Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, samt till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1925 (nilsd) örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare)

1940-03-08 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:109, Med förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, samt till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1925 (nilsd) örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

1

Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925

(nr 338) om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring, samt till lag örn

ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1925 (nilsd)

örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa

värnpliktiga (civilarbetare); given Stockholms slott

den 8 mars 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag om vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga,

vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, samt till lag

örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1925 (nr 183) örn straff för

förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare).

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 109.

467 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 109.

Förslag

till

Lag

om vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga,

vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

Härigenom förordnas, att §§ 1—8 lagen den 12 juni 1925 om värnpliktiga,

vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

§ I
Värnpliktig,

som —- — — föreskriver, må,

a) därest hans samvetsbetänkligheter avse allenast tjänstgöring med vapen,

fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller

bära vapen eller ammunition, samt

b) därest samvetsbetänkligheterna avse varje slag av militär tjänstgöring,

i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller

eljest för statens räkning.

§2.

Ansökan örn tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt i § 1 sägs

göres i samband med inskrivningen. Tillstånd meddelas av vederbörande

inskrivningsrevision.

För särskilt fall må Konungen, när synnerliga skäl därtill föreligga, meddela

tillstånd som i första stycket sägs, oaktat ansökan därom gjorts först

efter inskrivningen.

§ 3.

1. Värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring

på sätt i § 1 a) angives eller att, enligt vad i § 1 b) sägs, i stället för militär

tjänstgöring utföra civilt arbete, är skyldig att under fredstid tjänstgöra ett

antal dagar, som i förra fallet med nittio och i senare fallet med etthundratjugo

dagar överstiger det sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring

i fredstid enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen skolat åligga honom.

Tjänstgöringen skall fullgöras i en följd eller i två omgångar.

2. Med stöd av bestämmelserna i § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen

äger Konungen till tjänstgöring inkalla värnpliktig, som i mom. 1

här ovan avses.

§4-

1. Befinnes tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöringen på sätt i § 1 omförmäles

hava grundats på uppenbart vilseledande uppgifter, eller gör den

värnpliktige under tjänstgöringen sig skyldig till upprepade allvarligare förseelser

i tjänsten, må tillståndet återkallas av den myndighet, som meddelat

detsamma.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 109.

2. Förklarar värnpliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring på

sätt i § 1 sägs, sig icke vidare hysa samvetsbetänkligheter mot tjänstgöringens

fullgörande i den ordning, värnpliktslagen föreskriver, skall frågan rörande

hans värnpliktsförhållanden hänskjutås till Konungens prövning.

§5.

Huruvida och i vad mån värnpliktig må, efter det ändring i hans vämpliktsförhållanden

blivit jämlikt denna lag vidtagen, med hänsyn till redan

fullgjord tjänstgöring erhålla avkortning i för honom bestämd tjänstgöringstid,

därom förordnar Konungen.

§6.

Värnpliktig, vilken erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring på sätt i

§ 1 b) sägs (civilarbetare), är i fråga örn fel och försummelser med avseende

å nämnda tjänstgöring underkastad därom i särskild lag givna bestämmelser,

där han icke lyder under strafflagen för krigsmakten.

§ 7.

De bestämmelser, som finnas meddelade angående värnpliktigs underhåll

och förmåner samt angående understöd i anledning av skada, ådragen under

militärtjänstgöring, skola äga motsvarande tillämpning å civilarbetare; dock

att penningbidraget till civilarbetare utgår med femtio öre örn dagen under

hela den i § 3 mom. 1 avsedda tjänstgöringstiden.

§ 8.

Har värnpliktig under i § 3 mom. 1 föreskriven tjänstgöring blivit fälld till

straff för olovlig bortovaro av minst ett dygns varaktighet, eller har hans

tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete eller omedelbart ådömt

fängelsestraff, skall den tid, under vilken han olovligen varit frånvarande eller

hans tjänstgöring sålunda varit avbruten, ej tillgodoräknas honom såsom

tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I

vad---bestämmer Konungen.

Värnpliktig jämlikt---för böter.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Efter inskrivningen

gjord ansökan örn tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt

i § 1 sägs, vilken avgivits före denna lags ikraftträdande men ännu icke avgjorts,

prövas av vederbörande inskrivningsrevision. Beslut, varigenom inskrivningsrevision

i nyss avsedda fall meddelat värnpliktig dylikt tillstånd,

skall underställas Konungens prövning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 109.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1925 (nr 183) om straff för

förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare).

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 juni 1925 om straff för förbrytelser

i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare) skall erhålla följande

ändrade lydelse:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å värnpliktiga, som erhållit tillstånd att fullgöra

dem åliggande värnpliktstjänstgöring genom att i stället för militär

tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning (civilarbetare), där de

icke jämlikt strafflagen för krigsmakten lyda under sistnämnda lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 109.

5

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Mouler, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, uppkomna frågor

rörande vissa ändringar i gällande lagstiftning rörande samvetsömma värnpliktiga

och anför därvid följande:

Allmänna synpunkter.

Huvudbestämmelserna örn samvetsömma värnpliktiga äro givna i lagen

den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter

mot värnpliktstjänstgöring. Tidigare gällde en provisorisk lag i ämnet av

den 21 maj 1920 (nr 303).

De grundläggande bestämmelserna i den nu gällande lagen innehålla följande.

Enligt § 1 må värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av

annan jämförlig orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring

i föreskriven ordning, fullgöra sin tjänstgöring på annat sätt,

enligt två i lagen angivna alternativ. Avse samvetsbetänkligheterna tjänstgöring

med vapen (§ 1 a)), skall tjänstgöringen äga rum vid krigsmakten, men

den värnpliktige må icke övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition.

Sådana samvetsömma värnpliktiga, s. k. vapenvägrare, fullgöra alltså sin

värnplikt i form av vapenfri militärtjänst. Därest åter samvetsbetänkligheterna

avse varje tjänstgöring vid krigsmakten (§ lb)), må den värnpliktige

i stället för sådan tjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning. Samvetsömma

av denna kategori benämnas i lagen »civilarbetare».

Tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöringen på angivna sätt meddelas

enligt § 2 av vederbörande inskrivningsrevision.

I § 3 givas bestämmelser örn längden av den tjänstgöring, som skall åvila

de samvetsömma värnpliktiga under fredstid. I detta avseende stadgas,

att den samvetsömme är skyldig tjänstgöra ett antal dagar, som ifråga örn

vapenvägrare med nittio och beträffande civilarbetare med etthundratjugo

dagar överstiger det sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring i fredstid

enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen skolat åligga honom. Frågan örn

tjänstgöringens längd vid krigstillfälle beröres icke i lagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Under senare tid har ur olika synpunkter gjorts gällande, att den nuvarande

lagstiftningen om samvetsömma värnpliktiga är i behov av omarbetning.

Sålunda har chefen för armén i skrivelse den 5 maj 1939 gjort framställning

örn översyn av bestämmelserna örn de samvetsömmas tjänstgöringsskyldighet

i allmänhet, varjämte från skilda privata sammanslutningar påpekanden

gjorts örn önskvärdheten av att reglerande bestämmelser utfärdades

rörande de samvetsömmas tjänstgöring under krigstid.

I anledning därav har inom försvarsdepartementet utarbetats en preliminär

promemoria med förslag till vissa ändringar i lagen örn samvetsömma värnpliktiga.

,

över nämnda promemoria hava infordrade yttranden avgivits av cheferna

för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet, arméförvaltningens civila

departement, marin- och flygförvaltningarna samt domänstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

Därefter har frågan örn ändrad lagstiftning på ifrågavarande område varit

föremål för ytterligare överarbetning inom försvarsdepartementet.

Den följande redogörelsen ansluter sig i stort sett till den uppställning,

som tillämpats i den utremitterade promemorian.

Omfattningen av de samvetsömma

värnpliktigas fredstj änstgöring.

I sin förenämnda skrivelse den 5 maj 1939 har chefen för armén erinrat,

att bestämmelserna örn de samvetsömma värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet

(§ 3 i lagen örn samvetsömma) avvägts i viss relation till de bestämmelser

angående tjänstgöring, som gällde enligt § 27 i 1925 års värnpliktslag. Sedan

i fråga om tjänstgöringsskyldigheten åtskilliga förändringar i värnpliktslagen

sedermera tillkommit, syntes en revidering av bestämmelserna örn de samvetsömma

värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet böra motses.

Rörande förevarande spörsmål har i den utremitterade promemorian anförts

bland annat följande:

Enligt 1920 års provisoriska lag i ämnet, § 3, bestämdes tjänstgöringstiden

för de samvetsömma värnpliktiga till det sammanlagda antalet dagar, varunder

tjänstgöring för utbildning samt reservtrupp- och landstormsövningar

ålåg vapenföra, som tilldelats de vapenslag, för vilka längsta tjänstgöringen

föreskrivits (rytteriet m. fl.), ökat med 25 procent för vapenvägrarna och med

50 procent för civilarbetarna. Enligt den nu gällande lagen örn samvetsömma

värnpliktiga, § 3, är sådan värnpliktig skyldig att under fredstid tjänstgöra ett

antal dagar, som med 90 dagar (för vapenvägrare) respektive 120 dagar (för

civilarbetare) överstiger det sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring

i fredstid enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen skolat åligga

honom, därest han ej förklarats samvetsöm. Tjänstgöringen skall fullgöras

i en följd eller i två omgångar. Den principiella konstruktionen är densamma

i 1920 som i 1925 års lagbestämmelser, nämligen att utgångspunkten är den

längsta tjänstgöringstiden inom huvudkategori (vanliga värnpliktiga respektive

studenter och likställda), försedd med ett skäligt tillägg såsom ytterligare

säkerhet mot simulation och i viss mån kompensation för eventuella minskade

risker och besvärligheter. Att så är förhållandet jämväl i fråga örn 1925 års

bestämmelser framgår av grunderna för desamma (proposition nr 210/1925

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 7

sid. 31 o. f.), enligt vilka man utgår från huvudfallet, att den samvetsömme

blivit tilldelad ersättningsreserven, vilket förutsattes beträffande alla vanliga

värnpliktiga (icke beträffande studenter och likställda) som i samband med

inskrivningen anmälde sina samvetsbetänkligheter. Enligt propositionen till

1925 års värnpliktslag (nr 51/1925) tilldelades såväl ersättningsreserven som

fotfolket m. fl. 140 dagars tjänstetid och längsta tjänstetiden var 200 dagar

(för kavalleriet m. fl.)1). Då tillägget bestämdes till 90 respektive 120 dagar,

utfylldes alltså marginalen mellan 140 och 200 dagar samt erhölls därutöver

såsom skälig säkerhet mot simulation (kompensation) ytterligare 30 dagar

(för vapenvägrare) respektive 60 dagar (för civilarbetare), motsvarande en

respektive två repetitionsövningar. Normalfallet för vanliga värnpliktiga blev

alltså under 1925 års värnpliktslag (140 + (60 + 30) =) 230 dagar för

vapenvägrare och (140 + (60 + 60) =) 260 dagar för civilarbetare. De på

sådant sätt konstruerade tjänstgöringstilläggen, 90 respektive 120 dagar, lades

utan särskild motivering även å kategorien studenter och likställda, vilka

alltså erhöllo (260 + 90 =) 350 dagar respektive (260 + 120 =) 380 tjänstgöringsdagar.

Enär studenter och likställda hade samma dagantal (260) för

alla vapenslag, innebar tjänstgöringstillägget för denna kategori uteslutande

säkerhet mot simulation (kompensation), motsvarande, örn man så vill, 3

respektive 4 repetitionsövningar. I fråga örn »undantagsfallen», d. v. s. då

redan inskriven värnpliktig överginge till samvetsömhet, ansågs det »icke vara

annat än med billighet förenligt», att tjänstgöringstiden blev olika beroende

på den tjänst, till vilken han uttagits.

I samband med tillkomsten av 1936 års värnpliktslag företogs ej någon förändring

i 1925 års samvetsömhetslag. De i vissa fall förlängda tjänstgöringstiderna

enligt sistnämnda värnpliktslag inverka emellertid automatiskt på de

samvetsömmas tjänstgöringstid. I normalfallen inskränker sig detta dock till

de vanliga värnpliktiga, vilka på detta sätt — ersättningsreservens tjänstgöringsdagar

lia ökats från 140 till 180 — fått sin tjänstetid förlängd med 40

dagar, alltså till (180 + 90=) 270 respektive (180 + 120=) 300 dagar. Studenter

och likställda äro däremot oberörda, enär tjänstgöringstiden för denna

kategori fortfarande är 260 dagar. Den ändring, som sålunda inträtt för de

samvetsömma vanliga värnpliktiga, är uppenbarligen av viss principiell innebörd:

konstruktionen av tjänstgöringstillägget för dessa samvetsömma var,

som förut nämnts, den, att marginalen (60 dagar) mellan ersättningsreservens

och vapenslagets med längsta tjänstgöringen dagantal utfylldes, varjämte de

samvetsömma såsom säkerhet mot simulation (kompensation) tilldelades ytterligare

30 respektive 60 dagar. Motsvarande marginal är nu enligt 1936 års

värnpliktslag minskad till 20 dagar eller kanske riktigare — örn man iakttager

att flygvapnet numera har 210 dagars tjänstgöring — till 30 dagar. Samma

jjrincipiella konstruktion skulle således nu leda till tjänstgöringstilläggen 60

och 90 i stället för 90 och 120 samt alltså dagantalet (180 + 30 + 30=) 240

(vapenvägrare) och (180 + 30 + 60=) 270 (civilarbetare). Härigenom skulle

således, örn en sådan principiell revidering vidtages, dessa samvetsömma visserligen

få vidkännas 10 dagar mer än under 1925 års värnpliktslag men i förhållande

till vad som nu gäller under 1936 års lag skulle uppstå en minskning

av 30 dagar. Då studenter och likställda tidigare tilldelats samma tjänstgöringstillägg

som do vanliga värnpliktiga, skulle därav följa, att även de nu

skulle erhålla sådan lindring.

*) Genom en av riksdagen företagen höjning av tjänstgöringstiden för sådana infanteriet

tillhörande värnpliktiga, sorn uttagits till underbefäl eller fackmän, kom den längsta

tjänstgöringstiden i 1925 års värnpliktslag att utgöra 225 dagar. Härtill togs ej hänsyn

vid fastställandet av tjänstgöringstilläggen i 1925 års lag örn samvetsömma.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

I detta sammanhang må uppmärksammas de genom 1936 års värnpliktslag

(§ 36:1) återupplivade landstormsövningarna. Såsom i det föregående

berörts togs tiden för sådana övningar — liksom nu 5 dagar — i betraktande

vid beräknande av de samvetsömmas tjänstgöringstid enligt 1920 års lag.

Enligt 1936 års värnpliktslag har emellertid ersättningsreserven, som icke

fullgör landstormsövmng, tilldelats 5 dagar längre tjänstgöring än fotfolket

m. fl., varigenom alltså landstormsövningstiden redan synes vara kompenserad

för de vanliga samvetsömma värnpliktiga. Då samvetsömma studenter

och likställda såsom tidigare berörts i fråga om tjänstgöringstillägget sakna

självständig beräkningsgrund, torde det knappast betyda något, att i fråga

örn dem sådan kompensation ej kan åberopas.

Vidare må undersökas, huruvida ändringarna den 2 juni 1939 (nr 223/1939)

i värnpliktslagen i förevarande avseende äga betydelse. Härvidlag torde den

tillkomna beredskapsövningen (§ 27 mom. 2 a) först komma i fråga. Beredskapsövningen

tillhör skyldigheterna under fredstid och det förefaller ej

orimligt att taga den med i beräkningen av de samvetsömmas tjänstetid, trots

att denna övning är dispositiv. Att de samvetsömma icke äro skyldiga att

fullgöra sådan övning torde utan vidare vara klart: deras tjänstgöring under

fredstid är begränsad till den i § 3 av lagen angivna. Med den nuvarande avfattningen

av sistnämnda paragraf torde emellertid icke § 27 mom. 2 a kunna

tagas med vid ifrågavarande beräkning. Ändras stadgandet i sådan riktning,

skulle detta medföra en ökning av de samvetsömmas dagantal med 30 dagar.

Som tidigare omhandlats skulle av andra skäl i princip vara motiverat att

minska samma dagantal med 30 dagar. Resultatet av en revidering av lagen

från hittills omhandlade synpunkter skulle alltså bliva lika med noll. Härvid

hade bortsetts från den genom sistnämnda ändringar i värnpliktslagen införda

avsevärda förlängningen av tjänstgöringstiden för de flottan tilldelade,

å sjömanshus inskrivna från 200 till 340 dagar (§ 27 A c)). Tages emellertid

denna förlängning i betraktande blir resultatet helt annat. Den förut omhandlade

marginalen (enligt 1925 års konstruktion) mellan ersättningsreservens

och vapenslagets med den längsta tjänstgöringstiden dagantal ökas då

till (340 —180=) 160 dagar. Det förefaller emellertid uppenbart, att detta

vore en otillfredsställande konstruktion och att en annan måste väljas, därest

av allmänna skäl en ökning av de samvetsömmas tjänstgöringsdagar anses

böra äga rum.

Promemorian utmynnar i denna del i det uttalandet, att de efter tillkomsten

av lagen örn samvetsömma genomförda ändringarna av övriga värnpliktigas

tjänstgöringstider icke syntes motivera någon ändring i fråga om

fredstjänstgöringens längd för de samvetsömma.

Mot de sålunda i promemorian framförda synpunkterna har av de hörda

myndigheterna endast chefen för armén haft någon erinran att framställa.

Chefen för armén har i sitt över promemorian avgivna utlåtande givit uttryck

för den åsikten, att fredstjänstgöringen för de vanliga samvetsömma

borde bestämmas i relation till den tjänstgöring enligt § 27 värnpliktslagen,

som åvilar underbefäl och fackmän, eller 255 dagar. Å sistnämnda dagantal

borde läggas dels 30 respektive 60 dagar dels ock ytterligare ett antal dagar,

som skulle utgöra en i förskott uttagen motsvarighet till den krigstjänstgöring,

som huvuddelen av de värnpliktiga under nu rådande beredskap

undergått. Vidare framhåller chefen för armén, att tjänstgöringstilläggen

böra utmätas även med hänsyn tagen till den tjänstgöringstid, som gäller för

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 109.

huvuddelen av infanteriets värnpliktiga, och i den mån denna tjänstgöringstid

komme att förlängas, borde tjänstgörings tilläggen utökas i motsvarande

grad.

Även örn det i viss mån teoretiska resonemang, som enligt vad av det

sagda framgår ursprungligen legat till grund vid bestämmandet av de samvetsömmas

tilläggstjänstgöring, skulle kunna åberopas som skäl för att låta tillläggen

röna inverkan av de efter lagens tillkomst genomförda ändringarna i

tjänstgöringstiderna för de värnpliktiga, synes det dock ur praktisk synpunkt

knappast nödvändigt eller ens önskvärt att så sker. De nu gällande tilläggstiderna,

90 respektive 120 dagar, torde i stort sett vara väl avvägda för sitt

praktiska ändamål — att utgöra ett avhållande moment för eventuella

simulanter — och någon anledning att nu rubba på dessa tider föreligger

enligt min mening icke.

En annan sak är, att frågan örn den tjänstgöringstid, som skall tjäna såsom

underlag för tilläggen, kan tarva uppmärksamhet i ett par hänseenden.

Sålunda har ifrågasatts, huruvida icke de genom 1936 års värnpliktslag

införda landstormsövningarna örn 5 dagar för vanliga värnpliktiga i linjetjänst

och 12 dagar för studenter och likställda borde medräknas vid underlagets

bestämmande. Då emellertid huvuddelen av de samvetsömma är hänförd

till ersättningsreserven, vilken icke har att fullgöra landstormsövning,

skulle en sådan regel endast få betydelse för sådana vanliga värnpliktiga,

vilka först efter inskrivning och placering i linjetjänst anmälde sig som

samvetsömma, ävensom för studenter och likställda; dessa kategorier skulle

få sina tjänstgöringstider ökade med 5 respektive 12 dagar. Tillräckliga skäl

för en ändring av så ringa räckvidd synas mig icke föreligga, allrahelst som

man därvid — av tekniska skäl, på vilka jag här ej ingår — måste göra en

åtskillnad mellan olika grupper av studenter.

Vidare kunde det tänkas, att den år 1939 införda beredskapsövningen örn

30 dagar (§ 27 mom. 2 a värnpliktslagen) medräknades vid bestämmandet av

underlaget för de samvetsömmas tjänstgöringstid. Som emellertid denna

övning icke utkräves regelbundet av övriga värnpliktiga utan till sin karaktär

är fakultativ, synes mig icke heller i detta avseende skäl föreligga att föreslå

någon ändring i de gällande bestämmelserna.

Såsom chefen för armén i sitt yttrande med rätta framhållit, böra de

samvetsömmas tjänstgöringstider utmätas även med hänsyn tagen till den

fredstjänstgöring som gäller för det stora flertalet av de värnpliktiga, nämligen

vanliga värnpliktiga tilldelade infanteriet i linjetjänst. I detta hänseende

har emellertid hittills någon egentlig förskjutning ej inträtt sedan

1925. De samvetsömmas sammanlagda tjänstgöring överstiger nämligen nu,

liksom fallet var 1925, infanteriets fredstjänstgöring med 90 respektive 120

dagar, därvid dock bortsetts från beredskapsövningen om 30 dagar, vilken,

såsom nyss nämnts, icke synes böra beaktas i detta sammanhang. Det av

chefen för armén gjorda förslaget att under fredstid uttaga eventuell krigstjänstgöring

i förskott finner jag, såsom framgår av den följande redogörelsen,

icke böra genomföras.

Departements
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Av det anförda framgår, att någon anledning till ändring av bestämmelserna

örn längden av de samvetsömma värnpliktigas fredstjänstgöring enligt

min mening icke för närvarande föreligger.

De samvetsömma värnpliktigas krigstjänstgöring.

I den utremitterade promemorian anfördes i denna del bland annat följande:
Vid

tidigare lagstiftning rörande de samvetsömma värnpliktiga lärer med

hänsyn till då rådande förhållanden denna fråga tills vidare ansetts kunna

lämnas helt öppen. Stadgandena i nu gällande lag angående de samvetsömma

värnpliktiga avse alltså uteslutande fredstjänstgöringen. Denna lag

lägger sålunda icke heller något formellt hinder för de samvetsömmas inkallande

till krigstjänstgöring jämlikt 28 och 36 §§ värnpliktslagen. Emellertid

ha genom i kommandoväg utfärdade bestämmelser de samvetsömma hittills

varit undantagna från sådan inkallelse.

Uppenbart är, att under nuvarande inträdda extraordinära förhållanden,

vilka medfört betydande inkallelser enligt §§ 28 och 36 värnpliktslagen, den

hittills befintliga luckan i lagstiftningen rörande de samvetsömma värnpliktiga

bör utfyllas. I princip torde det också vara klart, att de värnpliktiga, som

erhållit tillstånd att tjänstgöra såsom samvetsömma, icke därigenom böra

komma i gynnsammare ställning i fråga örn tjänstgöringstidens längd; och

detta måste gälla beträffande såväl fredstjänstgöring som krigstjänstgöring.

I första hand måste därför ställas krav på att de samvetsömma få fullgöra en

tjänstgöring motsvarande den tjänstgöring enligt 28 och 36 §§ som skulle

kunnat åligga dem, därest de icke erhållit samvetsömhetstillstånd. En annan

fråga blir huruvida de därutöver böra prestera någon kompensation i form av

längre tjänstgöring än andra värnpliktiga. Att åtskilliga skäl tala för en dylik

kompensation torde icke kunna bestridas. Det tillägg till tjänstgöringen, som

de redan fått vidkännas, är avpassat allenast efter fredstjänstgöringen, och

då det gäller krigstjänstgöringen synes desto större anledning föreligga att

skapa särskild säkerhet mot simulation. Säkerheten kräves icke blott i förhållande

till dem, vilka skola inskrivas utan även i förhållande till dem, vilka

redan fullgjort militärtjänstgöring i vanlig ordning och för vilka det rådande

kristillståndet kan tänkas utgöra en frestelse för övergång till samvetsömhet.

Härvid framstå emellertid vissa svårigheter med hänsyn till inkallelsernas

beskaffenhet, enär de icke följa fixerade grunder såsom inkallelser enligt 27 §.

Inkallelserna enligt 28 och 36 §§ kunna sålunda avse större eller mindre

grupper i sänder och tjänstgöringens varaktighet låter sig icke på förhand

bestämmas. Härtill kommer svårigheten att finna en rättvis måttstock, efter

vilken de samvetsömmas ifrågavarande tjänstgöringstid skall utmätas. Beträffande

fredstjänstgöringen gäller ju, som ovan sagts, att utgångspunkten

för de samvetsömma är den längsta tjänstgöringstiden inom huvudkategori

(vanliga värnpliktiga respektive studenter och likställda). Men tjänstgöringen

enligt 28 och 36 §§ är till sin varaktighet obestämd och tjänstgöringstiden

kan växla högst väsentligt de olika vapenslagen och årsklasserna emellan.

Medan sålunda vissa värnpliktiga måhända helt undslippa ifrågavarande

tjänstgöring, hållas andra mer eller mindre permanent inkallade. Följden

bleve alltså, att örn den princip, som enligt vad nyss sagts gäller fredstjänstgöringen,

skulle utsträckas till att omfatta även tjänstgöringen enligt 28 och

36 §§, samtliga samvetsömma så snart förstärkt försvarsberedskap inträtt

skulle hållas ständigt inkallade. En sådan ordning komme emellertid säkerligen

att te sig såväl orättvis som olämplig ur andra synpunkter.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 109.

I fråga om normen för de samvetsömmas inkallelse till krigstjänstgöring

ifrågasattes i promemorian den lösningen, att de samvetsömmas ifrågavarande

tjänstgöring borde närmare anknytas till den motsvarande tjänstgöring, som

komme att åvila övriga värnpliktiga tillhörande förslagsvis infanteriet. Den

samvetsömme borde härvid inkallas samtidigt med sådana värnpliktiga av

samma årsklass och tillhörande samma rullföringsområde som den samvetsömme.

Chefen för armén har i sitt utlåtande i fråga örn de samvetsömmas krigstjänstgöring

hävdat, att den i promemorian angivna lösningen av frågan örn

de samvetsömmas inkallelser till sådan tjänstgöring icke vore att förorda. I

stället borde i fråga örn tjänstgöringen tillämpas reglerna i lagen örn tjänsteplikt,

varjämte, såsom ovan omtalats, de samvetsömma redan under fred borde

underkastas förlängd tjänstgöringstid såsom viss motsvarighet till vanliga

värnpliktigas krigstjänstgöring.

De övriga hörda myndigheterna hava i denna del icke gjort någon erinran

mot de i promemorian framförda synpunkterna.

I de framställningar från enskilt håll, som inkommit, har betonats, att de

samvetsömma icke önskade bliva försatta i ett gynnsammare läge än de övriga

värnpliktiga vid krigstillfälle, utan att de vore fullt beredda att då ställa sig

till förfogande för allmännyttig verksamhet.

Frågan i vilken omfattning den samvetsömme skall vara skyldig tjänstgöra Departementevid

krigstillfälle har, såsom ock angivits i promemorian, lämnats öppen i den cAe/en.

nu gällande lagen. Då de samvetsömma torde vara underkastade värnpliktslagens

bestämmelser i de fall, då lagen örn samvetsömma icke meddelat därifrån

avvikande bestämmelser, lärer emellertid Konungen äga att med stöd

av § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen inkalla de samvetsömma till

tjänstgöring under de i sagda lagrum stadgade förutsättningarna.

Att, såsom chefen för armén föreslagit, låta de samvetsömma redan under

fredstid undergå en förlängning motsvarande eventuell krigstjänstgöring för

övriga värnpliktiga synes mig icke böra komma ifråga. Denna lösning vore

rent godtycklig och skulle kunna sägas innebära en orättvisa mot de samvetsömma

för det fall att någon krigstjänstgöring överhuvud icke skulle bliva

påkallad. Ej heller kan jag ansluta mig till tanken att på de samvetsömma

tillämpa lagen örn tjänsteplikt. De samvetsömmas tjänstgöringsskyldighet

grundas nämligen på deras värnplikt och för deras inkallelse erfordras ej de

rigorösa förutsättningar, som enligt lagen örn tjänsteplikt torde krävas.

överhuvud torde det, enligt vad den verkställda fortsatta utredningen givit

vid handen, stöta på svårigheter att för de samvetsömmas krigstjänstgöring

utfinna någon annan och lämpligare norm än den allmänna i § 28 mom. 1 och

§ 36 mom. 2 värnpliktslagen angivna.

Uppmärksammas bör, att de samvetsömma i likhet med övriga värnpliktiga

må inkallas till tjänstgöring enligt sagda lagrum allenast i den mån och för

den tid behov därav föreligger. Därest deras tjänstgöring ordnas på sätt i

det följande föreslås, torde emellertid under mobilisering och förstärkt för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majis proposition nr 109.

svarsberedskap föreliggande behov av arbetskraft för olika ändamål kunna

på ett lämpligt sätt fyllas genom inkallande av samvetsömma till tjänstgöring.

Någon anledning att under nämnda förhållanden låta inkallelserna för de

samvetsömmas del bliva av kortare varaktighet än för värnpliktiga i gemen

torde därför icke föreligga. Snarare torde ofta motsatsen kunna vara motiverad

av omständigheterna.

På grund av det anförda förordar jag, att den ordning bibehålies, som

enligt vad ovan sagts för närvarande torde gälla, nämligen att Konungen med

stöd av § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen äger inkalla de samvetsömma

värnpliktiga till tjänstgöring. Till undanröjande av tvekan örn bestämmelsernas

tillämplighet synes erinran härom böra göras i ett till § 3 i lagen

örn samvetsömma fogat nytt moment.

Sättet för civilarbetarnas tjänstgöring.

Enligt § 1 b) i lagen örn samvetsömma skola civilarbetarna utföra »civilt

arbete för statens räkning». Av lagrummets lydelse i övrigt framgår, att

arbetet skall äga rum utom försvarsväsendet.

Vid framläggandet av propositionen rörande 1920 års lagstiftning örn

samvetsömma uttalade föredragande departementschefen, att den bästa lösningen

av spörsmålet örn de samvetsömmas krigstjänstgöring syntes vara, att

i lagen icke gjordes någon uttrycklig åtskillnad mellan fredstid och krigstid.

Meddelat tillstånd, varom här vore fråga, borde sålunda gälla tills vidare även

efter ett krigsutbrott. På vad sätt dessa värnpliktiga under krigstid skulle

tagas i anspråk för statens behov, syntes då bliva föremål för statsmakternas

särskilda prövning.

Såsom framgår av lagens avfattning och det nyss återgivna uttalandet,

gäller meddelat samvetsömhetstillstånd enligt § 1 i lagen tills vidare även

under krigstid.

I praktiken hava civilarbetarna fördelats till tjänstgöring huvudsakligen på

domänstyrelsens, riksantikvarieämbetets och vattenfallsstyrelsens verksamhetsområden.

Hos domänstyrelsen hava de framförallt sysselsatts med dikningsföretag

och hos riksantikvarieämbetet med utgrävningar. Arbetet hos vattenfallsstyrelsen

har mestadels bestått i reparationer å kraftledningar och dylikt.

I den utremitterade promemorian har framhållits, att svårigheter av organisatorisk

natur kunde väntas uppkomma att vid krigstillfälle placera ett

större antal civilarbetare å verksamhetsområden utom försvarsväsendet.

Vidare anfördes i promemorian i förevarande hänseende följande:

De nu antydda svårigheterna skulle till stor del bortfalla därest civilarbetarnas

tjänstgöring kunde förläggas till försvarsväsendets område. Även

inom detta förekommer ju civilt arbete i olika former och detsamma är ofta

av den natur att dess fullgörande icke rimligen borde te sig stötande för

ifrågavarande samvetsömma. Såsom exempel behöver endast nämnas arbete

inom sjukvårds- och förplägnadsväsendena. Härigenom kunde militär personal

frigöras för andra uppgifter. En regel örn civilarbetarnas anlitande inom försvarsväsendet

behövde ej vara ovillkorlig. Därest i det särskilda fallet större

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

behov av deras arbetskraft skulle föreligga inom något område utanför försvarsväsendet,

borde de kunna ställas till förfogande för sådan uppgift.

I anslutning härtill anfördes i promemorian beträffande sättet för fredstjänstgöringens

fullgörande följande:

Därest civilarbetarnas särskilda tjänstgöring (motsvarande tjänstgöringen

enligt 28 och 36 §§ värnpliktslagen) i enlighet med det ovan anförda skall

kunna äga rum i form av civilt arbete jämväl inom försvarsväsendet, uppstår

frågan huruvida icke motsvarande bör gälla den ordinarie tjänstgöringen

(motsvarande utbildningen enligt 27 § värnpliktslagen).

Även under ett läge, då inkallelser jämlikt 28 och 36 §§ värnpliktslagen

pågå, äger sedvanlig utbildning rum. Sålunda kommer under instundande vår

utbildningen med värnpliktiga tillhörande årsklass 1939 att taga sin början

och härvid torde jämväl grupper av samvetsömma komma att rycka in. I den

mån dessa äro civilarbetare, skulle de enligt gällande ordning placeras vid

de arbeten, som hittills anvisats för civilarbetarna (dikningsf öretag etc.).

Samtidigt skulle civilarbetare av äldre årsklasser, i enlighet med vad ovan

föreslagits, kunna vara sysselsatta inom försvarsväsendet. Och än vidare:

Sedan civilarbetarna av årsklass 1939 fullbordat sin ordinarie tjänstgöring

utanför försvarsväsendet, kunde de, örn krisläget då ännu ej upphört, bliva

inkallade till särskild tjänstgöring inom försvarsväsendet.

Att på detta sätt upprätthålla en skillnad mellan civilarbetare i ordinarie

och i särskild tjänstgöring måste framstå såsom mindre lämpligt.

Under den givna förutsättningen, att den särskilda tjänstgöringen mäste

kunna förläggas till försvarsväsendet, synas alltså övervägande skäl föreligga

för att låta samma princip gälla beträffande den ordinarie tjänstgöringen. Att

härvid göra en inskränkning till den ordinarie tjänstgöring, som kan komma

att äga rum under ett krisläge motsvarande det nu rådande kan icke vara

motiverat.

Överhuvud har uppfattningen i hithörande frågor undergått en väsentlig

förändring under trycket av världshändelserna. Det samvetstvång, som en

tjänstgöring i civilt arbete vid krigsmakten likväl ännu kan tänkas innebära

för vissa enskilda, måste dessa söka betrakta som en nödvändig uppoffring

för det gemensammas väl.

Med hänsyn till det anförda synes den ifrågasatta lagändringen böra givas

den innebörden, att civilarbetarnas tjänstgöring i såväl freds- som krigstid

skall kunna innefatta civilt arbete även inom försvarsväsendets område, därest

så anses påkallat. Skillnaden mellan civilarbetarnas och de s. k. vapenvägrarnas

tjänstgöringsförhållanden blir därmed mindre påtaglig än den är

enligt nuvarande lagstiftning. Kvar står dock, att civilarbetarna exempelvis

icke skola vara skyldiga att bära uniform och att de icke skola behöva befatta

sig med annat än rent civilt arbete, såsom förrådstjänst, förplägnadstjänst i

depåer och dylikt, arbete i vissa försvarsväsendets verkstäder, vägarbeten m. m.

Chefen för armén har i sitt yttrande framfört betänkligheter mot användande

av civilarbetare inom försvarsväsendet och därvid anfört, bland

annat, att de truppförband, som avsåges för verksamhet inom det militära

etappområdet, såsom vissa ingenjörs-, transport- och sjukvårdsförband m. m.,

måste äga en sådan utrustning och beväpning, att de kunde ombesörja sin

egen bevakning. Därest så icke vore fallet, måste särskilda stridande förband

behöva avdelas för denna verksamhet, varigenom det totala behovet av

manskap ökades. Med hänsyn härtill syntes förslaget ifråga icke vara praktiskt

s. 14 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

14 Kungl. Majus proposition nr 109.

genomförbart. Chefen för armén har i stället, såsom förut nämnts, framfört

den tanken, att de samvetsömmas tjänstgöring under krigsförhållanden skulle

baseras på i huvudsak samma grunder som enligt lagen örn tjänsteplikt. Denna

fråga syntes därför böra närmare utredas med biträde av de myndigheter och

organ, som handlägga ärenden rörande arbetsmarknadens reglering under

krigs- och andra utomordentliga förhållanden.

Från de övriga hörda myndigheternas sida har ingen erinran i förevarande

avseende framställts.

Vattenfallsstyrelsen har funnit förslaget örn inkallelse av civilarbetarna

till civilt arbete inom försvarsväsendet innebära en lämplig lösning av den

organisatoriska frågan. Styrelsen har vidare anfört, att det borde vara möjligt

att inom försvarsväsendet utvälja ett flertal sådana arbeten, som lämpade

sig för civilarbetarna och som dessa kunde utföra utan att göra våld på

sina samveten. Vattenfallsstyrelsen delade betänkligheterna mot att normalt

sysselsätta de enligt §§ 28 och 36 inkallade civilarbetarna vid statens civila

verk. Det kunde i många fall bliva svårt att bereda dem lämpligt arbete.

Vattenfallsstyrelsen förbehölle sig att för egen del få anlita ett visst antal

av civilarbetarna.

[Då det ur statens synpunkt måste vara ett i högsta grad framträdande

intresse, att tillgängliga arbetskrafter vid krigstillfälle kunna insättas där

de bäst behövas, synes det erforderligt, att civilarbetarnas tjänstgörings område

i ett sådant läge utvidgas i möjligaste mån. Uppenbart är vidare, att

försvarsväsendet i krig har behov av civil arbetskraft i mycket avsevärd omfattning.

Till följd av sin organisation torde också försvarsväsendet rent

allmänt sett vara mera ägnat än civila verk att emottaga arbetare av ifrågavarande

slag, vilka komma från spridda orter och för vilka alltså förläggning

och utspisning måste anordnas.]

De betänkligheter, som chefen för armén i detta avseende framfört, synas

icke vara bärande. Att de samvetsömma värnpliktigas tjänstgöring inom

försvarsväsendets område skulle medföra behov att i krigstid avdela stridande

styrkor till deras skyddande är en uppfattning, till vilken jag icke kan ansluta

mig. De samvetsömma intaga ju i detta hänseende icke annan ställning än

de stora skaror av andra civila personer vilka jämväl i krigstid och kanske

framför allt då äro i arbete vid försvarsväsendet. I fråga örn förslaget att å

de samvetsömma tillämpa lagen örn tjänsteplikt har jag redan i det föregående

uttalat, att jag icke kan ansluta mig till detsamma.

Såsom exempel på lämpligt civilt arbete för de samvetsömma inom försvarsväsendet

må utöver de i promemorian anförda nämnas arbeten å flygfält

ävensom vissa fortifikatoriska arbeten. Civilarbetarna böra, såsom framhållits

i promemorian, vara befriade från skyldighet att bära militär tjänstedräkt.

Den sinnesriktning hos de samvetsömma, som ansetts förhindra dem att

överhuvud verka inom försvarsväsendet — och som godtagits i den nu gällande

lagen — synes i ett för samhället brydsamt läge icke böra tillmätas den

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

betydelse, att andra hänsyn måste helt vika. Det torde icke vara obilligt att

av här ifrågavarande samvetsömma kräva den eftergiften, att de under rådande

förhållanden ställa sig till förfogande även för civilt arbete inom försvarsväsendet,

då behov av deras arbetskraft där förefinnes.

På sätt av den föregående redogörelsen framgår hävdas i den utremitterade

promemorian, att därest civilarbetarnas krigs tjänstgöring på föreslaget sätt

utvidgas till att omfatta även försvarsväsendet, skäl saknas för att uppehålla

en annan princip i fråga örn fredstjänstgöringen. Till vad i detta hänseende

i promemorian anförts kan jag helt ansluta mig.

Jag föreslår sålunda den ändring i § 1 i lagen örn samvetsömma, att civilarbetarnas

tjänstgöring under såväl krig som fred utvidgas till att omfatta

jämväl civilt arbete inom försvarsväsendet.

Beviljande av samvetsömhetstillstånd

efter inskrivningen.

I lagen örn samvetsömma förutsättes, att tillstånd som där avses i regel

meddelas i samband med den värnpliktiges inskrivning. Emellertid har det

särskilt på senare tid visat sig, att ansökningar örn dylikt tillstånd i avsevärd

utsträckning inkomma även efter inskrivningen. Olägenheten härav har från

olika håll påpekats..

Den inom departementet upprättade promemorian innehåller i fråga örn

detta spörsmål följande:

Enligt § 2 i lagen örn de samvetsömma meddelas samvetsömhetstillstånd

av inskrivningsrevisionen. Enligt tillämpningskungörelsen till samma lag,

§ 4, må värnpliktig, som, efter att ha blivit inskriven, i behörig ordning ingivit

ansökning örn sådant tillstånd, intill dess ärendet blivit avgjort, icke

inkallas till tjänstgöring med mindre inskrivnings- (sjörullförings-) befälhavaren

finner, att den värnpliktige icke visat sannolika skäl för ansökningen.

Härav följer, att den eventuelle samvetsömme kan gå fri från inkallelse under

omkring ett år. (Inskrivningsförordningen synes icke räkna med annat än det

årliga sammanträdet — tidigast 21 april — vilket också lär vara praxis).

Uppenbarligen kan denna anordning missbrukas av den som letar efter möjlighet

att undslippa någon tjänstgöring som hotar honom. Ansökningen kan

för övrigt eventuellt återtagas. Någon större svårighet att skaffa sådana

intyg, att inskrivningsbefälhavaren icke anser sig kunna inkalla vederbörande,

torde icke förefinnas. Det torde emellertid vara möjligt att bota detta missförhållande

antingen genom att inskrivningsrevisionen i mån av behov håller

särskilda sammanträden (värnpliktslagen synes ej lägga hinder i vägen däremot)

eller att en något förenklad gestaltning av revisionen finge löpande

befattning med sådana ärenden som komma in mellan årssammanträdena.

I sitt utlåtande i ärendet har chefen för försvarsstaben anfört:

Den väsentligaste erinringen mot det framlagda lagförslaget och dess motivering

gäller tjänstgöringsskyldigheten, då värnpliktig efter fullgjord fredstjänstgöring

övergår till samvetsöm. Erfarenheterna från inkallelserna till

beredskapsövningar och vid anbefallandet av förstärkt försvarsberedskap

synas giva berättigad anledning till antagandet, att den då påkomna samvetsömheten

mera haft sin orsak i obenägenhet att påtaga sig ökade personliga

bördor eller i feghet än varit grundad på verklig religiös eller etisk övertygelse.

Beaktas böra härvid de allvarliga konsekvenser, som i framtiden

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

kunna uppsta genom bibehållande av lagens nuvarande formulering, enär

denna otvivelaktigt i formellt hänseende medgiver, att värnpliktig efter fullgörande

av honom åliggande fredstjänstgöring jämlikt YL § 27 anmäler

samvetsbetänkligheter och efter vederbörlig prövning blir förklarad såsom

samvetsöm. Såväl ur synpunkten av statens intressen som i betraktande av

den ringa sannolikheten, att samvetsbetänkligheter göra sig gällande först vid

ifrågavarande tidpunkt, synes denna möjlighet icke böra medgivas. Ytterligare

omprövning av lagens lämplighet i detta hänseende synes desto mer

befogad som speciella bestämmelser för här avsedda fall — enligt vad ävenledes

framhålles i remisshandlingen — vid lagens tillkomst saknade aktualitet.

Chefen för armén har i förevarande avseende yttrat:

I skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 2

december 1939, nr 6708, meddelade jag vissa uppgifter angående antalet

tidigare utbildade värnpliktiga, vilka i samband med beredskapst jänstgöring

m. m. under månaderna maj—oktober 1939 förklarat sig hysa samvetsbetänkligheter

mot värnpliktens fullgörande och som därför antingen icke kunnat

inkallas eller blivit hemförlovade, enär framställningarna skola prövas av 1940

års inskrivningsrevision. Antalet ärenden, som under ifrågavarande tidsperiod

hänskjutits till nämnda revision, var 320. Ehuru någon mera ingående undersökning

icke verkställts, torde det kunna antagas att antalet anmälningar

avsevärt stegrats i samband med krigsutbrottet i Finland, med andra ord då

faran även för vårt land blev mer påtaglig. Såsom exempel härpå kan nämnas,

att medan antalet anmälningar intill den 1 november inom Västerbottens

inskrivningsområde endast var 5, har från denna dag till årsskiftet tillkommit

icke mindre än 52, d. v. s. mer än tio gånger så många. Den landsskadliga

trafik, som belyses av de nämnda siffrorna, synes mig vara av den mest allvarliga

beskaffenhet. För att råda bot på dessa missförhållanden synas

skyndsamma åtgärder vara erforderliga.

Med hänsyn till den nuvarande kategoriklyvningen kan med visst skäl anföras,

att det icke spelar någon större roll, örn ett mindre antal värnpliktiga

i samband med inskrivningen förklaras som samvetsömma och därigenom

undandrages militär utbildning, då ändock ett så avsevärt antal värnpliktiga

varje år undandrages denna av andra skäl. Förhållandet måste emellertid

bedömas annolunda, då fråga är örn sådana värnpliktiga, som icke varit

samvetsömma vid inskrivningen utan uttagits till den lagligen begränsade

kontingenten i linjetjänst. Då anmälan örn samvetsbetänkligheter framföres

först sedan den militära utbildningen helt eller delvis fullgjorts och särskilt

örn denna anmälan göres först vid mobilisering eller då rikets säkerhet eljest

kräver utomordentliga åtgärder, synes den innebära ett bedrägeri mot staten,

som bekostat den värnpliktiges utbildning och med fullt fog räknat med dennes

medverkan till rikets försvar. Örn anmälan sker vid inskrivningen kan annan

värnpliktig uttagas för vapenutbildning. Örn anmälan sker senare kan så

icke ske. I nuvarande situation bidrager detta t. ex. till att inkallade värnpliktiga,

trots tungt vägande skäl, icke kunna hemförlovas ens för kortare tid

på grund av bristen på utbildat ersättningsmanskap.

Det är min bestämda uppfattning, att någon hänsyn till de anmälningar

örn samvetsömhet, som göras efter inskrivningen, överhuvudtaget icke bör

tagas. Därest emellertid någon rättelse icke står att vinna i detta avseende,

måste sådana åtgärder vidtagas, att efter inskrivningen gjord anmälan örn

samvetsömhet omedelbart upptages till behandling och avgörande. De nu

gällande bestämmelserna örn att värnpliktig, som ingiver dylik anmälan, icke

får inkallas eller — om han befinner sig i tjänstgöring — skall hemförlovas,

intill dess frågan kan prövas vid inskrivningsrevisionens nästpåföljande sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

J 7

Kungl. Majus proposition nr 109.

manträde, kunna nämligen sägas inbjuda till missbruk. Genom en sådan

anmälan kan den värnpliktige för närvarande i vissa fall skaffa sig ett helt

års uppskov med honom åliggande tjänstgöring. Anmälan kan för övrigt

återtagas före inskrivningsrevisionens sammanträde. Syftet har ändock nåtts.

Bestämmelserna för intygsgivningen kunna dessutom alltför lätt åsidosättas.

Själva kravet på vissa intyg utgör icke ett bestämt hinder för missbruk.

Frågan örn en behandling av anmälningar rörande samvetsömhet som ingivas

på annan tid under året än då inskrivningsrevisionens sammanträde

är förestående, beröres något i promemorian utan att något definitivt förslag

till åtgärder avgives. Det ifrågasättes dock att inskrivningsrevisionen skulle

kunna sammanträda även vid andra tider än den nu brukliga. Värnpliktslagen

skulle icke utgöra hinder mot en sådan anordning. Härvid bör emellertid

märkas, att med den uppställning och utformning, som givits åt inskrivningsförordningen

— med bland annat reglerande bestämmelser för t. ex. vissa

myndigheters åligganden mellan inskrivningsnämndens och inskrivningsrevisionens

sammanträden — skulle en sådan anordning medföra betydande

ändringar i nämnda förordning och av denna föranledda bestämmelser i

kommando väg m. m. Det synes då vara naturligare att för nämnda prövning

skapa ett särskilt organ, som kunde sammanträda med mindre omgång än

inskrivningsrevisionen. Med hänsyn till nödvändigheten av att prövningen

företages i samband med personlig inställelse av den samvetsömme, synes

en viss decentralisation vara önskvärd. Denna bör dock icke drivas alltför

långt, varför en anslutning till militärområdesindelningen synes vara lämplig.

För min del är jag helt ense med de militära myndigheterna därutinnan, Departemenlsatt

åtgärder måste vidtagas i syfte att förebygga missbruk av den nu före- chefenliggande

möjligheten att även efter inskrivning som vanlig värnpliktig göra

anmälan örn samvetsömhet. Att härvid, såsom chefen för armén föreslagit,

borttaga varje möjlighet att erhålla tillstånd efter inskrivningen synes emellertid

icke vara principiellt befogat.

I ändamål att ernå snabbare prövning av ifrågavarande ärenden har i

promemorian ifrågasatts, antingen att inskrivningsrevisionen i män av behov

skulle hålla särskilda sammanträden eller att densamma i en förenklad gestalt

skulle taga löpande befattning med ärenden, som inkomma mellan de sedvanliga.

årssammanträdena. Yad den första utvägen angår, synes den innebära

alltför stor omgång för att lämpligen böra anlitas. Dessutom skulle på sätt

chefen för armén anfört ett avsevärt antal ändringar i inskrivningsförordningen

lii. fl. bestämmelser bliva följden av ett sådant arrangemang, något som

helst bör undvikas. Att å andia sidan införa en löpande inskrivningsrevision

av förenklad sammansättning eller att, såsom chefen för armén ifrågasatt,

anknyta prövningen till militärområdesorganisationen möter även betänkligheter

med hänsyn till önskemålet om bästa garanti för allsidig och enhetlig

prövning av ärendena.

Såsom chefen för armén med fog framhåller, äro ifrågavarande ärenden av

allvarlig innebörd för staten. Detta gäller i särskilt hög grad de fall, då den

värnpliktige redan helt eller delvis genomgått militär utbildning. Med hänsyn

härtill och till vad ovan anförts har jag kommit till den uppfattningen, att

dessa ärenden böra ankomma på Kungl. Maj:ts prövning. Härigenom ernås

syftet, att prövningen kan ske utan tidsutdräkt, och vidare tillkommer såsom

niliang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 109.

4G7 40 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ett enligt min mening avgörande skäl för denna lösning, att ärendena genom

att läggas under Kungl. Majit kunna bliva föremål för ett enhetligt bedömande.

Vid genomförandet av en lagändring av den föreslagna innebörden lärer den

i tillämpningsförordningen till lagen örn samvetsömma intagna föreskriften,

att den som anhållit örn samvetsömhetstillstånd i allmänhet skall hemförlovas

från tjänstgöring, böra utgå. Under den korta tid som åtgår för erhållande

av Kungl. Maj:ts beslut bör den värnpliktige kunna kvarhållas i tjänst.

Såsom huvudregel torde med hänsyn till det anförda böra fastslås, att

ansökan örn tillstånd skall göras i samband med inskrivningen; sådan ansökan

bör liksom för närvarande prövas av inskrivningsrevisionen. Prövning

av ansökan, som ingives efter inskrivningen, bör däremot ankomma på

Kungl. Maj :t. Då man ur statsnyttans synpunkt enligt min mening måste uppställa

som norm, att övergång till samvetsömhet efter inskrivningen endast

skall få äga rum, då den värnpliktige visar synnerligt fog för sin framställning,

torde det böra stadgas, att sådant tillstånd må lämnas endast för särskilt fall

och då synnerliga skäl föreligga.

På grund av vad sålunda anförts torde § 2 i lagen örn samvetsömma böra

erhålla ändrad lydelse av angivna innebörd.

Vissa detalj spörsmål rörande lagen örn

samvetsömma värnpliktiga.

Därest civilarbetarnas tjänstgöringsområde på sätt som föreslagits utvidgas

till att omfatta även försvarsväsendet, böra de samvetsbetänkligheter, på

grund varav tillstånd enligt § 1 b) i lagen beviljas, i enlighet härmed bestämmas

till att avse icke »varje tjänstgöring vid krigsmakten» utan »varje slag av

militär tjänstgöring». I detta sammanhang synes i § 1 a) ordet »allenast»

böra inskjutas framför »tjänstgöring med vapen», då ju även samvetsbetänkligheterna

enligt § 1 b) avse tjänstgöring med vapen.

I § 4 mom. 1 böra orden »av inskrivningsrevisionen» ersättas med »av den

myndighet, som meddelat detsamma», liksom i konsekvens härmed orden »av

inskrivningsrevisionen» i § 5 böra utgå.

Yad beträffar § 4 mom. 2 synes den ändringen böra vidtagas, att om värnpliktig,

som erhållit samvetsömhetstillstånd, vill övergå till värnpliktstjänstgöring

i vanlig ordning, frågan örn hans värnpliktsförhållanden för undvikande

av alltför långt dröjsmål skall hänskjutas till Konungens prövning i stället

för att såsom nu underställas inskrivningsrevisionen. Detta utesluter naturligen

icke, att frågan av Konungen avgöres på det sätt, att den värnpliktige

i det särskilda fallet hänvisas att för ändamålet anmäla sig hos inskrivningsrevisionen.

Beträffande § 6 föreslås viss ändring, som betingas av vad som i det

följande anföres.

Hänvisningen till värnpliktslagen i § 7 torde böra utgå såsom icke uttömmande

och ersättas med en allmän hänvisning till gällande bestämmelser.

Vidare böra reglerna örn de samvetsömmas underhåll etc. anknytas till vad

som gäller för värnpliktiga överhuvud och icke såsom nu vara inskränkta till

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

de för beväringen meddelade stadgandena. Med avseende å innebörden av

begreppet förmåner torde få framhållas, att därunder bör inrymmas även

sådant understöd, som avser underhållet av den samvetsömmes familj. Enligt

§ 7 sista punkten skall penningbidraget till civilarbetare utgöra 50 öre örn

dagen under hela tjänstgöringstiden. Skäl torde saknas att frångå denna regel

vad angår tjänstgöringen under fredstid. Däremot böra civilarbetarna ifråga

örn den tjänstgöring i övrigt, som kan komma att åvila dem, åtnjuta de härför

avsedda förmånerna. Nyssnämnda stadgande bör därför förses med ett

motsvarande tillägg, som inskränker dess tillämplighet till tjänstgöring under

fredstid.

Såsom en följd av den föreslagna regleringen av tjänstgöringen vid krigstillfälle

— avsedd att inflyta i särskilt moment i § 3 — bör den i § 8 gjorda

hänvisningen till § 3 hädanefter avse § 3 mom. 1.

Den föreslagna bestämmelsen, att ansökningar örn samvetsömhetstillstånd

efter inskrivningen skola prövas av Kungl. Maj:t, torde böra föranleda en

särskild övergångsbestämmelse. För närvarande vänta sådana ansökningar till

stort antal på sin prövning. Därest dessa direkt överlämnades till Kungl.

Majit, bleve följden en anhopning av ärenden, som bomme att inverka

menligt på arbetsförhållandena. Det synes därför ändamålsenligt att föreskriva,

att dylika ansökningar, vilka ingivits före ändringslagens ikraftträdande,

skola prövas av inskrivningsrevisionen, men att beslut varigenom

revisionen i här avsedda fall meddelar samvetsömhetstillstånd skola underställas

Kungl. Majlis prövning.

Viss ändring i lagen om straff för förbrytelser

i tjänsten av vissa värnpliktiga

(civilarbetare).

De samvetsömma värnpliktiga, vilka jämlikt § 1 b) i lagen örn samvetsömma

erhållit tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring genom att i

stället för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning

(civilarbetarna), äro enligt nu gällande lagstiftning i fråga örn fel och

försummelser med avseende å denna tjänstgöring underkastade särskild lag,

lagen den 12 juni 1925 (nr 183) om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa

värnpliktiga (civilarbetare).

Vid framläggandet för 1925 års riksdag av förslaget till nyssnämnda lag

anförde föredragande departementschefen i fråga om civilarbetarnas straffrättsliga

ställning följande:

Några särskilda bestämmelser angående brott och förseelser, som av ifrågavarande

värnpliktiga kunna begås under deras tjänstgöring, finnas icke. Beträffande

dem, som fullgöra sin värnplikt vid krigsmakten utan att övas i

vapens bruk eller bära vapen eller ammunition, synes vara uppenbart, att av

dem begångna brott och förseelser falla under strafflagen för krigsmakten.

Med avseende å de värnpliktiga, som i stället för tjänstgöring vid krigsmakten

utföra civilt arbete, ställer sig saken mera tvivelaktig. Enligt 6 § strafflagen

för krigsmakten, jämförd med 1 § samma lag, lyda emellertid de värnpliktiga

under strafflagen för krigsmakten allenast under den tid, då de fullgöra dem

åliggande tjänstgöring vid krigsmakten samt då de under färd till och från sin

tjänstgöringsort stå under militärbefäl.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr LOD.

Departements
chefen.

I det föregående har föreslagits den ändring i lagen om samvetsömma, att

civilarbetarna skola vara skyldiga att utföra civilt arbete även inom försvarsväsendet.

Efter genomförandet av nämnda lagändring torde civilarbetarna, i fall då

deras tjänstgöring äger rum inom försvarsväsendet, jämlikt bestämmelserna i

strafflagen om krigsmakten i allmänhet komma att lyda under sistnämnda lag.

Möjligen kunde det med hänsyn till civilarbetarnas särskilda ställning i

samvetsömhetsfrågan anses påkallat, att de, även då deras tjänstgöring äger

rum inom försvarsväsendet, ställdes utanför strafflagen för krigsmakten; i så

fall erfordrades ändring av 1 § 3:o) i nämnda lag. Emellertid måste beaktas,

att civilarbetarna under tjänstgöring inom försvarsväsendet ofta torde komma

att stå under militär arbetsledning och bliva förlagda i militära förläggningar.

Det synes därför av disciplinära skäl vara erforderligt, att de underkastas de

för militära förhållanden avpassade straffbestämmelserna i strafflagen för

krigsmakten. Att civila arbetare vid försvarsväsendet lyda under strafflagen

för krigsmakten är för övrigt ingen nyhet utan förekommer redan nu (jfr

1 § 4:o) nämnda lag).

Med hänsyn till det anförda finner jag någon ändring av strafflagen

för krigsmakten i angivna syfte icke böra äga rum. Däremot torde den föreslagna

ändringen av § 1 b) i lagen örn samvetsömma böra medföra en ändring

i den särskilda lagen örn straff för förbrytelser i tjänsten av civilarbetare

av innebörd, att sistnämnda lag äger tillämpning å civilarbetarna allenast i

fall då dessa icke lyda under strafflagen för krigsmakten.

Med hänsyn till civilarbetarnas ändrade tjänstgöring torde vidare orden

»tjänstgöring vid krigsmakten» i 1 § av den särskilda strafflagen böra utbytas

mot »militär tjänstgöring».

Den här föreslagna lagändringen medför, att viss jämkning måste vidtagas

även i § 6 lagen örn samvetsömma.

Sedan föredraganden sålunda redogjort för de inom försvarsdepartementet

upprättade förslagen till lag örn vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925

(nr 338) om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,

samt till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1925

(nr 183) om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare)

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1) hemställer föredraganden,

att lagrådets utlåtande över det sistnämnda lagförslaget måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Lennart Österholm.

1) Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,

har här uteslutits.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majits lagråd den

4 mars 1940.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 2 mars 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll

över försvarsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23

februari 1940, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1925 (nr 183) om straff

för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn F. K. I. Öhman.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 109.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, dels frågan örn förslag

till lag om vissa ändringar i lagen den 12 guni 1925 (nr 338) om värnpliktiga,

vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, för vilket förslag

redogörelse lämnats till statsrådsprotokollet för den 23 februari 1940, dels

ock lagrådets den 4 mars 1940 avgivna utlåtande över det till lagrådet den

23 februari 1940 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen

den 12 juni 1925 (nr 183) örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga

(civilarbetare).

Med förmälan att lagrådet lämnat det remitterade förslaget utan erinran

hemställer föredraganden, att förslagen måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Broberg.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.

467 40

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:147 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925 a1 i texten
  2. 2LU 1940:15 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925 s. 1 i texten