Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 107

1940-03-08 · 55 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 54 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:107, Kungl. Maj:ts proposition nr 107

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924

(nr 320) om förmynderskap, m. m.; given Stockholms

slott den 8 mars 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 320)

om förmynderskap;

2) lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående

införande av lagen om förmynderskap;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 322)

örn vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni

1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte;

5) lag angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse;

6) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

örn sparbanker;

7) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373)

med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit; samt

8) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 3 och 4 samt § 4 förordningen

den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 107.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 320) om

förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 11 och 15 §§, 4 kap. 2 §, 8 kap. 8—

11 §§, 9 kap. 3, 4, 7 och 8 §§, 11 kap. 8 och 9 §§ samt 12 kap. 17 § lagen

den 27 juni 1924 om förmynderskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

i det följande angives samt att i lagen skola införas två nya paragrafer, en i

7 kap. med beteckning 12 § och en i 8 kap. betecknad 11 a §, av den lydelse

nedan sägs:

3 KAP.

11 §.

överförmyndaren vare skyldig att föra bok angående förmynderskap,

som inskrivits enligt 4 kap. och stå under hans tillsyn, över ärenden rörande

förmynderskap, vilka ej inskrivits, skall särskild förteckning förås.

15 §.

Närmare bestämmelser om överförmyndarens verksamhet samt om förandet

av den bok och den förteckning, varom i 11 § förmäles, meddelas

av Konungen.

4 KAP.

2 §.

Förmynderskap för underårig skall inskrivas, då fader, efter vilken den

underårige är arvsberättigad, eller moder avlider, eller då dessförinnan

egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, annorledes än

genom upptagande av lån tillfaller den underårige eller någon rättens åtgärd

vidtages i fråga, som rör förmynderskapet.

Inskrivningen skall--— Stockholms rådstuvurätt.

7 KAP.

12 §.

Är omyndig ende delägaren i dödsbo eller äro underåriga syskon, som

hava gemensam förmyndare, ensamma delägare i oskiftat bo, skall, om

boet förvaltas av förmyndaren, å förvaltningen tillämpas vad i 8 och 9 kap.

stadgas.

1 Senaste lydelse av 11 kap. 9 § se SFS 1930: 110.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107. 3

8 KAP.

8 §•

Aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar skola,

såframt sammanlagda värdet överstiger tvåtusen kronor, i den omyndiges

namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren

uttaga nedsatt värdehandling, söke han överförmyndarens tillstånd.

Sådant tillstånd erfordras ej, där värdehandlingen allenast skall

genom bankens försorg överföras till annan bank för att där nedsättas i

öppet förvar. De nedsatta värdehandlingarna skola under överförmyndarens

tillsyn vårdas i enlighet med vad örn dylik vård av omyndigs värdehandlingar

särskilt stadgas.

Vad sålunda örn nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits

skall ej äga tillämpning i avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande

å räkning hos bank, ej heller i avseende å bevis, som utfärdats örn

inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok

eller skuldbok hos annan inrättning, som Konungen bestämmer, såframt

å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll, att kapitalbelopp

å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock inskriven

obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbelopp ej må lyftas utan

överförmyndarens tillstånd.

Obligationer, vilka utfärdats av staten eller Sveriges allmänna hypoteksbank

eller annan inrättning, som Konungen bestämmer, skola, såframt ej

obligationerna äro nedsatta i öppet förvar hos bank eller överförmyndaren

medgiver undantag, inskrivas i statsskuldboken eller bankens eller inrättningens

skuldbok med förbehåll, varom i andra stycket sägs.

Hava underåriga —--värdehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av förmyndaren,

i öppet förvar hos bank utan att hava nedsatts enligt denna lag, skall å dem

tillämpas vad i lagen är stadgat om nedsatta värdehandlingar.

9§.

Omyndigs medel, som innestå hos bank, må ej uttagas utan överförmyndarens

tillstånd efter vad därom särskilt är stadgat. Vad nu sagts gäller ej

ränta, som innestått kortare tid än ett år. Överförmyndarens tillstånd vare

ej heller erforderligt, där medlen allenast skola genom bankens försorg överföras

till annan bank.

Medel, som böra hållas tillgängliga för ändamål, varom i 6 § sägs, må

insättas med förbehåll, att medlen må uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

När skäl därtill äro, äge överförmyndaren förordna, att förbehåll, som i

andra stycket sägs, ej skall gälla.

10 §.

Ej må förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd överlåta eller pantsätta

omyndigs värdehandling, medan den är nedsatt. Betalning av kapital
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

belopp å omyndigs värdehandling må, medan den är nedsatt, uppbäras allenast

av banken.

Ej heller må utan överförmyndarens tillstånd överlåtelse eller pantsättning

ske av bevis angående inskrivning i skuldbok, varom i 8 § förmäles,

såframt å beviset finnes antecknat förbehåll som där sägs, eller av bevis

eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, såframt 9 § första

stycket är tillämpligt å tillgodohavandet.

H §•

Försummar förmyndaren att nedsätta värdehandling eller inskriva obligation

enligt vad i 8 § är stadgat, anmäle överförmyndaren försummelsen hos

rätten eller domaren, och äge rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att

fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, bör

överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren örn hans

skyldighet.

11 a §.

Förvärvar omyndig värdehandling, som i 8 § avses, eller äger omyndig

eljest att av annan utfå sådan värdehandling, må den som skall utgiva handlingen

fullgöra sin förpliktelse genom att i den omyndiges namn nedsätta

handlingen i öppet förvar hos bank, såvida ej den omyndige äger att själv

förvalta handlingen. Förpliktelse att utgiva penningbelopp må ock fullgöras

hos bank, ändå att den ej grundas å nedsatt värdehandling; och skola

medlen av banken insättas för den omyndiges räkning enligt vad örn betalning,

som uppbäres å nedsatt värdehandling, är särskilt stadgat.

Äger omyndig att av dödsbo utfå värdehandling eller penningar på grund

av giftorätt, arv eller testamente eller såsom underhåll enligt lagen örn arv,

vare boutredningsman eller testamentsexekutör pliktig att, såframt ej värdet

är ringa eller överförmyndaren eljest medgiver undantag, nedsätta värdehandlingen

eller inbetala medlen hos bank enligt vad i första stycket stadgas.

Vad nu sagts om skyldighet att inbetala penningmedel hos bank skall

ock gälla, där någon, som här i riket driver försäkringsrörelse, skall utgiva

försäkringsbelopp, som tillkommer omyndig, och fråga ej är om pension

eller livränta eller örn försäkringsbelopp, som den omyndige äger att själv

förvalta. I andra fall äge överförmyndaren genom meddelande till den,

som skall utgiva värdehandling eller penningar, förordna, att nedsättning

eller inbetalning skall ske hos bank.

Den, som nedsätter värdehandling eller inbetalar penningar hos bank enligt

vad i denna paragraf är stadgat, vare pliktig att ofördröjligen underrätta

förmyndaren därom.

9 KAP.

3 §.

Å förteckning, som i 2 § avses, skall förmyndaren teckna försäkran under

edlig förpliktelse, att hans uppgifter äro i allo riktiga och att ej något är

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

med vilja och vetskap utelämnat. Rätten åge vid vite förelägga honom att

bestyrka detta med ed, såframt yrkande därom framställes av överförmyndaren

eller det eljest finnes påkallat. Har annan tagit befattning med den

omyndiges egendom, må ock edgång åläggas honom, om skäl därtill äro.

4 §•

Saknar omyndig — ---- ägde rum.

Vad i 3 § stadgas skall i tillämpliga delar gälla anmälan, varom i första

stycket sägs.

7 §■

I förteckning över omyndigs egendom, så ock i årsräkning och sluträkning

skola tillgångar och skulder fullständigt angivas med uppgift å de särskilda

tillgångarnas värde. Finnes hos den omyndige fordringshandling, som blivit

intecknad i honom tillhörig fastighet eller tomträtt, skall detta särskilt angivas.

Äro medel insatta hos bank, skall uppgift lämnas örn den räkning,

varå medlen innestå. I fråga om värdepapper, som ej äro nedsatta hos bank

efter vad i 8 kap. stadgas, skall nummer eller annan beteckning anmärkas.

Finnas tillgångar, som stå under den omyndiges eller annans särskilda förvaltning,

skall förmyndaren jämväl lämna uppgift därom, så ock om dessa

tillgångars värde, såframt det är honom kunnigt. Skola i årsräkning eller

sluträkning upptagas tillgångar eller skulder, för vilkas fullständiga angivande

erfordras utförlig uppräkning, må, där det lämpligen kan ske, beträffande

dem hänvisning göras till förut avgiven förteckning eller årsräkning.

Förteckning och---förmyndarens postadress.

8 §■

Innehåller förteckning —--- erforderliga delar.

Upptager förteckning, årsräkning eller sluträkning värdehandlingar, som

ej äro nedsatta hos riksbanken eller annan bank efter vad i 8 kap. stadgas,

skall vid förteckningen eller räkningen fogas intyg av två personer, att värdehandlingarna

finnas i förmyndarens förvar. Innestå medel hos bank, skall

genom bevis från banken styrkas beloppet av innestående medel, så ock i

vad mån förbehåll gjorts, att medlen må uttagas utan överförmyndarens

samtycke. Beloppet av medel, som innestå enligt motbok, må ock styrkas

av två personer.

11 KAP.

8 §•

Vad i 5—10 kap. stadgas i fråga örn förmyndare och omyndigs egendom

skall i tillämpliga delar gälla i avseende å god man och egendom, som skall

förvaltas av god man, med iakttagande dock av vad här nedan i 9—11 §§

föreskrives.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

9 §•

God man---över egendomen.

Förteckning, som---av förmyndaren.

Vad i 9 kap. 3 § är stadgat örn förteckning, som avgives av förmyndare,

skall även gälla med avseende å förteckning, som avgives av god man.

Har egendom---är stadgat.

12 KAP.

17 §.

Överförmyndarens eller rättens tillstånd till åtgärd beträffande omyndigs

egendom må sökas allenast av förmyndaren. Mot överförmyndarens eller

rättens beslut i avseende å sådant tillstånd så ock mot överförmyndarens

förordnande, att förbehåll, varom i 8 kap. 9 § andra stycket sägs, ej skall

gälla, ma talan föras allenast av förmyndaren samt, såframt ärendet angår

omhändertagande av egendom, varöver den omyndige äger råda, eller återkallelse

av förmyndarens eller överförmyndarens tillstånd för omyndig att

driva näring, av den omyndige själv, om han fyllt sexton år.

Mot överförmyndarens---ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

Medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som nämnda dag

innestå å räkning hos bank utan villkor att de må lyftas allenast med

överförmyndarens tillstånd, må uttagas utan sådant tillstånd, såframt ej överförmyndaren

annorlunda förordnar. Insättas efter lagens ikraftträdande medel

å räkningen eller lägges upplupen ränta till kapitalet, vare så ansett

som örn därvid gjorts förbehåll, varom i 8 kap. 9 § andra stycket sägs.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående

införande av lagen om förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 27 juni 1924 angående införande

av lagen om förmynderskap1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles:
13

§.

Med den---Stockholms stad.

I Stockholms stad skall överförmyndare icke utses, utan skall vad i 3 kap.

11 § och 5—12 kap. nya lagen ävensom i denna lag stadgas om överförmyndare

i stället gälla i fråga örn förmyndarkammaren. Dock må frågor

örn samtycke, tillstånd eller förordnande, varom sägs i 8 kap. 5, 8, 9, 10, 11 a

och 13 §§ nya lagen, upptagas och avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren,

någon dess tjänsteman eller annan lämplig person, som rådstuvurätten

förordnar, och skall i sådant fall å denne tillämpas vad i nya lagen

stadgas örn överförmyndare. I avseende å fullföljd av talan mot beslut,

som förmyndarkammaren meddelar, skall vad i 12 kap. 25 § nya lagen

stadgas ej äga tillämpning, utan skall i stället härom gälla vad som är föreskrivet

om talan mot rättens beslut.

Arvode enligt---bouppteckningsavgift utgått.

Angående avvecklingen---av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

1 Senaste lydelse se SFS 1933: 212.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om

vård av omyndigs värdehandlingar.

Härigenom förordnas, att 1—3, 5—7, 9—13 och 15 §§ lagen den 27 juni

1924 om vård av omyndigs värdehandlingar1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives:

1 §•

Hava för---utan verkan.

Finnas eljest i öppet förvar hos bank omyndigs värdehandlingar, å vilka

skall tillämpas vad i lagen om förmynderskap är stadgat beträffande nedsatta

värdehandlingar, åge vad i första stycket sägs motsvarande tillämpning.

2 §•

I fråga örn inhemska värdehandlingar vare banken pliktig

1) att, örn —--skall göras,

2) att lyfta —--sådan utdelning,

3) att, örn — — — uppsagd obligation,

4) att, då enligt kungörelse i allmänna tidningarna företrädesrätt till teckning

av ny aktie tillkommer den omyndige, därom underrätta förmyndaren

samt efter framställning av denne verkställa teckningen och jämväl i övrigt

lämna erforderligt biträde till aktiernas utbekommande eller ock föranstalta

örn försäljning av teckningsrätten,

5) att, då enligt kungörelse i allmänna tidningarna ny aktie tillkommer

den omyndige till följd av aktiekapitalets ökning medelst överföring av besparade

vinstmedel, vidtaga erforderliga åtgärder för aktiernas utbekommande,

6) att å---jämväl uppsägning,

7) att, när å inteckningshandling belöper betalning vid fördelning av köpeskillingen

efter exekutiv auktion eller av löseskilling eller annan ersättning

med avseende å den intecknade egendomen, på framställning av förmyndaren

förete handlingen och uppbära betalningen,

8) att, då eljest betalning belöper å nedsatt värdehandling, på framställning

av förmyndaren förete handlingen, örn det erfordras, och uppbära

betalningen,

1 Senaste lydelse av 2 § se SFS 1934: 262.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

9) att, då å värdehandling uppburits kapitalbelopp, därom ofördröjligen

underrätta såväl förmyndaren som överförmyndaren och, då medel eljest

uppburits av banken, underrätta förmyndaren i den ordning, varom överenskommelse

träffats med honom,

10) att, där uppgift örn gäldenärens adress kan av banken utan väsentlig

omgång eller tidsutdräkt inhämtas eller eljest på förfrågan meddelas

av förmyndaren, vidtaga laga åtgärder för fordrans vidmakthållande,

11) att ombesörja anteckning om innehav av inteckningshandling och,

när överförmyndaren medgivit inteckningshandlings uttagande för annan

åtgärd av inskrivningsdomaren, förete handlingen hos domaren,

12) att, när överförmyndaren samtyckt till att värdehandling eljest uttages

för att företes hos myndighet eller tjänsteman, förete handlingen hos

myndigheten eller tjänstemannen, samt

13) att, då enligt kungörelse i allmänna tidningarna offentlig stämning

utfärdats angående dödande av värdehandling, så ock då banken genom

meddelande från överexekutor erhållit underrättelse, att exekutiv auktion

å intecknad egendom blivit utlyst, därom underrätta förmyndaren.

Beträffande utländska---handlingarnas förvaring.

3 §•

Kapitalbelopp, som av banken uppbäres å omyndigs värdehandling, skall

i den omyndiges namn insättas å sådan bankräkning, att medlen kunna utan

föregående uppsägning uttagas, eller å annan bankräkning, som förmyndaren

bestämmer. Insättning må ej utan överförmyndarens medgivande

ske å räkning, från vilken uttag må göras utan hans tillstånd. Ränta och

annan avkastning, som uppbäras av banken, skola, såvitt ej annan bestämmelse

givits av förmyndaren, i enahanda ordning insättas å bankräkning,

dock att därvid må göras förbehåll, varom i 8 kap. 9 § andra stycket lagen

örn förmynderskap sägs.

5 §.

Vill förmyndaren, att nedsatt värdehandling skall uttagas ur bankens

förvar, eller vill han giva banken uppdrag att överlåta eller pantsätta sådan

handling, vare banken pliktig tillse, att överförmyndarens tillstånd till åtgärden,

där det erfordras, föreligger. Påkallar i sistnämnda fall förmyndaren

bankens biträde till influtna medels anbringande, skall banken ock tillse,

att tillståndet innefattar samtycke därtill, om sådant samtycke erfordras.

Skall aktieteckning----- samtycke föreligger.

6 §•

När omyndigs värdehandlingar av bank tagas i förvar enligt denna lag,

skall banken till förmyndaren överlämna skriftligt förvaringsbevis, innefattande

erkännande, att banken förvarar och förvaltar värdehandlingarna

enligt bestämmelserna i lagen. I beviset skola handlingarna förtecknas med

angivande av deras nominella värde och skall i fråga om värdepapper nuna
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

mer och annan beteckning anmärkas. Ett likalydande bevis skall ofördröjligen

översändas till överförmyndaren.

Då för omyndig värdehandlingar första gången av bank tagas i förvar

enligt denna lag, skall av förmyndaren skriftlig uppgift lämnas å den omyndiges

och förmyndarens namn och postadress, å den överförmyndare, under

vilkens tillsyn förmynderskapet står, samt, om den omyndige är underårig,

å hans ålder och föräldrarnas namn och hemvist. Sker ändring av förmyndarens

eller den omyndiges hemvist eller postadress, eller varder tillsynen å

förmynderskapet överflyttad till annan överförmyndare, vare förmyndaren

pliktig göra anmälan därom.

7 §•

Banken vare pliktig att årligen före januari månads utgång till förmyndaren

och överförmyndaren översända uppgift rörande de värdehandlingar,

som för myndlingens räkning voro nedsatta i bankens förvar vid föregående

års utgång, så ock avskrift av bankens räkning för året med den omyndige.

9 §•

Då tillstånd att uttaga nedsatt värdehandling sökes, skall uppgift lämnas

om det ändamål, för vilket handlingen skall uttagas. Finnes det icke behövligt,

att handlingen uttages för det uppgivna ändamålet, eller kan det

antagas, att den omyndiges rätt och bästa skulle genom handlingens uttagande

sättas i fara, skall tillstånd vägras.

Vill förmyndaren, att nedsatt värdehandling skall försäljas eller pantsättas,

vare han pliktig att uppgiva, vartill de influtna medlen skola användas.

Erfordras för de influtna medlens användande till det uppgivna ändamålet

överförmyndarens samtycke, och finner överförmyndaren samtycke därtill

ej böra givas, skall tillstånd till försäljningen eller pantsättningen vägras.

Meddelas tillstånd att försälja nedsatt värdehandling, skall hanken, där

ej överförmyndaren annorlunda förordnar, utlämna handlingen direkt till

köparen och uppbära betalningen. Tillstånd att pantsätta nedsatt värdehandling

medför ej rätt att uttaga handlingen utan att överförmyndaren särskilt

medgivit det; sådant medgivande må lämnas allenast såframt pantsättning

ej utan avsevärd olägenhet kan ske, medan handlingen är nedsatt i

bankens förvar. I övrigt åge överförmyndaren vid tillstånd till åtgärd med

avseende å nedsatt värdehandling foga de villkor, som i varje fall finnas

erforderliga, åliggande det banken att noggrant iakttaga dessa villkor.

Skall nedsatt värdehandling överföras från den bank, där den finnes i förvar,

till annan bank, varde handlingen utlämnad direkt till denna bank. Den

förra banken skall ofördröjligen underrätta överförmyndaren om åtgärden.

10 §.

Tillstånd, som i 9 § avses, gäde allenast under tre veckor från tillståndets

meddelande, såframt ej överförmyndaren bestämt annan tid för tillståndets

giltighet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

11

11 §.

Har tillstånd av överförmyndaren meddelats enligt vad i 9 § sägs, skall förmyndaren

sist inom en månad därefter till överförmyndaren lämna redogörelse

för de åtgärder, som vidtagits, såframt ej fråga är allenast om anskaffande

av medel, som böra hållas tillgängliga för den omyndiges underhåll

eller vården av hans egendom. Överförmyndaren åge, örn det finnes

erforderligt, utsätta annan tid för redogörelsens avlämnande. Har förmyndaren

mottagit avräkningsnota, betalningsbevis eller annan handling

till styrkande av vidtagen åtgärd, skall handlingen i huvudskrift eller besannad

avskrift bifogas redogörelsen. Då handlingen översänts i huvudskrift,

skall den efter redogörelsens granskning återsändas till förmyndaren.

Där ej nedsättning av uttagen eller förvärvad värdehandling skett,

skall förmyndaren genom intyg styrka, att influtna medel blivit så anbragta,

att nedsättning ej erfordras.

12 §.

Då tillstånd, som i 9 § avses, förfallit, skall förmyndaren inom tid, som i

11 § stadgas, hos överförmyndaren anmäla, att tillståndet icke blivit använt,

så ock förete bevis därom.

13 §.

Innestå hos bank omyndigs medel, som ej må uttagas utan överförmyndarens

tillstånd, skall vad i 9, 11 och 12 §§ stadgas angående ansökan örn

tillstånd till uttagande av nedsatt värdehandling och om sådan ansökans

prövning, så ock om förmyndarens skyldighet att ingiva redogörelse för vidtagna

åtgärder eller anmälan, att tillståndet icke blivit använt, i tillämpliga

delar gälla rörande ansökan om tillstånd att uttaga medel, om sådan ansökans

prövning och örn skyldighet för förmyndaren att ingiva redogörelse för

medlens användning eller anmälan, att tillståndet icke blivit använt. Då fråga

är om uttagning av medel till bestridande av utgifter för den omyndiges underhåll

eller för vården av hans egendom, må tillståndet givas tills vidare och

avse visst sammanlagt belopp under kalenderår. Tillståndet må ock avse,

att medel, som innestå eller insättas å viss räkning, tills vidare må lyftas

utan särskilt medgivande av överförmyndaren. I annat fall gäde ej överförmyndarens

tillstånd för längre tid än tre veckor från det tillståndet meddelades.

Kunna insatta---lyftning tillgängliga.

Skola medlen enligt tillståndet användas för inköp av värdehandling eller

utlånas, må, där överförmyndaren ej annorlunda förordnar, medlen utlämnas

allenast mot det att banken mottager värdehandlingen eller fordringsbeviset

i öppet förvar eller erhåller bevis, att nedsättning därav ägt rum hos

annan bank eller att inskrivning, som avses i 8 kap. 8 § andra och tredje

styckena lagen om förmynderskap, skett med förbehåll, som där sägs.

Skola medlen enligt tillståndet användas till köp av fast egendom eller tomt
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

rätt, skall, där överförmyndaren ej annorlunda förordnar, utbetalning av

banken verkställas direkt till säljaren. I övrigt åge överförmyndaren vid tillstånd

till uttagning av medel foga de villkor, som i varje fall finnas erforderliga,

åliggande det banken att noggrant iakttaga dessa villkor.

Skola medel allenast överföras till annan bank, åligge den bank, där medlen

innestå, att insätta dem hos den andra banken och att ofördröjligen underrätta

överförmyndaren därom. Vid insättningen må ej fogas förbehåll

om rätt för förmyndaren att uttaga medlen utan överförmyndarens tillstånd.

15 §.

Vad i denna lag stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn vård

av värdehandlingar, som tillhöra den, för vilken god man förordnats efter

vad i 11 kap. 3 eller 4 § av lagen om förmynderskap stadgas, så ock i fråga

om medel, som för hans räkning innestå hos bank och ej må uttagas utan

överförmyndarens tillstånd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma]:ts proposition nr 107.

13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni 1933

(nr 314) om boutredning och arvskifte.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni 1933 om boutredning

och arvskifte skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 KAP.

1 §•

Då dödsbodelägare det begär, skall rätten förordna, att egendomen skall

avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan

egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd

att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testamentstagares

ställe (testamentsexekutör), äge jämväl han påkalla beslut som

nu är sagt. Sådant beslut skall ock meddelas på begäran av den, som erhållit

legat eller äger föra talan örn fullgörande av ändamålsbestämmelse, där

det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande,

eller på begäran av borgenär eller den, som står i ansvar för betalning av

gäld efter den döde, där det måste antagas, att dödsboet är på obestånd eller

att sökandens rätt eljest äventyras. Är dödsbodelägare eller den, som erhållit

legat, omyndig eller har enligt 11 kap. 3 eller 4 § lagen örn förmynderskap

god man förordnats för honom, skall dödsboet avträdas till förvaltning

av boutredningsman, om överförmyndaren det begär och rätten finner skäl

därtill.

Skall enligt----stycket sägs.

Beslut enligt---laga kraft.

18 §.

Boutredningsman vare----utredningen beroende.

Äro flera — — — till last.

Om skyldighet att hos bank nedsätta eller inbetala värdehandlingar och

penningmedel, som tillkomma omyndig eller den, för vilken god man förordnats,

stadgas i lagen om förmynderskap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om

bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 52 c § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

52 c §.

Omyndig ma utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos

bankaktiebolag. Sådana medel må ej av bolaget utbetalas till förmyndaren

utan den omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens

tillstånd att omhändertaga medlen och därom hos bolaget företett

bevis, åge den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu

är sagt, skall anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående

medel, verkställas å bevis eller i motbok, som av bolaget utlämnats,

när beviset eller motboken företes hos bolaget.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god

man efter vad i lagen örn förmynderskap är stadgat, må, utom såvitt angår

ränta som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd

göras allenast såframt förbehåll därom skett enligt 8 kap. 9 § andra

stycket nämnda lag. Överförmyndaren åge när som helst förordna, att förbehållet

ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning

därom verkställas a bevis, som utfärdats örn insättningen, eller i motbok,

som utlämnats av bolaget. Överförmyndare, förmyndare och god man

äga på begäran erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas

eller innestå, sa ock, örn meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för

den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra

stycket lagen om förmynderskap, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för

vilken utfärdats motbok å medel, varöver den omyndige ej äger själv

förfoga. Innestå medel, som förvaltas av förmyndare eller god man, å motbok

med förbehåll, som nyss sagts, må annan motbok utfärdas för insättning

av medel utan sådant förbehåll.

1 Nuvarande lydelse se SFS 1924:335.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

15

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

nämnda dag innestå å räkning hos bankaktiebolag utan villkor att de må lyftas

allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, där ej överförmyndaren

annorlunda förordnar, så anses som om förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra

stycket lagen om förmynderskap gjorts, att de må lyftas utan sådant tillstånd.

Vad nu sagts skall ock gälla medel, som efter ikraftträdandet av denna

lag insättas å räkningen, och ränta, som lägges till kapitalet.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 24 § lagen denr29 juni 1923 (nr 286) om

sparbanker.

Härigenom förordnas, att 24 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

24 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt å motbok.

Sådana medel må ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan

den omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

att omhändertaga medlen och därom hos sparbanken företett bevis,

åge den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt,

skall anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel,

verkställas i den avräkningsbok, som omförmäles i 31 §, så ock i motboken,

när den nästa gång företes hos banken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må, utom såvitt angår ränta

som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd

göras allenast såframt förbehåll därom skett enligt 8 kap. 9 § andra stycket

nämnda lag. Överförmyndaren äge när som helst förordna, att förbehållet

ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom

verkställas såväl i avräkningsboken som i motboken. Överförmyndare, förmyndare

och god man äga på begäran erhålla bevis angående beloppet av de

medel, som insättas eller innestå, så ock, örn meddelat tillstånd icke blivit använt,

intyg därom.

1 Senaste lydelse se SFS 1937: 364.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 107.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

nämnda dag innestå å motbok utan villkor att de må lyftas allenast med

överförmyndarens tillstånd, skall, där ej överförmyndaren annorlunda förordnar,

så anses som örn förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra stycket lagen om

förmynderskap gjorts att de må lyftas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts

skall ock gälla medel, som efter ikraftträdandet av denna lag insättas å motboken,

och ränta, som lägges till kapitalet.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med

vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 26 juni 1936 med vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives:

4 §■

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos centralkassa.

Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

att omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, åge den

omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall

anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas

å bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller

motboken företes hos kassan.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god

man efter vad i lagen örn förmynderskap är stadgat, må, utom såvitt angår

ränta som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd

göras allenast såframt förbehåll därom skett enligt 8 kap. 9 § andra

stycket nämnda lag. Överförmyndaren åge när som helst förordna, att förbehållet

ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning

därom verkställas å bevis, som utfärdats örn insättningen, eller i motbok,

som utlämnats av kassan. Överförmyndare, förmyndare och god man

äga på begäran erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas

eller innestå, så ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning

förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för den, till vilkens förmån medel

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

17

insättas med förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra stycket lagen om förmynderskap,

så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok

å medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel,

som förvaltas av förmyndare eller god man, å motbok med förbehåll, som

nyss sagts, må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan sådant

förbehåll.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

nämnda dag innestå å räkning hos centralkassa utan villkor att de må lyftas

allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, där ej överförmyndaren annorlunda

förordnar, så anses som örn förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra stycket

lagen örn förmynderskap gjorts att de må lyftas utan sådant tillstånd.

Vad nu sagts skall ock gälla medel, som efter ikraftträdandet av denna lag

insättas å räkningen, och ränta, som lägges till kapitalet.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 2 mom. 3 och 4 samt § 4 förordningen den 21

juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 3 och 4 samt § 4 förordningen den

21 juni 1922 angående postsparbanken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

§ 2.

Mom. 3. Den, som---förbehåll utfärdas.

I fråga örn medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen örn förmynderskap är stadgat, må, utom såvitt angår ränta

som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras

allenast såframt förbehåll därom skett enligt 8 kap. 9 § andra stycket

nämnda lag. Överförmyndaren åge när som helst förordna, att förbehållet

ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom

verkställas i motboken. Överförmyndare, förmyndare och god man äga

på begäran erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller

innestå, så ock, örn meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Rörande förbehåll, som eljest gäller i fråga örn de å motbok insatta medlen,

skall anteckning finnas i motboken.

1 Senaste lydelse av § 2 mom. 3 och § 4 se SFS 1924: 342 samt av § 2 mom. 4 se SFS 1937:363.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 107. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 107.

Morn. 4. En och samma person äger i allmänhet ej utbekomma mer än

en motbok. Utan hinder därav, att motbok förut utfärdats, må ny motbok

utfärdas för den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll enligt 8

kap. 9 § andra stycket lagen örn förmynderskap, så ock för omyndig, som

fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok å medel, varöver den omyndige

ej äger själv förfoga. Innestå medel, som förvaltas av förmyndare eller

god man, å motbok med förbehåll, som nyss sagts, må annan motbok

utfärdas för insättning av medel utan sådant förbehåll.

Förutom motbok —--av sparavtal

§ 4.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt å motbok. Sådana

medel må ej utbetalas till förmyndaren utan den omyndiges samtycke.

Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen

och därom hos postsparbanken företett bevis, åge den omyndige ej längre

förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall anteckning, att den

omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas i motboken,

när den nästa gång företes hos banken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1941.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

nämnda dag innestå å motbok utan villkor att de må lyftas allenast med

överförmyndarens tillstånd, skall, där ej överförmyndaren annorlunda förordnar,

så anses som örn förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra stycket lagen örn

förmynderskap gjorts att de må lyftas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts

skall ock gälla medel, som efter ikraftträdandet av denna förordning insättas

å motboken, och ränta, som lägges till kapitalet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 februari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finansoch

jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Westman, fråga örn ändringar i förmynderskapslagstiftningen.

Föredraganden anför:

I skrivelse till Konungen den 24 april 1937 (nr 194) har riksdagen anhållit,

att Kungl. Majit ville låta verkställa en översyn av den gällande förmynderskapslagstiftningen.

Professorn vid universitetet i Uppsala Åke Holmbäck,

som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 november 1937 tillkallats

för att såsom sakkunnig biträda vid den av riksdagen begärda utredningen,

har i november 1939 avlämnat betänkande med förslag i ämnet

(statens off. utredn. 1939:33). Sedan yttranden inhämtats över betänkandet,

får jag härmed anhålla att få upptaga ärendet till behandling.

Gällande rätt m. m.

De huvudsakliga bestämmelserna örn förmynderskap och godmanskap

äro upptagna i lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap och promulgationslagen

till denna samt i lagen samma dag örn vård av omyndigs värdehandlingar.

Förmyndare för underårig är i första hand fader eller moder. Örn sådan

förmyndare icke finnes, utser vederbörande domstol till förmyndare den

som anses mest lämplig. Beträffande omyndigförklarad skall domstolen

städse utse den som finnes mest lämpad, oavsett om föräldrarna eller någon av

dem finnes i livet. Förmyndarens förvaltning står under tillsyn av överförmyndare.

Med undantag för Stockholm väljas överförmyndare inom de särskilda

kommunerna av det organ som i allmänhet utövar kommunens beslutanderätt.

I regel utgör kommunen även överförmyndarens distrikt. I Stockholm

är förmyndarkammaren överförmyndare, dock må vissa frågor upptagas

och avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren, någon dess tjänsteman

eller annan lämplig person som rådhusrätten förordnar.

Förmynderskap för underårig skall inskrivas hos rätten, när den omyndiges

fader eller moder avlider eller dessförinnan egendom tillfaller honom

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

eller någon rättens åtgärd vidtages i fråga som rör förmynderskapet. Förmynderskap

för omyndigförklarad inskrives i samband med omyndighetsförklaringen.

Försäljning eller inteckning av den omyndiges fasta egendom får ske endast

med samtycke av domstolen. I fråga örn annat förfogande över den

omyndiges egendom kan förmyndaren vara pliktig att inhämta överförmyndarens

samtycke. Penningar eller värdepapper, som av förmyndaren innehavas

för den omyndiges räkning, skola förvaras så, att de ej sammanblandas

med penningar eller värdepapper, som tillhöra förmyndaren eller

eljest innehavas av honom. Aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana

värdehandlingar skola av förmyndaren i den omyndiges namn nedsättas

i öppet förvar hos bank, såframt sammanlagda värdet överstiger 2,000

kronor. Särskilda regler träda därvid i kraft, enligt vilka värdehandlingarna

vårdas av banken, från vilken de icke utan överförmyndarens tillstånd

kunna utfås av förmyndaren. Omyndigs penningmedel, som ej böra hållas

tillgängliga för bestridande av utgifter för hans underhåll eller vården av

hans egendom, skola av förmyndaren göras räntebärande. Förmyndaren

äger att i myndlingens namn insätta medlen i fråga hos postsparbanken

eller i sparbank eller, för längre tid, i annan bank. Insättningen skall ske

under förbehåll att medlen icke få uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

Dylikt förbehåll behöver dock icke ske, om sammanlagda beloppet hos

bank insatta medel icke överstiger 1,000 kronor.

Vad nu sagts om förmynderskap gäller i huvudsak även godmanskap.

Gode män utses av skilda anledningar, såsom då förmyndare av sjukdom

eller annan orsak är ur stånd att utöva förmynderskapet eller då både

förmyndaren eller hans make och den omyndige lia del i oskiftat dödsbo,

samt då myndig person på grund av sjukdom, som kan antagas vara

övergående, är ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom eller

om det tarvas att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas.

Efter tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning ha vid olika tillfällen

framförts önskemål om ändringar av densamma i syfte att öka kontrollen

över förmyndares och gode mäns förvaltning.

Vid 1937 års riksdag väcktes i andra kammaren motion (nr 55) av herr

Holmbäck om revision av lagstiftningen i detta syfte. Första lagutskottet,

som behandlade motionen, yttrade i avgivet utlåtande (nr 36), att lagstiftningen

i stort sett motsvarat de förväntningar man ställt på densamma.

Mot kravet på en revision kunde anföras vissa invändningar med hänsyn

till att en del av de frågor som förts på tal varit föremål för ingående

överväganden vid lagens tillkomst. Betänkligheterna syntes emellertid enligt

utskottets mening böra vika, örn erfarenheten otvetydigt givit vid handen

att en eller annan jämkning skulle medföra väsentligt ökad trygghet.

Utskottet hade för sin del icke ingått på ett närmare bedömande av de

olika krav som framställts, men åtminstone en del av dessa syntes vara

värda beaktande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

21

Utskottet förordade på grund av det anförda, att utredning i ämnet verkställdes,

varefter riksdagen i enlighet med utskottets hemställan avlät förenämnda

skrivelse till Konungen.

Huvudgrunderna i den sakkunniges förslag.

I betänkandet ha framlagts förslag till ett flertal ändringar av förmynderskapslagstiftningen.

Den sakkunnige har till en början i lagen om förmynderskap

föreslagit ändringar, genom vilka skulle klart utmärkas, att överförmyndaren

kan meddela vissa beslut även i fråga om förmynderskap som ej blivit

inskrivna vid rätten.

I fråga om förmyndarens förvaltning av omyndigs värdehandlingar har av

den sakkunnige föreslagits, att skyldighet att nedsätta värdehandlingarna

i bank skall inträda redan när sammanlagda värdet uppgår till 1,000 kronor,

medan gränsen nu är dragen vid 2,000 kronor.

Beträffande medel, som innestå hos bank, har den sakkunnige förordat,

att de i regel ej skola få lyftas av förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd.

Nu gällande bestämmelser innebära, att förmyndaren kan fritt uttaga

medel å räkning som ej blivit spärrad. Från den nya regeln ha dock uppställts

flera undantag.

Den mest. genomgripande ändringen i förslaget berör frågan om förmyndarens

behörighet att företräda den omyndige gentemot tredje man. I syfte

att förhindra, att förmyndaren skall kunna förskingra omyndigs värdehandlingar

eller penningar innan de nedsatts eller insatts hos bank, har den sakkunnige

föreslagit en i förhållande till gällande rätt helt ny princip, i det att

förmyndaren enligt förslaget i regel icke längre skall vara behörig att

för den omyndige mottaga värdehandlingar eller penningar. Den som har

att utgiva värdehandlingar eller penningar som tillkomma omyndig skall i

stället nedsätta eller insätta dem hos bank. Åtskilliga undantag ha dock uppställts.

Bland dessa kan nämnas, att förmyndaren skall få mottaga prestationen,

örn den ej överstiger visst värde eller om den faller inom området för

rörelse som förmyndaren driver för den omyndiges räkning.

Rörande omyndigförklarad har den sakkunnige föreslagit införandet

av vissa särskilda bestämmelser, enligt vilka bland annat förmyndaren skall

vara skyldig att edfästa förteckning över den omyndiges egendom. Härigenom

skulle större trygghet vinnas, att ej förmyndaren undandöljer omyndigförklarads

tillgångar.

Den sakkunnige har vidare föreslagit en följdändring i lagen angående

införande av lagen om förmynderskap.

Betydelsefulla ändringar i lagen örn vård av omyndigs värdehandlingar

lia föreslagits. Sålunda har banken ålagts att lyfta medel

som belöpa å intecknat skuldebrev vid exekutiv auktion och andra förrättningar

samt att hos inskrivningsdomaren ombesörja åtgärder, som erfordras

beträffande inteckningen. Härjämte föreslås föreskrifter som åsyfta

att utbyte av omyndigs hos bank nedsatta värdehandlingar i regel skall örn
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 107.

besörjas av banken samt att banken i viss utsträckning skall verkställa utbetalningar

utan förmedling av förmyndaren. Pantsättning av omyndigs

värdehandling skall som regel få äga rum allenast hos banken eller med

banken såsom pantförvarare, varigenom undvikes att handlingen behöver

utlämnas till förmyndaren.

Den sakkunnige har också upprättat förslag till ändring av lagen örn

boutredning och arvskifte, däri upptagits föreskrift om befogenhet

för överförmyndare att, om dödsbodelägare är omyndig eller god man

förordnats, begära att dödsboet skall ställas under förvaltning av boutredningsman.

I övrigt har den sakkunnige förordat ett antal smärre jämkningar

i förmynderskapslagstiftningen samt vissa följdändringar i lagen örn

bankrörelse, lagen om sparbanker, lagen med vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit och förordningen

angående postsparbanken.

Yttranden.

Över betänkandet ha yttranden inhämtats från justitiekanslersämbetet,

hovrätterna, generalpoststyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

försäkringsinspektionen, Stockholms rådhusrätt och förmyndarkammare,

rådhusrätterna i Göteborg, Malmö och Norrköping, överförmyndarna

i sistnämnda tre städer, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen

Sveriges stadsdomare, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen,

svenska försäkringsbolags riksförbund, försäkringsjuridiska föreningen

och Sveriges advokatsamfund.

De i betänkandet framlagda förslagen ha i allmänhet vunnit anslutning i

yttrandena och ansetts innebära en i stort sett lämplig skärpning av kontrollen

över förmyndarförvaltningen. Erinringar lia dock framförts mot vissa

delar av förslagen. I

I frågan om värdegränsen för skyldighet att deponera omyndigs värdehandlingar

i bank har i vissa yttranden uttalats tvekan, huruvida den föreslagna

ändringen vore behövlig och lämplig. Detta är fallet med de yttranden

som avgivits av justitiekanslersämbetet, bank- och fondinspektionen,

svenska bankföreningen och Stockholms förmgndarkammare.

Gentemot förslaget att omyndigs bankräkningar i princip skola vara spärrade

ha, förutom detaljanmärkningar i flera yttranden, framförts erinringar

av bank- och fondinspektionen och svenska bankföreningen, vilka särskilt

framhållit, att den föreslagna anordningen skulle lägga en oskälig kontrollbörda

på bankerna. Även generalpoststyrelsen har framställt erinringar i denna

del.

Sparbanksinspektionen har över huvud taget funnit det betänkligt, att den

skärpta kontrollen över förmyndares förvaltning i så väsentlig grad förutsatte

medverkan från bankerna, vilket kunde befaras bliva alltför betungande

särskilt för de mindre sparbankerna. Enligt inspektionens mening borde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

den eftersträvade kontrollen i viss utsträckning lia åstadkommits genom en

förbättrad övervakning från överförmyndarnas sida.

Mot förslaget att förmyndaren i princip ej skall vara behörig att för den

omyndiges räkning mottaga värdehandlingar och penningar har Svea hovrätt

anmärkt, att denna behörighetsbegränsning i den givna utformningen

skulle innebära ett besvärande band på den rättsliga samfärdseln och en

påtaglig fara för att tredje man skulle drabbas av rättsförlust. En annan väg

för frågans lösning borde sökas. Hovrätten över Skaile och Blekinge har

funnit, att de svårigheter som den nya principen medförde vore så allvarliga,

att det kunde ifrågasättas huruvida det föreslagna stadgandet borde införas.

Även svenska bankföreningen har ansett, att stadgandet i fråga vore av alltför

genomgripande natur. I övrigt har ett flertal detaljanmärkningar framställts

mot detsamma.

I några yttranden har såsom ett önskemål understrukits, att överförmyndarorganisationen

hörde förbättras. Slutligen har av hovrätten över Skane

och Blekinge uttalats, att frågan örn det allmännas ansvar för förmyndarmedel

bort upptagas till lösning i detta sammanhang.

Den organisation av förmynderskapsvården, som infördes genom 1924 års

lagstiftning, har visat sig innebära en betydande förbättring i jämförelse med

tidigare rådande förhållanden. Förmyndaren ställdes genom denna lagstiftning

under en väsentligt skärpt kontroll. Ett för lagstiftningen utmärkande

drag är likväl, att den bereder förmyndaren en icke obetydlig handlingsfrihet

vid förvaltningen av den omyndiges egendom. Att förmyndaren ej är

alltför bunden av formella föreskrifter i sin förvaltning är uppenbarligen

ur flera synpunkter en påtaglig fördel. Å andra sidan är det naturligt, att

en sådan frihet innesluter vissa möjligheter till missbruk, och erfarenheten

har ådagalagt, att överförmyndarna icke alltid förmått följa förmyndarnas

förvaltning så noga att rättsförlust för de omyndiga kunnat undvikas.

I vissa fall har som bekant sådan rättsförlust föranletts av grov försummelse

från överförmyndarens sida.

Föreliggande utredning synes ådagalägga, att kontrollen över förmyndarnas

förvaltning i vissa hänseenden kan ytterligare skärpas utan att alltför

tyngande band läggas på förmyndarna. Vissa av de nu föreslagna bestämmelserna

voro föremål för övervägande redan vid den gällande lagens tillkomst

och ansågos då icke böra genomföras. De skäl som anfördes däremot

lia emellertid i flera hänseenden minskat i styrka, sedan förmynderskapslagstiftningen

nu en längre tid varit i tillämpning samt de principer som

uppbära densamma ingått i allmänna medvetandet.

Den önskvärda skärpningen av kontrollen över förmyndarna kan genomföras

på flera olika sätt. Av vikt synes vara, att de nya eller ändrade bestämmelserna

icke utformas så, att de komma i strid mot grundlinjerna i lagen

eller kunna medföra osäkerhet i den ekonomiska samfärdseln. Dessa

krav synas även i stort sett ha beaktats av den sakkunnige. I yttrandena

ha dock berättigade invändningar anförts mot enskildheterna i förslaget.

Departement*-ch

pfeil.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Särskilt i fråga om den föreslagna inskränkningen av förmyndares behörighet

att mottaga värdehandlingar och penningar lia vägande erinringar framställts,

och i denna del synes en väsentlig omarbetning av förslaget vara nödvändig.

Även i övrigt torde den sakkunniges förslag böra i vissa hänseenden

jämkas med ledning av de synpunkter som framkommit i yttrandena.

De ändringar i förmynderskapslagstiftningen som betänkandet innehåller

komma i regel att bliva tillämpliga även å godmanskap. Detta har ej föranlett

någon erinran i yttrandena och synes lämpligt.

I några yttranden över den sakkunniges förslag lia framställts yrkanden

örn en förbättrad överförmyndarorganisation. Tillräckliga skäl att nu taga

under övervägande en allmän nydaning i detta hänseende torde ej föreligga.

Jag vill erinra, att beträffande förmynderskapsvården i Stockholm pågår

särskild utredning. Att upptaga spörsmålet om det allmännas ansvar för

förmyndarmedel till övervägande i detta sammanhang synes ej heller böra

ifrågakomma.

De särskilda förslagen.

Förslaget till lag om ändring av lagen om förmynderskap.

I betänkandet behandlas först frågan örn överförmyndares behörighet

att meddela beslut angående förmynderskap som

ej inskrivits hos rätten.

Den sakkunnige har uttalat, att enligt gällande lag överförmyndare torde

vara behörig att vidtaga åtgärder även i fråga om förmynderskap som icke

inskrivits hos rätten, ehuru detta icke direkt framginge av lagen. I samband

härmed har framhållits, att inom distrikt, där två eller flera överförmyndare

funnes, rätt att fatta beslut rörande icke inskrivna förmynderskap syntes

tillkomma envar av dem.

Då lagen borde giva klart besked i en så viktig fråga som beträffande

vilka förmynderskap som stöde under överförmyndarens tillsyn, har den

sakkunnige föreslagit ett tillägg till 3 kap. 11 § lagen om förmynderskap.

Enligt detta tillägg skall överförmyndaren, även om ett förmynderskap icke

är inskrivet, äga att samtycka till upptagande av lån å den omyndiges vägnar

och till ställande av försäkring, tagen i den omyndiges namn, såsom

säkerhet för dylikt lån. Vad nu sagts skall dock gälla endast örn lånet avser

bidrag till myndlingens uppfostran eller utbildning eller, om han ämnar

ingå äktenskap, kostnad för hans bosättning. Lånet får icke överstiga 1,000

kronor. Behörighet att meddela beslut som nu nämnts skall tillkomma överförmyndaren

inom det distrikt, där förmyndaren har sitt hemvist, och inom

distrikt med flera överförmyndare skall den överförmyndare, som rätten

därtill utser, äga sadan rätt. över beslut i ärenden av detta slag skall överförmyndaren

föra särskild förteckning.

Förslaget till ändring av 3 kap. 11 § har föranlett en följdändring i 15 §

samma kapitel.

Beträffande nu berörda förslag har Svea hovrätt uttalat, att det vore olämpligt

att begränsa överförmyndarens behörighet i fråga örn icke inskrivna förmynderskap

till de åtgärder som angivits i förslaget. Hovrätten anför:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

25

I 3 kap. 11 § skola enligt förslaget inflyta bestämmelser till klarläggande

om och i vilken utsträckning överförmyndaren äger upptaga lån för den

omyndiges räkning utan att inskrivning av förmynderskapet äger rum. Om

syftet är att lånets upptagande överhuvud ej skall föranleda inskrivning, äro

de föreslagna reglerna ej tillfyllestgörande; enligt dessa äger väl överförmyndaren

pröva ärendet, ehuru inskrivning ej skett, men om lån kommer

till stånd och egendom sålunda tillfaller den omyndige, skall inskrivning i

allt fall äga rum jämlikt 4 kap. 2 §, i vars lydelse ej föreslås någon ändring.

Skall syftet vinnas, höra i sistnämnda lagrum inflyta regler av innehåll, att

upptagandet av lån av närmare angiven beskaffenhet ej skall föranleda inskrivning

av förmynderskapet. Den i 3 kap. 11 § upptagna bestämmelsen

om behörighet för rätten att uppdraga åt en bland flera överförmyndare att

handlägga här avsedda ärenden hör utgå, då rätten redan enligt 3 kap. 4 §

lärer äga sådan behörighet. I 11 § borde blott upptagas en föreskrift om

skyldighet för överförmyndaren att föra förteckning över åtgärder beträffande

icke inskrivna förmynderskap.

Förutom dessa erinringar från redaktionell synpunkt föranleder emellertid

förslaget även vissa sakliga anmärkningar. I en lag sådan som denna

böra så kasuistiska stadganden som de här föreslagna örn möjligt undvikas.

Behovet att belasta lagtexten med regler i ämnet synes ej vara synnerligen

stort. Vill man emellertid till legislativ behandling upptaga frågorna örn

skyldigheten att inskriva förmynderskap och om överförmyndarens befattning

med icke inskrivna sådana, bör utredningen ej begränsas till det i förslaget

uppmärksammade fallet. Enligt hovrättens mening vore det icke

lyckligt att ulan mera ingående undersökning frånkänna överförmyndaren

all annan befattning med icke inskrivna förmynderskap än den här avsedda.

Även svenska bankföreningen har ansett det olämpligt, att överförmyndarens

befogenheter begränsas på sätt skett i förslaget. Stockholms förmyndarkammare

har likaledes anfört, att överförmyndarens behörighet begränsats

alltför mycket, samt har påpekat, att överförmyndarens biträde kunde

vara erforderligt även i angelägenheter som icke direkt ägde ekonomisk innebörd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förordat, att med lån för uppfostran,

utbildning och bosättning borde jämställas lån för täckande av kostnaderna

för sjukvård eller anskaffande av utrustning för förvärvsverksamhet.

Vidare borde regeln rörande pantsättning av försäkringar hänföra sig

till alla försäkringar som tillhörde den omyndige och ej allenast dem som

tagits i hans namn. Av försäkringsjuricliska föreningen har anförts, att under

bestämmelsen borde rymmas även lån, som Ingés för premiebetalning

eller för betalning av ränta å tidigare lån med livförsäkring såsom säkerhet.

Överförmyndaren i Norrköping har uttalat, att bestämmelsen borde gälla utan

inskränkning till något visst belopp, då fråga vore örn bostadslån.

Slutligen lia Stockholms fänny murhammare samt rådhusrätten i Malmö

liksom en överförmyndare i staden ansett, att då flera överförmyndare funnes

i samma distrikt, behörigheten beträffande nu ifrågavarande åtgärder

borde regleras enligt samma grunder som eljest.

Stockholms förmyndarkammarn har i detta sammanhang 1ramfört förslag

örn sådan ändring av lagen att från nu gällande bestämmelser angående in
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj-.ts proposition nr 107.

Departe
ments
chefen.

skrivning av förmynderskap och godmanskap undantagas sådana fall då tillgångar

saknas eller uppgå till allenast ringa belopp.

Det synes vara ett berättigat önskemål, att lån för den omyndiges räkning

må upptagas utan att inskrivning av förmynderskapet behöver äga rum.

En bestämmelse härom torde böra intagas i 4 kap. 2 § lagen om förmynderskap.

I fråga om lånebeloppet synes någon sådan begränsning därav som

den sakkunnige föreslagit icke vara påkallad. Överförmyndaren skall helt

naturligt i fråga örn icke inskrivna förmynderskap pröva lånebehovet på

samma sätt som i fråga om inskrivna förmynderskap. Jag vill erinra, att

icke inskrivna förmynderskap förekomma allenast i fråga om underåriga

barn, för vilka fadern eller modern eller adoptant är förmyndare.

Under 3 kap. 11 § synes böra intagas föreskrift, att överförmyndaren

skall föra särskild förteckning över ärenden som röra icke inskrivna förmynderskap.

I anslutning härtill bör i 15 § samma kapitel stadgas, att

närmare föreskrifter om förandet av sådan förteckning meddelas av Konungen.

Införas nu angivna stadganden i lagen, kan icke råda någon tvekan om att

överförmyndaren är behörig att vidtaga åtgärder beträffande icke inskrivna

förmynderskap. Någon särskild föreskrift, att förmynderskapet skall stå under

tillsyn av överförmyndaren i det distrikt där förmyndaren har sitt hemvist,

torde icke erfordras. För det fall att inom ett distrikt finnas flera överförmyndare

äger rätten enligt 3 kap. 4 § bestämma lämplig grund för förmynderskapens

fördelning mellan överförmyndarna.

Att såsom Stockholms förmyndarkammare ifrågasatt inskränka de fall, då

inskrivning av förmynderskap eljest skall ske, finner jag ej lämpligt.

Den sakkunnige har i betänkandet särskilt uppmärksammat det fall, att

omyndig är ensam delägare i dödsbo.

I betänkandet har uttalats, att i sådan händelse borde de föreskrifter, som

inskränka förmyndarens handlingsfrihet i fråga om förmynderskap i allmänhet,

tillämpas redan före den tidpunkt då dödsboförvaltningen avvecklats.

På grund av detta önskemål har den sakkunnige i 7 kap., som handlar

om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo, intagit en bestämmelse, enligt vilken

de stadganden i förslaget, som röra deposition av omyndigs värdehandlingar,

spärrning av omyndigs tillgodohavanden och förmyndares behörighet att

mottaga värdehandlingar och penningar, skola tillämpas, därest omyndig

är ensam delägare i dödsbo.

Beträffande nu nämnda bestämmelse i förslaget har Svea hovrätt uttalat,

att under en ny paragraf i slutet av 7 kap. lämpligen borde stadgas, att 8 kap.

i dess helhet skall tillämpas då omyndig är ensam delägare i dödsbo. Dessutom

borde övervägas, huruvida icke jämväl reglerna i 9 och 10 kap. om

förmyndares redovisningsskyldighet och om tillsyn å förmyndares förvaltning

borde gälla, därest förmyndaren i denna sin egenskap och ej såsom boutredningsman

omhänderhar dödsboet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

27

I det yttrande, som avgivits av förscikringsjuridiska föreningen, har förordats,

att den föreslagna bestämmelsen uttryckligen utvidgas till att omfatta

det fall att två eller flera delägare finnas i ett dödsbo och samtliga äro omyndiga.

Svenska bankföreningen har anfört, att bestämmelsen i fråga icke borde

gälla, om dödsboets egendom stöde under förvaltning av boutredningsman

eller testamentsexekutör.

I 7 kap. torde böra införas ett stadgande, varav framgår att bestämmelserna

i 8 och 9 kap. skola tillämpas å förmyndares förvaltning av dödsbo, i vilket

omyndig är ensam delägare. Att låta nämnda för förmynderskapsförhållanden

avpassade bestämmelser bliva tillämpliga även då dödsboet förvaltas av

boutredningsman eller testamentsexekutör synes däremot icke vara lämpligt.

Någon särskild föreskrift, att bestämmelserna i 10 kap. om tillsyn å

förmyndares förvaltning enligt 8 kap. skola tillämpas, da förmyndarförvaltningen

avser dödsbos egendom, torde icke erfordras.

Det nya stadgandet synes även böra gälla för det fall att underåriga syskon

som lia gemensam förmyndare äro ensamma delägare i oskiftat bo.

I betänkandet har på sätt framgår av förut lämnad redogörelse väckts

förslag om ändring av värdegränsen i fråga om skyldighet

att deponera omyndigs värdehandlingar m. m.

I 8 kap. 8 § första stycket stadgas nu, att aktier, obligationer, skuldebrev

och andra sådana värdehandlingar skola i den omyndiges namn nedsättas

i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank, såframt sammanlagda värdet

av den omyndiges värdehandlingar överstiger 2,000 kronor. Ha underåriga

syskon gemensam förmyndare, skola syskonens värdehandlingar sammanräknas.

Vill förmyndaren uttaga nedsatt värdehandling, skall han söka

överförmyndarens tillstånd. Enligt andra stycket i paragrafen skall vad sålunda

föreskrivits ej äga tillämpning å bevis eller motbok rörande tillgodohavande

å räkning hos bank, ej heller å bevis som utfärdats om inskrivning

i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok. I sistnämnda

fall förutsättes dock, att å beviset finnes antecknat, att inskrivningen

skett med förbehåll att kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå

utställd obligation eller ock inskriven obligation eller å sådan obligation

belöpande kapitalbelopp ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Den sakkunnige har framhållit, att det vore av betydelse, att den säkerhet

för omyndigs medel som inträder genom nedsättning hos bank komme

att åtnjutas även för kapital av mindre storlek än nu. Fördenskull bär han

förordat, att värdegränsen 1''astställes lill 1,000 kronor. Härjämte har föreslagits

en bestämmelse, enligt vilken även sådana värdehandlingar, vilka

äro nedsalta i öppet förvar bos bank utan att därvid förmynderskapsförvaring

åsyftats -— t. ex. av en person som sedermera blivit omyndigförklarad

— skola läggas under överförmyndarens kontroll.

Den sakkunnige bar vidare upptagit en bestämmelse, att obligationer, som

ej nedsatts i bank, alltid såvitt möjligt skola inskrivas i statsskuldboken eller

Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok med förbehåll som förut nämnts.

Departe
ments
chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Departe
ments
chejen.

I flera yttranden ha, såsom förut framhållits, erinringar framställts mot

den föreslagna ändringen av värdegränsen för nedsättningsskyldighet från

2,000 till 1,000 kronor.

Av justiliekanslersämbetet har uttalats, att utredningen icke visade, att

tillräckliga skäl förelåge att föreskriva obligatorisk nedsättning av omyndigs

värdehandlingar, så snart värdet överstiger 1,000 kronor. Bank- och

fondinspektionen anför, att det överhuvud kunde sättas i fråga, huruvida

förslaget med dess omfattande detaljföreskrifter gåve ett skydd som stöde

i rimligt förhållande till det arbete och besvär som föranleddes av föreskrifternas

efterlevnad. Främst gällde detta den föreslagna skyldigheten att i

öppet förvar nedsätta den omyndiges värdehandlingar redan då värdet överstiger

1,000 kronor. Svenska bankföreningen har förklarat, att föreningen

icke kunde underlåta att uttala sin tveksamhet inför förslaget i denna del.

Dettas genomförande skulle åstadkomma rätt mycket ökat besvär utan någon

större nytta, då ett så ringa belopp som här vore i fråga merendels på mycket

kort tid åtginge för den omyndiges underhåll.

Stockholms förmgndarkammare erinrar för sin del om att vid tillkomsten

av förmynderskapslagen uttalades, att mindre förmögenheter ofta bestode

av fordringar hos enskilda personer mot skuldebrev med intecknings- eller

borgenssäkerhet och att det i dylika fall skulle vara förenat med oproportionerligt

besvär för förmyndarna att nödgas anlita bank för förvaring av

skuldebreven. Förmyndarkammaren uttalar, att det syntes vara ofta förekommande

att förmögenheter utgjordes av just sådana värdehandlingar. Såsom

exempel kunde nämnas det ganska vanliga fallet att underårig vid

arvskifte erhållit sin laglott i form av inteckning. En ändring av värdegränsen

syntes onödig och skulle föranleda en icke ringa ökning av antalet

depåer.

Beträffande andra stycket i 8 kap. 8 § har förmyndarkammaren påpekat,

att inskrivning i skuldbok även förekommer hos svenska bostadskreditkassan

och att Konungariket Sveriges stadshypotekskassa hade för avsikt att

tillåta ett liknande förfarande.

Den sakkunniges förslag att ändra den i 8 kap. 8 § angivna värdegränsen

för nedsättningsskyldighet har föranlett erinringar i flera yttranden. Med

hänsyn till de praktiska olägenheterna av den föreslagna ändringen torde

denna icke böra genomföras.

För uttagande av nedsatt värdehandling ur bankens förvar kräves enligt

lagrummet överförmyndarens tillstånd. Det synes lämpligt, att undantag

från denna bestämmelse medgives för det fall att värdehandlingen allenast

skall genom bankens försorg överföras till annan bank för att där nedsättas

i öppet förvar. Detta undantag medger uppenbarligen icke, att värdehandlingen

utan överförmyndarens tillstånd pantsättes hos annan bank eller att

förmyndaren på annat sätt förfogar över handlingen.

Den sakkunnige har uppmärksammat, att omyndigs värdehandlingar kunna

finnas i öppet förvar hos bank utan att de nedsatts av förmyndaren. För

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

29

sådant fall har föreslagits, att värdehandlingarna skola förbliva i bankens

förvar under villkor att de må uttagas allenast med överförmyndarens tillstånd.

En bestämmelse i detta syfte torde böra upptagas såsom sista stycke

i paragrafen. Bestämmelsen kan såsom den sakkunnige framhållit bliva av

praktisk betydelse, när en förmyndare omhändertager omyndigförklarads

egendom.

Med anledning av vad Stockholms förmyndarkammare anfört torde det

nuvarande stadgandet örn inskrivning i statsskiddboken eller i Sveriges allmänna

hypoteksbanks skuldbok böra utsträckas att gälla jämväl inskrivning

i skuldbok hos annan inrättning som Konungen bestämmer.

Den sakkunnige har föreslagit, att omyndigs obligationer som ej nedsatts

i bank skola såvitt möjligt inskrivas i statsskuldboken eller Sveriges allmänna

hypoteksbanks skuldbok med förbehåll som avses i andra stycket av

paragrafen. Genom sådan inskrivning skulle bland annat vinnas trygghet,

att förmyndaren icke utan överförmyndarens vetskap lyfter vinst som utfallit

å premieobligation. Bestämmelsen synes lämplig. Överförmyndaren

torde dock böra erhålla rätt att medgiva undantag från inskrivningsskyldigheten.

Vidare bör bestämmelsen utsträckas att gälla förutom obligationer,

vilka utfärdats av staten eller Sveriges allmänna hypoteksbank, även

obligationer utgivna av annan inrättning som Konungen bestämmer. Jag

vill anmärka, att inskrivningen för närvarande är kostnadsfri utom beträffande

premieobligationer, för vilka en engångsavgift uttages med 50 öre

för varje inskriven obligation.

Nu anförda bestämmelse kräver en följdändring av 11 §.

Som förut nämnts har den sakkunnige även väckt förslag örn nya regler angående

spärrning av omyndigs banktillgodohavanden.

I 8 kap. 4 § föreskrives, att omyndigs penningmedel skola göras räntebärande.

Förmyndaren äger för sådant ändamål bland annat insätta dem

hos postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank.

Under 6 § stadgas, att om den omyndige tillhöriga penningmedel böra hållas

tillgängliga för bestridande av utgifter för hans underhåll eller för vården

av hans egendom och medlen av sådan anledning icke kunna anbringas

på sätt angives i 4 §, medlen likväl skola insättas i den omyndiges namn

hos bank å en för ändamålet lämpad räkning, i den mån det lämpligen kan

ske. Enligt 9 § första stycket skall rörande omyndigs medel, som insättas

eller innestå hos bank, av förmyndaren göras förbehåll, att medlen ej må

uttagas utan överförmyndarens tillstånd enligt vad särskilt är stadgat. Sådant

förbehåll gäller ej ränta som innestått kortare lid än ett år. I andra

stycket föreskrives, att vad i första stycket sägs ej skall äga tillämpning i

fråga om medel som avses i 6 §, ej heller i något fall, om sammanlagda

beloppet hos bank insatta medel icke överstiger 1,000 kronor. lia underåriga

syskon gemensam förmyndare, skola vid beräkningen av nämnda belopp

syskonens medel sammanräknas.

Den sakkunnige har föreslagit, att i 9 § såsom huvudregel intages stad
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

gande, att medel, som i den omyndiges namn insättas eller innestå hos bank,

ej må uttagas av förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd. Vad nu sagts

skall dock enligt förslaget ej tillämpas å underårigs tillgodohavande å motbok

med bank, om å motboken innestående kapitalbelopp icke överstiger

1,000 kronor samt förmyndare för den underårige är fader eller moder. Ej

heller skall bestämmelsen gälla ränta, som innestått kortare tid än ett år, eller

då förmyndaren vid medlens insättande gjort förbehåll om rätt att utfå

medlen utan överförmyndarens tillstånd. Förbehåll, som sist nämnts, skall

förmyndaren äga att göra i fråga om medel som avses i 6 §. Förbehållet skall

allenast gälla för viss person såsom förmyndare. Har underårig, för vilken

fader eller moder är förmyndare, tillgodohavande å flera böcker med en

eller flera banker, skall — enligt en såsom tredje stycke av paragrafen upptagen

bestämmelse — överförmyndaren ålägga förmyndaren att förena tillgodohavandena

å en motbok, om detta finnes erforderligt.

Den sakkunnige har framhållit, att han övervägt införandet av en rätt för

överförmyndaren att låta spärra medel, som eljest skulle kunna lyftas av förmyndaren,

men funnit en sådan rätt av ringa praktiskt värde vid sidan av de

föreslagna bestämmelserna. På grund härav och då en dylik befogenhet

enligt den sakkunniges mening mötte betänkligheter ur allmän obligationsrättslig

synpunkt, hade den sakkunnige icke upptagit något förslag av angiven

innebörd.

Av den förut lämnade redogörelsen för det huvudsakliga innehållet i avgivna

yttranden framgår, att bank- och fondinspektionen och svenska bankföreningen

framställt erinringar mot den sakkunniges förslag i nu ifrågavarande

del, därvid uttalats att förslaget lade en oskälig börda på bankerna.

Bankföreningen har vidare anfört, att förslaget icke försvårade utvägarna

för oriktiga manipulationer från förmyndares sida, samt uttalat, att man

icke hade rätt att förvänta, att funktionärerna i de tusentals bankkontoren

skulle vara i stånd att tillämpa de ifrågasatta stadgandena. Det syntes föreningen

allt annat än tilltalande att tänka sig att de vid något förbiseende

skulle bliva skadeståndsskvldiga. Skulle likväl förslaget genomföras, borde

det i allt fall enligt föreningens åsikt i möjligaste mån förenklas. Föreningen

har vidare anmärkt, att det vore föga rationellt att vissa av de föreslagna

bestämmelserna allenast gällde tillgodohavande å motbok och icke tillgodohavanden

hos bank i andra fall.

Även Svea hovrätt har förordat en förenkling av bestämmelserna i fråga

samt därvid anfört följande:

De föreslagna reglerna örn den automatiska spärrningen av omyndigs

tillgångar i bank kunna möjligen till en början vålla åtminstone de små

bankkontoren med mindre väl skolad personal vissa svårigheter. Den till

grund för dessa regler liggande tanken synes dock vara av värde, och om

reglerna i vissa hänseenden förenklas och klarare utformas torde det icke

möta alltför stora svårigheter för bankerna eller deras sammanslutningar

att utarbeta sådana tillämpningsföreskrifter till personalens ledning, att riskerna

för misstag ej bliva nämnvärt större än för närvarande. I förenklingssyfte

bör övervägas, huruvida icke den olikhet som i förslaget göres

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

31

mellan legala och förordnade förmyndare kunde bortfalla och vad där stadgas

om tillgodohavanden å motbok kunde utvidgas att gälla jämväl tillgodohavande

å räkning för vilken motbok icke utfärdas. Medel, över vilka

förmyndaren skall äga förfoga utan överförmyndarens tillstånd, böra föras

å särskild räkning. På överförmyndarens initiativ bör spärrning kunna

äga rum av dylika medel även då deras spärrfrihet icke grundar sig på ett

av förmyndaren vid medlens insättning gjort förbehåll, och det synes som

om överförmyndaren borde kunna giva föreskrift härom direkt till banken;

de skäl, som i betänkandet anförts för en motsatt ståndpunkt, synas

ej äga avgörande vikt.

Den i förslaget gjorda olikheten mellan legal och förordnad förmyndares

rätt att förfoga över banktillgodohavanden kan avlägsnas antingen därigenom

att båda erhålla behörighet att förfoga över smärre kapitalbelopp

eller ock därigenom att bådas förfoganderätt även då det gäller sådana

belopp göres beroende av överförmyndarens prövning, varvid den legala

förmyndaren som regel borde kunna påräkna samtycke. Väljes den senare

utvägen, bör det föreslagna tredje stycket i 8 kap. 9 § utgå.

Stockholms förmyndarkammcire har ansett, att en automatisk spärrning

vore av största värde men att undantagsbestämmelser av större räckvidd

än de föreslagna vore nödvändiga. En generell regel borde införas, att

allenast belopp, överstigande 1,000 kronor, skulle vara underkastade spärr,

dock med rätt för förmyndaren att göra förbehåll örn fri disposition beträffande

medel som avsåges i 6 §. I fråga örn godmanskap för bortavarande

syntes spärr undantagslöst böra föreskrivas.

Överförmyndaren i Norrköping har föreslagit, att beloppet av medel, som

på grund av förbehåll skulle kunna lyftas utan överförmyndarens samtycke,

borde bestämmas efter samråd med överförmyndaren. Överförmyndarna i

Malmö anse, att hos bank innestående medel böra vara spärrade oavsett beloppets

storlek.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att lagen bör medgiva alt

vid gåva till omyndig, vilken sker genom insättning i bank, förbehåll göres

rörande rätten till uttag.

Generalpoststyrelsen framhåller, att genomförandet av de nya bestämmelserna

skulle vålla postparbanken avsevärda svårigheter, samt anför

härom:

Hos postsparbanken utfärdade motböcker för omyndiga torde för närvarande

kunna uppskattas till över 500,000 st. Det stora flertalet av dessa

motböcker utgöres av sådana, där förmyndaren för den underårige är hans

fader eller moder och innestående kapitalbelopp understiger 1,000 kronor.

Därest de ifrågasatta nya bestämmelserna skulle innebära att medel å dessa

böcker icke fortsättningsvis skulle få uttagas utan tillstånd av överförmyndare,

skulle detta med hänsyn till det stora antalet dylika motböcker komma

att medföra avsevärda svårigheter. Örn en person begärde att få uttaga

medel å dylik bok, skulle det sålunda alltid bliva nödvändigt att kontrollera,

att personen i fråga verkligen vore förmyndare samt därjämte den omyndiges

fader eller moder.

Styrelsen tillåter sig fördenskull ifrågasätta, att sådana övergångsbestämmelser

meddelas, att nuvarande regler örn uttagningsrätt å motböcker, utfärdade

för omyndiga före den nya lagens ikraftträdande, må äga fortsatt

giltighet. Det synes jämväl önskvärt med föreskrift örn att senare inträffat

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Departe
ments
chefen.

ombyte av förmyndare, i vad det avser dylika motböcker, ej heller beröres

av den nya lagens bestämmelser.

Vad härefter beträffar motböcker, som komma att utfärdas för omyndiga

efter lagens ikraftträdande, kan givetvis åt texten å den anmälningsblankett,

som insättaren har att ifylla för erhållande av postsparbanksbok, givas

sådan avfattning, att förmyndaren uttryckligen angiver, att medlen få

uttagas av honom utan överförmyndarens tillstånd. Därjämte skulle anteckning

om förbehållet införas i motboken på fullt tydligt sätt.

Det förekommer^ ej sällan, att annan person än förmyndaren uttager

motbok för underårig och insätter något mindre belopp, merendels som

gåva. Insättaren äger därvid rätt att förbehålla antingen sig själv eller

den omyndige eller ock tredje man dispositionsrätt över medlen. Styrelsen

utgår ifrån,^ att bestämmelserna i nya lagen ej utgöra hinder för att dylik

insättare må med laga verkan kunna göra förbehåll om att medlen få uttagas

av förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd.

Även hovrätten över Skane och Blekinge och Stockholms fö ring lid ur kammare

lia framhållit behovet av övergångsbestämmelser.

Såsom den sakkunnige föreslagit torde böra stadgas, att omyndigs medel

som innestå hos bank i regel ej må uttagas av förmyndaren utan överförmyndarens

tillstånd. Det synes emellertid nödvändigt, att de föreslagna

bestämmelserna väsentligt förenklas.

Den nya huvudregeln bör upptagas såsom första stycke i 9 §. I enlighet

med den sakkunniges förslag bör den ej gälla ränta som innestått kortare tid

än ett år. Dessutom torde böra stadgas, att tillstånd av överförmyndaren ej

erfordras, därest medlen allenast skola genom bankens försorg överföras till

annan bank. Det må nämnas, att enligt bestämmelse, som kommer att föreslås

i 13 § lagen om vård av omyndigs värdehandlingar, förbud skall gälla

mot att vid medlens överförande uppställa förbehåll örn att de må uttagas

utan överförmyndarens tillstånd.

Vid insättning av medel som avses i 6 § torde förbehåll böra få göras

om rätt för förmyndaren att uttaga medlen utan överförmyndarens tillstånd.

Bestämmelse härom bör lämpligen intagas såsom andra stycke i 9 § och givas

sådan lydelse, att även annan än förmyndaren kan göra sådant förbehåll

vid insättning av medel för den omyndiges räkning. Tillräcklig anledning

synes icke föreligga att begränsa verkan av förbehållet så, att det icke

kommer att gälla, därest ombyte av förmyndare sker.

I överensstämmelse med vad Svea hovrätt uttalat synes böra införas

befogenhet för överförmyndaren att genom meddelande till bank spärra

räkning, a vilken förmyndaren eljest skulle kunna göra uttag utan överförmyndarens

tillstånd. Några avgörande betänkligheter häremot torde icke

föreligga och en sådan bestämmelse lärer vara nödvändig för att undvika

missbruk av möjligheten att göra förbehåll om rätt att uttaga medel utan

överförmyndarens tillstånd. Någon skyldighet att utöva kontroll i detta

hänseende kan uppenbarligen icke åläggas banken.

Med den av mig förordade anordningen komma uti ifrågavarande hänseende

allenast två slag av banktillgodohavanden att finnas, nämligen å

ena sidan sådana där för uttag fordras överförmyndarens tillstånd och å

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

33

andra sidan sådana där förbehåll gäller att medlen må uttagas utan tillstånd.

Med denna förenkling torde bestämmelserna ej komma att vålla bankerna

några avsevärda olägenheter.

Såsom i flera yttranden påpekats är det nödvändigt att till de nya stadgandena

foga en särskild övergångsbestämmelse. Denna torde böra innehålla,

att förmyndarmedel, som vid ikraftträdandet innestå å räkning hos

bank utan förbehåll om att medlen må uttagas allenast med överförmyndarens

tillstånd, alltjämt skola få uttagas utan särskilt tillstånd, om ej överförmyndaren

annorlunda förordnar. Därest medel efter lagens ikraftträdande

insättas å räkningen eller om upplupen ränta lägges till kapitalet, bör så anses

som om därvid gjorts förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra stycket.

Ändringen av 9 § kräver en följdändring i 12 kap. 17 §.

Den sakkunnige har föreslagit vissa ändringar i 8 kap. 10 §

angående verkan av att värdehandling är nedsatt

hos bank m. m.

Enligt 8 kap. 10 § i dess nuvarande lydelse äger förmyndaren icke överlåta

eller pantsätta omyndigs värdehandling medan den är nedsatt. Betalning

av kapitalbelopp å omyndigs värdehandling må medan den är nedsatt

uppbäras allenast av banken. Vidare stadgas, att överlåtelse eller pantsättning

ej må ske av bevis, som utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller

Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok, eller av bevis eller motbok rörande

tillgodohavande å räkning hos bank, såframt å beviset eller motboken

finnes antecknat förbehåll, varom i 8 och 9 §§ sägs.

Den sakkunnige har föreslagit, att 10 § ändras så, att överlåtelse eller

pantsättning av omyndigs värdehandling med överförmyndarens tillstånd kan

ske medan den är nedsatt i bankens förvar. Denna bestämmelse sammanhänger

med vissa föreskrifter som enligt den sakkunniges förslag skola upptagas

i 9 och 10 §§ lagen örn vård av omyndigs värdehandlingar. Även bevis

örn inskrivning av obligationer enligt 8 § förmynderskapslagen samt bevis

eller motbok rörande spärrat tillgodohavande hos bank skall enligt förslaget

kunna överlåtas eller pantsättas med överförmyndarens tillstånd.

De föreslagna ändringarna i 10 § förmynderskapslagen torde med vissa

mindre jämkningar böra genomföras. I det följande torde jag få återkomma

till frågan om de härmed sammanhängande ändringarna i lagen om vård

av omyndigs värdehandlingar.

Såsom i den inledande redogörelsen framhållits har den sakkunnige

framlagt förslag örn införande av ett stadgande enligt vilket förmyndare

icke annat än i vissa undantagsfall skall vara

behörig att för omyndig mottaga värdehandlingar eller

penningar.

Bestämmelserna i fråga ha av den sakkunnige upptagits såsom 9 a § i

8 kap. Beträffande de skäl som ligga till grund för bestämmelserna anför

den sakkunnige bland annat:

Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 sami. Nr 107.

Departe
ments
chefen.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Ett utsträckt skydd mot obehöriga förfoganden över tillgångar, som icke

äro placerade i bank, skulle kunna beredas genom föreskrifter att värdehandlingar

eller penningar, som någon hade att överlämna till förmyndare,

skulle placeras i bank av den, som hade att fullgöra prestationen, och att

redovisning till förmyndaren skulle ske med bankens kvitto. Utan olägenhet

skulle ett dylikt förfarande kunna användas i vissa särskilda fall: då

försäkringsbolag skall utbetala försäkringsbelopp, då boutredningsman utbetalar

arvsmedel eller utgiver värdehandlingar, som någon erhållit i arv,

då legat skall utgöras till omyndig, då omyndig erhåller utdelning i konkurs

eller vid s. k. tvångsackord. Till bestämmelser i denna riktning skulle

kunna läggas en föreskrift, att var och en, som hade att utgöra en prestation

i penningar eller varor till en omyndig, skulle äga att, i stället för att

fullgöra prestationen till förmyndaren, placera penningarna eller värdehandlingarna

i en bank och med bankens kvitto redovisa till förmyndaren. En

lagstiftning i nu nämnd riktning skulle emellertid visa betydande luckor

i skyddet för den omyndige. Så skulle man icke äga skydd mot förskingring

av medel, som inflyta vid försäljning av omyndigs fasta egendom. Man

skulle ej heller äga skydd t. ex. mot förskingring av förmyndarmedel av

den art, som nyligen visat sig i Stockholm. I detta fall hade en förmyndare

av en person för myndlingens räkning mottagit ett belopp av mellan 200,000

och 300,000 kronor — utgörande kapitaliserat underhållsbidrag och skadestånd

— samt omedelbart använt dessa penningar till spekulationer, vilka

gått med betydande förlust. Dylika fall kan man förhindra endast genom

ett generellt stadgande, att prestationer i penningar eller varor till den

omyndige i princip icke kunna fullgöras på annat sätt än genom att värdehandlingarna

eller medlen placeras i bank på sådant sätt att de bliva spärrade.

Det skäl, som kan anföras mot en dylik regel —- till vilken, i den mån

den innebär att förmyndaren icke äger mottaga den omyndiges medel eller

värdehandlingar, motsvarighet redan finnes i den tyska och den danska

rätten — är att den skulle lägga vissa band på den frihet, rättslivet för

närvarande äger. Om bestämmelsen förses med tillräckligt stora undantag,

torde emellertid dess antagande icke möta avgörande betänkligheter.

I enlighet med det anförda stadgas i den föreslagna paragrafen, att förmyndaren

icke utöver vad som framgår av tidigare bestämmelser i kapitlet

är behörig att utan tillstånd av överförmyndaren för den omyndige mottaga

värdehandlingar eller penningar. Denna huvudregel skall dock enligt

den sakkunniges förslag icke gälla: 1) om värdet av det som på en gång

skall emottagas, icke överstiger 500 eller, där förmyndare för underårig är

hans fader eller moder, 1,000 kronor, 2) penningar, som mottagas inom

området för rörelse, vilken med överförmyndarens samtycke drives för den

omyndiges räkning, eller vid förvaltningen av hans fasta egendom, 3) värdehandling,

som enligt 8 § andra stycket icke behöver nedsättas i bank, 4) värdehandling,

i vilken även annan än den omyndige äger del, samt 5) vad den

omyndige erhåller från oskiftat dödsbo på grund av 1 kap. 5 § lagen om

boutredning och arvskifte.

Då förmyndaren icke är behörig att emottaga värdehandlingar eller penningar,

skola enligt förslaget värdehandlingar i den omyndiges namn nedsättas

i öppet förvar hos bank och penningar insättas hos bank å sådan räkning,

att de kunna utan föregående uppsägning uttagas, samt utan förbe
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

35

håll, att de få uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Redovisning till

förmyndaren skall ske med bankens bevis örn nedsättning eller insättning.

I anslutning till 9 a § föreslås ett tillägg till 10 § som avser att komplettera

bestämmelserna i den förra paragrafen.

Mot de föreslagna bestämmelserna ha uttalats betänkligheter i flera yttranden.

Svea hovrätt, som framhållit att behörighetsinskränkningen för förmyndaren

i den givna utformningen skulle innebära ett besvärande band på

den rättsliga samfärdseln och en påtaglig fara för rättsförluster, har vidare

anfört bland annat:

Att förmyndaren, trots den vittgående bestämmanderätt i den omyndiges

angelägenheter som alltjämt skall tillkomma honom, i regel skulle sakna behörighet

att mottaga prestationer utöver viss värdegräns, är en för hävdvunnen

rättsuppfattning så främmande tanke, att man under avsevärd tid

framåt måste räkna med rättsvillfarelser på denna punkt. Detta gäller

så mycket mera som enligt förslaget värdegränsen skulle vara olika för

legala och förordnade förmyndare och undantagsbestämmelser med delvis

ganska svävande gränser skulle gälla. Förslaget innebär i själva verket, att

risken för oärlighet från förmyndarens sida i viss utsträckning överflyttas

från den, i vars intresse förmyndarförvaltningen är anordnad och som på

den grund är närmast att bära förlusten, till en förmyndarens medkontrahent,

som befinner sig i en måhända ganska ursäktlig villfarelse beträffande

de nya bestämmelsernas innebörd.

Om sålunda förslaget i denna del ej kan i oförändrat skick tillstyrkas,

torde syftet kunna till väsentlig del vinnas genom bestämmelser av mera

begränsad räckvidd. I vissa närmare angivna fall av stor praktisk betydelse

synes nämligen grundsatsen i fråga kunna upprätthållas. Detta gäller

till en början då prestationen skall verkställas av ett försäkringsföretag,

dock att undantag torde böra göras beträffande pensionsbelopp och andra

sådana periodiska prestationer. Ett fall som påkallar särskild uppmärksamhet

är likvideringen av omyndigs tillgodohavande i dödsbo. Skyldighet

att till bank inleverera omyndig tillkommande värdehandlingar och penningar

torde böra gälla för boutredningsman. Tveksamt synes däremot

vara, huruvida sådan skyldighet kan upprätthållas även då boutredningen

handhaves av dödsbodelägarna själva; att den som därvid har att företräda

den omyndiges intressen skulle sakna behörighet att emottaga vad som tillkommer

denne kunde lätt nog förbises av delägarna. Till vinnande av ökad

trygghet för den omyndige vore det dock önskligt, örn regeln även här

kunde upprätthållas. Detsamma gäller i åtskilliga andra fall, såsom beträffande

köpeskilling vid försäljning av fastighet, engångslikvid för fullgörande

av underhållsskyldighet, vinst å lott eller premieobligation som ej

är deponerad. Att för dessa och andra liknande fall uppställa en tvingande

föreskrift synes väl ej tillrådligt. Men åtskilligt kunde vinnas, örn i

lag upptoges en allmän regel, enligt vilken skyldighet att till omyndig utgiva

penningar eller värdehandling finge med laga verkan fullgöras hos

bank och i anslutning härtill gåves föreskrifter i syfte alt befordra anlitandet

av denna utväg. Sålunda kunde stadgas befogenhet för överförmyndaren

eller rätten att, då samtycke till viss rättshandling meddelas eller eljest,

föreskriva att prestation till omyndig skall ske i nämnda ordning. Naturligtvis

finge det sörjas för att föreskriften bragtes till den prestationsskyldiges

kännedom. Beträffande vinst å premieobligation, sorn för omyndigs

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

räkning inskrivits i statsskuldboken, bör den ifrågavarande skyddsregeln

gälla. Om bestämmelserna i ämnet utformas på nu angivna sätt, kunna

de utan olägenhet vinna tillämpning även beträffande prestationer av mera

begränsat värde.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit nödvändigheten

av att medkontrahentens berättigade intressen beaktas samt uttalar härom:

Det föreslagna stadgandet i 9 a § skulle lägga vissa band på den frihet

rättslivet för närvarande äger. Då någon har att överlämna värdehandlingar

eller erlägga betalning till en omyndig, åvilar honom — gäldenären — den

icke alltid lätta uppgiften att undersöka, huruvida behörighet för förmyndaren

att mottaga prestationen är för handen eller anlitande av bank är nödvändigt.

Det är emellertid icke nog härmed. Därest skyddet för den omyndige

skall bli effektivt, måste påföljden därav, att betalning erlagts till förmyndaren

i fall då denne icke varit behörig, vara den att den verkställda betalningen

i förhållande till den omyndige är utan verkan. Den sakkunnige

torde utgå från att så är fallet. Emellertid torde det erfordras närmare lagbestämmelser

för att reglera verkningarna av betalning som erlagts till obehörig

förmyndare. Även andra praktiska olägenheter synas vara förenade

med det föreslagna betalningssättet. Sålunda torde det stå gäldenär öppet

att anlita vilken bank han önskar, vilket torde leda till att en omyndigs tillgodohavanden

antingen bliva splittrade å olika banker eller också skola överföras

fran en bank till en annan i ett stort antal fall. De svårigheter som yppa

sig synas vara så allvarliga, att det kan ifrågasättas huruvida det föreslagna

stadgandet bör införas. Det av den sakkunnige förordade betalningssättet synes

utan olägenhet kunna genomföras för vissa särskilda slag av penningutbetalningar,

t. ex. då försäkringsbelopp skall utbetalas. Däremot torde andra

utvägar till nödig kontroll böra undersökas när det är fråga om penningbetalningar

i allmänhet. Huruvida anlitande av postgirot kan erbjuda en

framkomlig väg torde icke vara möjligt att utan närmare utredning avgöra.

Hovrätten har vidare påpekat, att syftet att skydda den omyndiges egendom

icke syntes kunna åberopas till stöd för föreskrifter som hänförde sig

till formerna för gåva. Dessutom har hovrätten framställt vissa detaljanmärkningar

mot paragrafen samt härom anfört följande:

Värdegränsen under 1) hänför sig till »det, som på en gång skall emottagas».

Detta uttryck torde icke vara fullt tillfredsställande. Om ett större belopp

skall erläggas, kan ju förmyndaren åtkomma detsamma genom att med sin

medkontrahent överenskomma om en serie delbetalningar av vilka ingen

överstiger 500 resp. 1,000 kronor. Undantaget under 2) avser bl. a. penningar

som mottagas vid förvaltningen av den omyndiges fasta egendom. Detta uttryck

synes icke vara tillräckligt tydligt. Man kan ifrågasätta huruvida därunder

komma belopp som mottagas vid tomtförsäljningar, engångsersättningar^

som utgå vid upplåtande av vågrätt eller andra nyttjanderätter avseende

lång tid, till jordägare utgående avgäld från gruvinnehavare etc. Undantaget

torde böra omfatta endast sedvanlig, periodisk avkastning av fast

egendom.

Svenska bankföreningen, som ansett sig icke kunna tillstyrka förslaget i

oförändrat skick, har anfört följande:

Det förslag, som här framlägges, är av en ofantligt omfattande innebörd.

Det föreslås, att med vissa angivna undantag förmyndare icke skall vara behörig

att utan särskilt tillstånd av överförmyndaren mottaga värdehandlingar

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

37

eller penningar för den omyndige. Följden av dylik föreskrift skulle bliva,

att varje prestation i strid mot densamma, som någon, i okunnighet eller

missuppfattning av bestämmelserna, gjorde direkt till förmyndaren i stället

för till bank under spärrning, skulle vara rättsligt ogiltig. Det må antecknas,

att någon definition eller begränsning av begreppet värdehandling icke givits

samt att bland de i paragrafen nämnda undantagen finnas sådana, som icke

kunna fast avgränsas (penningar som mottagas inom området för rörelse, vilken

med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räkning, eller

vid förvaltningen av den omyndiges fasta egedom).

I betänkandet bar icke gjorts något försök till lösning av de många komplikationer,

vartill ett realiserande av förslaget skulle föranleda. I synnerligen

många fall skulle ju prestationen icke kunna på rimligt sätt fullgöras

utan förutgången korrespondens mellan gäldenären och förmyndaren, vilket

måhända, då mora vore förestående, icke skulle kunna medhinnas.

En grundläggande förutsättning för att ett system i den riktning, som föreslagits,

överhuvud taget skulle kunna med båtnad tagas under övervägande,

synes vara, att hela vår förmyndarförvaltning bleve omlagd sålunda att den

erhölle en mera fast och centraliserad organisation. En dylik reform är icke

ifrågasatt och torde icke i detta sammanhang kunna aktualiseras.

Då vi således icke kunna tillstyrka förslaget i förevarande paragraf, anse

vi dock, att det är i hög grad önskvärt och att praktiska möjligheter jämväl finnas

att för vissa bestämt avgränsade områden åstadkomma anordningar i den

i förslaget anvisade riktningen. Vi tänka närmast på utbetalningar från försäkringsanstalter

och från stärbhus; måhända böra även räknas hit betalningar

eller vissa slag av betalningar, som göras från eller förmedlas genom

inrättningar eller kassor av beskaffenhet, som finge uttryckligt angivas.

Av Göta hovrätt har framhållits, att förslaget saknar bestämmelser för reglerande

av de rättsförhållanden, som kunna uppkomma mellan förmyndare

och omyndig samt tredje man för det fall att förmyndare i strid mot föreskrifterna

i den föreslagna paragrafen för den omyndige emottager värdehandlingar

eller penningar. Dylika bestämmelser syntes lika nödvändiga

som de bestämmelser i 8 kap. 16 och 17 §§ förmynderskapslagen, vilka reglerade

rättsförhållanden uppkomna med anledning av att avtal å den omyndiges

vägnar ingåtts utan att föreskrivet samtycke av överförmyndaren eller

rätten inhämtats. I

I vissa yttranden, där erinran ej framställts mot den föreslagna huvudregeln,

lia anmärkningar anförts beträffande undantagen. Justitiekanslersämbetet

har framhållit, alt det syntes vara en ganska enkel anordning alt låta

hyror och arrenden för omyndigs fastighet uppbäras av bank, varför tillräcklig

anledning att i denna del frångå huvudregeln icke syntes föreligga.

Förs ä kringsjuridi s k a föreningen har ansett behövligt, alt bestämmelserna

på flera punkter förtydligas och kompletteras. Föreningen anför:

Enligt förslaget skall förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd äga

mottaga värdehandling eller penningar, örn värdet av det som på en gång

mottages icke överstiger 500 eller, där förmyndare för underårig är hans

fader eller moder, 1,000 kronor. Denna bestämmelse lärer böra tolkas så,

att de angivna beloppen gälla en var av flera myndlingar. Ett förtydligande

i denna riktning vore önskvärt.

I vissa fall kan ersättning samtidigt komma att utgå från samme försäkringsgivare

på grund av två eller flera försäkringsavtal. Ar försäkringsgiva
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

ren skyldig tillse, att det, som på grund av två eller flera försäkringsavtal

samtidigt utbetalas, icke överstiger de angivna maximibeloppen, eller inskränker

sig hans skyldighet till att tillse, att utbetalning på grund av ett och

samma avtal ej överstiger maximibeloppen? Spörsmålet kan synas obetydligt,

men inom större försäkringsbolag, där varje bransch drives som en särskild

enhet och av särskild personal, skulle en effektiv kontroll härutinnan

bliva vansklig att genomföra till rimliga kostnader. Lagtexten synes höra så

formuleras, att maximibeloppen hänföra sig till ett avtal.

Från förbudet att utan överförmyndarens tillstånd mottaga penningar hava

enligt förslaget undantagits penningar, som mottagas inom området för rörelse,

vilken med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räkning,

eller vid förvaltningen av hans fasta egendom. Tveksamhet synes kunna

föreligga, om vad häri innefattas, och dessutom synes i viss mån riktigheten

av den uppställda principen kunna sättas i fråga.

Örn en förmyndare med överförmyndarens tillstånd driver handelsrörelse

och skada uppkommer å ett varuparti, skulle förmyndaren utan tillstånd av

överförmyndaren hos försäkringsgivaren kunna lyfta ersättningsbeloppet, i

varje fall örn detsamma icke kan anses överstiga normal omsättning. Men

om t. ex. hela varulagret skulle förstöras, lärer det vara tvivelaktigt, örn utbetalning

kan ske till förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd. Lagförslaget

giver icke i sin nuvarande formulering klarhet örn, hur en försäkringsgivare

i dylikt fall skall förfara. En mera bestämd gräns mellan de

fall, då utbetalning av skadeersättning kan äga rum till förmyndare utan

överförmyndarens medgivande, och då medgivande fordras, synes vara önskvärd.

Även då skadeersättningens mottagande otvivelaktigt måste anses ligga

inom området för rörelsen, lärer en begränsning av det fria beloppet vara

påkallad. Förslagsvis kan en dylik gräns sättas till 10,000 kronor.

Även i fråga örn ersättning för skada å fast egendom föreligger oklarhet,

i vad mån skadeersättning kan anses falla inom begreppet förvaltning av

egendomen. Ersättning för smärre reparationer i anledning av uppkommen

skada lärer väl kunna hänföras till uttrycket »vid förvaltning». Förutsättning

härför är emellertid, att man antager förefintligheten av en normal förvaltningsrisk

av principiellt samma slag som den för rörelse förutsatta företagarrisken.

I vissa fall skulle alltså även ersättning för skada å fast egendom

kunna utbetalas direkt till förmyndaren. Men ersättning för skada å hela

fastigheten eller å en betydande del av densamma torde enligt förslaget icke

kunna utbetalas på detta sätt.

Även Sveriges advokatsamfund anser, att bestämmelserna böra i vissa hänseenden

utformas på annat sätt. Samfundet bär uttalat bland annat:

Från förbudet för förmyndare att å den omyndiges vägnar mottaga värdehandlingar

och penningar lia vissa undantag medgivits. Som av motiven

framgår ha dessa undantag tillkommit i tredje mans intresse. Med hänsyn

härtill kan ifrågasättas, om icke möjlighet bör givas förmyndaren att utan

särskilt tillstånd från överförmyndaren för den omyndiges räkning mottaga

å dennes namn ställda checker, därest dessa korsats, ävensom växlar, och

detta oavsett om de mottagas i en för myndlingens räkning driven rörelse.

Vidare synes den rätt att å myndlingens vägnar mottaga pengar, som enligt

förslaget tillkommer förmyndare, som med överförmyndarens medgivande

driver anmälningspliktig näring för den omyndiges räkning, höra utsträckas

till de visserligen mer sällsynta men långt ifrån betydelselösa fall, då förmyndaren

driver icke anmälningsskyldig näring för myndlingen. — Å andra

sidan torde man böra överväga möjligheten av att till den omyndiges skydd

införa bestämmelser om att likvid för domfäst fordran, därest den uppgår

till visst belopp, skall erläggas icke till förmyndaren utan till bank.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

39

Stockholms förmyndarkcimmare har framhållit, att de i undantaget under

1) angivna värdegränserna syntes kunna bestämmas till ett enhetligt belopp

samt att undantaget under 2) borde gälla även rörelse, för vilken överförmyndarens

tillstånd icke erfordrades. Särskilt undantag för det under 4)

avsedda fallet syntes ej behövligt.

I de avgivna yttrandena ha vägande erinringar framställts mot detta förslag,

vilket ansetts strida mot hävdvunnen uppfattning av förmyndarens ställning

och den reglering av hans befogenheter lagen i övrigt innehåller. Såsom

Svea hovrätt anfört kan befaras, att förslagets genomförande skulle

under lång tid framåt föranleda rättsvillfarelser. Även den omständigheten,

att ett flertal undantag från den föreslagna principen måste uppställas, gör

det antagligt att denna icke inom överskådlig tid skulle komma att ingå i

allmänhetens medvetande.

Med hänsyn härtill anser jag mig icke kunna förorda en sådan inskränkning

i förmyndarens behörighet att företräda den omyndige som den sakkunnige

föreslagit. Det torde emellertid, såsom den sakkunnige jämväl antytt,

vara möjligt att på en annan väg tillmötesgå den strävan som uppbär

förslaget.

En väsentlig förbättring av skyddet för den omyndige synes kunna vinnas

redan därigenom att i lagen upptages en regel, enligt vilken den som har

att utgiva omyndig tillkommande värdehandling eller penningar berättigas

att fullgöra sin förpliktelse genom att nedsätta värdehandlingen eller att inbetala

beloppet hos bank, även örn det icke utgör betalning å omyndigs

värdehandling som är nedsatt i bankens förvar. Det torde kunna antagas,

att en sådan rätt jämförelsevis snart skulle komma att allmänt tagas i anspråk

av bankerna själva liksom av vissa andra, jämförliga inrättningar.

Och några olägenheter av betydelse synas icke vara att befara. Jag vill

därför föreslå, att ett stadgande av angivna innebörd införes i lagen. Beträffande

inbetalning av penningmedel bör tillika föreskrivas, att medlen

skola av banken insättas i den omyndiges namn å spärrad räkning, utom

såvitt angår ränta och annan avkastning. En föreskrift i denna riktning

torde lämpligen kunna meddelas genom hänvisning till bestämmelserna i

3 § lagen om vård av omyndigs värdehandlingar, därest denna paragraf,

såsom i det följande föreslås, ändras därhän att kapitalbelopp som av

bank uppbäres å nedsatt värdehandling skall insättas å spärrad räkning.

För vissa särskilda fall torde kunna stadgas skyldighet att nedsätta värdehandling

eller inbetala penningar hos bank. Föreskrift om sådan obligatorisk

nedsättning eller inbetalning hos bank synes böra meddelas för boutredningsman

och testamentsexekutör beträffande värdehandlingar och

penningmedel, vilka tillkomma omyndig på grund av giftorätt, arv eller

testamente elier såsom underhåll enligt lagen örn arv. Beteckningarna boutredningsman

och testamentsexekutör användas här i samma betydelse

som i lagen om boutredning och arvskifte. För det fall att boutredningen

omhänderhaves av dödsbodelägarna synes däremot någon motsvarande skyldighet

svårligen kunna uppställas, helst sorn förmyndaren i sådan händelse

Departe
ments
chefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

har att själv deltaga i förvaltningen av boet. Enligt förslaget angående

ändring av nyssnämnda lag, vartill jag återkommer i det följande, skall

emellertid överförmyndaren erhålla rätt att påkalla, att dödsboets egendom

avträdes till förvaltning av boutredningsman. Sker detta, kommer tydligen

bestämmelsen om skyldighet för boutredningsman att nedsätta värdehandling

och inbetala penningmedel hos bank att bliva tillämplig.

I övrigt torde en tvångsföreskrift av detta slag böra ifrågakomma beträffande

penningmedel som tillkomma omyndig på grund av försäkring.

Härvid böra dock, såsom Svea hovrätt anmärkt, pension och livränta undantagas.

Den skyldighet att nedsätta värdehandling eller inbetala penningmedel hos

bank som nu föreslagits synes icke böra gälla, om värdet av det som skall

utgivas är ringa. I andra fall torde kunna anförtros åt överförmyndaren

att medgiva undantag, när han finner skäl därtill.

Av Svea hovrätt har föreslagits, att befogenhet stadgas för överförmyndaren

eller rätten att, då samtycke till viss rättshandling meddelas eller eljest, föreskriva,

att prestation till den omyndige skall ske i sådan ordning som förut

nämnts, därvid hovrätten emellertid anmärkt, att det naturligtvis finge sörjas

för att föreskriften bragtes till den prestationsskyldiges kännedom. Med

anledning av detta förslag vill jag förorda, att överförmyndaren erhåller befogenhet

att genom meddelande till den som skall utgiva värdehandling eller

penningmedel förordna, att förpliktelsen skall fullgöras på ifrågavarande

sätt. Någon viss form för sådant meddelande torde icke behöva stadgas.

Det bör sålunda vara tillfyllest, att meddelandet sker bevisligen.

Ur den omyndiges synpunkt är det obestridligen önskligt att jämväl giva

förmynderskapsdomstolen befogenhet att, då den meddelar tillstånd till överlåtelse

av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt, uppställa såsom

villkor att köpeskillingen eller lånebeloppet skall inbetalas hos bank. Såsom

Svea hovrätt anfört är det emellertid nödvändigt, att medkontrahenten erhåller

vetskap om villkoret. Då domstolen i regel torde sakna kännedom

örn medkontrahenten, kan det icke stadgas, att han skall underrättas genom

meddelande från domstolen. Vad angår tillstånd till inteckning synes det

icke heller finnas möjlighet att genom villkorets intagande i tillståndsbeslutet

giva medkontrahenten del därav. Rättens medgivande fordras allenast för

att förmyndaren hos inskrivningsdomaren skall kunna erhålla inteckning i

fastigheten eller tomträtten och är således utan betydelse för upptagandet

av lån, sedan inteckning beviljats. När fråga är om tillstånd för förmyndaren

att överlåta fast egendom eller tomträtt, är däremot betalningsföreskriftens

införande i tillståndsbeslutet en i och för sig tänkbar väg för att bringa

den till medkontrahentens kännedom. Det kan dock befaras, att en sådan

föreskrift i beslutet ej sällan kommer att förbises eller missförstås, och det

synes mindre tilltalande, att örn medkontrahenten av misstag utgiver vederlaget

för egendomen till förmyndaren i stället för till bank, han kan bliva

nödsakad att erlägga det ännu en gång.

Av dessa skäl har någon bestämmelse, som tillerkänner domstolen be
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

41

fogenhet att föreskriva att värdehandlingar och penningar skola nedsättas

eller insättas hos bank, icke ansetts böra meddelas. Den av mig föreslagna

bestämmelsen om befogenhet för överförmyndaren att meddela föreskrift

därom kan emellertid bliva av praktisk betydelse även vid överlåtelse av

fast egendom eller tomträtt i de fall då överförmyndaren erhåller kännedom

om medkontrahenten innan denne erlagt betalning för egendomen.

De bestämmelser som jag i det föregående förordat torde böra införas

såsom 11 a § i 8 kap. förmynderskapslagen. Till paragrafen bör lämpligen

fogas stadgande om skyldighet för den som nedsätter värdehandling eller

inbetalar penningar hos bank att ofördröjligen underrätta förmyndaren

därom. För att paragrafen skall bliva tillämplig även å godmanskap torde

erfordras viss ändring av 11 kap. 8 §. En erinran örn skyldigheten för boutredningsman

och testamentsexekutör att nedsätta värdehandling eller inbetala

penningmedel hos bank bör upptagas i 2 kap. 18 § lagen örn boutredning

och arvskifte.

I vissa yttranden har berörts frågan om rättsverkningarna av att den

som är skyldig att nedsätta värdehandling eller inbetala penningmedel hos

bank i stället överlämnar handlingen eller beloppet till förmyndaren, därvid

ifrågasatts att särskilda bestämmelser i ämnet skulle vara erforderliga. Det

lärer emellertid av allmänna rättsregler följa, att den som åsidosätter lagens

föreskrift i nämnda hänseende ådrager sig skadeståndsskyldighet, om den

omyndige till följd därav kommer att lida förlust.

Jag vill nämna, att när omyndigs premieobligation inskrivits i statsskuldboken,

vinst å obligationen redan för närvarande utbetalas till förmyndaren

allenast med överförmyndarens tillstånd. I övrigt torde i administrativ ordning

för vissa myndigheter och inrättningar kunna meddelas föreskrift att,

när fråga är om utgivande av värdehandlingar eller penningmedel som tillkomma

omyndig, värdehandlingarna eller penningmedlen skola nedsättas

eller inbetalas hos bank.

Den sakkunnige har beträffande lagen om förmynderskap slutligen föreslagit

införande av bestämmelser örn skyldighet i vissa fall för

förmyndare att edfästa förteckning över omyndigs

egendom m. m.

I 9 kap. 2 § stadgas, att när första gången egendom, som skall stå under

förmyndarens förvaltning, tillfaller underårig, förmyndaren inom en månad

därefter skall till överförmyndaren ingiva förteckning över egendomen. Blir

den som uppnått myndig ålder förklarad omyndig, skall förmyndaren ingiva

förteckning inom tre månader från det förmynderskapet inskrevs. Erhåller

den omyndige egendom vid senare tillfälle, skall förteckning däröver ingivas

inom en månad. I 3 § samma kap. stadgas, att örn egendom tillfallit den

omyndige under de tre sista månaderna av året, särskild förteckning ej erfordras

och att i stället uppgift skall lämnas i nästa årsräkning. Saknar

omyndig tillgångar, skall anmälan därom göras hos överförmyndaren enligt

4 § samma kap.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Departe
ments
chefen.

Den sakkunnige framhåller, att när en person förklaras omyndig, det

kan erbjuda betydande svårigheter att få exakt kännedom om myndlingens

tillgångar. Om och i vilken utsträckning förmyndaren fått egendom under

sin förvaltning, kontrolleras blott genom att han till överförmyndaren jämlikt

9 kap. 2 eller 4 § inlämnar en förteckning å egendomen eller en uppgift,

att den omyndigförklarade saknar egendom under förmyndarens förvaltning.

Ett förstärkande av förmyndarens uppgiftsplikt syntes fördenskull

synnerligen önskligt. Den sakkunnige har föreslagit, att förmyndaren

skall å den förteckning över den omyndigförklarades egendom, han skall

ingiva, eller å sin förklaring att den omyndigförklarade saknar egendom,

under edlig förpliktelse intyga, att hans uppgifter äro i allo riktiga och att

ej något är med vetskap eller vilja utelämnat. Förmyndaren och den som

eljest tagit befattning med den omyndiges egendom skall enligt förslaget

kunna åläggas edgång. Bestämmelserna ha av den sakkunnige intagits under

9 kap. 7 §.

Beträffande 9 kap. 8 § har den sakkunnige föreslagit en ändring, som

utgör en följd av förslaget till lag angående ändring av lagen örn vård av

omyndigs värdehandlingar och som innebär, att förmyndaren befrias från

skyldighet att till överförmyndaren avlämna förvaringsbevis beträffande värdehandlingar

som nedsatts hos bank. Sådant bevis skall enligt förslaget tillställas

överförmyndaren av banken.

Stockholms förmyndarkammare har anfört, att enligt vad erfarenheten

visat förmyndarna icke alltid beaktat vikten av att de förteckningar och

anmälningar, som skola lämnas över omyndigs egendom, äro riktiga. Den

föreslagna skärpningen av det ansvar, varunder förteckningar och anmälningar

skola lämnas, borde därför gälla alla förmyndare och icke allenast

förmyndare för omyndigförklarade.

En skärpning av förmyndarens uppgiftsplikt synes välbehövlig. Den torde

emellertid böra avse alla förmyndare och ej såsom den sakkunnige föreslagit

allenast förmyndare för omyndigförklarad person.

I 9 kap. 3 § synes böra upptagas stadgande, att förmyndaren å förteckning

som avses i 2 § skall teckna edlig försäkran om uppgifternas riktighet.

Rätten bör erhålla befogenhet att vid vite förelägga förmyndaren

att edfästa denna, såframt yrkande därom framställes av överförmyndaren

eller det eljest finnes påkallat. Dessutom synes böra föreskrivas, att

örn annan tagit befattning med den omyndiges egendom, edgång må åläggas

honom. I 4 § bör stadgas, att nämnda bestämmelser i tillämpliga delar

skola gälla anmälan om att omyndig saknar tillgångar. Den nuvarande

bestämmelsen i 3 § örn att särskild förteckning i vissa fall ej erfordras synes

medgiva förmyndaren ett alltför långt anstånd med avlämnande av uppgift

örn att egendom tillfallit den omyndige och bör därför lämpligen utgå.

För att de föreslagna nya bestämmelserna i 9 kap. 3 § skola bliva tilllämpliga

även å gode män torde erfordras ett tillägg till 11 kap. 9 §.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

43

Beträffande 9 kap. 7 § torde böra vidtagas en följdändring av enbart

redaktionell natur. Den jämkning av 8 § samma kap. som den sakkunnige

föreslagit torde böra genomföras.

Förslaget till lag om ändring ai lagen angående införande av lagen om förmynderskap.

Den sakkunnige har föreslagit, att vissa frågor, som enligt 8 kap. 9 a och

10 §§ i förslaget till lag om ändring av lagen örn förmynderskap skola

prövas av överförmyndaren, skola i Stockholm få avgöras av viss ledamot

av förmyndarkammaren eller annan lämplig person som rådhusrätten förordnar.

Av Stockholms förmyndarkammare har föreslagits, att jämväl frågor örn

avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo och om godkännande av bodelning

och arvskifte skola få avgöras av viss befattningshavare hos förmyndarkammaren.

I 13 § lagen angående införande av lagen om förmynderskap torde böra

intagas bestämmelse, att förut berörda frågor om spärrning av omyndigs

tillgodohavande, om tillstånd till överlåtelse eller pantsättning av värdehandlingar

och fordringar samt om skyldighet att nedsätta eller inbetala värdehandlingar

och penningmedel hos bank må handläggas av viss ledamot av förmyndarkammaren

eller av annan lämplig person som rådhusrätten förordnar. Däremot

anser jag mig icke kunna förorda, att ärenden av de slag förmyndarkammaren

angivit överlämnas till viss befattningshavares prövning.

Förslaget till lag angående ändring av lagen om vård av omyndigs värdehandlingar.

Den sakkunnige har såsom förut nämnts föreslagit betydelsefulla ändringar

av bestämmelserna om vård av omyndigs värdehandlingar.

Förslaget berör till en början frågan när lagen örn vård av

omyndigs värdehandlingar skall vara tillämplig. Enligt

vad som framgår av den förut lämnade redogörelsen har den sakkunnige

i 8 kap. 8 § lagen örn förmynderskap upptagit en bestämmelse, enligt vilken

omyndigs värdehandlingar, som finnas i öppet förvar hos bank, utan att ha

nedsatts av förmyndaren, icke skola få utgivas till förmyndaren utan överförmyndarens

tillstånd. I anslutning härtill har den sakkunnige såsom andra

stycke i 1 § lagen om vård av omyndigs värdehandlingar upptagit stadgande,

att om bank innehar värdehandlingar i öppet förvar och ägaren blir omyndigförklarad

eller handlingarna tillfalla omyndig, banken skall svara för handlingarnas

förvaring och förvaltning enligt samma lag från den tidpunkt då

förmyndaren påkallat att de skola förvaltas enligt bestämmelserna i lagen.

Bestämmelserna i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar böra göras

tillämpliga i alla fall, då omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av

förmyndaren, finnas i öppet förvar hos bank, utan att lia nedsatts enligt

Departe

menis
chefen.

Departe

ments
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

lagen om förmynderskap. För sådant ändamål fordras ett tillägg till 1 §.

Bankens skyldighet att förvalta handlingarna enligt lagens bestämmelser

torde utan särskild åtgärd böra inträda, så snart banken får vetskap om att

innehavaren är omyndig. Särskild bestämmelse härom synes ej erforderlig.

Den sakkunnige har föreslagit vissa tillägg till bestämmelserna i 2 och

3 §§, som röra bankens skyldigheter i fråga örn nedsatta

värdehandlingar.

Den sakkunnige anför, att då betalning belöper å inteckning efter exekutiv

auktion eller expropriation eller då betalning å inteckning skall erläggas

enligt den s. k. ensittarlagen, vattenlagen, lagen om flottning i allmän

flottled eller gruvlagen, inteckningen skall, efter tillstånd från överförmyndaren,

av banken utlämnas till förmyndaren, varefter denne har att

uppbära betalningen. Samma regel gäller, då betalning utfaller å inteckning

vid fördelning genom Konungens befallningshavande av ersättning som utgår

på grund av brandförsäkringsavtal. Av den sakkunnige har föreslagits,

att banken hädanefter skall ombesörja inkassering av ifrågavarande belopp.

Den sakkunnige har vidare föreslagit, att det skall åligga banken att ombesörja

åtgärd hos inskrivningsdomaren som rör intecknat skuldebrev, såframt

förmyndaren gör framställning därom och, då fråga är örn åtgärd

genom vilken inteckningssäkerheten minskas, överförmyndaren samtyckt

därtill.

Dessutom har den sakkunnige föreslagit, att banken befrias från nu

stadgad skyldighet att underrätta överförmyndaren, då kapitalbelopp uppburits

å deponerad värdehandling. Föreskriften härom har av den sakkunnige

ansetts överflödig, för den händelse 3 § i lagen ändras i enlighet med

vad i det följande sägs. I övrigt har den sakkunnige föreslagit vissa redaktionella

jämkningar i 2 §.

I fråga örn 3 § har den sakkunnige erinrat, att medel, som uppbäras av

bank hos vilken omyndigs värdehandlingar ligga i förvar, enligt gällande

rätt skola ställas till förmyndarens förfogande. Den sakkunnige har ansett

tiden vara inne att fullständiga den omyndiges skydd genom föreskrift, att

kapitalbelopp som banken uppburit skall insättas å spärrad räkning. Sådan

föreskrift har upptagits i 3 §. Den sakkunnige har vidare föreslagit

vissa följdändringar i 5 §.

Enligt 6 § i lagen gäller nu, att banken vid nedsättning av omyndigs värdehandling

skall till förmyndaren överlämna skriftligt förvaringsbevis i två

exemplar, av vilka förmyndaren skall överlämna det ena exemplaret till

överförmyndaren. Den sakkunnige har föreslagit, att det ena exemplaret

hädanefter skall av banken översändas direkt till överförmyndaren. Vidare

har den sakkunnige i paragrafen infört bestämmelse för de fall att omyndigs

värdehandlingar finnas i förvar hos bank utan att ha nedsatts enligt

lagen örn förmynderskap. I 7 § har upptagits föreskrift, att banken årligen

skall till överförmyndaren översända uppgift rörande de värdehandling
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

45

ar som för myndlingens räkning voro nedsatta i bankens förvar vid föregående

års utgång samt avskrift av bankens räkning med den omyndige.

Svea hovrätt har uttalat, att den befattning, som överförmyndaren enligt

förslaget förutsattes komma att taga med ärenden som berörde intecknade

skuldebrev, borde regleras i lagen örn förmynderskap.

Av Stockholms förmyndarkammare har hemställts, att i lagen borde bibehållas

föreskrift om att banken skall underrätta överförmyndaren, när

kapitalbelopp uppburits å värdehandling. Överförmyndaren kunde i så fall

bättre följa förmyndarförvaltningen.

I detta sammanhang må framhållas, att svenska bankföreningen ansett

att avgiften för vård av omyndigs värdehandlingar bör höjas. Denna

avgift må för närvarande i fråga örn inhemska värdehandlingar ej överstiga

en krona och beträffande utländska värdehandlingar 50 öre för varje påbörjat

tusental av handlingarnas värde.

Föreningen anför:

En följd av genomförandet av de i de omyndigas intresse föreslagna författningsändringarna

blir en högst betydande ökning av bankernas arbete

och därav föranledda kostnader. Förmyndaren kommer att i mycket erhålla

lättnad, medan banken förvandlas från en vårdare av anförtrodda

penningmedel och värdehandlingar till en verklig homme d’affaires för de

omyndiga. Den ersättning till bankerna, som för närvarande utgår, är

knappt tillmätt och otvivelaktigt i talrika fall förlustbringande, så mycket

mera som någon minimiavgift för omyndigförvar icke finnes stadgad. Vi

hemställa, att i samband med den nya lagstiftningen revidering företages

av gällande bestämmelser örn bankernas avgifter för dessa förvar. Det

lämpligaste synes oss vara, att bestämmelse meddelas, varigenom bankerna

berättigas att, vid sidan av taxan, betinga sig särskild ersättning för särskilt

arbete som icke skäligen kan anses ersatt genom densamma. En sådan

bestämmelse torde böra förbindas med stadgande av skyldighet för bank att

vid meningsskiljaktighet örn debiterings skälighet vara underkastad bankoch

fondinspektionens avgörande. Vi föreställa oss, att den närmaste följden

av en dylik ordning skulle bliva, att bankerna i samförstånd med inspektionen

uppgjorde en tariff för ersättning av sådant extra arbete, som kan i

förväg någorlunda bedömas, och till inspektionen avgåve en förbindelse att

icke överskrida densamma. En annan utväg är, att någon höjning medgives

av gällande avgifter för vård av omyndigs värdehandlingar, utgörande för

1,000 kronors värde en krona i fråga om inhemska handlingar och 50 öre i

fråga örn utländska handlingar. Med hänsyn till önskvärdheten av att kostnaden

för förvaltningen av de omyndigas tillgångar blir så måttlig som möjligt,

föreslå vi höjningen till allenast 25 öre eller således från en krona

till en krona och 25 öre och från 50 öre till 75 öre. Beträffande de

utländska värdehandlingarna erinra vi om, att de numera så vanliga valutaoch

betalningsrestriktionerna åsamka förvaltarna av dylika handlingar mycket

arbete.

Bank- och fondinspektionen har likaledes ansett, att bankerna böra erhålla

rätt till högre ersättning för förmynderskapsdepositioner och vad därmed

står i sammanhang.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Departe
ments
chefen.

Vad den sakkunnige föreslagit om skyldighet för banken att uppbära

belopp som utfallit å intecknat skuldebrev synes böra genomföras. Det bör

emellertid angivas, att skyldigheten inträder först efter framställning avförmyndaren.

Dessutom torde lämpligen böra meddelas föreskrift om att

banken, där eljest betalning skall lyftas å nedsatt värdehandling, skall vara

skyldig att på begäran av förmyndaren förete handlingen och uppbära betalningen.

En sådan föreskrift synes ej vara nämnvärt betungande för banken

och skulle innebära ett ökat skydd för den omyndige. Därigenom kan

i åtskilliga fall undvikas, att handlingen behöver utlämnas till förmyndaren,

då betalning ej frivilligt erlägges till banken.

I likhet med Stockholms förmyndarkammare anser jag, att skyldigheten

för banken att underrätta överförmyndaren om att kapitalbelopp uppburits

å värdehandling bör bibehållas.

Den föreslagna skyldigheten för banken att hos inskrivningsdomaren ombesörja

åtgärd rörande intecknat skuldebrev synes böra inskränkas till en

förpliktelse för banken att, om överförmyndaren samtyckt till handlingens

uttagande för sådant ändamål, ingiva den till inskrivningsdomaren. I anslutning

härtill torde böra stadgas, att där överförmyndaren eljest samtyckt

till att värdehandling uttages för att ingivas till myndighet eller tjänsteman,

banken skall ingiva handlingen till myndigheten eller tjänstemannen.

Vidtages en sådan ändring torde det hädanefter bland annat bliva överflödigt,

att en värdehandling utlämnas till förmyndaren för att han hos

myndighet eller tjänsteman skall kunna uppvisa den vid indrivande av fordran.

För anhängiggörande av talan är en avskrift av handlingen tillfyllest.

Utformas ändringarna av 2 § på nu angivet sätt synes ej erforderligt att,

såsom Svea hovrätt ifrågasatt, i lagen om förmynderskap meddela bestämmelser

angående överförmyndarens befattning med ärenden som röra inlecknat

skuldebrev. Det skall enligt 9 § i nu förevarande lag ankomma på

överförmyndaren att pröva, huruvida handlingen må uttagas för det uppgivna

ändamålet.

I detta sammanhang torde den i 2 § upptagna bestämmelsen örn skyldighet

för banken att underrätta förmyndaren, därest banken från överexekutor

erhållit meddelande örn exekutiv auktion å intecknad fast egendom, böra utvidgas

att gälla även då fråga är örn annan intecknad egendom.

Den sakkunniges förslag att banken genom ändring av 3 § skall åläggas

att insätta kapitalbelopp, som banken uppburit, å spärrad räkning synes lämpligt

och bör genomföras. I fråga om 5 § torde böra vidtagas en redaktionell

följdändring. Även de föreslagna ändringarna av 6 och 7 §§ böra genomföras.

Såsom förut nämnts ha svenska bankföreningen samt bank- och fondinspektionen

ansett, att bankerna på grund av det ökade besvär som åsamkas

dem borde få uttaga högre ersättning för förmyndardepositioner än för

närvarande. Tillräcklig anledning att nu vidtaga en höjning av ersättningen

synes dock icke föreligga. Därest det skulle visa sig att bankernas arbete

genom de nya bestämmelserna undergått en ökning av någon betydelse,

torde emellertid frågan om höjning av ersättningen få upptagas till förnyat

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

47

övervägande. Jag vill erinra, att bankerna, jämlikt 8 § andra stycket, äro

berättigade till särskild gottgörelse för utgifter samt för åtgärd som efter

särskilt avtal vidtagits. Beträffande utländska värdehandlingar är banken

enligt lagen ansvarig allenast för handlingarnas förvaring.

Även i fråga örn försäljning och pantsättning av omyndigs

värdehandlingar har den sakkunnige föreslagit ändrade bestämmelser.

Gällande lag utgår från att det i princip är förmyndaren som bestämmer,

om en värdehandling, som tillhör den omyndige, skall försäljas eller pantsättas

eller om fordran skall indrivas, och att det är han som ombesörjer

dylika åtgärder. Förmyndaren äger enligt 9 § hos överförmyndaren begära

att få uttaga värdehandlingen, därvid överförmyndaren kan vägra att giva

tillstånd därtill allenast om omständigheter föreligga, på grund av vilka det

kan antagas, att den omyndiges rätt och bästa skulle sättas i fara genom

handlingens utlämnande. Endast såtillvida gäller en inskränkning i denna

regel, att förmyndaren är skyldig att vid sin ansökan att utfå värdehandlingen

tillika uppgiva det ändamål vartill de medel som inflyta skola användas.

Erfordras för detta ändamål överförmyndarens samtycke och finner

överförmyndaren samtycke ej böra givas, skall tillstånd till handlingens uttagande

vägras.

Den sakkunnige uttalar, att någon ändring av lagens bestämmelser knappast

kunde ske beträffande fordrans indrivande. Man syntes sålunda icke

kunna ålägga banken att verkställa indrivning. I fråga om värdehandlings

försäljning borde däremot en ändring äga rum. Sedan en värdehandling

deponerats, borde den principiellt utlämnas till förmyndaren endast om det

vöre oundgängligen nödvändigt. I enlighet härmed borde nedsatt värdehandling

i samband med försäljning utlämnas endast mot att banken erhölle

likviden för värdehandlingen. Denna likvid komme därefter, jämlikt det

föreslagna stadgandet i 3 §, att insättas å spärrad räkning i den omyndiges

namn. Den sakkunnige har vidare anfört, att det icke syntes lämpligt, att

om förmyndare önskade överflytta deponerad värdehandling från en bank

till en annan, detta skedde genom att han efter tillstånd av överförmyndaren

utfinge handlingen i den ena banken för att själv flytta över den till den

andra.

I anslutning till det anförda har den sakkunnige föreslagit, att i 9 § införes

bestämmelse, enligt vilken överförmyndaren vid meddelande av tillstånd

till uttagande av värdehandling för försäljning bör förordna att handlingen

får av banken utlämnas endast till den som förvärvar handlingen

och blott mot minst den likvid överförmyndaren bestämt. Skall värdehandlingen

överföras lill annan bank för att därstädes nedsättas i öppet förvar,

bör överförmyndaren enligt förslaget i samband med tillstånd till handlingens

uttagande förordna, att handlingen skall utlämnas direkt till denna

bank.

Beträffande pantsättning uttalar den sakkunnige, att om förmyndaren

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

önskar pantsätta en värdehandling, som tillhör den omyndige, han enligt

gällande rätt skall söka tillstånd att uttaga värdehandlingen, varefter han

pantsätter handlingen i den bank eller hos den privatperson, han anser

lämplig. Under panttiden har han med de undantag, som härflyta ur själva

pantförhållandet, dispositionsrätt över handlingen. I detta hänseende har

den sakkunnige ansett, att i princip en deponerad värdehandling skall pantsättas

hos den bank i vilken den är deponerad eller på villkor att banken

fortfarande skall innehava handlingen som tredje man. Vid pantsättningen

bör handlingen icke uttagas ur depån utan alltjämt tillhöra denna.

Bestämmelser i detta syfte ha upptagits såsom 10 §. Enligt denna paragraf

får överförmyndaren, om icke särskilda skäl däremot äro, medge

pantsättning av nedsatt värdehandling endast på villkor att pantsättningen

sker hos banken eller att banken fortfarande innehar handlingen som tredje

man.

I samband härmed har den sakkunnige föreslagit, att den nuvarande bestämmelsen

i 10 § om giltighetstiden av överförmyndarens tillstånd överflyttas

till 11 §. I 11 § stadgas nu skyldighet för förmyndaren att lämna

redogörelse till överförmyndaren angående de åtgärder som vidtagits med uttagen

handling. Detta stadgande har med en mindre följdändring överflyttats

till 12 §. De nuvarande bestämmelserna i 12 §, vilka avse att möjliggöra

kontroll över förmyndarens åtgöranden med kapitalbelopp som uppburits

å värdehandling, ha av den sakkunnige uteslutits, enär de enligt hans

förslag komme att bliva överflödiga. I

I de avgivna yttrandena ha framställts vissa erinringar mot innehållet i

9 §.

Svea hovrätt har anfört följande:

Enligt den föreslagna lydelsen av 9 § lagen om vård av omyndigs värdehandlingar

skulle med den tolkning, vartill avfattningen närmast synes föranleda,

överförmyndaren hava att vid meddelande av tillstånd till värdehandlings

uttagande för försäljning bestämma den minsta likvid, mot vilken

handlingen får utlämnas till förvärvaren. Frånsett de anmärkningar ur

formell synpunkt som kunna göras mot förslaget i denna del, vill hovrätten

uttala tvekan om lämpligheten att så starkt engagera överförmyndaren i

frågor om placering av omyndigs medel. Det lärer med fog kunna spörjas,

huruvida den här avsedda fördelningen av ansvaret för prissättningen är

lycklig och om överförmyndarna på alla håll i vårt land äro vuxna denna

krävande uppgift. Enligt hovrättens mening vore det bättre att allenast

medgiva överförmyndaren en rätt att stadga visst minsta pris än att ålägga

honom en skyldighet därtill. Måhända får förslaget, trots ordalagen, så

tolkas.

Hovrätten har vidare anmärkt, att om regeln angående överförmyndarens

bestämmande av minsta likvid genomföres, bestämmelse härom borde intagas

i lagen om förmynderskap.

Svenska bankföreningen har hemställt om sådan ändring av förslaget, att

det vid försäljning icke skall med nödvändighet åligga överförmyndaren att

bestämma visst pris som ej må underskridas.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

49

Av hovrätten över Skåne oell Blekinge har uttalats, att avfattningen av

9 § möjligen borde giva direkt uttryck åt principen, att tillstånd till uttagande

av värdehandling borde givas allenast då det vore oundgängligen erforderligt.

I fråga om 10 § i förslaget ha försäkringsinspektionen, svenska försäkringsbolags

riksförbund och försäkringsjuridiska föreningen framhållit, att

lagen icke borde begränsa möjligheten alt pantsätta försäkringsbrev hos det

försäkringsbolag som utfärdat försäkringen. Svenska bankföreningen har

ansett 10 § vara i behov av förtydligande på flera punkter.

Beträffande försäljning av nedsatt värdehandling synes böra föreskrivas,

att om tillstånd till försäljning meddelas, banken skall utlämna handlingen

direkt till köparen samt uppbära betalningen, där ej överförmyndaren annorlunda

förordnar. Någon särskild föreskrift om bestämmande av visst pris

vid meddelande av tillstånd till försäljning av värdehandling torde icke böra

upptagas. Det synes däremot böra givas en allmän bestämmelse, enligt vilken

överförmyndaren äger att vid tillstånd till åtgärd med avseende å nedsatt

värdehandling foga de villkor som i varje fall finnes erforderliga, med skyldighet

för banken att noggrant iakttaga vad överförmyndaren .sålunda föreskriver.

Vad angår pantsättning av nedsatt värdehandling bör lämpligen stadgas,

att tillstånd till uttagande av handlingen för sådant ändamål ej må beviljas,

där pantsättning utan avsevärd olägenhet kan ske, oaktat handlingen är nedsatt

i bankens förvar. Med anledning av vad i vissa yttranden anförts vill

jag framhålla, att en sådan bestämmelse icke försvårar belåning av försäkringsbrev

hos det bolag som meddelat försäkringen.

Vidare bör stadgas, att om nedsatt värdehandling skall överföras från den

bank, där den finnes i förvar, till annan bank, den skall utlämnas direkt

till denna bank. Det må erinras, att enligt den föreslagna nya lydelsen av

8 kap. 8 § lagen om förmynderskap överförmyndarens tillstånd till överföringen

ej skall erfordras, örn handlingen skall hos den andra banken förvaras

på enahanda villkor som förut. Överförmyndaren bör emellertid

underrättas om åtgärden.

Bestämmelserna i fråga torde böra upplagas i 9 §. I samband härmed

synes ur paragrafen kunna uteslutas föreskriften, att förmyndaren, om han

önskar uttaga värdehandling för fordrans indrivande, skall uppgiva för

vilket ändamål de medel som inflyta skola användas. Enligt den av mig

förordade ändringen av 2 § blir banken pliktig att, när förmyndaren skall

indriva fordran som grundas å nedsatt värdehandling, förete handlingen

och uppbära betalningen. Handlingen behöver därför ej utlämnas till förmyndaren.

Den nuvarande 10 § torde allenast böra undergå en redaktionell följdändring.

Beträffande 11 § erfordras dessutom en jämkning, som sammanhänger

med att, enligt den föreslagna nya lydelsen av ö g, förvaringsbevis rörande

nedsatta värdehandlingar skola tillställas överförmyndaren av banken i stäl
Bihang

till riksdagens protokoll !9i0. I sami. Nr 107. I

Departe

ments
chefen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Departe

»lentsch

ef en.

let för nu av förmyndaren. Andra stycket i 11 § torde böra upptagas såsom

12 §. Bestämmelserna i den nuvarande 12 § torde såsom den sakkunnige

föreslagit böra utgå.

Av den sakkunnige lia slutligen föreslagits vissa ändringar av bestå mmelserna

om omyndigs medel som innestå å bankräkning

m. m.

Bestämmelserna finnas i 13 §. I denna paragraf har den sakkunnige upptagit

en ny föreskrift, enligt vilken överförmyndaren må medgiva generellt

tillstånd för förmyndaren att uttaga medel som innestå å viss motbok.

Den sakkunnige har vidare föreslagit införande av en bestämmelse, enligt

vilken överföring av tillgodohavande från en bank till annan skall ske utan

förmedling av förmyndaren. Dessutom har i paragrafen intagits en bestämmelse,

enligt vilken medel å spärrad räkning, som skola användas till likvid

av inköpta värdehandlingar eller utlånas, av banken må utbetalas allenast

mot att redovisning samtidigt sker av de värdehandlingar som den omyndige

förvärvar. Vid förvärv av fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt skall

banken enligt förslaget verkställa utbetalning direkt till säljaren.

Beträffande innebörden av nu angivna bestämmelser har den sakkunnige

anfört, att de komme att erhålla betydelse bland annat vid försäljning av

värdehandlingar för inköp av andra. 1 detta fall borde bestämmelserna kombineras

med de stadganden som den sakkunnige upptagit under 9 §. Därav

följde, att handlingarna icke behövde gå genom förmyndarens händer.

1 fråga om 15 § har den sakkunnige föreslagit en bestämmelse, enligt

vilken ifrågavarande lag skall tillämpas, örn omyndig eller den, för vilken

god man förordnats, är ensam delägare i dödsbo, såframt detta icke står

under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör.

De föreslagna ändringarna av 13 § synas böra genomföras. Vad den sakkunnige

föreslagit örn förvärv av vattenfallsrätt torde emellertid sakna praktisk

betydelse och böra utgå. I likhet med vad jag förordat beträffande nedsatta

värdehandlingar synes i 13 § böra införas en bestämmelse, enligt vilken

överförmyndaren skall äga att vid tillstånd till uttagande av spärrade medel

foga de villkor som i varje fall finnas erforderliga. I övrigt torde vissa jämkningar

av huvudsakligen redaktionell natur böra vidtagas i den sakkunniges

förslag.

Det tillägg till 15 § som den sakkunnige förordat synes med hänsyn till

innehållet i de bestämmelser vilka jag ansett böra införas i 7 kap. lagen örn

förmynderskap icke vara behövligt. Paragrafen torde allenast böra undergå

en redaktionell följdändring.

Förslaget till lag angående ändring av lagen om boutredning och arvskifte.

I 2 kap. 1 § lagen örn boutredning och arvskifte har den sakkunnige

upptagit en bestämmelse, att örn dödsbodelägare är omyndig eller för honom

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 107.

51

förordnats god man, boutredningsman skall av jätten föiordnas, såframt

överförmyndaren begär det.

Denna bestämmelse torde vara lämplig. Rätten synes dock böra äga att

pröva, huruvida överförmyndarens framställning bör bifallas. Dessutom

torde bestämmelsen böra utvidgas tili att omfatta det fall att den som erhållit

legat är omyndig eller att god man förordnats för honom.

Såsom förut nämnts bör i lagen örn boutredning och arvskifte under 2 kap.

18 § intagas en erinran örn stadgandena i den nya 11 a § i 8 kap. lagen örn

förmynderskap.

Övriga författniiigsförslag.

Den sakkunnige har upprättat förslag till ändringar av lagen örn bankrörelse,

lagen örn sparbanker, lagen med vissa bestämmelser örn centralkassor

för jordbrukskredit och förordningen angående postsparbanken. Ändringarna

äro i huvudsak föranledda av de nya bestämmelser som den sakkunnige

föreslagit angående förmyndares rätt att lyfta hos bank innestående

medel. I samband med införandet av dessa följdändringar har den

sakkunnige emellertid även upptagit bestämmelser örn rätt för överförmyndaren

att erhålla besked om omyndigs tillgodohavande.

Ifrågavarande folkslag torde böra jämkas i anslutning till den ändrade

lydelse som jag förordat beträffande 8 kap. 9 § lagen örn förmynderskap. Dessutom

synas särskilda övergångsbestämmelser vara erforderliga.

De nya bestämmelserna torde böra häda i kraft den 1 januari 1941.

I enlighet med vad sålunda anförts lia inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 320)

om förmynderskap;

2) lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående

införande av lagen örn förmynderskap;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 322)

ani vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni

1933 (nr 314) örn boutredning och arvskifte;

5) lag angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

örn bankrörelse;

6) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 29 juni 1923 (nr 28(1)

om sparbanker; och

7) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 2(1 juni 193(1 (nr 373)

med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit.

Departe
ment
chefen.

Departe
ments
chefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Med framläggande av förslag till ändring av förordningen angående postsparbanken

torde få anstå till dess förenämnda lagförslag undergått vederbörlig

granskning i lagrådet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de inom justitiedepartementet

upprättade lagförslagen, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

1 Denna bilaga, vilken frånsett mindre jämkningar av redaktionell natur är likalydande med

de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majlis proposition nr 107.

53

Utdrag ao protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den A mars

19 AO.

Närvarande:

justitieråden Eklund, ; :

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 27 februari 1940 tillhandakoininet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 16 februari 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 192A (nr 320)

örn förmynderskap;

2) lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 192A (nr 321) angående

införande av lagen örn förmynderskap;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 192A (nr 322)

örn vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni 1933

(nr 31 A) örn boutredning och arvskifte;

5) lag angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 7A) örn

bankrörelse;

6) lag angående ändrad lydelse av 2A § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn

sparbanker; och

7) lag angående ändrad lydelse av A § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med

vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet

Gösta Walin.

Lagrådet länmade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Utdrog av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans- och

jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Westman, lagrådets den 4 mars 1940 avgivna utlåtande över de den 16

februari 1940 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 320)

örn förmynderskap;

2) lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående

införande av lagen örn förmynderskap;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 322)

örn vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni 1933

(nr 314) örn boutredning och arvskifte;

5) lag angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn

bankrörelse;

6) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

örn sparbanker; och

7) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med

vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit.

Föredraganden anför:

Lagförslagen lia av lagrådet lämnats utan erinran. På sätt framgår av

vad jag anfört i samband med remissen av förslagen till lagrådet påkalla de

nya bestämmelserna i 8 kap. 9 § förmynderskapslagen jämväl ändring av

förordningen angående postsparbanken. I anledning härav har upprättats

förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 3 och 4 samt § 4 förordningen

den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

I lagförslagen ha vidtagits några jämkningar av uteslutande redaktionell

natur.

Föredraganden hemställer, att förenämnda förslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Afaj.ts proposition nr 107.

55

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:267 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. s. 2 i texten
  2. 1LU 1940:37 Utlåtande i anledning av väckt motion angående ökat skydd för omyndigas medel, som äro underkastade det allmännas kontroll. a4 i texten
  3. 1LU 1940:40 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beredande av ökad säkerhet för dödsbodelägares intresse i fråga om dödsbos egendom. Första lagutskottet har ti s. 6 i texten