Sök i Ratio Lex

Med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m

1939-02-24 · 294 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 72 av 294 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:96, Med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

1

Nr 96.

*

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag

till arbetstidslag för detaljhandeln m. m.; given

Stockholms slott den 24 februari 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet oell lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) arbetstidslag för detaljhandeln;

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

örn arbetstidens begränsning; samt

3) butikstängningslag.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Bihang till riksdagens protokoll 1939.

1 sami.

Nr 96.

8888 S8 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 96.

Förslag

* till

Arbetstidslag* för detaljhandeln.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i

omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga,

frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen

till arbete av annat slag än nedan i a)—g) avses för arbetsgivares räkning i

regel användas flera än en arbetstagare.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas

till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med botell-, restaurang- eller kaférörelse, som

är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att

arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete; samt

g) arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

2 §•

Vad nedan i denna lag stadgas äger icke tillämpning å arbetstagare, som är

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; eller

c) anställd å apotek såsom farmacevt.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars rätt

därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, örn eller i vad mån lagen

äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 3

domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses

har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör

eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4§-

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga

10 timmar.

5§-

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda

paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes

längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet

medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller

sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de

arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt

och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å övertid.

6§.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,

i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas

till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning och

varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början

göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att

ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma

i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

7 §•

1 mom. Till betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal,

rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens

oliindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna

arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst

sju timmar i veckan, dock icke något dygn mer än en och en halv timme.

Ordinarie arbetstid och övertid enligt detta moment må tillhopa icke utan

tillstånd av arbetsrådet något dygn överstiga 10 timmar.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å Övertid,

vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor

och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,

dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av

arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses

i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom

användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §•

För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning.

Vill arbetstagare fordra sådan ersättning, skall han dels inom två månader

från det att arbetet utförts underrätta arbetsgivaren örn sitt anspråk, dels ock

inom ett år från samma tidpunkt anhängiggöra sin talan. Underlåtes det, vare

arbetstagaren sin rätt förlustig.

Baster.

9 §•

Fortgår arbetstagares arbete under minst sex timmar av dygnet skall,

såframt ej är fråga örn arbete, varom i 6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller

annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag, under arbetstiden

infalla en sammanhängande rast om minst en timme. Sådan rast må,

örn arbetsgivare och arbetstagare äro ense därom, utbytas mot två raster örn

sammanlagt minst en timme 15 minuter.

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva undantag från föreskrifterna

i första stycket.

Anteckning om arbetstid m. ni.

10 §.

Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det arbetsgivaren

att senast den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka

göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes

av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva, att anteckning

örn arbete å övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

angivits. I fråga om såclant arbete å övertid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren

icke pliktig att göra dylik anteckning, där övertiden finnes behörigen

upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande tiden

för det dagliga arbetets början och slut samt längden av raster, som infalla

under arbetstiden.

Arbetstagare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran

erhålla del av övertids journalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen

eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre

år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen

gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

Allmänna bestämmelser.

11 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i

denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden

förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, som kunna anses

företräda arbetsgivarna, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess

ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgi var sammanslutningar; en ledamot

skall utses bland personer, som kunna anses företräda arbetstagarna, samt

vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter

förslag av arbetarsammanslutningar. För var och en av ledamöterna utses

minst två suppleanter, förtrogna med förhållandena inom detaljhandel eller

annan verksamhet, som avses i denna lag.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med

iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning

stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning,

eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i

nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

12 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst

verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift i något

avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen på framställning

av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom

verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter

inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller

företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på

framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 96.

13 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande

tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

14 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag

är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med

dagsböter. Yar arbetstagaren under 18 år vare den, som har vårdnaden örn

arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till

böter från och med fem till och med femtio kronor.

15 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 10 § åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 10 §, straffes med dagsböter ej under fem.

16 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men

eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

17 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag

är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

18 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning

lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och

verksamhet, den 1 oktober 1939 och i övrigt den 1 januari 1940 samt gäller

till och med den 31 december 1942. Beträffande förseelse mot lagen, som

begåtts under tiden för dess giltighet, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara

att gälla efter sistnämnda dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 96.

7

Förslag
till
Lag
angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning

skall under tiden från och med den 1 januari 1940 till och med den

31 december 1942 hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §■

Denna lag---här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som — — — allmän trafik,

j) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,

k) sådant arbete--- — hans bostad.

Förslag

till

Butikstängningslag.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde m. m.

1 §''

1 mom. Med butik förstås i denna lag försäljningsställe, där detaljhandel

idkas. Såsom butik betraktas i denna lag även rakstuga, frisersalong och

fotografiateljé.

2 mom. Butik må hållas öppen för allmänheten endast under tid, då det

enligt denna lag är medgivet (affärstid).

Utan hinder av bestämmelserna i lagen må dock kund betjänas, som inkommit

i försäljningslokal, rakstuga, frisersalong eller fotografiateljé å affärstid,

samt vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik å tid, då försäljning

lagligen kunnat ske.

3 mom. Yrkesmässig försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes

än i butik må ske endast å affärstid för handel med dylik vara.

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad

restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämtning eller

försändning icke försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror,

alkoholfria drycker eller tryckta skrifter;

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 96.

2) försäljning å apotek;

3) försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av

motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe,

där andra varor ej saluföras;

4) försäljning i järnvägsvagn eller å annat trafikmedel till resande;

5) försäljning av program eller liknande trycksaker, konfektyrer, färsk

frukt eller levande blommor i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler;

6) försäljning av konfektyrer eller tobaksvaror i förpackning, tändstickor

eller färsk frukt från automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där

sådana varor saluföras, och som handhaves av butiksinnehavaren;

7) försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning

och utan samband med annan handel bedriver med egna lantmannaeller

trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst;

8) försäljning av leksaksballonger eller andra smärre leksaker, om försäljningen

sker utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med annan

handel;

9) försäljning, utan samband med annan handel, av periodiska skrifter

eller av dylika eller andra tryckta skrifter, där försäljningen sker utomhus;

10) försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer

eller utställningslokaler eller å andra sådana platser; samt

11) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål.

Den vanliga affärstiden.

3 §•

Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till

klockan 19. Linder tiden från och med den 10 till och med den 23 december

må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.

Å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må

butik ej hållas öppen för allmänheten efter klockan 16.

4 §•

Å sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten. Butik,

där handel idkas huvudsakligen med mej eri varor, ägg, margarin, bageri- och

konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande

blommor må dock hållas öppen för allmänheten mellan klockan 8 och

klockan 10.

Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må rakstuga eller frisersalong hållas

öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.

Kommunala avvikelser.

.....5§.

I kommun må, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas

kunna ske utan otillbörligt förfång för företag inom kommunen, som driva

rörelse i butik, eller för företag, som driva sådan rörelse av visst slag, bestämmas,

att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller helt eller delvis

förläggas till annan del av dygnet än den i 3 eller 4 § föreskrivna, å söneller

helgdag dock ej under högmässogudstjänst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 96.

Utsträckning av den vanliga affärstiden må, under i första stycket angivna

villkor, medgivas i följande omfattning:

1) butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin

eller bageri- och konditorivaror må å söckendag hållas öppen mellan klockan

7 och klockan 8;

2) butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin,

bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande

blommor, må å sön- eller helgdag hållas öppen mellan klockan 10 och

klockan 11 samt därutöver under högst två timmar å tid, då högmässogudstjänst

icke hålles; samt

3) fotografiateljé må hållas öppen å sön- eller helgdag under högst två

timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Där det inom viss kommun kan anses erforderligt för att möjliggöra för

skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta personer

att göra inköp å fritid, må bestämmas, att butik å sön- eller helgdag

får hållas öppen under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Bestämmelse, varom i denna paragraf förmäles, skall gälla hela kommunen,

där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser må

meddelas för butiker av skilda slag. Bestämmelser må även meddelas för

endast butiker av visst slag men må däremot icke begränsas till en eller flera

angivna butiker.

6 §•

Om bestämmelse enligt 5 § beslutar den myndighet, som utövar kommunens

beslutanderätt.

När fråga örn sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten,

skall tillfälle beredas näringsidkare och arbetstagare, som skulle beröras

av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt

uttala sig i ärendet. Tillbörlig hänsyn skall tagas till därvid framförda synpunkter.

7 §-

Beslut örn bestämmelse enligt 5 § skall underställas länsstyrelsen och

för sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till

magistraten eller kommunalborgmästaren och beträffande kommun å landet

till landsfiskalen i orten. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen

skall insända beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande, sedan

tillfälle beretts dem, vilkas rätt beröres av beslutet, att avgiva yttrande över

detsamma. I Stockholm skall sådant tillfälle beredas av Överståthållarämbetet.

8 §• .

Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut

om bestämmelse enligt 5 §. Fastställt beslut skall ofördröjligen allmängöras

genom dess införande i länskungörelserna. Därjämte skall genom vederbörande

kommunala myndighets försorg tillkännagivande örn kungörelsen med

angivande av dess huvudsakliga innehåll införas i minst en tidning inom

orten, varförutom beträffande landskommun tillkännagivande om kungörelsen

skall ske i kyrkan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 96.

9 §''

Med avseende å ändring eller upphävande av beslut om bestämmelse enligt

5 § skall gälla vad i 5—8 §§ är stadgat.

10 §•

I fråga örn köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle

skall vad i denna lag sägs örn kommun äga motsvarande tillämpning; och

må förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej gälla köpingen eller

samhället.

Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga.

11 §•

1 morn. Polismyndigheten må under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar

meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten

eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant

eljest icke är förenligt med bestämmelserna i denna lag.

Med polismyndighet förstås i denna lag för Stockholm Överståthållarämbetet,

för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer

magistrat eller, där sådan ej finnes, kommunalborgmästare och för landet

polischefen i orten.

Ansökning örn tillstånd, varom i första stycket förmäles, skall innehålla

uppgift örn den tid och de varuslag, som framställningen avser, samt de

närmare omständigheter, under vilka öppethållandet eller försäljningen avses

skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga är

örn öppethållande eller försäljning under allenast kort tid, av polismyndigheten

beredas stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige

ej finnas, kommunalnämnden.

2 mom. Ansökning örn tillstånd, varom i 1 mom. förmäles, skall avslås,

örn sökanden icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i

allmänhet, eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att

utöva verksamheten, så ock örn hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-,

säkerhets- eller liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 morn., skall polismyndigheten pröva,

örn det sökta tillståndet ur andra synpunkter lämpligen bör meddelas, därvid

tillbörlig hänsyn skall tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å

andra sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall

till framställningen.

Tillstånd, varom i 1 mom. sägs, må endast givas, örn synnerliga skäl därtill

äro, med mindre ansökningen avser något av nedannämnda fall. I sådan händelse

skola följande regler lända till efterrättelse:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande

blommor, tryckta skrifter och tändstickor, vilken bedrives från kiosk, stånd,

bord eller annat sådant försäljningsställe, där under hela försäljningsdagen

endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 96.

annat föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till klockan 22;

sådant medgivande må ock lämnas för försäljning av dessa varor annorledes

än från särskilt försäljningsställe, örn försäljningen icke är förhunden med

handel med andra varor och i övrigt skäl därtill anses föreligga;

2) försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad

eller dylikt må medgivas i den utsträckning, som med hänsyn till förhållandena

anses erforderlig; dock må tillståndet i regel avse försäljning endast av

de under 1) nämnda varuslagen samt lagad mat och tobaks varor;

3) försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik

eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik må medgivas i den

utsträckning, som kan anses betingad av de resandes behov; dock må tillståndet

i regel avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen

samt lagad mat, tobaksvaror och mindre pappersartiklar;

4) försäljning utomhus av varm korv samt bröd, potatis och senap, som

tillhandahållas i samband med korven, må medgivas i den utsträckning, som

anses lämplig, dock endast från fastställd plats;

5) öppethållande av lokal, där utställningar av verk av bildande konst

ävensom alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning,

anordnas, må för visning av dessa konstverk medgivas i den utsträckning så

anses lämpligt.

4 mom. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare och må återkallas,

när skäl därtill äro.

I tillståndet skall angivas den tid på dygnet, under vilken öppethållande

•eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få försäljas.

Polismyndigheten äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens

anordnande, som finnas erforderliga.

Polismyndigheten skall till den, som erhåller tillstånd, utfärda bevis

härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, örn

rörelsen drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats

därstädes, samt i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den, som bedriver

försäljningen.

5 mom. Klagan över beslut, som enligt denna paragraf meddelas av annan

polismyndighet än Överståthållarämbetet, må föras hos länsstyrelsen i den

ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut är bestämd. Klagan över beslut, som enligt denna paragraf meddelas

av Överståthållarämbetet, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement

i den ordning, som nyss sagts.

Beslut, varigenom meddelas tillstånd, som i 1 mom. sägs, skall utan hinder

av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.

12 §.

Är eftergift från vad i denna lag är stadgat påkallad av särskilt trängande

behov, äger Konungen förordna, att sådan eftergift må tillgodonjutas för

visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet skola

meddelas de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas

erforderliga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Allmänna bestämmelser.

13 §■

Hålles butik öppen för allmänheten eller idkas försäljning till allmänheten,

när sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats

med stöd av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter.

Har näringsidkare tidigare, dock ej mer än två år före det stämning delgivits,

dömts för förseelse mot denna lag, må antalet dagsböter ej sättas

under fem.

14 §•

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.’

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §■

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad

i lo § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare.

Lag samma vare, där länsstyrelsen efter framställning av näringsidkare

godtagit viss person såsom verksamhetens föreståndare i näringsidkarens

ställe.

16 §■

Dar i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

öppethållande eller försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940 och gäller till och med den

31 december 1942. Beträffande förseelse mot lagen, som begåtts under tiden

för dess giltighet, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter

sistnämnda dag.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av

tiden för idkande av handel och viss annan rörelse samt beslut, som fattats

med stöd av nämnda lag. Därvid skall dock iakttagas följande:

1) beslut, varigenom i kommun fastställts kortare affärstid än den i 3

eller 4 § av nya lagen medgivna, förbliver i denna del giltigt till dess det

upphävts i den ordning, sorn nya lagen föreskriver;

2) näringsidkare, som vid nya lagens ikraftträdande med stöd av 15 §

lagen den 30 maj 1919 bedriver rörelse under längre tid av dygnet än nya

lagen medgiver och som drivit sådan rörelse sedan den 1 juni 1937, må utan

särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på oförändrat sätt till den 1 januari 1941;

och må polismyndigheten, när det gäller näringsidkare, som på grund av

sjuklighet, invaliditet eller hög ålder har särskilt stort behov av att även i

fortsättningen få bedriva rörelsen utan ändring, efter särskild prövning kunna

giva tillstånd härtill utan hinder av de i 11 § av nya lagen uppställda villkoren,

dock endast för ett år i sänder. Vad nu sagts örn näringsidkare, gälle ock

dennes efterlevande make.

Beslut enligt 5, 8, 11 och 12 §§ av nya lagen samt enligt nästföregående

stycke må meddelas efter den 1 oktober 1939, dock med verkan tidigast från

nya lagens ikraftträdande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

13

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 27 januari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehksson-Bkamstokp, Westman, Wigfoess,

Möllee, Engbeeg, Sköld, Quensel, Bökslund, Ekiksson, Stegelund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen frågorna

angående dels laglig reglering av arbetstiden i detaljhandeln dels ock

ny lutikstängningslag jämte vissa därmed förbundna spörsmål samt anför:

Inledning.

Huvuddragen av gällande svensk lagstiftning om begränsning

av affärs- och arbetstid.

Inledningsvis anhåller jag att få lämna en kort redogörelse för huvuddragen

av den gällande svenska lagstiftningen örn begränsning av affärsoch

arbetstid. Då den hittills givna regleringen, vad gäller handeln,

främst haft karaktären av bestämmelser örn begränsning av affärstiden, behandlas

härvid först butikstängningslagen. Därefter lämnas en redogörelse

för den direkta arbetstidslagstiftningen med utgångspunkt från den viktigaste

hithörande lagen, 1930 års allmänna arbetstidslag. Genom denna

lag regleras emellertid arbetstiden endast för en mindre del av arbetstagarna

inom handeln, och den gäller i stort sett icke alls de kontorsanställda

samt ej heller teknisk personal, arbetsbefäl och därmed jämställda

arbetstagare.

Butikstängningslagen.

Lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av tiden för idkande av handel

och viss annan rörelse (den s. k. butikstängningslagen), vilken lag

åren 1920, 1923 och 1938 undergått vissa ändringar, avser i första hand

handelsbod, rakstuga, frisersalong och varmbadinrättning. Lagen begränsar

den tid, under vilken dessa lokaler få hållas öppnp, för allmänheten, men

reglerar däremot icke direkt de anställdas arbetstid.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 96.

A söckendag få handelsbodar i allmänhet ej hållas öppna längre än

från kl. 8 till kl. 19. Stängningstiden får dock under tiden från och

med den 10 till och med den 23 december sättas till kl. 20. Bod, där

handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror,

må vidare för försäljning enbart av dessa varor öppnas en

timme tidigare och stängas en timme senare. För rakstuga, frisersalong

och varmbadinrättning är den medgivna tiden för öppethållande året runt

från kl. 8 till kl. 20.

Huvudregeln är, att de nu nämnda lokalerna skola hållas stängda för

allmänheten sön- och helgdagar. För försäljning enbart av de ovannämnda

livsmedlen samt färsk frukt och levande blommor må dock bod hållas

öppen från kl. 7 till kl. 10 å sön- och helgdag. Örn sådana dagar inträffa

i följd, må vidare rakstuga eller frisersalong hållas öppen en av

dem under högst två timmar å tid före kl. 11.

Avvikelser från nyssnämnda öppnings- och stängningstider kunna i viss

mån ske genom kommunalt beslut. Förutsättning är dock, att avvikelse

kan anses påkallad av särskilt förhållande inom kommunen. Genom kommunalt

beslut få dock icke meddelas olika bestämmelser för företag av

samma slag, med mindre sådant kan ske utan obehörigt gynnande av

vissa företag. Beslut örn utsträckning av tiden för öppethållande bör

innefatta villkor örn lämpliga raster för personalen eller dylikt, örn detta

finnes påkallat för att personalens arbetstid ej må obehörigen förlängas.

Beträffande utsträckning av tiden för öppethållandet å söckendag gäller,

att tiden för stad, köping eller municipalsamhälle får förlängas med högst

en timme på morgonen och en på kvällen, medan sådan förlängning för

den egentliga landsbygden får ske med högst två timmar på morgonen

och två på kvällen. A sön- och helgdagar finnes för hela riket möjlighet

att medgiva utsträckning av tiden för den handel, som överhuvud enligt

lagen är tillåten dessa dagar, till dels tiden mellan kl. 10 och kl.

11, dels ock högst två timmar efter kl. 13. Vidare må medgivas öppethållande

alla sön- och helgdagar av rakstuga och frisersalong högst två

timmar samt av varmbadinrättning högst fyra timmar.

Å andra sidan får tiden för öppethållandet inskränkas. För söckendag

må detta ske med högst fyra timmar, men för sön- och helgdag gäller

ingen begränsning, utan öppethållandet dessa dagar kan helt förbjudas.

Beslut örn kommunal avvikelse, varom nu sagts, fattas av den myndighet,

som utövar kommunens beslutanderätt, men skall underställas länsstyrelsen,

som dock endast äger antingen oförändrat fastställa eller också

helt ogilla beslutet.

Genom den år 1938 vidtagna lagändringen har införts den särskilda

bestämmelsen, att länsstyrelse äger medgiva, att lokal, där utställningar

av konstverk, avsedda för försäljning, anordnas, för visning av konstverken

får hållas öppen för allmänheten å tid, då lokalen eljest enligt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

15

butikstängningslagen skall vara stängd. Tillstånd meddelas för viss tid

eller tills vidare oell må återkallas, när skäl därtill äro.

Hittills har varit tal örn tiden för öppethållande av handelsbod. Lagen

innehåller vidare, att vara, som ej är såld å tid, då boden får hållas

öppen, icke utom denna tid får utlämnas eller försändas. Detsamma äger

under tid, då handelsbod blott får hållas öppen för försäljning av vissa

slags varor, motsvarande tillämpning å övriga varor.

Å andra sidan innehåller lagen den viktiga regeln, att under den tid,

då handelsbod av visst slag ej får hållas öppen, vara som där saluhålles

ej får försäljas till allmänheten annorstädes, t. ex. utomhus. Länsstyrelse

kan dock medgiva undantag med hänsyn till särskilt förhållande.

Eftergift från lagens regler om tiden för öppethållande av handelsbod

kän vidare medgivas av Konungen eller av Konungen bestämd myndighet

(för närvarande riksförsäkringsanstalten). Det förutsättes dock då, att dylika

särbestämmelser skola vara påkallade av särskilt trängande behov. Som

exempel nämnes i lagen, bland annat, att det erfordras för att förse

fartyg med skeppsförnödenlieter eller yrkesfiskare med livsmedel.

Enligt lagen är från tillämpningen av stadgandena helt undantagen

försäljning i följande åtta fall, nämligen: 1) försäljning å apotek; 2) försäljning

av rusdrycker och pilsnerdricka; 3) för resande avsedd försäljning

vid järnvägs- eller ångbåtsstation, i järnvägsvagn eller å fartyg;

4) försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av

motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe,

där försäljning av andra varor ej förekommer; 5) försäljning, som

bedrives under utövning av eller i samband med kafé- eller restaurangrörelse

och antingen sker allenast till förtäring eller förbrukning å stället

eller ock avser försändning eller avhämtning av lagad mat, tillagade alkoholfria

drycker eller svagdricka; 6) tillfällig försäljning för välgörande

eller annat ideellt ändamål; 7) försäljning av tidningar, som bedrives

utomhus eller till gäster å kafé- eller restauranglokal; samt 8) försäljning

utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker, blommor

eller dylikt.

Lagen innehåller vidare stadgande örn straff för öppethållande eller försäljning

under tid, då sådant ej är medgivet, jämte vissa andra därmed

sammanhängande bestämmelser.

I anslutning till de ovan uppräknade undantagen från butikstängningslagens

tillämpningsområde må nämnas, att särskild lagstiftning örn försäljningstid

finnes i vissa av dessa fall. Beträffande försäljning ay rusdrycker

och pilsnerdricka är sålunda tiden för utminutering enligt gällande

författningar på området kortare än den tid, då handelsbodar enligt butikstängningslagen

få hållas öppna. Yad gäller undantaget för försäljning

i samband med kafé- eller restaurangrörelse må anmärkas, att lagstiftningen

innehåller bestämmelser örn längsta medgivna tid för själva utskänkningen.

Frånsett de fall, när det är fråga örn rusdrycker eller pilsner
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

dricka och för vilka särskilda regler enligt nyssnämnda författningar gälla,

är det framför allt 1925 års förordning angående försäljning av vissa

alkoholfria och därmed jämförliga drycker, som här är av betydelse.

Huvudregeln enligt denna författning är, att utskänkning alla veckodagar

får fortgå till kl. 22. Länsstyrelse kan dock förordna örn utskänkningstidens

inskränkning eller utsträckning.

I samband med butikstängningslagen må i korthet omnämnas lagen den

16 maj 1930 örn vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av

bageri- och konditoriarbete, den s. k. bagerilagen. Denna överensstämmer

med butikstängningslagen däri, att den kan sägas innehålla regler örn

tiden för bedrivande av viss rörelse. Huvudstadgandet i gällande bagerilag

är, att arbete för tillverkning till avsalu av bageri- eller konditorivaror

icke får bedrivas å sön- eller helgdag och ej heller å söckendag

före kl. 5 eller efter kl. 20. Lagen äger dock icke tillämpning å rörelse,

som bedrives utan biträde av annan än make och hemmavarande barn,

s. k. familjebageri. Jämväl vissa andra undantag äro föreskrivna.

Sedan socialstyrelsen i anledning av framställning från 1937 års riksdag

anbefallts verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning angående

bagerilagens verkningar samt sådan utredning avlämnats den 9 november

1937, är frågan örn vidtagandet av vissa ändringar i lagen föremål för

Kungl. Maj:ts prövning.

Direkt arbetstidslagstiftning.

Allmänna arbetstidslagen.

De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen

den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen.

Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag inom

hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln. Såsom

ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning,

såvitt i rörelsen eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare;

de s. k. småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga

andra undantag.

Somliga undantag ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna arbetstidslagen.

Detta gäller:

1) Jordbruk med binäringar (örn dessa icke bedrivas såsom självständiga

företag) samt trädgårdsskötsel och djurskötsel (även utan samband

med jordbruk). Här finnes dock numera särskild reglering genom lantarbetstidslagen.

2) Skeppstjänst. För sådan tjänst gäller i stället den s. k. sjöarbetstidslagen.

3) Fiske.

4) Skogsarbete, kolning i mila och flottning.

5) Torvupptagning samt tillverkning av bränntorv och torvströ.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

6) Verksamhet som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård,

uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt

behov.

Vidare finnas undantag, varigenom inom vissa näringsgrenar de viktigaste

personalgrupperna ställas utanför:

1) I fråga örn järnvägsrörelse är trafikpersonalen undantagen.

2) Inom hotell-, restaurang- och kaférörelse gäller undantaget sådant

arbete, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, medan

lagen äger tillämpning å t. ex. kökspersonalens arbete. Det är framför

allt serverings- och hotellpersonalen, som på detta sätt blir undantagen.

Efter hemställan av 1937 års riksdag pågår emellertid för närvarande —

genom socialstyrelsens försorg — utredning örn arbetstidsreglering för den

nu undantagna personalen.

3) Beträffande handel och viss därmed jämförlig rörelse är sådant arbete

undantaget, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller

badinrättning. På detta sätt ställas de viktigaste personalgrupperna inom

detaljhandel samt frisör- och badverksamhet utanför. Allmänna arbetstidslagen

äger emellertid i och för sig tillämpning å de företag, varom

här är fråga. Detta har betydelse t. ex. för egentliga lagerarbetare, utkörare,

varubud, eldare vid badinrättningar o. s. v.

Vidare stadgar allmänna arbetstidslagen undantag för vissa former av

arbete. Det gäller: 1) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest

under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande; 2) arbete, som till sin natur är så

oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider; samt 3) arbete,

som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad.

Ytterligare gäller ett undantag av särskilt slag, nämligen för arbete

som bedrives av staten. Genom administrativ reglering äro arbetarna

dock i detta fall i allmänhet tillförsäkrade en arbetstid, som icke överstiger

den enligt lagen medgivna.

Vid bedömande av arbetstidslagens verksamhetsområde får hänsyn vidare

tagas till att vissa grupper av arbetstagare vid tillämpningen av

lagen ej skola räknas som arbetare. Detta gäller: 1) medlem av arbetsgivarens

familj; 2) verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad

ställning; samt 3) ritare, bokhållare eller därmed jämställd person samt

kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

Efter denna framställning angående det område, för vilket arbetstidslagen

gäller, skall lämnas en redogörelse för den begränsning av arbetstiden,

som lagen påbjuder.

Beträffande ordinarie arbetstid är huvudregeln, att arbetsgivare ej må

använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48

timmar i veckan. Arbetstiden kan inom denna ram något variera för olika

veckodagar men får icke något dygn uppgå till mer än nio timmar. I

detta sammanhang må erinras, att arbetstidslagen intet innehåller örn

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sami. Nr 96. assa as 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

arbetstidens förläggning under dygnet. Intet i denna lag hindrar nattarbete

eller arbete å sön- och helgdagar.

Från huvudregeln gäller det undantaget för arbete, som bedrives med

regelbunden skiftindelning, att arbetet under olika dygn och veckor kan

variera, blott icke den sammanlagda arbetstiden för tidrymd av högst tre

veckor blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

I särskilda fall äger arbetsrådet medgiva, att arbetstiden varierar under

olika perioder, med bibehållande av regeln örn 48 timmars genomsnittlig

arbetstid, eller att den ordinarie arbetstiden även i genomsnitt utsträckes

över detta mått. Lagen innehåller här vissa närmare stadganden. Rätt

att medgiva annan fördelning av arbetstiden utan genomsnittlig förlängning

har arbetsrådet, när för visst arbete arbetstiden är i väsentlig mån

beroende av årstiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande

är av växlande längd. Rätt att medgiva utsträckning av arbetstiden utöver

48 timmar i genomsnitt finnes blott i vissa undantagsfall: då arbete,

som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl finnes böra

fortgå jämväl under sön- och helgdagar, då ett arbete är kortvarigt, synnerligen

ringa ansträngande eller av synnerligen stort allmänt intresse, då

undantag är påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande eller då

förlängd arbetstid önskas av arbetarna själva. För sistnämnda fall, som

är det i praktiken viktigaste, har i lagen särskilt uttalats, att förlängningen

icke får göras så, att arbetstiden därigenom kommer att oskäligt

utsträckas.

Vidare medgiver lagen, att arbete i viss omfattning får förekomma å

s. k. övertid, d. v. s. arbetstid utöver den ordinarie. Här märkes först

s. k. nödfallsarbete, varmed förstås arbete, som betingas av natur- eller

olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses. I sådana

fall får övertidsarbete under vissa förutsättningar äga rum utan inskränkning

till visst timantal; dock förutsättes arbetsrådets tillstånd, örn

arbetet fortgår utöver två dygn. — Annat, mera vanligt, övertidsarbete

kan vara antingen s. k. förberedelse- och avslutningsarbete eller s. k. allmänt

övertidsarbete. För sådana förberedelse- och avslutningsarbeten,

som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller

efter den allmänna arbetstiden, får nödigt antal arbetare användas under

högst sju timmar i veckan. Allmänt övertidsarbete, som kan vara av vad

slag som helst och ej förutsätter särskilt tillstånd, får förekomma i högst

200 timmar under loppet av ett kalenderår, dock få ej mer än 48 timmar

uttagas under loppet av fyra veckor. Arbetsrådet kan medgiva allmänt

övertidsarbete under ytterligare högst 150 timmar örn året, såframt detta

är av trängande behov påkallat. Arbetare, som ej fyllt 16 år, får ej användas

till vanligt övertidsarbete, och arbetare, som fyllt 16 men ej 18

år, får användas till vanligt övertidsarbete endast efter arbetsrådets tillstånd.

— Lagen stadgar icke någon skyldighet för arbetare att utföra

övertidsarbete i här nämnd omfattning, utan detta beror på överenskom
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition nr 96.

19

Eleise mellan parterna, och detsamma gäller ersättning för sådant arbete.

Det är dock ålagt arbetsgivare att tillse, att icke arbetare genom användande

till övertidsarbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

För kontroll över förekomsten av övertidsarbete har arbetsgivare att

uppföra allt sådant arbete i särskild övertidsjournal. Journalföringen kan

dock med arbetsrådets tillstånd utbytas mot annat sätt att anteckna övertiden.

Vidare behöver icke övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten

antecknas, örn denna övertid är upptagen å det arbetstidsschema, som är

föreskrivet för viss industriell rörelse m. m.

Redan har nämnts, att arbetsrådet har särskilda befogenheter i vissa

fall. Denna myndighet har vidare att vid tvist avgöra, huruvida visst

arbete är sådant, att lagen därå äger tillämpning, eller huruvida viss

arbetstagare enligt lagen är att räkna såsom arbetare. Arbetsrådet består

av minst sju av Konungen utsedda ledamöter. Två av dessa skola representera

arbetsgivarna och två arbetarna, och de utses efter förslag från de

stora rikssammanslutningarna för dessa grupper.

Konungen har befogenhet att under särskilda förutsättningar medgiva

undantag från lagen, men sådant medgivande har hittills icke i något

fall lämnats.

Tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens befattningshavare.

Förseelse mot bestämmelserna i lagen straffas med böter. Straffet

drabbar som regel arbetsgivaren, men ansvaret kan i vissa fall överföras

på arbetsföreståndaren.

Lantarbets tidslagen.

Arbetstiden inom jordbruk jämte binäringar, vilka icke bedrivas såsom

självständiga företag, samt inom självständig trädgårdsskötsel är numera

reglerad genom lantarbetstidslagen den 26 juni 1936, vari vissa väsentliga

ändringar vidtagits år 1937. Denna lag är i mycket uppbyggd som

allmänna arbetstidslagen, men vissa avvikelser finnas.

Aven här finnes ett undantag för småföretag, men det är efter 1937

års ändring begränsat till företag, vari i regel användas mindre än tre

arbetare. Å trädgårdsskötsel äger lagen tillämpning, så snart i regel användes

minst en arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas liksom i allmänna arbetstidslagen

arbete, som bedrives av staten, samt dessutom bland annat mjölkning

samt skötsel och upptagning av rotfrukter, i den mån dessa arbeten utföras

mot ackordsersättning, samt vidare diknings- och skogsarbeten, i

den mån de mot sådan ersättning utföras av icke fast anställda. Ytterligare

gäller undantag för husligt arbete.

Bestämmandet av de arbetstagare, som vid tillämpning av lagen icke

skola räknas såsom arbetare, överensstämmer i stort sett med allmänna

arbetstidslagen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 96.

Ordinarie arbetstid bestämmes på ett sätt, som rätt mycket avviker från

allmänna arbetstidslagen. Yisserligen är den medgivna arbetstiden för

vanliga jordbruksarbetare ungefär 48 timmar i veckan, men detta är icke

direkt utsagt och gäller endast såsom årligt genomsnitt. Tiden för dygn

får aldrig vara längre än 10 timmar; begränsningen för vecka varierar

med årstiderna, så att maximum är 41 timmar för januari, februari och

december, 46 timmar för mars, oktober och november samt 54 timmar

för april—september. Beträffande arbetare, som användes uteslutande till

djurskötsel, är i stället föreskrivet, att arbetstiden icke får överstiga nio

timmar för dygn och 108 timmar för två veckor i följd. Beträffande arbete

i självständig trädgårdsskötsel är begränsningen 10 timmar för dygn

och 96 timmar för två veckor i följd, därvid dock arbetstid får överflyttas

från det mörkare till det ljusare halvåret och uppgå till 86, respektive

106 timmar för två veckor i följd.

Arbetsrådet har en allmän befogenhet att vid behov medgiva annan

fördelning av arbetstiden, blott den ej förlänges för år räknat. Förlängning

får däremot medgivas allenast örn så i visst fall påkallas av synnerliga

skäl.

Yad övertid angår, överensstämma reglerna örn nödfallsarbete med allmänna

arbetstidslagens, och för förberedelse- och avslutningsarbeten -—

varmed likställas vissa underhållsarbeten inom trädgårdsskötseln — får

även här användas sju timmar i veckan. Tiden för det allmänna övertidsarbetet

utan särskilt tillstånd är höjd till 260 timmar; däremot finnes

icke någon möjlighet att efter arbetsrådets medgivande få denna tid förlängd.

De vanliga övertidsbestämmelsema gälla även för minderåriga

arbetare.

Arbetsrådet fungerar även vid behandling av ärenden enligt denna lag,

men två av de vanliga partsrepresentanterna, en för arbetsgivarna och en

för arbetarna, äro då utbytta mot två med jordbrukets förhållanden förtrogna

ledamöter, som utses efter förslag av de ledande partsorganisationerna.

Lantarbetstidslagen har blott provisorisk karaktär och gäller till och

med den 31 oktober 1939. De första allmänna arbetstidslagarna voro

även provisoriska, men den nuvarande lagen av 1930 har fått definitiv

giltighet.

I skrivelse den 11 oktober 1938 har arbetsrådet, i anledning av meddelat

utredningsuppdrag, framlagt förslag till reviderad lantarbetstidslag.

Nämnda lagstiftningsfråga, som för närvarande är föremål för ytterligare

utredning, har jag för avsikt att senare anmäla.

Sjöarbetstidslagen.

För sjöfarten gäller från och med den 1 januari 1939 sjöarbetstidslagen

av den 30 september 1938 (nr 607). Denna lag äger, med vissa undantag,

tillämpning beträffande arbete, som å svenskt fartyg anställd person för

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

21

fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord

å fartyget eller annorstädes. En närmare redogörelse för sjöarbetstidslagen

synes i detta sammanhang vara av mindre intresse, då den är utformad i

huvudsak med hänsyn till sjöfartens speciella behov. I princip har en

reglering med åtta timmars arbetsdag genomförts. Särskilt må emellertid

omnämnas, att sjöarbetstidslagen, i motsats till allmänna arbetstidslagen

och lantarbetstidslagen, innehåller tvingande bestämmelser örn ersättning

för övertidsarbete.

Arbetarskyddslagen.

Lagen örn arbetarskydd den 29 juni 1912 innehåller vissa stadganden

örn arbetstid. Till en del hava visserligen dessa förlorat sin betydelse efter

tillkomsten av allmänna arbetstidslagen, men de kunna dock inträda supplerande

även på det område, där sistnämnda lag gäller. Därtill kommer,

att arbetarskyddslagen har ett betydligt vidsträcktare tillämpningsområde.

Den gäller i stort sett hela näringslivet, så snart det är fråga örn företag,

där arbetare användas. Uteslutna äro dock i stort sett de näringsgrenar,

för vilka lantarbetstidslagen och sjöarbetstidslagen gälla.

Arbetarskyddslagen innehåller intet undantag för småföretag, och vidare

avser denna lag alla arbetstagare utom familjemedlemmar, alltså t. ex. även

kontorspersonal och andra tjänstemannagrupper liksom naturligtvis också

butikspersonal.

Utom vissa mer allmänna bestämmelser i syfte att skydda arbetarna

mot olycksfall och ohälsa i arbetet innehåller lagen särskilda föreskrifter

rörande minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, och kvinnor.

Minderårig får icke användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet

eller 60 timmar i veckan, frånsett nödfallsarbete. Örn den minderårige

deltager i viss undervisning, skall arbetstiden så begränsas, att sammanlagda

undervisnings- och arbetstiden icke överskrider vad nu sagts.

Vidare givas vissa regler örn minderårigas raster och nattvila. Ytterligare

må nämnas, att minderårig ej alls får användas till arbete före fyllda

13 eller — för industriellt och likartat arbete — 14 år; vissa andra

villkor skola även vara uppfyllda för att minderårigs arbetskraft skall få

användas.

Beträffande kvinnor ärö särskilt av betydelse föreskrifterna örn förbud

mot kvinnas användande i industriellt arbete m. m. de första sex veckorna

efter barnsbörd, örn ledighet för kvinna, som väntar sin nedkomst eller

ammar sitt barn, samt örn nattvila.

Den internationella behandlingen av frågan om arbetstidsreglering

för affärs- och kontorsanställda m. m.

Åtskilliga konventioner och rekommendationer, som beröra arbetstiden,

hava antagits vid de internationella arbetskonferenserna. Grundläggande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 96.

är Washingtonkonventionen angående begränsning av arbetstiden i industriella

företag till åtta timmar örn dagen och 48 timmar i veckan, som

antogs vid den första arbetskonferensen i Washington år 1919. Denna

konvention avser endast industriella företag, vartill dock hänföras även

hantverks-, byggnads- och transportverksamhet. Däremot gäller konventionen

ej handel och jordbruk m. m. Vederbörande myndighet i varje

land äger enligt konventionen fastställa gränsen mellan industri och t. ex.

handel. Örn visst arbete i ett kommersiellt företag hänföres till industriellt

arbete, blir konventionen tillämplig därå, men i övrigt gäller den

alltså ej alls för handeln. Konventionen innehåller vidare, att bestäm
melserna

däri icke skola äga tillämpning på personer, som intaga en övervakande

eller ledande ställning eller bekläda förtroendeposter. Konventionen

är alltså icke tillämplig å befattningshavare i överordnad ställning,

t. ex. arbetsbefäl, och ej heller å kontorsanställda samt med dem likställda

personalgrupper, i den mån de kunna anses hänförliga under den

nyss givna definitionen.

Washingtonkonventionen, som ej ratificerats av Sverige, har såsom av

det sagda framgår ringa betydelse i fråga om arbetstiden för affärs- och

kontorsanställda.

Vid den fjortonde internationella arbetskonferensen i Genéve år 1930

antogs bland annat ett konventionsförslag angående reglering av arbetstiden

för sistnämnda grupper av anställda.

Texten till nämnda konventionsförslag torde i översättning få såsom

bilaga (Bilaga C) fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

Konventionen avser att reglera arbetstiden för personal i handelsföretag

och för kontorsanställda inom andra verksamhetsområden. Konventionen är

enligt § 1 tillämplig å följande företag, såväl enskilda som offentliga: a) handelsföretag,

därunder inbegripna post-, telegraf- och telefonväsen, samt de

grenar av andra företag, vilka avse handelsverksamhet; b) företag och förvaltningar,

inom vilka personalen huvudsakligen sysselsättes med kontorsarbete;

c) företag av på en gång handels- och industriell karaktär, såvida

de icke äro att anse som industriella företag.

Inom varje land skall det tillkomma vederbörande myndighet att uppdraga

gränsen mellan nu nämnda företag samt industriella företag och

jordbruksföretag.

Enligt konventionen ställas vissa näringsgrenar som regel utanför tilllämpningsområdet.

Detta gäller: a) företag för behandling eller vård av

sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka; b) hotell, restauranger, pensionat,

klubbar, kaféer och andra företag, där förtäring tillhandahålles; samt

c) teatrar och förlustelseställen.

Konventionen skall dock äga tillämpning beträffande sådana avdelningar

av de här nämnda företagen, å vilka konventionen varit tillämplig, örn de

varit självständiga. I övrigt antogos beträffande dessa tre grupper av

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

23

företag samtidigt tre rekommendationer, där länderna uppmanades att söka

få till stånd en reglering även på dessa områden under hänsynstagande

till konventionsbestämmelserna.

Vederbörande myndighet i varje land äger från konventionens tillämpning

undantaga: 1) företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens familj

äro sysselsatta; 2) offentliga förvaltningar, i vilka den anställda personalen

fungerar som företrädare för statsmakten; 3) personer, som äro i ledande

ställning eller bekläda förtroendeposter; samt 4) resande och representanter,

i den mån de utföra sitt arbete utanför företaget.

Som arbetstid räknas i allmänhet den tid, under vilken personalen står

till arbetsgivarens förfogande. Huvudregeln är, att arbetstiden icke får

överstiga 48 timmar i veckan eller åtta timmar örn dagen; veckoarbetstiden

kan emellertid få fördelas så, att den dagliga arbetstiden icke överstiger

10 timmar. I undantagsfall, då de förhållanden, under vilka arbetet

måste utföras, göra det omöjligt att tillämpa dessa bestämmelser, får genom

av offentlig myndighet utfärdad författning medgivas, att arbetstiden —

utan genomsnittlig förlängning — fördelas över längre tidrymd än en

vecka; det stadgade maximum för dygn får dock ej härigenom rubbas.

Vidare kan arbetstiden under vissa perioder få utsträckas för återtagande

av arbetstimmar, som gått förlorade genom lokala högtider, olyckshändelse

eller force majeure; dock gälla härvid särskilda inskränkningar.

Genom författningar av offentlig myndighet kunna medgivas vissa

ständiga eller tillfälliga undantag från konventionsbestämmelserna.

Ständiga undantag kunna beviljas beträffande: a) vissa kategorier av

personer, vilkas arbete är intermittent till själva sin natur, såsom portvakter

och personal för övervakande av underhåll av lokaler och lager;

b) kategorier av personer, som äro direkt sysselsatta med sådana förberedande

eller avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom

den för företagets övriga personal fastställda arbetstiden; samt c) butiker

och andra företag, där arbetets beskaffenhet, befolkningens storlek eller

antalet sysselsatta personer gör det omöjligt att tillämpa de vanliga bestämmelserna.

I dessa fall, där ständiga undantag kunna medgivas, skall

i författningen angivas den förlängning av arbetstiden, som anses böra

medgivas för dag.

Tillfälliga undantag (övertidsarbete) kunna genom offentlig myndighets

författning medgivas i följande fall: a) vid olyckshändelse eller force majeure

eller då brådskande arbete behöver utföras å maskiner eller redskap, dock

blott i den mån det är nödvändigt för att undvika allvarlig rubbning av

företagets normala drift: b) till förebyggande av att förstörbara ämnen gå

förlorade eller till undvikande av att arbetets tekniska resultat äventyras;

c) för att möjliggöra utförandet av särskilda arbeten, såsom upprättande

av inventarieförteckning och balansräkning, ultimoregleringar, uppgörande

och avslutande av konton; samt d) för att möjliggöra för företagen att

möta osedvanlig ökning av arbetet, förorsakad av särskilda omständigheter,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

för så vitt icke arbetsgivaren i vanliga fall kan väntas tillgripa andra åtgärder.

I fallen b), c) oell d) skall i författningen angivas den förlängning av

arbetstiden, som är medgiven för år, och i dessa fall skall lönen för

denna övertid utgå med minst 25 procents tillägg till den normala lönen.

Författningar örn ständiga eller tillfälliga undantag skola utarbetas efter

samråd med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer samt med

särskild hänsyn till gällande kollektivavtal.

Det uttalas i konventionen, att den icke skall verka rubbning av sedvänja

eller överenskommelse, enligt vilken arbetstiden är kortare eller

lönen högre än konventionen bestämmer. Ej heller skola rubbas gällande

författningar, som fastställa kortare arbetstid eller högre lön.

Enligt konventionen skall varje arbetsgivare genom anslag på väl synlig

plats i arbetslokalen eller på annat lämpligt sätt bekantgöra tiden för

arbetets början och slut samt tiden för raster, vilka icke skola inräknas

i arbetstiden. Vidare skall arbetsgivaren på sätt som föreskrivits av vederbörande

myndighet föra anteckning över alla tillfälliga förlängningar av

arbetstiden, d. v. s. övertiden, samt över lämnad övertidsersättning.

Enligt vedertagen ordning framlades 1930 års konventionsförslag genom

proposition (nr 32) för 1931 års riksdag. Föredragande departementschefen,

statsrådet Larsson, anförde i propositionen, att en ratifikation av

konventionsförslaget för Sveriges del icke gärna för det dåvarande kunde

äga rum, men att konventionsförslaget och de tre till detsamma anslutna

rekommendationerna borde utgöra en ytterligare anledning att påskynda

och komplettera de utredningar, som redan verkställts eller påginge beträffande

arbetstiden för sådana personalkategorier, som innefattades under

konventionsförslaget eller rekommendationerna. Riksdagen anslöt sig till

den uppfattning, åt vilken i propositionen givits uttryck.

Socialstyrelsen erhöll därefter uppdrag att undersöka arbetstidsförhållandena

beträffande butikspersonalen och de övriga denna personal närstående

anställda, vilka socialstyrelsen fann lämpligen böra inbegripas i

undersökningen. Resultatet av undersökningen publicerades år 1933 i

serien Sveriges officiella statistik, avdelningen socialstatistik, under rubriken

»Arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln».

Intill den 1 januari 1939 har 1930 års konventionsförslag ratificerats

av Bulgarien, Chile, Finland, Kuba, Mexico, Nicaragua, Nya Zeeland,

Spanien och Uruguay. Förslag örn ratifikation hava framlagts i Argentina,

Colombia, Frankrike, Luxemburg, Peru, Polen och Rumänien.

Ytterligare må erinras örn att olika förslag till internationellt genomförande

av 40-timmars arbetsvecka förelegat till behandling inom internationella

arbetsorganisationen. År 1935 antogs ett generellt konventionsförslag

angående arbetstidens förkortning till 40 timmar i veckan. Förslaget

hade dock huvudsakligen blott karaktären av principdeklaration till

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)6.

förmån för 40-timma.rsveckan, tillämpad på sådant sätt, att den icke medförde

sänkning av arbetarnas lönenivå.

Genom proposition (nr 15) till 1936 års riksdag föreslogs, att Sverige

skulle ratificera denna principkonvention. Riksdagen beslöt emellertid avstyrka

ratifikation.

Årbetskonferensen har vidare antagit specialkonventioner angående 40- timmarsvecka, vilka emellertid icke röra de affärs- och kontorsanställda.

Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontors''

anställda.

De sakkunnigas tillsättande.

Den 28 juni 1935 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet

att tillkalla högst fem sakkunniga att inom departementet biträda

med utredning rörande frågan om en laglig reglering av arbetstiden för

de affärs- och kontorsanställda samt rörande de frågor i övrigt, som ägde

samband med lagstiftningen å förevarande område.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades därefter den 29 juni

1935 fem sakkunniga.1 Dessa antogo benämningen >Arbetstidsutredningen

angående affärs- och kontorsanställda».

Enligt direktiven för de sakkunniga innefattade deras uppgift främst en

undersökning av dels frågan örn lagstadgad arbetstidsreglering för de anställda

inom detaljhandeln, särskilt för butikspersonalen, dels ock spörsmålet

om laglig begränsning av affärstiden inom detaljhandeln. De sakkunniga

behandlade emellertid även frågorna örn arbetstidslagstiftning för

de kontorsanställda och vissa dem närstående grupper av anställda.

Fortgången av de sakkunnigas arbete.

För att erhålla kompletterande upplysningar i fråga örn detaljhandelns

affärs- och arbetstider utöver dem, vilka funnos tillgängliga i den förut

omnämnda, av socialstyrelsen år 1933 framlagda statistiska undersökningen,

vände sig de sakkunniga i början av år 1936 genom utsändande av frågeformulär

till olika myndigheter, till kvinnoföreningar och andra sammanslutningar,

som kunde anses företräda konsumentintresset, till handelskamrarna

samt till alla kända föreningar av detaljhandlare och detaljhandelspersonal

jämte några större varuhus och mångfilialföretag ävensom till ett

mindre antal stadsfullmäktig- och kommunalnämndsordförande. Direkta

uppgifter örn de faktiska affärstiderna inom detaljhandeln inhämtades

under senare delen av år 1936 under medverkan av Sveriges köpmannaförbund

från till detsamma hörande föreningar. I mitten av år 1936 föranstal
1

Till sakkunniga utsågos ledamoten av riksdagens andra kammare direktören E. L.

Åqvist, tillika ordförande, dåvarande förtroendemannen kos svenska handelsarbetareförbundet

J. A. Lundgren, ledamoten av riksdagens första kammare rektorn vid Göteborgs

handelsinstitut G. E. A. Rahmn, verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund V.

O. L. Strömberg och ombudsmannen i Sveriges tobakshandlares riksförbund A. Ostlund.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tade de sakkunniga om en specialundersökning beträffande kioskhandeln.

Muntliga förhandlingar med företrädare för sammanslutningar inom detaljhandeln

förekommo vid flera tillfällen.

Sedan de sakkunniga närmare utformat förslag till laglig reglering av

arbetstid och affärstid inom detaljhandeln gjordes hösten 1937 i samverkan

med Sveriges köpmannaförbund en särskild undersökning, som bland annat

åsyftade att utröna de ekonomiska verkningarna av den planerade lagstiftningen.

I samband med frågan örn reglering av arbetstid och affärstid inom

detaljhandeln upptogo de sakkunniga även motsvarande spörsmål beträffande

rakstugor, frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer.

Vad angår de sakkunnigas arbete beträffande arbetstidsreglering för

kontorspersonal och vissa andra tjänstemannagrupper utanför detaljhandeln

må erinras därom, att Kungl. Majit på framställning av de sakkunniga

våren 1936 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa statistisk undersökning

rörande arbetstidsförhållandena för vissa grupper av privatanställda,

särskilt kontorspersonal, teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal

samt vakter och bud. De sakkunniga hava efter hand under

undersökningens gång fått taga del av undersökningsresultaten 1 från socialstyrelsen.

De sakkunnigas lagförslag.

Till fullföljande av sitt uppdrag hava de sakkunniga den 31 december

1937 avgivit betänkande med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln

och butikstängningslag (statens offentliga utredningar 1937:55).

Texterna till de framlagda lagförslagen — »lag örn arbetstiden i detaljhandel

och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln)» samt »lag

örn tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag)»

— torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas till statsrådsprotokollet

i förevarande ärende.

Bilagor till de sakkunnigas betänkande.

Vid de sakkunnigas betänkande finnas fogade tre bilagor, nämligen »förteckning

över vissa framställningar, som överlämnats till de sakkunniga

eller direkt inkommit till dem» (Bil. I), »redogörelse för de sakkunnigas

undersökningar örn rådande affärs- och arbetstider inom detaljhandeln

m. m. samt rörande förefintliga önskemål örn lagstiftning härutinnan»

(Bil. II) samt »lagstiftning i vissa främmande länder örn affärs- och arbetstid

på det område, som de sakkunnigas uppdrag gäller» (Bil. III). Till

innehållet i dessa bilagor anhåller jag att få hänvisa och vill här allenast

beträffande utländsk lagstiftning omnämna, att särskilda butikstängningslagar

finnas i våra nordiska grannländer Danmark, Finland och Norge.

1 Resultatet av socialstyrelsens undersökning har i början av år 1938 publicerats i

Sveriges officiella statistik, avdelningen socialstatistik, under rubrik »Undersökningar rörande

arbetstidsforhällanden och lönevillkor för privatanställda».

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

I Finland och Norge föreligger därjämte arbetstidslagstiftning för affärsocli

kontorsanställda. För vuxna butiksbiträden eller kontorister gäller

däremot ej någon direkt arbetstidsreglering i Danmark (sådan reglering

tinnes blott för minderåriga).

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas betänkande i dess helhet avseencie såväl

förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln som förslaget till butikstängningslag

— hava yttranden avgivits av socialstyrelsen, kommerskollegium,

riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser med undantag av länsstyrelsen i Jönköpings län.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga liandelskamrar

i riket, svenska automobilhandlareföreningen och Stockholms detaljistförbund.

Vidare har Överståthållarämbetet bifogat yttranden över båda lagförslagen

från följande myndigheter i Stockholm, nämligen stadsfullmäktige,

stadskollegiet, polisdomstolen, förste stadsfiskalen och andre polisintendenten,

ävensom ett av föreningen hem och yrke, Stockholms husmodersförening

och Stockholms husmodersförening Martha gemensamt avgivet

yttrande rörande butikstängningslagen. Genom länsstyrelserna hava vissa

kommuner, vilkas hörande kunde anses vara av särskilt intresse, beretts

tillfälle att avgiva yttranden. Av denna rätt hava åtskilliga kommuner

begagnat sig. Några länsstyrelser hava även berett magistrater, poliskammare,

åklagare, köpmanna-, fabriks- och hantverksföreningar samt avdelningar

av svenska handelsarbetareförbundet tillfälle att yttra sig i ärendet.

De till länsstyrelserna inkomna yttrandena hava bifogats dessas utlåtanden.

Över båda lagförslagen hava yttranden vidare avgivits av köpmännens

garantiförening, som bifogat yttrande från svenska bokhandlareföreningens

samarbetsorganisation, Sveriges köpmannaförbund, som bifogat yttranden

från ett flertal anslutna förbund ävensom speceriminuthandlareföreningen i

Göteborg och Stockholms speceri- och livsmedelshandlareförening, Sveriges

speceri- och livsmedelshandlareförening, Sveriges beklädnads- och manufakturhandlareförening,

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund,

svenska pappershandlareföreningen, Sveriges tobakshandlares riksförbund,

Sveriges glas- och porslinshandlareförbund, svenska bokhandlareföreningen,

Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges järnhandlareföreningars centralstyrelse,

Sveriges skomakeriidkares och skohandlares riksförbund, Sveriges

bageriidkaroförening, fotografihandlarnas riksförbund, Sveriges färghandlares

riksförbund, svenska konditorföreningen, Sveriges konditorförening, Sveriges

kioskidkares riksförbund, svenska chokladfabrikantföreningen, kooperativa

förbundet, Sveriges hantverksorganisation, som bifogat yttrande från svenska

frisörföreningen, svenska småföretagares riksförbund, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska tidningsutgivareföreningen,

svenska handelsarbetareförbundet, svenska frisörarbetareförbundet, de au
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2H Kungl. Majds proposition nr 96.

ställdas centralorganisation (Daco), svenska bokliandelsmedlijälpareföreningen

och Fredrika-Bremer-förblindet.

Arbetsrådetsvenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i

Sverige hava avgivit yttranden enbart över förslaget till arbetstidslag,

järnvägsstyrelsen, bensindistributörers riksförbund, Stockholms korvförsäljareförening,

Göteborgs korvhandlareförening och svenska järnvägsföreningen

enbart över förslaget till bntikstängningslag.

Svenska brukstjänstemannaföreningen har i avgivet yttrande enbart

berört frågan om arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och

vissa andra grupper av arbetstagare utanför detaljhandeln.

Skrivelser med uttalanden rörande de sakkunnigas betänkande hava jämväl

inkommit från föreningen blomsterförmedlingen såvitt angår förslaget

till arbetstidslag samt från Örebro läns korvhandlareförening, svenska mejeriernas

riksförening u. p. a., Sveriges tobakshandlares riksförbund och svenska

pressbyrån beträffande förslaget till butikstängningslag. I sistnämnda hänseende

hava uttalanden även gjorts i en av mer än 350 frukt- och konfektyrhandlare

i olika delar av landet undertecknad skrivelse. Slutligen

har Kopparbergs läns gårdfarihandlareförening uttalat sig i fråga om båda

lagförslagen.

I det övervägande flertalet yttranden hava de sakkunnigas förslag i

princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

I princip avstyrkande yttranden hava avgivits beträffande båda lagförslagen

av svenska småföretagares riksförbund, stadsfullmäktige i Ljungby

samt kommunalfullmäktige i Ransberg, i fråga om förslaget till arbetstidslag

för detaljhandeln av länsstyrelsen i Kronobergs län, stadsfullmäktige

i Östersund, magistraten i Sölvesborg, kommunalfullmäktige i Åseda och

Ivetofta, fem handelskamrar (i Stockholm, Borås, Gävle, Sundsvall och

Luleå), svenska arbetsgivareföreningen, köpmännens garantiförening, Göteborgs

köpmannaförbund, Sveriges bageriidkareförening, Sveriges glas- och

porslinshandlareförbund, Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges

skomakeriidkares och skohandlares riksförbund, svenska bokhandlareföreningens

samarbetsorganisation och Stockholms detaljistförbund samt beträffande

förslaget till butikstängningslag av svenska tidningsutgivareföreningen,

kommunalfullmäktige i Bondkyrka och Piteå socken.

Jag anser mig böra i förevarande sammanhang förutskicka, att jag ämnar

föreslå Kungl. Majit att för riksdagen framlägga förslag såväl till arbetstidslag

för detaljhandeln som till ny butikstängningslag.

Närmare redogörelse för innehållet i de över sakkunnigbetänkandet avgivna

yttrandena kommer att lämnas i det följande vid behandlingen av

1 Arbetsrådets yttrande är avfattat i enlighet med den mening, som omfattats av ordföranden

Nordin samt ledamöterna Bosaeus, Gabrielson, Holmström och Molander, vilka

båda sistnämnda förklarat, att de, utöver vad i yttrandet anförts, jämväl ville hänvisa till

vad landsorganisationen i Sverige i yttrande över förevarande lagförslag anfört i fråga

örn arbetstidslagens tillämpningsområde. Ledamöterna Almström och Söderbäck hava varit

av skiljaktig mening och såsom egna yttranden åberopat, Almström Sveriges köpmannaförbunds

samt Söderbäck svenska arbetsgivareföreningens yttrande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 96.

29

de särskilda frågorna. Bedan nu må emellertid anmärkas, att i fråga örn

de olika spörsmål, som möta, i huvudsak endast de yttranden därvid omnämnas,

i vilka nämnda spörsmål uttryckligen behandlats.

De av de sakkunniga framlagda lagförslagen hava med ledning av yttrandena

undergått överarbetning inom socialdepartementet. Jag har nu

för avsikt att var för sig behandla de två stora lagstiftningsspörsmål,

varom här är fråga, och börjar med departementsförslaget till arbetstidslag

för detaljhandeln. I sammanhang med detta förslag kommer även att

behandlas frågan örn arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och vissa

andra grupper av arbetstagare utanför nyssnämnda handelsområde.

Departementsförslaget till arbetstidslag för detaljhandeln.

Historik.

De sakkunniga hava i sitt betänkande lämnat en historisk översikt över

svenska lagstiftningsåtgärder och förslag till sådana på det område, som

de sakkunnigas uppdrag omfattat, samt därvid å sid. 57—69 behandlat

åtgärder och förslag åsyftande direkt arbetstidslagstiftning. Jag anhåller

att beträffande dessa spörsmål få hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

Allmänna spörsmål.

Berörda samhällsgrupper; kollektivavtal.

Av de sakkunnigas utredning berörda samhällsgrupper.

Inledningsvis må nämnas, att enligt uppgifter i de sakkunnigas betänkande

de yrkesgrupper av privatanställda, varom i förevarande sammanhang

överhuvud kan bli fråga, utgjordes av 78,500 personer tillhörande

gruppen förvaltnings-, kontors- och kommersiell personal (häri inräknade

även handelsresande m. fl., för vilka en arbetstidsreglering för närvarande

ej ansetts kunna komma ifråga), 33,000 tillhörande gruppen tekniskt och

vetenskapligt utbildad personal samt nära 75,000 tillhörande gruppen

butikspersonal.

Kollektivavtal.

De sakkunniga hava framhållit, att kollektivavtalen hade en mycket

varierande betydelse för de skilda arbetstagaregrupper, som omfattats av

de sakkunnigas utredning.

Socialstyrelsens statistik och de sakkunnigas utredning visa, att kol
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

lektivavtalet under senare år vunnit snabb utbredning inom gruppen

handel och varulager. Vid utgången av år 1937 gällde här närmare

1,600 avtal, berörande nära 2,500 arbetsgivare och inemot 26,000 arbetstagare.

Till jämförelse kan nämnas, att antalet av kollektivavtal berörda

arbetstagare var över 21,500 vid utgången av år 1936, ungefär 19,500

vid utgången av år 1935 och omkring 18,500 vid utgången avår 1934.

De nu nämnda kollektivavtalen avse dock till avsevärd del de egentliga

handelsarbetare, för vilka kollektivavtalsformen länge varit tämligen vanlig.

Men inom gruppen butiksanställda voro redan vid utgången av år 1934

nära 11,500 arbetstagare berörda av kollektivavtal; motsvarande siffra för

år 1936 är cirka 12,500 och för år 1937 ungefär 12,700. Endast i

ringa utsträckning gälla kollektivavtalen kontorspersonal (1,300—1,400

kontorister vid utgången av år 1936 och ungefär samma antal vid utgången

av år 1937).

Inom den kooperativa handeln är kollektivavtalet regel, men det har

under den senaste tiden blivit betydligt vanligare även inom den privata

handeln. Avtalsslutande parter hava här i regel varit på arbetsgivarsidan

köpmännens garantiförening (och dess delägare) samt på arbetstagarsidan

svenska handelsarbetareförbundet och dess avdelningar. Det förtjänar omnämnas,

att mellan garantiföreningen och handelsarbetareförbundet i november

1937 träffats två skilda riksavtal, det ena för s. k. befattningshavare,

varmed främst avses butiksbiträden och med dem likställd personal,

samt det andra för lager- och utkörarepersonal. I riksavtalen givas allmänna

normer — angående bland annat arbetstiden — för kollektivavtal

mellan garantiföreningens delägare och handelsarbetareförbundet.

Även andra föreningar av butikspersonal i detaljhandeln hava träffat

kollektivavtal eller liknande överenskommelser, särskilt med garantiföreningen

respektive dit anslutna föreningar. Så är fallet speciellt inom järnhandeln

beträffande järnhandelsbiträdenas riksförbund. Även med föreningar,

anslutna till det nybildade svenska handelstjänstemannaförbundet

och dess föregångare svenska affärsmedhjälpareförbundet hava ett antal

uppgörelser kommit till stånd.

Sedan länge har kollektivavtal gällt mellan Sveriges apotekareförbund

och Sveriges farmacevtförbund. Det berörde vid 1937 års utgång över

900 arbetstagare.

Kollektivavtal har även länge funnits inom den detaljhandeln närstående

frisörbranschen, där de båda parterna äro svenska frisörföreningen och

svenska frisörarbetareförbundet. Avtalet gällde vid utgången av år 1937

för nära 2,700 arbetstagare.

För de kontorsanställda utanför handeln har kollektivavtalet i allmänhet

liten utbredning. Undantag utgör kontorspersonalen vid de enskilda

järnvägarna, där avtal vid slutet av år 1936 fanns för omkring 3,000 arbetstagare,

och i viss mån fackföreningsexpeditioner och andra byråer (ungefär

300). Även vissa försäkringstjänstemän hava sina arbetsförhållanden reg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96. 31

lerade genom kollektivavtal, men det gäller bär endast i ringa utsträckning

kontorsanställda.

Föreligger behov av arbetstidsreglering för butiksanställda?

De sakkunniga.

De sakkunniga hava påpekat, att direkt arbetstidsreglering enligt 1930

års arbetstidslag gällde för handelsarbetare, vakter, bud m. fl. vid större

företag men däremot ej alls för de butiks- och kontorsanställda. Gentemot

direkt arbetstidsreglering för särskilt de butiksanställda hade stundom

anförts, att butikstängningslagens bestämmelser gjorde en sådan överflödig.

Enligt de sakkunnigas mening vore detta tal en sanning med modifikation,

då gällande butikstängningslag som regel å söckendag tilläte öppethållande

under 11 timmar eller alltså 66 timmar i veckan. Vid sådant

förhållande kunde icke butikstängningslagen i nuvarande utformning i och

för sig anses innebära någon garanti mot oskäligt lång arbetstid för de

anställda.

Till besvarande av frågan, örn behov av arbetstidsreglering för butiksanställda

föreligger, hava de sakkunniga företagit en undersökning rörande

de faktiska arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln. Grundläggande

har härvid varit socialstyrelsens tidigare omnämnda, år 1933 framlagda

undersökningsredogörelse »Arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln», till

vilken uppgifterna inhämtats under åren 1931 och 1932.

Angående socialstyrelsens nämnda undersökning hava de sakkunniga

anfört följande:

Undersökningen gällde dels uppgifter örn affärstiden, vilka närmast äro

av intresse för butikstängningslagen, dels uppgifter örn den faktiska arbetstiden.

Uppgifter inkommo från ungefär 7,500 detaljhandelsföretag med

sammanlagt omkring 46,500 anställda, av vilka ungefär 28,000 utgjordes av

butikspersonal eller därmed jämställda; blott för sistnämnda personal underkastades

uppgifterna mer ingående bearbetning. Tillika inkommo direkta

uppgifter från ungefär 3,600 anställda, samtliga sysselsatta i företag, som

lämnat arbetsgivaruppgifter till undersökningen. Av arbetsgivarnas uppgifter

kommo 95.5 procent från den privata detaljhandeln och motsvarande

gällde drygt 70 procent av personaluppgifterna; återstoden härrörde från

den kooperativa detaljhandeln.

För bedömande av undersökningens representativitet må nämnas, att 1931

års företagsräkning upptager omkring 55,000 detaljhandelsföretag med ungefär

60,000 butiksanställda; sedan finns det enligt företagsräkningen en butikspersonal

av sammanlagt bortåt 15,000 personer vid företag, som ej övervägande

driva detaljhandel utan där denna verksamhet är förenad med t. ex.

hantverk. (Av de anställda, tillsammans inemot 75,000, voro drygt 22,000

män och 44,500 kvinnor över 18 år samt 8,000 minderåriga.) Vid bedömande

av siffran för detaljhandelsföretag är av betydelse, att ett stort antal sådana

företag icke har någon fast anställd personal.

Den genomsnittliga ordinarie arbetstiden för butik sperson alen var enligt

arbetsgivarnas uppgifter ungefär 51 timmar och enligt personalens ungefär

52 timmar i veckan. För vissa slag av butiker var dock den genomsnittliga

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majda proposition nr 96.

arbetstiden längre, så i mjölk- och bageriaffärer bortåt 60 timmar, i frukt-,

blomster- och tobaksaffärer ävensom i lanthandelsbodar ungefär 55 timmar.

I regel var arbetstiden något kortare i större städer än å mindre orter och

på landsbygden, men i storstäderna åtgick å andra sidan oftast ganska lång

tid för färd mellan bostaden och arbetsplatsen. De nämnda siffrorna avse

nettoarbetstid, alltså efter avdrag för raster. Dessa voro i genomsnitt

ungefär 8 timmar i veckan, kortare i Stockholm och längre å de mindre

orterna.

En nettoarbetstid av 48 timmar i veckan eller kortare hade omkring Vs

av personalen enligt arbetsgivarnas och XU enligt personalens uppgifter. Å

andra sidan hade enligt arbetsgivarnas uppgifter bortåt V-t och enligt personalens

mer än Vs 54 timmar i veckan eller mer såsom ordinarie arbetstid.

Arbetstider på upp till 60—70 timmar förekommo, ehuru förhållandevis

sällsynt.

I den ordinarie arbetstiden torde ofta ha medräknats tiden för det inom

detaljhandeln vanliga förberedelse- och avslutningsarbetet; sådan arbetstid

brukar enligt svensk arbetstidslagstiftning betecknas såsom övertid. Å andra

sidan torde i vissa fall de raster, som avdragits från bruttoarbetstiden, icke

ha varit av den beskaffenhet, att de enligt de vanliga reglerna i arbetstidslagstiftningen

kunna godkännas såsom raster, d. v. s. på förhand bestämda

avbrott i arbetstiden, under vilka den anställde äger fritt förfoga över sin

tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen.

Till undersökningen hade nära av de i privata och 4/s av de i kooperativa

handelsföretag anställda uppgivit, att de hade övertidsarbete. Endast

Vs av de i privat detaljhandel anställda skulle å andra sidan enligt arbetsgivarnas

uppfattning haft något övertidsarbete. Till en del kan kanske skillnaden

förklaras av växlande uppfattningar örn vad som skall förstås med

övertidsarbete. Örn övertidsarbetets omfattning lämnades i allmänhet ej

sådana uppgifter, att en siffermässig uppskattning kunde ske. Flertalet

uppgiftslämuare synas dock lia ansett, att sådant arbete blott förekom enstaka

gånger. Enligt de lämnade uppgifterna utgick ofta ej någon ersättning

för övertidsarbete.

De sakkunniga hava därefter framhållit, att socialstyrelsens undersökning

visserligen icke gåve någon alltför mörk bild av de rådande arbetstidsförhållandena,

men att den dock visade, att missförhållanden i vissa

fall måste anses föreligga. Tillförlitligheten av denna undersökning torde

knappast hava satts ifråga. Möjligen kunde det dock sägas, att personaluppgifterna

till undersökningen ej bleve fullt representativa genom att de

till större delen härrörde från organiserad personal, som — åtminstone

där kollektivavtal förekomme — torde haft kortare arbetstid än den

genomsnittliga.

Beträffande utvecklingen efter år 1931 hava de sakkunniga inhämtat

åtskilliga uppgifter (sammanfattade i bilagan II till betänkandet) och av

dessa funnit, att arbetstiden i åtskilliga fall förkortats under de senaste

åren. Angående orsakerna härtill hava de sakkunniga anfört följande:

Det är nog övervägande andra omständigheter än butikstängningslagen,

som förklara denna minskning av arbetstiden. Av stor vikt torde vara, att

butikernas affärstider i många fall nu äro betydligt kortare än lagen medgiver.

Tendensen att frivilligt förkorta affärstiden framträder allt starkare

särskilt genom inflytande av köpmännens organisationer. Men denna ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96. 33

Teckling är icke generell; den gäller ej alla branscher och ej i samma utsträckning

alla orter.

När arbetstiden för de butiksanställda reducerats, har här säkert varit av

betydelse, att genom allmänna arbetstidslagen 48-timmarsveekan är fastslagen

som maximum för det övervägande flertalet arbetstagare, särskilt

industriarbetarna men även vissa arbetaregrupper inom detaljhandeln. Organisationsväsendet

bland de butiksanställda är visserligen alltjämt icke så

genomfört som bland de egentliga kroppsarbetarna, men det befinner sig i

stark utveckling. Med detta följer också, att kollektivavtal blivit vanliga ej

blott för handelsarbetaraa utan även för butiksbiträdena. Så har länge

gällt beträffande de kooperativa företagen, men kollektivavtalen tränga nu

starkt fram även inom den privata detaljhandeln. Tidigare ställde man sig

här ofta avvisande mot tanken att träffa kollektivavtal för andra än de egentliga

arbetarna, men detta har under den senaste tiden i ganska hög grad

ändrats. Och utvecklingen i denna riktning torde komma att fortsätta ytterligare.

Av betydelse äro här de i november 1937 träffade riksavtalen om

allmänna bestämmelser, som skola ingå i kollektivavtal mellan föreningar,

hörande till köpmännens garantiförening och svenska handelsarbetareförbundet.

I båda avtalen är principen om 48-timmars arbetsvecka accepterad. Så

hade redan förut alldeles övervägande varit fallet i de för den privata detaljhandeln

gällande kollektivavtalen även för butiksbiträdena, och motsvarande

gäller vid de kooperativa företagen. Av uppgifter från handelsarbetareförbundet

framgår, att vid utgången av 1935 enligt då gällande kollektivavtal

ungefär 4/s av butiks- (och kontors-) personalen var tillförsäkrad 48 timmars

ordinarie arbetsvecka; för V12 av dessa arbetstagare stadgade avtalen längre

arbetstid och för Vs var den blott bestämd genom en hänvisning till butikstängningslagen.

Man får dock icke glömma, att kollektivavtalen fortfarande endast gälla

ett mindretal av de detaljhandelsanställda.

De sakkunniga hava framhållit, att de inträffade förbättringarna i de

butiksanställdas arbetsförhållanden genomförts ganska ojämnt. Läget vore

alltjämt sådant, att en lagstiftning, varigenom 4 8-timmarsveckan i princip

tryggades för de anställda, skulle medföra en rätt avsevärd minskning av

arbetstiden för en tämligen stor del av personalen. I samband härmed

skulle också kunna vinnas garantier mot obehörigt utnyttjande av arbetstagare

genom ett obestämt och ofta oavlönat övertidsarbete.

I frågan, huruvida det kunde anses berättigat att på lagstiftningens väg

framtvinga en sådan mer fullständig överensstämmelse mellan arbetstidsförhållandena

för kroppsarbetarna och för butiksbiträdena, hava de sakkunniga

härefter uttalat följande:

Häremot har anförts, bland annat, att butikspersonalens arbete skulle

vara lättare i och för sig och att vilostunder ej sällan skulle inträffa under

tjänstgöringstiden. I hill- förevarande avseenden torde förhållandena vara

mycket skiftande för olita detaljhandelsföretag. I vissa branscher är arbetet

ofta, särskilt i mindre butiker, ganska litet påfrestande. Det kan där ej

sällan inträffa, att vissa tider på dagen endast ett fåtal kunder finnas att

betjäna. Stundom torde den anställde rent av under lediga stunder kunna

sysselsiitta sig med arbete för egen räkning, men detta är nog mera undantag.

I socialstyrelsens undersökningsredogörelse 1933 uttalas såsom sammanfattning

av verkställd undersökning härom, »att dessa mellanstunder med få

undantag tillvaratogos på olika sätt för arbete och att butikspersonalen så
Liiliang

till riksdagens protokoll 1969. 1 sami. Kr 96. 2382 88 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr 96.

lunda i regel hade tämligen oavbruten sysselsättning under hela arbetsdagen»

(sid. 81). Och det finns — såsom även framgår av socialstyrelsens redogörelse

— detaljhandelsföretag, där arbetet är så intensivt och påfrestande,

att det mer än väl kan mäta sig i svårighetsgrad med sådant arbete, som

regleras av allmänna arbetstidslagen.

För övrigt bör det understrykas, att meningen med en laglig arbetstidsreglering

icke blott är, att de anställda skola skyddas mot direkt uttröttning,

utan även, att de icke skola vara bundna så länge vid arbetet, att

erforderlig tid ej återstår för familjeliv, studier, friluftsliv och annan rekreation.

Ur denna synpunkt synes det vara väl motiverat att beträffande arbetstiden

i huvudsak likställa de butiksanställda med kroppsarbetarna samt

andra grupper, som lia sin arbetstid lagligen reglerad. För detta talar även

ett annat skäl. En lagstiftning, som ger trygghet beträffande arbetstiden,

gör verksamheten mera lockande för den anställde. Platser med otillfredsställande

och otrygga arbetstidsförhållanden bli, åtminstone i tider med

god tillgång på arbete, svåra att besätta med kompetent folk. Det kan

därför även ur detaljhandelsföretagens egen synpunkt vara ett intresse att

få arbetstidsproblemet löst genom lagstiftning. På det sättet undvikas också

besvärliga och kraftödande avtalsstrider härutinnan.

De sakkunniga hava upplyst, att i de uppgifter, som inkommit till dem

från de anställdas sammanslutningar, en reglering i lag av de butiksanställdas

arbetstid praktiskt taget enhälligt förordats. Av de köpmannaföreningar,

som besvarat de sakkunnigas enquéte, har däremot endast omkring

en tredjedel tillstyrkt en arbetstidslagstiftning. Majoriteten har avstyrkt

sådan. I främsta rummet har då åberopats den ekonomiska börda

för företagen, som en sådan lagstiftning skulle innebära.

Efter en redogörelse angående svårigheterna att tillförlitligt beräkna de

ekonomiska verkningarna av en arbetstidslag hava de sakkunniga anfört:

De sakkunniga hava icke ansett sig böra föranstalta örn någon mera omfattande

undersökning i denna del. Detta så mycket hellre, då det redan

på förhand står klart, att de ekonomiska olägenheter, som en lagstiftning

av antytt slag skulle kunna tillskynda detaljhandeln, icke kunna bli av

samma storleksordning som de, vilka allmänna arbetstidslagen 1919 medförde

för industrien eller lantarbetstidslagen 1936—1937 för jordbruket. I

många fall är ju 48-timmarsveckan redan genomförd inom detaljhandeln, för

privata och kooperativa, större och mindre företag. Och där arbetstiden nu

är längre, torde man ej sällan kunna reda sig utan ökad personal och utan

egentlig omsättningsminskning genom en mera rationell indelning av arbetet.

Men det skall dock icke förnekas, att en hel del företag torde komma

att få svårigheter, och i vissa fall torde det gälla affärer, som redan nu giva

sin innehavare knapp bärgning, och där alltså varje ökad kostnad medför

betydande bek}Tmmer. Aven örn de sakkunniga icke anse dessa olägenheter

så betydande, att de kunna uppväga de fördelar, som en arbetstidsreglering

skulle medföra för personalen och ur allmän synpunkt, bör regleringen dock

ske med all möjlig hänsyn till detaljhandelns förhållanden samt göras så

smidig och lätt tillämplig som möjligt.

De sakkunniga hava omnämnt, att ett stickprov på den nuvarande uppfattningen

i köpmannakretsar förelåge genom den undersökning, som hösten

1937 företagits under medverkan av Sveriges köpmannaförbund, närmast

i syfte att erhålla kännedom örn de verkningar, som den av de sakkun

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

35

niga påtänkta arbetstidslagstiftningen skulle få för affärer med två anställda.

Det gällde alltså tämligen små affärer, där säkerligen kollektivavtal

knappast förekomme. Omkring 550 svar inkommo, och det visade

sig, att nära 300 ansågo, att några ekonomiska olägenheter ej skulle

komma att inträda. Något över 200 uttalade å andra sidan, att sådana

skulle uppkomma, och ungefär V3 av dessa ansågo, att kostnadsökningen

— i stort sett räknat på lönekontot —- skulle bli mer än 10 procent. Ungefär

100 affärer uttalade, att ny fast personal skulle behöva anställas, och

bortåt 50 ansågo ny extra hjälp bli erforderlig.

Yttranden.

I det övervägande flertalet avgivna yttranden har, såsom förut nämnts,

förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. I ett tillstyrkande av lagförslaget torde, ehuru i allmänhet intet

direkt utsäges därom, få anses ligga jämväl ett vitsordande av behovet av

en lag i ämnet.

Positiva uttalanden, att behov finnes av laglig reglering på

förevarande område göras av socialstyrelsen, lcommersTcollegium, Stockholms

stadsfullmäktige, Daco, landsorganisationen, svenska handelsarbetareförhundet,

Sveriges färghandlares riksförbud, svenska konditorföreningen, Skånes handelskammare,

handelskammaren i Karlstad samt handelskammaren för Orebro

och Västmanlands län. — Landsorganisationen framhåller, att socialstyrelsens

undersökning år 1933 utvisade, att, trots de betydande förbättringar,

som varit frukten av kollektivavtalssystemets ökade utbredning

även inom den privata detaljhandelns område, missförhållanden dock alltjämt

förefunnes. Även örn förkortning av arbetstiden i åtskilliga fall förekommit

under de senaste åren, torde det icke kunna bestridas, att förhållandena

i det hela alltjämt vore sådana, att en laglig reglering vore

påkallad. För övrigt måste det redan av principiella skäl anses oegentligt,

att arbetstagarna inom detaljhandelns område vore undantagna från

lagstadgad arbetstidsreglering. I huvudsak samma synpunkter anföras av

svenska handelsarbetareförhundet.

I åtskilliga yttranden framhålles å andra sidan, att behov av arbetstid

slag stift ning för detalj handel spersonalen icke förefinnes.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför, att kollektivavtal för butiksbiträdena

blivit allt vanligare under senare år och att det torde vara antagligt, att

utvecklingen komme att fortsätta i denna riktning. Beträffande de mindre

företagen hade de sakkunniga själva påpekat, att en tvångsreglering av de

anställdas arbetstid skulle för dessa företag vålla svårigheter, då det gällde

affärer, som redan nu gåve sin innehavare knapp bärgning och där alltså

varje ökad kostnad medförde betydande bekymmer. I synnerhet för småaffärerna

å den egentliga landsbygden torde dessa svårigheter bliva av

mycket allvarlig art. Även svenska arbetsgivareföreningen åberopar, att den

kollektiva formen för reglering av arbetsvillkoren snabbt torde komma att

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

vinna terräng. Föreningen påpekar vidare, att de expeditsysslor, varom

i förevarande fall vore fråga, beredde arbetstagarna möjligheter till pauser

i arbetet i en helt annan omfattning, än vad som gällde för industrioch

hantverksarbetet. Det kunde därför ur a r b e tårs ky d d s sy n p u n k t ingalunda

vara lika angeläget för det allmänna att genom lagstiftning begränsa

arbetstiden för dessa arbetstagargrupper som för arbetarna inom

industri, hantverk och transportverksamhet. Den begränsning av butikernas

öppethållande, vartill tendensen under senare år gått fram, medförde

även en begränsning av arbetstiden för deras personal. Det allmänna

borde icke genom en stel lagstiftning onödigtvis ingripa i arbetsmarknadens

förhållanden och därigenom omöjliggöra för parterna att genom

smidigare överenskommelser verkställa en anpassning i det särskilda fallet

efter de speciella förhållandena.

Köpmännens garantiför euin g 1 anför:

Vid ett ställningstagande till den ifrågasatta arbetstidslagen för detaljhandeln

förtjänar enligt föreningens förmenande det fackliga organisationsväsendets

möjligheter att åvägabringa en från de berörda parternas synpunkt tillfredsställande

lösning av förevarande fråga att beaktas i väsentligt högre

grad än vad som skett i de sakkunnigas betänkande. Efter genomförandet

av lagen om förenings- och förhandlingsrätt hava handelns yrkessammanslutningar

såväl på arbetsgivare- som på arbetstagaresidan utvecklats i ett

tempo, som tidigare näppeligen kunnat förutses, och inga tecken tyda på

någon avmattning i detta tempo. Sannolikheten talar för att det blott är

en tidsfråga, när yrkesorganisationerna fått ett dominerande inflytande på

anställningsvillkorens utformande inom handeln. På betydelsefulla områden

av densamma spela dessa organisationer i angivna hänseende redan nu en

utslagsgivande roll. Ett uttryck härför är bland annat det i kommittébetänkandet

i skilda sammanhang åberopade riksavtalet mellan garantiföreningen

och svenska handelsarbetareförbundet, avseende de allmänna anställningsvillkoren

för dels befattningshavare (biträden och kontorister) och

dels lager- och utkörarepersonal. Enligt detta avtal har ordinarie arbetstid,

raster oräknade, fastställts till 48 timmar per helgfri vecka samtidigt som

detaljerade bestämmelser angående övertidsarbete meddelats. En liknande

överenskommelse har efter betänkandets avgivande träffats jämväl med handelstjänstemannaförbundet.

De båda största organisationerna av handelsanställda

hava sålunda redan nu representativa uppgörelser örn arbetstidens

reglering efter principen om 48-timmars arbetsvecka, och arbetet på att

bringa dessa uppgörelser i kraft vid de lokala affärsföretagen pågår oavbrutet.

Dessa riksomspännande överenskommelser hava även i allt större utsträckning

fått normerande återverkningar inom sådana handelsfirmor —

både organiserade och oorganiserade —■ där anställningsvillkoren ännu icke

reglerats i kollektivavtalsmässiga former. Erfarenheten visar nämligen, att

firmor, inom vilka väsentligt längre arbetstid tillämpas än vad i huvudorganisationernas

avtal föreskrives, i längden få svårigheter att skaffa fullgod

arbetskraft eller, där sådan står till buds, måste räkna med snabb organisationsbildning

bland personalen, åtföljd av framställning örn kollektivavtal,

1 I vad köpmännens garantiförening beträffande förevarande ävensom andra i det följande

omnämnda spörsmål anfört instämma dels centralstyrelsen för Sveriges järnhnndlareförening,

dels ock, enligt uppgift i garantiföreningens yttrande, järnhandlareorganisationens

garantiförening och svenska pappershandlareföreningens samarbetsorganisation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

varigenom ordinarie arbetstid nedbringas till 48 timmar i veckan. Grundade

skäl finnas därför att antaga, att de variationer i fråga örn arbetstidens

längd inom detaljhandeln, som de sakkunniga iakttagit och vilkas förekomst

av de sakkunniga åberopas som ett av de starkaste skälen för den planerade

lagstiftningen, successivt komma att försvinna och att en stabilisering på

förevarande område håller på att ske i anslutning till den praxis, som utvecklats

ur organisationernas förhandlingsarbete. Denna tendens understödjes

jämväl av de allt allmännare strävandena från köpmännens egen

sida att söka förkorta tiderna för butikernas öppethållande. Enligt vår

åsikt måste det vara till fördel från såväl samhällets som köpmännens och

de anställdas synpunkt, om arbetstiden inom handeln utan statsmakternas

inskridande kan och får regleras av parternas egna organisationer under

hänsynstagande till de betingelser, under vilka handeln nu arbetar eller

framdeles kommer att arbeta. Härigenom möjliggöres en smidigare anpassning

efter verklighetens krav.

I garantiföreningens yttrande instämmer svenska bokhandlareföreningens

samarbetsorganisation} De skäl emot föreslagen lagstiftning, som anförts

av köpmännens garantiförening, åberopas även av Sveriges köpmannaförbund.

2 Enahanda ställning till förevarande spörsmål har också intagits

av Sveriges glas- och porslinshandlareförbund, Sveriges möbelhandlares centralförbund,

Sveriges skomakeriidkares och skohandlares riksförbund, Sveriges

bageriidkareförening, Göteborgs och Kronobergs läns köpmannaförbund samt

kommunalfullmäktige i Åseda. Ett avstyrkande av de sakkunnigas förslag,

då behov av lagstiftning icke förelåge med hänsyn till de för detaljhandelsnäringen

speciella anställningsförhållandena, har även uttalats av Stockholms,

Västergötlands och norra Hallands, Västernorrlands och Jämtlands läns

samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, handelskammaren i

Gävle, Stockholms detaljistförbund samt stadsfullmäktige i Ostersund.

Arbetstidsreglering för butiksanställda genom direkt lagstiftning

eller genom skärpt butikstängningslag?

De sakkunniga.

Till en början hava de sakkunniga konstaterat, att man principiellt

kunde tänka sig två vägar att bereda de butiksanställda erforderlig trygghet

i anställningsförhållandena. Det kunde ske antingen genom direkt lagstiftning

eller indirekt genom skärpning av butikstängningslagen. De sakkunniga

hava för egen del funnit, att om man fullt ut ville tillgodose de

anställdas intresse av reglering av arbetstidsförhållandena, det syntes lämpligast

böra ske i form av direkt arbetstidslagstiftning. Icke ens en be- 1 2

1 I vad svenska b ojdi an dl a re fö re ningens samarbetsorganisation beträffande förevarande

ävensom andra i det följande omnämnda spörsmål anfört instämmer svenska bokhandlareföreningen.

2 I vad Sveriges köpmannaförbund beträffande förevarande ävensom andra i det följande

omnämnda spörsmål anfört instämma Sveriges speceri- och livsmedelsbandlareförening,

Sveriges beklädnads- och manufakturhandlarefönning, Sveriges charkuteri-och slakteriidkares

riksförbund samt svenska pappershandlareföreningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tydande inskränkning i affärstiden skulle nämligen giva personalen någon

verklig garanti mot alltför lång arbetstid. Åtminstone skulle då behöva

införas bestämmelser örn måltidsraster, örn förberedelse- och avslutningsarbeten

före och efter affärstiden samt örn övertid och övertidsersättning.

Men på det sättet skulle ju i praktiken en alldeles särskilt sträng arbetstidsreglering

komma till stånd, innefattande bestämmelser också örn förläggningen

under dygnet av den ordinarie arbetstiden. Det måste vidare

anses vara principiellt otillfredsställande att bestämma affärstiden med

utgångspunkt från de anställdas intressen. Allmänhetens och köpmännens

berättigade krav borde här först och främst tillgodoses. Gentemot vissa

till de sakkunniga mot särskild lagstiftning framställda invändningar hava

de sakkunniga vidare anfört, bland annat, att en särskild lagstiftning

syntes väl förenlig med de butiksanställdas förtroendeställning. Under den

senaste tiden hade man även inom den privata handeln alltmer accepterat

kollektivavtal med allmänna arbetstidsbestämmelser för denna personalgrupp,

utan att detta ansetts rubba förtroendeställningen.

Yttranden.

Att arbetstidsreglering för de butiksanställda bör ske genom direkt

lagstiftning framhålles i yttranden av länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Värmlands och Jämtlands län, socialstyrelsen, kommerskollegium,

medicinalstyrelsen, Skånes handelskammare, Sveriges tobakshandlares

riksförbund, svenska chokladfabrikantföreningen, Sveriges hantverksorganisation,

svenska stadsförbundet och Daco. Socialstyrelsen framhåller, att genom tillskapandet

av direkt arbetstidsreglering berättigade allmänna och kommersiella

intressen bättre skulle kunna tillgodoses i butikstängningslagen än örn

denna lag jämväl skulle reglera arbetstiden. Även länsstyrelsen i Södermanlands

län anser, att arbetstidsregleringen bör åstadkommas utan samband

med frågan örn tiden för butikernas öppethållande, samt yttrar härom,

bland annat:

Det torde nämligen vara lämpligast och för kundkretsen förmånligast, om

företagarna själva få bestämma, huruvida arbetstidsbegränsningen skall åstadkommas

helt genom en inskränkning av expeditionstiden eller — med bibehållande

av nu tillämpad butikstid i större eller mindre utsträckning —

genom exempelvis ökning av personalen eller ändrad indelning av arbetet.

Härigenom skulle tillfälle beredas till bästa möjliga anpassning efter skiftande

lokala behov och speciella förhållanden inom olika branscher.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hyser samma principiella uppfattning samt

anför till stöd därför, att allmänhetens berättigade intressen av en icke

alltför kort butikstid och köpmännens krav icke skulle bliva tillbörligen

tillgodosedda genom en butikstängningslag, som främst toge sikte på behovet

av arbetstidsreglering.

Uttalanden till förmån för arbetstidsreglering enbart genom skärpt

butikstängningslag göras av, bland andra, Stockholms, Gotlands, Väster
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 96.

39

norrlands och Jämtlands läns samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

ävensom handelskammaren i Gätje. Sistnämnda handelskammare

framhåller, att det icke vore osannolikt, att enbart den av de sakkunniga

föreslagna nya butikstängningslagen — särskilt med hänsyn till det inflytande,

som däri beretts butiksägarna själva — skulle i avsevärd mån kunna bidraga

till uppnåendet av det syfte, som läge bakom båda lagförslagen. Ett utnyttjande

av denna utväg erbjöde stora fördelar. Man kunde här framgå med

större smidighet och under hänsynstagande till skiftande förhållanden, lokala

eller andra. Vidare, och det vore det icke minst viktiga, skulle här även

småaffärerna kunna tvingas med. Enligt handelskammarens mening skulle

det vara väl värt att genomföra butikstängningslagen medan däremot med

arbetstidslagen borde få tills vidare anstå i avvaktan på det resultat, som

en förnyad undersökning örn några år beträffande arbetstidsförhållandena

kunde giva. Stockholms handelskammare anför, att förhållandena på förevarande

område vore så mångskiftande, att de icke lämpligen kunde utan

betydande praktiska olägenheter insnöras i en mer eller mindre stel lag.

Då handelskammaren förordade en smidigare anordnad arbetstidsreglering

genom förkortning av butikstidema, förutsatte handelskammaren givetvis,

att denna inskränkning icke skulle göras mer vittgående, än att behörig

hänsyn toges till allmänheten, vars intressen härvidlag givetvis måste tillmätas

avgörande betydelse. Handelskammaren förmenade, att man, utan

att träda dessa intressen för när, kunde genom butikstidernas förkortning

åstadkomma den önskvärda arbetstidsbegränsningen för de butiksanställda.

I varje fall borde direkt arbetstidsreglering övervägas först efter utgången

av den första treårsperiod, under vilken den nya butikstängningslagen vore

avsedd att gälla. Sistnämnda uppfattning hjrses även av Stockholms detaljistförbund

samt Sveriges skomakeriidkares och skohandlares riksförbund. För

en reglering enbart genom skärpt butikstängningslag uttala sig även Göteborgs

och Västergötlands köpmannaförbund ävensom Sveriges glas- och porslinshandlar

efÖrbund.

Göteborgs köpmannaförbund anför:

Under de senaste åren har på tillskyndan eller med stöd av köpmännens

organisationer tiden för öppethållandet av butikerna förkortats. Utan några

egentliga olägenheter hava konsumenterna anpassat sina varuinköp därefter.

Arbetstagarnas arbetstid har som en följd av den genomförda tidigare stängningstiden

för butikerna i samma utsträckning förkortats. Visserligen förekommer

det ännu på sina håll inom landet, att butiker hållas öppna i den

utsträckning, som gällande lag tillåter. Men en tidigare butikstängning blir

allt populärare och en tendens i samma riktning vinner undan för undan

större och större terräng. En skärpning av butikstängningslagen skulle

sannolikt vara tillfyllest för att eliminera de största olägenheterna med

arbetstiden inom detaljhandeln. Däremot synes icke den föreslagna arbetstidslagen

såsom denna utformats vara ägnad att i nämnvärd grad åstadkomma

bättre förhållanden i berörda hänseende.

Sveriges glas- och porslinshandlareförbund håller före, att en utveckling,

som innefattade begränsning av arbetstiden för personalen genom en så

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Departe
ments
chefen.

småningom skeende inskränkning i tiden för butikernas öppethållande,

skulle kunna ske utan sådan kostnadsökning, som en arbetstidslag skulle

medföra, varför en sådan utveckling vore att föredraga.

Socialstyrelsens undersökningar av år 1933, vilka verkställts för att utröna

de faktiska arbetstidsförliållandena inom detaljhandeln, giva vid handen,

att den genomsnittliga ordinarie nettoarbetstiden — efter avdrag för raster

— för butikspersonal torde kunna i affärer i allmänhet uppskattas till 51 ä

52 timmar i veckan. I åtskilliga branscher vore emellertid den ordinarie

arbetstiden avsevärt längre. Så vore fallet beträffande frukt-, blomster- och

tobaksaffärer samt lanthandelsbodar, där socialstyrelsen beräknat den ordinarie

veckoarbetstiden till 55 timmar, samt i mjölk- och bageriaffärer, där

veckoarbetstiden uppskattats till bortåt 60 timmar. 48-timmarsvecka gällde

endast för en mindre del — Vs ä V4 — av personalen. Att märka vore

emellertid, att till den ordinarie arbetstiden komme övertidsarbete i växlande

omfattning. Visserligen hava de sakkunniga på grundval av egna undersökningar

upplyst, att arbetstiden under de senaste åren i åtskilliga fall förkortats.

Därtill hade bidragit dels en på vissa orter och inom åtskilliga

branscher tillämpad frivillig förkortning av affärstiden, dels ock större utbredning

av kollektivavtalsmässig reglering av arbetstiden, därvid 48-timmarsveckan

i allmänhet antagits såsom norm för arbetstidens längd. Den omfattning,

i vilken på nu angivna sätt minskning av arbetstiden ned till 48- timmarsvecka förekommit, vore emellertid hitintills tämligen ringa. Fortfarande

syntes flertalet butiksanställda hava en ordinarie arbetstid, som avsevärt

överstege 48-tim mars veckan.

Efter konstaterande härav har för de sakkunniga uppställt sig till besvarande

det spörsmålet, huruvida butiksbiträdenas och övriga här avsedda

arbetstagares verksamhet vore av sådan art, att den kunde anses jämställd

med industriarbetarnas och i följd därav borde föranleda en arbetstidsreglering,

innefattande 48-timmarsvecka. Den förut omtalade undersökning, som

socialstyrelsen framlagt år 1933, utvisade, att även inom detaljhandeln liksom

i all annan verl samhet olika grader av arbetsintensitet erfordrades i

olika fall, men att det dock kunde sägas, att arbetstagarna i regel hade tämligen

oavbruten sysselsättning under hela arbetsdagen. De sakkunniga hava

för egen del framhållit, att, även om arbetet i vissa mindre butiker kunde

anses vara ganska litet ansträngande, så vore det i andra fall så intensivt

och påfrestande, att det mer än väl kunde mäta sig i svårighetsgrad med

arbete, som vore reglerat av allmänna arbetstidslagen.

För egen del hyser jag den principiella uppfattningen, att tillräckligt

starka skäl icke föreligga att överhuvud undantaga större eller mindre grupper

arbetstagare från 48-timmarsveckans reglering. För åtskilliga av de arbetstagare,

vilkas arbetstid på grund av undantag i 1 § allmänna arbetstidslagen

icke regleras av nämnda lag, har 48-timmarsveckan senare införts, bland

annat för de stora arbetstagargrupperna inom jordbruket och sjöfarten.

Enligt min mening är det en angelägenhet av vikt för statsmakterna att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

41

fortsätta på den sålunda inslagna vägen och inrikta sina strävanden på att

få en reglering i lag av arbetstiden till högst 48 timmar i veckan genomförd

över hela arbetsområdet. Ett betydelsefullt led i arbetet att nå ett

dylikt slutresultat utgör lagstiftning örn en sådan arbetstid för detaljhandelns

arbetstagare. Ett vägande skäl för reglering av veckoarbetstiden till i princip

48 timmar är, såsom de sakkunniga framhållit, att en laglig arbetstidsreglering

givetvis icke kan inskränka sin uppgift till att skydda de anställda

mot direkt uttröttning. En väl så viktig uppgift är den att möjliggöra för

de anställda att ägna erforderlig tid till familjeliv, studier, friluftsliv och

annan rekreation.

I flera, yttranden bar framhållits, att reglering genom kollektivavtal på

förevarande område — vilken reglering i allmänhet innebure ett bestämmande

av den ordinarie arbetstiden till 48 timmar i veckan — under senare år

vunnit avsevärd utbredning och att man med hänsyn därtill kunde förvänta,

att de butiksanställda utan ingripande från statsmakternas sida genom lagstiftning

skulle på frivillighetens väg tämligen snart erhålla en skälig arbetstid.

Av de i det föregående lämnade statistiska uppgifterna framgår väl,

att kollektivavtalsreglering alltmera vinner insteg även inom handeln samt

relativt fortare nu än tidigare. Emellertid torde det vara klart, att det

ännu skulle dröja åtskillig tid innan sådan avtalsreglering vore mera fullständigt

genomförd, och helt genomförd bleve den med säkerhet icke inom

överskådlig tid. För de anställda, som stöde utanför, avvaktande en så

småningom skeende reglering, skulle förhållandena alltid te sig orättvisa.

Lagstiftning — i en eller annan form — för genomförande i princip av

48-timmarsveckan på förevarande område synes mig med hänsyn härtill

nödvändig.

Det har i åtskilliga yttranden anförts, att erforderlig arbetstidsreglering

lämpligast kunde vinnas genom skärpning av butikstängningslagen. Gällande

lag medgiver som huvudregel öppethållande under 11 timmar per dygn,

men det har framhållits, att en tendens visat sig till tidigare stängningstider

och på grund därav förkortad arbetstid. En tid för öppethållande så kort,

att 48-timmars veckoarbetstid för de anställda skulle möjliggöras, torde

emellertid vara uteslutet att mera allmänt uppnå på frivillighetens väg; under

alla förhållanden skulle det dock förekomma ett avsevärt antal butiker, som

holle öppet längre tid. En tvångsreglering i butikstängningslagen, som innebure

öppethållande under så kort tid, att därigenom arbetstiden för de anställda

skulle kunna i tillräcklig grad inskränkas, synes mig ej möjlig. Vid

bestämmandet av tiden för öppethållandet måste nämligen hänsyn i främsta

rummet tagas till allmänhetens befogade krav på att — ofta före eller efter

egen arbetstid — äga möjlighet att göra sina inköp. Jämväl affärsidkarnas

anspråk på att genom viss icke alltför kort tids öppethållande kunna utnyttja

affärerna med däri nedlagt kapital torde böra vinna beaktande. Butikerna

kunna med hänsyn därtill enligt min mening icke hava så kort tid

tillmätt för öppethållandet, som skulle vara erforderlig för att tillgodose

behovet av skälig arbetstid för de där anställda. Då, såsom förut anförts,

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majus proposition nr 96.

en reglering av arbetstiden till i princip 48-timmarsvecka synes nödvändig,

återstår icke någon annan utväg än att tillskapa direkta lagregler i ämnet.

I förevarande sammanhang må till sist erinras därom, att motståndare

till laglig reglering — innefattande 48-timmars arbetsvecka — på förevarande

område bland annat åberopat, att en dylik reglering skulle innebära en

ekonomisk börda för företagarna av sådan omfattning, att dessa därigenom

skulle beredas mycket allvarliga svårigheter. De sakkunniga hava visserligen

icke gjort någon mera omfattande utredning härutinnan men dock, med hänsyn

till vad under utredningsarbetet förekommit, ansett sig kunna fastslå, att

de olägenheter av en laglig reglering i avsedd omfattning, som för vissa

företag otvivelaktigt skulle uppstå, dock icke vore så betydande, att de

kunde anses uppväga de fördelar, som en arbetstidsreglering skulle medföra

för personalen och ur allmän synpunkt. Avsevärda möjligheter att minska

svårigheterna förefunnes bland annat genom rationell indelning av arbetet.

Till de sakkunnigas uppfattning i detta avseende anser jag mig kunna

giva min anslutning. Särskilt med hänsyn därtill, att — av skäl som i det

följande skola angivas — den föreslagna lagen avses icke skola äga tilllämpning

beträffande de minsta företagen, synes det mig klart, att i de

företag, där lagen skall tillämpas, anordningar med rationell indelning av

arbetet skola göra det möjligt, att utan mera avsevärda ekonomiska uppoffringar

kunna ordna verksamheten i överensstämmelse med lagen. Att

oöverstigliga svårigheter att ordna arbetet i detaljhandel inom 48-timmarsveckans

ram icke möta framgår jämväl därav, att — såsom de sakkunnigas

utredning givit vid handen — redan nu 48-timmarsvecka förekommer i viss,

ej alldeles obetydlig utsträckning inom ifrågavarande verksamhetsområde.

Arbetstidsbestäminelser för detaljhandeln i särskild lag eller

inarbetade i allmänna arbetstidslagen?

De sakkunniga.

De sakkunniga hava utgått ifrån, att liksom i allmänna arbetstidslagen

48-timmarsveckan bör vara normen även för en arbetstidsreglering inom

detaljhandeln. Av olika anledningar hava de sakkunniga dock icke ansett

det vara lämpligt, att de nya bestämmelserna inarbetades i allmänna arbetstidslagen,

utan föreslagit, att regleringen skulle givas i en särskild lag. De

sakkunniga hava härom anfört i huvudsak följande:

Detaljhandelns särskilda förhållanden och dess säsongpåfrestniugar, som

skifta för olika branscher, torde påkalla större smidighet i regleringen än

enligt allmänna arbetstidslagen. Företagen böra givas rätt att inom vissa

gränser utan särskilt tillstånd uttaga olika arbetstid under skilda veckor,

blott icke den genomsnittliga arbetstiden för viss tidsperiod blir mer än

48 timmar i veckan.

Beträffande övertidsarbetet äro inom detaljhandeln förberedelse- och avslutningsarbeten

ofta förekommande och med dem bör likställas betjäning

av kunder efter stängningstid. De sakkunniga hava här sökt komma fram

till en för båda parter godtagbar lösning, som i viss mån avviker från vad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

43

allmänna arbetstidslagen på denna punkt innehåller. I fråga örn övertidsarbetet

i övrigt synes det angeläget, att å ena sidan företagen erhålla en

gentemot allmänna arbetstidslagens bestämmelser något vidgad ram för uttagande

av sådant arbete men att å andra sidan de anställda genom särskild

lagbestämmelse tillförsäkras skälig övertidsersättning.

Även på en annan punkt av stor betydelse hava de sakkunniga ansett

sig böra frångå allmänna arbetstidslagens linjer. Det gäller undantaget för

småföretag. Örn man såsom i allmänna arbetstidslagen endast skulle låta

lagen gälla företag med flera än fyra anställda, bomme det alldeles övervägande

flertalet detaljhandelsföretag och även majoriteten av de anställda

att stå utanför lagen. De sakkunniga hava visserligen ansett sig böra göra

ett visst undantag för småföretagen, men hava föreslagit, att lagen skall

givas tillämpning så snart ett företag i regel har minst två anställda.

Dessa avvikelser från reglerna i allmänna arbetstidslagen hade gjort, att

de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå, att de nya bestämmelserna skulle

inarbetas i denna lag. För lämpligheten av att arbetstidsregleringen för

detaljhandeln upptoges i särskild lag talade också, enligt de sakkunnigas

åsikt, att regleringen tills vidare torde böra givas endast provisorisk giltighet.

I förevarande sammanhang må vidare omnämnas, att de sakkunniga föreslagit,

att den nya regleringen i princip skulle göras tillämplig å alla

arbetstagare inom detaljhandeln; undantag skulle göras blott för vissa särskilda

grupper, såsom familjemedlemmar, befattningshavare i självständig

och överordnad ställning, farmacevter och handelsresande. Beträffande lageroch

expeditionspersonal, vakter och bud m. m. vore visserligen allmänna

arbetstidslagen tillämplig, såvitt det gällde arbetare eller med dem likställda.

Men genom det omfattande undantaget för småföretag i denna lag bleve den

icke gällande för sådana arbetstagare vid flertalet företag. De sakkunniga

hade särskilt ansett angeläget, att 48-timtnarsregeln infördes mer allmänt

för springpojkar och springflickor. — Även vad gällde de kontorsanställda

inom detaljhandeln hava de sakkunniga ansett den nya lagen böra tillämpas.

Verkställda undersökningar syntes nämligen giva vid handen, att en arbetsvecka

på 48 timmar eller mer här vore förhållandevis vanlig, och de anställdas

organisationer hade ansett, att det skulle vara till fördel och bereda

större trygghet, örn denna personalgrupp icke ställdes utanför en för

detaljhandeln gällande arbetstidslagstiftning. — Slutligen hava de sakkunniga

ansett, att lagen borde gälla varje rörelse, där detaljhandel idkades. På

det sättet bleve den tillämplig på många företag, där med detaljhandel

kombinerades t. ex. hantverk eller serveringsrörelse.

Både genom sistnämnda förhållande och genom principen att den nya

lagstiftningen skulle gälla alla arbetstagare uppkom me ett visst gemensamt

område för den föreslagna lagen och allmänna arbetstidslagen. I fråga örn

gränsdragningen mellan tillämpningsområdena för den föreslagna särskilda

lagen örn arbetstidsreglering inom detaljhandeln, å ena, samt allmänna

arbetstidslagen och lantarbetstidslagen, å andra sidan, hava de sakkunniga

anfört:

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 96.

En betydande förenkling skulle utan tvivel hava vunnits, om man ansett

sig kunna inskränka den nya lagens område till de i allmänna arbetstidslagen

direkt undantagna grupperna av arbetstagare, alltså »biträde i handelsbod,

rakstuga, frisérsalong eller badinrättning». De sakkunniga hava

emellertid funnit, att en på det sättet begränsad lagstiftning icke skulle

vara tillfyllest. Såsom biträde i handelsbod anser arbetsrådet endast den

egentliga butikspersonalen, d. v. s. de som äro direkt sysselsatta med att i

butikslokal betjäna kunder, och denna personal torde inom detaljhandeln

utgöra mindre än två tredjedelar av hela antalet arbetstagare. Visserligen

äro övriga arbetstagare till stor del underställda allmänna arbetstidslagen.

Detta gäller särskilt lagerarbetare, packrumsarbetare, magasinskarlar, utkörare,

chaufförer, cykelbud, springpojkar och springflickor. Men genom att

allmänna arbetstidslagen innehåller ett betydligt längre gående undantag för

småföretag än vad i denna lag föreslås komma dock faktiskt dessa personalgrupper

i betydande utsträckning icke att få sin arbetstid lagligen reglerad

enligt nämnda lag. Denna innehåller vidare ett undantag t. ex. för kontorspersonalen,

vilket icke anses lämpligt i den nya lagen.

Det har därför befunnits önskvärt att giva nya lagen ett vidsträcktare

tillämpningsområde. Man har övervägt möjligheten att genom uppräkning

direkt angiva de personalgrupper, å vilka lagen skall vara tillämplig, men

det har ansetts svårt att komma fram till en tillräckligt uttömmande uppräkning.

Särskilt vid de företag, som med detaljhandel kombinera annan

verksamhet, kan det ju vara fråga örn arbetstagare av mycket olika slag,

och en helt generell regel har därför ansetts vara det bästa. I de besvarade

frågeformulär från arbetsgivarnas och de anställdas organisationer, som inkommit

till de sakkunniga, har man också övervägande uttalat, att alla personalgrupper

inom detaljhandeln böra hänföras under lagen.

Det kunde då tänkas, att den nya lagen gjordes ensam tillämplig å arbetstagare

inom detaljhandel, rakstugor, frisersalonger, badinrättningar och

fotografiateljéer samt alltså för dessa näringsgrenar ersatte allmänna arbetstidslagen

till fullo. Att göra ändring i sistnämnda lag på grund av den

föreslagna nya lagen, vilken araes att givas endast provisorisk giltighet,

synes dock betänkligt. Vid överläggningar med de sakkunniga har en sådan

lösning avstyrkts av representanter för hithörande arbetstagare, bland annat

under åberopande att allmänna arbetstidslagens reglering är delvis strängare

än den av de sakkunniga föreslagna.

Vid sådant förhållande har man stannat vid den regeln, att från nya

lagen undantagits sådana arbetstagare, som i det konkreta fallet hava sin

arbetstid reglerad enligt allmänna arbetstidslagen. Det kan visserligen sägas

vara en oegentlighet, att det på det sättet blir beroende på företagets storleksordning,

örn arbetstagare av samma slag skola hänföras under den ena

eller den andra lagen, men denna olägenhet torde icke i realiteten vara så

stor. Det viktigaste är dock, att i varje givet fall någon av lagarna griper

in, så att någon lucka i skyddet ej uppstår.

Den givna regeln torde dock böra förses med ett undantag. Om i ett

företag en arbetstagare sysselsättes delvis med t. ex. tillverkning och delvis

såsom butiksbiträde, så blir allmänna arbetstidslagen endast tillämplig å det

förstnämnda arbetet men icke å arbetet som butiksbiträde. I så fall kan

det hända, att den nya lagen, såsom avseende hela arbetet, medför den

strängaste regleringen, medan begränsningen enligt allmänna arbetstidslagen

blir utan praktisk betydelse. De sakkunniga hava därför ansett sig böra

föreslå, att tillämpning av nya lagen endast uteslutes, när arbetstagarens

huvudsakliga arbetstid är begränsad av allmänna arbetstidslagen.

Även i förhållande till lantarbetstidslagen torde, fastän mera sällan, kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tänkas, att denna lag och nya lagen skulle bliva gällande samtidigt. Bland

annat inom trädgårdsskötseln torde en sådan situation kunna uppkomma.

Samma reglering bör därför givas för detta fall.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Värmlands län och socialstyrelsen biträda de sakkunnigas

åsikt, att arbetstidsbestämmelserna för detaljhandeln skola bilda en särskild

lag och icke inarbetas i allmänna arbetstidslagen. Att ifrågavarande bestämmelser

icke lämpligen kunna inarbetas i allmänna arbetstidslagen framhålles

även av Sveriges köpmannaförbund.

Icke heller riksför säkrings anstalten framställer några erinringar mot de sakkunnigas

förslag, att arbetstidsbestämmelserna skola upptagas i särskild lag,

men anför beträffande gränsdragningen mellan den nya lagens och de äldre

arbetstidslagarnas tillämpningsområden följande:

Den allmänna arbetstidslagen skall t. ex. äga tillämpning å lager- och

distributionspersonalen i ett detaljhandelsföretag med flera än fyra arbetare

tillhörande denna personal. Dessa arbetare skola emellertid sammanräknas

med butiksbiträdena vid beräkningen av företagets arbetarantal enligt den

nya lagen (enligt allmänna arbetstidslagen skola butiksbiträdena däremot ej

medräknas vid bestämmandet av arbetarantalet enligt denna lag). I ett dylikt

detaljhandelsföretag skola sålunda såväl den nya lagen som allmänna arbetstidslagen

tillämpas. Uppgår åter lager- och distributionspersonalen i ett

detaljhandelsföretag till högst fyra personer, skall däremot den nya lagen

tillämpas jämväl å denna personal.

Eftersom den nya lagen skall äga tillämpning å varje rörelse, där detaljhandel

idkas, skulle tydligen inom dess tillämpningsområde även falla ett

industri- eller liantverksföretag, som är förenat med detaljhandel. Endast

örn och i den mån arbetstiden för den i det egentliga industri- eller hantverksföretaget

sysselsatta personalen regleras av den allmänna arbetstidslagen

är nämnda personal undantagen från den nya lagens tillämpning.

Ager allmänna arbetstidslagen i allmänhet tillämpning inom företaget, blir

den nya lagen dock tillämplig på person, som undantagits från tillämpningen

av förstnämnda lag (t. ex portvakt med arbetet förlagt till bostaden, person

hänförlig till kontorspersonalen). Motsvarande förhållanden uppstå tydligen

beträffande ett företag inom jordbruket eller trädgårdsskötseln, som är förenat

med detaljhandel.

Den gränsdragning, som sålunda skett mellan den nya lagen samt allmänna

arbetstidslagen och lantarbetstidslagen, torde knappast kunna anses

tillfredsställande vare sig ur lagteknisk synpunkt eller med hänsyn till lagtillämpningen

eller kontrollen över lagens efterlevnad. Enligt anstaltens

mening bör det närmare övervägas, huruvida icke den nya lagens tillämpningsområde

kan bestämmas mera enhetligt, d. v. s. begränsas till egentliga

detaljhandelsföretag (samt rakstugor, frisersalonger, fotografialteljéer och

badinrättningar). I samband med en dylik gränsdragning skulle då lämpligen

böra från allmänna arbetstidslagens och lantarbetstidslagens tillämpningsområden

undantagas arbete, varå den nya lagen skulle äga tillämpning.

Arbetsrådet anför inledningsvis:

Enlig 1 § j) i allmänna arbetstidslagen är från tillämpningen av nämnda

lag undantaget arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong

eller badinrättning. Däremot äger lagen tillämpning å annan personal

inom företag av ifrågavarande slag, dock endast under förutsättning

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majus proposition nr 96.

att sagda personal omfattar flera än fyra arbetare. Under angivna förutsättning

äger den allmänna arbetstidslagen sålunda tillämpning exempelvis

å lager- och distributionspersonal inom detaljhandeln samt å maskinister,

eldare och tvätterskor vid badinrättningar. Samma förhållande råder beträffande

de betydande personalgrupper, som i de s. k. kombinerade detaljhandelsföretagen

(exempelvis modeaffärer samt skomakeri-, skrädderi- och

urmakeriaffärer) icke hava att betjäna kunder i butiken utan sysselsättas

med tillverknings-, monterings- eller reparationsarbete. I fråga örn arbetare

med s. k blandat arbete gäller, att den del av arbetet, som består i betjänande

av kunder, enligt 1 § j) är undantagen från den allmänna arbetstidslagens

tillämpning, medan lagen äger tillämpning å arbetet i övrigt. Yad

fotografiateljéerna beträffar är den tekniska personalen underkastad den allmänna

arbetstidslagen, såframt sagda personal omfattar flera än fyra arbetare

(endast ett fåtal företag av denna storlek torde förekomma); i företag, som

jämväl idka detaljhandel, äro butiksbiträdena undantagna från lagens tilllämpning.

Den gränsdragning, som de sakkunniga föreslå, mellan de äldre arbetstidslagarna

och den nya lagen anser arbetsrådet mindre tillfredsställande

såväl ur lagteknisk som ur praktisk synpunkt. Till belysning av de svårigheter,

som vid tillämpningen komma att yppa sig, anför arbetsrådet i huvudsak

samma exempel som riksförsäkringsanstalten samt lägger därtill

följande:

För arbetare med »blandat arbete» äro två olika fall tänkbara. Därest

exempelvis i ett företag, där den allmänna arbetstidslagen äger tillämpning

å lagerpersonalen, en viss arbetstagare delvis men icke huvudsakligen tjänstgör

såsom lagerarbetare, skall hans arbetstid bliva föremål för dubbel reglering,

i det att allmänna arbetstidslagen skall tillämpas å lagerarbetet, samtidigt

som hela arbetet — alltså såväl lagerarbetet som arbetet i övrigt —

skall regleras enligt den nya lagen. Örn åter en dylik arbetstagare huvudsakligen

tjänstgör såsom lagerarbetare men därjämte under en mindre del

av arbetstiden sysselsättes såsom butiksbiträde, kommer den senare delen

av arbetstiden icke att bliva föremål för någon reglering. I detta fall uppstår

sålunda — i motsats till vad de sakkunniga enligt uttalande i betänkandet

åsyftat — en lucka i det avsedda skyddet. Förhållanden av nu antydda

art torde i synnerligen många fall komma att inträffa även inom de

förut omnämnda »kombinerade» detaljhandelsföretagen.

Till de av riksförsäkringsanstalten anförda exemplen på följderna av stadgandet,

att lagen skall äga tillämpning å varje rörelse, där detaljhandel

idkas, fogar arbetsrådet följande:

Vid sjukhus, fattigvårdsinrättningar, torvfabriker och andra företag, som

helt undantagits från den allmänna arbetstidslagens tillämpning, skulle den

nya lagen bliva tillämplig å hela den anställda personalen, så snart rörelsen

vore kombinerad med detaljhandel i en eller annan form. Därest arbetsrådet

i visst fall genom särskild dispens medgivit en arbetsgivare rätt att

använda viss Tinder den allmänna arbetstidslagen fallande personal till arbete

utan iakttagande av de i nämnda lag angivna begränsningarna — sådant

medgivande har lämnats exempelvis för personal vid vissa utställningar -—

skulle den nya lagen automatiskt bliva tillämplig å personalen i fråga, såframt

i rörelsen bedreves något slag av detaljhandel.

Arbetsrådet påpekar, att svårigheter liknande de angivna i åtskilliga fall

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 47

torde kunna uppkomma jämväl beträffande vissa företag, som falla inom

lantarbetstidslagens giltighetsområde men där detaljhandel idkas.

Med hänsyn till vad arbetsrådet sålunda anfört uttalar rådet som sin uppfattning,

att det borde ytterligare undersökas, huruvida icke den åsyftade

regleringen av de affärsanställdas arbetstid läte sig genomföra inom ramen

av allmänna arbetstidslagen, närmast genom upphävande av lagens undantagsbestämmelse

för arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong

eller badinrättning, och genom införande av eventuella tilläggsföreskrifter

antingen under vissa paragrafer i den nuvarande lagen eller i en

ny avdelning därav. Gentemot de betänkligheter, som de sakkunniga uttalat

mot en sådan reglering, anför arbetsrådet:

Enligt arbetsrådets uppfattning föreligger icke någon saklig anledning

att vid regleringen av arbetstiden för de personalgrupper, varom nu är fråga,

tillgripa en provisorisk lagstiftning. En lagbestämmelse, vars giltighetstid

icke särskilt begränsats, är ju i realiteten ingalunda av permanent natur

utan kan redan efter ett enda år bliva föremål för ändringar, därest sådana

befinnas påkallade. I detta sammanhang må erinras, att såväl den år 1919

antagna provisoriska lagen örn arbetstidens begränsning som 1936 års provisoriska

lantarbetstidslag blevo föremål för ändring redan innan den stipulerade

giltighetstiden gått till ända. — Därest en arbetstidsreglering för

detaljhandeln anses böra omfatta företag med ett mindre arbetarantal än

det i allmänna arbetstidslagen angivna, torde det ur lagteknisk synpunkt

icke möta någon svårighet att i nämnda lag intaga en särskild bestämmelse

därom. På liknande sätt har i lantarbetstidslagen föreskrivits, att lagen

äger tillämpning å jordbruksföretag med minst tre arbetare men å företag

inom trädgårdsskötseln med minst en arbetare. Aven beträffande frågan örn

detaljhandelns behov av annan arbetstidsreglering än den i allmänna arbetstidslagen

genomförda gäller, att eventuellt behövliga särbestämmelser torde

kunna införas i den allmänna arbetstidslagen på samma sätt som i 4 § lantarbetstidslagen

olika bestämmelser meddelats rörande arbetstiden inom

jordbruket och inom trädgårdsskötseln.

Därest de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten av en särskild arbetstidslag

för detaljhandeln skulle accepteras, framhåller arbetsrådet såsom

oundgängligen nödvändigt, att den grundläggande bestiimmelsen om lagens

tillämpningsområde formulerades på ett mera tillfredsställande sätt än som

skett i lagförslaget. I detta sammanhang anför arbetsrådet:

Möjligen skulle i sådant avseende kunna stadgas, att lagen äger tillämpning

1) å detaljhandel och i omedelbart samband därmed bedriven verksamhet,

2) å rakstugor, frisersalonger, fotografiateljéer och badinrättningar, ändock

att arbetet bedrives utan samband med detaljhandel.

I samband därmed torde det böra övervägas, huruvida icke de arbetarkategorier

inom företag av angivna art, som nu falla under den allmänna

arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen, borde överföras till den nya lagens

giltighetsområde och undantagas från tillämpningen av förstnämnda lagar.

Detta skulle i så fall lämpligen kunna ske genom att i berörda lagar infördes

ett undantag för »arbete, som omförmäles i lagen örn arbetstiden i

detaljhandel och viss annan rörelse». Jämväl genom en sådan överflytt

ning skulle det tydligen bliva möjligt att i huvudsak undgå de svårigheter,

som enligt vad förut anförts skulle uppstå vid tillämpning av de sakkunnigas

förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9H.

De sakkunniga kava (sid. 124 i betänkandet) avvisat en lösning efter dylika

linjer, under anförande att det syntes betänkligt att göra ändring i den

allmänna arbetstidslagen på grund av den föreslagna nya lagen, vilken avsåges

att givas endast provisorisk giltighet. De sakkunniga hava vidare

anfört, att en sådan lösning vid överläggningar med de sakkunniga avstyrkts

av representanter för hithörande arbetstagare, bland annat under åberopande

att allmänna arbetstidslagens reglering vore delvis strängare än den av de

sakkunniga föreslagna.

Arbetsrådet kan för sin del icke finna dessa skäl bärande. Det förra

argumentet bortfaller utan vidare, därest den nya lagen, såsom arbetsrådet

tidigare förordat, icke göres provisorisk. Yad det senare skibet beträffar,

vill arbetsrådet som sin uppfattning uttala, att en blivande begränsning av

arbetstiden för de affärsanställda måste vara sådan, att den bereder vederbörande

arbetstagare ett skydd, fullt likvärdigt med det som genom den

allmänna arbetstidslagen tillförsäkrats därav berörda arbetare.

Svenska arbetsgivareföreningen påpekar, hurusom den i förslaget intagna

bestämmelsen, att lagen ej skall avse arbetstagare, vars huvudsakliga arbetstid

är begränsad av allmänna arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen, vid den

inbördes tillämpningen av den nya lagen och de äldre lagarna kommer att

leda till egendomliga resultat. Föreningen illustrerar detta med exempel i

huvudsak överensstämmande med de av arbetsrådet anförda.

Den rättsliga regleringen av arbetstiden för de inom detaljhandeln anställda

kommer av naturliga skäl att i mångt och mycket överensstämma

med den reglering rörande arbetstiden inom industrien, som gives i allmänna

arbetstidslagen; skiljaktigheter komma dock att förefinnas i olika hänseenden.

Spörsmålet huruvida den lagstiftning, varom nu är fråga, skall utbyggas på

den allmänna arbetstidslagens grund genom införande i denna lag av vissa

speciella regler för detaljhandelns arbetstagare, eller örn en särskild arbetstidslag

för detaljhandeln skall tillskapas, torde böra avgöras med hänsyn i

första hand till omfattningen av nyss omförmälda skiljaktigheter.

De sakkunniga hava framhållit, att den av dem föreslagna arbetstidslagen

för detaljhandeln innefattade avvikelser från den allmänna arbetstidslagens

stadganden i huvudsak därutinnan, att överflyttning efter arbetsgivarens

gottfinnande av arbetstid inom viss tidsperiod tillätes, att bestämmelser

rörande förberedelse- och avslutningsarbeten samt i fråga örn uttagande av

övertid hade i viss mån särartat innehåll, att föreskrifter örn övertidsersättning

funnes upptagna samt att undantagsbestämmelserna beträffande småföretag

icke överensstämde med motsvarande stadganden i någon av de

övriga arbetstidslagarna. Härjämte hava de sakkunniga anfört, att den nya

regleringen avsåges bliva provisorisk med en giltighetstid av allenast tre år.

I det övervägande flertalet yttranden har de sakkunnigas förslag örn tillskapande

av särskild arbetstidslag för detaljhandeln gillats. I några yttranden,

bland annat av arbetsrådet, har däremot anförts, att de för detaljhandeln

gällande reglerna tämligen lätt och med viss fördel skulle gå att

inarbeta i allmänna arbetstidslagen.

På skäl, för vilka redogörelse kommer att lämnas i det följande, har jag

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

49

för avsikt att föreslå en arbetstidsreglering för detaljhandeln, vilken i flera

av de avseenden, som av de sakkunniga åberopats till förmån för en reglering

genom särskild lagstiftning, i princip ansluter sig till de sakkunnigas förslag.

I fråga örn lagens tillämplighet å småföretag skiljer sig departementsförslaget

till och med i högre grad än sakkunnigförslaget från allmänna arbetstidslagen.

Jag anser, att de skiljaktigheter, som komma att förefinnas, äro av

sådan omfattning, att en reglering i särskild lag är motiverad. Härtill

kommer, dels att de nya bestämmelserna torde böra givas ''endast provisorisk

karaktär, varför mera avsevärda rubbningar i den allmänna arbetstidslagen

synas olämpliga, dels ock att det för detaljhandelns arbetstagare

och arbetsgivare givetvis torde vara mest tillfredsställande, att de regler,

efter vilka deras verksamhet skall ordnas, återfinnas i lag i ett sammanhang

och ej insprängda i den allmänna arbetstidslagen bland ett antal

lagbud, som icke hava tillämpning å detaljhandelns förhållanden.

Med hänsyn därtill, att särskild arbetstidslag för detaljhandeln kommer

att av mig föreslås, har i förevarande sammanhang redogörelse lämnats

även för ett — närmast till 1 § i den nya lagen hörande — spörsmål, nämligen

frågan örn gränsdragningen mellan tillämpningsområdet för den särskilda

nya lagen, å ena sidan, samt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen,

å den andra. Genom de sakkunnigas i det föregående i korthet

omnämnda förslag — till vilket jag återkommer vid behandlingen av 1 §

—- att den nya lagen i princip skall äga tillämpning å alla företag, där detaljhandel

idkas, samt å samtliga arbetstagare inom nämnda företag, uppstår

nämligen ett visst gemensamt område för de tre lagarna. På sätt

framgår av arbetsrådets yttrande, har rådet, som påvisat vissa olämpliga

konsekvenser av den anordning, vilken de sakkunniga föreslagit i fråga örn

förutnämnda gränsdragning — vilken anordning jämväl i andra yttranden

mött gensagor -— för sin del ansett, att den lämpligaste utvägen för att

undvika nämnda konsekvenser vore att inarbeta bestämmelserna rörande

arbetstiden inom detaljhandeln i den allmänna arbetstidslagen,

För egen del anser jag den kritik, som arbetsrådet riktat mot de sakkunnigas

gränsdragning mellan de olika arbetstidslagarna berättigad. Då

jag emellertid av skäl, för vilka redogjorts i det föregående, anser särskild

arbetstidslag för detaljhandeln böra tillskapas — och denna min inställning

har icke rubbats av vad arbetsrådet yttrat — framstår det som nödvändigt

att finna en annan utväg ur svårigheterna. En sådan har också anvisats

av arbetsrådet, som framhållit, att man genom lämplig bestämning i den

nya lagen av dess tillämpningsområde'' samt genom införande i allmänna

arbetstidslagen och lantarbetstidslagen av undantag för arbete, som omförmäldes

i den nya lagen, skulle kunna erhålla en tillfredsställande avgränsning

emellan de olika lagarna. Detta arbetsrådets förslag finner jag medföra

sådana fördelar, att jag ej tvekar att för egen del godtaga detsamma.

Till en närmare redogörelse för formerna härför återkommer jag vid behandlingen

av 1 §. Vid genomförandet av arbetsrådets förslag härutinnan

erfordras visserligen, att ändring göres i allmänna arbetstidslagen. Denna

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96. 2382 38 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majus proposition nr 96.

ändring blir emellertid av så ringa omfattning, att de skäl, som de sakkunniga

anfört mot ändringar överhuvud i nämnda lag med hänsyn till bestämmelserna

i en allenast provisorisk lagstiftning, icke synas böra tillmätas

avgörande betydelse. Yad lantarbetstidslagen beträffar är, såsom förut omnämnts,

frågan örn ny lag i ämnet i stället för den nuvarande, vars giltighetstid

utgår den 31 oktober 1939, för närvarande föremål för utredning.

Godtages den anordning, som i förevarande sammanhang föreslås beträffande

avgränsningen av den nya arbetstidslagens för detaljhandeln tillämplighetsömråde

från de övriga arbetstidslagarnas, torde sedermera i den reglering

av arbetstidsförhållandena inom jordbruket, som skall avlösa gällande lantarbetstidslag,

böra upptagas erforderliga bestämmelser i förevarande hänseenden.

Arbetstidsbestämmelser på vissa detaljhandeln närstående områden.

Statistiska uppgifter lii. lii.

Det har ifrågasatts, huruvida icke den arbetstidsreglering, som gives för

detaljhandeln, även bör gälla rakstuga, frisersalong, badinrättning och fotografiateljé.

För att giva en föreställning rörande omfattningen av en sådan utvidgad

arbetstidsreglering må anföras vissa siffror, hämtade från den av kommerskollegium

år 1931 verkställda företagsräkningen.

Uppmärksammas måste emellertid, att dessa siffror icke äga direkt tillämpning

å förevarande förhållanden. Sålunda äro företagen uppdelade efter

storleksordning endast med hänsyn till hela antalet där sysselsatta personer,

alltså inbegripet även arbetsgivaren. Vidare föreligga icke några uppgifter

örn huru många av de anställda, som äro arbetsgivarens familjemedlemmar,

vilket avsevärt förrycker resultatet. Vid företagsräkningen har man vidare

strängt tillämpat den regeln, att varje lokalt differentierat arbetsställe ansetts

vara ett särskilt företag.

Under rubriken »rak- och frisersalonger, perukmakeri» upptagas i företagsräkningen

nära 3,500 företag med över 9,300 sysselsatta, av vilka 5,800

voro arbetstagare, ungefär lika många manliga som kvinnliga. Under rubriken

»badortsrörelse, badinrättningar» redovisas 320 företag med sammanlagt

nära 1,800 sysselsatta personer, av vilka endast 50 voro egna företagare.

Fotografiateljéer f öreko mm o till ett antal av 825 med 1,560 sysselsatta personer,

därav 820 egna företagare.

Ettvart av 20 företag inom frisörbranschen arbetade utan att någon var

stadigvarande sysselsatt i företaget, i ettvart av 900 företag sysselsattes

endast en person, i ettvart av 950 företag två personer, i ettvart av 800

företag tre personer samt i ettvart av 810 företag fyra eller flera personer.

Motsvarande siffror för badinrättningarna voro 50, 75, 55, 30 och 110 samt

för fotografiateljéerna 15, 410, 250, 80 och 70. Såsom anmärkningsvärt kan

ytterligare nämnas, att sex badinrättningar sysselsatte envar över 50 och

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majlis proposition nr 96.

sammanlagt nära 500 personer samt att endast 16 fotografiateljéer hade sex

sysselsätta eller däröver.

Angående arbetstidsförhållandena vid ifrågavarande företag föreligger

användbart statistiskt material endast beträffande varmbadinrättningarna.

Socialstyrelsen har år 1930 gjort en undersökning härom, publicerad

i sociala meddelanden 1931.

Socialstyrelsens utredning omfattade 292 företag, större och mindre, kommunala

och enskilda samt representerande olika landsdelar och såväl företag,

öppna året om, som säsongföretag. De undersökta företagen sysselsatte

1,703 anställda, därav ungefär 70 procent kvinnor. Den genomsnittliga

arbetstidens längd per vecka för all personal, sålunda även för maskin- och

kontorspersonal samt s. k. övrig personal, som till större delen bestod av

tvätterskor, befanns utgöra vid offentliga varmbadhus, som höllos öppna

minst fem dagar i veckan, 50 timmar per vecka, vid varmbadhus å badoch

kurorter, öppna minst fem dagar i veckan, 48 timmar, vid badhus,

öppna mindre än fem dagar i veckan, 26 timmar samt vid de badhus, som

endast delvis voro tillgängliga för allmänheten, 31 timmar. Ser man endast

på badpersonalen uppgick tjänstetiden vid de olika slagen av företag till

respektive 53, 47, 26 och 30 timmar i veckan. Den längsta genomsnittliga

arbetstiden förekom sålunda i de större offentliga badhusen, vilka sysselsatte

drygt 2/s av hela personalen vid de undersökta företagen, den kortaste däremot

i de blott vissa veckodagar öppna mindre badhusen, sysselsättande ungefär

V6 av personalen. Badpersonalen hade som regel längre arbetstid än övriga

vid företagen anställda. Å en del av de senare hade allmänna arbetstidslagen

tillämpning. Undersökningen utvisade även, att den genomsnittliga

arbetstiden var längst i storstäderna, nämligen 55 timmar för all personal,

58 timmar för badpersonal och 60 timmar för baderskor å karbadsavdel
nmg.

Angående allmänna arbetstidslagens och butikstängningslagens

tillämplighet å rak- och frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer

må anföras följande. Arbete, som åligger biträde i rakstuga, frisersalong

eller badinrättning, är — såsom förut nämnts — undantaget från allmännaarbetstidslagens

tillämpning. Annat arbete i dessa branscher däremot och

allt arbete i fotografiateljéer är principiellt underkastat lagens reglering, såvitt

i företaget användas flera än fyra arbetare. Gällande butikstängningslag

reglerar tiden för öppethållande av rakstuga, frisersalong och varmbadinrättning.

Lagen äger däremot icke tillämpning å fotografiateljéer.

Angående förekomsten av kollektivavtal på förevarande områden hava

de sakkunniga omnämnt, att inom frisörbranschen sådant avtal gällde beträffande

de företag, som tillhörde svenska frisörföreningen, och de arbetstagare,

som vore anslutna till svenska frisörarbetarförbundet (ungefär 2,200

medlemmar, därav nära 1,400 manliga och bortåt 900 kvinnliga). Enligt detta

kollektivavtal vore den ordinarie arbetstiden både för herr- och damfrisör

högst 52 timmar i veckan. Därtill komme särskilt arbete för betjäning av

kunder efter stängningstid, vilket arbete särskilt vid damfriseringarna vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majus proposition nr 96.

tämligen regelbundet under vissa säsongperioder och kunde uppgå till flera

timmar dagligen. Enligt tidigare underrubriken »Berörda samhällsgrupper;

kollektivavtal» lämnad uppgift gällde vid utgången av år 1937 det mellan

frisörföreningen och frisörarbetareförbundet ingångna avtalet för nära 2,700

arbetstagare. — Härjämte må allenast omnämnas, att de kollektivavtal,

som gälla kommunala arbetstagare i allmänhet och vilka regelmässigt stipulera

48-timmars arbetsvecka, endast i få fall uttryckligen gjorts tillämpliga

å de i kommunala badinrättningar anställda. Där till sådana avtal anknutits

specialbestämmelser för badinrättningarnas personal, har arbetstiden

för eldare och liknande fastställts till 48 timmar per vecka; för baderskor

angiva vissa avtal icke någon bestämd arbetstid utan reglera endast tiden

för badinrättningens öppethållande. Enligt ett par avtal (Malmö och Hälsingborg)

har veckoarbetstiden för år 1938 fastställts till 51 respektive 50 timmar

men en nedsättning till 48 timmar föreskrivits från och med den dag, då

avtalen utlöpa, eller den 1 januari 1939. I fråga örn enskilda badinrättningar

gälla kollektivavtal endast i några få fall; i dessa har tiden för badhusets

öppethållande fastslagits; ifråga örn personalens arbetstid har endast

stipulerats skyldighet att servera de bad, till vilka biljetter mellan de fastslagna

klockslagen försålts.

De sakkunniga.

Vid sin utredning av frågan, örn arbetstidsregleringen bör tillämpas på

rak- och frisersalonger hava de sakkunniga omnämnt, att svenska frisörarbetareförbundet

kraftigt förordat 48-timmarsveckans införande för alla arbetstagare

inom herr- och damfrisöryrket samt därvid gjort gällande, att frisöryrket

vore lika krävande fysiskt och psykiskt som nästan allt annat arbete

och att en över hela linjen gällande bestämmelse örn 48-timmars vecka icke

skulle vålla någon större olägenhet för företagen. Svenska frisörföreningen

hade däremot i yttrande till de sakkunniga anfört betänkligheter mot en

arbetstidsreglering och därvid åberopat, att vid herr- och damfriseringarna

mer än i allmänhet i butikerna lediga stunder uppstode under arbetstiden,

då man ej på förhand kunde beräkna kundtillströmningen.

De sakkunniga hava för egen del anfört följande:

De sakkunniga finna, att den nuvarande butikstängningslagen lika litet

här som för butikspersonalen kunnat garantera en skälig arbetstid över lag.

Vidare anser man, att regleringen bör ske genom direkt arbetstidslagstiftning

och efter samma principer som för de detaljliandelsanställda. Redan

vid tillkomsten av 1919 års arbetstidslag var det särskilt på tal att låta

denna lag gälla även frisörbiträdena. När tanken härpå avvisades i propositionen

till 1919 års lagtima riksdag, skedde det under åberopande av att

denna personal borde följa samma reglering som butiksbiträdena. Förhållandena

vid herr- och damfriseringarna kunna ej anses vara av den särskilda

natur, att de kunna motivera avvikelse från denna reglering. Och det kan

ej heller här anses lämpligt att genom skärpt butikstängningslag införa en

så avkortad tid för öppethållandet, att effektiv arbetstidsreglering för personalen

därigenom garanteras. Nämnas må dock, att svenska frisörföreningen

förordat detta alternativ framför direkt arbetstidslagstiftning.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majus proposition nr 96.

Vad därefter angår frågan om arbetstidsreglering för badinrättningarnas

personal, hava de sakkunniga upplyst, att svenska kommunalarbetareförbundet

såsom företrädande vissa arbetstagare vid kommunala badinrättningar

till de sakkunniga framfört starka önskemål örn 48-timmarslagstiftning

och att uttalanden i samma riktning även i övrigt framkommit från

personalhåll. Från företagarsidan hade svenska städernas förhandlingsorganisation

för de kommunala badinrättningar, där kollektivavtal förekomme,

uttalat betänkligheter mot en sådan lagstiftning. Det vore emellertid de

sakkunnigas uppfattning, att man på detta håll icke ansåge en arbetstidsreglering

leda till oöverstigliga svårigheter. Företrädare för de stora privata

badinrättningarna i Stockholm hade däremot övervägande bestämt motsatt

sig en dylik lagstiftning under förklaring, att den skulle medföra betydande

ekonomiska konsekvenser för dessa företag, som redan nu hade svårt att

bära sig. Vidare hade åberopats, att arbetet till sin natur vore sådant, att

lediga stunder, som det icke vore möjligt att på förhand beräkna, ofta uppkomme

under arbetstiden.

De sakkunniga hava i frågan utlåtit sig sålunda:

De sakkunniga anse övervägande skäl tala för att inbegripa badinrättningarna

under den för detaljhandeln gällande arbetstidsregleringen. Det

anses då lämpligast, att detta får gälla alla badinrättningar, även säsongföretag

och kallbadinrättningar.

De sakkunniga förbise icke, att den föreslagna regleringen för vissa badinrättningar

kan föranleda svårigheter. Det torde gälla på detta område i

högre grad än för detaljhandeln. Men de sakkunniga erinra örn möjligheterna

enligt lagförslaget till utsträckning av arbetstiden efter arbetsrådets

eller Kungl. Maj:ts tillstånd.

Socialstyrelsen ifrågasatte i sin 1931 framlagda redogörelse, att frågan

örn arbetstidsreglering för badpersonalen skulle kunna lösas bättre genom

kommunala beslut örn öppethållande inom butikstängningslagens ram än

genom generell lagstiftning. De sakkunniga hava dock icke heller för dessa

företag funnit det lämpligt att sammankoppla frågan örn arbetstidsreglering

för de anställda med spörsmålet örn reglering av tiden för öppethållandet.

Tvärtom har det i allmänhetens intresse funnits påkallat att ställa badinrättningarna

helt utanför butikstängningslagstiftningen.

I socialstyrelsens redogörelse ifrågasättes även, huruvida en direkt arbetstidsreglering

alltid skulle vara förenlig med personalens intressen. Det åberopas,

att de anställda stundom åtnjuta ersättning för arbetet i form av

drickspengar. Denna inkomst skulle vid kortare arbetstid lätt kunna reduceras.

Till de sakkunniga har dock uppgivits, att drickspenningsystemet är

i stort sett avvecklat vid de kommunala badinrättningarna och att det även

är på tillbakagång vid de privata badföretagen, örn det än vid vissa av dessa

företag och speciellt beträffande vissa badformer alltjämt spelar en roll. För

övrigt synes det de sakkunniga vara enbart en fördel, örn en direkt arbetstidslagstiftning

mera generellt skulle framtvinga en omläggning av sättet för

ersättningen med helt borttagande av drickspenningsystemet.

Yad slutligen fotografiateljéerna och deras anställda beträffar, hava

de sakkunniga omnämnt, att svenska fotografernas förbund i skrivelse till de

sakkunniga den 23 oktober 1937 hemställt, att fotografiateljéerna måtte

komma in under den nya arbetstidslagen. De sakkunniga hava påpekat, att

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 96.

denna företagsgrupp visserligen icke vore direkt undantagen från allmänna

arbetstidslagen men att det alldeles övervägande antalet fotografiateljéer

hade så få anställda, att lagen med hänsyn därtill icke bleve tillämplig å

dessa företag. De sakkunniga hava därför förklarat, att de ansåge lämpligt,

att fotografiateljéerna underkastades samma arbetstidsreglering som detaljhandeln,

ehuru några starkare klagomål över rådande arbetstidsförhållanden

ej framförts till de sakkunniga.

Yttranden.

Över de sakkunnigas förslag att ur arbetstidsregleringssynpunkt likställa

rak- och frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer med detaljhandelsföretag

hava endast några få myndigheter och organisationer yttrat

sig.

Magistraten i Sala ifrågasätter, örn icke sådana säsongföretag — närmast

kallbadinrättningar — vilka holle öppet under exempelvis högst tre

månader årligen, borde undantagas från den föreslagna arbetstidsregleringen,

då denna för dylika företag komme att medföre särskilda svårigheter.

Svensea frisörföreningen vidhåller sin uppfattning, att frisöryrket icke

bör underkastas den nya arbetstidslagen samt åberopar därvid i huvudsak

samma skäl som i sitt yttrande till de sakkunniga. Föreningen tillägger,

att arbetstidsförhållandena inom yrket även framdeles bäst och rättvisast

ordnades på samma sätt som hittills nämligen genom kollektivavtal. —■

Svenska frisörarbetareförbundet tillstyrker däremot, att lagen skall gälla även

för rakstugor och frisersalonger. — Stockholms handelskammare anför:

I fråga örn frisörarbete gäller i kanske än högre grad än beträffande

butiksarbete, att detsamma på grund av den ojämna kundtillströmningen i

stor utsträckning har karaktär av beredskap eller passning. Yad som framför

allt förorsakar vissa svårigheter att infoga frisörarbete i den föreslagna

arbetstidslagen är emellertid nödvändigheten att i avsevärd omfattning uttaga

övertidsarbete inom detta yrke. Särskilt gäller detta damfrisersalonger.

En stor del av dessas kunder måste förlägga sina beställningar till sent på

eftermiddagarna eller kvällarna, då deras eget arbete för dagen är slut. Då

en hårbehandling ofta tar flera timmar i anspråk, kan det draga långt över

stängningstid, innan arbetet är färdigt. Detta har beaktats i gällande riksavtal

för frisöryrket, i det att, örn kunden inkommer i affären före stängningstid,

obegränsat övertidsarbete är medgivet mot viss fastställd extra

ersättning. Det har för handelskammaren uppgivits, att den övertid, som

medgives enligt 7 § 2 och 3 morn., icke skulle på långt när förslå för

frisersalongernas vidkommande. Handelskammaren anser skäl förligga, att

antingen särskilda bestämmelser meddelas rörande övertid inom frisörverksamhet

eller ock att dylik verksamhet helt undantages från lagens tillämpningsområde.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare finner det orimligt, att

lagen skall erhålla generell tillämpning å frisöryrket, där tillströmningen av

kunder vore ojämn och tjänstgöringen till icke oväsentlig del innebure ett väntande

på kunder, därvid personalen kunde sysselsätta sig med tidningsläsning,

handarbete och annat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

Fotografihandlarnas riksförbund finner det visserligen principiellt riktigt,

att arbetstiden överhuvud lagligen regleras men anser att i förslaget för

liten hänsyn tagits till alla de yrkes- och affärsgrenar, som vore av särskilt

säsongbetonad art, bland annat fotografi han deln.

Redan i ett tidigare sammanhang har jag givit uttryck åt den uppfattningen,

att i princip envar arbetstagargrupp bör få tillgodonjuta en skälig

arbetstidsreglering. Då det nu utan större meningsskiljaktighet anses lämpligt,

att biträden i handelsbod — vilka enligt en bestämmelse i 1 § allmänna

arbetstidslagen äro undantagna från dess reglering — få sin arbetstid

ordnad genom lagbestämmelser, synes det mig böra i samband därmed

upptagas till övervägande, huruvida icke de i allmänna arbetstidslagen samtidigt

undantagna biträdena i rakstugor, frisersalonger och badinrättningar

skola få sin arbetstid lagligen fastställd.

De sakkunniga hava på skäl, för vilka redogörelse lämnats i det föregående,

för sin del föreslagit, att den nya arbetstidslagen skall reglera även

verksamhet i samband med rakstuga, frisersalong och badinrättning samt

därutöver även verksamhet i samband med fotografiateljé. Jag ansluter mig

till detta de sakkunnigas förslag. Yad rakstugor, frisersalonger och badinrättningar

angår, synes av den förebragta utredningen framgå, att med

hänsyn till arbetstidens längd behov av arbetstidsreglering förefinnes för

där sysselsatt personal. I några yttranden har visserligen anförts, att för

biträden i dessa verksamhetsgrenar mera än för de i vanliga butiker anställda

lediga stunder uppstode under arbetstiden. Med hänsyn till min

förut deklarerade principiella inställning synes emellertid detta förhållande,

i den män det kan sägas vara för handen, icke i och för sig böra föranleda

undantag från en laglig reglering av arbetstiden inom 48-timmarsveckans

ram. Med anledning av vad Stockholms handelskammare anfört rörande

nödvändigheten att, särskilt i damfrisersalonger, uttaga övertidsarbete må

erinras, att arbetstidslagen enligt departementsförslaget icke skall gälla de

minsta företagen. I de företag, å vilka lagen blir tillämplig, torde övertidsarbete

i huvudsak kunna undvikas genom en förståndig fördelning av arbetskraften

på dagens olika timmar. Att märka är nämligen, att det förhållandet,

att arbete utföres efter stängningstid, icke behöver betyda, att det

blir fråga örn övertidsarbete. Besökes ett företag vanligen av ett ringa antal

kunder under dagen men av ett stort antal under några kvällstimmar, bör

detta föranleda därtill, att arbetstidens huvuddel för arbetstagarna i företaget

blir förlagd till en senare tidpunkt av dagen; arbetstidens sammanlagda

längd behöver därför ej komma att överstiga atta timmar. Vad

vidare fotografiateljéerna angår, synes enighet råda därom, att även i dem

anställda arbetstagare i princip böra få sin arbetstid reglerad av lagen.

Med anledning av att i några yttranden farliagor uttalats för att den i

lagen i allmänhet givna regleringen skulle föranleda särskilda svårigheter,

t. ex. i fråga örn vissa badinrättningar, må erinras därom, att möjlighet

enligt lagförslaget kommer att beredas arbetsgivarna att under vissa förut
-

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Majus proposition nr 96.

sättningar av arbetsrådet eller Kungl. Maj:t få tillstånd till utsträckning av

arbetstiden.

Till sist må omnämnas, att — ifall den nya lagen ej gjordes tillämplig

å arbetstagare inom frisör- oell fotogralibranscherna — butikstängningslagen

bleve den enda för dem arbetstidsreglerande faktorn. Butikstängningslagen

torde emellertid i princip böra avfattas ur belt andra synpunkter än den,

att lagen skall sätta en gräns för arbetstidens längd. Härav följer, att man

icke kan låta sig nöja med den arbetstidsreglering, som indirekt föranledes

av stadgandena i butikstängningslagen. I fråga örn personalen i badinrättningar

skulle reglering av arbetstiden överhuvud icke förekomma, ej ens

indirekt, i det att tiden för öppethållandet av dessa inrättningar icke avses

skola bliva reglerad av den nya butikstängningslagens bestämmelser.

I samband med de till arbetstidslagen för detaljhandeln hörande allmänna

spörsmålen anhåller jag nu att till behandling få upptaga frågan örn arbetstidslagstiftning

för kontorsanställda m. fl.

Frågan om arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och

vissa andra grupper av arbetstagare utanför

detaljhandeln.

Antalet berörda personer m. m.

Inledningsvis må erinras örn att antalet privatanställda inom gruppen

förvaltnings-, kontors- och kommersiell personal (häri inräknat handelsresande

m. fl.) uppskattats till 78,500 personer samt inom gruppen tekniskt

och vetenskapligt utbildad personal till 33,000.

Socialstyrelsen har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 3 april 1936 i samråd

med de sakkunniga verkställt en undersökning av arbetstidsförkållandena

för privatanställda. Vid tiden för avgivandet av de sakkunnigas betänkande

var undersökningen icke publicerad i tryck *, men de sakkunniga hava tagit

del av de preliminära huvudresultaten av densamma.

Till grund för undersökningen hava legat uppgifter, som införskaffats från

såväl arbetsgivare som arbetstagare. Beträffande de kontorsanställda hava

inkommit arbetsgivaruppgifter för 36,000 arbetstagare, vilket torde innebära

närmare hälften av samtliga hithörande arbetstagare, och personaluppgifter

för 13,000 (cirka V« av samtliga). Vad gäller teknisk personal förelågo arbetsgivaruppgifter

för 8,000 arbetstagare och personaluppgifter för 2,000. Motsvarande

siffror voro för arbetsbefäl respektive 13,000 och 5,000, för lagerocb

expeditionspersonal 6,000 och 1,500 samt för vakter och bud 6,000

och 700.

Beträffande spörsmålet, huruvida den gjorda undersökningen kunde anses

tillräckligt belysande och tillförlitlig, hava de sakkunniga till en början för- 1

1 Resultatet av undersökningen kar, såsom förut nämnts, i början av år 1938 publicerats

i Sveriges officiella statistik, avdelningen socialstatistik, under rubrik »Undersökningar

rörande arbetstidsförhållanden och lönevillkor för privatanställda».

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Majus proposition nr 96.

klarat, att antalet inkomna uppgifter syntes tillfredsställande. Ehuru vissa

anmärkningar, som framställts mot materialets beskaffenhet, visserligen icke

kunde frånkännas visst fog, hava de sakkunniga dock förklarat, att resultatet

av undersökningen torde kunna anses vara tämligen tillförlitligt.

I fråga örn den ordinarie arbetstiden visade utredningen, att nettoarbetstiden

för de kontorsanställda i genomsnitt låge vid omkring 42 timmar i

veckan, för den tekniska personalen vid ungefär 43 timmar samt för övriga

grupper ganska nära 48 timmar. Personaluppgifterna visade något högre

siffror än de uppgifter, som arbetsgivarna lämnat, men skillnaden vore särskilt

för kontorsanställda och teknisk personal obetydlig.

För flertalet arbetstagare, som insänt personaluppgifter, förelågo även

arbetstidsuppgifter från arbetsgivaren. Detta s. k. identiska material visade

på det hela taget mindre skiljaktigheter beträffande den uppgivna arbetstiden

än materialet i dess helhet.

Arbetstiden kunde i de enskilda fallen rätt mycket avvika från genomsnittet.

För arbetsbefäl samt lager- och expeditionspersonal vore den ordinarie

arbetstiden dock i det övervägande antalet fall precis 48 timmar i

veckan, och i någon män kunde detsamma sägas örn vakter och bud. För

kontorspersonal och teknisk personal förelåge icke någon sådan utpräglad

tyngdpunkt. För dessa grupper vore 40-timmarsveckan, särskilt i de större

städerna, förhållandevis vanlig, och detsamma gällde örn 42-timmarsveckan.

Drygt hälften av kontoristerna och ungefär 2/5 av den tekniska personalen

hade en arbetstid av högst 42 timmar i veckan. Tider mellan 42 och 48

timmar förekomme också tämligen ofta (2/s av kontoristerna och drygt hälften

av den tekniska personalen), medan 48-timmarsveckan vore ganska sällsynt.

Den gällde sålunda endast för omkring fem procent av de kontorsanställda.

En undersökning av frågan, för hur stor del av de anställda längre ordinarie

arbetstid än 48 timmar i veckan uppgivits, utvisade, att det beträffande

de kontorsanställda och den tekniska personalen bara vore fråga örn några

få procent. Detta gällde även örn man lade arbetstagarnas egna uppgifter

till grund (omkring sex procent enligt dessa uppgifter). Förhållandet vore i

viss mån annorlunda för de övriga grupperna. Av arbetsbefäl samt lageroch

expeditionspersonal skulle enligt personaluppgifterna omkring Vs hava

haft längre ordinarie arbetstid än 48 timmar i veckan, och detsamma skulle

gälla mer än Vs av gruppen vakter och bud. Örn man i stället toge arbetsgivarnas

uppgifter till utgångspunkt, bleve dock motsvarande andel betydligt

mindre. Särskilt stor vore skillnaden ifråga örn vakter och bud. På

det hela taget vore arbetstiden kortast i de större städerna och längst på

landsbygden. I vissa specialfall hade de kontorsanställda särskilt lång

arbetstid, t. ex. inom jordbruket.

För att vinna mer fullständig klarhet örn de anställdas arbetstidsförhållanden

fordrades emellertid även kännedom örn förekomsten av övertidsarbete.

De därutinnan lämnade uppgifterna hade emellertid delvis varit

ganska ofullständiga, vilket sammanhängde med att det på dessa områden

ofta ej funnes någon klar avgränsning mellan ordinarie arbetstid och övertid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majda proposition nr 96.

Enligt samstämmiga upplysningar från arbetsgivare och anställda vore

det ungefär två tredjedelar av de kontorsanställda, som hade att utföra

övertidsarbete i större eller mindre omfattning. Motsvarande andel vore

något lägre för de övriga personalgrupperna.

Frågan, örn övertidsarbete över huvud taget förekomme, hade besvarats

av den alldeles övervägande delen av uppgiftslämnarna, men i åtskilliga

fall hade man icke alls eller endast på ett mycket svävande sätt angivit, i

vilken utsträckning de enskilda arbetstagarna haft att utföra övertidsarbete.

Siffermässiga uppskattningar förelåge blott för en mindre del av de anställda

(10—15 procent enligt arbetsgivaruppgifterna och ungefär 40 procent

enligt personaiuppgifterna). I den mån sådana uppgifter funnes, visade de

dock för samtliga personalgrupper, att övertidsarbetet oftast stannat vid

mindre än 200 timmar örn året och att ett övertidsarbete örn mer än 300

timmar örn året förhållandevis sällan förekommit. Visserligen kunde man

knappast draga några mer vittgående slutsatser av detta, då de siffermässiga

uppskattningarna vore tämligen fåtaliga. Men det vore dock anmärkningsvärt,

att detta material visade på en tämligen låg genomsnittlig årlig övertid.

Ett stort antal av uppgifterna, både arbetsgivarnas och de anställdas, örn

övertidsarbetets omfattning innehölle emellertid blott, att sådant förekommit

vid behov hela året; detta redovisades t. ex. enligt arbetsgivaruppgifterna

för omkring 3/io av de kontorsanställda, som haft övertidsarbete. För kontoristerna

hade dock än oftare angivits, att övertidsarbete förekommit vid

säsong, bokslut o. s. v.; så enligt de nyssnämnda uppgifterna för ungefär

V3 av de kontorsanställda med övertidsarbete.

Undersökningen visade vidare, att övertidsarbetet i stor utsträckning icke

särskilt ersattes. För de kontorsanställda skulle detta enligt personaluppgifterna

gälla mer än 2/3 av fallen och även enligt arbetsgivarnas uppgifter

nära V2. Därvid hade sammanslagits alla former av ersättning. Enligt

arbetsgivaruppgifterna lämnades sålunda ofta blott matpengar och dylikt

såsom ersättning. Svaren från arbetsgivare och anställda överensstämde

däri, att timpenning utgick i mindre än V10 av fallen. Uppgift saknades örn

i vad mån det här vore fråga örn en förhöjd timpenning. Det nu sagda

gällde de kontorsanställda, men även för övriga personalgrupper vore läget

tämligen liktartat.

De sakkunniga.

För frågan, örn en arbetstidslagstiftning för de kontorsanställda,

byggd på 48-timmarsveckan, borde genomföras, hava de sakkunniga förklarat

den omständigheten vara avgörande, örn en arbetstidslagstiftning av

den typ, som förordats för detaljhandelns anställda, kunde anses lämplig

för de kontorsanställda och påkallad för att komma till rätta med rådande

missförhållanden.

De sakkunniga hava härom anfört:

Den verkställda undersökningen synes visa, att det endast skulle vara ett

ganska litet fåtal av de kontorsanställda, som skulle kunna påräkna reduk
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr nation

av arbetstiden med stöd av en dylik lag. En lagstiftning av denna

natur skulle dock kunna tänkas vara ett intresse ur de anställdas synpunkt.

Dels skulle man därigenom kunna trygga skäliga arbetstidsförliållanden

för den minoritet — det gäller dock såvitt man kan se en ganska ringa sådan

— som nu har särskilt lång arbetstid. Oell dels skulle även för de

övriga kunna vinnas stabilitet i arbetstidsförhållandena, begränsning av övertidsarbetet

och lagstadgad övertidsersättning. Det som för de kontorsanställda

oftast för närvarande utgör anledning till klagomål i fråga örn arbetstiden

är nämligen det skiftande och ofta på förhand oberäkneliga övertidsarbetet,

vilket dessutom i regel är oavlönat.

Mot de fördelar, som sålunda skulle kunna vinnas med en 48-timmarslagstiftning,

stå emellertid också nackdelar ur de anställdas synpunkt. Dessa

hava orsakat, att av de anställdas huvudorganisationer på detta område,

med vilka de sakkunniga samrått sommaren 1937 sedan huvudresultaten av

socialstyrelsens undersökning preliminärt förelågo, endast svenska handelsarbetareförbundet

tillstyrkt en sådan lagstiftning för de kontorsanställda.

De till Daco anslutna sammanslutningarna, vilka omfatta den alldeles övervägande

delen av den organiserade kontorspersonalen — av betydelse äro

särskilt svenska bankmannaföreningen, svenska industritjänstemannaförbundet

och det nybildade svenska handelstjänstemannaförbundet, vilket bland

annat upptagit svenska kontoristförbundet — hava däremot direkt avstyrkt

en lagstiftning av detta slag.

Särskilt har därvid anförts, att en lagstiftning med utgångspunkt från

48-timmars arbetsvecka skulle kunna leda till en ogynnsam utveckling för

det stora flertal av de anställda, som nu har kortare arbetstid. Man befarar,

att en lagstadgad reglering kunde göra arbetsgivarna benägna att till fullo

uttaga den medgivna arbetstiden, varigenom en avsevärd ökning av arbetstiden

kunde bliva resultatet för många av de anställda. Aven örn man kanske

icke anser, att en aktion i denna riktning skulle igångsättas omedelbart vid

lagens ikraftträdande, hyser man dock farhågor för att en sådan tendens så

småningom skulle framträda. Åtminstone fruktar man, att genom en dylik

lagstiftning den utveckling mot allt kortare arbetstid för de kontorsanställda,

som under senare tid gjort sig gällande, skulle avbrytas. I jämförelse härmed

anse Daco-organisationerna de förut antydda fördelar, som skulle kunna

uppnås genom en arbetstidslagstiftning av här skisserat slag, mindre tungt

vägande. Det må framhållas, att det här refererade ståndpunktstagandet

från Daco baserades på de preliminära resultaten av socialstyrelsens undersökning,

utan att därvid tillförlitligheten av undersökningens huvudresultat

sattes i fråga.

Man kan hava delade meningar, örn och i vilken grad de av de anställda

befarade verkningarna av en 48-timmarslagstiftning för kontoristerna verkligen

skulle inträda. Det må erinras, att 1930 års konvention genom särskilt

stadgande söker förebygga, att en lagstiftning skall kunna tagas till

intäkt för krav på rubbning av rådande kortare arbetstid. Vissa erfarenheter

från främmande länder med sådan lagstiftning tala dock för att farhågorna

ej sakna grund.

Men hur det än må förhålla sig härmed, hava de sakkunniga i sakens

nuvarande läge icke ansett sig böra föreslå någon arbetstidsreglering för de

kontorsanställda i överensstämmelse med den föreslagna arbetstidslagen förde

detaljhandelsanställda. En lag, vilken såvitt man kan bedöma övervägande

icke önskas av dem, som skulle skyddas genom lagen, och vilken

dessutom knappast synes påkallad för att avhjälpa svårare missförhållanden

av större omfattning, bör tydligen icke komma till stånd. Vad nu sagts örn

kontorspersonalen gäller dock icke de inom detaljhandeln sysselsatta kontoristerna,

dill- läget är i viss män avvikande.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majus proposition nr 96.

De sakkunniga kava även diskuterat frågan om arbetstidslagstiftning

för de kontorsanställda, grundad på 40-timmarsveckan (sid. 117—118

i betänkandet), men även därutinnan intagit en negativ hållning. De hava

därvid pekat på att en på 40-timmarsveckan grundad arbetstidslagstiftning

icke i Sverige genomförts för någon arbetstagargrupp, och att det alltjämt

funnes kategorier, för vilka man icke ansett sig kunna stipulera ens 48-timmarsvecka.

Kontorsarbetet kunde visserligen vara påfrestande, men det

kunde icke anses vara av den beskaffenhet, att särskilt starka skäl kunde

anföras för en lagstiftning, varigenom för kontoristerna generellt skulle framtvingas

kortare arbetstid än vad som vore medgivet för övriga arbetstagare.

Den omständigheten, att stora delar av de kontorsanställda redan lyckats

komma fram till 40-timmarsveckan, kunde icke anföras som motivering för

en lagstiftning av detta slag i nuvarande läge. För övrigt visade socialstyrelsens

undersökning, att det dock alltjämt blott vore ungefär Vs av kontorspersonalen,

som hade så kort ordinarie arbetstid som 40 timmar i veckan.

En sådan lagstiftning skulle därför säkerligen vålla betydande olägenheter

för de företag, vilka använde kontorsanställda. Den väckta frågan syntes

därför böra ställas på framtiden, till dess eventuellt 40-timmarsveckan ansåges

böra genomföras i vårt land för arbetstagarna i allmänhet.

Därjämte hava de sakkunniga till behandling upptagit frågan om en inskränkning

av lagstiftningen för de kontorsanställda till att omfatta allenast

bestämmelser om övertid och övertidsersättning (sid. 118—119 i betänkandet).

De sakkunniga hava därvid, ehuru de understrukit, att de nuvarande

förhållandena beträffande kontorspersonalens övertidsarbete och

övertidsersättning ofta vore otillfredsställande, förklarat sig icke kunna förorda

en lagstiftning med angivet innehåll, enär densamma, hur den än anordnades,

skulle komma att verka orättvist.

De sakkunniga hava slutligen (sid. 119—121 i betänkandet) förklarat, att

— då de icke ansett sig kunna föreslå någon arbetstidslagstiftning för de

kontorsanställda — anledning icke heller ansetts föreligga att mera i detalj

upptaga frågan örn reglering av arbetstiden för närstående personalgrupper,

nämligen teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal

samt vakter och bud.

Yttranden.

Nu föreliggande spörsmål beröras i allenast några få yttranden.

Socialstyrelsen förklarar, att de sakkunnigas ståndpunkt beträffande frågan

om arbetstidslagstiftning för utanför detaljhandeln anställd kontorspersonal

och närstående grupper av privatan ställda icke syntes tillräckligt starkt motiverad.

Styrelsen anför härom:

Farhågorna för att en lagstiftning örn 48-timmars arbetsvecka skulle

kunna föranleda en ogynnsam utveckling på de håll, där arbetstiden är kortare,

kunna väl icke avvisas såsom helt obefogade. De anställdas egen naturliga

reaktion gentemot dylika tendenser bör dock rimligtvis kunna utöva

en viss verkan i motsatt riktning. Det på dessa områden ännu icke sär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 61

deles omfattande men likväl i styrka och betydelse tillväxande organisationsväsendet

torde väl även kunna antagas komma att i en fråga av sådan fundamental

betydelse för de anställda i en avsevärd mån göra sig gällande. Det

må emellertid också erinras om att ett i oell för sig beaktansvärt antal personer

bland de kontorsanställda och dem närstående personalgrupper befunnits

hava en längre ordinarie arbetstid än 48 timmar per vecka. Socialstyrelsens

i samråd med de sakkunniga verkställda statistiska undersökning

rörande privatanställdas arbetstidsförhållanden är i detta hänseende belysande.

Det må likväl anmärkas, att redovisningen har blivit långt ifrån

fullständig och att de framkomna siffrorna på denna grund måste anses avsevärt

understiga det verkliga antalet.

Enligt arbetsgivarnas till undersökningen lämnade uppgifter, vilka representera

det mest omfattande materialet, skulle längre ordinarie veckoarbetstid

än 48 timmar hava förekommit för tillsammans omkring 3,900 anställda,

bland vilka omkring 1,000 tillhörde gruppen kontorspersonal, 200 teknisk

personal, 1,100 arbetsbefäl, 700 lager- och expeditionspersonal och 900 gruppen

vakter och bud. I verkligheten torde sammanlagda antalet för dessa grupper

kunna uppskattas till åtminstone den dubbla här redovisade totalsiffran.

Uträknar man de ovan anförda siffrornas förhållande till hela antalet redovisade

anställda inom de olika grupperna, blir proportionen inom de två

först _ nämnda grupperna blott omkring 3 respektive 2 procent, medan förde

sista tre grupperna motsvarande relationstal uppgå till respektive 9, 11

och 16 procent. Örn de från de anställda själva lämnade uppgifterna, som

visserligen utgöra ett mindre omfattande material, i stället läggas till grund

för beräkningen, får man till resultat, att inom grupperna arbetsbefäl samt

lager- och expeditionspersonal icke mindre än omkring Vs och inom gruppen

vakter och bud över 1/s skulle ha haft längre ordinarie veckoarbetstid än

48 timmar. Utredningen synes i varje fall klart ha givit vid handen, att

48-timmarsveckan ingalunda kan sägas ha blivit helt genomförd för de ifrågavarande

grupperna av privatanställda. Det innebär oförnekligen en orättvisa

mot de personer, som här hava blivit mera ogynnsamt ställda, att de

undantagas från förmånen av en laglig arbetstidsreglering, när en sådan har

kommit till stånd för den stora massan av industri- och jordbruksarbetare

och därjämte nu är avsedd att genomföras för butikspersonalen, inklusive

den grupp av kontorsanställda, som sysselsättes inom detaljhandeln.

En arbetstidsreglering för ifrågavarande utanför detaljhandeln sysselsatta

grupper är emellertid dessutom ganska starkt motiverad med hänsyn till

de olägenheter, som vållas denna personal liksom butikspersonalen genom

övertidsarbete, för vilket i regel ingen begränsning är stadgad och som ofta

icke kompenseras genom särskild betalning. Även örn man i detta fall har

haft svårt att ur den statistiska undersökningen få fram exakta siffror, torde

det kunna anses visst, att dylikt okontrollerat och oavlönat övertidsarbete

i stor omfattning här är brukligt, och att därigenom åtskilliga anställda på

dessa arbetsområden lia fått en avsevärt längre veckoarbetstid än den för

dem beräknade ordinarie arbetstiden. De sakkunniga lia uttalat en förhoppning

om att en för detaljliandelspersonalen genomförd laglig arbetstidsreglering

skall få en viss återverkan med avseende på de nyss omnämnda,

utanför detaljhandeln anställda personalgruppernas förhållanden, så

att rådande praxis beträffande övertidsarbetet måtte avvecklas och gängse

uppfattningssätt i berörda hänseende undergå en förändring. Det synes

dock rättvisligen kunna krävas, att ifrågavarande arbetstagare komma i åtnjutande

av samma lagliga skydd mot ett obehörigt utnyttjande av arbetskraften,

som avses åt de i detaljhandeln anställda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majus proposition nr 1)6.

Att dessa personalgruppers egna representanter icke själva med någon

styrka lia velat göra krav i sådan riktning gällande torde kunna antagas

åtminstone i någon mån lia sin grund i en viss traditionell uppfattning örn

kontorsarbetets och andra här ifrågakommande göromåls särskilda beskaffenhet,

som icke längre äger sin fulla motsvarighet i nu rådande förhållanden.

De anställdas tjänstgöring har i vidsträckt omfattning och i allt högre grad

fått karaktären av ett mera underordnat och mekaniskt arbete, och stora

massor av hithörande personalgrupper torde snarast vara att anse som jämställda

med lönarbetare i allmänhet. Maskinernas införande på kontoren

har ökat arbetets intensitet. Den på detta arbetsområde starkt framträdande

tendensen att ersätta manlig arbetskraft med kvinnlig synes göra kravet på

en skyddslagstiftning än mera socialt berättigat.

Styrelsen har med dessa erinringar till den förevarande delen av det

remitterade betänkandet velat giva uttryck åt sin uppfattning, att frågan örn

en på 48-timmarsveckans princip baserad laglig arbetstidsreglering för de

kontorsanställda och närstående personalgrupper utanför detaljhandeln bör

tagas under förnyad omprövning, varvid de anförda synpunkterna böra beaktas.

Erinras må jämväl, att genom tillkomsten av en sådan lagstiftning en av

förutsättningarna för Sveriges biträdande av det vid 1930 års arbetskonferens

antagna förslaget till konvention angående 48-timmars arbetsvecka för affärsoch

kontorsanställda skulle bliva uppfylld.

Svenska handelsarbetareförbundet anser, att lagstiftningen i vårt land bör

bringas i överensstämmelse med 1930 års internationella konvention, vilken

■— såsom förut nämnts —- innefattar arbetstidsreglering även för kontorspersonal.

Landsorganisationen framhåller, bland annat, följande:

En arbetstid slagstiftning innebär en av sociala skyddssynpunkter bestämd

maximibegränsning av arbetstiden, avvägd med hänsyn till arbetstagarnas

normala förutsättningar och behov. I de fall, då redan nu den faktiska

arbetstiden underskrider en sålunda normerad arbetstid, skulle ett lagfästande

av denna senare tjTdligen kunna av arbetsgivaren tagas till intäkt för anspråk

på en »normalisering» av arbetstiden till överensstämmelse med den lagstadgade.

Landsorganisationen delar de anförda betänkligheterna, att de

kontorsanställdas inrymmande under lagstiftningen skulle i arbetstidshänseende

kunna för deras del betyda en dylik reform bakåt. A andra sidan

har man att taga i betraktande det värde en lagstadgad reglering av övertiden

och dess betalning måste äga för ifrågavarande, ofta svagt organiserade

arbetstagargrupp. De sakkunniga ha övervägt en specialreglering av dessa

frågor utan samtidig reglering av den ordinarie arbetstiden. Mot en dylik

metod lia de sakkunniga emellertid enligt landsorganisationens mening förebragt

övertygande skäl. En reglering av övertiden, utan att den ordinarie

arbetstiden maximerats, skulle innebära en indirekt reglering även av sistnämnda

tid, antingen för det särskilda företaget eller för viss bransch. Bortsett

från den oenhetlighet, som därav bleve följden, kan det befaras, att en

dylik reglering skulle arbeta den nyss antydda tendensen mot förlängning

av den ordinarie arbetstiden i händerna.

Av skäl som sålunda anförts ansluter sig landsorganisationen till de sakkunnigas

mening, att de kontorsanställda utanför detaljhandelns område

böra undantagas från arbetstidslagen och att för denna arbetstagargrupp

icke heller böra meddelas några särskilda bestämmelser rörande övertidsarbete

och dess betalning. Stävjandet av förekommande missförhållanden

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96. 63

i sistnämnda avseende torde ändamålsenligast åvägabringas på den organisationsmässiga

regleringens väg.

Dato förklarar sig i likhet med de sakkunniga anse, att de kontorsanställdas

intressen knappast skulle tillgodoses genom införandet av en lagstadgad

48-timmars arbetsvecka. Arbetstiden för kontorspersonal vore nämligen

i allmänhet betydligt kortare än 48-timmar. Endast i enstaka undantagsfall

torde den överstiga denna tid. Skulle de kontorsanställda inbegripas

under en lag örn 48-timmars arbetsvecka, tvingades man räkna med

risken, att denna arbetstid komme att anses såsom normal på arbetsområden,

där den dittills varit sällsynt förekommande.

I motsats till de sakkunniga ansåge emellertid Daco övervägande skäl

tala för att man borde införa en lagstadgad arbetstid för* de kontorsanställda

av 40 timmar per vecka. Ett partiellt genomförande av arbetstidens nedsättning

till 40 timmar per vecka skulle stå i full överensstämmelse med

tendensen inom internationell arbetstidslagstiftning, där arbetstidsförkortningen

väl oftast kommit att omfatta vissa näringsgrenar men även vissa

arbetstagargrupper.

En kortare arbetstid för kontoristerna än för andra arbetstagare funne

sin egentliga motivering i strängt företagsekonomiska överväganden. Det

stora flertalet arbetsgivare på kontorsarbetets område hade sålunda erfarenhetsmässigt

funnit, att det bästa arbetsresultatet uppnåddes vid en veckoarbetstid

av cirka 40 timmar. Yad man genom den av Daco föreslagna lagstiftningen

främst skulle vinna — och det syntes utgöra tillräcklig anledning

för statsmakternas ingripande — vore ett stävjande av ett vid enstaka företag

och inom enstaka branscher florerande övertidsarbete, som oftare vore

betingat av gammal slentrian och bristande rationell arbetsplanering än av

ett ur företagets egna intressesynpunkter motiverat behov av längre arbetstid.

Sannolikt skulle en lagstiftning örn 40-timmars arbetsvecka så långt

ifrån skada arbetsgivarintresset, att den på områden, där arbetsformerna

ännu vore desamma som under en länge sedan förgången tid skulle framtvinga

en modern, rationell arbetsmetod och därmed bidraga till företagets

eller näringsgrenens sanering. Då de sakkunniga icke presterat någon utredning,

som kunde läggas till grund för ett formligt förslag till lagstiftning

örn 40-timmarsvecka, framställdes emellertid intet yrkande.

Daco framhåller vidare, att övertidsarbetets avskaffande i huvudsak skulle

kunna uppnås genom en speciell reglering av övertidsarbetet och ersättningen

därför. I avsaknad av en någorlunda fullständig utredning örn hur

en sådan ordning skulle verka i praktiken, framställer Daco ej heller på

denna puukt något yrkande.

Slutligen yttrar svenska brulcstjänstemannaföreningen, att en lagstiftning örn

48-timmars arbetsvecka för sådana grupper anställda, som föreningen företräder,

icke borde genomföras, då den icke skulle medföra fördelar men

däremot risk för försämring av nu normalt gällande villkor. Föreningen

anser vidare, att 40-timmars arbetsvecka icke heller kan genomföras för

dessa anställda samt att det icke är möjligt att i förevarande situation i

lag föreskriva regler örn övertidsarbete och ersättning därför.

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 96.

Beträffande frågan om arbetstidsreglering genom lag för kontorsanställda

utanför detaljhandeln och vissa andra arbetstagargrupper, varom i nu förevarande

sammanhang är fråga, hyser jag för min del en uppfattning, som

i huvudsak nära ansluter sig till den, åt vilken socialstyrelsen givit uttryck.

Med hänsyn till att de sakkunniga icke förebragt en så omfattande utredning

rörande detta spörsmål, att lagstiftning i ämnet kan utarbetas på grundval

av densamma, finner jag mig emellertid förhindrad att för närvarande framlägga

förslag härutinnan.

Jag övergår nu till behandling i detalj av departementsförslaget till den

nya arbetstidslagen.

Special motivcrii i^''.

Rubrik och underrubriker.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag skall lagen benämnas »lag örn arbetstiden

i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln)». Därjämte

hava i lagen införts vissa underrubriker, nämligen »lagens tillämpningsområde»

(1—3 §§), »ordinarie arbetstid» (4 och 5 §§), »arbete å övertid»

(6 och 7 §§), »raster m. m.» (8 §), »antecknande av arbetstid» (9 §) samt

»allmänna bestämmelser» (10—17 §§).

Yttranden.

Beträffande rubrik och underrubriker hava erinringar icke framställts i

yttrandena.

Mot den föreslagna huvudrubriken till den nya arbetstidslagen synes anledning

till erinran icke föreligga.

Såväl i lantarbetstidslagen som i den nyligen utfärdade sjöarbetstidslagen

hava vissa underrubriker införts för att giva större överskådlighet över lagbestämmelserna.

Beträffande underrubrikernas avfattning skilja sig emellertid

sistnämnda två arbetstidslagar i viss mån från varandra. En anordning

med underrubriker har föreslagits av de sakkunniga även i fråga örn förevarande

lag. Häremot har jag intet att erinra. Departementsförslaget har

i nu ifrågavarande hänseende utformats i nära överensstämmelse med de

sakkunnigas förslag.

Lagens tillämpningsområde (1—3 §§).

1 §■

Denna paragraf, som motsvarar 1 § i de sakkunnigas förslag, innehåller

huvudbestämmelserna rörande lagens tillämpningsområde. Här regleras

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majlis proposition nr 96.

frågan örn de näringsgrenar, för vilka lagen skall gälla. Vidare bestämmes,

å vilka företag inom dessa näringsgrenar lagen skall tillämpas. Slutligen

givas föreskrifter örn undantag för vissa slag av arbete.

Beträffande denna paragraf hava de sakkunniga till behandling upptagit

åtskilliga spörsmål, vilka vart och ett för sig skola beröras i det följande.

Vilka rörelser gå in under lagen?

De sakkunniga.

De sakkunniga hava anfört, att lagen enligt deras åsikt i främsta rummet

skulle gälla för detaljhandeln. För partihandeln, där huvudmassan av de

anställda utgjordes av kontorsanställda, torde regleringen icke vara lämplig.

Med detaljhandel förstodes härvid försäljning direkt till den konsumerande

allmänheten, medan partihandel närmast innebure försäljning till återförsäljare

i och för deras rörelse. Någon större svårighet torde denna gränsdragning

knappast föranleda. Uttrycket detaljhandel vore redan i flera fall

införlivat med den svenska lagstiftningen. De sakkunniga hänvisade därutinnan

till lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal

konkurrens, förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker

och förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.

I sammanhang med behandlingen av frågan huruvida arbetstidsbestämmelser

för detaljhandeln böra upptagas i en särskild lag eller inarbetas i

allmänna arbetstidslagen har — på sätt närmare framgår av den i det föregående

lämnade redogörelsen för de sakkunnigas uttalanden därutinnan —

omnämnts, att de sakkunniga föreslagit, bland annat, att den nya lagen

skulle gälla varje rörelse, där detaljhandel idkades. I denna del hava de

sakkunniga anfört:

Det grundläggande stadgandet har formulerats så, att det gäller alla rörelser,

där detaljhandel idkas. Därmed avses, att den nya lagen i princip

skall äga tillämpning även i sådana fall, där ett företag med detaljhandel

kombinerar annan verksamhet. Detta har stor praktisk betydelse, ty sådan

kombination är mycket vanlig. Det förekommer sålunda ofta, att detaljhandel

drives jämsides med partihandel eller är förenad med tillverknings-,

monterings- eller reparationsverksamhet eller med servering. Såsom exempel

å företag, där detta är särskilt vanligt, kan nämnas modist-, skomakeri-,

skrädderi- och urmakeri- samt konditorirörelse. Det förtjänar i detta sammanhang

framhållas, att enligt 1931 års företagsräkning ungefär en femtedel

av butikspersonalen — nära 15,000 personer av sammanlagt 75,000 — sysselsättes

i företag, som icke hänförts till den egentliga detaljhandeln.

I nu nämnda fall blir den nya lagen alltid tillämplig å den gren av verksamheten,

som avser detaljhandel. Men om de olika verksamhetsgrenarna

icke skötas var för sig och kunna anses helt skilda, blir lagen gällande för

företaget i dess helhet. Det avgörande blir här, örn en gemensam rörelse

kan anses föreligga.

De sakkunniga hava framhållit, att med den praxis, som arbetsrådet tilllämpat

beträffande motsvarande fråga enligt allmänna arbetstidslagen, olika

verksamhetsgrenar i nu förevarande fall rätt ofta torde vara att anse som

en gemensam rörelse. För att lagen i en sådan situation skulle bliva till
Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96. issa ss 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majlis proposition nr 96.

lämplig å hela företaget erfordrades icke i och för sig, att detaljhandelsverksamheten

kunde anses vara den huvudsakliga rörelsegrenen. Men lagen

borde å andra sidan icke alls givas tillämpning å företag, där den detaljhandelsverksamhet,

som dreves, vore av helt obetydlig omfattning i och för

sig och i förhållande till rörelsen i dess helhet, t. ex. örn icke någon arbetstagare

kunde anses vara helt eller till nämnvärd del anställd för detaljhandel.

Yttranden.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare, vilken — såsom förut

omnämnts — avstyrker förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln, anför

såsom skäl härför bland annat, att lagen enligt sin ordalydelse komme att

bliva tillämplig även å ett rent fabriks- eller hantverksföretag, örn detta

nämligen bedreve detaljhandelsrörelse. På så sätt skulle utöver de butiksoch

kontorsanställda ett antal arbetstagare, som nu vore undantagna från

allmänna arbetstidslagens tillämpning, få sin arbetstid begränsad, t. ex. teknisk

personal, arbetsledare m. fl. — Svenska arbetsgivareföreningen vitsordar,

att det visserligen vore ganska naturligt att betrakta rörelsen såsom en

enhet, då detaljhandelsrörelsen vore det väsentliga och för densammas bedrivande

även kunde vara anställd en eller annan lager- eller expeditionsarbetare.

Däremot vore det icke naturligt, att anställda inom en särskild

fabrik eller hantverksrörelse skulle kunna bliva berörda av lagstiftningen

rörande arbetstid för detaljhandeln.

Gentemot den av de sakkunniga uttalade meningen, att lagen icke alls

borde tillämpas å företag, där den detaljhandelsverksamhet, som dreves,

vore av helt obetydlig omfattning i och för sig och i förhållande till rörelsen

i dess helhet, påpeka arbetsrådet och svenska arbetsgivareföreningen, att nämnda

mening icke kommit till uttryck i lagtexten.

Frågan örn filialföretagens ställning till den föreslagna arbetstidslagen,

vilken fråga icke behandlats i sakkunnigbetänkandet, beröres i några yttranden.

Redogörelse för dessa yttranden lämnas i det följande i samband med

frågan örn undantag för vissa småföretag.

Lagens tillämplighet å annan verksamhet än detaljhandel.

De sakkunniga hava, såsom förut nämnts, föreslagit, att lagen skall göras

tillämplig å verksamhet i samband med rakstuga, frisersalong, badinrättning

eller fotografiateljé. Förevarande fråga har särskilt behandlats under avdelningen

allmänna spörsmål, vartill jag anhåller att få hänvisa.

Lagens tillämplighet å de kontorsanställda.

Allmänna arbetstidslagen innehåller den allmänna regeln, att kontorspersonal

icke är hänförlig till de arbetare, å vilka lagen äger tillämpning,

och liknande gäller enligt lantarbetstidslagen.

Såsom förut nämnts hava i de sakkunnigas förslag de kontorsanställda

inom detaljhandeln i princip icke undantagits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

67

De sakkunniga.

Beträffande den genomsnittliga arbetstiden för kontorsanställda inom

detaljhandeln hava de sakkunniga — med hänsyn till resultatet av den av

socialstyrelsen åren 1931—1933 verkställda undersökningen — uppgivit, att

denna läge ej så litet över medeltalet för de kontorsanställda i övrigt. A

andra sidan vore visserligen arbetstiden i genomsnitt kortare än för butiksbiträdena.

Åtskilliga av kontoristerna i detaljhandeln syntes dock hava

samma arbetstidsförhållanden som butikspersonalen. Icke så få av dessa

kontorsanställda hade en nettoarbetstid av mer än 48 timmar i veckan.

Be sakkunniga hava därutöver anfört:

De organisationer, som kunna anses mest representativa för detaljhandelskontoristerna,

hava tillkännagivit, att de anse dessa böra få del av den

trygghet, som lagstiftningen medför.

Från nu nämnda håll har framförts farhåga, att de kontorsanställda, örn

en undantagsregel uppställdes, kunde i vissa fall komma att utnyttjas för

att byta av butiksbiträdena under sådan tid, då dessa på grund av den nya

lagen få ökad ledighet, och att därvid de kontorsanställda just genom denna

lagstiftning skulle kunna få det sämre ställt än för närvarande.

Denna farhåga synes visserligen de sakkunniga vara i viss mån överdriven.

Men man har dock ansett sig böra tillmötesgå de anställdas önskemål,

då nämnvärd olägenhet härav icke torde uppkomma och en sådan

reglering kanske i vissa fall kan vara till nytta. Man har här också tagit

hänsyn till att inom detaljhandeln stundom förekommer, att samma person

tjänstgör både som butiksbiträde och med kontorsgöromål.

Yttranden.

Stockholms handelskammare anför:

Det enda sakskäl, som åberopas för arbetstidsregleringens tillämplighet

även å de kontorsanställda inom detaljhandeln, synes vara att — även om

den genomsnittliga nettoarbetstiden är mindre än 48 timmar i veckan —

»icke så få av dessa kontorsanställda» hava en längre nettoarbetstid. Det

är enligt handelskammarens mening en riktig princip att, om en arbetstagare

inom detaljhandeln endast delvis sysselsättes med kontorsarbete, han

blir i förevarande hänseende betraktad såsom butiksanställd och helt underkastad

arbetstidslagen. Men att tillämpa lagen å den, som sysselsättes uteslutande

med kontorsarbete, av endast den anledningen, att arbetet har

samband med detaljhandelsrörelse, synes varken påkallat eller lämpligt. Det

måste anses principiellt oriktigt att lagstifta för en viss del av en personalgrupp,

när man icke anser sig böra lagstifta för hela gruppen. Ej heller

finnes anledning att inrymma detaljhandelns kontorister i en arbetstidslag

för butiksanställda, när industriens kontorister lämnats utanför den för industriarbetarna

gällande arbetstidslagen. Kontorspersonalens arbete är vidare

av helt annan natur än butiksarbetet. Gruppen kontorspersonal inrymmer

alla upptänkliga grader av arbetstagare från den rutinmässigt arbetande

maskinarbetaren till den högt kvalificerade tankearbetaren. Den förra kategorien

kan arbeta i skift vid toppbelastning och kan lättare kompletteras

genom extra arbetskraft, medan tankearbete icke låter sig utföras i skift.

Under det att rutinarbetaren har en viss arbetsmängd att avverka, Ilar tankearbetaren

en sammanhängande uppgift att slutföra. Inom kontorsarbetet

finnas så många variationer av arbetsuppgifter, att det icke är möjligt att

reglera arbetstidsförliållandena för detta arbetes utövare lika schematiskt

som för den mer enhetliga kategorien butiksanställda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majus proposition nr 96.

Det är vidare att märka, att den medgivna övertiden av högst 48 timmar

för en 4-veckorsperiod är alltför snävt tillmätt, då det gäller exempelvis

bokslutsarbete. Då bokslutsperioden infaller i slutet av en även i övrigt

hårt arbetsbelastad 8-veckorsperiod, är därjämte möjligheten att kompensera

personalen genom ledighet och på dylikt sätt bereda den tillfälle till återhämtning

utesluten.

Med hänsyn till vad sålunda anförts yrkar handelskammaren, att beträffande

kontorsarbete inom detaljhandeln genomföres enahanda princip, som

enligt 2 mom. f) i 1 § skall gälla beträffande serveringsarbete, d. v. s. att

undantag från lagen göres i fråga om kontorsarbete, örn arbetstagare uteslutande

sysselsättes därmed.

Kommerskollegium däremot förklarar sig icke kunna understödja det av

Stockholms handelskammare påyrkade undantaget för kontorsanställda. Kollegium

funne, att det skulle förefalla föga rättvist, att i ett detaljhandelsföretag

en viss kategori arbetstagare, nämligen de, som uteslutande sysslade

med kontorsarbete, skulle vara ställda i ett sämre läge än de, som vid sidan

härav även hade butikstjänst.

Förhållandet till allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.

Beträffande detta spörsmål anhåller jag att få hänvisa till vad som anförts

under den bland allmänna spörsmål upptagna rubriken »Arbetstidsbestämmelser

för detaljhandeln i särskild lag eller inarbetade i allmänna

arbetstidslagen ?».

Undantag för vissa småföretag.

Allmänna synpunkter.

Såsom framgår av redogörelsen för huvuddragen av gällande svensk lagstiftning

örn begränsning av arbetstiden gäller som regel, att lagstiftningen

endast omfattar företag, som i regel sysselsätta visst minimiantal arbetare.

Detta antal är i allmänna arbetstidslagen bestämt till »flera än fyra», i

lantarbetstidslagen beträffande jordbruksarbete till »minst tre» samt i sistnämnda

lag såvitt angår trädgårdsarbete till »minsten». Den svenska ståndpunkten

att medgiva undantag för mindre företag avviker från den i andra

länder i allmänhet gällande och som regel även från de internationella konventionerna

på området.

Angående skälen för den svenska ståndpunkten hava de sakkunniga

anfört följande:

Den torde i huvudsak hava motiverats med att det för småföretagen

skulle vara särskilt svårt att anpassa sig efter den bundenhet, som alltid

måste åtfölja en lagstadgad arbetstidsreglering. I de små företagen anses

vidare förhållandet mellan arbetsgivare och anställda ofta vara av den mer

personliga karaktär, att tvingande lagregler örn arbetstidsförhållandena av

båda parter skulle kännas störande. Och just detta förhållande gör, att man

här icke ansett sig kunna få en fullgod kontroll över lagens efterlevnad

genom medverkan av de anställda själva, vartill kommer, att effektiv inspektion

genom offentlig myndighet vid dessa småföretag knappast kan förekomma

i större utsträckning.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Aven om dessa synpunkter måste tillmätas avsevärd betydelse, hava de

sakkunniga dock ifrågasatt, örn de finge anses utslagsgivande, samt därefter

fortsatt:

Vid de mindre företagen råda numera, särskilt i städerna, ej alltid så

patriarkaliska förhållanden, att lagregler örn arbetstidsförhållandena av de

anställda skulle anses obehövliga. A andra sidan är det just vid dessa

företag, som det är svårast att organisationsmässigt komma till en tillfredsställande

reglering. För båda parter kan det vara en fördel, att med arbetstidsproblemet

sammanhängande frågor lösas genom lagstiftning. Man undviker

så tvister härom, som just på grund av den nära kontakten mellan

parterna kunna bliva särskilt ömtåliga. De föreliggande undersökningarna

visa för övrigt, att arbetstiden vid vissa småföretag är serskilt lång.

Utvecklingen på andra områden torde visserligen visa, att när arbetstidslagstiftning

genomföres för de större företagen, förhållandena vid de mindre

i många fall komma att gestalta sig likartat. Örn arbetstidsförhållandena

vid småföretagen äro alltför ogynnsamma, blir nämligen anställning vid dem

väsentligt mycket mindre lockande. Men just detta kan sägas tala för att

det i längden knappast är odelat lyckligt för småföretagen, ens örn man

helt ser saken från arbetsgivarens ståndpunkt, att inom detaljhandeln ställas

utanför arbetstid sreglering i den utsträckning, som allmänna arbetstidslagen

stadgar.

Statistiska uppgifter lii. lii.

Innan närmare redogörelse lämnas för frågan, huruvida vissa småföretag

böra undantagas från lagens tillämpning, må några siffror ur 1931 års företagsräkning

anföras.

Sammanlagda antalet företag inom detaljhandeln sagda år utgjorde 55,500

med 144,300 sysselsatta personer, därav 42,200 voro egna företagare. Ettvart

av 1,000 företag arbetade utan någon stadigvarande sysselsatt, ettvart av

20,800 företag med endast en sysselsatt, ettvart av 17,200 företag med två

sysselsatta, ettvart av 7,800 företag med tre sysselsatta samt ettvart av 8,700

företag med fyra eller flera sysselsatta. Uppgift å motsvarande siffror i fråga

örn rak- och frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer hava lämnats

under den bland allmänna spörsmål upptagna rubriken »Arbetstidsbestämmelser

på vissa detaljhandeln närstående områden». De under denna rubrik

uttalade reservationerna mot där anförda siffrors tillämplighet å förevarande

förhållanden gälla även nyssnämnda, detaljhandeln avseende siffror.

Örn man betänker, att i nästan alla företag inom de näringsgrenar, för

vilka lagen skall gälla, är sysselsatt antingen företagaren själv eller en anställd

företagsledare, kan man få en viss föreställning örn antalet anställda

i övrigt inom de olika grupperna. Det visar sig då, att en icke så liten del

faller på småföretagen, särskilt inom detaljhandeln. Hänsyn måste dock

tagas till att just inom småföretagen en ganska stor del av de anställda torde

utgöras av företagarens egna familjemedlemmar.

Svar å de sakkunnigas frågeformulär.

I svaren å de frågeformulär, som de sakkunniga i början av år 1936 utsänt

till parternas organisationer, hava de anställdas föreningar — i den

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

mån de besvarat frågan om undantag för småföretag — nästan enstämmigt

avstyrkt sådant undantag över huvud taget, och samma ståndpunkt hava de

anställdas representanter även intagit vid de muntliga överläggningar, vilka

de sakkunniga haft med dem. Vid svaren på frågeformuläret har nära hälften

av köpmannaföreningarna ställt sig på samma linje, och av återstoden hava

de flesta underlåtit att besvara frågan. Endast 55 föreningar — omkring en

åttondedel av hela antalet — hava direkt påyrkat småföretagens undantagande

från arbetstidslagstiftningen, därvid de flesta av dem, som kommit med

närmare förslag, velat utesluta företag med högst två anställda. — Det

syntes dock sannolikt — enligt vad de sakkunniga framhållit — att de

lämnade svaren delvis påverkats av missförstånd, i det att man uppfattat

saken såsom gällande en med den nuvarande butikstängningslagen överensstämmande

och sammankopplad lagstiftning. Vid de senare förhandlingarna

med de sakkunniga hade i varje fall från köpmannahåll framförts yrkande

örn undantag för småföretagen.

Sakkunnigförslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava förklarat, att de vid övervägande av denna fråga icke

kunnat föreslå ett så vidsträckt undantag för småföretag, som allmänna arbetstidslagen

innehölle. Efter ingående överväganden hade de icke keller

ansett huvudregeln i lantarbetstidslagen enligt 1937 års lydelse vara tillfyllest.

De hade stannat vid att föreslå undantag endast för de företag, som

icke i regel hade minst två arbetstagare. Som skäl härtill hava de sakkunniga

anfört:

Förhållandena inom jordbruket och detaljhandeln äro så väsentligt avvikande,

att en parallell icke kan dragas.

När man å andra sidan icke velat göra lagen gällande för alla detaljhandelsföretag,

oavsatt antalet anställda, fastän detta föreslagits från många

håll och ur konkurrenssynpunkt har vissa företräden, så har därvid spelat

in, att man icke velat helt avvika från den grundsats, som tidigare svensk

arbetstidslagstiftning nästan undantagslöst intagit. Men vidare anses starka

sakliga skäl tala för att icke binda även de minsta företagen vid lagens bestämmelser.

I företag, där i regel endast en anställd finnes, ställer det sig

alldeles särskilt besvärligt att bereda denne enligt lagen ordnad ledighet,

då det ju — åtminstone örn ej arbetsgivaren själv deltager i arbetet — icke

finnes någon, varmed han kan ersättas. Och just dessa små affärer äro ofta

sådana, som helt utnyttja den i butikstängningslagen medgivna tiden för

butikernas öppethållande samt såväl av ekonomiska skäl som med hänsyn

till allmänhetens bekvämlighet måste göra detta. Yad förut sagts örn svårigheten

att kontrollera lagens efterlevnad och den nära personliga kontakten

mellan arbetsgivare och anställd äger vidare i alldeles särskilt hög grad

sin tillämpning å de företag, där det icke ens finns två i regel anställda.

Erinras må också, att 1930 års konvention innehåller ett på svenskt initiativ

tillkommet medgivande att undantaga de minsta företagen.

När de sakkunniga sålunda föreslå, att lagen skall bliva gällande även

för de affärer, där två arbetstagare i regel finnas, har man icke förbisett,

att det för dessa företag stundom kan vara förenat med vissa särskilda svårigheter

att ställa sig lagen helt till efterrättelse. Örn i affären t. ex. finns

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

ett butiksbiträde oell en springpojke, kan den senare i allmänhet ej anses

vara någon fullgod ersättare under de tider, då den förre på grund av lagen

måste vara ledig och butiken ändock hållas öppen. Men man har dock ansett

olägenheterna ur allmän synpunkt av att utsträcka undantaget även till

dessa företag väga tyngre.

De sakkunniga hava i detta sammanhang erinrat örn resultatet av den

förut omnämnda undersökning, som de under medverkan av Sveriges köpmannaförbund

företagit hösten 1937, därvid mer än hälften av de affärer,

som yttrat sig, förklarat sig icke befara olägenheter av den ifrågasatta lagstiftningen.

Vidare hava de sakkunniga påpekat, att, örn större svårigheter

skulle visa sig uppkomma för vissa företag, arbetsrådet enligt 5 § i lagförslaget

kunde medgiva modifikationer i den vanliga arbetstidsregleringen.

Till besvarande av frågan, örn och i vad mån i företaget deltidsanställda

skola medräknas, när det gäller att avgöra, huruvida lagen äger tillämpning

å företaget, hava de sakkunniga anfört:

Motsvarande fråga kan uppkomma enligt allmänna arbetstidslagen och

lantarbetstidslagen, och den har särskilt debatterats i samband med införandet

av sistnämnda lag. I sin nuvarande avfattning innehåller icke lantarbetstidslagen

något uttryckligt stadgande i ämnet, och de fällda uttalandena

kunna knappast anses helt otvetydiga.

De sakkunniga anse icke, att sådan deltidsanställd personal bör räknas

såsom en hel arbetstagare. Detta bör ske endast örn vederbörande är att anse

såsom huvudsakligen anställd i företaget. I annat fall kan det stundom vara

möjligt att beräkna den deltidsanställde till viss bråkdel av en arbetstagare;

detta torde vara en lämplig medelväg och synes hava ett visst stöd i ett

uttalande av andra lagutskottet 1936 vid lantarbetstidslagens behandling

(utlåtande nr 52 s. 21). Lika litet som i denna lag Ilar man emellertid ansett

sig böra binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att förslaget innebure en avvikelse

från övriga arbetstidslagar även såtillvida, att undantagsbestämmelsens räckvidd

beskures. De arbetstagare, å vilka den nya lagen ej bleve tillämplig

därför att de redan hade sin arbetstid reglerad av allmänna arbetstidslagen

eller lantarbetstidslagen, ansåges böra medräknas, när det gällde att fastställa

antalet arbetstagare. Detsamma hade föreslagits i viss mån skola gälla

även beträffande de arbetstagare, vilka enligt 2 § i lagförslaget vore uteslutna

från lagens tillämpning, alltså arbetsgivarens familjemedlemmar, företagsledare

och andra befattningshavare i självständig och överordnad ställning

samt farmacevter. Härom hava de sakkunniga yttrat:

I övriga arbetstidslagar har man helt uteslutit sådana arbetstagare vid

beräkningen. De sakkunniga hava emellertid icke kunnat finna denna regel

fullt tillfredsställande. En sak är, att här ifrågavarande arbetstagare av särskilda

skäl — varom närmare under 2 § — icke lämpligen böra få sin egen

arbetstid lagligen reglerad. Man kan dock icke bortse ifrån, att de utgöra

arbetskrafter inom affären, som i viss utsträckning kunna användas för att

byta av övriga anställda vid behov. Ett företag, som har arbetstagare av nu

angivet slag, synes därför kunna underställas lagen, även örn övriga där

anställda skulle vara mindre än två; arbetstiden för sistnämnda anställda

bör därför i så fall kunna regleras. De funktionärer, varom bär är fråga,

kunna emellertid knappast anses helt likställda med andra anställda, när

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majus proposition nr 96.

det gäller att bedöma lämpligheten av att företaget ställes under lagen.

De sakkunniga hava därför efter prövning av olika alternativ stannat vid

det förslaget^ att i 2 § angiven arbetstagare blott medräknas, örn det finns

mer än en sådan vid företaget, i mom. 3 av 1 § angiven arbetstagare däremot

utan sådan begränsning.

Men man har icke ansett skäl föreligga att i någon form medräkna sådana

anställda, vilka äro uteslutna från lagen, därför att de äro sysselsatta med

i.morn. 2 nämnt arbete. Det är här arbetets beskaffenhet, som är uteslutningsgrund,

och den omständigheten, att vid företaget finnas anställda funktionärer

av detta slag, kan knappast anses öka företagets lätthet att underordna

sig arbetstidslagen.

Yttranden.

I ett stort antal yttranden har det nu föreliggande spörsmålet örn undantag

för vissa småföretag behandlats.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs och Jämtlands län, Norrbottens och

Västerbottens läns handelskammare samt Sveriges tobakshandlares riksförbund

förklara uttryckligen, att de i denna del ansluta sig till de sakkunnigas

förslag. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län motivera sin ståndpunkt

med att det vore avsett, att lagen skulle givas provisorisk giltighet

för en tid av tre år, och att det under denna tid borde kunna inhämtas

en värdefull erfarenhet för ett säkrare bedömande av lagstiftningens lämpliga

giltighetsområde. Sveriges tobakshandlares riksförbund förklarar, att en förutsättning

för att förbundet icke avstyrkte lagförslaget vore, att de affärer,

som blott hade ett biträde, undantoges från lagens tillämpning. I dessa

företag skulle det nämligen möta mycket stora svårigheter att helt anpassa

sig efter lagen. Även örn detta undantag gjordes, bomme säkerligen biträdena

i småaffärerna icke att få nämnvärt längre sammanlagd arbetstid än

lagförslaget medgåve. Det bleve nödvändigt för småaffärerna att bjuda sina

biträden likvärdiga villkor, om de skulle kunna få folk i konkurrens med

de större affärerna. Men det bleve möjligt att anpassa arbetstiden på ett

smidigare sätt, t. ex. uttaga något mer vissa dagar i veckan och i ersättning

lämna en hel eller halv ledig dag, då t. ex. affärsinnehavaren själv kunde

rycka in. — Smålands och Blekinge handelskammare förklarar sig icke vilja

göra någon direkt anmärkning mot lagens föreslagna tillämpningsområde men

framhåller, att begränsningen till företag med minst två anställda uppenbarligen

hade en avgörande betydelse för de ekonomiska verkningarna av

lagen.

I ett fåtal yttranden föreslås, att bestämmelsen angående undantag

från lagens tillämpningsområde skulle göras mera omfattande än de

sakkunniga tänkt sig. Länsstyrelsen i Kronobergs län, som på sätt förut

nämnts i första hand avstyrker hela den förevarande arbetstidslagstiftningen,

framhåller emellertid, att — därest lagstiftningen dock skulle anses ofrånkomlig

länsstyrelsen under alla omständigheter ifrågasatte, huruvida

arbetstidslagen borde bliva tillämplig för andra företag än sådana, som

sysselsatte flera än två arbetstagare. Kopparbergs läns gårdfariliandlareförening

förklarar, att lagstiftningen hade sitt fulla berättigande, i vad den

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

avsåge företag med flera än två anställda. Kommunalfullmäktige i Åseda uttala,

att, därest lagen trots mot densamma anförda betänkligheter likväl skulle

genomföras, från dess tillämpning borde undantagas handelsföretag, som

sysselsatte mindre än fem anställda.

Ett stort antal myndigheter och organisationer förorda, att lagen skall

göras i princip tillämplig å alla företag inom förevarande näringsområden.

Socialstyrelsen anser visserligen, att de skäl, som i betänkandet åberopats

till förmån för en undantagsbestämmelse beträffande de småföretag, som

bomme under den i sakkunnigförslaget angivna gränsen, icke kunde frånkännas

visst berättigande. Styrelsen fortsätter emellertid sålunda:

Det lär å andra sidan icke kunna bestridas, att arbetstidsförhållandena

ofta bliva på ett mera otillfredsställande sätt reglerade vid de mindre företagen

än vid de större, och att en lagstiftning i fråga örn arbetstiden med

hänsyn härtill kan bliva i särskild graci behövlig beträffande de förstnämnda.

Ett betydande antal anställda skulle genom den föreslagna bestämmelsen

komma utanför en för dem önskvärd arbetstidsreglering. Det är också

uppenbart, att en sådan undantagsbestämmelse för de minsta företagen med

avseende på deras skyldigheter mot den anställda personalen måste komma

att gynna dessa företag i konkurrensen med de större, såvida icke butikstängningslagens

bestämmelser förändras. De större företagen, vilka skulle

komma under arbetstidslagens tillämpning, torde nämligen i många fall

nödgas att förkorta affärstiden, örn cle vilja undvika ökade driftkostnader,

medan de småföretag, som undantagits, utan någon extra kostnad skulle

kunna behålla sin längre affärstid. Detta förhållande har icke synnerligen

beaktats i de sakkunnigas betänkande. De ojämna konkurrensförhållanden,

vilka skulle bliva en följd av det föreslagna undantaget för dessa småföretag

i fråga örn arbetstidslagens tillämpning, måste komma att föranleda framställningar

om ytterligare begränsning av den tid för öppethållande av butiker,

som medgives i gällande lag och som även enligt de sakkunnigas

förslag till ny butikstängningslag skulle vara tillåten. Ett ofrånkomligt samband

finnes mellan butikstängningslagen och den föreslagna undantagsbestämmelsen

i arbetstidslagen. Det bör här framförallt betonas, att ett sådant

undantag för småföretag skulle innebära, att en lucka åstadkommes i det

arbetarskydd, som avses med en arbetstidslag.

Det må i detta sammanhang vidare erinras örn att det undantag för cle

mindre företagen, som innehålles i elen allmänna arbetstidslagens bestämmelser

och som uppenbarligen har haft stor betydelse för cle sakkunnigas

ställningstagande, icke innefattades i arbetstidskommitténs år 1919 framlagda

förslag, vilket eljest i det väsentliga har legat till grund för den följande

lagstiftningen, oell att sedermera i riksdagen upprepade gånger i motioner

och år 1926 även i en proposition förslag hava väckts örn borttagande av

undantagsbestämmelsen. Denna innebär för övrigt i och för sig ett avsteg

från i andra länder i allmänhet tillämpade lagstiftningsprinciper. I propositionen

till 1926 års riksdag anfördes ett uttalande från arbetsrådet till förmån

för att bestämmelsen skulle utgå ur lagen. Föredragande departementschefen

åberopade i ärendet även det stadgande i arbetstidslagen, som ger

arbetsrådet rätt att medgiva undantag från lagens tillämpning, ela detta

önskas av det stora flertalet av de arbetare, vilka av undantaget skulle beröras,

och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. Genom

anförda stadgande gives en möjlighet till beviljande av dispens från lagens

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majus proposition nr 96.

bestämmelser, där ett verkligt intresse härför förefinnes, och med hänsyn

härtill skulle undantagsbestämmelsen för småföretagen kunna anses obehövlig.

De sakkunniga hava i sitt förslag till arbetstidslag för detaljhandeln intagit

en liknande bestämmelse örn befogenhet för arbetsrådet att medgiva

undantag från lagens stadganden. Styrelsen finner förslaget i denna del

vara val ägnat att möjliggöra sådana modifikationer i arbetstidsregleringen,

som kunna påkallas. Denna dispensmöjlighet torde också kunna vara tillfyllest

för sådana fall, där det skulle vålla de minsta företagen avsevärda

svårigheter att anpassa sig efter lagen.

I anledning av det anförda uttalar styrelsen som sin mening, att en begränsning

av lagens tillämpningsområde till företag med minst två arbetstagare

icke borde komma ifråga i en arbetstidslag för detaljhandeln. Lagen

borde principiellt omfatta alla inom detaljhandeln anställda, men arbetsrådet

förutsattes skola, då omständigheterna därtill föranledde, för de minsta

företagen göra bruk av sin befogenhet att medgiva undantag. Fördelarna

av en sådan ordning beskriver styrelsen på följande sätt:

Genom en sådan utformning av lagen skulle en bättre anpassning efter

föreliggande skiftande omständigheter kunna ernås än genom den av de

sakkunniga föreslagna allmänna undantagsbestämmelsen för de minsta företagen.

I åtskilliga fall torde dessa företag kunna utan allt för stor svårighet

lämpa sin organisation efter de nya förhållanden, som skulle följa med

en arbetstidslagstiftning. Det bör icke förbises, att arbetsmarknaden erbjuder

möjligheter till en smidig anpassning efter uppkommande behov av

tillfällig arbetshjälp. I det remitterade betänkandet omnämnes, att det inom

detaljhandeln ej sällan torde förekomma, att jämte heltidsanställda expediter

så kallade avbytare anlitas för några timmars tjänstgöring örn dagen. I icke

så få fall lär biträdestjänst i små butiker även kunna utföras av familjemedlemmar.

Vid arbetsrådets prövning av ansökningar örn dispens böra

över huvud omständigheter av flera slag kunna komma i betraktande. Det

kan exempelvis inträffa, att ägaren till en butik har en sysselsättning, på

vilken den allmänna arbetstidslagen är tillämplig; det vore i ett sådant fall

icke rimligt att låta ett biträde hos honom undantagas från den nya arbetstidslagens

bestämmelser. Men förvisso kunna å andra sidan i ett flertal

fall omständigheter yppa sig, som i''ättfärdiga undantag från lagen, och i

sådana fall bör medgivandet av dispens efter ansökan hos arbetsrådet i enlighet

med härom given föreskrift kunna påräknas.

De två huvudskälen för utsträckt tillämplighet av lagen å alla företag,

nämligen konkurrensförhållandena och den omständigheten, att arbetstiden

brukar vara särskilt lång i småföretag, åberopas även av länsstyrelserna i

Gotlands och Värmlands län, Västergötlands och norra Hallands handelskammare,

handelskammaren i Gävle, Norrbottens köpmannaförbund, kooperativa

förbundet, svenska handels arbetareförbundet, svenska frisörarbetareförbundet,

Daco, stadsfullmäktige i Landskrona, Lund, Ostersund och Örnsköldsvik samt

kommunalfullmäktige i Boo, Nacka och Sura.

Samma skäl anföras även av Göteborgs köpmannaförbund, som jämväl

åberopar det förhållandet, att den föreslagna arbetstidslagen icke skulle äga

tillämpning å småföretagen, till stöd för sin uppfattning, att en skärpning

av butikstängningslagen vore att föredraga framför en direkt arbetstidslagstiftning.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Majus proposition nr 96.

Landsorganisationen förordar också, att lagens tillämpningsområde utsträckes

att omfatta alla företag, oavsett antalet arbetstagare samt anför i

frågan bland annat följande:

Det kan icke frånkommas, att just ur synpunkten av den föreslagna lagstiftningens

eget syftemål undantaget för småföretag, även med den snäva

begränsning detsamma erhållit, är oegentligt och i hög grad ägnat att förringa

lagstiftningens sociala betydelse. Såsom de sakkunniga framhålla, avviker

de svenska arbetstidslagarnas ståndpunkt i fråga örn småföretagen

från den i andra länder i allmänhet gällande och som regel även från de

internationella konventionerna på detta område. Den är resultatet av en

avvägning av, å ena sidan, hänsynen till de anställda och, å andra sidan,

hänsynen till företagen, därvid sistnämnda hänsyn ansetts mera beaktansvärd

än den förra. Landsorganisationen kan icke biträda denna värdering.

Därest det över huvud av sociala skäl befinnes erforderligt att bereda arbetstagarna

inom ett visst område ett lagstadgat skydd mot exploatering, kan

det icke vara riktigt och rättvist att från detta skydd undantaga vissa

arbetstagare endast på grund av svårigheten för deras arbetsgivare att anpassa

sig efter lagstiftningen. I själva den principiella utgångspunkten, att

den sociala skyddslagstiftningen avser att genomföra ett rättsligt minimiskydd

för individernas hälsa och välfärd, ligger även normen för anpassningen

mellan rättsskyddet och detta motstående intressen. Anpassningen

får icke ske på rättsskyddets bekostnad, såsom fallet varit vid den intresseavvägning,

som varit bestämmande för begränsningen av vår tidigare arbetstidslagstiftnings

tillämpningsområde. Det synes så mycket betänkligare att

från handelsarbetstidslagen undantaga småföretagen som just beträffande

dessa företag av naturliga skäl de största svårigheterna möta att ernå en

kollektivavtal smässig reglering av anställningsförhållandena. Resultatet skulle

bliva, att här ifrågavarande, i arbetstidshänseende särskilt missgynnade

arbetstagare praktiskt taget ställdes rättslösa i förhållande till sina arbetsgivare.

Även länsstyrelsen i Hallands län, kommerskollegium, handelskammaren i

Karlstad, köpmännens garantiförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

glas- och porslinshandlareförbund, Sveriges skomakeriidkare och skohandlares

riksförbund, Sveriges färghandlares riksförbund, svenska chokladfabrikantföreningen,

svenska frisörföreningen, Stockholms detaljistförbund, svenska stadsförbundet

och stadsfullmäktige i Varberg föreslå, att lagen skall bliva tilllämplig

å alla företag, men motivera sin ståndpunkt endast därmed, att

konkurrensförhållandena mellan företag av olika storlek inom samma bransch

skulle bliva ojämna, därest de mindre företagen undantoges från lagens

tillämpningsområde. Köpmännens garantiförening och Sveriges köpmannaförbund

tillägga, att de förut omnämnda riksavtalen mellan garantiföreningen

samt svenska handelsarbetareförbundet och svenska handelstjänstemannaförbundet

omfattade även de minsta företagen.

Medicinalstyrelsen anser det ur arbetshygienisk synpunkt icke berättigat

att från lagens tillämpning undantaga företag med endast en anställd och

anför som skäl härtill, att den ensamstående arbetstagaren i en rörelse ofta

torde vara i särskilt behov av reglerande bestämmelser för att skyddas från

ogynnsamma arbetsvillkor. Samma ståndpunkt intaga stadsfullmäktige i

Malmö och kommunalfullmäktige i Hova.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Utan motivering föreslå följande myndigheter och organisationer, att

lagen skall tillämpas å varje företag utan avseende å dess storlek, nämligen

stadsfullmäktige i Borås, Trollhättan, Sundbyberg, Enköping, Oskarshamn,

Höganäs, Kristinehamn och Askersund, magistraten i Kristinehamn, kommunalfullmäktige

i Tranemo och Karlsborg, kommunalnämnden i Fritsla, municipalfullmäktige

i Kiruna, Sveriges hantverksorganisation samt föreningen blomster - förmedlingen. Stadsfullmäktige i Ljungby hava som ett av skälen till att

fullmäktige avstyrkt hela lagförslaget anfört, att lagen icke vore avsedd att

gälla även småföretagen.

I detta sammanhang förtjänar omnämnas ett par erinringar mot

lagens bestämmelser angående beräkningen av det antal arbetstagare,

som skall vara en förutsättning för lagens tillämplighet.

Gentemot det i 1 mom. andra punkten intagna stadgandet, enligt vilket

hänsyn vid beräkningen skall tagas till arbetstagare, som avses i 2 § (familjemedlemmar,

företagsledare m. fl.), såframt i rörelsen användes mer än en

sådan arbetstagare, anför Daco:

I fråga örn arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj, torde

näppeligen skäl kunna andragas, varför en dylik arbetstagare skall undantagas

vid beräkningen. Därest undantaget från lagens tillämpningsområde

för företag, som sysselsätta en arbetstagare och undantaget för familjemedlemmar

bibehållas, föreslår Daco, att slutet av sista punkten i 1 § 1 mom.

erhåller följande lydelse: »så ock till arbetstagare som avses i 2 § a) ävensom

arbetstagare som avses i 2 § b) och c), såframt i rörelsen användes mer

än en sådan arbetstagare».

Arbetsrådet förmenar, att föreskriften örn medräknande av arbetstagare,

som avses i 2 §, innebure en betänklig avvikelse från den regel, som kommit

till uttryck såväl i allmänna arbetstidslagen som i lantarbetstidslagen. Både

arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten framhålla, att genom bestämningen

»såframt i rörelsen användes mer än en sådan arbetstagare» i lagen införts

en ur principen synpunkt särdeles egendomlig avgränsning.

Såsom förut nämnts har frågan örn filialföretagens ställning till

den föreslagna arbetstidslagen — vilken fråga icke behandlats i sakkunnigbetänkandet

— berörts i några remissyttranden.

Stockholms handelskammare anför sålunda, att det icke franninge tydligt,

örn begreppet rörelse skulle, då det gällde filialföretag, tolkas så, att lagen

skulle tillämpas å varje filial, även örn där sysselsattes mindre än två

arbetstagare. Handelskammaren ansåge, att det borde i lagtexten eller

genom uttalande i motiven klarläggas, att en filial, som sysselsatte mindre

än två arbetstagare, vore undantagen från lagens bestämmelser oberoende

av antalet i företagets rörelse i dess helhet sysselsatta, Åtminstone borde

filialer å olika orter räknas som skilda rörelser. Även ur andra synpunkter

vore det önskvärt, att begreppet »rörelse, där detaljhandel idkas» närmare

definierades. — Västergötlands och norra Hallands handelskammare företräder

i denna fråga i huvudsak samma uppfattning som Stockholms handelskammare.

— Göteborgs köpmannaförbund framhåller, att det förbehåll i den gene
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition'' nr 96.

Tella bestämmelsen örn lagens tillämpningsområde, att i rörelsen eller verksamheten

till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användas minst två

arbetstagare, kunde föranleda tveksamhet örn vilka enligt lagen vore att betrakta

som egentliga arbetstagare. Förbundet anför i detta sammanhang

följande:

Vissa mångfilialföretagare använda praxisen att upprätta kontrakt med

filialföreståndare, vilka antagas som kommissionärer för företaget. Dessa

kommissionärer åläggas förpliktelse att själva ansvara för filialen och egenhändigt

anställa eventuellt erforderligt biträde. Skyldigheterna gent emot

detta får även kommissionären svara för. Man kan med skäl fråga sig, örn

dylika kommissionärer liksom hos dem anställda äro att betrakta som arbetstagare

till mångfilialföretagaren, som givetvis genom de överenskomna villkoren

skördar den egentliga vinsten av rörelsen. Eller örn kommissionärerna

skola betraktas som egna företagare och arbetsgivare till av dem anställda.

I senare fallet drabbar icke lagstiftningen en sådan personalgrupp,

vilket tillika bereder ojämna konkurrensförhållanden mellan mångfilialföretagen

och andra detaljhandelsföretag. Det synes förbundet önskvärt, att

formuleringen å denna punkt ändras därhän, att inga kryphål möjliggöras.

Svenska handelsarbetareförbundet, stadsfullmäktige i Landskrona och kommunalfullmäktige

i Boo synas däremot utan vidare antaga, att lagen skall äga

tillämpning å ett filialföretag, därest i företaget i dess helhet regelmässigt

sysselsättas minst två arbetstagare.

Undantag för vissa slag av arbete.

De sakkunniga.

I överensstämmelse med tidigare arbetstidslagar hava de sakkunniga i

1 § 2 mom. föreslagit undantag för vissa slag av arbete.

Det första undantaget gäller arbete, som utförés under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka

över arbetets anordnande. Motsvarigheter till detta undantag återfinnas

under 1 § andra stycket a) i såväl allmänna arbetstidslagen som lantarbets"

tidslagen.

De sakkunniga hava anfört, att skälen till detta undantag torde ligga i

öppen dag. Dock hade icke såsom i allmänna arbetstidslagen särskilt uttalats,

att undantaget gällde för arbete, som bedreves i arbetstagarens hem.

Detta berodde emellertid endast på att sådant hemarbete inom detaljhandeln

torde vara ytterst sällan förekommande; den givna regeln bleve tydligen utan

särskild föreskrift att tillämpa på ett sådant fall.

Undantag har vidare föreslagits för arbete, som till sin natur är så

oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. Under

b) i 1 § andra stycket allmänna arbetstidslagen finnes samma undantag.

För detaljhandeln syntes detta undantag enligt de sakkunnigas mening endast

sällan kunna få betydelse, t. ex. för vissa utkörare.

I de sakkunnigas förslag har ytterligare undantagits arbete såsom handelsresande,

vilket saknar motsvarighet i de andra arbetstidslagarna.

De sakkunniga hava härom anfört:

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Majus proposition nr 96.

Man torde bär ofta kunna säga, att detta arbete är av sådan natur, att

arbetstiden måste bliva oregelbunden eller att arbetet bedrives under sådana

förhållanden, att arbetsgivaren icke kan anses hava att vaka över arbetets

anordnande. För tydlighets skull har emellertid givits en uttrycklig bestämmelse

om att allt arbete såsom handelsresande är undantaget från

denna lag. Mycket starka lämplighetsskäl torde nämligen tala för ett generellt

sådant undantag. Men det må framhållas, att örn en person sysselsattes

dels såsom handelsresande och dels såsom butiksbiträde, så faller

hans arbete av senare slaget under lagen.

Under d) i 2 mom. av de sakkunnigas förslag har upptagits undantag för

arbete, som bedrives av staten. Samma undantag finnes i allmänna

arbetstidslagen [1 § andra stycket c)] och lantarbetstidslagen [1 § andra

stycket d)]. Enär dylikt arbete allmänt undantoges, hade stadgande i ämnet

upptagits även i förevarande lag, ehuru det — åtminstone för närvarande

— torde sakna nämnvärd betydelse för detaljhandeln och övriga därmed

jämställda näringsgrenar. En viss statlig detaljförsäljning torde dock förekomma

exempelvis i samband med marketenterirörelse.

Ett undantag har vidare föreslagits beträffande husligt arbete. Sådant

arbete är undantaget även i lantarbetstidslagen [1 § andra stycket c)].

De sakkunniga hava härutinnan yttrat:

Det är här egentligen fråga örn sådana personer, som i själva detaljliandelsrörelsen

utföra husligt arbete, t. ex. sörja för mathållning åt de i

rörelsen anställda. Utan särskilt undantag är nämligen klart, att den, som

är anställd i en detaljhandlares personliga hushåll, icke för den skull faller

under lagen. I detta sammanhang må nämnas, att det i mindre affärer icke

är alldeles ovanligt, att en anställd har att vara verksam delvis som butiksbiträde

och delvis i egenskap av affärsinneliavarens hembiträde. I så fall torde

lagen bliva tillämplig å denne arbetstagare, såvitt gäller arbetet som butiksbiträde.

Det kan visserligen icke bestridas, att den sammanlagda arbetstiden

för en sådan arbetstagare kan komma att bliva mycket lång, men det

har dock icke ansetts möjligt att göra denna lag tillämplig beträffande arbetstagarens

hela verksamhet. Det husliga arbetets särskilda karaktär torde

lägga hinder i vägen för en så sträng reglering. Förhållandet är ju också

det, att den som uteslutande är anställd som hembiträde icke har sin arbetstid

på något sätt reglerad.

Slutligen har undantag föreslagits för sådant arbete i samband med

hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens

direkta betjänande; dock endast örn arbetstagare uteslutande

sysselsättes med här nämnt arbete. Praktiskt taget gällde

detta serveringspersonalens arbete.

Frågan örn laglig reglering av arbetstiden för sådan hotell-, restauranger

kafépersonal, som icke faller under allmänna arbetstidslagen, är — i

anledning av en skrivelse av 1937 års riksdag — för närvarande föremål för

utredning inom socialstyrelsen.

De sakkunniga hava, under hänvisning till den sålunda pågående utredningen,

förklarat sig anse det icke vara lämpligt att söka reglera arbetstiden

för serveringspersonal endast därför att den arbetade inom ett detaljhandelsföretag.

Vidare har anförts följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Majus proposition nr 96.

Det har dock icke ansetts lämpligt att sträcka undantaget längre än till

personal, som uteslutande sysslar med serveringsarbete. Det förekommer ej

sällan, att samma person både utför serveringsarbete och säljer varor till

allmänheten, och de båda formerna av arbete flyta ofta över i varandra.

Särskilt är detta vanligt inom konditorier och vissa kiosker. Örn denna lag

icke bleve tillämplig på sådan persons serveringsarbete, skulle lagen för

denne i allmänhet icke innebära någon effektiv arbetstidsreglering. Och en

sådan är ofta här särskilt välbehövlig, då arbetstiden för sådan personal ej

sällan är lång och arbetet tröttande. Trots vissa därmed förbundna principiella

betänkligheter hava de sakkunniga därför ansett sig böra föreslå, att

den nya lagen blir tillämplig på här ifrågavarande arbetstagares hela arbete.

Det har ifrågasatts att från lagen undantaga även sådana arbetstagare, som

övervägande äro sysselsatta med arbete av här nämnt slag. Man har emellertid

ej ansett sig kunna stanna vid denna lösning. Det torde ofta vara

förenat med svårighet att klargöra, vilken sida av den anställdes verksamhet,

som är den väsentligaste, och en sådan bestämmelse synes lätt kunna

missbrukas.

De sakkunniga hava i samband med frågorna örn undantag från den nya

lagens tillämpningsområde ytterligare anfört:

I enstaka till de sakkunniga inkomna svar från uppgiftslämnare har ifrågasatts

undantag för vissa slag av detaljhandel, såsom för mjölk- och brödbutiker,

frukt- och konfektyraffärer, tobaksaffärer, kiosker och apotek. De

sakkunniga hava emellertid ej funnit anledning att föreslå något undantag i

denna riktning. Den omständigheten, att dessa affärer ofta hava öppet

längre än vanliga butiker och i vissa fall i butikstängningslagen äro ställda

i särställning, innebär intet skäl att ställa dem utanför den vanliga arbetstidsregleringen.

Därmed skall icke bestridas, att för åtminstone vissa av de

här nämnda affärerna denna arbetstidsreglering kan medföra särskilt stora

svårigheter.

Yttranden.

I ett fåtal yttranden beröres förevarande undantagsgrupp.

Arhetsrådet erinrar örn att i 2 § i förslaget uppräknades vissa arbetstagare,

som med hänsyn snarare till sin ställning inom företaget än till

arten av det av dem utförda arbetet ansetts böra undantagas från lagens

tillämpning. Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke i enlighet härmed

det under c) angivna undantaget för handelsresande lämpligen borde hava

sin plats i 2 §.

Sveriges glas- och porslinshandlareförbund förklarar sig icke finna skäl föreligga

att införa en särställning för statlig detaljhandelsrörelse och avstyrker

därför det för arbete, som bedrives av staten, föreslagna undantaget från

lagens tillämpning.

Stadsfullmäktige i Gävle föreslå, att undantaget för husligt arbete

måtte utgå, då denna bestämmelse, som avsåge arbete av endast ringa omfattning,

enligt fullmäktiges förmenande skulle kunna giva upphov till missförstånd

och förvecklingar.

Angående bestämmelsen i 2 mom. f) i sakkunnigförslaget anför arhetsrådet:
Enligt

denna bestämmelse är från Ingens tillämpning undantaget sadant arbete

i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

till allmänhetens direkta betjänande, dock endast om arbetstagare uteslutande

sysselsattes med här nämnt arbete. Sistnämnda bestämmelse står i strid

med den lagtillämpning, som arbetsrådet enligt av riksdagen givna direktiv

och med frångående av tidigare följd praxis genomfört beträffande den allmänna

arbetstidslagen, nämligen att sådant arbete, som i lagen angives såsom

undantaget, under alla förhållanden faller utanför lagens tillämpningsområde,

även örn det utföres av en arbetare, som därjämte sysselsattes med ett under

lagen fallande arbete.

Enahanda påpekande göres av riksförsäkringsanstalten.

Sveriges konditor för erling hemställer, att därest av föreningen uttalad mening,

att den genomsnittliga arbetstiden borde sättas till 10 timmar per

dygn, icke skulle vinna gillande, serveringspersonalen måtte undantagas från

lagens tillämpning, även örn försäljning från disken skulle ingå i tjänstgöringen.

Undantag för företag, där de anställdas arbetstid regleras av

kollektivavtal.

I några yttranden har till behandling upptagits ett i de sakkunnigas

betänkande icke direkt berört spörsmål.

Köpmännens garantiförening hemställer, att, därest mot föreningens uttalade

mening en arbetstidslag ansåges böra genomföras, lagen icke måtte

göras tillämplig, i den mån de handelsanställdas arbetstid vore reglerad i

kollektivavtal. I denna del anför föreningen följande:

Ett genomförande av lagen utan denna restriktion skulle leda till ett

sönderbrytande av grundvalen för arbetstidsbestämmelserna i de riksöverenskommelser,

som träffats mellan föreningen och de handelsanställdas

huvudorganisationer. Dessa bestämmelser äro i jämförelse med stadgandena

i den föreslagna lagen i vissa avseenden förmånligare för arbetsgivarna, i

andra avseenden förmånligare för de anställda och utgöra i sin helhet resultatet

av ömsesidiga eftergifter från parternas sida. Skulle lagen antagas

i oförändrat skick, skulle visserligen de bättre villkoren för de anställda

kvarstå men därav betingade förmåner för arbetsgivarna försvinna. Bortsett

från den orättvisa gentemot arbetsgivarparten, som ett sådant förfaringssätt

innebure, kunde det näppeligen undgå att förorsaka skadliga störningar inom

förhandlingsverksamheten.

Därest lagens tillämplighet icke ansåges kunna begränsas till de avsnitt

av detaljhandeln, som stöde utanför den organisationsmässigt genomförda

arbetstidsregleringen, föreslår köpmännens garantiförening i andra hand, att

tidsbestämda kollektivavtal, som gälla vid lagens ikraftträdande, i varje

fall skulle tillerkännas rättsgiltighet mot lagen till förebyggande av svårartade

rubbningar inom handelsarbetet. De skäl, som föranlett införandet av sådan

klausul i semesterlagstiftningen, torde i lika hög grad här göra sig gällande.

Aven Sveriges köp man n ajvi hund förordar på av köpmännens garantiförening

anförda skäl, att, därest lagförslaget trots av förbundet anförda betänkligheter

upphöjdes till lag, denna icke måtte bliva tillämplig i sådana fall, då

de handelsanställdas arbetstid reglerades i kollektivavtal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj.-ts pi’oposition nr 96.

81

Förslag till formella ändringar i 1 §.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar, att de tre huvudgrupperna av

undantag från lagens tillämpningsområde måtte sammanföras i en paragraf.

— Stadsfislcalen i Stockholm föreslår, att 1 § 3 morn., som innehölle generella

undantag från 1 mom. i samma paragraf eller kanske snarare ett förtydligande

till detta, av redaktionella skäl måtte upptagas som ett andra

stycke i sagda 1 mom. — Socialstyrelsen förmenar, att orden »verksamhet

i samband med» i 1 § 1 mom. första punkten syntes kunna föranleda

missförstånd beträffande lagens åsyftade omfattning. — Slutligen föreslår

länsstyrelsen i Västmanlands län, att början av 1 § 1 mom. andra punkten

måtte ändras till »Vid beräkning av antalet arbetstagare skall icke» etc., då

oi’det »beräkning» icke tidigare förekomme i lagtexten.

Begreppet arbetstagare.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att de sakkunniga i sitt lagförslag

använt uttrycket arbetstagare i stället för den i allmänna arbetstidslagen

och lantarbetstidslagen begagnade termen arbetare. Såsom skäl härför

hava de sakkunniga anfört:

I arbetstidskommitténs betänkande av år 1919 med förslag till lag örn begränsning

av arbetstiden uttalas, att arbetstidslagen i princip skulle äga

tillämpning å alla, som enligt allmänna språkbruket äro att anse såsom

arbetare, samt vidare å underordnade befattningshavare, vilka med hänsyn

till arbetsuppgifter och sålunda i regel även beträffande utbildning och

social ställning vore att jämställa med arbetare. Däremot vore en person

icke att räkna till arbetare i denna lags mening, örn hans arbete vore av

sådan beskaffenhet, att i allmänhet för dess utövande förutsattes en mer

omfattande allmän eller facklig teoretisk utbildning än arbetare i allmänhet

äga. Då den nu föreslagna lagen avses att bliva tillämplig å åtskilliga personer

av sistnämnda slag, har det ansetts lämpligare att begagna det mer

omfattande och neutrala uttrycket arbetstagare, vilket för övrigt redan

kommit till användning i lagen den 11 september 1936 örn förenings- och

förhandlingsrätt.

Med arbetstagare avses detsamma, som i arbetarskyddslagen förstås med

arbetare, alltså envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande

till denne vara att anse såsom självständig företagare. Stundom

kan tvekan uppstå, örn en person är att anse som arbetstagare eller icke.

Särskilt må här understrykas, att, när inom detaljhandeln man och hustru

äro sysselsatta i gemensam rörelse, detta i allmänhet torde ske under sådana

förhållanden, att icke någon av dem kan anses vara arbetstagare i förhållande

till den andre. I övrigt torde den praxis, som gjort sig gällande

i arbetsrådet vid likartade spörsmåls behandling, kunna tjäna till ledning.

Vid de företag, som avses i den föreslagna lagen, användas stundom

elever. Så kan bland annat vara förhållandet vid damfriseringar och badinrättningar.

I fråga örn dem synes böra gälla samma regel, som arbetsrådet

tillämpat i motsvarande fall enligt allmänna arbetstidslagen, så att

elever äro att anse såsom arbetstagare, örn de icke erlägga avgift för undervisningen

eller om de mottaga ersättning för arbetet i någon form, vare sig

i pengar, fri kost, fritt husrum eller på annat sätt.

För tydlighets skull kan i detta sammanhang nämnas, att lagförslaget

även avser minderåriga arbetstagare.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sunil. Nr 96.

2382 38 ti

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Departe
ments
chefen.

Beträffande lagens tillämpningsområde är först att märka, att man

såsom förutsättning för den nya lagens tillämplighet — liksom fallet är i

allmänna arbetstidslagen — torde böra uppställa, att fråga är örn en rörelse.

Detta har kommit till uttryck såväl i lagens rubrik som i första stycket av

förevarande paragraf. Vidkommande tolkningen av bestämningen rörelse

synes arbetsrådets praxis angående motsvarande spörsmål inom allmänna

arbetstidslagens område böra vara vägledande.

För partihandeln, inom vilken det stora flertalet anställda är kontorister,

torde lagens reglering icke böra gälla; huvuddelen av dess tillämpningsområde

bör utgöras av detaljhandeln. På sätt de sakkunniga anfört torde

svårighet att uppdraga gränsen mellan partihandel och detaljhandel icke

komma att uppstå. Lagen skall vidare enligt de sakkunnigas förslag äga

tillämpning å verksamhet i samband med rakstuga, frisersalong, fotografiateljé

eller badinrättning. Redan i ett tidigare sammanhang har jag uttalat, att

jag därutinnan ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning.

Enligt de sakkunnigas förslag har det grundläggande stadgandet i 1 §

formulerats så, att lagen skulle gälla alla rörelser, där detaljhandel idkades.

Lagen skulle sålunda äga tillämpning beträffande verksamhet av olika slag

i dess helhet, örn blott till verksamheten hörde detaljhandel, som vore så pass

intimt förenad med verksamheten i övrigt, att gemensam rörelse kunde

anses föreligga. De sakkunniga hava i motiveringen till sitt förslag framhållit,

att lagen dock icke borde vara tillämplig å företag, där detaljhandelsverksamheten

vore av helt obetydlig omfattning i och för sig och i förhållande

till rörelsen i dess helhet; denna inskränkning har emellertid icke

kommit till uttryck i den av de sakkunniga föreslagna lagtexten. De sakkunnigas

lagförslag härutinnan har jag icke ansett mig kunna godtaga.

Nämnda förslag skulle t. ex. kunna innebära, att arbetet i ett industriellt

företag, som nu vore underkastat reglering i allmänna arbetstidslagen, skulle

i viss mån bliva reglerat av den nu föreslagna lagen allenast därför, att företaget

jämväl utövade försäljning av varor i detalj. Ehuru regleringen i departementsförslaget

till arbetstidslag för detaljhandeln visserligen i det stora

hela kan anses likvärdig med allmänna arbetstidslagens, föreligga dock

vissa betydelsefulla skiljaktigheter i detaljer, t. ex. beträffande ersättning

för arbete å övertid. Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att lagen

erhåller sådan utformning, att den i första hand skall tillämpas å detaljhandel.

Drives sådan handel i omedelbart samband med annan verksamhet,

t. ex. monterings- eller reparationsverksamhet eller servering, bör även sistnämnda

verksamhet vara att hänföra under lagen, under förutsättning att

detaljhandeln är den huvudsakliga rörelsegrenen. I tveksamma fall blir det

givetvis en uppgift för arbetsrådet att avgöra, huruvida lagen skall äga

tillämpning å viss verksamhet. Den sålunda föreslagna regleringen överensstämmer

i huvudsak med det därutinnan av arbetsrådet framlagda

förslaget. Enär i vissa fall arbetstagare, som med den av mig föreslagna

anordningen skall få sin arbetstid reglerad av den nya lagen, redan nu har

arbetstiden bestämd enligt allmänna arbetstidslagens — eller lantarbetstids
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Majus proposition nr 96.

lagens — stadganden, erfordras undantagsbestämmelser i nämnda lagar.

Den ändring av 1 § allmänna arbetstidslagen, som torde bliva erforderlig,

synes böra gå ut därpå, att under den treårsperiod, för vilken den nya

lagen till en början skall gälla, undantag i 1 § j) i allmänna arbetstidslagen

skall göras för arbete, varå den nya lagen är tillämplig. Något gemensamt

tillämpningsområde för de båda lagarna med därav följande av arbetsrådet

och riksförsäkringsanstalten påpekade svårigheter blir därigenom uteslutet.

En mot det nya undantaget i allmänna arbetstidslagen svarande bestämmelse

torde, såsom förut framhållits, böra införas jämväl i den nya lantarbetstidslagen.

Enligt de bestämmelser, vilka sålunda föreslås i den nya lagen, regleras

arbetstiden för kontorsanställda, som äro sysselsatta i detaljhandel och jämställd

verksamhet — och detta även örn de äro sysselsatta uteslutande med

kontorsarbete •— under det att den stora massan av kontorsanställda icke

får sin arbetstid lagligen ordnad. Den föreslagna regleringen i den nya

lagen för vissa kontorsanställda torde emellertid vara nödvändig för att

förhindra ett olämpligt utnyttjande av deras arbetskraft, t. ex. såsom avbytare

till butikspersonalen. Detaljhandelns kontorsanställda stå för övrigt

på ett helt annat sätt övriga arbetstagare i detaljhandeln nära än vad fallet

är ifråga örn industriens kontorsanställda i förhållande till industriarbetarna.

Att reglering av arbetstiden för samtliga kontorsanställda icke kan äga rum

samtidigt härmed är, på sätt förut antytts, beklagligt men synes ej böra

förhindra arbetstidsreglering för kontorister i detaljhandeln jämte därtill

ansluten verksamhet.

Därest särskilda svårigheter i något fall skulle uppstå på grund därav,

att andra arbetstagare än de i butikerna sysselsatta införas under den nya

lagens bestämmelser, torde arbetsrådet genom dispens kunna medgiva erforderliga

lättnader.

Jag övergår härefter till behandling av frågan örn undantag för vissa

småföretag. Sådant undantag finnes, såsom framgår av den inledningsvis

lämnade redogörelsen för gällande lagstiftning, såväl i allmänna arbetstidslagen

som i lantarbetstidslagen och har av de sakkunniga föreslagits jämväl

beträffande förevarande lag. Gränsen skulle emellertid här bestämmas annorlunda

än i de två nyssnämnda lagarna; den nya lagen skulle bliva tillämplig,

för såvitt i rörelsen i regel användes minst två arbetstagare. I vilken omfattning

inom detaljhandeln anställda på grund av det av de sakkunniga föreslagna

undantaget för småföretag skulle komma att bliva ställda utanför

laglig arbetstidsreglering kan med stöd av det föreliggande materialet icke

med säkerhet avgöras. Deras antal torde emellertid kunna uppskattas till

mellan 15,000 och 20,000 arbetstagare. — Ur arbetstagarnas synpunkt sett

skulle en arbetstidsreglering för visso vara väl så motiverad i de minsta

företagen som i de större. Vidare synes det uppenbart, att ett undantagande

av de minsta företagen från laglig arbetstidsreglering giver dem en i

viss mån förbättrad ställning i förhållande till de större företagen ur konkurrenssynpunkt.

Att det oaktat undantag i fråga om de minsta företagen

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majus proposition nr 96.

synts böra upptagas i lagen hade av de sakkunniga och i vissa yttranden

motiverats bland annat därmed, att det för dessa företag skulle vara särskilt

svårt att anpassa sig efter den bundenhet, som följer av en lagstadgad arbetstidsreglering.

Ökade kostnader i anledning av arbetstidens förkortning skulle

för dem bliva av relativt sett mycket mera avsevärd betydelse än för de

större företagen. Vidare skulle möjligheten att utöva kontroll över tillämpningen

av arbetstidsregler i de minsta företagen av skilda orsaker vara tärn

ligen ringa. Av det anförda framgår, att skäl tala såväl för som emot undantag

beträffande de minsta företagen. Under hänvisning till att den nu föreslagna

lagen avses erhålla provisorisk karaktär, anser jag mig böra föreslå,

att i densamma — liksom i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen

— införes undantag för de minsta företagen. Var gränsen skall dragas kan

givetvis här liksom i andra fall bliva föremål för olika meningar. I de företag,

vari blott en enda anställd person regelmässigt är sysselsatt, är möjligheten

att utan anställande av ny arbetskraft erhålla avbytare i arbetet —

örn man här liksom i andra arbetstidslagar bortser från arbetsgivaren själv

— utesluten. Sådana företag synas mig därför nu böra undantagas från den

nya lagens tillämpning. Äro däremot flera än en arbetstagare regelmässigt

sysselsatta, bör lagen enligt min mening vara tillämplig. Beträffande frågan,

huruvida lagen skall gälla för ett visst företag eller icke, kan tveksamhet

givetvis uppstå. Därvid ankommer det i sista hand på arbetsrådet att avgöra,

dels i vad mån arbetstagare kunna anses vara »i regel» använda till

arbete, dels ock, på sätt de sakkunniga erinrat, huruvida deltidsanställd

arbetstagare skall anses såsom hel arbetstagare eller ej. Att härutinnan

binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel anser jag emellertid icke

böra ifrågakomma. Den sålunda angivna regleringen synes mig för närvarande

innebära en lämplig avvägning. Sedan erfarenhet under lagens treåriga giltighetstid

vunnits rörande lämpligheten av gränsdragningen, torde mera bestämd

ståndpunkt kunna intagas i denna fråga.

Av stor betydelse i förevarande sammanhang är givetvis, hur antalet

anställda skall beräknas. Såsom framgår av redogörelsen för de sakkunnigas

förslag skulle man hava att räkna med tre olika kategorier arbetstagare,

i fråga örn vilka diskussion kunde uppstå, huruvida de skulle medräknas

eller icke. En förenkling härutinnan föranledes emellertid av den

nya avgränsning mellan tillämpningsområdena för den nya lagen, å ena,

samt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen, å andra sidan, som

av mig föreslagits i det föregående. Kvar stå nu två kategorier arbetstagare,

i första hand sådana, som användas till arbete, vilket enligt i 1 § upptagna,

i det följande närmare omförmälda bestämmelser är undantaget från lagens

tillämpning. Dessa arbetstagare synas, i den mån de utföra sådant arbete,

lika litet här som i andra arbetstidslagar böra medräknas. Utföra de jämväl

vanligt butiksarbete, måste de därutinnan i enlighet med de principer, som

arbetsrådet eljest tillämpat, jämställas med deltidsanställda arbetstagare.

Den andra kategorien arbetstagare utgöres av sådana, som på grund av

sin ställning inom företaget enligt 2 § äro undantagna från lagens tillämpning,

d. v. s. familjemedlemmar, företagsledare och vissa andra överordnade

opaginerad Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majlis proposition nr 96.

befattningshavare samt å apotek anställda farmacevtev. I fråga om dessa

hava de sakkunniga föreslagit en för nu ifrågavarande lagstiftning alldeles

speciell regel, nämligen den, att dylik arbetstagare skall medräknas, såframt

i rörelsen användes mer än en sådan arbetstagare. I övriga arbetstidslagar

äro de arbetstagare, som härvid avses, helt uteslutna vid beräkningen.

De sakkunniga hava framhållit, att de ifrågavarande arbetstagarna

visserligen icke lämpligen borde få sin egen arbetstid lagligen reglerad,

men att de dock utgjorde arbetskrafter, som i viss utsträckning kunde

användas i affären för att byta av övriga anställda vid behov. De sakkunnigas

förslag i nu ifrågavarande hänseende innebär visserligen en principiell

avvikelse från de regler, som eljest gälla, men anordningen synes

motiverad av de särskilda förhållandena på förevarande arbetsområde. Jag

tillstyrker därför principiellt sakkunnigförslaget på.denna punkt men anser

den modifikationen böra göras däri, att hänsyn skall tagas till varje arbetstagare,

varom förmäles i 2 §. Lagen skulle sålunda bliva tillämplig t. ex.

örn i en verksamhet arbetsgivarens son och en oskyld person regelmässigt

vore sysselsatta. På sätt närmare framgår av 2 § blir emellertid sonens

egen arbetstid härigenom icke reglerad av lagen.

Spörsmålet om filialföretagens ställning enligt den föreslagna

arbetstidslagen har behandlats i några yttranden. Vad i dessa yttranden

anförts föranleder mig allenast till det uttalandet, att, då lagen skall äga

tillämpning, därest i rörelsen användas flera än en arbetstagare, i varje filial

anställd arbetstagare — även örn han är ensam — vilken ej på grund av

särskilt på honom tillämpligt lagbud skall vara undantagen, blir underkastad

lagens arbetstidsreglering, under förutsättning allenast att filialen kan anses

ingå i rörelsen i dess helhet och att i denna rörelse sysselsättas flera än en

arbetstagare.

I andra stycket av förevarande paragraf uppräknas olika slag av arbeten,

som skola vara helt undantagna från lagens tillämpning. Undantagen

under a) för arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det

ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

samt under b) för arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke

kan förläggas till bestämda tider, vilka undantag äga motsvarighet i allmänna

arbetstidslagen, synas böra upptagas i förevarande lag, även om de

här sällan torde få betydelse. — Arbete såsom handelsresande torde i princip

kunna sägas vara att hänföra under a) eller b) men har för tydlighets skull,

i enlighet med de sakkunnigas förslag, mot vilket erinran i sak ej framställts

i yttrandena, upptagits särskilt under c). Då detta undantag närmast

är föranlett av arbetets art, synes detsamma böra hava sin plats i 1 § och

ej i 2 §. — Undantaget under d) för arbete, som bedrives av staten, har i

enlighet med en för arbetstidslagar i vårt land allmänt gällande regel upptagits

även i förevarande lag, ehuru det torde sakna nämnvärd betydelse.

— Under e) har undantag gjorts för husligt arbete. Enahanda undantag

finnes även i lantarbetstidslagen. Det i förevarande undantag avsedda husliga

arbetet är sådant, som utföres i detalj handelsrörelsen. Att märka är, att i

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

det praktiska fall, då arbetstagare delvis är verksam som butiksbiträde och

delvis i egenskap av affärsinnehavarens hembiträde, lagen redan utan tilllämpning

av nu ifrågavarande undantag blir gällande allenast beträffande

butiksarbetet men ej i övrigt. — Vidare föreslås ett undantag under f) för inom

detaljhandelsrörelse anställd serveringspersonal, därvid dock undantaget inskränkts

till dem, som uteslutande syssla med serveringsarbete. Då de sakkunniga,

trots vissa principiella betänkligheter, föreslagit, att den nya lagen,

i den mån den skall vara tillämplig, skall gälla nu avsedda arbetstagares hela

arbete, har såsom motiv härför anförts, att någon effektiv arbetstidsreglering

eljest icke skulle komma till stånd. Till de sakkunnigas ståndpunkt härutinnan

giver jag min anslutning, oaktat den regel, som därvid gives, såsom

arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten anfört, för detta speciella slag av

arbete föranleder en lagtillämpning, som står i strid med eljest tillämpad

praxis.

Till frågan örn särskilt undantag för sådana anställda, vilkas arbetstid

är reglerad av kollektivavtal, återkommer jag vid behandlingen av övergångsbestämmelserna.

Slutligen må påpekas, att i enlighet med de sakkunnigas förslag och på

av dem anförda skäl i lagtexten använts uttrycket arbetstagare i stället för

arbetare.

» §■

Denna paragraf motsvarar 2 § i de sakkunnigas förslag.

Enligt 2 § allmänna arbetstidslagen skall vid tillämpningen av lagen

såsom arbetare ej räknas medlem av arbetsgivarens familj samt ej heller

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare,

bokhållare eller därmed jämställd person ävensom kontorsvaktmästare eller

annat underordnat kontorsbiträde.

2 § i lant ar betstids lagen föreskriver, att såsom arbetare vid tillämpning

av nämnda lag ej skall räknas medlem av arbetsgivarens familj samt ej

heller lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning

ävensom bokhållare eller annat kontorsbiträde.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava föreslagit bestämmelser i 2 §, enligt vilka den nya

lagen icke skall äga tillämpning å medlem av arbetsgivarens familj, anställd

företagsledare eller annan befattningshavare i självständig och överordnad

ställning samt å apotek anställd farmacevt.

Undantag för medlem av arbetsgivarens familj funnes, enligt vad

de sakkunniga anfört — förutom i arbetstidslagarna — även i 1912 års

arbetarskyddslag. Såsom skäl för stadgandet hade förnämligast åberopats,

att hemmet och familjen borde bevaras från det intrång, som lagens bestämmelser

och dess kontroll skulle förorsaka, samt att de känslor av samhörighet

och tillgivenhet, som i regel rådde mellan medlemmar av samma

familj, utgjorde en ersättning för lagens skyddsföreskrifter.

Av förarbetena till arbetarskyddslagen framginge, att under uttrycket

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Majus proposition nr 96.

»medlem av arbetsgivarens familj» borde inbegripas icke blott anförvanter

i rätt ned- och uppstigande led samt arbetsgivarens make utan även avlägsnare

släktingar och till och med oskylda personer såsom fosterbarn och

myndlingar, när de levde i gemensamt bo med arbetsgivaren eller tillhörde

hans hushåll. Arbetsrådets praxis syntes hava varit i överensstämmelse

härmed. I lantarbetstidsutredningens betänkande 1935 sökte man i motiveringen

precisera hithörande kategori, men den där givna tolkningen vann

icke bifall i 1936 års proposition (nr 230) med förslag till lantarbetstidslag.

De sakkunniga hava beträffande detta undantag anfört:

Enligt den svenska ståndpunkten är undantaget för familjemedlemmar

oberoende av örn det finns andra anställda i företaget eller ej. På den

punkten intaga de internationella arbetstidskonventionerna och viss utländsk

lagstiftning en annan ståndpunkt, i det undantaget där blott avser företag,

som uteslutande sysselsätta familjemedlemmar.

De sakkunniga hava, särskilt med hänsyn till att frågan örn undantag för

familjemedlemmar bör örn möjligt regleras likartat i våra arbetstidslagar och

till att frågan var föremål för ingående prövning under förarbetena till lantarbetstidslagen,

icke velat avvika från den föreskriften, att familjemedlemmar

äro uteslutna från lagen. Eljest synes ett visst fog böra tillerkännas de

erinringar mot denna princip, som från olika håll framförts inför de sakkunniga.

Sålunda hava personalföreningarna alldeles övervägande påyrkat

slopande av detta undantag, och detsamma gäller i stor utsträckning även

köpmannaföreningarna.

Ur konkurrenssynpunkt synes det mindre tilltalande, att familjemedlemmar

— särskilt med den vida omfattning, som detta begrepp har fått i svensk

praxis — skola alltid och utan hänsyn till antalet undantagas från arbetstidsregleringen.

Frågan är för detaljhandeln av stor praktisk betydelse.

Vid en undersökning genom Sveriges köpmannaförbunds försorg 1937 visade

det sig, att av något över 5,000 till förbundet anslutna företag mer än 3,000

hade familjemedlemmar anställda, och att av dessa omkring 1,000 arbetade

med uteslutande familjemedlemmar. Möjligen hava dock uppgiftslämnarna

i viss utsträckning även räknat med sig själva, och siffrorna för företag med

familjemedlemmar torde därför vara något för höga. Enligt 1930 års folkräkning

voro av butikspersonalen ungefär 7,500 familjemedlemmar; denna

siffra synes å andra sidan väl låg.

I fråga örn föreslaget undantag för anställd företagsledare eller

annan befattningshavare i självständig och överordnad ställning

hava de sakkunniga inledningsvis anfört, att verkliga företagsledare icke

gärna kunde underställas en arbetstidsreglering, men att det vore tveksamt,

hur långt samma betraktelsesätt kunde tillämpas på annan personal, som

vore överordnad eller i särskild förtroendeställning. Personalföreningarna

hade nästan enhälligt avstyrkt undantag för personal i ledande ställning,

och bland köpmannaföreningarna syntes motståndarna till en dylik regel

vara något fler än anhängarna. De sakkunniga hava för egen del anfört:

Man kan icke gärna undvara en undantagsregel av detta slag, som finns

inte bara i övriga svenska arbetstidslagar utan vanligen även i utländsk

lagstiftning på det här förevarande området. Men fråga är, hur långt man

bör sträcka undantaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Majlis proposition nr 96.

Beträffande detaljhandeln är läget sådant, att den personal som här framför

allt kominer i fråga, såsom butiksföreståndare och avdelningschefer, med

få undantag regelbundet har att deltaga i de underordnades arbete. Örn

detta skulle medföra, att vederbörande arbetstagare icke hänfördes under

undantagsbestämmelsen, komme denna att här få endast ringa betydelse.

Enligt de sakkunnigas mening föreligga emellertid starka sakliga skäl för

att på detaljhandelns område göra undantagsregeln tillämplig å t. ex. butiksföreståndare

och avdelningschefer i självständig och överordnad ställning,

även örn de mer regelmässigt deltaga i underställd personals arbete.

Örn dessa funktionärers arbetstid skulle anpassas efter den här föreslagna

lagen, skulle verkliga svårigheter uppkomma. En föreståndare måste i så

stor utsträckning som möjligt finnas till hands under den tid företaget kloppet,

bland annat för att vid behov kunna stå allmänheten till tjänst. En

av hans huvuduppgifter är just att verka som företagets representant gentemot

allmänheten, när det inträffar situationer, som de vanliga försäljarna

icke kunna bemästra. Och å andra sidan har föreståndaren viktiga uppgifter

att fylla även vid arbetets förberedande och avslutande. Ofta måste

lian, sedan butiken stängts, företaga rekvisition av varor, beträffande vilka

lagret behöver påfyllas. Visserligen strävar man inom detaljhandeln efter

att icke allt för hårt utnyttja föreståndarens arbetskraft, varför hans arbetstid

i genomsnitt icke torde vara så mycket längre än den vanliga butikspersonalens.

_ Men det är angeläget, att icke några lagregler hindra, att

arbetstiden vid speciellt behov kan utsträckas så långt som kräves.

Sedan de sakkunniga därefter framhållit, att rätten att uttaga övertid beträffande

ifrågavarande arbetstagare icke vore tillfyllest, att särskilda svårigheter

förelåge att kontrollera deras arbetstid samt att de överhuvud intoge

en alldeles särskild förtroendeställning, hava de sakkunniga fortsatt:

Emellertid bör fasthållas, att undantaget blott är avsett att gälla befattningshavare

i självständig och överordnad ställning. Det är endast funktionärer,

som verkligen fylla en förtroendepost och som utöva en viss arbetsledande

uppgift, som böra undantagas. Det är därför visst icke alla personer,

som i dagligt tal kallas butiksföreståndare, filialföreståndare eller avdelningschefer,

vilka höra till den här avsedda kategorien. Dit är blott att

hänföra sådana anställda, som verkligen intaga en föreståndarställning inom

viss affärslokal eller större avdelning av sådan. I ett mindre företag, där

arbetsgivaren själv deltager i den dagliga skötseln av affären, torde endast

sällan finnas någon sådan funktionär. Dylika finnas däremot ofta inom företag,

som drivas i bolags- eller föreningsform, och av särskilt stor betydelse bliva

här de detaljhandelsföretag, som hava ett större antal filialer. För att

sådana filialföreståndare skola undantagas från lagen förutsättes dock, att

de hava att ganska självständigt sköta sitt arbete. Inom vissa affärer torde

vara vanligt, att de s. k. butiksföreståndarna icke hava att självständigt besluta

örn rekvisitioner o. s. v., utan hava över sig andra funktionärer, som

utföra dessa arbeten. I så fall äro blott de överordnade funktionärerna hänförliga

under den här behandlade undantagsregeln. Vidare är en filialföreståndare

blott undantagen, örn han under sig har åtminstone någon annan

funktionär. Däremot torde icke böra uppställas krav på att den underställda

personalen skall utgöras av ett flertal personer.

Vad nu sagts har närmast haft avseende å sådana personer, som hava sin

verksamhet inom själva försäljningslokalen. Men det äger i lika mån tilllämplighet

t. ex. å lagerchefer och lagerförmän. Lagerförmän vid större

affärsföretag hava dock, örn de regelbundet deltaga i arbetet, sin arbetstid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 96.

89

reglerad enligt allmänna arbetstidslagen, varför undantaget i den nu ifrågavarande

lagen här icke Ilar så stor betydelse.

Då lagen i och för sig skall hava tillämpning även å detaljhandelsföretagens

kontorspersonal, gäller även här på samma sätt, att överordnade

funktionärer i självständig ställning äro undantagna, vilket särskilt får betydelse

för kontorschefer.

Till sist må här uttryckligen framhållas, att den nu lämnade redogörelsen

för de arbetstagare, som kunna anses intaga en självständig och överordnad

ställning, ej är att anse som uttömmande. Särskilt vid större företag kunna

finnas personer i viss ledande ställning, som här icke berörts men vilka

böra undantagas från lagen.

Beträffande undantag för farmacevt, anställd å apotek, hava de sakkunniga

anfört, att den nya lagen vore avsedd att i och för sig äga tillämpning

även å apoteken. Att dessa vore ställda utanför gällande butikstängningslag

och att detta i huvudsak bleve fallet även enligt de sakkunnigas

förslag till sådan lag, syntes icke motivera att generellt undantaga apoteken

från arbetstidslagstiftningen. Sådana anställda, som kunde anses intaga

arbetarställning, vore hänförliga under allmänna arbetstidslagen, örn vederbörande

apotek hade så många anställda av detta slag, att lagen vore tilllämplig

å företaget. Den av de sakkunniga föreslagna lagen komme att

bliva tillämplig å åtskilliga funktionärer vid apoteken. Bland annat vore det

här fråga örn den s. k. tekniska personalen men även örn andra kategorier

av anställda. Vidare har yttrats följande:

Efter konferens med företrädare för Sveriges apotekareförbund och Sveriges

farmacevtförbund — och sedan därvid icke påyrkats en lösning i annan

riktning — hava de sakkunniga stannat vid att föreslå undantag för de vid

apoteken tjänstgörande farmacevterna, såväl farmacie kandidater som fullt

utbildade apotekare. Vid elevtjänstgöring före avlagd examen bör däremot

här ifrågavarande personal icke i och för sig vara undantagen från lagen.

För farmacevterna gäller kollektivavtal, enligt vilket den ordinarie arbetstiden

är 42-48 timmar per vecka, och vid övertid skall betalas särskild

ersättning. Men dessutom äro farmacevterna skyldiga att fullgöra s. k.

nattjänst. Skyldighet att finnas tillgänglig å apoteket nattetid går i tur

mellan farmacevterna enligt särskilt schema. Särskilt vid apotek med mindre

antal farmacevter återkommer därför sådan tjänstgöring för var och en

ganska ofta. Sammanlagt representerar denna nattjänst i regel ett betydligt

timantal per år, och örn man skulle betrakta deras tjänst som övertid i

lagens mening, bleve den vanliga övertidsramen icke tillräcklig med nuvarande

organisation. Antingen bleve då avsevärd personalökning erforderlig,

vilket enligt uppgift för närvarande vore svårt att ordna, eller också finge

dispensvägen en särskild reglering givas för farmacevternas arbetstid. Härtill

kommer, att det faktiska arbete, som kan vara att utföra rinder natten,

kan vara synnerligen varierande och ibland är ganska obetydligt. Det

synes då knappast rättvist att helt likställa tid under nattjänstgöring med

vanlig övertid.

Att i lagen giva specialföreskrifter för detta fall synes icke heller lämpligt,

och de sakkunniga hava därför funnit bäst att helt undantaga apotekens

farmacevter från lagens tillämpningsområde. Man har därvid även tagit i

betraktande, att parterna redan ordnat arbetstidsförhållandena genom kollektivavtal

och att man på detta sätt lättare än lagstiftningsvägen torde kunna

komma tillrätta med de säregna förhållandena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

90

Yttranden.

Beträffande undantaget för medlem av arbetsgivarens familj anför

socialstyrelsen, att den funne detsamma vara rimligt och befogat. Styrelsen

ifrågasätter emellertid, huruvida det icke borde kunna anses skäligt, att det

i detta stadgande angåves, att undantaget endast gällde beträffande de verkliga

familjeföretagen. Karaktären av familjeföretag torde nämligen i vissa fall

kunna vara endast skenbar, ty företaget kunde i verkligheten vara blott en

avdelning av ett större företag, i vilket fall dess personal bleve att betrakta

som den större arbetsgivarens löntagare. Tendenser till företagsbildningar

av dylik art hade veterligen yppat sig och torde böra särskilt uppmärksammas

i detta sammanhang. I förevarande sammanhang torde böra bemärkas

det yttrande av Göteborgs köpmannaförbund rörande filialföretagens

ställning, som i det föregående omnämnts vid 1 § under rubriken »Undantag

för vissa småföretag.» — Stadsfullmäktige i Gävle förorda en begränsning av

förevarande undantag till att avse allenast arbetsgivarens make och barn

under 18 år. Att sistnämnda åldersgräns valts sammanhängde med det förhållandet,

att en anställd vid uppnåendet av 18 års ålder så gott som undantagslöst

enligt numera tillämpade grundsatser ansåges lämna det s. k. elevstadiet.

— Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare föreslår jämväl

inskränkning av begreppet familjemedlem och ifrågasätter, att detsamma i

bättre överensstämmelse med gällande språkbruk skulle omfatta — förutom

make — endast skyldemän i rakt upp- och nedstigande led samt adoptivföräldrar

och adoptivbarn. Då arbetsrådets praxis gått i annan riktning,

syntes en direkt'' bestämmelse örn begreppets innebörd erforderlig. — Svenska

stadsförbundet anser, att en rimlig lösning av frågan om undantag för familjemedlemmar

vore, att från lagens tillämpning undantaga endast företag, som

uteslutande sysselsätta familjemedlemmar. — Kooperativa förbundet förklarar,

att förefintligheten av undantaget för familjemedlemmar i och för sig

vore en betänklig svaghet. Då det emellertid knappast funnes någon möjlighet

att inordna familjeföretagen under arbetstidslagen, måste man godkänna

undantaget. — Daco ifrågasätter för sin del riktigheten att bibehålla detta

undantag uti ifrågavarande lagstiftning. Genom undantaget bleve nämligen

de många familjeföretagen på detaljhandelns område i konkurrenshänseende

gynnade framför andra företag, och konkurrensförhållandena syntes vara av

större betydelse på detta område än inom näringslivet i dess helhet. — Under

åberopande av konkurrenssynpunkterna yrka svenska frisörföreningen, Ostergötlands

och Norrbottens köpmannaförbund, Sveriges färghandlares riksförbund

samt Stockholms speceri- & livsmedelshandlareförening, att förevarande undantag

helt skall utgå ur lagen. Samma yrkande framställes av Sveriges hantverksorganisation

och stadsfullmäktige i Askersund ävensom Sveriges glas- och porslinshandlar

ef örbund, vilken sistnämnda sammanslutning anser det oundgängligt,

att alla former av detaljhandel bliva lika ställda gentemot lagen, på det att

endast de rent ekonomiska faktorerna skola kunna bliva utslagsgivande för

den merkantila utvecklingen. Att undantaget för familjemedlemmar skall utgå

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96. 91

ur lagen påyrka även, närmast ur sociala synpunkter, svenska frisörarbetareförbundet

och kommunalfullmäktige i Hova.

I fråga om undantaget för anställd företagsledare eller annan

befattningshavare i självständig och överordnad ställning anför

kooperativa förbundet, att de sakkunnigas förslag syntes vara väl motiverat.

Det förefölle till och med, som örn de sakkunniga därvidlag varit alltför

rigorösa. Härom yttras:

De sakkunniga hava nämligen undantagit butiksföreståndare endast i det

fall, att denne har en anställd person under sig. Det förekommer emellertid,

att företag, som arbeta med många filialer, kunna hava försäljningsställen,

där omsättningen icke är större, än att butiksföreståndaren sköter försäljningen

utan hjälp av heltidsanställt biträde. Det kan trots detta icke råda

någon tvekan örn, att han inom företaget intager samma ställning som butiksföreståndare

i större försäljningsställen inom företaget, och det torde vara

svårt att motivera, varför han skall av lagen placeras i en särkategori. Detta

synes också vara tämligen meningslöst av den anledningen, att detaljhandelsföretag

med den omfattning, som det här rör sig örn, väl i regel torde hava

arbetsvillkoren för sina anställda reglerade genom kollektivavtal.

Aven kommerskollegium anser, att den av de sakkunniga angivna begränsningen

i fråga örn befattningshavare i självständig ställning, nämligen att

han hade en anställd under sig, borde bortfalla, enär det torde förekomma,

att t. ex. en butiksföreståndare skötte en affär själv utan hjälp av regelbundet

anställt biträde.

Daco erinrar, att de sakkunniga i främsta rummet diskuterat, huruvida

butiksföreståndare och avdelningschefer i självständig och överordnad ställning

skulle undantagas, även om de mera regelmässigt deltoge i underställd

personals arbete. Daco delade icke de sakkunnigas uppfattning, att verkliga

svårigheter skulle uppkomma, örn dessa funktionärers arbetstid skulle anpassas

efter lagen. En butiksföreståndare, som regelbundet deltoge i försäljningsarbetet,

borde hava så stor underordnad personal till sitt förfogande,

att han under den ordinarie arbetstiden hade möjlighet att utföra även de

övriga uppgifter, som ålåge honom. En regel utformad på sätt som de sakkunniga

föreslagit vore uppenbarligen ägnad att leda till missbruk. Undantaget

i 2 § b) borde därför begränsas till sådan företagsledare, som vore

arbetsledare i den mening, vari denna beteckning begagnades i lagen örn

förenings- och förhandlingsrätt, d. v. s. befattningshavare, som vore anställd

att såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete,

vilket utfördes av honom underställd personal och i vilket han icke annat

än tillfälligtvis själv deltoge.

Svenska handelsarbetareförbundet anför, att anledningen till att personalföreningarna

hos de sakkunniga nästan enhälligt avstyrkt förevarande undantag

torde vara, att man inom dessa ägde en noggrann kännedom örn den

ställning, som butiksföreståndare, filialföreståndare eller med dem jämställda

befattningshavare intoge. Härefter fortsätter förbundet:

De sakkunniga synas emellertid icke hava varit fullt införstådda med vare

sig ifrågavarande arbetstagares arbetsuppgifter eller ställning inom företaget.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Departe
ments
chefen.

Då de sakkunniga framhålla, att man inom detaljhandeln eftersträvar att

icke alltför hårt utnyttja föreståndarens arbetskraft, vilja vi med stöd av

den erfarenhet, som vunnits genom många års förhandlingsarbete, framhålla,

att nära nog motsatsen överensstämmer med verkliga förhållandet. Ifrågavarande

föreståndare deltaga i expedition Karbetet i minst samma utsträckning

som de under dessa, s. k. underordnade, anställda. De äro icke att

betrakta såsom arbetsledare på samma sätt som på andra områden inom

näringslivet, utan befinna sig i en sorts förstamansställning och åtnjuta som

sådana högre lön än övriga anställda. Dessa arbetstagare äro i behov av

minst samma skydd av lagstiftning som övriga inom detaljhandeln anställda.

Den definition, som de sakkunniga givit åt butiksföreståndare, vilka skola

vara undantagna lagens bestämmelser, är i övrigt mycket obestämd. Det

sägs t. ex., att filialföreståndare, som lagen förutsätter skola undantagas

från lagens tillämpning, hava att ganska självständigt sköta sitt arbete. Örn

denna självständighet lämnas emellertid icke någon anvisning. Då likväl

förutsättes, att butiksföreståndare icke hava att självständigt besluta örn

varurekvisitioner, hava de sakkunniga kommit på sidan av verkligheten. I

allmänhet hava butiksföreståndarna att självständigt rekvirera varor för

butikens försäljningsbehov och över dem stående funktionärer utföra icke

sådant arbete. I större företag med mångfilialsystem har affärschefen vid

sin sida en s. k. assistent eller butiksinspektör, som bland annat utövar

tillsyn av filialernas skötsel, men en sådan arbetstagare har icke under sig

någon underordnad personal enligt den föreslagna lagens mening. Det bör

även framhållas, att i alla de kollektiva avtal, vilka upprättats med företag,

som hava filialer, regleras icke blott filialföreståndarens lön utan jämväl

arbetstiden. Mot en sådan anordning har ingen anmärkning förekommit

från de företagare, som närmast äro beroende av denna fråga. Enligt de

sakkunnigas motivering framgår för övrigt icke vad man avser med begreppet

filialföreståndare, som skulle falla utanför lagens tillämpning, och i lagtexten

kan heller icke detta utläsas. Förbundet hemställer, att den föreslagna

undantagsbestämmelsen antingen helt utgår eller också begränsas till sådana

arbetstagare, som äro verkliga arbetsledare och sålunda icke deltaga i de underordnades

arbete.

Den uppfattning, åt vilken handelsarbetareförbundet givit uttryck, delas

även av landsorganisationen och kommunalfullmäktige i Boo.

Stockholms speceri- & livsmedelshandlareförening hemställer, att undantaget

under b) måtte utgå och lagen sålunda gillia lika för alla.

Undantaget för å apotek anställd farmacevt beröres icke i yttrandena.

Yad beträffar det under a) upptagna undantaget för medlem av arbetsgivarens

familj synas tillräckliga skäl icke föreligga vare sig att låta detta

undantag helt utgå eller att i förevarande lag giva detsamma annan innebörd

än i de övriga arbetstidslagarna. De av socialstyrelsen och Göteborgs

köpmannaförbund påpekade förhållandena i fråga örn skenbara familjeföretag

torde emellertid böra med uppmärksamhet beaktas och tillsyn övas över att

lagen icke kringgås.

I fråga örn undantaget under b) för vissa överordnade befattningshavare

finner jag det angeläget, att detsamma i görligaste mån överensstämmer

med motsvarande undantag i allmänna arbetstidslagen och lantarbets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tidslagen. Undantag synes på grund härav böra göras för »företagsledare

eller annan befattningshavare i överordnad ställning». Vid tillämpningen

av denna bestämmelse synes arbetsrådets praxis beträffande motsvarande

stadganden i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen böra vara

vägledande. I tveksamma fall torde först efter en prövning från arbetsrådets

sida av föreliggande faktiska omständigheter kunna avgöras, huruvida

vederbörande befattningshavares ställning är sådan, att hans arbetstid skall

vara reglerad av lagen eller ej.

Vidkommande slutligen det under c) upptagna undantaget för å apotek

anställd farmacevt synas de sakkunniga hava förebragt goda skäl för detsamma.

Deras förslag, mot vilket erinran icke framställts, torde därför böra

godtagas i oförändrat skick.

Denna paragraf motsvarar 3 § i de sakkunnigas förslag, som nära överensstämmer

med 3 § i såväl allmänna arbetstidslagen som lantarbetstidslagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava erinrat örn att — liksom i övriga arbetstidslagar —

den allmänna regeln borde vara den, att arbetsrådet hade att avgiva utlåtande

i frågor rörande lagens tillämpning, medan det slutliga avgörandet

tillkomme domstol. I första stycket angåves emellertid tre fall, där det ansetts

önskvärt, att arbetsrådet med sin särskilda sakkunskap finge träffa

själva beslutet. Denna ordning skulle tillämpas, när det gällde att avgöra,

örn lagen ägde tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare samt örn

viss arbetstagare skulle inräknas i det i 1 § 1 mom. stadgade antalet arbetstagare.

Yttranden.

Arbetsrådet anser det icke nödvändigt att stadga, att rådet skall avgöra,

huruvida viss arbetstagare skall enligt 1 § 1 mom. inräknas i det antal

arbetstagare, som där sägs. Detta torde nämligen direkt följa av arbetsrådets

åliggande att träffa avgörande i fråga om lagens tillämplighet å visst

arbete.

Göteborgs köpmannaförbund uttalar den önskan, att första stycket måtte

kompletteras med ett stadgande, som tillåter jämväl näringsorganisationerna

att begära sådant avgörande av arbetsrådet, varom i samma stycke sägs.

Denna paragraf har med allenast mindre formell jämkning avfattats i

enlighet med de sakkunnigas förslag. Stadgandet att arbetsrådet skall

avgöra, huruvida viss arbetstagare skall enligt 1 § första stycket inräknas

i det antal arbetstagare, som där sägs, torde visserligen, såsom arbetsrådet

anfört, icke vara nödvändigt, men synes för tydlighetens skull böra medtagas.

Det må nämnas, att ett motsvarande stadgande fanns intaget i 1936 års

lantarbetstidslag.

Departe
ments
chefen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Majus proposition nr 96.

Enär enligt bestämmelse i förevarande paragraf den, vars rätt är beroende

av ett arbetsrådets avgörande enligt paragrafen, alltid äger begära sådant

avgörande, synes anledning ej föreligga att införa det av Göteborgs köpmannaförbund

ifrågasatta kompletterande stadgandet.

Jag övergår nu till lagens andra huvudavdelning, som behandlar »ordinarie

arbetstid».

Ordinarie arbetstid (4 och 5 §g).

4 §■

Denna paragraf innehåller huvudbestämmelserna örn det ordinarie arbetet

och motsvaras av 4 § i de sakkunnigas förslag.

I det föregående har redogörelse lämnats för stadgandena i gällande

arbetstidslagar rörande den ordinarie arbetstiden. Av denna redogörelse

framgår, att undantag från den principiella 48-timmars arbetsveckan kunna

förekomma, i det att möjlighet erbjudes till överflyttning av arbetstid från

en vecka till en annan såväl enligt allmänna arbetstidslagen som enligt

lantarbetstidslagen i vad angår djurskötsel och trädgårdsskötsel. Beträffande

det egentliga lantbruksarbetet har redan i lagen fastslagits olika längd för

veckoarbetet under tre olika tidsperioder (41, 46 och 54 timmar); rätt till

överflyttning av sådan arbetstid från en del året till en annan förefinnes

däremot icke.

1930 års konventionsförslag innehåller, såsom förut omnämnts, en bestämmelse

örn rätt till överflyttning av arbetstid. Denna bestämmelse är tilllämplig

i undantagsfall, då de förhållanden, under vilka arbetet måste utföras,

göra det omöjligt att tillämpa huvudbestämmelserna örn arbetstidens

längd. Genom författningar, utfärdade av offentlig myndighet, må därvid

medgivas en fördelning av arbetstiden över en längre tidrymd än en vecka;

dock må den genomsnittliga arbetstiden, beräknad med hänsyn till det avsedda

antalet veckor, icke överstiga 48 timmar i veckan eller arbetstiden

under någon dag överstiga 10 timmar.

Yad lagstiftningen på förevarande område i våra nordiska grannländer

beträffar må anföras, att den ordinarie arbetstiden enligt Finlands arbetstidslag

ej får vara mer än 47 timmar i veckan och högst nio timmar något

dygn. Rätt till överflyttning av arbetstid föreligger icke. — I den norska

arbetstidslagen är huvudregeln den, att den ordinarie arbetstiden icke får

vara mer än 48 timmar i veckan och högst nio timmar något dygn. Avvikelse

kan dock ske i vissa fall. Sålunda kan vederbörande departement

medgiva annan förläggning av arbetet, örn icke arbetstiden i genomsnitt

för högst sex veckor blir mer än 48 timmar i veckan; förutsättning är, att

företagets eller arbetets natur nödvändiggör en oregelbunden fördelning av

arbetstiden. Örn i visst yrke eller företag på regelbundet återkommande

tider av året inträder stark arbetspåfrestning, kan vidare arbetstiden för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

delas på annat sätt, blott den icke för år i genomsnitt överstiger 48 timmar

i veckan samt icke blir mer än 10 timmar någon dag och 54 timmar någon

vecka. I nu nämnda fall skola arbetarna och deras organisationer få tillfälle

att uttala sig.

Svar ä de sakkunnigas frågeformulär.

I de svar, som inkommit från föreningar av anställda å de sakkunnigas

i början av år 1936 utfärdade frågeformulär, har man i regel ansett principen

örn 48-timmars arbetsvecka böra tillämpas utan inskränkning. I

svaren från arbetsgivarnas sammanslutningar finnas däremot uttalanden till

förmån för att arbetstiden endast skulle begränsas för år eller annan längre

tidsperiod. Sympatier hava även uttalats för att arbetstiden skulle bestämmas

olika för olika delar av året. Därvid hava framkommit förslag både örn att

arbetstiden under sommaren skulle bestämmas kortare och att den skulle

sättas längre än under året i övrigt. Från ganska många håll har föreslagits

längre arbetstid under veckorna närmast före jul, men förslag föreligga

även örn förlängd arbetstid under andra säsongtider.

De sakkunniga.

De sakkunnigas förslag innehåller såsom huvudregel, att arbetstiden icke

må överstiga för vecka 48 timmar och för dygn 10 timmar. Därutöver har

emellertid föreslagits viss rätt till överflyttning av arbetstid.

De sakkunniga hava förklarat, att de vid övervägande av vad som förekommit

i de nyss omförmälda svaren å utsända frågeformulär och med beaktande

av detaljhandelns särskilda förhållanden kommit till den uppfattningen,

att allmänna arbetstidslagens stränga reglering i fråga örn rätt till

överflyttning av arbetstid skulle föranleda betydande svårigheter, samt vidare

anfört:

Inom detaljhandelns flesta branscher är behovet av arbete ej lika fördelat

över årets veckor, utan det finns en eller flera säsonger, då påfrestningen

på personalen blir förhållandevis stor, men mellan dessa bruka ligga

mer tysta perioder, då de anställda kunna erhålla större ledighet. Detsamma

gäller även den verksamhet utanför detaljhandeln, som lagen skulle omfatta.

Ur de anställdas synpunkt synes icke något vara att invända mot att en

överflyttning av arbetstid mellan de olika veckorna kan ske, örn blott arbetstiden

i genomsnitt stannar vid 48 timmar i veckan. En bestämmelse härom

bör dock utformas med tanke på att en sådan överflyttning icke får tillåtas

i den utsträckning, att de anställda vissa veckor oskäligt betungas. Vidare

kan det med visst fog anföras, att kontrollen över lagens efterlevnad försvåras,

örn den period inom vilken överflyttning får ske göres alltför lång.

Men en överflyttningsrätt bör finnas, som icke är beroende av arbetsrådets

tillstånd i varje särskilt fall utan kan tillgripas utan omgång och formalitet.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att den i lantarbetstidslagen valda

regleringen, enligt vilken arbetstiden i hög grad varierade efter olika årstider,

icke passade för detaljhandeln, enär säsongerna inom de olika branscherna

icke alltid infölle vid samma tid. Härom hava de sakkunniga yttrat:

opaginerad Kontrollera mot PDF

96

Kungl. May.ts proposition nr 96.

För de flesta är visserligen tiden före jul den mest arbetstyngda, men

vid sidan härav hava t. ex. manufakturhandeln och närbesläktade branscher

säsong viss tid vår och höst. För vissa branscher är arbetet särskilt påfrestande

omkring flyttningstiden i oktober. I allmänhet kan större ledighet

beredas sommartid, men för vissa branscher och orter kan i stället denna

tid vara särskilt arbetstyngd. Säsongernas längd kan även vara mycket

olika, ibland blott ett par veckor men stundom två månader eller rentav

mera. Vid sidan av säsongpåfrestningar må nämnas sådana, som orsakas

av inventeringar och realisationer, men åtminstone de sistniimnda torde numera

vara av förhållandevis mindre betydelse med hänsyn till behovet av

arbetstidsöverflyttning.

Det skulle kunna göras gällande, att det här berörda ökade behovet av

arbete vissa tider borde helt tillgodoses genom övertidsarbete, men i så

fall torde betydande svårigheter för arbetsgivarna inträda med tanke både

på den begränsade övertidsramen och den lagstadgade övertidsersättningen

enligt förslaget.

De sakkunniga hava föreslagit, att arbetstiden skall kunna fördelas på

annat sätt än enligt huvudregeln — 48 timmar i veckan — örn det blott

iakttages, att veckoarbetstiden i genomsnitt för varje åtta-veckorsperiod icke

överstiger 48 timmar. Dock skall den ordinarie arbetstiden icke någon

vecka få vara mer än 54 timmar och icke något dygn mer än 10 timmar.

Genomsnittet skall beräknas för fasta fortlöpande perioder. Då det skulle

vara olämpligt att låta beräkningen av åttaveckorsperioderna löpa från kalenderårets

början, i vilket fall det skulle återstå en fyra-veckorsperiod i

december, när behovet av överflyttning i regel vore störst, hava de sakkunniga

föreslagit, att åttaveckorsperioderna skulle räknas från den 1 augusti

varje år, vilket syntes giva det för detaljhandeln i allmänhet bästa resultatet.

I fråga örn de sålunda föreslagna bestämmelserna hava de sakkunniga

vidare anfört:

Den föreslagna lösningen torde icke helt tillfredsställa önskemålen på

köpmannahåll, där man vid förhandlingar inför de sakkunniga förordat periodens

bestämmande till 13 veckor (ett kvartal). De sakkunniga förbise

icke, att en period av åtta veckor för vissa branscher kan synas för kort,

då vissa säsongpåfrestningar kunna räcka längre än denna tid. I regel torde

dock en tid av åtta veckor vara tillräcklig, och skulle i enstaka fall svårigheter

av större betydelse uppkomma, kan arbetsrådet enligt 5 § av lagförslaget

medgiva undantag för visst företag eller Kungl. Maj:t enligt 11 § för

hel bransch.

Vid förhandlingarna inför de sakkunniga hava å andra sidan vissa talesmän

för de anställda förordat, att överflyttningsrätten, örn den överhuvud taget

skall finnas, bör inskränkas till en period av fyra veckor. Att i så hög grad

begränsa möjligheten att variera arbetstiden skulle enligt de sakkunnigas

mening dock betaga den nu ifrågavarande regeln dess egentliga värde. Det

har anförts, att en så kort period skulle vara erforderlig för att kunna kontrollera

arbetstiden, men med hänsyn till 9 § i lagförslaget (bestämmelser

rörande journalföring) torde denna invändning icke vara så tungt vägande.

Det har vidare framhållits, att genom en längre gående överflyttningsrätt

behovet av övertidsarbete och därmed också de anställdas övertidsersättning

blir mindre. Men ur allmän synpunkt synes det närmast vara en fördel,

om driften kan så rationaliseras, att ej så mycket övertidsarbete blir erfor
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

derligt. Därmed kan på längre sikt räknat uppnås större fritid, vilket kan

vara av värde även för de anställda. Genom överfijttningsrätten sporras

nämligen arbetsgivarnas intresse för att verkligen under mer tysta perioder

giva de anställda all den ledighet, som förhållandena medgiva, för att i stället

kunna använda den besparade tiden under säsong och undvika att då uttaga

övertidsarbete. Den så erhållna fritiden kan för arbetstagarna vara ganska

värdefull.

Yttranden.

Beträffande först frågan örn inaximeringen av arbetstiden per vecka

må, utöver vad i det föregående allmänt anförts rörande huvudprincipen örn

48-timmarsvecka även för de i detaljhandelsföretag anställda, omnämnas, att

förlängning av veckoarbetstiden i några yttranden påyrkats för vissa särskilda

yrkesgrupper.

Sveriges bageriidlcareförening framhåller, att svårigheter vid 48-timmarsvecka

i särskild grad komme att drabba bageributikerna. Det syntes därför

väl motiverat med en undantagsställning för dessa butiker, en undantagsställning

vilken torde vara så mycket mer berättigad, som i butikstängningslagen

särskilda bestämmelser örn öppethållande av dessa affärer ansetts

erforderliga. Örn de allmänhetens krav, som föranlett dessa särbestämmelser,

skulle kunna tillgodoses, erfordrades det, att en korrespondens mellan

lagarna åvägabringades, möjliggörande ett utnyttjande av arbetskraften på

det sätt, som de säregna arbetsförhållandena föranledde. Arbetstiden för

bageributikernas biträden borde med hänsyn därtill fastställas till 54 timmar

per vecka. Sveriges konditorförening föreslår för sin del, att arbetstiden måtte

sättas till genomsnittligt 10 timmar per dygn. A andra sidan förklarar

svenska konditorföreningen, att de sakkunnigas förslag på ett tillfredsställande

sätt syntes beakta motsatta åskådningar och smidigt anpassa sig

efter såväl allmänhetens som vrkesidkarnas krav. — Svenska bokhandlareföreningens

samarbetsorganisation framhåller, att i ett säsongbetonat yrke som

butikshandeln i allmänhet och bokhandeln i synnerhet — där arbetstagarna

redan vid anställandet måste vara fullt medvetna örn nödvändigheten av

förlängd arbetstid under vissa perioder — arbetstidsbegränsningen icke

borde gälla dessa redan från början kända perioder. Härom anföres:

Vid försäljningsarbetet under december månad ävensom vid den forcerade

skolboksförsäljningen i samband med skolornas början och under inventeringstiden

finnes det icke någon möjlighet för den personal, som under den

övriga delen av året är tillräcklig och i många fall mer än tillräcklig, att

med 10 timmars arbete medhinna det nödvändiga arbetet. Detta skulle

alltså tvinga till ett regelbundet och varje år på bestämd tid återkommande

utnyttjande av en del av den övertidsrätt, som lagförslaget medgiver arbetsgivaren,

men som i många fall behöver vara reserverad för mera oväntat

uppstående behov. För att undvika detta skulle sålunda erfordras anställande

av extra personal, men då det på så gott som varje post erfordras

yrkeskunniga och vana medhjälpare, är denna utväg oframkomlig. Att för

det ökade arbetet under dessa korta perioder öka den ordinarie personalen

under hela året är ekonomiskt outförbar! Visserligen anvisar lagförslagets

5 § vissa vägar för dispens från den i 4 § angivna arbetsbegränsningen,

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96. ssss »8 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

men dessa vägar göras ensidigt beroende av den ena partens ståndpunktstagande

och kunna därigenom giva anledning till onödiga konflikter.

Den föreslagna arbetstidsbegränsningen borde icke äga full tillämplighet

under december månad samt under ytterligare sex av årets veckor, som

arbetsgivaren skulle äga bestämma.

I fråga örn kallbadhus, som ju äro sommarsäsongföretag, ifrågasätta

stadsfullmäktige i Hälsingborg, att den dagliga arbetstiden skall få utsträckas

till nio timmar för dygn i enlighet med de principer, som förekomma i

lantarbetstidslagen beträffande sommararbete. — Ostergötlands och Södermanlands

handelskammare samt Ostergötlands köpmannaförbund framhålla önskvärdheten

av en uppmjukning av lagens bestämmelser på så sätt, att, med

hänsyn till den starka belastning, som alltid förekommer vid julhandeln,

den ordinarie arbetstiden under tiden den 3—24 december alltid måtte

kunna utsträckas till 54 timmar per vecka. Gotlands handelskammare gör

gällande, att medgivandet att låta arbetet inom viss tid få fortgå utöver normal

arbetstid icke vore tillfyllest för att de inom detaljhandeln normalt förekommande

arbetena med julskyltning och årsinventering skulle kunna bliva utförda

utan övertidsarbete. Västergötlands och norra Hallands handelskammare påyrkar

allmänt en bestämd uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna

med hänsyn till det arbete, som är erforderligt vid högtider, jubiléer och

dylikt.

Att maximibestämmelsen beträffande dygn sarbetet — 10

timmar — måtte helt utgå påyrkas av Östergötlands köpmannaförbund under

hänvisning till säsong-, skyltnings- och realisationstider. Sveriges skomakeriidkares

och skohandlares riksförbund anser en uppmjukning av berörda maximibestämmelse

nödvändig med hänsyn till att arbetet i skohandeln vissa

dagar kan bliva starkt anhopat, särskilt vid jultiden. Svenska bokhandlareföreningens

samarbetsorganisation föreslår, såsom förut nämnts, borttagande av

dygnsmaximum beträffande december månad samt därutöver sex veckor årligen

enligt arbetsgivarens bestämmande. — Kommerskollegium finner goda

skäl föreligga för att maximeringen av arbetstiden per dygn ej fastlåses vid

10 timmar utan att en utjämningsmöjlighet beredes över två på varandra

följande dygn, så att arbetstiden därunder ej finge överstiga 20 timmar.

Förebild till en sådan anordning funnes bland annat i sjöarbetstidslagen.

Förslag av sådant innehåll framställas även av Stockholms handelskammare

och föreningen blomsterförmedlingen. — Överståthållarämbetet och stadsf skalen

i Stockholm påpeka, att föreskrift saknas i förslaget därom, att arbetstid

skall åtföljas av viss tids vila. Hinder syntes därför icke föreligga för

arbetsgivare att, utan hörande av arbetsrådet, hålla arbetstagare i arbete

ända upp till 20 timmar i följd. Klarare utformning av lagtexten syntes

därför erforderlig.

Yad därefter angår frågan örn fördelning av arbetstiden under

viss tidsperiod framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, att —även örn

sakkunnigförslaget i denna ömtåliga fråga, beträffande vilken intressemot
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

99

sättningarna torde vara särskilt starkt framträdande, icke kunde förväntas fullt

ut tillfredsställa någondera parten — förslaget dock syntes innebära en

rimlig och ur det allmännas synpunkt godtagbar lösning av frågan. Det

behov av ytterligare utökning av åttaveckorsperioden, som undantagsvis

kunde föreligga för vissa säsongbetonade affärsgrenar, torde kunna förväntas

bliva tillgodosett efter medgivande av arbetsrådet (enligt 5 §). — Kooperativa

förbundet anför, att den rätt till modifiering i fråga örn arbetstidens olika

förläggning, som de sakkunnigas förslag medgåve, vore i princip riktig. Den

angåve dock förvisso endast det minimum, som kunde ifrågakomma. Detaljhandeln

vore inom många av sina branscher i hög grad säsongbetonad, och

detta nödgades man naturligtvis taga hänsyn till vid en laglig reglering av

arbetstiden. Med hänsyn därtill måste den i förslaget medgivna förskjutningen

mellan veckorna anses vara ett minimum, som icke kunde underskridas.

— Sveriges glas- och porslinshandlareförbund yrkar, att åttaveckorsperioderna

skola få väljas fritt och icke med utgångspunkt från den 1 augusti,

samt yttrar härom:

Genom den föreslagna bestämmelsen skulle hela den tid, under vilken

arbetet inom detaljhandeln är som mest intensifierat, julhandeln och efterföljande

nyårsinventering, infalla under en och samma åttaveckorsperiod.

Detta skulle åsamka detaljhandeln betydande olägenheter och nödga till

övertidsarbete eller anställande av extra personal, i båda fallen fördyrande

varudistributionen. Eller också måste inventeringen — och därmed också

bokslutet — förläggas till sommaren, varigenom möjligheterna skulle beskäras

att lämna personalen semesterledighet på denna för densamma bäst

lämpade tidpunkten av året. Kisk skulle alltså föreligga, att den skyddslagstiftning,

varom här är fråga, skulle bli till direkt men för dem, vilkas

intressen den är avsedd att tillvarataga.

I flera yttranden framhålles, att åtta veckor är en för kort period för

tillåten överflyttning av arbetstid. Svenska arbetsgivareföreningen finner den

föreslagna beräkningsperioden för snävt tilltagen med hänsyn till de speciella,

från bransch till bransch växlande förhållanden, som präglade detaljhandeln.

En period på tre månader torde bättre överensstämma med ett

verklighetskrav. Föreningen förklarar sig icke förbise, att en dylik utspridning

av arbetstiden måste i viss mån försvåra kontrollen. Dessa svårigheter

torde emellertid icke vara oöverkomliga. I varje fall vore det tillrådligt,

att här gå fram med långt större varsamhet, när det gällde begränsningens

ram, än vad som iakttagits vid den allmänna arbetstidslagens utformning.

— Stadsfullmäktige i Sollefteå, som i första hand framhålla önskvärdheten

av att bestämmelserna örn maximering av arbetstiden i någon

mån mildrades, förklara, att hänsynen till säsongpåfrestningar borde föranleda

frihet att i vidsträcktare mån än vad förslaget medgåve fördela arbetstiden.

Samma ståndpunkt intages av Skånes handelskammare. — Kommerskollegium,

Göteborgs köpmannaförbund samt Sveriges skomakeriidkare och

skohandlares riksförbund föreslå, att åttaveckorsperioden utvidgas till tolvveckorsperiod,

vilket motsvarar ungefär ett kvartal. Köpmannaförbundet

erinrar därvid örn att skobranschen och beklädnadsbranschen äro utsatta

opaginerad Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majus proposition nr 96.

för stark påfrestning särskilt under april och maj. — Köpmännens garantiförening,

Sveriges köpmannaförbund, Västergötlands köpmannaförbund, Stockholms

handelskammare samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

förorda en utsträckning till 13-veckorsperioder. Sveriges köpmannaförbund

anför, att en sådan förlängning skulle vara av särskilt värde för manufakturbranschen,

vilken hade relativt långa säsonger, upp till tre månader, samt

däremellan långa perioder, då arbetet i allmänhet vore mindre intensivt.

Köpmännens garantiförening hänvisar såsom stöd för uppfattningen att en

dylik förlängning måste anses motiverad till att föreningen efter riksöverenskommelsernas

tillkomst plägat träffa avtal örn att i de fall, då inbesparing

sker å ordinarie arbetstid, sålunda inbesparad arbetstid skall kunna uttagas

å övertid utan ersättning vid senare liggande tidpunkt, vilken överhuvud

icke är närmare fixerad i själva avtalet. — Stockholms speceri- och livsmedelshandlareförening

föreslår, att åttaveckorsperioden skall utsträckas till

att omfatta helt kalenderår.

A andra sidan har i åtskilliga yttranden anförts, att möjlighet till överflyttning

av arbetstid i den föreslagna ordningen icke bör medgivas.

Arbetsrådet framhåller, att en rätt till dylik överflyttning skulle föranleda

åtskilliga svårigheter i fråga örn beräkning av övertid. Till stöd för de sakkunnigas

förslag skulle möjligen kunna åberopas, att en liknande beräkning

vore tillåten enligt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. Det

borde emellertid ihågkommas, att genomsnittsberäkning utan tillstånd av

arbetsrådet vore tillåten endast för arbete, som bedreves med regelbunden

skiftindelning, i vilket fall beräkningen enligt den allmänna arbetstidslagen

finge äga rum under en period av högst tre veckor. I övrigt erfordrades

särskilt tillstånd av arbetsrådet. Sådant tillstånd hade nästan genomgående

avsett enstaka arbetare eller arbetargrupper och perioden hade därvid endast

i ytterst sällsynta undantagsfall uppgått till så lång tid som åtta veckor. Beträffande

de sakkunnigas uppfattning att detaljhandelns säsongpåfrestningar

påkallade större smidighet i regleringen än enligt allmänna arbetstidslagen

anför arbetsrådet:

Säsongpåfrestningar vore icke något för detaljhandeln särskilt utmärkande

utan torde i fullt lika stor omfattning göra sig gällande inom mycket stora

delar av den allmänna arbetstidslagens giltighetsområde. Vid tillämpningen

av sistnämnda lag har den uppfattningen alltid varit rådande, att säsongpåfrestningarna

skulle mötas i första hand genom utnyttjande av den just

för detta ändamål avsedda övertid, varom stadgas i 7 § 2 mom. av lagen,

och i andra hand genom av arbetsrådet efter särskild prövning medgiven

ytterligare övertid enligt 3 mom. i samma paragraf. Såvitt arbetsrådet

kunnat finna hava liknande principer i vidsträckt omfattning kommit till

användning såväl vid den kollektivavtalsmässiga regleringen av hithörande

frågor som i den utländska lagstiftningen på området. Det må jämväl anmärkas,

att rätten till överflyttning av ordinarie arbetstid inom vissa fasta

åttaveckorsperioder icke medför någon lindring i säsongpåfrestningarna för

de företag, där säsongen sammanfaller med en sådan åttaveckorsperiod eller

täcker den största delen därav.

opaginerad Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Arbetsrådet påpekar, att anledningen till att de sakkunniga sökt tillgodose

behovet av utsträckt arbetstid under säsongerna genom överflyttning av

ordinarie arbetstid och icke genom övertid torde sammanhänga med de sakkunnigas

uppfattning, att arbete å sådan övertid, som eljest skulle komma

till användning, borde betalas med särskild övertidsersättning.

Jämväl riksförsäkringsanstalten påvisar, hurusom rätten till viss genomsnittsberäkning

av arbetstiden skulle försvåra kontrollen över lagens efterlevnad,

samt förklarar, att det bör övervägas, huruvida icke nämnda rätt

skulle kunna borttagas eller åtminstone den period, beträffande vilken den

skulle få ifrågakomma, skulle kunna avsevärt minskas. — Svenska handelsarbetareförbundet

framhåller, att förbundet sedan många år har kollektivavtal

upprättade för butikspersonal inom detaljhandeln, vilka nära nog undantagslöst

innehålla bestämmelse örn 48-timmars arbetsvecka. Förbundets riksavtal

med köpmännens garantiförening innehölle bestämmelse örn 48-timmars

arbetsvecka utan någon genomsnittlig beräkning periodvis. Förbundet anför

därefter vidare:

Vunnen erfarenhet ger vid handen att köpmännen kunna reglera arbetstiden

på angivet sätt och oövervinnliga svårigheter synas icke ha uppstått

vid sådan reglering av arbetstiden. Förbundet har avtal upprättade inom

alla branscher inom detaljhandeln över hela vårt land och vid upprättandet

av dessa ha sådana olägenheter icke förmärkts, som de sakkunniga synas

förutsätta. Örn oövervinnliga svårigheter förefunnits, skulle med största

sannolikhet köpmännen givit uttryck för dessa vid avtalsförhandlingar. Då

köpmännen utan inskränkningar accepterat 48-timmars vecka vid uppgörelser

örn kollektivavtal, synas starka skäl tala för att lagstiftningen stadfäster

genom avtalsverksamheten vunnen praxis. Enligt förbundets mening bör

sålunda bestämmelsen om den genomsnittliga arbetstiden för en tidrymd av

högst åtta veckor utgå ur lagförslaget.

Åt samma inställning till förevarande spörsmål hava även stadsfullmäktige

i Landskrona och kommunalfullmäktige i Boo givit uttryck.

Landsorganisationen anför:

Den medgivna fakultativa genomsnittsberäkningen för åttaveckorsperiod

saknar motsvarighet i allmänna arbetstidslagen. De sakkunniga lia ansett,

att den allmänna arbetstidslagens stränga reglering skulle föranleda betydande

svårigheter för detaljhandeln, särskilt med hänsyn till säsongpåfrestningen.

Säsongpåfrestningen är emellertid ett typiskt sådant »särskilt förhållande»,

vilket avses i bestämmelsen i 7 § 2 morn., och där förutsättes påkalla anlitande

av den allmänna övertiden; i trängande fall torde dylik säsongpåfrestning

liven kunna åberopas som skäl för ytterligare eftergift enligt 7 §

3 mom. Mot antagandet örn nödvändigheten av rätt till överflyttning av

ordinarie arbetstid på grund av här ifrågavarande förhållande tala för övrigt

erfarenheterna från de företag, vid vilka arbetsförhållandena äro reglerade

genom kollektivavtal utan överflyttningsrätt. Under alla förhållanden synes

rätt till genomsnittsberäkning böra göras beroende av arbetsrådets tillstånd.

Dåvö anser, att det för de anställda måste vara av stor betydelse, att

arbetstiden regelmässigt är begränsad på sådant sätt, att den på förhand

tryggar en fritid, som kan användas såväl till rekreation som till fortsatt

utbildning inom yrket. En ledighet, vars infallande icke på förhand kunde

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Majus proposition nr 96.

Departe
ments*
chefen.

beräknas, vore icke av denna beskaffenhet. Redan ur dessa synpunkter

måste den föreslagna rätten till överflyttning anses i hög grad missgynna

de anställda på handelns område. Det läge vidare i öppen dag, att lagen

knappast kirnde komma att på ett effektivt sätt övervakas — särskilt inom

det stora antal affärer, där personalen vore oorganiserad — om den ordinarie

arbetstiden vissa veckor kunde utsträckas till 54 timmar per vecka.

Det bleve nämligen då omöjligt för de anställda att vecka efter vecka avgöra,

örn de utfört övertidsarbete eller icke. Diskussionen härom med arbetsgivaren

kunde sålunda upptagas först vid slutet av åttaveckorsperioden.

Många anställda stöde i sådan beroendeställning till principalen, att man

icke i efterhand komme att våga framställa några anspråk på övertidsersättning.

Särskilt bleve detta fallet, örn arbetsgivarens anteckningar i journalen

icke överensstämde med den anställdes egna noteringar. Varken i Norge

eller Finland hade man funnit behov föreligga av en så vidsträckt överflyttningsrätt,

som de sakkunniga föreslagit. Bestämmelserna i 4 § borde därför

ändras till överensstämmelse med den allmänna arbetstidslagens motsvarande

regler. — Municipalfullmäktige i Kiruna yrka för sin del, att den period,

inom vilken överflyttning skall få ske, måtte inskränkas till två veckor.

De sakkunnigas förslag beträffande innehållet i huvudbestämmelserna

rörande arbetstidens reglering, vilka innebära en ordinarie arbetstid av högst

48 timmar i veckan och högst 10 timmar för dygn, har godtagits i så gott

som alla yttranden. Jag anser för egen del, att bestämmelser av sådant

innehåll böra inflyta i lagen. Tillräckliga skäl för att genom direkta lagregler

göra undantag för vissa slag av rörelser synas icke föreligga. Därest

sådant undantag i vissa fall kan befinnas erforderligt — vare sig beträffande

veckoarbetstiden eller i fråga örn dygnsarbetstiden — torde tillstånd till

undantag böra sökas hos arbetsrådet enligt 5 § eller hos Kungl. Majit

enligt 12 §.

I förevarande paragraf hava de sakkunniga, utöver huvudbestämmelserna,

upptagit ett stadgande rörande rätt till överflyttning av arbetstid av den

innebörd, att arbetstiden skulle få fördelas på annat sätt än enligt huvudreglerna,

under förutsättning att sammanlagda arbetstiden för en tidrymd

av högst åtta veckor, med utgångspunkt från den 1 augusti varje år, icke

bleve längre än att den motsvarade 48 timmar i veckan. Därvid hade

emellertid maximum för veckoarbetstiden bestämts till 54 timmar. Maximum

för dygnsarbetstiden skulle liksom eljest utgöra 10 timmar. Denna rätt till

överflyttning skulle få utövas enligt arbetsgivarens eget skön utan tillstånd

av arbetsrådet. De sakkunniga hava ansett, att särskilda förhållanden inom

detaljhandeln tarvade en dylik överflyttningsrätt, som kunde tillgripas utan

omgång och formalitet, samt att det ur de anställdas synpunkt icke kunde

vara något att invända däremot, örn blott arbetstiden i genomsnitt stannade

vid 48 timmar i veckan. Att direkt i lagen bestämma olika längd för den

ordinarie arbetstiden under olika delar av året läte sig icke göra, enär

säsongerna inom olika branscher icke alltid infölle vid samma tid. De sak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Majus proposition nr 96.

kunniga hava vidare påvisat, att i sådana fall, då överflyttningstiden trots den

föreslagna bestämmelsen kunde anses för kort, arbetsrådet kunde medgiva

undantag för visst företag eller Kungl. Majit för hel bransch.

De sakkunnigas förslag har i några yttranden ansetts väl avvägt, i andra

yttranden har åttaveckorsperioden ansetts alltför kort och i återigen andra

för lång. I ett antal yttranden slutligen har föreslagits, att rätt för arbetsgivare

att överflytta arbetstid på sätt de sakkunniga föreslagit överhuvud

icke måtte medgivas.

Vid övervägande av vad som från olika håll anförts beträffande ifrågavarande

spörsmål har jag funnit de skäl, som åberopats för ett slopande av

den i paragrafen föreslagna överflyttningsrätteu väga tyngst. Säsongpåfrestningar

kunna, på sätt bland annat arbetsrådet och landsorganisationen anfört,

icke anses vara något för detaljhandeln särskilt utmärkande. Sådana förekomma

i stor utsträckning även inom den allmänna arbetstidslagens giltighetsområde.

Å andra sidan får givetvis ej förbises, att arbetets natur icke är densamma

inom industrien som inom detaljhandeln. För att bemästra den vid säsonger

uppkommande anhopningen av arbete bör i första hand tillgripas den just

för detta ändamål avsedda s. k. allmänna övertiden, vilken får uttagas av

arbetsgivaren, då så anses erforderligt, utan tillstånd av arbetsrådet. Skulle

detta visa sig otillräckligt, kan efter tillstånd av rådet ytterligare övertid få

utnyttjas. För övertidsarbete skall emellertid — enligt vad jag under 8 §

ämnar föreslå — övertidsersättning utgivas. Detta förhållande torde vara den

viktigaste orsaken till att överflyttning av arbetstid från arbetsgivaresynpunkt

synes fördelaktigare, i det att därigenom utbetalning av övertidsersättning i

avsevärd män kan undvikas. Ett viktigt skäl mot den föreslagna rätten till

överflyttning av arbetstid är vidare, att genom en bestämmelse därom kontrollen

över lagens efterlevnad i hög grad försvåras. Att märka är även,

att det i praktiken visat sig, att rätt till överflyttning av arbetstid icke är

oundgängligen erforderlig. I riksavtal mellan köpmännens garantiförening

och handelsarbetareförbundet stadgas nämligen 48-timmars arbetsvecka utan

någon genomsnittlig beräkning för längre period. Ett skäl, som jämväl kan

hava sin betydelse vid avgörandet av förevarande spörsmål, är det av Daco

åberopade, nämligen att det för de anställda måste vara av betydelse, att

arbetstiden regelmässigt är begränsad på sådant sätt, att den på förhand

tryggar en viss bestämd fritid. Slutligen — och detta torde hava stor betydelse

— synes böra bemärkas, att medgivande av rätt till överflyttning av

arbetstid skulle, på sätt de sakkunniga i 9 § föreslagit, föranleda föreskrift

örn journalföring av all arbetstid, ej blott övertid.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att i förevarande paragraf icke

upptages någon rätt för arbetsgivaren att fördela arbetstiden på annat sätt

än huvudregeln medgiver. Till frågan örn dispensmöjligheterna återkommer

jag i det följande. I detta sammanhang må emellertid även omnämnas, att

jag har för avsikt att föreslå utökning i förhållande till de sakkunnigas förslag

av den i 7 § 1 mom. medgivna övertiden för förberedelse- och avslutningsarbeten

från fyra till sju timmar i veckan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Majus proposition nr iJ6.

5 §■

Denna paragraf Ilar i huvudsak samma lydelse som 5 § i såväl de sakkunnigas

förslag som lantarbetstidslagen. Aven i allmänna arbetstidslagen

finnas vissa dispensbestämmelser (5 §).

De sakkunniga.

Trots den av de sakkunniga i 4 § föreslagna möjligheten att utan särskilt

tillstånd inom vissa gränser variera arbetstiden kunde enligt de sakkunnigas

åsikt en ännu längre gående överflyttningsrätt stundom vara behövlig.

Enligt 1 mom. hade arbetsrådet därför givits en vittgående befogenhet

att medgiva annan fördelning av arbetstiden än som i 4 § stadgades,

där arbetstiden icke förlängdes för år räknat.

De sakkunniga hava däremot ansett, att förlängning av arbetstiden skall

få medgivas av arbetsrådet endast örn — såsom stadgas i lantarbetstidslagen

—- det finnes i visst fall påkallat av synnerliga skäl.

Liksom i de andra arbetstidslagarna hade arbetsrådet enligt 3 mom. fått

en mer allmän rätt att göra undantag från lagens arbetstidsbegränsning,

örn detta medgåves av flertalet därav berörda arbetstagare. Erfarenheten

hade visat, att det vore detta alternativ, som i praktiken mest användes.

Vid behandling av likartade frågor enligt allmänna arbetstidslagen hade

inom arbetsrådet utbildats en viss praxis, som även här torde komma att

tillämpas. Så kunde nämnas, att tillstånd till förändrad arbetstid icke på

en gång brukade givas för längre tid, då man ville hava tillfälle att med

icke alltför lång mellantid undersöka, huruvida arbetstagarnas flertal alltjämt

ansåge förändringen önskvärd.

Yttranden.

Municipal''ullmäktige i Kiruna anse, att bestämmelserna i denna paragraf

örn arbetsrådets rätt att medgiva utsträckning av arbetstiden borde helt utgå.

Daco framhåller, att man vid jämförelse mellan de föreslagna reglerna örn

arbetsrådets nyssnämnda befogenhet och motsvarande regler i Finland och

Norge funne, att de sakkunnigas förslag kunde leda till väsentligt längre

arbetstid i vårt land än i grannländerna. Bestämmelserna i förevarande

paragraf borde därför utformas i närmare överensstämmelse med allmänna

arbetstidslagen.

Svenska handelsarbetareförhundet förklarar, att det skulle vara av betydelse,

att i 2 mom. inrycktes en bestämmelse örn att utsträckning av arbetstiden

icke finge äga rum med mindre än att arbetstagarnas sammanslutning eller

sammanslutningar funne sådan utsträckning önskvärd. Med en sådan ändring

bleve det möjligt också för de anställda att få pröva, örn utsträckning

av arbetstiden vore påkallad av synnerliga skäl.

Stockholms handelskammare anför:

Det förefaller vara en onödig och alltför omständig apparat, att varje

särskilt företag skall behöva begära eftergift enligt 1 mom. Det synes lämpligare,

örn arbetsrådet eller Kungl. Maj:t kunde generellt för viss bransch

meddela dispens av ifrågavarande slag. Denna dispensmöjlighet är visser
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Majus proposition nr 96.

ligen tillagd Kungl. Majit enligt 11 § 1 moni., men en förutsättning för

detta stadgandes tillämplighet är, att rikssammanslutningar av arbetsgivare

och arbetstagare, som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare

inom verksamhetsområdet ifråga, äro ense örn eftergiften. Det torde

vara naturligt, att arbetstagarna, även örn eftergiften må vara aldrig, så motiverad

och utan olägenhet för dem, icke lämna medgivande därtill med

mindre än att de erhålla ekonomisk kompensation. Till undvikande av sådana

otillfredsställande lönepolitiska konsekvenser synes det handelskammaren,

enligt vad nyss sagts, böra stadgas, att eftergift, som avser endast

en annan fördelning av arbetstiden utan att den förlänges för år räknat,

må på begäran av sammanslutning av företagare meddelas icke endast för

enstaka företag utan kollektivt för visst verksamhetsområde i dess helhet.

Föreningen blomsterförmedlingen framhåller, att bestämmelserna örn annan

fördelning av arbetstiden utan förlängning för år räknat skulle kunna ifrågakomma

för blomsterhandeln med en timmes kortare arbetstid under tiden

juni—september och motsvarande förlängning av arbetstiden under den

övriga delen av året. Dör att denna möjlighet skulle kunna utnyttjas fordrades

emellertid likartade bestämmelser för hela branschen och ej endast

för enskilda företag. Då föreningen icke vore att anse såsom en arbetsgivareförening

i egentlig mening, syntes det näppeligen finnas möjlighet

att enligt 11 § 1 mom. få medgivande att tillämpa annan ordning för hela

branschen.

Slutligen betona stadsfullmäktige i Trelleborg, att bestämmelserna i 5 §

borde givas en smidig tillämpning, varvid största hänsyn borde tagas till

de för varje enskilt företag gällande speciella omständigheterna, även örn

dessa omständigheter icke förefunnes hos branschen i dess helhet.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att arbetsrådet i ett den 11

oktober 1938 avgivet förslag till ny lantarbetstidslag hemställt örn sådan

ändring av, bland annat, 5 § 2 mom. lantarbetstidslagen — som har samma

lydelse som 5 § 2 mom. i de sakkunnigas förevarande förslag — att ordet

»synnerliga» utbyttes mot »särskilda». Arbetsrådet har anfört, att gällande

bestämmelse i lantarbetstidslagen tolkats restriktivt, varför dispens ansetts

böra komma till användning endast i speciella undantagsfall. Emellertid

borde arbetsrådet beredas möjlighet att i vissa fall medgiva en arbetstid,

som kunde vara av behovet påkallad, även örn förhållandena icke kunde

sägas vara sådana, att »synnerliga» skäl för dylik dispens förelåge.

Av vad som anförts under 4 § i samband med borttagandet av den av

de sakkunniga föreslagna rätten för arbetsgivare att utan tillstånd av arbetsrådet

fördela arbetstiden under åttaveckorsperioder på annat sätt än som

huvudregeln i nämnda paragraf angiver torde framgå, att ett stadgande i

förevarande paragraf är erforderligt, innefattande tämligen vidsträckt rätt

för arbetsrådet att medgiva överflyttning av arbetstid. En dylik rätt för

arbetsrådet har därför, efter mönster av lantarbetstidslagen, införts i 1 mom.

Möjlighet att under vissa förutsättningar medgiva förlängning av arbetstiden

torde också här, liksom i lantarbetstidslagen, böra tillerkännas arbets
-

Departc
ments
cliefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

rådet. Med hänsyn till den skärpning i fråga om 4 §, som lagen enligt

departementsförslaget undergått i förhållande till de sakkunnigas förslag,

synas skäl föreligga att — oavsett huru därmed må förfaras i den blivande

lantarbetstidslagen — lämna arbetsrådet rätt att medgiva den förlängda arbetstid,

som kan visa sig vara av visst behov påkallad, om särskilda skäl föreligga

därtill. Så stränga förutsättningar, som lantarbetstidslagen för närvarande

i motsvarande situation föreskriver, eller att synnerliga skäl skola

föreligga, synas sålunda icke böra uppställas.

Därest åt 1 och 2 mom. i förevarande paragraf gives det innehåll, som i

det föregående föreslagits, torde — åtminstone för närvarande — anledning

icke föreligga att tillmötesgå olika i yttrandena framställda ändringsförslag

därutinnan. Under den treårsperiod, som till en början föreslås såsom

giltighetstid för den nya lagen, torde erfarenhet kunna vinnas angående

spörsmålet, huruvida ändringar i något hänseende kunna vara påkallade

beträffande den nu föreslagna regleringen i 1 och 2 mom. i förevarande

paragraf.

3 morn., mot vilket erinringar icke framställts i yttrandena, har i enlighet

med de sakkunnigas förslag avfattats i nära överensstämmelse med 5 §

5 mom. allmänna arbetstidslagen och 5 § 3 mom. lantarbetstidslagen.

Jag övergår härefter till frågorna örn övertidsarbete och övertidsersättning.

Arbete utöver ordinarie arbetstid (arbete å övertid) [6 — 8 §§].

Denna paragraf överensstämmer med motsvarande stadganden i allmänna

arbetstidslagen, lantarbetstidslagen och de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava omnämnt, att i denna paragraf endast avhandlades

rätten att uttaga särskilt övertidsarbete i mer sällan förekommande nödsituationer,

samt erinrat därom, att övertiden i hithörande fall icke vore

begränsad till visst timantal. Detta slag av övertidsarbete finge utan vidare

igångsättas och kunde fortgå i två dygn, innan anmälan till aibetsrådet eller

— örn arbetet behövde fortsättas — ansökan örn dess tillstånd behövde göras.

Yttranden.

I yttrandena diskuteras ej förevarande paragraf.

I denna paragraf avhandlas frågorna örn användning av övertid till förberedelse-

och avslutningsarbeten m. m., om allmänt övertidsarbete och örn

skyldighet att utföra övertidsarbete. Paragrafen motsvarar 7 § .1—3 mom.

e §■

Departe*

ments
chefen.

De sakkunnigas förslag har med allenast obetydlig formell jämkning upp

tagits i departementsförslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 107

samt 4 mom. första stycket i de sakkunnigas förslag ävensom 7 § i allmänna

arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.

I förevarande sammanhang ina nämnas, att riksdagen i skrivelse den 18

mars 1938, nr 108, anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, under vilka förhållanden

övertidsarbete uttoges enligt allmänna arbetstidslagen och huruvida

jämkningar i rätten att uttaga sådant arbete kunde vara av omständigheterna

påkallade samt för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Den 22 april

1938 anbefalldes socialstyrelsen att verkställa berörda utredning, vilken pågår.

1 mom. reglerar övertiden i fråga örn förberedelse- och avslutningsarbeten

m. m.

De sakkunniga.

Beträffande nu gällande lagstiftning hava de sakkunniga anfört, att för

förberedelse- och avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis

måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, såväl enligt

allmänna arbetstidslagen som enligt lantarbetstidslagen nödigt antal arbetare

finge användas under högst sju timmar i veckan. De sakkunniga hava vidare

(sid. 143—146 i betänkandet) redogjort för gällande praxis hos arbetsrådet

samt för det nuvarande läget inom detaljhandeln beträffande förevarande

spörsmål. Till nämnda redogörelse anhåller jag att få hänvisa. De sakkunniga

hava vidare anfört:

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att man för detaljhandeln

och övrig under denna lag hörande verksamhet icke bör lämna så

långt medgivande till uttagande av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten

(vartill här hänföres expediering av kunder), som i de andra arbetstidslagarna.

Särskilt har man därvid tagit i betraktande, att sådant arbete

förekommer för flertalet här ifrågavarande arbetstagare, medan det inom

industrien i allmänhet är mer ett undantag och icke kräves av mer än ett

fåtal av de anställda. Det måste visserligen erkännas, att detta icke gäller

genomgående för de företag, som äro underställda allmänna arbetstidslagen,

och ej heller i full utsträckning beträffande jordbruket. Men de sakkunniga

hava dock funnit förhållandena vara sådana, att en avvikelse i inskränkande

riktning i de anställdas intresse kan vara berättigad. I någon mån har därvid

tagits i betraktande, att den i förslaget medgivna möjligheten att överflytta

ordinarie arbetstid mellan olika veckor gör det lättare för arbetsgivarna att

inom denna arbetstids ram möta säsongpåfrestningar m. m. Men framför allt

har man tagit hänsyn till att det råder en tendens att anse ett mindre antal

av arbeten än tidigare vara förberedelse- och avslutningsarbeten, och denna

tendens bör understödjas. På det sättet bör icke så lång tid för dessa arbeten

vara erforderlig.

Till de arbeten, för vilka här ifrågavarande övertid bör medgivas, hör i

främsta rummet expediering av kunder, som inkommit i affärslokalen före

stängningstid men ej dessförinnan hunnit betjänas. För detta arbete synes

en särskild marginal alldeles speciellt berättigad. Expedieringen måste med

hänsyn till allmänheten omedelbart slutföras, och den tid, som åtgår för

detta, är ganska oberäknelig. I fråga örn detta arbete kan vidare anföras, att

den tid, som kräves, i hög grad beror på biträdets förmåga och intresse att

snabbt slutföra arbetet och att arbetsgivaren ofta här ej kan utöva något

större inflytande. Då kundexpediering efter stängningstid kanske icke kan

anses som ett avslutningsarbete i egentlig mening — det gäller ju i allmänhet

ett arbete av samma slag som det vanliga under den allmänna arbetstiden —

opaginerad Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Majlis proposition nr 96.

har man ansett ett uttryckligt uttalande i lagtexten på denna punkt erforderligt.

De former av egentliga förberedelse- och avslutningsarbeten, som framför

allt böra hänföras under denna bestämmelse, äro framtagande av varor före

affärslokalens öppnande samt borttagande och inläggande av framtagna varor

efter dess stängning, vidare mindre justering av skyltfönster, torkning av

butiksdisk och korkmattor samt annat lättare städningsarbete ävensom uppgörande

av dagskassan. Den här lämnade uppräkningen kan naturligtvis icke

vara uttömmande. I tveksamma fall torde vara att tillråda inhämtande av

arbetsrådets utlåtande. Av det anförda torde dock framgå, att de sakkunniga

icke anse, att stadgandet bör tolkas vidsträckt. Det är angeläget, att under

bestämmelsen icke hänföras alla de arbeten, som nu på vissa håll anses höra

till denna kategori. De sakkunniga vilja därför särskilt framhålla, att förpacknings-

och uppmärkningsarbete, vidlyftigare expediering av ingångna

order, mer omfattande skyltningsarbete samt grövre städning icke kunna

anses höra till de arbeten, som äro avsedda i denna bestämmelse.

De lämnade exemplen på hithörande arbeten ha i stort sett hämtats från

det egentliga försäljningsarbetet. Tydligen kunna även för andra arbetstagargrupper

inom detaljhandeln sådana arbeten förekomma, men de torde här

vara av mindre betydelse. Damfrisörer t. ex. kunna stundom hava ett omfattande

expedieringsarbete efter stängningstid.

Sedan de sakkunniga erinrat, att de ifrågavarande arbetena naturligtvis

också kunde äga rum under ordinarie arbetstid eller också under den allmänna

övertid, varom stadgades i fortsättningen av 7 §, i vilket senare fall

dock enligt de sakkunnigas förslag inträdde skyldighet att erlägga övertidsersättning,

har ytterligare anförts:

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att en inskränkning av

den här medgivna övertiden gentemot den i de andra arbetstidslagarna stadgade

tiden av sju timmar i veckan är möjlig utan allt för stor olägenhet för

företagen. En sådan inskränkning är ju mycket önskvärd med hänsjm till

intresset att bereda de anställda tillbörlig fritid. Efter ingående överväganden

har man stannat vid att föreslå ett maximum av fyra timmar i veckan.

Man har därvid i de anställdas intresse avsevärt avvikit från de önskemål,

som vid förhandlingar inför de sakkunniga framförts från köpmannahåll, i det

dessa gingo ut på en tid av sex timmar i veckan. Det är obestridligt, att den

här föreslagna begränsningen för vissa branscher kan vålla svårigheter och

tvinga till omläggning i nu utbildade sedvänjor, men man har icke ansett

detta böra hindra en begränsning, som för de anställda är värdefull och dock

torde giva en tillräcklig marginal för flertalet branscher.

Företrädarna för de anställdas organisationer hava vid förhandlingar å

andra sidan förordat, att tiden skulle ytterligare begränsas och bestämmas

för dag, därvid en halv timme örn dagen ansetts vara ett lämpligt maximum.

En så snäv begränsning av bestämmelsen skulle för vissa branscher, där

detta arbete i större utsträckning just erfordras under en eller ett par av

veckans dagar, väsentligt minska medgivandets värde. För att undanröja den

från de anställda framförda farhågan, att den för vecka medgivna tiden skulle

kunna övervägande uttagas under en enda veckodag, varigenom de anställda

denna dag skulle kunna oskäligt betungas, hava de sakkunniga dock kompletterat

bestämmelsen så, att icke något dygn får uttagas mer än en timmes

arbete av hithörande slag. Det må för övrigt understrykas, att det medgivna

maximum av fyra timmar i veckan säkerligen inom vissa slag av rörelse och

under vissa tider av året icke kommer att till fullo uttagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Majus proposition nr 96.

Det har under de sakkunnigas överläggningar ifrågasatts, att i lagen skulle

stadgas viss tid för expediering av kunder och viss tid för det egentliga förberedelse-

och avslutningsarbetet. Bestämmelsen skulle dock härigenom bliva

mera svårtillämpad och invecklad, och man har därför stannat vid den nu

föreslagna regleringen. Den representerar enligt de sakkunnigas mening en

rimlig medelväg mellan de önskemål, som här göra sig gällande.

Det må i detta sammanhang framhållas, att gällande kollektivavtal ej

sällan vid sidan av nu berörda arbeten nämna andra arbeten, som de anställda

hava att utföra utom den ordinarie arbetstiden och utan särskild ersättning.

Detta gäller t. ex. enligt riksavtalet mellan köpmännens garantiförening och

svenska handelsarbetareförbundet örn julskyltning samt års- och halvårsinventering.

De sakkunniga hava emellertid ej funnit skäl att upptaga någon

specialbestämmelse härom. Vissa skäl kunna nog anföras för en sådan, men

man skulle svårligen i en sådan kunna taga hänsyn till de mycket olikartade

förhållandena inom skilda branscher. I den mån sådana arbeten icke kunna

utföras å ordinarie arbetstid, får för dem anlitas den övertid, som i övrigt

enligt lagförslaget står till buds. Det är redan nu i många fall praxis, att

särskild ersättning lämnas för sådant arbete.

Yttranden.

I några yttranden ifrågasättes, att såsom förberedelse- och avslutningsarbeten

skola räknas i viss mån andra arbeten än de, som de sakkunniga föreslagit.

Sålunda förorda Norrbottens köpmannaförbund och kommunalfullmäktige

i Undersåker, att momentet skulle omfatta allt arbete, som icke medhunnits

under dagen. Sveriges bageriidkareförening föreslår, att såsom förberedelse-

och avslutningsarbeten skola anses de arbeten, vilka i enlighet med

inom varje affärsgren rådande bruk utfördes före eller efter den allmänna

arbetstiden. — Sedan Stockholms handelskammare förklarat sig förutsätta,

att i momentet avsett övertidsarbete även finge tagas i anspråk under den

tid, då butiken hölles öppen, ehuru ordalagen syntes kunna giva anledning

till motsatt tolkning, anför handelskammaren följande:

Handelskammaren anser, att en redigare och bättre lösning skulle ernås,

därest en arbetsvecka av 52 timmar medgåves och föreskrift samtidigt meddelades,

att av detta timantal högst 4 timmar finge tagas i anspråk för arbeten

före öppnande eller efter stängning av butikerna. Önskvärt vore, örn detta

arbete" icke begränsades till förberedelse- och avslutningsarbeten i den inskränkta

mening, vari detta uttryck enligt motiven skall fattas. Åtminstone

bör uppmärkningsarbete ävensom expediering av ingångna order inbegripas

härunder. Ofta nog kan det vara nödvändigt att på morgonen före expeditionsarbetets

början uppmärka en just inkommen sändning, som skall försäljas

under dagens lopp. Sådant arbete är ett typiskt förberedelsearbete,

för vars utförande man ej bör vara tvungen att tillgripa övertid. Under en

bråd dag är understundom ingen tid övrig för orderexpediering, utan denna

måste ske efter stängningsdags. Detta arbete ingår som ett normalt led i de

dagliga göromålen och bör därför betraktas som avslutningsarbete.

Några av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig angående den

omfattning, i vilken förevarande övertidsarbete finge uttagas, hava föreslagit

kortare maximitid för vecka eller dygn än de sakkunniga, medan flertalet

förordat längre sådan maximitid. Svenska handelsarbetareförbundet framhåller,

att man, där god arbetsfördelning iakttagits, kunnat konstatera, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 96.

erforderliga expedierings- och andra avslutningsarbeten varit slutförda 15—20

minuter efter butikens stängning, samt föreslår därför, att de anställda icke

skulle få användas till förberedelse- och avslutningsarbeten längre tid än högst

två timmar i veckan och högst en halv timme per dygn. Landsorganisationen

biträder den av handelsarbetareförbundet föreslagna inskränkningen i rätten

att uttaga förevarande slag av övertidsarbete samt anför som motivering därtill

följande:

I vad denna rätt till övertidsuttag avser egentliga förberedelse- och avslutningsarbeten

— framtagande och borttagande av varor, iordningställande av

lokalen och dylikt — har landsorganisationen intet att erinra. Annorlunda

förhåller det sig med expediering efter stängningstid. Här är icke fråga örn

avslutningsarbete utan örn arbete av alldeles samma beskaffenhet, som utföres

under den ordinarie arbetstiden. Redan av principiella skäl är det

oriktigt att hänföra dylikt arbete till övertid. Därtill kommer att sådant

arbete i praktiken ofta tager en betydande tid i anspråk, ej sällan flerdubbelt

längre än tiden för egentligt avslutningsarbete. Enligt landsorganisationens

mening borde den i 7 § 1 mom. medgivna övertiden rätteligen endast omfatta

egentligt förberedelse- och avslutningsarbete, medan tid för expediering efter

stängningsdags borde hänföras till allmän övertid enligt 2 mom.

Daco framhåller, att det förhållandet, att vissa arbeten brukade utföras

efter butiks stängning, icke i och för sig behövde föranleda till att arbetena

betraktades som övertidsarbete. Avgörande härför borde i stället vara, huruvida

arbetet lämpligen kunde inpassas i det ordinarie arbetstidsschemat eller

icke. Härom anför Daco:

I den mån s. k. förberedelse- och avslutningsarbeten förekomma så regelbundet,

att de kunna på förhand beräknas, kan det icke vålla någon svårighet

att inpassa även dessa arbeten i det ordinarie arbetstidsschemat.

Härvidlag äro förhållandena inom detaljhandeln väsentligt olika exempelvis

förhållandena inom industrin, där arbetstiden i regel sammanfaller med den

tid, varunder driften hålles i gång. Även i annat avseende föreligger en

väsentlig skillnad mellan de avslutnings- och förberedelsearbeten, som förekomma

inom industrien, och de av de sakkunniga åsyftade motsvarande arbetsuppgifterna

inom handeln. Inom industriella och jämförliga företag utföras

nämligen avslutnings- och förberedelsearbeten i regel av ett förhållandevis

ringa antal arbetare, medan inom detaljhandeln dylika arbeten i regel få

utföras av hela eller större delen av ett företags personal. Härigenom bliva

dessa arbeten inom detaljhandeln av en helt annan betydelse för arbetstagarna.

Själva det i lagförslagets text använda uttrycket »arbeten som för driftens

ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna

arbetstiden» visar, att uttrycket ursprungligen icke präglats med hänsyn till

förhållandena inom detaljhandeln. Av de sakkunnigas kommentarer framgår

också, att man i förevarande fall med uttrycket »den allmänna arbetstiden»

närmast åsyftar tiden för affärens öppethållande, vilken tid i regel icke

kommer att sammanfalla med den ordinarie arbetstiden. Något behov av

särskilt övertidsarbete för sådana förberedelse- och avslutningsarbeten, vilkas

omfattning på förhand någorlunda säkert kan beräknas, kan sålunda enligt

Dacos förmenande icke anses föreligga.

Endast i fråga örn betjäning av kunder, som vid stängningstid befinna sig

i lokalen torde understundom viss svårighet kunna uppkomma att på förhand

beräkna omfattningen av arbetet. Påpekas bör, att, därest de i 4 § föreslagna

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Majus proposition nr 96.

reglerna om arbetsgivarens rätt att överflytta arbetstid från en vecka till en

annan komma att genomföras, skulle emellertid även dylikt på förhand icke

fastställbart arbete kunna inpassas i det ordinarie arbetstidsschemat. Bifalles

däremot Dacos yrkande örn en ändring på denna punkt, skulle sålunda vissa

svårigheter kunna uppkomma och behov möjligen anses föreligga att för

betjäning av kunder få använda personal till övertidsarbete; dock att för

detta ändamål en tid av högst 3 timmar per vecka och högst 45 minuter per

dag synes tillrådlig.

Stadsfullmäktige i Landskrona och kommunalfullmäktige i Boo föreslå

samma begränsningar beträffande förevarande slag av övertidsarbete som

Daco. — Kommunalfullmäktige i Sura förklara, utan att angiva någon

maximering för dygn, att övertiden borde fastställas till högst tre timmar i

veckan. — Stadsfullmäktige i Trollhättan uttala helt allmänt, att de funne

förevarande övertid väl lång. — Handelskammaren för örebro och Västmanlands

län samt örebro läns köpmannaförbund föreslå, att den till förberedelseoch

avslutningsarbeten m. m. anslagna tiden måtte sättas till högst sex timmar

i veckan och två timmar per dygn. — Kommerskollegium, Kärrbottens och

Västerbottens läns handelskammare, VÖstergötlands köpmannaförbund och

stadsfullmäktige i Skellefteå förorda jämväl en tidsbestämning till högst sex

timmar i veckan. Smålands och Blekinge handelskammare samt Kronobergs

läns köpmannaförbund uttala i förevarande fråga samma uppfattning som

kommerskollegium samt tillägga, att föreskriften, att arbetsgivaren icke skulle

hava rätt att uttaga mer än en timme per dygn, syntes böra borttagas.

Efter att hava diskuterat behovet av förberedelse- och avslutningsarbeten

inom olika branscher och framkastat tanken, att maximitiden kunde bestämmas

olika för detaljhandelns olika områden anför kooperativa förbundet följande:

Då det emellertid torde medföra alltför stora svårigheter för den övervakande

myndigheten ätt avgöra, vad som bör vara tillåten övertid för de

ifrågavarande arbetena inom de olika branscherna, synes det vara bättre att

fastställa en generell regel, som är avpassad med rimlig hänsyn till de

branscher, där behovet är störst. Därvidlag bör man icke gå under 6 timmar

per vecka såsom tillåten tid för förberedelse- och avslutningsarbeten.

I fråga örn de särskilda arbeten, som skola kunna räknas till förberedelseoch

avslutningsarbeten, hava de sakkunniga givit vissa anvisningar, emot

vilka det i stort sett icke är mycket att invända, även örn de i motiven givna

anvisningarna synas vara ganska ensidiga.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Östergötlands

köpmannaförbund hemställa, att förevarande övertidsarbete måtte få uttagas

under sju timmar i veckan. — Arbetsrådet framhåller, att — därest i enlighet

med arbetsrådets förslag bestämmelserna i 7 § 4 mom. örn övertidsersättning

borttoges — det syntes vara förtjänt av övervägande, huruvida icke möjlighet

förelåge att fixera den i förevarande moment angivna tidsgränsen på samma

sätt som i allmänna arbetstidslagen eller till sju timmar i veckan. -—- Svenska

arbetsgivareföreningen finner det lämpligt och riktigt, att arbete med betjäning

av före stängningstid inkomna kunder jämställdes med nödvändiga

förberedelse- och avslutningsarbeten och förklarar sig endast såtillvida på

denna punkt anmäla erinran, att dylik övertid borde medgivas i minst lika

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majlis proposition nr 96.

stor omfattning, som följde av bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen. -—

Köpmännens garantiförening anför angående förevarande bestämmelse följande:
Detta

stadgande har enligt föreningens bestämda förmenande i flera avseenden

erhållit en från handelns synpunkt oskäligt snäv utformning. Motsvarande

stadgande i föreningens riksöverenskommelser med handels tjänstemannaförbundet

och svenska handelsarbetareförbundet ger ett väsentligt

bättre uttryck åt handelns behov. I nämnda riksöverenskommelser heter det:

»Som övertid räknas ej expediering av kunder, som äro inne i affären vid

stängningstiden men ej hunnit expedieras, ej heller den tid, som åtgår för

den dagliga städningen och iordningställandet av affärslokalen, till vilka

göromål även räknas redovisning av kassa samt skötseln av färska varor.»

Den arbetstid, som åtgår för angivna göromål, är icke maximerad i avtalen.

Parterna hava förutsatt, att missbruk av bestämmelsen icke skall behöva

befaras och något sådant missbruk har icke heller försports i praktiken. Föreningen

vill tillägga, att denna bestämmelse, liksom för övrigt riksöverenskommelserna

i sin helhet, bygger på en mångårig avtalspraxis inom handeln.

Den av de sakkunniga påpekade tendensen att anse ett mindre antal av arbeten

än tidigare vara förberedelse- och avslutningsarbeten återspeglas likväl även

i riksöverenskommelserna. Att emellertid nu ytterligare begränsa omfattningen

av dessa arbeten vore säkerligen icke lyckligt och kan näppeligen låta

sig göra utan risk för allvarliga olägenheter för detaljhandeln. Föreningen

hemställer därför, att förevarande bestämmelse i lagförslaget ändras därhän,

att den bringas i samklang med rådande praxis, sådan denna framträder i

förenämnda riksavtal, och att i anslutning därtill den föreslagna maximeringen

av tiden för förberedelse- och avslutningsarbeten utgår.

Sveriges köpmannaförbund ger uttryck åt samma uppfattning. Slutligen

framhåller Skånes handelskammare, att handelskammaren visserligen icke för

egen del funnit anledning påkalla ändring beträffande förevarande moment

men att från vissa branscher allvarliga betänkligheter framförts mot de föreslagna

maximitiderna såsom alltför snävt tilltagna.

1 2 och 3 mom. givas bestämmelser om allmänt övertidsarbete.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit i huvudsak samma bestämmelser.

2 mom. motsvarar 7 § 2 mom. första stycket i allmänna arbetstidslagen

samt 7 § 2 mom. i lantarbetstidslagen. 3 mom. överensstämmer med 7 §

3 mom. i allmänna arbetstidslagen, varemot någon motsvarighet därtill icke

finnes i lantarbetstidslagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava erinrat, att övertid enligt 2 mom. finge, när så ansåges

påkallat, uttagas för vilket slag av arbete som helst utan att tillstånd av

arbetsrådet erfordrades.

Beträffande den tid, under vilken sådant övertidsarbete finge uttagas, stadgade

allmänna arbetstidslagen högst 200 timmar för kalenderår och lantarbetstidslagen

högst 260 timmar under tolv månader i följd. Den i sistnämnda lag

medgivna tiden ökades 1937 från 200 timmar såsom en viss kompensation

för de skärpningar, som denna lagstiftning samtidigt undergick.

De sakkunniga hava för egen del yttrat:

opaginerad Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 96.

Vid bedömande av den tid, som här bör medgivas för allmänt övertidsarbete,

äro bland annat två omständigheter att beakta. Den form av övertidsarbete,

som regleras i första momentet, har i lagförslaget medgivits under

betydligt kortare tid än i de andra arbetstidslagarna. Detta torde för vissa

branscher medföra ett behov att mer än eljest varit erforderligt uttaga allmänt

övertidsarbete. Vidare är av betydelse, att här ifrågavarande övertidsarbete

enligt lagförslaget alltid skall särskilt ersättas och betalas efter högre tariff

än det ordinarie arbetet.

Med hänsyn till det nu sagda synas starka skäl föreligga att medgiva övertidsarbete

utan arbetsrådets tillstånd under lika lång tid som enligt lantarbetstidslagen,

alltså 260 timmar. Tiden bör dock i förevarande lag i anslutning

till regeln i 4 § beräknas från 1 augusti varje år.

Det måste i och för sig anses önskvärt, att arbetsgivarna icke mer allmänt

och i onödan skola uttaga hela det timantal, som sålunda skulle stå till förfogande.

Något sådant torde icke heller behöva befaras. Den lagstadgade

övertidsersättningen är här en kraftig hämsko. Det finns utländska arbetstidslagar,

där man ansett lagligen stipulerad övertidsersättning innebära en

så stark garanti mot obehörigt övertidsarbete, att man helt avstått från att

maximera övertidsarbetet.

Liksom i övriga arbetstidslagar har till skydd för de anställda uppställts

den regeln, att ej mer än 48 timmars övertidsarbete får uttagas under loppet

av fyra veckor. Denna regel är att tolka på enahanda sätt som i allmänna

arbetstidslagen, d. v. s. fyraveckorsperioderna räknas fortlöpande. Från företrädare

för vissa branscher, bland annat fotograferingsrörelse, har framhållits,

att nästan hela övertidsarbetet där infaller under julmånaden, då en kraftig

säsongpåfrestning inträder. För denna tid kan då ej utan verklig olägenhet

undvikas, att ett 100-tal övertidstimmar uttagas. I ett sådant fall torde dock

arbetsrådet enligt nästa moment kunna lämna tillstånd till ytterligare övertid.

Liksom i allmänna arbetstidslagen har nämligen ansetts erforderligt att

äga en reserv av övertidsarbete, som i verkligt trängande fall och efter tillstånd

av arbetsrådet kan tillgripas. Ått stadgandet blott är avsett för undantagssituationer

torde tillräckligt tydligt framgå av dess avfattning.

Yttranden.

Beträffande förevarande två moment gå yttrandena starkt isär.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser, att bestämmelserna

kunde bortfalla, då däri avsett övertidsarbete enligt 4 mom. förutsatte

överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren samt berättigade till

en med minst 25 procent förhöjd ersättning, vilken finge anses lämna fullgod

garanti mot missbruk. Även Norrbottens köpmannaförbund uttalar, att enbart

den omständigheten, att personalen vid övertidsarbete ägde rätt åtnjuta

särskild övertidsersättning, torde innebära en fullt tillfredställande garanti

för att rätten till övertidsarbete icke utnyttjades utöver vad som vore absolut

nödvändigt. Köpmannaförbundet påyrkar dock icke att förevarande två

moment skola utgå ur lagtexten. Sveriges köpmannaförbund och Västergötlands

köpmannaförbund föreslå, att utöver de olika slag av övertidsarbete,

varom lagen stadgade, sådant borde få uttagas för den årliga inventeringen

med 24 timmar under två veckor. — Svenska handelsarbetareförbundet

uttalar som sin mening, att anledning saknades att medgiva övertid i sådan

utsträckning, som stadgades i förevarande två moment, samt anför, att för
Bihang

till riksdagens protokoll 1969. 1 sami. Nr 96. 2382 38 8

opaginerad Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Majus proposition nr 96.

bundet i sin avtalsverksamhet sökt och även lyckats få övertidsarbetet i största

möjliga utsträckning eliminerat genom att påfordra en väsentlig förhöjning

av lönen för sådant arbete. — Arbetsrådet ifrågasätter, örn icke möjlighet

förelåge, att — därest arbetsrådets förslag, att bestämmelserna angående

övertidsersättning i 4 mom. andra stycket måtte borttagas, vunne gillande —- fixera den i 2 mom. angivna tidsgränsen på samma sätt som i allmänna arbetstidslagen

eller till 200 timmar per kalenderår. -— Landsorganisationen finner

den av de sakkunniga föreslagna, i förhållande till allmänna arbetstidslagen

utsträckta rätten till övertidsarbete enligt 2 mom. betänklig, särskilt med

hänsyn till att undantag icke gjordes för minderåriga. Även av den anledningen,

att 1938 års riksdag beslutat hemställa örn utredning angående begränsning

av rätten till övertid, syntes det för detaljhandeln välbetänkt att icke

för närvarande gå utöver allmänna arbetstidslagens ram. Gentemot 3 mom.

hade landsorganisationen intet att erinra.

Handelskammaren för örebro och Västmanlands län framhåller, att den i

2 mom. medgivna rätten att använda arbetstagare på övertid för högst 48

timmar under loppet av fyra veckor borde —- särskilt med hänsyn till den

inom många branscher ytterst livliga julhandeln med dess långvariga förberedelser

— utökas. Härom anför handelskammaren följande:

I motiven har visserligen förutsatts, att i dylika fall arbetsrådets tillstånd

till ytterligare utsträckning av tiden jämlikt 7 § 3 mom. bör kunna påräknas,

men med hänsyn till det regelmässiga behovet av utsträckt tid för nu nämnt

ändamål synes det ej vara vare sig praktiskt eller rimligt att en företagare

skall betungas med skyldigheten att i sådana fall begära arbetsrådets tillstånd

och måhända riskera ett avslag på sin begäran. Tiden i 2 mom. bör därför

utsträckas till 72 timmar utan att särskilt tillstånd kräves. Det är redan nu

mycket vanligt, att ett utnyttjande å övertid av personalen kompenseras med

motsvarande ledighet å andra tider, då omsättningen inom vederbörande

bransch är mindre, och det kan förväntas, att efter tillkomsten av arbetstidslagen

med dess direkta anvisning på sådan kompensation och efter den ökning

i inflytande, som personalorganisationerna numera tillvunnit sig, ett sådant

kompensationsförfarande kommer att ytterligare utvecklas till särskild fromma

för personalen. Betänkligheter böra därför icke hysas mot den förlängning

av arbetsdagen, som här ifrågasättes.

Även Örebro läns köpmannaförbund föreslår, att rätten att enligt 2 mom. uttaga

övertidsarbete måtte bestämmas till 72 timmar under loppet av fyra veckor

i stället för föreslagna 48 timmar. — Stadsfullmäktige i Trelleborg framhålla

beträffande 7 § 3 mom. — liksom beträffande 5 § i lagförslaget — den stora betydelsen

för vissa företag, att bestämmelserna komme att givas en smidig tillämpning,

varvid största hänsyn borde tagas till för varje enskilt företag gällande

speciella omständigheter, även örn dessa icke förefunnes hos branschen i dess

helhet. Den i 3 mom. angivna eftergiften torde därjämte böra kunna meddelas

icke enbart för ett visst givet tillfälle utan även kunna avse en ej alltför snävt

begränsad tidrymd. — Handelskammaren i Göteborg framhåller, att den

föreslagna arbetstidsregleringen komme att medföra alldeles särskilda svårigheter

för blomsterhandeln. Denna bransch arbetade nämligen under förhållanden,

som i väsentliga avseenden skilde sig från förhållandena inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

amian detaljhandel. De varor, som såldes i en blomsterhandel, kunde i allmänhet

ej expedieras i det skick, vari de erhölles från odlarna, utan måste

före försäljningen underkastas ett ofta tidsödande arbete såsom putsning,

borttagande av blad, taggar etc., bindande av buketter, korgar och kransar.

Sådant arbete måste i regel göras omedelbart före varornas expediering och

då denna i allmänhet skedde å mycket växlande tider av dygnet, ofta å sönoch

helgdagar, vore det helt naturligt, att blomsterhandelns arbetstider i stor

utsträckning måste förläggas till tider, då butiken icke vore öppen. Representanter

för branschen hade förklarat, att den övertid, som enligt 7 § finge

uttagas, icke vore tillräcklig för flertalet blomsterhandlare, samt framfört

önskemål örn obegränsad rätt att uttaga sådan övertid, som avsåges i 2 mom.

Handelskammaren funne starka skäl tala för, att blomsterhandeln bereddes

en rimlig lättnad i berörda hänseende. Detta kunde givetvis tänkas genomfört

på det sätt, att särskilda undantagsbestämmelser för blomsterhandeln

intoges i lagen. Då emellertid en sådan anordning av flera skäl syntes mindre

lämplig, ville handelskammaren i stället förorda, att blomsterhandeln med

stöd av 11 § 2 mom. av Kungl. Majit beviljades lämpligt undantag från lagens

tillämpning. Detta undantag syntes böra inskränkas till rätt för företagen att

uttaga övertidsarbete under 240 timmar örn året utöver de i 7 § 2 mom. avsedda,

eller sålunda tillhopa 500 timmar örn året, vilket torde ungefärligen

motsvara behovet för åtskilliga företag. Härvid förutsattes, att tillämpning

av 7 § 3 mom. ej skulle behöva ifrågakomma för blomsterhandelns vidkommande.

— Göteborgs köpmannaförbund uttalar sig beträffande blomsterhandeln

i huvudsaklig överensstämmelse med handelskammaren i Göteborg. —

Med hänvisning till blomsterhandelns särskilda förhållanden hemställer

föreningen blomsterförmedlingen, att den i 2 mom. fastställda maximeringen

av övertidsarbete såväl för fyraveckorsperiod som för hela året måtte bortfalla

för denna bransch. — Svenska frisörföreningen framhåller, att övertidsarbete

måste förekomma i stor omfattning inom frisöryrket, särskilt i damfriseringar.

Utan att framställa något positivt ändringsyrkande påpekar föreningen,

att riksavtalet för frisöryrket medgåve obegränsat övertidsarbete mot

viss fastställd extra ersättning.

4 mom. innehåller bestämmelser rörande skyldighet att utföra

övertidsarbete.

Detta moment överensstämmer nära med 4 mom. första stycket i de sakkunnigas

lagförslag samt är i huvudsak likalydande med 7 § 5 mom. i allmänna

arbetstidslagen och 7 § 3 mom. i lantarbetstidslagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att lagstiftningen i och för sig icke medförde

någon skyldighet att utföra övertidsarbete. Till skydd för de anställda gåves

den med de andra arbetstidslagarna överensstämmande föreskriften, att arbetsgivaren

hade att tillse, att icke arbetstagaren genom användande till övertidsarbete

utsattes för överansträngning eller ohälsa. Detta stadgande torde en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Majlis proposition nr 96.

ligt de sakkunnigas mening särskilt få betydelse beträffande minderåriga

arbetstagare, varmed här förstodes sådana under 18 år. Sedan de sakkunniga

erinrat örn, att minderåriga enligt allmänna arbetstidslagen finge användas

till övertidsarbete endast vid nödtillfällen eller — örn de vore i åldern 16—18

år — efter särskilt tillstånd av arbetsrådet men att lantarbetstidslagen icke

på denna punkt gåve några särbestämmelser för minderåriga, hava de sakkunniga

föreslagit, att rätten att använda minderåriga till övertidsarbete inom

detaljhandeln icke skulle genom något speciellt stadgande begränsas, samt

härom anfört:

En sådan reglering som den i allmänna arbetstidslagen givna skulle medföra

verkliga svårigheter på detaljhandelns område. Det må erinras, att enligt

1931 års företagsräkning de minderåriga voro omkring V» av hela antalet i

detaljhandeln sysselsatta. Till stor del gäller det här springpojkar och springflickor,

men ungefär Vio av butikspersonalen var minderårig. Det skulle vålla

olägenhet, örn dessa arbetstagare icke alls eller blott med arbetsrådets tillstånd

finge användas på övertid. Det kan ofta vid säsongpåfrestningar vara erforderligt,

t. ex. för expediering av kunder och brådskande budskickningar. Det

arbete, varom här är fråga, är i regel ej heller av så uttröttande beskaffenhet

för de minderåriga, som det mer enformiga industriarbete, vilket

man framför allt haft för ögonen, när den antydda bestämmelsen i allmänna

arbetstidslagen infördes. Men vad de sakkunniga förut anfört örn önskvärdheten

av övertidsarbetets begränsning gäller i särskilt hög grad, när det är

fråga örn minderåriga. Redan har nämnts regeln, att arbetstagare ej genom

övertidsarbete får utsättas för överansträngning. — Vissa särskilda föreskrifter

i arbetarskyddslagen kunna vidare vara av betydelse, när det gäller

utnyttjande av minderårig arbetskraft. Härtill återkomma de sakkunniga

under 17 §.

Yttranden.

I yttrandena har förevarande stadgande berörts allenast i vad det har

avseende å rätten att använda minderårig till övertidsarbete.

Arbetsrådet uttalar allvarliga betänkligheter mot förslaget i denna del, då

det stöde i bestämd motsättning till den grundsats, som kommit till uttryck i

allmänna arbetstidslagen, och icke syntes motiverat av sådana särskilda skäl,

som föranlett den i lantarbetstidslagen medgivna rätten att använda minderåriga

till övertidsarbete. Endast efter särskild prövning av arbetsrådet borde

minderåriga i andra fall än dem, som avsåges i 6 §, få användas till arbete

utöver den gräns, som funnes angiven i 4 §. — Eiksförsäkringsanstalten framhåller,

att, därest förhållandena inom detaljhandeln ansåges påkalla en friare

användning av minderåriga till övertidsarbete än inom de av allmänna arbetstidslagen

reglerade näringsgrenarna, i varje fall borde övervägas, örn icke

tiden för de minderårigas användande till sådant arbete borde avsevärt inskränkas

i förhållande till den för vuxna medgiva tiden. ■—- Även landsorganisationen

anför allvarliga betänkligheter mot att de minderårigas anlitande

för övertidsarbete icke gjorts beroende av arbetsrådets tillstånd.

Gentemot de av de sakkunniga åberopade skälen för att i nu angivna hänseende

jämställa minderåriga med vuxna anför landsorganisationen:

Den omständigheten att de minderåriga inom detaljhandeln uppgå till ett

betydligt större relativt antal (V» av hela antalet sysselsatta) än inom indust
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 96.

117

rien kan tydligen icke åberopas mot en undantagsreglering, men väl är

den ett skäl för en sådan reglering. Yad angår arbetets påfrestning må det

väl i allmänhet förhålla sig så, att det industriella arbetet är av mera uttröttande

beskaffenhet, men undantagslöst gäller icke detta, och förhållandet i fråga

bör i och för sig icke utgöra hinder för en reglering i överensstämmelse med

allmänna arbetstidslagens, enär detsamma tydligen komme att beaktas vid

arbetsrådets prövning av ifrågakommande tillståndsfall.

När handelskammaren i Göteborg och Göteborgs köpmannaförbund föreslå,

att en undantagsställning i arbetstidshänseende borde givas blomsterhandeln

genom dispens enligt 11 § 2 morn., varom under 2 och 3 mom. av

förevarande paragraf talats, påpeka organisationerna, att möjlighet funnes för

Kungl. Majit att uppställa villkor för undantagets begagnande till skydd mot

oskäligt utnyttjande av de minderårigas arbetskraft.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att lantarbetstidsutredningen

såsom skäl för den likställighet mellan minderåriga och vuxna arbetare, som

föreslogs av utredningen (och som sedermera genomfördes i lantarbetstidslagen),

anfört, bland annat, att övertidsarbete inom jordbruket kunde antagas

bliva både sällan förekommande och av kortvarig natur. På det hela taget

syntes det huvudsakligen komma att röra sig örn hjälp vid skördearbete.

Dylikt arbete kunde enligt utredningens mening med fog sägas vara ett sådant

arbete, som icke företedde den enformiga sysselsättning i hygieniskt mindre

tillfredsställande omgivningar, som karakteriserade fabriksarbetet och som

varit den närmaste anledningen till inskränkningen i avseende å minderårigas

användande till arbete inom industrien.

Beträffande de tider, under vilka övertidsarbete (utom nödfallsarbete)

skall få uttagas, hava de sakkunniga, på sätt i det föregående anförts, föreslagit

bestämmelser, som i viss mån skilja sig från motsvarande stadganden

i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. Avvikelserna — innefattande

i viss mån inskränkning i förhållande till de möjligheter, som nämnda

arbetstidslagar erbjuda — hava, såvitt angår förberedelse- och

avslutningsarbeten, motiverats dels därmed, att det rådde en utbredd

tendens att anse ett mindre antal arbeten än tidigare vara förberedelseeller

avslutningsarbeten, dels därmed, att sådant arbete i detaljhandel och

med denna jämställd verksamhet ofta förekomme för flertalet arbetstagare,

under det att detsamma inom industrien i allmänhet utfördes av en mindre

del av de anställda, dels ock därmed, att den i de sakkunnigas förslag upptagna

möjligheten att flytta ordinarie arbetstid mellan olika veckor skulle

göra det i viss mån lättare för arbetsgivarna att inom den ordinarie arbetstidens

ram få erforderligt arbete utfört.

Bör min del anser jag, att bestämmelserna örn övertidsarbetets längd i

hela förevarande paragraf böra nära ansluta sig till motsvarande stadganden

i de andra arbetstidslagarna och närmast allmänna arbetstidslagen. Vad

särskilt förberedelse- och avslutningsarbeten angår, synes en sådan överensstämmelse

erforderlig med hänsyn därtill, att jag, på sätt förut angivits,

Departe
ments
chefen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Majus proposition nr 96.

föreslår, att rätt till överflyttning av arbetstid under åttaveckorsperioder

icke skall medgivas. Att i förevarande lag helt borttaga maximigränsen

beträffande tiden för förberedelse- och avslutningsarbeten torde däremot

icke böra ifrågakomma.

Beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten finnes maximitid för dygn

icke bestämd i de andra arbetstidslagarna. På skäl, som anförts av de sak

kunniga, synes emellertid ett stadgande härom böra införas i förevarande lag.

En tid av en och en halv timme för dygn finner jag härutinnan lämplig. Övertid

enligt detta moment synes mig dock icke böra få utan vidare tillfullo uttagas

av sådan arbetstagare, vars ordinarie arbetstid under dagen mera avsevärt

överstiger åtta timmar. Jag föreslår därför en bestämmelse, enligt vilken

ordinarie arbetstid och övertid enligt 7 § 1 mom. tillhopa icke skola utan till

stånd av arbetsrådet något dygn få överstiga 10 timmar.

I vilken utsträckning arbete skall hänföras till förberedelse- eller avslutningsarbete

kan naturligtvis bliva föremål för olika meningar. Enligt de

sakkunnigas åsikt bör, i överensstämmelse med den förut omförmälda tendens,

som gjort sig märkbar, en viss restriktion härvid iakttagas. Jag ansluter mig

i huvudsak till vad de sakkunniga härom anfört. Någon uppräkning av samtliga

hit hänförliga arbeten torde emellertid icke böra nu ifrågakomma. Avgörande

vid den praktiska tillämpningen av lagen blir givetvis i sista hand

den omfattning, som arbetsrådet kommer att giva åt begreppen förberedelseoch

avslutningsarbete. Med ledning av de erfarenheter, som vinnas under de

tre år, under vilka lagen till en början avses skola äga giltighet, kunna därefter,

örn så erfordras, mera preciserade bestämmelser utformas. Ett för nu

förevarande yrkesområde speciellt slag av arbete, nämligen expediering av

kunder, som inkommit i butik och de därmed jämställda lokalerna före

stängningstid men icke hunnit expedieras, har emellertid särskilt nämnts i

de sakkunnigas lagförslag. Anledningen härtill har varit den, att det arbete,

som därutinnan behöver utföras, icke är avslutningsarbete i den mening

detta uttryck eljest brukar begagnas, i det att arbetet är av samma slag som

arbete under den vanliga affärstiden. För att tydligt utmärka, att dylikt

expedieringsarbete avses i förevarande moment, synes det dock i enlighet

med de sakkunnigas förslag böra särskilt omnämnas i lagtexten.

Vad angår allmänt övertidsarbete synes icke tillrådligt att,

även örn stadganden rörande övertidsersättning införas i lagen, helt borttaga

maximigränser. Anledning saknas enligt min mening att i fråga örn bestämmelsernas

utformning avvika, annat än i viss mån i formellt hänseende,

från den reglering, som givits i allmänna arbetstidslagen. Jag tillstyrker

därför, att övertidsarbete utan tillstånd av arbetsrådet skall få uttagas med

48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar under loppet

av ett kalenderår. Att antalet timmar för år ansetts kunna bestämmas till

200 i stället för av de sakkunniga föreslagna 260 beror dels därpå, att den

enligt 1 mom. medgivna övertiden icke i enlighet med de sakkunnigas förslag

inskränkts i förhållande till motsvarande tid i allmänna arbetstidslagen, dels

ock därpå, att de skäl, som beträffande lantarbetstidslagen föranlett bestäm
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

mandet av antalet övertidstimmar av nu ifrågavarande slag till 260, här icke

föreligga. Då tidberäkning från den 1 augusti icke införts i 4 §, torde

anledning icke förefinnas att införa sådan beräkning i förevarande paragraf.

Liksom enligt allmänna arbetstidslagen synas skäl föreligga att tillerkänna

arbetsrådet möjlighet att meddela tillstånd till uttagande av övertid

med högst 150 timmar, därest ytterligare eftergift är påkallad av trängande

behov.

Tillräckliga skäl för tillskapande av rätt till uttagande av särskild

övertid för vissa speciella göromål, t. ex. årsinventering,

hava icke förebragts. Med anledning av vad som anförts rörande blomsterhandelns

särskilda svårigheter på grund av den föreslagna regleringen vill

jag allenast erinra därom, att jämlikt 12 § möjlighet står öppen att hos Kungl.

Maj:t begära förordnande om eftergifter eller medgivande av undantag.

I förevarande sammanhang torde böra behandlas frågan örn rätten att

använda minderåriga till övertidsarbete. Härvid må erinras

örn att lantarbetstidslagen icke lägger hinder i vägen för arbetsgivare

att använda minderåriga till övertidsarbete i samma omfattning som vuxna,

vilket däremot är fallet beträffande allmänna arbetstidslagen. Emellertid synes

med fog kunna anföras, att arbetet i detaljhandel och därmed jämställda företag

med hänsyn till den omväxling, som i olika hänseenden erbjudes, i stor utsträckning

icke är så uttröttande för de minderåriga som det mera enformiga

industriarbetet. Det arbete, varom i nu förevarande lagstiftning är fråga,

torde i följd härav närmare vara att jämställa med det i lantarbetstidslagen

reglerade arbetet än med industriarbetet. Att märka är jämväl, att de i

arbetarskyddslagen givna skyddsbestämmelserna för minderåriga, bland

annat rörande maximering av dygnsarbetstiden till 10 timmar (därest ej är

fråga örn nödfallsarbete), givetvis skola obetingat gälla. Ett särskilt stadgande

härom har intagits i 18 §. Emellertid må erinras, att — på grund av de

i 1 § intagna bestämmelserna rörande den nya lagens tillämpningsområde —

den situationen kan inträffa, att en minderårig, åtminstone formellt, kan få sin

ställning i någon mån försämrad ur skyddssynpunkt. Härvid torde emellertid

böra beaktas, att den allmänna bestämmelsen, vilken föreslås intagen i 4

mom. av förevarande paragraf, att arbetsgivaren har att tillse, att arbetstagare

icke genom användande till övertidsarbete utsättes för överansträngning

eller ohälsa, samt arbetarskyddslagens nyss omförmälda bestämmelser rörande

maximering av dygnsarbetstiden under alla förhållanden skola tillämpas.

Av det anförda torde framgå, att spörsmålet örn de minderårigas användande

till övertidsarbete icke utan vidare kan besvaras i den ena eller andra

riktningen. För egen del har jag, örn än med tvekan, funnit mig böra i förevarande

hänseende biträda de sakkunnigas förslag, enligt vilket de minderåriga

arbetstagarna jämställas med vuxna. Såvitt angår de minderårigas

övertidsarbete har 7 § med hänsyn härtill avfattats i nära överensstämmelse

med lantarbetstidslagen.

Den reglering av rätten att använda minderåriga till övertidsarbete, som

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

sålunda föreslås, Ilar särskilt stor betydelse av det skälet, att så avsevärd

del som ungefär V9 av de i detaljhandeln anställda utgöras av minderåriga.

8 §■

I förevarande paragraf har, liksom i 7 § 4 mom. andra stycket av de sakkunnigas

förslag, behandlats spörsmålet örn övertidsersättning. 8 § äger icke

någon motsvarighet i allmänna arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen. Inom

de näringsgrenar, som dessa båda lagar reglera, ankommer det helt på överenskommelse

mellan parterna, örn och på vad sätt övertidsersättning skall

lämnas. I sjöarbetstidslagen däremot bestämmes, att ersättning för övertidsarbete

skall utgå antingen i penningar eller — under vissa förutsättningar —

beredas i form av fritid. Övertidsersättning, som utgår i penningar, skall för

timme utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag, minst ''/iso, och, när

arbetet utförts å helgdag, minst V75 av den kontanta månadslönen, oberäknat

kostpenningar eller däremot svarande ersättning.

De sakkunniga.

Inledningsvis hava de sakkunniga förklarat, att det icke torde kunna bestridas,

att man genom en lagregel örn övertidsersättning komme något utanför

det egentliga området för en lagstiftning, som skulle vara begränsad till

att reglera arbetstiden. Något egentligt missnöje med att övertidsersättning

icke vore lagstadgad i allmänna arbetstidslagen hade icke framträtt. Förevarande

lagförslag vore i sina huvuddrag uppbyggt på samma sätt som nyssnämnda

lag och lantarbetstidslagen, medan sjöarbetstidslagen hade en i mycket

avvikande gestaltning. Inom detaljhandeln förelåge emellertid

i fråga örn övertidsarbetet och dess ersättning

särskilda förhållanden, beträffande vilka de sakkunniga anfört

följande:

Socialstyrelsens undersökning av 1931—1933 visar, att det är mycket vanligt,

att särskild ersättning för arbete på övertid icke lämnas. Sammanfattningsvis

kan sägas, att enligt de till denna undersökning inkomna personaluppgifterna

i nära hälften av samtliga fall icke alls utgick någon övertidsersättning;

för enbart den privata detaljhandeln var siffran över 60 procent.

I de fall, där ersättning förekom, var denna — särskilt inom den privata handeln

— oftast matpengar eller en t. ex. till jul lämnad gratifikation, i många

fall icke ställd i direkt relation till övertidstimmarnas antal. Ersättning, bestående

av timlön med förhöjning, rapporterades blott av ungefär Vs av här

ifrågavarande personal, därav V2 av de vid kooperativ och Vis av de vid privat

handel anställda. Ungefär V20 av de anställda uppgåvo sig i stället ha fått

ledighet å annan tid såsom ersättning. Enligt företagarnas uppgifter skulle

läget varit något bättre, men örn man ser på samtliga arbetsgivaruppgifter

finner man dock, att ungefär V* av de privata och Vs av de kooperativa företagen

uttalat, att övertidsersättning icke alls förekommit samt att blott

omkring Vs av de privata företagarna uppgivit, att timlön med förhöjning

utbetalats.

Under de senaste åren har verklig övertidsersättning blivit mera vanlig

inom detaljhandeln, vilket delvis sammanhänger med att kollektivavtalen fått

större utbredning. I kollektivavtalen finnas nämligen i regel bestämmelser

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

121

om övertidsersättning, ehuru de kunna vara mycket växlande både i fråga örn

räckvidd och innehåll. Så gäller i allmänhet för butiksbiträdena, att övertidsersättning

icke utgår för förberedelse- och avslutningsarbete (inbegripet kundexpediering)

m. m. I socialstyrelsens redogörelse redovisas som den vanliga

ersättningen för annat övertidsarbete timlön med 50 procents förhöjning; den

gällde för nära 3U av de privat och mer än 9/io av de kooperativt anställda.

Timlön med 25 procents förhöjning förekom för ungefär Vio av de privat och

V20 av de kooperativt anställda. Det var vanligt, att förhöjningen var större,

75—100 procent, då arbetet utfördes å sön- och helgdag; stundom även när

arbetet var förlagt efter viss tid på kvällen eller fortgick utöver visst timantal

under dagen. — Enligt 1937 års riksavtal mellan köpmännens garantiförening

och svenska handelsarbetareförbundet är övertidsersättningen 35 procent

högre än den normala lönen å vardagar och 75 procent högre än den vanliga

lönen å sön- och helgdagar.

Yad nu sagts gäller närmast detaljhandelns butikspersonal men är i viss

mån även tillämpligt å där anställda kontorister. För handelsarbetare torde

övertidsersättning vara vanligare liksom också kollektivavtalen, och enligt

dessa torde regelmässigt utgå ersättning även för förberedelse- och avslutningsarbete.

Beträffande områdena utanför den egentliga detaljhandeln må nämnas,

att förhållandena torde vara skiftande. Där det finns kollektivavtal, stipuleras

i allmänhet övertidsersättning. För t. ex. frisörbiträden utgår 50 procents

förhöjning av den vanliga ersättningen, dock endast för nytt arbete, som påbörjas

minst en halvtimme efter stängningstid.

Örn kollektivavtalen på detta område må till sist framhållas, att det ofta

förekommer, att ersättning i penningar efter parternas överenskommelse får

utbytas mot ersättning i fritid. Denna skall då stundom vara ökad i samma

proportion som penningersättningen.

Angående resultaten av sina försök att inhämta

opinionen inom de närmast intresserade kretsarna hava de sakkunniga

yttrat:

De 1936 inkomna svaren på frågeformulären innehålla vissa uttalanden örn

önskvärdheten av lagstadgad övertidsersättning men giva knappast någon

tydlig bild av opinionens styrka och riktning.

Vid förhandlingarna 1937 inför de sakkunniga lia representanterna för andra

organisationer av anställda än svenska handelsarbetareförbundet mycket

kraftigt tillrått lagbestämmelser örn övertidsersättning. Man har rentav uttalat,

att den tilltänkta arbetstidslagen utan sådana bestämmelser icke skulle

bliva av något mera väsentligt värde för de affärsanställda. Företrädarna för

svenska handelsarbetareförbundet hava däremot ställt sig närmast avvisande

till tanken på dylika lagregler. Man tänker sig, att även för detaljhandeln

organisationerna och kollektivavtalen skola få sådan utbredning, att man på

den vägen kan komma fram till en tillfredsställande lösning över hela linjen.

Och man befarar, att ett i lagen fastställt minimum skulle göra arbetsgivarna

obenägna att i kollektivavtal gå med på högre övertidsersättning för de

anställda. Om övertidsersättning blir fastslagen i lag, torde samtliga biträdesorganisationer

anse, att detta bör gälla allt övertidsarbete utom möjligen kundexpediering

en halvtimme var dag efter stängningstid, samt att ersättningen

bör bestämmas till minst vanlig timlön med 50 procents tillägg, som förhöjes

vid arbete å sön- och helgdag.

Vad köpmannaorganisationerna beträffar, hava dessa icke intagit någon

mera bestämd ståndpunkt. Man har dock icke haft några allvarligare erinringar

mot en lagstadgad övertidsersättning men endast för det allmänna övertids
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Majus proposition nr 96.

arbetet och med ersättningens minimum satt till 25 procent utöver den vanliga

lönen.

De sakkunniga hava härefter förklarat, att de vid beaktande

av det föreliggande läget och de framförda önskemålen kommit till det

resultatet, att man i de anställdas intresse här borde

ingripa med en tvingande regel. Särskilt måste hänsyn tagas

till den stora massan oorganiserad personal, som i annat fall ofta även i framtiden

torde bliva helt utan övertidsersättning. Härom hava de sakkunniga

yttrat:

Den alldeles övervägande delen av de arbetstagare, som skulle hänföras

under denna lag, är oorganiserad och icke anställd i kollektivavtalets form.

Förutsättningarna för att denna personal inom en nära framtid skulle mer

generellt bli sammansluten i organisationer äro knappast heller så stora. Det

måste ihågkommas, att en betydande del av hithörande anställda hava sitt

arbete förlagt till företag med blott ett fåtal arbetstagare. Man torde därför

icke kunna räkna med samma utveckling som inom industrien, där de starka

organisationerna avtalsvägen kunnat genomdriva tillfredsställande övertidsersättningar.

På det område, det här gäller, är det en djupt rotad uppfattning, att den

vanliga vecko- eller månadslönen utgör ersättning för den anställdes hela

arbete, även örn det går utöver den ordinarie arbetstiden. Visserligen kommer

väl den njm lagstiftningen som sådan att medföra en fastare gräns mellan

ordinarie arbetstid och övertid än vad som ofta är fallet för närvarande, och

det skulle kunna göras gällande, att redan detta skulle bana väg för särskild

övertidsersättning. Men örn man vill vinna garantier för att sådan ersättning

verkligen genomgående kommer att utgå, synes en lagbestämmelse knappast

kunna undgås.

De sakkunniga hava emellertid icke föreslagit, att

särskild ersättning skall utgå för alla slag av övertidsarbete.

De hava nämligen ansett, att skälen för en tvångsregel örn

sådan ersättning endast vore tillräckligt starka, när det gällde övertidsarbete

enligt 2 och 3 mom. i 7 §. Här kunde även åberopas, att sådant övertidsarbete

kanske eljest skulle uttagas i fall, då det ej vore alldeles ofrånkomligt, varigenom

den anställde skulle bliva obehörigt betungad.

Vid övertidsarbete enligt 7 § 1 morn., alltså kundexpediering och egentligt

förberedelse- och avslutningsarbete, kunde det däremot enligt de sakkunnigas

mening knappast vara lämpligt att tvångsvis bestämma, att särskild övertidsersättning

alltid skulle utgå. Det kunde med visst fog anföras, att det ej

sällan berodde på den anställde själv — åtminstone delvis — örn arbete å

övertid av detta slag erfordrades och hur länge det behövde fortgå. En tvingande

regel om övertidsersättning skulle därför här kunna fresta den anställde

att förlänga arbetet. Det finge också erinras, att gällande kollektivavtal för

butiksbiträden i allmänhet ej stipulerade övertidsersättning i detta fall. 1930

års konvention föreskreve ej övertidsersättning för förberedelse- och avslutningsarbete,

ej heller de norska och tyska arbetstidslagarna.

Vidare hade det icke synts de sakkunniga tilltalande, att arbetsgivaren

skulle tvingas att betala särskild övertidsersättning efter förhöjd taxa vid

övertidsarbete, som krävdes i nödfallssituationer och vore medgivet enligt 6

§ i lagförslaget.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Majus proposition nr 96.

Beträffande övertidsersättningens storlek hava de sakkunniga

anfört:

Det har inför de sakkunniga ifrågasatts, att nian skulle kunna nöja sig nied

att i lagen fastslå, att särskild övertidsersättning skall utgå, utan att bestämma

något visst minimum för denna. På det sättet skulle dock knappast tillräcklig

trygghet för de anställda kunna vinnas. Det kunde ju då överenskommas om

övertidsersättning, som icke vore högre än den vanliga lönen. De sakkunniga

föreslå därför, att ersättningen skall vara minst 25 procent högre än den vanliga

lönen för motsvarande arbete under ordinarie arbetstid. Det är visserligen

sant, att ersättningen i kollektivavtalen oftast är högre och att de anställdas

representanter med hänvisning till detta påyrkat ett högre minimum. Den

föreslagna regeln överensstämmer emellertid med 1930 års konvention och

med t. ex. de norska och tyska lagarna på området. Vid regelns formulering

får man vidare ej bara tänka på förefintliga kollektivavtal utan även på det

stora flertalet fall, där det icke lämnas någon övertidsersättning alls eller

blott i begränsad omfattning. Detta gör, att även den av de sakkunniga föreslagna

regeln torde innebära en allvarlig ekonomisk påfrestning för åtskilliga

arbetsgivare.

Örn lönen är bestämd för månad eller vecka, får man beräkna timlönen å

ordinarie arbetstid med ledning av att den ordinarie arbetstiden enligt lagen

i genomsnitt ej får överstiga 48 timmar i veckan. Skulle det gälla arbete,

vars ersättning normalt icke beräknas efter tid, får man på lämpligt sätt

söka räkna sig till vad som kan anses svara mot den vanliga timlönen. Detta

kan för övrigt även vara bestämt genom särskilt avtal.

Ersättning utgår efter det antal timmar eller delar av sådana, under vilka

övertidsarbetet vid varje särskilt tillfälle fortgått. Enligt sjöarbetstidslagen

skall för varje påbörjad halvtimme betalas ersättning såsom för full halvtimme.

En sådan regel synes dock knappast lämplig. Den kan i vissa fall fresta

arbetstagaren att draga ut på tiden med övertidsarbetet, så att en ny halvtimme

skall hinna påbörjas.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att övertidsersättning i

penningar genom överenskommelse mellan parterna skulle kunna utbytas

mot ledighet å ordinarie arbetstid, vilken ledighet

då skulle vara minst 25 procent längre än den tid, som övertidsarbetet

tagit i anspråk. Härom hava de sakkunniga yttrat:

Att utbyta kontant övertidsersättning mot ersättning i tid praktiseras

redan nu med gott resultat, stundom med stöd av kollektivavtal. Det flera

gånger nämnda riksavtalet innehåller sålunda, att parterna kunna överenskomma,

att i stället för vanlig övertidsersättning skall lämnas ledighet å

ordinarie arbetstid med 50 procents förhöjning. De hörda organisationerna

hava ej heller haft något att invända mot en sådan utbytesregel.

Det kan visserligen sägas, att därmed beredes möjlighet att överflytta

arbetstid från en del av året till en annan i större utsträckning än vad som

är medgivet enligt 4 § av lagförslaget. Detta torde emellertid ej behöva möta

betänkligheter. En arbetsgivare har knappast intresse av här ifrågavarande

utbyte i större omfattning, enär han genom det förlorar mer i ordinarie arbetstid

än han vinner i övertid. För att skapa större klarhet i övertidsförhållandena

parterna emellan och undvika farhågan, att stadgandet skulle försvåra

kontrollen över lagens efterlevnad, har emellertid föreslagits, att den

ledighet, som skall ersätta övertiden, skall vara lämnad senast inom åtta

veckor efter det övertidsarbetet utfördes. Av den valda formuleringen torde

framgå, att intet hindrar att ledigheten lämnas så att säga i förslcott med

tanke på behov av övertidsarbete, som förväntas senare uppkomma.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Förutsättning för det nu nämnda utbytet är, att parterna i det konkreta

fallet äro ense därom. Det räcker ej, att flertalet arbetstagare inom visst

företag äro med örn utbytet, för att detta skall få tillämpas rörande övriga

arbetstagare. Men naturligtvis kan överenskommelsen vara träffad i kollektivavtal.

I detta sammanhang hava de sakkunniga framhållit, att parterna icke i

annat fall än det nu berörda kunde ens genom kollektivavtal bestämma, att

kontant övertidsersättning icke skulle utgå eller att den skulle sättas till

lägre belopp än det som med ledning av lagbestämmelsen skulle betalas. Det vöre

med avsikt, som man sålunda gjort regeln helt tvingande till den anställdes förmån.

Det hade nämligen från vissa organisationer av anställda framförts farhågor,

att en möjlighet att genom kollektivavtal göra avvikelse från lagen skulle

kunna missbrukas och i sådana fall, där arbetsgivarna hade ett övermäktigt

inflytande, lända till arbetstagarnas nackdel. Men naturligtvis kunde genom

kollektivavtal eller på annat sätt överenskommas örn övertidsersättning i

andra fall än det i lagen reglerade eller till högre belopp än det där satta

minimum.

Angående pr esk riptionsbestämm elsen i 7 § 4 mom. andra

stycket sista punkten av sakkunnigförslaget hava de sakkunniga slutligen anfört

följande:

Då det måste anses önskvärt, att det snarast möjligt uppklaras, huruvida

arbetstagare har anspråk på övertidsersättning enligt denna lag, föreslå de

sakkunniga, att arbetstagare skall åläggas att göra gällande sitt krav hos

arbetsgivaren inom åtta veckor från det övertidsarbetet utfördes. Om denna

tid försittes, skall rätt till talan vara förlorad. Den vanliga 10-åriga preskriptionstiden

skulle sålunda kraftigt förkortas, och verkan av underlätet krav

skulle bliva ersättningsrättens totala förlust. Det nu sagda gäller dock blott

anspråk, som bygga direkt på lagbestämmelsen och icke kunna stödjas på

något avtal örn övertidsersättning. Örn den anställde i ett sådant fall vill

åberopa avtalet, blir det dess bestämmelser, som bliva avgörande. Ej sällan

föreskrives i kollektivavtal, att krav på övertidsersättning skall framställas

inom betydligt kortare tid, i det nämnda riksavtalet sålunda dagen efter det

övertidsarbetet utfördes.

Yttranden.

De i förevarande paragraf berörda spörsmålen behandlas i åtskilliga yttranden.

Vad först angår själva principfrågan, huruvida bestämmelser

örn övertidsersättning böra upptagas i lagen, ansluter

sig Daco helt till de sakkunnigas uppfattning samt anför, att de anställda

inom detaljhandeln i stor utsträckning stöde i en utpräglad beroendeställning

till principalen. Med hänsyn till det stora antalet anställda på handelns

område, som ännu icke vore organiserade, skulle den föreslagna arbetstidslagen

säkerligen i stor utsträckning bliva utan värde för de anställda, örn

bestämmelser rörande övertidsersättning icke infördes i lagen. Det vore

nämligen framförallt skyldigheten att utbetala övertidsersättning, som innebure

ett korrektiv mot missbruk av arbetskraften. — Samma principiella

inställning till förevarande fråga intaga landsorganisationen, svenska handels
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

125

arbetareförbundet och Sveriges färghandlares riksförbund. — Socialstyrelsen

förklarar, att enligt styrelsens uppfattning beaktansvärda skäl visserligen

kunde anföras för att stadgande!! om övertidsersättning borde upptagas i

lagen. Ett sådant lagstadgande, genom vilket nian skulle frångå den eljest

som regel iakttagna principen, att lagstiftningen icke borde ingripa i bestämmandet

av arbetslönen, måste dock vara ägnat att väcka betänkligheter.

Härom anför styrelsen följande:

Det torde vara ur många synpunkter lyckligast, att frågor angående avlöningen

avgöras genom parternas fria överenskommelser. Man torde även

på detaljhandelns område kunna räkna med en utveckling av organisationsväsendet,

vilken efter hand kommer att möjliggöra en reglering i vidare

omfattning av spörsmålen rörande ersättning för övertidsarbete. En lagstiftning

om övertidsersättning, vilken, såsom i de sakkunnigas förslag

också har skett, lär böra inbegripa jämväl bestämmelse örn ett visst minimum

för ersättningens storlek, torde vidare bliva normerande och föranleda, att

arbetsgivarna bliva obenägna för uppgörelser örn en högre ersättning, även

örn en sådan eljest kunde hava ansetts skälig. Man torde däremot i stället

kunna förutsätta, att sådana bestämmelser örn villkor för uttagandet av

övertidsarbete och örn gränserna för övertidsarbetets omfattning, som i förslaget

hava upptagits, i och för sig skola bidraga till att främja en mera

allmän uppfattning örn rätt till en rimlig övertidsersättning.

På anförda skäl förklarar socialstyrelsen sig icke kunna tillstyrka den

föreslagna lagbestämmelsen örn ersättning för övertidsarbete.

Arbetsrådet framhåller, att införandet i lagen av bestämmelse örn övertidsersättning

innebure en mycket vittgående avvikelse från hittills iakttagna

principer, enligt vilka alla avlöningsfrågor ansetts böra överlämnas till fri

överenskommelse mellan parterna. En procentuellt beräknad övertidsersättning

torde även i många fall vara av tvivelaktigt värde, då själva grundlönen

icke vore fixerad utan kunde bliva föremål för reducering. Härtill bomme,

att varken arbetsrådet eller yrkesinspektionen vore rätt forum för bedömande

av tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare i frågor örn övertidsersättnings

beräknande. Sådana tvister torde bliva synnerligen vanliga och måste ofta

beröra komplicerade avtalsförhållanden. Av dessa skäl avstyrkte arbetsrådet

bestämt förslaget om införande i lagen av bestämmelser örn övertidsersättning.

— Med anförande av huvudsakligen samma synpunkter som arbetsrådet

hemställer riksförsäkringsanstalten om en allvarlig omprövning, huruvida

man icke skulle kunna låta bestämmelserna om övertidsersättning utgå ur

lagförslaget utan att därigenom något viktigare samhälleligt intresse skulle

kunna anses bliva åsidosatt. — Länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands

län, Stockholms och Skånes handelskammare samt Sveriges skomalceriidkares-

och skohandlares riksförbund förklara sig icke anse tillräckliga skäl

föreligga att i förevarande arbetstidslag frångå den eljest allmänt tillämpade

grundsatsen, att ersättning för utfört arbete skulle bestämmas av parterna

själva, och detta så mycket mindre som lagförslaget innehölle bestämmelser

angående både maximitid för övertidsarbete och under vilka förutsättningar

sådant arbete ''över huvud finge utföras. Länsstyrelsen i Stockholms län tilllägger,

att bestämmelserna angående övertidsersättning så som de utformats

opaginerad Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majus proposition nr 96.

för övrigt knappast torde framstå som särskilt önskvärda vare sig för arbetsgivare

eller arbetstagare. Å ena sidan torde förhållandena understundom

vara sådana, att kortare övertidsarbete även av sådan art, som avsåges i 7 § 2

och 3 morn., skäligen borde kunna utkrävas utan förhöjd ersättning. Å andra

sidan kunde fixerandet i lagen av en relativt låg övertidsprocent och begränsningen

till övertidsarbete enligt 7 § 2 och 3 mom. tänkas verka hämmande på

arbetstagarnas möjligheter att genom kollektiva uppgörelser betinga sig

högre övertidsprocent och övertidsersättning jämväl för sådant arbete, som

avsåges i 7 § 1 mom. — Stockholms handelskammare finner förslaget i nu förevarande

hänseende ägnat att utgöra ett farligt prejudikat för en icke önskvärd

utveckling i riktning mot offentlig reglering av lönerna på den privata arbetsmarknaden.

-— Båda handelskamrarna och sagda riksförbund uttala emellertid,

att man utan att inkräkta på avtalsfriheten skulle kunna tillgodose

de anställdas berättigade intresse av ersättning för övertidsarbete genom en

bestämmelse, vari föreskreves rätt för arbetstagaren att för övertidsarbete

erhålla minst samma ersättning som för arbete å ordinarie arbetstid.

Med hänsyn till de skiftande förhållandena inom detaljhandeln och de

många sätt för kompensation av övertidsarbete, som där kunde tänkas, finner

länsstyrelsen i Hallands län förevarande stadgande både olämpligt och opraktiskt

samt förklarar, att frihet borde lämnas åt de berörda parterna att avtalsvägen

reglera denna fråga. I huvudsak samma inställning till förevarande

spörsmål intaga köpmännens garantiförening, Sveriges köpmannaförbund,

Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Hallands köpmannaförbund

samt stadsfullmäktige i Varberg och Falkenberg. — Även svenska

arbetsgivareföreningen avråder bestämt från upptagandet i lagen av en föreskrift

örn ersättning för övertidsarbete, då en sådan reglering icke överensstämde

med svensk lagstiftning i sociala frågor eller med uppfattningen hos

arbetsmarknadens parter.

Yad härefter angår frågan, huruvida vissa slag av övertidsarbete

böra undantagas från en bestämmelse örn ersättning,

framhåller socialstyrelsen, att principiell åtskillnad i berörda hänseende

icke syntes rimlig mellan övertidsarbete, som avsåges i 7 § 2 och 3

morn., å ena, samt de förberedelse- och avslutningsarbeten, för vilka enligt

7 § 1 mom. en övertid av högst fyra timmar i veckan finge ifrågakomma, å

andra sidan. Styrelsen anför härom följande:

Det kan icke anses tillfredsställande, att en lag, som begränsar de anställdas

ordinarie arbetstid till 48 timmar och uttryckligen bestämmer en minimiersättning

för vissa slag av övertidsarbeten, skulle medgiva, att andra slag av

arbeten utöver den bestämda ordinarie arbetstiden åtminstone intill en viss

gräns få utföras, utan att någon ersättning alls för dessa arbeten lämnas.

Icke utan fog kan det göras gällande, att lagen på sådant sätt stadgade en

52-timmarsvecka i stället för en 48-timmarsvecka. De sakkunniga hava åberopat,

att för butiksbiträden gällande kollektivavtal i allmänhet ej stipulera

övertidsersättning för förberedelse- och avslutningsarbeten men väl för andra

slag av övertidsarbete. En sådan omständighet torde icke kunna motivera,

att en arbetstidslag, baserad på 48-timmarsveckans princip, i vissa sina stad
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Majus proposition nr ,96''.

ganden skall frångå denna norin på det sätt, som i förslaget har skett. Kollektivavtal,

som ingåtts för inom detaljhandeln anställda lagerarbetare (bland

vilka även finnes månadsavlönad personal), bestämma som regel, att viss

övertidsersättning även för här ifrågavarande slag av arbeten skall utgå.

I de kollektivavtal inom det industriella näringslivet, enligt vilka övertid

får uttagas för förberedelse- och avslutningsarbeten, förutsattes alltid, att

åtminstone ordinarie timlön utgår för dylikt övertidsarbete. Under förutsättning

att arbetstidslagen för detaljhandeln anses över huvud böra innehålla

något stadgande örn övertidsersättning, vill styrelsen sålunda föreslå, att en

bestämmelse införes, enligt vilken det övertidsarbete, som avses i 7 § 1 morn.,

ersättes med minst den lön, efter timme beräknad, som svarar mot Vaos

respektive V48 av gällande månads- respektive veckolön.

Daco yrkar, i första hand, att särskild ersättning skulle utgå jämväl för

övertidsarbete enligt 7 § 1 mom. och 6 § i lagförslaget samt åberopar härför

beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten i huvudsak samma skäl som

socialstyrelsen och beträffande övertidsarbete i nödfallssituationer, att i 6 §

avsedda händelser icke borde gå ut över arbetstagaren på så sätt, att han skulle

vara skyldig ställa sig till förfogande för arbete på övertid utan särskild ersättning.

Därest emellertid organisationens yrkande om begränsning av överflyttningsrätten

enligt 4 § skulle bifallas, vore organisationen benägen tillstyrka,

att från regeln örn övertidsersättning undantoges arbete för betjäning av

kunder, vilka vid stängning av butik, rakstuga, frisersalong, fotografiateljé

eller badinrättning befunne sig i lokalen, under en tid av högst tre timmar i

veckan dock icke något dygn mer än 45 minuter.

I detta sammanhang torde få omnämnas vissa uttalanden rörande övertidsersättning

för arbete med julskyltning och inventering. Härom anför köpmännens

garantiförening:

Föreningen vill fästa uppmärksamheten på att enligt föreningens riksavtal

med svenska handelsarbetareförbundet övertidsersättning icke utgår för arbete

med en julskyltning samt års- och halvårsinventering. De sakkunniga hava

ej funnit skäl att upptaga någon specialbestämmelse örn dessa eller liknande

arbeten, som de anställda hava att utan extra ersättning utföra utom ordinarie

arbetstid. Enligt de sakkunnigas mening skulle man i en sådan bestämmelse

svårligen kunna taga hänsyn till de mycket olikartade förhållandena

inom skilda branscher. Föreningen anser för sin del, att svårigheterna här

avsevärt överdrivas; i varje fall borde intet hinder möta för att i lagen

införa en liknande föreskrift som i riksavtalen beträffande julskyltningsoch

inventeringsarbete, enär dessa avtal gälla för samtliga handelsbranscher

och angivna arbeten av gammalt pläga undantagas från det betalda övertidsarbetet.

Gotlands handelskammare framhåller, att julskyltning och årsinventering

inom detaljhandeln vore normalt återkommande arbeten, som en arbetstagare

inom detta näringsområde alltid måste räkna med. Det torde vidare få anses,

att den lön arbetstagaren erhölle avsåge det normalt förekommande arbetet

och således även dessa nämnda båda arbeten, ehuru de på grund av sin art

bleve synnerligen koncentrerade och utsträckta utöver den normala arbetstiden.

För dylikt övertidsarbete borde därför övertidsersättning ej utgå. —

Kooperativa förbundet förklarar sig icke hava något att erinra mot, att så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

dana arbeten som vanliga inventeringar särskilt skulle betalas. Vad däremot

anginge särskilda inventeringar för kontroll av redovisningen från ett försäljningsställe,

anför förbundet:

Det skulle vara både oriktigt och olämpligt, om företaget ålades att betala

särskilda ersättningar till personalen för att kontrollera, att denna i enlighet

med gällande kontrollföreskrifter vårdat företagets tillgångar på det riktiga

sättet. Arbetsorganisationen, den må vara bestämd i lag eller reglerad i avtal,

bör vara så konstruerad, att samtliga de anställda liava ett intresse av att

verksamheten skötes på det riktiga sättet, att varorna rätt vårdas, att influtna

kontanter ordentligt redovisas och att allt, som har med redovisningen att

göra, stämmer. Det skulle rentav kunna verka demoraliserande, örn arbetstidslagen

gåves ett sådant innehåll, att de anställda skulle få en inkomstmöjlighet

genom att utföra sitt arbete slarvigt, varigenom svinnet hölles uppe

vid en sådan nivå, att företaget behövde verkställa upprepade kontrollinventeringar.

Därför bör i författningen klart angivas, att kontrollinventeringar,

som påkallas av den nödvändiga tillsynen över medelsredovisningen och

vården av omhänderhavda värden, få företagas utan att de anställda, som

måhända genom vanvård eller slarv göra dessa kontrollinventeringar nödvändiga,

skola hava extra ersättning härför.

Även kommerskollegium föreslår, att övertidsarbete, som avsåge inventering

för vinnande av erforderlig kontroll över personalens medelsredovisning,

vård av lager och dylikt, icke skulle berättiga till särskild ersättning.

Beträffande övertidsersättningens storlek förklarar socialstyrelsen

(som i första hand avstyrker bestämmelser örn övertidsersättning)

sig icke hava något att i och för sig erinra mot den av de sakkunniga föreslagna

normen härför. Styrelsen tillägger emellertid, att därest en bestämmelse

örn övertidsersättning infördes i lagen, i densamma även borde angivas,

att för sådana anställda, vilka avlönades för månad eller vecka, timlönen å

ordinarie arbetstid i enlighet med i dylika fall vedertagen praxis skulle

beräknas utgöra V208 respektive 1/48 av månads- respektive veckolönen. Även

Västergötlands köpmannaförbund och Sveriges färghandlares riksförbund

uttala, att det inte funnes något att erinra mot det av de sakkunniga föreslagna

lönetillägget för övertidsarbete. Svenska handélsarbetareförbundet

däremot framhåller, att endast ett fåtal kollektivavtal å området stadgade

övertidsersättning med så litet som 25 procent högre belopp än den vanliga

lönen. Yanligen vore den avtalsenliga förhöjningen av lönen vid övertidsarbete

35—50 procent. I anslutning härtill anför förbundet:

Förbundet har i sin avtalsverksamhet sökt få övertidsersättningen så hög

som möjligt, för att därigenom arbetsgivarna skola organisera arbetet på

ett sådant sätt, att övertidsarbete ej må förekomma. Lönetillägget vid övertidsarbete

är sålunda icke att betrakta såsom en lönefyllnad. Förbundet

hävdar tvärtom, att arbetstagarna för arbete utfört under ordinarie arbetstid

skola erhålla en sådan lön, att de erhålla en dräglig försörjning. Ur sociala

synpunkter är ett sådant ställningstagande oantastbart. Förbundet anser den

ledande principen böra vara, att örn den ordinarie personalen icke hinner

utföra förekommande arbete utan tillgripande av övertid, ny arbetskraft bör

engageras, ty därigenom beredes anställning åt personer, som måhända annars

äro sysslolösa. Med en lagbestämmelse, att ersättning för övertid skall utgå

opaginerad Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Majus proposition nr 96.

med endast XU högre än vad arbetstagaren erhåller för motsvarande arbete

under ordinarie arbetstid, befarar förbundet, att övertidsarbete tillgripes

i större omfattning än vad som motsvarar oförutsedda behov. Risk föreligger

för att ett lagstadgande, vari sägs, att övertidsersättningen skall vara

minst XU högre än den ordinarie lönen, kan medföra, att många arbetsgivare

betrakta denna övertidsersättning såsom skäligen avvägd och sålunda motsätta

sig en högre övertidsbetalning. Enligt förbundets mening bör man

emellertid icke genom lagregel fastställa visst ersättningsbelopp. Det är

tillfyllest med att fastslå rätten till övertidsersättning och överlämna åt

parterna att fixera ersättningsbeloppet på sätt som sker vid upprättandet av

kollektivavtal.

Såsom tidigare omtalats ansluter sig landsorganisationen till de sakkunnigas

uppfattning, att bestämmelser örn övertidsersättning skola upptagas

i lagen. Organisationen förklarar sig emellertid ur principiell synpunkt

hysa betänkligheter mot ersättningens fixerande till visst relativt belopp.

Visserligen utgjorde det av de sakkunniga föreslagna beloppet ett minimum.

Men bortsett från möjligheten av att detta minimum kunde verka hämmande

på försök att avtalsvägen erhålla en högre övertidsersättning, ansåge organisationen,

att tillräckliga skäl för en reglering av denna fråga genom lag icke

förelåge. — Daco framhåller, att det korrektiv mot missbruk av arbetskraften,

som övertidsersättningen innebure, bleve starkare ju större skillnaden

gjordes mellan ersättningen för det ordinarie arbetet och för övertidsarbetet.

Under hänvisning till gällande kollektivavtal samt till sjöarbetstidslagens

bestämmelser yrkar Daco därför, att övertidsersättningen i den nya lagen

måtte fastställas till minst 50 procents tillägg å den beräknade timlönen under

vardagar och minst 100 procents tillägg å samma lön under sön- och helgdagar.

— Även stadsfullmäktige i Landskrona och kommunalfullmäktige i Boo förklara,

att den särskilda högre övertidsersättningen icke vore att betrakta som

en lönefyllnad utan som ett korrektiv mot uttagande av övertidsarbete. För

ernående av det med lagen avsedda syftet, nämligen socialt skydd, föresloge

fullmäktige därför, att övertidsersättningen skulle vara 50 procent högre än

vad arbetstagaren erhölle för motsvarande arbete under ordinarie arbetstid.

—- Hallands köpmannaförbund, och stadsfullmäktige i Falkenberg förorda,

att, därest mot deras avstyrkande i lagen infördes en bestämmelse örn övertidsersättning,

denna borde kompletteras med den i kollektivavtal vanliga

klausulen, att ersättningen endast utginge för fullgjord tid, dock icke för

kortare tid än 15 minuter.

Arbetsrådet avstyrker de sakkunnigas förslag örn intagande i lagen av

bestämmelser örn övertidsarbetets kompenserande

med förlängd ledighet å ordinarie arbetstid. Som

motiv för sin ståndpunkt anför arbetsrådet i anslutning till sin kritik av

4 § i lagförslaget bland annat följande:

Örn sålunda redan bestämmelserna i 4 § äro ägnade att ingiva allvarliga

betänkligheter, gäller detta i ännu mycket högre grad om föreskrifterna i

7 § 4 mom. andra stycket rörande kompensering av övertid genom förlängd

ledighet å ordinarie arbetstid. Dylik kompenserande ledighet skulle kunna

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sarri. Nr 96. 2382 38 9

opaginerad Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

lämnas under en period av åtta veckor efter övertidsarbetets uttagande. Här

avses sålunda icke de fasta åttaveckorsperioder, varom bestämmelser meddelats

i 4 §, utan godtyckligt valda åttaveckorsperioder, räknade från varje

dag, då övertidsarbete utförts. Men kompensation skulle även kunna lämnas

»i förskott» under en icke begränsad tidsperiod. En uttagen övertid av

exempelvis 4 timmar skulle med andra ord — visserligen endast med arbetstagarens

medgivande — kunna anses kompenserad genom att arbetstagaren

vid något tidigare tillfälle, vilket icke nödvändigtvis behöver hava infallit

under samma år, haft en ordinarie arbetstid, som med 5 timmar understigit

den i 4 § angivna ordinarie arbetstiden. Enligt arbetsrådets uppfattning

skulle ifrågavarande bestämmelser definitivt omintetgöra varje möjlighet

att öva kontroll över arbetstiden.

Med i huvudsak samma motivering som arbetsrådet ifrågasätter riksförsäkringsanstalten,

örn icke förevarande bestämmelse skulle kunna utgå ur

lagen.

Då möjligheten till utbyte är beroende av överenskommelse därom mellan

arbetsgivare och arbetstagare, förklarar landsorganisationen sig icke vilja

motsätta sig den föreslagna bestämmelsen även örn det kunde befaras, att

utbytesrätten i tillämpningen kunde giva upphov till tvister och verka försvårande

på kontrollen av övertidsreglernas efterlevnad. — Kommerskollegium,

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt stadsfullmäktige

i Östersund anse, att arbetsgivaren ensam borde få avgöra, huruvida övertidsersättningen

i penningar skulle utbytas mot ledighet. Handelskammaren

och stadsfullmäktige tillägga, att sådan ledighet borde kunna sammanläggas

till en längre sammanhängande period att uttagas å tid, varom kontrahenterna

överenskomme. — Stadsfullmäktige i Landskrona och kommunalfullmäktige

i Boo anföra, att kompensation av övertidsarbete mot fritid borde ske på så

sätt, att mot en timmes övertidsarbete svarade en och en halv timmes fritid.

—- Köpmännens garantiförening framhåller, att i riksavtalen mellan föreningen

samt svenska handelsarbetareförbundet och handelstjänstemannaförbundet intagits

en bestämmelse örn utbyte av övertidsersättning mot ledighet. Någon

motsvarighet till lagförslagets stadgande, att ledigheten skulle lämnas senast

inom åtta veckor efter det arbetet utförts, funnes dock icke i riksavtalen.

Garantiföreningen ansåge även, att sistnämnda stadgande vore mindre lyckligt.

I många fall önskade nämligen den anställde, att ledigheten sammanfördes med

inträffande helg eller begagnades till utökande av semestern. Inom åtskilliga

företag torde vidare övertidsarbete förekomma i så begränsad utsträckning, att

hela ledighetsdagar endast undantagsvis kunde intjänas under loppet av åtta

veckor. Med hänsyn härtill och för att möjliggöra ett bibehållande av rätten

till en friare disposition av ledighet såsom ersättning för övertidsarbete

föreslår garantiföreningen, att sådan ledighet skulle lämnas senast inom tolv

månader efter det övertidsarbetet utfördes. Sveriges köpmannaförbund

intager till förevarande spörsmål samma ståndpunkt som garantiföreningen.

—- Svenska handelsarbetareförbundet och Daco förklara, att vad de sagt örn

övertidsersättningens storlek ägde motsvarande tillämpning å frågan örn

längden av den ledighet, som skulle kompensera övertidsarbetet. Handels
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. 3faj:ts proposition nr 96.

arbetareförbundet anför, att utsträckningen av tiden, under vilken ledigret

skulle lämnas, från en månad, som vore det för närvarande vanliga,

till åtta veckor lätt kunde medföra, att icke någon ledighet erhölles. Daco

anser däremot, att tidsbegränsning för ledighetens uttagande icke vore

önskvärd, då det ofta kunde ligga även i den anställdes intresse, att ledigheten

finge uttagas senare t. ex. i samband med den ordinarie semestern.

— Svenska småföretagares riksförbund och fotografihandlarnas riksförbund

framhålla sammanstämmande önskvärdheten av att i de säsongbetonade

affärs- och yrkesgrenarna kompensationen för övertidsarbetet med ledighet

finge utsträckas över hela kalenderåret. Skulle övertiden under de 3—4

månader säsongen varade enligt lagförslaget till övermått betalas, bleve

följden, att visserligen under någon tid numerärt större personal anställdes

men att denna omedelbart efter säsongens slut entledigades. Under nuvarande

förhållanden däremot finge arbetstagarna kvarstanna även under den tysta

tiden, vilket naturligtvis vore av stor betydelse för yrkesskickligheten.

Socialstyrelsen avstyrker bestämmelsen örn den korta preskriptionstiden

samt föreslår, att lagen, därest bestämmelser örn

övertidsersättning däri infördes, i stället måtte förses med en allmän

föreskrift örn tvåårspreskription, liknande den som upptagits i semesterlagen.

Man syntes böra sträva efter, att preskriptionsbestämmelser av

sådan innebörd så småningom allmänt infördes på det arbetsrättsliga

området. Även Daco förordar, att preskriptionstiden sättes till två år,

samt förklarar, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen mången

gång skulle leda till att den anställde helt förlorade sin rätt till övertidsersättning.

— Köpmännens garantiförening erinrar örn den av de sakkunniga

omnämnda bestämmelsen i riksavtalen, att krav å övertidsersättning

eller ledighet skulle framställas senast dagen efter övertidsarbetets utförande,

samt uppgiver, att full enighet rådde mellan organisationerna örn ändamålsenligheten

av denna bestämmelse. Garantiföreningen och Sveriges köpmannaförbund

föreslå, att lagen även i denna punkt måtte givas en med riksavtalen

överensstämmande utformning. — Svenska handelsarbetareförbundet

framhåller, att erfarenheten gåve vid handen, att preskriptionsbestämmelser

föranledde till att arbetsgivarna sökte förmå de anställda att avstå från

framställning örn att utfå sin rätt. Det kunde också befaras, att arbetsgivare,

när tvist uppstode, vägrade erkänna, att framställning gjorts. Därest sådan

bestämmelse infördes i lag förhindrades därjämte arbetstagarens organisation

att medverka till objektiv utredning av sådan tvistefråga. — Landsorganisationen

och svenska bolchandelsmedhjälpareföreningen hemställa, att preskriptionsbestämmelsen

helt måtte utgå ur lagen.

Beträffande spörsmålet, huruvida bestämmelser örn övertidsersättning

skola upptagas i den nya lagen eller icke, hava under förarbetena skilda

uppfattningar kommit till uttryck. Det må erinras, att stadganden örn

övertidsersättning upptagits i 1930 års internationella konvention beträffande

de affärs- och kontorsanställda ävensom i sjöarbetstidslagen. Mot
-

Dcpar ternell

tscliefe».

opaginerad Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Majus proposition nr 96.

svårighet härtill finnes däremot ej i de övriga arbetstidslagarna. Då

emellertid, enligt vad utredningen givit vid handen, förhållandena inom

detaljhandeln äro sådana, att särskild ersättning för det tämligen vanliga

övertidsarbetet ofta icke utgår, synes — trots att vid lagstiftningen

eljest i regel iakttagits principen att lämna bestämmandet av arbetslönens

storlek utanför regleringen —- i förevarande lag böra upptagas ett stadgande

av innehåll, att ersättning skall utgå för arbete å övertid. Även örn, vilket jag

för närvarande anser lämpligt, den lagliga regleringen uti ifrågavarande

hänseende inskränkes härtill, synes dock förefintligheten i lagen av ett dylikt

stadgande hava viss betydelse; bland annat torde en bestämmelse härom verka

i någon mån hämmande på arbetsgivarnas vilja att uttaga övertidsarbete.

Däremot är det enligt min mening icke lämpligt att nu fastställa något visst

minimibelopp för övertidsersättningens storlek. En dylik minimibestämmelse

tenderar ofta att bliva normerande. Minimibestämmelse beträffande

övertidsersättning torde för övrigt ej vara lämplig, då grundlönen ej är

bestämd i lag. Då lagens regler inskränkas till ett fastslående av att övertidsersättning

skall utgå, överlämnas åt parterna att genom avtal bestämma

storleken å nämnda ersättning. Någon garanti för att övertidsersättningen

därvid kommer att fastställas till högre belopp än den för vanlig arbetstid

bestämda — vilket givetvis bör vara fallet — finnes visserligen icke, men i

de kollektivavtal, som för närvarande gälla, är så händelsen. Kollektivavtalsregleringen

vinner, såsom förut framhållits, alltmera insteg även på

förevarande arbetsområde; kollektivavtalens bestämmelser bliva även ofta

normerande i fråga örn storleken av avlöningar till arbetstagare utanför kollektivavtalens

tillämplighetsområde.

Det gäller härefter att avgöra, beträffande vilka slag av övertidsarbete

särskild ersättning skall föreskrivas i lagen. Enighet synes råda därom, att

ersättning skall utgå för övertidsarbete enligt 7 § 2 och 3 mom. Bestämmelse

härom torde böra inflyta i lagen. 1 det stora hela råder enighet jämväl därom,

att ersättning icke skall i lag föreskrivas för nödfallsarbete enligt 6 §. I

yttrandena har endast Daco i sistnämnda hänseende anfört avvikande mening.

För egen del ansluter jag mig emellertid härutinnan till Daco. Skälig anledning

att icke tillförsäkra arbetstagare ersättning för dylikt slags övertidsarbete

synes icke föreligga.

Beträffande övertid enligt 7 § 1 mom. äro meningarna delade. Innan jag

angiver min ståndpunkt härutinnan må erinras, att bestämmelser örn övertidsersättning

i sistnämnda fall icke finnas vare sig i 1930 års konvention

eller i regel i gällande kollektivavtal. Mot förslag att fastställa övertidsersättning

även för arbete enligt 7 § 1 mom. har anförts, att dylikt arbete åtminstone

delvis är av den natur, att det beror på den anställde själv, i vilken utsträckning

sådant arbete skall behöva uttagas. För egen del har jag efter övervägande

av spörsmålet stannat för att föreslå, att bestämmelsen örn övertidsersättning

skall avse även arbete enligt 7 § 1 mom. Härmed är emellertid icke

sagt, att ersättningen för allt slags övertidsarbete måste utgå efter enahanda

grunder.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Majus proposition nr 96.

Undantag från den föreslagna regleringen för vissa slag av övertidsarbete,

t. ex. sådant som avser julskyltning eller årsinventering, torde — i enlighet

med de sakkunnigas förslag — icke böra föreskrivas. Tillräckliga skäl att

införa undantagsbestämmelse beträffande inventering för kontroll av anförtrodda

medel eller dylikt synas mig ej heller föreligga.

Rätt att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, kompensera övertidsarbete

med ledighet under ordinarie arbetstid, lämnad i förväg eller under viss tid

efter det att övertidsarbetet utförts, synes icke böra föreskrivas i lagen, enär,

såsom i flera yttranden påvisats, kontroll av lagens efterlevnad därigenom

skulle bliva ytterligt försvårad.

Liksom de sakkunniga anser jag, att det utan oskälig tidsutdräkt bör uppklaras,

örn arbetstagare har anspråk på övertidsersättning. Jag föreslår därför

bestämmelser —- i viss överensstämmelse med stadgandena i 25 § lagen den

11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt — av innehåll, att anspråk

på ersättning skall framställas inom två månader från det att övertidsarbetet

utförts, ävensom att talan skall anhängiggöras inom ett år från samma

tidpunkt. En tid av två år för anhängiggörande av talan, på sätt föreskrives

i nyssnämnda lag, synes mig nämligen alltför lång.

Kaster (9 §).

9 §■

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 8 § 1 mom. i de sakkunnigas

förslag, behandlar frågan örn visst minimum för rastetid.

Med raster förstås sådana avbrott i arbetstiden, vilkas varaktighet är på

förhand bestämd och under vilka arbetstagarna fritt förfoga över sin tid

samt icke äro skyldiga att tvärstanna på arbetsplatsen. I allmänna arbetstidslagen

och lantarbetstidslagen finnas icke några bestämmelser örn att

rastetiden skall uppgå till visst minimum; sådana föreskrifter ingå däremot

ej sällan i främmande länders arbetstidslagar.

Arbetarskyddslagen innehåller — frånsett vad som kan följa av dess särskilda

föreskrifter rörande minderårigas arbete —• den allmänna regeln i

5 § i), att arbetet bör, där dess natur det medgiver, avbrytas genom en

eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet.

De sakkunniga.

Bestämmelserna i arbetarskyddslageu hava de sakkunniga icke funnit tillfyllest

för detaljhandeln. De hava framhållit, att en arbetsdag av ordinär

längd bleve för de anställda onödigt påfrestande, om den icke avbrötes av

en ordentlig rastetid, under vilken arbetstagaren kunde känna sig fullt

ledig och hade möjlighet att på regelbundna tider intaga måltid eller vistas

utomhus. Förhållandena inom detaljhandeln — för vilka redogörelse lämnats

å sid. 157 i betänkandet — vore enligt de sakkunnigas åsikt för närvarande

icke genomgående tillfredsställande.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

De sakkunniga liava förklarat, att det visserligen kunde vara sant, att

redan 4 § i lagförslaget torde vara ägnad att medföra en förbättring av

rasteförkållandena. Där bestämdes ju visst maximum för arbetstiden, och

det bleve då ett intresse för företagarna att anordna på förhand bestämda

raster, under vilka de anställda åtnjöte full ledighet; i annat fall finge nämligen

ej rastetiden avdragas från arbetstiden. Men i de anställdas intresse

hade det ansetts erforderligt att genom en tvingande bestämmelse garantera

en sammanhängande rastetid. Det skulle eljest kunna tänkas, att rasterna

så styckades sönder, att de ej bleve till verklig nytta för arbetstagarna.

Dr principiell synpunkt kunde det sägas, att ett stadgande angående

minimitid för raster borde hava sin plats i arbetarskyddslagen. De sakkunniga

hava emellertid av flera skäl ansett det icke kunna komma i fråga att i

förevarande sammanhang ändra nämnda lag men erinrat, att spörsmålet örn

bestämmelsens placering kunde upptagas till behandling, då det bleve fråga

om att göra den nu föreslagna lagen definitiv.

Beträffande den närmare innebörden av de sakkunnigas förslag har anförts:
Enligt

förslaget skall regeln blott gälla, örn den anställdes arbetstid uppgår

till minst åtta timmar av dygnet. Ar arbetstiden kortare, så är behovet

att garantera arbetstagaren viss längre sammanhängande rast icke så stort.

Men bestämmelsen är avsedd att tillämpas, så snart arbetsdagen i det konkreta

tället uppgår till minst åtta timmar. Aven övertidsarbete skall därvid

medräknas, örn det ej är fråga örn nödfallsarbete enligt 6 §, i vilket fall det

ju kan vara olägligt att nödgas avbryta arbetet för den lagstadgade rasten.

Engeln är, att under arbetstiden skall infalla en sammanhängande rast av

minst en timme. En så pass lång sammanhängande tid erfordras oftast,

örn den anställde skall hinna i lugn intaga måltid samt dessutom kunna

någon stund vistas utomhus, göra uppköp eller utföra annat göromål, som

det kan vara för sent att uträtta efter arbetsdagens slut. Under denna tid

torde den anställde ofta hinna begiva sig hem för att i hemmet få en måltid.

Socialstyrelsens undersökning av år 1933 visar, att mer än hälften av personalen

behövde högst en halvtimme för att tillryggalägga vägen mellan

arbetsplatsen och hemmet samt tillbaka. Förhållandena äro dock här mycket

skiftande. I mindre och medelstora städer samt andra samhällen ävensom

på den rena landsbygden bo de anställda alldeles övervägande i närheten

av arbetsplatsen. Detta är även stundom fallet i storstäderna, men enligt

socialstyrelsens undersökning torde avståndet här oftast vara för stort för

att det skall lämpa sig för personalen att under en timmes rast intaga

måltid i hemmet. Den motsättning, som sålunda råder mellan olika fall,

framträder även i de till de sakkunniga inkomna svaren. Att sätta rasteminimum

till längre tid än en timme har dock icke synts kunna sättas

ifråga, och det har för övrigt endast begärts i ett fåtal av svaren.

Med hänsyn till den särskilt i västra och norra Sverige ganska utbredda

seden att avbryta arbetet med två raster, vilka då var för sig bruka vara

något kortare, hava de sakkunniga föreslagit, att den längre rasten skall

kunna utbytas mot två, i vilket fall den sammanlagda rastetiden ej får

understiga en timme 15 minuter. Förutsättning är dock, att parterna träffa

överenskommelse härom, d. v. s. att varje enskild arbetstagare, som beröres

av utbytet, är med örn detta.

I övrigt har föreskriften gjorts helt tvingande. Det kan alltså ej genom

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

kollektivavtal eller på annat sätt bestämmas kortare rastetid — däremot

naturligtvis längre — eller annan uppdelning av rasterna. Det har ansetts

vara ett så allmänt intresse, att rastetiden ordnas så att den blir till verklig

rekreation, att avvikelser i försämrande riktning ej ens böra godtagas, örn

de förordas av de anställda själva. Dessa hava nämligen ibland ej fullt

klart för sig den nytta de hava av ett ordentligt avbrott i arbetet utan

tänka mer på önskvärdheten att kunna sluta arbetet så tidigt på dagen som

möjligt. — Det har ifrågasatts, att arbetsrådet borde givas befogenhet att

medgiva undantag från den här föreslagna regeln, örn den i visst fall skulle

föranleda särskilda svårigheter, men man har icke trott detta vara erforderligt.

Vad här sagts örn viss rastetid, har närmast tagit sikte på detaljhandelns

förhållanden. Skälen för bestämmelsen gälla emellertid i stort sett även

den verksamhet i övrigt, för vilken lagförslaget är avsett att gälla.

De sakkunniga hava i ett andra moment av 8 § föreslagit en bestämmelse,

enligt vilken i butikerna skola finnas för arbetstagarna avsedda sittplatser,

samt härom yttrat:

Ordet butik är att tolka i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag

till ny butikstängningslag och alltså mycket vidsträckt. Den förpliktelse

regeln skall anses medföra för visst företag, beror främst på utrymmet och

antalet anställda. För tydlighets skull utsäges i föreskriften direkt, att

arbetstagarna skola äga begagna platserna i den mån det kan ske utan förfång

för arbetet. Stadgandet har närmast tillkommit i anledning av att till

de sakkunniga framförts klagomål över att i vissa affärer biträdena icke

medgivits att sitta under arbetstiden, även örn det för tillfället icke förekommit

någon kundexpediering och ej heller något annat arbete att utföra.

Ett hänsynstagande till personalens bästa i detta avseende är dock i längden

till förmån även för arbetsgivaren. Örn de anställda få tillfälle att vila sig

från allt ståendet under dagen, när detta utan olägenhet för arbetet kan

medgivas, blir arbetet mindre påfrestande och slitsamt.

Det gäller här visserligen ett detalj spörsmål och dessutom en fråga, som

knappast direkt berör arbetstidsförhållandena. Saken är emellertid inom

detaljhandeln av en viss betydelse och spelar icke samma roll för näringslivet

i övrigt. Att i arbetarskyddslagen införa en specialbestämmelse för

detta fall synes icke tillrådligt. Det kan erinras örn att speciella stadganden

örn sittplatser i butiker finnas i den finska arbetstidslagen för detaljhandeln

och den engelska butikstiingningslagen.

Enligt de sakkunnigas förslag till butikstängningslag förstås med butik

varje försäljningsställe, där detaljhandel idkas.

Yttranden.

De föreslagna bestämmelserna rörande minimitid för raster tillstyrkas

uttryckligen av socialstyrelsen men avstyrkas av Ostergötlands och Södermanlands

handelskammare., som anser, att bestämmelser av sådan art skulle fastställas

av arbetsgivare- och arbetareorganisationerna och icke genom lag.

Uiksförsäkringsanstalten, arbetsrådet och svenska arbetsgivareföreningen uttala

den meningen, att dylika bestämmelser hörde hemma i en arbetarskyddsmen

däremot icke i en arbetstidslag. De två myndigheterna erinra därvid

örn att liknande föreskrifter icke införts i de tidigare arbetstidslagarna.

Köpmännens garantiförening föreslår — i sammanhang med framställt förslag

att lagen skulle tillämpas även å de minsta företagen — att bestäm
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl, Majus proposition nr 96.

melsén angående raster icke skulle göras tillämplig å företag med allenast

en anställd i annan mån än så lämpligen kunde ske. I garantiföreningens

uttalande instämmer Sveriges köpmannaförbund. Handelskammaren i Göteborg

omnämner, att i gällande kollektivavtal inom mjölkhandeln intagits en

bestämmelse, att anställda i butiker med endast ett biträde icke skulle

bava måltidsrast utan i stället äga intaga sin måltid under arbetstiden

i butiken; i gengäld hade de anställda tillerkänts en hel ledighetsdag i

veckan. Enligt handelskammarens mening komme beredandet av en rast

av en timme örn dagen i butiker med endast en anställd att medföra väsentliga

svårigheter för de av dessa företag, som berördes av arbetstidslagen,

d. v. s. filialföretagen. Handelskammaren förordade därför, att till 1 mom.

måtte göras ett tillägg av innehåll, att arbetsrådet finge medgiva dylika

företag rätt att utbyta den dagliga rasten mot en hel ledighetsdag i veckan.

Några myndigheter anse, att, örn minimibestämmelser rörande rasternas

längd infördes, dessa borde sträcka sig längre än vad de sakkunniga föreslagit.

Arbetsrådet föreslår sålunda, att rast skulle lämnas även örn arbetstiden

icke uppginge till mera än sex eller sju timmar per dygn, och riksförsäkringsanstalten

vill fastställa berörda timantal till sex. Medicinalstyrelsen anför:

Det är utan tvivel av avgörande betydelse för de anställdas hälsa, att de

bliva i tillfälle att i en paus under arbetet intaga ett ordentligt mål. Ett

sådant mål av riktig sammansättning ej blott kompenserar den förskjutning

av arbetstidens avslutning, som blir en följd därav, utan är enligt styrelsens

mening till och med viktigare än en begränsning av arbetstiden i och för

sig. Medicinalstyrelsen, som tillstyrker de sakkunnigas förslag örn måltidsrast

vid minst 8 timmars arbete, anser därför en bestämmelse om införande

av en sammanhängande ledighet för intagande av måltid böra införas, även

örn den sammanhängande arbetstiden understiger 8 timmar, förslagsvis en

rast örn 30—45 minuter vid en arbetstid av 5—8 timmar.

I fråga örn bestämmelser rörande sittplatser anföra svenska arbetsgivareföreningen,

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt stadsfiskal

i Stockholm, att även dylika bestämmelser hörde hemma i arbetarskyddslagen.

Avstyrkande uttalanden beträffande förslaget på denna punkt

göras även av arbetsrådet, rilcsförsäkringsanstalten, handelskammaren i Gävle,

Norrbottens köpmannaförbund, Bräkne- Hoby köpmannaförening, Sveriges möbelhandlares

centralförbund och kommunalfullmäktige i Undersåker. Handelskammaren

i Karlstad är tveksam rörande lämpligheten av lagbestämmelser

på förevarande område med hänsyn till lokala svårigheter i många fall.

Medicinalstyrelsen tillstyrker bestämmelserna under framhållande av det

hygieniskt berättigade i desamma.

Vissa anmärkningar av formell art mot de sakkunnigas förslag på förevarande

punkt framställas av socialstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna

i Malmöhus och Norrbottens län, stadsfullmäktige i Gävle, Stockholms handelskammare

och stadsfiskal i Stockholm. Bland annat framhålles, att sittplatserna

icke nödvändigtvis skola anbringas i själva försäljningslokalen

utan att de böra kunna ordnas även i en någon intilliggande lokal. Läns
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

styrelserna i Malmöhus och Norrbottens län ifrågasätta, huruvida icke i

förevarande lag — liksom i butikstängningslagen — borde införas ett stadgande,

som angåve vad med butik skulle förstås.

De stadganden, som de sakkunniga föreslagit i denna paragraf, hava

otvivelaktigt ett visst värde ur arbetarskyddssynpunkt. I flera yttranden

har också anförts — och enligt min mening med rätta — att de ur principiell

synpunkt borde erhålla plats i arbetarskyddslagen. Allmängiltiga

bestämmelser i förevarande hänseende lära emellertid icke på grundval

allenast av vad som förekommit vid den nu verkställda utredningen kunna

införas i nämnda lag. Att däri upptaga en speciell regel härutinnan för

detaljhandeln och därmed jämställd verksamhet torde icke vara lämpligt.

Med hänsyn till att nu förevarande lag avses vara provisorisk, synas emellertid

betänkligheter icke behöva möta mot att tillsvidare låta stadganden

rörande raster få plats däri.

I enlighet med förslag i yttrandena anser jag sådan ändring av bestämmelserna

erforderlig, att rast örn minst en timme föreskrives, så snart arbetet

fortgår under minst sex timmar. Denna bestämmelse skall dock ej gälla,

där fråga är örn arbete, varom förmäles i 6 §, eller då sjukdomsfall eller

annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag. Med hänsyn

till att så preciserade bestämmelser, som sålunda föreslås, innebära en nyhet

i lagstiftningen, vars verkningar icke kunna fullt överblickas, synes dispensmöjlighet

böra beredas. Innan dispens härutinnan meddelas synes, i den

mån så anses erforderligt, samråd böra äga rum mellan arbetsrådet och yrkesinspektionens

chefsmyndighet.

Jag finner det uppenbart, att i butiker och därmed jämställda lokaler

sittplatser böra finnas anordnade, vilka de anställda skola få begagna, i den

mån det kan ske utan förfång för arbetet. Bestämmelser örn anordnandet

av sådana platser synas mig dock icke böra upptagas i lagen.

Antecknande av arbetstid m. m. (10 §).

10 §.

Motsvarigheter till denna paragraf finnas i do sakkunnigas förslag (9 §),

allmänna arbetstidslagen (8 §) och lantarbetstidslagen (8 §).

De sakkunniga.

Bestämmelserna i de sakkunnigas förslag överensstämde till själva uppbyggnaden

nära med motsvarande regler i de båda tidigare arbetstidslagarna

men i sak förefunnes vissa olikheter. Särskilt viktigt vore, att de sakkunniga

föresloge journalföring eller likvärdigt antecknande av all arbetstid, medan

de andra arbetstidslagarna blott avsåge övertiden. Detta sammanhängde

med att enligt 4 § av de sakkunnigas lagförslag den ordinarie arbetstiden icke

vore i lagen fixerad till visst timantal varje vecka utan kunde — oberoende

av särskilt tillstånd — variera från vecka till vecka, blott genomsnittet för

varje fortlöpande åttaveckorsperiod icke vore mer än 48 timmar i veckan.

Sedan de sakkunniga erinrat örn att enligt lantarbetstidslagens ursprung
-

])eparte
ments
chefen.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Majus proposition nr 96.

liga lydelse viss rätt till överflyttning av ordinarie arbetstid förefunnits utan

att därmed förknippats några särskilda föreskrifter om journalföring eller

annan kontroll ävensom att möjligheten enligt gällande lantarbetstidslag att

inom trädgårdsskötseln överflytta arbetstid från det mörkare till det ljusare halvåret

ej heller föranlett särskilda kontrollföreskrifter, hava de sakkunniga yttrat:

Efter åtskilliga överväganden hava dock de sakkunniga stannat vid den

lösningen, att även den ordinarie arbetstiden bör av arbetsgivaren antecknas.

Detta medför visserligen åtskilligt besvär för arbetsgivarna, och det bör

ihågkommas, att lagen avses att bli tillämplig även å ganska små företag.

Men i valet mellan att uppgiva eller begränsa rörelsefriheten enligt 4 §

samt att slippa denna journalföring av den ordinarie arbetstiden finns det

enligt de sakkunnigas sätt att se ingen tvekan om att det förra alternativet

är det för arbetsgivarna fördelaktigaste. Och det kan nog ej bestridas, att

befogenheten enligt 4 § skulle kunna i vissa undantagsfall missbrukas, om

journalföring ej vore föreskriven, även örn detta i allmänhet säkerligen icke

skulle bliva resultatet. För övrigt kan det ur viss synpunkt vara till nytta

för arbetsgivarna, att de bliva tvingade att anteckna all arbetstid. Därigenom

vinna de en god överblick över arbetstidsförkållandena. Ett klarläggande

av vad som verkligen är arbetstid kan inom detaljhandeln för övrigt stundom

vara välbehövligt. Även med hänsyn till sådana fall, där arbetsgivare och

arbetstagare hava olika uppfattningar örn det utförda arbetet, kan det vara

lämpligt, att allt blir regelbundet antecknat.

Enligt förslaget skall det viss vecka utförda arbetet senast första söckendagen

i därpå följande vecka antecknas i journalen. Yid denna tid kan

stundom ej bedömas, huruvida viss arbetstid är att hänföra till övertid eller

icke. Det kan vara ovisst, örn motsvarande ledighet kan givas en annan

vecka inom den i 4 § uppdragna ramen eller örn tiden måste beräknas

såsom allmän övertid. Anteckning örn arbetstidens natur behöver därför

ej ske, förrän klarhet härutinnan vunnits. Eör det sig örn sådana fall, där

enligt lagen skyldighet att betala särskild övertidsersättning föreligger, synes

det ur kontrollsynpunkt erforderligt, att anteckning göres örn denna ersättning

eller örn fritid, som lämnats i stället för penningersättning.

De sakkunniga hava vidare omnämnt, att de haft vissa sympatier för en

förenkling beträffande journalföringen i fråga örn tid, som åtginge för kundexpediering

samt egentligt förberedelse- och avslutningsarbete enligt 7 §

1 mom. Emellertid hade de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå någon

sådan förenkling, då kontrollbestämmelserna icke funnits kunna lättas i

lantarbets tidslagen.

I anslutning till de andra arbetstidslagarna hade arbetsrådet fått befogenhet

att medgiva, att antecknandet finge verkställas å annan tid och på annat

sätt än det som regel föreskrivna. Med stöd av motsvarande bestämmelse

hade arbetsrådet t. ex. givit tillstånd att i stället för journal använda avlöningskort.

Så kunde nog stundom även här befinnas lämpligt. Vidare

föresloges den bestämmelsen, att ordinarie arbetstid och övertidsarbete enligt

7 § 1 mom. icke behövde antecknas, om arbetstiden funnes upptagen

på arbetstidsschema. Detta skulle dock då vara anslaget å arbetsstället och

angiva tiden för det dagliga arbetets början och slut samt längden av under

arbetstiden infallande raster. Tendensen att använda arbetstidsschema inom

detaljhandeln torde komma att främjas av att arbetsgivaren på det sättet

kunde minska journalföringen, så att den blott behövde avse det allmänna

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Majus proposition nr 96.

övertidsarbetet oell nödfallsarbetet. Att ett arbetstidsschema, som uppfyllde de

här stadgade villkoren, väl ersatte en journalföring av den ordinarie arbetstiden,

syntes uppenbart. Detaljhandlarna torde före lagens ikraftträdande

hava all anledning att noga överväga, om de icke kunde ordna arbetet efter

schema och på det sättet undgå vidlyftig journalföring.

I andra stycket vore — i anslutning till lantarbetstidslagen -— föreskrivet,

att arbetstagare hade rätt att själv eller genom utsedd representant vid anfordran

få del av journalen.

Tredje stycket överensstämde i huvudsak med de andra arbetstidslagarna.

Det kunde visserligen synas väl strängt, att arbetstidsjournal m. m. skulle

behöva förvaras under tre år, men man hade icke på denna punkt velat

föreslå någon nyhet. Att journalen skulle förvaras å arbetsstället hade dock

ej ansetts böra föreskrivas. För filialföretag kunde det vara lämpligare med

en mer central förvaring av journalerna.

Yttranden.

Stockholms stadsfullmäktige anföra, att journal öringen torde komma att

vålla stort och onödigt besvär för butiksinneliavarna. Kontrollen (som enligt

12 § skulle utövas av yrkesinspektionen) genom hälsovårdsnämnden över

fullgörandet av skyldigheten komme sannolikt att i stor utsträckning uppfattas

som trakasseri. Bestämmelserna syntes utan olägenhet kunna slopas.

Överståthållarämbetet förklarar sig icke finna betydelsen av journalföringen

uppväga de med densamma förbundna kostnaderna samt instämmer i vad

stadsfullmäktige anfört och föreslagit. Stadsfullmäktige i Östersund samt

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anse bestämmelserna örn

arbetstidsjournal överflödiga och mindre önskvärda. De befara, att dessa

föreskrifter, därest de lagfästes, komme att bliva ett irritationsmoment mellan

arbetsgivare och arbetstagare samt verka till minskning av den ömsesidiga

trevnad och arbetsglädje, som vore av så utomordentligt stor betydelse inom

detaljhandeln. Ur praktisk synpunkt framhålles, att bestämmelserna skulle

bliva mycket svåra att efterleva. — Uttalanden att de föreslagna bestämmelserna

skulle komma att förorsaka stort och onödigt besvär hava även

gjorts av köpmännens garantiförening, Hallands köpmannaförbund, BräkneHohy

köpmannaförening, svenska bokhandlareföreningens samarbetsorganisation,

Sveriges skomakeriidkares och skohandlares riksförbund samt stadsfiskal i Stockholm.

Köpmännens garantiförening anför därvid, bland annat, att en förenkling

av journalföringen måste anses i hög grad eftersträvansvärd och att

journalföringen om möjligt borde reduceras till ett minimum, helst som det

särskilt i de mindre affärerna ofta torde stöta på svårigheter att upprätta

ett sådaut arbetstidsschema, som enligt paragrafens bestämmelser i viss utsträckning

skulle kunna ersätta journalföringen. — I några yttranden — av

riksförsäkr inge anstalten, länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens köpmannaförbund,

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt magistraten

i Karlskrona — ifrågasättes lämpligheten av att journalföra även den ordinarie

arbetstiden. Skulle sådan skyldighet genomföras, förklarar länsstyrel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

140

Departe
ments
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 96.

sen i Norrbottens län det vara i högsta grad angeläget, att de formulär till

journal, vilka vore avsedda att fastställas av arbetsrådet, gjordes så enkla och

överskådliga som möjligt. — Slutligen anföra arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten,

att, med hänsyn till den kontroll från arbetsrådets, yrkesinspektionens

och vederbörande arbetstagares sida, som bestämmelserna örn journalföring

vore avsedda att möjliggöra, journalen — i original eller avskrift —

borde förvaras å arbetsstället i likhet med vad som därutinnan gällde enligt

såväl allmänna arbetstidslagen som lantarbetstidslagen.

En följd av att den utav de sakkunniga i 4 § föreslagna rätten till överflyttning

av arbetstid inom åttaveckorsperioder icke upptagits i departementsförslaget

ävensom av den förenkling, som vidtagits rörande bestämmelserna

örn övertidsersättning i 8 §, har blivit, att stadgandena örn journalföring

— vilken ur kontrollsynpunkt emellertid torde vara erforderlig —

kunnat avsevärt förenklas och göras med vissa mindre modifikationer överensstämmande

med de i lantarbetstidslagen och i viss mån allmänna

arbetstidslagen lämnade föreskrifterna i samma ämne. Den i departementsförslaget

upptagna regleringen innebär jämväl den avvikelsen från de sakkunnigas

förslag, att föreskrift i enlighet med yrkande av arbetsrådet och

riksförsäkringsanstalten meddelats, att journalen — i original eller avskrift —

skall förvaras å arbetsstället.

Allmänna bestämmelser (11—18 §§).

11 §.

Denna paragraf överensstämmer med 10 § i de sakkunnigas förslag.

Huvudbestämmelserna örn arbetsrådets organisation och arbetssätt m. m.

finnas i 9 § allmänna arbetstidslagen. 9 § lantarbetstidslagen innehåller

vissa särskilda bestämmelser rörande arbetsrådets handläggning av ärenden

enligt nämnda lag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava anfört, att •— ehuru på nu förevarande område icke

rådde så särpräglade förhållanden som för jordbruket — det säkerligen

skulle vara en fördel, örn vid behandling av frågor enligt den nya lagen

representanter för detaljhandlarna och de hos dem anställda funnes i arbetsrådet.

De berörda parterna skulle känna detta som en trygghet, och sådana

representanter skulle kunna påverka besluten på ett annat sätt än örn den

speciella sakkunskapen på området blott bleve företrädd genom parternas

egna talesmän.

Beträffande den särskilda representationen enligt förevarande lag hava de

sakkunniga anfört:

Liksom enligt lantarbetstidslagen anses böra utses en ordinarie representant

för arbetsgivarna och en för de anställda samt minst två suppleanter

för var och en av de ordinarie. Det är i förslaget föreskrivet, att de ordinarie

ledamöterna skola vara förtrogna med detaljhandelns förhållanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Majus proposition nr 96.

Det kan kanske vara lämpligt, att bland suppleanterna finns åtminstone

någon, som kan anses särskilt sakkunnig beträffande frisör-, badinrättningseller

fotografirörelsens förhållanden. Någon föreskrift i denna riktning har

dock icke ansetts lämplig, ehuru en viss förebild finns i lantarbetstidslagen

beträffande trädgårdsskötseln. Det gäller här i förhållande till detaljhandeln

så pass små grupper av företag och personal, att det bör få bero på

omständigheterna, om en representation i denna form lämpligen låter

sig ordna.

Enligt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen utses partrepresentanterna

av Konungen, men i stort sett skall därvid valet vara begränsat

till personer, som upptagits på ett av organisationerna upprättat förslag.

För de arbetstagare det på dessa områden gäller finns det dock en enda

ledande organisation, och detsamma gäller arbetsgivarna. Inom detaljhandeln

finns däremot ett flertal riksorganisationer bland de anställda, och sammanlagt

äro de organiserade blott en minoritet bland arbetstagarna. Även på

arbetsgivarsidan torde gälla, att det icke finns någon organisation, som ensam

omsluter flertalet företag, ehuru organisationsväsendet är mer utbrett än

bland arbetstagarna. De sakkunniga hava därför icke funnit lämpligt att

begränsa valet till vissa av organisationerna föreslagna personer. En annan

sak är, att det dock kan befinnas lämpligt att låta de större organisationerna

inkomma med förslag, innan valet äger rum.

Yttranden.

Arbetsrådet förklarar, att den föreslagna kompletteringen av rådet synes

lämplig.

De sakkunnigas förslag har med i sak oförändrat innehåll upptagits i

departementsförslaget.

Departe
ments
chefen.

12 §.

Bestämmelserna i denna paragraf återfinnas i 11 § av de sakkunnigas

förslag. De överensstämma i huvudsak med 2 och 3 mom. i 10 § allmänna

arbetstidslagen samt 10 § lantarbetstidslagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att generell dispens enligt 1 mom. kunde

tänkas erforderlig t. ex. för badinrättningar och beträffande övertiden i fråga

örn fotografiateljéer. Att undantag enligt 2 mom. kunde vara motiverat

endast i sällsynta undantagssituationer framginge enligt de sakkunnigas

mening klart av stadgandet.

Yttranden.

Municipal/ullmäktige i Kiruna anse, att lagen icke borde innehålla sådana

bestämmelser, som föresloges i förevarande paragraf.

Handelskammaren i Göteborg och Göteborgs köpmannaförbund framhålla beträffande

1 morn., att orden »sådana rikssammanslutningar av» borde utgå,

enär i många branscher riks- eller lokala sammanslutningar av arbetsgivare

eller arbetstagare saknades. Jämväl då så vore fallet torde emellertid paragrafen

böra kunna vinna tillämpning. I fråga om 2 mom. anföres, att —

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

därest icke särskilda undantagsbestämmelser för blomsterhandeln kunde intagas

i lagen — Kungl. Majit jämlikt detta moment borde bevilja blomsterhandeln

lämpligt undantag från lagens tillämpning. Därest momentets lydelse

enligt de sakkunnigas förslag ansåges lägga hinder i vägen för en dylik

dispens, borde omarbetning av texten äga rum.

Med tillämpning av de föreslagna bestämmelserna synas erforderliga behov

av dispens av Konungen kunna bliva tillgodosedda. Paragrafen har därför,

med allenast en mindre formell ändring i 1 morn., upptagits i departementsförslaget.

13 §.

Förevarande paragraf är lika lydande med 12 § i de sakkunnigas förslag

samt 11 § lantarbetstidslagen. Tillsyn å efterlevnaden av allmänna arbetstidslagen

utövas däremot enligt dess 11 § av yrkesinspektionens befattnings- <

liavare, d. v. s. yrkesinspektörer och yrkesinspektris jämte underlydande personal,

men däremot icke av de kommunala tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava anfört, att anlitandet även av de kommunala tillsynsorganen

kunde motiveras j^å samma sätt som beträffande jordbruket, nämligen

att lagstiftningen skulle gälla för ett stort antal mindre företag. Vidare

har yttrats, bland annat:

Såsom från olika håll framhölls under förarbetena till lantarbetstidslagen,

har yrkesinspektionen tillkommit för att övervaka arbetarskyddslagstiftningen,

och enligt 25 § i arbetarskyddslagen skall tillsynen i främsta rummet ägnas

sådan verksamhet, vari arbetet måste anses medföra fara för olycksfall,

ohälsa eller annat missförhållande. Visserligen har det sedan pålagts yrkesinspektionen

att även övervaka arbetstidslagstiftningen, men det kan — såsom

departementschefen anförde i propositionen örn lantarbetstidslag till

1936 års riksdag (nr 230 sid. 105) —- icke undvikas, att de företag, som i

fråga. örn risk för olycksfall eller ohälsa påkalla ringare intresse från inspektionen,

komma i efterhand även vad angår kontrollerandet av att arbetstidsreglerna

iakttagas. Detta måste inom detaljhandeln, där risken för

olycksfall eller ohälsa i allmänhet icke är så stor, komma att betyda åtskilligt

beträffande effektiviteten av den övervakning av de nya arbetstidsreglerna,

som kan komma till stånd från yrkesinspektionens befattningshavare.

I och för sig äro eljest de företag, å vilka den nya lagen kan bliva

tillämplig, alla hänförliga under arbetarskyddslagens tillämpningsområde;

detta i motsats till vad som delvis är fallet beträffande lantarbetstidslagen.

Örn man alltså måste befara, att det under nuvarande förhållanden knappast

kan bliva en fullt effektiv tillsyn från yrkesinspektionens sida över den

nya lagens efterlevnad, så kan detta i viss mån avhjälpas genom arbetsrådets

verksamhet. Den torde särskilt under lagens första tid komma att få stor

vägledande betydelse.

Yttranden.

I samband med behandling av den i 7 § 4 mom. av de sakkunnigas förslag

reglerade frågan örn övertidsersättning anföra arbetsrådet och riksfor
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

säkringsanstälten, bland annat, att tvister i dylika avlöningsfrågor torde bliva

synnerligen vanliga oell att de torde komma att beröra avtalsförhållanden,

för vilkas bedömande yrkesinspektionen icke vore rätt forum. Riksförsäkringsanstalten

förklarar sig härjämte icke vilja underlåta att framhålla, att hänsyn

icke tagits till förevarande omfattande arbetsuppgift vid den utredning,

som legat till grund för de förslag till nyorganisation av yrkesinspektionen,

som behandlades vid 1938 års riksdag.

De sakkunnigas förslag beträffande denna paragraf har oförändrat influtit

i departementsförslaget.

lé—16 §§■

Dessa paragrafer, som innehålla straff- och forumbestämmelser, överensstämma

i det väsentliga med 13—15 §§ i de sakkunnigas förslag och däremot

svarande stadganden (12—14 §§) i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.

De sakkunniga.

Beträffande 13 § i sakkunnigförslaget hava de sakkunniga anmärkt, att

däri intagen föreskrift örn straff för arbetsgivare, som använder arbetstagare

till arbete i strid mot vad i lagen är stadgat, torde bliva tillämplig även vid

försummat iakttagande av bestämmelserna örn viss minsta rastetid enligt

8 § 1 mom. i sakkunnigförslaget eller då arbetsgivare använder arbetstagare

till allmänt övertidsarbete utan att lämna övertidsersättning enligt 7 § 4 morn.''

i samma förslag.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför beträffande sambandet mellan 13 §

och 7 § 4 mom. i sakkunnigförslaget:

Enligt de sakkunnigas förslag skall det vara förenat med straffansvar örn

en arbetsgivare brukar sina arbetstagare till övertidsarbete utan att lämna

övertidsersättning. Enligt länsstyrelsens förmenande skulle en bestämmelse

av sådant innehåll komma att strida mot allmänna svenska rättsprinciper.

Bestämmelser örn straffansvar för användande av arbetstagare i övertidsarbete

utöver det lagligen medgivna återfinnas jämväl i allmänna arbetstidslagen

och i lantarbetstidslagen, men som en nyhet i nu förevarande lag

tillkommer som straffbart även uraktlåtenhet att utgiva övertidsersättning. Då

det icke förutsättes, att övertidsersättningen skall utgå i förskott, torde

densammas uteblivande lika ofta komma att bero på oförmåga hos arbetsgivaren

som på bristande vilja. Att under sådana förhållanden kriminalisera

en sådan oförmåga kan enligt länsstyrelsens förmenande icke vara riktigt.

Man kunde då med samma fog stadga straffansvar för den, som icke utbetalar

de ordinarie lönerna. Arbetstagarens lönefordran hos arbetsgivaren är

av civil art och torde även böra utkrävas som sådan utan samband med

någon ansvarstalan. Med hänsyn Därtill torde i 13 § böra närmare angivas

de fall, som skola kriminaliseras. I materiellt hänseende förefaller bestämmelsen

om straffansvar för föräldrar i viss mån strida mot de allmänna

regler, som å andra områden givits, gående ut på vissa närstående anförvanters

undantagande från straffansvar för delaktighet.

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

I anledning av vad de sakkunniga och länsstyrelsen i Västmanlands län

anfört rörande sambandet mellan 14 § och de i 8 § upptagna bestämmelserna

örn skyldighet för arbetsgivaren att utgiva övertidsersättning må

anmärkas, att det icke kan vara fråga örn att fastställa straffansvar för

annat än underlåtenhet av arbetsgivare att ikläda sig förpliktelse att utgiva

övertidsersättning för utnyttjat övertidsarbete. Utkrävandet av fordringen är

däremot en angelägenhet av civil natur. Örn någon kriminalisering av oförmåga

att betala kan det därför icke bliva tal.

Ur formell synpunkt är att märka, att på grund av stadganden i lagen

den 3 juni 1938 örn ändring i vissa delar av strafflagen, vilken trätt i

kraft den 1 januari 1939, samt med hänsyn till innehållet i lagen den 9

april 1937 om verkställighet av bötesstraff, som — med visst undantag —

jämväl trätt i kraft den 1 januari 1939, andra stycket i 13 § samt andra

punkten av andra stycket i 15 § i de sakkunnigas förslag torde böra utgå.

I övrigt hava 13—15 §§ i sakkunnigförslaget med obetydliga formella jämkningar

intagits i 14—16 §§ i departementsförslaget.

17 §.

Denna paragraf överensstämmer med 16 § i de sakkunnigas förslag samt

har i huvudsak motsvarighet i 15 § lantarbetstidslagen. Första stycket är

lika lydande med 15 § allmänna arbetstidslagen, varest däremot icke finnes

motsvarighet till andra stycket i förevarande paragraf.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava erinrat, att regeln i första stycket huvudsakligen

torde få betydelse för badinrättningarna, vilka ofta dreves av kommuner.

Efter mönster av lantarbetstidslagen hade i andra stycket stadgats, att överflyttning

av ansvaret finge ske, om arbetsrådet efter prövning i det särskilda

fallet funne det böra medgivas. I lantarbetstidsutredningens betänkande av

1935 hade särskilt framhållits det fallet, att verksamhet dreves av juridisk

person och att delägare, styrelsemedlemmar o. s. v. vore bosatta å annan

ort än den, där företaget vore beläget. I en sådan situation syntes det särskilt

önskvärt, att ansvaret lades över på den, som utövade den direkta

ledningen av företaget, och arbetsrådet syntes hava anledning bifalla dylika

framställningar, örn ej särskilda skäl skulle tala i annan riktning. Men

en överflyttning kunde vara påkallad även i andra fall, t. ex. då en enskild

arbetsgivare bodde på annan ort än den, där företaget läge, och därför saknade

möjlighet att övervaka, hur arbetet bedreves.

Yttranden.

Kooperativa förbundet håller före, att beträffande juridiska personer den

allmänna regeln borde utfärdas, att affärsföreståndare respektive butiksföreståndare

finge träda i arbetsgivarens ställe, och detta även i de fall, då styrelseledamöterna

bodde på den ort, där verksamheten bedreves. Styrelseledamot

hade visserligen i denna sin egenskap att jämte de övriga med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

lemmarna av styrelsen bära ansvaret för affärsskötseln, men då hans verksamhet

ju i regel icke medgåve en övervakning av den dagliga efterlevnaden

av lagbestämmelser, som vore av rent ordningsmässig beskaffenhet, syntes

det vara rimligt, att den person, som erhållit styrelsens uppdrag att handhava

ledningen av butiken, finge bära det ansvar, som påvilade arbetsgivaren.

— Kommerskollegium instämmer i kooperativa förbundets förslag under framhållande,

bland annat, att den i andra stycket av de sakkunnigas förslag

åsyftade anordningen kunde medföra viss formell omgång, särskilt vid semester

eller sjukdomsfall för av arbetsrådet godkänd arbetsföreståndare.

Kollegium ställer sig dock tveksamt, örn den av kooperativa förbundet föreslagna

— i och för sig välmotiverade anordningen — borde genomföras enbart

för detaljhandeln eller örn ej motsvarande borde gälla för hela komplexet

av arbetstidslagstiftningar.

Att enbart såvitt angår förevarande lag förorda en lagtillämpning av den

art kooperativa förbundet och kommerskollegium föreslagit synes icke böra

ifrågakomma. Utan att ståndpunkt i sak för närvarande tagits till berörda

förslag, har paragrafen i de sakkunnigas formulering upptagits i departementsförslaget.

18 §.

Denna paragraf är lika lydande med 17 § i de sakkunnigas förslag samt

16 § i såväl allmänna arbetstidslagen som lantarbetstidslagen.

De sakkunniga.

Beträffande de stadganden, som på grund av förevarande bestämmelse

kunna hava tillämpning, hava de sakkunniga anfört följande:

Av betydelse äro egentligen vissa föreskrifter örn minderårig i arbetarskyddslagen.

Regeln är, att minderårig ej får användas till arbete före fyllda

13 år och — utom under ferietid — innan den vanliga folkskolan genomgåtts

(9 §). För industriellt arbete och viss annan likställd verksamhet är gränsen

satt vid 14 år, men särskilt undantag är gjort för distribution av varor eller

uträttande av bud eller ärenden (10 §).

I 13 § uttalas bland annat, att den minderårige ej får användas så, att

det kan medföra fara för överansträngning eller hava annan menlig inverkan

på hälsan. "Vidare skall lämnas ledighet för deltagande i viss fortsatt undervisning.

Av särskild vikt är 14 §, enligt vilken arbetstiden — jämte eventuell

undervisningstid — icke får vara mer än 10 timmar av dygnet eller

60 timmar i veckan, nödfallsarbete dock undantaget. Särskilt det fastställda

maximum för dygn torde kunna spela en roll såsom begränsande möjligheten

att i större utsträckning använda minderårig på övertid. I 14 § stadgas även

örn minderårigas raster samt gives ett visst förbud mot nattarbete.

Liknande förbud gäller enligt 19 § även för kvinnor i större industriella

företag. I 17 och 18 §§ givas vidare vissa regler örn ledighet för kvinnor i

samband med havandeskap och barnsbörd.

Ytterligare finns det i arbetarskyddslagen en del mer allmänt hållna föreskrifter,

som kunna spela in, särskilt örn hälsofarlig sysselsättning.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 96. 2382 38 10

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

Departe
ments
chefen.

146

Yttranden.

I yttrandena diskuteras ej förevarande paragraf.

I sammanhang med behandlingen av 7 § har framhållits, att i 1912 års

arbetarskyddslag givna skyddsbestämmelser för minderåriga skola tillämpas

framför stadgandena i förevarande lag. Detsamma gäller beträffande arbetarskyddslagens

särskilda bestämmelser rörande kvinnors arbete. Föreskrift i

ämnet har intagits i denna paragraf, som helt överensstämmer med de sakkunnigas

förslag.

Ikraftträdélse- och övergångsbestämmelser.

De sakkunniga.

I fråga örn lagens ikraftträdande hava de sakkunniga föreslagit, att

den skulle i huvudsak träda i kraft den efter dess antagande av riksdagen

nästkommande 1 januari. Längre beredelsetid syntes icke erforderlig. Bestämmelserna

örn arbetsrådets befogenhet och verksamhet borde emellertid

få träda i kraft några månader innan, såsom skedde vid lantarbetstidslagens

tillkomst. På det sättet kunde arbetsrådet hinna i god tid meddela erforderliga

tillämpningsföreskrifter och behandla angelägna framställningar örn

dispens från lagens stadganden.

De sakkunniga hava vidare anfört:

Om ett avtal, som träffats före lagens tillkomst och är avsett att gälla

efter dess ikraftträdande, stadgar längre arbetstid än som är förenlig med

nya lagen, är det tydligt, att lagreglerna såsom tvingande bliva gällande

från dagen för ikraftträdandet. Det torde dock kunna antagas, att vederbörande

arbetsgivare icke med anledning härav påkallar minskning av den

enligt avtalet utgående lönen.

De sakkunniga tro sig kunna utgå ifrån, att arbetsgivarna vid de företag,

för vilka den nya lagen skulle gälla, i regel icke komma att med anledning

av den påkalla sänkning i lönenivån för de arbetstagare, som beröras av

lagen; detta alltså även örn icke någon avtalsbestämmelse står hindrande i

vägen. Yad här sagts gäller dock endast för nuvarande konjunkturer. Skulle

det allmänna ekonomiska läge hava mer avsevärt försämrats vid tiden för

nya lagens ikraftträdande, torde situationen bliva en annan.

Beträffande lagens giltighetstid hava de sakkunniga yttrat:

Den nya lagen blir i viss mån ett experiment. Den reglerar arbetstidsförhållandena

för personalgrupper, som förut ej varit underställda arbetstidslagstiftning,

och de föreslagna bestämmelserna hava i flera fall ej motsvarighet

i förut gällande svenska arbetstidslagar. Under sådana förhållanden

synes försiktigheten bjuda, att lagen till en början endast gives temporär

giltighet, så att frågan örn de nya bestämmelsernas lämplighet efter viss tid

tages under omprövning. Den allmänna arbetstidslagen infördes på sin tid

såsom provisorisk, och det var först efter åtskilliga år (1930), som denna

lagstiftning erhöll definitiv karaktär. Och den 1936 tillkomna lantarbetstidslagen

har blott givits tre års giltighetstid. En tid av tre år synes vara lämplig

även för den nu föreslagna lagen.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

147

Yttranden.

Arbetsrådet anser — på sätt förut nämnts — saklig anledning icke föreligga

att tillgripa provisorisk lagstiftning på förevarande område.

Med anledning av vad köpmännens garantiförening och Sveriges köpmannaförbund

— på sätt förut omnämnts vid behandlingen av 1 § — anfört

rörande den nya lagens tillämplighet i fall, då de anställdas arbetstid

vid lagens ikraftträdande vore reglerad i kollektivavtal, har inom socialstyrelsen

utarbetats följande promemoria rörande giltighetstiden för vissa kollektivavtal

:

»P. M.

I nedanstående översikt angivas de kollektivavtal, vilka sträcka sig till

eller utöver den 1 januari 1940 och beröra sådan personal i detaljhandel

m. m., som avses i 1 § i »Förslag till lag örn arbetstiden i detaljhandel och

viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandel)».

Avtal mellan A.-B. Turitz & C:o med dotterbolagen Enhetspris A.-B.

Epa och A.-B. American Bazar och svenska handelsarbetareförbundet. Gäller

tiden ih 1938—30/e 1940 och avser 831 arbetare.

Avtal mellan Tempo aktiebolag och svenska handelsarbetareförbundet.

Gäller tiden V7 1938—30/6 1940 och avser 122 arbetare.

Enligt dessa avtal utgör den ordinarie arbetstiden 48 timmar per lielgfri

vecka och förlägges mellan kl. 8.30 och kl. 19, dock att under tiden 10—23

december arbetstiden kan förläggas mellan kl. 8 och kl. 20.

Avtal mellan A.-B. Malmö Mjölkcentral och svenska handelsarbetareförbundet

för hos bolaget anställda kvinnliga biträden. Gäller tiden Vt 1938—

V7 1940 och avser 68 arbetare. Butiksbiträdenas arbetstid är förlagd enligt

för Malmö stad gällande butikstängningsstadga för mjölk- och brödbutiker

med en timmes stängning på söckendagar för middagsfrihet.

Avtal mellan Borås Mjölkcentral och svenska handelsarbetareförbundet,

bland annat för hos föreningen i Borås anställda butiksbiträden. Gäller

tiden 1h 1938—30/6 1940 och avser. 31 arbetare. Den ordinarie arbetstiden

utgör för biträden den tid, under vilken respektive butiker hållas öppna.

Avtal mellan Ahlén & Holm A.-B. och svenska handelsarbetareförbundet

för i bolagets detaljhandelsaffärer i Stockholm anställda biträden. Gäller

tiden 1h 1938—3% i940 och avser 31 arbetare. Arbetstidsbestämmelser av

samma innehåll som i avtalen för Epa och Tempo.

Avtal mellan A.-B. Osthuset, Vara och svenska handelsarbetareförbundet.

Gäller tiden Vä 1938—V9 1940 och avser 12 arbetare. Ordinarie arbetstid

är, i enlighet med de allmänna bestämmelser som gälla mellan köpmännens

garantiförenings delägare och svenska handelsarbetareförbundet, 48 timmar

per vecka, raster oräknade, och förlägges på tider, som gällande butikstängningslag

stadgar.

Avtal mellan vissa handelsfirmor i Västanfors och svenska handelsarbetareförbundet.

Gäller tiden V» 1938—Va 1940 och avser 11 arbetare. Ordinarie

arbetstid i enlighet med ovannämnda allmänna bestämmelser.

Avtal mellan Göteborgs köpmäns arbetsgivareförbund och A.-B. Göteborgs

kaffehandel samt svenska handelsarbetareförbundet för hos nämnda bolag

anställda butiksbiträden. Gäller tiden Vs 1938—V7 1940 och avser 9 arbetare.

Ordinarie arbetstid är, raster oräknade, 48 timmar per lielgfri vecka.

Avtal mellan vissa specerifirmor i Landskrona och svenska handelsarbetareförbundet

för hos firmorna anställda befattningshavare. Gäller tiden 15/t

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

1938—x/a 1940 och avser 8 arbetare. Ordinarie arbetstid i enlighet med

förutnämnda allmänna bestämmelser.

Avtal mellan Alby kooperativa handelsförening och svenska handelsarbetareförbundet.

Gäller tiden Vio 1938—1 * * * * * *h 1940 och avser 8 arbetare. Ordinarie

arbetstid är 48 timmar per helgfri vecka och förlägges å tider,

som gällande lag för salubods öppethållande stadgar med däremellan förlagda

måltidsraster.

Avtal mellan Jornstedt A.-B., Uddevalla, och svenska handelsarbetareförbundet

avseende hos bolaget anställda befattningshavare. Gäller för tiden

x/io 1938—Vio 1940 och avser 6 arbetare. Ordinarie arbetstid i enlighet med

förutnämnda allmänna bestämmelser.

Avtal mellan Göteborgs köpmäns arbetsgivareförbund och firma svenska

stålbolaget, Göteborg, samt svenska handelsarbetareförbundet för hos firman

anställd butikspersonal. Gäller tiden V7 1938—8% 1940 och avser 4 arbetare.

Den ordinarie arbetstiden utgör 48 timmar per belgfri vecka och förlägges

mellan kl. 8 och kl. 19, dock att under tiden 10—23 december arbetstiden

kan förläggas mellan kl. 8 och kl. 20.

Avtal mellan Filipstadsnejdens mejeriförening u. p. a., Filipstad, och

svenska handelsarbetareförbundet för vid företaget anställda butiksbiträden.

Gäller tiden V7 1938—sl/io 1940 och avser 4 arbetare. Den ordinarie arbetstiden

är, raster oräknade, 48 timmar per lielgfri vecka under vardagar

samt dessutom under sön- och helgdagar två timmar. Ä vardagar

erhålles en måltidsrast av 1 timme å tid, som bestämmes av arbetsgivaren

med hänsyn till företagets ändamålsenliga skötsel.

Avtal mellan petroleumbranschens arbetsgivareförbund och svenska transportarbetareförbundet

avseende arbete vid bensinstationer i mellersta och

norra Sverige. Gäller tiden V3 1938—Vs 1940 och avser 284 arbetare. Ordinarie

arbetstid skall förläggas så, att arbetaren i regel varannan söndag

erhåller helledig dag. Vid station, som hålles öppen dygnet runt, skall

arbetet utföras i skift, och skall arbetare vara fri från arbetet i samband

med helledig dag under 36 timmar i följd.»

I överensstämmelse med de sakkunnigas åsikt torde den nya lagen böra

träda i kraft den 1 januari 1940 utom såvitt angår arbetsrådets befogenhet

och verksamhet, därutinnan dagen för ikraftträdandet synes kunna bestämmas

till den 1 oktober 1939. Liksom vid tillkomsten av tidigare arbetstidslagar

lärer även i förevarande fall försiktigheten bjuda, att lagen till en början får

verka under viss prövotid, vilken lämpligen på sätt som föreslagits torde

kunna bestämmas till tre år.

Den inom socialstyrelsen utarbetade promemorian angående kollektivavtal,

som beröra arbetstagare, å vilka de sakkunnigas förslag skulle äga tillämp
ning,

och som äga giltighet efter den 1 januari 1940, synes mig ådagalägga,

att något nämnvärt praktiskt behov icke kan anses föreligga av en undantagsbestämmelse,

innebärande att lagen icke skulle verka rubbning i avtal

mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gällde för viss, vid lagens ikraftträdande

ännu icke tilländalupen tid. Dylik undantagsbestämmelse har med

hänsyn härtill icke upptagits i lagen.

Departe
ments*
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Jag övergår nu till behandlingen av det andra stora lagstiftningsspörsmål,

varom i detta sammanhang är fråga, nämligen spörsmålet örn tillskapandet

av en ny butikstängningslag. Beträffande innehållet i gällande lag anhåller

jag att få hänvisa till den redogörelse därför, som lämnats i inledningen.

Departementsftirsi aget till ny butikstängningslag.

Historik.

I den av de sakkunniga lämnade historiska översikten över svenska lagstiftningsåtgärder

oell förslag till sådana på det område, som de sakkunnigas

uppdrag omfattat, hava å sid. 32—57 i betänkandet behandlats åtgärder och

förslag, som hava samband med butikstängningslagstiftningen. Jag anhåller

att beträffande dessa spörsmål få hänvisa till betänkandet.

•

Behovet av butikstängningslag om arbetstidslag för detaljhandeln

tillskapas.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att — när den högsta arbetstid, som finge

uttagas av personalen, vore i lag föreskriven — det ur principiell synpunkt

knappast funnes större anledning beträffande detaljhandel och annan därmed

sammanhörande rörelse än för övriga näringsgrenar att med hänsyn till personalen

meddela föreskrifter örn arbetstidens förläggning under dygnet samt

fördelning å socken dagar samt sön- och helgdagar.

Man kunde fråga, örn en butikstängningslag över huvud taget borde bibehållas,

sedan direkt arbetstidsreglering för personalen införts. Både vid

tillkomsten av den nuvarande lagen av 1919 och i samband med införandet

av vår första lag på området av 1909 var det i främsta rummet hänsynen

till de anställda, som framfördes såsom motivering för lagstiftningen. Men

vid sidan härav betonades dock butikstängningslagstiftningens betydelse för

beredande av fritid åt butiksinnehavarna själva och likartade konkurrensförhållanden

mellan olika företag. Dessa skäl för en butikstängningslag torde

få anses så vägande, att de ensamma kunde motivera denna lagstiftning.

Dessutom kunde ju även i framtiden anföras hänsyn till de anställda vid

de allra minsta företagen, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle ställas

utanför arbetstidslagen.

Uti de till de sakkunniga inkomna svaren på de utsända frågeformulären

hade endast någon enstaka röst höjts för butikstängningslagens avskaffande.

Lagen värdesattes tydligen allmänt, icke minst av de berörda näringsidkarna

själva. Men denna lag borde då ej göras strängare än vad näringsidkarna

övervägande ansåge vara lämpligt och som kunde anses förenligt nied allmänhetens

intresse. Ur denna synpunkt hade de sakkunniga behandlat frågan

om den lämpliga regleringen av affärstiderna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

Departe
ments
chefen.

150

Yttranden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansluter sig till de sakkunnigas åsikt,

att — även efter genomförandet av en direkt arbetstidslagstiftning för de

anställda — övervägande skäl talade för bibehållandet av en särskild butikstängningslag,

vilken emellertid då ej längre behövde utformas med tanke

på arbetarskyddet utan kunde och borde innefatta en lämplig reglering av

affärstiderna ur konkurrenssynpunkt, främst med hänsyn till näringsidkarnas

egna önskemål och allmänhetens intressen. — I huvudsak samma uppfattning

hysa socialstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus och Norrbottens

län samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. — Att särskild

butikstängningslag bör bibehållas vid sidan av den nya arbetstidslagen frarnhålles

även av länsstyrelsen i Jämtlands län, Daco, kooperativa förbundet,

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, kommunalfullmäktige i

Nacka och Bondkyrka samt municipal/''ullmäktige i Kiruna.

Svenska stadsförbundet yttrar:

Det torde icke kunna förnekas, att fog finnes för bibehållande av tvenne

lagar. En anledning därtill finnes ju alltid, så länge vissa affärer undantagas

från den nya arbetstidslagen för detaljhandeln. Av utredningen framgår

emellertid också, att näringsidkarna önska lagens bibehållande. Endast

någon enstaka röst har höjt3 för dess avskaffande. Det torde vara farhågor

för en osund konkurrens, som därvid främst dikterat uppfattningen. En

sådan skulle säkerligen också kunna befaras, örn man väl maximerade arbetstiden

men icke förhindrade starkt växlande tider för butikstängningen. Sett

ur kommunal synpunkt torde arbetstidsbestämmelsernas överförande till en

särskild lag kunna väntas medföra en betydligt lättare och lidelsefriare handläggning

av frågor örn butikstängningen i och med det att denna frigjordes

från spörsmål rörande de anställdas tjänstgöringsförhållanden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter däremot, örn en butikstängningslag

vore erforderlig, därest arbetstidsreglering genomfördes genom

arbetstidslag.

I enlighet med den uppfattning, vilken omfattats av de sakkunniga och

kommit till uttryck i praktiskt taget alla remissyttranden, synas mig starka

skäl föreligga för bibehållandet av särskild butikstängningslag även sedan

arbetstidslag för detaljhandeln införlivats med lagstiftningen.

överblick beträffande de sakkunnigas förslag till

butikstängningslag samt däröver

avgivna yttranden.

De sakkunnigas förslag.

Enligt de sakkunnigas förslag skall butikstängningslagen äga tillämpning

i fråga örn varje försäljningsställe, där detaljhandel idkas, samt därjämte

beträffande rakstuga, frisersalong och fotografiateljé. För den ambulerande

handeln skola gälla samma bestämmelser som för handeln i butik. I 2 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Majus proposition nr 96.

Ilar en uppräkning gjorts — ill punkter — av olika slags försäljning, varå

lagen icke skall äga tillämpning. Bland undantagen, vilka i huvudsak motsvara

de i 15 § av gällande lag upptagna, märkes framför allt automathandeln

i punkten 6). Den tillåtna automathandeln skall få omfatta bland

annat tobaksvaror i förpackning.

3 och 4 §§ innehålla bestämmelser örn den normalt medgivna tiden för

butiks öppethållande. I princip har den s. k. sjustängningen bibehållits.

På sön- och helgdagar skola för försäljning av enbart mejerivaror, ägg,

margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk

frukt och levande blommor butiker få hållas öppna mellan klockan 8 och

klockan 10. I övrigt skola som regel butikerna hållas stängda på sön- och

helgdagar.

Bätten till kommunala avvikelser behandlas i 5—10 §§. Genom kommunala

beslut skall den tillåtna tiden för öppethållande kunna inskränkas

eller delvis förläggas till annan del av dygnet. Utsträckning av den i 3

och 4 §§ stadgade längsta tiden för öppethållande skall däremot — utom

såvitt angår fotografiateljé å sön- och helgdag — ej få medgivas. Genom

regler i 6 § tredje—femte styckena hava butiksföretagen inom en kommun

fått särskilda befogenheter i fråga örn bestämning av tiderna för öppethållande.

Beslut av kommunal myndighet skall underställas länsstyrelsen,

som skall äga att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslutet.

Möjlighet att erhålla tillstånd till öppethållande av butik eller till försäljning

annorstädes utöver den i lagen som regel bestämda affärstiden

skall emellertid förefinnas. Länsstyrelsen skall vara tillståndsgivande myndighet.

Tillstånd till utsträckt tid för öppethållande eller försäljning bör

enligt förslagets huvudregel endast medgivas, örn synnerliga skäl därtill

äro. Beträffande fem uppräknade fall skola emellertid fordringarna icke

vara så stränga. Det gäller kioskhandeln med sötsaker, frukt m. m. — tobaksvaror

skola emellertid icke få säljas i sådana kiosker — vidare försäljning

å inhägnat område och i samband med nöjestillställning m. m., försäljning

i direkt anslutning till mer betydande trafik, försäljning utomhus av varm

korv och annan färdig mat, som tillhandaliålles i samband därmed, samt

slutligen öppethållande av vissa konstutställningar. Tillstånd skall av länsstyrelsen

meddelas för högst ett kalenderår i sänder.

Tillsyn å efterlevnaden av butikstängningslagen skall utövas av yrkesinspektionen.

Vidare föreslås straffbestämmelser m. m.

Enligt föreslagna ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser skall lagen

gälla i tre år. Nuvarande butikstängningslag upphäves. Beslut enligt gällande

lag, varigenom i kommun fastställts kortare tid för öppethållande och försäljning

än den i 3 och 4 §§ av nya lagen medgivna, skola emellertid förbliva

i denna del giltiga tills de upphävts. Vidare hava vissa undantag

meddelats för näringsidkare, som vid den nya lagens ikraftträdande med

stöd av 15 § i gällande lag bedriva rörelse under längre tid jin nya lagen

medgiver.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 96.

Departe
ments
chefen.

152

Yttranden.

De sakkunnigas förslag till ny butikstängningslag tillstyrkes i princip i

så gott som alla de avgivna yttrandena. En motsatt uppfattning bär kommit

till uttryck allenast i yttranden av svenska småföretagares riksförbund och

svenska tidningsutgivareföreningen ävensom av fyra kommunala representationer,

nämligen stadsfullmäktige i Ljungby samt kommunalfullmäktige i Bondkyrka,

Hansberg och Piteå socken.

Specialmotivering’.

Rubrik och underrubriker.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag skall lagen benämnas »lag örn tiden för

idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag)». Därjämte

hava i lagen införts vissa underrubriker, nämligen »lagens tillämpningsområde

m. m.» (1 och 2 §§), »den normalt medgivna tiden för butiks

öppethållande» (3 och 4 §§), »kommunala avvikelser» (5—10 §§), »särskilt

tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall» (11 och 12 §§) samt »allmänna

bestämmelser» (13—17 §§).

Yttranden.

Svenska stadsförbundet förklarar, att lagens benämning knappast kunde

anses adekvat. Lagen skulle nämligen utöver den egentliga butikshandeln

reglera ej blott handel i kiosker utan också försäljning i det fria såsom av

varm korv på gatorna, bad- och toalettartiklar vid t. ex. friluftsbad samt

mycket annat, som icke skulle försäljas i butiker.

Sedan länsstyrelsen i Västmanlands län vid behandlingen av 1 § i lagförslaget

förordat införande i denna paragraf av beteckningen »salutid» som

definition a den tid, då butik finge hållas öppen för allmänheten, uttalar

länsstyrelsen, att underrubriken före 3 § borde ändras till »örn allmän salutid».

Mot den av de sakkunniga föreslagna huvudrubriken till den nya lagen

bär jag ej någon erinran. Såsom kort benämning å lagen har däri föreslagits

»butikstängningslag», vilket uttryck, utan stöd av direkt stadgande, allmänt

använts för att beteckna den hittills gällande författningen i ämnet. En

dylik av praktiska hänsyn vald beteckning behöver enligt min mening icke

nödvändigtvis vara fullt adekvat. Yad de föreslagna underrubrikerna beträffar,

har den framför 3 § intagna förenklats till »Den vanliga affärstiden»;

uttrycket affärstid användes i stor utsträckning i dagligt tal och har även

nyttjats av de sakkunniga i underrubriken framför 11 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

153

. Kungl. Majus proposition nr 96.

Lagens tillämpningsområde m. m. (1 och 2 §§).

1 §■

I denna paragraf, som nära överensstämmer med 1 § i sakkunnigförslaget,

hava sammanförts vissa mera allmänna och grundläggande bestämmelser,

som endast delvis äga motsvarighet i gällande butikstängningslag (8 §).

De sakkunniga hava upptagit de olika bestämmelserna i paragrafen till

behandling under särskilda rubriker; denna uppdelning har i huvudsak följts

i departementsförslaget.

Begreppen butik och detaljhandel.

De sakkunniga.

I stället för det i 1919 års lag använda ordet handelsbod, vilket numera

i språkbruket övervägande fått betydelsen lanthandelsbod, hava de sakkunniga

föreslagit ordet butik. De sakkunniga hava ansett, att i lagen direkt

borde utsägas, vad som innefattades under begreppet butik, samt föreslagit,

att därmed skulle förstås varje försäljningsställe, där detaljhandel idkades.

Yad gällde ordet detaljhandel hänvisade de sakkunniga till vad de härom

anfört i betänkandets allmänna motivering, refererat under den i specialmotiveringen

till 1 § arbetstidslagen för detaljhandeln upptagna rubriken

»Vilka rörelser gå in under lagen?» De sakkunniga hava förklarat sig vilja

tillägga, att lagen endast avsetts skola äga giltighet å försäljning i detalj av

varor. Försäljning av biljetter, lottsedlar och dylikt vore alltså icke att

anse såsom omfattad av lagen. En lokal, där uteslutande sådan verksamhet

bedreves, finge således hållas öppen oberoende av lagen. Vad nu sagts

borde enligt de sakkunnigas mening även gälla försäljning av frimärken.

Något särskilt stadgande härom hade ej synts erforderligt.

Genom den föreslagna, gentemot det allmänna språkbruket vidgade definitionen

å ordet butik bleve lagens huvudregel örn förbud mot öppethållande

för allmänheten enhetligt tillämplig å alla försäljningsställen, där detaljhandel

idkades. En sådan likställighet mellan den mer ordinära butikshandeln

och t. ex. den detaljhandel, som dreves från kiosk eller serveringsställe,

hade befunnits praktisk och rättvis.

Yttranden.

Polisdomaren i Stochholm ifrågasätter, örn enligt den föreslagna definitionen

å butik därunder kunde hänföras alla till en viss försäljningsrörelse hörande

lokaler. Särskilt borde uppmärksammas det av vissa affärsmän alltmer använda

förfaringssättet att anordna utställning av sina varor i särskild därför

förhyrd lokal, i vilken icke någon som helst försäljning ägde rum utan besökaren

blott upplystes, t. ex. genom anslag, att de utställda varorna funnes

att köpa i utställarens butik. Polisdomaren anser, att en sådan utställning

stöde i det samband med detaljhandelsrörelsen, att utställningen icke borde

tillåtas vara öppen å andra tider än butiken, samt föreslår därför, att definitionen

i 1 mom. första stycket måtte utformas i enlighet därmed. Liknande

synpunkter hava jämväl anförts av andre polisintendenten i Stochholm. —

opaginerad Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Majus proposition nr 96.

Överståthållarämbetet förordar på nyssnämnda av polisdomaren oell andre

polisintendenten anförda skäl, att i 1 § måtte införas sådan förtydligande

bestämmelse, att begreppet butik jämväl komme att omfatta vissa utställningslokaler.

Förslag av enahanda innehåll framställes även av poliskammaren

i Malmö. — Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att begreppet

butik enligt definitionen i 1 § 1 mom. omfattade jämväl de fall, som avsåges i

3 mom. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida icke definitionen borde

givas en sådan ändrad utformning, att den omfattade endast de egentliga

affärslokalerna samt kiosker ävensom försäljning från bord, vagnar och dylikt.

Att de sakkunniga i fortsättningen tänkt sig ordet butik i dess vanliga

betydelse syntes framgå av uttrycket »inkommit i butik» i 1 § 2 mom. andra

stycket.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att lagförslagets bestämmande

av vad som avsåges med ordet butik icke syntes vara fullt tydligt. Härom

anför länsstyrelsen:

Enligt 1 § 1 mom. förstås med butik varje försäljningsställe, där detaljhandel

idkas. I 3 mom. förutsättes emellertid, att detaljhandel kan äga

rum även annorstädes än i butik. Av specialmotiveringen framgår, att i

sistnämnda fall avses försäljning utomhus, som icke sker från någon »mera

stadigvarande» plats, ävensom att till butik hänföres kiosk och näringsställe,

där ju försäljningen i regel sker utomhus. Till butik synas de sakkunniga

sålunda hänföra även stånd och bord, från vilka detaljhandel sker. Tveksamhet

kan uppstå, huruvida t. ex. försäljning från vagn på ett par tre alternerande

ställen kan betraktas såsom butikshandel. Även örn de sakkunnigas

uttalanden i dessa avseenden i olika sammanhang kunna ge ledning för tolkningen

av begreppet butik, synes dock nied hänsyn till den nära kontakt

allmänheten får med denna lagstiftning dess avfattning böra förtydligas.

Länsstyrelsen framhåller även såsom i hög grad önskvärt, att innebörden

av uttrycket detaljhandel bleve mera exakt angiven. — Svenska tidningsutgivareföreningen

förordar i anledning av vissa erinringar mot den föreslagna

regleringen av kioskhandeln, att redan i 1 § skulle skiljas mellan de båda

arterna av detaljhandel och att därvid skulle givas sådana generella regler

för kioskhandelns bedrivande, att de kunde tillämpas utan myndighets prövning

i varje särskilt fall. — Stadsfislcalen i Stockholm gör vissa formella erinringar.

Han anser, att anledning för lagstiftaren att medverka till en

vidgad användning av det främmande ordet butik knappast förelåge, då

ordet handelsbod allmänt vore i bruk såväl å landsbygden som i stad.

Vidare ifrågasätter stadsfiskalen, örn icke i 1 mom. första stycket för tydlighetens

skull hänvisning borde ske till de i 2 § uppräknade undantagen.

Även örn definitionen å ordet butik så utformats, att därunder skulle inbegripas

alla möjliga försäljningsställen, där detaljhandel idkades, finge det

dock anses oklart, huruvida även bostadslägenheter, i vilka exempelvis konstutställningar

för allmänheten anordnades, skulle inrymmas under begreppet

butik. Stadsfiskalen ansåge detta vara fallet men ifrågasatte, örn icke till

förtydligande av lagbudet ett tillägg borde göras till uppräkningen i 1 mom.

andra stycket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 96.

155

Försäljning annorstädes än i butik.

I 1 § 3 mom. av de sakkunnigas förslag stadgas, att försäljning av viss

vara annorstädes än i butik endast må ske å tid, då butik får hållas öppen

för allmänheten för handel med dylik vara. En liknande bestämmelse finnes

redan i 8 § av gällande butikstängningslag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava förklarat, att icke ens med den i 1 mom. föreslagna

vidgade bestämningen av begreppet butik försäljning utomhus, som icke

skedde från mera stadigvarande plats, kunde hänföras till butikshandel. I

dylika och liknande fall inträdde emellertid komplettering genom nyssnämnda

stadgande i 3 mom. Därigenom hade klart uttalats såsom grundregel,

att all detaljhandel till allmänheten skulle vara begränsad till den för

butikerna medgivna tiden för öppethållandet.

Yttranden.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att gällande butikstängningslag vore

ur köpmännens synpunkt bristfällig främst därigenom, att den möjliggjorde

en betydande handel under den tid, då de bofasta detaljaffärerna till åtlydnad

av lagens föreskrifter hölles stängda, samt förklarar sig med tillfredsställelse

taga del av bestämmelsen i 1 § 3 mom. Likartat uttalande

göres av Västergötlands köpmannaförbund. — Kopparbergs läns gårdfarihandlareförening

hemställer däremot, att den ambulerande handeln måtte ställas

utanför butikstängningslagens bestämmelser, samt anför som skäl, att den

hade en annan försäljningsteknik än den fasta handeln. Då den ambulerande

handlaren måste besöka sina kunder, hade han icke möjlighet att träffa så

stort antal per dag som en fast handlare, och då hans lager vore mindre,

bleve omsättningen blygsammare. Väder och vind tvingade ofta den ambulerande

handlaren till overksamhet under många dagar av året, och en del

kunder vore icke anträffbara förrän efter arbetstidens slut. Allt detta gjorde,

att han många gånger, särskilt under den ljusa årstiden, måste för sin

existens utsträcka sin verksamhet långt in på kvällen. Ett inrymmande av

den ambulerande handeln under butikstängningslagen skulle betydligt försvåra

dess utövares utkomstmöjligheter. — Kommerskollegium anmärker, att

bestämmelsen i 3 mom. — ehuru i princip hämtad från 8 § andra stycket

i gällande lag — enligt orden föranledde, att exempelvis den, som efter

annons i sitt hem efter stängningsdags sålde möbler eller annat bohag

gjorde sig skyldig till överträdelse av butikstängningslagen. Så rigoröst

som denna lag stundom tillämpades, torde det vara önskvärt, att bestämmelsen

i fråga så utformades, att en dylik icke avsedd tolkning förekommes.

— Vissa förslag rörande ändringar närmast i formellt hänseende framställas

av länsstyrelserna i Malmöhus och V ärmlands län samt stadsfiskal erna i Stockholm

och Visby.

opaginerad Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Majus proposition nr 96.

Rakstuga, frisersalong oell fotografiateljé.

Enligt 1 § 1 morn. andra stycket i de sakkunnigas förslag skall vad i

butikstängningslagen sägs om butik även gälla rakstuga, frisersalong och

fotografiateljé, örn ej annat är särskilt stadgat. I gällande butikstängningslag

givas föreskrifter för öppethållandet utom av handelsbod även av rakstuga,

frisersalong och varmbadinrättning.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava förklarat, att något yrkande örn ändring beträffande

lagens tillämplighet å rakstugor och frisersalonger icke framförts till

dem, och att ej heller de sakkunniga för egen del funnit sådan ändring

motiverad. Däremot hava de sakkunniga funnit det påkallat att ställa

varmbadinrättningarna helt utanför butikstängningslagen samt som skäl

härtill anfört:

Varmbadinrättningarna äro företag av annan karaktär än butikerna och

det synes knappast lämpligt att underkasta dem samma reglering. Simhallen

i en varmbadinrättning torde böra få hållas öppen utan hinder av

butikstängningslagen lika väl som en kallbadinrättning, ett gymnastikinstitut

eller andra liknande företag. Allmänhetens intresse bör här vara avgörande,

och man behöver icke längre med hänsyn till personalen låta dessa

företag vara underställda butikstängningslagen, örn det — såsom de sakkunniga

föreslagit — införes direkt arbetstidsreglering för de anställda.

Man har även beaktat, att verksamheten åtminstone vid de större badinrättningarna

nu har en ganska annan karaktär än då 1919 års butikstängningslag

tillkom. Genom att badrum i hemmen blivit allt vanligare, har

serveringen av karbad, som förut utgjorde en huvuddel av verksamheten, nu

blivit mera en bisak, medan simhallarna, o dit allmänheten söker sig försport

och motion, få allt större betydelse. Åtminstone gäller detta i de större

städerna, och man synes icke böra på något sätt lägga hinder i vägen för

allmänheten att erhålla denna rekreation.

Vad härefter angår fotografiateljéerna, hava de sakkunniga omnämnt,

att svenska fotografernas förbund, som omfattade omkring hälften av landets

fotografer med egen ateljé, i skrivelse den 29 september 1937 hemställt hos

Kungl. Majit, att bestämmelser örn erforderlig söndagsvila för de inom fotograferingsyrket

sysselsatta personerna måtte givas, och i skrivelse till de

sakkunniga den 23 oktober 1937, att förslaget till butikstängningslag även

skulle gälla fotografiateljéer.

De sakkunniga hava å sidan 193 i betänkandet givit en närmare redogörelse

för nämnda två skrivelsers innehåll, till vilken jag anhåller att få

hänvisa. De sakkunniga hava anfört, att, då verksamheten i fotografiateljéerna

icke vore alltför väsensskild från verksamheten i butiker, rakstugor

och frisersalonger, de sakkunniga funnit sig böra beakta de synpunkter, som

sålunda framförts från fotograferna själva.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att stadgandet i 1 mom. andra stycket

finge självständig betydelse för det fall, att detaljhandel ej idkades i de i

nämnda stycke omnämnda lokalerna. Men det måste i detta sammanhang

påpekas, att 3 morn., som med butikshandel likställde försäljning annor
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

städes än i butik, endast avsåge varuförsäljning. Frisering av olika slag

samt fotografering, som ägde rum annorstädes än i de uppräknade lokalerna,

finge alltså ske utan hinder av butikstängningslagen. Detta finge sin betydelse,

när sådan verksamhet bedreves t. ex. i kundernas hem. Frisering

förekomme vidare bland annat efter beställning i hotellrum och fotografering

bland annat utomhus.

Yttranden.

Kommunalfullmäktige i Piteå socken föreslå, att fotografiateljéerna helt

måtte undantagas från butikstängningslagens tillämpning, då den föreslagna

begränsningen i tiden för öppethållandet av dessa ateljeér komme att å

landsbygden medföra stora olägenheter både för fotograferna själva och för

allmänheten.

Lagens förbud.

2 mom. i 1 § av de sakkunnigas förslag inledes med den allmänna regeln,

att butik endast må hållas öppen för allmänheten under tid, då det enligt

butikstängningslagen är medgivet.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava anfört, att de genom förevarande bestämmelse velat

giva till känna, att avvikelse från den sedvanliga i butikstängningslagen

stadgade begränsningen av affärstiden förutsatte särskild bestämmelse i

denna lag eller där upptagen hänvisning till annan lagstiftning. Det ansåges

mest betryggande, att alla sådana avvikelser upptoges i butikstängningslagen,

varigenom de lätt kunde överskådas. Den omständigheten, att viss

lokal enligt andra författningar finge hållas öppen längre tid än vanlig

butikstid för annan verksamhet, t. ex. utskänkning, befriade icke från iakttagande

av de i butikstängningslagen stadgade reglerna, örn lokalen vore

sådan, att sistnämnda lag ägde tillämpning. Detta finge särskild betydelse

för serveringsställena. En erinran örn att å andra sidan strängare begränsning

kunde följa av annan författning hade upptagits i 17 §.

De sakkunniga hava tillagt, att beträffande butik redan själva öppethållandet

för allmänheten utom den medgivna tiden vore förbjudet. En

butik finge alltså ej alls hållas öppen för allmänheten utom denna tid, t. ex.

för utställningar eller demonstrationer, mannekänguppvisningar o. s. v. När

det icke gällde butik, vore först själva försäljningen förbjuden.

Yttranden.

Kooperativa förbundet medgiver visserligen, att från butikstängningslagstiftningens

allmänna utgångspunkter ingen egentlig anmärkning kunde

riktas mot de i 1 § 2 mom. första stycket föreslagna bestämmelserna. Inom

de norrländska skogsdistrikten rådde emellertid på förevarande område

sådana förhållanden, att, om hänsyn icke toges till dem, varuförmedlingen

inom vidsträckta landsdelar nära nog tvingades till systematiska överträdelser

av butikstängningslagen. Härom anför förbundet följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Majus proposition nr 96.

Det är en offentlig hemlighet, att den gällande butikstängningslagen med

sitt absoluta förbud mot försäljning av varor under sön- och helgdagar, med

undantag för vissa i lagen angivna speciella varor, helt enkelt icke tillämpas

i de norrländska skogsdistrikten. Detta beror därpå, att skogsarbetarna besöka

sina hem under söndagen och då begagna sitt besök i byn till att

företaga vissa varuinköp. Det händer också, att dessa arbetargrupper eller

skogstjänstemännen nödgas genom budskickning eller på annat sätt göra beställningar

hos affärsföretagen, utan avseende på, örn dessa beställningar nå

affärsföretagen under den tid, då dessa enligt lag ha rätt att hålla öppet, och

det förekommer i stor utsträckning, att de sålunda beställda varorna även

måste lämnas ut, sedan butiken stängt för dagen, och medelst bussar eller

på annat sätt sändas upp till köparna. Denna ordning är onekligen ur flera

synpunkter otillfredsställande, men den har tvingats fram av de särskilda

förhållanden, som skogsarbetets folk lever under. Det finns ingen anledning

att genom rigorösa föreskrifter i butikstängningslagen göra det svårt

för folket i skogsdistrikten att ordna sin varuanskaffning, och det finns förvisso

heller intet som helst skäl, varför de varuförmedlare, som stå skogsfolket

till tjänst med proviantering och utrustning, skola göras till lagöverträdare.

Det förefaller förbundet, som örn tillfället vore inne att inrymma i butikstängningslagen

sådana särskilda bestämmelser, som gjorde det möjligt att

på ett lämpligare sätt ordna handeln för skogsarbetarna, med vilka flottningsarbetarna

för övrigt äro i väsentliga avseenden jämförliga. I den nuvarande

lagen finns möjlighet för Konungen att medgiva särskilda undantag

för sådana affärer, som furnera skepp och fiskebåtar. De sakkunniga föreslå,

att denna bestämmelse skall utgå för att i stället ersättas med ett allmänt

stadgande (12 §), enligt vilket Konungen »örn det kan anses av särskilt

trängande behov påkallat» må lämna eftergift från vad i lagen stadgas.

Detta är visserligen gott och väl, men med hänsyn till den stora utbredning

och betydelse, som skogsarbetet har, vore det förvisso riktigt, att man toge

särskild hänsyn till de krav, detta ställer på varuförmedlingen under vissa

tider av året. Det förefaller, som örn man i lagen med klart angivande av

de särskilda förhållanden, som råda i skogsdistrikten, borde ge den kommunala

myndigheten rätt att för de tider av året, då detta är påkallat, medgiva

de modifikationer i fråga örn butikstängniDgen, som vore erforderliga. Dessa

modifikationer skulle sålunda beröra vad i 1 § 2 mom. finnes stadgat örn

utlämnande, respektive beställning av varor under stängningstid, liksom det

också skulle gälla försäljning under sön- och helgdagar.

Förbundet uttalar vidare som önskvärt, att bestämmelsen i 1 § 2 mom.

första stycket finge en sådan utformning, att hinder icke mötte att på annan

tid än den för öppethållande i butikstängningslagen medgivna demonstrera

försäljningslokal eller inom denna utställda varor för de kooperativa föreningarnas

medlemmar. — Kommunalfullmäktige i Ovanåker föreslå, att möjlighet

måtte beredas avlägset boende kunder att bliva betjänade före eller

efter den tid, då butik finge hållas öppen. — Såsom tidigare omnämnts,

förordar länsstyrelsen i Västmanlands län införande i 1 § av beteckningen

»salutid» som definition å den tid, då butik finge hållas öppen för allmänheten.

Genom en sådan åtgärd skulle man få möjlighet att i lagtextens

fortsättning använda ett enda ord för samma begrepp, som eljest i regel

måst uttryckas med en hel mening.

opaginerad Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Majus proposition nr 96.

Expediering av kunder samt utlämning och försändning av varor efter

stängningstid.

I gällande butikstängningslag finnes icke någon motsvarighet till bestämmelsen

i 2 mom. andra stycket av sakkunnigförslaget, att kund, som inkommit

i butik före den lagstadgade stängningstiden, finge betjänas. Bestämmelsen

i samma stycke, att vara, som sålts å tid, då butiken finge hållas

öppen för allmänheten, finge utlämnas eller försändas, överensstämmer däremot

i huvudsak med ett stadgande i 8 § i 1919 års lag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava anfört, att man vid tillkomsten av gällande butikstängningslag

icke ansett något stadgande erforderligt därom, att kunder,

som före den lagstadgade stängningstiden inkommit i butik, skulle få betjänas

efter stängningstid. Då det emellertid av de till de sakkunniga inkomna

svaren från myndigheter och sammanslutningar framgått, att man på

vissa håll hyste tvekan örn vad som skulle anses gälla på denna punkt,

hade de sakkunniga i tydlighetens intresse intagit en särskild föreskrift i

andra stycket av 2 mom. I vissa främmande länder hade man stadgat, att

sådan expediering endast vore medgiven under viss tid efter stängningstid.

De sakkunniga hade icke funnit skäl till sådan begränsning föreligga. Förhållandena

kunde här vara rätt olika vid skilda slag av företag. Stundom

kunde sådan expediering kräva ganska lång och ej alltid på förhand beräknelig

tid. Kåtten att efter stängningstid utlämna eller försända vara

förutsatte, att själva försäljningstransaktionen ägt rum under den lagligen

tillåtna tiden för öppethållande.

Härom hava de sakkunniga vidare anfört:

Från vissa håll hava till de sakkunniga framförts klagomål över att detta

medgivande missbrukas och att det försvårat övervakningen över butikstängningslagen.

Det är oftast svårt att bevisa, att en vara, som efter stängningstid

utlämnas eller försändes till en kund, icke är försåld, d. v. s. i allmänhet

beställd, under den tid butiken får hållas öppen.

De sakkunniga hava ansett sig böra bibehålla det här lämnade medgivandet,

vars borttagande skulle föranleda stora olägenheter för allmänheten och

för affärerna, särskilt under säsongtider, då inkomna beställningar ofta ej

hinna expedieras före stängningstid. Bestridas kan ej, att medgivandet kan

missbrukas, men de sakkunniga vilja framhålla, att man vid tvist icke synes

nödsakad att godtaga ett påstående örn att viss vara försålts före stängningstid,

örn detta påstående på grund av omständigheterna icke förefaller

trovärdigt.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att lagförslaget beträffande beställningar,

som inlöpte under tid, då affären ej finge hållas öppen, intoge samma

ståndpunkt som gällande butikstängningslag. Denna fråga hade varit föremål

för särskilt intresse under förarbetena till nämnda lag, och vederbörande

utskott uttalade år 1919, att t. ex. en efter stängningstid inkommen telefonbeställning

finge mottagas och antecknas. Det syntes rimligt, att så finge

ske, men av det nyss sagda framginge, att beställd vara i sådana fall icke

finge utlämnas eller försändas förrän å tid, då butiken åter finge hållas öppen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

160

Yttranden.

Med hänsyn till risken för missbruk av det föreslagna medgivandet att

försända vara, som sålts å tid, då butiken finge hållas öppen för allmänheten,

framhåller svenska handelsarbetareförbundet, att försändning av varor

efter stängningstid borde vara förbjuden. Örn lagen innehölle sådant förbud,

skulle allmänheten inom kort göra sina rekvisitioner i så god tid, att

varorna kunde försändas innan stängningsdags. — Poliskammaren i Malmö

ifrågasätter, örn det icke vore lämpligt med ett tillägg till förevarande stad

gande, varav framginge, att allmänheten icke efter butikstängningstid ägde

uppehålla sig i affärslokalen mer än viss kortare tid för avslutande av påbörjad

affär.

Förhållande till tryckfrihetsförordningen.

De sakkunniga.

Under denna rubrik hava de sakkunniga anfört följande:

I tryckfrihetsförordningen § 1: 12 finnas vissa bestämmelser, som bland

annat avse försäljningen av tryckta skrifter. Där stadgas, att »intet hinder

vare för bokhandels idkande»; det tillfogas »och vare för en skrifts föryttrande

inga andra hinder än de som i 4 § av denna lag föreskrivas». Hänvisningen

till 4 § av tryckfrihetsförordningen avser blott vissa fall, då skrift

blivit belagd med kvarstad eller indragen.

Dessa bestämmelser hava ansetts innebära, att de vanliga näringsrättsliga

reglerna icke äga tillämpning på försäljning av tryckta skrifter. Från vissa

håll har gjorts gällande, att ej heller de i butikstängningslagen stadgade

begränsningarna skulle vara förenliga med tryckfrihetsförordningen, såvitt

gäller försäljning av böcker, tidningar, tidskrifter och överhuvud taget tryckta

skrifter. Mot detta har dock invänts, att något hinder att här tillämpa

butikstängningslagen ej borde föreligga, då det vore fråga örn en lagstiftning

av övervägande social karaktär.

Både vid tillkomsten av den nuvarande butikstängningslagen och när

1909 års lag infördes har man tydligen underförstått, att lagen skulle bliva

tillämplig även å här ifrågavarande försäljning utan hinder av tryckfrihetsförordningen.

Detta framgår ganska klart bland annat därav, att 1919 års

butikstängningslag i 15 § innehåller ett huvudsakligen från den äldre lagen

överflyttat undantag för försäljning av tidningar, som bedrives utomhus eller

till gäster å kafé- eller restauranglokal. Man måste av detta sluta, att försäljning

av tryckta skrifter endast är avsedd att vara undantagen från

butikstängningslagens regler, när de i undantaget angivna förutsättningarna

föreligga.

De sakkunniga lia tagit till utgångspunkt den principiella inställning,

som måste anses ligga till grund för hittillsvarande butikstängningslagar.

Man avser alltså, att försäljning av tryckta skrifter i och för sig är underställd

butikstängningslagen.

Yttranden.

Angående de i butikstängningslagen stadgade begränsningarnas förenlighet

med § 1 mom. 12 tryckfrihetsförordningen anför svenska tidningsutgivareföreningen:
Denna

bestämmelse i tryckfrihetsförordningen har, såsom de sakkunniga

omnämnt, ansetts innebära, att de näringsrättsliga reglerna, framför allt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 96.

161

näringsfrihetsför ordningen, icke är o tillämpliga på försäljningen av tryckta

skrifter. Enligt prejudikat, anfört i professor Robert Malmgrens grundlagsedition

under tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 12, äger offentlig myndighet

»icke genom ordningsföreskrifter förbjuda handel med böcker», och detsamma

synes alltså gälla örn handel med tidningar. Det synes då hava

varit påkallat, att de sakkunniga sökt klarlägga huruvida det är i överensstämmelse

med grundlagen att genom civillagstiftning inskränka denna

handel. Så har emellertid icke skett, utan de sakkunniga »ha tagit till utgångspunkt

den principiella inställning, som måste anses ligga till grund

för hittillsvarande butikstängningslagar», nämligen att försäljning av tryckta

skrifter i och för sig är underställd sådan lagstiftning. Föreningen vill för

sin del, under åberopande av föreskriften i § 84 regeringsformen örn att

grundlagarna skola efter deras ordalydelse i varje särskilt fall tillämpas,

ifrågasätta en motsatt uppfattning, nämligen att den föreslagna civillagen i

förevarande avseende strider mot grundlagen, samt hemställa, att denna

viktiga fråga upptages till ingående prövning, innan avgörande sker. Då

det av de sakkunniga icke ens uppgives, huruvida någon undersökning

i ämnet skett vid tillkomsten av tidigare och nu gällande butikstängningslagstiftning,

saknar det enligt föreningens uppfattning större betydelse,

vilken inställning, som ansetts ligga till grund för denna lagstiftning.

Det må ock erinras, att frågan örn tryckfrihetsförordningens rätta

tolkning har betydligt större praktisk betydelse vid bedömande av det föreliggande

förslaget än vid tidigare butikstängningslagstiftning, emedan förslaget

genom utvidgningen av begreppet »butik» och genom andra ändringar

i förhållande till gällande rätt lägger nya och betydande hinder i vägen för

tryckta skrifters försäljning.

Föreningen förklarar, att, därest dess sålunda framställda invändning mot

förslaget vore riktig, i dettas 2 § måste införas undantag från lagens tilllämpning

för all handel med tryckta skrifter. — Aven kooperativa förbundet

ifrågasätter, huruvida begränsningen i rätten att fritt försälja böcker vore i

överensstämmelse med grundlagen, och anser, att en utredning av denna

fråga borde företagas. Förbundet uttalar i varje fall den förhoppningen, att

den föreslagna ordningen icke måtte lagfästas utan att försäljning av böcker

på kvällar eller söndagar i samlingslokaler, vid möten eller vid besök i

hemmen i folkbildningens intresse ostört skulle få ske.

Departementschefen.

I förevarande paragraf hava reglerats åtskilliga spörsmål av allmän och

grundläggande natur. Först här här givits en definition å den i lagförslaget

flerfaldiga gånger använda beteckningen å det slag av försäljningsställen, för

vilka lagens bestämmelser i första hand skola äga tillämpning, nämligen butik.

Detta ord synes numera bättre än det i gällande lag använda uttrycket handelsbod

angiva beskaffenheten av de lokaliteter, varom här är fråga. Med butik

skall i lagen förstås försäljningsställe, där detaljhandel idkas. Därtill är att

räkna icke blott vad som i dagligt tal brukar benämnas butik eller handelsbod

utan även kiosk, stånd eller därmed jämförlig anordning, under förutsättning

allenast att den är av så pass stadigvarande beskaffenhet, att den kan anses

utgöra försäljningsställe. Detaljhandel anses i förevarande sammanhang innefatta

försäljning direkt till den konsumerande allmänheten. Den försäljning,

varom här är fråga, skall vidare avse varor. Enligt de sakkunnigas mening,

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 96. 2382 38 1 1

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

vilken jag biträder, kommer härigenom att utanför lagens reglering falla försäljning

av biljetter, lottsedlar och dylikt ävensom gångbara frimärken. Hänvisning

i 1 § till de i 2 § omförmälda undantagen synes onödig.

I några yttranden har särskilt berörts frågan, huruvida öppethållandet av

lokal, i vilken varor utställas utan att dock direkt försäljning äger rum, skall

vara reglerat av butikstängningslagen. Är det fråga örn sådan lokal, i vilken

försäljning av varorna å andra tider äger rum, synes tvekan ej böra råda

därom, att lokalen skall vara att anse som butik i lagens mening och att lagen

alltså skall vara tillämplig. Men även eljest synes lagen i princip böra gälla,

enär utställandet av varorna måste anses utgöra ett led i försäljningen av

desamma. Däremot lärer öppethållandet av lokaler, i vilka utställning äger

rum utan att försäljning därvid eller senare är avsedd, icke böra vara underkastat

reglering i lagen. I förevarande sammanhang må nämnas, att demonstrering

av en försäljningslokal, tillhörig t. ex. kooperativa förbundet, för dess

medlemmar uppenbarligen kan få äga rum utan hinder av lagens bestämmelser.

Det kan nämligen i sådant fall icke anses vara fråga om något öppethållande

för allmänheten.

Stadgandena i butikstängningslagen synas, i enlighet med vad de sakkunniga

föreslagit, böra bliva i princip tillämpliga även å rakstugor, frisersalonger

och fotografiateljéer men däremot ej, såsom fallet är enligt nuvarande

lag, å varmbadinrättningar. Med hänsyn till allmänhetens bekvämlighet och

jämväl i anledning av den förändring, som på sätt de sakkunniga anfört

numera inträtt i fråga örn användningen av varmbadinrättningarna, torde i varje

fall den allmänna stängningstiden icke böra vara gällande för dem. Personalens

intresse av att icke betungas med för lång arbetstid kommer, oavsett bestämmelserna

i butikstängningslagen, att iakttagas, enär arbetstiden för personalen

i badinrättningar (dock ej de, som icke hava flera än en arbetstagare)

blir reglerad av arbetstidslagen för detaljhandeln. I fråga örn rakstugor och

frisersalonger kunna enligt min mening vägande skäl icke sägas tala mot att

den nya lagen i likhet med den nu gällande göres tillämplig å dem. Härvid

må erinras, att — på sätt av det följande framgår — stängning kl. 19 bibehålies

såsom huvudregel samt att betjäning skall få äga rum av de kunder,

som inkommit i lokalen vid stängningstiden. Yad slutligen fotografiateljéerna

angår, har deras införande under lagen praktiskt taget enhälligt biträtts i

yttrandena. Att märka är i förevarande sammanhang, att lagens förbud gäller

öppethållande av lokalerna, däremot ej utförande av arbete av ifrågavarande

art. Frisering eller fotografering kan därför, såsom de sakkunniga framhållit,

få äga rum före öppningstid eller efter stängningstid, t. ex. i hemmen,

oberoende av bestämmelserna i lagen.

Då, såsom de sakkunniga föreslagit, all detaljhandel i princip bör vara

underkastad lagens reglering, erfordras ett kompletterande stadgande av

innehåll, att lagens bestämmelser skola gälla även i fråga örn försäljning i

detalj till allmänheten av varor, vilken äger rum annorstädes än i butik —

detta uttryck taget i den förut omförmälda vidsträckta bemärkelsen. Föreskrift

härom har intagits i 3 mom. Principiellt kommer genom stadgandet i

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Majus proposition nr 96.

detta moment även den ambulerande handeln in under lagen. En sådan anordning,

som ur konkurrenssynpunkt torde vara nödvändig, kan emellertid, såsom

i ett yttrande anförts, medföra vissa svårigheter för de ambulerande

handlarna. Då särskilda förhållanden därtill föranleda, synes emellertid

undantag från lagens bestämmelser kunna komma att medgivas i enlighet

med regler, för vilka redogörelse lämnas i det följande. Ytterligare må

anmärkas, att skäl enligt min mening icke synas föreligga att från lagens

reglering undantaga sådan försäljning i hemmen, som kommerskollegium i sitt

yttrande avhandlat. Klart är, att det i detta liksom övriga i lagen reglerade

fall endast kan vara fråga örn yrkesmässig försäljning.

Förevarande paragraf innehåller även butikstängningslagens huvudregel,

nämligen den, att butik får hållas öppen för allmänheten allenast under den

tid, då det enligt bestämmelserna i lagen är medgivet. Som beteckning å

sådan tid har föreslagits »affärstid». Detta stadgande skall, såsom de sakkunniga

anfört, tolkas så, att avvikelse från den vanliga affärstiden måste för

att gälla vara medgiven i butikstängningslagen.

Vad i yttrandena anförts därom, att i de norrländska skogsdistrikten möjlighet

bör beredas skogsarbetare och andra långt från hemmet sysselsatta personer

att göra inköp i affärerna å andra tider än de i 3 och 4 §§ för deras

öppethållande bestämda, har föranlett mig att föreslå införandet i lagen av

viss möjlighet till avvikelse genom kommunalt beslut från lagens huvudregler

örn tid för butikers öppethållande. Jag återkommer härtill vid behandlingen

av 5 §.

I enlighet med de sakkunnigas åsikt synes det mig lämpligt, att genom

bestämmelse i lagen fastslås rätt till betjäning av kund, som under den tillåtna

försäljningstiden icke hunnit expedieras. Denna bestämmelse lärer emellertid

med hänsyn till kontrollen böra göras tillämplig endast å försäljning i

lokaler av den art, att kunden kan sägas hava inkommit där före stängningstiden.

Ytterligare bestämmelser härutinnan, t. ex. angående viss längsta tid

för dylik expediering, synas icke böra föreskrivas. I lagen har vidare, trots

vissa därmed förbundna risker för missbruk, från gällande lag upptagits den

bestämmelsen, varigenom det medgives, att vara, som sålts under affärstid,

får utlämnas eller försändas utan hinder av bestämmelserna i lagen. Ett

borttagande av sådan möjlighet skulle nämligen, såsom de sakkunniga framhållit,

föranleda stora olägenheter för allmänheten och för affärerna.

Beställning, som inkommer å annan tid än affärstid, bör få mottagas.

Stadgande härom i lagen har emellertid icke ansetts erforderligt. Att utlämning

eller försändning av det beställda emellertid icke får ske förrän å affärstid

följer av huvudbestämmelserna i lagen.

I samband med förevarande paragraf hava de sakkunniga upptagit till

diskussion spörsmålet, huruvida butikstängningslagens regler kunna »öras

tillämpliga å försäljning av tryckta skrifter. Såväl 1909 som 1919 års butikstängningslagar

hava reglerat sådan försäljning, och de sakkunniga hava förklarat,

att de vid upprättande av sitt lagförslag tagit till utgångspunkt den

principiella inställning, som legat till grund för nyssnämnda två lagar. Med

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Majus proposition nr 96.

anledning av de betänkligheter härutinnan, som kommit till uttryck i några

yttranden, vill jag framhålla, att jag för egen del kommit till den uppfattningen,

att tryckfrihetsförordningen icke kan anses lägga hinder i

vägen för det slag av reglering jämväl beträffande tryckta skrifter, varom i

butikstängningslagen är fråga. Stöd för denna uppfattning anser jag mig

hava dels, i enlighet med vad de sakkunniga anfört, däri, att butikstängningslagstiftning

med enahanda innehåll gällt alltsedan år 1909, dels ock i direkt

uttalande härom i den statsrättsliga litteraturen.

3 §.

I 2 §, som i huvudsak överensstämmer med motsvarande paragraf i de

sakkunnigas förslag, hava sammanförts de fall, då butikstängningslagen ej

alls äger tillämpning å viss butik eller viss försäljning. Denna paragraf

motsvarar delvis 15 § i gällande butikstängningslag, men åtskilliga preciseringar

och även vissa tillägg hava gjorts.

Undantagen från lagens tillämpning hava upptagits i 11 punkter.

Viss försäljning å restauranger, kaféer och konditorier [punkt 1)].

Gällande butikstängningslag innehåller i 15 § femte stycket ett undantag

från lagens tillämpning för försäljning, som bedrives under utövning av eller

i samband med kafé- eller restaurangrörelse och antingen sker allenast till

förtäring eller förbrukning å stället, eller ock avser försändning eller avhämtning

av lagad mat, tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att åtskilliga svårigheter uppkommit vid

tillämpningen av nyssnämnda stadgande i gällande butikstängningslag och

att bestämmelsens räckvidd bedömts på mycket olika sätt. En första fråga,

som föranlett tvekan, vore, örn kafé- eller restaurangrörelse skulle anses föreligga,

så snart för rörelsen förvärvats utskänkningsrätt. Örn sådana utskänkningsrättigheter

funnes för närvarande bestämmelser i 1937 års förordning

angående försäljning av rusdrycker, i 1919 års förordning angående försäljning

av'', pilsnerdricka och i 1925 års förordning angående försäljning av

vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Med rätt att utskänka

rusdrycker, vilken meddelades av vederbörande länsstyrelse eller eventuellt

av Kungl. Maj:t, följde utan vidare rätt att utskänka pilsnerdricka och alkoholfria

drycker. Kätt att utskänka pilsnerdricka förutsatte i regel tillstånd

av länsstyrelse samt medförde utan vidare rätt att utskänka även alkoholfria

drycker. För rätt att utskänka alkoholfria och därmed jämförliga drycker

fordrades endast bevis örn anmälan hos magistrat eller landsfiskal, örn ej

för viss kommun efter hemställan av den kommunala myndigheten föreskrivits,

att länsstyrelses tillstånd skulle vara erforderligt. All slags utskänkning

finge i regel fortgå till klockan 22 alla veckodagar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

De sakkunniga hava påpekat, att särskilt 1925 års förordning, enligt vilken

rätt att utskänka alkoholfria drycker i regel förvärvades efter en enkel

anmälan till ortsmyndighet, vore av betydelse för butikstängningslagens

tillämpning. Ofta bedreves nämligen utskänkning tillsammans med försäljning

till avhämtning av både drycker och andra varor. Åtskilliga klagomål

över därvid uppkomna missbruk hade framställts. I det sammanhanget hade

visserligen socialstyrelsen erinrat örn att den omständigheten, att utskänkningsrätt

erhållits, icke vore tillräcklig för att göra femte stycket av 15 § i

1919 års butikstängningslag tillämpligt. Socialstyrelsen hade framhållit, att

där endast avsåges försäljning, som bedreves under utövning av eller i samband

med kafé- eller restaurangrörelse, och att sådan rörelse endast kunde

anses föreligga, när verkligen lokalen inretts för servering, såsom med bord

och stolar för gästerna. De sakkunniga hava vidare anfört:

Företag, som övervägande äro vanliga handelsbodar men som åtnjuta

utskänkningsrätt enligt 1925 års förordning, torde dock i vissa delar av

landet och inom vissa branscher hålla öppet under hela utskänkningstiden.

Så gäller särskilt beträffande frukt- och konfektyraffärer i västra Sverige.

Det är från många håll omvittnat, att bestämmelsen i 15 § femte stycket

i gällande butikstängningslag endast mycket ofullständigt efterkommes. Man

framhåller, att de varor, som i ett visst företag under butikstid säljas till

avhämtning, även under den övriga tiden för öppethållandet äro föremål förliknande

försäljning. Detta gäller t. ex. de nyss nämnda frukt- och konfektyraffärerna

samt vidare över hela landet kaféer och konditorier ävensom

kiosker, såvitt det alltså är fråga örn företag med utskänkningsrätt. De

varor — utom de i 1919 års lag upptagna -— som mest torde säljas på detta

sätt, äro frukt, konfektyrer, andra bageri- och konditorivaror samt tobaksvaror.

Även de, som driva sådana företag, örn vilka här är fråga, hava inför de

sakkunniga medgivit, att överträdelser i stor utsträckning förekomma. Man

har framhållit, att praxis härutinnan vore mycket växlande, i det vissa näringsidkare

strängt efterföljde lagens bestämmelser, medan andra vore mindre

nogräknade. Det har understrukits, att företag, som ville vara laglydiga,

komme i en obehaglig mellanställning gentemot allmänheten, som hade svårt

att förstå, att man icke skulle få köpa hem varor, som funnes i utskänkningslokalen

och där fritt finge förtäras och som under den vanliga butikstiden

brukade säljas till avhämtning.

De sakkunniga hava erinrat örn den — förut omnämnda — undersökning

i ämnet, som verkställts av socialstyrelsen åren 1931—1933. Undersökningen,

till vilken inkommit uppgifter från ungefär 300 »handelsbodar med servering»

med ungefär 650 anställda, utvisade, att det stora flertalet av affärerna

hölles öppna även å sön- och helgdagar och att ungefär 40 procent

stängde klockan 22 eller senare. Av uppgifter, som hösten 1936 inkommit

till de sakkunniga från 359 köpmannaföreningar, anslutna till Sveriges

köpmannaförbund, framginge, att konditorierna nästan alltid hölles öppna

till klockan 20 eller längre såväl vardagar som sön- och helgdagar. Motsvarande

gällde enligt uppgifter från ungefär Vs av föreningarna konfektyraffärer

och enligt cirka V20 fruktaffärer; sistnämnda uppgifter härstammade

nästan uteslutande från västra Sverige.

I de sakkunnigas enquéte våren 1936 efterfrågades, om enligt uppgiftslämnarnas

uppfattning begränsning borde ske av tiden för öppethållandet

opaginerad Kontrollera mot PDF

16t5 Kungl. Majus proposition nr 96.

beträffande handelsbodar med servering samt å andra sidan örn konditoriernas

rätt att sälja till avhämtning borde utsträckas. Angående svaren å

dessa frågor hava de sakkunniga anfört:

Tanken på en begränsning beträffande handelsbodar med servering avvisas

av flertalet myndigheter, kommunalrepresentanter och kvinnoföreningar

m. m., som besvarat frågan. Åtskilliga av dessa hava dock ej gjort detta.

Det sistnämnda gäller även köpmanna- och personalföreningarna, men av

dem som svarat tillstyrka mer än 3U av köpmannaföreningarna och bortåt

2/s av personalföreningarna en begränsning.

Utsträckt rätt för konditorierna att sälja till avhämtning förordades av

flertalet myndigheter, som yttrat sig på denna punkt. Aven bland kommunalrepresentanterna,

särskilt i städerna, och bland kvinnoföreningarna förordade

flertalet av de svarande reformen; av kvinnoföreningarna uttalade

sig 145 för och endast 41 mot denna. Bland köpmanna- och personalföreningarna

var det däremot endast en mindre del, som anslöt sig till tanken

på sådan utsträckning, av de svarande köpmannaföreningarna något mer än

1U och av personalföreningarna ungefär Va.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att det för dem stått klart, att det

nuvarande tillståndet icke vore tillfredsställande. Det vore svårt att kräva

respekt för en ordning, enligt vilken å ena sidan en lokal finge hållas öppen

medan å andra sidan utom butikstid försäljning till avhämtning icke finge

äga rum av där befintliga varor, med vilka under butikstid sådan försäljning

i stor utsträckning bedreves. De sakkunniga hade här som eljest uppställt

som princip, att man borde undvika sådana regler, att försäljning av

vissa varor vore medgiven under viss tid men icke under annan, då affären

hölles öppen.

De sakkunniga hava vidare uttalat, att det med den föreslagna bestämningen

av uttrycket butik vore klart, att därunder folie alla försäljningsställen

för detaljhandel. Den omständigheten, att å ett ställe huvudsakligen

utövades restauräng- eller kaférörelse, medförde sålunda ej, att butikstängningslagen

icke bleve tillämplig. Men å andra sidan hade man sökt tillgodose

de berättigade önskemål örn längre tid för öppethållande eller försäljning,

som allmänhet och näringsidkare med fog kunde ställa, när det

gällde ordinär serveringsrörelse samt sådan verksamhet, som vanligen vore

förenad därmed. Yid denna reglering hade de sakkunniga tagit hänsyn till

vad som i vårt land i allmänhet vore vanligt och ansåges berättigat.

Angående villkoren för att ifrågavarande försäljningsställen skola undantagas

från lagens tillämpning hava de sakkunniga anfört:

För att ett försäljningsställe oberoende av butikstängningslagen skall få

hållas öppet fordras enligt de sakkunnigas förslag först och främst, att

ordnad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse där bedrives. Det är endast

verkliga restauranger, kaféer och konditorier, som skola befrias från butikstängningslagens

reglering. Dock må erinras, att undantaget gäller även vid

ordnad serveringsrörelse utomhus, alltså även t. ex. i samband med kioskverksamhet.

Men understrykas skall, att den ordnade serveringsrörelsen,

för vilken alltså skall vara ordnat med bord och stolar för gästerna, här är

ett grundvillkor. För övrigt torde här ifrågavarande undantag knappast få

någon praktisk betydelse för kioskerna på grund av det andra av de sakkunniga

uppställda villkoret.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

167

Detta är, att ej andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror,

alkoholfria drycker samt periodiska skrifter säljas till avhämtning eller försändning

å försäljningsstället. Förekommer över huvud taget annan försäljning,

även örn det blott är under butikstid, betraktas försäljningsstället som

vanlig butik och får ej hålla öppet längre än sådana.

Denna grundregel är betydelsefull, och genom den torde det lämnade

medgivandet icke kunna missbrukas. Det har ej synts finnas någon anledning

att gynna den butikshandel, som med sin verksamhet förenar serveringsrörelse,

i andra fall än när det gäller de i stadgandet uppräknade varorna

Men dessa varor få då å andra sidan under hela tiden för öppethållandet

säljas till avhämtning eller försändning, alltså även under den tid, då vanliga

butiker måste vara stängda. Detta har synts vara det enda sättet att ordna

hithörande förhållanden, örn man verkligen vill kräva respekt för lagstiftningen.

Beträffande de varor, som på detta sätt fritt få säljas under hela

tiden för öppethållandet, märkes först och främst lagad mat. I denna del

överensstämmer förslaget helt med den nuvarande butikstängningslagen.

Vidare upptagas alkoholfria drycker, vilket även i huvudsak har sin motsvarighet

i den gällande lagen. Med ledning av 1925 års förordning får

bedömas, vilka drycker som äro att anse såsom alkoholfria. I förslaget

kräves icke —- såsom i 1919 års lag — att det skall vara fråga örn tillagade

drycker. Aven t. ex. mjölk är alltså att hänföra under denna kategori.

Detta har till de sakkunniga från flera håll framförts såsom ett önskemål.

Att periodiska skrifter få fritt försäljas från serveringsställena står även

i överensstämmelse med 15 § av nu gällande butikstängningslag.

En väsentlig nyhet innebär det däremot, att bageri- och konditorivaror

hänförts till de varor, som få säljas till avhämtning under hela tiden för

öppethållandet. Denna fråga har åtskilliga gånger varit föremål för behandling,

och det nuvarande tillståndet har väckt ett utbrett missnöje. Övervägande

skäl hava synts tala för en reform. Över hela landet bedriva konditorierna

både servering på platsen och försäljning till avhämtning av sina

varor. Denna allmänt utbredda, företagsform bör icke längre genom butikstängningslagen

beredas särskilda svårigheter. De saluförda varorna äro

också sådana, som allmänheten kan hava ett berättigat intresse att få köpa,

särskilt under sön- och helgdagar, under hela tiden för öppethållandet. Det

gäller i stor utsträckning en mera tillfällig konsumtion, som icke kan på

förhand beräknas.

Medgivandet gäller alla bageri- och konditorivaror, alltså både bröd,

bakelser och konfektyrer1. Man har icke ansett sig böra göra någon begränsning

till varor, som vederbörande företag självt tillverkar, ehuru sådant föreslagits

från vissa håll. En sådan begränsning skulle i praktiken få svårt

att bliva respekterad.

De sakkunniga hava vidare förklarat, att hänsynen till de anställda

knappast kunde ställa sig i vägen för den föreslagna lösningen, då förslaget

till arbetstidslag tillförsäkrade denna personal 48-timmars arbetsvecka och

denna reglering genom ett särskilt stadgande gjorts uttryckligen tillämplig

å hela det arbete, som utfördes av personal, vilken delvis arbetade med

servering och delvis med expediering bakom disken. Däremot kunde det

icke förnekas, att det lämnade medgivandet kunde innebära svårare konkurren

sförliållanden för de butiker, som sålde bageri- och konditorivaror

1 Med konfektyrer förstå de sakkunniga tilla slag av s. k. sötvaror, alltså choklad, konfekt,

karameller, glass, tabletter och pastilie!* lii. m.

opaginerad Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Majus proposition nr 96.

utan att med verksamheten förena ordnad servering. De sakkunniga hade

emellertid icke ansett dessa hänsyn kunna vara avgörande. Märkas borde

även, att konditorierna redan för närvarande i viss utsträckning torde sälja

sina varor till avhämtning utom butikstid, fastän utan stöd i lagen.

Angående försäljningen av frukt och tobaksvaror å förevarande serveringsställen

hava de sakkunniga yttrat:

Man anser det icke ordinärt, att serveringsställen förknippa vanlig butikshandel

med dylika varor med sin verksamhet. Dessa varor få visserligen

säljas i samband med serveringen och till förbrukning på stället. Men örn

här ifrågavarande varor, låt vara blott under den vanliga butikstiden, säljas

även till avhämtning, blir försäljningsstället att anse som en vanlig butik

och måste alltså stängas på samma gång som dessa. Utsträckt försäljningstid

kan i sådana fall visserligen medgivas av länsstyrelsen enligt 11 § av

lagförslaget. I regel fordras dock, att synnerliga skäl till sådan utsträckning

kunna anses föreligga. Men förutsättningarna äro särskilt för kioskerna

i väsentlig mån uppmjukade, vilket närmare beröres i motiveringen till

nämnda paragraf.

Den givna regleringen berör bland annat de frukt- och konfektyraffärer i

västra Sverige, som åtnjuta serveringsrättigheter. Medan fruktaffärerna i

landet i övrigt ganska snart anpassat sig efter de vanliga butikstiderna

enligt 1919 års lag, hållas dessa affärer i västra Sverige ofta öppna på kvällar

och söndagar under åberopande av utskänkningsrätt. Det har från denna

del av landet föreslagits, att man i den nya lagstiftningen skulle i en eller

annan form trygga en särställning åt fruktaffärerna. De sakkunniga hava

emellertid icke ansett sig böra tillmötesgå någon av dessa framställningar.

Förslag att bereda utsträckt försäljningstid åt frukthandeln förelågo kort

efter tillkomsten av 1919 års lag vid ett par tillfällen till behandling, och

de avvisades då av statsmakterna. Den praxis som detta till trots synes

hava utbildat sig i en viss del av landet förefaller icke värd att bevaras för

framtiden.

Slutligen hava de sakkunniga föreslagit, att i de nämnda förordningarna,

vilka giva bestämmelser örn utskänkningsrätt, måtte intagas erinran örn att

sådan rätt ej medförde befogenhet att hålla försäljningsställe öppet för allmänheten

i annan mån än detta vore förenligt med butikstängningslagen.

De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig böra framlägga några utformade

förslag till ändringar i de ifrågavarande förordningarna.

Yttranden.

Svenska konditor för enini) en uttalar sin tillfredsställelse med lagförslaget i

denna del samt betonar, att det för konditorierna vore av största betydelse,,

att försäljningen finge pågå under hela den tid lokalen hölles öppen. Kvällshandeln

utgjorde sålunda ofta 30—40 procent av dagens försäljning. — Även

poliskammaren i Norrköping förklarar sig gilla förslaget, i vad det avsåge

konditoriers rätt att under hela tiden för öppethållandet sälja sina varor till

avhämtning. — Sveriges tageriidkareförening anför däremot betänkligheter

mot förevarande bestämmelse. Redan den obestämda innebörden av begreppet

»ordnad servering» gjorde stadgandet olämpligt. Viktigare vore

emellertid, att konkurrensförhållandena för de bageri- och konditoributiker,

som med sin verksamhet icke förenade servering, bleve synnerligen svåra.

opaginerad Kontrollera mot PDF

169

Kanyl. Maj:ts proposition nr 96.

Denna konkurrenssituation skulle kunna undvikas antingen genom begränsning

av serveringslokalernas försäljningsrätt eller genom att bageributikerna

erhölle rätt till längre tids öppethållande. Härom anför föreningen följande:

Skall en begränsning i serveringslokalernas försäljningsrätt göras, synes

den böra ske efter följande synpunkter. I den gällande bagerilagen har i

viss utsträckning medgivits rätt till tillverkning å söndagar av varor, vid

vars framställning jäst icke kommer till användning. Detta lagens medgivande

har föranletts av att man velat bereda möjlighet att tillgodose allmänhetens

mer tillfälligt betonade efterfrågan å sådana produkter som bakelser,

tårtor och andra konditorivaror även å sön- och helgdagar. Funnes icke

möjlighet till sådan tillverkning, så skulle konsumtionen å sön- och Helgdagar

av ifrågavarande varor helt utebliva. Egentligt matbröd och kaffebröd

får däremot icke tillverkas å söndagar av den anledning, att konsumtionen

härav icke ansetts vara av samma tillfälliga natur. Örn man sålunda

i avseende å tillverkning av bagerivaror gjort skillnad mellan sådana

produkter, som äro föremål för tillfällighetskonsumtion, och sådana, som

äro föremål för fast konsumtion, så synes denna skillnad även böra upprätthållas

ifråga örn försäljning därav. Föreningen vill i enlighet med

här anförda synpunkter föreslå sådan ändring i förslaget till butikstängningslag,

att från lagens tillämpningsområde undantagas endast de restauranger,

kaféer och konditorier, som idka försäljning av bageri- och konditorivaror,

vid vilkas framställning jäst icke kommer till användning.

Synes den sålunda angivna riktlinjen till förhindrande av ojämn konkurrens

mellan bageributiker och serveringslokaler olämplig, återstår det

alternativet, att utsträckt rätt till öppethållande medgives bageributikerna.

Denna rätt bör i sådant fall innefatta en lättnad i de nu gällande föreskrifterna.

En sådan lösning av konkurrensspörsmålet torde ock vara den

för båda parterna gynnsammaste. Härigenom biträdes även allmänhetens

önskemål.

Mot förevarande undantag i vad det avsåge försäljning av bageri- och

konditorivaror anföra även svenska stadsförbundet och svenska handélsarbetareforbundet

allvarliga betänkligheter under hänvisning till de svåra konkurrensförhållanden,

som därigenom komme att skapas för bageributikerna. Handelsarbetareförbudet

anser, att undantaget i berörda hänseende borde utgå.

I det av ett stort antal frukt- och konfektyrhandlare avgivna yttrandet uttalas,

att de specialaffärer, där frukt- och konfektyrvaror uteslutande eller i

varje fall huvudsakligen försåldes, genom de föreslagna undantagsbestämmelserna

å ena sidan enligt 2 § 1) för kaféer och konditorier och å andra sidan enligt

11 § ö mom. andra stycket 1) för vissa slag av kiosker skulle komma i en

ytterst svår situation. Genom de ojämna konkurrensförhållanden, som därigenom

skulle uppstå, torde med all sannolikhet många frukt- och konfektyrhandlare

tvingas att antingen nedlägga rörelsen eller utöka försäljningen att

omfatta jämväl andra varor. Detta senare skulle givetvis vålla avbräck för

affärerna inom de branscher, som därav kunde komma att beröras. A platser,

där bukt- och konfektyrvaror försåldes jämväl å kvällar och söndagar, hade

det visat sig, att kvälls- och söndagshandeln med sådana varor utgjorde en

betydande del — approximativt hade den beräknats till 40 % av hela omsättningen.

Beaktade man detta och jämväl bemärkte, att kaféer och konditorier

hittills existerat huvudsakligen på serveringsrörelse — de först
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Majus proposition nr 96.

nämnda hade endast i ringa utsträckning sålt konfektyrer för avhämtning —

framträdde tydligt de ojämna konkurrensförhållanden, vilka skulle uppstå

mellan frukt- och konfektyraffärerna samt kaféerna och konditorierna i händelse

de sakkunnigas förslag i berörda hänseende oförändrat antoges. I anledning

av det anförda hemställa ifrågavarande frukt- och konfektyrhandlare,

att lagen i denna del måtte få sådant innehåll, att försäljning till avhämtning

av bageri- och konditorivaror samt färsk frukt icke finge ske å annan

tid än då butikerna i allmänhet ägde hålla öppet, eller alternativt att sådana

specialaffärer, som uteslutande försålde de i 11 § 3 mom. andra stycket 1)

i sakkunnigförslaget uppräknade kioskvarorna, jämställdes med i detta lagrum

åsyftade kiosker. — Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter, huruvida

det — med hänsyn till frukt- och konfektyrhandlarnas intressen — vore

lämpligt att upptaga konfektyrer bland de varor, som vid ordnad restaurang-,

kafé- eller konditorirörelse finge försäljas till avhämtning eller försändning

utan hinder av butikstängningslagens bestämmelser.

Socialstyrelsen anser förevarande bestämmelse vara väl motiverad samt

anför i anledning av att frukt och tobak icke tillhörde de för försäljning

tillåtna varorna följande:

Styrelsen ville i detta sammanhang endast fästa uppmärksamheten på att

även vanliga frukt- och konfektyrkiosker sålunda skulle förhindras att ututnyttja

_ den föreslagna undantagsbestämmelsen för restaurang-, kafé- eller

konditorirörelse. De sakkunniga ha i betänkandet själva uppmärksammat

detta förhållande, men de synas icke i större mån ha beaktat dess praktiska

betydelse. Då det näppeligen kan vara önskvärt, att även en ordnad serveringsrörelse,

bedriven av sådana kiosker, skall omöjliggöras genom lagen,

vill styrelsen föreslå, att berörda undan tagsstadgande i förslagets 2 § 1)

kompletteras på sådant sätt, att undantaget, med bibehållande av villkoret

att serveringsrörelsen skall vara ordnad, jämväl kommer att omfatta sådana

kiosker, som avses i förslagets 11 § 3 mom. andra stycket 1).

Överståthållarämbetet uttalar, att utvidgningen av konditoriernas försäljningsrätt

torde komma att hälsas med tillfredsställelse icke minst av polismyndigheterna,

som endast med största svårighet kunde på ett tillfredsställande

sätt uppehålla det nu rådande förbudet för konditorier att efter

butikstängningstid försälja varor till avhämtning. Ämbetet förordar emellertid,

att bland de till avhämtning tillåtna varorna även borde upptagas frukt.

I högre grad än konfektyrer torde nämligen frukt vara en sådan vara, som

allmänheten hade berättigat intresse av att få köpa efter butikstängningstid.

— Stadsfislcalen i Stockholm föreslår, att ordet »ordnad» måtte utgå, då

all utskänkningsrörelse reglerades av särskilda, detaljerade författningar.

Med hänsyn till den tämligen säkra omöjligheten att kunna upprätthålla ett

förbud mot försäljning till avhämtning av tobaksvaror och frukt syntes

en förnyad prövning av förslaget i denna del vara påkallad, särskilt som förbudets

värde starkt kunde ifrågasättas. — Länsstyrelsen i Blekinge län och

magistraten i Karlskrona anse, att bland de varor, som fritt skulle få försäljas

från serveringsställena, borde upptagas även färsk frukt och pilsnerdricka.

— Poliskammaren i Malmö föreslår, att till de undantagna serverings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Majus proposition nr 96.

ställena även måtte hänföras sådana, där pilsnerdricka finge försäljas. För

att undvika missbruk av försäljningsrätten beträffande pilsnerdricka borde

emellertid tilläggas, att försäljning därav till avhämtning icke finge ske

tidigare än affärstiden började och icke senare än i förordningen angående

försäljning av pilsnerdricka vore stadgat. Stadsfullmäktige i Malmö instämma

i vad poliskammaren sålunda anfört. — Länsstyrelsen i Gävleborgs län och

handelskammaren i Gävle föreslå, att förevarande undantag från lagens tilllämpning

måtte utsträckas att omfatta även försäljning av vykort och annan

korrespondensmateriell. Kommerskollegium uttalar, att med periodiska skrifter

i förevarande avseende borde jämställas böcker. — Svenska tidningsutgivareföreningen

förordar, att därest försäljning av periodiska skrifter över huvud

skulle underkastas inskränkningar, undantagsbestämmelsen i 15 § av gällande

butikstängningslag borde bibehållas oförändrad, möjligen med tillägg att

alla serveringsställen och ej blott kafé- och restauranglokaler vore undantagna.

Göteborgs köpmannaförbund förklarar sig biträda ett från representanter

för mjölkbranschen framfört förslag, att de alkoholfria drycker, vilkas försäljning

undantoges från lagens tillämpning, skulle vara tillverkade. Till

stöd härför har åberopats, att intet behov förelåge att köpa mjölk från

andra försäljningsställen än mjölkaffärer. Aven speceriminuthandlareföreningen

i Göteborg föreslår, att de undantagna alkoholfria dryckerna skulle vara tillverkade.

— Slutligen uttalar Sveriges tobakshandlares riksförbund den förhoppningen,

att de föreslagna bestämmelserna skulle avskräcka kiosker med

serveringsrättigheter, kaféer m. fl. från att försälja tobaksvaror, som icke

vore avsedda att förbrukas på stället.

Då viss oklarhet synes råda, huruvida även konfektyrer böra räknas som

konditorivaror, förtjänar i detta sammanhang påpekas, att andra särskilda

utskottet vid 1919 års lagtima riksdag i sitt utlåtande (nr 1) i anledning av

propositionen (nr 143) med förslag till gällande butikstängningslag uttalat,

att till konditorivaror jämväl borde vara att hänföra karameller.

Försäljning a apotek [punkt 2)].

Från tillämpningen av gällande butikstängningslag är enligt 15 § första

stycket försäljning å apotek undantagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava föreslagit, att undantaget beträffande apotek skulle

gälla endast försäljning av varor, som erfordrades för medicinskt bruk, samt

framhållit, att någon särställning för apoteken utöver den föreslagna icke

kunde vara motiverad och ej heller torde önskas av dessa företag. Snarare

torde en lagregel av här ifrågavarande slag utgöra ett stöd för apoteken i

deras strävan att inskränka expedieringen vindel- kvällar, nätter och söndagar

till det minsta möjliga. Det kunde visserligen icke enhetligt avgöras,

vilka varor som vore avsedda för medicinskt bruk; även vanliga butiksvaror

kunde under vissa förhållanden vara erforderliga vid sjukdomsfall. Stad
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

172 Kungl. Majus proposition nr 96.

gandet finge alltså tillämpas med hänsyn till de i varje särskilt fall rådande

förhållandena.

Yttranden.

Medicinalstyrelsen anser förevarande undantagsbestämmelse olämplig, enär

den skulle innebära, att den expedierande farmacevten efter ordinarie butikstängningstid

för att skydda sin arbetsgivare för straffpåföljd skulle nödgas

utfråga kunderna rörande den avsedda användningen av det begärda, vilket

dels icke skulle underlätta arbetet t. ex. under nattjänstgöring, dels ock

vore ägnat att irritera den hjälpsökande allmänheten. Då därtill bestämmelsen

i gällande butikstängningslag angående apotekshandeln utan nämnvärd

olägenhet tillämpats under en följd av år, borde densamma bibehållas.

Försäljning av varor, erforderliga förjfraniförande av motorfordon [punkt 3)].

I 15 § fjärde stycket gällande butikstängningslag stadgas undantag för

försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av motorfordon

nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där

försäljning av andra varor ej förekommer.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava påpekat, att tiden för öppethållande av bensinstationer

vore ganska varierande. Enligt socialstyrelsens undersökning åren

1931—1933 varade affärstiden vanligen från klockan 7 till klockan 20, även

å sön- och helgdagar. Kortare tid för öppethållande förekomme, men å

andra sidan funnes vissa stationer, som holle öppet mer eller mindre långt

in på nätterna.

Vidare hava de sakkunniga omnämnt, att till dem inkommit framställningar

i förevarande avseende från Stockholms bensinhandlareförening och

bensindistributörernas riksförbund. Angående innehållet i dessa framställningar

hava de sakkunniga anfört följande:

Där hemställes, att det nuvarande totala undantaget från butikstängningslagen

icke måtte bibehållas. Det anses ha lett till att bensinstationerna på

grund av den hårda inbördes konkurrensen hållas öppna längre tid än som

är ekonomiskt fördelaktigt för företagarna och som är erforderligt ur allmänhetens

synpunkt. Det anses, att den tekniska utvecklingen sedan 1923, då

undantaget infördes, medfört, att behovet att under kvällar och nätter komplettera

bensinförråd m. m. blivit mindre. Man föreslår, att särskild senare

stängningstid — klockan 20 eller 21 — i butikstängningslagen skulle bestämmas

för bensinstationerna. Öppethållande å annan tid skulle endast

vara medgivet efter länsstyrelses tillstånd.

Emellertid hava de sakkunniga förklarat, att de icke ansett sig kunna

tillmötesgå dessa framställningar. Hänsynen till allmänheten måste här

vara det i första hand avgörande. Vid överläggningar med representanter för

sammanslutningar av motortrafikanter hava de sakkunniga även fått bekräftat,

att det alltjämt av dem ansåges vara ett önskemål, att den nuvarande friheten

från butikstängningslagens reglering på oförändrat sätt bibehölles.

Redan nu syntes bensinhandlarna på vissa platser tämligen väl kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

komma överens örn, hur man skulle ordna öppethållandet under nätter m. m.

Även i fortsättningen torde man kunna gå fram på den frivilliga överenskommelsens

väg. Det borde i detta sammanhang understrykas, att hänsyn

till de anställda knappast behövde spela in. Å dem vore redan nu allmänna

arbetstidslagen i viss mån tillämplig, och hithörande arbetstagare

skulle för övrigt i många fall få sin arbetstid reglerad genom den nya arbetstidslagen

för detaljhandeln.

Yttranden.

Bensindistributörers riksförbund framhåller, att några sådana, samtliga bensinstationer

på en plats omfattande överenskommelser angående öppethållande,

örn vilka de sakkunniga talat, knappast torde förekomma. Härom

yttrar förbundet vidare, att de större bensinbolagens stationsföreståndare, vilka

i regel vore provisionsanställda och erhölle sina direktiv från bolagen även beträffande

stängningstider, visserligen komme rätt väl överens, men utom nämnda

större bolag förekomme å marknaden en del mindre försäljningsföretag, vilka

icke gärna läte sig bindas av några överenskommelser. Beträffande den hänsyn

till allmänheten, som de sakkunniga funnit böra vara bestämmande vid frågans

avgörande, anför förbundet, att behov av att nattetid kunna inköpa motordrivmedel

endast förelåge i undantagsfall. Ett mindre antal nattstationer

skulle utan svårighet kunna betjäna den allmänhet, som genom förbiseende

eller av annan orsak såge sig nödd till inköp på natten. Förbundet anser

därför, att butikstängningslagen borde inbegripa även bensinstationerna men

med sådan undantagsbestämmelse, att öppethållande å kvällar och nätter

genom jourtjänst eller speciella nattstationer kunde anordnas för försäljning

av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av motorfordon nödvändiga

varor, örn försäljningen skedde från upplagsställe, där andra varor

ej salufördes. — Kommerskollegium och kooperativa förbundet däremot finna

den i undantagsbestämmelsen intagna begränsningen till försäljning från

upplagsställe, där andra varor ej saluföras, med hänsyn till bilismens behov

olämplig, samt föreslå, att den måtte utgå. — Länsstyrelsen i Malmöhus län

anser, att därest icke uttrycket »upplagsställe, där andra varor ej saluföras»

avsåge bensinpumpar, som vore uppsatta utanför hus, vari bensinhandlaren

idkade detaljhandel, sådan ändring av texten borde göras, att lagen ej finge

tillämpning å bensinhandeln från pumpen.

Försäljning å trafikmedel (punkt 4)].

Gällande butikstängningslag innehåller i 15 § tredje stycket bestämmelsen,

att lagen icke äger tillämpning å för resande avsedd försäljning vid järnvägs-

eller ångbåtsstation, i järnvägsvagn eller å fartyg.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava ansett, att all försäljning ombord å trafikmedel borde

ställas utanför butikstängningslagen, såframt det ej vore fråga endast om

lokaltrafik. Även andra trafikmedel än järnvägar och fartyg kunde tänkas,

varför stadgandet givits en mera generell prägel. Mot det nuvarande undantaget

opaginerad Kontrollera mot PDF

174

Kungl, Maj:ts proposition nr 96.

för försäljning å vissa trafikplatser svarade 11 § 3 mom. andra stycket 3) i

de sakkunnigas förslag, enligt vilket öppethållande å annan tid än den lagstadgade

dock förutsatte länsstyrelsens tillstånd.

Yttranden.

Socialstyrelsen anser, att det inskränkande villkor, som angåves med bestämmelsen

att lokaltrafik icke avsåges, borde utgå. — Järnvägsstyrelsen framhåller,

att formuleringen av förevarande undantagsbestämmelse vore otydlig,

i det att med trafikmedel, som ginge i lokaltrafik, kunde förstås såväl trafikmedel

inom ett samhälle, t. ex. spårvagnar eller bussar, som lokaltåg. Styrelsen

funne det icke tänkbart, att de sakkunniga avsett, att lokaltåg skulle i förevarande

hänseende sättas i sämre ställning än övriga tåg. Liknande uttalanden

göras av länsstyrelsen i Västmanlands län, svenska järnvägsföreningen och

svenska tidningsutgivareföreningen. — Stadsfullmäktige i Malmö ifrågasätta,

örn icke försäljningen å trafikmedel borde begränsas till de varor, som de

resande hade behov av under färden. Även örn det kunde antagas, att en

sådan begränsning i praktiken komme att ske, uttalar likväl även magistraten

i Karlskrona, att det måhända vore lämpligt, att densamma komme till

uttryck i lagtexten.

Försäljning: av vissa varor i teatrar, biografer oell andra nöjeslokaler

[punkt 5)].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava omnämnt, att det vid besvarandet av de sakkunnigas

frågeformulär från vissa håll påpekats, att den nuvarande butikstängningslagen

icke innehölle något undantag för den försäljning av konfektyrer m. m.,

som ägde rum inomhus i teatrar, biografer etc. Vidare hava de sakkunniga

uttalat, att försäljning å ifrågavarande nöjesplatser av konfektyrer, färsk

frukt, levande blommor, program eller liknande trycksaker för närvarande

vore vanlig och att den i allmänhetens intresse torde böra medgivas utan

restriktion.

Undantaget hade upptagits i punkten 5) i de sakkunnigas förslag.

Yttranden.

Skillnaden mellan de nöjesplatser, å vilka viss försäljning enligt 2 § femte

punkten i sakkunnigförslaget vore undantagen från lagens tillämpning, och de

i 11 § 3 mom. andra stycket 2) avsedda nöjestillställningar å inhägnat område,

vid vilka affärstiden genom beslut av länsstyrelse kunde utsträckas

utöver den lagstadgade, uppfattas av länsstyrelsen i Kristianstads län sålunda,

att i förra fallet avsåges en fast eller mera bestående nöjesplats, i senare

fallet åter en mera tillfällig. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar som troligt,

att bestämmelsen i 2 § hade avseende å nöjesplats inomhus och bestämmelsen

i 11 § å nöjesplats utomhus. Båda länsstyrelserna, magistraten i Karlskrona

samt stadsfullmäktige och poliskammaren i Malmö framhålla önskvärdheten

av att begreppet nöjesplats närmare definierades i lagtexten. — Länsstyrelsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Majus proposition nr 96.

i Västmanlands län anser, att i varuförteckningen borde medtagas även kex

samt att försäljning av all slags frukt, såväl färsk som konserverad, borde

under angivna förutsättningar vara undantagen från lagens tillämpning.

Automathandeln [punkt 6)J.

Gällande butikstängningslag innehåller icke något särskilt stadgande beträffande

automathandeln men det där i 15 § upptagna undantaget för försäljning

utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker,

blommor eller dylikt har ansetts tillämpligt. Anmärkas bör, att högsta

domstolen förklarat försäljning av tobak från automatskåp å husvägg ej

undantagen från lagen. (N. J. A. 1927:658.)

De sakkunniga.

Angående automathandelns nuvarande omfattning hava de sakkunniga

anfört följande:

I praktiken förekommer försäljning från utomhusautomater nästan blott

med konfektyrer och frukt. De sakkunniga hava från ortsmyndigheterna

inhämtat uppgifter örn hela antalet utomhusautomater, och enligt dessa uppgifter

skulle det finnas bortåt 6,000 sådana automater. Uppskattningen har

kanske dock icke på alla håll kunnat bliva fullständig. Enligt upplysningar

från de största tillverkarna av utomhusautomater skulle antalet snarare ligga

omkring 8,000 med ett sammanlagt värde av omkring 7,200,000 kronor. Med

ledning av sistnämnda siffror samt en från fabrikanthåll för några år sedan

företagen undersökning skulle man kunna beräkna hela den årliga omsättningen

i utomhusautomaterna till ungefär 12,000,000 kronor, varav omkring

2/s konfektyrer och Vs frukt.

Vid de sakkunnigas enquéte år 1936 efterfrågades även, örn en reglering

av handeln från utomhusautomater borde komma till stånd. De sakkunniga

hava sammanfattat svaren sålunda:

Av myndigheterna uttalade sig åtskilliga för direkt förbud mot automathandel

eller därmed jämförligt ingripande. Detta gäller omkring V3 av länsstyrelserna,

ungefär Vs av magistraterna och omkring Vi av landsfiskalerna.

Vissa myndigheter föreslogo annan reglering, t. ex. att automathandeln skulle

göras beroende av särskilt tillstånd eller begränsas beträffande varuslagen;

denna ståndpunkt intogs dock endast av ett mindre antal myndigheter. Av

kvinnoföreningarna föreslogo nära hälften förbud mot automathandel och

ungefär V7 annan reglering. Bland komfnunalrepresentanterna var motsvarande

andel Vs och V7. Bland köpmanna- och personalföreningarna påyrkade

mellan Vs och 1U förbud mot automathandeln, och ett avsevärt mindre antal

annan reglering. I sistnämnda fall krävde man ofta begränsning till vissa

varuslag eller att utomhusautomat endast skulle få finnas i samband med

butik.

De sakkunniga hava förklarat, att de icke kunnat biträda önskemålen örn

ett generellt förbud. Till stöd för detta krav hade särskilt åberopats, att

försäljningen från utomhusautomaterna skulle innebära en frestelse speciellt

för den uppväxande ungdomen, som man ansåge lockas att på sötsaker m. m.

från utomhusautomaterna bortslösa sina tillgångar. Vidare hade anförts,

att ungdom i vissa fall frestades att försöka komma åt varorna utan betal
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Mcij.ts proposition nr 96.

ning genom bedrägliga manövrer eller inbrott i automaterna. De nu anförda

synpunkterna förtjänade utan tvivel beaktande, men de sakkunniga

bade dock kommit till den uppfattningen, att de framförda farhågorna vore

i viss mån överdrivna. Man kunde knappast effektivt skydda ungdomen

mot att slösa bort sina tillgångar på sötsaker m. m. Ett förbud mot försäljning

från utomhusautomater skulle ej få så stor betydelse, då samma

varor utom butikstid stöde till buds t. ex. i kioskerna. Och de moderna

automaterna torde vara mindre tillgängliga än de äldre för försök att få ut

varorna genom yttre åverkan eller med begagnande av plåtbitar och dylikt

i stället för mynt.

Det måste i detta sammanhang anses vara av betydelse, att utomhusautomaterna

i vårt land mestadels tillkommit såsom ett försvar från den

ordnade butikshandelns sida gentemot den under senare år alltmer framväxande

kioskhandeln. Sedan butiksinnehavarna i stort antal lagt ned

tillgångar på anskaffande av automatapparater, kunde det knappast vara

rättvist att nu förbjuda automaternas användande utom butikstid.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att även örn anledning icke funnes

att förbjuda automathandeln, den å andra sidan knappast borde lämnas

frihet att utveckla sig mera än som hittills skett. I viss mån hade de sakkunniga

dock funnit en utvidgning -— utöver handel med konfektyrer och

frukt — erforderlig. Detta gällde tobaksvaror. Örn kioskhandeln reglerades

på det sätt de sakkunniga föreslagit, komme allmänhetens tillgång till

tobaksvaror under den tid, då butikerna hölles stängda, utan tvivel att i

praktiken avsevärt minskas. En lämplig ersättning syntes då vara att tilllåta

försäljning av tobaksvaror från utomhusautomater. I sådant fall borde

man lämpligen medgiva även försäljning av tändstickor från utomliusautomat.

Särskilda sakliga skäl syntes tala för att medgiva automathandel utom

butikstid med just de fyra uppräknade varuslagen och å andra sidan endast

med dessa. Det gällde här varor, som vore föremål för tillfällig och omedelbar

förbrukning och som å andra sidan utan större hygieniska vådor

kunde saluföras i utomhusautomaterna.

Angående de ytterligare villkoren för att automathandeln skulle vara undantagen

från lagen hava de sakkunniga yttrat:

I anslutning till ett uttalande av medicinalstyrelsen år 1931 hava de sakkunniga

ansett sig böra föreskriva, att konfektyrer och tobaksvaror, som

saluföras i automaterna, skola vara förpackade. Något liknande har emellertid

ej synts lämpligen kunna stadgas beträffande färsk frukt. En annan

lämplig begränsning har man ansett sig kunna finna däri, att undantaget

endast gäller automat, som är uppsatt utanför butik, där de automattillåtna

varorna hållas till salu, och som handhaves av butiksägaren. På det sättet

synes man vinna en viss kontroll över att försäljning från utomhusautomat

av underhaltiga varor icke kommer till stånd.

De sakkunniga hava framhållit, att, därest det i något fall skulle visa sig

föreligga särskilt behov av försäljning av andra varor än de nu behandlade

från utomhusautomater, länsstyrelsen enligt 11 § kunde giva särskilt tillstånd

till sådan försäljning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Majus proposition nr 96.

De sakkunniga kava slutligen erinrat om att det ifrågavarande undantaget

naturligtvis avsåge endast försäljningstiden enligt butikstängningslagen.

Liksom förut kunde myndigheterna liava befogenhet att ingripa mot utomhusautomaterna

ur ordnings- eller hälsovårdssynpunkt. I denna del inträdde

icke någon rubbning i nu gällande förhållanden. De sakkunniga

hade därför icke ansett sig hava någon anledning att gå närmare in på

denna fråga, men ville blott erinra örn att 1868 års ordningsstadga för rikets

städer och 1919 års liälsovårdsstadga här kunna bliva av betydelse.

Yttranden.

Socialstyrelsen erinrar örn att åtskilliga anmärkningar mot automathandeln

vid ett flertal tillfällen framkommit samt anför:

De sakkunniga ha enligt styrelsens mening underskattat de skäl, som anförts

till förmån för ett ingripande mot försäljning av vissa slags varor från

utomhusautomater. De betänkligheter, vilka ur barnavårdens och ungdomsskyddets

synpunkt ha anförts mot denna art av handel, torde i själva verket

ingalunda kunna betecknas såsom överdrivna. Med anledning av en från

barnavårdsnämnden i Trollhättan inkommen framställning, i vilken, under

åberopande av beklagliga erfarenheter, åtgärder mot automathandeln ifrågasättas,

har statens inspektör för fattigvård och barnavård nyligen gjort en

enquéte bland barnavårdsnämnderna i ett antal av våra större städer. Samtliga

de nämnder, som yttrade sig i frågan, betygade därvid, att denna handel

givit upphov till mycket allvarliga missförhållanden. Barn och ungdom —

företrädesvis pojkar — ha i stor utsträckning frestats till olovliga tillgrepp

från utomhusautomater. Malmö barnavårdsnämnd meddelar exempelvis,

att under åren 1934—1937 icke mindre än 65 minderåriga varit föremål för

nämndens åtgärder i samband med tillgrepp från automatapparater. Likartade

vittnesbörd föreligga från andra håll. Barnsligt okynne och lust för

övervinnandet av mekaniska svårigheter torde i dylika fall, snarare än någon

oemotståndlig åstundan efter de salubjudna varorna, ha förlett till experiment,

vilkas rätta karaktär icke från början har stått klar för de agerande

men som lätteligen få demoraliserande följder.

Med den uppfattning örn automathandelns sociala vådlighet ur barnavårdens

och ungdomsskyddets synpunkt, åt vilken styrelsen här har givit

uttryck, faller det av sig självt, att styrelsen alldeles icke kan godtaga den

av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av rätten till försäljning från

automater till att omfatta jämväl tobaksvaror. Denna utvidgning av försäljningsrätten

motiveras i betänkandet med att lagförslaget även innebär en

reglering av kioskhandeln, genom vilken allmänhetens tillgång på tobaksvaror

under den tid, då butikerna äro stängda, utan tvivel skulle komma

att avsevärt minskas. De moraliska vådor för det uppväxande släktet, som

redan den nuvarande automathandeln innebär, skulle genom den här föreslagna

utvidgningen bliva mångfaldigade. Biskerna lära knappast elimineras

genom några i restriktionssyfte vidtagna prissättningar; sådana torde snarast

i detta fall komma att öka frestelserna till olovliga tilltag. Även i andra

hänseenden torde automathandeln erbjuda olägenheter, och allmänhetens intresse

av att utom den vanliga butikstiden kunna förse sig med tobaksvaror

torde knappast heller bliva tillfredsställande tillgodosett med de tämligen

kostbara anordningar, som här skulle komma i fråga. Efter styrelsens uppfattning

bör det för försäljning av tobaksvaror från automatapparater föreslagna

undantaget sålunda icke under några förhållanden införas i butikstängningslagen

.

Bihang till riksdagens protokoll 11)39. 1 sami. Nr 96.

2382 88 12

opaginerad Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Majus proposition nr 96.

Med hänsyn till de allvarliga sociala och moraliska olägenheter, som även

den nu medgivna automathandeln har fört med sig, tvekar styrelsen icke

att för sin del förorda förbud mot automathandel över huvud, således även

i vad den avser försäljning av konfektyrer, frukt och dylikt. Förbud mot

försäljning av frimärken eller t. ex. perrongbiljetter på järnvägsstationer

åsyftas givetvis icke. Den köpande allmänhetens rättmätiga krav på tillgång

till vissa slags varor för omedelbar och mera tillfällig konsumtion på kvällar

och söndagar torde böra tillgodoses på annan väg och kan enligt styrelsens

mening i varje fall icke uppväga det här föreliggande samhällsintresset att

skydda barn och ungdom mot de frestelser, som den vanliga automathandeln

innebär. Det lär också vara ofrånkomligt, att det med avseende på denna

särskilda art av handel alltid måste bliva svårt att erhålla garantier för tillgodoseendet

av hygieniska och sanitära fordringar samt för att fullgoda

varor utbjudas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län intager till automathandeln i huvudsak samma

ståndpunkt som socialstyrelsen. — Länsstyrelsen i Ostergötlands län uttalar,

att den föreslagna regleringen av automathandeln i viss män undanröjde de

olägenheter, som ansåges förbundna med sådan rörelse. Länsstyrelsen vore

dock icke övertygad örn att automathandeln fyllde något verkligt behov

annat än i samband med trafikrörelser av olika slag. Bland tillåtna automater

hade icke upptagits frimärksautomater, sannolikt på den grund att försäljning,

som skedde genom statens försorg, ansetts falla utom lagens tillämpningsområde.

Detta hade dock här icke på liknande sätt som i arbetstidslagen

direkt angivits.

Med hänsyn till svårigheter för kunden att kontrollera beskaffenheten

av de varor, som salufördes, och även ur ordningssynpunkt anser länsstyrelsen

i Gotlands län försäljning från utomhusautomat överhuvudtaget

mindre tilltalande. I varje fall borde automathandeln icke lämnas frihet

att utveckla sig mer än som hittills skett. Länsstyrelsen kunde icke finna

skäl hava anförts för att dylik handel skulle utvidgas att avse jämväl tobaksvaror.

Då enligt förslaget kiosker icke erhölle tillstånd att försälja tobaksvaror,

vore automathandeln med sådana varor icke av behovet påkallad som

försvar från butikshandelns sida mot kioskhandeln. Icke heller torde olägenheterna

för allmänheten att verkställa inköp under vanlig butikstid vara

större beträffande tobaksvaror än i fråga örn andra varor.

I anslutning till sitt under första punkten av förevarande paragraf refererade

uttalande angående de svåra konkurrensförhållanden, som en butikstängningslag

i enlighet med sakkunnigförslaget skulle skapa för frukt- och

konfektyraffärer i förhållande till serveringsställen och kiosker, anse fruktoch

konfektyrhandlarna det uteslutet, att automathandeln skulle kunna bliva

av den vikt och betydelse, att denna skulle komma att utgöra någon egentlig

kompensation åt de reguljära butikerna. Allmänheten torde icke komma

att göra några nämnvärda inköp i automaterna, då tillfälle till inköp av

samma varor funnes i kaféer, konditorier och kiosker. Varusorteringen bleve

alltför knapp och varorna försämrades lätt i automaterna.

Några myndigheter och organisationer hava yttrat sig enbart över den

föreslagna utvidgningen av den oreglerade automathandeln till att avse

opaginerad Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tobaksvaror. Denna utvidgning tillstyrkes av Sveriges tobakshandlares riksförbund

men avstyrkes av medicinalstyrelsen, Sveriges kioskidkares riksförbund,

magistraten och stadsfullmäktige i Västerås samt kommunalfullmäktige i Undersåker.

Kioskägarnas riksförbund andrager som skäl för sin ståndpunkt —

utöver av socialstyrelsen framhållna sociala vådor — att endast ett begränsat

antal tobakssorter kunde salubjudas från automater, att priserna måste beräknas

enhetligt och att växlingssvårigheter ändock komme att uppstå. Därtill skulle

tobaksvarorna komma att taga skada av att förvaras praktiskt taget i det

fria på grund av de starka temperaturväxlingarna.

Medan stadsfullmäktige i Katrineholm uttala, att bestämmelserna örn automathandeln

borde så omarbetas, att möjligheten att driva sådan handel

inskränktes, anser kooperativa förbundet, att hållbara skäl icke kunde åberopas

för de sakkunnigas inställning, att automathandeln knappast borde lämnas

frihet att utveckla sig mer än som hittills skett. Enligt förbundets uppfattning

vore det tvärtom i högsta grad lovvärt, att en mekanisering av

detaljdistributionen utan hinder från lagstiftningens sida finge äga rum inom

alla de områden, där så vore praktiskt möjligt. Därför borde handeln från

automater vara fri för alla sådana varor, som kunde försäljas genom automater,

därest icke hänsyn till nykterhet, sedlighet eller allmän ordning talade för

begränsning i speciella fall. Det funnes ej heller någon anledning att, såsom

de sakkunniga föreslagit, medgiva automathandel endast i direkt anslutning

till butik, där försäljning av samma varor förekomme, eller ställa som villkor,

att endast butiksinnehavare skulle få driva handel genom automat. Ville

man giva allmänheten möjlighet att träda i kontakt med automatinnehavaren,

kunde detta enklast ordnas därigenom, att man stadgade skyldighet för

denne att hava sitt namn och sin adress tydligt anbringade å automaten.

Kommerskollegium anser, att rimliga skäl knappast förelåge för ett stadgande,

att automatapparaten nödvändigtvis skulle vara uppsatt »utanför» butik, i

vilken försåldes samma slags varor som de, vilka tillhandahölles i automaten.

Dessa bestämmelser funne kollegium med hänsyn till de uppräknade varukategorierna

alltför starkt beskära möjligheten att till allmänhetens fromma

genomföra den mekanisering av försäljningen, som automathandeln innebure.

Ej heller funne kollegium det påkallat, att automaten nödvändigtvis skulle

handhavas av butiksägaren. Däremot torde böra krävas, att, därest automaten

icke vore placerad utanför vederbörande butik, den skulle vara försedd

med firmaskylt. — Stadsfiskalen i Visby föreslår däremot, att i förevarande

bestämmelse till undvikande av tveksamhet måtte stadgas, att automatapparaten

skulle vara uppsatt å samma byggnad, i vilken butiken vore inrymd. —

Vissa erinringar mot förslaget ur formell synpunkt framställas av länsstyrelsen

i Västmanlands län och stadsfiskalen i Stockholm.

Försäljning av egna lantmanna- eller trädgmrdsprodakter eller

lisk av egen fångst [punkt 7)].

Den försäljning, varom i punkten 7) av de sakkunnigas förslag vore fråga,

ansåges vara undantagen från gällande butikstänguingslag genom det i dess

opaginerad Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Majis proposition nr 96.

15 § upptagna undantaget för försäljning utomhus och allenast i mindre

omfattning av matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava förklarat, att undantaget på grund av de stadgade

begränsningarna icke torde bliva av någon större betydelse ur synpunkten

av konkurrens med den vanliga butikshandeln. Undantaget kunde innebära

en lättnad t. ex. för försäljning direkt hos producenten i en handelsträdgård

och även för viss torghandel.

Yttranden.

Länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Västmanlands

län finna den föreslagna formuleringen bristfällig. Sistnämnda länsstyrelse

uttalar, att lagtexten icke kunde anses täcka avsikten med stadgandet.

Att försäljningen skulle ske utomhus torde nämligen vara en alltför sträng

fordran med tanke på den försäljning, som vore möjlig i växthus, ladugårdar,

mjölkkammare, källare etc. hos vederbörande säljare. Uttalande av enahanda

innebörd göres av stadsfislcalen i Visby.

Försäljning av leksaksballonger m. m. [punkt 8)].

Försäljning av leksaksballonger och andra smärre leksaker, som sker

utomhus och i ringa omfattning samt icke är förbunden med annan handel,

torde vara undantagen från gällande butikstängningslag genom det i dess

15 § sist omförmälda undantaget för viss utomhushandel. Ett motsvarande

undantag har intagits i punkten 8) av de sakkunnigas förslag.

Be sakkunniga hava uttalat, att det av förslagets avfattning klart framginge,

att leksakshandel av större omfattning icke inbegrepes under detta

undantag.

I yttrandena beröres ej förevarande bestämmelse.

Försäljning utomhus av tryckta skrifter m. m. [punkt 9)].

I gällande butikstängningslag finnes undantag stadgat för försäljning av

tidningar, som bedrives utomhus eller till gäster å kafé- eller restauranglokal.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att försäljning av tidningar och tidskrifter

ur allmänhetens synpunkt borde få ske oberoende av de i butikstängningslagen

stadgade tiderna, samt förklarat, att de ansett sij* böra giva bestämmelsen

en mer generell karaktär än i 1919 års lag. A andra sidan hade

stadgats, att undantaget endast avsåge sådan försäljning, som icke vore förbunden

med annan handel. I annat fall skulle det lämnade medgivandet

kunna leda till missbruk. Förekomme försäljning av periodiska skrifter tillsammans

med annan handel vore alltså i princip de vanliga butikstiderna

att tillämpa. För de praktiskt viktiga fallen hade man dock sörjt genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Majus proposition nr 96.

undantag beträffande serveringsställen i denna paragraf under 1) och särskilda

bestämmelser i fråga örn kiosker m. m. i 11 §.

Yttranden.

Svenska tidning sutgivar eföreningen anför:

Punkten 9) innehåller huvudstadgandet i fråga örn handeln med tryckta

skrifter och bör i enlighet med föreningens uppfattning örn tryckfrihetsförordningens

innebörd givas sådant innehåll, att all handel med tryckta

skrifter undantages från butikstängningslagens tillämpning. I förevarande

sammanhang önskar föreningen framhålla, att stadgandet i praktiken lägger

ett mycket betydande hinder i vägen för försäljningen av icke blott tryckta

skrifter i allmänhet utan även tidningar och tidskrifter. För kioskerna medför

undantaget ingen lättnad, eftersom de i regel bedriva jämväl »annan

handel» och måste så göra för att ekonomiskt bära sig. Genom att undantaget

blott avser periodiska skrifter och icke alla tryckta skrifter underkastas

tillika, utan rimlig anledning, många tidningskolportörer, som försälja förströelseböcker,

tryckta album och dylikt, butikstängningslagen och tvingas

att antingen avstå från sin bokförsäljning eller sluta sin verksamhet samtidigt

med butikerna. Föreningen anser, att förevarande undantag åtminstone

bör avse alla tryckta skrifter. Därigenom erhålles icke blott en

principiellt riktig bestämning utan även det praktiska resultatet, att tidningskolportörer

automatiskt befrias från det föga önskvärda koncessionssystem,

som de sakkunniga föreslå i 11 §, därest detta system trots sina

bristfälligheter skulle komma att tillämpas. Svårigheten att rätt tolka och

tillämpa gällande lagföreskrifter i fråga örn handeln med tryckta skrifter

framhäver behovet av att nu skapa klara och i överensstämmelse med den

allmänna rättsuppfattningen avfattade regler.

Även socialstyrelsen och kommerskollegium, föreslå, att undantaget skulle

omfatta jämväl böcker. — Svenska bokhandelsmedhjälpär ejor eningen uttalar

däremot såsom önskvärt, att butikstähgningslagen för ernående av jämnare

konkurrensförhållanden måtte få tillämpning å all handel med tidskrifter

och böcker.

Försäljning i museer m. m. [punkterna 10) och 11)].

De sakkunniga.

För att undvika en onödig hårdhet vid tillämpningen av butikstängningslagen

hava de sakkunniga föreslagit ett särskilt undantag — vilket saknar

motsvarighet i gällande butikstängningslag — beträffande försäljning i museer

eller utställningslokaler eller å andra sådana platser, såvitt det gäller

kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt. Sådan försäljning vore av

ganska ringa ekonomisk betydelse och syntes icke böra på något sätt

hindras.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att från gällande lag utan ändring

måtte överflyttas ett i 15 § sjätte stycket stadgat undantag beträffande tillfällig

försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål.

Yttranden.

Förevarande två undantag beröras ej i yttrandena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

I förevarande sammanhang må påpekas, att kommerskollegium anser, att

utomhuskandel med levande blommor borde undantagas från lagens tillämpningsområde.

Kooperativa Jörbunclet föreslår, att ett sådant undantag skulle

gälla både levande blommor och färsk frukt.

I 15 § av gällande butikstängningslag har undantag gjorts för vissa slag

av försäljning, som helt och hållet skola falla utanför lagens reglering. Icke

heller den nu föreslagna lagen har befunnits kunna bliva tillämplig å all

slags detaljhandel. Erforderliga undantag hava sammanförts i en paragraf,

den nu förevarande, vilken ansetts böra erhålla plats bland lagens inledande

bestämmelser. Undantagen hava, i överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag, upptagits i 11 punkter. Beträffande innehållet i dessa har departementsförslaget

i huvudsak följt sakkunnigbetänkandet.

På grund av huvudregeln i 1 § att såsom butik i lagens mening anses

försäljningsställe, där detaljhandel idkas, är lagen i princip tillämplig

även å restaurang-, kafé- och konditorirörelse. Av flera skäl synes

emellertid undantag beträffande sådan rörelse böra i viss utsträckning

medgivas. Så har ju också skett i gällande lag och föreslås nu även

av de sakkunniga. Mot den anordning, som i sådant avseende tillämpats

enligt gällande lag och för vilken redogörelse lämnats i det föregående,

har riktats en enligt min mening befogad kritik. De sakkunnigas

förslag härutinnan, vilket avser restaurang-, kafé- och konditorirörelse, finner

jag däremot i stort sett väl överensstämma med vad som kan anses lämpligt

och berättigat, varför jag i princip tillstyrker detsamma. För att förhindra

missbruk av undantaget skall såsom förutsättning därför gälla, dels att

serveringsrörelsen skall vara »ordnad», d. v. s. i första hand att bord och

stolar skola finnas, där gästerna kunna serveras'', dels ock att överhuvud icke

— alltså ej under någon del av dagen — andra varor säljas till avhämtning

eller försändning än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria

drycker eller tryckta skrifter. Till konditorivaror äro konfektyrer att räkna.

En utvidgning gentemot sakkunnigförslaget innefattas emellertid däri, att

alla tryckta skrifter, icke blott periodiska sådana, skola få säljas. Denna

utvidgning, som motiveras därmed, att ur principiell synpunkt hinder i

minsta möjliga utsträckning synas böra läggas mot försäljning av tryckta

skrifter, torde dock få endast ringa praktisk betydelse i nu förevarande

hänseende. Den största betydelsen torde den i departementsförslaget upptagna

anordningen få beträffande bageri- och konditorivaror. Nu gällande

förbud mot försäljning till avhämtning eller försändning utom butikstid

av dylika varor har väckt allmänt missnöje och har i stor omfattning

överträtts. Jag har därför ansett den av de sakkunniga föreslagna anordningen

böra genomföras trots vissa därmed förbundna mindre tilltalande

konsekvenser. Den ifrågasatta lagändringen har nämligen otvivelaktigt till

följd, att de bagerier och konditorier, som icke utöva serveringsrörelse,

därigenom bliva tillbakasätta ur konkurrenssynpunkt. Att tillgodose kon
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Majus proposition nr 96.

kurrensmöjligheterna genom att tillåta bagerier och konditorier av sistnämnda

slag att hålla öppet lika länge som de, vilka utöva serveringsrörelse,

synes mig dock icke böra ifrågakomma.

I flera yttranden har föreslagits, att i uppräkningen av de varor, som vid

ordnad serveringsrörelse borde få försäljas till avhämtning eller försändning,

skulle medtagas även frukt. Så har emellertid icke skett i departementsförslaget,

enär övervägande skäl enligt min mening tala för den uppfattning,

åt vilken de sakkunniga härutinnan givit uttryck. Jämväl vissa andra ändringar

i de sakkunnigas förslag hava ifrågasatts i yttrandena. Tillräckliga

skäl att vidtaga desamma synas mig emellertid icke föreligga.

Att märka är att genom bestämmelserna i förevarande punkt hinder icke

uppställas mot försäljning i samband med själva serveringen av andra varor

än de uppräknade, t. ex. frukt och tobak. Sådana varor få alltså tillhandahållas

gästerna.

I förevarande sammanhang må erinras, att enligt 1 § i den föreslagna

arbetstidslagen för detaljhandeln arbete i samband med hotell-, restaurangeller

kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande,

är undantaget från lagens tillämpning under förutsättning dock, att arbetstagare

uteslutande sysselsättes med sådant arbete. Består däremot arbetet

för personal i serveringsrörelse delvis i servering och delvis i vanlig expediering

bakom disken, är arbetstidslagen tillämplig å arbetstagarens hela

arbete.

De sakkunniga hava ifrågasatt, att i de författningar, som giva bestämmelser

örn utskänkningsrätt, erinran måtte intagas örn att sådan rätt ej

medförde befogenhet att hålla försäljningsställe öppet för allmänheten i

annan mån än detta vore förenligt med butikstängningslagen. Jag anser det

emellertid icke vara nödvändigt, att sådan erinran intages i ifrågavarande

författningar.

Då undantaget i gällande lag för försäljning å apotek hittills tilllämpats

utan nämnvärd olägenhet, synes anledning icke föreligga att vidtaga

den av de sakkunniga föreslagna förändringen av berörda undantag till att

avse allenast försäljning av sådana apoteksvaror, som erfordras för medicinskt

bruk. För övrigt torde en bestämmelse av dylikt innehåll, på sätt medicinalstyrelsen

framhållit, kunna medföra olägenheter i flera avseenden.

Försäljning av varor, erforderliga för framförande av motorfordon,

bör enligt min åsikt med hänsyn till allmänhetens intresse icke

vara inskränkt till de i butikstängningslagen eller med stöd av densamma

föreskrivna tiderna. Det i såväl gällande lag som de sakkunnigas förslag

uppställda kravet, att försäljningen skall ske från upplagsställe, där andra

varor ej saluföras, synes emellertid utan men för bilismens behov kunna

bibehållas. En bestämmelse i lagen örn undantag för försäljning av nu

ifrågavarande slag förhindrar naturligtvis icke frivilliga överenskommelser

om jourtjänst eller annan anordning till undvikande av att samtliga bensinförsäljare

på grund av konkurrensen hålla öppet även under kvällar och

nätter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Försäljning å trafikmedel torde böra helt undantagas från butikstängningslagens

reglering. Då man med fog kan hava anledning till antagande,

att dylik försäljning — även utan några inskränkande bestämmelser

— kommer att äga rum å i huvudsak samma slags trafikmedel som för närvarande,

synes den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen med avseende

å lokaltrafik onödig. Berörda bestämmelse i de sakkunnigas förslag

lärer för övrigt erbjuda vissa svårigheter ur tolkningssynpunkt. Det må

vidare tilläggas, att den försäljning, varom här är fråga, torde komma att,

utan särskild lagbestämmelse därom, i praktiken i stort sett begränsas till

sådana varor, av vilka de resande hava behov under färden.

Mot det av de sakkunniga i punkten 5) upptagna undantaget beträffande

försäljning i teatrar och vissa andra nöjeslokaler har jag i sak icke

någon erinran. Härvid är det emellertid allenast fråga örn inomhuslokaler,

vilka dock icke såsom i ett yttrande ifrågasatts nödvändigtvis måste vara

fasta eller mera bestående. Stadgandet har undergått erforderlig formell

jämkning.

Beträffande undantaget för automathandeln, vilket av de sakkunniga

upptagits i punkten 6), hava i yttrandena, på sätt framgår av redogörelsen

för dessa i det föregående, vitt skilda meningar kommit till uttryck. För

egen del har jag med hänsyn till den motivering, som de sakkunniga anfört,

funnit mig kunna till alla delar godtaga de sakkunnigas förslag och vill

härutinnan allenast anföra, att, då i departementsförslaget — av skäl, för

vilka redogörelse lämnas i det följande — tobaksförsäljning i kiosker åtminstone

för närvarande, icke kommer att medgivas, allmänhetens intresse

av att äga tillgång till tobaksvaror efter affärstid synts mig påkalla, att även

tobak skall få försäljas i automater. Jag vill emellertid tillägga, att visserligen

all anledning finnes att uppmärksamma, vad socialstyrelsen anfört

rörande de moraliska vådor för det uppväxande släktet, som automathandeln

innebär, men att det dock enligt min mening icke låter sig göra, att av

hänsyn därtill helt förbjuda dylik handel.

Det undantag för försäljning av egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter

eller fisk av egen fångst, som återfinnes i punkten 7), synes

icke innebära någon förändring i förhållande till gällande lag. De sakkunnigas

förslag har, med uteslutande av förutsättningarna att försäljningen

skall äga rum utomhus samt att den nödvändigtvis skall ombesörjas av

näringsidkaren själv eller någon hans familjemedlem — vilket icke synes

mig erforderligt att föreskriva — efter viss formell omarbetning intagits i

departementsförslaget.

Försäljning av leksaksballonger och andra smärre leksaker,

som ansetts undantagen enligt gällande butikstängningslag, har undantagits

jämväl från den föreslagna lagens tillämpningsområde. Departementsförslagets

formulering avviker, utan att innefatta ändring i sak, obetydligt

från sakkunnigförslagets.

De sakkunniga hava föreslagit, att butikstängningslagen icke skall äga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

185

tillämpning å försäljning av periodiska skrifter, om den icke är för

bunden med annan handel. Vid behandlingen av det i punkten 1) stadgade

undantaget har anförts, att hinder i minsta möjliga utsträckning synes böra

läggas mot försäljning av tryckta skrifter. Att i anledning härav vidtaga

sådan utvidgning av de sakkunnigas förslag beträffande punkten 9), att det

däri stadgade undantaget komme att omfatta försäljning av tryckta skrifter

över huvud under förutsättning dock, att försäljningen ifråga icke vore förbunden

med annan handel, anser jag likväl icke böra ifrågakomma. En

lämplig avvägning synes vara att i enlighet med de sakkunnigas förslag

undantaga försäljning av periodiska skrifter, om försäljningen icke är förbunden

med annan handel, samt att därjämte, under sistnämnda förutsättning,

undantaga även handel med tryckta skrifter, som äger rum utomhus.

Härvid må emellertid dels erinras därom, att försäljning av tryckta skrifter

enligt departementsförslaget skall vara tillåten enligt punkten 1) i förevarande

paragraf, dels ock omnämnas, att sådan försäljning, på sätt närmare

förmäles i det följande, enligt departementsförslaget jämväl skall få

i viss utsträckning äga rum i kiosker och därmed jämförliga försäljningsställen.

I enlighet med de sakkunnigas förslag, mot vilket erinran därutinnan icke

framställts i yttrandena, hava ytterligare såsom undantag från butikstängningslagens

tillämpningsområde upptagits dels försäljning av kataloger,

fotografier, minnessaker eller dylikt i museer eller utställningslokaler

eller å andra sådana platser, dels ock tillfällig försäljning för välgörande

eller annat ideellt ändamål.

Av vad i det föregående anförts torde slutligen framgå, att jag icke funnit

anledning föreligga att i lagförslaget inskriva något generellt undantag för

utomhushandel med levande blommor eller färsk frukt.

Den vanliga affärstiden (3 och 4 §§).

•5 §■

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med motsvarande paragraf i

de sakkunnigas förslag.

Det må erinras, att gällande butikstängningslag i 1 § föreskriver som

huvudregel, att handelsbod å söckendag får hållas öppen för allmänheten

från kl. 8 till kl. 19 med undantag för tiden 10 — 23 december, då stängning

skall äga rum senast kl. 20. Bestämmelser örn tidigare stängningstid vissa

helgdagsaftnar finnas ej. Däremot stadgas undantag för bod, där handel

idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror.

Sådan bod får nämligen för försäljning enbart av de uppräknade varorna

öppnas en timme tidigare och hållas öppen en timme längre än vanlig affärstid.

Undantag gäller även i fråga örn rakstuga, frisersalong eller varmbadinrättning,

som får hållas öppen för allmänheten å söckendag från kl. 8 till

kl. 20.

opaginerad Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj-.U proposition nr 96.

I det följande komma att var för sig behandlas spörsmålen örn de generella

bestämmelserna angående tiden för öppnandet, motsvarande bestämmelser

rörande stängningstiden samt undantagen härifrån ävensom två av

de sakkunniga till diskussion upptagna spörsmål, nämligen örn stängning mitt

på dagen och örn kortare tid för öppethållande å lördagar.

Tiden för öppnandet.

Statistiska uppgifter.

Socialstyrelsen har vid sin år 1933 publicerade undersökning angående

arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln även gjort en utredning beträffande

tiden för butikernas öppnande och stängande, som avser förhållandena år 1931.

Enligt arbetsgivarnas uppgifter öppnade av de vanliga butikerna drygt 60

procent kl. 8, ungefär 20 procent kl. 9 och något mindre antal kl. 8.30.

De sakkunniga hava omnämnt, att en av dem år 1936 gjord undersökning

angående affärstiderna, grundad på uppgifter från 359 till Sveriges

köpmannaförbund hörande föreningar, angående tiden för öppnandet givit

ett med nyssnämnda, av socialstyrelsen verkställda utredning likartat resultat.

Mer än 2/3 av föreningarna hade nämligen uppgivit, att kl. 8 vore den

vanliga öppningstiden.

I de till de sakkunniga framförda önskemålen framträdde inom alla grupper

en stark majoritet för bibehållande av den nu medgivna öppningstiden.

Av myndigheterna vore det endast ett ringa fåtal, som förordat senare

öppningstid, och av köpmannaföreningarna hade endast omkring 15 procent

uttalat sig i denna riktning. Av personalföreningarna vore det ungefär V4, som

förordat, att öppningstiden skulle sättas senare än kl. 8. Yad slutligen beträffade

hörda konsumentsammanslutningar av olika slag -- mest kvinnoföreningar

— samt vissa kommunalrepresentanter, hade ungefär Vs ansett en

senare öppningstid än kl. 8 tillrådlig. Speciellt företrädarna för landsbygden

hade kraftigt framhållit, att den nuvarande öppningstiden icke borde rubbas.

Sakkunnigfiirslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava anfört, att, enär det visat sig, att affärerna övervägande

för närvarande öppnade kl. 8, örn man såge på landet i dess helhet,

och att önskemål örn en ändring i den nuvarande bestämmelsen härutinnan

endast framförts av en minoritet av uppgiftslämnarna, både ifråga

örn myndigheterna, partrepresentanterna och konsumentsammanslutningarna,

de sakkunniga icke ansett sig hava anledning att här föreslå någon ändring.

Visserligen visade det föreliggande materialet, att senare öppningstid

än kl. 8 redan nu vore vanlig i vissa samhällen, men intet hindrade då, att

man eventuellt genom kommunalt beslut finge denna ordning stadfäst, där så

ansåges lämpligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

187

Yttranden.

Norrbottens köpmannaförbund uttalar, att den bristande överensstämmelsen

mellan de i detaljhandeln anställdas arbetstid enligt den föreslagna arbetstidslagen

samt tiden för butiks öppethållande enligt förevarande lagförslag

skulle för detaljhandeln medföra ökade omkostnader, som denna under rådande

hårda priskonkurrens finge svårt att bära. För att icke denna omkostnadsökning

skulle bliva alltför stor ansåge förbundet önskvärt, att den allmänna

affärstiden började kl. 9 och slutade kl. 18.

Stängningstiden.

Statistiska uppgifter.

Enligt socialstyrelsens under föregående rubrik omnämnda utredning

stängde år 1931 nära 70 procent av de vanliga handelsbodarna, till vilka

icke räknades mjölk- och bageriaffärer, frukt- och blomsteraffärer samt tobaksaffärer,

kl. 18 å veckans fyra första söckendag^-. Övriga vanliga affärer

höllö i regel öppet till kl. 19. Socialstyrelsens material giver vid handen, att

medan något mindre än V5 av de vanliga butikerna höllö öppet till kl. 19,

såvitt gällde städer och samhällen, nära ®/s av affärerna på den rena landsbygden

voro öppna till sagda tidpunkt.

De sakkunniga hava angående av dem verkställda undersökningar över

stängningstiden i allmänhet anfört följande:

De till de sakkunniga 1936 inkomna uppgifterna från köpmannaföreningar

visa, att något över 3/é av föreningarna upptagit den vanliga stängningstiden

till kl. 18, medan något över Vs uppgivit att den vanliga stängningstiden

var kl. 19. Detta material visar alltså någon förskjutning i riktning mot

genomförande av stängning kl. 18, och de sakkunniga hava från olika håll

erfarit, att denna tendens fortsatt under år 1937. Såsom belysande kan anföras,

att av de omkring 550 företag, som hösten 1937 genom medverkan av

Sveriges köpmannaförbund lämnade vissa uppgifter, var det mindre än fem

procent, som förklarade sig vara motståndare till en regel örn stängning kl. 18,

och man motiverade nästan utan undantag detta med att stängningstiden

ifråga redan tillämpades i affären. Det gällde här i huvudsak endast företag

med två anställda. De allra minsta företagen voro alltså ej medtagna, och

sådana branscher, där öppethållande till kl. 19 är särskilt vanligt, voro svagt

företrädda.

Av socialstyrelsens utredning framgår vidare, att beträffande de vanliga

butikerna senare stängningstid än å övriga veckodagar förekom å fredagar

för nära V* och å lördagar för något mer än Ve. — De sakkunniga hava

omnämnt, att uppgifterna från köpmannaföreningarna år 1936 visade något

mindre frekvens av sådana skiljaktigheter. Ungefär Vs av föreningarna uppgåve

dock längre öppethållande å fredagar och ungefär V10 å lördagar.

Slutligen utvisar socialstyrelsens utredning, att stängningstiden måndag—

torsdag var klockan 19 eller senare för mer än 3/s av mjölk- och bageriaffärerna,

för Vig av frukt- och blomsteraffärerna samt för 9/io av tobaksaffärerna.

— De sakkunniga hava uppgivit, att köpmannaföreningarnas uppgifter

från år 1936 visade samma tendens. Den procentuella andelen av

opaginerad Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

föreningar, som uj)pgivit senare stängningstid för nämnda branscher, vore

visserligen lägre, men åtskilliga föreningar hade icke uttalat sig speciellt örn

dessa branscher.

Svar å de sakkunnigas frågeformulär.

Vad beträffar de önskemål om den allmänna stängningstiden, som framförts

till de sakkunniga, hade av myndigheterna tre länsstyrelser, 27 magistrater

och 89 landsfiskaler förordat en regel örn stängning kl. 18. A andra

sidan hade nio länsstyrelser, 52 magistrater och 202 landsfiskaler direkt

uttalat sig emot en sådan åtgärd. Vidare torde ett ganska stort antal myndigheter,

som ej uttryckligen uttalat sig i frågan, hava varit motståndare

till tanken på tidigare stängningstid; detta syntes sannolikt i betraktande av

deras svar på andra punkter i de sakkunnigas frågeformulär. Av konsumentsammanslutningarna

hade ungefär 3U ansett, att den allmänna stängningstiden

utan våda kunde sättas till kl. 18, och detsamma gällde ungefär 2/3 av

kommunalrepresentanterna. Av köpmannaföreningarna hade ungefär 30procent

direkt förordat en regel örn stängning kl. 18, medan å andra sidan nästan

lika många uttryckligen tagit avstånd från denna tanke. Återstoden av köpmannaföreningarna

hade ej alls eller ej entydigt besvarat frågan; åskilliga

av dessa torde närmast vara att anse som motståndare till den här diskuterade

reformen. Vad slutligen beträffade personalföreningarna, hade dessa

alldeles övervägande förordat, att stängningstiden sattes till kl. 18.

De sakkunniga hava anmärkt, att de, som föresloge begränsning av tiden

för öppethållande till kl. 18 såsom regel, i stor utsträckning anförde

hänsyn till de anställda såsom skäl för reformen. Vid sidan härav åberopades

även, att den skulle vara till nytta för arbetsgivarna. Man framhölle,

att butiksinnehavarna ofta kunde vara i behov av ökad fritid men för närvarande

av hänsyn till konkurrenterna ej vågade stänga tidigare eller av

slentrian ej komme sig för med detta. En genomförd stängning kl. 18

skulle leda till jämnare konkurrensförhållanden. En avkoppling av den sista

timmen skulle medföra ej obetydliga besparingar i ljus och värme. Åtminstone

i regel och efter en övergångstid skulle allmänheten — ansåges det

— anpassa sig efter en avkortad försäljningsdag, så att någon minskning

i omsättningen ej behövde befaras. Från vissa håll hade vidare åberopats,

att en tvångsvis genomförd tidigare stängningstid skulle vara till nytta för

de mindre bärkraftiga företagarna, som ej skulle hava råd att öka personalen

och därför icke som bättre ställda konkurrenter kunde utnyttja en av

lagen medgiven längre försäljningstid.

Angående de motiv, som framförts av motståndarna till en regel örn

stängning kl. 18, hava de sakkunniga yttrat:

Myndigheterna framhålla särskilt, att man på det sättet ej tillgodoser den

allmänhet, som har svårt att hinna med sina inköp före kl. 18. Denna

synpunkt framföres alldeles speciellt från landsbygden, där man åtminstone

vissa tider av året slutar arbetet sent och ej sällan har lång väg till handelsboden.

Vidare anföres från vissa håll, att i de större städerna med

deras långa avstånd mellan hem och arbetsplats svårigheter skulle uppstå

opaginerad Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

för arbetare och andra anställda av olika slag, ej minst för de yrkesarbetande

husmödrarna. Sistnämnda synpunkt framföres särskilt i en framställning

den 31 januari 1936 till chefen för socialdepartementet från Stockholms

fackliga centralorganisations kvinnosektion och Stockholms socialdemokratiska

kvinnodistrikt, vilken framställning överlämnats till de sakkunniga.

Det har även åberopats, att de av de sakkunniga hörda konsumentsammanslutningarna

— husmodersföreningar, Fredrika-Bremer-förbundets avdelningar

och politiska kvinnoföreningar av olika slag — ej kunna anses vara representativa

för de befolkningsgrupper, för vilka en tidigare stängningstid

skulle föranleda särskilda svårigheter.

Från landsbygden framhålles också, att man knappt hunnit vänja sig

vid och respektera stängningstiden kl. 19 samt att bästa försäljningstiden

i vissa fall alltjämt infaller mellan kl. 18 och 19. Över huvud taget

anse motståndarna till en regel örn stängning kl. 18, att denna ofta skulle

leda till en absolut nedgång i konsumtionen eller dock till att allmänheten

förläde sina inköp till andra affärer än tidigare (vad storstäderna beträffar

t. ex. sådana i närheten av arbetsplatsen i stället för i närheten av

hemmet). Även där så ej skedde, skulle det ekonomiska resultatet kunna bliva

sämre, örn nämligen vid oförändrad försäljningsmängd men förkortad försäljningstid

kundantalet vissa tider bleve så stort, att personalökning för

den skull erfordrades.

De sakkunniga hava härefter uppgivit, att både de som förordat och

de som motsatt sig stängning kl. 18 i många fall förutsatt, att en sådan

regel skulle förses med vissa undantag. Anhängarna av en allmän regel örn

sådan stängning hade sålunda ofta ansett, att öppethållande en timme längre

borde medgivas en veckodag (i några fall två) samt för mjölk- och bageriaffärer

(enligt vissa även för andra livsmedelsaffärer) ävensom för konfektyr-,

frukt-, blomster- och tobaksaffärer. Stundom hade då framhållits, att under

tiden kl. 18—19 endast borde tillåtas försäljning av vissa uppräknade, för

vederbörande slag av affärer typiska varor. Genom medgivanden av detta

slag skulle man enligt här ifrågavarande uppgiftslämnares åsikt kunna övervinna

de svårigheter, som regeln om stängning kl. 18 möjligen eljest

skulle förorsaka, och kunna tillgodose allmänhetens och köpmännens intresse.

Det måste dock framhållas, att åtskilliga anhängare av nämnda

regel icke alls eller endast i begränsad mån velat tillstyrka sådana uppmjukningar.

Slutligen hava de sakkunniga omnämnt, att motståndarna till en lagregel

örn stängning kl. 18 ej sällan anfört, att i lagen bestämda undantag för

viss veckodag eller vissa branscher ej skulle vara tillfyllest och att de skulle

göra lagen onödigt invecklad och svårtillämpad samt medföra konkurrenssvårigheter

olika branscher emellan.

Sakkunnigförslaget
De

sakkunniga.

De sakkunniga hava funnit, att vid bedömandet av lämpligheten av en

reform, som innebure stängning kl. 18, utslagsgivande borde vara, huruvida

en lagregel örn sådan stängningstid kunde genomföras utan ekonomisk

våda för detaljhandlarna eller vissa större grupper bland dem och utan

större olägenhet för allmänheten. De anställdas intresse av arbetstidens

opaginerad Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Majlis proposition nr 96.

förläggning under dagen samt de uttalade önskemålen, att detaljhandlarna

själva icke skulle tvingas till en oskäligt lång arbetsdag, vore synpunkter,

vilka enligt de sakkunnigas åsikt endast i andra hand kunde få betydelse.

I)e sakkunniga hava påpekat, att de företagna undersökningarna visat, att

opinionen bland detaljhandlarna vore delad. De som redan nu stängde

kl. 18 eller vid en direkt arbetstidsreglering skulle finna det mest ekonomiskt

att göra detta, såge gärna en bestämmelse, varigenom konkurrenterna

tvingades till samma stängningstid. Och otvivelaktigt vore, att den

tidigare stängningen alltmer vunne terräng. Men utredningen visade också,

att senare öppethållande alltjämt förekomme i ej ringa utsträckning. Så

vore ännu fallet beträffande vissa delar av landsbygden samt t. ex. i de

yttre delarna av en stad som Stockholm och under säsongerna på badorter

och sommarnöjesplatser. Men särskilt hade den senare stängningstiden betydelse

för vissa branscher.

Beträffande de fall, där butikerna alltjämt hölles öppna efter kl. 18,

och de därav motiverade undantagen i en eventuell allmän regel örn stängning

å nämnda klockslag hava de sakkunniga härefter anfört:

Där öppethållande efter kl. 18 nu förekommer, torde läget ej sällan

vara sådant, att man vid tidigare stängning kan befara nedgång av omsättningen,

särskilt när det gäller varor, avsedda för omedelbar konsumtion och

där kanske ett inköp ej alls kommer till stånd, örn det ej kan företagas vid

lämplig tidpunkt. Detta torde främst gälla konfektyrer, bageri- och konditorivaror,

frukt, blommor och tobaksvaror. En framtvingad tidigare stängning

av affärer, som sälja sådana varor, skulle stå i strid även med allmänhetens

intresse.

För de sakkunniga har det därför stått klart, att en lagbestämmelse örn

stängning kl. 18 ej utan svår olägenhet kunde gälla försäljningen av de

nyss uppräknade varorna, utan att åtminstone för den skulle krävas öppethållande

en timme längre. Erfarenheten har emellertid tillräckligt tydligt

visat, hur lätt svårigheter, frestelse till överträdelse och klagomål från konkurrenterna

uppkomma, när viss försäljning gives särställning. De nuvarande

reglerna örn längre försäljningstid för handeln med vissa livsmedel

hava sålunda väckt mycket missnöje, och detsamma gällde på sin tid den

särställning, som tobakshandeln åtnjöt enligt 1909 års butikstängningslag.

De sakkunniga anse därför, att undantag för vissa branscher böra om möjligt

borttagas eller åtminstone starkt begränsas, och de hava också utformat

sitt förslag i enlighet härmed. Detta synes också motiverat av att gränserna

mellan olika branscher ofta äro rätt oklara.

Aven örn längre försäljningstid medgåves för den här berörda försäljningen

samt det på många platser och för många branscher starkt framträdande

intresset av öppethållande till kl. 19 å fredagar tillgodosåges, skulle man

för övrigt icke hava kommit till rätta med alla de fall, där ur allmänhetens

eller detaljhandlarnas synpunkt ett berättigat krav på att lagen

skall medgiva senare stängningstid än kl 18 synes föreligga. Undantagen

kunna aldrig göras så vittgående, att de täcka alla de vitt skilda fall, som

här förekomma.

Med beaktande av det nu anförda samt med hänsyn till att det alldeles

övervägande flertalet av ortsmyndigheterna avstyrkt en regel örn stängning

kl. 18 hava de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå en sådan regel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Majus proposition nr 96.

Opinionen syntes ännu icke vara mogen för en generell reform i denna

riktning. Det gällde här, att man endast med försiktighet borde vidtaga en

åtgärd, som innebure ett ganska starkt ingrepp i näringslivets frihet och

i vissa fall även i allmänhetens bekvämlighet.

Från vissa håll framförda förslag, att öppethållande skulle medgivas

till kl. 18.3 0 eller att skillnad skulle göras mellan städer, köpingar och

municipalsamhällen, å ena sidan, och den rena landsbygden, å den andra,

så att stängning kl. 18 skulle föreskrivas i förra fallet men icke i det

senare, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda. Sådana halvmesyrer

skulle icke vara tillfredsställande. Beträffande förslaget att göra

skillnad mellan städer m. m. och landsbygd, så prövades detta i 1909 års

butikstängningslag och väckte stor otillfredsställelse, speciellt med hänsyn

till den ojämna konkurrens, som lätt uppstode mellan butikerna i ett samhälle

och kringliggande landsbygd.

De sakkunniga hava slutligen gjort följande allmänna uttalanden angående

utvecklingen på detta område:

De sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang starkt understryka,

att man i och för sig anser önskvärt, att utvecklingen mot genomförande

av allmän stängning kl. 18 fortsätter, dock under hänsynstagande till de

branscher, där denna stängningstid skulle medföra allvarliga olägenheter

för företagen och för allmänheten. Så kommer säkerligen också att ske, i

första hand som hittills genom frivilliga lokala överenskommelser mellan

detaljhandlarna och i andra hand genom kommunala beslut. Hittillsvarande

kommunala beslut skola enligt en övergångsbestämmelse till de sakkunnigas

förslag förbliva giltiga, örn de stipulera kortare tid för öppethållandet än

den enligt nya lagen medgivna.

Därtill kommer, att den föreslagna arbetstidslagstiftningen säkerligen

kommer att kraftigt verka till förkortning av affärstiden i sådana fall, där detta

finnes vara det mest ekonomiska sättet att möta arbetstidsförkortningen. Ur

denna synpunkt hava rentav ett tämligen stort antal av de hörda konsumentoch

kommunalrepresentanterna uttalat farhågor för att arbetstidslagstiftningen

skulle leda till en för allmänheten oläglig inskränkning av affärstiden.

Vidare innehåller de sakkunnigas förslag till ny butikstängningslag

flera regler, som medföra förkortad tid för öppethållandet beträffande

branscher, som nu stå i särställning, samt i vissa andra fall.

Yttranden.

I ett antal yttranden tillstyrkes, att stängning kl. 19 bibehålies som

allmän regel.

Kommerskollegium anför:

Rent allmänt sett vill kollegium betona önskemålet, att reglerna örn

butiks öppethållande för allmänhetens betjänande så smidigt som möjligt

anpassas efter den köpande allmänhetens behov. I sådant hänseende har

onekligen en förändring skett så till vida som numera många hem finnas,

där båda makarna stå i förvärvsarbete utan att någon tjänare finnes anställd.

För dessa familjer är det onekligen ett behov att kunna inköpa förnödenheter

efter den tid, då vederbörande själva sluta sitt arbete. Ju mera man

begränsar eftermiddagsförsäljningen, desto svårare blir det för dessa hem att

tillgodose sitt köpbehov.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Majus proposition nr 96.

Med hänsyn till bland annat det sålunda anförda förklarar kollegium sig

vilja bestämt avstyrka, att obligatorisk stängning kl. 18 infördes såsom

regel. Kollegium funne det tvärtom önskvärt, att — särskilt i storstäderna,

där de ofta långa avstånden från arbetsplatsen till hemmet ytterligare försvårade

inköpen — möjlighet bereddes att hålla särskilt livsmedelsbutikerna

öppna till kl. 19. — Socialstyrelsen anser, att kl. 19 kunde godtagas som

stängningstid under förutsättning att, såsom av styrelsen föreslagits, en

arbetstidslag för detaljhandeln genomfördes utan att undantag där gjordes

för de minsta företagen. För tillgodoseende av allmänhetens behov vore en

senare stängning utan tvivel att föredraga framför stängning kl. 18. Den

hänsyn till konkurrensförhållandena, som eljest skulle hava kunnat göra en

tidigare stängningstid mera lämplig, syntes under angivna förutsättning kunna

bortfalla. — Stadsfullmäktige i Lysekil finna de sakkunnigas förslag ur den

konsumerande allmänhetens synpunkt lämpligt. Aven örn kortare affärstid

tillämpades, vore dock möjligheten att vissa veckodagar hålla öppet till

kl. 19 värdefull. — Sveriges tobakshandlares riksförbund uttalar, att förbundet

helt anslöte sig till ett bibehållande av stängningen kl. 19. En eventuell

stängning kl. 18 skulle för tobakshandeln innebära stora olägenheter, då

timmen kl. 18—19 för många affärer vore den bästa affärstiden. — Köpmännens

garantiförening förklarar sig icke hava något att erinra mot förevarande

lagförslag. Föreningen uttalar dock sin sympati för strävandena

att allmänt få till stånd stängning kl. 18 å söckendagar. — Utan att beröra

den allmänna stängningstiden framhålla kommunalf dimäktige i Hova, att det

särskilt på landsbygden med dess långa avstånd och lantarbetarnas långa

arbetstid vore till synnerlig fördel, örn butikerna å fredagar finge hållas

öppna till kl. 20.

I ett stort antal av de yttranden, i vilka frågan örn stängningstiden direkt

berörts, förordas emellertid övergång till stängning kl. 18.

Stockholms handelskammare anför angående den faktiska butikstängningstiden

inom handelskammarens verksamhetsområde följande:

Vad stockholmsförhållandena angår är att märka, att under senare år på

frivillighetens väg stängning kl. 18 blivit rätt allmänt genomförd inom

vissa branscher, utan att detta visat sig medföra någon egentlig olägenhet

för konsumenterna. Visserligen torde affärsomsättningen under timmen

efter kl. 18 allt fortfarande, örn ock i minskad omfattning, hava en viss

betydelse vad beträffar en del stadsdelar, som äro mera avlägset belägna från

centrum, ävensom förstäderna. Men det är att förmoda, att örn 18-stängningen

väl genomföres, allmänheten utan olägenhet anpassar sig härefter.

För affärsinnehavarna torde något avbräck icke vara att emotse, då kostnaderna

för öppethållandet under timmen kl. 18—19 ofta nog icke täckas av

bruttovinsten å den jämförelsevis obetydliga försäljningen.

Handelskammaren framhåller vidare, att därest 48-timmarsveckan lagfästes

och undantag gjordes för småaffärerna, alldeles speciella skäl talade

för stängning kl. 18, i det att det försprång i konkurrenshänseende, som de

utanför arbetstidslagens tillämpningsområde ställda företagen erhölle, då

bleve avsevärt mindre. Örn butikerna hölles öppna till kl. 19, omfattade

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Majus proposition nr 96.

butikstiden per vecka 66 timmar mot 60 timmar vid stängning kl. 18. Det

vore självfallet betydligt lättare att vitan anställande av tillfällig extra arbetskraft

tillämpa 48-timmarsveckan inom ett till 60 timmar begränsat öppethållande.

Med stängning kl. 19 erliölle de affärer, på vilka arbetstidsregleringen

icke tillämpades, en gynnad ställning, i det att övriga företag i sådant

fall ofta nog bleve tvingade att antingen anställa extra arbetskraft eller

också stänga kl. 18.

Härefter kritiserar handelskammaren de sakkunnigas uppfattning, att ortsmyndigheternas

uttalanden i frågan borde tillmätas avsevärd betydelse,

samt att en framtvingad tidigare stängning skulle förorsaka handeln med

konfektyrer, bageri- och konditorivaror, frukt, blommor och tobaksvaror

olägenhet. För sagda slag av handel efter den allmänna stängningstiden

vore väl sörjt genom lagens föreskrifter örn försäljningen från serveringsställen,

automathandeln och kioskhandeln.

Efter övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter anser

handelskammaren sig böra förorda lagstadgad, obligatorisk stängning kl.

18. Möjlighet borde emellertid beredas de kommunala myndigheterna att

efter hörande av näringsidkare och arbetstagare besluta örn öppethållande

av butiker inom viss bransch till kl. 19. Dylik dispens torde dock

icke böra meddelas annat än när särskilda skäl förelåge, så att icke onödigtvis

några avvikelser skedde från den icke minst ur social synpunkt

önskvärda huvudregeln angående stängning kl. 18. Ej heller borde genom den

senare stängningen få ske någon utsträckning av den totala tiden för det

dagliga öppethållandet.

Med hänsyn till de av Stockholms handelskammare påtalade svårigheterna

att utan avsevärd kostnadsökning förena förkortad arbetstid med oförändrad

affärstid samt under framhållande av, att en mindre inskränkning i tiden

för butikernas öppethållande knappast torde menligt inverka på inköpens

omfattning, då erfarenheten syntes utvisa, att tiden för inköpens förläggande

i stor utsträckning vore en vanesak, förorda handelskammaren i Göteborg,

Västergötlands och norra Hallands handelskammare, Stockholms detaljistförbund

samt Göteborgs köpmannaförbund, att stängningstiden i princip fastställdes till

kl. 18. Undantag från denna allmänna regel borde dock enligt båda kandelskamrarnas

och sagda köpmannaförbunds uppfattning göras för fredag såsom

avlöningsdag för stora delar av konsumenterna, då stängningstiden borde

vara kl. 19. Handelskammaren i Göteborg, Stockholms detaljistförbund

och Göteborgs köpmannaförbund framhålla vidare, att möjlighet borde givas

de kommunala myndigheterna att under de villkor, som angivas i 5 och 6 §§,

utsträcka affärstiden till kl. 19 alla vardagar. Särbestämmelser liknande de för

vissa slag av kiosker i 11 §3 mom. andra stycket 1) givna föreslås av handelskammaren

i Göteborg för handel enbart med konfektyrer, tillverkade alkoholfria

drycker och färsk frukt samt av Västergötlands och norra Hallands

handelskammare och Göteborgs köpmannaförbund för handel med alla de i

sagda lagrum uppräknade typiska kioskvarorna. Slutligen syntes det sistnämnda

handelskammare lämpligt, att tobaksaffärerna å söckendag finge hållas

öppna till kl. 19.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96.

2882 88 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Dato anför, att förslaget om bibehållande av stängning kl. 19 utlöst

allmän besvikelse hos de inom detaljhandeln anställda, samt tillägger:

De sakkunniga hava ansett, att, sedan arbetstiden reglerats, den tidpunkt,

varunder arbetet i butikerna förlägges, är av mindre betydelse för de anställda.

Gentemot ett sådant resonemang måste emellertid bestämt hävdas,

att just kvällsledigheten är av den största betydelse för de anställda. Särskilt

för de yngre är det av vikt, att tillfälle till förkovran inom yrket beredes

dem genom möjlighet att deltaga i kvällskurser. Aven för familjeförsörjare

är självfallet en timmes kvällsledighet av väsentligt större värde

än motsvarande ledighet under dagen. Har man de anställdas intressen för

ögonen, måste sålunda stängning kl. 18 framstå som ett önskemål av nära

nog samma betydelse som arbetstidens begränsning.

En undersökning av de fall, då stängning kl. 19 faktiskt tillämpas, torde

giva vid handen, att detta i ett mycket stort antal fall sker på grund

av gammal slentrian och utan saklig motivering. Klart är, att det dröjer

någon tid, innan allmänheten hunnit anpassa sina inköpsvanor efter en förkortad

affärstid. När redan utan lagstiftning stängning kl. 18 efter en gradvis

fortgående utveckling numera blivit allmän regel, ligger emellertid däri

ett bevis för att anpassningen av allmänhetens köpvanor efter denna regel

kan utan större svårighet genomföras.

En av de största svårigheterna vid genomförande av stängning kl. 18 har

utgjorts av konkurrensen med det fåtal affärsidkare, som icke velat följa

flertalets inom branschen beslut örn tidigare stängningstid. För detta flertal

måste det vara av intresse, att även minoriteten följer samma regel. I vissa

fall kan arbetstidens begränsning komma att medföra ökat behov av personal;

därigenom kan även tänkas uppkomma ett intresse för utsträckning

av affärstiden. För det stora flertalet företag åter, torde arbetstidslagen icke

medföra denna konsekvens. För detta flertal skulle olägenheterna av arbetstidens

reglering ökas, örn fåtalet får möjlighet att hålla öppet under längre

tid än den vanliga. En lagregel om stängning kl. 18 synes med hänsyn

härtill framstå också som ett köpmannaintresse.

Daco erinrar vidare örn, att de sakkunniga tagit stor hänsyn till det förhållandet,

att en generell regel om stängning kl. 18 skulle nödvändiggöra

ett flertal undantag, särskilt i den konsumerande allmänhetens intresse och

med hänsyn till de olika lokala förhållandena och skilda förhållanden inom

olika branscher. De fall, då stängning kl. 19 kunde anses sakligt motiverad,

vore emellertid icke så betydande, att stängning kl. 18 som allmän regel för

den skull borde övergivas. Möjlighet borde föreligga att genom särskilda

bestämmelser taga hänsyn till undantagsförliållandena.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län håller före, att en bestämmelse, varigenom

den normalt medgivna tiden för öppethållande med början kl. 8 begränsades

till kl. 18, men med rätt till utsträckning genom kommunala beslut av

nämnda tid särskilt för landsbygdens del under högst två timmar, skulle

mera ansluta sig till vad nu i allmänhet tillämpades, bättre tillgodose landsbygdens

befolknings behov och jämväl komma att stå i bättre samklang

med föreskriften i den blivande arbetstidslagen örn åtta timmars arbetsdag för

de anställda. I anledning härav och med hänsyn jämväl till de önskemål,

som framförts från vederbörande näringsidkares sida, förordar länsstyrelsen

ändring av förslaget.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Majus proposition nr 96.

Huvudsakligen med hänsyn till den föreslagna arbetstidslagens verkningar

föreslå svenska handélsarbetareförbundet, Norrbottens köpmannaförbund, Stockholms

speceri- och livsmedelshandlareförening, speceriminuthandlareföreningen i

Göteborg, stadsfullmäktige i Landskrona samt kommunalfullmäktige i Boo och

Undersåker, att butikerna i allmänhet icke skulle få hållas öppna efter kl. 18.

Samma stängningstid förordas av Östergötlands köpmannaförbund, Sveriges

möbelhandlares centralförbund, Sveriges skomaker wikar cs och skohandlares riksförbund,

Sveriges färghandlares riksförbund, stadsfullmäktige i Hjo och Örnsköldsvik

samt kommunalfullmäktige i Färlöv, Slöinge, Töreboda, Karlsborg

och Piteå socken. — Stadsfullmäktige i Ljungby avstyrka hela lagförslaget av

bland annat den anledningen, att tiden för butiks öppethållande borde bestämmas

kortare än vad i förslaget angivits.

Sveriges köpmannaförbund förmenar, att stängning kl. 18 i regel kunde

genomföras utan större olägenhet för allmänheten eller för köpmännen.

Därest den lagstadgade stängningstiden fastställdes till kl. 18, skulle även

bättre överensstämmelse vinnas mellan de anställdas arbetstid och affärstiden.

Förbundet, som ansåge, att undantagen från butikstängningslagens

föreskrifter i möjligaste mån borde inskränkas, kunde emellertid icke bortse

från den invändningen gentemot en lagstadgad stängning kl. 18, att en sådan

bestämmelse sannolikt skulle medföra undantagsbestämmelser för vissa

branscher, varjämte kioskinnehavarnas krav att för kioskerna alltjämt andra

stängningstider skulle gälla än för butikerna sannolikt med än större kraft

skulle hävdas. Kioskhandelns utveckling under senare år måste sättas i

samband med den inskränkning i butikernas öppethållande, som nu gällande

lagstiftning medfört. Något fristående behov av en kioskhandel med nuvarande

omfattning torde icke föreligga. En alltför kraftig inskränkning beträffande

tiden för butikernas öppethållande kunde emellertid framkalla

ytterligare etablering av kiosker. Förbundet ville därför för närvarande inskränka

sig till att uttala den förhoppningen, att då fråga uppstode örn

butikstängningslagens förlängning utvecklingen mot allmän stängning kl. 18

skulle hava hunnit så långt, att det kunde befinnas lämpligt och möjligt att

i butikstängningslagen införa bestämmelse örn stängning kl. 18. — Västergötlands

köpmannaförbund anför i denna del huvudsakligen samma synpunkter som

Sveriges köpmannaförbund. Även stadsfullmäktige i Västervik anse det vara

lämpligast att sätta stängningstiden till kl. 18. Med hänsyn till att ortsmyndiglieterna

och näringsidkarna enligt lagförslaget finge större befogenhet

än enligt gällande butikstängningslag att besluta inom ramen av lagförslaget,

förklara sig stadsfullmäktige likväl icke hava något att erinra mot

detsamma.

Angående senare stängningstid än den av de sakkunniga föreslagna

anför kooperativa förbundet följande:

Åtskilliga branscher skulle säkerligen i hög grad underlätta eller öka sin

försäljning, därest butikerna kunde hållas öppna längre än lagen nu medgiver.

Detta gäller t. ex. levande blommor, frukt, tobak etc., men det kan

starkt ifrågasättas, örn icke även livsmedelsbranscherna borde kunna med
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Majus proposition nr 96.

givas senare stängningstider än de nu stipulerade. Denna angelägenhet synes

vara speciellt förtjänt av att övervägas, när det rör städerna, särskilt de

större bland dessa. I och nied att husmödrarna i växande utsträckning

arbeta utom hemmet, blir det förenat med åtskilliga svårigheter för hemmen

att ordna sina varuinköp, örn butikstiderna skola vara desamma som nu.

Flertalet av de utom hemmet arbetande husmödrarna sluta nämligen sin

arbetsdag vid samma, tid eller strax innan butikerna stänga. Ur rent ekonomiska

synpunkter vore det också till fördel, örn det ofta betydande kapital,

som finnes bundet i rörelsen, kunde få utnyttjas på ett bättre sätt.

Detta skulle säkerligen bli följden, därest försäljningen finge pågå under

längre tid än nu. Enligt förbundets mening är denna synpunkt väl värd att

närmare övervägas.

Utsträckt affärstid 10—23 december.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava omnämnt, att enligt uppgifterna år 1936 från köpmannaföreningarna

möjlighet till förlängning av tiden för öppethållandet

10—23 december i flertalet fall utnyttjades. Mycket vanligt vore dock, att

man redovisat längre affärstid icke hela tiden utan endast viss del av denna

tid. Ungefär hälften av de föreningar, som redovisat utsträckt affärstid

under december, hade dock uppgivit, att den längre affärstiden förekom hela

perioden 10—23 december.

Angående svaren i denna del vid de sakkunnigas enquéte år 1936 bär

anförts:

Endast en tämligen liten minoritet av uppgiftslämnarna uttalade önskemål

örn förändring av det nuvarande medgivandet. Det var blott bland

personalföreningarna, som yrkandena örn borttagande eller inskränkning av

detta medgivande vunnit starkare anslutning. Av köpmannaföreningarna uttalade

sig ungefär 5 procent för borttagande av den längre tiden och omkring

15 procent för medgivandets begränsning till en vecka eller tio dagar.

Det stora flertalet önskade dock bibehållande av det nuvarande tillståndet,

och ett antal föreningar föreslog, att senare stängningstid skulle medgivas

även under andra säsongtider.

De sakkunniga hava för egen del uttalat, att även örn medgivandet för

affärerna att under tiden 10—23 december hålla öppet till kl. 20 icke för

närvarande överallt toges i anspråk fullt ut, syntes det dock icke vara skäl

att göra någon begränsning, t. ex. till mindre antal dagar. A andra sidan

hade de sakkunniga icke ansett sig kunna tillmötesgå önskemålen örn liknande

utvidgad försäljningstid under andra säsongperioder. Förhållandena

för olika branscher vore här så skiftande, att någon enhetlig reglering ej

skulle kunna åstadkommas. Och att efter tyskt mönster giva myndighet

rätt att medgiva utsträckning under visst antal dagar örn året, som då

kunde bestämmas olika för olika orter och branscher, hade ej heller synts

tilltalande.

Yttranden.

Stockholms handelskammare anser, att den tid, varunder stängning kl. 20

skulle vara tillåten, kunde begränsas till 15—23 december. — Ostergötlands

opaginerad Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

köpmannaförbund oell kommunalfullmäktige i Slöinge föreslå, att butikerna,

som i allmänhet borde stänga kl. 18, under tiden 10—23 december skulle

få hålla öppet till kl. 19. — Svenska handelsarbetareförbundet, som ävenledes

förordar allmän stängning kl. 18, ifrågasätter däremot, huruvida behov föreligger,

att under tiden 10—23 december utsträcka affärstiden. — Kommunalfullmäktige

i Sura uttala, att just tiden 10—23 december vore särskilt påfrestande

för personalen även utan utökning av affärstiden.

Stängning tidigare å vissa helgdagsaftnar.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava uppgivit, att av de 359 köpmannaföreningar, som

år 1936 inkommit med uppgifter, ungefär 5/e redovisat tidigare stängning

såsom det vanliga å midsommarafton och julafton. Beträffande påskafton

och nyårsafton vore proportionen ungefär 2/s, för pingstafton något

och för trettondagsafton avsevärt lägre. Den ojämförligt vanligaste stängningstiden

i de fall, där affärstiden förkortats, vore kl. 16.

De sakkunniga hava ansett sig böra — åtminstone tills vidare — stanna

vid att föreslå stängning kl. 16 å påskafton, midsommarafton och julafton,

både därför att den tidigare stängningen just för dem syntes vara mest

vanlig för närvarande och med hänsyn till att lagen den 30 maj 1930 örn

beräkning av lagstadgad tid i dess lydelse enligt lag den 12 april 1935

likställde just dessa tre helgdagsaftnar med söndagar.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län samt handelskammaren och stadsfullmäktige

i Gävle tinna det icke lämpligt att i lagen intaga bestämmelser örn begränsning

av affärstiden å påskafton. Handelskammaren anför, att lantbefolkningen

denna dag i stor utsträckning besökte städerna för försäljning, även

mera tillfällig sådan, av olika produkter och ofta först relativt sent vore

ledig för egna inköp. Bestämmelsen kunde också verka till nackdel för de

anställda själva. Många företagsledare sökte bereda så stor del av personalen

som möjligt en sammanhängande fyradagarsledighet från och med

långfredag till och med annandag påsk. Det vore uppenbart, att möjligheterna

härtill minskades, örn försäljningen på påskafton skulle koncentreras

till kortare tid med därav följande större behov av arbetskraft. Stadsfullmäktige

uttala, att påskafton genom sin placering mellan två helgdagar

inom åtskilliga branscher vore en av årets bästa affärsdagar. — Handelskammaren

i Orebro och Västmanlands län samt Orebro läns köpmannaförbund,

hemställa, att stängningstiden förevarande tre helgdagsaftnar måtte sättas till

kl. 17. Kommunalfullmäktige i Karlsborg anse däremot, att butiker å »helgdagsaftnar»

icke skulle få hållas öppna efter kl. 15. — Svenska handelsarbetareförbundet,

stadsfullmäktige i Landskrona samt kommunalfullmäktige i

Boo och Starrkärr framhålla slutligen önskvärdheten av att tiden för butiks

öppethållande även pingstafton och nyårsafton måtte begränsas till kl. 16.

opaginerad Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Majus proposition nr 96.

Kortare tid för öppethållande å lördagar.

Det nuvarande läget och önskemål.

Socialstyrelsens undersökning år 1931 visar, att tidigare stängningstid

å lördagar då förekom endast i mycket liten utsträckning. Detta gällde

blott 3—4 procent av affärerna, om man endast medräknar de butiker, där

sådan kortare affärstid förekom liela eller större delen av året. Förkortning

av affärstiden å lördagar under sommaren var något vanligare, men förekom

dock i genomsnitt för liela landet blott beträffande 6—7 procent av affärerna.

A vissa orter, särskilt Stockholm, var emellertid tidigare lördagsstängning

betydligt vanligare.

De sakkunniga hava omnämnt, att av 359 köpmannaföreningar, under

vilkas medverkan de sakkunniga år 1936 företagit sin tidigare omnämnda

undersökning angående affärstiden, något mer än 10 procent uppgivit kortare

affärstid å lördagar vara regeln. 15—20 procent av föreningarna hade meddelat,

att sådan förkortning vore vanlig sommartid.

Angående svaren å sitt frågeformulär i denna del hava de sakkunniga

anfört följande:

Vid de sakkunnigas enquéte framfördes önskemål örn tidigare stängningstid

å lördagar från ungefär hälften av personalföreningarna. I flera av svaren

framhålles, att denna reform är nästan den mest önskvärda av alla ur de

anställdas synpunkt. Just för de handelsanställda, som i allmänhet sluta

sitt arbete tämligen sent på dagen, skulle det vara av särskilt värde att få

en längre sammanhängande ledighet i samband med veckoslutet. Detta

anses kunna gå väl för sig, särskilt med tanke på att industriarbetarna å

lördagar endast arbeta på förmiddagen. Oftast föreslås som stängningstid

kl. 17 eller kl. 16. Av köpmannaföreningarna var det blott ungefär Vis,

som förordade tidigare lördagsstängning, stundom endast för sommaren. Å

andra sidan funnos köpmannaföreningar, som förordade längre affärstid å

lördagar hela året eller speciellt sommartid; det sistnämnda gällde särskilt

sommarnöjesplatser. Vad de övriga grupperna av uppgiftslämnarna beträffar,

voro önskemålen örn tidigare stängning å lördagar fåtaliga.

De sakkunniga hava tillagt, att sedan de av dem i betänkandet återgivna

uppgifterna inkommit, kortare affärstid å lördagar torde hava blivit betydligt

vanligare än tidigare. I belysning härav torde man få se resultatet av

den undersökning, som hösten 1937 verkställts genom inhämtande av uppgifter

från ungefär 550 till Sveriges köpmannaförbund anslutna affärer med

två anställda. Av dessa hade ungefär 5/9 uttalat sig i den riktningen, att

stängning kl. 17 å alla lördagar hela året icke skulle föranleda olägenhet.

Nära 3U av affärerna hava förklarat, att stängning kl. 17 å sommarlördagarna

ej kunde anses olämpligt. Det måste dock framhållas, att detta material

endast kommit från ett mindre antal företag av en bestämd typ.

Sakkunnigförslaget.

De sakkunniga.

I denna fråga hava de sakkunniga för egen del anfört följande:

De sakkunniga hava allvarligt övervägt, örn det skulle vara tillrådligt att

ej medgiva öppethållande å lördagar längre än t. ex. till kl. 17. Detta är

opaginerad Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tydligen ett varmt önskemål bland de detaljkandelsanställda och delvis även

bland affärsmännen. Det är också mycket som talar för att detaljhandlarna

och deras anställda få sluta sitt arbete tidigare på lördagarna och därigenom

beredas bättre möjlighet till friluftsliv i samband med söndagen. För flertalet

arbetstagare i vårt land torde arbetstiden å lördagar vara kortare än

å andra vardagar.

Men denna utveckling har gått på frivillighetens väg, och den torde vara

lämpligast även i detta fall. En allmän regel örn tidigare lördagsstängning

skulle vara till avsevärd skada för vissa branscher, där just lördagseftermiddagen

är den bästa affärstiden; detta gäller t. ex. tobaksaffärerna. Även

inom andra branscher är det ej ovanligt, att en mycket stor del av veckans

omsättning faller på lördagen, och en förkortad affärstid skulle då kunna

medföra en sådan påfrestning, att den vanliga personalen ej bleve tillräcklig.

Begränsades en regel örn tidigare lördagsstängning till sommartiden, skulle

den kanske i allmänhet möta mindre svårighet, men även i så fall skulle

olägenhet vållas vissa branscher och vissa orter, t. ex. sommarnöjesplatser.

Med det nu sagda skall icke på något sätt förnekas det önskvärda i att

den nuvarande utvecklingen i riktning mot tidigare stängning å lördagar

fortsätter. Men denna fråga torde bäst lösas lokalt. Man kan då taga behörig

hänsyn till de skiftande förhållandena å olika orter och inom skilda

branscher. Den utformning av reglerna örn kommunala avvikelser, som de

sakkunniga föreslå, torde vara ägnad att stödja strävandena för tidigare lördagsstängning.

Yttranden.

Daco föreslår lördagsstängning kl. 17 samt anför härom följande:

Att en sådan bestämmelse skulle vara av det största värde för de anställda

behöver icke här närmare utvecklas. Av de sakkunnigas utredning

framgår emellertid, att även en majoritet bland affärsidkarna anser, att en

bestämmelse i denna riktning icke skulle vålla några olägenheter. Vid sådant

förhållande kan Daco icke finna, att man, såsom de sakkunniga föreslå, bör

avstå från denna reform med hänsyn till det mindretal företagare, för vilka

den tidigare lördagsstängningen kunde tänkas vålla olägenheter. I all synnerhet

örn de sakkunnigas förslag att den ordinarie stängningstiden å söckendagar

skall fastställas till kl. 19 upphöjes till lag, framstår en tidigare stängningstid

å lördagar såsom i hög grad av behovet påkallad. Även i detta

sammanhang må erinras därom, att intresset för tidigare stängning torde

komma att ökas för flertalet affärsidkare i och med att arbetstiden för de

anställda begränsas.

I huvudsak enahanda uttalande göres av svenska handelsarbetareförbundet.

— Samma ståndpunkt intaga även länsstyrelsen i Gotlands län, stadsfullmäktige

i Landskrona samt kommunalfullmäktige i Boo och Hova ävensom kommunalfullmäktige

i Karlsborg, såvitt angår månaderna juli och augusti.

Stängning mitt på dagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava under denna rubrik anfört följande:

De sakkunniga hava haft att överväga ännu ett sätt att inskränka den

nu medgivna försäljningstiden, nämligen genom att föreskriva butikernas

stängning viss tid mitt på dagen. Därmed skulle man då även söka verka

opaginerad Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

för genomförande av gemensamma måltidstimmar i vårt land. De inkomna

svaren visa emellertid ytterst ringa intresse för en sådan reform. Den har

endast tillstyrkts av 40 av de sammanlagt omkring 1,600 myndigheter och

föreningar, som inkommit med uppgifter. Med anledning härav hava de

sakkunniga kommit till det resultatet, att förutsättningarna för en generell

regel örn stängning mitt på dagen för närvarande icke föreligga; från många

håll har uttalats, att man därigenom skulle vålla både detaljhandlarna och

allmänheten allvarlig skada. Å vissa orter och för vissa branscher kunna

dock kommunala beslut örn middagsstängning visa sig lämpliga, och man

bär sökt lägga reglerna örn de kommunala avvikelserna så, att sådana beslut

icke motverkas. I övrigt har man genom ett särskilt stadgande i 8 § av

den föreslagna arbetstidslagen velat trygga viss rastetid för de anställda.

Detta kommer nog att i någon mån bidraga till förverkligande av den i och

för sig så önskvärda tanken örn gemensamma måltidstimmar.

Yttranden.

Aven yttrandena utvisa, att denna fråga är föremål för mycket ringa intresse.

Endast stadsfullmäktige i Trelleborg uttala sig särskilt härutinnan

och förorda skyldighet för butiker, kontor, banker och dylika inrättningar

att hålla stängt exempelvis mellan kl. 12 och kl. 14, varigenom det aktuella

spörsmålet örn gemensamma måltidstimmar lättare skulle kunna lösas.

Särställning för försäljning av vissa varuslag.

Det nuvarande läget oell önskemål.

Såsom tidigare omnämnts, stadgar gällande butikstängningslag, att butiker,

där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror,

få för försäljning enbart av dylika varor hållas öppna från kl. 7

till kl. 20.

Den av socialstyrelsen år 1931 verkställda undersökningen utvisar, att

av inemot 1,000 redovisade mjölk- och bageributiker drygt Va öppnade före

kl. 8. Frånräknas Stockholm, där dessa butiker i allmänhet öppnades kl. 7,

sjunker motsvarande siffra till V«. Andra slag av affärer öppnades praktiskt

taget aldrig före kl. 8.

De sakkunniga hava omnämnt, att av de köpmannaföreningar, som år

1936 till dem lämnat uppgift örn affärstiderna, endast 7—8 procent meddelat,

att mjölk- och bageriaffärerna öppnades före kl. 8. Sådant rapporterades

främst från Stockholm och dess förstäder samt i viss mån från

Skåne.

I socialstyrelsens nyssnämnda undersökning redovisas blott för 1—2 procent

av samtliga affärer öppethållande efter kl. 19. Även för mjölk- och

bageriaffärerna gällde detta endast i ungefär sex procent av fallen. — De

sakkunniga hava förmält, att uppgifterna från köpmannaföreningarna år 1936

visade delvis väsentligt högre siffror, särskilt för frukt- och konfektyraffärer,

samt att detta tydligen sammanhängde med vad som under 2 § 1) uttalats

örn serveringsrättiglieter.

De sakkunniga hava vidare uppgivit, att vid 1936 års enquéte av köpmannaföreningarna

ungefär lika många uttalat sig för och mot ett avskaf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

201

famie av den nuvarande särställningen för handeln med vissa livsmedel.

Bland personalföreningarna hade det funnits något fler anhängare än motståndare

till sådant avskaffande. Av myndigheterna åter hade endast ett

ringa antal önskat ändring i rådande förhållanden.

l)e sakkunniga.

Sakkunnig!*) inlaget.

De sakkunniga hava för egen del i frågan anfört följande:

De sakkunniga hava redan tidigare angivit såsom sin principiella ståndpunkt,

att man så långt som möjligt bör komma ifrån att i lagen giva undantagsbestämmelser

för viss försäljning eller vissa branscher. Sådana bestämmelser

bliva lätt missbrukade och föranleda ojämna konkurrensförhållanden.

Men naturligtvis måste man i varje uppkommande fall låta det bliva avgörande,

örn vägande praktiska skäl tala för en särbestämmelse. Här synes

dock icke läget vara sådant. De föreliggande uppgifterna visa, att den medgivna

utsträckta tiden endast mer sällan utnyttjas. Det torde ej heller

kunna anföras några särskilda skäl, varför denna livsmedelshandel skulle

behöva en längre försäljningsdag än den enligt lagens huvudregel medgivna;

annorlunda hade naturligtvis läget blivit, örn man föreslagit 18-stängning

eller att affärerna skulle få öppnas först senare än kl. 8. Visserligen torde

det i en del kommuner anses vara en fördel, att mjölk kan köpas före kl. 8,

så att den t. ex. kan erhållas till skolbarnens frukost utan att behöva förvaras

i hemmet över natten. På flertalet platser i landet synes man emellertid

icke längre anse det erforderligt att öppna ens mjölkbutikerna före

kl. 8. Där åter tidigare öppnande nu förekommer och anses behövligt, kan

det medgivas genom kommunalt beslut — under förutsättning att man då

i stället föreskriver t. ex. stängning motsvarande tid mitt på dagen. Sådan

stängning är redan nu ganska vanlig för mjölkaffärerna, och synes just för

dem icke förenad med ekonomisk olägenhet. Det må för övrigt i detta

sammanhang erinras, att den föreslagna butikstängningslagen lika litet som

den nuvarande hindrar försändning före öppningstid av beställda varor.

Detta får just för mjölkhandeln sin betydelse.

Enstaka förslag att bereda en särställning åt andra slag av affärer eller

annan försäljning än den nu nämnda hava de sakkunniga icke funnit värda

beaktande.

Yttranden.

Stockholms stadsfullmäktige anse frågan örn en tidigare öppningstid för

mjölk- och brödbutiker vara speciell för Stockholm. Övervägande skäl syntes

därför tala för att följa de sakkunnigas förslag och för Stockholms del ordna

tiderna för öppethållande av dessa butiker genom kommunala särbestämmelser.

— Fredrika-Bremer-förbundet hemställer, att nuvarande bestämmelse

angående öppethållande av mjölkbutik från kl. 7 å vardag måtte bibehållas

samt yttrar till stöd härför följande:

Betydelsen av mjölken såsom beståndsdel i såväl de vuxnas som i synnerhet

barnens kost har i speciellt hög grad framhållits i de senaste årens

näringshygieniska propaganda. Därvid har man särskilt inriktat sig på

morgonmålet såsom det ur näringssynpunkt mest värdelösa när det sammansättes

enligt gammal slentrian (kaffe och vetebröd) och framhållit, att mjölk

i betydligt större utsträckning än som vanligen sker bör ingå som huvudbeståndsdel

i detta mål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Majus proposition nr 96.

Mjölkkonsumtionen kar också under senare år ökat på ett mycket glädjande

sätt, men vanorna beträffande denna konsumtion torde dock ännu

vara i viss mån växlande. Inom många familjer, där man nu före barnens

skolgång köper kem det för dagen behövliga förrådet av mjölk ock grädde

ock konsumerar en del därav till morgonmålet, torde en återgång till ett

mål bestående av endast kaffe ock vetebröd bliva den naturliga utvägen,

om affären inte öppnar i så god tid, att mjölken kinner inköpas. Familjens

dagliga mjölkkonsumtion torde därvid komma att minska med den kvantitet,

som man brukar förtära på morgonen — man ersätter inte det på morgonen

förlorade vid de andra målen. I det stora flertalet fall äro familjens förvaringsrum

icke lämpade för att där förvara mjölk över natten, utom möjligen

under den kallaste årstiden. Att begagna den utväg, varpå de sakkunniga

käntyda — att låta skicka kem mjölken — medför en ökad kostnad, som

särskilt de ekonomiskt sämst ställda familjerna icke vilja ådraga sig -—• just

de familjer, där barnen bäst beliöva mjölk, därför att kostens kvalitet i

andra avseenden ligger på en lägre nivå.

Ett förbud mot mjölkbutikernas öppethållande mellan 7 ock 8 på morgonen

torde alltså med största sannolikhet åstadkomma en försämring av kosten

för en del av de familjer, som nu bruka göra sina mjölkinköp vid denna

tid. Denna omständighet förefaller förbundet tala för en särlagstiftning på

detta område. Örn man gör dylikt öppethållande beroende av kommunalt

beslut, som skulle innebära, att mjölkbutikerna till skillnad från alla andra

förpliktigades att stänga mitt på dagen, kan man riskera, att beslut örn

öppethållande ej kommer till stånd ens på orter, där nyss anförda skäl hava

full giltighet.

I huvudsak samma synpunkter anföras av föreningen hem och yrke, Stockholms

husmodersförening ock Stockholms husmodersförening Martha, vilka tillägga,

att den tidigare öppningstiden kunde kompenseras med stängning mitt på

dagen. —• Medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, Skånes handelskammare,

stadsf dimäktige i Hälsingborg ock Sveriges glas- och porslinshandlareförbund

finna det angeläget, att mjölk- ock brödbutiker å söckendagar finge

öppna kl. 7. Medicinalstyrelsen framhåller därvid, att det särskilt med

tanke på skolbarnen vore ett viktigt hygieniskt intresse, att mjölk finge

tillhandahållas före kl. 8 samt att bestämmelserna om kommunala avvikelser

icke lämnade full garanti härför. — Svenska mejeriernas riksförening tillstyrker

jämväl rätt för mjölkbutiker att öppna kl. 7 samt uttalar, att borttagandet

av undantaget för mejeributikerna kunde leda till en direkt minskning

av mjölkkonsumtionen i landet, något som under nuvarande förhållanden

med försvårade avsättningsmöjligheter för mjölk- och mejeriprodukter måste

anses synnerligen olyckligt. — Sveriges bageriidkareförening förklarar sig icke

kunna förorda den inskränkning av tiden för öppethållande av bageributiker,

som förslaget innebure i förhållande till gällande butikstängningslag. Genom

en sådan inskränkning komme nämligen allmänhetens berättigade anspråk

att åsidosättas och bagerinäringen i dess helhet att lida betydande avbräck.

Nuvarande bestämmelser angående bageributiks öppethållande å vardag

borde bibehållas.

Socialstyrelsen anför:

Allmänhetens krav torde i detta fall icke tillbörligt hava beaktats i lagförslaget.

Anmärkningsvärt är, att endast ett ringa fåtal av de härom till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)6.

frågade myndigheterna önskat ändring i nu gällande bestämmelse. Det bör

icke förnekas, att en lagstiftning, som ställer viss försäljning i särställning,

har visat sig även kunna medföra åtskilliga olägenheter. De sakkunnigas

förslag på ifrågavarande punkt torde emellertid icke hava blivit tillräckligt

motiverat med en hänvisning till de betänkligheter, som hava anförts med

avseende på gällande ordning. Styrelsen anser, att förslaget i denna del

bör ändras såtillvida, att den i gällande lag stadgade rättigheten att öppna

butik för försäljning av vissa livsmedel kl. 7 bibehålies.

Enahanda ändringsförslag framställes av kommerskollegium samt Ostergötlands

och Södermanlands handelskammare. Handelskammaren anför, att det

särskilt för arbetarbefolkningen å industriorter vore nödvändigt att kunna

erhålla livsmedel så tidigt som kl. 7. — Även kooperativa förbundet ifrågasätter,

örn det vore klokt att borttaga det hittills gällande undantaget för

handeln med mjölk, mejeriprodukter och liknande varor.

Särställning för rakstugor oell frisersalonger.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava härutinnan anfört följande:

Affärstiden för rakstugor och frisersalonger har ansetts i huvudsak kunna

regleras helt såsom för butikerna. Detta innebär, att här ifrågavarande

företag å söckendagar måste stänga kl. 19, medan de nu få hålla öppet till

kl. 20. Denna inskränkning har förordats både av svenska frisörföreningen

och av svenska frisörarbetareförbundet, och den synes vara väl motiverad.

De organiserade företagen hålla redan nu ej öppet längre. I några fall

stänger man nu redan kl. 18, ehuru det mera är undantag. Svenska frisörarbetareförbundet

har hemställt, att denna stängningstid måtte göras till

regel. När så icke ansetts böra ske för de vanliga butikerna, finns det dock

enligt de sakkunnigas mening än mindre skäl att göra en dylik inskränkning

för rakstugor och frisersalonger, vilka allmänheten kan behöva besöka efter

slutat arbete. Även arbetsgivarna hava visserligen.— under förutsättning

av arbetstidsreglering för personalen —- icke ställt sig obenägna till en lagbestämmelse

om sådan ytterligare förkortad affärstid. Lagen synes dock

böra giva de företagare, som vilja betjäna allmänheten till kl. 19, möjlighet

härtill.

Rakstugor och frisersalonger öppnas för närvarande oftast kl. 8.30, men

de sakkunniga hava icke funnit skäl att beträffande dessa företag avvika

från den för vanliga butiker medgivna öppningstiden. Här liksom för butiker

gäller, att förkortning av affärstiden kan komma till stånd på frivillighetens

väg eller genom kommunalt beslut.

Yttranden.

Svenska frisörföreningen uttalar, att, därest den föreslagna arbetstidslagen

skulle givas tillämpning även å frisöryrket, lagstadgad stängning kl. 18 här

vore att föredraga framför stängning kl. 19. — Svenska frisörarbetareförbundet

anser, att affärstiden kl. 8—18 med hänsyn till bland annat den föreslagna

arbetstidsregleringen vore lämpligast för frisörfacket. Rätt till öppethållande

av rakstuga och frisersalong till kl. 20 under tiden 10—23 december vore

omotiverad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

204 Kungl. Majus proposition nr 96.

Förevarande paragraf innehåller huvudbestämmelserna rörande affärstiden

å söckendagar. Yad öppningstiden för affärer i allmänhet beträffar, har

densamma liksom i gällande lag bestämts till kl. 8, vilket i yttrandena tillstyrkts

praktiskt taget enhälligt.

Bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bagerioch

konditorivaror, får enligt nuvarande butikstängningslag öppnas för försäljning

enbart av dylika varor redan kl. 7. Den möjlighet till tidigare öppnande,

som sålunda erbjudes, har emellertid, enligt vad utredningen i ärendet

givit vid handen, endast i tämligen långa utsträckning tagits i anspråk.

Med hänsyn härtill hava de sakkunniga icke upptagit sådan möjlighet i sitt

lagförslag, men dock samtidigt påpekat, att genom kommunalt beslut den

enligt lagens huvudregler tillåtna tiden för öppethållande kan förflyttas,

varigenom öppningstiden kan bestämmas till kl. 7. Såsom förutsättning

gäller dock därvid, att stängning sker en timme tidigare än i allmänhet är

tillåtet eller att affärerna hålla stängt en timme under dagens lopp. Att ett

behov å vissa orter föreligger för allmänheten att tidigt på morgonen kunna

inköpa livsförnödenheter, särskilt mjölk och bröd, har vitsordats i åtskilliga

yttranden. Jag föreslår därför, att bestämmelser skola intagas i lagen, som

möjliggöra dylika inköp. I likhet med de sakkunniga finner jag emellertid

ett allmänt stadgande i lagen örn rätt till tidigare öppnande för ifrågavarande

livsmedelsaffärer icke erforderligt, utan anser, att beslut härom bör

fattas för de orter, där en dylik anordning anses lämplig, av de kommunala

organen. Stadganden härom hava intagits i 5 §.

Vid fastställandet av affärernas stängningstid synes hänsyn i första

hand böra tagas därtill, att allmänheten lämnas möjlighet att verkställa inköp

efter arbetstidens slut. Ur denna synpunkt torde ett bibehållande av

den nuvarande stängningen kl. 19 åtminstone tillsvidare vara erforderligt.

Härvid måste den relativt sett fåtaliga butikspersonalens intresse av att

sluta sitt arbete tidigt på dagen få stå tillbaka. Det är vidare ur konkurrenssynpunkt

av vikt, att stängningstiden för affärerna är enhetligt reglerad.

I flera yttranden har framhållits, att ett undantag i arbetstidslagen för detaljhandeln

för de minsta affärerna — vilket ju, örn än icke i samma utsträckning

som i sakkunnigförslaget, föreslås i departementsförslaget —

ur nyssnämnda synpunkt skulle göra stängning kl. 18 än mera motiverad.

Emellertid torde böra beaktas, att stängningstiden i fråga om vissa slag av

affärer, framför allt de, som handla med tobak samt bageri- och konditorivaror,

icke utan mycket stora olägenheter skulle kunna bestämmas till kl. 18.

Med hänsyn jämväl härtill torde en huvudregel, innefattande stängning kl. 19,

äga företräde. Hinder bör emellertid icke föreligga att inom de orter eller

i fråga örn sådana branscher, där en mera utbredd opinion för stängning

kl. 18 förefinnes, få sådan till stånd. Möjlighet härtill föreligger också genom

kommunalt beslut enligt bestämmelserna i 5 §. För övrigt kunna även affärsmännen

själva genom frivilliga överenskommelser besluta tidigare stängning.

Bestämmelse i lagen örn rätt för mjölkbutiker och därmed jämställda affärer

att stänga en timme senare än den allmänna stängningstiden synes icke behöva

opaginerad Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Majlis proposition nr 96.

bibehållas. Att sådan stängningstid likväl kan fastställas genom kommunalt

beslut — genom ändrad förläggning av tiden för öppethållandet — framgår

av 5 §.

Anledning till ändring beträffande den enligt gällande lag förefintliga

möjligheten att under veckorna närmast före jul — tiden 10—23 december

— hålla öppet till kl. 20 synes icke föreligga. Däremot finner jag icke skäl

föreslå sådan förlängd tid för öppethållande under någon annan säsongtid.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har i departementsförslaget

upptagits bestämmelse örn förbud att å påskafton, midsommarafton

och julafton hålla butik öppen efter kl. 16. Butikspersonalens intresse av

att erhålla tidigare ledighet å helgdagsaftnar synes utan nämnvärd olägenhet

kunna tillgodoses i ännu något vidsträcktare mån genom att pingstafton och

nyårsafton i förevarande hänseende jämställas med de tre först omnämnda

helgdagsaftnarna.

Ett genomförande i lag av dylik tidigare stängning även å alla lördagar

torde däremot på grund av de skäl, som de sakkunniga åberopat, icke lämpligen

låta sig göra. Än mindre anledning synes mig föreligga att i lagen

föreskriva allmän stängning viss tid mitt på dagen. Befinnes sådan anordning

lämplig beträffande viss bransch — i fråga örn bland annat mjölkbutiker

sjmes så i viss utsträckning vara fallet — lämnar 5 § möjlighet därtill genom

beslut av de kommunala organen.

De sakkunnigas förslag att i förevarande paragraf helt jämställa rakstuga,

frisersaloDg och fotografiteljé med butiker i allmänhet finner jag böra godtagas.

Härvid må emellertid erinras örn den i 1 § upptagna bestämmelsen,

att kund, som inkommit i lokalen före stängningsdags, får betjänas utan

hinder av lagens bestämmelser örn stängningstid.

4 §■

Denna paragraf giver bestämmelser angående öppethållande å sön- och

helgdag samt motsvarar 4 § i de sakkunnigas förslag.

Butiker.

Det nuvarande läget oell önskemål.

Inledningsvis må erinras örn huvudregeln i gällande butikstängningslag,

enligt vilken söndagshandel ej är tillåten. Dock medgives öppethållande

mellan kl. 7 och kl. 10 å sön- och helgdag för försäljning av mejerivaror,

ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, färsk frukt och levando blommor;

nämnda tid kan genom kommunala beslut utsträckas.

Socialstyrelsens tidigare omnämnda undersökning, avseende år 1931, innehåller

vissa uppgifter från ortsmyndigheterna, vilka visa, att öppethållande

för i gällande butikstängningslag medgivna försäljning allmänt förekomme i

städer och samhällen men endast i begränsad omfattning på den egentliga

landsbygden. Enligt arbetsgivaruppgifterna vore det ganska sällsynt, att

mjölk- och bageriaffärer liölles öpi>na mer än tre timmar (detta förutsatte ju

opaginerad Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Majus proposition nr 96.

kommunalt beslut). Av affärer, som ägde rätt till tre timmars öppethållande,

vore det nära hälften, som icke hölles öppna längre än två timmar. Inemot

hälften av frukt- och blomsteraffärerna hölles öppna längre än tre timmar, men

det gällde här nästan uteslutande Stockholm. För landet i övrigt vore affärstiden

övervägande högst två timmar. Samtliga nu nämnda affärer hölles —

frånsett frukt- och blomsteraffärerna i Stockholm — endast i ett ganska

litet antal fall öppna efter kl. 11.

De sakkunniga hava uppgivit, att av de 359 köpmannaföreningar, som år

1936 inkommit med uppgifter, ungefär Vs redovisat längre tid än två timmar

för öppethållande av mjölk- och bageriaffärer, omkring Va för konfektyraffärer

samt mindre än V20 för frukt- och blomsteraffärer.

Angående de önskemål, som framförts till de sakkunniga i denna fråga,

har anförts:

Ett mindre antal uppgiftslämnare till de sakkunnigas enquéte 1936 vilja

helt avskaffa söndagshandeln. De övriga hava i allmänhet uttalat önskemål,

att sådan handel måtte tillåtas med samma varuslag som för närvarande.

En del uppgiftslämnare föreslå dock inskränkning, i allmänhet då till mjölk

och bröd, men å andra sidan framföras vissa förslag örn utvidgning, t. ex.

till läskedrycker och pilsnerdricka samt i några fall tobaksvaror. Beträffande

tiden för öppethållandet hava de flesta av de kvinnoföreningar och kommunalrepresentanter,

som uttalat sig, ansett 2 timmar vara tillräckligt. Detsamma

gäller åtskilliga personalföreningar. Övriga uppgiftslämnare framföra

i allmänhet ej förslag örn någon ändring i det nuvarande tillståndet.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava till en början förklarat, att deras utgångspunkt varit,

att söndagshandeln borde inskränkas, så långt detta kunde ske utan särskild

olägenhet för allmänheten. De hade dock funnit, att ett undantag borde

medgivas för handel med vissa varor, som allmänheten ansåge särskilt angeläget

att kunna få köpa även sön- och helgdagar.

Beträffande varuslagen hava de sakkunniga uttalat, att begränsning av de

enligt gällande butikstängningslag tillåtna icke utan olägenhet syntes kunna

ske. Tvärtom hade det ansetts lämpligt att bland de medgivna varuslagen

även upptaga alkoholfria drycker och pilsnerdricka.

Däremot hava de sakkunniga funnit, att tiden för denna söndagshandel

borde inskränkas till kl. 8—10 samt härom anfört:

Att i lagen medgiva öppethållande kl. 7—8 å söndagar, när detta ej får

ske å söckendagar, synes icke följdriktigt. För övrigt har tiden kl. 7—8

endast i ringa utsträckning kommit till användning. Å andra sidan har man

icke funnit skäl att medgiva öppethållande efter kl. 10 redan i lagen. Liksom

för närvarande bör i så fall förutsättas kommunalt beslut; att för framtiden

detta endast skall kunna ske genom annan förläggning av affärstiden

utan ökning av timantalet framgår av 5 § i lagförslaget och blir där föremål

för närmare motivering. På det sättet kan det t. ex. möjliggöras för fruktoch

blomsteraffärerna i en stad som Stockholm att hålla öppet 2 timmar

på eftermiddagen i stället för kl. 8—10.

En viktig inskränkning gentemot det nuvarande tillståndet har av de sakkunniga

föreslagits såtillvida, att rätt till öppethållande är beroende av att

andra varor än de medgivna ej finnas förvarade å försäljningsstället eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96. 207

äro undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt dolda för kunderna. Härom

hava de sakkunniga yttrat:

De sakkunniga hava därmed velat komma till rätta med det missförhållandet,

att för närvarande även andra varor än de medgivna torde säljas å

söndagarna. Örn dessa andra varor äro på vanligt sätt tillgängliga i butiken,

fordrar allmänheten ofta att få köpa dem, och på det sättet ställes butiksinnehavaren

i en obehaglig mellanställning. Genom den nu föreslagna bestämmelsen

hoppas man, att frestelsen till missbruk skall väsentligen

minskas.

Vissa uppgiftslämnare hava ifrågasatt, att öppethållande å sön- och helgdagar

av sådana butiker, som normalt föra även andra än de medgivna varorna,

blott skulle få ske, örn de tillåtna varorna försåldes i en särskild avskild

del av butiken. Onekligen skulle därigenom vunnits bättre garantier

mot missbruk, men man har ansett, att sådant stadgande skulle medföra

alltför betungande ekonomiska konsekvenser för vissa av de butiker, varom

här är fråga,

Yttranden.

I ett flertal yttranden behandlas dels det för handeln å sön- och helgdag

med vissa varor uppställda villkoret, att andra varor skulle hållas dolda

för kunderna, dels de tillåtna varuslagen, dels ock affärstiden.

Stadsf skalen i Stockholm uttalar, att allmänheten komme att anse berörda

villkor för söndagshandeln meningslöst samt att bestämmelsen därför

icke komme att efterlevas. Då därjämte straffbestämmelsen i 14 § icke direkt

anslöte sig till förevarande stadgande, syntes en överarbetning av detsamma

böra ske. Stockholms stadsfullmäktige finna det önskvärt, att kravet

på de icke salumedgivna varornas döljande måtte slopas, då kontrollen över

bestämmelsens efterlevnad aldrig kunde bliva effektiv. Överståthållarämbetet

påpekar, att de sakkunniga här gjort avsteg från sin vid 2 § uppställda

princip, att man borde undvika regler, enligt vilka försäljning av vissa varor

vore medgiven under viss tid men icke under annan, då affären hölles

öppen. Vad stadsfiskalen och stadsfullmäktige anfört mot förslaget i denna

del syntes ämbetet fullt befogat, varför ämbetet instämde i deras yrkande

örn ändring. — Socialstyrelsen anför, att det ville synas, som örn stadgandet

rörande undanlåsning etc. skulle vara ägnat att i alltför hög grad vålla besvärligheter

och kostnader för affärsinnehavarna och även väcka ovilja hos

allmänheten. De sakkunniga betecknade den förordade regleringen som en

nödfallsåtgärd. De missbruk, som åsyftades, torde kunna antagas icke bliva

av den omfattning och betydelse, att någon särskild anordning här påkallades.

Efter styrelsens förmenande borde ifrågavarande bestämmelse icke

upptagas i butikstängningslagen. — I huvudsak enahanda uttalanden göras

av länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, stadsfullmäktige

i Göteborg, handelskammaren i Karlstad samt svenska mejeriernas riksförening.

— Angående ifrågavarande stadgande yttrar länsstyrelsen i Stockholms län:.

Det föreskrivna villkoret synes opraktiskt och knappast ägnat att öka

respekten för lagen eller bidraga till hindrandet av överträdelser. Örn försäljningstiden

å söndagar sättes till allenast två timmar, kan det ifrågasättas,

om något förbud mot försäljning av andra i livsmedelsbutikerna saluförda

opaginerad Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Majus proposition nr 96.

varor över huvud bör upprätthållas. Öppethållandet å söndagar är för företagaren

i regel förbundet med extra besvär och kostnader, och det synes

icke oskäligt, att han som kompensation såväl härför som för begränsningen

i försäljningstiden medgives rätt att försälja även andra av honom å vardagarna

saluförda varor.

Samma synpunkter anföras av kommerskollegium, Stockholms handelskammare,

länsstyrelsen i Västmanlands län samt svenska chokladfabrikantföreningen.

Nämnda länsstyrelse och förening framhålla, att försäljning under den angivna

tiden av andra varor än de uppräknade i butiker, för vilka sistnämnda

varor vore typiska, icke torde ur konkurrenssynpunkt bliva till alltför stort

men för övriga affärsidkare. — Stockholms detaljistförbund förordar sådan omarbetning

av bestämmelserna örn söndagshandeln, att försäljaren icke utsattes

för det starka tvång till lagöverträdelse från konsumentens sida, som

skulle bliva en följd även av det föreslagna stadgandet i ämnet. -—- Däremot

föreslår Ostergötlands köpmannaförbund sådan ändring i villkoret för söndagshandel

med de uppräknade varorna, att andra varor under försäljningstiden

ovillkorligen skulle förvaras under lås.

Svenska mejeriernas riksförening påpekar, att den konkurrens från de ekonomiska

riksorganisationerna på jordbrukets område gentemot den reguljära

specerihandeln, som torde vara huvudanledningen till att söndagshandeln

begränsats till de uppräknade varorna, icke längre kunde

tillmätas avgörande betydelse. Sedan år 1936 samarbetade Sveriges specerioch

livsmedelshandlareförening, som utgjorde en underförening till Sveriges

köpmannaförbund, med nämnda organisationer i en särskild sainarbetsdelegation

och en förlikningsnämnd för att bland annat uppdraga riktlinjerna

för en avgränsning av detaljhandelns och producentorganisationernas verksamhetsområden.

Sedan fråga uppkommit örn tolkningen av ett i det till

grund för samarbetet mellan organisationerna liggande avtalet, att de

detaljaffärer, som dreves av jordbruksorganisationerna, icke i regel skulle

försälja annat än jordbruksprodukter samt varor, som kutvmenligt plägade

saluhållas i försäljningsbutiker för jordbruksprodukter, hade nämligen förlikningsnämnden

enhälligt beslutat uttala, att det ifrågavarande uttrvcket

finge anses innefatta följande varor, i den mån annat icke följde av den för

orten gällande matvarustadgan: mjölk, grädde, smör, margarin, flott, ägg,

ost i mindre partier, läskedrycker, maltdrycker, saft, karameller, bröd, kex,

konditorivaror, konserverad mjölk och grädde samt konserver i mindre utsträckning,

dock ej sill och fiskkonserver samt sådana, som lätt bringades

i jäsning. Riksföreningen hemställer därför, att det i stadgandet angivna

varusortimentet måtte utsträckas åtminstone till att omfatta jämväl de varor,

som nyss angivits.

Stadsfullmäktige i Gävle ifrågasätta, om icke förteckningen över tillåtna

varuslag borde kompletteras med konfektyrer, då de flesta butiker, som med

hänsyn till sagda förteckning komme att hålla öppet sön- och helgdag, saluförde

karameller, konfekt och dylikt, samt allmänheten skulle ställa sig

oförstående till förbud mot försäljning av dessa varor. Även svenska små
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 209

.företagares riksförbund hemställer, att konfektyrer måtte upptagas bland de

tillåtna varorna.

Beträffande tiden för idkande av handel å sön- och helgdag

med de uppräknade varorna anse FrednkaSremerförbundet och kommunalfullmäktige

i Slöinge, att denna handel icke behövde fortgå längre än föreslagna

två timmar. Föreningen hem och yrke, Stockholms husmodersförening

och Stockholms husmodersförening Martha understryka nödvändigheten av att

de med mejerivaror handlande butikerna hölles öppna åtminstone mellan

klockan 8 och klockan 10 å sön- och helgdag. — Socialstyrelsen påyrkar, att

den på sön- och helgdagar medgivna handeln måtte tillåtas att i enlighet

med nu gällande lag börja klockan 7. — Kommerskollegium finner det önskvärt,

att söndagshandeln med mjölk, mejeriprodukter och dylikt utsträcktes

från föreslagna två till tre timmar. — Sveriges bageriidkareförening påpekar,

att en stor del av bageributikernas söndagsförsäljning ägde rum mellan

klockan 10 och 11, samt föreslår med hänsyn till det ur konkurrenssynpunkt

ogynnsamma läge, vari dessa butiker genom lagförslaget försattes i förhållande

till serveringsställena att de nu gällande bestämmelserna borde förändras

därhän, att bageributikerna utan särskilt kommunalt beslut tillätes

hålla öppet dels tre timmar före klockan 11 och dels två timmar efter

klockan 13. — Kooperativa förbundet framhåller, att även örn det vore troligt,

att försäljningen av flera av de uppräknade varorna kunde på ett tillfredsställande

sätt besörjas under två timmar, så vore det dock tvivelaktigt, örn

man gjorde konsumenterna eller affärsmännen någon tjänst med att inskränka

tiden för försäljning av levande blommor och färsk frukt till endast två

timmar. Det förefölle, som örn man skulle kunna bibehålla bestämmelsen

i dess nuvarande avfattning. För de branscher, där man på ett tillfredsställande

sätt kunde betjäna allmänheten under kortare tid än den i lagen

medgivna, skulle det säkerligen befinnas vara möjligt att komma fram till

kortare affärstider på söndagarna.

Rakstugor och frisersalonger.

De sakkunniga.

Från gällande butikstängningslag hade överflyttats bestämmelsen, att, örn

sön- och helgdagar inträffade i följd, rakstugor och frisersalonger finge hållas

öppna en av dessa dagar. Tiden för öppethållandet hade liksom för butikerna

bestämts till klockan 8—10. Enstaka förslag att dessa företag skulle

få hållas öppna viss tid å söndagar överhuvudtaget hade de sakkunniga icke

ansett böra föranleda någon åtgärd. Även det nuvarande medgivandet torde

utnyttjas i ganska liten utsträckning.

Yttranden.

Stadsfullmäktige i Uddevalla anse, att rakstugor och frisersalonger under

i förslaget angivna förutsättningar borde äga rätt att en av sön- och helgdagarna

hålla öppet mellan klockan 8 och klockan lii stället för som föreslagits

mellan klockan 8 och klockan 10.

Bihang til! riksdagens protokoll 1939. / sami. Nr 96.

111182 38 1 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Fotografi atel,j éer.

De sakkunniga.

De sakkunniga kava förklarat, att när de i förevarande paragraf icke upptagit

någon regel om rätt att kalla fotografiateljé öppen å sön- ock kelgdag

detta överensstämde med önskemål, som framförts av fotograferna själva i

skrivelser den 29 september 1937 till Kungl. Majit ock den 23 oktober 1937

till de sakkunniga, båda omnämnda i motiveringen till 1 §. Öppethållande

å sön- ock helgdag kade ej heller funnits erforderligt med hänsyn till allmänheten.

Både dess ock företagarnas berättigade krav torde i tillräcklig

utsträckning kunna tillgodoses genom den möjlighet att kommunalt besluta

öppethållande viss tid, som 5 § av lagförslaget beredde.

Yttranden.

Stadsfullmäktige i Höganäs föreslå, att fotografiateljé skulle sön- och kelgdag

få hållas öppen för allmänheten på samma tider som vardag. — Kommunalfullmäktige

i Piteå, vilka — såsom under 1 § nämnts — vilja helt

undantaga fotografiateljéerna från butikstängningslagens tillämpning, framhålla

särskilt de olägenheter både för fotograferna själva och för allmänheten,

som den föreslagna ordningen å sön- och helgdagar skulle medföra

å landsbygden, där för närvarande de flesta fotograferingarna förekomme

just dessa dagar.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att den regeln i princip bör bibehållas,

att butiker i allmänhet skola hållas stängda å sön- och helgdagar.

Med hänsyn till allmänhetens behov av att även sådana dagar kunna inköpa

mjölk, bröd och vissa andra livsförnödenheter samt blommor synes emellertid

viss tid böra medgivas för öppethållande av butiker, i vilka försäljning

av dylika varor äger rum. Jag anser mig även kunna biträda sakkunnigförslaget

såvitt angår fastställandet i förevarande paragraf av tiden för nyssnämnda

öppethållande till kl. 8—10, under erinran dock att bestämmelser

komma att i 5 § föreslås, enligt vilka genom kommunala beslut icke blott

förflyttning av denna tid i enlighet med de sakkunnigas förslag utan även

utvidgning i viss mån av densamma skall få äga rum.

Enligt gällande lag innefattar tillståndet för de butiker, som sälja de i

lagen uppräknade livsmedlen m. m., att hålla öppet å sön- och helgdagar

endast rätt att sälja just de uppräknade varorna men däremot icke andra

varor, som eljest hållas till salu i samma butiker. Med anledning därav,

att även sist omförmälda varor mot lagens stadgande i viss utsträckning

sålts å sön- och helgdagar, hava de sakkunniga för att förhindra ett sådant

förfarande föreslagit en bestämmelse av innehåll, att i butikerna befintliga

varor, vilkas försäljande icke skulle vara tillåtet, skulle hållas undanlåsta,

övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna. Ur skilda i yttrandena

omförmälda synpunkter finner jag emellertid en dylik bestämmelse

olämplig och jag har därför icke ansett mig böra upptaga densamma i departementsförslaget.

De butiker, som huvudsakligen försälja de ifrågava
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

rande livsförnödenheterna m. m. — jag räknar härtill, i likhet med de sakkunniga,

mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, till vilka sistnämnda

även konfektyrer äro att hänföra, pilsnerdricka, alkoholfria drycker,

färsk frukt och levande blommor — torde utan större olägenhet fritt kunna

få försälja de varor, vilka de överhuvud hålla till salu, under de timmar av

sön- och helgdagar, då de få hålla öppet. På sätt framhållits i flera yttranden,

synes en dylik ordning icke ur konkurrenssynpunkt bliva till alltför

stort men för övriga affärsidkare; från allmänhetens synpunkt sett skulle

densamma vara enbart till fördel.

I fråga örn öppethållande av rakstugor och frisersalonger samt fotografiateljéer

å sön- och helgdagar ansluter jag mig helt till de sakkunnigas uppfattning.

Kommunala avvikelser (5 — 10 §§).

T likhet med gällande butikstängningslag bereder departementsförslaget

— i 5 § — möjlighet till vissa kommunala avvikelser från de lagstadgade

butikstiderna. Avgörandet i sådan fråga skall enligt 6 § alltjämt tillkomma

den myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt. 7—10 §§ innehålla

bestämmelser angående det kommunala beslutets underställning m. m.

5 §■

I denna paragraf, som till innehållet till viss del överensstämmer med

motsvarande paragraf i de sakkunnigas förslag, behandlas förutsättningarna

och gränserna för kommunala avvikelser.

Det nuvarande läget.

Enligt gällande butikstängningslag är förutsättningen för att affärstiderna

genom kommunalt beslut skola få ändras, att sådant påkallas av särskilt

förhållande inom kommunen. Beträffande de förändringar i tiden för öppethållandet,

som kunna vidtagas, må hänvisas till den redogörelse för gällande

butikstängningslag, som lämnats i inledningen.

Åtskilliga kommunala beslut rörande avvikelser från de lagstadgade

butikstängningstiderna hava tillkommit. Enligt uppgifter till socialstyrelsens

undersökning 1931—1933 från ortsmyndigheterna förelågo sådana beslut

i 321 kommuner. Av dessa beslut avsågo dock blott 155 att mera

generellt reglera tiden för öppethållandet å vardagar inom kommunen. De

övriga gällde ofta viss enstaka handelsbod. Av de mer generella besluten

avsågo blott 16 förkortning av affärstiden (i regel 18-stängning). De övriga,

som nästan uteslutande gällde landskommuner och tillkommit kort efter

lagens ikraftträdande, gingo ut på förlängning.

Beträffande öppethållande å sön- och helgdagar funnos enligt de till

socialstyrelsens undersökning inkomna uppgifterna år 1931 några enstaka beslut

örn inskränkning. Å andra sidan vore längre tid medgiven för mjölkoch

bageriaffärer i 60 kommuner och för frukt- och blomsteraffärer i 25.

De sakkunniga hava omnämnt, att av uppgifterna från ortsmyndigheterna

år 1936 till de sakkunnigas enquéte framginge, att 133 kommunala beslut till
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

kommit från slutet av år 1931 fram till början av år 1936. Av dessa vore 33

mer generella. Intet av dessa sistnämnda beslut avsåge förlängning, oell 30

innebure genomförande av stängning kl. 18. De kommuner, som infört

stängning kl. 18 som regel, hade ofta medgivit längre affärstid för fredagar

och i vissa fall även lördagar; å andra sidan funnes från den senaste tiden

enstaka exempel på att öppethållande å lördagar ej tillätes efter kl. 17.

Vidare brukade längre öppethållande medgivas för försäljning av vissa varor,

såsom tobaksvaror, mejeri- och bagerivaror samt stundom frukt och blommor.

— Nämnvärda ändringar beträffande öppethållande å sön- och helgdagar

syntes ej hava skett sedan år 1931.

Önskemål.

De sakkunniga hava under denna rubrik anfört följande:

I svaren på de sakkunnigas enquéte framträdde vissa önskemål örn att

den kommunala beslutanderätten skulle helt borttagas eller inskränkas. Särskilt

bland köpmanna- och personalföreningarna var denna ståndpunkt ganska

starkt representerad, och man motiverade den med önskvärdheten av likartade

konkurrensförhållanden för affärerna i olika kommuner. En del uppgiftslämnare,

särskilt bland myndigheterna, förordade, att beslutanderätten

ej skulle tillkomma de kommunala organen utan statlig myndighet. På det

hela taget var det dock blott en minoritet av uppgiftslämnarna, som överhuvud

taget förordade någon ändring i de gällande bestämmelserna. En

stark minoritet förslog dock, att den nuvarande möjligheten till längre utsträckning

av affärstiden å den rena landsbygden skulle upphöra.

Sakkunnigförslaget.

De sakkunniga.

Inledningsvis hava de sakkunniga förklarat sig anse, att rätten att träffa

i viss mån avvikande reglering i de skilda kommunerna borde bibehållas.

Det i gällande butikstängningslag stadgade villkoret för kommunal avvikelse,

att denna kunde anses påkallad av särskilt förhållande inom ifrågavarande

kommun, hade dock ej ansetts böra bibehållas. Såsom allmän förutsättningför

beslut örn avvikelse gällde däremot enligt förslaget, att det skulle finnas

lämpligt ur allmän synpunkt och prövades kunna ske utan otillbörligt förfång

för flertalet av de företag inom kommunen, som dreve rörelse i butik,

eller av de företag, som dreve sådan rörelse av visst slag. A ena sidan

skulle alltså den konsumerande allmänhetens intressen beaktas, och å andra

sidan skulle man taga hänsyn till de närmast berörda affärsmännen. I sistnämnda

hänseende gällde, att man hade att beakta det olika läget för skilda

branscher. Ett kommunalt beslut örn ändrade affärstider skulle sålunda

icke få komma till stånd, örn därigenom flertalet företag inom viss bransch

tillskyndades otillbörligt förfång. Särskilt torde detta få praktisk betydelse

för t. ex. butiksliandeln med tobaksvaror, mejeri-, bageri- och konditorivaror

samt frukt och blommor. De sakkunniga hade redan flera gånger i olika

sammanhang framhållit, att en avkortad försäljningsdag för dessa branscher

ofta vore till stor olägenhet både ur allmänhetens och affärsmännens synpunkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

213

De sakkunniga hava ansett, att rätten att genom kommunalt beslut utsträcka

affärstiden — frånsett fotografiateljéer å sön- och helgdagar — icke

borde bibehållas, samt härom anfört:

De gjorda undersökningarna visa visserligen, att särskilt på landsbygden

åtskilliga beslut om utsträckning kommit till stånd, men dessa härstamma

praktiskt taget alla från butikstängningslagens första år, och den förut lämnade

redovisningen över de faktiskt tillämpade affärstiderna torde visa, att

den utsträckta tiden oftast icke användes. Detta gäller främst söckendagar.

Yad söndagarna beträffar, är den tillåtna försäljningstiden i vissa städer

utökad, och sådana medgivanden tagas också faktiskt i bruk.

De sakkunniga hava dock funnit, att det i 3 och 4 §§ medgivna timantalet

är så pass stort, att någon utsträckning icke kan vara erforderlig. Yad

söckendagar beträffar må erinras örn att öppethållande är generellt medgivet

till kl. 19. Skulle det i något sällsynt fall tarvas öppethållande senare,

kan detta medgivas under förutsättning att öppethållandet i motsvarande

mån inskränkes under annan del av dygnet. Denna utväg kan också användas

i det mera praktiska fallet, att man inom viss kommun anser önskvärt,

att mjölkbutikerna få öppnas före kl. 8. Just för mjölkbutikerna kan

det ofta såsom kompensation utan svårighet föreskrivas stängning viss tid

mitt på dagen, vilket redan nu sker i vissa samhällen. Aven i andra fall

kan det vara lämpligt att göra bruk av denna rätt att omlägga butikstiderna,

vilket redan under 4 § framhållits beträffande öppethållande av frukt- och

blomsteraffärer å sön- och helgdagar.

De sakkunniga hava betraktat rätten att inskränka butikstiden såsom det

viktigaste i detta sammanhang samt uttalat, att den mest aktuella frågan

vore införande av stängning kl. 18 som regel. För lördagar och än mer för

helgdagsaftnar och vissa andra dagar, t. ex. den ö juni, kunde det dock

inom viss kommun anses lämpligt att föreskriva en tidigare stängningstid.

Med hänsyn bland annat härtill hade de sakkunniga icke trott det erforderligt

att bibehålla den nuvarande regeln, att inskränkning å söckendag ej finge

beslutas med mer än visst timantal. Missbruk av det lämnade medgivandet

att inskränka affärstiden syntes icke behöva befaras.

Yidare hava de sakkunniga påpekat, att beträffande öppethållande å sönoch

helgdagar inga andra kommunala avvikelser ktinde beslutas än inskränkning

eller förläggande till annan tid på dygnet av den enligt 4 § generellt

tillåtna söndagshandeln med vissa varor samt öppethållande av fotografiateljé

under högst två timmar. Denna sistnämnda bestämmelse innebure

ett tillmötesgående till viss del av en fotografernas egen hemställan.

Angående den olika räckvidd, som kunde givas den kommunala avvikelsen,

hava de sakkunniga anfört följande:

I sista stycket av 5 § i lagförslaget stadgas som regel, att ett kommunalt

beslut skall gälla hela kommunen. Eljest kunna lätt orättvisor och

ojämna konkurrensförhållanden bliva följden. Man har dock medgivit avvikelse

från denna regel, om synnerliga skäl därtill äro. Förhållandena

kunna vara sådana, att ett beslut om stängning kl. 18 lämpar sig väl för visst

samhälle men däremot icke för kringliggande landsbygd, som administrativt

hör till kommunen. Så kan t. ex. vara fallet i de vidsträckta socknarna i

norra Sverige. Det kan även tänkas vara lämpligt att vid beslut örn stängning

kl. 18 i en större stad, såsom Stockholm, göra undantag för vissa

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Majus proposition nr 96.

ytterområden. Men det följer av stadgandets avfattning, att det endast är

i undantagsfall, som ett beslut för endast en del av kommunen bör godtagas.

Däremot kan det ofta vara lämpligt eller rent av nödvändigt, att olika

bestämmelser träffas för butiker av skilda slag. Vid genomförande av stängning

kl. 18 får detta särskilt stor betydelse. Ett generellt sådant beslut

torde ofta medföra stort förfång för viss bransch, oell enligt första stycket

av 5 § är det då en förutsättning för beslutet, att hänsyn tagits till denna

branschs berättigade intressen genom medgivande till längre öppethållande.

Det har redan påpekats, att de hittillsvarande besluten örn 18-stängning ofta

medgivit längre försäljningstid åt vissa branscher. När ett beslut av sådan

karaktär meddelas, gäller det dock att tillse, att orättvisor mellan olika

grupper av detaljhandlare så långt möjligt undvikas. Man kan t. ex. föreskriva,

att butiker av visst slag endast givas längre försäljningstid för försäljning

av så/lana varor, som äro typiska för denna bransch, så att man

undviker att ée gynnade butikerna sortera upp med andra varor för att

sälja dessa under den utsträckta, tiden. I allmänhet gäller visserligen, att

sådana inskränkningar lätt kunna överträdas, men det är dock en väsentlig

skillnad mellan det fall, att i själva lagen givits en allmän regel örn stängning

kl. 18 med undantag för viss försäljning och att så skett genom

kommunalt beslut. Det senare kan ju lätt ändras och den lämnade företrädesställningen

borttagas, örn den skulle missbrukas.

Kommunala beslut kunna begränsas till butiker av visst slag, t. ex. örn

man anser lämpligt att omlägga försäljningstiden för mjölkbutiker och beträffande

söndagar för frukt- och blomsteraffärer. Däremot har det uttryckligen

föreskrivits, att ett kommunalt beslut ej får gälla endast en eller flera

angivna butiker. I vissa delar av landet har den praxis utvecklat sig, att

kommunala beslut om särskilda butikstider träffas för enstaka butiker. Detta

är knappast i överensstämmelse med gällande lags syfte, och det synes ur

saklig synpunkt icke lämpligt. Ett på detta sätt begränsat beslut väcker

lätt missnöje, och orättvisor kunna uppkomma. Föreligger speciellt behov

av avvikelser för viss butik, skall enligt de sakkunnigas mening uteslutande

kunna begagnas regeln att söka länsstyrelsens tillstånd enligt 11 § av lagförslaget.

Yttranden.

Socialstyrelsen förklarar sig icke göra annan principiell erinran mot de

sakkunnigas förslag örn kommunala avvikelser än att samtliga de bestämmelser

i gällande butikstängningslag, som avsåge rätten att genom kommunalt

beslut utsträcka affärstidens längd — utom såvitt rörde rakstugors och

frisersalongers öppethållande å sön- och helgdagar — borde bibehållas. Även

länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår en uppmjukning av stadgandena i

förevarande paragraf till huvudsaklig överensstämmelse med gällande bestämmelser.

— Kommerskollegium uttalar, att lokala förhållanden på vissa

platser — särskilt i de norrländska skogsdistrikten — borde föranleda, att

modifikationer i tiderna för öppethållandet, speciellt på söndagarna, kunde

genomföras. En sådan ordning skulle möjliggöras, i händelse de i förevarande

paragraf medgivna kommunala avvikelserna gjordes något rymligare för

sÖndagshandeln. Sålunda borde dylik avvikelse ej bindas vid att gälla

endast de i 4 § angivna fall. — Med hänsyn till såväl den konsumerande

allmänheten — främst de yngre familjerna, där båda makarna arbetade utom

hemmet — som affärsidkarna, vilka borde hava intresse av att det i rörelsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

bundna kapitalet utnyttjades på bästa sätt, anser kooperativa förbundet, att

möjlighet borde finnas till utsträckning av den lagstadgade butikstiden genom

kommunalt beslut. Såsom under 1 § tidigare angivits, föreslår förbundet

vidare — i likhet med kommerskollegium •— att man i lagen med klart angivande

av de särskilda förhållandena i skogsdistrikten borde tillägga den

kommunala myndigheten rätt att för de tider av året, då detta vore påkallat,

medgiva de modifikationer beträffande butikstängningen, som vore erforderliga.

Dessa modifikationer skulle gälla bestämmelserna i 1 § 2 mom. örn

beställning och utlämnande av varor å tid, då butiken skulle vara stängd,

ävensom försäljningen å sön- och helgdagar.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter lämpligheten av att helt avskära

möjligheten för kommunerna att utsträcka affärstidens längd. Kommunala

beslut om utsträckning hade visserligen under senare år blivit alltmera sällsynta,

men sådana förhållanden torde dock understundom föreligga, att

möjlighet därtill borde finnas. Särskilt bleve detta fallet för den händelse

de sakkunnigas förslag örn begränsning av tiden för försäljning av vissa livsmedel

vunne bifall. — Västergötlands och norra Hallands handelskammare

anser, att möjlighet borde lämnas de kommunala myndigheterna att utsträcka

affärstiden för de varuslag, som enligt 11 § 3 mom. andra stycket 1) i sakkunnigförslaget

vore typiska för kioskhandeln, till kl. 22. — Stadsfullmäktige

och magistraten i Linköping uttala, att kommunerna borde såsom hittills lämnas

möjlighet att besluta utökning av den lagstadgade tiden för försäljning å

sön- och helgdag av konfektyrer, färsk frukt och levande blommor under

minst två timmar. Stadsfullmäktige i Hälsingborg anse, att möjlighet till

kommunalt beslut angående utsträckning av affärstiden borde finnas för

mjölkbutiker å sön- och helgdag mellan kl. 10 och 11.

Gentemot den av de sakkunniga föreslagna förutsättningen för kommunal

avvikelse, nämligen att sådan prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för

flertalet företag inom viss bransch, samt de sakkunnigas motivering, att

detta torde få praktisk betydelse för t. ex. butikshandeln med tobaksvaror,

mejeri-, bageri- och konditorivaror samt frukt och blommor, uttalar svenska

handelsarbetareforbundet, att ingen tillskyndades otillbörligt förfång, örn samtliga

butiker av vad slag det vara månde inom en kommun stängde samtidigt.

Som exempel anför förbundet förhållandena inom tobaksbranschen. I butiker

för försäljning av tobaksvaror tillhandahölles även andra varor av skilda

slag, exempelvis vissa herrekiperingsartiklar. Det torde med fog kunna anmärkas,

att det vore till otillbörligt förfång för sådana affärer, som enbart

försålde herrekiperingsartiklar, örn tobakshandlarna skulle tillåtas hava sina

butiker öppna längre tid än nämnda specialbutiker. — Sveriges tobakshandlares

riksförbund noterar med tillfredsställelse den föreslagna, av handelsarbetareförbundet

kritiserade förutsättningen för beslut örn kommunal avvikelse.

— Stadsf skalen i Stockholm påpekar, att den föreslagna formuleringen

av andra stycket i förevarande paragraf kunde föranleda beslut om exempelvis

tidigare stängning i Stockholms förstäder och villasamhällen, vilket

komme att väcka missnöje hos både affärsmännen och allmänheten å nämnda

opaginerad Kontrollera mot PDF

216

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr

orter. Vidare anser stadsfiskalen särskilda bestämmelser erforderliga för

varuhus, där ett otal olika artiklar jämväl inom livsmedelsbranschen saluhölles.

— Sveriges glas- och porslinshandlareförbund slutligen uttalar, att ett

stadgande örn en senaste stängningstid kl. 19 och en längsta affärstid av 11

timmar i många fall skulle onödiggöra kommunala beslut örn avvikelser

från lagen.

Av redogörelsen i det föregående framgår, att enligt de sakkunnigas

åsikt kommunalt beslut angående butikstängningstiden i princip icke skulle

få avse annat än inskränkning av tiden för öppethållandet eller dess förläggning

till annan del av dygnet än den i 3 eller 4 § föreskrivna. Utsträckning

av tiden för öppethållandet skulle få medgivas allenast i ett specialfall;

det gällde rätt för fotografiateljéer att hålla lippe t två timmar å sönoch

helgdagar.

De sakkunnigas huvudbestämmelse har i departementsförslaget intagits i

ett första stycke av paragrafen. Förutsättning för meddelande av kommunalt

beslut härutinnan har, i viss anslutning till sakkunnigförslaget, angivits

vara, att det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna

ske utan otillbörligt förfång för de företag inom kommunen, som driva rörelse

i butik, eller för de företag, som driva sådan rörelse av visst slag. Genom iakttagande

av att dessa förutsättningar äro uppfyllda synas såväl allmänhetens som

de närmast berörda affärsmännens intressen bliva på lämpligt sätt tillgodosedda.

Såsom redan i tidigare sammanhang omnämnts, har jag emellertid ansett

erforderligt, att affärstiden genom kommunala beslut skall kunna i vissa

fall utsträckas. I flertalet av dessa synas förutsättningarna för beslut böra

vara desamma, som i första stycket föreskrivits för där omförmält beslut.

De fall, som härvid asyftas, hava i ett andra stycke upptagits under tre

punkter. Enligt punkten 1) må butik, där handel idkas huvudsakligen med

mejerivaror, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror å söckendag

hållas öppen under en timmes tid före den vanliga öppningstiden, d. v. s.

mellan kl. 7 och kl. 8. Härigenom tillmötesgås de i flera yttranden framställda

kraven pa att möjlighet bör finnas att, särskilt med hänsyn till

skolbarnens behov, tidigt på morgnarna inköpa framförallt mjölk och bröd.

De affärer, som få hålla öppet, skola emellertid få sälja alla varor, som de

saluföra. Detsamma gäller affärer, som avses i punkten 2), vari upptagits

en mot vissa stadganden i gällande butikstängningslag nära svarande bestämmelse,

nämligen den, att butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror,

ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker, färsk

frukt eller levande blommor — däremot ej pilsnerdricka, som jämlikt den

särskilda förordningen angående försäljning därav överhuvud icke får å sönoch

helgdagar försäljas efter kl. 10 — å sön- eller helgdag skall, utan att

annan förläggning av den enligt 4 § medgivna affärstiden behöver genomföras,

få hållas öppen — utöver de två timmar, som stadgas i 4 § — dels

mellan kl. 10 och kl. 11 och dels under högst två timmar å tid, då högmässogudstjänst

icke hålles. I punkten 3) har med viss jämkning upptagits

den av de sakkunniga föreslagna möjligheten att medgiva rätt för fotografi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Majus proposition nr 96.

ateljéer att hålla öppet två timmar å sön- och helgdagar. I ett tredje stycke

har upptagits en särskild bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande

lag. Den har synts erforderlig med hänsyn till vad i några yttranden anförts

rörande de svårigheter, som förefinnas för särskilt skogs- och flottningsarbetare

att å tillåten affärstid göra erforderliga inköp. Beslut enligt

detta stycke synes kunna gälla öppethållande under allenast viss del av året.

Längre affärstid än två timmar å sön- eller helgdag lärer för nu ifrågavarande

ändamål ej vara erforderlig. Inskränkning av rätten till försäljning till att

avse vissa uppräknade slag av varor har ansetts icke lämpligen kunna göras.

I förevarande sammanhang må bemärkas, att ytterligare eftergift från lagens

reglering under vissa särskilda förhållanden kan medgivas av Konungen enligt

12 §.

Liksom i vissa fall föreskrives i nuvarande butikstängningslag, hava i departementsförslaget

intagits bestämmelser, att butik ej får hållas öppen

under högmässogudstjänst. Sådan hålles visserligen i allmänhet mellan kl.

II och kl. 13 — varför de sakkunniga föreslagit förbud för öppethållande

mellan nämnda klockslag — men så är dock ej fallet i alla kommuner alla

sön- eller helgdagar. Vidare må bemärkas, att högmässogudstjänst överhuvud

icke hålles den 1 maj — därest söndag ej då infaller — vilken dag numera

skall vara likställd med allmän helgdag; förbud mot öppethållande av butiker

mellan kl. 11 och kl. 13 den dagen synes olämpligt.

Andra stycket i de sakkunnigas förslag har med allenast viss formell

jämkning upptagits såsom ett fjärde stycke i departementsförslaget.

6 §■

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående det kommunala beslutets

tillkomst och överensstämmer i huvudsak med de två första styckena

av motsvarande paragraf i de sakkunnigas förslag. Första stycket är i sak

av samma innehåll som 5 § första stycket i gällande butikstängningslag,

vilken däremot saknar motsvarighet till andra stycket i departementsförslaget.

I de sakkunnigas förslag hava upptagits ytterligare tre stycken, innehållande

bestämmelser, att en kvalificerad majoritet (2/s) av butiksföretagen

inom kommunen ägde rätt att vid den kommunala myndigheten anhängiggöra

fråga örn inskränkning av affärstiden (femte stycket), att sådan inskränkning

skulle komma till stånd, örn den föreslagits eller tillstyrkts av

nyssnämnda majoritet och hinder ej mötte enligt bestämmelserna i 5 §

(fjärde stycket) samt att inskränkningen för att få komma till stånd måste

vara betingad av synnerliga skäl, om flertalet butiksföretag inom kommunen,

vilka skulle beröras av sagda inskränkning, motsatt sig densamma (tredje

stycket).

De sakkunniga.

Angående bestämmelsen i första stycket hava de sakkunniga endast uttalat,

att det för dem stått klart, att den myndighet, som utövade komma
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

nens beslutanderätt, alltjämt skulle äga träffa avgörandet i fråga örn kommunal

avvikelse.

De sakkunniga hava härefter påpekat, att redan gällande butikstängningslag

innehölle vissa föreskrifter, ägnade att bereda affärsmännen och de

hos dem anställda tillfälle att yttra sig angående ifrågasatta kommunala

avvikelser. Detta gällde emellertid först, sedan den kommunala myndigheten

redan fattat sitt beslut och i samband med att saken underställdes

länsstyrelsen. I de sakkunnigas förslag hade nämnda föreskrifter i huvudsak

bibehållits i 7 §. Det hade emellertid ansetts angeläget, att de närmast

berörda parterna tillförsäkrades möjlighet att framföra sina synpunkter, innan

något beslut träffats. De kommunala myndigheterna hörde visserligen i

många fall förefintliga organisationer på området, men en uttrycklig bestämmelse

i ämnet hade ansetts erforderlig. I förslaget hade därför föreskrivits,

att tillfälle skulle beredas näringsidkare och arbetstagare, som komme att

bliva berörda av ifrågasatt kommunal avvikelse, att genom sina sammanslutningar

eller på annat sätt uttala sig i ärendet. Normalt bleve det val i

första hand organisationerna, som komme att begagna sig av denna möjlighet,

men rätten att yttra sig borde icke vara inskränkt till dem. — Genom

särskild bestämmelse hade inskärpts, att tillbörlig hänsyn borde tagas till

de av de närmast berörda parterna framförda synpunkterna. När det gällde

att bedöma lämpligheten av att avvika från de vanliga tiderna för öppethållandet,

kunde dock de olika branscherna hava ganska olika intressen.

Hänsyn måste tagas till dessa, så att icke någon orättvisa beginges mot visst

eller vissa slag av butiker.

Bestämmelserna i tredje, fjärde och femte styckena, vilka icke influtit i

departementsförslaget, hava av de sakkunniga motiverats därmed, att det —- sedan direkt arbetstidsreglering för personalen kommit till stånd — framför

allt vore butiksägarnas intressen man hade att tillgodose, när de lämpliga

tiderna för öppethållandet skulle bestämmas. Den konsumerande allmänhetens

intressen vore visserligen även engagerade, men affärsmännen torde

i eget intresse icke vara benägna för en sådan inskränkning i affärstiden,

som skulle mer avsevärt försvåra för allmänheten att verkställa sina inköp.

De sakkunniga hava vidare förklarat, att de först efter ingående överväganden

kommit fram till de stadganden i 6 och 7 §§ av lagförslaget, genom

vilka ett i vissa delar avgörande inflytande beretts åt en opinion bland

butiksägarna. Att på det sättet låta en viss grupp i samhället och i praktiken

framför allt vissa privata sammanslutningar få ett så starkt inflytande,

kunde naturligtvis ur vissa synpunkter förefalla betänkligt. Man hade emellertid

ansett dessa regler reellt lämpliga och mycket värdefulla för butiksägarna,

vilka genom den nya arbetstidslagstiftningen tillskyndades betydande

svårigheter och därför väl kunde behöva en viss kompensation.

Det skulle enligt sakkunnigförslaget ankomma på affärsmännnen själva

att organisera sådan opinionsyttring, varom i tredje eller fjärde stycket förmäldes,

ävensom att styrka förefintligheten av majoritet eller kvalificerad

majoritet bland butiksföretagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

219

Yttranden.

I yttrandena Ilar ett påfallande stort intresse ägnats tredje, fjärde och

femte styckena av förevarande paragraf i de sakkunnigas förslag. Ett antal

myndigheter och organisationer tillstyrka nyssnämnda stadganden eller förklara

sig icke hava något att i princip erinra mot desamma. Hallands

köpmannaförbund betecknar de bestämmelser, som gjorde det möjligt för

flertalet affärsmän å viss plats att inskränka affärstiden, såsom synnerligen

förtjänstfulla. Stockholms handelskammare förklarar, att ur de synpunkter,

som handelskammaren hade att företräda, anledning till erinran

mot att näringsidkarna bereddes ökat inflytande på avgörandet av förevarande

frågor icke funnes. Handelskammaren föreställde sig emellertid, att

bestämmelserna i praktiken skulle bliva mycket svåra att tillämpa, icke

minst i en storstad som Stockholm. Aven länsstyrelsen i Norrbottens län

uttalar, att huru önskvärda förevarande stadganden än vore, länsstyrelsen

likväl nödgades utgå ifrån, att de komme att bliva av endast ringa betydelse,

då det i de större kommunerna mången gång skulle visa sig synnerligen

svårt för affärsmännen att förebringa godtagbar utredning angående

totalantalet företag inom kommunen. — Daco förklarar sig i princip icke

hava något att invända mot tanken att giva en opinion bland företagarna

ett starkare inflytande på besluten örn kommunala avvikelser. Hock kunde

Haco icke dela de sakkunnigas uppfattning, att det, sedan de anställda fått

sin direkta arbetstidsreglering, framför allt vore butiksägarnas intressen, som

skulle tillgodoses, när de lämpliga tiderna för öppethållande bestämdes. Vidare

framställde Haco den invändningen mot utformningen av tredje och fjärde

styckena, att den köpmannaopinion, som ville förhindra en inskränkning av

affärstiden, givits ett vida starkare inflytande än den, som ville förkorta

affärstiden. Någon saklig motivering för denna skillnad lämnades icke av

de sakkunniga. Haco yrkade därför, att tredje stycket måtte helt utgå.

Slutligen anser Haco — i likhet med Sveriges glas- och porslinshandlareförbund

— att fjärde stycket borde ändras därhän, att bestämmelsen komme

att gälla icke blott en kvalificerad majoritet av samtliga butiksföretag inom

kommunen utan även sådan majoritet av företagen i viss bransch.

Länsstyrelserna i Alvsborgs och Värmlands län påpeka, att bestämmandet

av hela antalet butiksföretag inom kommunen och sålunda tillämpningen av

tredje, fjärde och femte styckena kunde bereda vissa svårigheter. Till undvikande

härav föreslår sistnämnda länsstyrelse, att i opinionsyttringen endast

borde få deltaga innehavare av i vederbörlig ordning registrerad firma och

registrerat aktiebolag samt att sammanräkning endast borde ske av de företag,

som deltagit i opinionsyttringen. — Spcceriminuthandlar ejor eningen i

Göteborg framhåller önskvärdheten av ett tillägg i förevarande stadganden

av innehåll, att även butiksföretagens organisationer ägde rätt att göra framställning

örn eller tillstyrka viss inskränkning av affärstiden.

Även örn sålunda i åtskilliga yttranden vid behandlingen av förevarande

stadganden väsentliga erinringar icke framställts mot desamma, har dock

opaginerad Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

flertalet myndigheter och organisationer, som direkt uttalat sig i denna del,

av principiella och praktiska skäl avstyrkt de föreslagna bestämmelserna.

Svenska stadsförbundet anser, att förslaget härutinnan innebure alltför

stort hänsynstagande till affärsmännens intressen på bekostnad av den

köpande allmänhetens berättigade önskemål. Det inflytande både vid anhängiggörande

av ärende vid den kommunala myndigheten och vid besluts

fattande, som tillädes en opinion bland affärsinneliavarna, överensstämde

icke med hävdvunnen kommunal självstyrelse. För beaktande av detaljhandelns

intressen syntes det tillräckligt att låta framställning från butiksinnehavarna

ställas till länsstyrelsen för att av denna i eljest bruklig ordning

underställas den kommunala myndighetens prövning samt lämna affärsmännen

rätt att yttra sig i förevarande ärenden. Förbundet funne det onödigt,

att yttranden skulle föreligga både före avgörandet hos kommunalmyndigheten

och sedan ånyo, innan länsstyrelsen fattade beslut i ärendet. Dock

syntes det rimligare, att butiksägarnas mening finge komma till uttryck

före än — som nu — efter kommunalrepresentationens beslut. — Svenska

landskommunernas förbund tinner tillräckligt bärande skäl icke föreligga

för att i förevarande fall frångå gällande regler örn ärendens anhängiggörande

hos kommunalrepresentationen. — Stockholms stadsfullmäktige avstyrka

de omständliga, oklara och i praktiken svårtillämpliga bestämmelser,

varigenom åsyftats att binda den kommunala beslutanderätten vid de meningsyttringar,

som — med enkelt eller med dubbelt flertal — avgåves av

butiksföretag, berörda av ifrågasatta särbestämmelser. Det syntes tillräckligt,

att näringsidkare och arbetstagare bereddes tillfälle yttra sig vid dylika

frågors behandling. I huvudsak enahanda uttalande göres av stadsfullmäktige

i Lidingö. Aven Överståthållarämbetet instämmer uti vad Stockholms

stadsfullmäktige anfört mot förevarande stadganden. Vad särskilt femte

stycket anginge, syntes detta innebära den fullständiga förändringen av

gällande förvaltningsrätt, att uti de kommunala representationerna fråga

skulle kunna väckas jämväl på annat sätt än genom motion eller remiss

från statlig myndighet. Införandet av denna nya princip vore icke i betänkandet

tillräckligt motiverat och avstyrktes främst av denna anledning av

Överståthållarämbetet.

Stadsfullmäktige i Norrköping och Orebro anse, att ur principiell synpunkt

starka betänkligheter måste resas emot, att den myndighet, som enligt kommunallagarna

utövade kommunens beslutanderätt, såväl i fråga örn upptagande

till behandling av vissa ärenden som ock beträffande desammas avgörande

skulle vara bunden av opinionen hos en viss grupp i samhället.

Härtill komme — enligt förstnämnda stadsfullmäktiges uttalande — de

praktiska svårigheterna att konstatera styrkan hos denna opinion. Liknande

synpunkter anföras av länsstyrelsen t Göteborgs och Bohus län samt stadsfullmäktige

i Göteborg och Lysekil ävensom kommunalfullmäktige i Piteå socken.

Kommerskollegium föreslår, att tredje, fjärde och femte styckena måtte utgå,

då något behov av dessa bestämmelser knappast förelåge. Magistraten

i Karlskrona gör enahanda uttalande såvitt angår tredje och fjärde styckena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Alaj:ts proposition nr 96.

— Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om det icke vore lämpligt

att stanna vid en allmän bestämmelse örn skyldighet för den kommunala

myndigheten att bereda näringsidkare och arbetstagare tillfälle att yttra sig

i ärende angående kommunal avvikelse samt sålunda utesluta tredje, fjärde

och femte styckena ur lagen. Det inflytande, som genom sistnämnda bestämmelser

skulle förlänas butiksföretagen oberoende av dessas inbördes

förhållande med avseende å storlek, antalet anställda och företagens betydelse

i övrigt för kommunens näringsliv, syntes kunna få till följd såväl att

en av de större företagen med övervägande antalet arbetstagare påyrkad inskränkning

av butikstiden förhindrades som att en inskränkning genomdreves

till förfång för ett eller flera i orten dominerande företag. — Länsstyrelsen

i Östergötlands län finner de i kapitlet örn kommunala avvikelser

givna bestämmelserna onödigt komplicerade och delvis obehövliga samt

vänder sig särskilt mot stadgandena i förevarande paragraf. Länsstyrelsen

uttalar, att farhågorna för att befogade önskningar hos butiksföretagen örn

ändrade stängningstider lämnades obeaktade av de kommunala myndigheterna

vore mycket överdrivna, då butiksägarna och kommunen knappast

representerade några motsatta intressen. Ville man erhålla en garanti mot

ett obehörigt tillbakasättande av butiksägarnas intressen, torde en sådan

enklast och bäst vinnas genom ett stadgande, att frågan i underställningsväg

skulle hänskjutas till länsstyrelsens avgörande, så snart väckt förslag

samlat exempelvis x/s av kommunalrepresentanternas röster. En dylik minoritet

för bifall till ett allmänt önskemål hos butiksägarna torde åtminstone

i de allra flesta fall kunna utan svårighet åvägabringas. Slutligen påpekar

länsstyrelsen, att den ifrågavarande rätten för butiksägare att väcka förslag

hos kommunalrepresentationen påkallade vissa ändringar av hithörande bestämmelser

i kommunallagarna. Sistnämnda påpekande göres även av länsstyrelsen

i Gävleborgs län.

Kooperativa förbundet och svenska choklad] abrikantfÖverängen vända sig

med skärpa mot den av de sakkunniga föreslagna medbestämmanderätten

för näringsidkarna i förevarande frågor samt föreslå, att bestämmelserna

måtte så omarbetas, att bestämmanderätten helt förlädes till kommun och

länsstyrelse på samma sätt som vore stadgat för övriga kommunala ärenden.

Ifrågavarande korporationer borde dock i varje fall beredas tillfälle att i

ärendet avgiva yttrande. — Svenska handelsarbetareförbundet anser det urprincipiell

synpunkt oriktigt att låta en korporation avgöra, huruvida en

viss åtgärd vore av allmänt intresse, samt föreslår, att lagen i förevarande

hänseende måtte utformas på sådant sätt, att den myndighet, som utövade

kommunens beslutanderätt, bleve oberoende av affärsinnehavarnas veto. —

Stadsfiskal i Stochholm slutligen understryker, att de föreslagna bestämmelserna

innebure kraftig inskränkning i den fria konkurrensen. Då antalet

butiker inom en kommun icke vore konstant och en ny affärsinnehavare

möjligen kunde hava en annan mening angående affärstiden än företrädaren,

syntes de kommunala besluten i denna del till förebyggande av upprepade

framställningar örn ändringar böra givas viss bunden periodisk giltighetstid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

222

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Bestämmelse rörande kommunal avvikelse skall enligt departementsförslaget,

i överensstämmelse med vad som gäller enligt nuvarande butikstängningslag

oell vad som föreslagits av de sakkunniga, meddelas av den

myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt.

De sakkunnigas förslag att näringsidkare oell de hos dem anställda genom

uttryckligt lagstadgande skulle tillförsäkras rätt att yttra sig rörande ifrågasatt

kommunal avvikelse från huvudbestämmelserna i butikstängningslagen,

redan innan den kommunala myndigheten fattade beslut i ärendet, finner

jag väl motiverat. Vissa föreskrifter härom hava därför, i huvudsaklig överensstämmelse

med sakkunnigförslaget, upptagits i paragrafens andra stycke.

Att tillfälle sedermera skall beredas dem, vilkas rätt därav beröres, att avgiva

yttrande jämväl över det av den. kommunala myndigheten fattade beslutet

föreskrives i 7 §.

Mot de bestämmelser rörande ett i vissa delar avgörande inflytande i

fråga örn kommunala avvikelser för en opinion bland butiksägarna, vilka

bestämmelser upptagits i tredje, fjärde och femte styckena av 6 § i sakkunnigförslaget,

har i åtskilliga yttranden riktats en skarp kritik. Därvid

har anförts, bland annat, att de föreslagna stadgandena i åtskilliga hänseenden

vore oklara, att de säkert skulle visa sig vara i praktiken svåra att

tillämpa samt att de innebure ett icke tillrådligt ingrepp i den kommunala

beslutanderätten. Då jag anser de skäl bärande, som andragits mot införande

i butikstängningslagen av ifrågavarande stadganden, hava desamma

icke upptagits i departementsförslaget. Anledning till antagande, att befogade

önskningar hos butiksföretagen rörande ändrad affärstid skola lämnas

obeaktade av de kommunala myndigheterna, synes — såsom i vissa yttranden

framhållits — icke föreligga.

7 och S §§.

Dessa paragrafer innehålla bestämmelser angående det kommunala beslutets

underställning till länsstyrelse. 7 § motsvarar samma paragraf i de

sakkunnigas förslag och 5 § andra stycket i gällande butikstängningslag.

Mot 8 § svara samma paragraf i sakkunnigförslaget samt 6 § i gällande lag.

De sakkunniga.

Angående de materiella bestämmelserna i förevarande paragrafer av sakkunnigförslaget

hava de sakkunniga anfört följande:

Enligt de sakkunnigas förslag skall liksom för närvarande ett kommunalt

beslut örn ändrade tider för öppethållande automatiskt underställas länsstyrelsens

prövning, och länsstyrelsen har därvid att granska icke blott de

formella betingelserna för beslutets giltighet utan även dess sakliga berättigande.

Den omfattning, i vilken länsstyrelse ur saklig synpunkt anser sig

böra göra avvikelse från träffade kommunala beslut, torde vara rätt olika

inom de olika länen. Att en befogenhet till sådan prövning bör finnas synes

emellertid de sakkunniga påtagligt. Detta synes erforderligt för att garantera,

att mer enhetliga synpunkter vid prövning av dessa frågor komma att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

223

göra sig gällande. De lämpliga butikstiderna inom viss kommun kunna för

övrigt med hänsyn till inbördes konkurrens stå i beroende av vad som gäller

inom angränsande kommuner. De sakkunniga föreslå i 8 §, att länsstyrelsen

även — i motsats till vad som nu gäller — skall kunna partiellt fastställa

ett kommunalt beslut och ej vara hänvisad till att helt avslå eller godtaga

sådant beslut. Till de sakkunniga liava framförts önskemål i denna riktning,

och de synas vara värda beaktande. Rätten att partiellt fastställa kommunalt

beslut bör tydligen dock utövas med stor försiktighet.

De sakkunniga ha funnit sig böra föreslå, att även kommunala beslut,

varigenom förslag örn ändring i tiden för öppethållandet avvisats, under viss

förutsättning skola underställas länsstyrelse. Detta gäller, när den kommunala

myndigheten avslagit förslag örn inskränkning i tiden för öppethållandet,

ehuru det förelegat sådant majoritetsuttalande från butiksinnehavarna

till förmån för förslaget, varom i fjärde stycket av 6 § förmäles. Detta har

ansetts erforderligt för att tillgodose köpmannaintresset i dessa fall. Man

har därför icke ansett de principiella och formella betänkligheter, som nog

kunna anföras mot att bestämmelser örn inskränkt affärstid sålunda kunna

komma till stånd utan att kommunens egna organ fattat beslut härom, böra

vara avgörande.

Yttranden.

Stadsfullmäktige i Lidingö anse, att magistrats, kommunalborgmästares

eller landsfiskals yttrande i ärendet borde avgivas, innan den kommunala

myndigheten företoge detsamma till avgörande. — Svenska handelsarbetareförbundet

och Daco ifrågasätta, örn länsstyrelsen i förevarande hänseende

borde givas vidsträcktare rätt än att — i enlighet med gällande butikstängningslag

— oförändrat fastställa eller ock ogilla den kommunala myndighetens

beslut. Handelsarbetareförbundet tillägger, att det måhända vore

lämpligt att bereda länsstyrelsen möjlighet att återförvisa ärendet, i händelse

särskilda skäl för ändring av det underställda beslutet kunde anses

föreligga. — Socialstyrelsen anser, att det för tydlighets skull borde utsägas

i lagen, att länsstyrelsen vid sin prövning av det underställda beslutet skulle

hava sin uppmärksamhet riktad på förhållanden av betydelse inom andra

kommuner än den närmast berörda. — Till förebyggande i möjligaste mån

av olika bestämmelser i kommuner på var sin sida örn en länsgräns föreslår

stadsf skalen i Stockholm, att ett stadgande borde intagas å lämplig plats,

enligt vilket vederbörande länsstyrelse skulle, innan beslut i ärendet fattades,

samråda med länsstyrelsen i grannlänet.

Angående i 8 § föreslaget kungörelseförfarande anför länsstyrelsen i

Kristianstads län:

För närvarande skall fastställt beslut av länsstyrelsen allmängöras genom

dess införande i länskungörelserna, varemot kungörandet i ortstidning åligger

vederbörande kommunala myndighet. Med hänsyn till den ökning i kostnaderna

för det enligt förslaget länsstyrelse åliggande kungörelseförfarandet

synes det lämpligt, att i lagrummet utsäges, vem som skall svara för kostnaderna,

och örn detta anses böra åligga kommunerna, ett tillägg göres

därom, att det skall ske »på vederbörande kommuns bekostnad».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

Depart
ments
chefen.

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

I samma fråga uttala länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län, att de

föreslagna bestämmelserna borde ersättas med föreskrifterna i 6 § gällande

butikstängningslag.

7 § i sakkunnigförslaget Ilar med allenast de formella jämkningar, som

föranletts av gjorda avvikelser från samma förslag beträffande 6 §, upptagits

i departementsförslaget.

Den av de sakkunniga i 8 § föreslagna principiella avvikelsen från bestämmelserna

i 6 § av gällande butikstängningslag, innebärande att länsstyrelsen

tillagts rätt att även delvis fastställa den kommunala myndighetens

beslut, synes mig böra godtagas. Med hänsyn till att bestämmelsen härom

innefattar en ändring av tidigare lag, har jag ansett, att vad därutinnan skall

gälla bör komma till direkt uttryck i den nya lagen.

I fråga örn allmängörandet av fastställt beslut synes tillräcklig anledning

icke föreligga att i sak vidtaga ändring av gällande bestämmelser. Vad i

paragrafen sägs örn länskungörelserna har avseende även å överståthållarämbetets

kungörelser.

.9 §.

Denna paragraf överensstämmer i princip med motsvarande paragraf i

sakkunnigförslaget och med 7 § i gällande butikstängningslag.

De sakkunniga hava förklarat, att för viss kommun gällande bestämmelser

givetvis kunde ändras eller upphävas och att det läge i sakens natur, att

för vidtagande av sådan åtgärd samma regler skulle gälla som för tillkomsten

av sådan bestämmelse.

I yttrandena beröres ej förevarande paragraf.

De sakkunnigas förslag har med allenast formell jämkning upptagits i

departementsförslaget.

10 §.

Denna paragraf överensstämmer med motsvarande paragraf i de sakkunnigas

förslag och 14 § första stycket i gällande butikstängningslag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava vid denna paragraf anfört följande:

Frågan örn särskilda affärstider i köpingar och municipalsamhällen skall

behandlas av deras organ. Därav följer, att beslut, som meddelas för kommunen

i övrigt, icke skall gälla nu nämnda samhällen.

I svaren på de sakkunnigas enquéte år 1936 har från några håll föreslagits,

att dessa samhällen icke borde äga befogenhet att självständigt

besluta örn butikstiderna. Till stöd har åberopats, att på det sättet ojämna

konkurrensförhållanden inom samma kommun kunna uppkomma. Regeln

har dock ansetts böra bibehållas. Det ankommer på länsstyrelsen att vid

sin prövning tillse, att ogynnsamma verkningar i nu nämnt hänseende icke

inträda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

225

Yttranden.

Kommunalfullmäktige i Nacka föreslå, att för butiker i köping, som icke

utgjorde egen kommun, och i municipalsamhälle samma bestämmelser skulle

gälla som för butiker i kommunens övriga delar. Då särskilda och synnerligen

starka skäl talade för att butiker, som vore belägna inom viss del av

en kommun, exempelvis i municipalsamhälle, borde medgivas undantag från

vad som beslutades för kommunen i dess helhet, borde detta ske i enlighet

med bestämmelserna i 5—8 §§.

Departementschefen.

Anledning synes icke föreligga till saklig ändring av de hittills gällande

bestämmelserna rörande beslut örn kommunala avvikelser såvitt angår köpingar,

som icke utgöra egna kommuner, och municipalsamhällen. Jag ansluter

mig därför till de sakkunnigas förslag, vilket i yttrandena tillstyrkts

praktiskt taget enhälligt.

Särskilt tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall

(11 och 12 §§).

11 §.

Denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 11 § i sakkunnigförslaget,

reglerar vissa viktiga slag av försäljning, som i större eller mindre utsträckning

enligt 15 § i gällande butikstängningslag äro undantagna från denna

lags tillämpning. Främst är detta fallet med kioskhandeln. Ehuru de i

förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna hava avseende jämväl å

andra försäljningsformer än kioskhandeln, har det dock synts lämpligt att

belysa det nuvarande läget med utgångspunkt från denna viktiga verksamhetsgrens

förhållanden.

1919 års lag och kioskhandeln.

Under denna rubrik hava de sakkunniga anfört följande:

Med hänsyn till den nuvarande butikstängningslagen kunna kioskerna

uppdelas i tre särskilda grupper.

1) Trafikkiosker, alltså sådana som driva för resande avsedd försäljning

vid järnvägs- eller ångbåtsstation och äro hänförliga under tredje stycket

av 15 § i 1919 års lag. — 2) Kiosker med serveringsrätt, d. v. s. kiosker,

som erhållit utskänkningsrätt enligt förordningen den 8 maj 1925 angående

försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker och vilka

på denna grund med större eller mindre fog pretendera en särställning

enligt femte stycket av 15 § i gällande butikstängningslag. — Det må

understrykas, att, i den mån de under 1) och 2) upptagna kioskerna verkligen

kunna åberopa där nämnda bestämmelser i den nuvarande butikstängningslagen,

för deras försäljning utom butikstid icke gäller generell begränsning

till vissa varuslag och att försäljningen kan ske även inomhus. — 3)

Vanliga kiosker, som endast kunna åberopa sista stycket av 15 § i 1919 års

lag, enligt vilken »försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av

matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt» är undantagen från lagens

reglering. Detta stadgande har tolkats på olika sätt; ej heller domstolspraxis

är här fullt entydig.

Bihang till riksdagens protokoll 1989. 1 sami. Nr 96.

2882 38 15

opaginerad Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Majus proposition nr 96.

Beträffande de medgivna varuslagen torde visserligen nu få anses fastslaget,

att tobaksvaror och fotografisk film icke falla under det använda uttrycket

»eller dylikt»1, men en viss oklarhet beträffande de avsedda varuslagen

i övrigt torde kvarstå.

Domstolarna hava i denna del tolkat bestämmelsen ganska restriktivt,

men i gengäld har man givit en ganska vid innebörd åt orden »utomhus

och allenast i mindre omfattning». Begeln har ansetts tillämplig i fråga

örn ganska stora kiosker, stundom rent av belägna i större flervåningshus,

örn blott försäljningen skett på sådant sätt, att kunden ostridigt befunnit

sig utomhus. Vad som skall anses vara försäljning utomhus, torde emellertid

få betraktas som tveksamt. Och det har ej ansetts hindra stadgandets

tillämplighet, att kioskens omsättning visats vara större än mången

medelstor inomhusbutiks.

Det faktiska läget för kioskhaiitleln.

De sakkunniga hava sökt definiera begreppet kiosk och såsom utmärkande

för detta företag särskilt framhållit, att kunden befunne sig utanför

själva affärslokalen. I regel försigginge försäljningen utomhus, och kiosken

utgjorde en mindre fristående byggnad, som dock å andra sidan vore fast

förenad med marken. Men man talade stundom örn kioskförsäljning, när

det gällde trafikförsäljning inne i stationshallar och där alltså ej heller

kunden befunne sig utomhus. Vidare hade det redan nämnts, att kiosker

kunde vara inredda i större byggnader. Bestämningen, att kiosk skulle

vara fast förenad med marken, uteslöte från kioskbegreppet den försäljning,

som ägde rum i stånd, från bord eller eljest under sådana förhållanden,

där försäljningsplatsen icke vore fast. Det måste dock medgivas, att de

olika försäljningsformerna flöte över i varandra utan någon skarp gräns.

— De nu berörda olikheterna i uppfattningssätt medförde, att de uppgifter

om kioskantal m. m., som de sakkunniga sökt införskaffa, icke alltid vore

väl jämförbara. En sammanställning av dessa uppgifter måste därför laborera

med vissa felkällor, men detta hindrade icke, att en sådan sammanställning

syntes vara av stort intresse och kunna angiva rådande tendenser.

De sakkunniga hava vidare omnämnt, att en stor del av trafikkioskerna

tillhörde två varandra närstående företag, nämligen svenska pressbyrån och

aktiebolaget Alga. Alla kiosker, tillhörande dessa företag, bedreve dock

icke trafikförsäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstationer, och å andra sidan

funnes åtskilliga trafikkiosker, som ej tillhörde de nu angivna företagen.

Angående antalet kiosker och vid dem sysselsatta personer samt

omsättningens storlek hava de sakkunniga anfört:

De sakkunniga inhämtade i samband med enquéten 1936 upplysningar

från ortsmyndigheterna örn hela antalet kiosker i landet. Enligt dessa uppgifter

skulle antalet varit något över 4,000, varav ungefär 1,500 öppna blott

sommartid. Vid efterkontroll genom myndigheterna på vissa platser bardet

uppgivna antalet något ökats, men ej mycket. Från vissa intressenter

har man nämnt väsentligt högre kioskantal, 8—12,000, dock utan att man

härvid torde hava haft någon verklig räkning att stödja sig på. Men det torde

1 N. J. A. 1927: 658 och 1933: 706.

opaginerad Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

vara sannolikt, att en del av de ganska svårkontrollerbara kioskerna undgått

myndigheterna. Med visst stöd av en tämligen nyligen utförd beräkning av

svenska pressbyrån och Alga, vilken dock blott avsåg kiosker av visst slag,

hava de sakkunniga trott sig böra beräkna antalet kiosker till 5 ä 6,000.

Med ledning av införskaffade uppgifter från ett 60-tal myndigheter, från

kioskägareföreningar och de stora kioskföretagen har vidare beräknats, att

kioskerna sysselsätta 7 ä 8,000 personer, övervägande kvinnor. Av dessa

torde 4 ä 5,000 personer hava sin huvudsakliga bärgning av kioskverksamheten.

Dessa siffror innefatta själva yrkesutövarna, ej familjemedlemmar

som icke själva deltaga i verksamheten. Enligt myndigheternas uppgifter

skulle omkring 15 procent av de sysselsatta vara mindre arbetsföra och

2—3 procent invalider. Förhållandena äro i detta avseende rätt olika å

skilda orter. Detta visar också uppgifterna från kioskägareföreningarna,

vilka i allmänhet ligga högre.

Beträffande omsättningen föreligga uppgifter från svenska pressbyrån och

från vissa kioskägareföreningar. Med utgångspunkt från dessa efter viss

reducering, som ansetts böra företagas, bär man kommit till en sannolik

genomsnittlig årlig omsättning av ungefär 10,000 kronor per kiosk, alltså

för hela kioskhandeln 50 ä 60,000,000 kronor årligen. Beträffande omsättningens

fördelning på olika varuslag föreligga mycket varierande uppgifter,

men som ett visserligen osäkert genomsnitt torde man kunna räkna med

att drygt Vä av omsättningen faller på konfektyrer (sötvaror av olika slag),

1 /6 på frukt och läskedrycker tillsammans, ej fullt Vs på tobaksvaror, Vs på

tidningar och tidskrifter samt återstoden på övriga varor. Kioskägareföreningarna

hava oftast uppgivit, att bortåt hälften av omsättningen kommer

på den tid, då de vanliga butikerna hållas stängda; för pressbyråkioskerna

är motsvarande andel betydligt lägre.

Beträffande tiden för öppethållandet lämnades i socialstyrelsens redogörelse

år 1933 en sammanställning av myndigheternas uppgifter från 115 orter.

Den ojämförligt vanligaste stängningstiden vore kl. 22 (eller 22.3 0). Stängningstid

kl. 23 eller senare rapporterades blott från 9 orter. Men den uppgivna

stängningstiden gällde i allmänhet lika vardag och söndag. De uppgifter,

som inkommit till de sakkunniga, gåve också övervägande vid handen,

att kl. 22 vore den vanliga stängningstiden.

Nettoarbetstiden för de anställda vore enligt en del till socialstyrelsen

inkomna uppgifter från såväl arbetsgivare som anställda i Stockholm med

omnejd ungefär 54 timmar i veckan. Kioskägareföreningarna hade till de

sakkunniga uppgivit arbetstider från 48 till 60 timmar i veckan.

Önskemål beträffande kioskliamleln.

De sakkunniga hava angående svaren på sin enquéte år 1936 anfört följande:
Dessa

visa en mycket stark opinion för en strängare reglering av kioskliandeln.

Den reglering, som avgjort omfattats med största sympatierna,

var en linje, som skisserats å frågeformulären och enligt vilken frånsett tidningsförsäljning

endast trafikkiosker skulle få hålla öppet utöver de vanliga

butikstiderna. Det övervägande åberopade skälet för ingripande mot

kioskerna var hänsyn till den vanliga butiksliandeln och kioskernas missbruk

av den nuvarande företrädesställningen genom försäljning av t. ex.

opaginerad Kontrollera mot PDF

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tobaksvaror efter den för butiker gällande stängningstiden. Aven sociala

skäl hava åberopats.

Motståndarna till en reglering å andra sidan framhäva allmänhetens intresse

av bekväm tillgång på kioskvarorna. Det anföres, att kioskerna i

stor utsträckning representera en tillfällighetskonsumtion, som icke skulle

kunna överföras till de vanliga butikerna. Vissa förslag hava framförts om

att kioskerna skulle givas laglig rätt att sälja tobaksvaror under hela tiden

för öppethållandet. Vissa uppgiftslämnare anföra de ekonomiska konsekvenserna

för kioskinnehavarna och deras leverantörer av ett ingripande mot

kioskerna, och från några håll framföres bekymmer för därav orsakad arbetslöshet

och behov av fattigvård.

Kioskägareföreningarna framhålla i stort sett de nu återgivna synpunkterna.

Försäljningen av tobaksvaror anses visserligen icke vara så lönande

i och för sig men hava stor indirekt betydelse för affärens bärighet; tobaksförsäljningen

leder till försäljning av andra varor. Det för kioskerna mest

ödesdigra skulle dock vara en begränsning till de vanliga butikstiderna.

Då skulle företagen i stor utsträckning få slå igen.

Det må här anmärkas, att det 60-tal myndigheter, som lämnade mer ingående

uppgifter örn kioskhandeln, visserligen övervägande anse, att en begränsning

till vanlig butikstid — utom för trafikkioskerna — skulle leda

till stor indragning av kiosker. Anmärkningsvärt är dock, att ungefär 2/s av

myndigheterna icke befara detta. Det gäller i sistnämnda fallet mestadels

myndigheter på landsbygden. Dessa äro också övervägande optimistiska beträffande

möjligheterna för de i kioskhandeln sysselsatta att få annat arbete.

Man framhåller att dessa mestadels äro yngre kvinnor, som lätt kunna få

hushållsarbete. Myndigheterna i städerna hava härom lämnat mycket varierande

svar, i hög grad beroende på om invalider och mindre arbetsföra

sysselsättas i kioskerna i större utsträckning.

Kringföringsh andeln.

Sista stycket av 15 § i 1919 års lag kunde även hava betydelse för kringföringshandeln,

i den mån denna nämligen avsåge de här åsyftade varuslagen

samt skedde utomhus och i mindre omfattning. I viss utsträckning torde

sådan handel bedrivas utom vanlig butikstid; så t. ex. försäljning av glass

och andra konfektyrer i städer, å badplatser o. s. v.

I detta sammanhang förtjänar omnämnas, att svenska mejeriernas riksförening

i sitt yttrande över sakkunnigförslaget förklarar sig förutsätta, att

ett godtagande av förslaget icke förhindrade, att glass försåldes utomhus,

även om glassen icke vore tillverkad av försäljaren.

Angående resultatet i denna del av sin enquéte år 1936 hava de sakkunniga

anfört, att så gott som alla köpmannaföreningar, som besvarat frågan, framfört

önskemål örn reglering av kringföringshandeln. Även andra grupper av

uppgiftslämnare hade, ehuru i mindre utsträckning, framfört förslag i samma

riktning. Anhängarna av en sådan reglering hade i allmänhet önskat direkt

förbud mot kringföringshandeln eller åtminstone dess reglering även såvitt

avsåge vanlig butikstid.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

229

Siikki! n n i^försl aget.

Allmänna synpunkter.

De sakkunniga.

Sina synpunkter på spörsmålet huruvida och på vad sätt kioskernas

affärstid borde regleras hava de sakkunniga sammanfattat sålunda:

När det gäller att avgöra, om kioskhandeln även i framtiden bör få en

särställning i fråga örn försäljningstiden, äro de sakkunniga av den uppfattningen,

att det nuvarande tillståndet är i hög grad otillfredsställande

och icke bör bibehållas. Kioskhandelns utveckling har delvis skett vid sidan

av lagen, och det kan icke finnas anledning att så starkt som för närvarande

gynna kiosken såsom försäljningsform i förhållande till de vanliga

butikerna.

Men å andra sidan hava de sakkunniga icke kunnat undgå att taga hänsyn

till allmänhetens behov och önskemål i denna del. Sedan konsumenterna

nu en gång vant sig vid att utom butikstid kunna tillhandla sig vissa

varor i kioskerna, skulle det säkerligen väcka stort missnöje, om denna möjlighet

helt borttoges. Trots att så många uppgiftslämnare förordat en

begränsning till de vanliga butikstiderna för alla kiosker utom trafikkioskerna,

har man icke ansett sig kunna förorda ett så strängt ingripande.

Men allmänhetens intresse kan blott anses vara särskilt stort och berättigat

i fråga örn sådana varor, som äro avsedda för omedelbar och mer tillfällig

konsumtion och som äro av ömtålig beskaffenhet eller eljest ej lämpligen

kunna inköpas på förhand. Vid sidan härav måste dock tagas i betraktande,

att en rikligare varusortering kan vara erforderlig för kiosker, som skola

fylla den resande allmänhetens behov, och i viss mån även för kiosker å

nöjes- och badplatser m. m.

Men en grundläggande utgångspunkt för de sakkunniga har varit, att

rätten att sälja vissa varor utom butikstid efter särskilt tillstånd bör begränsas

så långt det kan ske utan men för allmänheten. Vidare synes det

som regel icke finnas någon anledning att sträcka sig längre än vad som

är lagligen tillåtet enligt den nuvarande butikstängningslagen. Denna synpunkt

får sin särskilda betydelse, när det gäller de vanliga kioskernas rätt

att sälja tobaksvaror.

Vid närmare övervägande av de här uppkomna frågorna hava de sakkunniga

kommit till det resultatet, att regleringen av kioskhandeln icke kan

göras schematiskt utan måste taga hänsyn till de skiftande förhållandena.

Men under sådana förhållanden kan svårligen en tillräckligt smidig lösning

vinnas blott genom att i lagen särskilja olika kategorier. Rätten att hålla

öppet under annan tid än den, som är medgiven för vanliga butiker, bör i

stället i varje särskilt fall göras till föremål för prövning av kompetent myndighet.

De sakkunniga hava härefter erinrat örn att 11 § i sakkunnigförslaget

spände över ett långt vidsträcktare område än enbart kioskhandeln, vars

försäljning utom butikstid dock hade den största betydelsen i praktiken.

Paragrafen kunde få tillämpning även på den försäljning, som ägde rum

i vanliga inomhusbutiker, örn i visst fall alldeles särskilda skäl skulle tala

för att giva viss eller vissa butiker längre försäljningstid än vad som kunde

beredas enligt de direkta lagreglerna och genom kommunala beslut. Bestämmelserna

kunde få betydelse även för den icke från kiosk bedrivna

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Majus proposition nr 96.

utomhushandeln, vare sig det gällde försäljning från stånd, bord m. m.

eller genom kringföring. Däremot torde 11 § rätt sällan få tillämpning beträffande

handel från utomhusautomater, enär de i praktiken viktigaste

formerna av denna handel enligt 2 § ställdes helt utanför butikstängningslagen.

Det skulle för övrigt erinras, att sistnämnda paragraf från lagens

tillämpning undantoge även vissa andra slag av handel.

Yttranden.

I flertalet yttranden, däri förevarande reglering behandlats, instämmer

vederbörande myndighet eller organisation i vad de sakkunniga sålunda

uttalat. Mer eller mindre skiljaktiga meningar anföras emellertid från

några håll.

Sålunda beklagar länsstyrelsen i Jämtlands län, att de sakkunniga icke

ansett sig kunna föreslå en enhetlig reglering av kioskhandeln, vilken reglering

skulle bliva till fördel för alla därav intresserade parter. Länsstyrelsen

tillägger emellertid, att de villkor för öppethållande av kiosk, som

uppställdes i 3 mom. andra stycket 1) av förevarande paragraf, torde bidraga

till att flertalet kiosker komme att inskränka försäljningen till där angivna

varuslag. — Västergötlands köpmannaförbund och kommunalfullmäktige i

Undersåker uttala, att rättighet till utsträckt affärstid för annan kioskhandel

än vid trafikhållplatser endast i rena undantagsfall borde beviljas. — Skånes

handelskammare anser det redan av lagtexten tydligt böra framgå, att tillstån

dsgivningen skulle hållas inom snäva gränser. — Svenska tidningsutgivareföreningen

finner däremot, att den av de sakkunniga föreslagna regleringen

av kioskhandeln och kringföringshandeln med tidningar innebure ett

olämpligt ingrepp i detaljhandelns frihet. Örn man liksom de sakkunniga

medgåve, att kiosk- och kolportörverksamliet efter vanlig butikstid vore ur

allmänhetens synpunkt erforderlig, borde det icke möta större svårighet att

i lagen generellt angiva de villkor, under vilka sådan handel finge bedrivas.

— Svenska stadsförbundet påpekar, att förevarande paragraf gåve en knappast

avsedd möjlighet för varje enskild näringsidkare i en bransch, beträffande

vilken väckt fråga örn annan affärstid än den vanliga blivit av kommunalrepresentation

och länsstyrelse avslagen, att hos länsstyrelsen begära tillstånd

till sådan affärstid.

Ben beslutande myndigheten m. ni. [1 moni.].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava förklarat, att de av flera skäl icke funnit lämpligt

att låta prövningen av frågan, örn tillstånd borde givas, ankomma på de

kommunala myndigheterna; bland annat skulle omgång och tidsutdräkt

bliva följden. De sakkunniga hade övervägt, örn icke prövning i första

instans skulle kunna anförtros magistrat, kommunalborgmästare eller landsfiskal.

Det hade dock ansetts önskvärt, att behandlingen av här ifrågavarande

ansökningar redan från början skedde efter enhetliga synpunkter beträffande

större områden. Eljest skulle lätt ojämnheter och därmed orätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Majds proposition nr 96.

visa konkurrensförhållanden kunna uppstå. Ehuru genom de sakkunnigas

förslag ganska omfattande nya arbetsuppgifter skulle läggas på länsstyrelserna,

som redan ansåges vara alltför arbetstyngda, hade de sakkunniga ej

ansett sig kunna förorda något annat alternativ. Det hade dock synts lämpligt,

både med hänsyn till sökanden och för att underlätta länsstyrelsens

prövning, att ansökning ingåves till vederbörande magistrat, kommunalborgmästare

eller landsfiskal, som sedan insände ansökningen med eget utlåtande,

sedan erforderlig utredning verkställts. Ett stadgande i denna riktning

hade därför upptagits i tredje stycket av 1 mom. Vidare hade föreskrivits,

att ansökningen skulle innehålla uppgift om den tid och de varuslag,

som framställningen avsåge, samt de närmare omständigheter, under

vilka öppethållande respektive försäljning skulle äga rum.

Yttranden.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Ostergötlands, Kronobergs, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro samt Västmanlands län

påpeka, att det av de sakkunniga föreslagna tillståndsförfarandet komme att

icke oväsentligt öka länsstyrelsernas arbetsbelastning. Länsstyrelsen i Södermanlands

län tillägger, att det med hänsyn till de detaljerade bestämmelserna

i förevarande paragraf icke torde vara förenat med några olägenheter,

att tillståndsprövningen i städerna uppdroges åt magistrat eller kommunalborgmästare.

Samma uttalande göres av magistraten i Sölvesborg. Länsstyrelsen

i Kronobergs län och poliskammaren i Malmö anse, att sådan prövning

utan våda kunde anförtros även landsfiskalerna. Länsstyrelserna i Ostergötlands

och Kristianstads län finna, att prövningsrätten, åtminstone i städerna,

kunde i första hand tilläggas de lokala polismyndigheterna. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län förklarar sig däremot icke vilja

ifrågasätta någon ändring av lagförslaget i denna del. Stadsfullmäktige i

Uppsala anse, att prövningen av ifrågavarande ärenden, vad anginge magistratsstäder,

utan olägenhet kunde anförtros magistraten. Fullmäktige åberopa

som skäl härför bland annat, att redan nu tillstånd till utomhusförsäljning

i mindre omfattning meddelades av magistraten med stöd av ordningsstadgan

för rikets städer. Poliskammaren i Norrköping förordar, att

förevarande frågor i första instans skola prövas av poliskammaren i städer,

där sådan finnes.

Stadsfiskalen i Visby föreslår ett tillägg i 1 mom. tredje stycket av innehåll,

att i stadgandet avsedd ansökan skulle i stad av magistraten eller

kommunalborgmästaren remitteras till hälsovårdsnämnden och stadsfiskalen

eller, örn denne vore befriad från all befattning med polisväsendet, till den

som närmast under polischefen hade tillsyn över polisen, samt att dessa

sistnämnda myndigheters yttranden skulle biläggas ansökningshandlingarna

vid dessas insändande till länsstyrelsen. — Stadsfullmäktige i Örebro anse,

att förslaget innebure ett betänkligt undanskjutande av det kommunala

inflytandet. En ifrågasatt utsträckning av affärstiden kunde vara mindre

önskvärd ur kommunal synpunkt och kommunen syntes därför ej böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Majus proposition nr 96.

lämnas alldeles utan inflytande vid avgörandet av dylika frågor. — Kommunalfullmäktige

i Undersåker uttala, att länsstyrelsen innan besluts fattande

borde låta böra såväl kommunalrepresentationen som polismyndigheten i

den berörda kommunen. — Stadsfullmäktige och poliskammaren i Malmö

ifrågasätta, örn det icke vore lämpligt, att den myndighet, som skulle utöva

tillsyn å lagens efterlevnad, enligt sakkunnigförslaget yrkesinspektionen,

lämnades tillfälle avgiva yttrande rörande framställningar örn utsträckt affärstid,

som icke blott avsåge tillfälliga tillstånd.

Gentemot stadgandet i 1 mom. andra stycket, att ansökan örn tillstånd

till utsträckt affärstid skulle innehålla bland annat uppgift örn de varuslag,

som framställningen avsåge, anmärker stadsfiskalen i Stockholm, att för ett

varuhus, som saluförde tusentals artiklar, en uppräkning av dessa torde

vara fullständigt meningslös. I viss utsträckning växlade även varuslagen

med årstiderna.

Hinder för bifall till framställning'' om utsträckt affärstid i vissa fall [2 morn.].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att bland de villkor för erhållande av

tillstånd, som i förevarande stadgande uppställdes, presumerad lämplighet

att utöva verksamheten vore av särskild vikt. Därigenom angåves, att beviljande

av tillstånd förutsatte, att sökanden vore en person, som kunde antagas

fullt ställa sig till efterrättelse vad som i samband med ett medgivande

ålåge honom. Särskilt kunde ur denna synpunkt anledning att avslå en

ansökning föreligga, örn sökanden tidigare dömts för förseelse mot butikstängningslagen.

"Vidare hava de sakkunniga förklarat, att de icke i själva lagen ansett sig

böra ställa krav på att sökanden skulle personligen sköta försäljningen eller

att av honom anlitade biträden skulle godkännas av länsstyrelsen. Visserligen

funnes det omständigheter, som talade för detta, men kravet hade

ansetts vara för strängt, bland annat med tanke på att sökanden oförutsett

kunde behöva byta biträden eller anlita tillfälligt sådant. Örn i detta sammanhang

missförhållanden skulle inträda, funnes ju alltid möjligheten enligt

4 mom. första stycket att indraga tillståndet. Det nu sagda hindrade naturligtvis

icke, att länsstyrelsen kunde såsom villkor för tillståndet föreskriva,

att försäljningen skulle bedrivas av sökanden själv. Detta kunde i vissa fall

kanske anses lämpligt. Men enligt lagförslaget funnes i och för sig intet

hinder för att tillstånd meddelades ett bolag eller en förening; här ifrågavarande

verksamhet bedreves ju för närvarande i rätt stor utsträckning i

denna form.

Yttranden.

Till förevarande stadgande föreslår länsstyrelsen i Värmlands län det tilllägg,

att ansökningen skulle åtföljas av bevis, att sökanden i föreskriven

ordning anmält firma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

233

De allmänna riktlinjerna för prövning av ansökningar [3 moni.].

De sakkunniga.

I denna del hava de sakkunniga anfört följande:

När det gäller att bedöma, huruvida med hänsyn till verksamhetens art

det sökta tillståndet lämpligen bör beviljas, hava de sakkunniga i lagförslaget

intagit detaljerade anvisningar örn de grundsatser, som böra tjäna till ledning

vid prövningen. Detta har skett för att vinna garantier för att över

hela landet en enhetlig behandling av dessa frågor kommer till stånd. Den

hittillsvarande erfarenheten av den varierande praxis, som blivit följden av

de knapphändiga bestämmelserna i 1919 års lag, har synts tala för lämpligheten

av en sådan metod. Man har icke förbisett, att denna kan vara förenad

med den risken, att de givna specialreglerna i ett eller annat fall

kunna verka otillfredsställande, då det ju är svårt att på förhand tänka sig

in i alla uppkommande situationer. Men man har icke ansett denna olägenhet

så betydande, att man bort inskränka sig till mer generella regler.

Det har även varit föremål för övervägande, om man icke skulle kunna

nöja sig med att i lagtexten intaga bemyndigande för Kungl. Majit att föreskriva

riktlinjerna för länsstyrelsernas prövning, så att specialbestämmelserna

intoges i administrativ författning i stället för i lagen och på det sättet

lättare kunde ändras. De sakkunniga hava dock funnit det åt alla håll mest

klargörande vara att giva de hithörande reglerna i själva lagen.

Såsom allmän ledsats för prövningen uppställes, att vid bedömandet

hänsyn bör tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra

sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till

framställningen. Allmänhetens och konkurrenternas intressen skola alltså

vägas mot varandra. Och den principiella huvudregeln är, att tillstånd endast

bör givas, örn denna prövning giver vid handen, att synnerliga skäl föreligga

för bifall till framställningen. I och för sig skall alltså tillstånd blott

beviljas i undantagsfall och under förutsättning av alldeles speciella skäl.

* De sakkunniga hava härefter erinrat örn att angivna regel icke gällde

utan inskränkning. Särskilda föreskrifter hade nämligen givits beträffande

fem i detta sammanhang särskilt viktiga former för verksamhet, nämligen

den typiska kioskhandeln [andra stycket 1)], försäljning å inhägnat område i

samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad eller dylikt [andra

stycket 2)], trafikförsäljning [andra stycket 3)]. försäljning utomhus av varm

korv [andra stycket 4)] samt öppethållande av de s. k. konstgallerierna [andra

stycket 5)]. I dessa fall vore förutsättningarna för beviljande av tillstånd

åtminstone delvis väsentligt mildare.

Yttranden.

Överståthållarämbetet finner det nödvändigt, att klarare riktlinjer för dispensgivandet

uppdroges än de i 3 momentet föreslagna. Då allmänheten alltid

hade gagn av butiks öppethållande under längre tid än den enligt lag regelmässiga

samt medgivandet av en undantagsställning i förevarande avseende

åt viss eller vissa näringsidkare alltid måste förorsaka olägenhet för andra,

torde det bliva så gott som omöjligt för länsstyrelsen att avgöra, när synnerliga

skäl förelåge. — Länsstyrelsen i Värmlands län anser det böra angivas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

att skälighetsprövning skulle äga rum även i de med 1)—5) i andra stycket

betecknade fallen.

Socialstyrelsen förordar, att i 11 § skulle införas en bestämmelse, som

ålade länsstyrelsen att vid prövning av ansökningar örn utsträckt affärstid

för kiosker tillämpa sådana principer, att personer, som på grund av sjuklighet,

invaliditet eller hög ålder vore i särskilt behov av försäljning genom

kioskrörelse, ägde företräde. Länsstyrelsen borde även särskilt aktgiva på

att icke större företag sloge under sig kioskhandeln och bleve de verkliga

intressenterna i rörelsen.

Den typiska kioskhandeln [3 inom. andra stycket 1)].

De sakkunniga.

Angående det enligt sakkunnigförslaget tillåtna varusortimentet —

konfgktyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor, periodiska

skrifter, smärre trycksaker och tändstickor — hava de sakkunniga anfört

följande:

Det är just dessa varor, som äro de vanligaste kioskvarorna, och de uppräknade

varuslagen utgöra vidare huvudparten av de varor, som kunna anses

hanförliga under den flera gånger berörda bestämmelsen i sista stycket av

15 § i 1919 års lag. Och de här angivna varorna äro vidare just sådana

för omedelbar och mer tillfällig konsumtion avsedda varor, vilka i allmänhetens

intresse böra finnas lätt tillgängliga även under kvällar och söndagar.

Det har därför stadgats att kioskförsäljning av sådana varor må medgivas,

örn icke särskilda skäl tala i annan riktning.

Den milda bedömningen enligt punkt 1) gäller dock endast till förmån

för försäljningsställe, som under hela försäljningsdagen endast saluför de

angivna varuslagen, och motsvarande gäller vid försäljning annorledes än

från särskilt försäljningsställe. Örn även andra varor saluhållas å försäljningsstället

eller av försäljaren under den tid, då vanliga butiker få hålla

öppet, blir frestelsen stor att även under den utsträckta tiden tillhandahålla

dessa varor. Här liksom i andra fall hava de sakkunniga sökt komma ifrån

sådana bestämmelser, enligt vilka försäljning under viss tid får bedrivas

i fråga örn vissa varor men icke beträffande andra, som dock finnas på

platsen och säljas under annan tid. För söndagshandeln enligt 4 § har

man visserligen nöjt sig med den mildare bestämmelsen, att dessa varor i

så fall skola vara undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt ej synliga för

kunderna. Men denna reglering har där blott tillgripits såsom en nödfallsåtgärd

och i betraktande av att det endast gäller försäljning ett par timmar

en enstaka veckodag. Situationen i det fall, varom nu är fråga, är en helt

annan och möjligheterna till missbruk långt större. För övrigt kan det

med fog sägas, att man knappast Ilar anledning att beträffande försäljningstiden

så starkt gynna de kiosker m. m , som icke nöja sig med de uppräknade

varorna utan vilja hava en rikligare varusortering för att under vanlig

butikstid kunna i vidgad omfattning konkurrera med den egentliga butikshandeln.

Örn kioskerna vilja komma i åtnjutande av utsträckt affärstid

enligt denna punkt, få de begränsa sig till de uppräknade varorna. Det

står dem fritt i och för sig att sälja vilka varor som helst, men då få de i

gengäld i regel nöja sig med de vanliga butikstiderna.

De sakkunniga hava erinrat örn att vad som sagts örn kiosk även gällde

stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe. Någon anledning att här

opaginerad Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Majus proposition nr 96.

draga upp en gräns, som alltid måste bliva i viss mån artificiell, syntes icke

föreligga. Vad beträffade motsvarande försäljning annorstädes än från särskilt

försäljningsställe, hade man däremot ansett sig böra ställa strängare

krav. I sådant fall skulle tillstånd blott givas, örn särskilda skäl därtill vore.

Angående stängningstiden för förevarande slag av försäljningsställen hava

de sakkunniga härefter yttrat:

Tillstånd enligt denna punkt bör i regel icke avse öppethållande eller

försäljning efter kl. 22; detta såväl beträffande söckendag som sön-och helgdag.

För den vanliga försäljningen i kiosk m. m. synes denna tid tillräcklig

och överskrides för närvarande endast mera sällan. Även ur ordningssynpunkt

är en dylik begränsning önskvärd. I undantagsfall kan dock länsstyrelsen

träffa avvikande reglering. Här må erinras, att övriga punkter i

detta moment icke innehålla några tidsbestämningar. Det har ej ens ansetts

böra föreskrivas, att öppethållande eller försäljning ej skall få ske å

sön- eller helgdag kl. 11—13. En sådan begränsning skulle i vissa fall

kunna vara till olägenhet.

Slutligen hava de sakkunniga förklarat, att det kunde ifrågasättas, örn

länsstyrelses prövning vore erforderlig beträffande den i denna punkt avsedda

försäljningen från kiosker, enär det här i viss mån torde bliva regeln,

att utsträckt försäljningstid medgåves. Länsstyrelsens prövning fyllde dock

även i detta fall en viktig funktion, bland annat därigenom att en granskning

av sökandens kvalifikationer kunde vidtagas och att medgivandet kunde

indragas vid missbruk.

Yttranden.

I ett stort antal yttranden har förevarande stadgande behandlats.

Sveriges kioskidkares riksförbund framhåller med skärpa, att den av de

sakkunniga föreslagna regleringen skulle betyda ruin för de flesta privata

kioskägarna. Kioskhandel vore för närvarande en god affär endast på sådana

platser, där enligt sakkunnigförslaget trafikkiosker skulle få finnas. På

nästan alla andra platser skulle en inskränkning av tiden för öppethållandet

— det förtjänade påpekas, att cirka 50 procent av kioskernas omsättning

hänförde sig till den tid, då de vanliga butikerna liölles stängda — eller

uti möjligheten att försälja särskilt tobaksvaror få betydande verkningar.

Sålunda skulle, därest sakkunnigförslaget oförändrat godtoges, minst hälften

av kioskerna bliva tvungna att stänga. Lågt räknat bleve därigenom 3,000

kioskidkare och deras anhöriga utan existensmöjlighet. Ett stort antal kioskägare

vore invalider, åldringar och sjuklingar, vilka under inga förhållanden

skulle kunna erhålla annan utkomst. I anledning av det anförda hemställde

förbundet, att alla kiosker måtte erhålla samma ställning som den för trafikkioskerna

föreslagna. — Stadsfullmäktige och magistraten i Arboga framhålla

lämpligheten av att de i förevarande stadgande avsedda kioskerna med hänsyn

till allmänhetens intresse även framdeles tillätes hålla öppet på samma

sätt som nu. — Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter beträffande den

vanliga kioskhandeln, huruvida ej såsom ytterligare villkor för öppethållande

efter den ordinära affärstiden borde föreskrivas, att kiosken icke finge å

opaginerad Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Majus proposition nr 96.

söckendag öppnas förrän förslagsvis klockan 15. I gengäld borde den regelmässiga

stängningstiden sättas en timme senare, än de sakkunniga föreslagit,

eller sålunda till klockan 23. Därigenom skulle enligt länsstyrelsens

uppfattning allmänhetens berättigade intressen bättre tillgodoses och butikshandeln

beredas ett mera effektivt skydd än enligt sakkunnigförslaget. —

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att sakkunnigförslaget innebure ett

faktiskt generellt medgivande för kioskerna att hålla öppet tre timmar efter

de konkurrerande fasta butikernas lagligen anbefallda stängningstid. Om tillstånd

till idkande av kioskhandel hnge prövas efter behov och lämplighet

— en föreskrift, vars lagfästande länsstyrelsen livligt ville tillstyrka — vore

mindre att säga örn den föreslagna bestämmelsen, men under nuvarande

förhållanden ansåge länsstyrelsen densamma icke välbetänkt. Länsstyrelsen

föreslår därför, att förevarande stadgande måtte utgå. — Svenska småföretagares

riksförbund och fotografihandlarnas riksförbund anse, att andra undantag

från lagens reglering än de i 2 § omnämnda icke borde göras. — Sveriges

tobakshandlares riksförbund finner, att de sakkunniga vid regleringen av den

vanliga kioskhandeln fäst alltför stort avseende vid allmänhetens förmenta

intresse. Allmänhetens förseende med varor, avsedda för omedelbar och

mera tillfällig konsumtion, utom butikstid syntes kunna ske genom butiksinnehavarnas

utomhusautomater i fråga örn sötsaker och tobaksvaror samt

genom gatukolportaget beträffande tidningar och tidskrifter. Förbundet förordar

sålunda i första hand, att de vanliga kioskerna helt måtte jämställas

med de egentliga butikerna. Därest de kiosker, som endast förde typiska

kioskvaror, dock ansåges skola gynnas genom särskild försäljningstid, syntes

intet vara att erinra mot de i förevarande stadgande uppräknade varuslagen.

Även Hallands och Norrbottens köpmannaförbund hemställa, att de vanliga

kioskernas affärstid måtte inskränkas till den för butiker tillåtna.

Såsom under 2 § 1) omnämnts hemställa ett stort antal frukt- och konfektyrhandlare

i gemensamt yttrande, att försäljning till avhämtning av bagerioch

konditorivaror samt färsk frukt ej skulle få ske å annan tid än då butikerna

i allmänhet ägde hålla öppet, eller alternativt att sådana specialaffärer,

som uteslutande försålde de i 11 § 3 mom. andra stycket 1) i sakkunnigförslaget

uppräknade kioskvarorna, skulle jämställas med de i detta lagrum

åsyftade kioskerna. Som skäl till senare delen av sin hemställan åberopa

ifrågavarande handelsidkare, att konkurrensförhållandena mellan sagda specialaffärer

och kiosker med de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna

angående affärstiden skulle bliva mycket ojämna, då kioskerna arbetade med

lägre omkostnader än frukt- och konfektyraffärerna, vilka särskilt i städerna

hade dryga butikshyror samt betydande kostnader för en långt driven hygienisk

inredning och perfekt kundservice. — Åberopande i huvudsak samma

skäl som nämnda frukt- och konfektyrliandlare uttala länsstyrelsen i Göteborgs

och Hohus län samt handelskammaren i Göteborg, att butiker, där under hela

försäljniugsdagen endast konfektyrer, tillverkade alkoholfria drycker och

färsk frukt saluhölles, borde få samma ställning i avseende å rätt till öppethållande,

som i förevarande stadgande tillerkänts kioskhandeln. — Kommers
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Majus proposition nr 96.

kollegium förklarar sig icke hava något att erinra mot den av sagda länsstyrelse

och handelskammare föreslagna ordningen, därest de butiksanställdas

arbetstid reglerades. — Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

samt Göteborgs köpmannaförbund anse, att den fasta handeln helt — även

beträdande det medgivna varusortimentet — borde likställas med i förevarande

lagrum avsedda kiosker. — Svenska chokladfabrikant för eningen uttalar,

att skillnaden mellan kioskhandel och butikshandel i begränsad mening

enligt sakkunnigförslaget i realiteten bestämdes genom varusortimentet,

medan butikernas yttre form bleve en mera underordnad fråga. Föreningen

ifrågasätter, örn det icke vore mest konsekvent att låta dessa yttre kännemärken,

»kiosk, stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe», bortfalla

ur lagtexten. —- Speceriminuthandlareföreningen i Göteborg uttalar däremot

sin tillfredsställelse med sakkunnigförslaget i denna del och motsätter sig

bestämt, att frukt- och konfektyraffärer skulle helt eller delvis jämställas

med de vanliga kioskerna, då sagda affärer numera sålde åtskilliga av speceribranschens

varor.

Beträffande förteckningen å de till försäljning i enlighet med förevarande

stadgande medgivna varuslagen föreslår socialstyrelsen1, att tobaksvaror måtte

däri upptagas, samt anför som skäl härtill följande:

Ett sådant medgivande kan möjligtvis bliva till visst förfång för innehavare

av tobaksaffärer, vilka icke tillåtas idka försäljning på utsträckt

affärstid. Den utom den vanliga butikstiden bedrivna kioskhandeln torde

väl dock, vad beträffar tobaksvaror samt frukt och konfektyrer m m., i

väsentlig mån avse en konsumtion, vilken över huvud icke skulle lia ifrågakommit,

om icke tillfälle genom denna kioskhandel erbjudits. Det torde i

varje fall näppeligen kunna förmodas, att den minskning av en eljest påräknelig

omsättning, som de egentliga tobaksaffärerna kunna få vidkännas

genom åt kioskerna lämnat tillstånd att sälja tobaksvaror, kan bliva av en

storleksordning, som svarar mot den extra omsättningen från dessa kiosker

på kvällar och söndagar. Det må jämväl erinras örn att vanliga kiosker

redan för närvarande till en mycket väsentlig del i själva verket äro försäljningsställen

för tobaksvaror även utom den vanliga butikstiden, låt vara

att detta sakförhållande i många fall har sin grund i en oriktig tillämpning

av gällande lagbestämmelser. Av de uppgifter, som lämnas i det remitterade

betänkandet, framgår det också uppenbart, att den för dessa kiosker nu av

de sakkunniga föreslagna regleringen skulle komma att mycket kännbart

drabba ett stort antal kioskägare, vilkas försörjningsmöjligheter i övrigt ofta

torde vara synnerligen begränsade. Det torde på goda grunder kunna betvivlas,

att den vanliga butikshandeln i någon motsvarande grad skall kunna

vinna på denna reglering.

Municipalfullmäktige i Kiruna och kommunalfullmäktige i Starrkärr göra i

denna del samma uttalande som socialstyrelsen. lin minoritet inom socialstyrelsen2

är av den skiljaktiga meningen, att tobaksvaror icke borde få

saluhållas i de kiosker, som enligt förevarande stadgande tillädes rätt att hålla

öppet utöver vanlig affärstid. — Kommerskollegium, kooperativa förbundet och

svenska tidningsutgivar ef öreningen anse, att i varuförteckningen borde upp
1

En majoritet inom styrelsen, nämligen herrar Hansson, Hagman, Bexelius och Nyström.

'' Herrar Bergsten. Bergström och Wangson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tågås även tobak och böcker. — Handelskammaren i Göteborg hemställer, att

tobaksvaror måtte upptagas bland de tillåtna varuslagen, samt uttalar, att

följden av den av de sakkunniga föreslagna ordningen torde bliva, att kioskägarna

tvingades att å samma ställe öppna två kiosker, den ena för försäljning

av tobaksvaror och andra kioskvaror till kl. 19, efter vilken tid försäljningen

av tobaksvaror fortsatte från automat, och den andra för försäljning

enbart av de varor, som av de sakkunniga hänförts till kioskvaror.

Att någon fördel för andra än tobaksaffärerna icke skulle vinnas med en

sådan anordning vore uppenbart. Sagda handelskammare och Göteborgs

köpmannaförbund anse vidare, att i varuförteckningen — med hänsyn till

blomsterhandelns respektive mjölkhandelns intressen — icke skulle upptagas

levande blommor och av alkoholfria drycker endast tillverkade sådana. Överståthållarämbetet

gör enahanda uttalande beträffande levande blommor samt

speceriminuthandlareföreningen i Göteborg beträffande de alkoholfria dryckerna.

Överståthållarämbetet ifrågasätter emellertid, örn varuförteckningen icke borde

kompletteras med vissa matvaror, exempelvis bredda smörgåsar. Länsstyrelsen

i Hallands län anser — med hänsyn till frukt- och konfektyrhandlarnas

berättigade intressen — att konfektyrer och färsk frukt måtte uteslutas

ur varuförteckningen. Länsstyrelsen i Jämtlands län slutligen föreslår, att

det av sanitära skäl och med hänsyn till stadgandet i 2 § 6) måtte beträffande

konfektyrer föreskrivas, att förevarande undantagsbestämmelse endast

skulle gälla konfektyrer i förpackning.

Försäljning i samband med nöjestillställniug, idrottstävling, friluftsbad eller

dylikt [3 mom. andra stycket 2)].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava föreslagit, att förevarande stadgande endast borde

avse det fall, att försäljningen ägde rum å inhägnat område och sålunda åtminstone

i huvudsak vore avsedd endast för den allmänhet, som bevistade

nöjestillställningen, idrottstävlingen o. s. v. Detta hade ansetts erforderligt

för att hindra en alltför omfattande tillämpning av stadgandet. Härvid skulle

vanligen få försäljas konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande

blommor, periodiska skrifter, smärre trycksaker och tändstickor samt därjämte

andra matvaror och tobaksvaror. I speciella fall kunde länsstyrelsen medgiva

försäljning av andra varuslag än de uppräknade, t. ex. badartiklar. Stadgandet

hänförde sig till alla slag av försäljningsställen, och länsstyrelsen

hade fri prövningsrätt beträffande tiden för öppethållandet.

Yttranden.

Stockholms stads idrottsstyrelse hemställer i en till chefen för socialdepartementet

den 3 december 1937 inkommen skrivelse, att sådant undantag

från lagens tillämpning, som för närvarande gällde för försäljning vid järnvägsstation,

måtte föreskrivas även beträffande försäljning vid allmänna badinrättningar,

camping- och friluftsanläggningar samt idrottsplatser. — Skånes

handelskammare anser — med hänsyn till det uttalande i de sakkunnigas

motivering, att rätten till varuförsäljning utom butikstid borde begränsas

så långt det kunde ske utan men för allmänheten — att den rätt till för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96.

239

säljning av »andra matvaror», som meddelats i förevarande stadgande, endast

borde avse sådana matvaror, som vore betingade av stadgandets speciella syfte

och sålunda avsedda att ensamma för sig omedelbart konsumeras. Under

»andra matvaror» borde alltså ej få inbegripas exempelvis konserver, specerier

m. m. men väl kex, glass och liknande matvaror.

Såsom vid behandlingen av 2 § 5) anmärkts, ifrågasätta länsstyrelserna i

Kristianstads och Malmöhus län, örn icke ett förtydligande borde göras på

så sätt, att bestämmelserna i sagda lagrum och i förevarande stadgande

icke komme i strid med varandra. Länsstyrelsen i Kristianstads län tilllägger,

att, då sistnämnda bestämmelse enligt de sakkunnigas motivering

skulle gälla endast försäljning å inhägnat område och friluftsbad sällan torde

vara inhägnade, densamma borde omformuleras.

Traflkförsäljning [3 morn. andra stycket 3)].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava vid detta stadgande anfört bland annat följande:

Med fog har riktats anmärkning mot att tredje stycket i 15 § av 1919

års lag blott avser försäljning å stationer för vissa trafikmedel. De sakkunniga

hava sökt giva regeln en mer generell avfattning. Den gäller enligt

lagförslaget försäljning i direkt anslutning till station för mer betydande

järnvägs-, spårvägs-, buss-, sjö- eller lufttrafik. Av uppräkningen torde bland

annat framgå, att hänsyn icke i detta sammanhang är att taga till annan

motorfordonstrafik än busstrafiken. Vidare bör starkt understrykas, att

tredje punkten icke gäller försäljning vid andra trafikplatser än de mera

betydande. Vad detta skall anses innebära, får bedömas efter omständigheterna

i varje särskilt fall. Men det torde vara påtagligt, att belägenhet

vid vanlig spårvägs- eller busshållplats icke i detta sammanhang räcker till:

det framgår också av uttrycket »station». Oftast föreligga väl förutsättningarna

för tillämpning av stadgandet, när det gäller trafikplatser, där trafiklinje

av ej blott lokal karaktär utgår eller dera sådana linjer korsa varandra.

Detta kan dock visst ej sägas vara en undantagslös regel, ty förhållandena

kunna vara sådana, att trafiken vid sådan station är ganska obetydlig.

A andra sidan kan en trafikstation, som icke är utgångspunkt för

någon trafiklinje och ej heller kokpunkt för flera dylika, i undantagsfall

vara av sådan betydelse, att den blir hänförlig under stadgandet. Det

fordras ej direkt, att försäljningen skall äga rum inom själva stationsområdet,

men den skall ske i direkt anslutning till stationen.

Beträffande beskaffenheten av det tillstånd, som kan lämnas enligt denna

punkt, gives länsstyrelsen stor frihet vid bedömningen. Vanligen förekommer

sådan försäljning i kiosk, men stadgandet är icke inskränkt härtill.

Det avgörande skall över huvud taget vara de resandes behov. Sådant

behov kan särskilt anses föreligga vid trafikplatser, där en längre väntetid

för den resande allmänheten kan uppkomma. Allmänhetens krav att under

sådan väntetid kunna köpa för omedelbar konsumtion avsedda varor har

här särskilda anspråk på att röna beaktande. När medgivandets omfattning

bestämmes, har man alltså icke att taga hänsyn till den bofasta befolkningens

eventuella intresse av denna försäljning. Men det bör å andra sidan

framhållas, att försäljningen icke enligt tredje punkten behöver begränsas

till den resande allmänheten. Länsstyrelsen kan visserligen föreskriva detta

såsom villkor för medgivandet, men de sakkunniga utgå ifrån att detta i

opaginerad Kontrollera mot PDF

240

Kungl. May.ts proposition nr 96.

allmänhet ej kommer att ske. En sådan begränsning är nämligen mycket

svar att efterleva, vilket erfarenheten från tillämpningen av motsvarande

föreskrift i 1919 års butikstängningslag visar. Även beträffande varusorteringen

har länsstyrelsen enligt tredje punkten en viss frihet. I regel skall

dock tillstånd endast lämnas till försäljning av de i första punkten uppräknade

varuslagen samt övriga matvaror, tobaksvaror och mindre pappersartiklar.

Yttranden.

Järnvägsstyrelsen framställer anmärkningar mot den av de sakkunniga

föreslagna regleringen av den från gällande butikstängningslags tillämpning

helt undantagna försäljningen vid järnvägsstation samt anför följande:

Den kioskförsäljning, som bedrives vid järnvägarna, kan icke betraktas

som handelsrörelse i vanlig bemärkelse. I förevarande fall gäller det nämligen

icke att tillgodose den bofasta allmänheten, utan det är i första hand

fråga om att bereda de resande tillfälle att erhålla förfriskningar, lättare förtäring,

lektyr etc., d. v. s. möjlighet för dem att, då de icke befinna sig i

hemmet, förse sig med vissa nödvändighetsvaror. Denna kioskförsäljning

vid järnvägsstationerna är för övrigt så att säga av internationell art, i det

den förekommer i utlandet och där i större utsträckning än i Sverige.

Kioskförsäljningen i utlandet försiggår praktiskt taget utan alla restriktioner.

Utländska resande äro sålunda vana vid att under resa kunna förskaffa sig

ett och annat. Köster hava även höjts för att den redan befintliga kioskförsäljningen

skulle utvidgas, varvid man gjort jämförelse just med utlandet.

Det är därför ur olika synpunkter önskvärt, att ingenting åtgöres, som är

ägnat att försämra den absolut nödvändiga service, som bör kunna lämnas

den resande allmänheten i nu berörda hänseende.

Kioskförsäljningen. är för övrigt en inkomstkälla av betydande storleksordning

för statens järnvägar, varför det även ur denna synpunkt är önskligt,

att åtgärder i ytterligare begränsande riktning undvikas.

Styrelsen framhåller, att de medgivna varuslagen icke täckte hela det

varusortiment, som nu funnes att tillgå i en del järnvägskiosker, såsom

böcker och vissa andra för resor avsedda varor, att det torde bliva svårt

för en länsstyrelse att avgöra, när förutsättningarna för meddelande av tillstånd

kunde anses föreligga, samt, framför allt, att den föreslagna anordningen

innebure en synnerligen omständlig och tidsödande procedur, då

jämlikt 11 § 4 mom. ansökningar skulle behöva göras årligen beträffande

varje särskild vid rikets trafikstationer belägen kiosk. I detta sammanhang

omnämner styrelsen, att det enbart vid statens järnvägar funnes mer än

200 försäljningskiosker, av vilka övervägande flertalet innehades av svenska

pressbyrån. I anledning av det anförda hemställer styrelsen, att från lagens

tillämpning alltjämt måtte undantagas huvudsakligen för resande avsedd för

säljning i direkt anslutning till järnvägsstation.

Angående den kombination av kiosk- och biljettförsäljning, som för närvarande

endast förekomme vid cirka 25 trafikplatser å järnvägarna men

förutsåges komma att bliva betydligt vanligare, uttalar sig styrelsen sålunda:

Styrelsen förutsätter, att hinder icke möter för dylik anordning även örn den

nya lagen erhåller föreslagen formulering; i annat fall kan befaras att vissa

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

241

hållplatser måste, till förfång för den resande allmänheten, antingen helt

nedläggas eller ock trafiken inskränkas, så att endast ett mindre antal tåg

där göra uppehåll. Då samarbete av här ifrågavarande slag å platser, där

järnvägstrafiken är av sådan art, att det ställer sig alltför dyrbart att anställa

särskild biljettförsäljare, måste planeras att kunna fortgå ''utan avbrott

under en följd av år, är önskvärt, att i så fall tillstånd till utsträckt tid för

öppethållande eller försäljning icke behöver särskilt utverkas för dessa

kiosker eller — örn detta icke anses kunna medgivas — att tillstånd lämnas

för minst fem år i följd.

Svenska järnvägsföreningen hemställer i första hand, att järnvägstrafikkioskerna

— bland annat med hänsyn till den av järnvägsstyrelsen omnämnda,

alltmera vanliga kombinationen av kiosk- och biljettförsäljning vid

mindre trafikplatser — måtte undantagas från lagens tillämpning. Därest

detta befunnes icke kunna ske, föreslår föreningen, att ur förevarande stadgande,

i vad det avsåge nyssnämnda kiosker, orden »mer betydande» skulle

uteslutas. Slutligen finner föreningen, att bland de tillåtna varuslagen även

böcker borde upptagas. — Länsstyrelsen i Orebro län anser, att de verkliga

trafikkioskerna borde få större möjlighet än enligt sakkunnigförslaget att

tillhandahålla för de resandes bekvämlighet erforderliga varor. — Stadsfullmäktige

och magistraten i Arboga förorda, att ifrågavarande kiosker borde

i största möjliga utsträckning få rätta affärstiden efter den tid, trafiken påginge.

Såsom under rubriken »Den typiska kioskhandeln» omnämnts, uttala

svenska småföretagares riksförbund och fotografihandlarnas riksförbund, att

undantag från lagens allmänna reglering utöver de i 2 § nämnda icke borde

göras. Uttalandet gällde enligt förstnämnda riksförbunds direkta förklaring

även samtliga trafikkiosker, medan sistnämnda riksförbund inskränker sig

till att av trafikkiosker endast låta det avse sådana, som icke vore placerade

inom respektive trafikmedels spärrade stationsområde, där inköp dock endast

borde få ske mot uppvisande av gällande resebiljett. Svenska småföretagares

riksförbund tillägger, att förbundet hyste starka farhågor för att

trafikkioskerna genom den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att

där skulle efter den vanliga affärstiden få försäljas även »andra matvaror»,

komme att bliva svåra konkurrenter till livsmedelsbutikerna. Svenska pressbyrån

hemställer i anledning härav, att egentliga matvaror måtte undantagas

från de efter butikstängningstid tillåtna varuslagen. — Skånes handelskammare

gör beträffande uttrycket »andra matvaror» i förevarande stadgande enahanda

uttalande, som refererats under närmast föregående rubrik. — Sveriges köpmannaförbund

anser, att spårvägstrafiken väsentligen vore av lokal karaktär

och att något behov för trafikanter å spårvagn att för förtäring under resan

inköpa matvaror i kiosk belägen vid spårvägshållplats icke förelåge. Med

hänsyn härtill hemställde förbundet, att nyssnämnda kiosker måtte underkastas

samma bestämmelser, som gällde för kiosker i allmänhet. Förbundet

föreslår även, att begreppet »andra matvaror» närmare måtte definieras. —

De tidigare omnämnda frukt- och konfektyrhandlare, som avgivit gemensamt

yttrande, finna anmärkningsvärt, att de sakkunniga i förevarande stadgande

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96. 2382 38 16

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Majis proposition nr 96.

särskilt angivit spårvägs- och busstationer, då sådana ingenstädes torde vara

av den betydenhet, att anledning till kioskhandel av större omfattning för

tillgodoseende av trafikanternas behov där kunde anses föreligga. Försäljningstillståndet

beträffande matvaror kunde även medföra oberäkneliga men

därför icke mindre betydande konsekvenser för hela den reguljära livsmedelshandeln.

Enahanda uttalande göres av Göteborgs köpmannaförbund. —

Överståthållarämbetet påpekar, att den föreslagna utvidgningen av begreppet

trafikförsäljning i fråga örn Stockholm, där buss- och spårvägstrafiken överallt

vore »mer betydande», skulle medföra, att utmed samtliga spårvägs- och

busslinjer bomme att uppväxa ett stort antal kiosker till avsevärd olägenhet

för den ordinära butikshandeln. Ämbetet yrkade därför, att åt förevarande

stadgande måtte givas en avfattning, som — vad Stockholm anginge —

kunde medgiva detta särskilda slag av kioskhandel allenast vid ett mycket

begränsat antal spårvägs- och busstationer. — Även Sveriges tobakshandlares

riksförbund önskar få starkare framhävt, att det endast vore vid verkligt

viktiga trafikpunkter och sålunda i undantagsfall, som förevarande stadgande

borde äga tillämpning. — Stockholms handelskammare anser, att de allmänt

hållna föreskrifterna i detta lagrum borde i möjligaste mån preciseras. —

Svenska chokladfabrikantföreningen slutligen uttalar farhågor för att den i

sakkunnigförslaget gjorda skillnaden mellan trafikkiosker och övriga kiosker

icke skulle i praktiken kunna tillfredsställande genomföras.

Försäljning utomhus av varm korv m. m. [3 mom. andra stycket 4)].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava förklarat, att de i möjligaste mån sökt tillmötesgå

från korvförsäljarnas sammanslutningar framförda önskemål örn bevarande

av denna speciella form av försäljning. Den innebure knappast någon konkurrens

med annan handel och den vore populär bland allmänheten. Visserligen

gjordes även denna försäljning, som till största delen ägde rum utom

den vanliga affärstiden, beroende av länsstyrelses tillstånd, varigenom vederbörlig

kontroll och enhetlighet kunde vinnas, men länsstyrelsen gåves här

i huvudsak helt fri prövningsrätt. Som huvudregel uttalades endast, att

försäljningen finge medgivas i den utsträckning, som ansåges lämplig. Försäljningstidens

längd vore för närvarande ganska olika på olika platser.

Sålunda varade den i Stockholm till kl. 1 på natten flertalet veckodagar

men i Göteborg och flera andra städer betydligt längre. De sakkunniga hava

icke ansett sig här böra föreslå någon vägledande regel; de lokala förhållandena

borde få vara avgörande. Vissa till de sakkunniga framförda förslag,

att öppethållande efter kl. 24 ej skulle medgivas, hade sålunda icke föranlett

någon åtgärd.

De sakkunniga hava vidare påpekat, att förevarande stadgande endast

avsåge försäljning utomhus av varm korv samt annan färdig mat, som tillhandahölles

i samband härmed. Avfattningen torde göra tydligt, att korvförsäljningen

skulle vara det väsentliga i verksamheten och det övriga en

bisak. I samband med korven brukade allmänt tillhandahållas bröd, ofta

opaginerad Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

liven potatissallad. På hemställan av korvförsäljarnas organisationer hade

slutligen föreslagits, att stadgandet i regel blott skulle gälla korvförsäljning

från fast plats. Under senaste tid hade förekommit isolerade ansatser till

kringföringsliandel med varm korv; någon anledning att uppmuntra denna

försäljningsform syntes icke föreligga.

Yttranden.

Stockholms korv försälj arförening tillstyrker sakkunnigförslaget i denna del

oförändrat. — Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

samt Göteborgs korvhandlareförening föreslå, att försäljning av varm korv

endast borde medgivas från fast saluplats. Sagda länsstyrelse och förening

anse även, att bestämmelserna för denna försäljning ytterligare borde något

skärpas därigenom, att det vaga uttrycket »annan färdig mat» ändrades till

»bröd, potatis och senap», de enda matvaror, som behövde tillhandahållas

jämte korven. — Örebro läns korvhandlareförening förklarar, att korvförsäljning

utan samband med försäljning av konfektyrer och frukt icke lönade sig,

samt hemställer, att denna kombination måtte tillåtas utan begränsning till

tiden på dygnet.

Öppethållande av s. k. konstgallerier [3 mom. andra stycket 5)].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava uttalat, att de försäljningslokaler stadgandet avsåge,

främst s. k. konstgallerier, otvivelaktigt vore att anse som butiker enligt lagförslaget.

Ur allmänhetens synpunkt kunde det dock vara ett intresse, att

dessa lokaler Hnge hållas öppna under söndagar, stundom även under kvällar.

Att länsstyrelsens tillstånd skulle erfordras syntes dock lämpligt. Sålunda

erhölles en viss kontroll och förhindrades, att förmånen komme sådana

lokaler till godo, där underhaltig konst saluhölles eller i själva verket vanlig

butikshandel med hushålls- eller presentartiklar dominerade. Det kar

utsagts, att det avgörande vid länsstyrelsens prövning just borde vara, om

ett utsträckt öppethållande vore lämpligt i allmänhetens intresse med hänsyn

till det konstnärliga värdet samt ur andra synpunkter.

1938 års lagändring.

I motioner (I: 174 och II: 207) vid 1938 års riksdag hemställdes, att riksdagen

måtte besluta »sådan ändring av gällande lag, att konstsalonger bli

oförhindrade hålla öppet såväl å sön- och helgdagar som även andra dagars

kvällar». Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande

nr 35 anförde, bland annat, att enligt ett av Svea hovrätt den 14 mars 1938

meddelat utslag tillfälliga utställningar å sön- och helgdagar av helt eller

delvis för försäljning avsedda konstverk i ett s. k. konstgalleri ansetts falla

under butikstängningslagen. Enligt detta rättsfall finge dylika utställningar

icke äga rum å tid, då handelsbod enligt nämnda lag skulle vara stängd. Sedan

utskottet erinrat om de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende, har

utskottet anfört:

opaginerad Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Majus proposition nr 96.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 mars 1938 Ilar Överståthållarämbetet

hemställt om åtgärder för att så skyndsamt som möjligt bringa det av utredningen

i förevarande hänseende föreslagna undantagsförfarandet i tilllämpning.

Enligt utskottets mening kan det icke anses sakligt berättigat att omöjliggöra

konstutställningars öppethållande å sön- och helgdagar samt vardagskvällar.

Utskottet vill icke närmare yttra sig örn den gällande butikstängningslagens

tillämpningsområde i fråga örn konstutställningar. Därest de

utställda alstren över huvud taget ej äro avsedda för försäljning, kan denna

lag emellertid icke anses tillämplig. Den utställningsverksamhet, som i allmänhet

bedrives av museer, måste sålunda falla utanför lagen.

Med hänsyn till den tolkning, butikstängningslagen erhållit i ovannämnda

rättsfall, och med beaktande av konstutställningarnas obestridliga värde ur

kulturell synpunkt har utskottet ansett sig böra föreslå, att gällande butikstängningslag

kompletteras med ett stadgande av i huvudsak samma innehåll

som den av arbetstidsutredningen föreslagna undantagsbestämmelsen. Den

i 8 § andra stycket i gällande butikstängningslag givna dispensbestämmelsen

har ej tillräcklig räckvidd för att tillfredsställande kunna tillgodose de

intressen, varom nu är fråga. Enligt utskottets mening bör länsstjuelse

tillerkännas rätt att medgiva, att lokal, där utställningar av konstverk, avsedda

för försäljning, anordnas, får hållas öppen för allmänheten för visning

av konstverken å tider, då lokalen eljest enligt butikstängningslagen skulle

vara stängd. Försäljning av konstverk bör ej få äga rum under den tid, som

omfattas av det särskilda tillståndet. Med konstverk torde i detta sammanhang

böra förstås verk av bildande konst samt alster av konsthantverk och

konstindustri. Vid prövning av ansökningar örn tillstånd måste givetvis det

konstnärliga värdet av utställningarna tillmätas stor betydelse. Tillstånd

bör enligt utskottets mening meddelas för viss tid eller tills vidare, och

länsstyrelse bör äga rätt att vid tillståndets beviljande meddela de ytterligare

föreskrifter, som kunna finnas erforderliga. Då skäl därtill föreligga,

bör tillståndet av länsstyrelsen återkallas.

Den ifrågasatta bestämmelsen torde böra såsom en särskild paragraf inpassas

efter 7 § i lagen.

Den lagstiftningsåtgärd, som utskottet sålunda tillstyrker, har till syfte

att undanröja vissa otillfredsställande verkningar av gällande butikstängningslag.

Vid den fortsatta beredningen av frågan örn en ny lagstiftning

rörande butikstängning måste givetvis spörsmålet om konstsalongernas ställning

bliva föremål för en allsidig omprövning.

fKiksdagen godkände av utskottet framlagt förslag till ny paragraf (7 a §)

i butikstängningslagen. Lag i ämnet utfärdades därefter den 22 april 1938

med giltighet från och med påföljande dag.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Med hänsyn till den omfattning och betydelse förevarande undantag torde

komma att erhålla anser stadsfiskalen i Stockholm, att det borde utbrytas ur

sitt föreslagna sammanhang och betecknas som särskilt moment, i vilket

vid beviljande av rätt till utsträckt affärstid med näringsidkaren-konsthandlaren

borde likställas konstnären själv. Vidare borde möjligen — för erhållande

av enhetliga grunder vid bedömande av föremåls konstnärliga värde

— föreskrift meddelas härom. Föremålen skulle exempelvis godkännas av

statlig myndighet eller därmed jämställd institution. — Slutligen ifrågasätter

opaginerad Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Majas proposition nr 96.

stadsfiskal, om icke lämpligen ett generellt undantag borde göras för av

stat eller kommun ägda museer eller därmed jämförliga institutioner, för

vilka reglementen eller stadgar fastställts av Kungl. Maj:t. — Länsstyrelserna

i Skaraborgs och Västmanlands län framhålla, att bestämmelserna i detta

lagrum borde bringas i närmare överensstämmelse med grunderna för det

år 1938 gjorda tillägget till gällande butikstängningslag beträffande rätt till

öppethållande av s. k. konstsalonger. Sistnämnda länsstyrelse tillägger, att

den av de sakkunniga föreslagna prövningen av allmänhetens intresse med

hänsyn till utställningsföremålens konstnärliga värde enligt länsstyrelsens

mening innebure ett onödigt förmynderskap.

Särskilda föreskrifter angående tillståndet (4 mom.).

De sakkunniga.

Angående de ytterligare föreskrifter, som länsstyrelsen enligt förevarande

stadgande skulle hava att iakttaga vid tillståndsprövningen, hava de sakkunniga

anfört följande:

Av särskild vikt är första stycket i 4 mom. Där utsäges, att tillstånd

meddelas för högst ett kalenderår och när som helst kan indragas, örn skäl

därtill anses föreligga. Genom detta vinnes en fortlöpande och betryggande

kontroll över att något missbruk av tillståndet ej förekommer.

Ytterligare garantier i denna riktning har man velat vinna genom de följande

styckena. I andra stycket stadgas, att tillstånd alltid skall innehålla

uppgift å den utsträckta tid på dygnet, under vilken öppethållande eller försäljning

får äga rum; tillståndet är ju å andra sidan ej erforderligt för och

bör därför ej beröra den vanliga butikstiden. Vidare måste i tillståndet

alltid angivas, vilka varuslag som få försäljas under den utsträckta tiden.

Utöver detta kan länsstyrelsen meddela andra föreskrifter örn försäljningens

anordnande, örn detta finnes erforderligt.

Villkoren för tillståndet skola angivas i särskilt bevis, som tillstädes

sökanden. Beviset skall finnas uppsatt å försäljningsställe å väl synlig plats

respektive ständigt vara tillgängligt hos försäljaren. Allmänheten skall på

det sättet få kännedom örn de villkor, som äro förbundna med tillståndet.

Yttranden.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Orebro,

Västmanlands och Västerbottens län, socialstyrelsen, Stockholms handelskammare,

stadsfullmäktige och poliskammaren i Malmö, svenska choklad/abrikantföreningen,

svenska järnvägs/öreningen samt magistraten i Sölvesborg anse

det icke ur kontrollsynpunkt vara nödvändigt, att ifrågavarande tillstånd

skulle förnyas varje år, särskilt som tillståndet när som helst kunde indragas,

örn skäl därtill ansåges föreligga. Som längsta tid för tillstånds beviljande

föreslå länsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län samt

magistraten i Sölvesborg tre år samt länsstyrelsen i Örebro län två år.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att tillstånd borde lämnas tills

vidare eller för en tid av tre år. Stockholms handelskammare hemställer i

första hand, att tillstånd måtte kunna meddelas tills vidare eller, därest begränsning

ansåges böra ske, för fem år. Länsstyrelsen i Malmöhus län an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Majus proposition nr 96.

ser, att den tillståndsgivande länsstyrelsen borde medgivas rätt att själv avgöra,

om tillståndet skulle tidsbegränsas eller ej. Socialstyrelsen, stadsfullmäktige

oell poliskammaren i Malmö, svenska cliokladfabrikantföreningen

samt svenska järn vägsföreningen förorda, att tillstånd skulle kunna meddelas

tills vidare. — Svenska tidningsutgivareföreningen finner bestämmelsen, att tillstånd

skulle givas för högst ett år i sänder, vara olämplig, då den skapade

ett osäkerhetstillstånd till stor nackdel för här ifrågavarande handel. Kortare

tid än fem år borde ej ifrågakomma, och indragningsrätten borde åtminstone

göras beroende av direkta missbruk, icke endast av »skäl». — Stadsfullmäktige

och poliskammaren i Malmö tillägga, att den myndighet, som skulle utöva

tillsyn å lagens efterlevnad, enligt sakkunnigförslaget yrkesinspektionen,

borde få kännedom örn meddelade tillstånd genom avskrift av tillståndsbeviset.

— Slutligen uttalar Överståthållarämbetet, att vad i 4 mom. föreslagits

örn skyldighet för tillståndshavare att, då rörelse bedreves å särskilt försäljningsställe,

hava av länsstyrelsen utfärdat bevis uppsatt å väl synlig plats

vid försäljningsstället, torde böra kompletteras med sådan bestämmelse,

som toge hänsyn till försäljningsställe av enklare beskaffenhet, t. ex. ett bord.

Utredning angående tobakshandel».

I förevarande sammanhang må omnämnas, att chefen för finansdepartementet

den 8 april 1938 jämlikt Kungl. Maj:ts samma dag givna bemyndigande

tillkallat sakkunniga 1 för att inom departementet biträda med utredning

rörande import- och detaljhandeln med tobaksvaror.

Chefen för finansdepartementet anförde till statsrådsprotokollet, då bemyndigande

att tillkalla de sakkunniga begärdes, i fråga örn detaljhandeln

med tobaksvaror, bland annat, att till honom den 16 juni 1937 överlämnats

en på initiativ av Sveriges tobakshandlares riksförbund tillkommen undersökning

rörande förhållandena inom nämnda detaljhandel. Undersökningen

hade verkställts av förutvarande chefen för försäkringsrådet O. F. Enbom2,

vice verkställande direktören i tobaksmonopolet P. O. Holsti och ombudsmannen

i riksförbundet A. Ostlund.

Utredningsmännen hade framhållit, att läget för specialtobakshandeln,

d. v. s. affärer, i vilka omsättningen av tobaksvaror och tobaksutensilier

uppginge till minst 75 procent av den totala omsättningen, visserligen i

genomsnitt förbättrats under tobaksmonopolets tid, men att ett stort antal

specialaffärer likväl icke uppnådde den omsättning, som vore rimlig och önskvärd.

Orsaken härtill funne utredningsmännen i det förhållandet, att antalet

tobaksaffärer stigit mer än vad som svarade mot folkmängdens och tobaks
1

Såsom sakkunniga tillkallades ledamöterna av riksdagens andra kammare ombudsmannen

D. E. Gustavson, lantbrukaren N. Hammarlund och direktören N. T. Henriksson,

ledamoten av riksdagens första kammare redaktören J. Sandén och ledamoten av riksdagens

andra kammare direktören E. L. Aqvist (tillika ordförande).

2 På hemställan av Sveriges tobakshandlares riksförbund, varöver styrelsen för aktiebolaget

svenska tobaksmonopolet avgivit yttrande, hade chefen för finansdepartementet den

12 april 1933 förklarat sig vilja medverka till att en undersökning rörande förhållandena

inom detaljhandeln med tobaksvaror komrne till stånd samt i sådant syfte anmodat Enbom

att inträda såsom ledamot och ordförande i en kommitté för verkställande av den åsyftade

undersökningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

konsumtionens ökning. Utredningsmännen ansågo, att en effektiv ock varaktig

hjälp ät specialtobaksliandeln endast torde kunna åstadkommas genom

begränsning av affärernas antal, därvid affärer med ringa omsättning borde

avvecklas. Ett koncessionssystem föresloges därför, enligt vilket rätt att

öppna ny affär endast skulle medgivas i undantagsfall t. ex. i nybyggda

kvarter eller stadsdelar. För att koncessionssystemet skulle bliva effektivt

förordades en inskränkning i den nuvarande friheten beträffande partihandeln

inom riket samt i fråga om importen på det sätt, att partihandel med

monopolets varor och med importvaror skulle förbjudas till andra än dem,

som fått inköpsrätt av tobaksmonopolet. Prissättningen å importvaror skulle

regleras i syfte att hindra varierande försäljningspris å varor av samma

slag. Vidare ifrågasatte utredningsmännen vidtagande av vissa åtgärder till

begränsning av tobaksförsäljningen å näringsställen och i kiosker samt upprättande

av tobaksautomater utanför specialaffärer för försäljning under den

tid, då butikerna vore stängda.

Chefen för finansdepartementet anförde vidare, bland annat, att han funne

det motiverat, att utredning genom statens försorg verkställdes för undersökning

i vad mån och på vilket sätt påtalade missförhållanden inom tobakshandeln

kunde genom statligt ingripande avhjälpas. Den på enskilt initiativ

verkställda undersökningen av detaljhandeln med tobaksvaror hade sammanfört

åtskilligt material av intresse för bedömandet av förhållandena inom

denna näringsgren. Då departementschefen ansåge, att utredning rörande

detaljhandeln med tobaksvaror borde komma till stånd, hade han särskilt

uppmärksammat det läge, som uppkommit genom tillväxten av antalet

tobaksaffärer, och den därav betingade minskade omsättningen för de flesta

affärsidkare inom branschen. De synpunkter, som med hänsyn till denna utveckling

framkommit vid den på enskilt initiativ verkställda undersökningen,

kunde väntas vid den blivande utredningen vinna vederbörligt beaktande.

De sakkunnigas arbete pågår. Det förväntas kunna bliva avslutat under

loppet av år 1939.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga anfört synes det uppenbart,

att möjlighet till undantag från den reglering av affärstiderna, som följer av

de i lagförslagets 10 första paragrafer givna bestämmelserna, i någon form

bör tillskapas. Såvitt angår tillstånd för enskild näringsidkare att hålla butik

öppen för allmänheten eller ätt annorstädes idka försäljning till allmänheten

å tid, då sådant icke är förenligt med nyss omnämnda bestämmelser, hava

stadgande!! upptagits i sakkunnigförslagets 11 §. De sakkunnigas förslag

härutinnan innefattar, såsom framgår av redogörelsen därför i det föregående,

i mångt och mycket nyheter på förevarande lagstiftningsområde. Huvudprinciperna

för förslaget hava vid remissbehandlingen på det hela taget blivit

godkända. För egen del finner jag desamma innefatta ett behjärtansvärt försök

att komma till rätta med förevarande svårordnade spörsmål och anser

anledning föreligga att låta den ifrågasatta regleringen — dock med vissa

modifikationer — bliva prövad under den tid av tre år, för vilken den nya

lagen, på sätt framgår i det följande, avses skola till en början äga giltighet.

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Majus proposition nr 96.

På sätt de sakkunniga föreslagit synas vissa särskilt viktiga former av

verksamhet — upptagna i fem punkter under 3 mom. — böra kunna få bedrivas

efter tillstånd, som utan särskilda svårigheter torde kunna av näringsidkare

erhållas, varemot tillstånd till avvikelser i andra fall från lagens huvudreglering

skulle meddelas, allenast örn synnerliga skäl förelåge därtill. Viss återhållsamhet

i tillståndsgivningen synes dock även i fråga örn förstnämnda fall

böra iakttagas.

Ur enhetlighetens synpunkt sett skulle det säkerligen, såsom ock de sakkunniga

uttalat, vara förmånligast, örn den tillståndsgivande myndigheten i

nu ifrågavarande avseende vore vederbörande länsstyrelse. Med hänsyn till

länsstyrelsernas redan förut väldiga arbetsbörda synes dock utvägen att

belasta dem med jämväl den tämligen omfattande tillståndsgivning, varom nu

är fråga, icke böra tillgripas, förrän andra utvägar visat sig vara stängda. Jag

har därför ansett mig böra föreslå, att tillståndsgivningen enligt förevarande

paragraf skall uppdragas åt polismyndigheterna i orterna. Med polismyndighet

avser jag därvid i Stockholm Överståthållarämbetet, i annan stad, där

poliskammare finnes, denna, i övriga städer magistrat eller, där sådan ej

finnes, kommunalborgmästare samt å landet polischefen i orten (landsfiskalen)

.

Beträffande reglerna för tillståndsgivningen har jag i huvudsak följt de

sakkunnigas förslag. Med hänsyn till att därvid tämligen detaljerade bestämmelser

lämnas, synas svårare olägenheter av att tillståndsgivningen uppdragits

åt polismyndigheterna i stället för åt länsstyrelserna icke vara att befara.

På det att de kommunala myndigheternas inställning till ansökningar, varom

i förevarande paragraf är fråga, skall få komma till uttryck, har bestämmelse

införts, att polismyndigheten skall lämna stads- eller kommunalfullmäktige

eller, där kommunalfullmäktige icke finnas, kommunalnämnden tillfälle att

avgiva yttrande över gjord ansökning. Undantag synes dock böra göras för

de fall, där fråga är örn öppethållande eller försäljning allenast under helt

kort tid.

Beträffande de i 4 mom. upptagna särskilda föreskrifterna angående tillstånd

har jag vidtagit ändring av de sakkunnigas förslag allenast därutinnan, att

giltighetstiden för tillstånd icke inskränkts till ett år. En bestämmelse av

sådant innehåll synes mig föranleda alldeles onödigt besvär. Jag föreslår

därför, att den tillståndsgivande myndigheten skall få bestämma längden av

tillståndstiden eller meddela tillstånd tillsvidare. Föreligga skäl därtill, får

meddelat tillstånd återkallas.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att underlåtenhet att i enlighet

med bestämmelsen i 4 mom. tredje stycket hava tillståndsbeviset på visst sätt

uppsatt å försäljningsstället eller tillgängligt icke jämlikt 13 § föranleder

straffansvar men väl kan utgöra tillräckligt skäl för tillståndets återkallande.

Jag övergår härefter till att något närmare beröra de i 3 mom. under fem

punkter upptagna former av verksamhet, för vilka speciella regler ansetts böra

gälla.

I punkten 1) har behandlats den s. k. kioskhandeln. Begreppet kiosk

opaginerad Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Majus proposition nr 96.

återfinnes icke i gällande butikstängningslag. Det begagnas i de sakkunnigas

förslag, utan att dock någon definition lämnas å detsamma. Då nämnda begrepp,

vari synes böra innefattas företag, för vilka är utmärkande, att kunderna

befinna sig utanför själva affärslokalen, numera ingått i det allmänna språkbruket,

har definition å ordet kiosk ej heller ansetts erforderlig i föreliggande

lagförslag. Jämväl viss annan försäljning har omförmälts i denna punkt.

Yad de sakkunniga i fråga örn innehållet av bestämmelserna i förevarande

avseende föreslagit finner jag mig böra i det stora hela godtaga.

Ändring föreslås allenast därutinnan, att utvidgning göres såtillvida, att

»periodiska skrifter» och »smärre trycksaker» utbytts mot det vidare begreppet

»tryckta skrifter». Att märka är, att försäljning av glass — som ju räknas till

konfektyrer — faller under förevarande punkt. Vad frågan örn tobakshandeln

i kiosker i allmänhet angår, finner jag mig för närvarande icke kunna till prövning

upptaga spörsmålet örn att i lagen inskriva rätt att giva tillstånd till

sådan handel i dessa kiosker — vilket skulle innebära, att tobaksförsäljarnas

antal med säkerhet skulle bliva i mycket hög grad ökat — då arbetet för närvarande

pågår inom en av Kungl. Maj:t för utredning rörande import- och

detaljhandeln med tobaksvaror tillsatt kommitté, till grund för vare verksamhet

en utredning föreligger, enligt vilken en effektiv och varaktig hjälp åt

tobakshandeln torde kunna åstadkommas endast genom en begränsning av

tobaksförsäljarnas antal. Så snart denna kommitté fullgjort sitt uppdrag,

synes emellertid fråga örn tobakshandeln i kiosker i allmänhet böra upptagas

till prövning och avgörande.

I de sakkunnigas förslag beträffande punkten 2) föreslås — med

hänsyn till förhållandena å de flesta friluftsbad och campingplatser — den

ändringen, att försäljningen icke behöver ske å inhägnat område. För att

mildra konkurrensen från de i denna punkt avsedda näringsidkarnas sida i

förhållande till den fasta butikshandeln, har i varuförteckningen i stället för

begreppet »andra matvaror» införts begreppet »lagad mat».

Vad härefter angår trafikförsäljningen i punkten 3), anser jag icke, att •

densamma, på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit, helt eller delvis kan undantagas

från lagens reglering. Sådan försäljning skall emellertid enligt departementsförslaget

efter polismyndighetens tillstånd kunna få ske i den utsträckning,

som anses betingad av de resandes behov, vid alla järnvägs- och lufttrafikstationer

men — vad angår spårvägs-, buss- eller sjötrafik — endast vid

de stationer, som med hänsyn till trafiken äro mera betydande. Den av de

sakkunniga föreslagna varuförteckningen har införts i departementsförslaget

utan annan ändring än att orden »andra matvaror» här liksom i föregående

punkt utbytts mot orden »lagad mat».

I likhet med de sakkunniga har jag i punkten 4) föreslagit särskilda

bestämmelser för försäljningen av varm korv m. m. Uttrycket »annan färdig

mat» har emellertid i enlighet med i yttrandena framställt förslag ändrats

till »bröd, potatis och senap», varjämte varje möjlighet för den ambulerande

korvhandeln att med stöd av bestämmelserna i förevarande punkt erhålla tillstånd

till längre försäljningstid borttagits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Majus proposition nr 96.

Bestämmelserna i punkten 5) om öppethållande av s. k. konstgallerier

hava bragts i närmare överensstämmelse med den år 1938 tillagda 7 a § i

gällande butikstängningslag. Att märka är, att ordet »konstverk» använts

som sammanfattande beteckning å verk av bildande konst samt alster av konsthantverk

och konstindustri.

12 §.

Denna paragraf, enligt vilken Konungen i vissa fall kail meddela tillstånd

till utsträckt affärstid, överensstämmer i huvudsak med motsvarande paragraf

i sakkunnigförslaget samt i viss mån med 16 § i gällande butikstängningslag.

De sakkunniga.

Angående paragrafens innehåll hava de sakkunniga anfört följande:

I vissa undantagsfall kan det vara erforderligt, att tillstånd till utsträckt

affärstid kan givas, som icke är begränsat till viss näringsidkare. I anslutning

till 16 § i 1919 års lag har därför Kungl. Maj:t givits befogenhet att meddela

eftergift från butikstängningslagen för visst tillfälle, viss plats eller visst

slag av rörelse. Förutsättning är dock, att detta kan anses av särskilt

trängande behov påkallat, och det är alltså förutsatt, att befogenheten endast

sparsamt kommer att tagas i bruk. I 1919 års lag uppräknas såsom exempel

på dylika trängande behov, att annan tid för öppethållande erfordras för att

förse fartyg med skeppsförnödenheter eller dem, som yrkesmässigt bedriva

saltsjöfiske, med livsmedel eller andra för fisket behövliga varor. Denna uppräkning

synes dock knappast påkallad; den allmänna regeln kan vara tillfyllest.

I vissa av de fall, som avses i uppräkningen, torde det för övrigt vara

tillräckligt med individuellt tillstånd för viss eller vissa näringsidkare, som då

kan givas av länsstyrelse enligt 11 §. Utom i de nu angivna fallen torde 12 §

kunna få betydelse t. ex. vid marknader eller utställningar.

Enligt 1919 års lag kan Kungl. Maj:t bestämma, att befogenheten skall

tillkomma viss myndighet, och med begagnande härav har befogenheten uppdrag^

åt socialstyrelsen. Det synes dock lämpligast, att befogenheten utövas

direkt av Kungl. Maj:t. Besvär över länsstyrelsens beslut i butikstängningsfrågor

fullföljas ju nämligen hos Kungl. Majit, och största möjliga enhetlighet

synes önskvärd.

Yttranden.

Överståthållarämbetet uttalar, att Konungen icke borde betungas med ärenden

av förevarande slag, vilka torde bliva ofta förekommande, samt föreslår,

att desamma måtte anförtros åt länsstyrelsernas avgörande. — Städsfiskalen

i Stockholm ifrågasätter, om det icke lämpligen borde föreskrivas, att förevarande

till Konungen ställda ansökan skulle ingivas i den ordning, som stadgades

i 11 §, samt att länsstyrelsen skulle med eget utlåtande överlämna

ärendet till Konungen. — Stadsfullmäktige i Falkenberg finna det önskvärt,

att ett förtydligande tillägg gjordes angående skeppsf otimer ares rätt till

eftergift från lagens tillämpning.

Det må anmärkas, att den befogenhet att meddela eftergift från tillämpningen

av butikstängningslagen, som sedan år 1920 tillkommit socialstyrelsen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96. 251

enligt kungörelse den 23 december 1937 från och med den 1 januari 1938

utövas av riksförsäkringsanstalten.

" Möjlighet till eftergift från lagens reglering i vidare mån, än vad förut

omförmälda stadganden medgiva, synes böra föreligga, då särskilt trängande

behov därtill föranleda. De sakkunnigas förslag härutinnan, enligt vilket

befogenhet i sådant hänseende skall utövas av Konungen, finner jag lämpligt

och detsamma har, med viss formell jämkning, upptagits i departementsförslaget.

Allmänna bestämmelser (13—16 §§).

13 §.

Denna paragraf, som innehåller straffbestämmelser, motsvarar i viss mån

9 § i gällande butikstängningslag samt 14 § första och andra styckena i sakkunnigförslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava angående skiljaktigheterna mellan av dem föreslagna

straffbestämmelser och motsvarande stadganden i gällande butikstängningslag

anfört följande:

Straffet har som regel synts böra vara dagsböter liksom i 13 § av förslaget

till arbetstidslag. Med tillmötesgående av ett från köpmannahåll framfört

önskemål örn strängare straff vid upprepad förseelse har man dock ansett böra

tillfogas ett särskilt stadgande örn att straffminimum skall vara minst fem

dagsböter för näringsidkare, som inom två år före stämningens delgivning

dömts för förseelse mot butikstängningslagen. Då det synes angeläget, att

länsstyrelse, som givit näringsidkare tillstånd till utsträckt affärstid, omedelbart

erhåller kännedom örn sådan näringsidkares förseelse mot butikstängningslagen,

föreslås en föreskrift örn att avskrift av utslaget utan dröjsmål

skall översändas till länsstyrelsen. Detta utslag kan ju stundom utgöra anledning

för länsstyrelsen att indraga tillståndet.

Beträffande näringsidkares ansvar för förseelse, som begås av hustru, husfolk

eller annan arbetstagare, drabbar enligt 11 § av 1919 års lag straffet

endast näringsidkaren, örn han haft vetskap örn förseelsen. Det mest effektiva

synes dock vara, att ett sådant krav icke uppställes, utan att det i princip

alltid är näringsidkaren själv, som har att stå ansvaret vid överträdelse av

butikstängningslagen. Härmed uppnås likformighet med arbetstidslagarna.

Yttranden.

Mot de sakkunnigas förslag har erinran icke framställts i yttrandena.

På sätt de sakkunniga anfört, innefattar deras förslag rörande utkrävande av

straffansvar för överträdelse av den nya lagens bestämmelser principiell avvikelse

från vad som gäller enligt nuvarande butikstängningslag. Då erinran

mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende icke framställts i något enda

yttrande, finner jag mig, trots vissa betänkligheter, böra godtaga detsamma.

Den i andra stycket av sakkunnigförslaget upptagna särskilda bestämmelsen

rörande straffskärpning i vissa fall vid upprepad förseelse synes jämväl böra

få inflyta i departementsförslaget.

Med hänsyn till stadganden i den förut omförmälda lagen den 3 juni

1938 örn ändring i vissa delar av strafflagen, vilken trätt i kraft den 1

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Majus proposition nr 96.

januari 1939, torde tredje stycket i 14 § av sakkunnigförslaget icke böra upptagas

i departementsförslaget.

På grund av den av mig föreslagna omläggningen av bestämmelserna i 11 §

synes icke heller det av de sakkunniga föreslagna fjärde stycket av 14 § böra

inflyta i förevarande lagförslag.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i sakkunnigförslaget samt 12 och 13 §§ i

gällande butikstängningslag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att de föreslagna bestämmelserna vore helt

i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 15 § av förslaget till arbetstidslag

för detaljhandeln.

I förevarande sammanhang må erinras, att de sakkunniga i 13 § av förslaget

till butikstängningslag upptagit föreskrift, att tillsyn å efterlevnaden

av lagen skulle utövas av yrkesinspektionen.

Gentemot den förutsedda invändningen mot förslaget härutinnan, nämligen

att denna tillsyn läge något utanför yrkesinspektionens egentliga verksamhetsområde,

hava de sakkunniga anfört, att, då detaljarbetstidslagen,

vars efterlevnad yrkesinspektionen otvivelaktigt borde hava att övervaka, och

butikstängningslagen löpte jämsides och kompletterade varandra, det syntes

lämpligt, att samma myndighet utövade tillsyn å båda lagarnas efterlevnad.

Denna tillsyn rubbade naturligtvis icke de vanliga åklagarmyndigheternas

befogenhet och plikt att självständigt beivra förseelser mot butikstängningslagen,

t. ex. efter anmälan från köpmannahåll. Från vissa håll hade till de

sakkunniga framförts klagomål över att sådana anmälningar stundom icke

rönte vederbörligt beaktande och föranledde tillräckligt ingående utredning.

Yttranden.

Riksförsäkringsanstalten avstyrker bestämt den föreslagna anordningen,

att yrkesinspektionen skulle utöva tillsyn å butikstängningslagens efterlevnad.

Gentemot de sakkunnigas motivering i denna del anför anstalten, att

något sådant inbördes samband mellan arbetstidslagen för detaljhandeln och

förevarande lag, som skulle påkalla, att deras efterlevnad övervakades av

samma myndighet, enligt anstaltens mening icke förelåge. Det vore uppenbarligen

en angelägenhet av stor vikt, att yrkesinspektionens arbetskrafter

icke splittrades på uppgifter, som folie utanför inspektionens egentliga verksamhetsområde,

vilket torde få anses vara omfattande nog. Enligt anstaltens

mening borde övervakningen av butikstängningslagen framdeles liksom hittills

åvila polismyndigheterna i de olika orterna, — Svenska stadsförbundet

erinrar örn att i ett av särskilda inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga

den 30 december 1937 avgivet betänkande med förslag angående effektivisering

av yrkesinspektionen (statens off. utredn. 1937:52) starkt betonats, att

de kommunala tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna, icke fungerade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96. 253

tillfredsställande. Under sådana förhållanden måste det väcka starka betänkligheter

att nu utöka verksamheten med nya uppgifter, som i det stora hela

läge vid sidan av dessa nämnders nuvarande arbete och dessutom skulle bliva

av tämligen grannlaga natur. — Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter,

örn icke bestämmelsen i 12 § gällande butikstängningslag, att förseelse mot

densamma skulle åtalas av allmän åklagare, borde få kvarstå i den nya lagen,

då ett borttagande av bestämmelsen skulle kunna giva anledning till den

missuppfattningen, att allmän åklagare icke längre hade rätt och plikt att

åtala dessa förseelser.

Överståthållarämbetet och stadsfiskalen i Stockholm anse ett tillägg till

lagtexten behövligt, vari utsädes, att tillsyn å lagens efterlevnad skulle vid

sidan av yrkesinspektionen utövas även av allmän åklagare och polismyndighet.

— Stadsfiskalen i Visby uttalar, att vid anmälan örn förseelse mot lagen

åtskilliga tveksamma spörsmål angående lagens rätta tolkning kunde uppstå.

Det vore då tillfredsställande att hava yrkesinspektionen som tillsynsmyndighet,

vilken på begäran av domstol eller åklagare skulle avgiva yttrande över

sagda spörsmål. Därest icke sistnämnda förhållande ansåges självfallet, hemställde

stadsfiskalen, att uttrycklig bestämmelse därom infördes i lagen.

De skäl, som de sakkunniga anfört för sitt förslag, att yrkesinspektionen

skulle utöva tillsyn över butikstängningslagens efterlevnad, synas mig icke

bärande. Denna tillsyn lärer, liksom hittills, böra utövas av polismyndigheterna.

15 § i sakkunnigförslaget har i departementsförslaget upptagits såsom 14 §,

dock med den jämkning i formellt hänseende, att andra punkten i andra

stycket fått utgå med hänsyn till innehållet i den förut omförmälda lagen den

9 april 1937 örn verkställighet av bötesstraff, vilken — med visst undantag —

trätt i kraft den 1 januari 1939.

Att förseelse mot butikstängningslagen skall ligga under allmänt åtal är

klart, då stadgande örn undantag från denna allmänna regel icke upptagits.

Att — på sätt som skett i gällande butikstängningslag — intaga uttrycklig

bestämmelse i detta hänseende, vilket påyrkats i några yttranden, synes icke

erforderligt.

15 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser angående straffansvarets

överflyttning på butikföreståndare m. fl., överensstämmer nära med 16 § i sakkunnigförslaget

men saknar motsvarighet i gällande butikstängningslag.

De sakkunniga.

Beträffande förevarande paragraf hava de sakkunniga yttrat:

Det har nämnts, att det enligt 14 § av lagförslaget alltid är näringsidkaren

själv som har ansvaret vid överträdelse av butikstängningslagen. Denna regel

kan dock i vissa fall leda till obilliga resultat, och enligt denna paragraf herodes

därför möjlighet att få ansvaret överflyttat på föreståndaren för butiksföretag

eller annat i denna lag avsett företag. Bestämmelserna överensstämma

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Majds proposition nr 96.

Departe
ments
chefen.

nära med 16 § av förslaget till arbetstidslag. Liksom där skall alltså ansvaret i

fråga örn kommunal verksamhet alltid vila på verksamhetens föreståndare.

I övriga fall får en överflyttning endast ske, när myndighet efter särskild prövning

funnit detta påkallat. I stället för arbetsrådet, som har prövningen

enligt arbetstidslagen, skall här enligt förslaget den bestämmande myndigheten

vara länsstyrelse. Länsstyrelserna hava ju på olika sätt befogenheter i

fråga örn butikstängningslagens tillämpning enligt de sakkunnigas förslag.

Beträffande de fall, där en överflyttning av ansvaret kan vara särskilt motiverad,

hänvisas till vad som anföres under 16 § i förslaget till arbetstidslag.

Yttranden.

Kommerskollegium gör mot den föreslagna anordningen samma erinran

som mot 16 § i förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln. Jag tillåter mig

här hänvisa till det vid sagda lagrum gjorda referatet av kollega uttalande.

— Kooperativa förbundet finner däremot stadgandet, såvitt det avser butikstängningslagen,

lämpligt.

De sakkunnigas förslag i förevarande hänseende synes i princip böra godtagas.

Då emellertid verksamhet av den art, att butikstängningslagen därå

äger tillämpning, i vissa fall kan bedrivas av staten samt undantag för sådan

verksamhet icke stadgats i lagen, synes bestämmelse örn överflyttning av

eventuellt ansvar enligt denna lag å föreståndare böra ske även såvitt angår

statlig verksamhet. En motsvarande bestämmelse återfinnes i 53 § lagen örn

arbetarskydd.

Mot förslaget att länsstyrelse härvid skall utöva den funktion, som enligt

lantarbetstidslagen och förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln tillkommer

arbetsrådet, har jag icke något att erinra.

16 §.

Denna paragraf överensstämmer med 17 § i sakkunnigförslaget men saknar

motsvarighet i gällande butikstängningslag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava erinrat örn sitt uttalande i motiveringen till 1 § av lagförslaget,

att den nya lagen avsåges vara uttömmande i den meningen, att avvikelser

från de däri stadgade begränsningarna icke finge ske utan stöd av

direkt stadgande i lagen. Däremot innebure denna lag intet hinder för att

strängare begränsningar kunde vara föreskrivna i vissa specialfall. Härom

hava de sakkunniga anfört följande:

Enligt 1937 års förordning angående försäljning av rusdrycker 4 kap. 13 §

får försäljning till avhämtning av sådana drycker endast äga rum söckendagar

klockan 9—17; å dag före sön- och helgdag högst till klockan 16.

Av betydelse är vidare 1919 års förordning angående försäljning av pilsnerdricka.

Enligt 20 § 2. får å sön- och helgdagar utminutering av pilsnerdricka

å landet icke äga rum samt i stad bedrivas allenast till klockan 10. Enligt 4 §

av de sakkunnigas förslag får ju ej heller försäljning å sön- och helgdagar

äga rum längre än till klockan 10. Men beträffande landsbygden råder alltså

här en avvikelse och därtill kommer, att kommunerna enligt de sakkunnigas

förslag skola äga rätt att besluta örn omläggning av tiden för öppethållande,

opaginerad Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Majus proposition nr 9H.

så att denna t. ex. helt eller delvis kommer att infalla efter klockan 10. Även

för framtiden skulle alltså komma att bestå det förhållandet, att butik kan få

hållas öppen viss tid för försäljning av övriga i 4 § uppräknade varor men icke

av pilsnerdricka. Det nu sagda gäller än mer enligt den gällande butikstängningslagen

med dess större möjligheter till kommunal utsträckning av söndagshandeln.

Det nuvarande tillståndet har väckt åtskilligt missnöje och flera

framställningar örn ändring hava inkommit till de sakkunniga.

När de sakkunniga trots detta icke ansett sig böra föreslå någon ändring i

den nuvarande förordningen örn försäljning av pilsnerdricka, beror detta därpå,

att denna förordning inom kort torde ersättas av en ny. I det betänkande,

som 1936 avgavs av 1934 års maltdryckskommitté (statens off. utredn.

1936:5) föreslås sådan bestämmelse, att tiden för utminutering av

pilsnerdricka i stort sett helt skall följa den tid, då handelsbod får hållas öppen

för handel med mejeriprodukter m. m. (32 § i lagförslaget). Utminutering

under sön- och helgdag skall dock icke få bedrivas genom försäljning på rekvisition

eller genom kringföring. Förslaget motiveras (sid. 293—294 i betänkandet)

just med att det nuvarande tillståndet framkallat svårigheter och irritation

hos allmänheten. I det nuvarande läget hava de sakkunniga därför icke

ansett sig böra framlägga något förslag. Frågan bör lämpligen upptagas vid

en allmän revision av här ifrågavarande förordning, då även nykterhetssynpunkter

här kunna göra sig gällande.

Yttranden.

I yttrandena upptagas icke bestämmelserna i förevarande paragraf till behandling.

Här må anmärkas, att 1934 års maltdryckskommittés betänkande, efter att

hava varit föremål för sedvanligt remissförfarande, nu är föremål för Kungl.

Maj:ts prövning.

De sakkunnigas förslag synes böra i oförändrat skick inflyta i departementsförslaget.

I/craftträdelse- och övergångsbestämmelser.

De sakkunniga.

Beträffande lagens ikraftträdande och giltighetstid hava de

sakkunniga föreslagit samma bestämmelser för butikstängningslagen som beträffande

arbetstidslagen för detaljhandeln. Även den förra lagen skulle alltså

blott få provisorisk giltighet, vilket kanske kunde föranleda vissa betänkligheter,

då den nuvarande lagen i ämnet icke hade sådan karaktär. Det hade

emellertid ansetts, att de båda lagarna stöde i så nära förhållande till varandra,

att de borde följa samma regler. Med hänsyn till den snabbt fortskridande

utvecklingen mot allmän stängning klockan 18 och tidigare lördagsstängning

kunde det för övrigt vara lämpligt, att den nu föreslagna regleringen

efter några år underkastades förnyad prövning.

Angående de föreslagna övergångsbestämmelserna hava de

sakkunniga yttrat:

Ur praktisk synpunkt synes lämpligt, att beslut om kommunala avvikelser

och tillstånd till utsträckt affärstid enligt 11 och 12 §§ kunna meddelas före

själva ikraftträdandet, varför en föreskrift härom upptagits i sista stycket av

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

övergångsbestämmelserna. Från regeln, att den nya lagen helt träder i stället

för den gamla, hava för övrigt ett par undantag ansetts böra stipuleras.

Det synes lämpligt, att kommunala beslut örn kortare affärstider än de i 3

och 4 §§ medgivna icke behöva upprepas före den nya lagens ikraftträdande,

utan i denna del få förbliva giltiga, till dess de upphävts i den ordning, som

nya lagen föreskriver. Detta har sin praktiska betydelse egentligen för de

samhällen, som redan fattat beslut örn allmän stängning klockan 18.

Den i 11 § föreslagna regleringen beträffande särskilt kioskhandeln kan

föranleda svårigheter för vissa nu bestående företag. För att underlätta övergången

hava de sakkunniga därför ansett sig böra föreslå, att någon rubbning

i de nuvarande förhållandena icke inträder förrän två år efter lagens ikraftträdande.

Detta gäller ej blott kioskhandeln utan all rörelse, som bedrives

med stöd av undantagsbestämmelserna i 15 § av 1919 års lag, ehuru medgivandet

torde få största betydelse för kioskhandeln.

Man har för övrigt icke ansett sig böra stanna vid detta medgivande. Här

ifrågavarande rörelse skall även i fortsättningen kunna få bedrivas på oförändrat

sätt, örn rörelsen idkas av person, som på grund av sjuklighet, invaliditet

eller hög ålder har särskilt stort behov av att någon begränsning icke sker.

1 detta fall förutsättes särskild prövning av länsstyrelse, och tillståndet får

meddelas endast för ett år i sänder. Men länsstyrelsen är vid denna prövning

icke bunden av de i 11 § uppställda begränsningarna utan kan sträcka

sig längre.

De nu berörda medgivandena för kioskhandel m. m. gälla emellertid endast

till förmån för näringsidkare, som driva här ifrågavarande rörelse vid lagens

ikraftträdande och drivit den minst sedan den 1 juni 1937. Yid denna tidpunkt

torde en viss kännedom örn vad de sakkunnigas förslag kunde väntas innebära

för kioskhandeln m. m. hava varit ganska spridd, och senare tillkomna företag

torde därför ej med fog kunna göra anspråk på samma gynnade ställning. Om

rörelsen övergår i andra händer, bortfalla dessa medgivanden. Dock kan medgivandet

utsträckas till avliden näringsidkares maka eller make.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att det med den omfattning kioskhandeln

numera tagit visserligen torde vara ofrånkomligt att underkasta densamma

en strängare reglering och skarpare kontroll än som med gällande bestämmelser

varit möjligt, men att det vore uppenbart, att den begränsning i

fråga örn varusortering och försäljningstid, som bleve en följd av förslagets

genomförande, komme att mycket hårt drabba vissa kioskägare och att fråga

därför kunde vara, huruvida icke med hänsyn härtill den föreslagna övergångstiden

av två år borde i någon mån utökas. — Stadsfullmäktige i Malmö ifrågasätta

däremot, örn icke de föreslagna övergångsbestämmelserna skulle komma

att medföra, att ett alltför stort antal näringsidkare skulle få fortsätta sin

rörelse enligt gällande bestämmelser. I synnerhet gällde detta kioskinnehavarna,

vilka i stort antal skulle under största delen av lagens föreslagna

giltighetstid få åtnjuta sina hittillsvarande förmåner. Önskvärt vore, att övergångstiden

förkortades, så att redan på ett tidigare stadium restriktioner kunde

göras beträffande kioskhandeln. Även Sveriges tobakshandlares riksförbund

anser de till förmån för nuvarande kioskägare föreslagna övergångsbestämmelserna

väl frikostiga. Riksförbundet ville dock icke opponera sig mot de bestämmelser,

som skulle gälla till förmån för nuvarande sjukliga och invalida

opaginerad Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Majus proposition nr 96.

kioskinnehavare. Hänsynen till dessa framfördes ofta i kioskdiskussionen. Av

den verkställda utredningen franninge emellertid, att sådana personer vore

rätt fåtaliga och att kioskverksamheten mest dreves av personer i sin bästa

ålder — oftast som bisyssla —- eller av kapitalstarka bolag. — Sveriges köpmannaförbund

finner, att det av de sakkunniga föreslagna uppskovet med

lagens tillämpning å kioskhandeln endast borde avse sådana fall, där sociala

skäl motiverade sådant uppskov. — Handelskammaren i Göteborg samt Göteborgs

och Norrbottens köpmannaförbund anse, att något verkligt skäl till

undantag för de näringsidkare, som med stöd av 15 § gällande butikstängningslag

drivit rörelse sedan den 1 juni 1937, icke funnes, samt förorda, att

undantaget måtte utgå.

I enlighet med de sakkunnigas förslag tillstyrker jag, att den nya butikstängningslagen

erhåller provisorisk karaktär med en giltighetstid av tre år,

räknat från och med den 1 januari 1940.

På de skäl, som de sakkunniga anfört, har jag funnit av dem föreslagna

övergångsbestämmelser — med allenast smärre jämkningar — böra upptagas

i departementsförslaget.

Med hänsyn till den utformning, som i departementsförslaget givits arbetstidslagen

för detaljhandeln, är möjlighet till ratificering av 1930 års konventionsförslag

angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda

utesluten.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över inom

socialdepartementet upprättade förslag till

lag örn arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag för

detaljhandeln),

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn

arbetstidens begränsning samt

lag örn tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag

),

av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Departe
ments
chefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96.

S382 38 17

opaginerad Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

örn arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag

för detaljhandeln).

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å detaljhandel och i omedelbart samband därmed

bedriven verksamhet, så ock å rörelse, som drives genom rakstuga, frisersalong,

fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen till arbete för

arbetsgivares räkning i regel användas flera än en arbetstagare. I antalet

arbetstagare skall icke inräknas sådan, som användes till arbete, vilket avses

i a)—f) här nedan, varemot hänsyn skall tagas till arbetstagare, varom

förmäles i 2 §.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas

till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete; samt

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som

är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att

arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete.

2§-

Denna lag äger icke tillämpning å:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning;

samt

c) å apotek anställd farmacevt.

3§-

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars

rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida denna lag

opaginerad Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare eller huruvida viss

arbetstagare skall enligt 1 § första stycket inräknas i det antal arbetstagare,

som där sägs.

Ar mål, som liandlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av

domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket avses,

har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör

eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4§-

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn

överstiga 10 timmar.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än

i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes

längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av

arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning

eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av

de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt

och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete utöver ordinarie arbetstid (arbete å övertid).

6§-

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,

i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas

till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning

och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn

från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att

ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma

i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96 (Bilagor).

7 §•

1 morn. Till betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal,

rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen,

samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens

ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna

arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst

sju timmar i veckan, dock icke något dygn mer än en och en halv timme.

Ordinarie arbetstid och övertid enligt detta moment må tillhopa icke utan

tillstånd av arbetsrådet något dygn överstiga 10 timmar.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid,

vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor

och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Ar ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,

dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av

arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som .avses

i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom

användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §•

För arbete å övertid skall särskild ersättning utgå.

Vill arbetstagare fordra sådan ersättning, skall han dels inom två månader

från det att arbetet utförts underrätta arbetsgivaren örn sitt anspråk, dels

ock inom ett år från samma tidpunkt anhängiggöra sin talan. Försummas

det, vare talan förlorad.

Raster.

9§-

Fortgår arbetstagares arbete under minst sex timmar av dygnet skall,

såframt ej är fråga om arbete, varom i 6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller

annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag, under arbetstiden

infalla en sammanhängande rast örn minst en timme. Sådan rast må,

örn arbetsgivare och arbetstagare äro ense därom, utbytas mot två raster

örn sammanlagt minst en timme 15 minuter.

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva undantag från föreskrifterna

i första stycket.

Antecknande av arbetstid m. m.

10 §.

Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det arbetsgivaren

att senast den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka

göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär, som

fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva, att an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

teckning om arbete å övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt

än nu angivits. I fråga om sådant arbete å övertid, som avses i 7 § 1 morn.,

är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där övertiden finnes

behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande

tiden för det dagliga arbetets början och slut samt längden av raster, som

infalla under arbetstiden.

Arbetstagare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran

erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen

eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst

tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista

anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

Allmänna bestämmelser.

11 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i

denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden

förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, som kunna

anses företräda arbetsgivarna, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en

av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivar samman slutningar;

en ledamot skall utses bland personer, som kunna anses företräda arbetstagarna,

samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter,

som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För var och en av

ledamöterna utses minst två suppleanter, förtrogna med förhållandena inom

detaljhandel eller annan verksamhet, som avses i denna lag.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola,

med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens

begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här

nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna

i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

12 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare

inom visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift

i något avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen

på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften

må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter

inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller

företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen

på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

13 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat

rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

14 §•

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna

lag är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes

med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år och har användandet skett

med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen

förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

15 §-

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 10 § åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 10 §, straffes med dagsböter ej under fem.

16 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

17 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag

är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

18 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning

lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och

verksamhet, den 1 oktober 1939 och i övrigt den 1 januari 1940 samt gäller

till och med den 31 december 1942. Beträffande sådan under tiden för

lagens giltighet begången förseelse, som avses i 14 eller 15 §, skall dock

vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 (Bilagor).

263

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning

skall under tiden från oell med den 1 januari 1940 till och med

den 31 december 1942 hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:

i §■

Denna lag---här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som---allmän trafik,

j) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,

k) sådant arbete---hans bostad.

Förslag

till

Lag

om tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse

(butikstängningslag).

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde m. m.

1 §■

1 mom. Med butik förstås i denna lag försäljningsställe, där detaljhandel

idkas. Stadganden rörande butik gälla även rakstuga, frisersalong och fotografiateljé.

2 mom. Butik må hållas öppen för allmänheten endast under tid, då det

enligt denna lag är medgivet (affärstid).

Utan hinder av bestämmelserna i lagen må dock kund betjänas, som inkommit

i försäljningslokal, rakstuga, frisersalong eller fotografiateljé å affärstid,

samt vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik å sådan tid.

3 mom. Försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes än i butik

må ske endast å affärstid för handel med dylik vara.

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad

restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämtning

opaginerad Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

eller försändning icke .försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror,

alkoholfria drycker eller tryckta skrifter;

2) försäljning å apotek;

3) försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av

motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe,

där andra varor ej saluföras;

4) försäljning å trafikmedel;

5) försäljning av konfektyrer, färsk frukt, levande blommor, program eller

liknande trycksaker i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler;

6) försäljning av konfektyrer och tobaksvaror i förpackning, tändstickor

samt färsk frukt från automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där

sådana varor saluföras, och som handhaves av butiksinnehavaren;

7) försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning

och utan samband med annan handel bedriver med egna lantmannaeller

trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst;

8) försäljning av leksaksballonger och andra smärre leksaker, örn försäljningen

sker utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med annan

handel;

9) försäljning, utan samband med annan handel, av periodiska skrifter

eller av tryckta skrifter, där försäljningen sker utomhus;

10) försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer

eller utställningslokaler eller å andra sådana platser; samt

11) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål.

Den vanliga affärstiden.

3§''

A söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till

klockan 19. Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december

må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.

Å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må

butik ej hållas öppen för allmänheten efter klockan 16.

4 §•

A sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten. Butik,

där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och

konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande

blommor må dock hållas öppen för allmänheten mellan klockan 8 och

klockan 10.

Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må rakstuga eller frisersalong hållas

öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.

Kommunala avvikelser.

5 §•

I kommun må, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas

kunna ske utan otillbörligt förfång för de företag inom kommunen, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Majds proposition nr 96 (Bilagor).

driva rörelse i butik, eller för de företag, som driva- sådan rörelse av visst

slag, bestämmas, att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller belt eller

delvis förläggas till annan del av dygnet än den i 3 eller 4 § föreskrivna,

å sön- eller helgdag dock ej under högmässogudstjänst.

Utsträckning av den vanliga affärstiden må, under i första stycket angivna

villkor, medgivas i följande omfattning:

1) butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin

eller bageri- och konditorivaror må å söckendag hållas öppen mellan klockan

7 och klockan 8;

2) butik, där handel idkas huvudsakligen med mej eri varor, ägg, margarin,

bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande

blommor, må å sön- eller helgdag hållas öppen mellan klockan 10 och

klockan 11 samt därutöver under högst två timmar å tid, då högmässogudstjänst

icke hålles; samt

3) fotografiateljé må hållas öppen å sön- eller helgdag under högst två

timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Där det inom viss kommun kan anses erforderligt för att möjliggöra för

skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta personer

att göra inköp å fritid, må bestämmas, att butik å sön- eller helgdag

får hållas öppen under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Bestämmelse, varom i denna paragraf förmäles, skall gälla hela kommunen,

där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser må

meddelas för butiker av skilda slag. Bestämmelser må även meddelas för

endast butiker av visst slag men må däremot icke begränsas till en eller

flera angivna butiker.

6§-

Om bestämmelse enligt 5 § beslutar den myndighet, som utövar kommunens

beslutanderätt.

När fråga om sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten,

skall tillfälle beredas näringsidkare och arbetstagare, som skulle beröras

av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt

uttala sig i ärendet. Tillbörlig hänsyn skall tagas till därvid framförda synpunkter.

7 §•

Beslut örn bestämmelse enligt 5 § skall underställas länsstyrelsen och

för sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till

magistraten eller kommunalborgmästaren och beträffande kommun å landet

till landsfiskalen i orten. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen

skall insända beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande, sedan

tillfälle att yttra sig över beslutet beretts dem, vilkas rätt beröres av detsamma.

I Stockholm skall sådant tillfälle beredas av Överståthållarämbetet.

8 §-

Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut

om bestämmelse enligt 5 §. Fastställt beslut skall ofördröjligen allmängöras

opaginerad Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Majds proposition nr 96 (Bilagor).

genom dess införande i länskungörelserna. Därjämte skall genom vederbörande

kommunala myndighets försorg tillkännagivande örn kungörelsen

med angivande av dess huvudsakliga innehåll införas i minst en tidning

inom orten, varförutom beträffande landskommun tillkännagivande örn kungörelsen

skall ske i kyrkan.

9§-

Med avseende å ändring eller upphävande av beslut om bestämmelse enligt

5 § skall gälla vad i 5—8 §§ är stadgat.

10 §.

I fråga örn köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle

skall vad i denna lag sägs örn kommun äga motsvarande tillämpning; och

må förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej gälla köpingen

eller samhället.

Särskilt tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall.

11 §•

1 mom. Polismyndigheten må under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar

meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten

eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då

sådant eljest icke är förenligt med bestämmelserna i denna lag.

Med polismyndighet förstås i denna lag för Stockholm Överståthållarämbetet,

för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer

magistrat eller, där sådan ej finnes, kommunalborgmästare och för landet

polischefen i orten.

Ansökning örn tillstånd, varom i första stycket förmäles, skall innehålla

uppgift örn den tid och de varuslag, som framställningen avser, samt de

närmare omständigheter, under vilka öppethållandet eller försäljningen avses

skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga är

örn öppethållande eller försäljning under allenast kort tid, av polismyndigheten

beredas stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige

ej finnas, kommunalnämnden.

2 mom. Ansökning örn tillstånd, varom i 1 mom. förmäles, skall avslås,

örn sökanden icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i

allmänhet, eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att

utöva verksamheten, så ock örn hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-,

säkerhets- eller liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 morn., skall polismyndigheten

pröva, örn det sökta tillståndet ur andra synpunkter lämpligen bör meddelas,

därvid tillbörlig hänsyn skall tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten

och å andra sidan de olägenheter för annan handel, som skulle

uppkomma vid bifall till framställningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj-.ts ■proposition nr 96 (Bilagor).

Tillstånd till utsträckt tid för öppethållande eller försäljning må endast

givas, om synnerliga skäl därtill äro, med mindre ansökningen avser något

av nedannämnda fall. I sådan händelse skola följande grundsatser tjäna till

ledning vid bedömandet:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande

blommor, tryckta skrifter och tändstickor, vilken bedrives från kiosk, stånd,

bord eller annat sådant försäljningsställe, där under hela försäljningsdagen

endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till

annat föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till klockan

22; sådant medgivande må ock lämnas för försäljning av dessa varor annorledes

än från särskilt försäljningsställe, örn försäljningen icke är förbunden

med handel med andra varor och i övrigt skäl därtill anses föreligga;

2) försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad

eller dylikt, må medgivas i den utsträckning, som med hänsyn till förhållandena

anses erforderlig, vanligen dock endast med de under 1) nämnda varuslagen

samt med lagad mat och tobaksvaror;

3) försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik

eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik må medgivas i den

utsträckning, som kan anses betingad av de resandes behov, i regel dock

endast med de under 1) nämnda varuslagen samt med lagad mat, tobaksvaror

och mindre pappersartiklar;

4) försäljning utomhus av varm korv samt bröd, potatis och senap, som

tillhandahållas i samband med korven, må medgivas i den utsträckning,

som anses lämplig, dock endast från fastställd plats;

5) öppethållande av lokal, där utställningar av verk av bildande konst

ävensom alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning,

anordnas, må för visning av dessa konstverk medgivas i den utsträckning

så anses lämpligt.

4 mom. Tillstånd meddelas för viss tid eller tillsvidare och må återkallas,

när skäl därtill äro.

I tillståndet skall angivas den utsträckta tid på dygnet, under vilken

öppethållande eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder

få försäljas. Polismyndigheten äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande

försäljningens anordnande, som finnas erforderliga.

Polismyndigheten skall till den, som erhåller tillstånd, utfärda bevis

härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, örn

rörelsen drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats

därstädes, samt i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den, som bedriver

försäljningen.

12 §.

Är eftergift från vad i denna lag är stadgat påkallad av särskilt trängande

behov, äger Konungen förordna, att sådan eftergift må tillgodonjutas för

visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet skola

meddelas de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas

erforderliga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 (Bilagor).

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Hålles butik öppen för allmänheten eller idkas försäljning till allmänheten,

när sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats

med stöd av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter.

Har näringsidkare tidigare, dock ej mer än två år före det stämning delgivits,

dömts för förseelse mot denna lag, vare straffet dagsböter ej under

fem.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad

i 13 § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare.

Lag samma vare, där länsstyrelsen efter framställning av näringsidkare

godtagit viss person såsom verksamhetens föreståndare i näringsidkarens

ställe.

16 §•

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

öppethållande eller försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940 och gäller till och med den

31 december 1942. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången

förseelse, som avses i 13 §, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara

att gälla efter sistnämnda dag.

Genom denna'' lag upphäves lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av

tiden för idkande av handel och viss annan rörelse samt beslut, som fattats

med stöd av nämnda lag. Därvid skall dock iakttagas följande:

1) beslut, varigenom i kommun fastställts kortare affärstid än den i 3

eller 4 § av nya lagen medgivna, förbliva i denna del giltiga till dess de

upphävts i den ordning, som nya lagen föreskriver;

2) näringsidkare, som vid nya lagens ikraftträdande med stöd av 15 §

lagen den 30 maj 1919 bedriver rörelse under längre tid av dygnet än

nya lagen medgiver och som drivit sådan rörelse minst sedan den 1 juni

1937, må utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på oförändrat sätt till den

1 januari 1941; och må polismyndigheten, när det gäller näringsidkare, som

på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder har särskilt stort behov

av att även i fortsättningen få bedriva rörelsen utan ändring, efter särskild

prövning kunna giva tillstånd härtill utan hinder av de i 11 § av nya lagen

uppställda villkoren, dock endast för ett år i sänder. Vad nu sagts örn näringsidkare,

gällö ock dennes efterlevande make eller maka.

Beslut enligt 5, 8, 11 och 12 §§ av nya lagen samt enligt nästföregående

stycke må meddelas efter den 1 oktober 1939, dock med verkan tidigast

från nya lagens ikraftträdande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

269

De sakkunnigas förslag.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om arbetstiden i detaljhandel och Tiss annan rörelse (arbetstidslag

för detaljhandeln).

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

1 mom. Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, där detaljhandel idkas,

samt å verksamhet i samband med rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller

badinrättning, såvitt i rörelsen eller verksamheten till arbete för arbetsgivarens

räkning i regel användes minst två arbetstagare. Vid beräkningen skall icke

medräknas arbetstagare, som användes till arbete, vilket avses i 2 morn., varemot

hänsyn skall tagas till arbetstagare, varom i 3 mom. förmäles; så ock

till arbetstagare, som avses i 2 §, såframt i rörelsen användes mer än en sådan

arbetstagare.

2 mom. Från lagens tillämpning undantages:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas

till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som

är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, dock endast örn arbetstagare

uteslutande sysselsättes med här nämnt arbete.

3 mom. Lagen avser ej arbetstagare, vars huvudsakliga arbetstid är begränsad

av lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning eller lantarbetstidslagen

den 26 juni 1936.

2§-

Denna lag äger icke tillämpning å:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) anställd företagsledare eller annan befattningshavare i självständig och

överordnad ställning;

c) å apotek anställd farmacevt.

3§-

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den vars rätt

därav beröres åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida denna lag äger

tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare eller huruvida viss arbetstagare

skall enligt 1 § 1 mom. inräknas i det antal arbetstagare, som där sägs.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

opaginerad Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

så äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av domstolen

ej meddelas, förrän arbetsr&dets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses Ilar

arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller

den vars rätt av frågan beröres avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4§-

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Såvitt sammanlagda arbetstiden för

tidrymd av högst åtta veckor, med utgångspunkt från den 1 augusti varje

kalenderår, icke blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan, må

arbetstiden fördelas på annat sätt än i första punkten sägs. Dock må arbetet

icke någon vecka överstiga 54 timmar.

Arbetet må ej något dygn överstiga 10 timmar.

&§•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än

i nämnda paragraf sägs.

2 morn. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att arbetstiden utsträckes

längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande

därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet

medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller

sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de

arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma önskvärt

och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å övertid.

6 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,

i den män så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas

till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning och

varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess

början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet

att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när den i betalt

brev avlämnats till allmänna posten.

7 §■

1 mom. Till betjäning av kunder, som vid stängning av butik, rakstuga,

frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen, samt

till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade

gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden,

må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst fyra timmar i

veckan, dock icke något dygn mer än en timme.

opaginerad Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96 (Bilagor).

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare å övertid, vare

därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och 260

timmar under en tidrymd av tolv månader, räknat från den 1 augusti varje år.

3 mom. Ar ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,

dock för högst 150 timmar under den i 2 mom. stadgade tidrymd av 12

månader, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses

i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men det åligger denne att tillse, att icke arbetstagaren genom användande

till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

För arbete, varom i 2 och 3 mom. sägs, skall utgå särskild övertidsersättning,

minst en fjärdedel högre än vad arbetstagaren erhåller för motsvarande

arbete under ordinarie arbetstid. Sådan ersättning må utbytas mot

ledighet å ordinarie arbetstid, minst en fjärdedel längre än övertiden, såframt

arbetsgivare och arbetstagare äro ense därom. Dylik ledighet skall lämnas

senast inom åtta veckor efter det övertidsarbetet utfördes. Har arbetstagare

icke inom samma tid hos arbetsgivaren framställt anspråk på övertidsersättning

eller ledighet, vare rätt att påkalla förmån, varom här sägs, förlorad.

Baster m. lii.

8 §•

1 mom. Fortgår arbetstagares arbete under minst åtta timmar av dygnet,

skall, såframt ej är fråga örn arbete varom i 6 § förmäles, under arbetstiden

infalla en sammanhängande rast av minst en timme. Sådan rast må utbytas

mot två raster av sammanlagt minst en timme 15 minuter, örn arbetsgivare

och arbetstagare äro ense därom.

2 mom. I varje butik skola finnas för arbetstagarna avsedda sittplatser,

vilka dessa skola äga begagna i den män det kan ske utan förfång för arbetet.

Antecknande av arbetstid.

9§-

Hörande arbetstagares användande till arbete åligger det arbetsgivaren att

senast den första söckendagen i därpå följande kalendervecka göra anteckning

i särskild journal. Så snart det kan bedömas, huruvida viss arbetstid

är att hänföra till övertid enligt 6 eller 7 § samt om övertidsersättning eller

ledighet enligt 7 § 4 mom. andra stycket skall utgå, skall i journalen göras

anteckning härom. Journalen upprättas enligt formulär, som fastställes av

arbetsrådet. Denna myndighet äger dock föreskriva, att här berörda anteckningar

få verkställas å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga

örn arbete å ordinarie arbetstid samt sådant arbete å övertid, som i 7 §

1 mom. avses, är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där

arbetstiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället

och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut samt

längden av raster, som infalla under arbetstiden.

Arbetstagare åge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran

erhålla del av journalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 5, 6 eller 7 § skall biläggas journal eller

annan handling, där anteckning enligt första stycket skall göras, och journalen

eller handlingen jämte bilagda beslut skall förvaras under minst tre

år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den dag då sista anteckningen

gjordes däri och beträffande beslutet från detsammas datum.

opaginerad Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 (Bilagor).

Allmänna bestämmelser.

10 §.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärenden, som avses i

denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden

förtrogna ledamöter. Av dessa skall den ene väljas bland personer, som

kunna anses företräda arbetsgivarna, och den andre bland personer, som

kunna anses representera arbetstagarna inom detaljhandeln. För var och en

av ledamöterna utses minst två suppleanter, förtrogna med förhållandena

inom detaljhandel eller annan verksamhet, som avses i denna lag.

Vid arbetsrådets behandling av ärende enligt denna lag skola, med iakttagande

av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning

stadgas, närvara båda. de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd

ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna

i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

11 §''

1 mom. Aro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare

inom visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift,

som i 5 § eller 7 § 3 mom. sägs, må Konungen på framställning av arbetsrådet

eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet

i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter

inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller

företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på

framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

12 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande

tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

13 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag

är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes

med dagsböter. Yar arbetstagaren under 18 år och har användandet skett

med faderns eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen

förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i

denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse skall, när han varder

därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,

fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

14 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits

i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 9 § åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 9 §, straffes med dagsböter ej under fem.

opaginerad Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 (Bilagor).

15 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

16 §.

Beträffande verksamhet som bedrives av kommun skall vad i denna lag

är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndare.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

17 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning

lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och

verksamhet, den 1 oktober 11)38 och i övrigt den 1 januari 1939 samt gäller

till och med den 31 december 1941. Beträffande sådan under tiden för

lagens giltighet begången förseelse, som avses i 13 eller 14 §, skall vad i

lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Förslag
till
Lag:
om

tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse

(butikstängningslag).

Lagens tillämpningsområde in. m.

1 §•

1 mom. Med butik förstås i denna lag varje försäljningsställe där detaljhandel

idkas.

Yad nedan sägs örn butik skall gälla rakstuga, frisersalong och fotografiateljé,

om ej annat är särskilt stadgat.

2 mom. Butik må endast hållas öppen för allmänheten under tid, då det

enligt denna lag är medgivet.

Utan hinder av denna lags bestämmelser må kund betjänas, som inkommit

i butik å tid då den får hållas öppen för allmänheten, och vara utlämnas

eller försändas, som sålts i butik å sådan tid.

3 mom. Försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes än i butik

må endast ske å tid, då butik får hållas öppen för allmänheten för handel

med dylik vara.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96.

2382 38 18

opaginerad Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) Försäljningsställe, där ordnad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse

idkas, såframt ej andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria

drycker samt periodiska skrifter där försäljas till avhämtning eller

försändning;

2) Apotek, såvitt gäller försäljning av varor, som erfordras för medicinskt

bruk;

3) Försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av

motorfordon nödvändiga varor, örn försäljningen sker från upplagsställe,

där andra varor ej saluföras;

4) Försäljning å trafikmedel, som icke går i lokaltrafik;

5) Försäljning av konfektyrer, färsk frukt, levande blommor, program eller

liknande trycksaker i teatrar och biografer samt å andra nöjesplatser;

6) Försäljning av konfektyrer och tobaksvaror i förpackning, tändstickor

samt färsk frukt från automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där sådana

varor saluföras, och som handhaves av butiksägaren;

7) Försäljning själv eller genom familjemedlem av egna lantmanna- och

trädgårdsprodukter samt fisk av egen fångst, örn försäljningen sker utomhus

och i ringa omfattning samt icke är förbunden med annan handel;

8) Försäljning av leksaksballonger och liknande för barn avsedda smärre

artiklar, örn försäljningen sker utomhus och i ringa omfattning samt icke är

förbunden med annan handel;

9) Försäljning av periodiska skrifter, örn den icke är förbunden med annan

handel;

10) Försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i muséer

eller utställningslokaler eller å andra sådana platser;

11) Tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål.

Den normalt medgivna tiden för butiks öppethållande.

3 §•

A söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till

klockan 19.

Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december må

butik hållas öppen till klockan 20.

A påskafton, midsommarafton och julafton må butik ej hållas öppen efter

klockan 16.

4 §''

A sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten.

För försäljning av mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror,

pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt och levande blommor må dock

butik hållas öppen mellan klockan 8 och klockan 10, örn andra varor under

försäljningstiden ej finnas förvarade å försäljningsstället eller äro undanlåsta,

övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna.

Örn sön- och helgdagar inträffa i följd, må rakstuga och frisersalong hållas

öppen en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.

Kommunala avvikelser.

5§-

Inom kommun må, örn det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas

kunna ske utan otillbörligt förfång för flertalet av de företag inom kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

munen, som driva rörelse i butik, eller av de företag, som driva sådan

rörelse av visst slag, träffas beslut örn att den tillåtna tiden för öppethållande

skall inskränkas eller delvis förläggas till annan del av dygnet. Genom

sådant beslut får ej medgivas utsträckning av den i 3 och 4 §§ för dygn

stadgade längsta tiden för öppethållande, dock att öppethållande av fotografiateljé

å sön- eller helgdag under högst två timmar för fotografering må

tillåtas, om särskilda skäl därtill äro. I övrigt må ej medgivas öppethållande

å sön- eller helgdag i andra fall än i 4 § sägs. Det må ej beslutas,

att butik å sådan dag får hållas öppen mellan klockan 11 och klockan 13.

Beslut, varom i första stycket förmäles, skall gälla hela kommunen, örn

ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser kunna träffas

för butiker av skilda slag, och beslut kan givas för endast butiker av visst

slag men må däremot ej begränsas till en eller flera angivna butiker.

6§-

Om bestämmelse enligt 5 § beslutar i första hand den myndighet, som

utövar kommunens beslutanderätt.

När fråga örn sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten,

skall tillfälle beredas näringsidkare och arbetstagare, som skulle bli

berörda av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på annat

sätt uttala sig i ärendet. Tillbörlig hänsyn bör tagas till sålunda framförda

synpunkter, då beslut träffas, därvid bör beaktas de olika uttalanden, som

framkommit från företrädare för skilda slag av butiker.

Örn flertalet butiksföretag inom kommunen, vilka skulle beröras av ifrågasatt

inskränkning av tiden för öppethållandet, motsatt sig inskränkningen,

skall sådan icke komma till stånd, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Ha minst två tredjedelar av butiksföretagen inom kommunen föreslagit

eller tillstyrkt viss inskränkning av tiden för öppethållandet, skall sådan

inskränkning komma till stånd, örn ej hinder möter enligt bestämmelserna

i 5 §.

Föreligger framställning örn inskränkning av tiden för öppethållandet

till den kommunala myndigheten från sådant flertal av butiksföretagen, som

i närmast föregående stycke sägs, skall frågan upptagas vid den kommunala

myndigheten, örn den ej förut är där anhängig.

7 §•

Har den kommunala myndigheten träffat beslut örn bestämmelse enligt

5 § eller att icke godtaga inskränkning av tiden för öppethållandet, varom

förslag eller tillstyrkan enligt fjärde stycket av 6 § föreligger, skall beslutet

underställas länsstyrelsen och för sådant ändamål överlämnas, därest det avser

annan stad än Stockholm, till magistraten eller kommunalborgmästaren, och

beträffande kommun å landet till landsfiskalen. Magistraten, kommunalborgmästaren

eller landsfiskalen insänder beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande,

sedan tillfälle att yttra sig beretts dem vilkas rätt beröres av beslutet.

I Stockholm skall sådant tillfälle beredas av Överståthållarämbetet.

8 §•

Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa bestämmelse enligt 5 §,

som beslutats av den kommunala myndigheten eller beträffande vilken förslag

eller tillstyrkan enligt fjärde stycket av G § föreligger, eller ock ogilla

sådan bestämmelse. Faststäild bestämmelse skall omedelbart bekantgöras i

länskungörelserna och på annat lämpligt sätt, såsom i en eller flera ortstidningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

9 §•

I avseende å ändring eller upphävande av fastställd bestämmelse skall gälla

vad i 5—8 §§ är stadgat.

10 §.

Yad i denna lag sägs örn kommun skall äga motsvarande tillämpning å

köping, som icke utgör egen kommun, samt å municipalsamhälle; och för

kommunen i övrigt meddelad bestämmelse örn tid för butiks öppethållande

skall förty ej gälla köpingen eller samhället.

Särskilt tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall.

11 §•

1 morn. Länsstyrelse må, under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar,

meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten

eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant

eljest icke är förenligt med bestämmelserna i denna lag.

Ansökning till länsstyrelse om sådant tillstånd skall innehålla uppgift örn

den tid och de varuslag, som framställningen avser, samt de närmare omständigheter,

under vilka öppethållandet eller försäljningen skulle äga rum.

Ansökningen ingives till magistraten eller kommunalborgmästaren, örn

den avser butik eller försäljning i stad, samt i annat fall till landsfiskalen.

Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen insänder ansökningen

till länsstyrelsen med eget utlåtande, sedan erforderlig utredning verkställts.

2 mom. Ansökning örn dylikt tillstånd skall avslås, örn sökanden icke

uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet, eller det

finnes anledning antaga, att han icke är lämplig att utöva verksamheten, så

ock om hinder prövas föreligga ur liälsoArårds-, ordnings-, säkerhets- eller

liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 morn., har länsstyrelsen att pröva,

örn det sökta tillståndet ur andra synpunkter lämpligen bör meddelas, därvid

hänsyn först bör tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å

andra sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid

bifall till framställningen.

Tillstånd till utsträckt tid för öppethållande eller försäljning bör endast

givas, om synnerliga skäl därtill äro, med mindre ansökningen avser något

av nedannämnda fall. I sådan händelse skola följande grundsatser tjäna till

ledning vid bedömandet:

1) Försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande

blommor, periodiska skrifter, smärre trycksaker och tändstickor, som bedrives

från kiosk, stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe, där under hela

försäljningsdagen endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt icke

särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag

längre än till klockan 22; sådant medgivande må ock lämnas för försäljning

av dessa varor annorledes än från särskilt försäljningsställe, örn försäljningen

icke är förbunden med handel med andra varor och i övrigt skäl därtill

anses föreligga;

2) Försäljning å inhägnat område och i samband med nöjestillställning,

idrottstävling, friluftsbad eller dylikt, må medgivas i den utsträckning som

med hänsyn till förhållandena anses erforderlig, vanligen dock endast med

de under 1) nämnda varuslagen samt med andra matvaror och tobaksvaror;

3) Försäljning i direkt anslutning till station för mer betydande järnvägs-,

spårvägs-, buss-, sjö- eller lufttrafik må medgivas i den utsträckning, som

kan anses betingad av de resandes behov, i regel dock endast med de under

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96 (Bilagor). 277

1) nämnda varuslagen samt med andra matvaror, tobaksvaror och mindre

pappersartiklar;

4) Försäljning utomhus av varm korv samt annan färdig mat, som tillhandaliålles

i samband härmed, må medgivas i den utsträckning, som anses

lämplig, vanligen dock endast från fast plats;

5) Öppethållande av lokal, där tillfälliga utställningar av helt eller delvis

för försäljning avsedda alster av bildande konst anordnas, må medgivas i

den mån så i allmänhetens intresse med hänsyn till det konstnärliga värdet

samt ur andra synpunkter anses lämpligt.

4 mom. Tillstånd meddelas för högst ett kalenderår i sänder och kan när

som helst indragas, örn skäl därtill anses föreligga.

I tillstånd skall angivas den utsträckta tid på dygnet, under vilken öppethållande

eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få

försäljas. Länsstyrelsen äger meddela de ytterligare föreskrifter örn försäljningens

anordnande, som finnas erforderliga.

Länsstyrelsen skall till den som erhåller tillstånd utfärda bevis härom,

vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, örn rörelsen

drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats därstädes,

samt i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den som bedriver försäljningen.

12 §.

örn det kan anses av särskilt trängande behov påkallat, må Konungen

förordna, att eftergift från vad i denna lag är stadgat må för visst tillfälle,

viss plats eller visst slag av rörelse tillgodonjutas. I förordnandet meddelas

de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas erforderliga.

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat

rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

14 §.

Hålles butik öppen för allmänheten eller idkas försäljning till allmänheten,

när sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats med stöd

av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter.

Har näringsidkare tidigare, dock ej mer än två år före det stämning

delgivits honom, dömts för förseelse mot denna lag, vare straffet dagsböter

ej under fem.

Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna

lag, fortsätter samma förseelse skall, när han varder därtill lagligen förvunnen,

för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till det

ansvar, som är bestämt för förseelsen.

Avskrift av utslag, varigenom den som erhållit tillstånd enligt 11 § dömts

för förseelse mot denna lag, skall utan dröjsmål översändas till den länsstyrelse,

som meddelat tillståndet.

15 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol.

opaginerad Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

16 §.

Beträffande verksamhet som bedrives av kommun skall vad i 14 § är

stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare.

Lag. samma vare, där länsstyrelse efter framställning av näringsidkare

godtagit viss person såsom verksamhetens föreståndare i näringsidkarens

ställe.

17 §.

Bär i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

öppethållande och försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939 och gäller till och med den

31 december 1941. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången

förseelse, som avses i 14 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att

gälla efter sistnämnda dag.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av

tiden för idkande av handel och viss annan rörelse samt beslut, som fattats

med stöd av denna lag. Därvid skall dock iakttagas följande:

1) Beslut, varigenom i kommun fastställts kortare tid för öppethållande

och försäljning än den i 3 och 4 av nya lagen medgivna, förbliva i denna

del giltiga till dess de upphävts i den ordning, som nya lagen föreskriver;

2) Näringsidkare, som vid nya lagens ikraftträdande med stöd av 15 § i

lagen den 30 maj 1919 bedriver rörelse under längre tid än nya lagen medgiver

och som drivit sådan rörelse minst sedan den 1 juni 1937, må utan

särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på oförändrat sätt till den 1 januari 1941;

och må länsstyrelse, när det gäller näringsidkare, som på grund av sjuklighet,

invaliditet eller hög ålder har särskilt stort behov av att även i fortsättningen

få bedriva rörelsen utan ändring, efter särskild prövning kunna

giva tillstånd härtill utan hinder av de i 11 § av nya lagen uppställda villkoren,

dock endast för ett år i sänder. Yad nu sagts örn näringsidkare,

gäde ock dennes efterlevande make eller maka.

Beslut enligt 5, 8, 11 och 12 §§ av nya lagen samt enligt nästföregående

stycke må meddelas från den 1 oktober 1938, dock med verkan tidigast från

nya lagens ikraftträdande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

279

Bilaga C.

Förslag till konvention angående reglering av arbetstiden för affärs
och

kontorsanställda.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve oell där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,

samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden

för affärs- och kontorsanställda, en fråga, vilken innefattas i den andra

punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till

internationell konvention,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusennioliundra och trettio

efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens

medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget

i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ 1.

1) Denna konvention äger tillämpning å personalen i följande företag,

vare sig de äro offentliga eller enskilda:

a) handelsföretag, därunder inbegripna post-, telegraf- och telefonväsen

samt de grenar av andra företag, vilka avse handelsverksamhet;.

b) företag och förvaltningar, inom vilka personalen huvudsakligen sysselsattes

med kontorsarbete; .

c) företag av på en gång handels- och industriell karaktär, savida de icke

äro att anse såsom industriella företag.

I varje land skall vederbörande myndighet fastställa gränsen mellan handelsföretag

och företag, i vilka personalen huvudsakligen sysselsätter med

kontorsarbete, å ena sidan, samt industriella företag och jordbruksföretag,

å andra sidan.

2) Konventionen äger icke tillämpning å personalen i följande företag:

a) företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller

sinnessjuka;

b) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag, där

förtäring tillhandahålles;

c) teatrar och förlustelseställen.

Dock skall konventionen äga tillämpning å personalen i sådana avdelningar

av de i a), b) och c) uppräknade företag, vilka, örn de vöre självständiga,

skulle inbegripas bland de företag, å vilka konventionen äger tilllämpning.

.... .

3) Vederbörande myndighet i varje land äger från konventionens tillämpning

undantaga:

a) företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens familj äro sysselsatta;
b)

offentliga förvaltningar, där den anställda personalen fungerar såsom

organ för statsmakten;

c) personer i ledande ställning eller som bekläda förtroendeposter;

d) resande och representanter, i den mån de utföra sitt arbete utanför

företaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96 (Bilagor).

§ 2''

I denna konvention avses nied »arbetstid» den tid, under vilken personalen

står till arbetsgivarens förfogande; i densamma inbegripas ej raster,

under vilka personalen icke står till arbetsgivarens förfogande.

§ 3‘

Arbetstiden för den personal, å vilken denna konvention äger tillämpning,

må icke överstiga 48 timmar i veckan eller åtta timmar örn dagen, med förbehåll

dock för de undantag, varom stadgas i det följande.

§ 4‘

Den i § 3 angivna veckoarbetstiden kan fördelas så, att den dagliga

arbetstiden icke överstiger tio timmar.

§ 5‘

1) I fall av allmänt inställande .av arbetet på grund av a) högtider av

lokal natur eller b) olyckshändelser eller fall av forne majeure (olyckshändelser,

som drabba driftsinrättningarna, avbrott i tillförseln av kraft, ljus,

värme eller vatten, händelser, som förorsaka allvarliga materiella skador å

anläggningar) må, för återtagande av de förlorade arbetstimmarna, den dagliga

arbetstiden utsträckas på följande villkor:

a) återtagande av förlorad arbetstid må icke medgivas för mer än 30 dagar

örn året och skall äga rum inom skälig tid;

b) ökningen av den dagliga arbetstiden må icke överstiga en timme;

c) den dagliga arbetstiden må icke överstiga tio timmar.

2) Vederbörande myndighet skall underrättas örn arten av, orsaken till

och tidpunkten för det allmänna inställandet av arbetet ävensom örn antalet

förlorade arbetstimmar och de tillfälliga ändringarna i arbetstidsplanen.

§ 6.

I undantagsfall, då de förhållanden, under vilka arbetet måste utföras,

gör det omöjligt att tillämpa bestämmelserna i §§ 3 och 4, må genom författningar,

utfärdade av offentlig myndighet, medgivas en fördelning av arbetstiden

över en längre tidrymd än en vecka; dock må den genomsnittliga

arbetstiden, beräknad med hänsyn till det avsedda antalet veckor, icke överstiga

48 timmar i veckan eller arbetstiden under någon dag överstiga tio

timmar.

§ 7.

Av offentlig myndighet utfärdade författningar skola angiva:

1) De ständiga undantag, som kunna beviljas beträffande

a) vissa kategorier av personer, vilkas arbete är intermittent till själva

sin natur, såsom portvakter och personal för övervakande eller underhåll

av lokaler och lager;

b) kategorier av personer, som äro direkt sysselsatta med sådana förberedande

eller avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom

den för företagets övriga personal fastställda arbetstiden;

c) butiker och andra företag, där arbetets beskaffenhet, befolkningens

dier antalet sysselsatta personer gör det omöjligt att tillämpa den

i §§ 3 och 4 fastställda arbetstiden.

2) De tillfälliga undantag, som kunna beviljas i följande fall:

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

a) då olyckshändelse inträffat eller hotar att inträffa samt i fall av fores

majeure eller då brådskande arbete behöver utföras i avseende å maskiner

eller redskap, dock blott i den mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig

rubbning av företagets normala drift;

b) till förebyggande av att förstörbara ämnen gå förlorade eller till undvikande

av att arbetets tekniska resultat äventyras;

c) för att möjliggöra utförande av särskilda arbeten, såsom upprättande

av inventarieförteckning och balansräkning, ultimoregleringar, uppgörande

och avslutande av konton;

d) för att möjliggöra för företagen att möta osedvanlig ökning av arbetet,

förorsakad av särskilda omständigheter, för såvitt icke arbetsgivaren i vanliga

fall kan väntas tillgripa andra åtgärder.

3) Utom vad beträffar mom. 2) a) skola de enligt denna paragraf utfärdade

författningarna angiva den förlängning av arbetstiden, som må kunna

medgivas för dag samt, vad beträffar tillfälliga undantag, för år.

4) Lönen för övertid, som medgives enligt mom. 2) b), c) och d), skall

utgå med minst 25 procents tillägg till den normala lönen.

§8-

De i §§ 6 oell 7 åsyftade författningarna skola utarbetas efter samråd

med vederbörande arbetar- oell arbetsgivarorganisationer samt med särskild

hänsyn tagen till de kollektivavtal, som kunna vara gällande mellan dessa

organisationer.

§ 9.

Bestämmelserna i denna konvention må i varje land av dess regering

försättas ur kraft i händelse av krig eller annan händelse, som medför fara

för landets säkerhet.

§ io.

Ingen bestämmelse i denna konvention skall verka rubbning av sedvänja

eller överenskommelse, enligt vilken arbetstiden är kortare eller lönen högre

än som föreskrives i denna konvention.

Varje begränsning, som ålägges genom denna konvention, skall gälla utöver

och icke rubba de begränsningar, som kunna ha ålagts genom lag, förordning

eller annan författning, vilken fastställer kortare arbetstid eller högre lön

än som föreskrives i denna konvention.

§ n
För

en effektiv tillämpning av bestämmelserna i denna konvention:

1) skola lämpliga åtgärder vidtagas för att trygga en tillfredsställande

inspektion;

2) skall varje arbetsgivare:

a) genom anslag på väl synlig plats i arbetslokalen eller på annat lämpligt

ställe eller ock på annat av vederbörande myndighet godkänt sätt bekantgöra

tiderna för arbetets början och slut eller, där skiftarbete förekommer,

tiderna för varje skifts början och slut;

b) på samma sätt bekantgöra de åt personalen beviljade rasterna, vilka

enligt § 2 icke inräknas i arbetstiden;

c) på sätt av vederbörande myndighet föreskrives föra anteckning över alla

förlängningar av arbetstiden, som ägt rum enligt § 7 mom. 2), ävensom över

beloppet av den härför erlagda betalningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 (Bilagor).

3) Som lagöverträdelse skall anses att sysselsätta någon utöver den arbetstid,

som fastställts enligt mom. 2) a), eller under de tider, som fastställts

enligt mom. 2) b).

§ 12.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall vidtaga nödiga åtgärder

i form av straffpåföljder till tryggande av konventionens tillämpning,

§ 13.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med

bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar

av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom inregistreras.

§ 14.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

blivit inregistrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

§ lösa

snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds

generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella

arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem inregistreringen

av ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ 16.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

för inregistrering. "Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter

det den inregistrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för

en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna paragraf

föreskrivna vilkoret uppsäga konventionen vid utgången av varje femårsperiod.

§ 17.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen

en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga

under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn

dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

§ 18.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

av den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning

av förevarande konvention oberoende av vad i § 16 här ovan stadgas om

tidsfrist.

Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande

konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll

för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya konventionen.

§ 19.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Majds proposition nr 96.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

16 februari 193,9.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Kellberg,

justi ti eråden Lawski,

von Steyern.

Enligt lagrådet den 31 januari 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 27

januari 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag

för detaljhandeln);

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn

arbetstidens begränsning; samt

3) lag om tiden för idkande arv detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag

).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet

Sven Björkholm.

Förslagen föranledde följande erinringar.

Förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln.

1 §•

Lagrådet:

Enligt 1 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning är en förutsättning

för lagens tillämpning att i den rörelse eller det företag, varom fråga

är, till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare.

Det föreliggande förslaget innehåller en motsvarande bestämmelse, enligt vilken

emellertid antalet arbetstagare angives till flera än en.

Vid en sådan avfattning av stadgandena kan tydligen osäkerhet uppkomma

huruvida lagarna skola vara tillämpliga i vissa fall då antalet av de arbetstagare,

vilka helt användas till sådant arbete som kommer i betraktande, håller

sig inom de i lagarna angivna talen men därutöver regelmässigt anlitas arbetstagare,

som antingen icke utföra fullt arbete i företaget eller ock väl göra detta

men därvid delvis sysselsättas med arbete, vartill hänsyn ej skall tagas vid bedömande

av frågan örn lagarnas tillämplighet. Såsom exempel kan nämnas

att personer anlitas för utförande av allenast vissa göromål — medlem av

opaginerad Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Muj:ts proposition nr 96.

arbetsgivarens familj byter av en anställd under någon mindre del av dagen —

samt att biträden både utföra husligt arbete och hjälpa till i rörelsen. I fråga

om allmänna arbetstidslagen lärer arbetsrådet hava intagit den i och för sig

ingalunda självklara ståndpunkten, att sådana arbetstagare medräknas i den

män de i rörelsen utföra arbete av den art att hänsyn därtill skall tagas. Med

utgångspunkt från att antalet fullgjorda arbetstimmar eller dagsverken i ett

företag utgör ett användbart mått på företagets storlek har sålunda inom

arbetsrådet åt lagen givits den tolkningen att en arbetare, som under hälften,

en tredjedel o. s. v. av den lagligen medgivna arbetstiden utför i lagen reglerat

arbete, vid arbetarantalets fastställande räknas såsom »en halv arbetare»,

»en tredjedels arbetare» o. s. v. Två eller flera sådana arbetare kunna följaktligen

komma att motsvara en i rörelsen helt använd arbetare. Och för ett

företag, där antalet i rörelsen helt sysselsatta arbetare uppgår till fyra,

kan den omständigheten att därutöver arbete utföres av en deltidsanställd i

en omfattning som ej är helt obetydlig medföra, att flera än fyra arbetare

anses använda i företaget och detta alltså faller under lagen.

Föredragande departementschefen har under framhållande att tveksamhet

givetvis kunde uppstå, huruvida den föreslagna arbetstidslagen för detaljhandeln

skulle gälla för ett visst företag eller icke, ansett det icke böra ifrågakomma

att härutinnan binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel. Att i

lagen sålunda lämnas olöst en fråga av så principiell betydelse för omfattningen

av dess tillämplighetsområde måste emellertid vara ägnat att ingiva

betänklighet, särskilt i betraktande därav att en arbetsgivare, vilken åt lagen

i denna del giver en annan tolkning än den som arbetsrådet med för domstolarna

bindande verkan kan komma att sanktionera, därvid utsätter sig för

straffpåföljd. Med hänsyn till att gränsen för lagens tillämplighetsområde

dragits åtskilligt vidare än som skett icke blott i allmänna arbetstidslagen

utan även i de sakkunnigas förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, måste

antalet tveksamma gränsfall bliva större. I följd härav kommer den nämnda

oklarheten att i förevarande lag spela en större roll och frågan kan därför

sägas här bliva av mer genomgripande betydelse.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i lagen tydligare

angives, huru gränsen för dess tillämpning med avseende å mindre företag

skall vara bestämd.

Bland de slag av arbeten som skola undantagas från lagens tillämpning angives

under c) arbete såsom handelsresande. Med handelsresande bör tydligen

likställas sådan platsförsäljare som avses i 93 § lagen den 18 april 1914 örn

kommission, handelsagentur och handelsresande. Då enligt kommissionslagens

terminologi beteckningen handelsresande icke innefattar platsförsäljare, torde

ifrågavarande undantag böra angivas gälla arbete såsom handelsresande eller

platsförsäljare.

På större fartyg förekommer att rörelse av sådant slag som avses i lagförslaget

bedrives till tjänst för passagerarna. Därest rörelsen utövas för fartygets

räkning, lärer sjöarbetstidslagen den 30 september 1938 i regel vara tillämplig

opaginerad Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

å hithörande arbete. Så bör jämväl efter den nu föreslagna lagens ikraftträdande

vara fallet. Det hemställes förty, att såsom ett ytterligare undantag från

lagens tillämpning upptages arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

8 §''

Lagrådet:

Genom första stycket i denna paragraf fastslås i princip, att arbetsgivare

är pliktig att utgiva ersättning för arbete å övertid. Bestämmelsen lärer så till

vida få anses såsom tvingande att därigenom laga verkan frånkännes avtal,

enligt vilket sådan ersättning över huvud icke skall utgå. Däremot torde den

icke utgöra hinder för att arbetsgivare och arbetstagare fritt överenskomma

örn ersättningens storlek. Vissa uttalanden i remissprotokollet synas bygga

på det antagandet att det enligt förslaget skulle vid straffansvar åligga arbetsgivaren

att ikläda sig förpliktelse att utgiva övertidsersättning. De i lagtexten

använda ordalagen giva icke stöd för en sådan ståndpunkt, vilken icke heller

synes vara sakligt motiverad.

Förslaget innebär, att det är förbjudet att genom avtal bestämma att övertidsarbete

kan i viss utsträckning kompenseras med ledighet under ordinarie

arbetstid, lämnad i förväg eller under viss tid efter det att övertidsarbetet utförts.

Då en sådan anordning enligt de sakkunniga för närvarande praktiseras

med gott resultat, stundom med stöd av kollektivavtal, synes det böra övervägas

huruvida icke genom en övergångsbestämmelse undantag från förbudet

borde göras för avtal som på grund av kollektivavtal träffats innan lagen

trätt i kraft.

Underlåter arbetstagare att fullgöra vad enligt första punkten i andra

stycket kräves för att hålla vid makt anspråk på ersättning för arbete å övertid,

är jämlikt andra punkten »talan förlorad». Till skillnad mot vad som gäller

enligt § 2 i 1862 års förordning örn tioårig preskription, där samma ordalag

kommit till användning, bör uttrycket, på sätt framgår av uttalanden i remissprotokollet,

här tolkas så, att det innebär, icke att endast talerätten går förlorad

utan att själva fordringsrätten upphör. Det skall alltså icke — såsom vid

tioårspreskriptionen — stå fordringsägaren öppet att kvittningsvis åberopa

preskriberad fordran. För att denna förslagets ståndpunkt, för vilken goda

skäl kunna anföras, skall tydligt framgå av lagtexten, bör där, på sätt iakttagits

i t. ex. 29 § lagen örn försäkringsavtal och 25 § lagen örn skuldebrev,

användas en ävfattning som utmärker att arbetstagaren är sin rätt förlustig.

Då samtliga övriga bestämmelser i förslaget måste anses vara av tvingande

natur, borde antagas, att jämväl regeln i andra stycket är av sådan art.

Särskilt med hänsyn till det i remissprotokollet återgivna uttalandet av

de sakkunniga rörande preskriptionsbestämmelsens innebörd kan emellertid

frågan härom bliva föremål för tvekan. Det torde därför böra uttryckligen

fastslås vad förslaget i denna del innebär.

14 §.

Lagrådet:

Redan lagen den 17 oktober 1919 örn arbetstidens begränsning innehöll

en föreskrift örn att, därest arbetare, som ej fyllt 18 år, med faders eller måls
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Majus proposition nr 96.

mans vetskap och vilja användes till arbete i strid mot vad i lagen stadgats,

fadern eller målsmannen vore förfallen till ansvar. Föreskriften, som avfattats

med ledning av 42 § lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd, har oförändrad

upptagits i alla följande lagar i ämnet och har fått tjäna såsom mönster för

bland annat ett i denna paragraf intaget stadgande av enahanda innehåll.

Genom 1920 års lagstiftning om barn i äktenskap är emellertid numera

fastslaget, att det åligger den, som har vårdnaden örn ett barn i äktenskap,

att tillse, att barnet erhåller en lämplig arbetsanställning (jfr 3 och 5 §§

lagen den 11 juni 1920 örn barn i äktenskap). Detsamma gäller beträffande

adoptivbarn (jfr 12 § lagen den 14 juni 1917 örn adoption). Och vad nyssnämnda

lagstiftning innehåller i denna del lärer vara att tillämpa jämväl å

barn utom äktenskap (jfr Stenbeck och Lindhagen: Den nya förmynderskapslagen,

Stockholm 1924, sid. 13, samt Undén: Föräldrar och barn, 2 uppl.,

Stockholm 1927, sid. 98). I enlighet härmed måste uttrycket »fader eller

målsman» tolkas såsom avseende den, vilken har vårdnaden örn barnet (jfr

N. J. A. 1921, avd. II, sid. 240, och Undén, anfört arbete, sid. 49).

Då det synes lämpligt att förevarande lags terminologi anslutes till den,

som användes i den familjerättsliga lagstiftningen, hemställes örn sådan jämkning

av lagtexten, att ansvarsskyldigheten i ifrågavarande fall uttryckligen

kommer att åvila den, som har vårdnaden örn arbetstagaren.

Uttrycket »fader eller målsman» förekommer, såsom redan antytts, utom i

lagen örn arbetarskydd på åtskilliga andra ställen i arbetslagstiftningen, t. ex.

lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning, 12 §. Då den här förordade

jämkningen icke är av saklig art, lärer det ej vara nödigt att av allenast

terminologiska skäl vidtaga ändring i dessa stadganden.

Förslaget till butikstängningslag.

1 §•

Lagrådet:

Enligt 2 mom. andra stycket må vara, som sålts i butik å affärstid, utlämnas

eller försändas efter affärstidens slut. Då jämlikt samma stycke kund, som

inkommit i försäljningslokal under affärstiden, må betjänas efter dess slut,

och försäljning till sådan kund alltså lagligen kan ske efter affärstidens utgång,

bör uppenbarligen jämväl sålunda försåld vara kunna utlämnas eller

försändas. Lagtexten torde böra underkastas den jämkning som föranledes

av vad nu erinrats.

Såsom föredragande departementschefen framhållit är det avsett, att lagen

skall gälla endast yrkesmässig försäljning. Detta framgår ej tydligt av ordalagen

i 3 morn., vars avfattning därför torde böra jämkas.

11 §•

Lagrådet:

Beslut, som av polismyndighet meddelas enligt denna paragraf, bör självfallet

kunna i vanlig ordning överklagas. Då uttrycklig bestämmelse härom

opaginerad Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Majus proposition nr 96.

torde vara erforderlig hemställer lagrådet, att till förevarande paragraf fogas

ett sista moment av innehåll, att klagan över beslut, som enligt paragrafen

meddelas av annan polismyndighet än Överståthållarämbetet, må föras hos

länsstyrelse i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut är bestämd, samt att klagan över beslut, som enligt

paragrafen meddelas av Överståthållarämbetet, må föras hos Konungen i vederbörande

statsdepartementet i den ordning, som nyss sagts. I sammanhang

härmed torde jämväl böra föreskrivas, att beslut, varigenom meddelats tillstånd

som i 1 mom. första stycket sägs, skall utan hinder av besvär lända till

efterrättelse, intill dess annorlunda kan vara förordnat.

Justitieråd^ Lawski:

Det måste ifrågasättas, örn det är lämpligt att vid kringföringshandel, som

icke är inskränkt till viss kommun utan med stöd av § 9 mom. 4 eller § 11

näringsfrihetsförordningen äger rum inom helt län eller större delen av ett

sådant, låta lokala myndigheter avgöra frågan örn utsträckt affärstid. Skulle

dessa myndigheter icke meddela enhetliga föreskrifter, måste man nämligen

befara, att föreskrifterna komma att ständigt överträdas. Prövningsrätten synes

därför i denna begränsade del kunna överlämnas åt länsstyrelserna, som ju

hava att —- för högst ett år i sänder — meddela tillstånd till den viktigaste

formen av kringföringshandel, nämligen gårdfarihandel, och sålunda hava vissa

möjligheter att genom att behandla de båda tillståndsfrågorna i ett sammanband

undvika större arbetsökning.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

289

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 24 februari 1939.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandle», statsråden

Pehrsson-Bramstorp, "Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen, lagrådets

den 16 februari 1939 avgivna utlåtande över de den 27 januari 1939 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) lag om arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag

för detaljhandeln);

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om

arbetstidens begränsning; samt

3) lag örn tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

I fråga örn förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln har lagrådet till en

början under 1 § på skäl, som anförts i utlåtandet, hemställt, att i lagen tydligare

måtte angivas, huru gränsen för dess tillämpning med avseende å

mindre företag skall vara bestämd. Bemissförslaget upptog det stadgandet,

att lagen skulle vara tillämplig, då i den rörelse eller det företag, varom fråga

vore, till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas »flera än en»

arbetstagare. Härigenom hade de minsta företagen undantagits från lagens

tillämpning. Ej heller allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen äro

tillämpliga å alla företag, utan viss gränsdragning har gjorts, varigenom de

mindre företagen uteslutits. Olika bestämmelser gälla, därvid formuleringarna

»flera än fyra», »minst tre» och »minst en» kommit till användning.

Så snart fråga är örn arbetstagare, som icke är fullt sysselsatt i rörelsen eller

företaget med arbete, varå vederbörande lag äger tillämpning, måste ett bedömande

i det enskilda fallet ske av frågan, i vad mån arbetstagaren skall anses

vara att anse såsom arbetare enligt lagen. Ett sådant bedömande är alltså icke

något för den nu föreslagna arbetstidslagen säreget. Att i sistnämnda lag införa

speciell regel i angivna hänseende synes mig icke böra ifrågakomma. Än

mindre synes önskvärdheten att vinna större tydlighet böra föranleda ändring

i sak av tillämpningsområdet för arbetstidslagen för detaljhandeln. I fall, då

tvekan kan föreligga, huruvida en rörelse eller ett företag skall falla under

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96. 2382 88 19

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

lagen, synes arbetsgivaren böra låta sig angeläget vara att inhämta upplysning

av arbetsrådet i ämnet.

I enlighet med lagrådets förslag torde i 1 § andra stycket undantag böra

göras under c) för »arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare» saint i

en ny punkt, betecknad g), för »arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning»

. .

Viss formell förenkling av 1 och 2 §§ har synts mig kunna åstadkommas

därigenom att dels första stycket i 1 § gives det innehåll, att lagen äger tilllämpning

å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill

bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé

eller badinrättning, för såvitt i rörelsen till arbete av annat slag än i andra

stycket under a)—g) avses för arbetsgivares räkning i regel användas flera än

en arbetstagare, dels ock i 2 § upptages, att vad i följande paragrafer av

lagen stadgas icke äger tillämpning å arbetstagare, som hör till någon av de

under a)—c) i samma paragraf angivna kategorierna. Nu omförmälda ändringar

i 1 och 2 §§ torde föranleda formell jämkning även av 3 § första stycket.

Yad lagrådet beträffande 8 § anfört föranleder mig till en början till det

uttalandet, att lagen icke får givas sådan tolkning, att det viel straffansvar

skulle åligga arbetsgivare att genom avtal ikläda sig förpliktelse att utgiva

övertidsersättning.

Till undanröjande av tvekan, huruvida regeln i andra stycket av 8 § är av

tvingande natur, anser jag mig böra uttryckligen förklara min avsikt vara, att

nämnda stadgande, i likhet med övriga bestämmelser i lagen, skall vara

tvingande.

De av lagrådet föreslagna formella jämkningarna av 8 och 14 §§ synas böra

iakttagas.

Jag har därjämte ansett några smärre jämkningar av redaktionell innebörd

böra vidtagas; härvid må anmärkas, att lagens rubrik synts mig kunna

förkortas till »arbetstidslag för detaljhandeln».

Lagrådet har, utöver vad förut anförts, i fråga örn arbetstidslagen för

detaljhandeln ifrågasatt, huruvida icke genom en övergångsbestämmelse undantag

från förbudet att kompensera övertidsarbete med ledighet under ordinarie

arbetstid borde göras i fråga örn avtal, som på grund av kollektivavtal träffats

innan lagen trätt i kraft. I samband med spörsmålet örn ikraftträdelse- och

övergångsbestämmelser har i remissprotokollet till behandling upptagits frågan

örn ett allmänt undantagsstadgande beträffande bestämmelser i kollektivavtal,

som träffats innan lagen trätt i kraft. Jag ansåg därvid skäl icke föreligga

att tillstyrka en sådan undantagsbestämmelse och vad lagrådet nu anfört

finner jag icke vara av beskaffenhet att böra förändra denna ståndpunkt.

Yad lagrådet hemställt beträffande förslaget till butikstängningslag synes

böra iakttagas. Däremot anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att, i enlighet

med förslag av en ledamot av lagrådet, vidtaga ändring i 11 § rörande

prövning av frågor örn utsträckt affärstid vid kringföringshandel, som icke är

inskränkt till viss kommun.

Yissa mindre jämkningar i förslaget av redaktionell innebörd — varav må

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 96. 291

anmärkas förkortning av rubriken till »butikstängningslag» — hava synts mig

böra vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter, att de i enlighet med vad nu anförts

jämkade förslagen till

1) arbetstidslag för detaljhandeln;

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn

arbetstidens begränsning; samt

3) butikstängningslag

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindqvist.

opaginerad Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .................................................................... 1

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln ................................ 2

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930

(nr 138) om arbetstidens begränsning.................................... 7

Förslag till butikstängningslag.............................................. 7

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 januari 1939 .............................. 13

Inledning .................................................................... 13

Huvuddragen av gällande svensk lagstiftning örn begränsning av affiärs
och

arbetstid .......................................................... 13

Butikstängningslagen.................................................. 13

Direkt arbetstidslagstiftning .......................................... 16

Den internationella behandlingen av frågan örn arbetstidsreglering för

affärs- och kontorsanställda m. m..................................... 21

Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda .......... 25

Departementsförslaget till arbetstidslag för detaljhandeln ................ 29

Historik.................................................................... 29

Allmänna spörsmål ...................................................... 29

Berörda samhällsgrupper; kollektivavtal.............................. 29

Föreligger behov av arbetstidsreglering för butiksanställda?........ 31

Arbetstidsreglering för butiksanställda genom direkt lagstiftning

eller genom skärpt butikstängningslag ............................ 37

Departementschefen sid. 40.

Arbetstidsbestämmelser för detaljhandeln i särskild lag eller inarbetade

i allmänna arbetstidslagen .............................. 42

Departementschefen sid. 48.

Arbetstidsbestämmelser på vissa detaljhandeln närstående områden 50

Departementschefen sid. 55.

Frågan örn arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och vissa andra

grupper av arbetstagare utanför detaljhandeln ...................... 56

Departementschefen sid. 64.

Specialmotivering.......................................................... 64

Bubrik och underrubriker sid. 64. — Departementschefen sid. 64.

Lagens tillämpningsområde (1—3 §§).............................. 64

1 § sid. 64. — Departementschefen sid. 82.

2 § sid. 86. — Departementschefen sid. 92.

3 § sid. 93. — Departementschefen sid. 93.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

293

Sid.

Ordinarie arbetstid (4 och 5 §§) .................................. 94

4 § sid. 94. — Departementschefen sid. 102.

5 § sid. 104. — Departementschefen sid. 105.

Arbete utöver ordinarie arbetstid (arbete å övertid) [6—8 §§]____ 106

6 § sid. 106. — Departementschefen sid. 106.

7 § sid. 106. — Departementschefen sid. 117.

8 § sid. 120. — Departementschefen sid. 131.

Raster m. m. (9 §)............................... 133

9 § sid. 133. — Departementschefen sid. 137.

Antecknande av arbetstid m. m. (10 §)............................ 137

10 § sid. 137. — Departementschefen sid. 140.

Allmänna bestämmelser (11—18 §§) .............................. 140

11 § sid. 140. — Departementschefen sid. 141.

12 § sid. 141. — Departementschefen sid. 142.

13 § sid. 142. — Departementschefen sid. 143.

14—16 §§ sid. 143. — Departementschefen sid. 144.

17 § sid. 144. — Departementschefen sid. 145.

18 § sid. 145. — Departementschefen sid. 146.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser sid. 146. — Departementschefen

sid. 148. ..... ..

Departementsförslaget till ny butikstängningslag .......................... 149

Historik.................................................................... 149

Behovet av butikstängningslag örn arbetstidslag för detaljhandeln

tillskapas .............................................................. 149

Departementschefen sid. 150.

Överblick beträffande de sakkunnigas förslag till butikstängningslag

samt däröver avgivna yttranden...................................... 150

Specialmotivering ............ 152

Rubriker och underrubriker sid. 152. — Departementschefen sid. 152.

Lagens tillämpningsområde m. m. (1 och 2 §§) .................. 153

1 § sid. 153. — Departementschefen sid. 161.

2 § sid. 164. — Departementschefen sid. 182.

Den vanliga affärstiden (3 och 4 §§).............................. 185

3 § sid. 185. — Departementschefen sid. 204.

4 § sid. 205. — Departementschefen sid. 210.

Kommunala avvikelser (5—10 §§) ................................ 211

5 § sid. 211. — Departementschefen sid. 216.

6 § sid. 217. — Departementschefen sidi. 222.

7 och 8 §§ sid. 222. — Departementschefen sid. 224.

9 § sid. 224. — Departementschefen sid. 224.

10 § sid. 224. — Departementschefen sid. 225.

Särskilt tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall (11 och 12 §§) 225

11 § sid. 225. — Departementschefen sid. 247.

12 § sid. 250. — Departementschefen sid. 251.

opaginerad Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Majus proposition nr 96.

Sid.

Allmänna bestämmelser (13—16 §§) .............................. 251

13 § sid. 251. — Departementschefen sid. 251.

14 § sid. 252. — Departementsohefen sid. 253.

15 § sid. 253. — Departementschefen sid. 254.

16 § sid. 254. — Departementschefen sid. 255.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser sid. 255. — Departementschefen

sid. 257.

Departementschefens hemställan............................................ 257

Bilagor till statsrådsprotokollet den 27 januari 1939 ............................ 258

Bilaga A (departementsförslagen)............................................ 258

Bilaga B (de sakkunnigas lagförslag) ...................................... 269

Bilaga C (förslag till konvention angående reglering av arbetstiden för

affärs- och kontorsanställda).............................................. 279

Utdrag av lagrådsprotokollet den 16 februari 1939 .............................. 284

Utdrag av statsrådsprotokollet den 24 februari 1939.............................. 289

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:385 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. 2LU 1939:43 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 31 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förs s. 1 i texten
  3. SU 1939:234 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arbetsrådet för budgetåret 1939140. s. 1 i texten
  4. 2LU 1939:31 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  5. Rskr. 1939:371 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arbetsrådet för budgetåret 1939/40. s. 1 i texten