattnets tillhandahållande.
Bidrag till ersättningsgivarens underhålls- och driftkostnad skall erläggas
genom ständig avgäld med visst belopp antingen för år eller annan tidsperiod
eller ock för varje kubikmeter vatten, som ersättningstagaren förbrukar. Beloppet
av sådan avgäld må, när tio år förflutit sedan det var föremål för
vattendomstolens prövning, på talan av någondera parten höjas eller sänkas
efter vad då finnes skäligt.
Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad skall gäldas i den ordning
vattendomstolen bestämmer. På yrkande av ersättningsgivaren må vattendomstolen
förelägga ersättningstagaren att ställa pant eller borgen för
bidrag, som nu nämnts.
4 mom. Avstår ersättningstagaren, sedan ersättning till honom blivit bestämd
att utgå genom tillhandahållande av vatten, från rätt därtill, åge han
vinna befrielse från avgäld, som belöper å tid efter det han anhängiggjort
talan örn sådan befrielse. Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad,
som ersättningstagaren förpliktats att utgiva, vare denne likväl skyldig
att gälda, i den mån ersättningsgivaren för att kunna tillhandahålla vatten
fått vidkännas kostnad, som för framtiden varder utan nytta.
5 mom. Brister ersättningsgivaren i fullgörande av honom åliggande skyldighet
att tillhandahålla vatten, skall ej för den tid, avbrottet varar, utgå avgäld,
som ersättningstagaren eljest varit pliktig att erlägga. Ersättningstagaren
må ock innehålla stadgat bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad.
Har ersättningsgivaren genom vårdslöshet eller försummelse vållat avbrott,
som nu sagts, eller underlåter han att skyndsamt vidtaga erforderliga
åtgärder för att åter tillhandahålla vatten, vare ersättningstagaren tillika berättigad
till skadestånd.
Visar ersättningsgivaren fortgående försumlighet i fullgörandet av honom
åliggande skyldighet att tillhandahålla vatten, vare ersättningstagaren fri
från de skyldigheter, som må hava ålagts honom mot ersättningsgivaren,
och åge, där så kan ske, på hans bekostnad åter komma i åtnjutande av möjlighet
att vid egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten.
6 mom. Brister ersättningstagare i betalning av avgäld, som han förpliktats
utgiva, vare ersättningsgivaren befriad från skyldighet att tillhandahålla
vatten, intill dess avgälden guldits. Vad nu sagts skall dock ej gälla,
där avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
7 mom. För skadestånd, varom i 5 mom. sägs, Hjute ersättningstagaren
i den fastighet, som skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar, förmånsrätt,
som i 17 kap. 6 § handelsbaden stadgas för avgäld av fast egendom.
8 mom. Hava parterna träffat överenskommelse i fråga, som i denna §
avses, vare sådan överenskommelse gällande, såframt vattendomstolen finner
den lämplig och därå grundar sitt beslut.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Örn ersättning i penningar.
47 §.
Ersättning i---böra angivas.
66 §.
Skall i andra fall än i 58—60 §§ sägs ersättning, bestämd att utgå på en
gång, gäldas för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas någon genom
företag eller åtgärd enligt denna lag; då må ej arbete å annans mark verkställas
eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan föreskriven ersättning
guldits. Vattendomstolen åge ock, när så finnes erforderligt, föreskriva,
att arbete eller åtgärd, som nyss sagts, ej må utföras, förrän viss tid
förflutit från det ersättningen guldits.
Varder ersättning, som i första stycket sägs, ej gulden inom tid, som genom
avtal eller eljest i laga ordning blivit bestämd, eller, örn sådan bestämmelse
saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp blivit fastställt
genom utslag, som vunnit laga kraft, vare den då väckta frågan förfallen,
i vad sådan ersättningstagares rätt angår.
Vad i--- — lider intrång.
74 §.
Har fast---motsvarande tillämpning.
10 KAP.
Om syneförrättning.
52 §.
Ingår i planen för företag, som avses i 32 §, anordnande eller ändrande
av vattenavlopp genom järnväg, åligge förrättningsmannen att insända planen
i denna del till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller, i fråga örn statens
järnväg, till vederbörande distriktschef, som har att skyndsamt till förrättningsmannen
avgiva yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas.
Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, där eljest företag, som nu nämnts,
berör bro, trumma eller annan anläggning för järnväg och särskild åtgärd
kan komma i fråga till skydd för sådan anläggning.
Har i---vattendomstolens prövning.
Ingår i planen för företag, som i första stycket sägs, anordnande eller ändrande
av vattenavlopp genom allmän väg eller berör företaget eljest sådan
väg, åligge förättningsmannen att insända planen i denna del till vederbö
-
12
Kungl. Maj-.ts proposition nr 9.
rande vägingenjör, som har att skyndsamt till förrättningsmannen avgiva
yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas.
Har i synemännens utlåtande gjorts avvikelse från vad vägingenjören föreslagit,
skall utlåtandet i denna del underställas vattendomstolens prövning.
Är avvikelsen ringa och berör den icke sättet för anordnande av avlopp genom
bro, vare underställning dock ej erforderlig. I stället åligge förrättningsmannen
att ofördröjligen medelst rekommenderade brev underrätta
vägingenjören och vederbörande vägstyrelse om avvikelsen.
67 §.
Sedan erforderliga---— angående företaget.
Utlåtandet skall---dylik avgift.
Skola två---därom gjord.
Innehåller utlåtandet föreskrift om anordnande eller ändrande av vattenavlopp
genom allmän väg, skall, där arbetets utförande åligger annan än
vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse, att, innan sådant arbete påbörjas,
vederbörande vägingenjör skall underrättas örn tiden därför. Vad nu
sagts om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg.
76 §.
Föres ej — — — vederbörande vattendomstol.
Är fråga allenast om dikningsföretag enligt 7 kap., skola handlingarna i
stället insändas till lantbruksstyrelsen eller till annan myndighet, som Ko.
nungen bestämmer.
82 §.
Som sökande--— sökanden äskat.
11 KAP.
Om domstolar och rättegång i vattenmål.
Om vad till vattenmål är att hänföra.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande mål:
A. anstiknimrsmål:
1. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under vilka
villkor byggande i vatten må ske;
Kungl. Maj.-ts proposition nr 9.
13
2. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lagrum
av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;
3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 § av befintlig vattenbyggnads
laglighet;
4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av bestämmelser
rörande hushållning med vatten;
5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § örn rätt att utriva byggnad i vatten;
6. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 §, huruvida och under vilka
villkor vattentäkt må anläggas eller nyttjas;
7. ansökan örn prövning jämlikt 2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig
vattentäkt;
8. ansökan jämlikt 2 kap. 56 § första stycket örn meddelande av bestämmelser
angående den omfattning, i vilken grundvatten må tillgodogöras vid
annan tillhörig vattentäkt;
9. ansökan jämlikt 2 kap. 59 § andra stycket om prövning, under vilka
villkor vattentäkt må tagas ur bruk;
10. ansökan jämlikt 3 kap. 11 § örn prövning, utan förutgången syneförrättning
enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vattenreglering,
som avses i 3 kap. 1 §, så ock angående delaktigheten i kostnaden
för företaget;
11. ansökan om prövning jämlikt 4 kap. 1 §, huruvida och i vilken utsträckning
skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla kraft
åt kringliggande bygd, så ock ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åtnjutande
av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas;
12. ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 § så ock om bestämmande
av avgift enligt 14 § i nämnda kap.;
13. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 § örn inrättande, utvidgande eller förbättrande
av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande
hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till
förebyggande eller minskande av skada eller örn godkännande av anläggning
eller åtgärd för allmän farled;
14. ansökan jämlikt 6 kap. 12 § örn ändrade anordningar med avseende
å beslutade flottledsarbeten;
15. ansökan jämlikt 6 kap. 21 § örn prövning, utan förutgången syneförrättning
enligt 10 kap., av fråga örn anläggning eller åtgärd för befintlig allmän
flottleds utvidgande eller förbättrande eller örn nya eller ändrade föreskrifter
rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens underlättande
eller örn bestämmelser rörande virkes barkning eller fiskeavgift;
16. ansökan jämlikt 6 kap. 27 § första stycket örn avlysande av allmän
flottled;
17. ansökan jämlikt 6 kap. 28 § örn tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning;
18.
ansökan örn anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande
enligt denna lag lämnats, så ock örn tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
stycket och 59 § meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning,
som avses i 69 § här nedan;
19. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet till en
annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vattenkraft;
20.
ansökan jämlikt 9 kap. 46 § om överflyttning från en fastighet till en
annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för förlust
av grundvatten.
B. stämningsmål:
21. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten
för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i
industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för
bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra
stycket, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå,
att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;
22.
talan örn ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten,
som under 21 sägs;
23. talan örn ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot
stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang
med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 §
tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av verkställd
ändring å dylik byggnad;
24. talan jämlikt 2 kap. 24 § örn ändrande av byggnad i vatten, vartill
vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande
hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;
25. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda,
om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande
av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap.
31 § andra stycket örn meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av
förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten;
26. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla sådan
byggnad i vatten, som under 21 sägs, brister i fullgörande av denna
skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras,
utriver dylik byggnad;
27. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 §
örn gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller örn fortsatt tillgodogörande
av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning därför,
jämlikt 2 kap. 10 § örn bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 §
örn rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 §
om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap.
16 § örn rätt till utmål å annans fastighet;
28. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål örn tillämpning
av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§;
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
15
29. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig vattentäkt, som
ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning,
eller om förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid sådan
vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkommit i laga
ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten vid vattentäkten
tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;
30. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan vattentäkt, som
under 29 sägs;
31. talan om ansvar för det sådan vattentäkt anlagts eller ändrats eller
nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd
av denna lag meddelats;
32. talan jämlikt 2 kap. 51 § örn ändrande av vattentäkt, vartill vattendomstolen
meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande
av grundvatten vid sådan vattentäkt;
33. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket om meddelande av föreskrifter
rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt
eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter;
34. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
45 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden;
35. talan utan samband med ansökningsmål örn tillämpning av stadgandena
i 2 kap. 49 och 52 §§;
36. talan jämlikt 3 kap. 6 § örn skyldighet för delägare i regleringssamfäliighet
att deltaga i kostnaden för vattenreglering och örn beräkning av den
kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 §
örn skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat
hänseende än som omförmäles i 3 § av nämnda kap., att lämna bidrag till
företaget;
37. talan jämlikt 5 kap. 10 § örn vidtagande av sådana anordningar vid
allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller
dylikt;
38. talan beträffande allmän flottled om vidtagande av sådana anordningar
eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 §
första stycket eller 18 § sägs;
39. talan örn borttagande eller ändrande av anläggning eller örn rättelse
i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att anläggningen
eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga
beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning
eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av vattnet
i allmän flottled;
40. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket örn förverkande av rätten till
flottledsarbetes vidare utförande;
41. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga
i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningstöretag så ock
om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles;
-
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
42. talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår i invallningssamfällighet;
43.
talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller invallning
vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift,
som meddelats i samband med arbetets medgivande;
44. talan om tillämpning av stadgandenai 7 kap. 57 § andra stycket;
45. talan jämlikt 8 kap. 11 § om ändrade föreskrifter rörande delaktigheten
i underhåll och skötsel av gemensam kloakledning eller kostnaderna
därför;
46. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 § om ändrade föreskrifter rörande
kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt
om ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och
dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds
belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §;
47. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap.
31 § förmäles;
48. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höjning
eller sänkning av redan bestämt sådant vite;
49. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vattenkraft,
som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått förlustig;
50.
talan jämlikt 9 kap. 46 § om ändring i vad förut bestämts angående
vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av
grundvatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid
egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten;
51. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egendom
häftar, örn högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad
vattenkraft eller för skada eller intrång därå;
52. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom, som på
grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.
C. besvärsmål:
53. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10
kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden
eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.
D. underställningsmål:
54. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt
10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.
Hurusom, efter---• i 68 §.
21 §.
Finnes vid — -— — beslut förbliva.
Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan örn borttagande eller
ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 § 21 och 39, förrän
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
17
målet blivit vid underrätten avgjort, visar, att han hos vederbörande vattendomstol
gjort ansökan om sådan prövning beträffande byggnaden, som i
17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist om äganderätt till fastighet eller
omfattningen av fastighets ägoområde, den allmänna underrätten hänvisa
det där anhängiga målet till handläggning och avdömande vid vattendomstolen
i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den hos vattendomstolen
gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller förklaras den
hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den allmänna underrätten
ånyo upptaga det där anhängiggjorda målet och detsamma slutligen
avdöma.
Om förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål.
26 §.
Ansökan, som i 17 § 1—20 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till
vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall
föreskrivet.
27 §.
1 mom. Ansökan enligt---anläggningen, uppgiven.
1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8 och 10 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
2 mom. Ansökan, som i 17 § 5 och 17 sägs, skall vara åtföljd av den beskrivning
å byggnadens eller anläggningens läge och beskaffenhet samt innehålla
de upplysningar i övrigt, som erfordras för bedömande av verkningarna
utav byggnadens utrivande eller anläggningens bortskaffande.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan, som
i 17 § 9 sägs.
3 mom. I ansökan jämlikt 17 § 13, 14 och 15 skall uppgivas, såvitt möjligt,
vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken
saken må angå samt, då ansökningen avser utförande eller godkännande
av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört, så ock
beträffande egendom, som nu nämnts, ägares och nyttjanderättshavares
namn och hemvist.
4 morn. Då ansökan göres enligt 17 § 19, skall sökanden förete bevis därom,
huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall överflyttas,
är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som i
ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall därjämte
innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden överförd,
samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt
17 § 20 örn överflyttning av rättighet till vatten.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 9.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1® Kunni. Maj.ts proposition nr 9.
30 §.
Avses med ansökan enligt 17 § 1, 2, 13 eller 15 ändring av befintlig anläggning
i vatten, må, där ej enligt denna eller äldre lag medgivande erhållits
till anläggningen i dess skick före vidtagande av den ändring, varom
fråga är, eller jämlikt 12 kap. 11 § första stycket ägarens rätt att bibehålla
anläggningen är fri från klander, ansökningen icke upptagas, med mindre
jämväl prövning av anläggningens laglighet påkallas.
Är i fall, som i 17 § 6 avses, fråga örn ändring av befintlig vattentäkt eller
om tillgodogörande av grundvatten i större omfattning än förut, må, där
vattentäkten ej tidigare varit föremål för vattendomstolens prövning, ansökningen
icke upptagas, med mindre vattentäktens ägare jämväl påkallar prövning
rörande lagligheten av vattentäkten.
32 §.
Äro ansökningshandlingarna---utfärda kungörelse.
Kungörelsen skall--— skola ingivas.
I mål, som avses i 17 § 1—12, 17, 19 och 20, skola i kungörelsen de fastigheter,
som saken förmenas angå, namngivas eller, i den mån det kan ske på
oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteckning,
varjämte, där sökanden vill med tillärnad byggnad tillgodogöra sig annan
tillhörig vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas. I mål, som
avses i 17 § 13, 14 och 15, skaili kungörelsen uppgivas, vilka bebyggda strömfall
eller med fast fiskebyggnad försedda fisken saken må angå, så ock, då
ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fastighet
arbetet skall utföras eller är utfört.
Innefattar ansökan---i företaget.
Om kungörelsens---finnes stadgat.
Är fråga om ansökan, varom i 17 § 14 och 18 förmäles, skall kungörelse
enligt denna § eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren
prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och
stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut kungöras
på sätt i 33 § första stycket sägs.
Huruledes mål---andra stycket.
33 §.
Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels
för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 §
1—12 samt 17, 19 och 20 avses, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
där fastigheter, som saken förmenas angå, äro belägna, i mål, som
avses i 17 § 13, 14, 15 och 16, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
där den del av farleden eller flottleden, varom fråga är, framgår, samt i mål,
som avses i 17 § 18, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, i vilka
Kungl. Majlis proposition nr 9.
19
ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio dagar införas i en
eller flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna. Ett exemplar
av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna
ofördröjligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.
Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga örn ansökan
enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 13, 14 eller 15, utan dröjsmål i betalt
öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens
utfärdande, örn det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för
parterna tillgängliga, samt örn den för erinringars avgivande bestämda tiden
till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare av
fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till den
fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes om annan adress
inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs sökanden ålagt att
delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som nu sagts,
till sådan sakägare.
Där sakägare---nu sagts.
Är jord---sätt underrättad.
Ägare av---fastighetens ägare.
34 §.
Finnes fastighet--— den myndighet.
Är fråga om ansökan örn tillstånd att tillgodogöra grundvatten, skall vattenrättsdomaren
jämväl underrätta kommun, inom vars område tillgången å
grundvatten kan påverkas.
35 §.
1 inom. Där fråga är örn ansökan, varom i 17 § 1—5 och 10 förmäles, skall
vattenrättsdomaren utan dröjmål insända ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen till kammarkollegiet, som har att, där det prövas
nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna
vara i fråga.
Föres efter---biträda dem.
Om allmänt---parternas kännedom.
2 mom. Finnes i--— den myndighet.
36 §.
I mål, som avses i 27 § 1 morn., skall, där fråga ej allenast är örn vattentäkt,
ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål
av vattenrättsdomaren översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna--
— till vattenrättsdomaren.
Vad nu---röna inverkan.
Kan yttrande---45 § sägs.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 9- 37 §.
Kan inverkan — -—- — nu nämnts.
Är fråga---vid anläggningen.
Vad i andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där
fråga är om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken
vatten må tillgodogöras vid annans vattentäkt.
Där fråga är om ansökan, som i 17 § 19 avses, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan
stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av
det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles. Vad
nu sagts åge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 § 11
eller 12.
Är fråga om ansökan, som i 17 § 20 avses, skall vattenrättsdomaren ålägga
sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan
stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av den
vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles.
Försummar sökanden -— --stadgade ordning.
46 §.
I mål, som i 17 § 6, 13 och 15 omförmälas, må vattenrättsdomaren, där sökanden
därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande
av erforderliga provisoriska åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vidlyftigare
arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav att befara,
må sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas, allenast såframt sökanden
hos Konungens befallningshavande ställer pant eller borgen för skadestånd,
som han kan kännas skyldig utgiva till följd av arbetet i fråga.
Tarvas till skydd mot förorening av grundvatten, att besvär eller last lägges
å annan tillhörig fastighet, åge ock vattenrättsdomaren, där sökanden det
begär och ärendet finnes brådskande, meddela provisoriska bestämmelser
därom; och skall i sådant fall vad i första stycket är stadgat om ställande av
säkerhet för skadestånd äga motsvarande tillämpning.
Beslut, som i denna § avses, skall utan hinder av däröver anförda besvär
lända till efterrättelse, såframt ej vattendomstolen eller vattenöverdomstolen
annorlunda förordnar.
50 §.
För målets---parterna välbelägen.
Tiden och--— bestämda ordning.
Har sökanden begärt syn på stället, och avser ej målet företag enligt 5 eller
6 kap., må dess avdömande ej ske utan syn. Äskas i mål om byggnad för
vattens tillgodogörande eller örn vattentäkt syn av någon, som förmenar sig
Kungl. Mcij.ts proposition nr 9.
21
lida skada av anläggningen, vare lag samma, såframt ej syn finnes uppenbarligen
icke vara erforderlig för tillgodoseende av parternas rätt.
60 §.
Finner vattendomstolen--— må föranledas.
I mål---särskild talan.
Där i---ansökningen föreslagit.
Har särskild---till men.
I fråga örn vattentäkt skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej
göres, ingå i prövning, huruvida förbehåll, varom i 2 kap. 49 § sägs, erfordras.
62 §.
1 mom. Där genom---under byggnadstiden.
2 mom. Är fråga--— äga tillämpning.
3 mom. Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
beträffande vattendomstols utslag i andra ansökningsmål.
I mål rörande vattentäkt skall, såframt medgivande att vid vattentäkten
tillgodogöra grundvatten lämnas, utslaget tillika, där ersättning skall utgå
genom tillhandahållande av vatten eller det eljest kan anses erforderligt, angiva
fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara
förenad (vattentäktsfastighet). Vattenrättsdomaren bör fördenskull, när omständigheterna
därtill föranleda, i mål, som nu nämnts, tillse att, såvitt möjligt,
en för ändamålet lämpad fastighet varder under målets handläggning
bildad.
I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering,
varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i 4
kap. örn nyprövning och örn avgifter därå äga tillämpning. I fråga om meddelande
av bestämmelser rörande delaktigheten i företaget skola i tillämpliga
delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 §.
63 §.
I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller
anläggande av vattentäkt eller utförande av vattenreglering medgives, bestämme
vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år eller, där fråga
är örn anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken arbetet skall vara
fullbordat.
Vad i---nämnda lagrum.
64 §.
Meddelas av vattendomstolen bestämmelse örn vattenmärke, som ej finnes
utsatt, föreskrive ock domstolen, när och av vem vattenmärket skall på sökandens
bekostnad utsättas.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
Vattenmärke skall på ett för dess orubbade bestånd betryggande sätt anbringas
å ett för envar lätt skönjbart ställe invid det vatten, varom fråga är,
samt i noggrant bestämt höjdförhållande till en eller flera i berg, jordfast
sten eller annat fast föremål inhuggna fixpunkter.
Vad i första stycket är stadgat örn vattenmärke skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om observationsrör, som enligt vattendomstolens beslut
skall utsättas för iakttagelser rörande grundvattenstånd.
67 §.
Vattendomstolen åge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må
verkställas utan hinder därav, ätt det icke äger laga kraft; dock allenast såframt,
innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade bestämmelser
angående hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt, dessa
tillämpas, hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen folden
ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren
att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så
ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, örn vattendomstolens
beslut eljest ändras.
Är sådant---äga rum.
68 §.
Anmälan örn ersättningsanspråk, som avses i 2 kap. 24 och 51 §§, så ock
motsvarande anspråk vid företag enligt 3, 5, 7 eller 8 kap. skall göras skriftligen
och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ena exemplaret
varde genom vattenrältsdomarens försorg i rekommenderat brev tillsänt ägaren
av den vattenbyggnad eller anläggning, varom fråga är.
Efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk, som nu sagts,
må anmälas, skall vattendomstolen sammanträda för prövning av anspråk,
som inom behörig tid anmälts. Sådant anspråk må dock, när skäl därtill
äro, av vattendomstolen prövas före utgången av nämnda tid. Angående
hållande av syn skall vad i 50 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde skall sist å fjortonde
dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommenderat brev
så ock, där det kan anses erforderligt, kungörelse införas i en eller flera
av ortens tidningar.
Angående skyldighet---fått vidkännas.
Om förfarandet vid vattendomstol i stämningsmål.
75 §.
Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 21—52 avses, ingive till vattenrättsdomaren
skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens namn
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
23
och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bifoge ock
de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan.
Inlaga, som---denna skyldighet.
Beträffande mål---finnes stadgat.
83 §.
Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav
hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 13, 14 eller 15
avses, varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade
ordning, där det ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 § andra stycket ändock
böra behandlas som stämningsmål.
Har i stämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol eller överexekutor
förordnat om borttagande eller ändrande av byggnad eller annan
anläggning i vatten eller av vattentäkt, och göres därefter ansökan, som nyss
nämnts, åge vattenrättsdomaren, örn skäl därtill äro och sökanden ställer
pant eller borgen för kostnad och skada, förordna, att utslaget ej må verkställas,
innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock vattendomstolen
annorlunda förordnar.
Om förfarandet vid vattendomstol i besvärs- och underställningsmål.
85 §.
Är sakägare---allmän flottled.
88 §.
Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, gäde beträffande
mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 § första stycket finnes stadgat
i fråga om mål enligt 17 § 13, 14, 15 och 16 men i andra fall vad nämnda
lagrum föreskriver beträffande mål, som omförmälas i 17 § 1—12 samt 17,
19 och 20; dock vare i fråga örn företag enligt 7 eller 8 kap. ej erforderligt,
att kungörelsen införes i allmänna tidningarna. Är sådant företag av mindre
omfattning och berör det allenast viss eller vissa sakägare, må kungörelsen,
i stället för att införas i en eller flera ortstidningar, i rekommenderat
brev avsändas till envar sakägare.
Kungörelsen varde--— mottaga förrättningshandlingarna.
Angå besvär —--nämnda intressen.
Där i---— motsvarande tillämpning.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Om fullföljd av talan mot vattendomstols och vattenrättsdomares beslut.
98 §.
I fråga---om vattenrättsdomaren.
109 §.
Har talan i vattenmål av vattenrättsdomaren avvisats eller förklarats hava
förfallit eller har vattenrättsdomaren förklarat vadeanmälan ej kunna upptagas,
må klagan däröver föras hos vattenöverdomstolen i enahanda ordning,
som ovan finnes stadgad med avseende å besvär mot vattendomstolens
utslag eller beslut. Lag samma vare beträffande vattenrättsdomares beslut
örn medgivande av provisoriska åtgärders vidtagande eller om provisoriska
bestämmelser, som i 46 § avses, om inskrivning i vattenbok, som i 12 kap.
förmäles, angående besiktning, varom i 13 kap. sägs, samt i fråga, som i
14 kap. 7 § avses.
Mot vattenrättsdomares---ej föras.
över annat---slutligt besked.
113 §.
Vad i —--Konungens prövning.
12 KAP.
Om vattenbok.
1 §•
För varje vattendomstols område skall föras bok för antecknande av de
uppgifter rörande företag enligt denna lag, varom här nedan stadgas. Denna
bok kallas vattenbok.
Vattenboken föres i fyra avdelningar:
första avdelningen:---än dammbyggnader;
andra avdelningen:--— i vattenboken;
tredje avdelningen: för förtecknande av alla efter den 1 januari 1921 i
laga ordning beslutade torrläggningsföretag, med undantag av dikningsföretag,
ävensom andra till första, andra och fjärde avdelningarna ej hänförliga
anläggningar med avseende å vatten; samt
fjärde avdelningen: för inskrivning av vattentäkter, som varit föremål för
vattendomstolens prövning.
I vattenboken---myndighet utarbetade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
13 §.
25
När efter den 1 januari 1920 vattendomstol eller annan myndighet meddelat
sådant beslut i flottledsmål, varom anteckning bör göras i vattenbokens
andra avdelning, åligge det vattenrättsdomaren, sedan beslutet vunnit
laga kraft, att utan särskild ansökan i sagda avdelning göra anteckning därom,
med angivande av dagen för beslutet, det vatten, som därav beröres,
samt företagets eller anläggningens huvudsakliga beskaffenhet. Har annat
beslut, varom anteckning bör ske i vattenbokens andra avdelning, eller beslut
rörande företag eller anläggning, som skall förtecknas i vattenbokens tredje
avdelning, meddelats efter den 1 januari 1921, skall i avseende å sådant beslut
vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.
Har beslutet meddelats av annan domstol eller myndighet än vattendomstolen,
skall underrättelse om beslutet jämte erforderliga handlingar och
upplysningar genom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra
låter tillsändas vattenrättsdomaren.
14 §.
När beslut av vattendomstol meddelats rörande anläggande av vattentäkt
eller beträffande tillgodogörande av grundvatten vid vattentäkt, åligge det vattenrättsdomaren,
sedan beslutet vunnit laga kraft, att utan särskild ansökan
med ledning av beslutet i fjärde avdelningen av vattenboken verkställa inskrivning
av de huvudsakliga förhållanden, som äro av vikt för kännedom örn
vattentäkten. Vad nu sagts gäde ock i fråga örn beslut, som innefattar prövning
jämlikt 2 kap. 53 § av vattentäkts laglighet, så ock beträffande beslut,
varigenom ändring göres i förhållande, som förut inskrivits.
15 §.
Har enligt förordnande efter ty i 13 kap. 1 § sägs besiktning hållits å
anläggning, varom inskrivning bör ske, eller av vattenmärke eller observationsrör,
om vars utsättande vattendomstolen meddelat föreskrift enligt 11
kap. 64 §, skall besiktningsprotokollet ingivas till vattenrättsdomaren och
anteckning örn dess huvudsakliga innehåll göras i vattenboken.
16 §.
Närmare föreskrifter örn vattenbokens inrättande och förande meddelas
av Konungen.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
13 KAP.
Om besiktning'' och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av
denna lag.
1 §•
I sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller anläggande
av vattentäkt eller utförande av annat företag enligt denna lag medgives,
åge vattendomstolen, eller, om medgivandet lämnas vid syneförrättning i
den ordning 10 kap. stadgar, synemännen, när skäl därtill äro, föreskriva
att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid gått
till ända, besiktning å arbetet skall verkställas av sakkunnig person. Innehåller
beslutet rörande företaget, att vattenmärke eller observationsrör jämlikt
11 kap. 64 § skall utsättas, skall samtidigt meddelas föreskrift örn besiktning
av märket eller röret.
Har föreskrift--— skall ske.
Där i---nyss nämnts.
Kostnad för ---arbetet utföres.
3 §■
Menar någon, vars rätt är beroende av annan tillhörig, helt eller delvis
uppförd byggnad i vatten eller av annan tillhörig vattentäkt, att byggnaden
eller vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet,
åge på ansökan av honom vattenrättsdomaren förordna sakkunnig
person att hålla besiktning å anläggningen.
Kostnad för — — — besiktningen verkställes.
Där sökanden sedermera för talan om byggnadens eller vattentäktens borttagande
eller ändrande eller om ersättning för skada genom anläggningen,
varde i det mål på sökandens begäran prövat, huruvida den förskjutna besiktningskostnaden
skall av ägaren gottgöras sökanden.
Vad i denna § sagts om besiktning å byggnad i vatten och å vattentäkt
åge motsvarande tillämpning beträffande vattenmärke eller observationsrör
eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut
om byggande i vatten eller rörande hushållning med vatten eller nyttjande
av vattentäkt hänför sig. 4
4 §•
Har byggnad i vatten eller vattentäkt tillkommit efter prövning i laga
ordning, stånde ägaren fritt att hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning
genom sakkunnig person till bevisning därom, att anläggningen utförts i överensstämmelse
med de därför givna föreskrifter eller att de avvikelser därifrån,
som må hava skett, icke äro av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild
rätt. Ägare av byggnad i vatten eller vattentäkt må ock eljest på sätt nu
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
27
nämnts begära besiktning för erhållande av intyg angående anläggningens
beskaffenhet eller om lagligheten av vattenmärke eller observationsrör eller
särskilt anbragt fixpunkt, som avses i 3 § sista stycket.
Har jämlikt---utförda arbetet.
Örn kostnad---finnes stadgat.
5 §•
Över vad---föras protokoll.
örn besiktningsmans skyldighet att i vissa fall ingiva protokollet till
vattenrättsdomaren finnes i 12 kap. 15 § stadgat.
Protokoll över —--denne bestämt.
Har besiktning —--tillhandahållas sökanden.
8 §■
Bygger någon i vatten eller anlägger någon vattentäkt utan föregången
prövning i laga ordning, varigenom medgivande till arbetet erhållits, och
finnas förhållandena uppenbarligen vara sådana, att dylik prövning skolat
enligt stadgande i denna lag föregå, åge överexekutor förbjuda arbetets
fortsättande, intill dess sådan prövning ägt rum, så ock, när skäl därtill
äro, förordna örn handräckning till rättelse i vad olagligen skett.
Där byggande---rätt kränkes.
Vad ovan i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, där någon utan föregången prövning vid vattentäkt tillgodogör
grundvatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning
är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill medgivande
inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter.
I fråga---avsedda fall. 11
11 §•
Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första eller andra stycket
bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande
eller mot nämnda bestämmelser eller stadgandet i 3 kap. 11 § verkställer
vattenreglering utan att medgivande därtill inhämtats i därför stadgad ordning
eller
mot föreskriften i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåter att söka vattendomstolens
godkännande av verkställd ändring å byggnad i vatten
eller mot stadgandet i 2 kap. 34 § första stycket utan vattendomstolens
medgivande utriver byggnad i vatten
eller mot vad i 2 kap. 37 § finnes stadgat vidtager åtgärd för vattendrags
återställande utan medgivande av vattendomstolen
eller mot bestämmelserna i 2 kai). 47 § första eller andra stycket anlägger
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
eller nyttjar vattentäkt utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant
enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren
eller mot bestämmelserna i 5 kap. 7 § utför anläggning eller åtgärd för allmän
farled utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11
kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren eller mot stadgandena i 2 kap.
34 § första stycket och 5 kap. 5 § utan vattendomstolens medgivande utriver
dylik anläggning
eller mot stadgandet i 6 kap. 20 § första stycket utför anläggning eiler
åtgärd för allmän flottled utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant
enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren
eller mot föreskrifterna i 7 kap. 45 och 49 §§ utför vattenavledning eller
invallning utan att därtill inhämtats medgivande i den ordning, som i 45 §
omförmäles,
skall, där han insett eller skäligen bort inse, att jämlikt åberopade lagrum
medgivande eller godkännande, som nu nämnts, varit erforderligt, straffas
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
12 §.
Den, som efter erhållet medgivande till byggande i vatten eller till anläggande
av vattentäkt eller till verkställande av vattenreglering, vattenavledning
eller invallning från beslutet rörande arbetets verkställande gör avvikelse
av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
13 §.
Bryter någon mot de rörande hushållning med eller framsläppande av
vatten i denna lag stadgade föreskrifter eller av domstol eller annan myndighet
i laga ordning meddelade bestämmelser, straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.
Lag samma vare, där någon åsidosätter av vattendomstolen meddelad
föreskrift, huru vattentäkt må nyttjas.
14 §.
Borttager eller fördärvar någon uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör
eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets
beslut om byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller vattenreglering
eller rörande hushållning med eller tillgodogörande av vatten hänför
sig, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
17 §.
Har efter---den försumlige.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
14 KAP.
Slutbestämmelser.
29
4 §•
Företag eller åtgärd enligt denna lag anses angå viss fastighet:
när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att deltaga
i företaget;
när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget eller för
anläggning i samband med detta;
när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde, som tillhör
fastigheten, eller tillgången å grundvatten inom fastigheten eller någon å
fastigheten belägen byggnad eller annan fast anläggning eller på fastighetens
användningssätt.
5 §•
Vill någon för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse till företag
enligt denna lag verkställa mätningar, avvägningar eller andra undersökningsarbeten
å fastighet, som äges eller innehaves av annan, åge Konungens
befallningshavande, när skäl därtill äro, föreskriva, att erforderligt tillträde
till fastigheten under viss tid skall lämnas. Konungens befallningshavande
må ock, där för utförande av undersökningsarbete erfordras, att ett eller flera
vattenmärken eller observationsrör utsättas, stadga förbud, vid vite, att rubba
eller skada sådant märke eller rör.
Vid undersökningsarbetets---ersättningens gäldande.
Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående utförande av undersökningsarbeten,
som i denna § avses, och vad därmed äger samband.
6 §■
Ej må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan
tillhörig byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke (vattenståndsmätare,
pegel) är utsatt, eller att taga del av anteckningar, som det
ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande vattenstånd
eller vattnets avrinning. Ej heller må den, vars rätt är beroende av
vattentäkts nyttjande, förvägras tillträde till ställe, där observationsrör är utsatt
eller vattenmätare finnes anbragt, eller att därstädes utföra erforderliga
undersökningar eller att taga del av anteckningar, som det ålagts vattentäktens
ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande grundvattenståndet eller
tillgodogjorda vattenmängder.
Vad i första stycket är stadgat örn den, vars rätt är beroende av vattenhushållning
eller vattentäkts nyttjande, gälle ock beräffande allmän åklagare
samt tjänsteman vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt.
Tarvas för---skälig ersättning.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
9 §•
Där enligt---med posten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
I fråga om vattentäkt, som tagits i bruk före nämnda dag och ej är avsedd
allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning,
skall iakttagas följande:
1. Vad i 2 kap. 44 och 47 §§ är stadgat skall ej utgöra hinder för att
utan vattendomstolens prövning vid vattentäkten tillgodogöra grundvatten i
huvudsakligen samma omfattning som förut.
2. Fråga örn intrång genom vattentäkten varde, i den mån grundvatten
ej tillgodogöres i större omfattning än under 1 sägs, prövad enligt äldre lag.
3. Talan utan samband med ansökningsmål om intrång, varom under
2 sägs, skall anhängiggöras vid vattendomstol i den för stämningsmål i 11
kap. stadgade ordning. Vattendomstolen åge i målet förelägga part vid vite
att medverka till utredning om grundvattenförhållandena.
4. Vid ansökan om ändring av vattentäkten eller örn rätt att vid densamma
tillgodogöra grundvatten i större omfattning än under 1 sägs skall vad
i 11 kap. 30 § andra stycket är stadgat örn skyldighet att påkalla prövning
rörande lagligheten av vattentäkten ej äga tillämpning.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
31
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Solliden
den 31 augusti 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstobp, Westman, Möller,
Levinson, Sköld, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och
jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, dels fråga örn lagstiftning rörande tillgodogörande av grundvatten,
dels ock fråga örn vissa ändrade bestämmelser rörande dikningsföretag
m. m.
Föredraganden anför:
I.
»I skrivelse (nr 104) anhöll riksdagen år 1936, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning angående lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska
vattentillgångar. Enligt bemyndigande den 11 september 1936 tillkallades
särskilda sakkunniga1 för utredning av nämnda fråga. De sakkunniga, åt
vilka jämväl uppdrogs att verkställa utredning i vissa andra hänseenden,
ha sedermera med skrivelse den 23 oktober 1937 avlämnat betänkande med
förslag till lagstiftning om grundvatten m. m. (statens offentl. utredn. 1937:
35). Sedan yttranden över detta betänkande inkommit från myndigheter och
sammanslutningar samt ärendet varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,
anhåller jag att få upptaga detsamma till behandling.
Gällande rätt.
Vattenlagen av den 28 juni 1918 innehåller i 1 kap. åtskilliga bestämmelser
om rätt till vatten. Kapitlet avser dock endast vattnet å grunden d. v. s.
ytvatten. Under markytan förefintligt vatten — i det följande benämnt
grundvatten — beröres ej, och efterföljande kapitel i lagen, av vilka flera tillkommit
vid senare tidpunkt, innehålla icke heller något örn rätt att tillgodogöra
sådant vatten.
1 Dc sakkunniga utgjordes av vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton, ordf., majoren i vägoch
vattenbyggnadskåren W. von Greyerz, direktören i Skönviks aktiebolag G. Göranson, agronomen
T. Anderson i Tejarp och hovrättsassessorn A. G. Walin, tillika sekreterare.
32
Kanyl. Maj.ts proposition nr 9
Ehuru vattenlagen sålunda för närvarande icke innehåller några stadganden
om tillgodogörande av grundvatten, medföra dock lagens bestämmelser,
att i vissa hänseenden skydd förefinnes för grundvattentillgångar. De företag,
som regleras av vattenlagen, medföra ej sällan, t. ex. genom sänkning av
vattenståndet i sjö, även sänkning av grundvattenståndet i angränsande markområden.
Till följd härav kunna brunnar sina liksom skador i andra hänseenden
uppstå. Härför skall utgå ersättning enligt bestämmelserna i 9 kap.
Särskilda föreskrifter till skydd för vattnets beskaffenhet i brunnar m. m.
finnas i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. Enligt dess 9 § skall hälsovårdsnämnd
i stad hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet på
de ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och
andra hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnden tillse, att brunnar
och källor, som äro belägna på allmänna platser eller inne på gårdar eller
tomter, äro ändamålsenligt överbyggda och i övrigt så inrättade, att ytvatten
eller orenlighet ej intränger i dem. Vidare stadgas, att vattnet i brunn, källa
eller vattenledning, vare sig dessa äro avsedda för allmänt eller enskilt begagnande,
ej må av någon förorenas, överträdelse härav straffas med böter.
Enligt 25 § må begravningsplats i stad icke läggas på sådant ställe eller anordnas
på sådant sätt, att vatten därifrån kan menligt inverka på källa, brunn
eller annat vattenhämtningsställe. 44 och 51 §§ hälsovårdsstadgan innehålla
motsvarande bestämmelser för landet.
Ett visst skydd för grundvattentillgångar torde även följa av allmänna
regler om grannskapsförhållanden. Som bekant finnes hos oss i detta avseende
icke någon skriven lag. Det är emellertid i rättspraxis fastslaget, att
grannar även i de hänseenden, som ej regleras i hälsovårdsstadgan eller genom
andra speciella föreskrifter, äro skyldiga att taga hänsyn till varandra samt
att i händelse av underlåtenhet i sådant hänseende rättelse kan påkallas och
skadestånd fordras. Alltjämt är dock i viss mån svävande, hur långt skyldigheten
att taga hänsyn till en grannes intressen sträcker sig.
Begäran om utredning.
Vid riksdagen år 1936 framställdes i två likalydande motioner (I: 19 och
11:56) yrkande om utredning angående lagstiftning om grundvatten. Till
stöd för yrkandet åberopades särskilt vissa förhållanden i Skåne som uppgåvos
vara förorsakade av Malmö stads vattenledningsverk. Andra lagutskottet,
som behandlade motionerna, framhöll i avgivet utlåtande (nr 21),
att saknaden av uttryckliga bestämmelser rörande skydd för underjordiska
vattentillgångar måste anses såsom en brist. Enligt utskottets mening borde
frågan örn lämpligheten av lagstiftning i ämnet bliva föremål för utredning.
Beträffande riktlinjerna för en sådan lagstiftning ville utskottet endast framhålla,
att starka skäl talade för att den genomgående principen måste bliva,
att vid avvägning av olika intressen det mindre intresset finge vika för det
större mot rätt till ersättning för skada. På hemställan av utskottet beslöt
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
33
riksdagen härefter att till Kungl. Majit avlåta förenämnda skrivelse (nr 104)
nied anhållan, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående lagstiftning
om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Genom beslut den 17 april 1936 anbefallde Kungl. Majit lagberedningen
att avgiva yttrande över riksdagens skrivelse. I utlåtande den 2 september
samma år anförde beredningen, att den allt större betydelse som grundvattnet
fått för samhällenas och industriens förseende med vatten och de intressekollisioner
som därav blivit en följd talade för att förevarande fråga
bleve föremål för utredning. En lagstiftning i ämnet syntes böra grundas på
principen, att ett mindre intresse skulle vika för ett större mot rätt till ersättning
för skada. Denna princip syntes kunna leda till införande av ett
system med förprövning av särskild myndighet, möjligen vattendomstolarna.
Den 11 september 1936 anmälde chefen för justitiedepartementet, efter
gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet, förenämnda
skrivelse i statsrådet. Han framhöll därvid, att behov visat sig föreligga av
att rätten till grundvatten bleve föremål för reglering i lag och att tiden syntes
vara inne att hos oss — liksom i vissa främmande länder — söka erhålla
en lösning av frågan. Vid utredning i ämnet borde beaktas de synpunkter,
åt vilka lagberedningen givit uttryck i sitt utlåtande. Chefen för justitiedepartementet
föreslog samtidigt, att utredning även borde ske av frågan
om lagstiftning rörande åtgärder för att förhindra förorening av vatten och
luft. Enligt Kungl. Majits bemyndigande tillkallades härefter särskilda sakkunniga
för att biträda med verkställande av utredning i samtliga nu nämnda
hänseenden.
Förslag till lagstiftning om grundvatten m. m.
De sakkunniga ha såsom förut nämnts med skrivelse den 23 oktober 1937
avlämnat betänkande med förslag till lagstiftning örn grundvatten m. m.
Förslaget är utformat såsom lag om ändring i vissa delar av vattenlagen,
varigenom vattenlagen skulle komma att innehålla bestämmelser även örn
tillgodogörande av grundvatten och vad därmed äger samband. I förslaget
har därjämte i visst hänseende beaktats behovet av skydd mot förorening
av ytvatten. Vid lagförslaget äro fogade motiv ävensom en redogörelse för
utländsk rätt rörande grundvatten och en sammanställning av uppgifter,
som införskaffats rörande kommunala vattenledningsverk m. m. Härjämte
har, efter det betänkandet avlämnats, av en av de sakkunniga, majoren W.
von Greyerz, utarbetats en ingående framställning örn grundvattenundersökningar.
över betänkandet ha inkommit infordrade yttranden från vattenöverdomstolen
och vattenrättsdomarna, medicinalstyrelsen, kommerskollegium, vägoch
vattenbyggnadsstyrclsen, lantbruksstyrelsen, Sveriges geologiska undersökning,
statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, Överståthållarämbetet
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. A''r 9. 3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
och länsstyrelserna. Kommerskollegium har bilagt yttrande från Sveriges
kemiska industrikontor. Vissa länsstyrelser ha bifogat utlåtanden av förste
provinsialläkaren, statens lantbruksingenjör eller vägingenjören i länet. I
ett fall har bilagts yttrande av länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har överlämnat yttrande från drätselkammaren
i Malmö. Yttranden ha även inkommit från svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet
och svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges industriförbund, svenska
cellulosaföreningen och svenska pappersbruksföreningen samt svenska
teknologföreningen och svenska konsulterande ingenjörers förening.
Behovet av lagstiftning''.
De sakkunniga ha framhållit, att enligt deras mening en reglering i lag
av rätten att utnyttja grundvatten vöre synnerligen välbehövlig. Då tillgången
å grundvatten i vårt land syntes vara relativt begränsad, medan vattenförbrukningen
på senare tid varit snabbt stigande, vore det angeläget att snarast
giva regler, som kunde bidraga till en lämplig fördelning av tillgången å grundvatten.
De sakkunniga anföra vidare, att det vore av vikt, att den, som utan
otillbörligt intrång i annans rätt tillgodogjorde grundvatten, bereddes erforderlig
trygghet för att han finge fortsätta därmed. Såsom skäl för meddelande
av bestämmelser om tillgodogörande av grundvatten ha de sakkunniga också
åberopat, att det för kommuner och andra, som hade behov av sådant vatten
till större myckenhet, vore nödvändigt, att erforderliga anläggningar kunde
utföras på ändamålsenligt sätt, även om annan lede visst intrång t. ex. genom
framdragande av ledning för vattnet, tagande av väg eller andra dylika åtgärder.
I vissa fall kunde väl redan nu för ändamålet erforderlig mark tagas
i anspråk genom expropriation men i andra fall saknades denna möjlighet
och en praktisk lösning av sist berörda spörsmål över lag syntes vara
önskvärd. Härjämte vore enligt vad de sakkunniga slutligen påpeka av
stor betydelse, att förorening av grundvatten såvitt möjligt förhindrades,
varjämte skydd för grundvattentillgångar även i övrigt borde eftersträvas.
Å andra sidan erinra de sakkunniga, alt mot en närmare reglering av frågor,
som rörde grundvatten, kunde anföras, att tillämpningen av en lag i
ämnet bleve förenad med vissa särskilda svårigheter. De sakkunniga ha
emellertid uttalat, att giltig anledning att i vårt land ytterligare dröja med
lagstiftning om rätt till grundvatten ej syntes föreligga. En mer eller mindre
ingående lagstiftning rörande grundvatten hade genomförts i flera främmande
länder, bland annat år 1926 i Danmark. En delegation av de sakkunniga
hade ock vid studieresa i sistnämnda land inhämtat, att den danska lagen
i ämnet i allt väsentligt ansåges praktisk och lämpad för danska förhållanden.
Såsom förut nämnts avser de sakkunnigas förslag även att i visst hänseende
skapa bättre möjligheter att skydda ytvatten mot förorening. De sak
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
35
kunniga anföra härom, att av uppgifter, som de inhämtat angående kommunala
vattenledningsverk, framginge, att det förelåge ett starkt behov att
mot förorening skydda ytvatten, som tillgodogöres för kommunalt ändamål,
samt att även i fråga örn enskilda företag ej sällan vore synnerligen önskvärt,
att skydd mot förorening kunde meddelas.
Behovet av lagstiftning om grundvatten vitsordas i ett stort antal yttranden.
Medicinalstyrelsen har uttalat, att den delade de sakkunnigas mening, att
en reglering i lag av rätten att utnyttja grundvatten vore synnerligen välbehövlig,
framför allt med hänsyn till den relativt begränsade tillgången å
grundvatten i vårt land och den stegrade förbrukningen av vatten för tillgodoseende
bland annat av hygienens krav. Av stor vikt syntes det styrelsen
vara, att lagstiftningen jämväl toge sikte på skydd för grundvattentillgångar
och åtgärder till förhindrande av förorening av grundvatten.
Länsstyrelsen i Uppsala län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha anfört, att visserligen, såvitt känt vore, inom Uppsala län icke för
närvarande förelåge behov av särskild lagstiftning på förevarande område.
Då emellertid inom andra delar av landet rättskollisioner uppkommit i samband
med grundvattnets utnyttjande för städer och industriella företag och
med hänsyn till den allt större betydelse, grundvattnet erhållit, tillstyrkte
länsstyrelsen och förvaltningsutskottet, att lagstiftning örn grundvatten genomfördes.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit, att de sakkunniga
åberopat övertygande skäl för behovet av lagstiftning på området. Av länsstyrelsen
i Jönköpings län har framhållits, att behov av bestämmelser örn
grundvatten, enligt vad utredningen givit vid handen samt vad eljest vore
känt, sedan länge gjort sig starkt gällande, och länsstyrelsen i Kronobergs
lån anser en reglering i lag av rätten att utnyttja grundvatten vara synnerligen
välbehövlig, särskilt för att trygga kommunernas vattenbehov. Av länsstyrelsen
i Blekinge län har uttalats, att lagstiftning om rätten att utnyttja
grundvatten enligt länsstyrelsens mening vore synnerligen behövlig icke endast
ur den enskilde jordägarens synpunkt utan jämväl med hänsyn till den
allt större betydelse, som grundvattnet fått för samhällenas och industriens
förseende med vatten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit
önskvärt, att grundvattenfrågorna bleve reglerade i lagstiftningsväg. Icke
minst gällde detta Göteborgs och Bohus län, där i allmänhet den ringa tillgången
på användbart grundvatten gåve ökat värde åt befintliga förekomster
därav. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att med den utveckling,
problemet om vattenförsörjningen numera nått — en utveckling, som
givetvis måste medföra svårlösta intressekonflikter — syntes endast en mening
kunna råda om behövligheten av lagbestämda rättsregler på området.
Även länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört, att den funne en reglering
i lag av rätten att utnyttja grundvatten synnerligen välbehövlig. Likaså lia
länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län, liksom förste provinsialhikarna
i sistnämnda län och Värmlands län, uttryckligen vitsordat behovet av
36
Kungl. Majlis proposition nr 9.
sådan lagstiftning. Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol har
anfört, att behovet av lagstiftning om grundvatten på senare tid med styrka
framträtt även inom Norrbygdens vattendomstols område.
Vidare har av svenska landskommunernas förbund uttalats, att det näppeligen
kunde råda delade meningar därom, att vår lagstiftning behövde
kompletteras med föreskrifter i fråga örn tillgodogörande av grundvatten.
Sådana föreskrifter borde ock komma till stånd med det snaraste, enär tillgången
å grundvatten i vårt land syntes vara relativt begränsad, medan vattenförbrukningen
vore i snabbt stigande. Det gällde därför att utan dröjsmål
giva regler, som kunde bidraga till en lämplig fördelning av tillgången
å grundvatten. Svenska konsulterande ingenjörers förening har anfört, att
det med hänsyn till de intressemotsättningar, som visat sig uppkomma vid
utnyttjandet av underjordiska vattentillgångar, syntes föreningen angeläget,
att de rättsliga förhållandena på området bleve reglerade i lagstiftning.
I vissa yttranden har gjorts gällande, att behovet av lagstiftning örn grundvatten
huvudsakligen framträtt allenast i Skåne, eller ifrågasatts, huruvida
lagstiftning i ämnet överhuvud ännu vore nödvändig i vårt land.
Svenska teknologföreningen, vars yttrande utarbetats av överstelöjtnanten
H. Torulf, vattenledningschefen i Hälsingborg G. Hentz och överingenjör H.
Brahmer, har erinrat, att det vore bekant att det sätt, varpå grundvatten
utnyttjades i trakten av Malmö, medfört kännbara olägenheter och att behov
därstädes av en reglering på området otvivelaktigt förelåge. Från landet
i övrigt hade, föreningen veterligen, icke några större olägenheter av nu
rådande förhållanden försports och det kunde därför ingiva betänkligheter
att under sådana omständigheter tillgripa en generell lagstiftning om grundvatten.
Svenska stadsförbundet har uttalat, att den omständigheten att Danmark
och andra länder lagstiftat på området kunde icke vara något avgörande
skäl för lagstiftning i ämnet i vårt land så länge det icke uppvisats, att likartade
grundvattenförhållanden förelåge. Vissa likheter syntes möjligen föreligga
mellan förhållandena i Danmark och Skåne. Detta skulle på sin
höjd kunna tänkas motivera en lagstiftning örn grundvatten i Skåne eller åtminstone
någon del av detta landskap. Men någon motivering för en lagstiftning
omfattande hela landet kunde det icke utgöra. Av liknande orsak
kunde icke anses utrett, att enskilda intressen motiverade en lagstiftning så
omfattande som den föreslagna. Grannskapsrättens oskrivna regler syntes i
flertalet fall erbjuda den enskilde erforderligt skydd. Och även om något
annat gällde de i 1936 års motioner påtalade fallen och det skulle kunna
påvisas, att där omnämnda skador inträffat genom intrång av Malmö stads
grundvattentäkt, hade dessa fall icke visats vara representativa för landet i
dess helhet.
Svenska kommunaltekniska föreningen, vars yttrande utarbetats av byggnadschefen
E. Björkman i Karlstad, civilingenjören A. Jerdén i Malmö
och stadsingenjören R. Lyttkens i Halmstad, har ansett, att det kunde starkt
ifrågasättas om lagstiftning på området ännu vöre nödvändig i vårt land
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
37
och om de i vissa hänseenden obestridliga fördelarna därav uppvägdes av
de relativt stora kostnader, som tillämpningen av en lag i ämnet enligt föreningens
uppfattning komme att kräva. Drätselkammaren i Malmö har
gjort gällande, att påståendena örn de olägenheter, som skulle lia vållats
av Malmö stads vattentäkt, vore högst betydligt överdrivna. En närmare
utredning i detta hänseende skulle enligt drätselkammarens mening giva
vid handen, att något behov av lagstiftning icke skäligen kunde anses föreligga
inom det område, som berördes av vattentäkten.
I detta sammanhang bör anmärkas, att efter det drätselkammarens i Malmö
utlåtande inkommit en av de sakkunniga, hovrättsassessorn A. G. Walin,
i samarbete med representanter för Malmö stads vattenledningsverk upprättat
en promemoria angående verkningarna av vattenuppfordringen ur den
s. k. Alnarpsströmmen med särskild hänsyn till Malmö stads vattentäkt.
Sagda grundvattenström, ur vilken Malmö stad tillgodoser sitt vattenbehov,
framflyter i nordvästlig riktning i en ränna i berggrunden inom vissa socknar
nordost och norr örn Malmö. Enligt vad promemorian ger vid handen
har ortsbefolkningen uti ifrågavarande trakt av gammalt försett sina gårdar
med vatten genom rörbrunnar till nämnda grundvattenström. Grundvattenståndet
har numera sjunkit avsevärt, vilket i viss utsträckning medfört
olägenheter av betydelse för innehavare av dylika brunnar. Det område,
inom vilket sådana olägenheter hittills uppkommit, synes i huvudsak vara
begränsat till sex socknar med en befolkning av sammanlagt något mer än
3,200 invånare. Av införskaffade uppgifter framgår att inom området ifråga
åtminstone 114 rörbrunnar menligt påverkats av grundvattenståndets sänkning.
I den mån elektrisk kraft finnes att tillgå synes som regel alltjämt
finnas möjlighet att genom användande av moderna hjälpmedel erhålla tillräckligt
med vatten ur dylika rörbrunnar, ehuru för den enskilde kostnaderna
härför kunna uppgå till kännbara belopp. Sammanlagda beloppet av de
kostnader, som i sådant hänseende åsamkats de enskilda, torde emellertid i
förhållande till betydelsen för större förbrukare av att kunna tillgodogöra
grundvatten ur Alnarpsströmmen vara ringa.
Det har enligt vad i promemorian omförmäles även uppgivits, att grundvattenståndets
sänkning i Alnarpsströmmen jämväl påverkat vattentillgången
i vanliga grävda brunnar inom ifrågavarande område. De upplysningar, som
i förevarande samband kunnat inhämtas, ha dock icke givit stöd för detta
påstående.
hen lin \u <1 siik 1 i ira innebörden av de sakkunnigas förslag.
De sakkunnigas förslag är på sätt förut nämnts utformat som lag örn
ändring av vattenlagen. Det utgår i princip från att rätten att å ett område
tillgodogöra grundvatten bör tillkomma markens ägare. Med grundvatten
förstås i förslaget vatten, som finnes under markens yta. Anläggning, som
är avsedd för tillgodogörande av grundvatten, benämnes i förslaget vattentäkt.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Beträffande huvudgrunderna i övrigt för lagstiftning i ämnet ha de sakkunniga
funnit tydligt, att anläggningar för tillgodogörande av grundvatten
under vissa förutsättningar borde få utföras även om de medförde skada
eller intrång för annan. En intresseavvägning borde emellertid äga rum och
vattentäkt anses tillåten allenast såframt den prövades ur allmän och
enskild synpunkt medföra fördel, som väsentligt övervägde med vattentäkten
förenade olägenheter. Frågor örn tillstånd till vattentäkt skola enligt
förslaget i regel prövas av vattendomstol och de sakkunniga ha föreslagit,
att sådan prövning städse skall föregå anläggandet av större vattentäkter,
vartill hänförts anläggningar för tillgodogörande av mera grundvatten
än 150 kubikmeter örn dygnet. I vissa undantagsfall skall enligt förslaget
frågan om tillstånd hänskjutas till Konungens avgörande. För skada
och intrång skall ersättning givas. Sådan ersättning kan enligt förslaget bestämmas
att utgå genom tillhandahållande av vatten.
Vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten
till husbehovsförbrukning, intager enligt förslaget i vissa hänseenden en
undantagsställning, i det att erforderligt grundvatten må tillgodogöras vid
sådan vattentäkt utan att med anledning därav något ersättningsanspråk
kan resas. Förprövning är icke heller i något fall erforderlig. De sakkunniga
ha emellertid föreslagit ett stadgande, vilket möjliggör skälig fördelning
av grundvatten, som erfordras för husbehovsförbrukning, flera fastigheter
emellan. Fråga örn sådan fördelning skall enligt förslaget prövas av
allmän domstol.
För den händelse, att konkurrens om en och samma grundvattentillgång
uppkommer t. ex. mellan två eller flera kommuner eller mellan en kommun
och en industri, skall enligt förslaget företräde givas å den anläggning, som ur
allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn. Härvid
skall dock iakttagas, att en ort ej må berövas erforderligt vatten från grundvattentillgång
inom orten. Framhållas bör även, att förslaget medger möjlighet
att vid meddelande av tillstånd att tillgodogöra grundvatten uppställa
förbehåll till förmån för framtida behov av vatten inom en ort liksom för
annat framtida allmänt behov. De sakkunniga ha tillika föreslagit ett stadgande
av huvudsaklig innebörd, att vid särskilt framträdande brist å grundvatten
inom en ort företräde skall givas åt ortens behov och annat allmänt
behov.
Till skydd mot förorening av grundvatten kan vattendomstol enligt förslaget
besluta, att servitut skall åläggas annan tillhörig fastighet. I övrigt
åligger det enligt förslaget den, som vill utföra åtgärd, vilken kan medföra
menlig inverkan å en grundvattentillgång, att taga hänsyn till denna risk.
I samband med föreskrifter i angivna hänseenden ha de sakkunniga i förslaget
upptagit vissa stadganden jämväl angående nödig sparsamhet med
grundvatten, örn framdragande av ledningar och dylika åtgärder, om underhåll
av vattentäkt och om vattentäkts tagande ur bruk m. m. Vidare ha
föreslagits ett flertal mindre ändringar i de kapitel av vattenlagen, som innehålla
föreskrifter örn det processuella förfarandet, om vattenbok samt örn
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
39
besiktning, handräckning och ansvar, ävensom beträffande vissa slutbestämmelser
i vattenlagen. Särskilda övergångsbestämmelser ha ock funnits erforderliga.
Såsom förut nämnts ha de sakkunniga ansett sig i förevarande sammanhang
även böra beakta behovet av skydd mot förorening av ytvatten. I detta
hänseende innebär förslaget allenast, att servitut må av vattendomstol åläggas
annan tillhörig fastighet på enahanda sätt som de sakkunniga föreslagit
beträffande grundvatten.
De grundsatser, å vilka de sakkunnigas förslag är uppbyggt, ha i allmänhet
vunnit anslutning i yttrandena över förslaget.
Sålunda har av vattenöverdomstolen uttalats, att den ej funnit anledning
till erinran mot nämnda grundsatser. Vattenrättsdomarna vid Norrbygdens
och Västerbygdens vattendomstolar ha ansett förslaget väl ägnat att läggas
till grund för lagstiftning. Vattenrättsdomarna vid Söderbygdens och österbygdens
vattendomstolar ha ej funnit anledning till någon erinran mot förslaget.
Medicinalstyrelsen, som framhållit grundvattnets stora betydelse för
hälsovården, har funnit, att detta förhållande i stort sett beaktats i
förslaget. Sålunda hade bland annat det kommunala behovet av vatten
givits ett bestämt företräde framför industriens behov. Förste provinsialläkarna
i Östergötlands, Skaraborgs och Norrbottens lån ha icke haft något
att erinra mot förslaget. Förste provinsialläkaren i Värmlands lån har allenast
anmärkt, att bestämmelserna till skydd mot förorening av grundvatten
bort erhålla en mera framträdande plats.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vågingenjören i Norrbottens län
samt lantbruksstyrelsen och lantbruksingenjörerna i Kalmar och Västernorrlands
län ha lämnat förslaget utan erinran. Sveriges geologiska undersökning
och statens meteorologisk-hydrografiska anstalt ha endast framställt
anmärkning mot vissa detaljer i förslaget.
Kommerskollegium har uttalat, att förslaget syntes ha sin största betydelse
ur kommunala synpunkter. De allmänna intressena komme genom
förslaget att erhålla en än mer privilegierad ställning än som redan förut
genom expropriationslagstiftningen varit tillförsäkrad dem. Vid den intresseavvägning,
som läge till grund för förslaget, hade därför näringslivets
även ur samhällelig synpunkt beaktansvärda krav delvis fått ställas i efterhand.
Med hänsyn till de viktiga samhälleliga syften, förslaget avsåge att
främja, ansåge sig dock kollegiet ej böra framställa erinran mot grunderna
för detsamma. Sveriges industriförbund samt svenska cellulosaföreningen
och svenska pappersbruksföreningen ha, med vissa detaljanmärkningar,
uttalat, att förslaget i vad det rörde grundvatten vore ägnat att läggas till
grund för en blivande lagstiftning i ämnet. Sveriges kemiska industrikontor
har icke haft någon erinran mot förslaget i vad det rörde grundvatten.
Överståthållarämbetet har icke haft någon erinran mot grundsatserna i
förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att de rättsregler, som
av de sakkunniga föreslagits rörande utnyttjande av grundvatten, syntes väl
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
ansluta sig till i övrigt gällande bestämmelser på vattenrättens område och
ägnade att i den allt starkare konkurrensen örn grundvattentillgångarna
skapa bättre ordning och reda på hithörande rättsområde. Förslaget att
möjliggöra smidigare former för skydd mot vattenförorening måste hälsas
med tillfredsställelse. Länsstyrelsen i Uppsala län och länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ha uttryckligen förklarat, att de i allo förordade
de sakkunnigas förslag att åtminstone viktigare frågor om tillgodogörande
av grundvatten skulle prövas av vattendomstol. Länsstyrelsen i Gotlands
län har uttalat, att den funnit förslaget väl avvägt, och länsstyrelsen i Gävleborgs
län har framhållit, att förslaget syntes väl genomtänkt på grundval
av den moderna grundvattentekniken, som gjorde det möjligt att behandla
spörsmål rörande uttagande och avledande av grundvatten principiellt efter
samma regler som de, vilka enligt gällande lag vore tillämpliga å ytvatten.
Det vore lyckligt och för allmänheten klargörande att de nya bestämmelserna
kunnat väl inpassas i vattenlagen. Länsstyrelsen i Norrbottens län har
anfört att vid bedömandet av uppkommande rättsfrågor om grundvatten
hänsyn måste tagas till en mångfald tekniska, ekonomiska och sociala problem.
Det remitterade förslaget bure helt naturligt i viss mån vittne om att
uppgiften att utarbeta en lagstiftning om grundvatten varit i hög grad komplicerad
och svårlöst. Icke förty framträdde förslaget, såvitt länsstyrelsen
kunde bedöma, i stort sett uti invändningsfri gestalt. I övrigt ha länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs,
Västmanlands och Västerbottens län utan närmare angivande av skälen tillstyrkt
förslaget. Länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs,
Värmlands, örebro och Västernorrlands län ha ej funnit anledning
till erinran. Länsstyrelserna i Blekinge och Kopparbergs län ha endast hemställt
örn vissa smärre ändringar i förslaget.
Svenska landskommunernas förbund har beträffande huvudgrunderna i
förslaget uttalat, att det vore välmotiverat, att förprövning av vattendomstol
skulle äga rum, när fråga vore om tillgodogörande av större vattenmängder,
samt att förbundet funne bestämmelserna i förslaget om ersättning för skada
och intrång förestavade av rättvisa och billighet. Svenska landstingsförbundet
har ej haft någon erinran mot förslaget.
Av Svenska teknologföreningen har väl ifrågasatts, huruvida icke en reglering
av rätten att utnyttja grundvatten kunde ske på ett enklare sätt än vad
förslaget angåve. Då det emellertid måste anses, att förslaget hade den
stora förtjänsten, att samhällenas, lantbefolkningens och industriens rätt
till grundvatten därigenom komme att rättsligt regleras, kunde föreningen
instämma i förslagets huvudsyfte. I övrigt har föreningen framhållit önskvärdheten
av att en lag i ämnet handhades på sådant sätt att kostnader och
tidsutdräkt i största möjliga mån begränsades. Svenska konsulterande ingenjörers
förening har anfört, att föreningen, som genom sina medlemmar
i deras yrkesutövning haft talrika tillfällen till kontakt med vattendomstolarna,
önskade uttala som sin uppfattning, att dessa domstolar i stort sett
vore väl ägnade att handlägga mål av den tekniskt-juridiska natur, för vilka
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
41
de nu vore avsedda. Icke minst med hänsyn till den i flera hänseenden likartade
karaktären hos dessa mål och mål örn grundvatten syntes det föreningen
lämpligt, att jämväl handläggningen av de senare anförtroddes vattendomstolarna.
A andra sidan har av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån uttalats tvekan,
huruvida en fullt så genomgripande lagstiftning som den föreslagna borde
genomföras. Länsstyrelsen i Jämtlands län har under åberopande av ett
utav vägingenjören i länet avgivet yttrande uttalat, att den icke kunde tillstyrka
att förslaget i oförändrat skick Indes till grund för lagstiftning. Nämnda
vägingenjör har ansett, att i en blivande lag till grundvatten borde hänföras
allenast vatten, som funnes på visst djup under markytan och vore ägnat
att tillvaratagas i större omfattning. Därvid har anförts, att anläggandet
av vägar och dylika företag ofta krävde avledande av grundvatten i ytligare
skikt, vilket icke borde få föranleda ersättningsanspråk.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som på sätt förut nämnts bifogat utlåtande
från drätselkammaren i Malmö, har i anslutning till vad drätselkammaren
uttalat funnit vissa betänkligheter mot förslaget. Särskilt hade länsstyrelsen
fäst uppmärksamheten vid att principen om rätt till husbehovsförbrukning
enligt länsstyrelsens mening icke vöre konsekvent genomförd såtillvida att
rätt till husbehovsförbrukning för fastigheter inom ett vattentagande samhälle
icke syntes skola inverka på regleringen av ersättningsfrågor. Länsstyrelsen
ansåge, liksom drätselkammaren, ytterligare utredning önskvärd.
Drätselkammaren i Malmö har gjort gällande, att kostnaderna för utredningar
örn grundvattenförhållanden, därest förslaget genomfördes, komme
att bliva mycket stora icke endast i förhållande till de ersättningar, som
kunde tänkas bliva utdömda, utan även i förhållande till anläggningskostnaderna
för vattentäkter. Vidare har drätselkammaren anfört, bland an
nät:
Genom lagförslagets principiella inställning komme ett samhälles behov
att bliva sämre tillgodosett än enskilt husbehov av vatten, trots att vattenförbrukningen
inom samhällena i stort sett vore av samma natur som förbrukningen
på landsbygden. Även i de större samhällena användes c:a
75 °/o av vattnet för husbehovsförbrukningen och endast c:a 25 °/o åtginge
till industriförbrukning. Då i husbehovsförbrukningen på landsbygden inräknades
viss förbrukning av vatten för lantbruks- och hantverksändamål,
d. v. s. landsbygdens egentliga näringsgrenar, vore det befogat att jämställa
hela ett samhälles vattenförbrukning med husbehovsförbrukningen på landsbygden.
Örn ett samhälles innevånare vore bosatta i mindre grupper inom ett
grundvattenområde och utnyttjade grundvattnet på det sätt, att vid varje
grundvattentäkt icke uppfordrades mera än 150 kubikmeter per dygn, skulle
enligt förslaget i regel icke någon ersättning utgå till husbehovsförhrukare
även örn skada uppstode. Vid en mera koncentrerad bebyggelse kunde, även
örn samhället vore beläget inom grundvattenområdet, däremot samhället,
som då måste uttaga mera än 150 kubikmeter per dygn vid varje grundvattentäkt,
få vidkännas dryga kostnader för utredning och såsom ersättning
för skada och intrång. Rent principiellt syntes detta icke riktigt.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Däremot vore det rimligt, om husbehovsförbrukaren i skälig utsträckning
vore skyldig underkasta sig följderna av, att en grundvattentillgång i ett
samhälles intresse utnyttjades på bästa sätt för det allmänna. Husbehovsförbrukaren
borde alltså icke ställas i någon privilegierad ställning och därigenom
hindra ett helt samhälle att fylla sitt berättigade behov av vatten.
Svenska stadsförbundet, som icke ansett sig kunna tillstyrka förslaget, har
bland annat anfört:
Mot den föreslagna lagstiftningen talade att denna måste bli svår att tilllämpa.
Detta skulle visserligen sannolikt gälla all lagstiftning om grundvatten.
Även om tillämpningssvårigheter alltså alltid komme att föreligga,
syntes det dock som om så skulle bli fallet i särskilt hög grad enligt föreliggande
i detalj gående förslag.
Mot de sakkunnigas förslag talade vidare att detta komme att nödvändiggöra
utredningar, som åtminstone i många fall syntes bli mycket omfattande.
Om kostnaderna för dessa utredningar, som måste avse ej blott framtida utan
även befintliga anläggningar, förelåge av naturliga skäl ingen utredning. På
goda grunder kunde dock antagas att kostnaderna ofta komme att stiga till
belopp, som tedde sig oproportionerliga i förhållande till såväl anläggningarnas
värde som framför allt de ersättningar som kunde komma att utgå. Kostnaderna
komme måhända till och med att avskräcka från grundvattentillgångarnas
utnyttjande, medan lagen rimligtvis borde eftersträva motsatsen.
Säkert vore i vart fall att det bleve städerna som komme att få betala lejonparten
av dessa kostnader. Städerna komme på så sätt att få betala utforskandet
av landets grundvattenförhållanden.
Ur de synpunkter förbundet hade att företräda kunde väl en lagstiftning
vara önskvärd, om den motiverades med och utginge från att det i första
hand gällde att tillgodose det allmänna intresse, som representerades av kommunernas
alltmera ökade vattenbehov. Men denna utgångspunkt vore icke
de sakkunnigas. Med hänsyn härtill och vad ovan anförts kunde förbundet
därför icke finna det framlagda förslaget ägpat att läggas till grund för en
lagstiftning örn grundvatten.
För den händelse en överarbetning av de sakkunnigas förslag ansåges böra
äga rum har förbundet framhållit följande synpunkter:
De sakkunniga hade ansett övervägande skäl tala för att de nya bestämmelserna
inarbetades i vattenlagen. De hade ej förbisett den olägenhet detta
förfaringssätt förde med sig genom att bestämmelserna splittrades på ett flertal
ställen. Förbundet ville understryka dessa olägenheter. I senaste edition
av Sveriges rikes lag omfattade vattenlagstiftningen ej mindre än 167
tättryckta sidor lagtext. Att låta grundvattenlagstiftningen flyta in i denna
mäktiga ström av andra lagstadganden måste medföra bestämda olägenheter
för den som sedermera skulle söka återfinna stadgandena om grundvatten.
Särskilt gällde detta kommunalmän och kommunaltjänstemän, vilka
icke hade anledning att eljest ingående syssla med vattenlagen. Örn en blivande
lagstiftning gåves ett mera allmänt och mindre detaljerat innehåll, borde
det icke erbjuda några olägenheter att liksom i Danmark ge den i en särskild
lag.
En lagstiftning om grundvatten borde enligt styrelsens uppfattning utgå
från det allmännas intresse. Detta syntes kräva dels företrädesrätt att utnyttja
grundvattnet, dels rätt att i vissa fall av andra orsaker sänka grundvattenståndet.
En god motivering för det allmännas, d. v. s. närmast kommunernas, företrädesrätt
till grundvattentillgångarna gåve de sakkunniga själva i sitt utta
-
Kungl. Maj:ts proposition nr U
43
lande att tillgången å grundvatten i vårt land syntes vara relativt begränsad,
medan vattenförbrukningen på senare tid varit och alltjämt vore snabbt stigande.
Lades härtill ett annat uttalande av de sakkunniga, enligt vilket
grundvatten i allmänhet vore särskilt lämpat som dricksvatten, och beaktades
samtidigt de kommunala vattenverkens viktiga samhällsuppgift att tillhandahålla
hushållsvatten åt en alltmera växande stadsbefolkning, syntes ytterligare
motivering för kravet på en samhällets företrädesrätt till grundvattentillgångarna
vara överflödig.
De sakkunniga hade emellertid intagit en annan ståndpunkt. Även om,
särskilt i konkurrenssituationer, ett visst företräde av dem tillerkändes de
allmänna behoven, vore deras utgångspunkt dock den, att vattentäkt för viss
fastighets husbehov i princip skulle lia företräde framför varje annat vattenbehov.
Häremot måste framhållas att grundvattnet icke kunde anses vara
ett sådant tillbehör till den fastighet, varå det händelsevis för tillfället funnes,
att samhället skulle vara förhindrat att, när viktiga allmänna intressen
talade därför, tillgodogöra sig denna naturtillgång.
Denna samhällets företrädesrätt att framdeles utnyttja grundvattnet uteslöte
naturligen icke, att enskilda intressen tillgodosåges, när och så länge de
icke gjorde intrång på ett allmänt vattenbehov. Icke heller uteslötes varje
ersättning åt andra intressen än de allmänna, ehuru ersättningarna i regel
syntes kunna förbehållas sådana fall, då enskilda vid lagens ikraftträdande
tillgodogjorde sig grundvatten eller inom en lämplig övergångstid vidtagit
positiva åtgärder härför. Överhuvud syntes böra utnyttjas alla möjligheter
att utan uppenbar orättvisa mot enskilda begränsa de fall, då kostnadskrävande
utredningar påtvingades dem som utnyttjade grundvatten. Om de sakkunnigas
förprövningssystem bibehölles, borde sålunda övervägas att göra
förprövning obligatorisk först vid en vattenuppfordring av 500 kbm per dygn
i stället för 150 kbm, vilket representerade en förhållandevis ringa vattenmängd
(1.74 sekundliter).
Av svenska kommunaltekniska föreningen har uttalats, att vid större anläggningar
väl redan nu ganska omfattande undersökningar för beräknande
av vattentillgången utfördes men att dessa dock ofta icke vore tillfyllest för
bedömande i vad mån vattenutvinningen kunde menligt inverka på andra
vattentäkter. Ytterligare undersökningar bleve därför nödvändiga örn förslaget
genomfördes. Särskilt vid mindre anläggningar syntes dessa extra
kostnader kunna bliva oproportionerligt stora i förhållande till övriga kostnader
för vattentäkten. I övrigt har föreningen anmärkt, att samhällenas
behov av vatten i förslaget syntes sämre tillgodosett än det enskilda husbehovet
ävensom att vissa större grundvattenströmmar, särskilt i de fall då
dessa genom jordlager, som icke vore genomsläppliga för vatten, vore isolerade
från grundvattnet närmast markytan, borde reserveras för allmänna
behov eller att samhällena åtminstone i dylika fall borde erhålla samma
rätt att tillgodogöra sig grundvatten som enskilda fastighetsägare.
Beträffande de sakkunnigas förslag i vad det avsåge skydd mot förorening
av ytvatten har kommerskollegium uttalat, att det ansåge ytterligare utredning
erforderlig och icke kunde tillstyrka förslaget i nu förevarande del.
Även Sveriges industriförbund, i vars yttrande Sveriges kemiska industrikontor,
svenska cellulosaföreningen och svenska pappersbruksföreningen instämt,
har hemställt, att förslaget i fråga örn skydd mot förorening av ytvatten icke
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
måtte upptagas till avgörande i förevarande sammanhang. Härutinnan har avindustriförbundet
anförts att, därest förslaget finge anses medgiva att förorening
från industrier skulle kunna förbjudas, ansåge förbundet att en lagstiftning
av så omfattande räckvidd icke borde genomföras utan en mera ingående
utredning. I detta sammanhang har erinrats, att ett företag borde kunna
befria sig från skyldighet att vidtaga åtgärder för vattnets renande genom att
utgiva ersättning. Härjämte har påpekats, att frågor rörande vattenförorening
redan nu kunde bliva föremål för bedömande av ett flertal myndigheter.
Det vore fördenskull icke lämpligt att göra ännu en myndighet behörig
att pröva dylika frågor.
Slutligen har jämväl svenska stadsförbundet ansett, att förslaget i vad det
rörde förorening av ytvatten borde vila i avvaktan på en mera uttömmande
reglering av denna fråga.
* ments6 Frågan om en reglering av rätten att tillgodogöra grundvatten var redan i
chefen, samband med tillkomsten av vattenlagen föremål för uppmärksamhet men
ansågs tills vidare icke böra upptagas till närmare behandling. Särskilt med
hänsyn till behovet av skydd för den enskilde mot otillbörligt intrång genom
grundvattentillgångarnas utnyttjande har därefter önskemålet om lagstiftning
i ämnet blivit alltmer framträdande. Detta spörsmål, som med hänsyn till
det värde grundvattentillgångarna representera är av stor betydelse, torde
därför icke längre böra undanskjutas.
Grundvattnet är ur hygienisk synpunkt särskilt lämpat att komma till användning
för den kommunala vattenförsörjningen och tillgodogöres för sådant
ändamål i stor omfattning. Vattenbehovet har ock som bekant i städer
och andra samhällen, liksom på landsbygden, på senare tid varit i snabbt
stigande. Härjämte utnyttjas de underjordiska vattentillgångarna -— förutom
vid sjukhus och därmed jämförliga inrättningar — i betydande omfattning
vid industriella företag. I närvarande stund användes sålunda grundvatten
inom vårt land, ehuru tillgången därå är relativt begränsad, för
.skilda ändamål i avsevärda mängder, och det ligger i sakens natur, att ett
sådant tillgodogörande måste inverka på de naturliga grundvattenförhållandena
inom vidsträckta områden. Vissa därmed sammanhängande förhållanden
i Skåne ha på sätt förut nämnts blivit påtalade i de motioner, som
föranledde riksdagen att begära utredning och förslag i ämnet. De sakkunnigas
utredning har därjämte visat, att skadeståndsfrågor uppkommit på ett
flertal andra ställen.
Såsom den föregående redogörelsen utvisar har i ett stort antal yttranden
över de sakkunnigas förslag vitsordats, att behov av lagstiftning örn tillgodogörande
av grundvatten med större eller mindre styrka framträtt inom olika
delar av landet. I vissa yttranden har dock bestritts, att förhållandena motiverade
en sådan lagstiftning i vårt land. I detta hänseende synes särskilt
böra uppmärksammas svenska stadsförbundets uttalande, att grannskapsrättens
oskrivna regler syntes i flertalet fall erbjuda den enskilde erforderligt
skydd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
45
Det torde i denna fråga böra erinras därom, att även de sakkunniga uttalat,
att grannskapsrätten redan för närvarande torde giva innehavare av vattentäkt
visst skydd mot den som ville tillgodogöra grundvatten vid annan
vattentäkt, åtminstone därest tillgodogörandet innebure ett osedvanligt utnyttjande
av fastigheten i fråga. Den uppfattning av gällande rätt, som sålunda
kommit till uttryck, lärer icke sakna fog. Härvid må anmärkas, att
enligt vissa rättsfall, som de sakkunniga anfört i annat sammanhang,1 ersättning
tillerkänts den som till följd av sprängningsarbete för framdragande av
tunnel eller genom gruvdrift gått förlustig vatten i sin brunn. Uppfordrande
av grundvatten i större mängd synes i förevarande avseende med rätta kunna
jämställas med sådana ingrepp i de naturliga förhållandena som nyss
nämnts. Vad nu anförts torde dock icke jäva behovet av uttryckliga bestämmelser
i ämnet. Så länge dylika bestämmelser saknas måste nämligen
hos allmänheten råda stor osäkerhet angående innebörden av gällande rätt.
Det är för övrigt att märka, att lagstiftning såsom i flera yttranden framhållits
måste anses önskvärd icke minst för tryggande av den kommunala
vattenförsörjningen. 1 detta hänseende må erinras örn behovet av skydd
mot konkurrens örn en och samma grundvattentillgång. Med hänsyn till
det snabbt stigande vattenbehovet synes det välbetänkt att snarast giva regler
i sistnämnda avseende. Härjämte är skydd mot förorening av grundvattnet
av synnerlig vikt.
De sakkunnigas förslag innebär en rättslig reglering av såväl samhällenas
och lantbefolkningens som industriens rätt till grundvatten. De principer,
på vilka förslaget är uppbyggt, ha också vunnit anslutning i flertalet
yttranden. Vissa betänkligheter mot förslaget lia dock framförts. I främsta
rummet torde härvid böra uppmärksammas den kostnadsfråga, som av svenska
stadsförbundet, drätselkammaren i Malmö och svenska kommunaltekniska
föreningen dragits i förgrunden. I deras yttranden har gjorts gällande,
att den föreslagna lagstiftningen skulle komma att medföra betydande utredningskostnader
för dem som ville i mera avsevärd omfattning tillgodogöra
grundvatten.
Uppenbarligen är nu ifrågavarande synpunkt av särskild betydelse vid
bedömande av lämpligheten av en mera ingående lagstiftning i ämnet. Det förhåller
sig emellertid som bekant så, att mer eller mindre omfattande undersökningar
av grundvattenförhållandena under alla omständigheter måste föregå
anläggandet av varje större vattentäkt. Detta förhållande har för övrigt vitsordats
i de yttranden som avgivits av drätselkammaren i Malmö och kommunaltekniska
föreningen. Undersökningarna lia måhända hittills mera sällan
utsträckts därhän, att det med någon högre grad av visshet kunnat konstateras
i vad mån genom den anläggning, som varit i fråga, större eller mindre
olägenheter komine att åsamkas annan. Enligt de sakkunnigas förslag blir
däremot erforderligt, att den, som önskar tillgodogöra grundvatten i mera betydande
omfattning, söker utreda jämväl de skadliga verkningar, som kunna
1 Jfr betänkandet sid. 85 och 86.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4G
Kunyl. Maj:ts proposition nr 9.
följa därav. Jag kan ej finna annat än att detta krav måste anses synnerligen
rimligt. Det är emellertid uppenbart, att anspråken på grundvattenundersökningar
i förekommande fall måste anpassas efter förhållandena
på platsen samt efter omfattningen av de verkningar, som tillgodogörande
av grundvatten därstädes överhuvud kan tänkas medföra. De
sakkunniga ha också uttalat att, där de lokala förhållandena vore sådana,
att skada eller intrång av någon större betydelse icke behövde befaras,
kunde det icke heller krävas, att för utrönande av mindre olägenheter några
mera omfattande undersökningar vidtoges. Härjämte kan särskilt beträffande
jämförelsevis mindre betydande vattentäkter påpekas, att verkningarna
av sådana anläggningar givetvis äro relativt begränsade och att anspråken
på undersökningar måste jämkas därefter. De sakkunniga ha ock vid utformandet
av bestämmelserna om förprövning skilt mellan större och mindre
vattentäkter. Var gränsen dem emellan lämpligen bör dragas, kan vara
föremål för delade meningar och jag återkommer till denna fråga i det följande.
I nu förevarande sammanhang må endast nämnas, att sagda gräns —
såsom svenska stadsförbundet yttrat — lärer kunna sättas högre än de sakkunniga
föreslagit.
Den hänsyn, som enligt vad jag nu framhållit måste tagas till skiftande
förhållanden, ställer otvivelaktigt särskilda krav å de myndigheter, vilka
skola tillämpa en lag i ämnet. Prövningen av viktigare mål rörande grundvatten
skall enligt de sakkunnigas förslag omhänderhavas av vattendomstolarna.
Erfarenheten örn dessa domstolars hittillsvarande verksamhet torde
innebära erforderlig trygghet för en omdömesgill handläggning av hithörande
frågor. Härvid kan erinras om den uppskattning av vattendomstolarnas sätt
att handhava sina nuvarande arbetsuppgifter, som uttalats av svenska konsulterande
ingenjörers förening.
Beträffande huvudgrunderna i förslaget för övrigt har det allmännas behov
av vatten i flertalet yttranden funnits tillbörligen tillgodosett. Svenska
stadsförbundet, drätselkammaren i Malmö och svenska kommunaltekniska
föreningen ha emellertid framställt vissa erinringar med avseende å den ställning
som enligt förslaget skulle tillkomma husbehovsvattentäkter i förhållande
till vattentäkter för allmänt behov. Enligt förslaget må såsom förut
nämnts erforderligt grundvatten tillgodogöras vid vattentäkt, som är avsedd
allenast för viss fastighets husbehovsförbrukning, utan att med anledning
därav något ersättningsanspråk kan resas. Att tillgodogörande av grundvatten
i den ringa omfattning, som i nu ifrågavarande fall kan komma i fråga,
bör stå envar jordägare fritt, synes också väl motiverat. I detta hänseende
har emellertid erinrats, att samhällenas vattenförbrukning syntes vara
av enahanda natur som husbehovsförbrukningen å en fastighet. Det torde
dock vara uppenbart, att den vattenförbrukning, som äger rum vid en gemensam
anläggning för ett samhälle med sammanträngd befolkning, i förevarande
avseende icke kan jämställas med husbehovsförbrukning vid vattentäkt å
egen fastighet. Tydligt är också att, därest samhällena skulle anses berättigade
att genom tillgodogörande av grundvatten utan ersättningsskyldighet
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
47
förändra grundvattenförhållandena till men för annan, måste det uppkomma
ett betänkligt osäkerhetstillstånd för ägare av jord, där grundvattenståndet
kan påverkas. En mera avsevärd sänkning av grundvattenståndet inom en
fastighet kan, även om det alltjämt är möjligt att anskaffa vatten å fastigheten,
medföra betydande kostnader för fastighetens ägare. Härjämte kan ur
praktisk synpunkt bland annat förtjäna påpekas, att ett tättbebyggt samhälle
äger helt andra möjligheter att för invånarnas gemensamma räkning ordna
sin vattenförsörjning än befolkningen på ett mera glest bebyggt område, där
varje fastighets ägare som regel är hänvisad till egen brunn.
I fråga om skyldigheten att giva ersättning har länsstyrelsen i Malmöhus
län anmärkt, att rätten till husbeliovsförbrukning för fastigheter inom ett
vattentagande samhälle enligt förslaget icke syntes skola inverka på regleringen
av ersättningsfrågor. Med denna anmärkning torde avses, att enligt
länsstyrelsens mening ett samhälle ej borde vara skyldigt att på grund av
sänkning av grundvattenståndet giva ersättning i föreslagen omfattning till
husbehovsförbrukare å fastigheter utom samhället, enär även med fastigheterna
inom samhället finge anses förenad viss rätt att utan ersättningsskyldighet
tillgodogöra grundvattentillgången i fråga. I anledning härav må påpekas,
att ett samhälles vattentäkt numera lärer så gott som undantagslöst
förläggas utanför samhällets gränser eller i allt fall utanför den tätare bebyggda
delen därav. Det torde emellertid icke kunna anses, att ägare av
fastighet inom samhället, respektive inom den tätare bebyggda delen därav,
har någon med fastigheten förenad rätt till grundvatten från en grundvattenförekomst
på annan plats. Beträffande i övrigt tänkbara fall må påpekas,
att, därest ett samhälles vattentäkt förlägges t. ex. i samhällets gräns, kan
grundvattenståndet komma att påverkas såväl utom samhället som inom
samhället. I så fall skall helt naturligt enligt förslaget till ägare av fastigheter,
belägna utom samhällets gräns, utgå ersättning allenast i anledning av
den sänkning av grundvattenståndet, som äger rum utom samhället. Vad sist
sagts äger ock tillämpning, därest ett samhälles vattentäkt till äventyrs i något
undantagsfall förlägges i samhällets centrala del och sänkning av grundvattenståndet
likväl inträder utom samhällets gräns.
Mot den skyldighet att giva ersättning, som förslaget sålunda innebär, synes
icke något vara att invända. Det kan härvid förtjäna erinras, att ersättning
enligt förslaget icke skall utgå för oväsentliga olägenheter.
Vägingenjören i Jämtlands län har framställt vissa erinringar mot de sakkunnigas
förslag med hänsyn till företag, som medföra avledning av grundvatten.
Till denna speciella fråga, som ej torde böra inverka på huvudgrunderna
i förslaget, vill jag återkomma i det följande.
Av det anförda torde framgå, att jag i huvudsak vill ansluta mig till de
grundsatser, som utmärka de sakkunnigas förslag i vad det rör grundvatten.
Beträffande den bestämmelse i förslaget, som avser att bereda skydd mot förorening
av ytvatten, har såsom förut nämnts i flera yttranden uttalats betänkligheter
mot förslagets genomförande i denna del utan avvaktan å resultatet
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
av den mera omfattande utredning rörande vattenförorening, varmed de sakkunniga
äro sysselsatta. De erinringar som sålunda anförts torde böra beaktas.
Frågan örn skydd mot förorening av ytvatten lärer sålunda icke böra
upptagas till behandling i förevarande sammanhang.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att erforderliga stadganden örn grundvatten
böra införas i vattenlagen. De sakkunnigas förslag till ändring av
denna lag har i nu förevarande del med ledning av de inkomna yttrandena
varit föremål för överarbetning inom justitiedepartementet. Jag vill i det
följande närmare redogöra för de särskilda bestämmelserna rörande grundvatten
i förslaget och de erinringar, som framställts mot desamma, ävensom
för de ändringar i förslaget, som ansetts böra vidtagas. Härvid kommer jag
dock att förbigå vissa smärre redaktionella jämkningar i fråga om bestämmelsernas
utformning.
De särskilda bestämmelserna i de sakkunnigas förslag.
Förslaget berör 1, 2, 9, 11, 12, 13 och 14 kap. vattenlagen. I det följande
behandlas beträffande ettvart av nämnda kap. de nya föreskrifter eller ändringar
av nu gällande bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit, ävensom
de övergångsstadganden, vilka ansetts erforderliga.
1 kap. vattenlagen.
I detta kap., som bär rubriken ''Om rätt till vatten’, ha de sakkunniga såsom
14 § infört en ny avdelning med underrubriken ''Om jordägares rätt
till grundvatten’. Med anledning härav ha två föregående underrubriker
underkastats en mindre redaktionell jämkning.
14 §.
Förevarande paragraf avser att reglera vem som äger tillgodogöra grundvatten,
varmed såsom förut nämnts i förslaget förstås vatten, som finnes
under markens yta. Denna definition omfattar enligt vad de sakkunniga
framhålla såväl naturligt som konstgjort grundvatten, d. v. s. även sådant
vatten, som tillförts grunden genom särskild åtgärd.
Rätten att tillgodogöra sig grundvatten å ett område skall enligt förslaget
tillkomma jordägaren. Denne skall emellertid vara underkastad de inskränkningar,
som erfordras till skydd för andra intressen. I förevarande paragraf
i förslaget stadgas, att envar äger att med de inskränkningar, som omförmälas
i 2 kap. eller eljest äro lagligen gällande, å honom tillhörigt område
tillgodogöra sig vatten, som finnes under markens yta. I samband härmed
förklaras emellertid tillika, att nämnda stadgande ej medför rubbning i den
rätt att å annans område tillgodogöra grundvatten, som kan stödjas å dom,
urminnes hävd eller annan särskild rättsgrund.
Kungl. Majlis proposition nr 9.
49
Mot den av de sakkunniga föreslagna bestämningen av begreppet grundvatten
har statens meteorologisk-hydrografiska anstalt anmärkt, att däri
efter bokstaven icke innefattades det vatten, som trätt i dagen i källa eller
brunn. Anstalten ville föreslå, att till grundvatten hänfördes vatten, som
funnes i grundens naturliga hålrum eller därifrån just trätt i dagen.
De sakkunniga ha i förevarande paragraf bland annat sökt giva en be-Departement*-
etie fen
stämning av begreppet grundvatten och därtill hänfört det vatten som finnes
under markens yta. Beträffande den anmärkning som statens meteorologiskhydrografiska
anstalt framställt mot den föreslagna begreppsbestämningen
må framhållas, att det icke torde kunna uppkomma någon tvekan, att under
tillgodogörande av grundvatten enligt förslaget skall hänföras jämväl
uppfordrande av vatten som samlats i en källa eller brunn. Någon ändring
av förslaget i nu ifrågavarande del synes sålunda icke vara påkallad.
2 kap. vattenlagen.
I detta kap., som för närvarande har rubriken ''Örn byggande i vatten’,
ha de sakkunniga dels infört förut berörda stadgande örn servitut till skydd
mot förorening av ytvatten, dels ock huvuddelen av de nya bestämmelserna
om tillgodogörande av grundvatten och vad därmed äger samband. Kapitlet
har i förslaget erhållit rubriken ''Örn byggande i vatten och om vattentäkt’,
varefter såsom en första avdelning med kapitlets nuvarande rubrik
följa bestämmelserna om byggande i vatten, omfattande 1—41 §§. De nya
bestämmelserna om tillgodogörande av grundvatten och vad därmed äger
samband skola enligt förslaget utgöra en senare avdelning av kapitlet, omfattande
42—61 §§, med rubrik ''Örn vattentäkt’.
Om byggande i vatten.
Enligt de sakkunnigas lagförslag skulle beträffande avdelningen om byggande
i vatten såväl 14 § som 38 § bliva föremål för ändring. I 14 § skulle
enligt förslaget införas förut berört stadgande rörande skydd mot förorening
av ytvatten. Såsom förut nämnts har förslaget i denna del ansetts icke böra
upptagas till prövning i förevarande sammanhang.
38 §.
Enligt 38 § första stycket gäller för närvarande att, där arbete, som i 2
kap. sägs, avser huvudsakligen utförande av vattenreglering eller inrättande,
utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning
av mark eller avledande av kloakvatten, skola stadgandena i 2 och
följande paragrafer av ifrågavarande kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant
finnes för varje fall i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet. Nu angivna bestämmelse
har i förslaget ändrats så, att även arbete, som huvudsakligen
avser anläggande av vattentäkt, undantagits från tillämplighetsområdet för
de bestämmelser, som gälla byggande i vatten. I övrigt är paragrafen oförändrad.
Wimne] till riksdagens protokoll 1999. t sami. Nr 9.
4
opaginerad Kontrollera mot PDF
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
Departements- Emot den föreslagna ändringen av förevarande paragraf synes icke något
ehefen. vara a(j erinra.
Om vattentäkt.
Under nu ifrågavarande avdelning i förslaget har, såsom förut nämnts,
upptagits huvuddelen av de nya bestämmelserna örn tillgodogörande av
grundvatten och vad därmed äger samband.
42 och 43 §§.
I 42 § ha de sakkunniga först givit en definition av begreppet vattentäkt.
Därmed förstås anläggning, som är avsedd för tillgodogörande av grundvatten
genom uppfordrande, bortledande eller tillvaratagande på annat sätt.
Finnas för tillgodogörande av samma grundvattentillgång två eller flera anläggningar,
sorn tillhöra samme ägare, skola anläggningarna, såframt de ej
äro avsedda att tillgodose helt skilda behov, anses utgöra en vattentäkt. Utvidgas
vattentäkt med ny anläggning, skall denna enligt förslaget anses tillhöra
den förut befintliga vattentäkten. — De sakkunniga påpeka, att en anläggning,
som allenast är avsedd att användas till förhindrande av skadliga
verkningar av grundvatten, ej innefattas i nyss angivna definition av begreppet
vattentäkt. Därest en dylik anläggning medför menlig sänkning av
grundvattenståndet, kan emellertid 58 § bliva tillämplig.
Såsom en allmän princip, vilken bör tillämpas vid anläggandet av vattentäkt,
föreslå de sakkunniga under 43 §, att det skall ske så, att ändamålet
må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för
annan. Vidare innehåller nu nämnda paragraf, att vid nyttjande av vattentäkt
skall iakttagas nödig sparsamhet med vattnet. De sakkunniga påpeka,
att sistnämnda stadgande synts värdefullt såsom uttryck för strävandet,
att grundvattnet borde komma till största möjliga nytta, samt att stadgandet
även i sin mån gåve utrymme för den prövning efter skälighet, som
i avsevärd utsträckning måste äga rum vid avgörande av konflikter vattentäkter
emellan.
Svenska kommunaltekniska föreningen har uttalat, att den ansåge att anläggning
för tillgodogörande av grundvatten borde benämnas grundvattentäkt.
Samma anmärkning har framställts av länsstyrelsen i Uppsala län
och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott. I fråga om 43 § har
svenska teknolog!öreningen erinrat, att lagförslaget icke innehölle anvisning
hur kontroll skulle utövas därå att nödig sparsamhet vid nyttjande av vattentäkt
bleve iakttagen.
Departements- Vad först angår den av de sakkunniga använda terminologien synes tillchefen.
räcklig anledning ej föreligga att frångå de sakkunnigas förslag härutinnan.
Den princip, som kommit till uttryck i det i 43 § intagna stadgandet om
skyldighet att vid nyttjande av vattentäkt iakttaga nödig sparsamhet med
grundvattnet, synes vara av praktisk vikt. Med anledning av den anmärkning,
som framställts av svenska teknologföreningen, må framhållas, att närmare
föreskrifter om iakttagande av nämnda stadgande kunna meaaeias jämlikt
56 §.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
44 §.
I 44 § lämnas närmare föreskrifter, under vilka förutsättningar vattentäkt
må anordnas och nyttjas. De sakkunniga lia framhållit, att förevarande
lagstiftning väl borde i erforderlig omfattning medföra skydd mot skada
och intrång genom anordnandet eller nyttjandet av vattentäkt men att å
andra sidan tillstånd att anordna eller nyttja vattentäkt givetvis borde kunna
meddelas även örn annan lede skada eller intrång. I 44 § första stycket
stadgas härom, att vattentäkt ej må anordnas eller nyttjas så, att till följd
därav fastighet berövas vatten, som kan anses erforderligt för fastighetens
bruk, eller vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets
förseende med vatten, icke kan utnyttjas i huvudsakligen samma omfattning
som förut eller annan eljest lider men av någon betydelse, med mindre det
prövas ur allmän och enskild synpunkt medföra fördel, som väsentligt överväger
olägenheterna. För skada och intrång skall ersättning givas enligt
reglerna i 9 kap.
De sakkunniga ha framhållit, att vid bestämmande av, hur mycket vatten
som kan anses erforderligt för viss fastighets bruk, hänsyn bland annat borde
tagas till framtida behov. Beträffande vattentäkt, som är avsedd för
annat ändamål än viss fastighets förseende med vatten, framgår av förslaget
å ena sidan, att ägaren enligt de sakkunnigas mening skall vara skyldig
tåla, att vattentillgången vid vattentäkten underkastas en mindre förändring
till nackdel för honom. De sakkunniga framhålla emellertid å andra
sidan, att en sådan inverkan som sist sagts givetvis bör undvikas, samt att
en ny vattentäkt på grund av stadgandet i 43 § bör, där det utan oskälig
kostnad kan ske, förläggas på en sadan plats, att den ej hindrar ägaren av
en äldre vattentäkt att företaga erforderlig utvidgning av denna eller av
dess drift. — I övrigt bör uppmärksammas, att förslaget icke upptager någon
föreskrift, att frågan om tillåtligheten av vattentäkt — såsom fallet är beträffande
byggande i vatten — skall bedömas efter något visst, i lagen efter matematiska
grunder fastställt förhållande mellan nytta och skada. Den föreslagna
lydelsen av 44 § första stycket, enligt vilken vattentäkt må anordnas
eller nyttjas på visst sätt om det prövas ur allmän och enskild synpunkt medföra
fördel, som väsentligt överväger olägenheterna, vöre enligt de sakkunnigas
mening bättre ägnad att för ifrågavarande fall medge hänsynstagande
till alla berättigade synpunkter. Vad härefter angår föreskriften, att ersättning
skall givas för skada och intrång, påpeka de sakkunniga, att enligt 9
kap. i förslaget ersättning kan komma att utgå i penningar eller genom tillhandahållande
av vatten.
Vid tillämpning av bestämmelserna i 44 § första stycket skall enligt andra
stycket i samma paragraf iakttagas, att nyttjande av vattentäkt ej må medföra,
att ett avsevärt antal fastigheter berövas valten för husbehovsförbrukning
eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många ha uppehälle,
måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas. Prövas vattentäkt
vara av synnerlig betydelse för någon orts förseende mod vatten eller
för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt, skall enligt tredje stycket
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Departements
chefen.
av förevarande paragraf Konungen äga att utan hinder av vad i folsta och
andra styckena sägs, efter hemställan av vattendomstolen, lämna medgivande
till vattentäkten.
De bestämmelser angående anordnande och nyttjande av vattentäkt, för
vilka nu redogjorts, lia icke ansetts böra gälla anordnande eller nyttjande''
av vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten
till husbehovsförbrukning. Stadgande om sådant undantag har av do
sakkunniga införts såsom fjärde stycke i 44 §. Undantaget innebär bland
annat, att innehavaren av en vattentäkt, vilken är avsedd för annat ändamål
än nyss sagts, som regel ej har någon talan, om han till äventyrs av
en husbehovsvattentäkt lider men genom minskning i vattentillgången. Tvister
om fördelning av grundvatten husbehovsvattentäkter emellan skola enligt
förslaget avgöras jämlikt 57 §.
Enligt uttalande av de sakkunniga borde till husbehovsförbrukning räknas
t. ex. användning av vatten för hushållsändamål, bad, tvätt och rengöring
å lantgårdar eller i egnahem eller hyreshus, vidare för vattning av kreatur
eller annat vanligt lantbruksändamål, för bevattning av trädgård, som huvudsakligen
är avsedd för eget behov, och i vissa fall för hantverk. Såsom exempel
å vattentäkter, som ej kunna anses vara avsedda allenast för husbehov,
ha de sakkunniga nämnt vattentäkt, som tillgodoser vattenbehovet vid industriell
anläggning, handelsträdgård, mejeri, restaurang, hotell, sjukhus eller
tvättinrättning.
Medicinalstyrelsen har anfört, att stadgandet i andra stycket av 44 § därom
att nyttjande av vattentäkt ej finge medföra, att ett avsevärt antal
fastigheter berövades vatten för husbehovsförbrukning, borde med hänsyn
till vattnets betydelse ur hygienisk synpunkt skärpas genom att orden ''ett
avsevärt antal’ uteslötes. I övrigt har styrelsen med anledning av vad de
sakkunniga anfört beträffande innebörden av uttrycket ''husbehovsförbrukning’
uttalat, att den för sin del till ''hushållsförbrukning’ hänförde även
vattenförbrukningen vid sjukhus, hotell, restaurang och mejeri, där vatten
komme till användning för dryck, matlagning eller beredning av födoämnen.
Styrelsen har därav dragit den slutsatsen, att vattentäkter, som till - godosåge behov, som sist sagts, borde inbegripas under husbehovsvattentäkter.
Härjämte må erinras örn de anmärkningar som enligt vad förut nämnts av
länsstyrelsen i Malmöhus län, drätselkammaren i Malmö, svenska stadsförbundet
och svenska kommunaltekniska föreningen framställts mot husbehovsförbrukarnas
ställning enligt förslaget.
• I förevarande paragraf av förslaget regleras bland annat, under vilka förutsättningar
vattentäkt må anordnas och nyttjas, oaktat annan därav åsamkas
olägenhet, ävensom i vad mån ersättning för skada och intrång skall givas.
Med anledning av medicinalstyrelsens hemställan, att förslaget med
hänsyn till grundvattnets betydelse ur hygienisk synpunkt skulle i förstnämnda
hänseende bliva föremål för viss skärpning, vill jag framhålla, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
53
vid tillämpning av de föreslagna bestämmelserna städse bör tillses, att envar
fastighet såvitt möjligt alltjämt kan erhålla erforderligt vatten. Att på
sätt styrelsen synes ha åsyftat under alla omständigheter upprätthålla detta
krav lärer likväl föra för långt. Med anledning av vad styrelsen framhållit
torde dock förslaget i förevarande hänseende böra jämkas så, att Konungens
tillstånd till anordnande eller nyttjande av vattentäkt varder erforderligt,
därest genom vattentäkten ett flertal — i stället för enligt de sakkunnigas
förslag ’ett avsevärt antal’ — fastigheter berövas erforderligt vatten. Beträffande
härefter frågan om ersättning för skada och intrång måste förslaget
härutinnan, såsom svenska landskommunernas förbund i annat sammanhang
yttrat, anses förestavat av rättvisa och billighet. De erinringar, som
i förevarande avseende framställts i vissa yttranden, torde sålunda på grund
av vad förut anförts icke böra föranleda någon ändring av förslaget.
Vad angår den av medicinalstyrelsen jämväl berörda frågan om innebörden
av det i sista stycket av paragrafen använda uttrycket ’husbehovsförbrukning’
synes styrelsen ha givit detta begrepp en innebörd, som mindre väl stämmer
med allmänt språkbruk. De sakkunnigas uttalande i detta hänseende synes
böra godkännas.
45 och 46 §§.
Under 45 § föreslå de sakkunniga att, där för ändamålsenligt tillgodogörande
av grundvatten tarvas, att å annan tillhörig fastighet framdrages ledning
för vattnet eller tages väg eller utsättes observationsrör eller utföres
åtgärd till förebyggande eller minskande av skada, skall ägare av fastighet,
som sålunda behöver tagas i anspråk, vara pliktig att tåla sådant intrång
mot ersättning, som i 9 kap. skils. Örn rätt att över annans mark framdraga
ledning för vatten till husbehovsförbrukning skall emellertid gälla lagen
därom den 28 juni 1918, vilket bland annat medför att vattendomstol
för sådant fall ej behöver anlitas. Vad nyss sagts om skyldighet för fastighets
ägare att mot ersättning tåla intrång skall även äga tillämpning, där
det erfordras, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last till skydd
mot förorening av grundvatten. De sakkunniga framhålla som skäl för
sistnämnda stadgande, att, ehuru grundvattnet av naturen är bättre skyddat
mot förorening än ytvatten, förorening kan förekomma av olika anledningar.
Vissa kommuner hade ock sökt skydda sig däremot genom tillskapande av
servitut, inköp av stora markområden eller förvärv av vissa upplag. Beträffande
frågan om den ersättning, som skall utgå i fall då servitut till
skydd mot förorening av grundvatten kan komma att tillskapas, ha de sakkunniga
framhållit, att något intrång, som kan berättiga till ersättning, icke
får anses föreligga annat än i sådana fall, då servitutet är mer omfattande
än vad fastighetens ägare på grund av allmänna regler är skyldig att iakttaga.
Där beslut meddelats, att servitut till skydd mot förorening av grundvatten
skall läggas å fastighet, skall vattenrättsdomaren enligt förslaget
ofördröjligen göra anmälan örn beslutet hos domaren i det tingslag eller rätten
i den stad, där fastigheten är belägen, varefter med sådan anmälan skall
opaginerad Kontrollera mot PDF
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
förfaras som om bevis angående verkställd utmätning av fast egendom finnes
föreskrivet.
I 46 § stadgas förbud att för ändamål, som i 45 § nämnts, taga i anspråk
tomtplats, trädgård eller park, såframt därav uppkommer avsevärt men och
ändamålet kan utan synnerlig olägenhet vinnas på annat sätt.
I förevarande avseende har drätselkammaren i Malmö framhållit, att det
skydd, som enligt 45 § i förslaget kunde skapas mot förorening av grundvatten,
i många fall vore nödvändigt, men anmärkt, att den begränsning,
som därigenom ålades en fastighets ägare, i regel borde bäras utan ersättning.
Överståthållarämbetet har framhållit såsom önskvärt, att beslut enligt
förevarande paragraf städse komme att anmälas hos inskrivningsdomaren i
orten.
Vad först angår den av drätselkammaren i Malmö berörda ersättningsfrågan
torde böra erinras, att såsom de sakkunniga uttalat ersättning i anledning av
servitut till skydd mot förorening av grundvatten skall utgå allenast i sådana
fall, då servitutet är mera omfattande än vad fastighetens ägare på grund av
allmänna regler kan anses skyldig att iakttaga.
Beträffande den av Överståthållarämbetet berörda frågan, i vilka fall beslut
om servitut enligt 45 § borde anmälas hos inskrivningsdomaren i orten,
lärer icke kunna bestridas, att dylik anmälan kan anses önskvärd även i andra
fall än när fråga är om servitut till skydd mot förorening. En utvidgning av
de sakkunnigas förslag i denna del torde emellertid kräva en omläggning av
bokföringen av beslut i vattenmål överhuvud. Denna vittomfattande fråga
synes icke lämpligen kunna upptagas till behandling i förevarande sammanhang.
47 och 48 §§.
Såsom förut nämnts ha de sakkunniga funnit, att anläggandet av större
vattentäkter borde föregås av prövning av vattendomstol. I överensstämmelse
härmed ha de sakkunniga — efter närmare utredning av frågan, var
gränsen mellan större och mindre vattentäkter borde dragas — under 47 § 1
mom. föreslagit ett stadgande av innebörd, att anläggande av vattentäkt,
som är avsedd att användas för tillgodogörande av större vattenmängd än
150 kubikmeter om dygnet, ej må påbörjas, förrän vattendomstolen efter
vederbörlig ansökan meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet
må utföras och grundvatten tillgodogöras vid vattentäkten. Härjämte stadgas
förbud att, annat än för tillfälligt behov, utan vattendomstolens prövning
vid befintlig vattentäkt tillgodogöra grundvatten i större omfattning
än förut, såframt den vattenmängd, som därefter kommer att tillgodogöras
vid vattentäkten, överstiger 150 kubikmeter om dygnet. Äro i andra fall
än nu nämnts sannolika skäl, att genom åtgärd för tillgodogörande av grundvatten
allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras likaledes enligt förslaget
vattendomstolens prövning. De sakkunniga ha i anslutning till sistnämnda
stadgande särskilt framhållit, att därunder icke folie anmanande
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
55
eller nyttjande av vattentäkt, vilken allenast vore avsedd för viss fastighets
förseende med vatten till husbehovsförbrukning. Vid avgörande av frågan,
huruvida allmän eller enskild rätt förnärmades, skulle nämligen iakttagas
vad i 44 § vore stadgat. I första stycket av denna paragraf angåves, i vilka
fall vattentäkt ansåges kränka annans rätt, och av fjärde stycket framginge,
att de föregående styckena i samma paragraf icke vore tillämpliga å anordnande
eller nyttjande av vattentäkt, som allenast vore avsedd för husbehov.
Den, som ämnar vidtaga åtgärd för tillgodogörande av grundvatten, varför
ej erfordras vattendomstolens prövning, äger enligt förslaget, om han så
önskar, till beredande av trygghet för framtiden medelst ansökan påkalla
sådan prövning.
Örn vattendomstolen vid prövning, som förut nämnts, finner anordnande
eller nyttjande av vattentäkt, varemot hinder skulle möta av bestämmelserna
i 44 § första och andra styckena, med hänsyn till stadgandet i tredje
stycket i samma paragraf ändock böra tillåtas, skall domstolen enligt 2
mom. i 47 § hemställa frågan därom Konungens avgörande.
I 48 § behandlas det fall, att fråga är om två eller flera vattentäkter, som
ej kunna jämte varandra nyttjas. Därest grundvattentillgången icke räcker
för mer än en av de vattentäkter, om vilka är fråga, måste enligt vad de
sakkunniga framhålla någondera vattentäkten erhålla företräde. I andra
fall kunde tillgången å grundvatten vara sådan att, därest två eller flera ansökningar
om rätt att tillgodogöra grundvatten förelåge, envar ansökan kunde
bifallas med erforderlig begränsning av den vattenmängd, som finge tillgodogöras.
De sakkunniga ha föreslagit, att för ifrågavarande fall skola
tillämpas samma regler som enligt 38 § andra stycket i förevarande kap.
för närvarande gälla om byggande i vatten. 1 sistnämnda lagrum stadgas
att, där fråga är om företräde mellan olika företag, som röra samma vattenområde
eller av annan grund ej kunna jämte varandra utföras, skall företräde
givas åt det företag som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas
bliva till största gagn. I övrigt skall vid sådan frågas avgörande mellan
stridiga intressen såvitt möjligt så jämkas, att ettvart kan tillgodoses utan
väsentligt förfång för annat. Härjämte skall emellertid, såsom förut antytts,
enligt förslaget, när fråga är örn två eller flera vattentäkter, iakttagas,
att tillämpningen av vad i 38 § andra stycket är stadgat ej får leda till
att någon ort berövas erforderligt vatten från grundvattentillgång inom
orten.
Sveriges industriförbund och svenska teknologföreningen ha i fråga om
47 § uttalat att, när det gällde att fastställa den vattenförbrukning, som skulle
föranleda obligatorisk förprövning, vore den av de sakkunniga använda
tidsenheten för snävt tilltagen. I stället för vattenförbrukningen per dygn
borde vattenförbrukningen per vecka eller månad vara avgörande. Länsstyrelsen
i Blekinge län har ansett önskvärt, alt 47 § i förevarande avseende
förtydligades.
Svenska stadsförbundet har såsom förut nämnts ansett att, örn de sakkun
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Departements
chefen.
nigas förprövningssystem genomfördes, borde övervägas att göra förprövning
obligatorisk först vid en vattenuppfordring av 500 kubikmeter om dygnet.
Länsstyrelsen i Uppsala län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha såsom synnerligen angeläget framhållit, att lagstiftningen i ämnet
icke komme att medföra en alltför omständlig procedur och därmed kostnad
och tidsutdräkt för de jordägare, som ville utföra en brunnsanläggning
för tillgodogörande av grundvatten. Även jordbrukets binäringar, t. ex. mejerier,
måste i detta avseende uppmärksammas. Emellertid hade av de sakkunniga
obligatorisk förprövning föreslagits endast för de fall, då tillgodogörande
av mer än 150 kubikmeter örn dygnet vore avsett. Därtill komme
att förslaget innebure skydd för jordägaren mot att den grundvattentillgång,
han tillgodogjorde, toges i anspråk för annan anläggning, vilket i vissa
fall visat sig medföra betydande olägenheter. Även den procedur för
fastställande av ersättning åt jordägaren som föreslagits syntes medföra
ökad trygghet. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet hade därför ej något
att erinra mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.
Av svenska teknologföreningen har framhållits, att vattendomstolens prövning
icke borde göras mera ingående än praktiska hänsyn krävde och att
föreskrifter icke borde av vattendomstolen meddelas angående sättet för utförande
av vattentäkter. Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol
har anmärkt, att för undvikande av missförstånd syntes i 47 § böra
erinras om att vad där vore stadgat örn skyldighet att söka vattendomstolens
tillstånd icke gällde vattentäkt för enskild fastighets husbehovsförbrukning.
Vattcnöverdomstolen har uttalat, att den funne vad sist anförts värt beaktande.
Genom bestämmelserna i 47 § ha de sakkunniga avsett att reglera den viktiga
frågan, i vilken omfattning åtgärd för tillgodogörande av grundvatten
bör föregås av förprövning. I detta hänseende torde till en början böra
uppmärksammas det i vissa yttranden framförda önskemålet, att till grund
för fastställande av den vattenförbrukning, som skulle föranleda obligatorisk
förprövning, borde läggas vattenförbrukningen per vecka eller månad i
stället för vattenförbrukningen per dygn. De i yttrandena föroxdade tidsenheterna
torde emellertid ej vara att föredraga framför den av de sakkunniga
föi''eslagna.
Vad härefter angår storleken av den vattenförbrukning, som städse skulle
föranleda förprövning, har jag, såsom fönxt nämnts, i likhet med svenska
stadsförbundet ansett, att den av de sakkunniga föreslagna grönsell lämpligen
bör höjas. Denna gränsdragning är beroende av den vikt, som anses
böra tillmätas önskemålet, att giaindvattnet bör föxdxehållas de behov, som
äro mest beroende därav, liksom att skada och intrång i annans rätt redan
på förhand såvitt möjligt förebygges eller ersättes. A andra sidan bör givetvis
såvitt möjligt undvikas, att vattendomstols förprövning föreskrives för
fall, då något verkligt behov därav ej finnes. Jag har efter övervägande av
denna fråga ansett mig böra föreslå, att till sådana större vattentäkter, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
57
enligt förslaget städse skola vara underkastade förprövning, hänföras anläggningar
för tillgodogörande av större vattenmängd än 300 kubikmeter om
dygnet. I anslutning härtill torde böra framhållas, att vattendomstolens förprövning
givetvis icke bör göras mera ingående än praktiska hänsyn kräva.
Beträffande utformningen av 47 § i övrigt torde på grund av den anmärkning,
som framställts av vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol,
en mindre jämkning i 1 mom. andra stycket böra vidtagas i syfte att tydligare
utmärka, att i fråga örn vattentäkt, som är avsedd allenast för viss
fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, förprövning icke
erfordras därför att vattentäkten kan vara till visst men för annan.
49 §.
De sakkunniga ha framhållit, att vid konkurrens om en grundvattentillgång
hänsyn till kommunalt eller annat allmänt behov borde tagas, även
om behovet ännu icke vore aktuellt, men att det kunde vara lämpligt,
att en grundvattentillgång, som framdeles borde helt eller delvis
vara förbehållen dylikt behov, tills vidare finge utnyttjas för annat
ändamål. I anledning härav föreslå de sakkunniga, att vattendomstolen
skall äga att vid meddelande av tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra
större vattenmängd än 150 kubikmeter om dygnet, såframt det finnes
påkallat, ålägga vattentäktens ägare att framdeles avstå vatten, som
då kan prövas erforderligt för någon orts förseende därmed eller för tillgodoseende
av annat allmänt behov, som av domstolen angives. De sakkunniga
ha framhållit, att sådant förbehåll, som nu nämnts, icke innebär skyldighet
att leverera vatten utan endast att avstå vatten d. v. s. tåla att grundvattentillgången
tillgodogöres för det ändamål, som avses med förbehållet.
I förslaget har emellertid beaktats, att i vissa fall även en sålunda begränsad
skyldighet kunde verka stötande för rättskänslan. Finnes, när fråga
uppkommer örn tillämpning av förbehåll, som nyss nämnts, att det för
vattentäktens ägare skulle vara uppenbart obilligt att nödgas utan ersättning
avstå vatten, som för ändamålet erfordras, äger fördenskull vattendomstolen
enligt förslaget tillerkänna honom den ersättning, vartill omständigheterna
kunna anses giva anledning.
I samband med behandlingen av 44 § i förslaget har erinrats bland annat,
att vid bedömande av frågan, hur mycket vatten, som skall anses erforderligt
för viss fastighets bruk, hänsyn måste tagas jämväl till framtida behov.
Såsom exempel å fall, då en ökning framdeles av vattenbehovet å en
fastighet kan tänkas uppkomma, ha de sakkunniga särskilt nämnt, att en
fastighets ägare ämnar exploatera sin fastighet för egnahemsbebyggelse.
Härvid har påpekats, att det kunde vara förenat med betydande svårigheter
att avgöra, huruvida och i vad mån hänsyn borde tagas till en dylik omständighet.
Förslaget innehåller därför i 49 § andra stycket ett stadgande,
som medger att frågan i viss mån lills vidare kan lämnas oavgjord. Enligt
sistnämnda lagrum äger vattendomstolen vid meddelande av tillstånd att
vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än 150 kubikmeter örn dyg
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
net ålägga vattentäktens ägare att, om framdeles behov därav uppstår, å
fastighet, som genom vattentäkten berövas grundvatten, tillhandahålla erforderligt
vatten för husbehovsförbrukning. Finnes, när fråga om fullgörande
av skyldighet, som nu nämnts, uppkommer, att tillhandahållande av
vatten skulle för vattentäktens ägare medföra olägenhet av betydenhet, må
emellertid enligt förslaget i stället bestämmas gottgörelse i penningar.
I 49 § har slutligen erinrats, att 52 § innehåller stadgande örn skyldighet
att på grund av minskning i tillgången å grundvatten avstå vatten utan att
förbehåll därom skett.
Med avseende å 49 § har kommerskollegium framställt erinran mot det
föreslagna stadgandet i första stycket örn skyldighet för den, som erhållit
vattendomstolens tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd
än 150 kubikmeter om dygnet, att framdeles för allmänt behov avstå
vatten. Ersättning för det vatten, enskild näringsidkare eller annan tillståndsinnehavare
sålunda genom ett framtida beslut kunde bliva förpliktad
avstå, skulle endast lämnas då avståendet kunde betraktas som uppenbart
obilligt. I sådant fall ägde vattendomstolen tillerkänna honom den ersättning,
vartill omständigheterna gåve anledning. Kollegiet ville ifrågasätta
huruvida ej rätten till skälig ersättning för avstående av vatten i föreliggande
fall borde tryggas genom mera distinkta bestämmelser.
I fråga om andra stycket i paragrafen har svenska teknologföreningen
framhållit, att den hänsyn, som enligt förslaget skulle tagas till enskild jordägares
framtida vattenbehov, ofta bleve svår att bedöma. Föreningen ville
även framhålla, att, därest t. ex. ett samhälle bleve skyldigt att tillhandahålla
vatten till ett bostadsområde, borde de som erhölle vatten från samhället
förpliktas bidraga till gäldande av de kostnader som åsamkats samhället
för undersökningar och förslag i samband med tillkomsten av dess
vattentäkt.
I detta sammanhang bör även nämnas, att drätselkammaren i Malmö och
svenska kommunaltekniska föreningen framställt invändning däremot, att
enligt de sakkunnigas uttalande till skada eller intrång genom tillgodogörande
av grundvatten skulle räknas bland annat, att grundvatten icke vidare
kunde erhållas å en fastighet, som vore ägnad att exploateras för egnahemsbebyggelse.
Framtida behov av vatten i dylikt fall syntes böra regleras
efter lagens allmänna villkor.
Svenska stadsförbundet anser, att i de fall då ersättning skulle utgå till enskilda
borde hänsyn i allmänhet ej få tagas till att deras behov av vatten i en
framtid kunde komma att ökas. Alldeles särskilt orimligt vore detta i det av
de sakkunniga omnämnda fallet, att en livlig egnahemsbebyggelse vore att
förvänta på en egendom. Egnahemsbildningen hade som bekant en viss förkärlek
för städernas ytterområden. Icke nog med att en dylik egendoms markvärde
stege genom stadens åtgöranden utan staden skulle enligt de sakkunniga,
om den till äventyrs ville hämta sitt vatten så att egendomens grundvattentillgång
berördes, vara skyldig att utgiva ersättning därför.
Enligt uttalande av medicinalstyrelsen borde andra stycket i 49 § ändras
Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 59
så, att ersättning i där avsedda fall alltid komme att utgå genom tillhandahållande
av vatten.
Av mig förut föreslagen ändring av 47 § i fråga örn skyldigheten att söka Departement*- vattendomstolens förprövning torde böra föranleda motsvarande ändring av chehn49
§ första stycket. Den befogenhet att stadga förbehåll för framtida allmänt
behov, som där tillerkänts vattendomstolen, lärer sålunda böra inskränkas
till det fall, att tillstånd meddelas att vid vattentäkt tillgodogöra större
vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet. Vad härefter angår den i lagrummet
intagna ersättningsregeln synes vad kommerskollegium anfört mot
densamma med hänsyn till dess natur av ett på grund av billighetsskäl meddelat
undantag icke böra föranleda ändring av förslaget.
Enligt andra stycket av förevarande paragraf i de sakkunnigas förslag
skulle vattendomstolen äga att vid meddelande av tillstånd att vid vattentäkt
tillgodogöra större vattenmängd än 150 kubikmeter om dygnet ålägga vattentäktens
ägare att, om framdeles behov därav uppstode, å fastighet, som
genom vattentäkten berövades grundvatten, tillhandahålla erforderligt vatten
för husbehovsförbrukning. Enligt uttalande i de sakkunnigas motivering
härför avsåges med stadgandet att bereda vattendomstolen möjlighet
att uppställa förbehåll för framtida behov i sådana fall som då en livlig
egnahemsbebyggelse kunde tänkas uppkomma å en fastighet. Häremot ha
erinringar framställts av svenska stadsförbundet, drätselkammaren i Malmö
och svenska kommunaltekniska föreningen. Stadsförbundet har anfört, att i
fall, då ersättning skulle utgå till enskilda, borde överhuvud hänsyn i allmänhet
ej få tagas till att deras behov av vatten i en framtid kunde komma
att ökas.
Det torde vara rimligt, att vid bedömande av fråga örn ersättning för
förlust av grundvatten viss hänsyn tages till framtida behov, som kan förutses.
Något stadgande om rätt för vattendomstolen att uppställa särskilt
förbehåll för eventuellt framtida behov av vatten å en fastighet torde emellertid
icke böra meddelas. Ifrågavarande stycke i 49 § i förslaget synes sålunda
böra utgå.
50—52 §§.
I 50 § första stycket stadgas örn verkan av vattendomstolens beslut i anledning
av ansökan, som rör vattentäkt. Härom gäller enligt förslaget, att
beslut, som innefattar medgivande att anlägga och nyttja vattentäkt eller
att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än förut, skall, sedan det
tagit åt sig laga kraft, i princip gälla mot envar. Vissa inskränkningar äro
emellertid uppställda. Sålunda gäller enligt 51 § undantag för sådana fall,
då oförutsedd skada inträffar. Vidare innehåller 52 § ett särskilt stadgande
för den händelse, att inom en ort inträder avsevärd minskning i tillgången
å grundvatten, och slutligen medger 9 kap. omprövning i vissa fall. Härjämte
bör framhållas, att den i förslaget upptagna bestämmelsen därom,
att vattendomstolens beslut i princip vinner laga kraft mot envar, förutsät
-
60
Kungl. Majlis proposition nr 9.
ter, att målet handlagts enligt det för ansökningsmål i allmänhet i 11 kap.
stadgade förfarandet. Enligt 11 kap. 61 § andra stycket kan emellertid ett
enklare förfarande anlitas. Där stadgas att, om mål är av beskaffenhet, att
det synes lämpligen kunna avgöras med bindande verkan allenast mot viss
eller vissa sakägare och deras rättsinnehavare, må vattenrättsdomaren förordna,
att målet utan kungörelse skall behandlas såsom stämningsmål. En
erinran härom har intagits i förevarande stycke av 50 §.
I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga under 11 kap. 63 §
föreslagit, att vid meddelande av beslut, varigenom ifrågasatt anläggande av
vattentäkt medgives, skall — liksom i fråga om byggande i vatten — av vattendomstolen
bestämmas viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken
arbetet skall vara fullbordat. I andra stycket av 50 § har ansetts böra upptagas
föreskrift att, där arbete för anläggande av vattentäkt ej utförts inom
tid, som sålunda enligt 11 kap. 63 § av vattendomstolen bestämts, skall beslutet
vara förfallet, såvitt det avser sådan del av anläggningen som ej
kommit till stånd. Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets
inställande synnerligt men uppstå, äger emellertid vattendomstolen enligt
förslaget att på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd
med anläggningens fullbordande på högst tio år.
I 51 § har såsom förut nämnts upptagits stadgande, som beträffande oförutsedd
skada medger undantag från regeln, att vattendomstolens beslut
vinner laga kraft mot envar. Förslaget innehåller härom att, där genom anläggande
av vattentäkt i enlighet med vattendomstolens beslut eller genom
tillgodogörande av grundvatten i överensstämmelse med reglerna i sådant
beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke av vattendomstolen
förutsetts, må utan hinder av bestämmelsen i 50 § den, som
lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligt reglerna
i 9 kap. Sådant ersättningsanspråk måste dock framställas inom viss tid.
De sakkunniga lia föreslagit, att anspråket för att kunna upptagas till prövning
skall anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid.
högst tjugu år, som vattendomstolen i beslutet må ha föreskrivit. Tiden
skall räknas från utgången av den för vattentäktens fullbordande i beslutet
eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.
Är skada eller intrång, som av vattendomstolen icke förutsetts, av betydenhet,
må enligt förslaget inom tid, som gäller för anmälan av ersättningsanspråk,
talan föras örn meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande
tillgodogörande av grundvatten och vidtagande på ägarens bekostnad av
sådana förändringar i vattentäktens anordnande, som utan att förnärma
tredje mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att
förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för
framtiden.
De sakkunniga ha erinrat, att vid meddelande av beslut angående vattentäkt
torde vattendomstolen i allmänhet böra, bland annat, meddela föreskrift,
hur det skall förfaras vid vattenbrist, men att det kan tänkas, att sådan
föreskrift ej meddelats, enär vattentillgången antagits vara till fyllest
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
61
för alla förhållanden. Härjämte har påpekats, att ej alla vattentäkter enligt
förslaget komme att bliva föremål för vattendomstols prövning. I 52 § har
fördenskull intagits ett stadgande, enligt vilket för den händelse, att till följd
av långvarig torka eller annan därmed jämförlig orsak inom en ort inträder
avsevärd minskning i tillgången å grundvatten, ägare av vattentäkt — ändå
att tillstånd till vattentäkten meddelats utan att förbehåll därom skett —
skall vara skyldig att avstå vatten, som för ortens förseende därmed eller
för tillgodoseende av annat allmänt ändamål prövas oundgängligen erforderligt.
Skyldigheten att avstå vatten innefattar enligt vad de sakkunniga erinra
icke skyldighet att leverera vatten. I fråga om ersättning för olägenhet,
som genom tillämpning av nyssnämnda stadgande åsamkas vattentäktens
ägare, skall enligt förslaget gälla vad i 49 § första stycket för där avsett fall
föreslagits. Vattendomstolen skall sålunda äga att, där det för vattentäktens
ägare skulle vara uppenbart obilligt att nödgas utan ersättning avstå
vatten, som för ändamålet erfordras, tillerkänna honom den ersättning, vartill
omständigheterna kunna anses giva anledning.
Beträffande 52 § i förslaget har svenska teknologföreningen anmärkt, att
svårigheter komme att uppstå, när det gällde att avgöra, huruvida inom en
ort avsevärd minskning i grundvattentillgången vore beroende av vattenuppfordringen
eller av ogynnsamma nederbördsförhållanden.
Det är antagligt, att tillämpningen av 52 § i förslaget under vissa förhål- Departementlanden
kan, på sätt svenska teknologföreningen yttrat, bliva förenad med chefen.
svårigheter. Då den i paragrafen uttalade principen synes riktig, torde likväl
föreningens anmärkning icke böra föranleda någon ändring av stadgandet i
fråga. Jag har ej heller i övrigt funnit anledning till ändring av nu förevarande
paragrafer.
53 och 54 §§.
Under 53 § ha de sakkunniga föreslagit att, där vattentäkt nyttjas utan att
medgivande enligt vattenlagen därtill erhållits, skall ägaren vara berättigad
att medelst ansökan i vederbörlig ordning påkalla prövning av vattentäktens
laglighet. Beträffande verkan av vattendomstolens beslut skall enligt förslaget
vad i 50—52 §§ finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Härefter lia de sakkunniga i 54 § upptagit ett stadgande, enligt vilket för
det fall, att efter den nya lagens ikraftträdande vattentäkt tages i bruk eller
vid vattentäkt tillgodogöres större vattenmängd än förut, utan att föregående
prövning av vattendomstolen skett, vattentäktens ägare skall vara bevisningsskyldig
i avseende å tidigare rådande grundvattenstånd.
I fråga örn den i 54 § stadgade bevisningsskyldigheten lia drätselkammaren
i Malmö och svenska kommunaltekniska föreningen framhållit, att den
syntes bliva betungande. Länsstyrelsen i Uppsala län och länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott lia ifrågasatt, huruvida den i lagrummet intagna
bevisregeln vore lämplig i fråga örn husbehovsvattentäkter.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Departements. Med anledning av den anmärkning, som av drätselkammaren i Malmö och
chefen. svenska kommunaltekniska föreningen framställts mot 54 §, torde böra påpekas,
att vid tillämpning av den föreslagna lagstiftningen i förevarande avseende,
liksom eljest, icke några orimliga anspråk få uppställas. Härjämte
bör framhållas, att ifrågavarande stadgande icke lärer ålägga den bevisningsskyldige
att styrka tidigare vattenstånd i varje brunn, vars ägare påstår att
vattentillgången i densamma minskat, utan allenast det allmänna förutvarande
grundvattenslåndet inom det område, som är i fråga.
Beträffande frågan om förevarande bevisregel borde gälla även husbehovsvattentäkter
torde böra uppmärksammas, att den, med hänsyn till husbehovsvattentäkternas
allmänna ställning enligt förslaget, icke lärer kunna
komma att åberopas mot ägare av sådan vattentäkt.
55 och 56 §§.
Vid meddelande av tillstånd att tillgodogöra grundvatten kan vattendomstolen
enligt vad de sakkunniga anfört tänkas begränsa rätten därtill på huvudsakligen
två sätt. Vattendomstolen kan sålunda föreskriva, att grundvattenståndet
ej må sänkas mer än till en viss grad, i vilket fall för kontroll
därav erfordras utsättande av observationsrör. De sakkunniga påpeka, att
nu ifrågavarande metod kan vara förenad med avsevärda svårigheter, bland
annat på den grund att grundvattenståndet, oberoende av örn vatten tillgodogöres
eller ej, kan vara underkastat betydande variationer. Den andra
metoden för begränsning av rätten att tillgodogöra grundvatten är att vattendomstolen
föreskriver viss största vattenmängd, som må tillgodogöras
under viss angiven tidsperiod. En sådan föreskrift kan lätt kontrolleras
genom vattenmätare.
I 55 § första stycket ha de sakkunniga upptagit stadgande att, därest vid
prövning rörande vattentäkt meddelats föreskrift, att till utrönande av dess
inverkan å grundvattenståndet skall finnas ett eller flera observationsrör eller
att vattenmätare skall användas vid vattentäkten, skall det åligga vattentäktens
ägare att noga iakttaga de bestämmelser som i sammanhang därmed
må ha meddelats. Härjämte har i 55 § andra stycket stadgats att, därest
enligt vattendomstolens beslut vid nyttjande av vattentäkt skall iakttagas,
att visst grundvattenstånd ej underskrides, är vattentäktens ägare skyldig
att i vad på hans åtgärd ankommer så förfara, att grundvattenståndet ej
sjunker under föreskriven höjd. Vidare innehåller nu ifrågavarande stycke
en föreskrift för det fall, att två eller flera vattentäkter, som varit föremål
för vattendomstolens prövning, äro beroende av samma grundvattentillgång.
I så fall skall, såframt vattendomstolen ej annorlunda bestämt, envar av deras
ägare vara pliktig att, när så erfordras, inskränka tillgodogörandet av
grundvatten vid honom tillhörig vattentäkt så, att föreskrivet grundvattenstånd
ej underskrides. De sakkunniga påpeka, att en mera detaljerad reglering
kan vinnas enligt 56 §.
Beträffande sistnämnda paragraf framhålla de sakkunniga till en början,
att tillstånd att anlägga och nyttja vattentäkt i allmänhet ej behöver inne
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
63
bära annat än att vattentäktens ägare må vid denna tillgodogöra grundvatten
under de villkor, som av vattendomstolen angivas. Tillstånd att vid en
vattentäkt tillgodogöra grundvatten skulle sålunda som regel icke behöva innebära
förbud att vid annan vattentäkt tillgodogöra grundvatten, men understundom
kunde det dock bliva nödvändigt att inskränka tillgodogörandet
av grundvatten vid annan vattentäkt. De sakkunniga ha fördenskull i första
stycket av 56 § upptagit stadgande att, även om vattendomstol meddelat
tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra grundvatten, må ägare av annan
vattentäkt, som är beroende av samma grundvattentillgång, söka fastställande
av ändrade eller nya bestämmelser angående den omfattning, i vilken
vatten må tillgodogöras vid förstnämnda vattentäkt. Ärende, som nu sagts,
skall enligt förslaget prövas i enlighet med de för anläggande av vattentäkt
stadgade grunder. Om verkan av vattendomstolens beslut skall i tillämpliga
delar gälla vad i 50—52 §§ är föreslaget.
I andra stycket av 56 § ha de sakkunniga intagit föreskrift att, om vattentäkt,
som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende med
vatten till husbehovsförbrukning, ej varit föremål för vattendomstolens prövning
eller örn meddelade bestämmelser äro ofullständiga, må på talan av
någon, som av vattentäktens nyttjande åsamkas olägenhet, vattendomstolen,
där det kan ske utan förnärmande av tredje mans rätt, till efterrättelse mellan
parterna i målet och deras rättsinnehavare fastställa sådana bestämmelser,
som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att för framtiden
förebygga olägenheten.
Av länsstyrelsen i Gävleborgs län har beträffande 56 § anmärkts, att fall
kunde uppstå, där en redan befintlig industriell grundvattenförbrukning
kunde försvåra t. ex. anläggandet av en kommunal vattentäkt. I den mån
industrianläggningen lämpligen kunde genom annan vattentillförsel eller
eljest erhålla full ersättning, borde den kommunala vattentäkten erhålla företräde.
Förslaget syntes ej klart medgiva en sådan tillämpning.
Svenska stadsförbundet har anfört, att hur än en lagstiftning i ämnet utformades
syntes det vara en billig fordran, att den rätt som tillerkändes
ett allmänt företag icke i framtiden inskränktes. Tvärtom borde hänsyn till
allmänna intressen fordra, att ett dylikt företags utvidgningsbehov beaktades.
Enligt 56 § i de sakkunnigas förslag kunde emellertid meddelade bestämmelser
till och med helt upprivas. I detta sammanhang borde framhållas
att en penningersättning för minskad vattentillgång ofta icke kunde
bereda en kommun verklig ersättning för förlusten. Vad kommunen hade
intresse av vore vattnet, och ersättningsvatten kunde kanske i vissa fall icke
anskaffas för rimlig kostnad.
Svenska teknolog!öreningen har framhållit, att det icke vore mer än rimligt,
att vid konkurrens mellan vattentäkter den, som genom mer eller mindre
omfattande och kostsamma undersökningar först konstaterat en grundvattenförekomst,
erhöllc en viss företrädesrätt till vatten från densamma. Innan
en sådan ändring, som i 56 § första stycket avsåges, bleve vidtagen, bor
-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
de i allt fall den, som därav skulle vinna en förmån, föranstalta örn undersökning
för utrönande av möjligheten att för skälig kostnad erhålla vatten
från annat håll. Drätselkammaren i Malmö och svenska kommnnaltekniska
föreningen ha uttalat, att den allmänna rättsuppfattningen krävde,
att senare tillkomna vattentäkter, särskilt om de ej tjänade allmänt behov,
borde komma i andra hand.
Beträffande 55 § torde det vara överflödigt att, såsom de sakkunniga i
första stycket föreslagit, stadga skyldighet för ägare av vattentäkt att noga
iakttaga de bestämmelser som av vattendomstol meddelats i samband med
föreskrift att till utrönande av vattentäkts inverkan å grundvattenståndet
skall finnas ett eller flera observationsrör eller att vattenmätare skall användas.
Detta stadgande synes sålunda böra utgå.
En länsstyrelse har såsom nämnts i fråga örn 56 § uttalat tvekan, huruvida
med stöd av detta lagrum en planerad kommunal vattentäkt kunde tillerkännas
företräde framför en redan befintlig industriell vattentäkt. Av en
jämförelse med 44 § torde dock med erforderlig tydlighet framgå, att en kommunal
vattentäkt kan av vattendomstol, liksom av Konungen, där hans samtycke
enligt nämnda paragraf förutsättes, tillerkännas företräde framför en
redan befintlig industriell vattentäkt. Med anledning av de anmärkningar,
som i övrigt framställts med avseende å 56 §, må dock framhållas, att en
äldre vattentäkt uppenbarligen endast när särskilda skäl därtill föranleda
bör vara skyldig vika för en senare tillkommen vattentäkt. Härjämte bör
erinras, att ägaren av en lagligen tillkommen vattentäkt — bortsett från fall,
då fråga är om tillämpning av förbehåll enligt 49 § — icke enligt förslaget
är skyldig att underkasta sig en sådan inskränkning i sin rätt annat än mot
ersättning för den förlust eller kostnad, som åsamkas honom.
57 §.
I förevarande paragraf av förslaget regleras frågan, hur det skall förfaras,
om flera husbehovsvattentäkter äro beroende av samma grundvattentillgång,
eller örn en vattentäkt, avsedd för husbehov, är gemensam för flera
fastigheter. Såsom allmän regel ha de sakkunniga föreslagit att, örn två
eller flera fastigheter för husbehovsförbrukning äro beroende av samma
grundvattentillgång, skall, där fastigheternas behov ej kan till fullo täckas,
vattnet fördelas mellan dem efter vad som prövas skäligt. Härvid skall
emellertid iakttagas, att fastighet ej må berövas vatten, vartill den med hänsyn
till läge och naturlig beskaffenhet, väsentligt äldre bebyggelse eller
andra omständigheter bör anses äga företräde. Fördelning, som vid visst
tillfälle med stöd av ifrågavarande stadgande ägt rum, må, när ändrade förhållanden
inträtt, jämkas därefter.
I detta sammanhang bör nämnas, att fråga om fördelning, som i förevarande
paragraf avses, enligt förslaget skall prövas av allmän domstol.
Det torde vara lämpligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, i lagen intages
ett stadgande, som för det fall att två eller flera fastigheter för hus
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
65
behovsförbrukning äro beroende av samma grundvattentillgång möjliggör
fördelning av vattnet mellan fastigheterna. Även synes vara riktigt, att vid
fråga om sådan fördelning skall iakttagas, att fastighet ej må berövas vatten,
vartill den på grund av omständigheterna bör anses ha företrädesrätt. Enligt
förslaget skulle bland annat väsentligt äldre bebyggelse kunna medföra
dylik företrädesrätt. Det synes emellertid som om erforderlig hänsyn till
tidigare bebyggelse borde tagas även om bebyggelsen icke kan sägas vara
Väsentligt äldre’. Ordet väsentligt torde därför böra utgå.
58 §.
Av allmänna regler följer, att en vattentäkt liksom annan egendom i vad
avser själva anläggningen åtnjuter skydd mot skadegörelse. Beträffande den
grundvattentillgång, som tillgodogöres vid vattentäkten, ha de sakkunniga
anfört, att ur vattenlagens regler kan härledas rätt till ersättning, därest ett
företag, som avses i samma lag, medför minskad tillgång å vatten i en brunn
eller försämrar vattnets beskaffenhet, samt att hälsovårdsstadgan ger ett
visst skydd mot förorening. De lia därjämte erinrat därom, att grannskapsrättens
allmänna regler i vissa fall torde kunna åberopas såsom stöd för talan
mot den, som skadar en grundvattentillgång. Med hänsyn till grundvattentillgångarnas
utomordentliga värde borde emellertid enligt de sakkunnigas
mening ett mera fullständigt skydd eftersträvas. Vad särskilt anginge
frågan örn skydd mot förorening hade denna förut berörts av de sakkunniga
under 45 §, men det vöre uppenbart, att sådant servitut, som där avsetts,
icke komme att tillskapas annat än i relativt begränsad omfattning.
Såsom exempel å åtgärder, som kunna medföra menlig inverkan å en
grundvattentillgång, lia anförts grävning av grusgrop eller för husgrund
samt grundvattnets bortdränerande genom avloppsledning. Vidare ha de
sakkunniga erinrat, att sprängning i berg kan medföra, att grundvatten avledes
från de sprickor i berget, där det förut framrunnit, samt att genom
anordnande av upplag för bensin, fotogen och andra oljor särskild fara för
förorening kan komma att föreligga. Förorening kunde också tänkas uppkomma
genom läckor å kloakledning liksom på många andra sätt.
De sakkunniga lia under nu förevarande paragraf föreslagit att, örn någon
vill utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga annan
åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan å grundvattentillgång,
skall han vara skyldig att iakttaga alla de försiktighetsmått som skäligen
föranledas av omständigheterna. Försummar han det, skall ersättning
givas för den skada, som därav följer. Skadeståndsskyldighet skall enligt
förslaget även föreligga, där åtgärd, som är av mer än vanligt ingripande
beskaffenhet eller innebär särskild risk för skada å grundvattentillgång,
medför sådan skada, ehuru tillbörlig försiktighet iakttagits.
Enligt andra stycket av förevarande paragraf skall det tillkomma länsstyrelsen
att, där ansvar ej finnes särskilt stadgat, vid vite tillhålla den, som
ämnar vidtaga åtgärd, som i första stycket sägs, att iakttaga vad honom
åligger ävensom, i den händelse försummelse i sådant hänseende redan före
Bihang
till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 9. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
lupit, förordna om rättelse på den försumliges bekostnad efter vad som tjänligast
finnes. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen ock enligt förslaget vid
lämpligt äventyr förbjuda åtgärdens vidtagande förrän pant eller borgen blivit
ställd för skadestånd, vartill åtgärden kan föranleda. Länsstyrelsens beslut
skall omedelbart lända till efterrättelse och gälla intill dess annorlunda
varder förordnat.
Länsstyrelsen i Göteborgs och bohus län har ifrågasatt, huruvida icke
58 § ginge längre i strävandet att skydda grundvattentillgångarna än som
under normala förhållanden krävdes. Länsstyrelsens ingripande måste för
att icke förlora sin effektivitet ske med största möjliga snabbhet. Detta
kunde medföra, att länsstyrelsen icke finge tillräcklig möjlighet att i det särskilda
fallet bedöma, huruvida behovet av skydd för en grundvattentillgång
stöde i rimligt förhållande till vikten av den åtgärd, som hotade grundvattentillgången,
eller till kostnaderna för erforderliga försiktighetsmåtts vidtagande.
Bestämmelserna syntes även kunna utnyttjas i trakasseringssyfte.
Såsom förut nämnts har vägingenjörcn i Jämtlands län, vars yttrande åberopats
av länsstyrelsen i länet, anfört, att anläggande av vägar och dylika
företag ofta krävde avledande av grundvatten i ytligare skikt, vilket icke
borde få föranleda ersättningsanspråk.
Svenska stadsförbundet har anfört följande:
Det allmänna hade intresse dels av att tillgodogöra sig grundvatten, dels
av att på annat sätt sänka grundvattenståndet. Sistnämnda intresse stöde
uppenbarligen i en viss motsättning till del förra. Det syntes emellertid huvudsakligen
göra sig gällande i städer och andra tättbebyggda samhällen, där
en sänkning av grundvattenståndet framstode som önskvärd ur hygieniska
eller andra allmänna synpunkter. Det borde därför övervägas att i en grundvattenlagstiftning
giva särskilda regiel för stadsplanelagt område, varigenom
bland annat kommunens behov av att sänka grundvattenståndet gåves absolut
företrädesrätt framför andra intressen, så att ersättning för skada å enskilda
vattentäkter icke behövde förekomma. Ett sådant stadgande syntes
vara rimligt, ty företag som sänkte grundvattenståndet, t. ex. i dräneringssyfte
avloppsledningar eller ur kommunikationssynpunkt trafik tunnlar, måste
anses höra så nära samman med en stadsbildning och dess uppgifter, att
en enskild kommunmedlem som eljest droge nytta av staden icke borde anses
berättigad att häremot hävda sitt intresse av ett högre grundvattenstånd.
Förbundet ville alltså icke göra gällande att alla enskilda intressen borde stå
tillbaka för det allmännas intresse, då ett företag som en trafiktunnel igångsattes.
Affärsidkare borde t. ex. kunna kräva att icke lida starkare intrång
i sin handel av ett dylikt företag. Deras intresse därav vore — framför allt
i en stad — normalt och berättigat. Men intresset av ett högt grundvattenstånd
vore — i en stad — icke normalt.
Det föreslagna stadgandet örn skydd mot förorening av grundvatten erbjöde
ytterligare ett exempel på lämpligheten av att särskilda bestämmelser
meddelades för stadsplanelagt område. Inom ett dylikt borde nämligen kraven
på skydd mot föroreningar icke göras lika stränga som på landsbygden
med hänsyn till svårigheterna att erhålla täta avloppsledningar och hindra
föroreningar från markytan.
Drätselkammaren i Malmö och svenska kommunaltekniska föreningen
ha anfört, att inom samhällen förekomme ej sällan att, då avloppslednin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
67
gar infördes, grundvattenståndet sjönke och husbehovsbrunnar sinade. Eftersom
anläggandet av avloppsledningar i regel avsåge, förutom bortledande
av avloppsvatten, att sänka grundvattenståndet för torrläggning av marken
till erforderligt djup under källargolven, borde kostnaden för erforderlig
fördjupning av brunnarna i dylika fall rimligen bäras av fastighetsägarna.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit önskvärdheten av att i
den föreslagna lagen intoges eller i särskild ordning meddelades bestämmelser
om befogenhet för länsstyrelserna att tillkalla sakkunniga biträden. I
samband därmed borde även meddelas föreskrift, huruvida gottgörelsen till
sådant biträde skulle stanna å statsverket eller borde helt eller delvis gäldas
av enskild part. Även länsstyrelsen i Norrbottens län har påpekat behovet
av sakkunniga biträden. Vidare har förste provinsialläkaren i Värmlands
län framhållit, att länsstyrelserna borde äga tillgång till sanitetsteknisk expertis.
Förevarande paragraf i förslaget innehåller såsom förut nämnts till en Departemenisbörjan
stadgande att, där någon vill utföra grävning eller sprängning eller c e en''
anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig
inverkan å grundvattentillgång, skall han vara skyldig att iakttaga alla
de försiktighetsmått, som skäligen föranledas av omständigheterna. Emot
innehållet i detta stadgande torde icke någon berättigad invändning kunna
framställas.
De sakkunniga ha vidare föreslagit, att i paragrafen skulle intagas föreskrift,
att den som försummar vad nyss sagts skall vara skyldig att giva
ersättning för den skada som därav följer. Härjämte skulle enligt de sakkunnigas
förslag skadeståndsskyldighet föreligga jämväl där åtgärd, som
är av mer än vanligt ingripande beskaffenhet eller innebär särskild risk för
skada å grundvattentillgång, medför sådan skada, ehuru tillbörlig försiktighet
iakttagits. I flera yttranden ha erinringar framställts mot de sålunda
föreslagna skadeståndsreglerna. Dessa synas ock i vad angår frågan om
skadeståndsskyldighet på grund av åtgärd, som är mer än vanligt ingripande
eller innebär särskild risk för skada, beröra frågor av stor principiell betydelse.
Det lärer fördenskull vara mindre lämpligt att i förevarande sammanhang
särskilda bestämmelser meddelas i de hänseenden som nyss
nämnts utan torde frågan om skadeståndsskyldighet i nu avsedda fall böra bedömas
enligt de allmänna regler som få anses gälla inom grannskapsrätten
eller beträffande farlig verksamhet. Vad härefter angår det av de sakkunniga
föreslagna stadgandet örn skyldighet att giva ersättning på grund av
försummelse att iakttaga tillbörliga försiktighetsmått lärer utan särskild föreskrift
vara tydligt, att skadeståndsskyldighet i dylikt fall föreligger. På grund
av vad sålunda anförts lia de föreslagna bestämmelserna örn skadeståndsskyldighet
ej ansetts böra upptagas. Vid sådant förhållande synes anledning
saknas att, såsom i ett yttrande föreslagits, meddela särskilda bestämmelser
för stadsplanelagda områden.
Enligt de sakkunnigas förslag skall det tillkomma vederbörande länsstyrelse
att tillhålla den, som ämnar vidtaga åtgärd som i förevarande para
-
68
Kungl. Maj-.ts proposition nr 9.
graf avses, att iakttaga vad honom åligger ävensom i den händelse försummelse
i sådant hänseende förelupit förordna om rättelse på den försumliges
bekostnad. Vad sålunda föreslagits synes lämpligt. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle vidare länsstyrelsen äga att vid lämpligt äventyr förbjuda
vidtagandet av åtgärd som nyss sagts förrän pant eller borgen blivit ställd
för skadestånd, vartill åtgärden kunde föranleda. Beträffande detta stadgande
synes tveksamt, huruvida det icke kan befaras föranleda onödiga tvister.
Då icke såvitt känt är något större praktiskt behov av en sådan bestämmelse
som den nu ifrågavarande framträtt, synes den kunna uteslutas ur förslaget.
I vissa yttranden har framhållits, att länsstyrelserna syntes bliva i behov
av sakkunniga biträden vid handläggning av frågor, som i förevarande paragraf
avses. Det torde dock ej föreligga tillräcklig anledning att i förelaget
upptaga något stadgande om rätt att anlita sådana biträden eller örn kostnaderna
därför.
59—61 §§.
Enligt 59 § första stycket skall det åligga ägare av vattentäkt att, där försummelse
i underhållet av anläggningen kan föranleda fara för allmän eller
enskild rätt, underhålla den så, att dylik fara förebygges.
Vill vattentäkts ägare taga den ur bruk, skall han enligt andra stycket av
ifrågavarande paragraf vara berättigad därtill. Därest å vattentäkten vilar
förpliktelse, som fastställts av vattendomstolen, skall dock inhämtas föreskrift
av domstolen, på vad sätt och under vilka villkor vattentäkten må tagas
ur bruk. Lider någon genom vattentäkts tagande ur bruk skada, som
han ej skäligen får anses pliktig tåla, skall enligt förslaget ersättning därför
givas. Sedan vattentäkt tagits ur bruk, skall den enligt tredje stycket i paragrafen
ej utgöra hinder för anläggande och nyttjande av annan vattentäkt.
Gör ägaren av den förra vattentäkten sannolikt, att han inom 10 år från det
vattentäkten tagits ur bruk ånyo varder i behov av grundvatten, skall dock
rätt förbehållas honom att, där inom samma tid sådant behov visas, erhålla
ersättning för sin förlust.
I 60 § behandlas det fall, att Konungen enligt lagen om expropriation medgivit
att för någon orts förseende med vatten eller för annat allmänt ändamål
vattentäkt må anläggas å annan tillhörig fastighet. Härom stadgas i
förslaget, att det sedan sådant expropriationsmedgivande lämnats skall ankomma
på vattendomstolen att efter vederbörlig ansökan enligt vad i vattenlagen
är stadgat pröva, på vad sätt och under vilka villkor sådan vattentäkt
må anordnas och nyttjas, ävensom i enlighet med bestämmelserna i 9
kap. bestämma ersättning för det område, som för ändamålet tages i anspråk.
Förevarande kap. av förslaget innehåller slutligen i 61 §, att vad i förslaget
stadgas örn anordnande och nyttjande av vattentäkt jämväl skall äga
tillämpning, där för erhållande av grundvatten i tillräcklig mängd tarvas, att
vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd d. v. s. genom att vatten ledes
till infiltrationsbassäng, varest det får nedsjunka i grunden. Härvid
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
69
göres emellertid den inskränkningen, att fråga om bortledande för sådant
ändamål av vatten ur sjö eller vattendrag skall prövas i enlighet med vad
om byggande i vatten är föreskrivet.
I fråga örn 59 § ha drätselkammaren i Malmö och svenska kommunaltekniska
föreningen anmärkt, att ersättning för skada genom vattentäkts nedläggande
endast i undantagsfall borde komma i fråga. Svenska teknologföreningen
har anfört, att ersättning i anledning av vattentäkts tagande ur
bruk icke borde utgå, därest tidigare genom vattentäkten båtnad uppstått
t. ex. genom att vattensjuk mark blivit odlingsbar. Svenska stadsförbundet
har anfört, att tidigare grundvattenstånd borde få återställas utan att ersättning
behövde givas.
Vad först angår det av de sakkunniga i 59 § första stycket föreslagna stad -Departementsgandet
om skyldighet för ägare av vattentäkt att, där försummelse i under- cheftn''
hållet av anläggningen kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, underhålla
den så, att dylik fara förebygges, torde icke något vara att erinra.
I andra stycket av nyssnämnda paragraf ha de sakkunniga upptagit stadgande
att, om vattentäkts ägare vill taga den ur bruk, han skall vara därtill
berättigad. Därest å vattentäkten vilar förpliktelse, som fastställts av vattendomstolen,
erfordras dock enligt förslaget beslut av vattendomstolen. Vad
sålunda föreslagits synes lämpligt.
I förevarande stycke av 59 § ha de sakkunniga även upptagit stadgande
att, om någon genom vattentäkts tagande ur bruk lede skada, som han ej
skäligen finge anses pliktig tåla, skulle ersättning därför givas. Med avseende
å denna skadeståndsregel ha erinringar framställts i flera yttranden. Det
torde icke heller vara pakallat att meddela någon särskild bestämmelse om
skadeståndsskyldighet med hänsyn till de sällsynta fall, om vilka nu är
fråga. Nu berörda stadgande synes sålunda böra utgå, till följd varav frågan
om skadeståndsskyldighet i dylika fall lärer vara att bedöma enligt
grannskapsrättens allmänna regler.
I tredje stycket av 59 § ha de sakkunniga föreslagit vissa bestämmelser
för det fall, att vattentäkt, vid vilken viss grundvattentillgång utnyttjats,
tagits ur bruk och fråga därefter uppkommer om utnyttjande av grundvattentillgången
vid annan vattentäkt. Även de sålunda föreslagna bestämmelserna
synas utan olägenhet kunna utgå ur förslaget. Härvid må framhållas,
att det torde ligga i sakens natur att, när en vattentäkt kan anses
övergiven, någon rätt att tillgodogöra grundvatten icke längre bör anses
förenad med densamma.
Beträffande 60 och 61 §§ i de sakkunnigas förslag torde endast vissa
redaktionella ändringar böra vidtagas.
9 klip. vattenlagen.
Förevarande kap. bär i förslaget liksom för närvarande rubriken ''Örn er
sättning’.
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
Enligt vattenlagen kan i ett flertal olika fall tillstånd meddelas att vidtaga
åtgärd, varigenom annans egendom lider skada eller intrång. Därvid
hänvisas beträffande ersättning regelmässigt till 9 kap., varest närmare angives,
hur ersättningen skall bestämmas. Detta kap. innehåller till en början
i 1—12 §§ vissa bestämmelser om ersättningsskyldighet i allmänhet.
Härefter följer en avdelning, omfattande 13—45 §§, angående ersättning medelst
kraftöverföring. I 46—53 §§ givas närmare stadganden örn ersättning
i penningar. Vidare meddelas i 54—67 §§ vissa föreskrifter örn sättet och
tiden för erläggande av penningersättning samt örn tiden för tillträde avegendom,
som löses. 68—70 §§ handla om länsstyrelses befattning med
nedsatta ersättningsmedel, 71—72 §§ örn anmälan i vissa fall till vederbörande
domstol, 73 § örn rätt för fordringsägare att påkalla prövning av
ersättnings belopp och 74 § örn återlösningsrätt.
De sakkunniga lia funnit avdelningen örn ersättningsskyldighet i allmänhet
vara i stort sett väl ägnad att tillämpas även beträffande ersättning i
anledning av företag, som avse tillgodogörande av grundvatten. Beträffande
5 § ha de sakkunniga föreslagit, att i paragrafen skulle upptagas en bestämmelse
för det fall att vattentäkt till följd av företag enligt vattenlagen
ej vidare kan nyttjas för sitt ändamål samt till vattentäkten hör särskilt
markområde eller det vatten, som tillgodogöres vid vattentäkten, är avsett
för användning vid viss fabrik eller anläggning. I dylik händelse skall
enligt förslaget under vissa förutsättningar skyldighet att lösa markområdet
eller fabriken eller anläggningen föreligga. Vidare ha de sakkunniga
föreslagit en mindre ändring av 6 §, varigenom lösenskyldighet skulle komma
att föreligga jämväl beträffande viss lös egendom, vilken hörde till fabrik
eller anläggning som nyss nämnts. De sakkunniga ha även funnit lämpligt
att till 1 och 11 §§ överflytta vissa bestämmelser i 46 §, vilka därvid
till ordalydelsen något jämkats. Dessutom har efter avdelningen örn ersättning
medelst kraftöverföring införts en ny avdelning ''Örn ersättning genom tillhandahållande
av vatten’. Den nya avdelningen omfattar i förslaget allenast
en paragraf, som ersatt den nuvarande 46 §.
Beträffande härefter stadgandena örn sättet och tiden för erläggande avpenningersättning
samt tiden för tillträde av egendom, som löses, har endast
en mindre ändring av 66 § ansetts erforderlig. Återstående avdelningar
av kapitlet ha ansetts kunna oförändrade tillämpas å ersättningar för skada
eller intrång genom vattentäkt.
Departements- Såsom de sakkunniga funnit torde det vara erforderligt att i förevarande
chefen. sammanhang vidtaga vissa ändringar i nu ifrågavarande kapitel. De sakkunnigas
förslag berör 1, 5, 6, 11, 46 och 66 §§. I fråga om 5 och 6
§§ ha de sakkunniga såsom förut nämnts föreslagit lösenskyldighet i vissa
fall, då vattentäkt till följd av företag enligt vattenlagen ej vidare kan nyttjas
för sitt ändamål. Det synes emellertid icke nödvändigt att upptaga bestämmelser
härom. I 7 § i förevarande kap. stadgas nämligen att, där genom
företag eller åtgärd enligt vattenlagen åsamkas annan skada eller förlust
än förut i kapitlet nämnts, skall även sådan skada eller förlust ersättas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
71
Med hänsyn härtill torde ändringarna i förevarande kap. kunna inskränkas
till 1, 11, 46 och 66 §§.
1 och 11 §§.
Enligt 1 § i dess nuvarande lydelse skall — där jämlikt vattenlagen rätt
medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall med eller utan utmål eller
att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra
sig vattenmängd eller vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga
åtgärd, varigenom eljest annans egendom lider skada eller intrång —
vattendomstolen ålägga honom att efter vad i förevarande kap. sägs gälda
ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång,
som förorsakas. Regeln skall dock gälla endast ''såvitt ej i 1, 5 eller 6
kap. annorledes stadgas’. Som även i den nya avdelningen om vattentäkt
under 2 kap. i förslaget förekomma vissa bestämmelser, som kunna anses
innebära avsteg från den allmänna ersättningsregeln, har undantagsbestämmelsen
av de sakkunniga ansetts böra ändras så, att den kommer att hänvisa
jämväl till sistnämnda kap.
I 46 § av förevarande kap. stadgas för närvarande, att i de fall, då ersättning
för förlorad vattenkraft icke skall utgå medelst kraftöverföring, skall
den bestämmas i penningar och att till grund för ersättningens bestämmande
skall läggas värdet å vattenkraften i tillgodogjort skick. Vidare föreskrives,
att ersättning för annat än förlorad vattenkraft skall utgå i penningar.
Ha parterna träffat överenskommelse, att ersättning skall utgå i annat än
penningar, skall dock sådan överenskommelse enligt lagrummet gälla, såframt
den av vattendomstolen finnes lämplig och varder genom dess beslut
fastställd.
Som förut nämnts innehåller de sakkunnigas förslag, att ersättning skall
kunna bestämmas att utgå även genom tillhandahållande av vatten. 46 §
kan tydligen vid sådant förhållande icke förbliva oförändrad. De sakkunniga
ha ansett lämpligt att i samband med den erforderliga ändringen överflytta
bestämmelserna i 46 § till 1 och 11 §§ i kapitlet. I 1 § har sålunda införts
ett andra stycke, vari föreskrivits att ersättning, där den ej enligt vad i
kapitlet är stadgat bör utgå medelst kraftöverföring eller genom tillhandahållande
av vatten, skall bestämmas i penningar, men att överenskommelse mellan
parterna, att ersättning skall utgå på annat sätt, skall vara gällande, såframt
den av vattendomstolen finnes lämplig och varder genom dess beslut
fastställd.
Beträffande 11 § ha de sakkunniga föreslagit, att såsom tredje stycke intages
föreskrift, att ersättning för vattenkraft, som icke är tillgodogjord vid
befintlig anläggning, skall bestämmas med hänsyn till värdet av vattenkraften
i tillgodogjort skick. Stadgandet motsvarar med en obetydlig jämkning
bestämmelsen i nuvarande 46 §, att till grund för bestämmande av ersättning
för förlorad vattenkraft i penningar skall läggas värdet å vattenkraften
i tillgodogjort skick.
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
Departements- Mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseenden torde icke något vara
chefen. att erinra.
46 §.
De sakkunniga lia uttalat, att det i allmänhet är möjligt att avhjälpa skada
eller intrång, som föranledes av en vattentäkt, genom anordnande av ny
eller fördjupande av befintlig brunn, genom anordnande av nytt pumpverk
eller ändring av befintligt pumpverk, så att det erhåller större uppfordringshöjd,
eller på annat därmed jämförligt sätt. Kan så lämpligen ske,
bör ersättning enligt förslaget, därest ej annan överenskommelse träffas, bestämmas
i penningar. De sakkunniga ha även framhållit, att denna ersättningsform
enligt förslaget är den normala. I de fall, då skadan eller intrånget
icke lämpligen kan avhjälpas på sätt nu nämnts, har ersättning genom
tillhandahållande av vatten ansetts böra komma ifråga, därvid emellertid
betonats vikten av att vid valet av ersättningsform förfares på det sätt,
som är mest ändamålsenligt och ej åsamkar ersättningsgivaren onödig olägenhet.
En viss frihet i valet av ersättningsform har befunnits nödvändig.
Förslagets bestämmelser angående tillhandahållande av vatten ha med
iakttagande av vad nu sagts i åtskilliga hänseenden utformats efter mönster
av stadgandena i 13—45 §§ om ersättning medelst kraftöverföring. De
ha dock ansetts kunna göras väsentligt mera kortfattade.
Bestämmelserna örn tillhandahållande av vatten inledas i förslaget under
1 mom. med ett stadgande, som anger i vilka fall ersättning skall utgå
på sådant sätt. Som huvudregel gäller att, där någon berättigas att tillgodogöra
grundvatten, skall, i händelse annan därigenom går förlustig möjlighet
att vid egen vattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten, ersättning därför utgå
genom tillhandahållande av motsvarande vattenmängd. Med förlust av ''möjlighet
att vid egen vattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten’ åsyfta de sakkunniga,
att det är tekniskt outförbart eller ekonomiskt olämpligt att genom
ändring av befintlig vattentäkt eller anläggande av ny sådan erhålla erforderligt
vatten.
Undantag från huvudregeln har uppställts för det fall att ersättnings utgivande
genom tillhandahållande av vatten skulle medföra olägenheter av
betydenhet för ena eller andra parten. Ä andra sidan har huvudregeln ansetts
böra kompletteras med ett stadgande, varigenom vattendomstolen tillerkännes
befogenhet att, där det eljest finnes lämpligen kunna ske, föreskriva,
att ersättning för skada eller intrång genom nyttjande av vattentäkt
skall utgå medelst tillhandahållande av vatten.
Vatten, som lämnas i ersättning enligt vad nu sagts, skall enligt förslaget
tillhandahållas från den vattentäkt, som medför att annan lider skada eller in
trång, eller från annan därför lämpad vattentäkt. Skyldigheten att tillhandahålla
vatten skall åvila den fastighet, med vilken vattentäkten är förenad,
och, oberoende av avyttring eller exekutiv försäljning av fastigheten, äga
bestånd, i vems hand fastigheten kommer. Vattentäktens ägare är enligt
förslaget pliktig att anlägga och för framtiden underhålla samt i fall av be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
73
hov ombygga för vattnets tillhandahållande erforderlig ledning med tillbehör.
Tillhandahållandet av vatten skall taga sin början å tid, som vattendomstolen
bestämmer.
Enligt 2 mom. skall rättighet till vatten, som skall givas såsom ersättning
till ägare av fastighet, vara förenad med denna eller med annan fastighet,
till vilken rättigheten i laga ordning överflyttats. Prövas rättigheten helt
eller delvis kunna utan förfång för inteckningshavare eller andra rättsägare
avhändas den fastighet, varmed den är förenad, må vattendomstolen på ansökan
av fastighetens ägare besluta om rättighetens överflyttning, dock allenast
till fastighet i närheten av den förra eller av den vattentäkt, från vilken
vatten skall tillhandahållas.
Rättighet, varom nu är fråga, må enligt förslaget av ägaren till den fastighet,
varmed den är förenad, på viss tid upplåtas. I fråga örn tiden för upplåtelsens
bestånd föreslå de sakkunniga, att därom skall gälla vad beträffande
nyttjanderätt till fast egendom å landet i allmänhet är stadgat.
För vatten, som jämlikt 1 mom. skall tillhandahållas ersättningstagare, är
denne enligt 3 mom. i förslaget, i den mån han genom vattnets tillhandahållande
vinner förmån av någon betydelse, pliktig att gälda skäligt bidrag till
kostnaden för underhåll och drift av ersättningsgivarens vattentäkt. Har ersättningstagaren
ej kunnat vid redan befintlig vattentäkt tillgodogöra vatten
till den myckenhet, som av ersättningsgivaren skall tillhandahållas honom,
skall han tillika gälda skäligt bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad.
De sakkunniga föreslå, att bidrag till ersättningsgivarens underhållsoch
driftkostnad skall erläggas genom ständig avgäld med visst belopp antingen
för år eller annan tidsperiod eller ock för varje kubikmeter vatten,
som ersättningstagaren förbrukar. Beloppet av sådan avgäld må enligt
förslaget, när tio år förflutit sedan det senast var föremål för vattendomstolens
prövning, på talan av någondera parten höjas eller sänkas efter vad
då finnes skäligt. Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad skall
gäldas i den ordning vattendomstolen bestämmer.
I 4 mom. meddelas stadgande för det fall, att ersättningstagaren, sedan ersättning
till honom blivit bestämd att utgå genom tillhandahållande av vatten,
avstår från rätt därtill. Han skall i sådan händelse äga att vinna befrielse
från avgäld, som belöper å tid efter det han anhängiggjort talan därom.
Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad, som ersättningstagaren
förpliktats att utgiva, skall denne däremot vara skyldig att gälda, i den
mån ersättningsgivaren för att kunna tillhandahålla vatten fått vidkännas
kostnad, som för framtiden blir utan nytta.
Om ersättningsgivaren brister i fullgörande av honom åliggande skyldighet
att tillhandahålla vatten, gäller enligt 5 mom. i förslaget, att för den tid.
avbrottet varar, skall ej utgå avgäld, som ersättningstagaren eljest varit pliktig
alt erlägga. Ersättningstagaren må ock innehålla stadgat bidrag till ersättningsgivarens
anläggningskostnad. Har ersättningsgivaren genom vårdslöshet
eller försummelse vållat avbrott, som nu sagts, eller underlåter lian
alt skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder för ali åter tillhandahålla valten,
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
är ersättningstagaren tillika berättigad till skadestånd. — Därest ersättningsgivaren
visar fortgående försumlighet i fullgörandet av honom åliggande
skyldighet att tillhandahålla vatten, skall ersättningstagaren vara fri från
de skyldigheter, som må lia ålagts honom mot ersättningsgivaren. Ersättningstagaren
är ock enligt förslaget berättigad att, där så kan ske, på ersätt - ningsgivarens bekostnad åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen
vattentäkt tillgodogöra grundvatten.
I 6 mom. har reglerats det fall, alt ersättningstagaren brister i betalning
av vederlag, som han förpliktats utgiva. I sådan händelse må tillhandahållandet
av vatten avbrytas, intill dess betalningen fullgjorts. Utestår förfallet
belopp oguldet under avsevärd tid, skall ersättningsgivaren tillika äga att, där
det ej finnes vara uppenbart obilligt, för framtiden vinna befrielse från skyldigheten
att tillhandahålla vatten. Vad sist sagts skall dock ej gälla skyldighet
att tillhandahålla vatten för viss fastighets förseende därmed till husbehovsförbrukning,
såframt det ej med hänsyn till föreliggande omständigheter
prövas vara av särskild vikt för ersättningsgivaren att vinna befrielse
därifrån. — I fall, som i detta mom. avses, får enligt förslaget ej gentemot
ny ägare av den fastighet, varmed rätten till vatten är förenad, åberopas
försummelse av föregående ägare att gälda vederlag, såframt nye ägaren inom
skälig tid erlägger belopp, som förfallit till betalning inom ett år, innan
han blev ägare av fastigheten.
För skadestånd, varom i 5 mom. sägs, äger ersättningstagaren enligt 7
mom. i den fastighet, som skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar, förmånsrätt,
som i 17 kap. 6 § handelsbaden stadgas för avgäld av fast egendom.
Enligt 8 mom. skall överenskommelse, som parterna må ha träffat i fråga,
som i förevarande paragraf avses, vara gällande, såframt vattendomstolen
finner den lämplig och därå grundar sitt beslut.
Beträffande den i förevarande paragraf först behandlade frågan, i vilka
fall ersättning borde utgå genom tillhandahållande av vatten, har vattenrättsdomaren
vid Norrbygdens vattendomstol ifrågasatt, huruvida icke denna ersättningsform
borde utsträckas även till det fall, att någon berövades ytvatten.
Redan nu föreskreves väl ofta i vattendomstolens dom såsom villkor för
tillstånd att bortleda ytvatten skyldighet att tillhandahålla skadelidande vatten
men det förefölle naturligt att i lämplig omfattning utsträcka de föreslagna
reglerna om ersättningsvatten till ifrågavarande fall. Vattenöverdomstolen
har funnit nu angivna önskemål beaktansvärt. — Av svenska teknologföreningen
har påpekats, att vid bestämmande av vederlag för ersättningsvatten
måste tagas hänsyn även till de kostnader för undersökning av grundvattenförhållandena
och förslag till utförande av anläggning för tillgodogörande
av grundvatten, som ersättningsgivaren fått vidkännas.
Överståthållarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke anmälan om åläggande
för ersättningstagare att gälda vederlag för ersättningsvatten enligt 3 mom.
i paragrafen borde ske till vederbörande inskrivningsdomare. I fråga örn 7
mom. i paragrafen har ämbetet ansett önskvärt, att beloppet av det skade
-
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
stånd, som skulle vara förenat med förmånsrätt, begränsades samt att till
stadgandet fogades en föreskrift, som möjliggjorde att uppgift örn förmånsrätten
komme att inflyta i gravationsbevis. En motsvarande föreskrift borde
intagas i 9 kap. 44 § vattenlagen, som innehölle stadgande om förmånsrätt
för skadestånd vid underlåtenhet att tillhandahålla ersättningskraft. — Sveriges
industriförbund har uttalat, att det vore rimligt att en ersättningsgivare
för förfallet vederlag borde kunna hålla sig till ersättningstagarens fastighet.
Vidare har förbundet ansett att publicitet borde föreskrivas såväl i fråga om
skyldighet att tillhandahålla ersättningsvatten som beträffande skyldighet folden,
som erhölle ersättningsvatten, att utgiva bidrag till anläggningskostnad.
Det synes vara lämpligt, att på sätt de sakkunniga föreslagit stadgande Departementsmeddelas,
varigenom vattendomstolen beredes möjlighet att bestämma er- chefensättning
i form av skyldighet att tillhandahålla vatten.
Såsom vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol uttalat kan det
ifrågasättas, huruvida icke ifrågavarande ersättningsform borde kunna tilllämpas
även för det fall, att någon genom företag, som avses i vattenlagen,
berövas tillgång till ytvatten. Vattenlagen ger emellertid, på sätt av vattenrättsdomarens
yttrande framgår, redan för närvarande vederbörande vattendomstol
möjlighet att såsom villkor t. ex. för bortledande av ytvatten föreskriva
skyldighet att tillhandahålla skadelidande viss kvantitet vatten, där
det lämpligen kan ske. Jag har fördenskull icke ansett mig böra föreslå någon
ändring av förslaget uti ifrågavarande hänseende.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i förevarande paragraf torde
icke vara erforderligt att, såsom de sakkunniga i 2 mom. föreslagit, meddela
föreskrift om att rättighet till vatten må upplåtas till annan eller örn tiden
för sådan upplåtelse. Stadgande härom lärer sålunda icke böra upptagas.
I övrigt torde böra uppmärksammas det av svenska teknologföreningen
berörda stadgandet i 3 morn. örn skyldighet för ersättningstagaren att i vissa
fall såsom vederlag för vatten utgiva bidrag till ersältningsgivarens anläggningskostnad.
Det synes uppenbart, att vid bestämmande av sådant bidrag
bör tagas tillbörlig hänsyn till, utom annat, de kostnader för undersökning
av grundvattenförhållandena och förslag till utförande av vattentäkt, som
ersättningsgivaren fått vidkännas. Stadgande härom torde sålunda icke
vara behövligt.
Sveriges industriförbund har ansett, att en ersättningsgivare för förfallet
vederlag borde kunna hålla sig till ersättningstagarens fastighet. Det torde
dock vara ägnat väcka betänkligheter att införa stadgande örn en sådan
tvångspanträtt i ersättningstagarens fastighet. Med anledning av industriförbundets
erinran i förevarande avseende synes emellertid i 3 mom. böra
stadgas befogenhet för vattendomstolen att ålägga ersättningstagaren att
ställa säkerhet för bidrag till anläggningskostnad, som han förpliktats utgiva.
Därest 3 mom. ändras på sätt nu föreslagits, torde den rätt alt avbryta tillhandahållandet
av vatten, som enligt de sakkunnigas förslag tillerkänts ersättningsgivaren
i första stycket av 6 inom., lämpligen kunna inskränkas till
det fall, alt ersättningstagaren brister i betalning av underhålls- och drift
-
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
kostnad (avgäld). De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna i nämnda
stycke om befrielse för framtiden från skyldighet att tillhandahålla vatten
torde ock kunna utgå.
I andra stycket av 6 mom. stadgas enligt de sakkunnigas förslag, att de
befogenheter, som angivits i första stycket, ej må åberopas gentemot ny
ägare av den fastighet, varmed rätten till vatten är förenad, såframt nye
ägaren inom skälig tid erlägger belopp, som förfallit till betalning inom ett
ai innan han blev ägare av fastigheten. Detta stadgande torde böra utbytas
mot föreskrift, att ersättningsgivaren ej må till befrielse från skyldighet att
tillhandahålla vatten åberopa försummelse att erlägga avgäld, som stålt inne
längre än ett år efter förfallodagen.
Beträffande härefter frågan om införande av skyldighet för vattenrättsdomaren
att göra anmälan till inskrivningsdomaren i orten örn beslut rörande
tillhandahållande av vatten och om vederlag därför kan jag hänvisa
till vad förut anförts rörande servitut enligt 2 kap. 45 § i förslaget. Vad
Överståthållarämbetet anfört beträffande den förmånsrätt för skadestånd,
varom de sakkunniga upptagit stadgande i 7 mom, torde icke heller böra
föranleda ändring av förslaget.
66 §.
Enligt 58—60 §§ i förevarande kap. gäller att, där fast egendom skall
lösas eller vissa byggnader skola flyttas, ävensom i vissa andra därmed likartade
fall skall den, som föranlett förhållandet i fråga, inom viss tid uppsäga
vederbörande. Nu berörda stadgande!! ha icke ansetts vara i behov
av någon ändring i förevarande sammanhang. För andra fall än i 58_
60 §§ sägs stadgas för närvarande i 66 § att, om ersättning, som bestämts att
utgå på en gång, skall gäldas för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas
någon genom företag eller åtgärd enligt vattenlagen, då må ej arbete å annans
mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas,
innan föreskriven ersättning guldits. Någon viss tid behöver enligt lagrummet
i dess nuvarande lydelse icke förflyta från det ersättningen guldits
till dess arbetet eller åtgärden vidtages. De sakkunniga framhålla, att
nu berörda stadgande kan tänkas ofta bliva tillämpligt i mål rörande anläggande
eller nyttjande av vattentäkt, t. ex. örn ersättning skall utgivas
för fördjupande av brunn, men att i sådana fall ej sällan vore av vikt för
ersättningstagaren, att han någon tid i förväg finge veta, vid vilken tidpunkt
sänkning av grundvattenståndet tidigast komme att äga rum. Vattendomstolen
har fördenskull ansetts böra äga befogenhet att, när så finnes
erforderligt, föreskriva, att vattentäkten i fråga ej må tagas i bruk förrän
viss tid förflutit från det ersättningen guldits. De sakkunniga lia härjämte
anmärkt, att behov av en motsvarande befogenhet kunde föreligga även i
andra fall, och fördenskull föreslagit, att vattendomstolen oavsett målets
beskaffenhet skall äga att, när så finnes erforderligt, föreskriva, att arbete
å annans mark eller åtgärd till förfång för annan ej må utföras, förrän viss
Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 77
tid förflutit från det ersättning till den, som därigenom lider skada eller
intrång, guldits.
Den av de sakkunniga föreslagna ändringen av förevarande paragraf sy- Departement*- nes lämplig. chefen.
11 kap. vattenlagen.
Av vad förut anförts framgår, att de sakkunnigas förslag vilar på den
förutsättningen, att viktigare frågor rörande grundvatten skola prövas av
vattendomstol. Under förevarande kap., som Ilar rubriken ''Örn domstolar
och rättegång i vattenmål’, lia de sakkunniga närmare angivit skälen härför.
I detta hänseende har bland annat anförts, att rådhus- och häradsrätter
saknade erfarenhet om de särskilda svårigheter, vilka vore förenade
med ett förhandsbedömande av de verkningar som kunde följa av ett ingrepp
i bestående vattenförhållanden, samt att deras jurisdiktionsområden
med hänsyn till mål av förevarande natur vore för begränsade till sin omfattning
Vidare erinras, att domaren icke vid sin sida i domstolen har
någon som helst teknisk sakkunskap. De sakkunniga lia härefter beaktat
möjligheten alt för ändamålet inrätta en särskild domstol. Enligt de sakkunnigas
mening vore det emellertid olämpligt att i alltför hög grad hänskjuta
handläggningen av olika mål till särskilda specialdomstolar. I övrigt
borde uppmärksammas, att frågor om tillgodogörande av grundvatten i
många hänseenden vore likartade med frågor om tillgodogörande av ytvatten.
Ofta kunde även vara fråga om företag, som medförde inverkan å
såväl ytvatten- som grundvattenförhållandena. Nu anmärkta omständigheter
talade enligt de sakkunnigas mening i hög grad för att frågor om ytvatten
och grundvatten borde prövas av samma domstolar d. v. s. vattendomstolarna.
De sakkunniga lia ansett uppenbart att, i den mån vattendomstolarna
komme att pröva mål om tillgodogörande av grundvatten
m. m. i första instans, talan, som fullföljes emot vattendomstolens beslut
i sådana mål, borde liksom i andra vattenmål prövas av vattenöverdomstolen
d. v. s. Svea Hovrätt i viss särskild sammansättning. Mot vattenövcrdomstolens
beslut borde förefinnas rätt till fullföljd hos högsta domstolen
under samma förutsättningar som eljest.
Härefter må nämnas, att de sakkunniga uttalat, att vattendomstolarna
icke torde utan förstärkning av arbetskrafterna kunna mottaga ett större
antal nya mål, samt att de komme att bliva i behov av särskild sakkunskap
i mål örn grundvatten. I sistnämnda hänseende har erinrats därom, att
11 kap. 44 § ger vattenrättsdomaren och vattendomstolen befogenhet att,
där ett mål angår fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fackkunskaper,
som icke annorledes äro för vattendomstolen tillgängliga, lill biträde
åt domstolen tillkalla i sådant ämne sakkunnig person. Vidare må vattenrättsdomaren
enligt 45 § i förevarande kap., när för bedömande av ett mål
erfordras särskild teknisk utredning eller vidlyftigare värdering, uppdraga
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
åt sådant biträde, som nyss sagts, eller annan sakkunnig person att efter
förberedande undersökning avgiva utlåtande i målet. Efter hand bomme
vattendomstolarna, enligt vad de sakkunniga framhållit, att vinna sådan erfarenhet
och kunskap även på förevarande område, att särskilt biträde i
många fall kunde undvaras.
Härefter torde böra lämnas en kortfattad översikt av innehållet i 11 kap
och de ändringar däri, som de sakkunniga föreslagit.
I 1 § angivas de domstolar, som döma i vattenmål. Paragrafen är i förslaget
oförändrad. 2—15 §§, som handla om vattendomstols sammansättning
och jurisdiktionsområde m. m., ha icke heller ansetts behöva ändras.
Även 16 §, som innehåller vissa bestämmelser om vattenöverdomstolen, är
oförändrad. — I 17—25 §§ angives vad till vattenmål är att hänföra. Sådana
mål indelas enligt 17 § i ansöknings-, stämnings-, besvärs- och underställningsmål.
De nya mål angående grundvatten, som hänförts till vattenmål,
ha indelats i ansöknings- och stämningsmål samt uppräknats i 17 §.
I 26—74 §§ meddelas bestämmelser örn förfarandet i ansökningsmål. Beträffande
denna avdelning i kapitlet ha de sakkunniga endast föreslagit vissa
mindre tillägg eller ändringar. Av tilläggen må särskilt nämnas införande
i 46 § av stadgande om rätt för vattenrättsdomaren att meddela provisoriska
bestämmelser till skydd mot vattenförorening.
Beträffande 75—84 §§, som avhandla förfarandet vid vattendomstol i stämningsmål,
ha de sakkunniga endast föreslagit obetydliga ändringar av två
paragrafer, och i fråga om 85—94 §§, som röra förfarandet vid vattendomstol
i besvärs- och underställningsmål, ha endast rent redaktionella ändringar
vidtagits beträffande vissa paragrafer.
Nästföljande avdelning, örn bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas
organisation och verksamhet, som omfattar 95—97 §§, är i förslaget oförändrad.
Beträffande 98—109 §§, som röra fullföljd av talan mot vattendomstols
och vattenrättsdomares beslut, bär endast en följdändring av 109 g
funnits erforderlig. 110—113 §§, som innehålla bestämmelser om fullföljd
mot vattenöverdomstolens beslut, skulle förbliva oförändrade.
Sveriges geologiska undersökning har uttalat, att vid lagens tillämpning
synnerligen ofta behov av speciell geologisk sakkunskap komme att göra sig
gällande. Det vore därför befogat att i 11 kap. 2 § vattenlagen inrycka en
bestämmelse att, närhelst så påfordrades, en sakkunnig geolog skulle deltaga
vid behandlingen av grundvattenfrågor. Statens meteorologisk-liydrografiska
anstalt har anmärkt, att såväl vid anstalten som vid Sveriges geologiska undersökning
funnes tjänstemän med sakkunskap i grundvattenfrågor, som
kunde vara av värde särskilt i tvistiga fall. Svenska stadsförbundet har påpekat,
att i kommunal tjänst funnes ingenjörer, som syntes vara förtrogna
med grundvattenfrågor. Drätselkammaren i Malmö och svenska kommunaltekniska
föreningen ha anfört, att vattendomstolarna vid prövning av
ärenden rörande utnyttjande av grundvatten för samhällen borde lia tillgång
till personer, förtrogna med kommunala vattenledningsverk. Nämn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
79
ela förening har tillagt att, när det gällde grundvattenmål, i vilka stad
vore part eller intressent, borde med förhållandena i städer initierade personer
tillkallas såsom vattenrättsnämndemän. I övrigt har vattenrättsdomaren
vid Söderbygdens vattendomstol framhållit, att efter hand borde vattenrättsingenjörerna
skaffa sig en mera ingående kunskap på nu ifrågavarande
område och att det härvid syntes ligga närmast till hands att de ingenjörer,
vilka vore sakkunniga särskilt i frågor om torrläggning av mark,
finge söka att närmare sätta sig in i grundvattenfrågor. Det borde emellertid
erinras, att åtminstone i fråga om de sydliga vattendomstolarna vore de anställda
vattenrättsingenjörernas arbetsbörda mycket stor och att det förty
under alla förhållanden kunde ifrågasättas, huruvida icke åtgärder i en
eller annan form snart nog erfordrades för beredande av lättnad i deras
arbetsbörda. Svenska teknologföreningen har understrukit vikten av att
vattenrättsingenjörerna snarast borde söka förvärva erforderlig kunskap örn
grundvattenförhållanden.
Redan i det föregående har jag anslutit mig till de sakkunnigas förslag,Departementsatt
viktigare mål rörande tillgodogörande av grundvatten skola handläggas cJiefenav
vattendomstolarna. Dessa domstolar torde ock efter hand komma att förvärva
en ingående erfarenhet i hithörande frågor. Det torde likväl bliva
nödvändigt att särskilda sakkunniga i viss utsträckning anlitas. Att fördenskull
på sätt i ett yttrande föreslagits ändra 2 § i förevarande kap. torde
dock icke vara påkallat. Icke heller lärer det vara erforderligt att uppställa
några särskilda krav å de vattenrättsnämndemän som i grundvattenmål skola
tjänstgöra vid vattendomstolen.
Jag övergår härefter till behandling av de särskilda paragrafer i 11 kap.,
som beröras av de sakkunnigas förslag.
17 och 21 §§.
I 17 § ha till ansökningsmål hänförts frågor örn prövning jämlikt 2 kap.
47 §, huruvida och under vilka villkor vattentäkt må anläggas eller nyttjas;
jämlikt 2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig vattentäkt; jämlikt 2 kap.
56 § första stycket örn meddelande av bestämmelser angående den omfattning,
i vilken grundvatten må tillgodogöras vid annan tillhörig vattentäkt;
jämlikt 2 kap. 59 § andra stycket, på vad sätt och under vilka villkor vattentäkt
må tagas ur bruk; och jämlikt 9 kap. 46 § örn överflyttning från en
fastighet till en annan av rätt till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning
för förlust av grundvatten.
Till stämningsmål lia hänförts mål angående talan örn borttagande eller
ändrande av annan tillhörig vattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss
fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, eller om förbud
mot tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt, såframt talan
grundas därå att vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av
laga beskaffenhet eller att grundvatten vid vattentäkten tillgodogöres till
större myckenhet än lagligen är tillåten; örn ersättning för skada eller in
-
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
trång av sådan vattentäkt, som nyss sagts; om ansvar för det sådan vattentäkt
anlagts eller ändrats eller nyttjats i strid mot stadgande i vattenlagen
eller mot föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats; jämlikt 2 kap.
51 § om ändrande av vattentäkt, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd,
eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande av grundvatten vid sådan
vattentäkt; och jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket örn meddelande av
föreskrifter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt
eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter; talan, som utan
samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 § om rätt till intrång
å annans fastighet i vissa avseenden; talan utan samband med ansökningsmål
om tillämpning av stadgandena i 2 kap. 49 och 52 §§; samt talan jämlikt
9 kap. 46 § om ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten,
som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten, eller
om befrielse från skyldighet att tillhandahålla vatten eller örn rätt att åter
komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten.
Vad slutligen angår 21 § har beträffande detta lagrum i de sakkunnigas förslag
endast vidtagits en redaktionell följdändring.
Departements. Det torde böra anmärkas, att av mig förut förordad ändring av de sakkunchefen.
njgas förslag beträffande 6 mom. i 9 kap. 46 § föranleder en mindre följdändring
av förslaget i vad det rör 17 § i förevarande kapitel. I övrigt har jag
ej funnit anledning till erinran mot nu ifrågavarande paragrafer i förslaget.
26, 27 och 30 §§.
I fråga om 26 §, vari stadgas hur ansökan i vattenmål skall ske, har i de
sakkunnigas förslag vidtagits sådan ändring, att paragrafen kommer att omfatta
jämväl de nya ansökningsmålen rörande grundvatten.
Enligt 1 mom. första stycket av 27 § skall ansökan om prövning, huruvida
och under vilka villkor byggande i vatten må ske, vara åtföljd av de ritningar
jämte beskrivning och andra handlingar samt innehålla de upplysningar,
vilka erfordras för bedömande av det tillämnade företagets beskaffenhet, omfattning
och verkningar. Är fråga om utförande av byggnad för vattens tillgodogörande,
skall uppgift bland annat lämnas å det område, med vilket
enligt sökandens åsikt rätten till vattnets tillgodogörande lämpligen bör vara
för framtiden förenad.
Beträffande andra stycket av nämnda 1 mom. ha de sakkunniga föreslagit
sådan ändring att vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar skall lända
till efterrättelse även ifråga örn ansökningsmål rörande tillgodogörande av
grundvatten. Härav följer bland annat, att sökanden i sådant mål skall låta
verkställa vissa undersökningar av grundvattenförhållandena inom området
i fråga.
De sakkunniga ha anfört, att det torde bliva nödvändigt att icke ställa alltför
stora krav å den utredning, som av sökanden i mål om grundvatten stall
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kunni. Maj.ts proposition nr 9.
81
förebringas. I åtskilliga fall kunde enligt uttalande av de sakkunniga utan
någon mera ingående utredning med tämligen stor visshet förutsägas, att den
vattentäkt, varom vore fråga, icke komme att åsamka annan intrång av någon
större betydelse. I sådan händelse kunde det icke skäligen krävas, att för utrönande
av de mindre olägenheter, vattentäkten kunde tänkas medföra, några
mera omfattande förundersökningar vidtoges. Den som eventuellt tede intrång,
vilket icke av vattendomstolen beräknats, syntes vara tillgodosedd genom
den rätt att anmäla anspråk på ersättning för oförutsedda skador, som
förslaget medgåve. Emellertid framhålla de sakkunniga, att ingående undersökningar
av grundvattenförhållandena ofta vore behövliga redan av det skäl
att den, som ville anlägga vattentäkt å en plats, måste i eget intresse bilda sig
en uppfattning av frågan, huruvida platsen överhuvud vöre lämpad för ändamålet.
De sakkunniga lia för övrigt anmärkt, att i mål om rätt att tillgodogöra
grundvatten syntes det ofta kunna vara lämpligt att vattenrättsdomaren,
därest ansökningshandlingarna icke vore fullständiga, läte en av honom
utsedd sakkunnig person utföra nödvändiga kompletterande undersökningar.
Vad härefter angår 2—4 mom. av förevarande paragraf ha de sakkunniga
i anslutning till vad örn motsvarande mål rörande byggande i vatten är stadgat
infört föreskrifter om den utredning, som skall förebringas i mål örn
prövning på vad sätt och under vilka villkor vattentäkt må tagas ur bruk,
samt örn överflyttning från en fastighet till annan av rätt till vatten, vilket
skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten. I övrigt ha endast
redaktionella följdändringar vidtagits.
I 30 § ha de sakkunniga, förutom en mindre följdändring, infört stadgande
att, när fråga är om ändring av befintlig vattentäkt eller om tillgodogörande
av grundvatten i större omfattning än förut, må, därest vattentäkten ej tidigare
varit föremål för vattendomstolens prövning, ansökningen ej upptagas
med mindre vattentäktens ägare jämväl påkallar prövning rörande lagligheten
av vattentäkten.
Beträffande 27 § i förslaget har svenska konsulterande ingenjörers förening
anmärkt, att den funne angeläget, att den komplettering av blivande utredningar
i grundvattenmål, som kunde erfordras, i regel och i varje fall då kompletteringsarbetet
vore mera omfattande finge utföras av parterna själva
efter av domstolen lämnade anvisningar. Även svenska teknologföreningen
har betonat att sökanden borde beredas tillfälle att efter erforderliga anvisningar
själv komplettera utredningen i ett mål.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett att det borde övervägas, huruvida
möjlighet funnes att uppnå en sådan ordning att en dyrbar undersökningsapparat
icke behövde igångsättas i de fall där det ekonomiska intresset, på
grund varav undersökning påkallades, från början kunde antagas vara av
jämförelsevis ringa storleksordning.
Vad först beträffar frågan, vem som lämpligen bör utföra erforderliga Departemeniskompletteringar
av utredningar i grundvattenmål, synes uppenbart, att, därest chelen
lUhanr)
till riksdagens protokoll 19.''I9. 1 sami. Nr 9.
6
opaginerad Kontrollera mot PDF
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
sökanden i ett mål begär att själv få utföra kompletteringsarbetet, vattendomstolen
bör tillmötesgå en sådan önskan, där det finnes lämpligen kunna
ske.
Med avseende å frågan om undersökningarnas omfattning i olika fall har
jag förut framhållit, att mer eller mindre ingående undersökningar av grundvattenförhållandena
redan för närvarande i anläggarens eget intresse måste utföras
före anläggandet av varje större vattentäkt. Därvid har även påpekats,
att anspråken på undersökningar i övrigt måste anpassas efter omständigheterna
i det särskilda fallet. I detta sammanhang bör tillika erinras, att jag
vid behandling av 47 § i 2 kap. i förhållande till de sakkunnigas förslag förordat
en väsentlig inskränkning i skyldigheten att före vidtagandet av åtgärd
för tillgodogörande av grundvatten inhämta vattendomstolens medgivande.
I 30 § ha de sakkunniga såsom nämnts intagit ett stadgande, enligt vilket,
när fråga vore om ändring av befintlig vattentäkt eller om tillgodogörande av
grundvatten i större omfattning än förut, ansökningen, därest vattentäkten ej
tidigare varit föremål för vattendomstolens prövning, ej skulle upptagas med
mindre vattentäktens ägare jämväl påkallade prövning rörande lagligheten
av vattentäkten. Det synes dock icke erforderligt att meddela något sådant
stadgande, som de sakkunniga i förevarande avseende föreslagit. Bestämmelsen
i fråga torde sålunda böra utgå.
32—37 §§.
I 32 § meddelas bestämmelser om kungörelse i ansökningsmål. Paragrafen
har i förslaget ändrats så, att vad enligt paragrafen i allmänhet om kungörelse
i ansökningsmål är stadgat skall avse jämväl ansökningsmål rörande
grundvatten.
Beträffande 33 § första stycket, som handlar örn kungörelses avsändande
för uppläsning i kyrka m. m., har vidtagits enahanda ändring som i 32 §.
I fråga örn andra stycket av 33 § ha de sakkunniga föreslagit sådan ändring
att vad där är stadgat örn särskilda underrättelser till sakägare skall gälla
även i ansökningsmål rörande tillgodogörande av grundvatten.
I övrigt ha 32 och 33 §§ i förslaget undergått vissa redaktionella följdändringar.
I 34 § ha de sakkunniga såsom andra stycke infört ett stadgande att, där
fråga är om ansökan om tillstånd att anlägga eller nyttja vattentäkt, skall
vattenrättsdomaren underrätta kommun, inom vars område tillgången å
grundvatten kan påverkas.
I fråga om 35 § har endast vidtagits en redaktionell följdändring, och i
36 § har allenast vidtagits sådan ändring, att underrättelse till lantbruksstyrelsen
ej skall behöva ske i mål rörande vattentäkt.
Vidkommande 37 § ha de sakkunniga föreslagit, att däri införes stadgande,
enligt vilket sökande, där fråga är om vattentäkt som kan medföra minskad
vattentillgång vid annan tillhörig vattentäkt, skall föreläggas att giva ägaren
av den senare vattentäkten del av kungörelsen i målet. Detsamma skall gälla,
där fråga är om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i
Kungl. Majlis proposition nr 9.
83
vilken vatten må tillgodogöras vid annans vattentäkt. Vidare skall vattenrättsdomaren,
där fråga är om överflyttning av rätt till vatten från en fastighet
till annan, förelägga sökanden att låta kungörelsen i målet delgivas
ägaren av den vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles.
I övrigt har paragrafen i förslaget endast underkastats vissa redaktionella
följdändringar.
Beträffande förevarande paragrafer torde allenast i fråga örn 37 § böra Departementsvidtagas
en mindre ändring av de sakkunnigas förslag i syfte att inskränka chetenantalet
fall då sökande i grundvattenmål skall vara skyldig att delgiva sakägare
kungörelsen i målet.
46, 50, 60 och 62—64 §§.
I 46 § ha de sakkunniga såsom andra stycke infört föreskrift att, där till
skydd mot förorening av vatten tarvas att besvär eller last lägges å annan
tillhörig fastighet, äger vattenrättsdomaren, där sökanden det begär och ärendet
finnes brådskande, meddela bestämmelser därom att gälla intill dess vattendomstolens
utslag meddelas eller annorlunda varder förordnat. I övrigt
har beträffande paragrafen endast vidtagits vissa redaktionella följdändringar.
Vad härefter angår 50 § meddelas däri för närvarande bland annat föreskrift,
i vilka fall syn skall hållas av vattendomstolen. Enligt förslaget skola
i detta hänseende i fråga om vattentäkt tillämpas samma bestämmelser som
beträffande byggnad för vattens tillgodogörande.
Uti 60 § ha de sakkunniga intagit stadgande, att vattendomstolen i mål örn
vattentäkt skall utan att yrkande därom göres ingå i prövning, huruvida och v
i vad mån förbehåll, varom i 2 kap. 49 § första stycket sägs, erfordras. I
sistnämnda lagrum behandlas, såsom förut nämnts, fråga om förbehåll till
förmån för framtida kommunalt eller annat allmänt behov.
Beträffande 62 § ha de sakkunniga föreslagit, att i 3 mom. upptages ett
stadgande att i mål rörande vattentäkt skall, såframt medgivande att vid
vattentäkten tillgodogöra grundvatten lämnas, utslaget tillika, där så kan
anses erforderligt, angiva fastighet med vilken rätten till tillgodogörande skall
för framtiden vara förenad. Vidare skulle stadgas, att vattenrättsdomaren bör,
när omständigheterna därtill föranleda, i mål, som nu nämnts, tillse att såvitt
möjligt en för nämnda ändamål lämpad fastighet varder under målets handläggning
bildad. Ifrågavarande fastighet har i förslaget benämnts vattentäktsfastighet.
I fråga örn 63 § har i förslaget vidlagits den ändringen, alt vattendomstolen
ålagts att i sammanhang med beslut, varigenom anläggande av vattentäkt
medgives, bestämma viss tid, inom vilken arbetet skall vara fullbordat.
Denna tid må enligt förslaget i regel ej överstiga tio år.
I 64 § stadgas för närvarande bland annat att, örn vattendomstolen meddelar
bestämmelse örn vattenmärke, som ej finnes utsatt, skall den ock föreskriva
när och av vem vattenmärket skall på sökandens bekostnad utsättas.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Departements•
chefen.
Enligt förslaget skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning i fråga om
observationsrör, som enligt vattendomstolens beslut skall utsättas för iakttagelser
rörande grundvattenstånd.
I fråga örn 46 § i förslaget har svenska kommunaltekniska föreningen gjort
gällande att, därest förslaget genomfördes, komme anläggandet av vattentäkt
att kräva betydligt längre tid än för närvarande. Det borde därför finnas
möjlighet att provisoriskt ordna en ny vattentäkt. Även svenska teknologföreningen
har ansett behov föreligga av att kunna erhålla provisoriskt
tillstånd att tillgodogöra grundvatten.
Sveriges industriförbund har anmärkt, att provisoriska bestämmelser till
skydd mot förorening icke borde meddelas utan att vederbörande fastighets
ägare och i förekommande fall även den, som nyttjade fastigheten i fråga,
bereus tillfälle att yttra sig. Förbundet har även framställt invändning mot
föreskriften, att provisoriska bestämmelser omedelbart skulle lända till efterrättelse.
Med anledning av de erinringar, som svenska kommunaltekniska föreningen
och svenska teknologföreningen i förevarande samband anfört, torde
första stycket i 46 § böra ändras så, att vattenrättsdomaren skall äga att,
såframt sökande därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva
vidtagande av erforderliga provisoriska åtgärder för tillgodogörande av
grundvatten.
Enligt andra stycket av 46 § i de sakkunnigas förslag skulle vattenrättsdomaren
äga att meddela provisoriska bestämmelser till skydd mot förorening
av vatten. Detta stadgande i förslaget sammanhängde med de av de sakkunniga
i 2 kap. 14 och 45 §§ föreslagna stadgandena angående servitut till
skydd mot förorening av ytvatten och grundvatten. Såsom förut nämnts har
de sakkunnigas förslag till ändring av 2 kap. 14 §, som rörde frågan örn skydd
mot förorening av ytvatten, icke ansetts böra upptagas till behandling i förevarande
sammanhang. Till följd härav bör vattenrättsdomarens befogenhet
enligt nu ifrågavarande stadgande inskränkas till meddelande av provisoriska
bestämmelser till skydd mot förorening av grundvatten.
Vad härefter angår förfarandet, när fråga uppkommer om meddelande av
sådana provisoriska bestämmelser, som nu nämnts, torde de erinringar, som
framställts av Sveriges industriförbund, icke böra föranleda någon ändring
av de sakkunnigas förslag.
67, 68, 75, 83, 88, 92 och 109 §§.
Enligt 67 § i dess nuvarande lydelse äger vattendomstolen, när skäl därtill
äro, förordna, att dess beslut må verkställas utan hinder därav att det
icke äger laga kraft. En viss inskränkning är dock stadgad. Sålunda må
förordnande som nyss nämnts meddelas endast såframt, innan medgivet arbete
påbörjas eller, där fråga är om ändrade bestämmelser angående hushållning
med vatten, dessa tillämpas, hos länsstyrelsen ställes pant eller borgen
för den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller an
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
85
läggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så
ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om vattendomstolens
beslut eljest ändras. Stadgandet har i de sakkunnigas förslag kompletterats
så, att ej heller ändrade bestämmelser angående nyttjande av vattentäkt må
tillämpas förrän säkerhet ställts.
I 68 § meddelas bestämmelser örn formen för och behandlingen av anspråk
på ersättning för oförutsedda skador. 1 första stycket av paragrafen nämnas
för närvarande dels anspråk, som omförmälas i 2 kap. 24 §, dels ock motsvarande
anspråk vid företag enligt 3, 5, 7 eller 8 kap. De sakkunniga ha
föreslagit, att paragrafen utvidgas till att omfatta jämväl sådana ersättningsanspråk,
som avses i 2 kap. 51 § i förslaget.
Enligt andra stycket av paragrafen gäller nu att vattendomstolen efter utgången
av den tid, inom vilken ersättningsanspråk med anledning av oförutsedd
skada må anmälas, skall för prövning av anspråk, som inom behörig
tid anmälts, sammanträda till syn på stället. Delta stadgande har enligt vad
de sakkunniga upplyst ansetts innebära hinder för vattendomstolen att redan
före utgången av nämnda tid pröva anspråk på ersättning för oförutsedd
skada, vilket emellertid befunnits förenat med olägenheter. Härtill bomme,
att särskilt med hänsyn till mål om tillgodogörande av grundvatten en modifikation
av stadgandet vore påkallad. De sakkunniga lia därför föreslagit, att
vattendomstolen skall äga att, när skäl därtill äro, pröva anspråk på ersättning
för oförutsedd skada redan före utgången av förenämnda tid.
I andra stycket av förevarande paragraf stadgas för närvarande även att,
om flera ersättningsanspråk äro anmälda, de såvitt möjligt skola prövas i
ett sammanhang. Detta stadgande har med hänsyn till vad ovan föreslagits
ansetts böra utgå. Det läge emellertid enligt de sakkunnigas mening i sakens
natur, att anmälda anspråk utan särskilt stadgande komme att av vattendomstolen
upptagas till behandling i ett sammanhang i den mån det lämpligen
kunde ske. Förevarande stycke av paragrafen innehåller vidare för
närvarande, att om tid och ställe för vattendomstolens sammanträde skall
sist å fjortonde dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommenderat
brev så ock kungörelse införas i en eller flera av ortens tidningar. De
sakkunniga ha ansett lämpligt att detta stadgande ändras så, att kungörelse
icke behöver utfärdas annat än när det kan anses erforderligt.
I 75 § givas regler örn sättet för anhängiggörandet av stämningsmål. Paragrafen
har i de sakkunnigas förslag ändrats så, att den kommer att omfatta
även de vattenmål rörande grundvatten, som i förslaget hänförts till stämningsmål.
Första stycket i 83 § handlar örn sammanslagning av stämningsmål och
ansökan, som göres till bemötande av stämningsmålet. Enligt förslaget skall
sådan sammanslagning få ske även i mål örn grundvatten. I andra stycket
av förevarande paragraf stadgas för närvarande att, därest vattendomstol
eller allmän domstol eller överexekutor förordnat örn borttagande eller ändrande
av byggnad eller annan anläggning i vatten samt därefter göres ansökan
örn bibehållande därav, äger vattenrättsdomaren, örn skäl därtill äro
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Departementschefen.
Departements
chefen.
och sökanden ställer pant eller borgen för kostnad och skada, förordna att
utslaget ej må verkställas, innan ansökningsmåiet blivit slutligen avgjort
eller ock vattendomstolen annorlunda förordnar. I de sakkunnigas förslag
har vattentäkt jämställts med byggnad eller annan anläggning i vatten.
I 88 och 92 §§ ha enligt de sakkunnigas förslag allenast vidtagits redaktionella
följdändringar.
I 109 § meddelas bestämmelser örn klagan över vattenrättsdomarens beslut.
Förut berörd ändring i de sakkunnigas förslag av 46 § i kapitlet har
krävt en däremot svarande jämkning av nu förevarande paragraf, så att den
skall gälla även vattenrättsdomares beslut om provisoriska bestämmelser till
skydd mot vattenförorening.
Med avseende å förevarande paragrafer synes icke något vara att erinra.
12 kap. vattenlagen.
Förevarande kap. handlar ''Örn vattenbok’. De sakkunniga ha ansett, att
viktigare beslut rörande vattentäkt skola liksom för närvarande gäller beträffande
byggande i vatten m. m. införas i vattenboken. Denna föres nu enligt
1 § i förevarande kap. i tre avdelningar. De sakkunniga ha föreslagit, att med
ändring av nämnda paragraf vattenboken skall innehålla jämväl en fjärde
avdelning för inskrivning av faktiska och rättsliga förhållanden rörande vattentäkter,
som varit föremål för vattendomstolens prövning.
Vidkommande förevarande kap. i övrigt föreslå de sakkunniga, att nuvarande
13 §, nied viss jämkning, som föranledes av förslag till ändring av 13
kap. 1 §, skall insättas såsom 15 §. 14 § i kapitlets nuvarande lydelse motsvaras
i förslaget av 13 §.
Under 14 § har av de sakkunniga upptagits föreskrift, när beslut rörande
vattentäkt skall inskrivas i vattenboken. Härutinnan har föreslagits,
att vattenrättsdomaren skall utan särskild ansökan inskriva av vattendomstolen
meddelat beslut rörande anläggande av vattentäkt eller tillgodogörande
av grundvatten vid vattentäkt, sedan beslutet vunnit laga kraft. Inskrivningen
skulle avse de huvudsakliga förhållanden, som vore av vikt för
kännedomen om vattentäkten samt om de rättigheter och skyldigheter för
framtiden, som vore förenade med densamma. Vad nu sagts skulle även
gälla beslut, som innefattade prövning av befintlig vattentäkts laglighet, samt
beslut, varigenom ändring gjordes i förhållande, som förut inskrivits.
Den nuvarande 15 § i kapitlet motsvaras av 16 § i förslaget. De sakkunniga
lia anmärkt att nya bestämmelser angående vattenbokens inrättande och
förande givetvis måste meddelas men att det ej funnits erforderligt att i betänkandet
framlägga förslag därom.
Det synes vara lämpligt, att vattendomstolens beslut rörande anläggande av
vattentäkt eller tillgodogörande av grundvatten vid vattentäkt inskrivas i vattenboken.
Inskrivningen synes dock kunna göras mindre omfattande än de
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
87
sakkunniga torde ha avsett. Fördenskull synes de sakkunnigas förslag i vad
det rör 1 och 14 §§ böra jämkas något. I övrigt har jag ej funnit något att
erinra beträffande de föreslagna ändringarna i förevarande kapitel.
13 kap. vattenlagen.
Nu förevarande kap. av vattenlagen har rubriken ''Örn besiktning och handräckning
så ock om ansvar för överträdelse av denna lag’. De sakkunniga
lia föreslagit vissa mindre ändringar i kapitlet i syfte att i de avseenden,
som där avhandlas, i huvudsak jämställa vattentäkt med byggnad i vatten.
1, 3, 4, 5 och 8 §§.
Enligt 1 § i dess nuvarande lydelse äger vattendomstolen, när skäl därtill
äro, i sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller utförande
av annat företag enligt vattenlagen medgives, föreskriva att, sedan arbetet
fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid gått till ända, besiktning
å arbetet skall verkställas av sakkunnig person. Innehåller beslutet,
att vattenmärke jämlikt 11 kap. 64 § skall utsättas, skall samtidigt meddelas
föreskrift om besiktning av märket. I de sakkunnigas förslag ha vattentäkt
och observationsrör uti ifrågavarande hänseende jämställts med byggnad
i vatten och vattenmärke. Beträffande vattenmätare ha de sakkunniga
anmärkt, att sådan torde böra anses som tillbehör till själva vattentäkten,
varför särskild bestämmelse om besiktning därav ej ansetts erforderlig.
I 3 § medges för närvarande möjlighet att erhålla besiktning å annan tillhörig
byggnad i vatten. Den, vars rätt är beroende av sådan byggnad, kan
göra ansökan hos vattenrättsdomaren om förordnande av sakkunnig person
att hålla dylik besiktning. Vidare meddelas bestämmelser om kostnaden
därför. Enligt de sakkunnigas förslag skall vad nu sagts om besiktning
av byggnad i vatten även gälla vattentäkt. — Paragrafen innehåller även
stadgande, att vad förut sagts om besiktning å byggnad i vatten skall äga
motsvarande tillämpning beträffande vattenmärke eller särskilt anbragt fixpunkt.
Denna bestämmelse har med erforderlig jämkning ansetts böra omfatta
jämväl observationsrör.
Om byggnad i vatten tillkommit efter prövning i laga ordning, må ägaren
enligt 4 § i dess nuvarande lydelse hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning
genom sakkunnig person till bevisning därom, att byggnaden utförts i
överensstämmelse med de därför givna föreskrifter eller att de avvikelser
därifrån, som må ha skett, icke äro av beskaffenhet att kränka allmän eller
enskild rätt. Ägare av byggnad i vatten må även eljest på sätt nu nämnts
begära besiktning för erhållande av intyg angående en byggnads beskaffenhet
eller örn lagligheten av vattenmärke eller särskilt anbragt fixpunkt, som
avses i 3 g. Nu angivna bestämmelser skola enligt förslaget även gälla vattentäkt
och observationsrör.
Beträffande 5 § har endast vidtagits en redaktionell följdändring.
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
Departements
chefen.
I 8 § meddelas stadgande!! om handräckning. Bygger någon i vatten utan
föregående prövning i laga ordning, varigenom medgivande till arbetet
erhållits, och finnas förhållandena uppenbarligen vara sådana, att dylik
prövning enligt vattenlagen skolat föregå, äger sålunda överexekutor enligt
första stycket av paragrafen förbjuda arbetets fortsättande, intill dess sådan
prövning ägt rum, så ock, när skäl därtill äro, förordna om handräckning
till rättelse i vad olagligen skett. Stadgandet skall enligt förslaget omfatta
jämväl olovligt anläggande av vattentäkt. — I andra stycket av paragrafen
föreskrives nu att, där byggande i vatten eller annat i vattenlagen avsett arbete,
vartill i laga ordning medgivande erhållits, verkställes i strid mot givna
föreskrifter, må ock förbud och förordnande, som förut nämnts, meddelas,
såframt det ej är uppenbart att genom de avvikelser, som skett, varken allmän
eller enskild rätt kränkes. Beträffande denna föreskrift ha de sakkunniga
anmärkt, att den syntes utan ändring bliva tillämplig jämväl å vattentäkt.
Härefter har i förslaget införts en bestämmelse, att vad i första och
andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där någon
utan föregående prövning vid vattentäkt tillgodogör grundvatten till myckenhet,
som han icke utan medgivande i laga ordning är berättigad att tillgodogöra,
eller någon nyttjar vattentäkt, vartill medgivande inhämtats, i strid
mot därvid givna föreskrifter.
Mot de föreslagna ändringarna av förevarande paragrafer har jag ej funnit
anledning till erinran.
H—14 §§.
Nu ifrågavarande paragrafer innehålla åtskilliga straffbestämmelser. Vad
först angår 11 § ha de sakkunniga föreslagit, att stadgande örn straff däri
införes för den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 47 § första eller andra
stycket anlägger eller nyttjar vattentäkt utan därtill av vattendomstolen lämnat
medgivande. Härvid har framhållits, att för straffbarhet enligt lagrummet
förutsättes, att vederbörande insett eller skäligen bort inse, att medgivande
varit erforderligt. — Beträffande 12 § ha de sakkunniga föreslagit, att
paragrafen ändras så, att straff kommer att drabba den, som efter erhållet
medgivande till anläggande av vattentäkt från beslutet rörande arbetets verkställande
gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild
rätt. — I 13 § har av de sakkunniga ansetts böra införas straff även för den,
som bryter mot de rörande ''tillgodogörande’ av vatten i vattenlagen stadgade
föreskrifter eller av domstol eller annan myndighet meddelade bestämmelser.
Härigenom drabbas bland annat ägare av vattentäkt, som enligt
vattendomstolens beslut är skyldig att använda vattenmätare, av straff, därest
han underlåter detta eller vidtager någon åtgärd, som medför att vattenmätaren
blir missvisande. —- Vad slutligen angår 14 § har denna paragraf i de
sakkunnigas förslag ändrats så, att den kommer att gälla jämväl borttagande
eller fördärvande av observationsrör.
Straffet är enligt förslaget i samtliga ifrågavarande paragrafer dagsböter
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
89
eller fängelse i högst sex månader. Bötesstraffet var förut angivet till böter
från och med 5 till och med 5,000 kronor. Att böterna i förslaget angivits
till dagsböter innebär icke någon saklig ändring (jfr särskilda böteslagen den
24 september 1931).
Svenska teknolog!öreningen har uttalat, att med hänsyn till de svårigheter,
som mötte vid bedömande av grundvattenförhållanden och därmed förbundna
åtgärder, syntes straffbestämmelserna icke böra göras alltför stränga.
Föreningen ansåge, att beträffande 12 och 13 §§ borde tagas under övervägande
sådan ändring, att för straffbarhet komme att krävas, att den felande
bort inse att han genom sitt handlande kränkte allmän eller enskild rätt
samt att tillika materiell skada uppstått.
Beträffande 11 § i förevarande kapitel må anmärkas, att av mig föreslå- Departementgen
ändring av första stycket i 11 kap. 46 §, varigenom vattenrättsdoma- dtefen.
ren tillerkänts befogenhet att medgiva vidtagandet av provisoriska åtgärder
för tillgodogörande av grundvatten, torde föranleda en mindre följdändring
av de sakkunnigas förslag i vad det rör 11 § i förevarande kapitel.
Vad härefter angår 12 och 13 §§ i förslaget har såsom nämnts svenska
teknologföreningen ansett det böra tagas under övervägande, huruvida icke
förutsättningarna för straffbarhet enligt paragraferna borde på visst sätt
jämkas.
Enligt den av de sakkunniga föreslagna ändringen av 12 § skulle denna
paragraf komma att innehålla straff för den som efter erhållet medgivande
till anläggande av vattentäkt från beslutet rörande arbetets verkställande
gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. Denna
ändring synes befogad och det torde icke föreligga anledning att jämka ifrågavarande
straffbestämmelse på sätt teknologföreningen hemställt.
Med avseende å 13 § ha de sakkunniga föreslagit sådan ändring av den i
detta lagrum intagna straffbestämmelsen, att straff skulle komma att drabba
den som bryter mot de rörande ''tillgodogörande av vatten’ i vattenlagen stadgade
föreskrifter eller av domstol eller av annan myndighet meddelade bestämmelser.
Mot den sålunda föreslagna ändringen av 13 § synes kunna
anmärkas, att straffbestämmelsen i paragrafen därigenom komme att bliva
alltför vittomfattande. De sakkunniga torde med ifrågavarande utvidgning
av paragrafens tillämplighetsområde ha åsyftat sådana fall som då någon
åsidosätter av vattendomstol beträffande viss vattentäkt meddelade föreskrifter
angående de villkor, under vilka grundvatten må tillgodogöras vid vattentäkten.
Stadgande örn straff för dylik försummelse torde emellertid lämpligen
böra upptagas såsom särskilt stycke i förevarande paragraf. I övrigt
torde endast böra vidtagas en av nu nämnda tillägg föranledd redaktionell
jämkning av den nuvarande straffbestämmelsen i paragrafen.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
14 kap. vattenlagen.
I detta kap., som har rubriken ''Slutbestämmelser’, ha de sakkunniga endast
företagit vissa mindre ändringar av bestämmelserna angående frågan,
när företag eller åtgärd enligt vattenlagen skall anses angå viss fastighet,
ävensom beträffande rätt att utföra undersökningsarbeten. Därjämte har
rätt att vinna tillträde till observationsrör eller vattenmätare ansetts böra
stadgas.
Enligt 4 § i dess nuvarande lydelse skall företag eller åtgärd anses angå
viss fastighet, när påstående göres örn förpliktande för fastighetens ägare att
deltaga i företaget, när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget
eller för anläggning i samband med detta, och när företaget kan menligt
inverka på mark eller vattenområde, som tillhör fastigheten eller någon
å fastigheten belägen byggnad eller annan fast anläggning eller på fastighetens
användningssätt. Enligt de sakkunnigas förslag skall företag anses angå
viss fastighet jämväl, där detsamma kan menligt inverka på tillgången å
grundvatten inom fastigheten.
Första stycket i 5 § tillerkänner för närvarande länsstyrelsen befogenhet
att — där någon för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse till
företag enligt vattenlagen behöver verkställa mätningar, avvägningar eller
andra undersökningsarbeten å fastighet, som äges eller innehaves av annan
— föreskriva, att erforderligt tillträde till fastigheten under viss tid skall
lämnas. Nu nämnda bestämmelse har av de sakkunniga ansetts kunna utan
ändring tillämpas å förberedelser för anläggande av vattentäkt och tillgodogörande
av grundvatten. De lia emellertid framhållit, att förberedelserna för
sådan åtgärd kunna kräva långvariga undersökningar, under vilka observationsrör
måste vara utestående orubbade. För att motverka att sådana observationsrör
bliva föremål för åverkan har ansetts lämpligt, att länsstyrelsen
må äga att stadga förbud vid vite att rubba eller skada dylikt rör. I
samband härmed har föreslagits, att länsstyrelsen skall äga att stadga vite
även för rubbande eller skadande av vattenmärke.
Enligt 6 § första stycket må den, vars rätt är beroende av hushållning med
vattnet vid annan tillhörig byggnad, ej förvägras tillträde till det ställe, där
vattenmärke är utsatt, eller att taga del av anteckningar, som det ålagts
byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande vattenstånd eller
vattnets avrinning. I analogi härmed har i de sakkunnigas förslag införts
ett nytt stadgande, att ej heller den, vars rätt är beroende av vattentäkts nyttjande,
må förvägras tillträde till ställe, där observationsrör är utsatt eller
vattenmätare finnes anbragt, eller att därstädes utföra erforderliga undersökningar
eller att taga del av anteckningar, som det ålagts vattentäktens
ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande grundvattenståndet eller tillgodogjorda
vattenmängder.
Enligt andra stycket i paragrafen i dess nuvarande lydelse äro allmän
åklagare och tjänsteman vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt berättigade
att vinna tillträde till vattenmärke och att taga del av gjorda an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
91
teckningar rörande vattnets avrinning. Detsamma skall enligt förslaget
gälla beträffande observationsrör och vattenmätare samt anteckningar om
grundvattenstånd och tillgodogjorda vattenmängder.
Beträffande 5 § i förevarande kap. har svenska teknolog!öreningen ansett,
att det borde angivas, i vad mån det vore tillåtet att utan domstols medgivande
verkställa provpumpning. Svenska konsulterande ingenjörers förening
bär uttalat, att erfarenheten syntes tala för att särskilda krav — genom
auktorisering eller på annat sätt —- borde ställas på ingenjörer, vilkas utredningar
skulle företes vid handläggning av grundvattenmål vid vattendomstolarna.
Av Sveriges geologiska undersökning har framhållits såsom
önskvärt, att föreskrift meddelades örn skyldighet för dem, som utförde undersökningar
rörande grundvatten, att i viss utsträckning insända meddelanden
örn utförda rörborrningar till ämbetsverket.
I fråga om 6 § har vattenrättsdomaren vid Norrbggdens vattendomstol uttalat
alt i paragrafen jämväl borde stadgas, att den, vars rätt vore beroende av
ytvattens bortledande, ej finge förvägras tillträde till plats för vattenmätare
eller registreringsapparat till sådan mätare. För närvarande vore erforderligt,
att vattendomstolen varje gång meddelade föreskrift i sådant hänseende. —
Svenska teknologföreningen har befarat, att stadgandet örn rätt att vinna tillträde
till ställe, där observationsrör eller vattenmätare funnes, kunde i vissa
fall leda till onödiga eller ovidkommande besök vid vattentäkter och vattenledningsverk,
vilket ur hygienisk och ordningssynpunkt vore mindre önskvärt.
Erforderliga föreskrifter, hur kontroll finge utövas, borde därför i stället
lämnas av vattendomstolen.
Beträffande först frågan, huruvida provpumpning, som erfordras för un-Departements.
dersökning av grundvattenförhållandena, må företagas utan vattendomstols CÄe/enmedgivande,
torde förslaget ej innebära hinder häremot. Vederbörande länsstyrelse
lärer ock med stöd av 5 § i förevarande kap. kunna medgiva tillstånd
att utföra sådan provpumpning å annans mark. Det torde dock kunna
visa sig erforderligt, att närmare bestämmelser örn utförandet av provpumpningar
meddelas. Behov av sådana bestämmelser kan för övrigt
tänkas uppkomma även beträffande andra undersökningsarbeten. Jämväl
det av Sveriges geologiska undersökning framförda förslaget örn införande
av skyldighet för den, som utför rörborrning, att insända meddelanden
därom till sagda ämbetsverk bör uppmärksammas. I 5 § torde fördenskull
böra införas ett stadgande, varigenom Konungen tillerkännes befogenhet
att meddela närmare bestämmelser angående utförandet av undersökningsarbeten,
som i lagrummet avses, och vad därmed äger samband.
De erinringar, som i yttrandena framställts med avseende å 6 §, synas ej
böra föranleda ändring av de sakkunnigas förslag.
Övergångsbestämmelser.
Beträffande frågan, i vad mån de nya bestämmelserna skola äga tillämpning
å vattentäkter, sorn tillkommit före bestämmelsernas ikraftträdande, lia
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
de sakkunniga framhållit, att goda skäl förefunnes att skilja mellan lagligheten
av själva vattentäkten, d. v. s. anläggningen med därtill hörande anordningar,
å ena, samt tillgodogörandet av vattnet, å andra sidan. Hade
själva vattentäkten anlagts i överensstämmelse med de regler, som gällde vid
tiden för dess tillkomst, borde dess ägare vara berättigad att, åtminstone
så länge några ändringsarbeten ej erfordrades, bibehålla densamma även
örn den ej skulle tillåtits enligt den nya lagen. Förslaget vore också så utformat,
att de bestämmelser, som gällde sättet för vattentäkts anläggande,
icke bleve tillämpliga å äldre vattentäkter. I fråga om tillgodogörandet av
vattnet vore läget ett annat. Tillgodogörandet utgjorde en fortlöpande verksamhet,
som så länge verksamheten fortfore kunde öva inverkan å allmänna
och enskilda intressen, och den omständigheten, att verksamheten vid viss
tidpunkt kunde lia varit tillåten, syntes icke i och för sig motivera, att den
borde anses tillåten för framtiden. De sakkunniga hade fördenskull vid utarbetande
av erforderliga övergångsbestämmelser ansett sig principiellt böra
utgå från att tillgodogörandet av grundvatten vid äldre vattentäkt borde vara
underkastat de nya bestämmelserna. I vissa hänseenden hade emellertid särskilda
övergångsbestämmelser ansetts erforderliga.
Övergångsbestämmelserna inledas i förslaget av ett stadgande, enligt vilket
i fråga om vattentäkt, som tagits i bruk före nya lagens ikraftträdande och
ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning,
vid tillämpning av lagen skola iakttagas vissa under 1—4
mom. givna föreskrifter.
I första hand har under 1 mom. stadgats, att ägare av sådan äldre vattentäkt,
som icke är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till
husbehovsförbrukning — bortsett från i 3 mom. angivna fall — ej är skyldig
att påkalla vattendomstolens prövning rörande vattentäkten, så länge
grundvatten tillgodogöres i huvudsakligen samma omfattning som förut.
Även om vid äldre vattentäkt tillgodogöres mera vatten än 150 kubikmeter
om dygnet eller annan genom vattentäkten lider skada eller intrång, erfordras
sålunda enligt förslaget som regel ej, att vattentäktens ägare inhämtar
vattendomstolens tillstånd till att alltjämt nyttja vattentäkten.
I 2 mom. ha de sakkunniga meddelat vissa särskilda regler om det materiella
rättsförhållandet mellan ägare av äldre vattentäkt, som i 1 mom. avses,
och andra intressenter. Härvid har erinrats, att grannskapsrätten redan för
närvarande torde ge innehavare av vattentäkt visst skydd mot den, som vill
tillgodogöra grundvatten vid annan vattentäkt, åtminstone därest tillgodogörandet
innebure ett osedvanligt utnyttjande av fastigheten. Det vore enligt
de sakkunnigas mening tydligt, att innehavaren av en äldre vattentäkt,
som åsamkat annan olägenhet, icke hädanefter borde bliva bättre ställd än
förut. Å andra sidan hade de sakkunniga, även om principiellt hinder icke
mötte att behandla honom strängare än förut, ansett att liksom inom
fastighetsrätten i allmänhet varje onödig rubbning borde undvikas. De
sakkunniga hade därför inskränkt sig till att söka bereda husbehovsförbrukarna
uttryckligt skydd mot vattentäkter, som tjänade andra ända
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
93
mål, även om de senare tillkommit före nya lagens ikraftträdande. Fördenskull
ha de sakkunniga föreslagit att, örn nyttjandet av vattentäkt, som
i 1 moni. avses, medför, att grundvatten, som erfordras för en fastighets
husbehov, icke kan å fastigheten tillgodogöras på brukligt sätt, skall dennas
ägare vara berättigad till ersättning därför efter vad med hänsyn till föreliggande
omständigheter prövas skäligt. De sakkunniga lia framhållit, att
denna rätt enligt förslaget tillkommer husbehovsförbrukaren, även om nämnda
inverkan börjat uppträda redan före nya lagens ikraftträdande, men att
förslaget icke innehåller något om rätt till ersättning för skada eller intrång,
som belöper å tid före lagens ikraftträdande. Undantag har stadgats för det
fall, att fastighetens ägare kan anses ha avstått från rätt att tala å nämnda
inverkan av vattentäkten. Rätt till ersättning föreligger enligt förslaget vidare,
där någon eljest genom nyttjandet av vattentäkt lider men, som han
ej enligt äldre lag varit pliktig att tåla.
En särskild procedur har av de sakkunniga föreslagits för det fall, att någon
anser sig lida men, som i 2 mom. sägs. Enligt 3 mom. äger den skadelidande
att hos vattenrättsdomaren göra anmälan i saken genom skriftlig
inlaga. Denna anmälan skall sedermera på sätt om stämning är stadgat
delgivas vattentäktens ägare, som har att inom tre månader göra ansökan
om prövning av vattentäktens laglighet, vid äventyr, att han eljest förlorar
rätt att mot den, som gjort anmälan, åberopa vad i 1 mom. är stadgat. Vattenrättsdomaren
skall å inlagan teckna erinran om sagda äventyr.
De sakkunniga ha ansett, att möjligheten att göra sådan anmälan, som
nu nämnts, icke bör stå öppen under alltför lång tid efter lagens ikraftträdande,
samt att skedd anmälan bör delgivas ägaren av den vattentäkt,
som är i fråga, inom skälig tid. Tre år från dagen för lagens ikraftträdande
har av de sakkunniga funnits vara en tillräcklig tidrymd.
Under 4 mom. har föreslagits, att ägare av vattentäkt, som tagits i bruk
före lagens ikraftträdande, skall, där han vill åberopa vad i 1 mom. är
stadgat, vara bevisningsskyldig i avseende å de förhållanden, som äro av
betydelse för bedömande av hans rätt.
Beträffande övergångsbestämmelserna i förslaget ha drätselkammaren i
Malmö och svenska kommunaltekniska föreningen anfört, att förslaget i
denna del syntes böra tolkas så, att om en husbehovsförbrukare tede skada,
förorsakad genom en större vattentäkt redan före lagens ikraftträdande, kunde
han, sedan lagen trätt i kraft, erhålla ersättning för bestående skada, t. ex.
genom ökade uppfordringskostnader. Hade han dessutom underlåtit att
skaffa sig en bättre brunn och i stället t. ex. transporterat vatten från annat
håll, kunde han tillika få bidrag till brunnsanläggning. Dessa bestämmelser
syntes vara av retroaktiv verkan och fördenskull icke rimliga.
I övrigt ha drätselkammaren och föreningen uttalat, att förslaget med hänsyn
till det stigande vattenbehovet i samhällen skulle framtvinga, att praktiskt
taget värjo kommunal vattentäkt omedelbart efter lagens ikraftträdande
underkastades vattendomstolens prövning. Fördenskull förordades en smidigare
övergångsform, vilket syntes kunna vinnas om prövning av vatten
-
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
Departements
chefen.
domstol även vid ökad vattenuppfordring icke behövde ske förrän i samband
med installerandet av nya uppfordringsanordningar, eller örn en särskild
övergångsperiod stadgades. Då ökningen av vattenförbrukningen inom samhällena
per år icke uppginge till mer än några procent, borde några års uppskov
med prövningen kunna medgivas utan större olägenhet.
Svenska stadsförbundet har uttalat, att redan existerande företag, som
tillgodosåge allmänna behov, borde anses vara lagligen tillkomna så länge
vatten ej tillgodogjordes i större utsträckning än förut. Därmed skulle de
möjligheter att trakassera de kommunala myndigheterna, som de av de sakkunniga
föreslagna övergångsbestämmelserna syntes medgiva, kunna undvikas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett att åt övergångsbestämmelserna
borde givas ett innehåll, som mera än som föreslagits toge
hänsyn till redan befintliga förhållanden. Enligt länsstyrelsens mening borde
frågan örn ersättning uti ifrågavarande fall alltid bedömas enligt äldre lag.
Såsom de sakkunniga funnit lärer det vara nödvändigt att beträffande be
fintliga vattentäkter vissa särskilda övergångsbestämmelser meddelas. Härvid
torde i främsta rummet böra beaktas frågan, i vad mån ägare av äldre vattentäkt,
som icke är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten
till husbehovsförbrukning, bör vara skyldig att utgiva ersättning för olägenhet,
som åsamkas annan.
De sakkunniga ha för sin del i förevarande avseende föreslagit ett stadgande,
enligt vilket — därest nyttjandet av sådan vattentäkt som nyss nämnts
medförde, att grundvatten, som erfordrades för viss fastighets förseende
därmed till husbehovsförbrukning, icke kunde å fastigheten tillgodogöras på
brukligt sätt — skälig ersättning skulle utgå, såframt fastighetens ägare ej
kunde anses ha avstått från rätt att tala å nämnda inverkan av vattentäkten.
Det synes dock förenat med betänkligheter att beträffande förhållanden,
som med visst fog kunna sägas vara redan bestående, meddela en sådan föreskrift
om ersättningsskyldighet som de sakkunniga i förevarande avseende
föreslagit. I anslutning till vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalat
torde sålunda frågor örn intrång, som åsamkas annan genom äldre vattentäkt,
böra bedömas enligt hittills gällande rätt. Vad nu sagts synes dock
böra gälla endast i den mån vattentäkten kan sägas alltjämt utnyttjas i huvudsakligen
samma omfattning som förut.
De sakkunniga lia såsom förut nämnts jämväl ansett, att ett särskilt processuellt
förfarande borde stadgas för det fall, att någon ville göra gällande
att han genom äldre vattentäkt lede intrång, varför han enligt förslaget skulle
vara berättigad till ersättning. Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit synes
dock, såsom svenska stadsförbundet befarat, möjligen kunna föranleda
missbruk. Det torde icke heller vara erforderligt, att stadgande om ett sådant
särskilt förfarande upptages. Däremot synes vara lämpligt, att för visst
fall meddelas föreskrift, i vilken ordning talan örn intrång genom äldre vattentäkt
skall prövas. I samband härmed lärer även böra uppmärksammas
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
95
frågan, i vad mån ägare av en äldre vattentäkt bör vara skyldig att i mål
rörande vattentäkten bidraga till utredning örn grundvattenförhållandena.
De av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna torde böra underkastas
erforderlig omarbetning i enlighet med vad nu anförts. Härvid
synes till en början i 1 mom. beträffande vattentäkt, som tagits i bruk före
den nya lagens ikraftträdande och ej är avsedd allenast för viss fastighets
förseende med vatten till husbehovsförbrukning, böra föreskrivas, att vad i
2 kap. 44 och 47 §§ är stadgat icke skall utgöra hinder för att utan vattendomstolens
prövning vid vattentäkten tillgodogöra grundvatten i huvudsakligen
samma omfattning som förut. Det nu föreslagna stadgandet torde bland
annat bereda samhällena möjlighet att — även om vattenbehovet successivt
ökas — under icke alltför obetydlig tid efter den nya lagens ikraftträdande
utan eljest stadgad prövning av vattendomstol tillgodose detsamma genom
uppfordring av grundvatten vid äldre vattentäkter. Att såsom drätselkammaren
i Malmö och svenska kommunaltekniska föreningen föreslagit tillika stadga,
att vattendomstols prövning icke skulle behöva påkallas förrän i samband
med installerandet av nya uppfordringsanordningar, eller ock meddela föreskrift
om en särskild övergångsperiod torde sålunda icke vara erforderligt.
I 2 mom. lärer på grund av vad förut anförts böra angivas, att fråga örn
intrång genom vattentäkt, som i 1 mom. avses, skall, i den mån grundvatten
icke tillgodogöres i större omfattning än i sistnämnda mom. sägs, prövas
enligt äldre lag.
Talan om intrång, som nu nämnts, kan tänkas uppkomma i samband med
ansökningsmål, där fråga är örn prövning av äldre vattentäkt. Det torde utan
särskilt stadgande vara tydligt, att sådan talan, i den mån den föranledes av
ansökningen, skall prövas av vattendomstolen i den för handläggning av ansökningsmålet
stadgade ordning. För det fall, att fråga om intrång genom
äldre vattentäkt uppkommer utan sådant samband med ansökningsmål, som
nu nämnts, torde däremot vara erforderligt, att föreskrift meddelas, i vilken
ordning talan därom skall prövas. I detta hänseende lärer vara lämpligt, att
sådan talan prövas av vattendomstol och att målet anhängiggöres i den för
stämningsmål i 11 kap. stadgade ordning. Stadgande härom torde böra upptagas
under 3 mom. Beträffande förfarandet i övrigt i mål, som nu sagts,
torde det icke rimligen kunna krävas, att käranden ensam förebringar utredning
angående den inverkan, som genom vattentäkten utövas å de naturliga
grundvattenförhållandena. Härvid må erinras, att för bedömandet av denna
inverkan kan vara erforderligt att utföra särskilda observationer, vid vilka
medverkan av vattentäktens ägare är nödvändig eller som lämpligen böra
ombesörjas av denne. Vattentäktens ägare kan för övrigt tidigare lia utfört
betydelsefulla undersökningar, vilkas resultat uppenbarligen även bör förebringas.
På grund av vad sålunda anförts synes vattendomstolen lämpligen
böra tillerkännas befogenhet att i mål, varom nu är fråga, förelägga
vattentäktens ägare vid vite att medverka till utredning örn grundvattenförhållandena.
Även föreskrift i sistnämnda hänseende torde böra upptagas i
nu ifrågavarande inom. av övergångsbestämmelserna.
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 9-
Såsom 4 mom. i övergångsbestämmelserna ha de sakkunniga upptagit stadgande
att, där ägare av vattentäkt, som tagits i bruk före lagens ikraftträdande,
ville åberopa vad de sakkunniga i 1 mom. föreslagit, han skulle vara bevisningsskyldig
i avseende å de förhållanden, som vore av betydelse för
bedömande av hans rätt. Någon sådan bestämmelse, som nu sagts, har
icke ansetts erforderlig.
n.
I skrivelse (nr 334) anhöll riksdagen år 1932, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa skyndsam utredning rörande frågan örn ett enklare förrättningsförfarande
beträffande statsunderstödda dikningsföretag av mindre omfattning.
Enligt bemyndigande den 15 juni 1934 har chefen för jordbruksdepartementet
tillkallat särskilda utredningsmän1 för att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande den med understöd av statsmedel bedrivna avdiknings-
och täckdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål.
Sedan riksdagen år 1934 i skrivelse (nr 101) till Kungl. Maj:t anhållit,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning örn lämpligheten av sådan
ändring i vattenlagen, att vägingenjör erhölle tillbörligt inflytande i ärenden
angående dikningsföretag, som berörde allmän väg, har jämväl denna fråga
överlämnats till utredningsmännen för övervägande vid fullgörande av deras
uppdrag. Utredningsmännen ha sedermera med skrivelse den 28 december
1936 avlämnat betänkande med förslag i ämnet (Statens offentl.
utredn. 1937: 8). I betänkandet har bland annat framlagts förslag till lag om
ändring i vissa delar av vattenlagen. Sedan yttranden över betänkandet inkommit
från myndigheter och sammanslutningar samt ärendet i sistnämnda
del av chefen för jordbruksdepartementet överlämnats till justitiedepartementet,
får jag anhålla att i förevarande sammanhang få till behandling
upptaga jämväl nu nämnda förslag till lag örn ändring av vattenlagen.
Gällande rätt.
I 7 kap. vattenlagen meddelas bestämmelser örn torrläggning av mark
genom dikning, vattenavledning eller ^vallning. Åtgärd, som nu sagts, må
under i kapitlet angivna förutsättningar vidtagas ändå att annan lider skada
eller intrång, varjämte i kapitlet vissa tvångssamfälligheter äro föreskrivna.
Fråga om tillämpning av kapitlets bestämmelser prövas liksom frågor om
vissa företag enligt 3, 6 och 8 kap. vid syneförrättning enligt 10 kap. vatten
1
Utredningsmännen voro landshövdingen A. B. Gärde, ordf., ledamoten av riksdagens andra
kammare lantbrukaren O. L. Carlström i Sävsjö, professorn vid lantbrukshögskolan G. H. Flodkvist
och byråchefen i lantbruksstyrelsen L. O. Fredholm, varjämte vattenrättsdomaren greve
H. A. Hamilton deltagit i utredningsarbetet såvitt detsamma anginge frågor av övervägande
juridisk och vattenrättslig natur. Hovrättsassessorn N. H. Grafström har tjänstgjort som sekreterare
vid utredningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
97
lagen. Till utförande av syneförrättning rörande företag, som i 7 kap. avses,
skall förordnas statens lantbruksingenjör eller annan enligt vad särskilt
är stadgat därtill behörig tjänsteman eller ock annan person vilken av Konungen
förklarats behörig att hålla dylik förrättning. Beträffande förrättningsman
i fråga örn företag enligt 3, 6 och 8 kap. gälla vissa särskilda bestämmelser.
Förrättningsmannen biträdes i regel av gode män.
I fråga örn de regler, som gälla för syneförrättningen, må här erinras örn
stadgandet i 10 kap. 38 §, enligt vilken förättningsmannen skall utfärda kungörelse
om förrättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. Kungörelsen
skall avsändas till pastorsämbetet för uppläsande i kyrkan i den eller de
församlingar, där fastighet, som företaget förmenas angå, är belägen, samt
införas i en eller flera av ortens tidningar. Är företaget av mindre omfattning
och berör det uppenbarligen förutom sökanden allenast viss eller vissa
sakägare, är kungörelse, som nu sagts, ej erforderlig; dock skall underrättelse
om tid och ställe för sammanträdet delgivas sådan sakägare i den för stämning
stadgade ordning.
I förevarande sammanhang bör vidare uppmärksammas 10 kap. 52 §.
Enligt första stycket i detta lagrum gäller att, om i planen för företag enligt
3, 7 eller 8 kap. vattenlagen ingår anordnande eller ändrande av vattenavlopp
genom järnväg, åligger det förrättningsmannen att insända planen
i denna del till chefen för vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt
— numera efter verkställd omorganisation i stället väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— eller i fråga örn statens järnväg till vederbörande distriktsförvaltning
-— numera distriktschefen — som har att skyndsamt till förrättningsmannen
avgiva yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas. Vad
nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där eljest företag, som nyss
nämnts, berör bro, trumma eller annan anläggning för järnväg och särskild
åtgärd kan komma i fråga till skydd för sådan anläggning. — Enligt andra
stycket i paragrafen skall, där i synemännens utlåtande angående företaget
gjorts avvikelse från förslag, som nu nämnts, utlåtandet i denna del underställas
vattendomstolens prövning.
I första stycket i 10 kap. 76 § stadgas att, om talan ej föres mot syneförrättning
rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. och ej heller underställning
av synemännens utlåtande ägt runi, åligger det förrättningsmannen att inom
kalenderåret näst efter det, då förrättningen avslutats, insända det därvid
förda protokollet jämte kartor, ritningar, kostnadsförslag och övriga handlingar,
som röra saken, till vederbörande vattendomstol. Efter det handlingarna
inkommit till vattendomstolen, äger förrättningsmannen enligt andra
stycket i förevarande paragraf att därifrån till låns utbekomma desamma
under tid, som av vattenrättsdomaren bestämmes.
I 11 kap. 85—94 §§ vattenlagen givas regler örn förfarandet vid vattendomstol
i de fall, då talan mot syneförrättning föres genom besvär eller
synemännens utlåtande skall underställas vattendomstolens prövning. I
87 § stadgas bland annat, alt angående anförda besvär skall utfärdas kungörelse,
varjämte meddelas närmare föreskrifter örn kungörelsens innehåll.
Bihang lill riksdagens protokoll 1999''. 1 sami. Nr 9.
7
opaginerad Kontrollera mot PDF
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Härefter givas i 88 § första stycket bestämmelser om offentliggörande av
kungörelsen. I detta hänseende gäller, att kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens
försorg avsändas för uppläsande i kyrkan ävensom införas
i en eller flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna. — Enligt
89 § skall sakägare, som vill bemöta vad i besvären anförts och yrkats,
vid närmare angivet äventyr till vattenrättsdomaren ingiva förklaring i två
exemplar inom viss tid, minst 30 dagar efter kungörelsens dag.
I 91 § andra stycket stadgas beträffande underställningsmål, att sådant
mål skall jämte i målet anförda besvär företagas till avgörande å tid och
plats, som vattenrättsdomaren bestämmer och låter kungöra genom tre veckor
före sammanträdet utfärdad kungörelse, vilken offentliggöres på sätt
i 88 § första stycket är för motsvarande fall stadgat.
I detta sammanhang må även erinras örn stadgandet i 12 kap. 1 § vattenlagen.
Enligt detta lagrum skall den vattenbok, som skall föras vid varje
vattendomstol och nu omfattar tre avdelningar, i tredje avdelningen innehålla
uppgifter örn alla efter den 1 januari 1921 i laga ordning beslutade
torrläggningsföretag och andra till första och andra avdelningen ej hänförliga
anläggningar med avseende å vatten. Enligt 14 § i 12 kap. gäller att,
där beslut, som skall förtecknas i vattenbokens tredje avdelning, meddelats
efter den 1 januari 1921, skall i sagda avdelning göras anteckning därom med
angivande av dagen för beslutet, det vatten, som därav beröres, samt företagets
eller anläggningens huvudsakliga beskaffenhet.
Utredningsmännens förslag.
Utredningsmännen ha beträffande förhållandet mellan torrläggningsföretagen
och vägintresset anfört, att med den allt större betydelse, som de allmänna
vägarna erhållit för samfärdseln, vöre den nuvarande lagstiftningen
icke tillfredsställande för det fall att torrläggningsarbete komme att beröra
allmän väg. Utredningsmännen ha fördenskull ansett, att vid syneförrättning
uPPgjort förslag till arbete, som berör allmän väg, bör underställas prövning
av vederbörande vägingenjör. För detta ändamål ha utredningsmännen
föreslagit sådan ändring av 10 kap. 52 §, att vad där sägs om järnväg skall
äga motsvarande tillämpning å allmän väg, med iakttagande att plan, som
i lagrummet sägs, skall i fråga om allmän väg insändas till vederbörande
vägingenjör. Av utredningsmännens förslag följer bland annat att, om synemännen
göra avvikelse från vad vägingenjören föreslår, skall synemännens
utlåtande i denna del underställas vattendomstolens prövning. Utredningsmännen
ha härjämte för möjliggörande av erforderlig kontroll över torrläggningsarbete,
som berör allmän väg, föreslagit att i 10 kap. 67 § såsom fjärde
stycke införes stadgande att, där genom dikandes försorg vattenavlopp genom
allmän väg skall anordnas eller ändras eller åtgärd vidtagas till skydd
för sådan väg, skall i synemännens utlåtande föreskrivas skyldighet för de
Kungl. May.ts proposition nr 9.
99
dikande att, innan sådant arbete igångsättes, lämna vederbörande vägingenjör
underrättelse om tiden för arbetets igångsättande.
Utredningsmännen lia i sitt betänkande även upptagit till behandling frågan
om möjligheten att nedbringa antalet exemplar av förrättningsakten vid
torrläggningsföretag, som behandlas vid syneförrättning. Akten skall för
närvarande, därest statsunderstöd beviljats, upprättas i tre exemplar, varav
ett skall insändas till vattendomstolen, ett skall överlämnas till sakägarna
och ett insändas till lantbruksstyrelsen eller ifråga om skogsdikningsföretag
till vederbörande skogsvårdsstyrelse. Utredningsmännen ha föreslagit sådan
ändring av 10 kap. 76 §, att vad där stadgas örn insändande av förrättningsakt
till vattendomstolen för det fall att talan ej förts mot förrättningen och
ej heller underställning av synemännens utlåtande ägt rum i stället skall
avse insändande till lantbruksstyrelsen. Härmed avsåge utredningsmännen
att ernå, att vid statsunderstödda torrläggningsföretag endast två, i stället
för tre exemplar, av handlingarna skulle behöva upprättas. Den av de sakkunniga
föreslagna ändringen av lagrummet skulle emellertid gälla alla företag,
som avses i paragrafen, sålunda ej blott torrläggningsföretag.
Utredningsmännen ha ock ansett, att vissa förenklingar böra vidtagas i
fråga örn förfarandet vid vattendomstol i besvärs- och underställningsmål.
Sålunda ha de föreslagit undantag från föreskriften i 87 § om utfärdande av
kungörelse i dylika mål. Sådan kungörelse erfordras enligt förslaget icke i
fråga örn företag enligt 7 kap., därest fråga allenast är om företag av mindre
omfattning med ett fåtal delägare och kungörelse icke blivit utfärdad i sammanhang
med syneförrättningen. I stället skall till varje delägare i företaget
och annan sakägare i rekommenderad försändelse översändas underrättelse
med innehåll motsvarande det, som skall finnas i utfärdad kungörelse. Sådan
underrättelse skall därjämte enligt förslaget översändas till den eller de
personer, som utsetts att mottaga förrättningshandlingarna. Beträffande
offentliggörande av kungörelse, där sådan enligt förslaget alltjämt skall utfärdas,
ha utredningsmännen föreslagit, att 11 kap. 88 § ändras så, att i
fråga örn företag enligt 7 kap. kungörelse icke skall införas i allmänna tidningarna.
I 89 § första stycket av förevarande kap. har företagits en mindre
följdändring av innebörd, att där angivna tid för förklarings avgivande skall,
örn kungörelse ej utfärdats, räknas från dagen för sådan underrättelse till
sakägare, som nyss nämnts.
Yttranden.
över utredningsmännens förslag ha inkommit yttranden från vattenöverdomstolen
och vattenrättsdomarna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantbrukshögskolan, länsstyrelserna efter hörande av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, föreningen statens lantbruksingenjörer samt vissa andra
myndigheter och sammanslutningar.
100
Kungl. Mcij:ts proposition nr 9.
I yttrandena har utredningsmännens förslag till lag om ändring i vissa
delar av vattenlagen i allmänhet lämnats utan erinran. I ett antal yttranden
lia emellertid vissa anmärkningar framställts.
Beträffande förhållandet mellan torrläggningsföretag och vägintresset har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, att utredningsmännens förslag
i denna del vore ägnat att bidraga till avhjälpande av nu förekommande
missförhållanden men att därjämte borde stadgas skyldighet för dikande
att vid om- eller nybyggnad av broar eller andra konstarbeten, som berörde
allmän väg, före arbetets utförande för granskning och godkännande
underställa styrelsen arbetsritningar till sådana arbeten samt att underkasta
sig den kontroll beträffande arbetenas utförande, som styrelsen kunde
finna skäl föreskriva. Lantbruksstyrelsen har anfört, att utredningsmännens
förslag i förevarande del icke föranledde någon erinran från styrelsens
sida även om det kunde befaras, att förslagets genomförande i många fall
kunde komma att i onödan fördröja torrläggningsföretagens planläggning
och utförande. Styrelsen förutsätter, att dikande icke komma att få vidkännas
kostnad för vägingenjörens befattning med torrläggningsföretag i
vad det berör allmän väg.
Länsstyrelsen i Uppsala lån och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha ifrågasatt, huruvida en uppkommen meningsskiljaktighet mellan
förrättningsmannen i ett torrläggningsföretag och vägingenjören behövde underställas
vattendomstolens prövning, och förorda i stället prövning av länsstyrelse.
Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att underställning borde
ske allenast, när vägingenjören påfordrade det. Av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har föreslagits, att förrättningsmannen borde vara
skyldig underrätta vägingenjören samt, när företaget berörde järnväg, vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen respektive distriktschefen om tid och plats för
syneförrättning.
Föreningen statens lantbruksingenjörer har befarat, att utredningsmännens
förslag örn inhämtande av vägingenjörens yttrande komme att medföra
icke oväsentlig tidsutdräkt och onödiga kostnader. Den prövning av
vägingenjören, som erfordrades, skedde lämpligast på platsen och i samråd
med förrättningsmannen. Föreningen funne det uteslutet, att förrättningsmannen
icke skulle följa vägingenjörens anvisningar, samt ansåge, att ändamålet
med utredningsmännens förslag bäst vunnes genom ändring
av, förutom 10 kap. 67 § vattenlagen, 40 § samma kapitel i den riktning, att
förrättningsmannen ålades att underrätta vägingenjören och lämna erforderliga
upplysningar om vederbörande företags inverkan å allmän väg.
Lantbruksingenjören i Värmlands län bär anfört liknande synpunkter å
berörda fråga. — Vidare må nämnas att vägingenjören i Skaraborgs län ansett,
att utredningsmännens förslag till ändring av 10 kap. 67 § vattenlagen
borde kompletteras så, att dikande bleve skyldiga att minst 14 dagar i förväg
underrätta vägingenjören örn igångsättande av arbete, som berörde allmän
väg.
Beträffande redovisningen av akter rörande syneförrättningar vid torr
-
Kungl. Majlis proposition nr 9.
101
läggningsföretag m. m. har lantbruksstyrelsen anfört, att den icke hade
något att erinra mot en reduktion av antalet aktexemplar i enlighet med utredningsmännens
förslag, men motsatt sig, att styrelsen, på sätt av utredningsmännens
förslag skulle följa, komme att få mottaga även akter rörande
skogsdikningar och kloakledningsföretag. Centralrådet för skogsvdrdsstgrelsernas
förbund påpekar, att utredningsmännens förslag icke innebure
någon lättnad i fråga om skogsdikningar, enär vid sådana statsunderstödda
skogsdikningsföretag, som handlades vid syneförrättning, tre exemplar av
akten alltjämt komme alt erfordras.
Vattenöverdomstolen och vattenrättsdomarna lia erinrat, att förslaget till
ändrade bestämmelser beträffande redovisning av akter vid syneförrättningar
krävde ändring jämväl av bestämmelserna i vattenlagen om vattenbok.
Vattenöverdomstolen uttalar sålunda, att en följd av utredningsmännens
förslag bleve att tredje avdelningen av vattenboken i framtiden komme
att förefinnas till en del hos lantbruksstyrelsen och till en del hos vederbörande
vattendomstol. Visserligen vore vattenbokens tredje avdelning närmast
att anse såsom ett register, men jämväl denna avdelning vore av betydelse
för vattendomstolen och allmänheten, när det gällde att undersöka,
vilka förrättningar som hållits rörande ett visst vattendrag. En förutsättning
för genomförandet av de sakkunnigas förslag i denna del syntes därför
vara, att sådana anordningar vidtoges, att den del av vattenbokens tredje
avdelning, som skulle föras hos lantbruksstyrelsen, jämväl komme att finnas
tillgänglig hos vederbörande vattendomstol.
Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol har anfört att, om
föreskrift gåves örn överlämnande av samtliga torrläggningsakter till lantbruksstyrelsen
i stället för till vattendomstolen, stadgandet i 12 kap. 1 § vattenlagen
om inskrivning i vattenboken av dessa förrättningar syntes böra
utgå. Det kunde ifrågasättas, om den kortfattade förteckning över torrläggningsförrättningar,
som nu skulle föras i vattenbokens tredje avdelning,
hade något egentligt värde. Ett enklare och mera användbart register
kunde hos lantbruksstyrelsen upprättas över dessa förrättningar. Vattenrättsdomaren
vid Österbygdens vattendomstol har funnit, att i samband med
de av de sakkunniga föreslagna författningsändringarna ändring jämväl borde
ske av 12 kap. 1 § vattenlagen därhän, att i vattenbokens tredje avdelning
efter den dag lagändringen trädde i kraft skulle förtecknas endast sådana
torrläggningsföretag, som på grund av underställning kommit under
vattendomstolens prövning, samt andra anläggningar med avseende å vatten,
vilka ej vore av beskaffenhet att böra införas i första eller andra avdelningen
och ej heller avsåge företag, som omförmäldes i 8 kap. vattenlagen.
Vidare har vattenrättsdomaren vid Söderbygdens vattendomstol särskilt
understrukit, att ett genomförande av utredningsmännens förslag beträffande
förrättningsakternas redovisning komme att medföra en synnerligen
välbehövlig lättnad i vattendomstolarnas arbetsbörda, därest 12 kap.
1 § vattenlagen ändrades på sätt vattenrättsdomaren vid österbygdens vattendomstol
föreslagit. Föreskrift borde även lämnas därom, att hos vatten
-
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
Departe
ments
chefen.
Vfigintresset.
domstolarna för närvarande förvarade förrättningsakter av beskaffenhet, att
de för framtiden skulle förvaras hos lantbruksstyrelsen, skulle från och med
dag som Kungl. Majit bestämde överlämnas till styrelsen.
Beträffande kungörelseförfarandet vid vattendomstol i besvärs- och underställningsmål
har vattenöverdomstolen uttalat att, därest ändring i enlighet
med utredningsmännens förslag i denna del skedde beträffande företag
enligt 7 kap. vattenlagen, borde motsvarande ändring äga rum beträffande
företag enligt 8 kap. vattenlagen.
Vad först angår utredningsmännens förslag till ändring av 10 kap. 52 §
vattenlagen torde av utredningen i ärendet framgå, att vid utförande av torrläggningsföretag,
som avses i 7 kap. vattenlagen, vägintresset ej alltid blivit
tillbörligen beaktat, och det synes fördenskull lämpligt att vederbörande vägingenjör
alltid erhåller tillfälle att deltaga i ärenden rörande dylika företag,
som beröra allmän väg. Vad nu sagts örn torrläggningsföretag synes även äga
giltighet i fråga örn företag enligt 3 eller 8 kap. vattenlagen, som handläggas
vid syneförrättning. I anslutning till utredningsmännens förslag torde fördenskull
med avseende å syneförrättning rörande företag som nu nämnts
böra stadgas att, när i planen för företaget ingår anordnande eller ändrande
av vattenavlopp genom allmän väg eller företaget eljest berör sådan väg, förrättningsmannen
skall insända planen i denna del till vederbörande vägingenjör
samt att denne skyndsamt skall till förrättningsmannen avgiva yttrande,
huru arbetet lämpligast bör verkställas.
Föreskrift i nu angivet hänseende har av utredningsmännen ansetts böra
meddelas genom ändring av första stycket i 10 kap. 52 §. Av det sätt, på
vilket förslaget sålunda utformats, skulle på grund av andra stycket i samma
paragraf följa att, där i synemännens utlåtande vid syneförrättning göres
avvikelse från vägingenjörens förslag, utlåtandet i denna del måste underställas
vattendomstolens prövning. Häremot har emellertid i flera yttranden
framställts anmärkning. Skyldighet att i alla dylika fall underställa frågan
vattendomstolens bedömande synes ock kunna leda till omgång och onödiga
kostnader. Det torde fördenskull vara erforderligt att medgiva lättnad i vad
sålunda av utredningsmännen föreslagits. Är avvikelsen ringa och berör
den icke sättet för anordnande av avlopp genom bro, torde sålunda undantag
från skyldigheten att underställa frågan vattendomstolens prövning böra
gälla. För att en sådan undantagsbestämmelse icke skall föranleda missbruk
bör dock förrättningsmannen åläggas att, när underställning ej skall
äga rum, i stället ofördröjligen medelst rekommenderade brev underrätta
vägingenjören och vederbörande vägstyrelse om avvikelsen.
I samband med ifrågavarande ändring i 10 kap. 52 § bör lydelsen av första
stycket i paragrafen jämkas så, att vad där sägs om chefen för vederbörande
väg- och vattenbyggnadsdistrikt och vederbörande distriktsförvaltning i stället
skall gälla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande distriktschef.
Beträffande 10 kap. 67 § vattenlagen ha utredningsmännen föreslagit in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
103
förande av ett nytt stycke, enligt vilket, därest genom dikandes försorg vattenavlopp
genom allmän väg skall anordnas eller ändras eller åtgärd skall
vidtagas till skydd för sådan väg, i synemännens utlåtande skall föreskrivas
skyldighet för de dikande att innan sådant arbete igångsättes lämna
vägingenjören underrättelse om tiden därför. En föreskrift i anslutning till
detta förslag torde vara lämplig men lärer böra utsträckas att gälla alla företag
enligt 3, 7 eller 8 kap., som handläggas vid syneförrättning. Härvid
torde böra stadgas att, där synemännens utlåtande innehåller föreskrift om
anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg och arbetets
utförande åligger annan än vägens ägare, skall i utlåtandet meddelas bestämmelse
att innan arbetet påbörjas vederbörande vägingenjör skall underlättas
om tiden därför. Vidare lärer böra föreskrivas att vad nu sagts om
anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg. Att,
såsom i ett yttrande föreslagits, stadga, att underrättelse skall lämnas viss
tid förut, torde icke vara påkallat.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har såsom förut nämnts föreslagit, att
dikande borde vara skyldiga att vid om- eller nybyggnad av broar eller andra
konstarbeten, som berörde allmän väg, före arbetets utförande för granskning
och godkännande underställa styrelsen arbetsritningar till sådana arbeten
samt att underkasta sig den kontroll beträffande arbetenas utförande,
som styrelsen kunde finna skäl föreskriva. Vad sålunda föreslagits torde
vara beaktansvärt. Det synes dock icke erforderligt att i vattenlagen införa
något uttryckligt stadgande av nu angivet innehåll. Vederbörande vägingenjör
lärer i det yttrande, som han enligt förslaget till ändring av 10 kap.
52 § skall avgiva, böra i förekommande fall jämväl föreslå upprättande av
kompletterande ritningar, sättet för dessas granskning samt åtgärder för ut
övande av kontroll beträffande arbetenas utförande. Å synemännen ankommer
därefter att i utlåtandet intaga erforderliga föreskrifter i ämnet.
Det torde i förevarande sammanhang slutligen böra framhållas, att det
samarbete, som enligt det anförda ansetts böra komma till stånd med vederbörande
vägingenjör, icke åsyftar annat än att säkerställa ett tillfredsställande
utförande av de arbeten, som föranledas av företagen i fråga, i den mån
dessa beröra allmän väg. Företagen åläggas icke genom förslaget skyldighet
att utföra åtgärd eller vidkännas kostnad, som enligt gällande rätt åvilar
vägstyrelsen. Det är sålunda bland annat uppenbart, att ifrågavarande företag
icke i något fall må förpliktas vidtaga åtgärd, som i samband med anordnande
av avlopp eller åtgärd till skydd för väg kan behöva utföras för
förbättring av vägen.
Vad härefter angår frågan örn redovisning av akter rörande syneförrättningar,
som avses i 10 kap. 70 § vattenlagen, har i de inkomna yttrandena
önskemålet örn reduktion av antalet aktexemplar funnits beaktansvärt. Den
av utredningsmännen förordade ändringen av 10 kap. 70 §, som rör alla
företag enligt 7 eller 8 kap. vattenlagen, torde dock böra inskränkas till dikningsföretag
enligt 7 kap. vattenlagen. Med hänsyn till den vid vattendom
-
Akternas
redovisning.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
KnngBrelse
förfarandet.
stolarna förda vattenboken synes nämligen önskvärt, att akterna rörande
vattenavlednings- och invallningsföretag enligt 7 kap. vattenlagen alltjämt
redovisas till vattendomstolen. Och i fråga om företag enligt 8 kap. vattenlagen
torde icke vara lämpligt att nu genomföra ändrade bestämmelser i
förevarande avseende.
Akterna till berörda dikningsföretag synas, där talan ej förts mot syneförrättningen
och underställning ej skall äga rum, lämpligen böra —- i
stället för till vattendomstolen — redovisas till lantbruksstyrelsen, såvida
fråga ej är allenast om skogsdikningsföretag. Akterna rörande dikningsföretag,
som endast ske för skogsbörd, torde med fördel kunna redovisas
till skogsvårdsstyrelserna. Härigenom kan även beträffande skogsdikningsföretag
vinnas lättnad i fråga om antalet aktexemplar. På grund av vad
nu anförts torde i 10 kap. 76 § böra införas en undantagsbestämmelse av
innebörd, att, där fråga allenast är om dikningsföretag enligt 7 kap., handlingarna
rörande företaget skola insändas till lantbruksstyrelsen eller annan
myndighet, som Konungen bestämmer.
I andra stycket av 10 kap. 76 § stadgas för närvarande, att, efter det handlingarna
rörande syneförrättning inkommit till vattendomstolen, äger förrättningsmannen
att därifrån till låns utbekomma desamma under tid, som
av vattenrättsdomaren bestämmes. Detta stadgande synes såsom överflödigt
kunna utgå. Genom uteslutande av stadgandet beredes också möjlighet att i administrativ
ordning beträffande förenämnda vattenavlednings- och invallningsföretag
föreskriva att akterna, efter vederbörlig anteckning i vattenboken,
skola av vattendomstolen sändas till lantbruksstyrelsen. I så fall kan
jämväl vid dylika företag vinnas lättnad i fråga om antalet aktexemplar.
I anslutning till vad nu anförts må anmärkas, att, där talan föres mot
syneförrättning rörande torrläggningsföretag eller underställning äger rum,
bör uppenbarligen den akt, som i så fall måste insändas till vattendomstolen,
sedan målet blivit slutligen avgjort översändas till den myndighet, som eljest
kommer att förvara akterna rörande dylika företag. Även i detta hänseende
kan stadgande meddelas i administrativ ordning.
Av utredningsmännen har även föreslagits ändring av bestämmelserna i
11 kap. vattenlagen om kungörande av besvär, som anförts över syneförrättning
rörande företag enligt 7 kap. Om sådant företag är av mindre omfattning
med allenast ett fåtal delägare samt kungörelse icke blivit utfärdad i
sammanhang med syneförrättningen, skall enligt utredningsmännens förslag
till ändring av 11 kap. 87 § eljest föreskriven kungörelse kunna utbytas
mot underrättelser i rekommenderade brev till sakägarna. Och beträffande
offentliggörandet av kungörelse om anförda besvär i andra fall ha utredningsmännen
föreslagit sådan ändring av 88 § i förevarande kap., att i fråga
örn företag enligt 7 kap. icke skulle erfordras, att kungörelsen införes i allmänna
tidningarna. Utredningsmännen ha därjämte föreslagit en följdändring
i 89 §.
De önskemål, som kommit till uttryck genom utredningsmännens förslag i
nu berörda hänseenden, torde kunna tillgodoses genom ändring allenast av
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
105
11 kap. 88 §. I detta lagrum torde till en början på sätt utredningsmännen
föreslagit böra intagas stadgande örn undantag från skyldighet att införa
kungörelse i allmänna tidningarna. Detta undantag bör emellertid såsom
vattenöverdomstolen yttrat utsträckas även till företag enligt 8 kap. vattenlagen.
Härjämte synes böra stadgas att, när företag enligt 7 eller 8 kap.
är av mindre omfattning och berör allenast viss eller vissa sakägare, kungörelsen
må i stället för att införas i en eller flera ortstidningar i rekommenderat
brev avsändas till envar sakägare. Nu berörda bestämmelser komma enligt
91 § andra stycket i kapitlet att bliva tillämpliga jämväl i underställningsmål.
I de yttranden, som inkommit från vattenöverdomstolen och vattenrätts- Vattenboken,
domarna, har anförts, att utredningsmännens förslag till ändring av 10 kap.
76 § påkallade ändring även av bestämmelserna om vattenbok i 12 kap. 1 §
vattenlagen. Beträffande detta spörsmål är enligt vad jag inhämtat obestridligt,
att den nuvarande förteckningen över torrläggningsföretag m. m. i
tredje avdelningen av vattenboken mycket sällan kommit till praktisk användning.
Särskilt i fråga om dikningsföretag torde ock gälla, att de utöva
en så ringa inverkan på vattenförhållandena att deras antecknande i vattenboken
icke erfordras. Av större betydelse för vattenförhållandena kunna
däremot vattenavlednings- och invallningsföretag vara och beträffande dylika
företag synas av vattenöverdomstolen anförda betänkligheter mot inskränkning
av vattenboken äga giltighet. Vad slutligen angår kloakledningsföretag
torde ändrade bestämmelser om bokföringen av dessa icke böra meddelas
i förevarande sammanhang. Jag anser mig på grund av det anförda
böra förorda sådan ändring av 12 kap. 1 § vattenlagen, att hädanefter anteckning
i vattenboken icke behöver ske om dikningsföretag.
De skilda förslag till lagstiftning om tillgodogörande av grundvatten samt
om vissa ändrade bestämmelser rörande dikningsföretag m. m., som jag i det
föregående behandlat, torde med de av mig förordade ändringar böra samarbetas
till ett gemensamt lagförslag. De nya bestämmelserna synas böra träda
i kraft den 1 januari 1940. I enlighet härmed har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.»
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Tage Evers.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 1, 2, 9, 10, 11, 12, 13 och 14 kap. vattenlagen den
28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 KAP.
Om rätt till vatten.
Om jordägares rätt till ytvatten.
1 §•
Envar äger---hans grund.
2 §.
I rinnande---gällande lag.
Om inskränkningar i jordägarens rätt att råda över ytvatten.
Örn inskränkningar i allmänhet.
3 §.
Ägare av---2 kap.
13 §.
Där genom--— gottgörelse vidkännas.
1 Senaste lydelse, se beträffande 9 kap. 47 och 66 §§, 11 kap. 26. 35, 36, 60, 67, 98, 109 och
113 §§, 12 kap. 13 och 15 §§, 13 kap. 4 och 5 samt 14 kap. 9 § SFS 1919: 425, beträffande
2 kap. 38 §, 9 kap 1 §, 10 kap. 52. 67, 76 och 82 §§. 11 kap 17, 21, 27, 30, 33. 37, 46, 50, 62,
63, 68. 75, 83, 85, 88 och 92 §<S, 12 kap. 1 och 14 §§ 13 kap. 1, 11, 12 och 17 §§ samt 14 kap.
6 § SFS 1920: 459 ävensom beträffande 11 kap. 32 § SFS 1932: 138.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
107
Om jordägarea rätt till grundvatten.
14 §.
Envar äger att med de inskränkningar, som omförmälas i 2 kap. eller
eljest äro lagligen gällande, å honom tillhörigt område tillgodogöra sig vatten
som finnes under markens yta (grundvatten).
Genom vad i första stycket stadgas göres ej rubbning i den rätt att å annans
område tillgodogöra grundvatten, som kan stödjas å dom, urminnes
hävd eller annan särskild rättsgrund.
2 KAP.
Om byggande i vatten och om vattentäkt.
Örn byggande i vatten.
1 §•
Med byggande---läge därstädes.
38 §.
Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vattentäkt
eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbättrande
av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark
eller avledande av kloakvatten, skola stadgandena i 2—37 §§ av förevarande
kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes för varje fall i 42—
61 §§ av detta kap. samt i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.
Är fråga---• för annat.
41 §.
Genom vad---fiskets befrämjande.
Om vattentäkt.
42 §.
Med vattentäkt förstås i denna lag anläggning, som är avsedd för tillgodogörande
av grundvatten genom uppfordrande, bortledande eller tillvaratagande
på annat sätt. Finnas för tillgodogörande av samma grundvattentillgång
två eller flera anläggningar, som tillhöra samme ägare, skola anläggningarna,
såframt de ej äro avsedda att tillgodose helt skilda behov, anses utgöra
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
en vattentäkt. Utvidgas vattentäkt nied ny anläggning, skall denna anses
tillhöra den förut befintliga vattentäkten.
43 §.
Vattentäkt skall anläggas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas
med minsta intrång och olägenhet för annan; och skall vid dess nyttjande
iakttagas nödig sparsamhet med vattnet.
44 §.
Ej må någon så anordna eller nyttja vattentäkt, att till följd därav fastighet
berövas vatten, som erfordras för fastighetens bruk, eller vattentäkt,
som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende med vatten,
icke kan utnyttjas i huvudsakligen samma omfattning som förut eller annan
eljest lider men av någon betydelse, med mindre det prövas ur allmän
och enskild synpunkt medföra fördel, som väsentligt överväger olägenheterna.
För skada och intrång skall ersättning givas efter ty i 9 kap. skils.
Vid tillämpning av vad i första stycket är stadgat skall iakttagas, att nyttjande
av vattentäkt ej må medföra, att ett flertal fastigheter berövas erforderligt
vatten för husbehovsförbrukning eller att större fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt
minskas.
Prövas vattentäkt vara av synnerlig betydelse för någon orts förseende
med vatten eller för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt, åge Konungen
utan hinder av vad i första och andra styckena sägs, efter hemställan
av vattendomstolen på sätt i 47 § 2 mom. stadgas, lämna medgivande till
vattentäkten.
Vad i denna § är stadgat gäller ej anordnande eller nyttjande av vattentäkt,
som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning.
45 §.
Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av grundvatten, att å annan
tillhörig fastighet framdrages ledning för vattnet eller tages väg eller utsättes
observationsrör eller utföres åtgärd till förebyggande eller minskande
av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tages i anspråk, pliktig att
tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Om rätt att över annans
mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning gälle vad
särskilt är stadgat.
Erfordras till skydd mot förorening av grundvatten, att å annan tillhörig
fastighet lägges besvär eller last, skall ock vad i första stycket är stadgat äga
tillämpning. Meddelas beslut härom, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen
göra anmälan örn beslutet hos inskrivningsdomaren i det tingslag eller i den
stad, där fastigheten är belägen; och varde med anmälan så förfaret, som
om bevis angående verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
46 §.
Ej må för ändamål, som i 45 § nämnts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård
eller park, såframt därav uppkommer avsevärt men och ändamålet kan
utan synnerlig olägenhet vinnas på annat sätt.
47 §.
1 mom. Anläggande av vattentäkt, som är avsedd att användas för tillgodogörande
av större vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet, må ej
påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, vattendomstolen
meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet må utföras och
grundvatten tillgodogöras vid vattentäkten. Ej heller må någon annat än
för tillfälligt behov utan vattendomstolens prövning vid befintlig vattentäkt
tillgodogöra grundvatten i större omfattning än förut, såframt den vattenmängd,
som kommer att tillgodogöras vid vattentäkten, överstiger 300 kubikmeter
om dygnet.
Äro i andra fall än ovan nämnts sannolika skäl, att genom tillgodogörande
av grundvatten vid vattentäkt, som icke är avsedd allenast för viss fastighets
förseende med vatten till husbehovsförbrukning, allmän eller enskild
rätt förnärmas, erfordras jämväl vattendomstolens prövning.
Där någon ärnar vidtaga åtgärd för tillgodogörande av grundvatten, varför
ej erfordras vattendomstolens prövning, stånde honom ändock fritt, örn
han så önskar, att till beredande av trygghet för framtiden medelst ansökan
påkalla sådan prövning.
2 mom. Finner vattendomstolen vid prövning, som i 1 mom. sägs, anordnande
eller nyttjande av vattentäkt, varemot hinder skulle möta av bestämmelserna
i 44 § första och andra styckena, med hänsyn till stadgandet
i tredje stycket i samma § ändock böra tillåtas, skall frågan därom av domstolen
hemställas Konungens avgörande.
48 §.
Är fråga örn två eller flera vattentäkter, som ej kunna jämte varandra nyttjas,
skall vad ovan i 38 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning;
dock må ej på grund härav någon ort berövas erforderligt vatten från
grundvattentillgång inom orten.
49 §.
Vid meddelande av tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd
än 300 kubikmeter örn dygnet må vattendomstolen, såframt det finnes
påkallat, ålägga vattentäktens ägare att framdeles avstå vatten, som då
kan prövas erforderligt för någon orts förseende därmed eller för tillgodoseende
av annat allmänt behov, som av domstolen angives. Finnes, när fråga
örn tillämpning av sådant förbehåll uppkommer, att det för vattentäktens
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
ägare skulle vara uppenbart obilligt att nödgas utan ersättning avstå vatten,
som för ändamålet erfordras, åge vattendomstolen tillerkänna honom
den ersättning, vartill omständigheterna kunna anses giva anledning.
Om skyldighet att på grund av minskning i tillgången å grundvatten avstå
vatten, utan att förbehåll därom skett, stadgas i 52 §.
50 §.
Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 47 §, medgivande
att anlägga och nyttja vattentäkt eller att vid vattentäkt tillgodogöra
större vattenmängd än förut, vare sådant beslut, sedan det tagit åt sig laga
kraft, gällande mot envar, dock med de inskränkningar, som i 51 och 52 §§
omförmälas, samt med iakttagande av vad i 9 kap. finnes stadgat angående
förnyad prövning i vissa fall. Om begränsad rättsverkan i visst fall av beslut,
som nu sagts, skils ill kap. 61 § andra stycket.
Har arbete för anläggande av vattentäkt ej utförts inom tid, som enligt
11 kap. 63 § av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det
avser sådan del av anläggningen, som ej kommit till stånd. Visas giltigt
skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande synnerligt men uppstå,
åge dock vattendomstolen, på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan,
bevilja anstånd med anläggningens fullbordande på högst tio år.
51 §.
Där genom anläggande av vattentäkt i enlighet med beslut, som i 50 §
sägs, eller genom tillgodogörande av grundvatten i överensstämmelse med
reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets meddelande
icke av vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmelsen
i 50 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning
enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna
upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den
längre tid, högst tjugu år, som vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit,
räknat från utgången av den för vattentäktens fullbordande i beslutet eller
ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.
Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom
tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras
örn meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande av
grundvatten och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana förändringar
i vattentäktens anordnande, som utan att förnärma tredje mans rätt eller
för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i
största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.
52 §.
Vållas genom långvarig torka eller inträder av annan, därmed jämförlig
orsak inom en ort avsevärd minskning i tillgången å grundvatten, vare ägare
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
lil
av vattentäkt, ändå att tillstånd till vattentäkten meddelats utan att förbehåll
därom skett, skyldig att avstå vatten, som för ortens förseende därmed
eller för tillgodoseende av annat allmänt behov prövas oundgängligen erforderligt.
Angående ersättning för olägenhet, som därigenom åsamkas vattentäktens
ägare, gäde vad i 49 § för där avsett fall stadgas.
53 §.
Nyttjas vattentäkt utan att medgivande enligt denna lag därtill erhållits,
vare ägaren berättigad att medelst ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs,
påkalla prövning av vattentäktens laglighet. Beträffande verkan av vattendomstolens
beslut skall vad ovan i 50—52 §§ finnes stadgat i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.
54 §.
Har efter den 1 januari 1940 vattentäkt tagits i bruk utan föregående
prövning av vattendomstolen eller tillgodogöres efter nämnda dag utan sådan
prövning vid vattentäkt större vattenmängd än förut, vare vattentäktens
ägare bevisningsskyldig i avseende å tidigare rådande grundvattenstånd.
55 §.
Skall enligt vattendomstolens beslut vid nyttjande av vattentäkt iakttagas,
att visst grundvattenstånd ej underskrides, vare vattentäktens ägare skyldig
att, i vad på hans åtgärd ankommer, så förfara, att grundvattenståndet
ej sjunker under föreskriven höjd. Äro två eller flera vattentäkter, som
varit föremål för vattendomstolens prövning, beroende av samma grundvattentillgång,
vare, såframt vattendomstolen ej annorlunda bestämt, envar
av deras ägare pliktig att, när så erfordras, inskränka tillgodogörandet av
grundvatten vid honom tillhörig vattentäkt så, att föreskrivet grundvattenstånd
ej underskrides.
56 §.
Ändå att vattendomstol meddelat tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra
grundvatten, må ägare av annan vattentäkt, som är beroende av samma
grundvattentillgång, söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser
angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid förstnämnda
vattentäkt. Ärende, som nu sagts, prövas i enlighet med de för anläggande
av vattentäkt stadgade grunder, och gäde örn verkan av vattendomstolens
beslut i tillämpliga delar vad ovan i 50—52 §§ finnes stadgat.
Har vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende
med vatten till husbehovsförbrukning, ej varit föremål för vattendomstolens
prövning eller äro meddelade bestämmelser ofullständiga, må
på talan av någon, som av vattentäktens nyttjande åsamkas olägenhet, vattendomstolen,
där det kan ske utan förnärmande av tredje mans rätt, till
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 9
efterrättelse mellan parterna i målet och deras rättsinnehavare fastställa sådana
bestämmelser, som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att
för framtiden förebygga olägenheten.
57 §.
Äro två eller flera fastigheter för husbehovsförbrukning beroende av samma
grundvattentillgång, skall, där fastigheternas behov ej kan till fullo täckas,
vattnet fördelas mellan dem efter ty prövas skäligt. Härvid skall iakttagas,
att fastighet ej må berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och
naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör anses
äga företräde.
Fördelning, som med stöd av första stycket ägt rum, må, när ändrade förhållanden
inträtt, jämkas därefter.
58 §.
Vill någon utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller
vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan å grundvattentillgång,
vare han skyldig iakttaga de försiktighetsmått, som skäligen
föranledas av omständigheterna.
Konungens befallningshavande äger, där ansvar ej finnes särskilt stadgat,
vid vite tillhålla den, som ämnar vidtaga åtgärd, varom i första stycket sägs,
att iakttaga vad honom åligger ävensom, i den händelse försummelse i sådant
hänseende förelupit, förordna örn rättelse på den försumliges bekostnad
efter ty tjänligast finnes.
Konungens befallningshavandes beslut skall omedelbart lända till efterrättelse
och gälla intill dess annorlunda varder förordnat.
59 §.
Ägare av vattentäkt vare, där försummelse i underhållet av anläggningen
kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig underhålla den så,
att dylik fara förebygges.
Vill vattentäkts ägare taga den ur bruk, vare därtill berättigad. Vilar å
vattentäkten förpliktelse, som fastställts av vattendomstolen, skall dock inhämtas
föreskrift av vattendomstolen, under vilka villkor vattentäkten må
tagas ur bruk.
60 §.
Har Konungen för någon orts förseende med vatten eller för annat allmänt
ändamål prövat nödigt, att vattentäkt anlägges å annan tillhörig fastighet,
ankomme på vattendomstolen att, efter ansökan i den ordning, som i 11
kap. sägs, enligt vad i denna lag är stadgat pröva, huru och under vilka
villkor sådan vattentäkt må anordnas och nyttjas, ävensom efter ty i 9 kap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 113
sägs bestämma ersättning för det område, som för ändamålet tages i anspråk.
61 §.
Vad i denna lag är stadgat om anordnande oell nyttjande av vattentäkt
skall ock i tillämpliga delar gälla, där för erhållande av grundvatten i tillräcklig
mängd tarvas, att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd;
dock skall fråga örn bortledande för sådant ändamål av vatten ur sjö eller
vattendrag prövas efter vad örn byggande i vatten är föreskrivet.
9 KAP.
Oni ersättning.
Om ersättningsskyldighet i allmänhet.
1 §•
Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall
med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt
område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som tillhör
annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom lider skada
eller intrång, varde, såvitt ej i 1, 2, 5 eller 6 kap. annorledes stadgas, honom
ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för egendom, som avstås, eller
för förlust, skada eller intrång, som förorsakas.
Ersättning skall, där den ej enligt vad i detta kap. är stadgat bör utgå
medelst kraftöverföring eller genom tillhandahållande av vatten, bestämmas
i penningar; dock vare överenskommelse mellan parterna, att ersättning skall
utgå på annat sätt, gällande, såframt den av vattendomstolen finnes lämplig
och varder genom dess beslut fastställd.
11 §■
Ersättning för —--lösen ersättningstagaren.
Med vattenverksbyggnader---och dylikt.
Ersättning för vattenkraft, som icke är tillgodogjord vid befintlig anläggning,
skall bestämmas med hänsyn till värdet av vattenkraften i tillgodogjort
skick.
45 g.
Hava parterna---sitt beslut.
Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 0.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
114
Om ersättning genom tillhandahållande av vatten.
46 §.
1 inom. Där någon enligt denna lag berättigas att tillgodogöra grundvatten,
skall, i händelse annan därigenom går förlustig möjlighet att vid egen
vattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten, ersättning därför utgå genom tillhandahållande
av motsvarande vattenmängd, såframt och i den mån ej ersättningens
utgörande på sådant sätt prövas medföra olägenheter av betydenhet
för ena eller andra parten. Vattendomstolen må ock eljest, där det finnes
lämpligen kunna ske, föreskriva, att ersättning för skada eller intrång
genom nyttjande av vattentäkt skall utgå medelst tillhandahållande av vatten.
Vatten, som lämnas i ersättning efter ty i första stycket sägs, skall tillhandahållas
från den vattentäkt, som medför att annan lider skada eller intrång,
eller från annan därför lämpad vattentäkt. Skyldigheten att tillhandahålla
vatten åvilar den fastighet, med vilken vattentäkten är förenad, och skall,
oberoende av avyttring eller exekutiv försäljning av fastigheten, äga bestånd, i
vems hand fastigheten kommer.
Vattentäktens ägare vare pliktig att anlägga och för framtiden underhålla
samt i fall av behov ombygga för vattnets tillhandahållande erforderlig ledning
med tillbehör.
Tillhandahållandet av vatten skall taga sin början å tid, som vattendomstolen
bestämmer.
2 mom. Rättighet till vatten, som skall givas såsom ersättning till ägare
av fastighet, skall vara förenad med denna eller annan fastighet, till vilken
rättigheten i laga ordning överflyttats.
Prövas rättigheten helt eller delvis kunna utan förfång för inteckningshavare
eller andra rättsägare avhändas den fastighet, varmed den är förenad,
må vattendomstolen på ansökan av fastighetens ägare besluta örn rättighetens
överflyttning, dock allenast till fastighet i närheten av förstnämnda fastighet
eller av den vattentäkt, från vilken vatten skall tillhandahållas.
3 mom. För vatten, som jämlikt 1 mom. skall tillhandahållas ersättningstagare,
vare denne, i den mån han genom vattnets tillhandahållande vinner
förmån av någon betydelse, pliktig att gälda skäligt bidrag till kostnaden
för underhåll och drift av ersättningsgivarens vattentäkt. Har ersättningstagaren
ej kunnat vid redan befintlig vattentäkt tillgodogöra vatten lill den
myckenhet, som av ersättningsgivaren skall tillhandahållas honom, vare han
tillika skyldig gälda skäligt bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad.
Bidrag till ersättningsgivarens underhålls- och driftkostnad skall erläggas
genom ständig avgäld med visst belopp antingen för år eller annan tidsperiod
eller ock för varje kubikmeter vatten, som ersättningstagaren förbrukar. Beloppet
av sådan avgäld må, när tio år förflutit sedan det senast var föremål
för vattendomstolens prövning, på talan av någondera parten höjas eller sänkas
efter vad då finnes skäligt.
Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad skall gäldas i den ord
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
115
ning vattendomstolen bestämmer. På yrkande av ersättningsgivaren må vattendomstolen
förelägga ersättningstagaren att ställa pant eller borgen för
bidrag, som nu nämnts.
A mom. Avstår ersättningstagaren, sedan ersättning till honom blivit bestämd
att utgå genom tillhandahållande av vatten, från rätt därtill, äge han
vinna befrielse från avgäld, som belöper å tid efter det han anhängiggjort
talan örn sådan befrielse. Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad,
som ersättningstagaren förpliktats att utgiva, vare denne likväl skyldig
att gälda, i den män ersättningsgivaren för att kunna tillhandahålla vatten
fått vidkännas kostnad, som för framtiden varder utan nytta.
5 morn. Brister ersättningsgivaren i fullgörande av honom åliggande skyldighet
att tillhandahålla vatten, skall ej för den tid, avbrottet varar, utgå avgäld,
som ersättningstagaren eljest varit pliktig att erlägga. Ersättningstagaren
må ock innehålla stadgat bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad.
Har ersättningsgivaren genom vårdslöshet eller försummelse vållat avbrott,
som nu sagts, eller underlåter han att skyndsamt vidtaga erforderliga
åtgärder för att åter tillhandahålla vatten, vare ersättningstagaren tillika berättigad
till skadestånd.
Visar ersättningsgivaren fortgående försumlighet i fullgörandet av honom
åliggande skyldighet att tillhandahålla vatten, vare ersättningstagaren fri
från de skyldigheter, som må hava ålagts honom mot ersättningsgivaren,
och äge, där så kan ske, på hans bekostnad åter komma i åtnjutande av möjlighet
att vid egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten.
6 mom. Brister ersättningstagare i betalning av avgäld, som han förpliktats
utgiva, vare ersättningsgivaren befriad från skyldighet att tillhandahålla
vatten, intill dess avgälden guldits. Vad nu sagts skall dock ej gälla,
där avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
7 mom. För skadestånd, varom i 5 mom. sägs, njute ersättningstagaren
i den fastighet, som skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar, förmånsrätt,
som i 17 kap. 6 § handelsbaden stadgas för avgäld av fast egendom.
8 mom. Hava parterna träffat överenskommelse i fråga, som i denna §
avses, vare sådan överenskommelse gällande, såframt vattendomstolen finner
den lämplig och därå grundar sitt beslut.
Om ersättning i penningar.
47 §.
Ersättning i---böra angivas.
66 §.
Skall i andra fall än i 58—60 §§ sägs ersättning, bestämd att utgå på eli
gång, gäldas för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas någon genom
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
företag eller åtgärd enligt denna lag; då må ej arbete å annans mark verkställas
eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan föreskriven ersättning
guldits. Vattendomstolen äge ock, när så finnes erforderligt, föreskriva,
att arbete eller åtgärd, som nyss sagts, ej må utföras, förrän viss tid
förflutit från det ersättningen guldits.
Varder ersättning, som i första stycket sägs, ej gulden inom tid, som genom
avtal eller eljest i laga ordning blivit bestämd, eller, om sådan bestämmelse
saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp blivit fastställt
genom utslag, som vunnit laga kraft, vare den då väckta frågan förfallen,
i vad sådan ersättningstagares rätt angår.
Vad i---lider intrång.
74 §.
Har fast —--motsvarande tillämpning.
10 KAP.
Om syneförrättning.
52 §.
Ingår i planen för företag, som avses i 32 §, anordnande eller ändrande
av vattenavlopp genom järnväg, åligge förrättningsmannen att insända planen
i denna del till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller, i fråga om statens
järnväg, till vederbörande distriktschef, som har att skyndsamt till förrättningsmannen
avgiva yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas.
Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, där eljest företag, som nu nämnts,
berör bro, trumma eller annan anläggning för järnväg och särskild åtgärd
kan komma i fråga till skydd för sådan anläggning.
Har i---vattendomstolens prövning.
Ingår i planen för företag, som i första stycket sägs, anordnande eller ändrande
av vattenavlopp genom allmän väg eller berör företaget eljest sådan
väg, åligge förrättningsmannen att insända planen i denna del till vederbörande
vägingenjör, som har att skyndsamt till förrättningsmannen avgiva
yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas.
Har i synemännens utlåtande gjorts avvikelse från vad vägingenjören föreslagit,
skall utlåtandet i denna del underställas vattendomstolens prövning.
Är avvikelsen ringa och berör den icke sättet för anordnande av avlopp genom
bro, vare underställning dock ej erforderlig. I stället åligge förrättningsmannen
att ofördröjligen medelst rekommenderade brev underrätta
vägingenjören och vederbörande vägstyrelse om avvikelsen.
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
67 §.
Sedan erforderliga---angående företaget.
Utlåtandet skall--—- dylik avgift.
Skola två---därom gjord.
Innehåller utlåtandet föreskrift om anordnande eller ändrande av vattenavlopp
genom allmän väg, skall, där arbetets utförande åligger annan än
vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse, att, innan sådant arbete påbörjas,
vederbörande vägingenjör skall underrättas örn tiden därför. Vad nu
sagts örn anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg.
76 §.
Föres ej---vederbörande vattendomstol.
Är fråga allenast om dikningsföretag enligt 7 kap., skola handlingarna i
stället insändas till lantbruksstyrelsen eller annan myndighet, som Konungen
bestämmer.
82 §.
Som sökande---sökanden äskat.
11 KAP.
Olli domstolar och rättegång 1 vattenmål.
Om vad till vattenmål är att hänföra.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande mål:
A. an söknin gsmtll:
1. ansökan örn prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under vilka
villkor byggande i vatten må ske;
2. ansökan örn godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lagrum
av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;
3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 § av befintlig vattenbyggnads
laglighet;
4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket örn meddelande av bestämmelser
rörande hushållning med vatten;
5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 g örn rätt att utriva byggnad i vatten;
118
Kungl. Maj.ts proposition nr i).
6. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 §, huruvida och under vilka
villkor vattentäkt må anläggas eller nyttjas;
7. ansökan örn prövning jämlikt 2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig
vattentäkt;
8. ansökan jämlikt 2 kap. 56 § första stycket örn meddelande av bestämmelser
angående den omfattning, i vilken grundvatten må tillgodogöras vid
annan tillhörig vattentäkt;
9. ansökan jämlikt 2 kap. 59 § andra stycket om prövning, under vilka
villkor vattentäkt må tagas ur bruk;
10. ansökan jämlikt 3 kap. 11 § örn prövning, utan förutgången syneförrättning
enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vattenregiering,
som avses i 3 kap. 1 §, så ock angående delaktigheten i kostnaden
för företaget;
11. ansökan örn prövning jämlikt 4 kap. 1 §, huruvida och i vilken utsträckning
skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla kraft åt
kringliggande bygd, så ock ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åtnjutande
av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas;
12. ansökan örn nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 § så ock örn bestämmande
av avgift enligt 14 § i nämnda kap.;
13. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 § om inrättande, utvidgande eller förbättrande
av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande
hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till
förebyggande eller minskande av skada eller örn godkännande av anläggning
eller åtgärd för allmän farled;
14. ansökan jämlikt 6 kap. 12 § om ändrade anordningar med avseende
å beslutade flottledsarbeten;
15. ansökan jämlikt 6 kap. 21 § örn prövning, utan förutgången syneförrättning
enligt 10 kap., av fråga örn anläggning eller åtgärd för befintlig allmän
flottleds utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter
rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens underlättande
eller örn bestämmelser rörande virkes barkning eller fiskeavgift;
16. ansökan jämlikt 6 kap. 27 § första stycket om avlysande av allmän
flottled;
17. ansökan jämlikt 6 kap. 28 § om tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning;
18.
ansökan örn anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande
enligt denna lag lämnats, så ock örn tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra
stycket och 59 § meddelade bestämmelser eller örn sådan ny uppskattning,
som avses i 69 § här nedan;
19. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet till en
annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vattenkraft;
20.
ansökan jämlikt 9 kap. 46 § om överflyttning från en fastighet till en
annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för förlust
av grundvatten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
119
B. stämningsmål:
21. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten
för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i
industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för
bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra
stycket, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå,
att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;
22.
talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten,
som under 21 sägs;
23. talan örn ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot
stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang
med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 §
tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av verkställd
ändring å dylik byggnad;
24. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten, vartill
vattendomstolen meddelat tillstånd, eller örn ändrade föreskrifter rörande
hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;
25. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda,
om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande
av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap.
31 § andra stycket örn meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av
förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten;
26. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla sådan
byggnad i vatten, som under 21 sägs, brister i fullgörande av denna
skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras,
utriver dylik byggnad;
27. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 §
örn gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt tillgodogörande
av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning därför,
jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 §
örn rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 §
örn rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap.
16 § örn rätt till utmål å annans fastighet;
28. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål örn tilllämpning
av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§;
29. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig vattentäkt, som
ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning,
eller örn förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid sådan
vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkommit i laga
ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten vid vattentäkten
tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;
30. talan örn ersättning för skada eller intrång av sådan vattentäkt, som
under 29 sägs;
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
31. talan om ansvar för det sådan vattentäkt anlagts eller ändrats eller
nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd
av denna lag meddelats;
32. talan jämlikt 2 kap. 51 § om ändrande av vattentäkt, vartill vattendomstolen
meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande
av grundvatten vid sådan vattentäkt;
33. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket om meddelande av föreskrifter
rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt eller
ändrande av förut givna sådana föreskrifter;
34. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
45 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden;
35. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgandena
i 2 kap. 49 och 52 §§;
36. talan jämlikt 3 kap. 6 § örn skyldighet för delägare i regleringssamfällighet
att deltaga i kostnaden för vattenreglering och örn beräkning av den
kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 §
om skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat
hänseende än som omförmäles i 3 § av nämnda kap., att lämna bidrag till
företaget;
37. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar vid
allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller
dylikt;
38. talan beträffande allmän flottled örn vidtagande av sådana anordningar
eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 §
första stycket eller 18 § sägs;
39. talan örn borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse
i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att anläggningen
eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga
beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning eller
åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av vattnet
i allmän flottled;
40. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av rätten till
flottledsarbetes vidare utförande;
41. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga
i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag så ock
örn sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles;
42.
talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår i invallningssamfällighet;
43.
talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller invallning
vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift,
som meddelats i samband med arbetets medgivande;
44. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket;
45. talan jämlikt 8 kap. 11 § om ändrade föreskrifter rörande delaktighe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 121
ten i underhåll och skötsel av gemensam kloakledning eller kostnaderna
därför;
46. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 § örn ändrade föreskrifter rörande
kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt
om ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och
dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds
belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §;
47. talan örn fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap.
31 § förmäles;
48. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höjning
eller sänkning av redan bestämt sådant vite;
49. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vattenkraft,
som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått förlustig;
50.
talan jämlikt 9 kap. 46 § örn ändring i vad förut bestämts angående
vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av
grundvatten, eller örn rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid
egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten;
51. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egendom
häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad
vattenkraft eller för skada eller intrång därå;
52. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom, som på
grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.
C. besvärsmål:
53. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10
kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden
eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.
D. underställningsmål:
54. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt
10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.
Hurusom, efter---i 68 §.
21 §.
Finnes vid---beslut förbliva.
Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan om borttagande eller
ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 § 21 och 39, förrän
målet blivit vid underrätten avgjort, visar, att han hos vederbörande vattendomstol
gjort ansökan örn sådan prövning beträffande byggnaden, som i
17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist örn äganderätt till fastighet eller
omfattningen av fastighets ägoområde, den allmänna underrätten hänvisa
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
det där anhängiga målet till handläggning och avdömande vid vattendomstolen
i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den hos vattendomstolen
gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller förklaras den
hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den allmänna underrätten
ånyo upptaga det där anhängiggjorda målet och detsamma slutligen
avdöma.
Om förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål.
26 §.
Ansökan, som i 17 § 1—20 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till
vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall
föreskrivet.
27 §.
1 mom. Ansökan enligt---— anläggningen, uppgiven.
1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8 och 10 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
2 moni. Ansökan, som i 17 § 5 och 17 sägs, skall vara åtföljd av den beskrivning
å byggnadens eller anläggningens läge och beskaffenhet samt innehålla
de upplysningar i övrigt, som erfordras för bedömande av verkningarna
utav byggnadens utrivande eller anläggningens bortskaffande.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan, som
i 17 § 9 sägs.
3 mom. I ansökan jämlikt 17 § 13, 14 och 15 skall uppgivas, såvitt möjligt,
vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebvggnad försedda fisken
saken må angå samt, då ansökningen avser utförande eller godkännande
av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört, så ock
beträffande egendom, som nu nämnts, ägares och nyttjanderättshavares
namn och hemvist.
4 mom. Då ansökan göres enligt 17 § 19, skall sökanden förete bevis därom,
huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall överflyttas,
är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som i
ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall därjämte
innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden överförd,
samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt
17 § 20 om överflyttning av rättighet till vatten.
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
30 §.
Avses med ansökan enligt 17 § 1, 2, 13 eller 15 ändring av befintlig anläggning
i vatten, må, där ej enligt denna eller äldre lag medgivande erhållits
till anläggningen i dess skick före vidtagande av den ändring, varom
fråga är, eller jämlikt 12 kap. 11 § första stycket ägarens rätt att bibehålla
anläggningen är fri från klander, ansökningen icke upptagas, med mindre
jämväl prövning av anläggningens laglighet påkallas.
32 §.
Äro ansökningshandlingarna---utfärda kungörelse.
Kungörelsen skall---skola ingivas.
I mål, som avses i 17 § 1—12, 17, 19 och 20, skola i kungörelsen de fastigheter,
som saken förmenas angå, namngivas eller, i den mån det kan ske på
oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteckning,
varjämte, där sökanden vill med tillärnad byggnad tillgodogöra sig annan
tillhörig vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas. I mål, som
avses i 17 § 13, 14 och 15, skall i kungörelsen uppgivas, vilka bebyggda strömfall
eller med fast fiskebyggnad försedda fisken saken må angå, så ock, då
ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fastighet
arbetet skall utföras eller är utfört.
Innefattar ansökan---i företaget.
Om kungörelsens---finnes stadgat.
Är fråga om ansökan, varom i 17 § 14 och 18 förmäles, skall kungörelse
enligt denna § eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren
prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och
stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjugoförsta dagen förut kungöras
på sätt i 33 § första stycket sägs.
Huruledes mål---andra stycket.
33 §.
Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels
för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 §
1—12 samt 17, 19 och 20 avses, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
där fastigheter, som saken förmenas angå, äro belägna, i mål, som
avses i 17 § 13, 14, 15 och 16, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
där den del av farleden eller flottleden, varom fråga är, framgår, samt i mål,
som avses i 17 § 18, till pastorsiimbetet i den eller de församlingar, i vilka
ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio dagar införas i en
eller flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna. Ett exemplar
av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna
ofördröjligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Valtenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga örn ansökan
enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10, 13, 14 eller 15, utan dröjsmål i betalt
öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse örn kungörelsens
utfärdande, om det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas .för
parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda tiden
till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare av
fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till den
fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes örn annan adress
inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs sökanden ålagt att
delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som nu sagts,
till sådan sakägare.
Där sakägare---nu sagts.
Är jord —--sätt underrättad.
Ägare av---fastighetens ägare.
34 §.
Finnes fastighet---den myndighet.
Är fråga om ansökan om tillstånd att tillgodogöra grundvatten, skall vattenrättsdomaren
jämväl underrätta kommun, inom vars område tillgången
å grundvatten kan påverkas.
35 §.
1 mom. Där fråga är om ansökan, varom i 17 § 1—5 och 10 förmäles, skall
vattenrättsdomaren utan dröjsmål insända ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen till kammarkollegiet, som har att, där det prövas
nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna
vara i fråga.
Föres efter--— biträda dem.
Om allmänt---parternas kännedom.
2 morn. Finnes i---den myndighet.
36 §.
I mål, som avses i 27 § 1 morn., skall, där fråga ej är om vattentäkt, ett
exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av
vattenrättsdomaren översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna---
— till vattenrättsdomaren.
Vad nu---röna inverkan.
Kan yttrande---45 § sägs.
37 §.
Kan inverkan---nu nämnts.
Är fråga---vid anläggningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
125
Vad i andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där
fråga är örn meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken
vatten må tillgodogöras vid annans vattentäkt.
Där fråga är om ansökan, som i 17 § 19 avses, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan
stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av
det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles. Vad
nu sagts åge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 § 11
eller 12.
Är fråga om ansökan, som i 17 § 20 avses, skall vattenrättsdomaren ålägga
sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan
stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av den
vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles.
Försummar sökanden--— stadgade ordning.
46 §.
I mål, som i 17 § 6, 13 och 15 omförmälas, må vattenrättsdomaren, där sökanden
därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande
av erforderliga provisoriska åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vidlyftigare
arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav att befara,
må sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas, allenast såframt sökanden
hos Konungens befallningshavande ställer pant eller borgen för skadestånd,
som han kan kännas skyldig utgiva till följd av arbetet i fråga.
Tarvas till skydd mot förorening av grundvatten, att besvär eller last lägges
å annan tillhörig fastighet, åge ock vattenrättsdomaren, där sökanden
det begär och ärendet finnes brådskande, meddela bestämmelser därom att
gälla intill dess vattendomstolens utslag meddelas.
Beslut, som i denna § avses, må utan hinder av däröver anförda besvär
lända till efterrättelse, såframt ej vattendomstolen eller vattenöverdomstolen
annorlunda förordnar.
50 §.
För målets---parterna välbelägen.
Tiden och---bestämda ordning.
Har sökanden begärt syn på stället, och avser ej målet företag enligt 5 eller
6 kap., må dess avdömande ej ske utan syn. Äskas i mål om byggnad för
vattens tillgodogörande eller örn vattentäkt syn av någon, som förmenar sig
lida skada av byggnaden eller vattentäkten, vare lag samma, såframt ej syn
126 , Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
finnes uppenbarligen icke vara erforderlig för tillgodoseende av parternas
rätt.
60 §.
Finner vattendomstolen---må föranledas.
I mål — — — särskild talan.
Där i---ansökningen föreslagit.
Är fråga om vattentäkt, skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej
göres, ingå i prövning, huruvida förbehåll, varom i 2 kap. 49 § sägs, erfordras.
Har särskild---till men.
62 §.
1 mom. Där genom---under byggnadstiden.
2 mom. Är fråga---äga tillämpning.
3 mom. Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
beträffande vattendomstols utslag i andra ansökningsmål.
I mål rörande vattentäkt skall, såframt medgivande att vid vattentäkten
tillgodogöra grundvatten lämnas, utslaget tillika, där så kan anses erforderligt,
angiva fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet skall för framtiden
vara förenad. Vattenrättsdomaren bör fördenskull, när omständigheterna
därtill föranleda, i mål, som nu nämnts, tillse att, såvitt möjligt, en
för ändamålet lämpad fastighet (vattentäktsfastighet) varder under målets
handläggning bildad.
I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering,
varde angivet, örn regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i 4
kap. om nyprövning och örn avgifter därå äga tillämpning. I fråga om meddelande
av bestämmelser rörande delaktigheten i företaget skola i tillämpliga
delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 §.
63 §.
I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller
anläggande av vattentäkt eller utförande av vattenreglering medgives, bestämme
vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år eller, där fråga
är örn anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken arbetet skall vara
fullbordat.
Vad i---
nämnda lagrum.
127
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
64 §.
Meddelas av vattendomstolen bestämmelse om vattenmärke, som ej finnes
utsatt, föreskrive ock domstolen, när och av vem vattenmärket skall på sökandens
bekostnad utsättas.
Vattenmärke skall på ett för dess orubbade bestånd betryggande sätt anbringas
å ett för envar lätt skönjbart ställe invid det vatten, varom fråga är,
samt i noggrant bestämt höjdförhållande till en eller flera i berg, jordfast
sten eller annat fast föremål inhuggna fixpunkter.
Vad i första stycket är stadgat om vattenmärke skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om observationsrör, som enligt vattendomstolens beslut skall
utsättas för iakttagelser rörande grundvattenstånd.
67 §.
Vattendomstolen åge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må
verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast såframt,
innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är örn ändrade bestämmelser
angående hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt, dessa
tillämpas, hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen för
den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren
att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så
ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, örn vattendomstolens
beslut eljest ändras.
Är sådant---äga rum.
68 §.
Anmälan örn ersättningsanspråk, som avses i 2 kap. 24 och 51 §§, så ock
motsvarande anspråk vid företag enligt 3, 5, 7 eller 8 kap. skall göras skriftligen
och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ena exemplaret
varde genom vattenrättsdomarens försorg i rekommenderat brev tillsänt ägaren
av den vattenbyggnad eller anläggning, varom fråga är.
Efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk, som nu sagts,
må anmälas, skall vattendomstolen för prövning av anspråk, som inom behörig
tid anmälts, sammanträda till syn på stället. Sådant anspråk må
dock, när skäl därtill äro, av vattendomstolen prövas före utgången av
nämnda tid. Örn tiden och stället för vattendomstolens sammanträde skall
sist å fjortonde dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommenderat
brev så ock, där det kan .anses erforderligt, kungörelse införas i en eller
flera av ortens tidningar.
Angående skyldighet — — — fått vidkännas.
128
Kungl. Maj-.ts proposition nr 9-
Om förfarandet vid vattendomstol i stämningsmål.
75 §.
Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 21—52 avses, ingive till vattenrättsdomaren
skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens namn
och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bifoge ock
de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan.
Inlaga, som---denna skyldighet.
Beträffande mål---finnes stadgat.
83 §.
Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav
hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 13, 14 eller 15
avses, varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade
ordning, där det ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 § andra stycket ändock
böra behandlas som stämningsmål.
Har i stämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol eller överexekutor
förordnat örn borttagande eller ändrande av byggnad eller annan
anläggning i vatten eller av vattentäkt, och göres därefter ansökan, som nyss
nämnts, åge vattenrättsdomaren, om skäl därtill äro och sökanden ställer
pant eller borgen för kostnad och skada, förordna, att utslaget ej må verkställas,
innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock vattendomstolen
annorlunda förordnar.
Om förfarandet vid vattendomstol i besvärs- och underställningsmål.
85 §.
Är sakägare---allmän flottled.
88 §.
Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, gälle beträffande
mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 § första stycket finnes stadgat
i fråga om mål enligt 17 § 13, 14, 15 och 16 men i andra fall vad nämnda
lagrum föreskriver beträffande mål, som omförmälas i 17 § 1—12 samt 17,
19 och 20; dock vare i fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. ej erforderligt,
att kungörelsen införes i allmänna tidningarna. Är sådant företag av mindre
omfattning och berör det allenast viss eller vissa sakägare, må kungörelsen,
i stället för att införas i en eller flera ortstidningar, i rekommenderat
brev avsändas till envar sakägare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
129
Kungörelsen varde — — — mottaga förrättningshandlingarna.
Angå besvär---nämnda intressen.
Där i---motsvarande tillämpning.
92 §.
Vad i 29 § andra stycket, 39—41 §§, 56 § första stycket, 60 § första, andra
och femte styckena, 70—72 §§, 73 § första, andra och fjärde styckena samt
74 § stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning
å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen,
60 § dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 §,
6 kap. 3 § 1 mom. samt 7 kap. 45 och 55 §§.
Bestämmelserna i---och underställningsmål.
Örn fullföljd av talan mot vattendomstols och. vattenrättsdomares beslut.
98 §.
I fråga---om vattenrättsdomaren.
109 §.
Har talan i vattenmål av vattenrättsdomaren avvisats eller förklarats hava
förfallit eller har vattenrättsdomaren förklarat vadeanmälan ej kunna upptagas,
må klagan däröver föras hos vattenöverdomstolen i enahanda ordning,
som ovan finnes stadgad med avseende å besvär mot vattendomstolens utslag
eller beslut. Lag samma vare beträffande vattenrättsdomares beslut om medgivande
av provisoriska åtgärders vidtagande eller om provisoriska bestämmelser,
som i 46 § avses, om inskrivning i vattenbok, som i 12 kap. förmäles,
angående besiktning, varom i 13 kap. sägs, samt i fråga, som i 14 kap. 7 §
avses.
Mot vattenrättsdomares---ej föras.
över annat---slutligt besked.
113 §.
Vad i--— Konungens prövning.
■*
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 9.
9
130
Kungl. Maj.ts proposition nr 9-
12 KAP.
Om vattenbok.
1 §■
För varje vattendomstols område skall föras bok för antecknande av de
uppgifter rörande företag enligt denna lag, varom här nedan stadgas. Denna
bok kallas vattenbok.
Vattenboken föres i fyra avdelningar:
första avdelningen:--— än dammbyggnader;
andra avdelningen:---i vattenboken;
tredje avdelningen: för förtecknande av alla efter den 1 januari 1921 i
laga ordning beslutade torrläggningsföretag, med undantag av dikningsföretag,
ävensom andra till första, andra och fjärde avdelningarna ej hänförliga
anläggningar med avseende å vatten; samt
fjärde avdelningen: för inskrivning av vattentäkter, som varit föremål för
vattendomstolens prövning.
I vattenboken---myndighet utarbetade.
13 §.
När efter den 1 januari 1920 vattendomstol eller annan myndighet meddelat
sådant beslut i flottledsmål, varom anteckning bör göras i vattenbokens
andra avdelning, åligge det vattenrättsdomaren, sedan beslutet vunnit laga
kraft, att utan särskild ansökan i sagda avdelning göra anteckning därom,
med angivande av dagen för beslutet, det vatten, som därav beröres, samt
företagets eller anläggningens huvudsakliga beskaffenhet. Har annat beslut,
varom anteckning bör ske i vattenbokens andra avdelning, eller beslut
rörande företag eller anläggning, som skall förtecknas i vattenbokens tredje
avdelning, meddelats efter den 1 januari 1921, skall i avseende å sådant beslut
vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.
Har beslutet meddelats av annan domstol eller myndighet än vattendomstolen,
skall underrättelse örn beslutet jämte erforderliga handlingar och
upplysningar genom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra
låter tillsändas vattenrättsdomaren.
14 §•
När beslut av vattendomstol meddelats rörande anläggande av vattentäkt
eller beträffande tillgodogörande av grundvatten vid vattentäkt, åligge det vattenrättsdomaren,
sedan beslutet vunnit laga kraft, att utan särskild ansökan
med ledning av beslutet i fjärde avdelningen av vattenboken verkställa inskrivning
av de huvudsakliga förhållanden, som äro av vikt för kännedom örn
vattentäkten. Vad nu sagts gäde ock i fråga om beslut, som innefattar prov
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
131
ning jämlikt 2 kap. 53 § av vattentäkts laglighet, så ock beträffande beslut,
varigenom ändring göres i förhållande, som förut inskrivits.
15 §•
Har enligt förordnande efter ty i 13 kap. 1 § sägs besiktning hållits å
anläggning, varom inskrivning bör ske, eller av vattenmärke eller observationsrör,
om vars utsättande vattendomstolen meddelat föreskrift enligt 11
kap. 64 §, skall besiktningsprotokollet ingivas till vattenrättsdomaren och
anteckning om dess huvudsakliga innehåll göras i vattenboken.
16 §.
Närmare föreskrifter om vattenbokens inrättande och förande meddelas
av Konungen.
13 KAP.
Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av
denna lag.
1 §•
I sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller anläggande
av vattentäkt eller utförande av annat företag enligt denna lag medgives,
äge vattendomstolen, eller, om medgivandet lämnas vid syneförrättning i
den ordning 10 kap. stadgar, synemännen, när skäl därtill äro, föreskriva
att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid gått
till ända, besiktning å arbetet skall verkställas av sakkunnig person. Innehåller
beslutet rörande företaget, att vattenmärke eller observationsrör jämlikt
11 kap. 64 § skall utsättas, skall samtidigt meddelas föreskrift örn besiktning
av märket eller röret.
Har föreskrift---skall ske.
Där i---nyss nämnts.
Kostnad för---arbetet utföres.
3 §•
Menar någon, vars rätt är beroende av annan tillhörig, helt eller delvis
uppförd byggnad i vatten eller av annan tillhörig vattentäkt, att byggnaden
eller vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet,
äge på ansökan av honom vattenrättsdomaren förordna sakkunnig
person att hålla besiktning å byggnaden eller vattentäkten.
Kostnad för —--besiktningen verkställes.
Där sökanden sedermera för talan örn byggnadens eller vattentäktens borttagande
eller ändrande eller örn ersättning för skada genom byggnaden eller
132
Kungl. Majlis proposition nr 9.
vattentäkten, varde i det mål på sökandens begäran prövat, huruvida den
förskjutna besiktningskostnaden skall av ägaren gottgöras sökanden.
Vad i denna § sagts om besiktning å byggnad i vatten och å vattentäkt
äge motsvarande tillämpning beträffande vattenmärke eller observationsrör
eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut
om byggande i vatten eller rörande hushållning med valten eller nyttjande
av vattentäkt hänför sig.
4 §.
Har byggnad i vatten eller vattentäkt tillkommit efter prövning i laga
ordning, stånde ägaren fritt att hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning
genom sakkunnig person till bevisning därom, att byggnaden eller vattentäkten
utförts i överensstämmelse med de därför givna föreskrifter eller
att de avvikelser därifrån, som må hava skett, icke äro av beskaffenhet att
kränka allmän eller enskild rätt. Ägare av byggnad i vatten eller vattentäkt
må ock eljest på sätt nu nämnts begära besiktning för erhållande av
intyg angående byggnadens eller vattentäktens beskaffenhet eller om lagligheten
av vattenmärke eller observationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt,
som avses i 3 § sista stycket.
Har jämlikt — — — utförda arbetet.
Om kostnad---finnes stadgat.
5 §•
över vad---föras protokoll.
Örn besiktningsmans skyldighet att i vissa fall ingiva protokollet till
vattenrättsdomaren finnes i 12 kap. 15 § stadgat.
Protokoll över---denne bestämt.
Har besiktning — — — tillhandahållas sökanden.
8 §.
Bygger någon i vatten eller anlägger någon vattentäkt utan föregången
prövning i laga ordning, varigenom medgivande till arbetet erhållits, och
finnas förhållandena uppenbarligen vara sådana, att dylik prövning skolat
enligt stadgande i denna lag föregå, äge överexekutor förbjuda arbetets
fortsättande, intill dess sådan prövning ägt rum, så ock, när skäl därtill
äro, förordna örn handräckning till rättelse i vad olagligen skett
Där byggande---rätt kränkes.
Vad ovan i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, där någon utan föregången prövning vid vattentäkt tillgodogör
grundvatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
133
är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vårtid medgivande
inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter.
I fråga---avsedda fall.
11 §•
Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första eller andra stycket
bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande
eller mot nämnda bestämmelser eller stadgandet i 3 kap. 11 § verkställer
vattenreglering utan att medgivande därtill inhämtats i därför stadgad ordning
eller
mot föreskriften i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåter att söka vattendomstolens
godkännande av verkställd ändring å byggnad i vatten
eller mot stadgandet i 2 kap. 34 § första stycket utan vattendomstolens
medgivande utriver byggnad i vatten
eller mot vad i 2 kap. 37 § finnes stadgat vidtager åtgärd för vattendrags
återställande utan medgivande av vattendomstolen
eller mot bestämmelserna i 2 kap. 47 § första eller andra stycket anlägger
eller nyttjar vattentäkt utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant
enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren
eller mot bestämmelserna i 5 kap. 7 § utför anläggning eller åtgärd för allmän
farled utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11
• kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren eller mot stadgandena i 2 kap.
34 § första stycket och 5 kap. 5 § utan vattendomstolens medgivande utriver
dylik anläggning
eller mot stadgandet i 6 kap. 20 § första stycket utför anläggning eller
åtgärd för allmän flottled utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant
enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren
eller mot föreskrifterna i 7 kap. 45 och 49 §§ utför vattenavledning eller
invallning utan att därtill inhämtats medgivande i den ordning, som i 45
§ omförmäles,
skall, där han insett eller skäligen bort inse, att jämlikt åberopade lagrum
medgivande eller godkännande, som nu nämnts, varit erforderligt, straffas
med dagsböter eller med fängelse från och med en till och med sex månader.
12 §.
Den, som efter erhållet medgivande till byggande i vatten eller till anläggande
av vattentäkt eller lill verkställande av vattenreglering, vattenavledning
eller invallning från beslutet rörande arbetets verkställande gör avvikelse
av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt, straffes med
dagsböter eller med fängelse från och med en till och med sex månader.
13 §.
Bryter någon mot de rörande vattenhushållningen vid byggnad i vatten eller
beträffande framsläppandet av vatten vid sådan byggnad i denna lag stad
-
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
gade föreskrifter eller av domstol eller annan myndighet i laga ordning
meddelade bestämmelser, straffes med dagsböter eller med fängelse från och
med en till och med sex månader.
Lag samma vare, där någon åsidosätter föreskrift, som av vattendomstolen
meddelats angående nyttjandet av vattentäkt.
14 §.
Borttager eller fördärvar någon uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör
eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets
beslut om byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller vattenreglering
eller rörande hushållning med eller tillgodogörande av vatten hänför
sig, straffes med dagsböter eller med fängelse från och med en till och
med sex månader.
17 §.
Har efter---den försumlige.
14 KAP.
Slutbestämmelser.
1 §•
Med lågvatten —--under året.
4 §•
Företag eller åtgärd enligt denna lag anses angå viss fastighet:
när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att deltaga
i företaget;
när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget eller för
anläggning i samband med detta;
när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde, som tillhör
fastigheten, eller tillgången å grundvatten inom fastigheten eller någon å
fastigheten belägen byggnad eller annan fast anläggning eller på fastighetens
användningssätt.
5 §.
Vill någon för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse till företag
enligt denna lag verkställa mätningar, avvägningar eller andra undersökningsarbeten
å fastighet, som äges eller innehaves av annan, åge Konungens
befallningshavande, när skäl därtill äro, föreskriva, att erforderligt tillträde
till fastigheten under viss tid skall lämnas. Konungens befallningshavande
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
135
må ock, där för utförande av undersökningsarbete erfordras, att ett eller flera
vattenmärken eller observationsrör utsättas, stadga förbud, vid vite, att
rubba eller skada sådant märke eller rör.
Vid undersökningsarbetets---ersättningens gäldande.
Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående utförande av undersökningsarbeten,
som i denna § avses, och vad därmed äger samband.
6 §.
Ej må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan
tillhörig byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke (vattenståndsmätare,
pegel) är utsatt, eller att taga del av anteckningar, som det
ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande vattenstånd
eller vattnets avrinning. Ej heller må den, vars rätt är beroende av
vattentäkts nyttjande, förvägras tillträde till ställe, där observationsrör är utsatt
eller vattenmätare finnes anbragt, eller att därstädes utföra erforderliga
undersökningar eller att taga del av anteckningar, som det ålagts vattentäktens
ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande grundvattenståndet eller
tillgodogjorda vattenmängder.
Vad i första stycket är stadgat örn den, vars rätt är beroende av vattenhushållning
eller vattentäkts nyttjande, gäde ock beträffande allmän åklagare
samt tjänsteman vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt.
Tarvas för---skälig ersättning.
9 §•
Där enligt---med posten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
I fråga om vattentäkt, som tagits i bruk före nämnda dag och ej är avsedd
allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning,
skall iakttagas vad nedan stadgas.
1 mom. Vad i 2 kap. 44 och 47 §§ är stadgat skall ej utgöra hinder för
att utan vattendomstolens prövning vid vattentäkten tillgodogöra grundvatten
i huvudsakligen samma omfattning som förut.
2 mom. Fråga örn intrång genom vattentäkten varde, i den mån grundvatten
ej tillgodogöres i större omfattning än i 1 mom. sägs, prövad enligt
äldre lag.
3 mom. Talan utan samband med ansökningsmål örn intrång, varom i
2 mom. sägs, skall anhängiggöras vid vattendomstol i den för stämningsmål
i 11 kap. stadgade ordning.
Vattendomstolen åge i målet förelägga vattentäktens ägare vid vite att
medverka till utredning örn grundvattenförhållandena.
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 oktober
1938.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 1 september 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen
i statsrådet den 31 augusti 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn
Gösta Walin.
Förslaget föranledde följande yttranden.
1 KAP.
Underrubrikerna.
Lagrådet: De nuvarande underrubrikerna i 1 kap. hava i förslaget ändrats
på det sätt, att uttrycken »vattnet å hans grund» och »vattnet å grunden»
utbytts mot termen ytvatten, i syfte att göra det möjligt att redan
i den före den nya 14 § insatta underrubriken använda termen grundvatten,
i paragrafen definierat såsom vatten, vilket finnes under markens yta. Då
emellertid termen ytvatten icke kommer till användning i själva lagtexten,
synes dess upptagande näppeligen vara av något behov påkallat, vartill
kommer att termen här fått en användning, som knappast torde hava vunnit
burskap i det allmänna språkbruket. Då det lagtekniska intresset att
kunna använda termen grundvatten vinnes redan genom den föreslagna
avfattningen av 14 §, hemställes, att de nuvarande underrubrikerna i 1 kap.
lämnas oförändrade och att den nytillkomna underrubriken erhåller lydelsen:
Om jordägares rätt till vattnet under markens yta.
2 KAP.
42 §.
Lagrådet: Med vattentäkt skall enligt förslaget förstås varje anläggning
för tillgodogörande av grundvatten. Det synes därför överflödigt att tynga
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
137
lagtexten genom att i den i första punkten givna definitionen medtaga orden
»genom uppfordrande, bortledande eller tillvaratagande på annat sätt».
Bestämmelserna i andra och tredje punkterna torde huvudsakligen vara
motiverade med hänsyn till de stadganden i 2 kap. vilka skola tillämpas,
därest den vattenmängd, som skall tillgodogöras vid en vattentäkt, uppgår
till viss större myckenhet. Enär den föreslagna lydelsen av dessa bestämmelser
skulle föranleda, att de bliva ovillkorligen tillämpliga jämväl i vissa,
i andra kapitel reglerade fall, då detta vore mindre lämpligt, hemställes, att
de ersättas av ett stadgande, att vid tillämpning av vad i 2 kap. stadgas två
eller flera, samme ägare tillhöriga anläggningar tor tillgodogörande av samma
grundvattentillgång skola, såframt de ej äro avsedda för helt skilda behov,
betraktas såsom en vattentäkt.
44 §.
Justitierådet Lawski: Den i andra stycket intagna bestämmelsen, att nyttjande
av vattentäkt ej må medföra, att ett flertal fastigheter berövas erforderligt
husbehovsvatten, lärer med hänsyn till att enligt 9 kap. 46 § 1 mom.
i dylikt fall ersättningsvatten skall lämnas sakna större betydelse. Då stadgandet
dessutom ej är fullt konsekvent i det att däri ej beaktas det alldeles
likartade fallet, att ett flertal hushåll å en och samma fastighet, t. ex. ett
flertal arbetarbostäder å en ett fabriksföretag tillhörig fastighet, berövas
erforderligt husbehovsvatten, hemställes att bestämmelsen måtte utgå.
Enligt det principala stadgandet i 1 kap. 14 § skall varje fastighetsägare
vara befogad att tillgodogöra sig det under ytan av hans mark framflytande
grundvattnet. Därav drager emellertid förslaget icke den konsekvensen, att
grundvattnet är reserverat för de fastigheters behov, under vilka det framflyter.
En helt utanför grundvattenområdet belägen kommun kan, därest
den på ett eller annat sätt, t. ex. genom avtal med någon fastighetsägare
inom området, berett sig tillfälle att anlägga en vattentäkt, för sitt behov
utnyttja grundvattenströmmen. I det nu nämnda exemplet kan väl
icke någon befogad anmärkning göras mot alt grundvattentillgången får tillgodogöras
av utomstående, bl. a. därför, att detta icke, utan att full ersättning
gives, får ske till skada för markägarna inom området. Men i ett fall
har åt utomstående beretts en mera privilegierad ställning. Om den utomstående
är fastighetsägare, som vill använda vattnet för sin fastighets husbehov,
är han enligt 44 § berättigad att för ändamålet på sådant sätt anlägga
och nyttja vattentäkt att annan än husbehovsförbrukare utan gottgörelse
berövas vatten, som denne förut tillgodogjort sig. Sedan en kommunal
vattentäkt efter vederbörlig prövning kommit till stånd, kunna sålunda
de ekonomiska och tekniska kalkyler, som ligga till grund för densamma,
rubbas genom att utomstående husbehovsförbrukare börja att tillgodogöra
grundvattentillgången. Huruvida den utomstående skall få göra intrång
även å det husbehovsvatten, som erfordras för fastigheter inom området, beror
på en tolkning av 57 §. Ehuru det icke synes vara i förslaget förutsatt,
hindrar avfattningen av denna paragraf icke, att utomstående husbehovs
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
förbrukare sättes efter andra. Den rätt, vilken enligt vad nu anförts tillerkännes
utomstående och som kan tänkas bliva av en viss betydelse, synes
emellertid knappast förenlig med den tankegång, som ligger till grund för 1
kap. 14 §. Det hemställes därför, att undantagsstadgandet i 44 § sista stycket
begränsas att avse anordnande eller nyttjande av vattentäkt, avsedd
allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning
från grundvattentillgång, som berör fastigheten.
Ändringen skulle medföra motsvarande ändringar i 2 kap. 47 och 56 §§,
11 kap. 17 § 29 samt övergångsbestämmelserna. Vad däremot angår 2 kap.
57 § synes ej behövligt att låta utomstående husbehovsvattentäkter behandlas
på annat sätt än andra. Detta stadgande kan alltså lämnas orubbat, vilket
emellertid skulle föranleda, att i 56 § andra stycket göres undantag för
fall, som avses i 57 §.
47 §.
Lagrådet: Vad i 44 § stadgas såsom villkor för rätt att anordna och
nyttja vattentäkt skall enligt sista stycket i samma paragraf icke gälla i
fråga om vattentäkt som är avsedd allenast för viss fastighets förseende
med vatten till husbehovsförbrukning. Ehuru å sådan vattentäkt uppenbarligen
icke heller de i 47 § givna bestämmelserna om obligatorisk förprövning
böra vara i något fall tillämpliga, har uttryckligt undantag gjorts
endast för det fall varom andra stycket i paragrafen handlar. Även om det
med fog kan göras gällande, att en tillämpning av första stycket är utesluten
redan på den grund att det, så snart vattenförbrukningen överstiger
300 kubikmeter om dygnet, icke kan vara fråga om allenast husbehovsförbrukning,
synes det likväl i tydlighetens intresse vara önskvärt, att undantagsbestämmelsen
omfattar båda styckena.
48 §.
Lagrådet: Vad som avses i den föreslagna paragrafen skulle enligt lagrådets
mening tydligare framgå, örn där uttalades att vad i 38 § andra stycket
stadgas om företräde mellan olika företag skall äga motsvarande tilllämpning,
när fråga är om två eller flera vattentäkter som ej kunna jämte
varandra nyttjas, samt härtill fogades den reservationen att vid sådan frågas
avgörande dock skall städse tillses att ej någon ort berövas erforderligt vatten
från grundvattentillgång inom ollen.
49 §.
Lagrådet: Därest någon, som erhållit tillstånd att anlägga en vattentäkt,
avsedd för tillgodogörande av högst 300 kubikmeter örn dygnet, eller som
utan tillstånd — om sådant ej varit erforderligt — nyttjar en vattentäkt av
nyss angiven kapacitet, begär tillstånd att tillgodogöra mer än 300 kubikmeter
om dygnet, uppstår fråga, huruvida åt ett förbehåll enligt förevarande
paragraf kan givas sådant innehåll, att vattentäktsägaren blir pliktig
att framdeles — normalt utan gottgörelse — avstå även vatten, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
139
han tidigare tillgodogjort och sorn, om han ej gjort ansökningen, ej kunnat
utan ersättning fråntagas honom. Ett förbehåll torde väl in dubio anses
omfatta allenast det vatten, som jämlikt tillståndet må ytterligare tillgodogöras,
men paragrafens ordalydelse innefattar ej uttryckligt hinder för
den tolkningen, att förbehåll kan förklaras avse allt vatten som tillgodogöres
vid vattentäkten.
Då det icke kan anses av behovet påkallat att bereda möjlighet för vattendomstolen
att på detta sätt göra ingrepp i en redan bestående rättighet,
hemställes, att förbehåll varom nu är fråga begränsas till att avse
skyldighet för vattentäktens ägare att av det vatten, som han på grund av
tillståndet må tillgodogöra, framdeles avstå vad som då kan prövas erforderligt
för någon orts förseende med vatten eller för tillgodoseende av annat
allmänt behov, som av domstolen angives.
Justitierådet Lawski: Därest vid tillstånd för ett industriföretag att an
lägga
eller utvidga vattentäkt knytes sådant förbehåll, som avses i paragrafen,
lärer risk föreligga för att företaget ej skall våga använda tillståndet,
örn ej garanti erhålles för att en direkt förlust pa anläggningen icke riskeras.
Förslaget lärer möjliggöra, att vattendomstolen i tillståndet angiver, efter
vilken tid förbehållet tidigast må göras gällande. Med hänsyn till angelägenheten
av att den osäkerhet, som förbehållet innebär, så mycket som
möjligt begränsas, hemställes emellertid, att i paragrafen intages en uttrycklig
föreskrift om att i tillståndet skall, där det yrkas, angivas, vid vilken
tidpunkt sökanden tidigast skall vara pliktig att underkasta sig tillämpning
av förbehållet.
53 §.
Lagrådet: Den prövning, som avses i paragrafen, skall tydligen för att
motsvara sitt ändamål kunna gälla ej endast själva anläggningens laglighet
utan även lagligheten av den omfattning, vari vatten där tillgodogöres. Det
synes önskvärt att paragrafen avfattas sa, att detta framgar av lydelsen.
55 §.
Lagrådet: Då den i andra punkten stadgade skyldigheten utan vidare
torde framgå av innehållet i första punkten, synes andra punkten kunna
utgå.
56 §.
Lagrådet: Det föreslagna stadgandet i första stycket avser, såsom av
motiven framgår, bland annat att bereda möjlighet för vattendomstol att
vid prövning av ansökan örn tillstånd att anlägga vattentäkt vidtaga inskränkning
i den rätt till vattenutvinning, som må tillkomma ägare av annan
vattentäkt. För att någon tvekan icke skall behöva råda på denna
punkt torde lagtexten lämpligen böra jämkas så, att därav framgår att ej endast
ägare av vattentäkt utan även den, som söker tillstånd att anlägga vattentäkt,
må påkalla stadgandets tillämpning.
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
57 §.
Justitierådet Lawski: Den tankegång, som ligger till grund för stadgan
det,
torde bättre komma till uttryck, om orden »äldre bebyggelse» utbytas
mot orden »den tid, under vilken vattnet tillgodogjorts,» eller något dylikt.
58 §.
Lagrådet: Där omständigheterna äro sådana att menlig inverkan av åt
gärd,
varom här är fråga, kan genom lämpligt förfaringssätt undvikas eller
lindras, synes det kravet rimligt, att ett sådant förfaringssätt kommer till
användning. Goda skäl kunna ock andragas för att i fall av försummelse
härutinnan låta, på sätt föreslagits, administrativ myndighet fastställa erforderliga
säkerhetsföreskrifter samt, för den händelse dessa åsidosättas,
förordna om rättelse på den försumliges bekostnad. Vissa betänkligheter
möta emellertid mot att på detta sätt för ett speciellt fall reglera ett ämne
av mera allmän innebörd inom grannskapsrättens område, ett ämne som
dessutom äger intimt samband med den på dagordningen stående frågan
om lagstiftning mot förorening av annat vatten än grundvatten.
Anses ett stadgande av föreslaget innehåll likväl böra införas i vattenlagen,
må framhållas, att stadgandets räckvidd måste bliva jämförelsevis begränsad.
Såsom detsamma avfattats innebär det sålunda icke rätt för Konungens
befallningshavande att avgöra, huruvida befogenhet att verkställa
den åtgärd, varom fråga är, tillkommer vederbörande. I fall, då skadlig
inverkan över huvud icke kan undvikas eller för undvikande av skada krävas
så omfattande eller så kostsamma försiktighetsmått, att de i förhållande
till åtgärdens betydelse för den som vidtager densamma måste framstå såsom
oskäliga, lärer ej heller någon rätt tillkomma Konungens befallningshavande
att ingripa, utan det torde i händelse av tvist ankomma på domstol
att, med ledning av allmänna rättsgrundsatser eller de bestämmelser som
för särskilda fall kunna vara meddelade, företaga en avvägning av de kolliderande
intressena. Huruvida i avbidan på ett slutligt avgörande förbud
mot åtgärdens vidtagande kan utverkas hos annan myndighet än domstol blir
i allmänhet att bedöma enligt utsökningslagens regler örn rätt för överexekutor
att meddela handräckning. I vissa fall torde stöd för ett ingripande kunna
hämtas ur bestämmelser i särskilda författningar t. ex. hälsovårdsstadgan.
59 §.
Lagrådet: Genom att taga en vattentäkt ur bruk bör ägaren icke utan vidare
kunna bliva befriad från honom jämlikt 9 kap. 46 § ålagd skyldighet
att tillhandahålla vatten såsom ersättning för skada eller intrång som åstadkommits
genom vattentäktens anordnande. Det torde i sådant fall vara
nödvändigt att, på sätt regeln i 59 § andra stycket andra punkten angiver,
tillfälle beredes vattendomstolen att lämna närmare föreskrifter om de villkor
under vilka vattentäkten får tagas ur bruk. Att i annat avseende än
nu nämnts å en vattentäkt kommer att vila förpliktelse av beskaffenhet att
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
141
påkalla sådan prövning som här avses, lärer näppeligen kunna antagas. Med
hänsyn härtill synes avfattningen av andra punkten i andra stycket lämpligen
böra undergå sådan ändring att av lagtexten framgår, att regeln gäller
endast när vattendomstolen jämlikt 9 kap. 46 § lämnat föreskrift om tillhandahållande
av vatten.
9 KAP.
46 §.
Lagrådet: Av bestämmelsen i 1 mom. tredje stycket torde följa, att när
rättighet till ersättningsvatten jämlikt 2 mom. på den berättigades framställning
skall överflyttas från en fastighet till en annan, det härför erforderliga
arbetet skall ombesörjas av ägaren till vattentäkten, till vilken ledningen
med vad därtill hör torde vara att betrakta såsom adpertinens.
Då emellertid överflyttningen icke påkallas av något vattentäktsägarens
intresse, lärer av densamma föranledd kostnad för nyanläggning, ombyggnad,
underhåll m. m. böra åläggas ersättningstagaren. I slutet av 3 mom. första
stycket synes därför böra intagas föreskrift örn att då rättighet till vatten
enligt vad i 2 mom. sägs överflyttas fran en fastighet till annan, skall ersättningstagaren
vidkännas av överflyttningen föranledd ökning av kostnaden
för vattnets tillhandahållande.
11 KAP.
17 §.
Lagrådet: Därest vad lagrådet anfört vid 2 kap. 53 § vinner beaktande,
föranledes därav ändring i punkt 7 av förevarande paragraf.
30 §.
Lagrådet: Vid granskningen av denna paragraf möter spörsmålet huruvida
en bestämmelse, motsvarande den nu med avseende å anläggning i vatten i
paragrafen upptagna, skall införas i fråga örn vattentäkt. De sakkunniga
hava i sitt betänkande föreslagit ett sådant stadgande, men departementschefen
har ansett stadgandet icke erforderligt.
De motiv, som på sin tid föranledde införandet i vattenlagen av stadgandet
,i 30 § (jfr N. J. A. avd. II 1919 s. 407 och 408), synas äga giltighet även för
vattentäkternas vidkommande. Det måste anses otillfredsställande och ägnat
att medföra ohållbara rättssituationer, om tillstånd meddelas att ändra eller
utöka en vattentäkt, som icke är laglig. En bestämmelse av den ifrågasatta
innebörden är påkallad ej endast ur ordningens synpunkt utan även i vattentäktsägarens
eget intresse. Vare sig ett stadgande införes eller ej, kan det
knappast förutsättas, att en vattendomstol skulle meddela tillstånd till ändring
av en vattentäkt, beträffande vilken kan befaras att en talan örn dess
borttagande eller ändrande kommer att bifallas. Att föreskriften skulle lända
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
till obehörigt förfång för ägare av vattentäkter, som anlagts innan lagen
trätt i kraft, kan ej antagas; lagligheten av sådan vattentäkt skall uppenbarligen
bedömas enligt äldre rätt.
Huruvida efterprövning av en vattentäkts laglighet bör krävas ej endast
då fråga är om ändring av själva anläggningen utan jämväl då ansökan göres
örn tillstånd till ökat tillgodogörande av grundvatten, kan måhända vara
tvivelaktigt. Övervägande skäl synas emellertid tala för att prövningsskyldighet,
på sätt de sakkunniga föreslagit, skall inträda, även om ansökningen
endast avser ökad vattenutvinning utan ändring av vattentäkten. För denna
ståndpunkt talar bland annat, att enär enligt 2 kap. 47 § tillstånd icke skulle
erfordras för att anlägga en vattentäkt, så länge ej över 300 kubikmeter vatten
uppfordras örn dygnet eller allmän eller enskild rätt förnärmas, eljest
varje prövning av själva anläggningen kunde undgås, örn blott dess ägare
till en början begränsade vattenutvinningen.
Den prövning, som enligt det ifrågasatta stadgandet skulle förekomma, bör
gälla lagligheten ej endast av själva vattentäkten utan även av den omfattning,
i vilken sökanden tillgodogör vatten vid vattentäkten (jfr 2 kap. 53 §).
Lagrådet hemställer därför, att såsom ett andra stycke i förevarande paragraf
införes ett stadgande av innehåll att, därest i fall, som avses i 17 §
6, fråga är om ändring av befintlig vattentäkt eller om tillgodogörande av
grundvatten i större omfattning än förut, må, där vattentäkten ej tidigare
varit föremål för vattendomstolens prövning, ansökningen icke upptagas,
med mindre vattentäktens ägare jämväl påkallar prövning rörande lagligheten
av vattentäkten och den omfattning, vari vatten där tillgodogöres.
De skäl, som ovan anförts för ett dylikt stadgande, äga särskilt giltighet i
fråga om vattentäkter, som anläggas efter den nya lagens ikraftträdande.
Skulle det befinnas önskvärt att från stadgandets tillämpningsområde undantaga
äldre vattentäkter, bör det ske genom en föreskrift i övergångsbestämmelserna.
33 §.
Lagrådet: Enligt andra stycket i förevarande paragraf i dess nuvarande
lydelse åligger det i flertalet ansökningsmål vattenrättsdomaren att avsända
särskilda underrättelser till kända sakägare. Samma skyldighet skall enligt
förslaget föreligga i de ansökningsmål rörande grundvatten, som finnas upptagna
under punkterna 6, 7 och 8 i 11 kap. 17 §, men däremot icke för det
i punkt 9 i samma paragraf avsedda fallet att i en ansökan hemställes om
vattendomstols prövning, under vilka villkor vattentäkt må tagas ur bruk.
Det torde emellertid även i sistnämnda fall vara önskvärt, att särskilda underrättelser
avsändas till vederbörande sakägare.
46 §.
Lagrådet: Jämväl i det fall, som avses i det nytillkomna andra stycket,
synes säkerhet för skadestånd böra ställas i enahanda omfattning som i de
uti första stycket reglerade fallen.
143
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
60 §.
Lagrådet: Då innehållet i sista stycket har samband med övriga i paragrafen
för närvarande upptagna bestämmelser, synes det föreslagna nya
stycket, som till sitt innehåll är fristående från de övriga bestämmelserna,
lämpligen böra upptagas efter det nuvarande sista stycket.
68 §.
Lagrådet: Enligt 11 kap. 50 § sista stycket gäller för ansökningsmål, att
vattendomstolen skall hålla syn på stället, då sökanden begärt syn och målet
ej avser företag enligt 5 eller 6 kap. Vidare stadgas i samma lagrum, att
därest i mål örn byggnad för vattens tillgodogörande någon, som förmenar
sig lida skada av sådan byggnad, äskar syn, sådan skall hållas, såframt ej
syn finnes uppenbarligen icke vara erforderlig för tillgodoseende av parternas
rätt. I övrigt är det överlämnat åt vattendomstolen att avgöra om syn
skall hållas. Enligt förslaget skulle om ansökningsmål rörande vattentäkt
komma alt gälla detsamma, som sålunda är stadgat örn mål angående byggnad
för vattens tillgodogörande.
Förevarande paragrafs andra stycke innehåller såväl i dess gällande lydelse
som enligt förslaget en strängare regel, enligt vilken vattendomstol alltid
skall hålla syn på stället, då domstolen har att pröva anspråk på ersättning
för icke förutsedd skada. Ett dylikt anspråk behöver icke vara av sådan
axi; att dess processuella behandling kräver andra regler i förevarande hänseende
än de som ansetts ändamålsenliga för mål angående ersättningsanspråk
i allmänhet. Redan med hänsyn till gällande rätt synes det därför
knappast hava varit motiverat att uppställa en oeftergivlig fordran på syn
vid fall av icke förutsedd skada, då en mera smidig regel ansetts tillfyllest
för övriga fall. Och örn, såsom förslaget innebär, ersättningsanspråk
skola kunna upptagas till prövning allteftersom de anmälas, kommer det
obligatoriska kravet på syn att antingen över hövan betunga vattentäktsägaren
med kostnader för upprepade syner eller ock motverka en allmännare
tillämpning av den föreslagna successiva prövningen.
Lagrådet hemställer därför, att ur 68 § andra stycket borttages den nuvarande
föreskriften örn syn. I stället böra de ovan återgivna reglerna i
50 § göras tillämpliga genom en hänvisning till detta lagrum.
92 §.
Lagrådet: Iakttages vad ovan vid 60 § anmärkts, kan gällande lagtext bibehållas
oförändrad.
13 KAP.
13 §.
Lagrådet: Beträffande byggnad i vatten är ansvarsbestämmelsen i para
grafens
första stycke på det sätt begränsad, att endast åsidosättandet av föreskrift
rörande vattenhushållningen eller framsläppandet av vatten är belagt
144
Kungl. Maj.Is proposition nr 9.
med straffansvar. Underlåtenhet att tillhandahålla ersättningskraft är alltså
icke kriminaliserad. I analogi härmed lärer vid avfattandet av det nya
andra stycket hava med föreskrift angående nyttjandet av vattentäkt åsyftats
allenast av vattendomstolen meddelad bestämmelse röi''ande den omfattning,
i vilken vattnet må tillgodogöras vid vattentäkt, och i samband härmed
lämnad kontrollföreskrift. Den avsedda begränsningen torde bliva tydligare
markerad, om det nya stadgandet angives gälla, när någon åsidosätter
av vattendomstolen meddelad föreskrift huru vattentäkt må nyttjas.
Övergångsbestämmelserna.
Lagrådet: De till förslaget fogade övergångsbestämmelserna avse, frånsett
själva promulgationsstadgandet samt andra stycket i 3 morn., att fastslå, att
äldre vattentäkter — även om de ej äro vattentäkter för husbehov — skola,
i den mån vid dem ej tillgodogöres mera vatten än förut, bliva i stort sett oberörda
av den nya lagstiftningen utom i processuelit hänseende. Vad sålunda
avses torde enklare kunna uttryckas genom en bestämmelse, att å vattentäkt,
som tagits i bruk före den 1 januari 1940, skall, ändå att den ej är sådan som
avses i 2 kap. 44 § sista stycket, vad i 2 kap. 44 § första, andra och tredje
styckena samt 47 § stadgas ej äga tillämpning, i den mån fråga är om tillgodogörande
av grundvatten i huvudsakligen samma omfattning som förut.
I avseende å vad sålunda föreslagits må erinras om att det remitterade förslagets
2 mom. blir överflödigt på den grund, att de nya ersättningsreglerna
grundas just på stadgandet i 2 kap. 44 § första stycket, samt att med den av
lagrådet föreslagna avfattningen av övergångsbestämmelserna 11 kap. 17 §
blir direkt tillämplig då jämlikt äldre rätt talan föres i anledning av intrång
av äldre vattentäkt.
Av reglerna för bevisbördans fördelning mellan parter i rättegång följer,
att den som för talan mot ägare av vattentäkt angående intrång genom
vattentäkten har att styrka att vattentäkten förorsakar honom intrång
ävensom storleken av intrånget, i den mån hans uppgifter i dessa hänseenden
bestridas av vattentäktens ägare. Någon ändring i denna bevisregel
föreslås ej i det till lagrådet remitterade förslaget. Däremot
upptages i andra stycket av 3 moni. en bestämmelse, enligt vilken i mål örn
intrång genom vattentäkt, som tagits i bruk före lagens ikraftträdande
och som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten
till husbehovsförbrukning, vattendomstolen skall äga förelägga vattentäktens
ägare vid vite att medverka till utredning om grundvattenförhållandena.
Förslaget har motiverats med de svårigheter, vilka ofta möta för den
som lidit intrång genom annans vattentäkt att fullgöra den honom åliggande
bevisbördan.
Det föreslagna stadgandet innebär en väsentlig avvikelse från de grundsatser,
som eljest behärska rättegångsförfarandet. Enligt dessa ankommer det
på parterna, var å sin sida, att frivilligt införa i rättegången den utredning
145
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
de anse erforderlig. Väl har domstolen att — allt efter målets beskaffenhet
mer eller mindre ingripande — genom sin processledning verka för utredningens
fullständighet. Men domstolens befogenhet i detta avseende sträcker
sig i allmänhet icke därhän, att den kan tillhålla part att åstadkomma utredning,
som han av kostnadsskäl eller på annan grund ej önskar förebringa.
Endast i vissa avseenden, såsom i fråga om att iakttaga inställelse
»för rätta eller att förete skriftligt bevis, är part förpliktad att positivt medverka
till utredningen, och domstolen är då också befogad att genom vite
eller annat tvångsmedel söka framkalla förpliktelsens fullgörande.
Från dessa allmänna utgångspunkter måste det möta betänkligheter att för
en speciell kategori av mål — mål om intrång genom vissa, före lagens ikraftträdande
anlagda vattentäkter — stadga en så omfattande utredningsplikt
för ena parten, som den föreslagna bestämmelsen innebär. Väl äger det sin
riktighet, att i dessa mål utrednings förebringande merendels möter större
svårighet för den bevisskyldiga käranden än för hans motpart, vattentäktens
ägare. Men man bör ej underskatta de möjligheter till utredning, som —
utan att oskäligt betunga käranden — stå-till buds med tillämpning av allmänna
rättegångsregler och vattenlagens stadganden. Sålunda torde, såvitt
angår det av departementschefen särskilt beaktade fallet att tillgång behöves
till av vattentäktsägaren förda anteckningar, gällande grunder för parts
editionsplikt vara tillfyllest. Och då nya observationer behöva anställas,
lär det väl i regel befinnas mera ändamålsenligt, att vattenrättsdomaren jämlikt
11 kap. 45 § lämnar uppdraget åt sakkunnig eller vattenrättsingenjör
eller vattenrättsnämndeman, än att svaranden anlitas för ändamålet. Det
säger sig självt att, i den mån en av svaranden verkställd utredning utfaller
till hans fördel, den i allt fall icke av käranden kommer att mottagas med
förtroende. I detta samband bör ock erinras om att enligt numera vedertagen
domstolspraxis den omständigheten, att en kärande icke förmått exakt utreda
storleken av den skada han lidit, icke utgör hinder att tillerkänna honom
ersättning efter fri uppskattning av skadans storlek.
Därest, oaktat dessa betänkligheter, ett stadgande i ämnet anses böra införas,
torde ur synpunkten av parternas likställighet inför rätta vattendomstolen
böra äga förelägga även käranden att förebringa utredning. En sådan
åtgärd kan tänkas vara påkallad i fråga örn observationer vid kärandens
vattentäkt.
Med hänsyn till vad nu anförts hemställer lagrådet, att — därest ett stadgande
örn föreläggande för vattentäktens ägare att medverka till utredningen
i dessa mål över huvud anses erforderligt — stadgandet riktas mot båda
parterna och alt dess tillämplighetsområde inskränkes till sådana fall där
det med hänsyn till kostnad och svårighet att i annan ordning förebringa utredning
prövas nödigt att part ålägges medverka till utredningen. Att, då
föreläggande meddelas, detta kan av domstolen förbindas med vite, framgår
av 11 kap. 14 § vattenlagen jämförd med 24 kap. 1 § rättegångsbalken och
behöver därför ej särskilt stadgas.
Genom åtskilliga bestämmelser i 11 kap. vallenlagen, särskilt avseende
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sand. Nr 9.
10
146
Kungl. Muj:ts proposition nr 9.
förberedande behandling, har man sökt uppnå koncentration av förfarandet
inför vattendomstol. Därest icke ett stadgande av den föreslagna innebörden
skall äventyra dessa strävanden, torde det vara nödigt att vattenrättsdomaren
utrustas med befogenhet att före målets handläggning meddela part föreläggande
att medverka vid utredning. Skall därvid vite kunna föreskrivas,
erfordras särskilt stadgande härom.
Då enligt förslaget vissa nu gällande stadgande!! i vattenlagen komma att
erhålla ändrad plats i lagen, torde det vara lämpligt att, liksom i övergångsbestämmelserna
till lagen den 19 juni 1919 om ändring i vissa delar
av vattenlagen, här intaga en erinran att där i lag eller särskild författning
förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya
lagen, skall denna i stället tillämpas. Iakttages ej detta, synes ändring erforderlig
i 7 § lagen den 28 juni 1918 om vad iakttagas skall i avseende å
införande av vattenlagen.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
147
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 november 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund, Eriksson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
samt tillförordnade chefen för socialdepartementet statsrådet Eriksson,
lagrådets den 10 oktober 1938 avgivna utlåtande över det till lagrådet
den 31 augusti 1938 remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av
vattenlagen.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»De jämkningar i det remitterade förslaget, varom lagrådet hemställt beträffande
underrubrikerna i 1 kap. och vissa av de under 2 kap. vattenlagen
upptagna bestämmelserna, torde — utom såvitt angår 53 § i sistnämnda
kapitel — böra iakttagas. Vad angår sistnämnda lagrum torde en
ändring av lagtexten icke behöva vidtagas för att undvika tvekan därom
att under den i lagrummet omförmälda prövningen av en vattentäkts laglighet
faller jämväl frågan, huruvida den omfattning, vari vattentäkten
nyttjas, är laglig. Den i det remitterade förslaget upptagna lydelsen av
förevarande paragraf överensstämmer också med motsvarande stadgande
i 2 kap. 25 § i fråga örn byggnad i vatten. Vad en av lagrådets ledamöter
anfört beträffande 44, 49 och 57 §§ i 2 kap. finner jag icke böra
föranleda ändring av det remitterade förslaget. Det torde emellertid vara
lämpligt att något närmare beröra en av de anmärkningar som denne ledamot
framställt i fråga örn 44 §. Beträffande detta lagrum har av honom
hemställts, bland annat, att ur andra stycket måtte uteslutas där intagen bestämmelse,
enligt vilken vid tillämpning av vad i första stycket är stadgat
skall iakttagas, att nyttjande av vattentäkt ej må medföra att ett flertal fastigheter
berövas erforderligt vatten för husbehovsförbrukning. Sagda bestämmelse
innebär förbud för vattendomstolen att, därest en sådan verkan
som nyss sagts skulle inträda, medgiva tillstånd till vattentäkten. Frågan
härom skall sålunda avgöras av Kungl. Maj:t. Därest Kungl. Maj:t finner
sig böra meddela tillstånd till vattentäkten, skall målet i övrigt handläggas
och avgöras av vattendomstolen på vanligt sätt, så att denna därvid bland
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 9.
annat avgör frågor om ersättning till dem som lida skada eller intrång genom
vattentäkten. Enligt nämnde ledamots hemställan skulle däremot i
angivna fall även frågan örn tillstånd till vattentäkten prövas av vattendomstolen.
Tillräckliga skäl att frångå den ståndpunkt, som härutinnan intagits
i det remitterade förslaget, lia icke ansetts föreligga.
Beträffande 2 kap. 58 § i förslaget har lagrådet uttalat, att enligt dess
mening vissa betänkligheter mötte att, såsom i paragrafen skett, för ett
speciellt fall reglera ett ämne av mera allmän innebörd inom grannskapsrättens
område. Av lagrådets utlåtande framgår emellertid tillika, att stadgandet
i fråga är jämförelsevis begränsat till sin räckvidd. Med hänsyn
härtill och då ett stadgande av förevarande innebörd till skydd för grundvatten
lärer vara av praktisk betydelse torde detsamma böra bibehållas.
Av lagrådet framställda erinringar beträffande vissa stadganden i 9, 11
och 13 kap. torde — med undantag för 11 kap. 17 § — böra iakttagas. Den
av lagrådet föreslagna ändringen beträffande sistnämnda paragraf sammanhänger
med vad lagrådet föreslagit beträffande 2 kap. 53 §. Såsom jag förut
nämnt lärer emellertid sistnämnda lagrum böra bibehålla den lydelse som innefattas
i det remitterade förslaget. I anledning härav må även anmärkas,
att det av lagrådet föreslagna tillägget till 11 kap. 30 § synes böra utformas
i anslutning till omförmälda lydelse av 2 kap. 53 §.
Vad härefter angår övergångsbestämmelserna bär lagrådet till en början
uttalat, att innehållet i desamma borde kunna uttryckas på ett enklare
sätt Som emellertid innebörden av övergångsbestämmelserna med den av
lagrådet ifrågasatta kortare formuleringen icke skulle framgå utan en ingående
jämförelse med ett flertal bestämmelser i själva lagen, synes den utformning,
som givits övergångsbestämmelserna i det remitterade förslaget,
vara att föredraga. Beträffande den i övergångsbestämmelserna till det
remitterade förslaget intagna föreskriften om rätt för vattendomstol att vid
vite förelägga vattentäkts ägare, mot vilken föres talan angående intrång
genom vattentäkten, att medverka till utredning örn grundvattenförhållandena
har lagrådet anfört vissa betänkligheter ur principiell synpunkt. Dessa betänkligheter
synas dock böra vika för den praktiska betydelsen av att uti ifrågavarande
grundvattenmål, där svårigheten för en skadelidande att förebringa
bevisning är särskilt framträdande, säkerställa erforderlig medverkan till
målets utredning av vederbörande vattentäkts ägare. I andra hand har lagrådet
föreslagit, att nu berörda bestämmelse måtte utvidgas så, att föreläggande
att medverka till utredning om grundvattenförhållandena kan riktas
mot båda parterna. Ehuru, med hänsyn till kärandens intresse av att
styrka sin talan, något större praktiskt behov av en dylik utvidgning näppeligen
föreligger, synes vad lagrådet sålunda föreslagit böra iakttagas. Vad
lagrådet i övrigt anfört beträffande ifrågavarande föreskrift torde däremot
ej böra föranleda ändring i det remitterade förslaget.
Lagrådet har slutligen ansett, att i övergångsbestämmelserna lämpligen
borde intagas en erinran att, där i lag eller särskild författning förekomme
hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, denna i
Kungl. Maj.ts proposition nr 9.
149
stället skulle tillämpas. Ett stadgande i enlighet härmed synes böra upptagas
i förslaget. Härjämte lärer i övergångsbestämmelserna böra intagas
en bestämmelse att det tillägg, som av lagrådet föreslagits beträffande 11 kap.
30 §, ej skall äga tillämpning, när fråga är om ändring av äldre vattentäkt
eller om tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt i större
omfattning än förut.
I övrigt torde förslaget böra undergå vissa smärre jämkningar av uteslutande
redaktionell innebörd.»
Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu angivits ändrade
lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
tUhang till riksdagens protokoll 19.‘19
1 sami.
Nr 0.
II
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- 2LU 1939:42 Memorial angående ersättning åt hovrättsrådet G. Walin, vilken inom andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor. För behandling av Kungl. Maj:ts s. 1 i texten
- Rskr. 1939:119 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen. a1 i texten
- 2LU 1939:20 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen. s. 1 i texten