Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn föreningsoch förhandlingsrätt

1940-03-08 · 42 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 41 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:106, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn föreningsoch förhandlingsrätt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

1

Nr 106.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11

september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt;

given Stockholms slott den 8 mars 19UO.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§

lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 sami. Nr 106.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936

(nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas, att 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 örn

förenings- och förhandlingsrätt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

3 §■

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetsgivare och arbetstagare

att tillhöra förening, varom i 2 § sägs, utnyttja medlemskap i förening

samt verka för förening eller för bildandet av sådan.

Föreningsrätten skall lämnas okränkt; och vare förening icke skyldig

tåla sådan kränkning av föreningsrätten, som innebär intrång i dess verksamhet.

Finnes huvudorganisation, skall vad här sägs örn förening gälla

beträffande huvudorganisationen.

Kränkning av föreningsrätten föreligger, om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan

åtgärd vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom

att icke inträda i eller att utträda ur förening eller att icke utnyttja medlemskap

i förening eller att icke verka för förening eller för bildandet av sådan,

så ock örn å ena sidan, till skada för någon å andra sidan, åtgärd

vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller utnyttjande av detta

eller hans verksamhet för förening eller för bildandet av sådan. Kränkning

av föreningsrätten skall anses föreligga, änskönt åtgärden vidtagits till uppfyllande

av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal.

Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan

dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal,

vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av

föreskrift i avtal, att arbetsledare ej må vara medlem i förening, som avser

tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.

Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas

på sådan föreskrift. Med arbetsledare förstås den, som är anställd att

såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete,

vilket utföres av honom underställd personal och i vilket han icke annat

än tillfälligtvis själv deltager.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

29 §.

Mål, som---allmän åklagare.

Förening, varom i 2 § sägs, åge vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan

i mål rörande föreningsrätt för medlem i föreningen; och må denne själv

ej kära i sådant mål, med mindre han visar, att föreningen undandrager

sig att tala å hans vägnar. Finnes huvudorganisation, skall vad här sägs

om förening gälla beträffande huvudorganisationen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1940; dock att mål rörande föreningsrätt,

däri stämning till arbetsdomstolen dessförinnan utfärdats, skola behandlas

jämlikt äldre lag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars

1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet fråga rörande ändring i lagen den

11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt samt anför:

Inledning.

Lagen örn förenings- och förhandlingsrätt upptager i 1 kap. (1—3 §§) i nledande

bestämmelser. Enligt 1 § äger lagen tillämpning å förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana

arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Med förening av arbetstagare förstås i lagen — på sätt i

2 § stadgas — förening, som består av arbetstagare och enligt stadgarna har

till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor

och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Med förening av arbetsgivare

förstås en motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan. Bestämmelser

i lagen, som ha avseende å förening av arbetsgivare eller arbetstagare,

skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera sådana

föreningar (huvudorganisation). Då fråga är om huvudorganisation, gäller

vad i lagen sägs beträffande medlem i förening örn de anslutna föreningarna

och örn deras medlemmar.

Bestämmelserna angående föreningsrätten äro givna i 3 §, som lyder:

Föreningsrätten skall lämnas okränkt. Sker kränkning av föreningsrätten

genom avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller genom bestämmelse

i kollektivavtal eller annat avtal, vare rättshandlingen eller bestämmelsen

ogin.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av föreskrift

i avtal, att arbetsledare ej må vara medlem av förening, som avser

tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgi
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106. 5

varén. Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas på

sådan föreskrift.

Med arbetsledare förstås den, som är anställd att såsom arbetsgivarens

ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utföres av honom

underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager.

I 2 kap. (4—1 §§) stadgas om förhandlingsrätt och i 3 kap.

(8—-19 §§) om förhandlingsrätts utövande i visst fall. Här

må endast beröras A §, enligt vilken med förhandlingsrätt förstås rätt att påkalla

förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande

förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt

tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari

han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande

arbetstagarna äro medlemmar. Förhandlingsrätt för en part medför

skyldighet för andra parten att träda i förhandling. Denna skyldighet innebär

åliggande att, själv eller genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde

samt att, där så erfordras, med angivande av skäl framlägga förslag

till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.

Om påföljd för överträdelse av lagen äro bestämmelser givna

i 4 kap. (20—28 §§). Såsom påföljd för kränkning av föreningsrätten stadgas

i 20 §, att envar, som vidtagit åtgärd, vilken enligt 3 § ej må äga rum, är

skyldig ersätta skada, som av förfarandet kommit. Har sådan åtgärd å förenings

vägnar behörigen beslutats av dem, som äga företräda föreningen,

är jämlikt 21 § föreningen pliktig ersätta skada, som kommit av åtgärden.

Under skadestånd inbegripes, på sätt i 23 § stadgas, jämväl ersättning för

personligt lidande samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva

sin verksamhet. I sistnämnda paragraf föreskrives vidare, att under

vissa omständigheter nedsättning av skadeståndets belopp eller fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet må äga rum. I 2A och 25 §§ äro regler

givna angående skadeståndsskyldighetens fördelning, där flera befinnas vara

skadeståndsskyldiga, ävensom rörande tid för framställande av skadeståndsanspråk.

Lagens 5 kap. (29 §) handlar om rättegången. Mål, som avse tilllämpning

av lagen, skola — med visst undantag som i detta sammanhang

saknar intresse — upptagas och avgöras av arbetsdomstolen.

Huvudstadgandet angående föreningsrätten innebär sålunda, att föreningsrätten

skall lämnas okränkt. Innebörden av begreppet föreningsrätt anges

däremot ej i lagen, som ej heller eljest lämnar någon ledning för ett fastställande

av vad som skall anses innefatta kränkning av föreningsrätten.

Anledningen härtill är närmast den, att man vid lagens riksdagsbehandling

ansåg sig böra skrida till en närmare reglering av föreningsrätten först sedan

skilda problem rörande föreningsväsendet i allmänhet blivit underkastade

ytterligare utredning. Andra lagutskottet yttrade i sitt i ärendet avgivna

utlåtande, vilket i denna del godkändes av riksdagen, att då skilda delar av

de stora och betydelsefulla föreningsrättsproblemen framträdde till övervä
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

gande på olika rättsområden, det för utskottet framstått som den lämpligaste

utvägen att komma till rätta med dessa problem, att en enhetlig plan för

deras behandling uppgjordes. Vad utskottet sålunda anfört behövde emellertid

enligt utskottets mening icke föranleda därtill, att alla de lagstiftningsspörsmål

inom skilda rättsområden, i vilka föreningsrättsproblemen berördes,

borde bringas till avgörande i ett sammanhang. Utskottet ansåg det i stället

som möjligt att, sedan en plan blivit uppgjord, huru problemen lämpligen

borde bearbetas och lösas, det kunde visa sig, att olika delar av desamma

kunde behandlas i viss ordning efter varandra samt sedermera, allteftersom

utredningen på olika punkter blivit slutförd, föreläggas riksdagen. I sin

skrivelse i ärendet hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa

utredning av frågan örn föreningsväsendets normering genom lagstiftning

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde

giva anledning.

Såsom en första åtgärd med anledning av riksdagens nämnda hemställan

har inom justitiedepartementet, till vilket ärendet i förevarande del

överlämnats, upprättats en promemoria örn grunderna för en lagstiftning

angående ideella föreningar. Till reglering genom en dylik lagstiftning ha i

promemorian endast hänförts de frågor, som beröra ideella föreningars organisation.

Över promemorian ha utlåtanden inhämtats från myndigheter

och sammanslutningar.

Som svar på en vid 1938 års riksdag framställd interpellation har chefen

för justitiedepartementet uttalat, att i nämnda promemoria en rågång utstakats

mellan å ena sidan de ämnen, som hörde hemma i en lag om ideella

föreningar, samt å andra sidan sådana spörsmål, som — om de också obestridligen

ägde betydelse för föreningsväsendet — likväl på grund av sin

natur icke borde upptagas i en dylik lag. Departementschefen syftade härvid

bl. a. på frågan örn föreningsrättens tryggande. Ett närmast följande

led i det utredningsarbete, som anförtrotts justitiedepartementet, syntes departementschefen

vara att klargöra frågan örn föreningsrätten, såväl dess

positiva som dess negativa sida. Denna fråga omspände emellertid -— på sätt

departementschefen vidare framhöll — föreningslivet ej blott på arbetsmarknaden

utan även på andra viktiga områden. Departementschefen hänvisade

härvid till vad som vid tidigare utredningar framkommit rörande förhållandena

på vissa områden av affärslivet, där ett långt drivet organisationstvång

genomförts av monopolistiska sammanslutningar. För att en utredning skulle

kunna tjäna som tillförlitlig vägledning vid ett övervägande av föreningsrättsproblemen,

ansåg departementschefen vid densamma böra beaktas alla

de olika företeelser, som i skiftande former framträdde inom det vidsträckta

område varom här vore fråga. Det förefölle departementschefen, som om

det skulle vara ett lämpligt tillvägagångssätt att inom justitiedepartementet

utarbetades en promemoria, vari samtliga de problem som här mötte upptoges

till belysning och bestämning med hänsyn till deras sakliga betydelse

och under framhållande av de olika möjligheter, som kunde föreligga för

deras behandling ur rättslig synpunkt. Vid 1939 års riksdag upplyste che
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 106. ‘

fen för justitiedepartementet som svar å till honom framställd fråga, att en

utredning sådan som den sist angivna för det dåvarande påginge inom departementet.

I en vid 1939 års riksdag väckt motion (II: 245) framhölls, att lagen örn

förenings- och förhandlingsrätt icke gåve bestämd ledning för bedömande,

huruvida kränkning av föreningsrätten enligt lagen kunde ske genom åtgärder,

som riktades mot den fackliga organisationen eller dess verksamhet.

Det vore tvivelaktigt, huruvida en organisation, vars medlemmar utsattes för

föreningsrättskränkningar, för egen del kunde yrka skadestånd för liden skada

på grund av det intrång i organisationsverksamlieten, som de enskilda

kränkningarna innebure. Ännu tvivelaktigare vore, huruvida organisationen

på lagen kunde grunda anspråk till följd av sådant intrång i organisationsverksamheten,

vilket icke hänförde sig till åtkomliga föreningsrättskränkningar

mot enskilda. I motionen hemställdes örn sådan bestämning av begreppet

föreningsrätt i lagen, att detta omfattade, förutom rätt för enskild

arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra förening, även rätt för facklig organisation

att fritt utöva sin verksamhet. Andra lagutskottet fann i sitt utlåtande

över motionen övertygande skäl lia anförts för att det i motionen berörda

spörsmålet borde i lagstiftningsväg klarläggas. Visserligen måste den

i motionen berörda frågan, på sätt utskottet vidare yttrade, ses i sammanhang

med de mera omfattande spörsmål på föreningsväsendets område, som

inom justitiedepartementet underkastats förberedande undersökningar. Utskottet

fann det emellertid, såsom utskottet i sitt ovannämnda utlåtande vid

lagens tillkomst framhållit, vara möjligt att behandla olika delar av detta

frågekomplex efter varandra samt sedermera, allteftersom utredningen på

olika punkter blivit slutförd, förelägga riksdagen förslag därutinnan. Enligt

utskottets mening borde den i motionen behandlade frågan kunna bringas

till en lösning, innan resultatet av det pågående utredningsarbetet i dess

helhet förelåge. Riksdagen, som godkände utskottets utlåtande, hemställde i

skrivelse den 22 april 1939, nr 197, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning

angående ändring av lagen om förenings- och förhandlingsrätt i syfte

att närmare bestämma begreppet föreningsrätt ävensom att för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Vid anmälan i statsrådet av riksdagens sistnämnda skrivelse den 22 juni

1939 förklarade min företrädare i ämbetet, statsrådet Forslund, att han i likhet

med riksdagen ansåge det i skrivelsen omnämnda spörsmålet, vilket visat

sig äga avsevärd praktisk betydelse, böra bli föremål för närmare undersökning.

På dennes hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t nämnda dag chefen

för socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig för verkställande av utredning

rörande spörsmålet. Såsom sådan tillkallades den 26 i samma månad

revisionssekreteraren Ove Hesselgren.

Den sakkunnige bär sedermera till mig avlämnat ett den 30 december 1939

dagtecknat betänkande med förslag till ändring i lagen örn förenings- och

förhandlingsrätt (statens offentliga utredningar 1939:49). Betänkandet har

varit föremål för remiss till kommerskollegium, socialstyrelsen och arbets
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

domstolens ordförande samt länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kalmar,

Kristianstads, Hallands, Jämtlands och Norrbottens län ävensom svenska arbetsgivareföreningen,

Göteborgs köpmäns arbetsgivareförbund, köpmännens

garantiförening, svenska lantarbetsgi var ef öreningen, föreningen skogsarbeten,

Sveriges skogsägareförbund, Sveriges bageriidkareförening, Stockholms

bageriidkareförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, Sveriges

redareförening, tidningarnas arbetsgivareförening, aktiebolaget samorganisation,

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, restauranternas

arbetsgivareförening, bankernas förhandlingsorganisation, svenska försäkringsbolags

riksförbund, svenska städernas förhandlingsorganisation,

landsorganisationen i Sverige, riksförbundet landsbygdens folk, de anställdas

centralorganisation (Daco), svenska brukstjänstemannaföreningen, svenska

journalistföreningen, svenska handelsagenters förening, handelsagenternas

yrkesförbund, bensindistributörers riksförbund, fullmäktige för svenska handelsresandeföreningar

samt föreningen Sveriges aktiva handelsresande.

Med ledning av de inkomna yttrandena har den sakkunniges förslag undergått

viss överarbetning inom socialdepartementet. I det följande redogöres

för departementsförslaget och i samband därmed för den sakkunniges

förslag och innehållet i avgivna yttranden. Först har jag emellertid ansett

mig böra till behandling upptaga frågan örn lämpligheten av att i det läge,

vari olika på föreningsrättens område framträdande spörsmål nu befinna sig,

skrida till lagstiftning i det hänseende, varom här kommit på tal. Till denna

fråga har jag även knutit spörsmålet rörande den omfattning, i vilken föreningsrätten

i detta sammanhang bör göras till föremål för reglering. Vad

beträffar den tidigare behandlingen av olika frågor berörande föreningsrätten

samt arbetsdomstolens rättstillämpning på området tillåter jag mig hänvisa

till den utredning, som i dessa hänseenden framlagts i den sakkunniges betänkande

(sid. 11—62). För en av arbetsdomstolen efter betänkandets avlämnande

meddelad dom, som här är av intresse, redogöres närmare i fortsättningen.

I denna dom har arbetsdomstolen tagit ställning till den dittills

olösta frågan, huruvida en organisation kan på den gällande lagen om förenings-

och förhandlingsrätt stöda rätt till skadestånd för intrång, som föreningen

anser sig ha lidit i sin verksamhet. Denna fråga har i domen besvarats

nekande.

Bör föreningsrätten nu närmare regleras och i så fall i

vilken omfattning?

Tidigare ståndpunktstaganden.

Under förarbetena lill lagen örn förenings- och förhandlingsrätt gjorde sig

huvudsakligen tvenne meningar gällande angående föreningsrättens begrepp

och den omfattning, vari skydd borde beredas för föreningsrätten. Enligt

den ena borde genom lagstiftningen föreningsrätten på arbetsmarknadens

område erhålla en fullständig lösning. Detta innebure, alt till reglering i la
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

9

gen om förenings- och förhandlingsrätt borde upptagas såväl frågan om

skydd för rätt att tillhöra förening av arbetsgivare eller arbetstagare (föreningsrättens

positiva sida) som ock frågan om skydd för rätt att stå utanför

dylik förening (föreningsrättens negativa sida). Enligt den andra meningen

borde föreningsrätten i förevarande sammanhang ej regleras i vidare mån

än som vore nödvändigt för tryggande av förhandlingsrätten. För detta ändamål

ansågs tillfyllest, att skydd tillskapades för rätt att tillhöra förening.

Sådan lagen framgick ur riksdagsbehandlingen blev denna meningsskiljaktighet

ej löst, i det att huvudstadgandet endast kom att innehålla föreskrift,

att föreningsrätten skulle lämnas okränkt. Som motivering till detta stadgande

angavs, att den föreningsrätt, vilken enligt allmänna rättsgrundsatser

redan förefunnes, borde komma till uttryck i lagen. Vad dessa rättsgrundsatser

skulle anses innebära, antyddes däremot ej. Enligt den tolkning av lagen,

som kommit till uttryck i ett flertal av arbetsdomstolens domar, har lagens

föreningsrättsbestämmelse endast avseende å föreningsrättens positiva

sida i vad angår förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Av vad i det föregående anförts framgår, att den utredning, som inom

justitiedepartementet igångsatts rörande föreningsväsendets klargörande, omfattar

föreningsväsendet i allmänhet. Den utredning, som påkallades i 1939

års ifrågakomna riksdagsskrivelse, var däremot begränsad till föreningsväsendet

på arbetsmarknaden och avsåg enligt den motion, som föranledde

skrivelsen, främst frågan om sådan bestämning i lagen om förenings- och

förhandlingsrätt av begreppet föreningsrätt, att detta komme att omfatta, förutom

rätt för enskild arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra förening, även

rätt för facklig organisation att fritt utöva sin verksamhet. I yttrande över

motionen uttalade arbetsdomstolens ordförande, att ovissheten örn lagens innebörd

på en så viktig punkt som den ifrågavarande måste innebära en betydande

olägenhet i organisationernas arbete, i det att de icke visste, huruvida

de skulle våga påtala vissa åtgärder. Av samma mening voro landsorganisationen

och Daco. Svenska arbetsgivareföreningen påpekade i yttrande

över motionen frågans samband med den inom justitiedepartementet pågående

utredningen rörande föreningsväsendets normering. Andra lagutskottet,

vars utlåtande i ärendet godkändes av riksdagen, ansåg — såsom förut nämnts

— att den i motionen behandlade frågan borde kunna bringas till en lösning,

innan resultatet av sagda ulredningsarbete i dess helhet förelåge. Under debatten

i första kammaren i anledning av utskottets utlåtande framhöll utskottets

ordförande, då fråga uppkom rörande omfattningen av den föreslagna

utredningen, att vad som syntes vara det väsentliga i detta sammanhang

vore, att föreningsrättsbegreppet bleve så klarlagt i lagen örn förenings- och

förhandlingsrätt, att förhandlingsrätten kunde användas av vederbörande

parter.

Den sakkunnige.

Beträffande omfattningen av det skydd, som i den gällande lagen bereus

för föreningsrätten, anser den sakkunnige det vara berättigat antaga, att i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majds proposition nr 106.

lagen allenast hänsyftas på föreningsrättens positiva sida i vad angår förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare, samtidigt som frågan örn

föreningsrättens negativa sida lämnas olöst. Enligt den sakkunniges mening

är det nämligen otvivelaktigt, att man vid lagens tillkomst haft i tanke

de i kollektivavtal vanliga föreningsrättsklausulerna, vilka liksom lagens

föreningsrättsbestämmelse föreskriva, att föreningsrätten skall lämnas

okränkt, och att, på sätt dylika klausuler allmänt tolkats, de icke avse att

reglera den negativa sidan av föreningsrätten utan allenast vad som kan vara

att hänföra till föreningsrättens positiva sida. Emellertid kan — framhåller

den sakkunnige vidare — med de i lagen givna bestämmelserna rörande

föreningsrätten icke ha avsetts annat än en provisorisk lösning av de med

denna rätt förknippade spörsmålen. Detta finner den sakkunnige tydligt

framgå av uttalanden under riksdagsbehandlingen ävensom därav, att riksdagen

vid lagens antagande hemställde örn utredning av frågan om föreningsväsendets

normering genom lagstiftning. Vidare uttalar den sakkunnige:

I det läge, vari ifrågavarande lagstiftningsspörsmål sålunda befinner sig,

synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke även nu de problem rörande

föreningsrättens omfattning upprullas, som inställde sig vid det tidigare lagstiftningsärendet.

Även om så skulle vara fallet, måste dock de skäl, som

då talade för en begränsning av lagstiftningen till att omfatta allenast sådana

föranstaltningar vilka kunde erfordras för förhandlingsrättens tryggande,

alltjämt göra sig gällande. Härtill kommer, att frågan om föreningsväsendets

normering genom lagstiftning numera är under utredning inom

justitiedepartementet. Att innan resultatet av detta utredningsarbete föreligger

söka i sin helhet lösa föreningsrättsspörsmålen på arbetsmarknadens

område — d. v. s. uppnå en lösning som omfattar föreningsrättens såväl positiva

som negativa sida — kan icke gärna vara lämpligt. Förevarande utredning

skulle härmed vara begränsad till en undersökning av de närmare

föreskrifter rörande föreningsrätten, som kunna erfordras för förhandlingsrättens

säkerställande. Härigenom skulle den ifrågasatta lagstiftningen även

komma att avse blott sådana förhållanden, som kunna uppkomma mellan

arbetsgivare och arbetstagare, under det att förhållandet mellan arbetsgivare

eller arbetstagare inbördes faller utanför lagstiftningen.

Yttrandena.

Det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar, vilka

yttrat sig i ärendet, anser, att man nu bör skrida till en närmare reglering av

föreningsrätten på arbetsmarknadens område i den utsträckning, som av den

sakkunnige förordats.

Behovet av de föreslagna lagändringarna har vitsordats av bl. a. socialstyrelsen,

som även anser dem i stort sett ägnade att klarare än vad hittills varit

fallet precisera det lagenliga föreningsrättsskyddets innebörd och omfattning.

Landsorganisationen framhåller, att de vunna erfarenheterna av lagens tilllämpning

bekräfta angelägenheten av att genom en revision av hithörande

bestämmelser klarhet vinnes i dessa stycken.

Å andra sidan har från ett par håll ifrågasatts, huruvida sådan ändring i

lagen som den sakkunnige föreslagit vore av behovet påkallad. Länsstyrel
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

11

sen i Kristianstads län förklarar sig sålunda anse, att ett verkligt behov av

en definiering av föreningsrättsbegreppet ej gjort sig kännbart, då genom

arbetsdomstolens rättsbildande lagtillämpning en tämligen fast praxis uppkommit

vid bedömande av föreningsrättsbegreppets innehåll. Svenska arbetsgivareföreningen

anför bl. a.:

Att bestämma föreningsrättens omfattning och på ett uttömmande sätt angiva

förutsättningarna för föreningsrättskränkning är en särdeles känslig

fråga, som bättre lämpar sig för arbetsdomstolens prövning i de särskilda

fallen än för en reglering i lag. Vanskligheten att genom lagregler bestämma

föreningsrättsskyddet bidrog till att lagstiftarna vid lagens tillkomst avstodo

från en närmare definition av föreningsrättsbegreppet. Sedan dess har arbetsdomstolen

genom en serie av rättsfall givit en fullständig uttolkning av

förevarande lagregler. Någon större tveksamhet rörande föreningsrättsbestämmelsernas

innebörd föreligger därför icke längre.

Liknande synpunkter ha uttalats av svenska lantarbetsgivareföreningen,

köpmännens garantiförening och Sveriges redareförening.

I en del yttranden har vidare gjorts gällande, att man borde avvakta resultatet

av den inom justitiedepartementet pågående utredningen rörande föreningsväsendet

i allmänhet, innan frågan om föreningsrättens närmare reglering

upptoges till behandling. Denna mening omfattas av länsstyrelsen i

Kristianstads län, svenska arbetsgivareföreningen, köpmännens garanti förening,

bankernas förhandlingsorganisation, svenska försäkringsbolags riksförbund,

riksförbundet landsbygdens folk samt vissa handelskamrar. I motsatt

riktning uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län, som påpekar att,

ehuru det ur principiell synpunkt kunde anses önskvärt att söka åvägabringa

en allmän normering av föreningsväsendet, innan man skrede till

en detaljreglering på området, de konstaterade bristerna i förevarande lag

i allt fall syntes påkalla ett omedelbart ställningstagande till de frågor örn

föreningsrättens innebörd, som oupphörligen uppställde sig i samband med

lagens tillämpning. Skånes handelskammare har visserligen ansett, att det

rättsliga problemkomplex, som sammanhänger med föreningsväsendet, hade

bort upptagas till lösning i ett sammanhang, men har dock icke velat motsätta

sig de föreslagna partiella ändringarna i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt.

Från några håll har anmärkts, att den nu föreslagna regleringen borde utsträckas

att omfatta även föreningsrättens negativa sida, d. v. s. frågan örn

skydd mot organisationstvång. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att

frågan örn skydd mot organisationstvång särskilt väl lämpar sig för ett avgörande

i samband med frågan örn en lösning av föreningsrättens positiva

sida. De skäl, som föranlett den sakkunnige att ej ingå på förstnämnda fråga,

kunde länsstyrelsen ej finna övertygande. Sveriges skogsägareförbund yttrar

härutinnan:

Det utgör en brist, att den viktiga frågan örn skydd mot organisationstvång

ej kommit till sakbehandling. Inom de arbetsområden, förbundet representerar,

förekomma tid efter annan företeelser, som måste betecknas som utslag

av organisationstvång eller försök till sådant. Den enskildes rätt att fritt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

Departe
ments
chefen.

disponera sin arbetskraft kan härav lida intrång. I anledning härav hade det

bort upptagas till prövning, huruvida icke föreningsrättens negativa sida

borde beredas skydd.

I samma riktning uttala sig även Sveriges redareförening, handelskammaren

i Karlstad samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Arbetsdomstolens ordförande, som i förevarande hänseende icke framställer

något yrkande, påpekar emellertid det samband, som logiskt sett föreligger

mellan föreningsrättens positiva och negativa sida, samt upplyser, att

arbetsdomstolen i sin verksamhet haft stark känning av det olyckliga i bristen

på lagstiftning rörande den negativa sidan.

Slutligen har framhållits, att lagen om förenings- och förhandlingsrätt jämväl

i andra avseenden än dem, som berördes av sakkunnigförslaget, vore i

behov av en omarbetning och att nu föreliggande spörsmål lämpligen borde

tagas upp i samband med en allmän revision av lagen. Länsstyrelsen i Uppsala

län anför sålunda:

I ett av arbetsdomstolens ordförande den 28 februari 1939 till riksdagens

andra lagutskott avgivet utlåtande har denne yttrat, att förevarande lag i ett

flertal avseenden visat sig vara otydlig och mycket svårtillämpad, varför det

från arbetsdomstolens synpunkt vöre ett önskemål, att lagen i dess helhet

gjordes till föremål för en översyn. Detta förhållande bekräftas också genom

de referat från arbetsdomstolens praxis, som intagits i betänkandet. Genom

nämnda praxis torde visserligen i åtskilliga avseenden lagens innebörd

hava blivit fastställd, men för den rättssökande allmänheten skulle det dock

vara i^ hög grad behövligt att genom själva lagen erhålla klarare besked örn

innehållet av gällande rätt. Det är därför önskvärt, att lagen i ett sammanhang

göres till föremål för översyn, varigenom det nu föreliggande förslaget

i flera avseenden skulle bli lättare att tolka.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller:

Tillräckliga skäl föreligga ej för att just för förevarande frågas skull göra

en partiell revidering av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Ehuru

det under de tre år lagen varit i tillämpning visat sig, att den i åtskilliga

delar ej bereder nöjaktig ledning för en oantastlig tolkning, kan det likväl

finnas skäl att låta med en allmän revidering av lagen ytterligare anstå för

att man bättre skall kunna bedöma dess praktiska verkningar. I allt fall

finnes ej anledning att uttaga någon särskild fråga till tidigare behandling,

såframt ej behovet av en ändring i sådan del är särskilt framträdande, vilket

ej är förhållandet med den fråga, utredningen avser.

Då riksdagen år 1936 fann sig icke kunna förorda en närmare bestämning

av föreningsrättsbegreppet i den av riksdagen då antagna lagen om förenings-

och förhandlingsrätt, var det icke på grund därav, att sådan bestämning

ej skulle erfordras i lagen, utan med hänsyn till det samband, som frågan

ansågs äga med vissa andra betydelsefulla föreningsrättsproblem, vilka

jämväl väntade på sin lösning. Vid den utredning, som på riksdagens begäran

sedermera igångsatts inom justitiedepartementet angående föreningsväsendets

normering genom lagstiftning, har det visat sig, att de berörda

föreningsrättsproblemen äro synnerligen omfattande — de omspänna sållin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

13

da föreningslivet ej blott på arbetsmarknaden utan även på andra viktiga

områden — samt att de inrymma en mångfald spörsmål av mycket invecklad

och svårbedömd natur. Det kan därför nu lika litet som vid lagens tillkomst

vara fråga om att reglera föreningsrätten i vidare mån än som erfordras

för förhandlingsrättens säkerställande.

Med hänsyn till det anförda torde avgörandet av frågan, om föreningsrätten

nu bör regleras i nyssberörda omfattning, främst vara beroende av

huruvida ett behov av sådan reglering föreligger. Utan tvivel har det förhållandet,

att i lagen saknas varje närmare bestämning av det grundläggande

begreppet föreningsrätt, föranlett betydande svårigheter vid lagens tillämpning.

Särskilt synas olägenheter ha vållats därigenom, att lagen icke ger ledning

för bedömande, huruvida föreningsrätten kan anses kränkt genom åtgärder,

som rikta sig mot den fackliga organisationen eller dess verksamhet.

Sistnämnda förhållande gav även anledning till den motion vid 1939 års

riksdag, som föranledde riksdagen begära utredning i syfte att närmare bestämma

begreppet föreningsrätt. I motionen hemställdes om sådan ändring

i lagen, att därav framginge, att föreningsrätten även inrymde rätt för facklig

organisation att fritt utöva sin verksamhet. Arbetsdomstolens ordförande,

som avgav yttrande över motionen, uttalade därvid, att ovissheten örn lagens

innebörd på en så viktig punkt som den ifrågavarande måste innebära

en betydande olägenhet i organisationernas arbete, i det att de icke visste,

huruvida de skulle våga påtala vissa åtgärder. Nu har emellertid inträffat,

att arbetsdomstolen i en under detta år meddelad dom tagit ställning till här

berörda spörsmål samt därvid funnit, att en organisation icke kan på lagen

om förenings- och förhandlingsrätt grunda rätt till skadestånd för intrång,

som föreningen anser sig ha lidit i sin verksamhet. Av skäl, som jag senare

skall ange, bör ändring av lagen på denna punkt ske. Samtidigt torde det

bliva ofrånkomligt, att närmare bestämma innebörden av begreppet föreningsrätt.

Att, på sätt i några yttranden begärts, låta med sålunda ifrågasatta

ändringar i lagen anstå tills en allmän revision av densamma kan genomföras,

kan ej gärna vara av omständigheterna betingat.

Av det anförda framgår, att föreningsrätten i förevarande lag nu synes mig

böra göras till föremål för närmare reglering samt att så bör ske i den omfattning,

som erfordras för förhandlingsrättens säkerställande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 1C6.

Allmän motivering.

Föreningsrättens innebörd.

Den sakkunnige.

För bedömande av hithörande spörsmål har den sakkunnige under medverkan

av representanter för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer företagit

en omfattande undersökning, därvid det främst gällde att med utgångspunkt

från de fall, som kommit under arbetsdomstolens bedömande, söka

utröna de olika tänkbara situationer, i vilka ett skydd för föreningsrätten

kunde anses påkallat. Vad härvid först beträffar föreningsrättsskydd för

arbetsgivare och arbetstagare yttrar den sakkunnige följande:

Av undersökningen har framgått, att föreningsrätten för arbetsgivare och

arbetstagare i första hand bör innefatta rätt att tillhöra förening. En dylik

rätt måste även anses följa av det ändamål, som i detta sammanhang tillagts

föreningsrätten, nämligen att säkerställa förhandlingsrätten. Däremot har

förhandlingsrättens säkerställande icke synts kräva en föreningsrätt, som

tillika innefattar rätt för arbetsgivare och arbetstagare att icke tillhöra förening,

d. v. s. skydd mot organisationstvång. Följande må tjäna till belysning

härav. Den i lagen stadgade förhandlingsrätten gäller i förhållandet

mellan å ena sidan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare samt å andra

sidan förening av arbetstagare. En åtgärd från ena sidan, som innebär organisationstvång

mot någon å andra sidan, kan i första hand rikta sig mot

oorganiserad arbetsgivare eller arbetstagare, och åtgärdens syfte är då

att förmå arbetsgivaren eller arbetstagaren att inträda i viss organisation. I

dylikt fall kan icke gärna någons förhandlingsrätt bli lidande, såvida icke

den mot vilken åtgärden riktar sig skulle ha för avsikt att ansluta sig till

annan organisation. För denna sistnämnda organisations del kan värdet av

förhandlingsrätten visserligen förringas genom minskad medlemsanslutning,

men den påverkan för vilken vederbörande utsättes berör härvid dennes rätt

att tillhöra en organisation d. v. s. föreningsrättens positiva sida. Åtgärden

kan emellertid även rikta sig mot organiserad arbetsgivare eller arbetstagare,

och den avser då att antingen hindra denne från att utgå ur den organisation

han tillhör eller ock förmå honom att övergå till annan organisation.

Tydligt är att en åtgärd, som avser att hindra någon från att lämna en organisation,

icke kan för denna organisations del minska värdet av förhandlingsrätten.

Ej heller kan en åtgärd, som går ut på att förmå någon att övergå från en

organisation till en annan, förringa värdet av förhandlingsrätten för den

senare organisationen. Skulle en arbetsgivare eller arbetstagare, som utsättes

för påverkan att mot sin vilja kvarstanna i en organisation, ha för avsikt att

övergå till annan organisation, kan däremot för denna senare organisations

del förhandlingsrätten mista i värde. Likaså kan, då arbetsgivare eller arbetstagare

utsättes för påverkan att övergå från en organisation till en annan,

förhandlingsrätten för den förra organisationen minska i betydelse. Emellertid

beröres i båda dessa fall arbetsgivarens eller arbetstagarens rätt att

tillhöra förening; därest föreningsrätten här skulle anses kränkt, förelåge

sålunda en kränkning av dess positiva sida. I detta sammanhang är att uppmärksamma

arbetsdomstolens dom nr 73/1937 (sid. 32) .* Häri uttalade arbetsdomstolen,

att föreningsrätten enligt 1936 års lag endast omfattade den

positiva sidan av denna rätt; och enligt den uppfattning, som kom till uttryck

1 Här meddelade sidhänvisningar hänföra sig till den sakkunniges betänkande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

15

i domen, skulle en arbetsgivare — vilken, efter att ha träffat avtal med en

arbetstagarorganisation örn företrädesrätt för dess medlemmar till arbete hos

honom, till uppfyllande av avtalet avskedar tidigare anställda arbetstagare

tillhörande annan organisation —• göra sig skyldig till kränkning av dessa

arbetstagares lagenliga föreningsrätt.

Undersökningen har vidare gett vid handen, att arbetsgivare och arbetstagare

böra tillförsäkras rätt att göra bruk av de förmåner, som åtfölja medlemskap

i förening. Upplysande härutinnan äro arbetsdomstolens domar nr

51/1934, 17/1935, 28/1936, 72/1939 och 76/1939 (sid. 54—57). En rätt i förevarande

hänseende torde även följa av rätten att tillhöra förening. Då ändamålet

med förening som här avses är att tillvarataga medlemmarnas intressen

rörande förhållandet till motsidan, bör medlemskap i förening i första

hand innebära rätt att påkalla föreningens stöd i sådana angelägenheter, som

falla inom området för dess verksamhet. Föreningsmedlem bör äga rätt att

själv göra de rättigheter gällande, som följa av medlemskapet; och om förening

vare sig på eget initiativ eller på begäran av någon medlem ingriper

för tillvaratagande av medlemmars intressen rörande förhållandet till motsidan

böra medlemmarna ej vara skyldiga tåla en såsom följd därav från

motsidan vidtagen repressalieåtgärd.

Ytterligare har undersökningen visat, att medlem av förening bör ha rätt

att bekläda funktionärskap i föreningen eller på annat sätt verka för denna.

I detta sammanhang bör uppmärksammas arbetsdomstolens domar nr 107/

1931 och 78/1936 (sid. 58); jfr även domen nr 57/1937 (sid. 42). Tillika ha

arbetsgivare och arbetstagare synts böra äga rätt att verka för bildandet av

förening; jfr arbetsdomstolens dom nr 96/1939 (sid. 44).

I enlighet med det anförda har den sakkunnige funnit arbetsgivare och

arbetstagare böra i förhållandet till motsidan tillförsäkras rätt att tillhöra

förening, utnyttja medlemskap i förening samt verka för förening eller för

bildandet av sådan. Något skäl att härutöver utsträcka föreningsrätten för

arbetsgivare och arbetstagare har enligt den sakkunniges uppgift icke vid

undersökningen kunnat påvisas. Föreningsrättens syftemål, nämligen att

trygga förhandlingsrätten, har ej heller synts den sakkunnige motivera ett

vidare innehåll av denna rätt för arbetsgivares och arbetstagares vidkommande.

Den sakkunnige har vidare i enlighet med det innehåll, som sålunda givits

åt arbetsgivares och arbetstagares föreningsrätt, ansett kränkning av

denna rätt föreligga, i första hand då åtgärd å ena sidan vidtages mot

någon å andra sidan för att förmå honom att icke inträda i eller utträda ur

förening eller att icke utnyttja medlemskap i förening eller att icke verka

för eller för bildandet av förening, samt dessutom då å ena sidan, till nackdel

för någon å andra sidan, åtgärd vidtages på grund av den angripnes medlemskap

i förening eller utnyttjande av detta eller hans verksamhet för förening

eller för bildandet av sådan.

Beträffande vissa särskilda spörsmål, som närmast beröra arbetstagares

föreningsrätt, yttrar den sakkunnige därjämte:

Uppmärksammas må, att då arbetstagares föreningsrätt icke torde kunna

aktualiseras annorledes än i ett anställningsförhållande, en åtgärd för att

kunna innebära kränkning av arbetstagares föreningsrätt måste beröra en

dennes anställning. Åtgärder, vilka blott ingå som ett led i förhandlingar

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

örn anställning, lära alltså ej kunna innebära föreningsrättskränkning. Detta

betyder — för att taga ett exempel — att en arbetsgivare, som vägrar anställa

en arbetstagare enbart därför att han är organiserad eller organiserad

i visst förbund, icke härigenom gör sig skyldig till kränkning av arbetstagarens

föreningsrätt. En annan sak är att, därest avtal om anställning kommer

till stånd, vad som föregått avtalet kan vara av betydelse i förevarande

hänseende. Örn en arbetsgivare exempelvis i samband med anställandet av

arbetstagare förklarat sig endast vilja anställa oorganiserade sådana, bör

denna förklaring kunna betraktas som ett anställningsvillkor, vilket för den

antagne arbetstagaren innebär en förpliktelse att under anställningstiden ej

ansluta sig till någon organisation. I dylikt fall måste en kränkning av föreningsrätten

föreligga.

Vad förut sagts gäller den föreningsrätt, som enligt den sakkunniges förslag

skulle tillkomma enskilda arbetsgivare och arbetstagare. Beträffande

det rättsskydd, som i förevarande sammanhang kan vara påkallat för förening

som sådan, yttrar den sakkunnige:

Av den företagna undersökningen har framgått, att i samtliga de fall,

däri föreningsmedlems föreningsrätt kränkes, jämväl föreningen kan lida

intrång i sin verksamhet, och detta på sådant sätt, att verklig skada för

föreningen kan uppkomma. Med hänsyn härtill och då dylikt intrång

är ägnat att förringa värdet av förhandlingsrätten för föreningens vidkommande

bör förening som sådan tilläggas rätt att icke behöva tåla kränkning

av medlems föreningsrätt. Emellertid har tillika framgått, att förening

kan lida intrång i sin verksamhet ej blott då någon dess medlem

utsättes för föreningsrättskränkning utan jämväl då arbetsgivare eller arbetstagare

utanför föreningen påverkas att icke ansluta sig till föreningen.

Förening bör därför äga rätt att icke behöva tåla kränkning av arbetsgivares

eller arbetstagares föreningsrätt, oavsett om den kränkte är föreningsmedlem

eller ej, allt dock under förutsättning att den föreningsrättskränkande

åtgärden innebär intrång i föreningens verksamhet. Den föreningsrätt,

som med stöd av kollektivavtal kan göras gällande, har även

— på sätt framgår av ett flertal av arbetsdomstolens domar — ansetts

medföra en dylik rätt för förening som sådan, och någon anledning att

göra lagen såvitt nu är ifråga mindre omfattande än de på överenskommelsens

väg framsprungna kollektivavtalen kan näppeligen föreligga. Alt

utöver vad som följer av det nu sagda medge en materiell rätt på förevarande

område för förening som sådan torde däremot icke vara tillrådligt.

Förening kan visserligen tillfogas intrång i sin verksamhet utan att någon

arbetsgivares eller arbetstagares föreningsrätt kränkes. Men de fall där så

kan ske synas enligt vad den företagna undersökningen gett vid handen icke

böra föranleda till ett fristående skydd för förening. Uppmärksamheten riktas

här främst å det fall, då en arbetsgivare systematiskt undviker att anställa

arbetstagare tillhörande viss förening, vilket kan leda till minskad

medlemsanslutning. Ett skydd för förening mot dylikt intrång i sin verksamhet

skulle emellertid — eftersom skillnad uppenbarligen icke kan göras

mellan det fall då arbetsgivaren till stöd för sitt berörda handlingssätt kan

åberopa en organisationsklausul och då så ej är händelsen — medföra, att

organisationsklausuler bleve ogiltiga i vad de avse åläggande för arbetsgivare

att vid anställning av arbetstagare hålla sig till viss organisation, och vad

detta skulle betyda för förhållandena på arbetsmarknaden kan blott bedömas

i ett vidare sammanhang. Övriga fall, som här kunna komma i fråga,

lära sakna egentlig praktisk betydelse. Som exempel må nämnas, att en

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

17

arbetsgivare bedriver agitation mot en viss förening av arbetstagare eller reser

hinder för sådan förening att erhålla möteslokal eller dylikt.

Med hänsyn till det anförda har den sakkunnige icke ansett förening höra

tillerkännas en självständig föreningsrätt. Sådan rätt skulle enligt den sakkunniges

förslag endast tillkomma enskild arbetsgivare och arbetstagare. En

viss accessorisk rätt skulle dock tillkomma förening, i det att förening icke

skulle vara skyldig tåla sådan kränkning av arbetsgivares och arbetstagares

föreningsrätt, som innebär intrång i föreningens verksamhet.

Yttrandena.

Den sakkunniges förslag i fråga om föreningsrättsskydd för arbetsgivare

och arbetstagare har vunnit allmänt gillande.

Angående de fall, i vilka kränkning av föreningsrätten skulle anses

föreligga, framhåller Sveriges redareförening, att det såsom förhållandena

utvecklat sig på arbetsmarknaden och med hänsyn till de bevissvårigheter,

som i många fall måste föreligga för arbetsgivaren, framstode klart, att förslaget

härutinnan skulle få sådana verkningar för arbetsgivaren, att han

kunde bliva förhindrad uppsäga, avskeda eller vidtaga disciplinära åtgärder

mot en anställd, som på ett eller annat sätt verkat för sin organisation.

Förslaget har även i vad det berör frågan om rättsskydd för förening

som sådan i allmänhet godkänts. Arbetsdomstolens ordförande hänvisar

i detta sammanhang till den av arbetsdomstolen nyligen meddelade domen,

nr 5/1940, däri domstolen tagit ställning till frågan, huruvida en organisation

kan på den nuvarande lagen grunda rätt till skadestånd för intrång,

som föreningen anser sig ha lidit i sin verksamhet. Angående denna dom

må följande nämnas. En förvaltare hos ett bolag hade blivit uppsagd från

sin tjänst. Efter stämning å bolaget gjorde förvaltaren, som var medlem

av svenska brukstjänstemannaföreningen, vid arbetsdomstolen gällande, att

uppsägningen skett därför att han vänt sig till föreningen med begäran att

denna skulle förhandla med bolaget om hans anställningsvillkor. I stämningen

yrkade förvaltaren bl. a., att uppsägningen måtte förklaras ogiltig

såsom innefattande kränkning av hans föreningsrätt samt att bolaget måtte

åläggas att til! honom utgiva skadestånd. Brukstjänstemannaföreningen yrkade

i särskild stämning å bolaget, att enär föreningen genom bolagets åtgärd

mot förvaltaren lidit stort avbräck i sina organisationssträvanden bolaget

måtte förpliktas att till föreningen utgiva ett allmänt skadestånd.

Arbetsdomstolen — som fann uppsägningen av förvaltaren innebära en

kränkning av dennes föreningsrätt och i följd därav förklarade uppsägningen

ogin samt förpliktade bolaget att till förvaltaren utge skadestånd — yttrade

vidare beträffande brukstjänstemannaföreningens talan:

Angående föreningsrättens innehåll upptar 1936 års lag -—- bortsett från

några specialstadganden — icke annan bestämmelse än att föreningsrätten

skall lämnas okränkt. Motsvarande uttryck brukar också användas i kollektivavtalens

organisationsklausuler.

Språkligt sett och enligt hävdvunnen terminologi torde icke med detta uttryck

syftas på annat jin enskild persons föreningsrätt, d. v. s. hans rätt

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 106. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

att tillhöra en förening och vara verksam för densamma. Väl har arbetsdomstolen

vid flera tillfällen, när det gällt tillämpning av föreningsrättsklausuler

i kollektivavtal, tillerkänt avlalsslutande organisation skadestånd såväl

i fall, då enskild organisationsmedlems föreningsrätt blivit kränkt, som

även i vissa särskilda fall, då detta icke varit händelsen men från andra sidan

vidtagna åtgärder varit anlagda på att hindra personer från att inträda

i organisationen. Detta har emellertid närmast berott på organisationens

ställning av part i kollektivavtalsförhållandet, en ställning som är av den

betydelse, att arbetsdomstolen ansett varje kollektivavtal innebära en förbindelse

att respektera föreningsrätten, även örn detta icke blivit uttryckligen

stipulerat.

Vid tillämpning av lagens föreningsrättsbestämmelse saknas för organisationens

del motsvarighet till nämnda partställning. Anledning finnes ej heller

att i lagens bestämmelse inlägga en vidsträcktare innebörd än den som

ovan betecknats såsom den naturliga. Tvärtom tala lagens förarbeten mot

en sådan tolkning. Den slutliga avfattningen tillkom på andra lagutskottets

förslag. I propositionen hade emellertid föreningsrättsbegreppet erhållit

en definition, som tydligt syftade på enskild persons föreningsrätt. Utskottets

motivering giver stöd för att man i varje fall icke ville gå längre än

propositionen.

Vid saknad av uttrycklig bestämmelse därom i lagen fann arbetsdomstolen

sålunda, att organisation icke kunde på grund av lagens föreningsrättsbestämmelser

grunda rätt till skadestånd för åtgärder, som förmenades innebära

intrång i organisationens verksamhet. Brukstjänstemannaföreningens

talan blev därför ogillad.

Under framhållande av att den föreslagna tilläggsbestämmelsen i förevarande

hänseende alltså innefattar en ändring i lagen, sådan den av arbetsdomstolen

tolkats, förklarar arbetsdomstolens ordförande, att han i och för

sig icke har något att erinra mot en sådan ändring, samt yttrar vidare:

Vid tillämpning av föreningsrättsklausuler i kollektivavtal har arbetsdomstolen

ansett organisation kunna för egen del göra rätt gällande, men detta

har närmast skett på grund av organisationens ställning av kontrahent i

kollektivavtalet. Det kan anses rimligt att organisationerna beredas en motsvarande

ställning, när det gäller tillämpning av lagens föreningsrättsbestämmelse.

Enligt min mening är en självständig rätt för organisation av särskild betydelse,

när föreningsrättskränkningen riktar sig mot någon, som står utanför

organisationen. I dylikt fall torde nämligen kränkningen eljest ofta icke

bliva påtalad. Riktar sig åter föreningsrättskränkningen mot medlem av organisationen,

lärer i allmänhet organisationen hava anledning att föranstalta

om anhängiggörande av talan för medlemmens räkning, och många gånger

torde det åt denne utdömda skadeståndet utgöra tillräcklig sanktion för den

kränkning som ägt rum.

Från några håll ha emellertid vissa erinringar riktats mot förslaget

i förevarande avseende, därvid å ena sidan gjorts gällande, att rättsskydd

för förening som sådan ej alls vore av behovet påkallat, medan å andra sidan

framhållits, att detta rättsskydd borde utöver förslaget utsträckas till

att avse självständig föreningsrätt.

För den förstnämnda meningen uttalar sig svenska arbetsgivareföreningen,

som därvid yttrar:

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

19

Några särskilda skäl för en utsträckning av föreningsrättsskyddet till att

avse även förening kunna ej förebringas. Det synes riktigast, att en lag, vars

enda syfte är att säkra den enskilde personens rätt att åberopa förening såsom

ställföreträdare vid förhandlingar och uppgörelser med motparten, begränsar

skyddsreglerna till att avse den enskilde, då det ju är denne, som

skall lämnas opåverkad och oantastad i sin frihet att välja organisation till

hjälp i sitt förhållande till motparten i arbetsförhållandet. Skyddsreglerna

böra ej sträcka sig längre än som oundgängligen erfordras för säkerställandet

av den enskildes förhandlingsrätt. Ett särskilt skydd för förening vid

sidan örn det, som lämnas den enskilde, är i stort sett överflödigt för uppnå*- ende av det åsyftade målet, nämligen föreningsrättens hållande i helgd. Den

enskildes möjlighet till reaktion i sådant fall, då hans föreningsrätt blivit

kränkt, torde alltid — åtminstone i den mån det gäller förhandlingsrättens

säkerställande — vara till fyllest. Det är ej heller riktigt att i detta sammanhang

draga en parallell med kollektivavtalens regler, då ju sådant avtal utgör

en överenskommelse, i vilken föreningen ingår som part. Att ett föreningsrättsbrott

i sådant sammanhang alltid måste anses drabba föreningen

såsom part följer av förhandenvaron av ett obligationsrättsligt förhållande.

I samma riktning uttala sig även länsstyrelsen i Kristianstads län, köpmännens

garantiförening, svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareförbund

och Sveriges redareförening.

Socialstyrelsen anser det vara att beklaga, att självständig rätt för förening

icke befunnits möjlig att åvägabringa i detta sammanhang, samt anför vidare:

Härvid tänkes närmast på de fall, då en arbetsgivare systematiskt undviker

att anställa arbetstagare tillhörande viss förening. Med den i förslaget

uppställda principen att den enskilde organisationsmedlemmens föreningsr

rätt aktualiseras först genom anställandet synes följa, att mindre tilltalande

alternativ uppställa sig för en organisationsmedlem, som söker anställning

hos en sådan arbetsgivare. Örn han skall lia utsikt att erhålla den sökta anställningen,

synes han ha att välja mellan att definitivt utträda ur organisationen

eller att hemlighålla, eventuellt att lämna osannfärdiga uppgifter beträffande

sin organisationstillhörighet. Först efter vunnen anställning aktualiseras

hans föreningsrätt och därigenom också föreningens rätt att icke behöva

tåla intrånget i dess verksamhet. En sådan konstruktion av föreningsrättsskyddet

synes i praktiken kunna leda till en föga tilltalande utveckling

i förhållandet mellan en arbetsgivare och hans anställda i enskilda fall och

kan därför icke anses i längden tillfredsställande. Styrelsen beaktar till fullo

de svårigheter, närmast av lagteknisk art, som enligt den sakkunnige skulle

möta mot att i dylika fall tillerkänna föreningar en självständig föreningsrätt.

Frågan är emellertid av den vikt och betydelse, att densamma bör ägnas

fortsatt uppmärksamhet.

Landsorganisationen finner visserligen en självständig föreningsrätt kunna

äga beaktansvärd praktisk betydelse men anser likväl de vanskligheter med

hänsyn till organisationsklausulernas tillämpning, vilka den sakkunnige på7

pekat, vara så svåra att genom en kompletterande lagregel förebygga, att föreningsrättens

konstruktion i enlighet med den sakkunniges förslag av denna

anledning måste godtagas. Avseende fästes härvid vid det förhållandet, att

den förening enligt förslaget tillerkända rätten att påtala kränkning av enskilds

föreningsrätt gjorts oberoende av örn den kränkte vore föreningsmed
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kunni. Maj:ts proposition nr 106.

lem eller ej, blott den föreningsrättskränkande åtgärden kunde anses innebära

intrång i föreningens verksamhet.

För ett omedelbart utsträckande av rättsskyddet för förening som sådan

till att avse en självständig föreningsrätt tala Daco och svenska brukstjänstemannaföreningen.

Härvid yttrar Daco:

Sakkunnigförslaget i dess nuvarande utformning i fråga om rätt för förening

som sådan kommer icke att giva ett fullt effektivt föreningsrättsskydd,

då arbetstagares föreningsrätt enligt betänkandet kan aktualiseras först i och

med att ett anställningsförhållande inträtt. Daco finner det oriktigt, att man

för att icke omöjliggöra träffandet av kollektivavtal innehållande organisationsklausul

offrar en väsentlig del av föreningsrättsskyddet. Utredningsmannens

förslag innebär överhuvud ingen lösning av detta viktiga delproblem

inom föreningsrättens stora problemkomplex. Visserligen äger enligt förslaget

en arbetsgivare icke som villkor för anställning uppställa att vederbörande

under anställningstiden skall vara oorganiserad eller — sedan anställningsförhållandet

inträtt — vidtaga någon som helst åtgärd mot arbetstagare,

därest denne inträder i en organisation. Det oaktat skulle säkerligen en

bestämmelse av det innehåll som föreslagits åstadkomma stor tvekan hos

såväl arbetsgivare som arbetstagare angående resp. parters rättigheter och

skyldigheter i berörda avseende. Varje omständighet, som lämnar arbetstagarparten

tveksam om huruvida hans medlemskap i förening ogynnsamt

påverkar hans möjligheter att erhålla eller behålla en anställning eller vinna

befordran i sådan, innebär ett allvarligt intrång i förenings verksamhet. Med

arbetstagarpartens oftast utpräglade beroendeställning kan denna oklarhet

lili ett'' verksamt hinder mot en fortsatt utbredning av organisationsverksamheten.

Ett ur båda parters synpunkt ohållbart läge kan uppstå, örn en arfjetstägaré

vid tillträdandet av en anställning förnekar att han är organiserad,

ehuru så faktiskt är fallet, men sedan gör bruk av sin föreningstillhörighet.

Det synes beklagligt, örn en konsekvens av den pågående lagrevisionen,

vilken åsyftat en effektivisering av föreningsrättsskyddet, skulle bli, att arbetsgivaren

uttryckligen medgives rätt att till arbetstagarpartens förfång skilja

mellan organiserade och oorganiserade, vilken rätt intill nu varit obekant

för båda parter. Den bästa lösningen av här föreliggande problem torde

åstadkommas genom att föreningsrättsskyddet göres generellt. För egen del

har Daco knappast något intresse av att s. k. organisationsklausuler legaliseras.

Kari en sådan legalisering icke ske utan att en väsentlig del av föreningsrättsskyddet

uppoffras, tvingas Daco bestämt yrka, att dylika klausuler

förbjudas. För den händelse från övriga intresseorganisationers sida synnerligen

starka skäl komma att framföras för att dylika organisationsklausuler

avén i. framtiden skulle få förekomma, kan dock Daco för sin del godkänna

en sådan ordning, att från den generella föreningsrätten uttryckligen undantagas

fall, där organisationsklausul föreligger. Det skulle sålunda ej anses

som föreningsrättskränkning, om en arbetsgivare, som är bunden av organisationsklausul,

förfrågar sig hos en arbetssökande, örn denne är organiserad

i den organisation, varmed arbetsgivaren slutit dylikt avtal, och vid nekande

svar på: frågan, med hänvisning till organisationsklausulen, förklarar, att han

icke ''kari anställa vederbörande. Med en sådan undantagsbestämmelse torde

U huvudsak det önskemål ha tillgodosetts, som motiverat kravet på en legalisering:

av organisationsklausuler. Ifrågasättas kan, örn icke ytterligare det

villkoret , borde uppställas, att organisationsklausul skulle kunna träffas endas^

ay verkligt representativa arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

21

Svenska brukstjänstemannaföreningen anför:

Även örn eif betydande framsteg vunnits därigenom att förslaget ger förening

viss föreningsrätt, har emellertid denna rätt fått en utformning, som

icke i alla avseenden är tillfredsställande. Inom tjänstemannarörelsen är

det icke ovanligt, att arbetsgivare motsätta sig, att tjänstemännen .äro organiserade.

Att en sådan arbetsgivare skulle få skapa effekt åt sin motvilja

mot organisationstanken genom att systematiskt undvika att anställa organiserade

tjänstemän, strider bestämt mot tjänstemannaorganisationernas legitima

intressen. Kravet alt föreningsrättskränkning kan förekomma endast i

ett anställningsförhållande leder till egendomliga konsekvenser. Enligt den

sakkunnige är en arbetsgivares vägran att anställa organiserad arbetskraft ej:

föreningsrättskränkning, medan däremot sådan kränkning skulle föreligga

om i samband med anställning arbetsgivare förklarat sig vilja anställa endast

oorganiserade. Konklusionen är, att de som äro med i en förening, sakna

föreningsrätt under det att de som ej äro med i förening lia sådan. Detta senare

skall enligt den sakkunnige bero därpå, att förklaringen vid anställningstillfället

får anses innebära ett villkor för den till platsen antagne att under

anställningstiden ej organisera sig. I praktiken torde förhållandena med en

sådan lagtolkning tillsammans med förenings föreningsrätt ställa sig på så

sätt, att om en medlem ej erhållit en plats, därför att han medgivit sig varå

organiserad, måste föreningen passa på och bevaka sin rätt, därest någon annan

blir anställd. Det kan alltid förutsättas, att denne fått platsen därför

att han är oorganiserad. En förutsättning för att förening skall lia föreningsrätt

i dylika fall är sålunda, att kränkningen drabbar en icke-medlem. Det

skydd, som med en dylik rättstillämpning ges åt de framväxande tjänstemannaorganisationerna,

är otillräckligt. Sådan lagen är skriven, synes någon

ändring icke erfordras för att föreningsrättskränkning skall anses föreligga,

även då anställningsförhållande ej föreligger, om man kan lägga denna

betydelse i uttrycket att åtgärd ej får vidtagas med någon »för att förmå

honom att icke inträda i eller att utträda ur förening».

Det föreningsrättsskydd, vilket enligt den sakkunniges förslag skulle tillkomma

enskilda arbetsgivare och arbetstagare, överensstämmer i allt väsentligt

med det innehåll, som i arbetsdomstolens rättstillämpning förlänats åt

gällande bestämmelser i ämnet. Förslaget härutinnan har också vunnit allmän

anslutning, och för egen del bär jag icke några erinringar på denna''

punkt. Det sagda synes mig även böra gälla med avseende å de fall, i vilka:

enligt sakkunnigförslaget kränkning av föreningsrätten skulle föreligga. Vad

särskilt beträffar kränkning av arbetstagares föreningsrätt vill jag dock

framhålla följande. Såsom förutsättning för dylik kränkning synes den sakkunnige

vilja uppställa, att kränkningen berör en arbetstagarens anställning.

Häremot torde icke vara något alt erinra, örn meningen är, att saken skall

röra en anställning. Men såvitt jag kan finna bör icke för att föreningsrättskränkning

skall föreligga uppställas det villkoret, att ett definitivt avtal

örn anställning kommit lill stånd. Viii bör föreningsrätten icke kunna in-:

kräkta å arbetsgivarnas fria val vid anställande av arbetskraft; en arbetsgivare,

vilken vägrar alt anställa sådana arbetstagare, som äro organiserade

eller organiserade i visst förbund, bör sålunda icke därigenom göra sig skyldig

till kränkning av föreningsrätten. Men örn en arbetsgivare, då fråga är,

örn anställandet av viss arbetstagare, därvid vidtager en åtgärd direkt i:

Departe
ments
chefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

syfte att förmå arbetstagaren att icke inträda i eller att utträda ur en arbetstagarorganisation,

bör kränkning av föreningsrätten kunna anses vara för

handen.

Vidkommande förening som sådan anser jag den förebragta utredningen

ge tydliga belägg för att förening kan bli direkt indragen i tvistigheter av

förevarande natur. En viss materiell rätt i föreningsavseende torde därför

böra tillerkännas förening. Jag kan alltså icke dela deras mening, som gjort

gällande, att rättsskydd för förening ej alls vore av behovet påkallat. Enligt

den sakkunniges förslag skulle förening visserligen icke tillerkännas en

Självständig föreningsrätt. Dylik rätt skulle endast tillkomma enskild arbetsgivare

och arbetstagare. Men förening skulle icke vara skyldig tåla sådan

kränkning av arbetsgivares eller arbetstagares föreningsrätt, som innebär intrång

i föreningens verksamhet. I flertalet yttranden har man funnit denna

den sakkunniges avvägning riktig. Från några håll har däremot den meningen

framkommit, att rättsskyddet för förening borde utsträckas att

avse en självständig föreningsrätt. Även örn en sådan rätt icke kan frånkännas

viss praktisk betydelse, synas dock — såsom utredningen ger vid handen

— konsekvenserna härav för förhållandena på arbetsmarknaden vara

av den art, att försiktigheten bjuder att åtnöja sig med det mera begränsade

rättsskydd, som av den sakkunnige förordats. Den anordning, som från

visst håll föreslagits, att tillskapa en självständig föreningsrätt för förening

men samtidigt förklara den utan verkan i den mån en kränkning därav från

en arbetsgivares sida har stöd i en organisationsklausul, kan ej av mig rekommenderas,

eftersom på sätt den sakkunnige framhållit skillnad uppenbarligen

icke kan göras mellan det fall då arbetsgivaren till stöd för sitt

handlingssätt kan åberopa en organisationsklausul och då så ej är händelsen.

I fråga om rätt, som i förevarande avseende bör tillkomma förening såsom

sådan, ansluter jag mig alltså till den sakkunniges förslag. Dock anser

jag, att nämnda rätt i fall, där huvudorganisation finnes, endast bör tillkomma

denna, vilket bäst synes överensstämma med förhållandena inom organisationsväsendet.

Ett förtydligande i denna riktning torde göras i lagen.

Begreppet huvudorganisation bör här äga samma innebörd som i lagen i

Övrigt.

Föreningsrättsskyddet i förhållande till en s. k. organisations■

klausul.

Den sakkunnige.

I betänkandet har den sakkunnige jämväl berört spörsmålet om den verkan

i föreningsrättsavseende, som en organisationsklausul — d. v. s. en bestämmelse

i kollektivavtal vilken syftar till att bereda den avtalsslutande arbetstagarorganisationens

medlemmar ensam- eller företrädesrätt till arbetsanställning

hos den eller de arbetsgivare avtalet avser — medför för arbetstagare,

vilka icke tillhöra den organisation till vars förmån klausulen gäller.

Härvid har den sakkunnige till en början uttalat, att föreningsrätten icke

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

23

nied laga verkan bör kunna eftergivas samt att ej heller de rättsverkningar,

som knutits till rätten, böra kunna upphävas eller inskränkas genom kollektiva

eller andra avtal. Den sakkunnige har i anslutning härtill velat beteckna

föreningsrätten som absolut och har vidare anfört följande:

I detta sammanhang må uppmärksammas de stundom i kollektivavtal förekommande

s. k. organisationsklausulerna, vilka vanligen innebära företrädesrätt

till arbete för medlemmarna i den arbetstagarorganisation som slutit

avtalet. En dylik organisationsklausul bör väl i och för sig vara giltig. Men

verkningarna av densamma böra icke kunna sträcka sig därhän, att en åtgärd

från en arbetsgivares sida, som eljest skolat vara föreningsrättskränkande,

icke blir att anse som sådan, därför alt den sker med stöd av klausulen.

Skydd för en organiserad arbetstagares föreningsrätt bör alltså med hänsyn

till föreningsrättens absoluta natur föreligga, oavsett huruvida den arbetsgivare,

hos vilken arbetstagaren är anställd, före eller efter arbetstagarens

anställande med annan organisation än den arbetstagaren tillhör slutit kollektivavtal

innehållande organisationsklausul. Anmärkas må, att denna

ståndpunkt överensstämmer med den skiljaktiga mening, som i arbetsdomstolens

dom nr 24/1939 omfattades av domstolens vice ordförande (jfr

sid 39)-1

Av föreningsrättens absoluta natur torde vidare följa, alt en organisationsklausul

icke kan göras gällande lill den del densamma skulle ålägga en arbetsgivare

något som strider mot hans förpliktelse att hålla föreningsrätten i

helgd. Följande fall torde härutinnan vara belysande. Situationen tänkes

vara den, att två arbetstagarorganisationer, kallade A och B, konkurrera om

arbetstillfällena hos en och samme arbetsgivare och att organisationen B

med arbetsgivaren överenskommit örn organisationsklausul. Har arbetsgivaren

inga A-medlemmar anställda, och anställer han ej heller sådana, erbjuder

situationen tydligen intet av intresse i detta sammanhang. Har arbetsgivaren

A-medlemmar anställda, kan däremot en motsättning uppstå

mellan arbetsgivarens i lag stadgade skyldighet att respektera dessas föreningsrätt

samt de åtaganden, arbetsgivaren genom organisationsklausulen

gjort. Ett dylikt åtagande kan vara att avskeda redan vid klausulens tillkomst

anställda A-medlemmar för att i deras ställe intaga B-medlemmar.

Föreningsrätten måste emellertid lägga hinder i vägen för arbetsgivaren att

fullgöra detta åtagande, och vid sådant förhållande kan arbetsgivaren ej bli

skadeståndsskyldig till B, örn han underlåter att avskeda A-medlemmarna.

Verkställer han dylikt avskedande för att fullgöra sitt ifrågavarande åtagande,

kränker han A-medlemmarnas föreningsrätt, och för denna kränkning

kan han åläggas skadestånd. Anställer arbetsgivaren i strid mot organisationsklausulen

A-medlemmar, utgör dessas föreningsrätt väl hinder mot

åläggande för honom att på grund av organisationsklausulen avskeda de

anställda A-medlemmarna för att i deras ställe intaga B-medlemmar, men

genom anställandet av A-medlemmarna bryter arbetsgivaren mot organisationsklausulen.

och för avtalsbrottet härutinnan kan han förpliktas att till

B utge skadestånd.

Det anförda torde innebära, att den lagstadgade föreningsrätten städse

utgör hinder för en arbetsgivare att till uppfyllande av en organisalionsklausul,

som han träffat med en organisation, avskeda arbetstagare tillhörande

annan organisation samt att underlåtenhet av en arbetsgivare att till efterkommande

av en organisationsklausul verkstiilla avskedanden icke medför

skadeståndsskyldighet för honom gentemot den organisation, till vars förmån

klausulen ingåtts.

1 Sidhänvisningen hänför sif» till (Ion sakkunniges betänkande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

Yttrandena.

Den sakkunniges ståndpunkt till förevarande spörsmål har i allmänhet lämnats

utan erinran. Direkt tillstyrkande yttranden i denna del ha avgivits

av socialstyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län. Socialstyrelsen uttalar

sålunda, att i betraktande av de i betänkandet angivna förutsättningarna

för det rättsskydd, som skulle tillkomma de enskilda organiserade arbetsgivarna

och arbetarna, den sakkunniges ståndpunkt synes vara följdriktig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län säger sig anse den sakkunniges ståndpunkt

vara välbetänkt och ägnad att främja en rationell utveckling av föreningsväsendet.

Arbetsdomstolens ordförande, som utgår från att i den gällande lagen endast

åsyftas föreningsrättens positiva sida medan den negativa sidan lämnas

olöst, och att detta i själva verket innebär, att ekonomiska tvångsmedel i vidsträckt

omfattning kunna anlitas för att förmå personer att ansluta sig till

en organisation, anför vidare:

Otvivelaktigt föreligger ett logiskt samband mellan den positiva och den

negativa sidan, och arbetsdomstolen har i sin verksamhet haft stark känning

av det olyckliga i bristen på lagstiftning rörande den negativa sidan. Särskilt

har följande problem uppkommit. Olika arbetstagarorganisationer konkurrera

med varandra om arbetstillfällena. En arbetsgivare sysselsätter arbetare

tillhörande den ena organisationen. Med anlitande av ekonomiska stridsåtgärder

eller hot därom förmår den andra organisationen arbetsgivaren att

sluta ett kollektivavtal med inryckt s. k. organisationsklausul av innehåll att

arbetsgivaren skall använda uteslutande medlemmar av den senare organisationen.

Ofta sker detta trots att arbetsgivaren redan har kollektivavtal

med den första organisationen, eventuellt innehållande organisationsklausul

till förmån för dennas medlemmar. Eftersom organisationsklausulen innebär

förbud för arbetsgivaren att använda arbetare, som tillhöra den andra

organisationen, är arbetsgivaren enligt klausulen pliktig att avskeda dylika

arbetare, i den mån han har sådana anställda. Fråga uppkommer då, huruvida

icke ett fullgörande av klausulen i detta hänseende kommer i strid med

de berörda arbetarnas lagenliga föreningsrätt. Med hänsyn dels till andra

lagutskottets uttalande vid lagförslagets behandling, att det endast gällde att

låta den föreningsrätt, som enligt allmänna rättsgrundsatser redan förefunnes,

komma till uttryck i lagen, och dels till att lagstiftaren icke velat rubba

organisationsklausulernas giltighet, fann arbetsdomstolen problemet ganska

tveksamt. Domstolens lösning återfinnes i domarna nris 73/1937 och 24/1939,

vilka äro refererade i betänkandet å sid. 32—40.

Beträffande omförmäla båda domar må följande nämnas.

I det mål, som avgjordes genom domen nr 7311937, hade en arbetsgivare

anställt sex arbetare, av vilka fyra voro organiserade i en avdelning av ett

till landsorganisationen anslutet fackförbund och två tillhörde en syndikalistisk

organisation. Arbetsgivaren blev efter någon tid av avdelningen anmodad

att underteckna ett kollektivavtal. Arbetsgivaren förklarade sig ej lia

något att invända mot avtalets bestämmelser utom såvitt anginge en däri

intagen föreskrift, att den avtalsslutande organisationens medlemmar skulle

äga företrädesrätt till arbete. En sådan föreskrift skulle nämligen enligt arbetsgivarens

förmenande medföra skyldighet för honom att avskeda de två

syndikalistiska arbetarna, vilket skulle kränka deras föreningsrätt. Sedan

arbetet av avdelningen förklarats i blockad, instämde arbetsgivaren avdel
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

25

ningen till arbetsdomstolen och yrkade att domstolen måtte förklara, att

kravet på att ovannämnda föreskrift skulle intagas i kollektivavtalet vore stridande

mot innehållet i 3 § lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. — I

domen förklarade arbetsdomstolen, att avdelningens krav att en klausul

om företrädesrätt till arbete för avdelningens medlemmar skulle intagas i

kollektivavtal med arbetsgivaren väl icke i och för sig kunde anses stridande

mot 3 § lagen örn förenings- och förhandlingsrätt men att — örn en

sådan klausul komme att ingå i kollektivavtal mellan arbetsgivaren och avdelningen

— densamma icke finge av avdelningen åberopas till stöd för yrkande

att arbetsgivaren skulle från ifrågavarande arbete entlediga de redan

förut till den syndikalistiska organisationen anslutna båda arbetarna på den

grund att de icke tillhörde avdelningen. — Arbetarrepresentanterna i domstolen

voro av skiljaktig mening och framhöllo, att då med 1936 års lag icke

åsyftades att göra ändring i de rättsgrundsatser, som redan före dess tillkomst

gällde på förevarande område, det icke kunde antagas, att en organisationsklausul,

som tillkommit efter lagens ikraftträdande, skulle äga mindre vittgående

verkan än tidigare. En sådan klausul måste därför gälla också

mot medlemmar av annan organisation, oavsett att dessa före klausulens tillkomst

varit på grund av lagen skyddade i rätten att tillhöra viss organisation.

På grund härav ogillade dessa ledamöter arbetsgivarens talan.

I domen nr 2411939 har arbetsdomstolen närmare ingått på de olika frågor,

som uppstå då två arbetstagarorganisationer konkurrera om arbetstillfällena

hos samme arbetsgivare och båda i kollektivavtal med denne lyckats

få in en organisationsklausul. Omständigheterna i målet voro följande. Mellan

en arbetsgivare och en syndikalistisk organisation upprättades ett kollektivavtal

innehållande såväl föreningsrätts- som organisationsklausul. Vid tiden

för avtalets upprättande sysselsatte arbetsgivaren bl. a. två arbetare W.

N. och A. N., som voro medlemmar av en fackförbundsavdelning. Sedan avdelningen

förgäves sökt få tili stånd kollektivavtal med arbetsgivaren, förklarade

avdelningen rörelsen i blockad, varvid nämnda båda arbetare nedlade

arbetet. Arbetsgivaren anställde i dessas ställe två syndikalistiska arbetare

J. och M. Efter det konflikten mellan avdelningen och arbetsgivaren sedermera

bilagts, upprättades kollektivavtal dem emellan upptagande organisationsklausul

till förmån för medlemmar av avdelningen. I anledning härav

avskedades J. och M., varefter W. N. och A. N. återinlogos i arbete. Dessutom

nyanställdes en avdelningsmedlem O. Vid arbetsdomstolen gjorde den

syndikalistiska organisationen gällande, att avskedandet av J. och M. innebure

en kränkning av dessa arbetares föreningsrätt samt yrkade alt de skulle

återanställas. Tillika yrkades att de tre avdelningsmedlemmarna skulle avskedas

och arbetsgivaren förpliktas utge skadestånd för det avtalet mellan

den syndikalistiska organisationen och arbetsgivaren ej hållits i helgd. — I

domen förklarade arbetsdomstolen, att avdelningsmedlemmarna W. N. och

A. N. enligt lagen voro på grund av sin tidigare anställning skyddade mot

varje i senare avtal med den syndikalistiska organisationen upptagen organisationsklausul

ävensom att arbetsgivaren genom att i arbete återtaga dessa

arbetare icke kunnat ådraga sig några förpliktelser mot nämnda organisation.

På grund av sin skyldighet alt respektera de tidigare anställda avdelningsmedlemmarnas

föreningsrätt kunde arbetsgivaren ej heller genom sin

åtgärd alt i samband med konfliktens biläggande entlediga J. och M. anses

lia kränkt deras föreningsrätt. Vad åter anginge avdelningsmedlemmen O.

funne arbetsdomstolen, alt arbetsgivaren genom ali intaga denne i arbete

handlat i strid med organisationsklausulen i avtalet med den syndikalistiska

organisationen ävensom alt O. icke på avtalet med avdelningen, som tillkommit

först efter det organisationsklausulen med den syndikalistiska or
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

ganisationen avtalats, kunde grunda anspråk att med hänsyn till föreningsrätten

få kvarstå i anställningen. Arbetsgivaren förpliktades därför att avskeda

O. samt att till den syndikalistiska organisationen utge skadestånd

för avtalsbrottet. — Domstolens vice ordförande var av skiljaktig mening

och fann yrkandet om åläggande för arbetsgivaren att avskeda O. ej kunna

vinna avseende. Men då Ois anställande stått i strid mot organisationsklausulen

i avtalet med den syndikalistiska organisationen — och då den

omständigheten att arbetsgivaren följt organisationsklausulen i avtalet med

avdelningen ej kunde fritaga honom från skadeståndsskyldighet — förpliktade

ifrågavarande ledamot arbetsgivaren att till nämnda organisation utge

skadestånd. — Domstolens arbetarrepresentanter kommo av samma skäl,

som av dem anfördes i domen nr 73/1937, till samma slut som majoriteten.

Arbetsdomstolens ordförande fortsätter:

I fall då arbetare tillhörande annan organisation är anställd hos arbetsgivaren

redan vid organisationsklausulens tillkomst ansåg arbetsdomstolen,

att en tillämpning av klausulen skulle strida mot denne arbetares föreningsrätt.

Han finge därför icke avskedas, och klausulen vore ogiltig i vad honom

anginge. I fall däremot då arbetare tillhörande annan organisation

anställts efter klausulens tillkomst och arbetsgivaren alltså genom anställandet

gjort sig skyldig till ett avtalsbrott, ansåg domstolens pluralitet i den senare

av de båda åberopade domarna, att lagens föreningsrättsbestämmelse

icke gällde; hinder kunde icke antagas föreligga mot att arbetsgivaren genom

att åter avskeda arbetaren gottgjorde sitt avtalsbrott En ledamot av domstolen

var skiljaktig från nämnda domslut och ansåg att lagen även i detta

senare fall medförde skydd mot avskedande.

Den sakkunnige har nu i sin framställning uttalat sin anslutning till den

skiljaktige ledamotens uppfattning. I det sammanhang, vari uttalandet förekommer,

kan detsamma knappast uppfattas annorlunda än såsom en auktoritativ

tolkning av den sakkunniges eget förslag. Då emellertid enligt min

mening den föreslagna lagtexten icke innehåller någon nyhet, som icke låter

förena sig med domstolspluralitetens mening, måste det från arbetsdomstolens

synpunkt betecknas såsom synnerligen önskvärt, alt frågan i själva lagen

bringas till en positiv lösning.

Nyss antydda önskemål i fråga om lagtextens utformning lia även uttalats

av socialstyrelsen, som understryker vikten av att en klar regel gives till

ledning för arbetsgivare och arbetstagarorganisationer i deras handlande.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner sig ej böra yttra sig örn, huruvida den tolkning

i fråga örn verkan av en organisationsklausul, som arbetsdomstolens

majoritet eller den sakkunnige intagit, är den riktiga. Länsstyrelsen anser

det dock med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser vara svårt att icke taga

hänsyn till företrädet i tid, såvitt icke en positiv lagbestämmelse finnes av

motsatt innebörd. Vare sig den ena eller andra ståndpunkten valdes borde

lagtexten lämna ledning för valet vid kommande tvister. Så syntes icke vara

förhållandet i den föreslagna lagtexten.

Landsorganisationen anser, att en organisationsklausul icke bör kunna

lida inskränkning genom föreningsrätten, samt anför till utveckling av denna

sin mening följande:

Den sakkunniges bestämning av föreningsrättsskyddets rättsverkan i avseende

å organisationsklausul avviker från den tolkning av gällande rätt, vilken

av arbetsdomstolen fastslagits i domen nr 24/1939, utan att en sådan av
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

27

vikande bestämning är föranledd av den föreslagna definitionen av föreningsrättsskyddet.

För sin tolkning åberopar den sakkunnige endast hänsyn

till föreningsrättens »absoluta natur». Föreningsrätten är emellertid i

den sakkunniges förslag icke mera absolut än i gällande lag. Vid sådant förhållande

synes någon anledning icke föreligga att auktorisera en tolkning,

som av arbetsdomstolen underkänts. Beträffande det principiella förhållandet

mellan lagens föreningsrättsregler och organisationsklausul i kollektivavtal

delar sekretariatet den mening, som av arbetarrepresentanterna i arbetsdomstolen

tillkännagivits i deras reservationer till domarna nr 73/1937

och 24/1939. En föreningsrättslagstiftning, i vilken —- såsom enligt såväl

gällande lag som den reviderade lagen är fallet — föreningsrätten är reglerad

endast ur synpunkten av förhandlingsrättens säkerställande, synes knappast,

utan att denna lagstiftningens ram genombrytes, kunna givas tillämpning

å organisationsklausulerna såsom föreningsrättsligt spörsmål. En rättstillämpning

i överensstämmelse med den av den sakkunnige hävdade tolkningen

skulle också i praktiken komma att göra organisationsklausulerna

skäligen illusoriska. Den skadeståndsskyldighet, som visserligen även enligt

den sakkunnige i princip skulle inträda för arbetsgivaren vid nyanställning

av arbetare i strid mot organisationsklausulen, komme att begränsas till ett

ur avtalsrespektens synpunkt ofta måhända betydelselöst allmänt skadestånd

till vederbörande organisation. Faktiskt innefattar såväl den sakkunniges

ståndpunkt som arbetsdomstolens praxis i denna del ett av 1936 års lagstiftare

icke förutsett partiellt föregripande av föreningsrättsfrågornas allmänna

reglering, på vilket man väl kan tillämpa den sakkunniges uttalande i samband

med argumenteringen mot en självständig föreningsrätt för förening,

nämligen att man först i ett vidare sammanhang kan bedöma dess betydelse

för förhållandena på arbetsmarknaden.

Daco och svenska brukstjänstemannaföreningen — vilka såsom förut

nämnts lia påyrkat, att förening som sådan tillädes en självständig föreningsrätt

— synas hysa den meningen, att, därest organisationsklausuler alltjämt

skola få förekomma, det uttryckligen bör stadgas, att en åtgärd i överensstämmelse

med en dylik klausul icke innefattar kränkning av föreningsrätten.

Den sakkunnige har gjort gällande, att en utfästelse eller överenskommelse,

varigenom en arbetsgivare eller arbetstagare helt eller delvis avstår från sin

lagenliga föreningsrätt, bör anses vara utan verkan. Ett dylikt ståndpunktstagande

synes mig naturligt och lär även överensstämma med vad som redan

gäller i fråga örn föreningsrätten. Härutinnan har ej heller någon avvikande

mening yppats. Så har däremot varit fallet beträffande den sakkunniges

ställning till frågan örn föreningsrättsskyddet i förhållande till en organisationsklausul.

Enligt den sakkunniges uppfattning skulle dylik klausul icke

kunna göras gällande, i den mån densamma vore anlagd på att åsidosätta någons

föreningsrätt. Häremot bar från landsorganisationens sida gjorts gällande,

att vid lagens tillkomst förutsatts, att organisationsklausuler icke på något

sätt berördes av lagens föreningsrättsbestämmelse och att sålunda icke någon

som helst åtgärd, vilken företoges med stöd av en organisationsklausul, kunde

innebära föreningsrättskränkning. Denna ståndpunkt intogs även av arbetarrepresentanterna

i arbetsdomstolen vid avgörandet av den i det föregående

återgivna domen nr 24/1939. Majoriteten inom domstolen ansåg däremot, att

Departe
ments
chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 106.

föreningsrätten i visst fall kunde göra en organisationsklausul ogiltig. Detta

fall var för handen, när arbetare tillhörande annan organisation än den med

vilken klausulen ingåtts fanns anställd hos arbetsgivaren redan vid klausulens

tillkomst. En tillämpning av klausulen vore då enligt majoritetens mening

stridande mot denne arbetares föreningsrätt; han finge därför icke avskedas

och klausulen vore ogiltig i vad honom anginge. I fall däremot då

arbetare tillhörande annan organisation anställts efter klausulens tillkomst

och arbetsgivaren alltså genom anställandet gjort sig skyldig till ett avtalsbrott,

ansåg domstolsmajoriteten, att lagens föreningsrättsbestämmelse ej gällde;

hinder kunde nämligen icke antagas föreligga mot att arbetsgivaren genom

att åter avskeda arbetaren gottgjorde sitt avtalsbrott. Domstolens vice

ordförande fann å sin sida, att lagen även i detta senare fall medförde skydd

mot avskedande, enär till följd av lagens allmängiltiga innebörd en arbetare

genom anställning hos en arbetsgivare vunne skydd för sin föreningsrätt,

oavsett huruvida arbetsgivaren före arbetarens anställande slutit eller därefter

slote kollektivavtal med annan organisation och organisationsklausul

inginge i detta avtal. Till den senare ståndpunkten har den sakkunnige anslutit

sig under framhållande av bl. a., att en organisationsklausul väl i och

för sig bör vara giltig men att verkningarna av en dylik klausul icke böra

kunna sträcka sig därhän, att en åtgärd från en arbetsgivares sida, som eljest

skolat vara föreningsrättskränkande, icke blir att anse som sådan, därför

att den sker med stöd av klausulen.

I förevarande ämne äro sålunda tre meningar företrädda, av vilka de två

äro varandra belt motsatta och den tredje, den av majoriteten inom arbetsdomstolen

omfattade, intager en mellanställning. Av de båda motsatta meningarna

innebär den ena, för vilken landsorganisationen och arbetarrepresentanterna

inom arbetsdomstolen gjort sig till tolk, alt i förhållandet mellan

föreningsrätten och en organisationsklausul den senare ges företräde och att

föreningsrätten alltså lider inskränkning i den mån en motsättning dem

emellan inträder. Enligt den andra av dessa meningar, till vilken bl. a. den

sakkunnige anslutit sig, skall däremot föreningsrätten gälla framför en organisationsklausul.

Vid ett ställningstagande till föreliggande spörsmål, synes

det mig till en början böra beaktas, att de båda sist berörda meningarna var

för sig erbjuda en lösning efter en betydligt klarare linje än den arbetsdomstolens

majoritet följt, varför enligt min uppfattning valet här närmast

bör stå mellan sagda meningar. Som allmän regel torde gälla, att där en

rättighet anses böra i lag tillförsäkras någon, denna rättighet också städse

bör tillkomma vederbörande. Endast där helt speciella förhållanden sådant

påkalla, bör denna ordning frångås, och såvitt jag kan finna föreligga här

icke sådana förhållanden. Det må därjämte uppmärksammas, att även enligt

arbetsdomstolens bedömande, sådant detta kommit till uttryck i ett flertal

domar, en arbetstagare, som anställts efter det arbetsgivaren träffat överenskommelse

om organisationsklausul med annan organisation än den arbetstagaren

tillhör, åtnjuter sin föreningsrätt utan inskränkning, om han till

stöd för denna sin rätt kan åberopa ett kollektivavtal mellan arbetsgivaren

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

29

och den organisation han tillhör, som ingåtts före överenskommelsen örn

organisationsklausul. Detta avgörande har visserligen sin grund i den allmänna

regeln, att där någon träffat skilda avtal, det i tiden första skall gälla

i den mån det är oförenligt med det senare tillkomna. Men enligt min mening

finnes icke anledning bedöma fallet annorlunda, om stödet för föreningsrätten

hämtas från lagen i stället för att grundas å ett kollektivavtal.

Verkningarna av en föreskrift böra nämligen icke kunna bli mindre vittgående,

örn föreskriften intagits i lag än om den blott förekommer i avtal. För

egen del vill jag därför ställa mig på samma ståndpunkt som den sakkunnige.

Uppmärksammas bör att även med denna ståndpunkt en arbetsgivare,

som i sirid mot en organisationsklausul anställer annan arbetstagare än sådan,

till vars förmån klausulen gäller, gör sig skyldig till avtalsbrott och därmed

ådrager sig skadeståndsskyldighet gentemot den organisation, med vilken

han överenskommit örn klausulen. Emellertid finner jag, då arbetsdomstolen

i sin rättstillämpning kommit till ett annat resultat, att frågan i

lagen bör erhålla en positiv lösning. Detta har synts mig kunna ske genom

intagande i lagen av en förklaring av innehåll, att kränkning av föreningsrätten

skall anses föreligga, änskönt den föreningsrättskränkande åtgärden

vidtagits till uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal.

Rättsliga följder av föreningsrättskränkning.

Den sakkunnige.

I likhet med vad nu gäller skall även enligt den sakkunniges förslag, därest

kränkning av föreningsrätten sker genom avtalsuppsägning eller annan

dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal,

rättshandlingen eller bestämmelsen vara ogiltig. Vidare skall liksom

för närvarande skadeståndsskyldighet i princip inträda vid varje

föreningsrättskränkning. Härvid är dock att märka, att enligt den sakkunniges

förslag jämväl förening som sådan erhåller ställning av målsägande.

Beträffande skadeståndsskyldigheten yttrar den sakkunnige:

Tillerkännes förening en sådan rätt som föreslagits, leder detta till att i

flertalet fall av föreningsrättskränkning rätt till skadestånd uppkommer såväl

för arbetsgivare eller arbetstagare som för förening. Att sålunda dubbelt

skadestånd skulle kunna utgå, kan emellertid icke anses oriktigt. Det torde

nämligen i åtskilliga fall av föreningsrättskränkning förhålla sig så, att icke

blott enskild arbetsgivare eller arbetstagare utan även förening som sådan

lider påtaglig skada, örn än denna för föreningens del mindre ofta är av

ekonomisk natur. Understundom synes dock endast enkelt skadestånd böra

utgå. Härvid åsyftas bl. a. det fall, att en arbetstagare av sin arbetsgivare

mottagit gottgörelse i en eller annan form för att icke ansluta sig till eller

ock utgå ur viss organisation. Att i dylikt fall — däri arbetstagaren änskönt

den erhållna gottgörelsen får anses lia lidit en föreningsrättskränkning —

arbetstagaren icke bör vara berättigad till skadestånd är uppenbart. Däremot

synes det icke uteslutet att den organisation varom fråga varit skulle

kunna tillerkännas ersättning för genom åtgärden uppkommet intrång i dess

intresse av ali ostört bedriva verksamheten (jfr arbetsdomstolens dom nr

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Departe
ments
chefen.

78/1936, sid. 50) .* Vidare torde fall av föreningsrättskränkning kunna förekomma,

där föreningens intresse av att ostört bedriva sin verksamhet icke i

sådan mån kan anses kränkt, att skäl föreligga som motivera ett särskilt

skadestånd till föreningen. 1 de fall, där föreningsrättskränkningen hänför

sig till verksamhet för bildandet av förening — en arbetsgivare förbjuder exempelvis

sina arbetstagare att verka för bildandet av en arbetstagarorganisation

— kan tydligen, därest föreningen icke är avsedd att anslutas till någon

existerande organisation, endast enkelt skadestånd ifrågakomma. Ytterligare

bör i detta sammanhang erinras om den befrielse från skadeståndsskyldighet,

som må äga rum jämlikt 23 § andra stycket lagen om föreningsoch

förhandlingsrätt.

Yttrandena.

Den sakkunniges förslag i fråga örn de rättsliga följderna av föreningsrättskränkning

ha lämnats utan erinran. Arbetsdomstolens ordförande har

emellertid gjort vissa påpekanden i fråga örn skadeståndsskyldigheten, därvid

han framhållit följande:

Fara är att den föreslagna lagändringen kommer att tagas till intäkt för

yrkanden å dubbla skadestånd — dels till medlemmen och dels till organisationen

— i alla förekommande fall och således även när någon egentlig skada

icke drabbat organisationen själv i form av försvårad verksamhet. För

jämförelses skull må nämnas att i tvister örn åsidosättande av bestämmelser

i kollektivavtal yrkanden vanligen framställas såväl om ersättning till organisationsmedlem

för ekonomisk förlust som även om s. k. ideellt skadestånd

till organisationen för avtalsbrottet såsom sådant. Arbetsdomstolen har emellertid

i dylika fall varit synnerligen restriktiv och vid sidan av ersättningen

till medlemmen utdömt skadestånd till organisationen endast i sådana fall,

då detta funnits motiverat av avtalsbrottets grovhet eller andra särskilda omständigheter.

I detta sammanhang må också framhållas, att enligt den tolkning

av 16 § i lagen om förenings- och förhandlingsrätt, som kommit till

uttryck i arbetsdomstolens dom nr 5/1940, en föreningsrättskränkande åtgärd,

som vidtages mot organisationsmedlem i fall, då lagens 3 kap. är tilllämpligt,

oftast samtidigt är att betrakta såsom stridsåtgärd mot organisationen,

och att denna på grund därav kan föra talan om skadestånd för egen

räkning. Efter den föreslagna lagändringen blir situationen därför i många

fall sådan, att rätt till skadestånd kan, förutom av den kränkte medlemmen,

göras gällande av organisationen på två olika grunder.

Med de erinringar jag här gjort har jag icke velat förorda något omarbetande

av förslaget i denna del, utan jag har endast avsett att framföra några

synpunkter, som enligt min mening kunna komma alt inverka på arbetsdomstolens

blivande tillämpning av det föreslagna lagstadgandet.

I de hänseenden, varom här är fråga, skulle enligt den sakkunniges förslag

nuvarande bestämmelser alltjämt gälla. Av den förening tillagda rätten

att icke behöva tåla sådan kränkning av föreningsrätten, som innebär

intrång i dess verksamhet, skulle dock följa, att i flertalet fall av

föreningsrättskränkning jämväl förening erhåller ställning av målsägande

och därmed även blir berättigad till skadestånd. Förslaget innebär

sålunda, såsom den sakkunnige framhållit, att i fall av föreningsrätts- 1

1 Sidhänvisningen hänför sig till den sakkunniges betänkande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

31

kränkning dubbelt skadestånd skall kunna utgå. Häremot torde några

befogade invändningar icke kunna göras, särskilt då det tages i betraktande,

att de i lagen givna bestämmelserna rörande skadestånd medge arbetsdomstolen

tillbörlig rörelsefrihet vid skadestånds utdömande. Under sådana

omständigheter lär det även vara utan egentlig praktisk betydelse, att —

såsom arbetsdomstolens ordförande påpekat — efter förslagets genomförande

situationen i många fall kan bli sådan, att rätt till skadestånd kan, förutom

av den kränkta föreningsmedlemmen, göras gällande av föreningen

på mer än en grund. .lag tillstyrker sålunda den sakkunniges förslag såvitt

angår de rättsliga följderna av föreningsrättskränkning.

Undantag från föreningsrättsbestämmelserna.

Den sakkunnige.

Frågan om och i vad mån ändring erfordras i de nuvarande föreskrifterna

rörande undantag för arbetsledare har den sakkunnige icke med anledning

av utredningsuppdraget ansett sig böra göra till föremål för undersökning.

Sakkunnigförslaget upptager därför de nuvarande föreskrifterna

i ämnet oförändrade.

Yttrandena.

Arbetsdomstolens ordförande anser det i hög grad vara att beklaga, att en

omarbetning av ifrågavarande undantagsbestämmelse icke kunnat företagas

i detta sammanhang. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att frågan

örn en sådan justering av arbetsledarbegreppet, att det fullt tydligt framgår,

att undantagsbestämmelsen rörande arbetsledare även omfattar olika chefsoch

föreståndarparter inom tjänstemannagrupperna, kräver en snar lösning.

Köpmännens garantiförening påpekar, att lagens bestämmelse om arbetsledare

erhållit en från köpmännens synpunkt mycket otillfredsställande formulering.

Föreningen anser det därför önskvärt, att nämnda bestämmelse

göres till föremål för översyn.

Frågan om revision av de nuvarande bestämmelserna rörande undantag

för arbetsledare har icke upptagits av den sakkunnige. Utan en närmare

undersökning av denna fråga, som utan tvivel inrymmer ett flertal spörsmål

av ömtålig natur, är jag icke beredd att föreslå någon ändring i de gällande

bestämmelserna.

Talerätt vid föreningsrättskränkning.

Den sakkunnige.

Enligt 13 § första stycket lagen örn arbetsdomstol skall kärandetalan i

mål rörande kollektivavtal i första hand utföras av förening, som slutit

kollektivavtal. Under påpekande av att denna bestämmelse sålunda gäller

för mål, däri fråga är örn föreningsrätt med stöd av kollektivavtal, yttrar

den sakkunnige:

Departe
ments
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 106

Flera skäl torde tala för att en liknande ordning kominer till stånd med avseende

å mål, däri talan föres med stöd av lagens föreningsrättsbestämmelser,

och detta oavsett om kollektivavtal föreligger eller ej. Man torde nämligen

städse kunna förvänta bättre utredning, när en organisation uppträder än när

enskild medlem själv utför sin talan. En viss garanti mot förhastade rättegångar

kan säkerligen även ligga däri, att ansvaret för ett måls anhängiggörande

i första hand åvilar en organisation. Vidare torde organisations

talerätt vara av betydelse för medlemmarna ur ekonomisk synpunkt. Att

för utförandet av kärandetalan i mål örn föreningsrätt uppställa olika regler

allteftersom talan föres med stöd av lagen eller kollektivavtal lär jämväl

kunna vålla förbiseenden med därav följande onödigt besvär och uppskov.

Enahanda synpunkter ha föranlett en utsträckning av den för mål rörande

kollektivavtal gällande processordningen till att avse även vissa andra slag

av mål vid arbetsdomstolen. Detta gäller mål enligt lagarna den 17 juni

1938 om semester (17 §), den 19 maj 1939 om förbud mot arbetstagares

avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. (5 §) och den

14 oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning

av värnpliktstjänstgöring m. m. (7 §). Beträffande mål, som enligt någon av

dessa tre lagar skola upptagas av arbetsdomstolen, gälla emellertid dessutom

de i 13 § andra stycket lagen om arbetsdomstol meddelade föreskrifterna

om svarandetalan, nämligen att i mål mot medlem eller förutvarande

medlem i förening, som slutit kollektivavtal, även föreningen skall instämmas

och att föreningen äger svara å medpartens vägnar där denne ej själv

utför sin talan. Att beträffande mål om den lagstadgade föreningsrätten

göra sistnämnda regel tillämplig synes dock ej vara påkallat, då i dessa mål

arbetsavtalet ej — såsom i fråga om mål enligt nyssnämnda tre lagar —

förutsättes vara reglerat av kollektivavtal. Samma skäl lär även tala för

att vad i 13 § första stycket lagen om arbetsdomstol stadgas om rätt för

förening att i första hand utföra kärandetalan jämväl för förutvarande

medlem icke göres tillämpligt med avseende å förevarande mål.

I anslutning till det anförda föreslår den sakkunnige införande av föreskrift

därom, att förening av arbetsgivare eller arbetstagare skall äga

vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan i mål rörande föreningsrätt för

medlem i föreningen samt att föreningsmedlem ej själv skall äga kära i

sådant mål med mindre lian visar, att föreningen undandrager sig att tala

å hans vägnar.

Yttrandena.

Den sakkunniges förslag i förevarande hänseende har i allmänhet lämnats

utan erinran. Arbetsdomstolens ordförande, som förklarar sig vilja livligt

tillstyrka förslaget i denna del, framhåller, att erfarenheterna från arbetsdomstolen

visade, att talan i mål om föreningsrätt måste kunna föras i

samma processuella former, oavsett om talan grundats på kollektivavtal eller

på lag. Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida ej samma skäl som åberopats

för införandet av de föreslagna bestämmelserna beträffande kärandetalan

till övervägande del kunde anses gälla för tillämpning jämväl av de

i 13 § andra stycket lagen om arbetsdomstol meddelade föreskrifterna örn

svarandetalan.

Betänkligheter mot det föreslagna stadgandet ha anförts endast av Norr
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1G6.

33

bottens och Västerbottens läns handelskammare, vilken finner en bestämmelse,

som betager den enskilde möjligheten att, på sätt han själv önskar,

göra sin rätt gällande, föga tilltalande.

Av den sakkunnige har föreslagits, att i mål rörande kränkning av den

föreningsrätt, som tillkommer medlem i förening, kärandetalan i första hand

skall, oavsett om kollektivavtal föreligger eller ej, utföras av föreningen. Den

sålunda föreslagna ordningen för kärandetalan, vilken överensstämmer med

vad som rörande mål om kollektivavtal gäller enligt 13 § första stycket lagen

örn arbetsdomstol, finner jag välgrundad. Beträffande svarandetalan

i mål om den lagstadgade föreningsrätten har den sakkunnige däremot icke

ansett, att den ordning, som enligt andra stycket nämnda lagrum gäller angående

sådan talan i mål om kollektivavtal, borde vinna motsvarande tilllämpning,

d. v. s. att i mål mot medlem eller förutvarande medlem i förening

även föreningen skulle instämmas och att föreningen ägde svara å medpartens

vägnar, där denne ej själv utförde sin talan. Även härutinnan är jag

ense med den sakkunnige. I flertalet mål om föreningsrättskränkning riktas

nämligen talan mot arbetsgivare, och föreligger ej kollektivavtal kan det ej

vara något intresse att — förutsatt att arbetsgivaren är organiserad —- hans

organisation jämväl instämmes i målet.

I anslutning till det anförda föreslår jag, att ett stadgande av det innehåll

den sakkunnige förordat upptages i lagen. Dock anser jag, att då den materiella

rätt, som i förslaget tillagts förening, skall, där huvudorganisation

linnes, tillkomma denna, motsvarande även bör gälla med avseende å talelätten.

Stadgandet bör i detta hänseende förtydligas.

Specialmotivering.

Den sakkunnige.

Av den sakkunnige har upprättats ett förslag till lag örn ändrad lydelse av

3 och 29 §§ lagen om förenings- och förhandlingsrätt, vilket förslag torde få

såsom bilaga (Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Den föreslagna 3 § upptager i första till och med tredje styckena de nya

bestämmelserna angående föreningsrätten och den rätt, vilken skulle tillkomma

förening som sådan. I fjärde stycket har oförändrat införts den gällande

lagens stadgande om ogiltighet av sådana rättshandlingar och avtalsbestämmelser,

som innebära föreningsrättskränkning, varjämte i femte stycket

upptagits den nuvarande lagens bestämmelser örn undantag för arbetsledare

samt rörande vad med sådan förstås.

Enligt första stycket skulle med föreningsrätt förstås rätt för arbetsgivare

och arbetstagare att tillhöra förening av arbetsgivare respektive

arbetstagare, utnyttja medlemskap i förening samt verka för förening eller

för bildande av sådan. Under begreppet föreningsrätt skulle sålunda icke

inneslutas den rätt av accessorisk karaktär, som den sakkunnige i förevarande

hänseende velat tillägga förening av arbetsgivare eller arbetstagare.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 106.

Departe
ments
chefen.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

Att då här lalas om föreningsrätt blott åsyftas en rätt i förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetstagare har icke synts den sakkunnige böra i detta sammanhang

särskilt utsägas, då lagen i sin helhet enligt vad i 1 § stadgats endast

äger tillämpning å nämnda förhållande. Den sakkunnige anmärker tillika,

att för den lagstadgade föreningsrätten i intet fall förutsättes, att arbetsavtalet

är reglerat genom kollektivavtal. En arbetstagare, som förmenar sig

icke ha kommit i åtnjutande av avtalsenliga förmåner, bör alltså enligt den

sakkunniges mening även om arbetsavtalet icke är kollektivav talsmässigt

reglerat äga rätt att utan hinder från motsidan vända sig till sin organisation

och påkalla dess hjälp i den uppkomna situationen. Vidare yttrar den

sakkunnige angående innebörden av det föreslagna stadgandet:

Rätten att utnyttja medlemskap i förening och att verka för förening eller

för bildandet av sådan bör självfallet icke kunna hänföra sig till ett utnyttjande

eller en verksamhet, som strider mot lag eller goda seder. När så

skall anses vara förhållandet får bedömas från fall till fall. I viss mån belysande

härutinnan är arbetsdomstolens dom nr 47/1935 (sid. 61).1 Det torde

vidare vara tydligt, att föreningsrätten icke må åberopas till skydd för

ett avtalsstridigt eller indisciplinärt förhållande från en arbetstagares sida

(se domen nr 42/1931, sid. 58). Däremot synes föreningsrätten böra resa

hinder mot att lata enskilda föreningsmedlemmar umgälla vad föreningen

avtalsstridigt företager. Har exempelvis en fackförening i strid mot gällande

kollektivavtal ingripit mot en arbetsgivare och denne i anledning därav

vidtagit en repressalieåtgärd mot en hos honom anställd medlem av föreningen,

vilken blott i enlighet med sina förpliktelser mot föreningen ställt sig

dess direktiv lill efterrättelse, bör sålunda en kränkning kunna föreligga av

denne medlems föreningsrätt (jfr arbetsdomstolens dom nr 179/1934, sid. 59).

Andra stycket innehåller den allmänna regeln, att föreningsrätten

skall lämnas okränkt. I samband härmed har den sakkunnige upptagit stadgandet

om att förening icke skall vara skyldig tåla sådan kränkning av föreningsrätten,

som innebär intrång i dess verksamhet. Beträffande stadgandet

anför den sakkunnige:

Förening skall icke behöva tåla kränkning av vare sig medlems föreningsrätt

eller den föreningsrätt, som tillkommer utanför föreningen stående arbetsgivare

eller arbetstagare, allt under förutsättning att kränkningen innebär

intrång i föreningens verksamhet. Sådant intrång torde kunna föreligga

såväl då den åtgärd, varigenom kränkningen sker, kan antagas leda till

minskad anslutning till föreningen som då den är ägnad att på ett eller

annat sätt försvåra för föreningen att tillvarataga sina medlemmars intressen

i förhållandet till motsidan. Vad beträffar sådana fall, där fråga är om

kränkning av utanför föreningen stående arbetsgivares eller arbetstagares

rätt, kan kränkningen tydligen innebära intrång i föreningens verksamhet

endast där den föreningsrättskränkande åtgärden går ut på att hindra arbetsgivaren

eller arbetstagaren att ansluta sig till föreningen.

I fråga örn tredje stycket, vari anges de fall, i vilka kränkning av

föreningsrätten föreligger, uttalar den sakkunnige:

Dessa fall ha utformats i direkt anslutning till det sätt, varpå föreningsrätten

blivit bestämd. Uppräkningen av fällen är att anse som uttömmande.

1 Här meddelade sidhänvisningar hänföra sig till den sakkunniges betänkande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106.

35

Däremot har det icke varit möjligt att närmare beskriva de olika slag av

åtgärder, som böra betraktas såsom kränkningar av föreningsrätten. Sätten

att kränka föreningsrätten äro nämligen alltför mångskiftande. Åtgärderna

begränsas emellertid genom kravet på att de skola ha vidtagits antingen i

visst syfte eller ock av viss anledning; i det senare fallet skall åtgärden dessutom

vara till nackdel för den därav drabbade. Till nackdel för annan

torde en åtgärd få anses vara, då den är ägnad att för honom medföra skada

i ett eller annat avseende. Att åtgärden skall ha vidtagits i syfte att skada

kräves ej. Dock måste den som vidtagit åtgärden ha insett, att skada därav

kunnat uppkomma för den angripne. I fall varom här är fråga lär åtgärden

ofta nog vara dikterad av hämndmotiv, men förefintligheten av dylikt motiv

har icke ansetts böra utgöra förutsättning för att föreningsrättskränkning

skall uppkomma. Anledningen till åtgärden skall emellertid ha varit någon

av de angivna. Då bland anledningarna upptages arbetsgivares eller arbetstagares

utnyttjande av medlemskap i förening, har närmast åsyftats det fall,

att arbetsgivaren eller arbetstagaren själv påkallat sin organisations biträde

i ett eller annat avseende. Hit böra dock även räknas sådana fall, där organisationen

handlat av eget initiativ för att tillvarataga en sin medlems intresse

i förhållandet till motsidan. När det säges att åtgärden skall ha vidtagits

av viss anledning, menas att det angivna förhållandet — medlemskap i förening,

utnyttjande av sådant etc. — skall ha varit den egentliga orsaken

till åtgärdens vidtagande. Härutinnan må hänvisas till arbetsdomstolens

domar nr 94/1933 (sid. 59), 57/1937 (sid. 42) och 30/1939 (sid. 43); jfr även

domen nr 14/1935 (sid. 56). Tillika må här erinras örn den av arbetsdomstolen

tillämpade uppdelningen av bevisskyldigheten i mål rörande föreningsrättskränkning,

enligt vilken kärandeparten har att visa sannolika skäl för

att en föreningsrättskränkning föreligger och att, örn sådana skäl framlagts,

svarandeparten har att styrka, att för åtgärden skälig orsak förelegat oberoende

av föreningsrättsfrågan.

Såsom ett nytt andra stycke till 29 § har upptagits de föreslagna bestämmelserna

om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan i

mål rörande föreningsrätt jämlikt ifrågavarande lag. Härvid har den sakkunnige

anmärkt, att någon föreskrift motsvarande bestämmelsen i 13 §

tredje stycket lagen örn arbetsdomstol ej funnits nödig med hänsyn till den

bestämmelse, som finnes i 2 § tredje stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Den nya ordningen för kärandetalan i mål rörande föreningsrätt

har synts den sakkunnige ej böra gälla mål, däri stämning till arbetsdomstolen

utfärdats före lagändringens ikraftträdande. Förslaget upptager

med hänsyn härtill en övergångsbestämmelse, att mål rörande föreningsrätt,

däri stämning till arbetsdomstolen utfärdats före dagen för lagens ikraftlrädande,

skola behandlas jämlikt äldre lag.

Yttrandena.

I fråga om den föreslagna lydelsen av 3 g första stycket lagen örn

förenings- och förhandlingsrätt lia vissa påpekanden framställts. Länsstyrelsen

i Uppsala län anser det sålunda tveksamt, huruvida förening, som är

ansluten till huvudorganisation enligt bestämmelserna i lagens 2 § tredje

stycket, skall i avseende å föreningsrätt och kränkning därav anses likställd

med arbetsgivare respektive arbetstagare eller örn förutsättning för sådan

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

underförenings uppträdande som part skall vara, att jämväl den enskilde

medlemmens rätt blivit berörd.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:

I sin utläggning av de olika sätt, varpå föreningsrätten enligt lagförslaget

kan kränkas, framhåller den sakkunnige dels att rätten att utnyttja medlemskap

i förening och att verka för förening eller för bildandet av sådan

självfallet icke bör kunna hänföra sig till ett utnyttjande eller en verksamhet,

som strider mot lag eller goda seder, dels ock att det utan vidare är tydligt,

att föreningsrätten icke må åberopas till skydd för ett avtalsstridigt eller

indisciplinärt förhållande från en arbetstagares sida. Dessa synpunkter äro

enligt länsstyrelsens mening fullt riktiga och måste noga fasthållas vid bedömandet

av huruvida i det särskilda fallet föreligger föreningsrättskränkning

eller ej. Så mycket mer överraskande förefaller då den sakkunniges

uttalande, däri han under hänvisning till arbetsdomstolens dom nr 179 år

1934 funnit även avtalsstridiga åtgärder från föreningsmedlems sida under

viss förutsättning, nämligen då föreningsmedlemmen »blott i enlighet med

sina förpliktelser mot föreningen ställt sig dess direktiv till efterrättelse»,

innebära ett tillåtet utnyttjande av medlemmens föreningsrätt. Mot en sådan

tolkning måste länsstyrelsen bestämt reservera sig. Följden av ett dylikt

betraktelsesätt skulle ju bliva, att en arbetsgivare, som bleve föremål för en

uppenbar kränkning av mellan honom och förening träffat arbetsavtal, en

kränkning, som måhända i verkligheten bade föreningsmedlemmen ifråga

till upphovsman, skulle själv göra sig skyldig till kränkning av föreningsrätten

genom att t. ex. avskeda föreningsmedlemmen ifråga. En dylik tolkning

av föreningsrättens innebörd måste enligt länsstyrelsens mening komma

i direkt strid mot det allmänna rättsmedvetandet.

Liknande synpunkter lia framförts av svenska arbetsgivareföreningen. I

varje fall anser föreningen det ej behövligt med en uttrycklig bestämmelse

om att i föreningsrätten skall ingå rätten att utnyttja medlemskap i förening,

då redan friheten att inträda och stå kvar i förening torde omfatta

jämväl rätten att fritt utnyttja föreningens funktioner. Detta syntes ock

ha varit departementschefens uppfattning i samband med framläggandet av

propositionen med förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt vid 1936

års riksdag, då i 4 § nämnda förslag rörande föreningsrättsskyddet endast

angåves friheten att inträda i förening och kvarstå i sådan samt att utöva

verksamhet för förening eller för åstadkommande av sådan.

Den av den sakkunnige i motiveringen till det föreslagna tredje stycke

t av förevarande lagrum berörda frågan om bevisskyldigheten i

mål rörande föreningsrättskränkning har föranlett vissa påpekanden. Daco

yttrar härutinnan:

Som orsak till vidtagande av viss åtgärd mot arbetstagare bar arbetsgivaren

i ett antal fall åberopat omständigheter beträffande arbetstagarens anställning,

vilka ligga långt tillbaka i tiden eller som ändock icke kunna anses

aktuella vid tidpunkten för avskedandet. Det inträffar också ibland att

en arbetstagare vid visst tillfälle eller under viss anställningsperiod sköter

sin tjänst på sådant sätt, att arbetsgivaren kan anses ha fått berättigad anledning

att skilja honom från tjänsten, men att han av någon anledning underlåter

att tillgripa en så drastisk åtgärd. Däremot vore det orimligt, om den

omständigheten, att arbetstagaren senare ansluter sig till en organisation el
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

37

ler tar verksam del i organisationens arbete, skulle giva arbetsgivaren rätt

att med åberopande av arbetstagarens tidigare försummelser avskeda denne.

Avgörande för bedömandet av frågan huruvida föreningsrättskränkning föreligger

borde uteslutande vara, huruvida det skäligen kan förutsättas, att arbetsgivaren

ändock skulle ha verkställt uppsägning vid samma tidpunkt och

i samma sammanhang.

Daco anser att denna synpunkt också borde kunna beaktas vid den nu

aktuella lagrevisionen, exempelvis så att det i lagtexten — eller eventuellt i

motiveringen — angåves att arbetsgivarparten, till styrkande av att viss åtgärd

tillkommit i annat än föreningsrättskränkande syfte, åtminstone icke

skulle äga åberopa omständighet rörande vederbörande arbetstagares förhållande

i tjänsten, vilken hänför sig till en tidpunkt belägen exempelvis sex

månader före det att den förmenta föreningsrättskränkande åtgärden vidtagits.

Svenska brukstjänsteman^/öreningen, som anfört enahanda synpunkter,

anser det ej böra vara tillåtet för en arbetsgivare att till fredande mot ett påstående

örn föreningsrättskränkning åberopa förhållanden, som på grund

av omständigheterna kunna anses »förlåtna».

Av det föregående framgår, att jag kunnat ansluta mig till den sakkunniges

förslag i princip. Även den utformning den sakkunnige givit åt sina

förslag har jag i allmänhet ansett mig kunna godtaga. Departementsförslaget

avser sålunda ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen örn förenings- och

förhandlingsrätt i huvudsaklig överensstämmelse med den sakkunniges lagförslag.

På sätt jag tidigare yttrat, har jag emellertid funnit en förklaring

i lagen erforderlig därom, att kränkning av föreningsrätten skall anses föreligga,

änskönt den föreningsrättskränkande åtgärden vidtagits till uppfyllande

av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal. Tillika har jag funnit

vissa förtydliganden böra göras i lagen angående den rätt i av lagförslaget

berörda hänseenden, som skall tillkomma huvudorganisation, där sådan finnes.

Med anledning av vissa erinringar, som i yttrandena riktats mot sakkunnigförslagets

utformning, anser jag mig böra beträffande de särskilda

bestämmelserna i lagförslaget framhålla följande.

3 §•

Den föreningsrätt, varom här stadgas, skall på sätt framgår av första

stycket blott tillkomma enskilda arbetsgivare och arbetstagare. Med dessa

skola alltså icke i förevarande avseende vara likställda sådana föreningar

av arbetsgivare eller arbetstagare, som äro anslutna till någon huvudorganisation.

Till ett annat resultat torde ej heller bestämmelserna i lagens 2 §

tredje stycket föranleda. Emellertid har jag — på sätt jag tidigare uttalat

— ansett, att den rätt, vilken i andra stycket tillagts förening att icke behöva

tåla sådan kränkning av föreningsrätten, som innebär intrång i dess

verksamhet, i de fall, där huvudorganisation finnes, endast borde tillkomma

denna. Ett uttryckligt stadgande härom har intagits i sistnämnda stycke.

Såsom från något håll gjorts gällande skulle visserligen av en föreskrift

Departe
ments
chefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

om rätt att tillhöra förening kunna anses följa även rätt att utnyttja medlemskap

i förening. Jag har emellertid i likhet med den sakkunnige funnit

det vara av betydelse, att föreningsrätten blir på sådant sätt klarlagd i lagen,

att tvekan om dess innebörd i möjligaste mån undanröjes. Tillbörligt utrymme

för arbetsdomstolen att anpassa rättstillämpningen efter skiftande

förhållanden bör dock finnas även med den konkretisering av föreningsrätten,

som förslaget innehåller. Det är sålunda tydligt, att föreningsrätten ej

kan berättiga en föreningsmedlem att på vad sätt som helst utnyttja sin föreningstillhörighet.

Var gränsen härvidlag skall gå, kan likväl ej generellt angivas

utan får bero på omständigheterna i varje särskilt fall.

I tredje stycket nämnas de fall, i vilka kränkning av föreningsrätten skall

anses föreligga. Såsom en andra punkt i detta stycke bar jag låtit upptaga

den i det föregående omnämnda förklaringen, att kränkning av föreningsrätten

skall anses föreligga, änskönt åtgärden vidtagits till uppfyllande av

bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal. Med avtal åsyftas här närmast

sådant, varav båda parterna beröras. Men vad stadgandet innehåller

torde i än högre grad böra gälla sådant avtal, som endast berör den ena

parten.

På frågan om bevisbördan i mål rörande föreningsrättskränkning anser

jag mig icke här böra ingå.

Bestämmelserna i fjärde och femte styckena lia sin motsvarighet i gällande

lag.

29 §.

De föreslagna reglerna för kärandetalan i mål rörande föreningsrätt skola

bilda ett nytt andra stycke i denna paragraf. Till det av den sakkunnige

härutinnan föreslagna stadgandet har jag, i enlighet med vad jag tidigare

yttrat, tillagt den förklaringen, att, där huvudorganisation finnes, vad här

sägs om förening skall gälla huvudorganisationen.

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft den 1 juli detta år. Såsom

den sakkunnige föreslagit bör dock i en övergångsbestämmelse stadgas, att

mål rörande föreningsrätt, däri stämning till arbetsdomstolen dessförinnan

utfärdats, skola behandlas jämlikt äldre lag. Detta stadgande hänför sig endast

till den föreslagna nya processuella bestämmelsen i 29 §. Fråga kan

emellertid vara, huruvida de i 3 § upptagna nya materiella bestämmelserna

skola tillämpas även beträffande föreningsrättskränkande åtgärder, som ägt

rum före lagens ikraftträdande. Såvitt angår första och tredje styckena

lärer, då dessa stycken huvudsakligen endast upptaga förtydliganden av

den äldre lagtexten, en retroaktiv tillämpning ej möta betänkligheter. Med

hänsyn till den uttolkning den gällande lagen erhållit i arbetsdomstolens

rättstillämpning måste däremot vad andra stycket innehåller örn rätt för förening

som sådan betraktas som en nyhet. Av allmänna rättsgrundsatser

synes emellertid utan särskilt stadgande följa, att förening icke äger sin nu

tillagda rätt annat än beträffande föreningsrättskränkningar, som ägt rum

efter lagens ikraftträdande.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 106.

39

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ett i enlighet med det anförda upprättat förslag till lag angående

ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings-

och förhandlingsrätt av den lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll

utvisar måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stig Wernstedt.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936

(nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt.

Härigenom förordnas, att 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 örn

förenings- och förhandlingsrätt skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetsgivare och arbetstagare

att tillhöra förening, varom i 2 § sägs, utnyttja medlemskap i förening

samt verka för förening eller för bildandet av sådan.

Föreningsrätten skall lämnas okränkt; och vare förening icke skyldig

tåla sådan kränkning av föreningrätten, som innebär intrång i dess verksamhet.

Kränkning av föreningsrätten föreligger, om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan

åtgärd vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom

att icke inträda i eller att utträda ur förening eller att icke utnyttja medlemskap

i förening eller att icke verka för förening eller för bildandet av

sådan, så ock om å ena sidan, till nackdel för någon å andra sidan, åtgärd

vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller utnyttjande av

detta eller hans verksamhet för förening eller för bildandet av sådan.

Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan

dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal,

vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogin.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av

föreskrift i avtal, att arbetsledare ej må vara medlem i förening, som avser

tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.

Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas

på sådan föreskrift. Med arbetsledare förstås den, som är anställd att

såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete,

vilket utföres av honom underställd personal och i vilket han icke annat

än tillfälligtvis själv deltager.

29 §.

Mål, som---allmän åklagare.

Förening, varom i 2 § sägs, åge vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan

i mål rörande föreningsrätt för medlem i föreningen; och må denne

själv ej kära i sådant mål, med mindre han visar, att föreningen undandrager

sig att tala å hans vägnar.

Denna lag träder ikraft den---; dock att mål rörande föreningsrätt,

däri stämning till arbetsdomstolen dessförinnan utfärdats, skola behandlas

jämlikt äldre lag.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maits lagråd den 8 mars

1940.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 6 mars 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll över

socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 1 mars 1940,

hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 (nr

b06) örn förenings- och förhandlingsrätt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av revisionssekreteraren

Ove Hesselgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. 1Vr 106.

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars

1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets förut denna

dag avgivna utlåtande över det den 1 mars 1940 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11

september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt samt hemställer,

att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

»

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

400790

Doktrin (1)

  1. Ronnie Eklund, Arbetsdomstolen i ljuset av Langborgerfallet, JT 1989/90 nr 2-3 s. 390, på s. 393

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:225 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om meddelande av förordnande att lantarbetstidslagen den 15 juni 1939 s. 4 i texten
  2. 2LU 1940:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 1989/90 s. 390 Ronnie Eklund, Arbetsdomstolen i ljuset av Langborgerfallet s. 393 i texten