Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m

1940-03-08 · 228 sidor, varav 219 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 219 av 228 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:115, Med förslag till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

1

Nr 115.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.;

given Stockholms slott den 8 mars 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,

dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande lill

riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sami. Nr 115.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Förslag

till

förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Begreppet yrkesmässig trafik.

1 §•

Med yrkesmässig trafik förstås i denna förordning trafik, i vilken automobil

jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för personeller

godsbefordran. För sådan trafik gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna

örn annan automobiltrafik, vad i denna förordning nedan stadgas.

Vad om automobil är i denna förordning stadgat skall i tillämpliga delar

gälla jämväl i avseende å motorcykel och traktortåg.

2 §•

Från tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässig trafik i denna

förordning undantagas:

1) transporter med ambulansbil, som äges eller drives av stat, landsting,

kommun eller sjukvårdsanstalt;

2) transporter uteslutande av mjölk, mjölkprodukter eller ägg ävensom

transporter uteslutande av slaktdjur till slakteri.

Därest beträffande viss yrkesmässig trafik undantag i särskilt hänseende

från denna förordning visas vara påkallat, meddelas bestämmelser härom

av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnat.

Om uppsikt över den yrkesmässiga trafiken.

3 §.

Det ankommer på en central myndighet — statens biltrafiknämnd — samt

länsstyrelserna att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga

trafiken och främjande av en sund utveckling av densamma.

Biltrafiknämnden skall hava sitt säte i Stockholm och bestå av minst fem

och högst sju ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid. Konungen

utser en av ledamöterna till ordförande samt en till ställföreträdare

för denne. För annan ledamot än ordförande förordnar Konungen ersättare.

Till ledamöter och ersättare skola utses personer med insikt eller erfarenhet

i fråga örn de viktigaste trafik-, yrkes- eller näringsintressen, som be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115. 3

rörås av den yrkesmässiga trafiken. En av ledamöterna bör vara lagkunnig.

Avgår ledamot eller ersättare, förordnar Konungen annan för återstående

delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

Närmare föreskrifter angående biltrafiknämndens verksamhet meddelas

av Konungen.

Olika slag av yrkesmässig trafik och rätt till dess bedrivande.

4 §•

Med linjetrafik förstås i denna förordning yrkesmässig trafik för regelbunden

befordran av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller mellan

vissa orter under sådana omständigheter att bestämmanderätt i fråga om

automobilens utnyttjande icke tillkommer viss trafikant eller vissa trafikanter

gemensamt.

Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linjetrafik, benämnes

beställningstrafik.

5 §•

Yrkesmässig trafik må bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd (trafiktillstånd

).

Tillstånd till bedrivande av linjetrafik å vägsträcka, som är belägen i mer

än ett län, eller mellan orter inom skilda län eller att i beställningstrafik

för godsbefordran använda lastautomobil med en lastförmåga överstigande

3,500 kilogram eller att till viss lastautomobil koppla sådan släpvagn,

vars högsta lastförmåga, tillsammans med automobilens, överstiger

4,000 kilogram, meddelas av biltrafiknämnden.

Tillstånd till beställningstrafik för personbefordran med stationsort i stad

meddelas av polismyndigheten i staden.

I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelse i det län, varest linjetrafik

skall äga rum eller stationsort för beställningstrafik skall förläggas.

6 §■

Vad i denna förordning stadgas angående trafiktillstånd skall i tillämpliga

delar gälla jämväl beträffande tillstånd till ökning av det antal automobiler,

med vilket yrkesmässig trafik må av tillståndshavare bedrivas, eller lill

insättande av släpfordon i sådan trafik eller till sådant utbyte av automobil

eller släpfordon, som medför höjning av den största last eller det största antal

passagerare, som enligt meddelat tillstånd må befordras med fordon i

trafiken.

Om ansökningsförfaranilet.

7 §•

1 mom. Vid ansökan örn trafiktillstånd skola fogas handlingar, som äro

ägnade att bestyrka sökandens lämplighet såsom utövare av det slag av yr
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

kesmässig trafik, ansökningen avser, ävensom, där ej fråga är om linjetrafik

för personbefordran, uppgift om typ och antal av de automobiler och släpfordon,

som äro avsedda att användas i trafiken, med angivande av den

största last eller det högsta antal personer, som skall kunna med varje automobil

eller släpfordon befordras.

Vid ansökan skall fogas styrkt avskrift av densamma, så ock av de handlingar,

som därtill höra. Vad sålunda är stadgat äger dock ej tillämpning

å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet.

2 mom. Ansökan om tillstånd till linjetrafik skall, utöver vad i 1 mom.

angives, innehålla uppgifter örn linjesträckning eller örn de orter, mellan

vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik

eller godstrafik eller bådadera, ävensom uppgifter örn den taxa samt,

i förekommande fall, den turlista för befordringen, som önskas fastställd,

och om huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas.

3 mom. Ansökan om tillstånd till beställningstrafik skall tillika innehålla

uppgift om stationsort.

8 §•

över ansökan om sådant tillstånd till linjetrafik, som det tillkommer

länsstyrelse att bevilja, skall länsstyrelsen ej mindre höra vederbörande

polismyndighet samt trafikföretag och sammanslutningar av utövare av yrkesmässig

automobiltrafik, som beröras av den ifrågasatta trafiken, än även,

om förhållandena därtill föranleda, på lämpligt sätt lämna vederbörande vägstycke,

kommuner och andra, som ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig.

Avser ansökningen rätt till linjetrafik med omnibus uteslutande inom viss

stad eller inom stad med dess närmaste omgivning, skall, om ansökningen

icke sker å stadens vägnar, dylikt tillfälle alltid beredas vederbörande kommunala

förvaltningsmyndighet i staden.

över ansökan om tillstånd till sådan linjetrafik, för vars bedrivande biltrafiknämndens

tillstånd erfordras, skall nämnden infordra yttrande av vederbörande

länsstyrelser, som hava att verkställa erforderlig utredning under

tillämpning av bestämmelserna i första stycket.

9 §•

1 mom. över ansökan örn sådant tillstånd till beställningstrafik, som det

ankommer på länsstyrelse att bevilja, skall länsstyrelsen höra polismyndigheten

i den ort, varest automobil, som kommer att användas i trafiken,

avses skola hava sin stationsort, samt genom tillkännagivande i på

förhand bestämd tidning bereda trafikföretag, sammanslutningar av utövare

av yrkesmässig trafik samt andra inom länet, vilka ärendet kan angå,

tillfälle att yttra sig. Kostnaderna för nämnda tillkännagivande skola gäldas

av sökanden.

Därest lokalområde kan komma att omfatta delar av flera län, skall den

länsstyrelse, som äger meddela trafiktillstånd, över ansökningen höra övriga

vederbörande länsstyrelser, vilka före yttrandes avgivande hava att verk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

5

ställa erforderlig utredning, varvid bestämmelserna i första stycket skola

äga motsvarande tillämpning.

2 mom. över ansökan om sådant tillstånd till beställningstrafik, vars beviljande

ankommer på biltrafiknämnden, skall nämnden infordra yttrande

av vederbörande länsstyrelse och skola därvid i övrigt bestämmelserna i

1 mom. i tillämpliga delar gälla.

3 mom. Vad i 1 mom. är stadgat skall ock i tillämpliga delar iakttagas

beträffande behandling av ansökan om sådant trafiktillstånd, vars meddelande

ankommer på polismyndighet i stad.

10 §.

Ansökan örn trafiktillstånd må, utan hinder av vad i 8 och 9 §§ föreskrivits,

genast avslås, därest det synes uppenbart, att densamma ej bör

beviljas.

11 §•

Utan hinder av vad i 8 och 9 §§ är stadgat må infordrande av yttranden

inskränkas eller underlåtas, då ansökan avser tillstånd

att i linjetrafik uteslutande befordra skolbarn och lärare till och från

skola,

att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personautomobil tillfälligt

ombesörja beställningstrafik inom visst begränsat område eller å viss

vägsträcka,

att för en tid av högst sex månader öka antalet automobiler eller insätta

släpfordon i viss trafik,

att i beställningstrafik utbyta omnibus eller personautomobil,

att utbyta lastautomobil eller släpfordon, såvitt därigenom den största

sammanlagda last, som enligt gällande trafiktillstånd må medföras å fordonen,

icke höjes till mer än två och ett halvt ton eller eljest med mer än

femton procent, eller

att jämlikt 20 § i linjetrafik för personbefordran medföra gods eller släpfordon

för godsbefordran med en högsta lastförmåga av femhundra kilogram.

Om trafiktillstånds meddelande m. m.

12 §.

Trafiktillstånd må meddelas endast därest den ifrågasatta trafiken finnes

behövlig samt i övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfarenhet

och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter befinnes

lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Där flera sökande finnas,

må tidpunkten för ansökans ingivande icke vara avgörande för företräde

dem emellan. Avser ansökan tillstånd till linjetrafik i konkurrens med

trafik, bedriven av förut bestående trafikföretag, skall, därest tillstånd meddelas

och förhållandena icke till annat föranleda, tillståndet lämnas inneha
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

vare av dylikt företag, därest denne ansökt därom och i övrigt befinnes

lämplig såsom trafikutövare.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga

de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik

må dock meddelas juridisk person allenast örn särskilda skäl därtill

äro. Såvitt ej angår linjetrafik för personbefordran, skall tillståndet innefatta

föreskrift örn det antal automobiler, med vilket trafiken må bedrivas,

med angivande av den största last eller det högsta antal personer, som skall

kunna med varje automobil befordras. Därest förhållandena därtill föranleda,

bör tillståndet begränsas att omfatta vissa slag av transporter eller

viss kortare tid. Beträffande linjetrafik skall, såvida ej särskilda omständigheter

till annat föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå å viss vägsträcka.

13 §.

Vid meddelande av tillstånd till beställningstrafik skall bestämmas ort,

å vilken automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsori).

I fråga om beställningstrafik för godsbefordran skall tillika angivas

ett lokalområde för trafiken. Lokalområde skall utgöras av län eller sammanhängande

delar av ett eller flera län.

Det ankommer på biltrafiknämnden att efter länsstyrelsernas hörande

och i övrigt erforderlig utredning indela riket i lokalområden.

Då med hänsyn till stationsortens belägenhet samt omständigheterna i

övrigt så finnes lämpligt, äger biltrafiknämnden med avvikelse från den

allmänna indelningen i lokalområden bestämma särskilt lokalområde för

viss trafikutövare eller viss grupp av trafikutövare.

Ansökan om sådant särskilt lokalområde, som i föregående stycke sägs,

skall ingivas till den myndighet, som enligt 5 § äger meddela trafiktillstånd.

Därest ansökan om trafiktillstånd, vars prövning ankommer på länsstyrelse,

ej avslås, åligger det länsstyrelsen att med eget yttrande samt den utredning

i övrigt, som kan finnas erforderlig, översända ansökan om lokalområde till

biltrafiknämnden.

14 §.

För linjetrafik bör tillståndsgivande myndighet efter nödig utredning fastställa

turlista i erforderlig omfattning.

Tillfälliga avvikelser från fastställd turlista må äga rum på grund av oförutsedda

omständigheter. Det åligger trafikutövaren att om sådan avvikelse

göra anmälan på sätt och i den omfattning, den tillståndsbeviljande myndigheten

föreskrivit.

15 §.

Beslut, varigenom biltrafiknämnden meddelat trafiktillstånd, skall delgivas

länsstyrelse i län, inom viiket lokalområde eller linjesträckning, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

avses i trafiktillståndet, är beläget, ävensom vederbörande polismyndighet

och statspolisavdelnings föreståndare.

Har länsstyrelse meddelat dylikt beslut, skall detsamma delgivas biltrafiknämnden

samt vederbörande polismyndighet och statspolisavdelnings föreståndare

inom länet. Gäller beslutet sådan beställningstrafik, för vilken

lokalområdet skall omfatta delar även av annat län, skall beslutet delgivas

jämväl länsstyrelsen i detta län samt vederbörande polismyndighet och statspolisavdelnings

föreståndare i sistnämnda län.

Av polismyndighet i stad meddelat beslut örn trafiktillstånd skall delgivas

biltrafiknämnden, länsstyrelse och statspolisavdelnings föreståndare i länet.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut

om ändring i trafiktillstånd. Örn anslag av beslut, varom nu är fråga,

stadgas i 44 §.

Om trafikregister.

16 §.

Länsstyrelse skall föra förteckning dels över innehavare av tillstånd till

yrkesmässig trafik inom länet dels ock över automobiler, som äro godkända

för dylik trafik, dock såvitt angår beställningstrafik, allenast över automobiler

med stationsort inom länet.

Förteckning skall föras särskilt för linje- och särskilt för beställningstrafik

samt med uppdelning i vartdera fallet på trafik för person- och för godsbefordran.

Hos biltrafiknämnden skall föras register över trafik, som bedrives jämlikt

tillstånd meddelade av denna myndighet.

Närmare bestämmelser angående förtecknings och registers förande samt

om skyldighet för länsstyrelse att till biltrafiknämnden avlämna uppgifter

rörande förtecknings innehåll meddelas av Konungen.

Om trafiktillstånds giltighetstid m. m.

17 §.

1 mom. Där trafiktillstånd icke, på sätt i 12 § sägs, begränsas till viss

kortare tid, skall detsamma, såvitt ej särskilda omständigheter till annat föranleda,

meddelas att gälla tills vidare.

2 mom. Har den, som efter tillstånd bedrivit yrkesmässig trafik, avlidit

eller försatts i konkurs, må rörelsen utan särskilt tillstånd för dödsboets eller

konkursboets räkning fortsättas under en tid av högst ett år från dödsfallet

eller första borgenärssammanträdet.

I fall som i första stycket sägs åligger det dödsboet eller konkursboet, örn

det vill fortsätta rörelsen, att inom två månader från dödsfallet eller första

borgenärssammanträdet hos myndighet, som meddelat trafiktillståndet, anmäla

person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill

lämplig, och har i senare fallet dödsboet eller konkursboet icke inom viss

av myndigheten fastställd tid anmält annan person, som av myndigheten

kan för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den

dag, tiden för anmälningsskyldigheten gått till ända eller beslut i frågan meddelades.

18 §.

1 mom. Tillstånd till yrkesmässig trafik må, då tillståndshavaren avlidit

eller försatts i konkurs eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan efter

medgivande av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Vid ansökan örn tillståndets överförande å annan skall fogas avtal, som

kan hava upprättats rörande överlåtelsen.

Den tillståndsgivande myndigheten har att med avseende å skälen och

villkoren för överlåtelsen, lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifrågasättes,

samt omständigheterna i övrigt pröva framställningen.

2 mom. Avlider tillståndshavare, vilken bedrivit yrkesmässig trafik såsom

självständigt yrke, må den tillståndsgivande myndigheten, på framställning

av dödsboet, såsom villkor för tillstånd, som beviljas annan i stället för den

avlidne, föreskriva skyldighet för den nye tillståndshavaren att i viss omfattning

inlösa den eller de automobiler, som den avlidne eller dödsboet använt

i sin trafikrörelse. I samband med sådan föreskrift äger myndigheten jämväl

meddela erforderliga bestämmelser för reglerande av inlösningsplikten.

19 §.

Trafiktillstånd kan av myndighet, som meddelat tillstånd, återkallas eller

för viss tid indragas vid svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna

i denna förordning, vid underlåtenhet att begagna tillståndet ävensom

när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig

anledning därtill förekommer. Har innehavare av trafiktillstånd gjort

sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse

eller indragning av tillståndet, och kan det antagas, att han skall låta rätta

sig utan sådan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning må ej

överklagas.

Vad i 15 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut

om återkallelse eller indragning av trafiktillstånd. Dylika beslut ävensom

beslut om varning skola genom myndighetens försorg delgivas den,

som avses med beslutet.

Om vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter.

20 §.

Tillstånd till utövande av yrkesmässig trafik för personbefordran innebär

rätt till befordran även av passagerare åtföljande gods på sätt den tillståndsbeviljande

myndigheten äger närmare bestämma.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

9

I linjetrafik för personbefordran må jämväl, därest och i den omfattning

samma myndighet må finna skäl sådant medgiva, medföras gods för annan

än passagerare.

Utan hinder av vad nu är stadgat må, efter anmälan till den tillståndsgivande

myndigheten, i linjetrafik för personbefordran medföras gods för

postverkets räkning.

21 §.

1 mom. Beställningstrafik för personbefordran må bedrivas inom stationsorten

samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av beställning,

som mottagits av eller delgivits automobilens förare inom stationsorten,

jämväl utom denna.

Har i anledning av sådan beställning körning avslutats utom stationsorten,

skall automobilen utan onödigt dröjsmål återföras direkt till denna ort. Under

återfärden må automobilen även utan föregående, inom stationsorten

mottagen beställning tagas i bruk för personbefordran till stationsorten eller

till ort, som under färden passeras.

Förare av automobil, använd i trafik, varom nu är fråga, må icke för att

erhålla beställning å körning uppställa eller kringföra automobilen utom

stationsorten.

2 mom. Därest det för tillgodoseende av tillfälligt behov av persontrafik

inom visst område erfordras, äger länsstyrelse medgiva, att automobil må,

utan hinder av vad ovan är stadgat, under viss tid eller vid visst tillfälle användas

inom sådant område.

Beslut, varom nu är fråga, ankommer på länsstyrelsen i det län, varest

automobilens stationsort är belägen, eller, örn automobilen är avsedd att användas

i annat län, på länsstyrelserna i de båda länen gemensamt.

22 §.

1 mom. Beställningstrafik för godsbefordran må, där ej med trafiktillstånd

förenade villkor och bestämmelser annat föranleda, bedrivas inom

lokalområdet samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av beställning,

som mottagits av eller delgivits automobilens förare inom lokalområdet,

jämväl utom detta, dock må gods icke avhämtas utom lokalområdet

annat än för befordran till ort inom detsamma.

Har i anledning av sådan beställning körning avslutats utom lokalområdet,

må automobilen, även utan föregående inom lokalområdet mottagen

beställning, tagas i bruk för körning från det lokalområde, där körningen

avslutats, tillbaka till det lokalområde, som anvisats trafikutövaren. Tages

automobilen ej i anspråk för sådan körning, skall automobilen utan onödigt

dröjsmål återföras direkt till stationsorten.

Förare av automobil, använd i trafik, varom nu är fråga, må icke för att

erhålla beställning å körning uppställa eller kringföra automobilen utom

stationsorten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

2 mom. För godstransport uteslutande inom viss stad må icke användas

automobil med stationsort utom staden, där ej länsstyrelse sådant medgivit.

Länsstyrelse må ock, när skäl därtill äro, förordna, att inskränkning, som

sålunda gäller i fråga om rätt till godsbefordran inom stad, även skall tillämpas

inom annat samhälle eller beträffande visst område inom länet.

Länsstyrelses beslut om sådan inskränkning skall intagas i ortstidning.

3 mom. Vad i 21 § 2 mom. beträffande persontrafik är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om beställningstrafik för godsbefordran.

23 §.

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik är skyldig att mot ersättning

enligt fastställd taxa samt under de villkor och enligt de bestämmelser

i övrigt, som innehållas i denna förordning eller med stöd av densamma

meddelats, ombesörja befordran av personer eller gods å för sådan trafik

upplåtna vägar, allt under förutsättning:

a) att befordringen icke är enligt gällande författningar förbjuden,

b) att befordringen kan ske med automobil, som trafikutövaren erhållit

tillstånd att använda i yrkesmässig trafik,

c) att befordringen i övrigt icke må anses utesluten till följd av förhållande,

som tillståndshavare ej föranlett eller förmått avvärja,

d) att i beställningstrafik för godsbefordran avgift erlägges av en eller

flera beställare för hel automobillast, såvitt ej den tillståndsgivande myndigheten

annat föreskrivit,

e) att eljest giltigt skäl för vägran ej är för handen.

Myndighet, som meddelar trafiktillstånd, äger att i samband därmed närmare

angiva befordringspliktens omfattning och, där så av särskilda omständigheter

påkallas, helt eller delvis medgiva befrielse från ovan stadgad

skyldighet.

Har i beställningstrafik ersättning för hel automobillast erlagts, må icke

utan samtycke av den eller dem, som erlagt ersättningen, gods för annans

räkning samtidigt transporteras å automobilen.

24 §.

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik skall, därest den tillståndsbeviljande

myndigheten därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till

av nämnda myndighet godkänd och under myndighetens uppsikt stående

förening av utövare av yrkesmässig trafik med syfte att driva beställningskontor

eller handhava de gemensamma uppgifter i övrigt, som myndigheten

finner böra för trafikens ordnande åläggas en dylik sammanslutning.

I dylik förening må inträde icke förvägras utövare av sådan trafik, som

innefattas i föreningens uppgift.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

11

Om automobiler i yrkesmässig trafik m. m.

25 §.

1 mom. Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara

för sådan trafik godkänd av myndighet, som meddelat trafiktillståndet, eller,

i fråga örn trafik, vartill tillstånd medgivits av biltrafiknämnden, av länsstyrelse.

Då godkännande sökes, skall företes vederbörligt utdrag ur automobilregistret

eller, därest automobilen icke är registrerad, meddelas sådana

uppgifter om automobilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat

skola införas i automobilregistret, ävensom intyg av besiktningsman, att

automobilen är för trafiken lämplig. Ej heller må i yrkesmässig trafik användas

släpfordon, utan att fordonet blivit i angiven ordning för trafiken

godkänt. Vid godkännande, som ovan sägs, skall bestämmas det högsta antal

passagerare eller den största last, som må i yrkesmässig trafik befordras

med automobilen eller släpfordonet.

För befordran av personer i yrkesmässig trafik må lastautomobil godkännas

allenast, då särskilda förhållanden därtill föranleda. Därvid skola för

trafiken påkallade anordningar å lastautomobilen godkännas av länsstyrelse

eller, i fråga om trafik, vartill tillstånd meddelats av polismyndighet, av denna.

Tillika skall bestämmas det högsta antal passagerare, som må befordras

med fordonet.

Ej må automobil godkännas, med mindre det visas, att försäkringsplikten

fullgjorts.

Godkännande, varom ovan sägs, kan, när anledning därtill föreligger, av

vederbörande myndighet återkallas eller på viss tid indragas.

2 mom. Automobil, som användes i yrkesmässig trafik för personbefordran,

skall sist inom ett år efter närmast föregående besiktning uppvisas

för besiktningsman i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket automobilen har

sin hemort, för att undergå efterbesiktning. Därvid skall företes för automobilen

senast utfärdat besiktningsinstrument eller, i förekommande fall,

typintyg.

Besiktningsmannen skall senast inom två dagar från besiktningens avslutande

utfärda och tillhandahålla automobilens ägare bevis om att besiktningen

verkställts.

Befinnes vid besiktningen automobilen icke vara i föreskrivet och lämpligt

skick och varder den påtalade bristfälligheten ej inom av besiktningsmannen

föreskriven tid avhjälpt, skall besiktningsmannen göra skriftlig anmälan

därom hos länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin hemort.

Angående skyldighet att för registrering anmäla den verkställda efterbesiklningen

är stadgat i motorfordonsförordningen.

Har trafiktillståndet meddelats av annan myndighet än länsstyrelsen i

det län, där automobilen har sin hemort, skall automobilens ägare så snart

ske kan och sist inom fjorton dagar från det besiktningen avslutats till dylik

myndighet insända bevis örn att besiktningen verkställts.

De befogenheter, som jämlikt motorfordonsförordningen tillkomma läns
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

styrelse att förordna om besiktning av automobil och att meddela förbud

mot automobilens användande, tillkomma med avseende å automobil, som

användes i yrkesmässig trafik, jämväl myndighet, som meddelat trafiktillstånd.

3 mom. Om den eller de automobiler, som äro godkända för yrkesmässig

trafik för personbefordran, så ock örn härutinnan beslutade ändringar

skall länsstyrelse eller annan myndighet, som i dylikt ärende meddelat beslut,

lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

4 mom. Där så finnes påkallat, äger länsstyrelse föreskriva, att omnibus

skall vara försedd med förbandslåda av modell, som fastställts av medicinalstyrelsen.

5 mom. Automobil, som användes i beställningstrafik för personbefordran,

skall, där ej myndighet, som meddelat trafiktillståndet, på grund av särskilda

skäl annorlunda föreskrivit, vara försedd med av myndigheten godkänd,

lätt avläsbar taxameter.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke, där ej vederbörande myndighet

annorlunda förordnat, tillämpas på omnibus, som med vederbörligt tillstånd

användes i beställningstrafik.

26 §.

Angående särskild beteckning å automobil, som användes i yrkesmässig

trafik, ävensom angående tillhandahållande och återkallande av eller kontroll

över för ändamålet använda beteckningsmärken meddelas närmare bestämmelser

av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

Om förare av automobil i yrkesmässig trafik.

27 §.

1 mom. Ej må någon tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmässig

trafik utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).

Trafikkort berättigar icke till förande av omnibus i yrkesmässig trafik,

där ej å trafikkortet uttryckligt medgivande härtill lämnats.

2 morn. Trafikkort må ej utfärdas för annan än den, som innehar gäliande

körkort för automobil och uppnått tjuguett års ålder samt i övrigt efter

prövning av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i yrkesmässig

trafik.

3 mom. För erhållande av trafikkort har förare att till den länsstyrelse,

som för honom utfärdat körkort, insända ansökan därom samt därvid foga

de handlingar, som han till styrkande av sin kompetens och lämplighet vill

i ärendet åberopa.

Trafikkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för trafik inom

hela riket.

Vad i motorfordonsförordningen stadgas om utfärdande av duplettkörkort

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115. 13

skall äga motsvarande tillämpning beträffande utfärdande av duplettrafikkort.

i mom. över utfärdade trafikkort skall länsstyrelse antingen föra särskild

förteckning eller göra anteckning i den liggare eller det kortregister,

som, enligt vad särskilt är stadgat, skall föras över utfärdade körkort; och

skall därvid för varje trafikkort antecknas nummer å trafikkortet samt dag

för dess utfärdande.

5 mom. Länsstyrelse, som utfärdat trafikkort, må, när anledning därtill

förekommer, återkalla detsamma eller, om det kan antagas, att förare skall

utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej

överklagas. Beslut örn återkallelse eller varning skall genom länsstyrelsens

försorg delgivas den, som avses med beslutet. Beslut om återkallelse skall

därjämte kungöras rikets polismyndigheter.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

trafikkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslut om återkallelse!! upphävt, skall trafikkortet

återställas till föraren.

Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i förteckning,

liggare eller kortregister, som i 4 mom. sägs.

6 mom. Om skyldighet att under trafik medföra och på tillsägelse uppvisa

trafikkort för besiktningsman eller polisman ävensom angående påföljd

för uraktlåtenhet härav skall vad angående körkort är i sådant avseende

stadgat äga motsvarande tillämpning.

28 §.

I yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid må under tjugufyra

på varandra följande timmar icke, där ej olyckshändelse eller annan dylik

särskild omständighet, som ej kunnat förutses, annat påkallar, överskrida

elva timmar. Då tjänstgöringen ej kan på annat sätt lämpligen ordnas, må

emellertid arbetstiden utsträckas till tretton timmar, därest arbetstiden under

en tidrymd av fyrtioåtta timmar ej överskrider sammanlagt tjugutvå

timmar.

I arbetstiden skall inräknas all den tid, föraren till följd av sin tjänstgöring

tillbringar å automobil, som brukas i trafiken, så ock tid, som åtgår för

automobilens skötsel eller för på- eller avlastning av gods, vilket befordras

med automobilen, ävensom rast, som understiger trettio minuter eller under

vilken föraren icke äger frihet att avlägsna sig från automobilen.

Utan uppehåll örn minst trettio minuter i följd må ej föraren framföra automobil

under längre tid än fem timmar, såvida icke sådan särskild omständighet,

som i första stycket sägs, därtill föranleder. Vad sålunda är stadgat

skall dock icke, därest ej biltrafiknämnden annat föreskrivit, äga tillämpning

å linjetrafik med omnibus eller körningar uteslutande inom stationsort.

Uppehåll örn mindre än trettio minuter räknas som körtid.

Förare skall åtnjuta minst nio sammanhängande timmar för vila under

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

varje tidrymd av tjugufyra timmar räknat från början av vilken tjänstgöring

som helst, därest ej sådan särskild omständighet, som i första stycket

sägs, annat påkallar. Denna vilotid må emellertid två gånger under varje

period av sju sammanhängande dygn minskas intill sju timmar.

Då synnerliga skäl därtill föranleda, äger biltrafiknämnden i erforderlig

omfattning föreskriva ytterligare begränsning av arbetstiden samt jämväl i

övrigt medgiva avvikelse från vad ovan är stadgat.

Om taxa i yrkesmässig trafik.

29 §.

1 mom. Utövare av yrkesmässig trafik skall vara underkastad de bestämmelser

rörande taxa, som fastställas av myndighet, vilken meddelat trafiktillståndet;

dock att taxa för beställningstrafik för personbefordran med

stationsort i stad skall fastställas i den ordning, § 23 i ordningsstadgan för

rikets städer den 24 mars 1868 angiver.

2 mom. Taxa för yrkesmässig trafik skall angiva avgifter, som trafikutövaren

må äga rätt att för person- eller godsbefordran kräva (maximiavgifter).

3 mom. Myndighet, som äger fastställa taxa, må, då särskilda förhållanden

därtill föranleda, beträffande linjetrafik för person- eller godsbefordran i

stället för maximiavgifter fastställa avgifter, som skola av trafikutövare oförändrade

tillämpas (fasta avgifter).

4 mom. Allmänna grunder för uppställning av taxor fastställas av biltrafiknämnden

efter länsstyrelsernas hörande.

5 mom. över förslag till sådan taxa, som det tillkommer länsstyrelse att

fastställa, bör länsstyrelsen, när förhållandena därtill föranleda, bereda trafikföretag,

innehavare av tillstånd till transportförmedling, på vilkas rörelse

den ifrågasatta taxan kan komma att inverka, sammanslutningar av utövare

av yrkesmässig trafik, som ärendet kan angå, samt representanter för

näringslivet tillfälle att yttra sig.

Därest lokalområde skall omfatta delar av flera län, skall därjämte länsstyrelse,

som äger fastställa taxa, över förslag till taxa höra övriga vederbörande

länsstyrelser.

6 mom. Innan taxa av biltrafiknämnden fastställes, skall nämnden infordra

yttrande av vederbörande länsstyrelse, som har att verkställa erforderlig

utredning under tillämpning av bestämmelserna i föregående moment.

7 mom. Är taxa för yrkesmässig trafik inom visst område fastställd,

skall, om resan börjat inom detta område men utsträckes även till annat

område, den i förstnämnda område gällande taxan fortfarande tillämpas,

där ej avtal träffas örn tillämpning av den för det andra området gällande

taxan.

8 mom. Förare av automobil i yrkesmässig trafik, för vilken taxa är

fastställd, skall under färd medhava taxan för att på begäran av trafikant

eller polisman uppvisas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

15

Om statistiska uppgifter m. m.

30 §.

Om skyldighet att i yrkesmässig trafik föra anteckningar angående förares

arbetstid ävensom angående skyldighet att för offentlig myndighet uppvisa

och under viss tid förvara dylika anteckningar meddelas bestämmelser

av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

31 §.

Utövare av yrkesmässig trafik skall vara skyldig att föra transporthandlingar

och driftstatistik i enlighet med bestämmelser, som biltrafiknämnden

eller länsstyrelse, som utfärdat trafiktillstånd, må finna skäl meddela, ävensom

att till nämnda myndigheter insända sådant sammandrag av driftstatistiken

eller de uppgifter angående trafiken i övrigt, som av dem infordras.

I övrigt skola transporthandlingarna och driftstatistiken hållas tillgängliga

för granskning av nämnda myndigheter när helst så påfordras.

Allmänna grunder för uppställning av transporthandlingar och driftstatistik

fastställas av biltrafiknämnden.

Om uthymingsrörelse.

32 §.

1 mom. Yrkesmässig uthyrning av automobil utan att förare ställes till

förfogande må ske endast efter tillstånd av länsstyrelsen i det län, varest

rörelsen skall bedrivas.

Ansökan örn tillstånd, som i första stycket sägs, skall innehålla uppgift

örn ort, å vilken rörelsen skall bedrivas, ävensom om antalet av de automobiler,

som äro avsedda att användas i rörelsen; och skola i övrigt föreskrifterna

i 7 § 1 mom. i tillämpliga delar gälla.

2 mom. över ansökan skall länsstyrelse infordra vederbörandes yttranden,

på sätt i 9 § 1 mom. närmare angives.

3 mom. Tillstånd må meddelas allenast örn rörelsen finnes behövlig och

lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma. Vad i 12 § tredje

stycket samt 17 och 18 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga

om uthymingsrörelse.

Tillstånd kan, när anledning därtill förekommer, av länsstyrelsen återkallas

eller för viss tid indragas. Har tillståndshavaren gjort sig skyldig till

förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indragning

av tillståndet, och kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan sådan

åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning må ej överklagas.

Beslut, innefattande meddelande av tillstånd eller ändring i eller indragning

på viss tid eller återkallelse av förut meddelat tillstånd, skall genom

länsstyrelsens försorg delgivas biltrafiknämnden samt vederbörande polismyndighet

och statspolisavdelnings föreståndare.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Beslut om återkallelse eller indragning av tillstånd eller om varning skall

genom den beslutande myndighetens försorg delgivas den, som avses med

beslutet.

Vad i 16 § är stadgat om skyldighet att föra förteckning över innehavare

av tillstånd till yrkesmässig trafik samt automobiler i sådan trafik skall

äga motsvarande tillämpning å uthyrningsrörelse.

A mom. Automobil må icke användas i uthyrningsrörelse utan att vara

därför godkänd av den länsstyrelse, som meddelat tillstånd till rörelsen. Då

godkännande sökes, skall företes intyg av besiktningsman, att automobilen

är lämplig för uthyrningsrörelse, varjämte skall visas, att försäkringsplikten

fullgjorts. Vid godkännande skall bestämmas det högsta antal personer eller

den största last, som må i uthyrningsrörelse befordras med automobilen.

Godkännande kan, när anledning därtill förekommer, av länsstyrelsen

återkallas eller för viss tid indragas.

Om den eller de automobiler, som äro godkända för användning i uthyrningsrörelse,

så ock om härutinnan beslutade ändringar skall länsstyrelse

lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

5 mom. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, skall för det ändamål,

varom i 25 § 2 mom. första stycket förmäles, sist inom sex månader

efter närmast föregående besiktning uppvisas för där angiven besiktningsman.

Därvid skall företes för automobilen senast utfärdat besiktningsinstrument

eller, i förekommande fall, typintyg.

Vad i övrigt är i 25 § 2 mom. stadgat skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om automobil, som användes i uthyrningsrörelse.

6 mom. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, må icke föras av

eller tillhandahållas annan person såsom förare än den, som styrker sig vara

innehavare av gällande körkort för automobil och hava fyllt tjuguett år.

Sådan automobil må ej heller föras av någon särskilt för detta ändamål mot

ersättning anlitad person, dock må utan hinder härav dylik person användas

vid färd genom stad eller tättbebyggt samhälle.

7 mom. Utövare av uthyrningsrörelse skall vara skyldig att föra anteckningar

över verkställda uthyrningar och angående rörelsen i övrigt i enlighet

med bestämmelser, som vederbörande länsstyrelse, som utfärdat tillståndet,

må finna skäl meddela, ävensom att till nämnda myndighet insända

sådant sammandrag av dessa anteckningar eller de uppgifter i övrigt, som

av densamma infordras.

Anteckningarna skola hållas tillgängliga för granskning av biltrafiknämnden,

vederbörande länsstyrelse eller polismyndighet när helst så påfordras.

Allmänna grunder för uppställning av sådana anteckningar fastställas av

Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

Om förmedling av godstransporter med automobil.

33 §.

1 mom. Rörelse, varigenom någon yrkesmässigt åt allmänheten ombesörjer

hopsamlande eller mottagande av gods till en eller flera upplags
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

17

platser för transport med automobil eller förmedling av anbud örn utförande

av godstransporter med automobil eller örn tillhandahållande av gods för

sådan transport, benämnes i denna förordning transportförmedling. Därest

genom dylik rörelse förmedlas regelbundna transporter mellan vissa orter,

må densamma, med undantag som nedan under 2 mom. angivas, drivas

endast efter tillstånd av biltrafiknämnden.

Regelbunden transport mellan två orter skall i fall, varom i denna paragraf

är fråga, anses föreligga, därest mellan dem vanligen två eller flera

transporter för kalendervecka äga rum i samma riktning.

2 mom. Vad om skyldighet att söka tillstånd är i 1 mom. stadgat skall

icke gälla beträffande

1) transportförmedling, som utövare av yrkesmässig trafik bedriver allenast

i den utsträckning, som erfordras för trafik med automobiler, som han äger

att använda i trafik;

2) anordnande av uppsamlingsplatser vid hamnar eller järnvägsstationer

för gods, som efter befordran med järnväg eller fartyg är avsett att vidarebefordras

med automobil, eller beträffande förmedling av anbud örn utförande

av dylika godstransporter eller om tillhandahållande av gods därför;
3)

transportförmedling, vilken drives allenast såsom underordnad del av

handels- eller därmed jämförlig rörelse och genom vilken icke förmedlas

transporter, som i genomsnitt för kalendervecka omfatta mer än 1,000 kilogram

gods eller befraktning av mer än en automobil;

4) förmedling av godstransporter uteslutande inom stad, såvitt ej biltrafiknämnden

annorledes förordnat.

I fråga om godsbefordran uteslutande inom visst annat område än stad

eller å viss vägsträcka äger biltrafiknämnden, därest förhållandena därtill

föranleda, föreskriva, att regelbunden transport enligt denna paragraf skall

anses föreligga allenast vid större antal turer än vad i 1 mom. angivits

eller eljest förordna, att vad om transportförmedling är stadgat icke skall äga

tillämpning.

3 mom. Ansökan om tillstånd, som i 1 mom. sägs, skall innehålla uppgift

örn den eller de orter, varest rörelsen är avsedd att bedrivas, samt de

orter, till vilka regelbundna transporter skola äga rum. Ansökan skall tillika

innehålla uppgift om den taxa samt, i förekommande fall, den turlista för

befordring av gods, som önskas fastställd, och örn huru rörelsen i övrigt

skall anordnas och utövas.

Om behandling av ansökan örn tillstånd skall gälla vad om ansökan örn

linjetrafik är i 8 § sista stycket stadgat.

A mom. Tillstånd må meddelas allenast om rörelsen finnes behövlig och

i övrigt lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma. Där

flera sökande finnas, må tidpunkten för ansökningens ingivande icke vara

avgörande för företräde dem emellan.

Tillstånd skall ställas å viss fysisk eller juridisk person. I samband med

meddelande av tillstånd skola angivas de orter, mellan vilka regelbundna

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr lia. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

transporter må äga rum, samt meddelas de villkor och bestämmelser i övrigt,

som prövas nödiga.

Vad i 14 och 29 §§ är stadgat ifråga om linjetrafik ävensom vad i 16, 17,

18 och 19 §§ är föreskrivet skall äga motsvarande tillämpning å transportförmedling,

som i denna paragraf sägs.

5 mom. Innehavare av tillstånd till transportförmedling skall vara skyldig

att föra driftstatistik i enlighet med bestämmelser, som biltrafiknämnden

må finna skäl meddela, ävensom att till nämnden insända sådant sammandrag

av driftstatistiken eller de uppgifter angående rörelsen i övrigt, som

av nämnden infordras.

I övrigt skall driftstatistiken hållas tillgänglig för granskning av biltrafiknämnden,

när helst så påfordras.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

34 §.

1 mom. Bedriver någon linje- eller beställningstrafik eller uthyrningsrörelse

eller transportförmedling utan att vara berättigad till drivande av sådan

trafik eller rörelse, varom fråga är,

eller bryter någon i övrigt mot föreskrifterna i 21 eller 22 §§,

straffes med dagsböter.

Är på grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande av

drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej sådan bestämmelse

tillämpas vid ådömande av ansvar för motsvarande förseelse enligt

detta moment.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 25 § 2 mom. första stycket

eller 5 mom. första stycket eller i 32 § 5 mom. första punkten,

eller uraktlåter någon, som innehar tillstånd till yrkesmässig trafik, att

fullgöra skyldighet, som enligt 23 § åligger honom,

eller bryter förare mot vad i 28 § är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats

med stöd av samma paragraf, eller använder innehavare av trafiktillstånd

förare till arbete i strid mot vad i samma paragraf eller i dylik

föreskrift är stadgat,

eller uraktlåter utövare av yrkesmässig trafik eller uthymingsrörelse eller

transportförmedling honom jämlikt 31 § eller 32 § 7 mom. eller 33 § 5 mom.

åliggande skyldighet,

eller åsidosättes fastställd turlista utan att möjligheten att iakttaga densamma

kan anses utesluten till följd av förhållande, som vederbörande ej

föranlett eller förmått avvärja,

eller fordras vid yrkesmässig trafik betalning i strid mot fastställd taxa,

eller åsidosättas i övrigt av vederbörande myndighet vid meddelande av

trafiktillstånd eller tillstånd till bedrivande av uthymingsrörelse eller transportförmedling

eller eljest enligt denna förordning lämnade föreskrifter,

straffes den felande med dagsböter.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

19

3 mom. Brukas i yrkesmässig trafik automobil eller släpfordon, som ej

godkänts för sådan trafik,

eller brukas i utliyrningsrörelse automobil, som ej godkänts för sådan

rörelse,

straffes den, som utövar trafiken eller rörelsen, med dagsböter.

Ägde förare vetskap därom, att godkännande, varom ovan sägs, icke lämnats,

vare jämväl han förfallen till ansvar, som nyss sagts.

4 mom. Förer någon automobil i yrkesmässig trafik eller automobil, som

förhyrts i uthyrningsrörelse, utan att vara därtill berättigad, straffes med

dagsböter.

Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken såsom förare av automobil

i yrkesmässig trafik eller av förhyrd automobil anställer och brukar

den, som icke äger föra fordonet, ävensom envar, vilken eljest överlämnar

åt eller tillåter annan att föra sådan automobil utan att denne är därtill

berättigad.

35 §.

Med böter från och med tio till och med trehundra kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrifterna i 27 § 5 mom. andra stycket eller 29 §

8 mom.

Till enahanda straff vare den förfallen, som åsidosätter föreskrifterna i

25 § 2 mom. femte stycket eller 5 mom. eller i 32 § 5 mom. andra stycket,

jämfört med förstnämnda stadgande.

36 §.

Har innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse

eller transportförmedling ådömts straff för förseelse mot denna förordning,

eller har högre rätt meddelat utslag i mål, vari underrätt ådömt

sådant straff, åligger det domstolen att inom åtta dagar från utslagets avkunnande

översända avskrift av utslaget till vederbörande tillståndsgivande

myndighet.

37 §.

De för ägare av automobil och släpfordon stadgade ansvarsbestämmelserna

skola äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under

förmyndare eller annan laga målsman, å denne, samt där fordonet äges av

oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund

eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga företräda

boet, samfundet eller inrättningen. I fråga örn automobil eller släpfordon,

som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser

gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse

mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd av

överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade

drabbad av ansvar, som här avses.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga örn ansvar, som enligt

denna förordning skall ådömas innehavare av tillstånd att utöva yrkesmässig

trafik eller uthyrningsrörelse eller transportförmedling.

38 §.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes

rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse

därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare, eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast

av allmän domstol.

39 §.

Finner biltrafiknämnden, länsstyrelse eller polismyndighet anledning till

återkallelse eller indragning på viss tid av trafiktillstånd eller trafikkort

eller tillstånd till uthyrningsrörelse eller transportförmeding eller godkännande

eller medgivande, varom i denna förordning förmäles, skall vederbörande,

därest befogenhet i sådant avseende icke tillkommer denne, därom

göra framställning hos den myndighet, som har att besluta i ärendet.

Biltrafiknämnden äger med iakttagande av stadgad besvärstid under vederbörande

besvärsinstans’ prövning draga beslut, som av länsstyrelse eller polismyndighet

enligt denna förordning meddelats.

40 §.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.

Särskilda föreskrifter.

41 §.

Uttrycken automobil, personautomobil, omnibus, lastautomobil, motorcykel,

släpfordon, traktortdg och hemort användas i denna förordning i samma

bemärkelse som motsvarande beteckningar i motorfordonsförordningen.

Med polismyndighet förstås i denna förordning: för Stockholm Överståthållarämbetet,

för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga

städer magistrat eller, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästare och för

landet polischefen i orten.

42 §.

För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktningsman,

skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

43 §.

Ämbets- eller tjänsteman, som har att avgiva utlåtande angående frågor

om tillstånd till yrkesmässig trafik eller till rörelse, varom i 32 och 33 §§

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

21

förmäles, eller att föredraga eller till föredragning bereda eller besluta i

sådana ärenden, må ej

utöva sådan trafik eller rörelse,

eller driva handel med automobiler eller automobiltillbehör eller med

bränsle eller smörjmedel för automobiler,

eller vara kommissionär eller agent för annan, som utövar yrkesmässig

trafik eller rörelse, varom i 32 och 33 §§ sägs, eller bedriver handel med omförmälda

slag av varor, eller för försäkringsföretag, i vad detsamma meddelar

försäkringar, som hava samband med automobiltrafik,

eller vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller

ekonomisk förening, som bedriver verksamhet av nu nämnt slag.

Ej heller må dylik tjänsteman, där han ej är hos myndigheten anställd

kommissionär, mot ersättning uppsätta ansökningar i ärenden av omförmälda

beskaffenhet eller biträda vid uppsättande av sådan ansökning eller

vid anskaffande av till densamma hörande handlingar.

44 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av biltrafiknämnden,

länsstyrelse eller polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är

bestämd; dock gäde beslutet med nedan angivna undantag utan hinder av

besvär, intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Beslut, som innefattar trafiktillstånd eller tillstånd att bedriva uthyrningsrörelse

eller transportförmedling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i

tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga

kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen fastställt.

Dylikt beslut skall anses hava kommit klagande till del den dag, då beslutet

tillkännagivits genom anslag i vederbörande myndighets lokal. Sådant tillkännagivande

bör ske inom fem dagar från beslutets dag.

Beslut om återkallelse eller indragning på viss tid av trafiktillstånd eller

annat tillstånd, som ovan sagts, vare ej gällande förrän den, som avses med

beslutet, därav erhållit del.

Beslut om återkallelse av trafikkort skall, där ej länsstyrelsen annorlunda

förordnat, gå i omedelbar verkställighet.

45 §.

För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas av

Konungen.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1941, från och med vilken

dag motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284), i vad densamma

ej dessförinnan satts ur kraft, skall upphöra att gälla. På biltrafiknämnden,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

länsstyrelser och polismyndigheter ankommande åtgärder för förordningens

tillämpning från nämnda tidpunkt skola i god tid dessförinnan vidtagas.

Mot beslut, som i anledning därav meddelats, äger vederbörande att föra

talan enligt bestämmelserna i denna förordning. Från och med ikraftträdandet

skall förordningen, under iakttagande av vad nedan är stadgat, tilllämpas

jämväl på yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse, vartill tillstånd

dessförinnan meddelats.

Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd till linjetrafik skola

efter denna tidpunkt fortfarande äga giltighet. Vid samma tidpunkt gällande

tillstånd till stads- eller länstrafik skola därefter gälla såsom tillstånd

till beställningstrafik med stationsort på plats, som för detta ändamål tidigare

anvisats; åliggande det emellertid vederbörande utövare av trafik för

godsbefordran att, därest han efter förordningens ikraftträdande önskar fortsätta

sin rörelse, dessförinnan anmäla detta till vederbörande länsstyrelse för

att erhålla uppgift om lokalområde. Motsvarande anmälningsskyldighet skall,

för erhållande av närmare uppgift örn stationsort, åligga utövare av länstrafik

för personbefordran.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

23

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 8 mars 19AO.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

PeHRSSON-B RAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD, QUENSEL,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Departementschefen, statsrådet Andersson anför efter gemensam beredning

med cheferna för ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen:

Inledning.

Av 1930 års motorfordonsförordning, som i övrigt ersatts med motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936, återstå såsom ännu gällande de bestämmelser,

som behandla rätten till bedrivande av yrkesmässig automobil - trafik. Frågan örn en reformering av dessa bestämmelser har emellertid

sedan länge varit aktuell och föremål för olika sedan år 1932 pågående utredningar.

Utredningar före 1936.

Uppslaget till igångsättandet av dessa utredningar gavs genom en av sistnämnda

års riksdag avlåten skrivelse, vari riksdagen, närmast under intryck

av de svårigheter, varmed järnvägar och sjöfart under då rådande lågkonjunktur

hade att kämpa, anhöll, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en

allsidig utredning av frågan örn åtgärder för ernående av en ur olika synpunkter

sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart

jämte därmed sammanhängande spörsmål. Jämlikt Kungl. Maj:ts den

30 juni 1932 lämnade bemyndigande tillkallade i anledning härav dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet tre personer under ordförandeskap

av landshövdingen A. W. T. von Sneidern, att såsom sakkunniga inom

nämnda departement biträda med verkställandet av en dylik utredning.

Såsom resultat av sitt arbete överlämnade de sakkunniga, vilka antogo

benämningen 1932 års trafikutredning, fyra betänkanden, däribland ett den

28 februari 1935 med förslag till förordning angående allmän automobiltrafik

(Statens off. utredn. 1935: 12).

Detta förslag, som från de sakkunnigas sida var enhälligt, lämnade i stort

sett principerna för nu gällande bestämmelser i fråga örn yrkesmässig bil
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

trafik för personbefordran orubbade, men åsyftade däremot att, såvitt godstransporter

angår, åstadkomma en på nya principer byggd organisation av

den yrkesmässiga automobiltrafiken genom en uppdelning av densamma i

två huvudgrupper, närtrafik och fjärrtrafik. Fjärrtrafiken skulle kännetecknas

därav, att ersättning för i densamma verkställda transporter skulle,

liksom i fråga örn järnvägstransporter, utgå enligt en av Kungl. Maj:t fastställd

taxa samt att de enskilda trafikutövarna skulle anslutas till särskilda

organisationer — i förslaget benämnda fjärrtrafikutövare —- bildade för att

vinna garanti att taxan upprätthölles och att övriga för fjärrtrafiken gällande

bestämmelser iakttoges. Vidare förordades i förslaget inrättandet av en

central vägtrafikmyndighet, viss centralisering av tillståndsgivningen, åtgärder

för befrämjande av trafikutövares sammanslutningar, koncessionsplikt

för transportförmedling m. m.

Sedan över förslaget yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och

sammanslutningar och detsamma ytterligare bearbetats genom sju inom

kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga under ordförandeskap

av landshövdingen S. Lubeck — 1936 års trafiksakkunniga — framlades

detsamma med vissa ändringar genom proposition nr 161 för 1936 års

riksdag.

Förslaget vann emellertid icke riksdagens gillande; i skrivelse till Kungl.

Maj:t, nr 419, anmälde riksdagen, att riksdagen funnit förslaget icke böra

läggas till grund för lagstiftning i ämnet samt anhöll, att Kungl. Maj :t under

beaktande av vad i utlåtande nr 54 av andra lagutskottet anförts, ville upptaga

ärendet till fortsatt beredning.

I omförmälda utlåtande, nr 54, vilket i denna del godkändes av riksdagen,

hade andra lagutskottet anfört bland annat följande.

Järnvägsstyrelsen hade i sitt yttrande över det av 1932 års trafikutredning

framlagda förslaget angående den yrkesmässiga automobiltrafiken avstyrkt

detsamma samt hemställt, att Kungl. Majit måtte vid den av styrelsen som

erforderlig ansedda vidare utredningen rörande regleringen av förhållandet

mellan sjöfart, biltrafik och järnvägar upptaga till undersökning innebörden

av och möjligheterna för en såsom en för regleringen grundläggande åtgärd

företagen allmän sänkning av statens järnvägars taxor. Enligt styrelsen

skulle genom en sådan taxesänkning, som beträffande den yrkesmässiga

automobiltrafiken borde paras med en omsorgsfull och för likformig utövning

starkt centraliserad behovsprövning vid tillståndsgivning, transportekonomien

förbättras å båda sidorna. Enligt järnvägsstyrelsens mening skulle

den närmaste följden av genomförandet av trafikutredningens förslag kunna

bliva ett oberäkneligt uppskov med åtgärder, vilka på samma gång skulle

hava mera omfattande verkningar och erbjuda mindre vanskligheter. Styrelsen

ansåge det otvivelaktigt, att en lämplig kombination av åtgärder fallande

inom järnvägstaxans, motorfordonsförordningens och jämväl automobilbeskattningens

områden skulle lämna största möjlighet att inom rimlig tid

åvägabringa en samhällsekonomiskt tillfredsställande trafikfördelning.

Det förefölle utskottet angeläget, att, innan man eventuellt ginge att vidtaga

en mera genomgripande reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken,

en ingående prövning skedde, om icke åsyftat resultat kunde vinnas

genom en lösning i nära anslutning till det förslag, järnvägsstyrelsen framlagt.

Enligt utskottets mening talade starka skäl för att åtgärder vidtoges i

syfte att söka rationalisera landets splittrade järnvägsväsen och därigenom

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

25

skänka järnvägarna ökad konkurrenskraft. Efter en allmän taxerevision

och eventuella andra åtgärder inom järnvägsväsendet torde den yrkesmässiga

automobiltrafiken utan otillbörligt men för järnvägarna kunna lämnas

större rörelsefrihet än vad Kungl. Maj :t i förevarande proposition ansett

möjligt.

Enligt utskottets mening vöre frågan, huruvida de tyngre lastbilarna för

det dåvarande erlade en skatt, som med hänsyn till vägpåfrestning kunde

anses skälig, även i förevarande sammanhang förtjänt av stor uppmärksamhet.

Det syntes emellertid kunna antagas, att vid den utredning rörande

automobilbeskattning, som då kunde förväntas, spörsmålet om ökad beskattning

av tyngre lastbilar gjordes till föremål för övervägande.

Fortsatt utredningsarbete.

I anledning av riksdagens ställningstagande upptogos ett flertal utredningar

beträffande frågor, som kunde anses i olika avseenden hava betydelse

för ifrågavarande problem.

1936 års tratlkutredniug.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 september och den 9 oktober

1936 tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet nio sakkunniga

med sedermera landshövdingen Ola Jeppsson såsom ordförande för att

inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande erforderliga

åtgärder för ett ändamålsenligt bedrivande av den yrkesmässiga

biltrafiken. De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1936 års trafikutredning,

avlämnade den 18 december 1938 betänkande med förslag till förordning

angående yrkesmässig biltrafik m. m. (S. O. U. 1938: 59).

Parallellt med detta utredningsarbete hava emellertid bedrivits ett flertal

andra utredningar, rörande vilkas huvudsakliga omfattning och resultat torde

böra nämnas följande.

1936 års järnvägskouimitté.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 juli 1936 givna bemyndigande tillkallade

chefen för kommunikationsdepartementet sju sakkunniga under ordförandeskap

av sedermera generaldirektören Henning Leo med uppdrag att undersöka

förutsättningarna för ett sammanförande i statens hand av det enskilda

järnvägsnätet i landet eller delar därav samt för de övriga åtgärder

i fusions- och rationaliseringssyfte, som kunde befinnas ändamålsenliga.

De sakkunniga — benämnda 1936 års järnväg skommitté — förordade i

sitt den 15 oktober 1938 framlagda betänkande ett förstatligande av de enskilda

järnvägarna såsom den ändamålsenligaste och säkraste lösningen av

järnvägsväsendets organisation och rationaliseringsproblem.

Sedan Kungl. Maj:t genom proposition nr 207 lämnat 1939 års lagtima

riksdag tillfälle att avgiva yttrande angående av chefen för kommunikationsdepartementet

vid föredragning av ärendet angivna åtgärder för enhetliggörande

av det svenska järnvägsnätet, anförde riksdagen (skrivelse nr 318)

att riksdagen funnit sig böra uttala sig för en allmän införlivning med statsbanesystemet

av landets enskilda banor, såväl de normalspåriga som smalspåriga,

i stort sett efter de riktlinjer, som i propositionen framlagts.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

1!)37 års automobi Iskal le utredning.

Av fem inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga — 1937 års automobilskatteutredning

— under ordförandeskap av generallotsdirektören T.

Petersson avgavs den 28 december 1937 betänkande med förslag till ändrade

bestämmelser rörande automobilbeskattningen. I huvudsaklig överensstämmelse

härmed framlade Kungl. Maj:! genom proposition nr 234 för 1938

års riksdag förslag i ämnet. Förslaget innebar upphävande av gummiringsskatten

samt överflyttning av intäkten därav till fordonsskatt och skatt å

drivmedel. Sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts förslag, vidtogos

i enlighet härmed ändringar i förordningen om automobilskatt den 2 juni

1922 (nr 260) och densamma närstående författningar. Sedermera ha vid

1939 års lagtima riksdag vissa mindre jämkningar i samma förordning vidtagits

(S. F. S. nr 774).

Vid 1939 års urtima riksdag hava ytterligare beslutats tilläggsskatt å bensin

samt extra tilläggsskatt å bensin och lättbentyl i överensstämmelse med

Kungl. Maj:ts för samma riksdag framlagda proposition nr 84.

1938 års järnvägstaxekommitté.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 25 februari 1938 givna bemyndigande tillkallade

chefen för kommunikationsdepartementet nio sakkunniga under ordförandeskap

av f. d. generaldirektören Axel Granholm för att biträda med

verkställande av utredning rörande ny taxa för transport av gods å statens

järnvägar m. m. Nämnda sakkunniga — 1938 års jårnvågstaxekommitté —

hava den 25 januari 1939 avgivit betänkande med förslag till taxa för befordring

av gods m. m. å statens järnvägar. Förslaget är för närvarande

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

1939 års trakt orsutred ilin g.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 20 juli 1939 givna bemyndigande tillkallade

chefen för kommunikationsdepartementet dels kanslirådet i kommunikationsdepartementet

Helge Berglund att såsom utredningsman inom nämnda departement

verkställa utredning i fråga om åtgärder i syfte att säkerställa

och utveckla användningen inom jordbruksnäringen av traktorer och därmed

jämförliga redskap ävensom släpvagnar m. m., dels ock sex sakkunniga

att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i berörda ämne.

Utredningsmannen och de sakkunniga, vilka gemensamt antagit benämningen

1939 års traktorsutredning, hava dels den 21 november 1939 överlämnat

betänkande med förslag till klassificering av vissa för framdragande

av släpfordon eller arbetsredskap ombyggda automobiler (dragbilar), m. m.,

dels ock sedermera avgivit utlåtande angående yrkesmässig trafik med traktorståg.

Huvuddragen av 1936 års trafikutrednings förslag.

Beträffande det närmare innehållet av 1936 års trafikutrednings förslag

tillåter jag mig hänvisa till utredningens ovan omförmälda betänkande den

18 december 1938 (S. O. U. 1938: 59). Det i betänkandet innehållna författningsförslaget

är såsom bilaga fogat vid denna proposition. Angående huvuddragen

av utredningens förslag torde emellertid i detta sammanhang böra

nämnas följande.

Trafikutredningen föreslår inrättandet av en central myndighet, kallad

statens biltrafiknämnd, vilken skall vara högsta uppsiktsmyndighet för den

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

27

yrkesmässiga trafiken samt anförtros betydelsefulla arbetsuppgifter. Biltraliknämnden

bär i förslaget tillerkänts rätt att under Kungl. Maj:ts prövning

draga beslut, som av länsstyrelserna meddelas enligt det av utredningen framlagda

förslaget till förordning om yrkesmässig trafik. Härigenom anser sig

utredningen ha skapat vissa garantier för en i görligaste mån enhetlig rättstillämpning.

Biltrafiknämnden skall förordnas av Konungen och bestå av

minst fem och högst sju ledamöter, till vilka skola utses personer med insikter

eller erfarenheter i fråga örn de viktigaste trafik-, yrkes- eller näringsinIressen,

som beröras av den yrkesmässiga trafiken.

Begreppet yrkesmässig trafik föreslås — med avvikelse från vad hittills

varit gällande — böra bestämmas såsom trafik, i vilken bil jämte förare tillhandahålles

»annan» (f. n. allmänheten) mot ersättning. I samband härmed

föreslås emellertid att från förordningens tillämpning skola undantagas transporter

för tillgodoseende av vissa ordnings-, säkerhets- och hälsovårdsintressen.

I det för närvarande stadgade undantaget rörande transporter uteslutande

av mjölk, mjölkprodukter och slaktdjur föreslås viss inskränkning.

Linjetrafikbegreppet har närmare utvecklats dels med avseende på graden

av regelbundenhet och dels med hänsyn till de omständigheter i övrigt,

som skola konstituera linjetrafik.

De nuvarande beteckningarna länstrafik och stadstrafik föreslås avskaffade

och ersatta med det enhetliga begreppet beställningstrafik.

I de tillståndsgivande myndigheternas antal föreslås en avsevärd begränsning.

Tillståndsgivningen i fråga örn linjetrafik för godsbefordran, som för

närvarande ligger hos länsstyrelserna, skulle förläggas till biltrafiknämnden.

I övrigt skulle trafiktillstånd lämnas av länsstyrelserna. Polismyndigheterna

skulle sålunda helt befrias från sin nuvarande befattning med tillståndsfrågor.

I fråga örn trafikområdena föreslås väsentliga ändringar. För persontrafikens

del skulle inga trafikområden fastställas och rätten att mottaga beställning

å körning skulle — bortsett från returkörning — begränsas till stationsorten.

Vad godstrafiken angår föreslås, att det nuvarande systemet med

land och stad som skilda trafikområden skall övergivas. Enligt förslaget

skall biltrafiknämnden indela riket i enhetliga trafikområden, kallade lokalområden,

bestående i allmänhet av sammanhängande delar av ett eller flera

län. Dessa lokalområden skola i regel vara gemensamma för alla trafikutövare

med stationsort inom samma område. Biltrafiknämnden skall emellertid

undantagsvis på grund av särskilda skäl med avvikelse från den fasta

indelningen kunna fastställa särskilt lokalområde för viss trafikutövare eller

viss grupp av trafikutövare. Vid uppläggandet av lokalområdena skall i görligaste

mån sökas anknytning till bestående administrativa gränser av något

slag, varvid trafikutredningen ansett sig böra i allmänhet förorda gränserna

för vägdistrikten. Ett lokalområde skulle sålunda normalt omfatta elt antal

vägdistrikt med städer. Genom en dylik uppläggning av lokalområdena anses

förutsättningar för en god kontroll komma att skapas.

Bestämmelserna örn trafikutövares rätt att i godstrafik verkställa transporter

utom trafikområdet (lokalområdet) föreslås i viktiga hänseenden mildrade.

I syfte att hällre utnyttja bilarna och underlätta beskillningskontorens

verksamhet har sålunda föreslagits, att en trafikutövare skall efter beställning

inom lokalområdet få under samma färd avhämta gods på huru många

platser som helst utom lokalområdet under den förutsättningen, att godset

skall transporteras lill trafikutövarens eget lokalområde. Enligt gällande

— ehuru temporärt upphävda - - bestämmelser är under samma förutsättningar

rätten alt hämla gods begränsad lill endast en plats utom lokalområdet.

Även returkörningsrällen har vidgats på del sätt, att gods — utan beställning

inom del egna lokalområdet -- skall för transport lill detta få tagas

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kunell- Majlis proposition nr Ilo.

var som helst inom ett annat lokalområde, där körning från det egna lokalområdet

avslutats. För närvarande får gods under motsvarande betingelser tagas

i retur endast från den plats, utom det egna trafikområdet, där körning avslutats,

ehuru även från denna bestämmelse temporärt undantag medgivits.

Med hänsyn till att städerna icke längre i princip skola utgöra särskilda

trafikområden för godstrafiken utan som regel sammanläggas med landsbygd,

har det ansetts nödvändigt att bereda tillståndsliavare med stationsort

i stad visst skydd mot andra trafikutövare. Sålunda föreslås, att för

godsbefordran uteslutande inom viss stad icke skall få användas bil med stationsort

utom staden, såvitt ej länsstyrelsen sådant medgivit. Enligt förslaget

skall länsstyrelse med hänsyn till föreliggande förhållanden kunna

förordna, att motsvarande inskränkning skall gälla inom annat samhälle eller

beträffande visst område inom länet.

I förslaget har skapats möjlighet att under synnerligen enkla former medgiva

överflyttning av bilar från ett område till ett annat för att tillgodose

ett tillfälligt behov av person- eller godstrafik. Härigenom kan i viss utsträckning

förhindras, att nya, av det normala behovet ej påkallade trafiktillstånd

meddelas.

I syfte att minska olägenheterna för allmänheten och för trafikutövarna

själva av den nuvarande splittringen av tillstånden har i förslaget upptagits

ett stadgande örn rätt för biltrafiknämnden att förordna, att innehavare

av tillstånd till yrkesmässig trafik skall vara pliktig att ansluta sig

till viss av nämnden godkänd förening av trafikutövare med uppgift att

driva beställningskontor eller handhava de gemensamma uppgifter i övrigt,

som nämnden finner böra för trafikens ordnande åläggas en sådan

sammanslutning.

Rättsförhållandena vid tillståndshavares död och konkurs hava blivit föremål

för behandling i förslaget. Har trafikutövare avlidit eller försatts i konkurs,

skall rörelsen enligt förslaget utan särskilt tillstånd under vissa förutsättningar

få fortsättas för dödsboets eller konkursboets räkning under en

tid av ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet. Även frågan

örn överlåtelse av trafiktillstånd föreslås bliva föremål för viss rättslig

reglering. Trafikutredningen har i dessa sammanhang i sin motivering gjort

vissa uttalanden av principiell innebörd rörande dödsbos ställning vid en

tillståndshavares död.

I detta sammanhang må erinras, att frågan om vissa åtgärder i syfte att

för efterlevande sterbhusdelägare minska de olägenheter, som kunna föranledas

av att tillstånd att fortsätta en av avliden trafikutövares rörelse förvägras,

varit föremål för särskild utredning, rörande vars närmare innehåll

redogörelse kommer att lämnas i samband med behandling av trafikutredningens

förslag i detta ämne.

Föreskrifterna om förares arbetstid lia i trafikutredningens förslag i väsentliga

hänseenden ändrats och kompletterats. Maximiarbetstiden under en

24-timmarsperiod föreslås nedsatt till i regel elva timmar från för närvarande

stadgade tolv timmar och i övrigt föreslås vissa mera utförliga arbetstidsbestämmelser

än för närvarande, dock med rätt för biltrafiknämnden

att meddela dispens. Biltrafiknämnden föreslås sålunda i viss mån erhålla

samma befogenheter, som enligt den allmänna arbetstidslagen tillkomma

arbetsrådet.

Beträffande taxorna för den yrkesmässiga trafiken föreslås vissa ändringar.

Taxa skulle fastställas i fråga om linjetrafik för godsbefordran av

biltrafiknämnden och i övrigt av länsstyrelserna. Enligt huvudregeln skulle

maximitaxor föreskrivas. Myndigheterna skulle emellertid äga rätt att bestämma

fasta taxor för beställningstrafik med personbil samt undantagsvis

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

även beträffande linjetrafik för person- eller godsbefordran. Utredningen

förordar i sin motivering fasta taxor i avsevärd utsträckning i fråga örn

beställningstrafiken med personbil. Sådan bil skulle enligt utredningens förslag

vara försedd med taxameter, såvitt ej tillståndsmyndigheten på grund

av särskilda skäl dispensera! från denna skyldighet.

Såsom ett komplement till de föreslagna bestämmelserna om linjetrafiken

föreslås koncessionsplikt för rätten att yrkesmässigt förmedla regelbundna

godstransporter. Biltrafiknämnden skulle vara tillståndsgivande myndighet.

Föreskrifterna örn denna transportförmedling ha i stort sett utformats efter

mönster av de rättsregler, som föreslagits för linjetrafik för godsbefordran.

Därest förhållandena icke till annat föranleda, skulle enligt förslaget tillstånd

lämnas sammanslutning av utövare av yrkesmässig trafik för godsbefordran.

I fråga om uthyrningsrörelsen föreslås åtskilliga betydelsefulla ändringar.

Sålunda förordas förbud mot uthyrning av lastbil eller släpfordon. Gällande

föreskrifter om uthyrning av personbil skärpas avsevärt. I förslaget föreslås

behovsprövning före meddelandet av tillstånd. Utövare av yrkesmässig

persontrafik och sammanslutningar av sådana tillerkännas i allmänhet

företrädesrätt att få tillstånd. För rätten att föra förhyrd bil föreslås en

minimiålder av 21 år.

Även i övrigt ha ett stort antal ändringar i jämförelse med gällande lagstiftning

föreslagits.

Över förslaget hörda myndigheter och sammanslutningar.

över förslaget hava avgivits yttranden av bland annat, länsstyrelserna,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statspolisintendenten, fullmäktige i

riksgäldskontoret, svenska järnvägs/öreningen, Sveriges industriförbund,

svenska transportarbetareförbundet, Sveriges allmänna sjö/arts/örening,

kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund, svenska teknologföreningen,

Sveriges trafikbilågares riksorganisation, Sveriges bilgodstransportörers

riksförbund, svenska byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges skogsågareförbund,

Sveriges låkareförbund, A. B. svenska godsbilcentralen, Fallenius

godstrafik, Göteborg, A. B.

Ett sammandrag av innehållet av de avgivna yttrandena har upprättats

inom kommunikationsdepartementet och kommer att tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

Yttranden rörande förslagets principiella innebörd.

De erinringar, som i de avgivna yttrandena framkommit, rikta sig mera

mot särskilda delar av förslaget än mot dess allmänna uppläggning. Intet

av de avgivna yttrandena innehåller därför någon principiell avstyrkan av

förslaget såsom helhet betraktat, dock med den reservation som ligger däri,

att vissa myndigheter ifrågasätta, huruvida tidpunkten överhuvud för närvarande

kan anses lämplig för förslagets genomförande. Däremot betonas

i åtskilliga fall, att, även om förslaget kan i huvudsak godtagas, detsamma

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

dock icke kan anses utgöra iner än ett steg i riktning mot en lösning av

de samhällsekonomiska problem, som äro förenade med den yrkesmässiga

biltrafikens bedrivande. I sådant hänseende anföres bland annat:

Järnvägs föreningen: Den rationella lösningen av problemet vore icke att

finna på de vägar, trafikutredningen anvisar, utan på ett helt annat plan,

nämligen i den intima samverkan mellan järnvägar och lastbilar i fråga om

den s. k. fjärrtrafiken, som 1932 års trafikutredning upptog i sitt förslag och

som föreningen också förordade.

Ehuru föreningen således hade en i princip annan inställning till förhållandet

mellan bilarna och de övriga kommunikationsgrenarna, ville föreningen

gärna erkänna, att föreliggande förslag erbjöde vissa påtagliga förbättringar

i jämförelse med nu gällande bestämmelser.

Dien första förutsättningen för att överhuvud taget kunna vinna något resultat

på den väg, på vilken trafikutredningen enligt givna direktiv måst slå

in, vore emellertid att — som 1936 års riksdag uttryckt det — konkurrensmöjligheterna

för de olika transportmedlen ställde sig någorlunda lika.

Trafikutredningen hade emellertid icke följt dessa direktiv i behörig utsträckning,

enär förslaget i vissa avseenden icke beaktade, vad Kungl.

Majit anfört om konkurrensmöjligheternas likaställande.

Föreningen yrkade icke på utjämning genom att lastbilstrafiken skulle

åläggas vare sig järnvägarnas värdetariffsystem eller de olika för deras ekonomi

betungande sociala och andra förpliktelser, vilka för järnvägarna verkade

högst ogynnsamt i konkurrensförhållandet till bilarna. Däremot ansåge

föreningen, att en annan väg stöde öppen för statsmakterna att åtminstone

i någon mån bereda järnvägarna rättvisa i tävlan örn transporterna,

nämligen genom att järnvägarnas egen lastbilstrafik undantoges från förordningen

örn yrkesmässig trafik såvitt avsåge dels befordran av gods från

station till station och dels hemforsling av gods från järnvägsstation till

trafikant.

Vidare framhåller föreningen, att den vid 1938 års riksdag genomförda

ändringen i bilbeskattningen i stället för att bidraga till konkurrensmöjligheternas

likaställande tvärtom gynnat den långväga lastbilstrafiken på andra

trafikmedels bekostnad. På grund härav anhåller föreningen, att spörsmålet

om bilskatternas rättvisa fördelning på olika grenar av biltrafiken måtte

snarast upptagas till förnyad och allsidig prövning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Den ingående prövning, som 1936 års

riksdag sade böra föregå eventuellt vidtagande av mer genomgripande

reglering av den yrkesmässiga biltrafiken, hade företagits och ej lett till

vad man väntat och hoppats. Läget syntes därför kräva ett eventuellt vidtagande

av den genomgripande reglering, som år 1936 sköts åt sidan.

Trafikutredningen hade emellertid nöjt sig med att redogöra för samtidigt

pågående utredningar utan att omnämna de resultat, vartill dessa kommit.

Det sakliga stödet för trafikutredningens underlåtenhet att föreslå mer genomgripande

åtgärder syntes vara lastbilstrafikens sedan år 1936 förbättrade

organisation. Men det återstode att se, örn organisationen kunde nöjaktigt

fungera, när det verkligen gällde, d. v. s. i dåliga tider. I Tyskland, Frankrike

och England hade man ej vågat lita härpå, utan genomfört eller framlagt

förslag örn åtgärder, vilka nära överensstämde med 1936 års svenska proposition.

De sakkunniga kunde om sitt förslag möjligen säga detsamma som 1938 års

järnvägstaxesakkunniga om sitt, nämligen att det vore »ett praktiskt möjligt

och tjänligt steg mot den åstnndade lösningen av frågan om en bättre trafikfördelning».

Och härvid komme säkerligen även statsmakterna att re
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

31

signera. Att vi däremot i olikhet mot andra länder skulle undgå att senare

gå till en mera genomgripande reglering syntes föga sannolikt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Invändningar kunde resas mot förslaget,

särskilt i fråga om dess allmänna tendens att vilja reglera förhållanden även

i sådana fall, där något påtagligt behov av regleringen icke föreligger. Det

måste anses ligga en fara i att genom allt för detaljerade lagbestämmelser

binda en naturlig utveckling, vilken —- som i detta fall — ännu icke på

länge kunde väntas bliva avslutad. Ur vissa synpunkter förefölle förslaget

därjämte väl mycket hava tillgodosett yrkesutövarnas intressen på den stora

allmänhetens bekostnad.

Riksgälds fullmäktige: Även om av de av trafikutredningen lämnade statistiska

uppgifterna framginge, att den yrkesmässiga lastbiltrafiken hade en

ganska utpräglad lokal karaktär, vore det dock tydligt, att denna trafiks

konkurrens med järnvägarna vore av en för de senare så allvarlig karaktär,

att åtgärder för en starkare reglering måste anses i hög grad behövliga. Det

förslag till förordning angående yrkesmässig biltrafik, vari betänkandet utmynnade,

innebure en på den nuvarande förordningens grundvalar byggd

reglering av nämnda trafik, som i varje fall ur de synpunkter, varifrån

fullmäktige såge de föreliggande problemen, måste anses innebära en betydande

förbättring av de nuvarande förhållandena på ifrågavarande område.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare: Förslagen måste som

helhet betraktas såsom ett aktningsvärt steg närmare en lösning på något

längre sikt.

1 andra yttranden understrykes särskilt värdet av att förslaget i stort sett

bygger på hittills tillämpade principer i fråga om regleringen av den yrkesmässiga

biltrafiken och icke åsyftar någon mera vittgående ändring därav.

Kommerskollegium finner sig i stort sett kunna godtaga den föreslagna

lagstiftningen. I jämförelse med nu gällande bestämmelser syntes densamma

innebära ett icke obetydligt framsteg särskilt på grund av den enhetlighet

och stadga i de statliga ingripandena, som tillskapandet av ett centralt

regleringsorgan för den yrkesmässiga biltrafiken kunde förväntas medföra.

Förfatlningsförslaget gåve ävenledes intryck av att möjliggöra en bättre

anpassning av regleringssystemet till ändringar i den allmänna ekonomiska

situationen.

Bör över huvud en reglering komma till ständ för närvarande?

Angående de allmänna förutsättningarna för att under nuvarande förhållanden

företaga en reglering av den yrkesmässiga biltrafiken framhålles av

trafikutredningen bland annat följande.

Inom den yrkesmässiga biltrafiken hade förhållandena under senare år

undergått en ej oväsentlig förändring till det bättre. Enligt vad länsstyrelserna

meddelat trafikutredningen, motsvarade för närvarande antalet bilar i

yrkesmässig trafik i stort sett det förefintliga behovet. Detta jämviktsläge

inom den yrkesmässiga biltrafiken hade baft goda återverkningar i fråga

örn konkurrensen med andra trafikmedel samt mellan trafikutövarna inbördes.

Det torde dock vara berättigat att med en viss försiktighet emotse den

kommande utvecklingen. Det vore ej uteslutet, att en vikande konjunktur

komme att medföra en viss försämring av förhållandena. Det syntes emellertid

icke kunna bestridas, att den yrkesmässiga trafiken numera vore bättre

rustad än tidigare för att med bibehållen ordning möta en depression

inom yrket.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

I fråga om motorfordonsbeståndet kunde en anmärkningsvärd ökning av

de tyngre bilarna konstateras. Vid 1937 års utgång uppgick antalet bilar i

yrkesmässig eller privat trafik, lastande minst 3,000 kg., till 11,497. Vid

1938 års utgång hade motsvarande siffra stigit till 16,096. Vid 1936 års

slut funnos endast 5,653 bilar med lastförmåga över 3,000 kg.

Den år 1937 företagna försöksutredningen i fråga om lastbilstrafiken hade

visat, att de längre transporternas procentuella andel i totaltransporterna

kraftigt ökade med fordonens stigande maximilast, såsom framginge av

följande sammanställning.

Godsmängd, befordrad

på avstånd över 5 mil

Lastbilens maximilast i procent av total

kg godsmängd

högst 2,000 ...................................... 0.9

2,000—3,000 ...................................... 3.6

3.100— 4,000 ...................................... 9.2

4.100— 5,000 ...................................... 26.9

över 5,000........................................ 44.6

Den kraftiga ökningen av de tyngre bilarna torde enligt trafikutredningens

mening giva ett stöd för antagandet, att de långväga transporterna med bil

under senare år ej oväsentligt tilltagit.

I åtskilliga av de över förslaget avgivna yttrandena ifrågasättes, huruvida

över huvud tidpunkten nu kan anses vara lämplig för vidtagande av reglerande

åtgärder på ifrågavarande område och huruvida icke ytterligare erfarenhet

tills vidare bör avvaktas rörande utvecklingen under de närmast

kommande åren.

Handelskammaren i Göteborg, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare

samt handelskammaren i Karlstad förklara sig ha en stark

känsla av att den lämpliga tidpunkten ännu ej är inne för en nyreglering

av lagstiftningen om den yrkesmässiga biltrafiken, utan att det är lyckligare

att låta den hittillsvarande utvecklingen fortsätta ännu en tid på basis av

gällande bestämmelser. Mycket tyder på att förutsättningarna för en reglering

av biltrafiken örn några år äro väsentligen annorlunda än nu.

Länsstgrelsen i Skaraborgs län yttrar: Förhållandena inom den yrkesmässiga

biltrafiken hade under senare år undergått en ej oväsentlig förändring

till det bättre och syntes allt mer stabilisera sig. Detta gällde såväl biltrafikföretag

inbördes som ock förhållandet mellan biltrafiken och andra

kommunikationsmedel. Man föranlätes härav antaga, och länsstyrelsens

erfarenhet vore ock den. att något mera påtagligt behov av en reglering av

den yrkesmässiga biltrafiken f. n. icke förelåge, varför starkt kunde ifrågasättas,

om det icke vöre riktigare och ur flera synpunkter lämpligare att

låta utvecklingen på området fortgå som hittills, intill dess ytterligare och

mera vidgad erfarenhet vunnits samt förhållandena kunde mera tillförlitligt

bedömas och överblickas. Länsstyrelsen förordar i första hand, att med

genomförandet av trafikutredningens förslag helt eller delvis får anstå.

Länsstgrelsen i Värmlands län förklarar sig ha en känsla av att förutsättningarna

för en reglering av lastbilstrafiken örn några år äro väsentligen

annorlunda än nu och att till följd härav den hittillsvarande utvecklingen

kunde fortsätta ännu en tid med stöd av nu gällande lagstiftning, men det

nu framlagda förslaget till den långväga lastbilstrafikens ordnande synes äga

så stora fördelar, att det torde böra prövas i praktiken.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

33

I övriga över förslaget avgivna yttranden hava däremot betänkligheter

mot att under nuvarande förhållanden upptaga förslaget till prövning icke

anförts.

Å andra sidan har exempelvis av väg- och vattenbyggnailsstyrelsen fram»

hållits såsom en fördel att genom genomförandet av det nu föreliggande

förslaget, som i och för sig blott kan anses såsom ett steg i riktning mot

större enhetlighet och mera rationaliserade driftformer, hinna samla erfarenhet

och statistiskt material, innan mera genomgripande reformer genomföras.

Itepartementscliefeii.

Frågan örn en reformering av de bestämmelser, som reglera rätten till

bedrivande av yrkesmässig biltrafik i vårt land, har, såsom av det föregående

framgår, sedan år 1932 varit föremål för ett oavbrutet, örn än genom

skilda organ utfört utredningsarbete, och därunder framförda förslag hava

blivit föremål för en ingående kritik och prövning. Att dessa förslag icke

tidigare lett till något mera väsentligt positivt resultat, torde till icke ringa

tiel hava berott på de åsiktsförskjutningar, vilka med växlande konjunkturer

under utredningsarbetets gång gjort sig gällande i fråga örn lämpligaste

sättet att komma till rätta med de invecklade problem, som varit

förenade med den yrkesmässiga trafikens bedrivande. Under intryck av

den omkring år 1930 inträdande ekonomiska depressionen, som även påverkade

statsfinanserna bland annat genom betydande förluster å statslån

till enskilda järnvägar och genom de från och med år 1931 försämrade

driftsresultaten för statens järnvägar, tedde sig konkurrensproblemet så allvarligt,

att åtgärder i syfte att söka åstadkomma en effektiv reglering av de

olika trafikmedlens och därvid i första hand den yrkesmässiga lastbilstrafikens

konkurrensmöjligheter syntes ofrånkomliga. Med de förbättrade konjunkturer,

som därefter inträdde, kom emellertid konkurrensproblemet att

förlora allt mera av den hotande karaktär, som det förut under depressionen

syntes hava haft, och i samma mån växte även betänkligheterna mot

att kringskära den relativa frihet i yrkesutövningen, som den yrkesmässiga

biltrafiken inom ramen av gällande författningar åtnjutit. Sålunda befanns

också under den relativt goda konjunktur, som rådde år 1936, åtminstone

den dåvarande situationen icke motivera så vittgående åtgärder, som föreslagits

i de då föreliggande utredningsförslagen. Det nu aktuella förslaget,

som tillkommit under samma förutsättning, bygger därför också i huvudsak

på hittills tillämpade principer i fråga örn den yrkesmässiga trafikens

bedrivande, men har samtidigt upptagit vad som i tidigare utarbetade förlag

befunnits vara av värde och förenligt med en dylik grundläggande synpunkt.

Örn än på grund härav förslaget icke innebär något mera vittgående avsteg

från hittills gällande bestämmelser, så synes det dock å andra sidan

i förhållande till desamma medföra ett flertal eller min mening obestridliga

fördelar. Till sådana fördelar äro att räkna bland annat en mera ratio
llihang

till riksdagens: protokoll 19''i0. 1 sami. Nr li i.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo,

nell organisation än hittills av tillståndsgivningen genom överflyttande a\

handläggningen av mera betydelsefulla tillståndsfrågor till ett centralt organ,

den av utredningen föreslagna biltrafiknämnden, samt genom inskränkning,

så vitt godstrafiken angår, av det för närvarande alltför stora

antalet tillståndsbeviljande myndigheter. Härigenom synas förutsättningar

för åstadkommande av större planmässighet och bättre anpassning av an

talet yrkesutövare och i trafiken använda bilar efter trafikbehovet än vad

hittills varit fallet kunna åstadkommas.

Ett annat betydelsefullt område, inom vilket genomförandet av utredning

ens förslag kan väntas leda till en ur samhällsekonomisk synpunkt mera tillfredsställande

ordning än hittills är den reglering av särskilt den på långa avstånd

bedrivna trafiken med lastbilar, som torde kunna förväntas bliva genomförd

vid godtagande av vissa delar av utredningens förslag, bland annat

genom reglering av rätten att ombesörja förmedling av godstransporter.

I motsatt riktning, d. v. s. för en ökad frihet åt yrkesutövarna, äro avsedda

att verka ett antal bestämmelser i fråga om med trafiktillstånd förenade

rättigheter och skyldigheter, vilka bestämmelser äro avsedda att upp

häva vissa inskränkningar i fråga om trafikutövarnas rätt att utföra träns

porter utom trafikområdet, som icke utan fog ansetts innebära ett för de

ras yrkesutövning alltför betungande hinder och som samtidigt också från

allmänhetens synpunkt sett varit ägnade att försvåra och fördyra utnyttjan

det av särskilt den yrkesmässiga lastbilstrafiken. Genom den skyldighet att

ålägga yrkesutövare att föra transporthandlingar och driftstatistik i enlighet

med av de tillståndsbeviljande myndigheterna meddelade bestämmelser, och

den skyldighet att till nämnda myndigheter insända sammandrag av drift

statistiken eller uppgifter angående trafiken i övrigt, som enligt förslaget kan

åläggas vederbörande yrkesutövare, skapas också förutsättningar för ett mera

tillförlitligt bedömande av den yrkesmässiga biltrafikens problem och en

bättre grundval för fortsatta lagstiftningsåtgärder än vad som hittills förekommit.

Slutligen innehåller förslaget i flera avseenden, såsom i fråga örn

uthyrningsrörelse, taxor, automobilförares arbetstid, eventuell skyldighet för

yrkesutövare att ansluta sig till viss av offentlig myndighet godkänd förening

av utövare av yrkesmässig trafik, förslag till bestämmelser beträffande förhållanden,

som hittills varit alltför ofullständigt reglerade och beträffande

vilka behovet av nya eller utförligare bestämmelser är från så gott som alla

håll erkänt.

Från vissa håll har ifrågasatts, huruvida icke ytterligare erfarenheter

borde avvaktas, innan nya bestämmelser på ifrågavarande område antagas.

Man har därvid utgått från, att det nu föreliggande förslaget knappast torde

kunna anses såsom en definitiv lösning och att det därför måste vara lämpligt

att samla ytterligare erfarenheter för detta ändamål. Lika med dessa

myndigheter är jag övertygad om, att det nu föreliggande förslaget icke kan

anses definitivt så till vida som ett oavbrutet aktgivande på utvecklingens

krav för att kunna anpassa en fortsatt lagstiftning efter desamma alltjämt

kommer att bliva nödvändigt, även örn bestämmelser på huvudsaklig grund

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

35

val av det nu föreliggande förslaget meddelas. I denna omständighet, nämligen

att förslaget närmast har karaktären av en utbyggnad av hittills tillämpade

principer och att det på samma gång är avsett att möjliggöra insamlande

av material för den ytterligare och måhända mera vittgående reglering, som i

sinom tid kan bliva erforderlig, ligger emellertid enligt min mening snarare

en styrka än en svaghet. Så hastigt som utvecklingen på ifrågavarande område

förlöper och så snabbt som konjunkturerna under senare år visat sig

skifta, torde intet förslag till bestämmelser på ifrågavarande område kunna

framträda med anspråk på att innefatta den slutgiltiga regleringen av de

problem, som i detta sammanhang äro aktuella. Lagstiftaren måste på

detta område inskränka sig till att söka överblicka behoven för den relativt

kortvariga period, under vilken de ifrågasatta författningsbestämmelserna

kunna tänkas bliva gällande, och lagstiftningen har från denna synpunkt

fyllt sin uppgift, örn dessa bestämmelser tillgodosett behoven för en dylik begränsad

period.

Ifrågasättas kunde också, huruvida icke behandlingen av förslaget borde

uppskjutas på grund av det nuvarande krisläget. Emellertid torde vara

tydligt, att sådana temporära åtgärder, som kunna bliva erforderliga för

mötande av en krissituation, måste hållas isär från åtgärder, som avse

att möta normala behov. Krislagstiftningen synes med andra ord böra

vara ett kapitel för sig; att med hänsyn till behovet av eventuella kristidsåtgärder

uraktlåta åtgärder, som äro avsedda att befrämja en normal utveckling,

skulle leda till stagnation, på vilket område en sådan princip än

komme till användning, och torde icke heller i detta fall vara tillrådligt.

Ur nyss anförda synpunkter finner jag någon anledning att ytterligare

avvakta nya erfarenheter och måhända förnyade utredningar på ifrågavarande

område icke föreligga. Med hänsyn till det från så gott som samtliga

håll vitsordade behovet av en reglering av de hittills gällande bestämmelserna

om den yrkesmässiga trafiken och de fördelar, som torde kunna vän

tas av ett genomförande i huvudsak av det nu aktuella förslaget i avbidan på

en måhända mera vittgående reglering, anser jag detsamma böra utan ytterligare

uppskov läggas till grund för en reglering av den yrkesmässiga biltrafiken.

På grund härav övergår jag nu till en granskning av de särskilda paragraferna

i förslaget.

i 8-

llegreppet yrkesmässig trall k.

(Utredningens betänkande sid. 85—98.)

Enligt 23 § i 1930 års M. F. O. föreligger yrkesmässig trafik i det fall,

då automobil tillhandahålles allmänheten mot ersättning.

Denna definition fanns redan i 1900 års förordning örn automobiltrafik

och har därefter med oförändrad lydelse upptagits i senare författningar.

Angående den tolkning, som i rättstillämpningen givits åt uttrycket »yrkes
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

»lässig trafik» med avseende å frågorna huruvida automobil kunde anses hava

tillhandahållits »allmänheten», samt huruvida tillhandahållandet kunde

anses hava skett »mot ersättning», ävensom angående tidigare, vid olika tillfällen

framlagda förslag till ändring av definitionen på yrkesmässig trafik

må hänvisas till utredningens betänkande.

Trailkutreduiugens förslag.

I det av trafikutredningen avgivna betänkandet framhålles, att vissa organisationer

för utövare av yrkesmässig trafik hos utredningen framhållit

nödvändigheten av att en klar gräns mellan yrkesmässig trafik och annan

trafik uppdroges. Den enda gräns, som enligt deras mening vore tillfredsställande,

måste vara att betrakta all körning, som skedde mot ersättning, såsom

yrkesmässig trafik och all körning utan ersättning såsom privatkörning.

1936 års trafikutredning har i anslutning härtill föreslagit, att uttrycket

»allmänheten» skall i definitionen på yrkesmässig trafik utbytas mot »annan»,

på grund varav enligt utredningens förslag med yrkesmässig trafik

skulle förstås trafik, i vilken bil jämte förare tillhandahålles annan mot ersättning.

Beträffande innebörden av denna bestämning har utredningen framhållit,

att enligt dess mening tillfälliga körningar, för vilka ersättning ej alls eller

endast obetydligt överstege driftkostnaden, icke borde falla under bestämmelserna

om den yrkesmässiga trafiken. Ett sådant förfarande som att

exempelvis en person på en semesterresa medtoge några vänner mot skyldighet

för dessa att betala på dem belöpande kvotdel av driftkostnaderna borde

icke förhindras eller försvåras. På ersättningens storlek i förhållande till

driftkostnaden syntes i varje särskilt fall hofa bero, huruvida yrkesmässig

trafik skulle anses föreligga. Med ersättning måste givetvis förstås även annan

gottgörelse än pengar. Det borde emellertid påpekas, att en rättstillämpning,

som stöde i överensstämmelse med vad sålunda förordats, möjligen

kunde försvåras, därest — såsom föreslagits — i definitionen ordet »allmänheten»

utbötes mot »annan».

Utredningen erinrar, att den av densamma föreslagna definitionen förekommer

i flera utländska författningar.

Från den sålunda föreslagna definitionen på yrkesmässig trafik föreslår

utredningen i samband därmed vissa undantag, för vilkas innehåll närmare

redogöres nedan.

Yttranden över trallkntredningens förslag.

Utredningens förslag har föranlett bland annat följande erinringar.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det vore föga tillrådligt att vidtaga ändringar

i definitionen på begreppet »yrkesmässig trafik». Tolkningen av den nuvarande

lydelsen hade vunnit en viss stadga, och det vore sannolikt, att den

nya formuleringen, som ingalunda ägde obestridlig klarhet, skulle åstadkomma

ny oreda.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Rent språkligt sett förefölle trafikutredningens

formulering något ologisk. I sak syntes utredningen knappast hava

rörebragt några övertygande skäl för att ändra den hävdvunna definitionen

på yrkesmässig trafik, vars innebörd genom meddelade domstolsutslag numera

måste anses tämligen klargjord. Det syntes icke uteslutet, att den av Ira
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

37

fikutredningen föreslagna gränsen mellan den yrkesmässiga och den enskilda

trafiken kunde kriminalisera förfaranden av ganska oskyldig karaktär.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Med den föreslagna formuleringen

vore svårt att fritaga tillfälliga körningar, för vilka ersättningen icke alls

eller endast obetydligt överstege driftkostnaden, från att anses vara yrkesmässig

trafik. Ett uttryckligt uttalande i författningstexten, varigenom dylikt

undantag gjordes, finge därför anses önskvärt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Vad som skall förstås med driftkostnader,

säges ej. I vanligt språkbruk torde väl i driftkostnader inräknas alla på

transporten fallande såväl föränderliga som fasta kostnader. I detta sammanhang

syntes emellertid de sakkunniga avse endast de föränderliga —

bensin, olja, ringslitning, ja, kanske endast bensinen. Att rättstillämpningen

skulle respektera en så oklar motivering vore ej sannolikt. Ordet »allmänheten»

borde därför bibehållas och i lagtexten borde angivas, hurusom av

trafikulredningen åsyftade tillfälliga körningar skola falla utanför det yrkesmässiga

begreppet.

För bibehållande av den nuvarande definitionen å begreppet yrkesmässig

trafik uttala sig jämväl länsstyrelserna i Örebro, Västernorrlands och Norrbottens

län.

Industriförbundet framhåller, afl till yrkesmässig trafik icke bör hänföras

ett sådant fall som när trafikanter för att ernå eli rationellt utnyttjande av

sina bilar träda i samarbete nied varandra och utföra gemensamma körningar.

Kooperativa förbundet: Definitionen borde utformas så, att sådan trafik,

varigenom en person på grund av årskontrakt mot viss årlig ersättning tillhandahåller

motorfordon för viss firmas räkning, icke faller inom förordningens

tillämpningsområde. Likaledes böra sammanslutningar mellan företagare

medgivas rätt att med gemensamt ägda bilar eller genom förhyrning

enligt årskontrakt ombesörja avsättningen av egna alster, anskaffandet av

behövliga råvaror m. m., utan att detta anses liänförligt till yrkesmässig

Irafik.

Kommerskollegium framhåller i motsats härtill, att det, örn ej regleringssystemet

skall brytas sönder, torde bliva nödvändigt att låta körning enligt

årskontrakt falla under förordningens tillämpning, såsom redan nu är

tallet.

1939 års traktorsutredning anser den av trafikutredningen föreslagna bestämmelsen,

enligt vilken varje åt »annan» — icke såsom nu åt »allmänheten»

-—mot ersättning utförd körning skulle vara att anse såsom yrkesmässig

trafik, ägnad att från jordbrukets synpunkt väcka allvarliga betänkligheter.

Tillämpning av en dylik bestämmelse skulle göra det omöjligt fölen

jordbrukare att med tillfälliga mindre körningar till kvarn, .station och

dylikt bistå en granne, sorn icke äger nödigt transportmedel, därest ersättning

därför niginge. En sådan konsekvens skulle enligt traktorsutredningens

förmenande i många fall framkalla praktiska svårigheter och leda till en fördyring

av jordbrukets transporter. Enligt traktorsutredningens mening bör

liksom hittills den omfattning, i vilken tillhandahållandet äger ruin, oavsett

örn det sker med bil eller traktortåg, vara avgörande, då det gäller avgräns

ning av begreppet yrkesmässig Irafik. Traktorsutredningen förordar därför,

att i definitionen på yrkesmässig trafik bibehålies kravet på att auto

mobilen skall hava mot ersättning tillhandahållits allmänheten.

Frän detta yttrande som innefattar utredningsmannens samt fyra sakkunnigas

samstämmande mening har en sakkunnig, tillika på sin tid ledamot av 193G års

Irafikutrcdning, anfört reservation samt förklarat sig förhindrad att frånträda den

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Majda proposition nr 115.

ståndpunkt, han i förevarande avseende jämte övriga ledamöter av trafikutredningen

föreslagit.

Departementschefen.

Den i § 23 av nu gällande 1930 års motorfordonsförordning förekommande

definitionen på yrkesmässig trafik, enligt vilken dylik trafik föreligger

när automobil mot ersättning tillhandahålles allmänheten, har, såsom framgår

av det föregående, sedan mer än 30 år städse använts i de författningar,

som på detta område avlöst varandra, och såväl allmänhet som yrkesutövare

och rättstillämpande myndigheter måste anses hava blivit förtrogna därmed.

Tolkningen av detta begrepp kan stödja sig icke allenast på förarbeten till

nämnda författningar utan även på ett avsevärt antal prejudikat, i vilka dess

innebörd i särskilda fall klarlagts. Det torde icke med fog kunna sägas, att

rättstillämpningen på detta område hittills kränkt vare sig allmänhetens in1

resse av att icke onödiga hinder läggas i vägen för utnyttjande av beståndet

av bilar i yrkesmässig trafik eller biltrafikutövarnas befogade krav på skydd

i sin yrkesutövning, ulan torde tvärtom på ett i det hela tillfredsställande sätt

hava lyckats avväga dessa båda intressen. En ändring av definitionen på

detta begrepp synes därför icke böra ifrågakomma utan synnerligen vägande

skäl. Den av 1936 års trafikutredning föreslagna ändrade lydelsen skulle

genom utbyte av ordet »allmänheten» mot »annan» åt begreppet yrkesmässig

trafik giva en annan och avsevärt mera vidsträckt innebörd än hittills,

i det att det i ordet »allmänheten» liggande kravet på att tillhandahållandet

skulle hava skett i viss omfattning skulle bortfalla och i stället varje,

om än alldeles tillfällig körning, som mot ersättning utfördes åt annan, skulle

bliva att hänföra till yrkesmässig trafik med de i paragrafen särskilt angivna

undantagen. En viss begränsning skulle dock komma att ligga däri, att

enligt utredningens motivering körning icke skulle anses utförd mot ersättning,

därest den därför lämnade gottgörelsen icke överstege självkostnaden.

Enligt min mening måste anses riktigt, att de, som med vederbörligt tillstånd

ägna sig åt utövningen av biltrafik såsom yrke och iklätt sig därmed

förenade förpliktelser, skyddas mot att andra söka bereda sig sådana förmåner,

som kunna följa med yrkesutövningen, utan att ikläda sig motsvarande

förpliktelser. Däremot synes det anspråk på skydd mot obehörig

yrkesutövning, som trafikbilägarna med fog kunna framställa, icke

böra utsträckas till att avse monopol på varje i samhället förekommande,

örn än så tillfälliga körning, för vilken ersättning utgår, eller med

andra ord till att varje sådan körning skulle, örn den utfördes utan tillstånd

till yrkesmässig trafik, kriminaliseras såsom intrång i den yrkesmässiga

trafiken. Att åt den yrkesmässiga trafikens begrepp giva ett så stort

omfång torde knappast vara förenligt med hittills gällande uppfattning örn

den yrkesmässiga trafikens uppgift och omfattning, och för varje fall skulle

därigenom komma att förbjudas ett stort antal transporter, vilkas utförande

det från samhällsekonomiens synpunkt sett icke kan vara något intresse

att förhindra, såsom t. ex. om ägaren av en lastbil tillfälligt medtager en

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lia.

39

varukvantitet ät en granne på samma gång som han utför en transport

för egen räkning. Även örn i dylikt fall ersättning skulle utgå, synes förfarandet

icke behöva betraktas såsom otillåtlig!; först när det får karaktär

av yrkesutövning genom att vederbörande systematiskt utnyttjar bilen

för förvärvsän damål, synes han hava gjort sig skyldig till intrång i den

yrkesmässiga trafiken. En bestämmelse, som nödvändiggjorde att för varje

tillfälligt trafikändamål anlita en måhända avlägset boende trafikutövare,

skulle med de stora avstånd och det relativt ringa antal yrkesutövare,

som förekomma i vissa delar av landet, i hög grad fördyra och försvåra

för befolkningen nödvändiga transporter. Det är heller knappast troligt att

en sådan bestämmelse skulle komma att respekteras eller att det skulle vara

möjligt att upprätthålla densamma.

Efter min mening bör således den omfattning, i vilken automobilen ställes

till förfogande, fortfarande liksom hittills vara avgörande för frågan, huruvida

yrkesmässig trafik skall anses föreligga eller icke. En rent tillfällig

körning, som icke antyder försök att systematiskt utnyttja bilen för förvärvsändamål,

bör på grund härav liksom hittills icke vara hänförlig till yrkesmässig

trafik, även örn ersättning för densamma utgått. Däremot kan jag

för min del icke finna någon avgörande betydelse böra i och för sig tilläggas

ersättningens storlek i förhållande till driftkostnaden. Frånsett att det kan

vara ovisst, huruvida med driftkostnad bör förstås såväl fasta som föränderliga

kostnader och att beräknandet av de förras andel i en enstaka trafikprestation

är praktiskt sett omöjligt, föreligger enligt min mening otvivelaktigt

yrkesmässig trafik även i sådana fall, då exempelvis en person, i syfte

att minska kostnaderna för en sin privatbil, mot ersättning, som understiger

driftkostnaden, systematiskt medtager passagerare eller gods för andras räkning

i bilen. Avgörande synes i stället, såsom nyss framhållits, böra vara

den omfattning, i vilken automobilen ställes till förfogande och huruvida

densamma därigenom kan anses systematiskt utnyttjad för förvärvsändamål.

Då denna princip synes vara tillräckligt tydligt uttryckt i den hittills gällande

definitionen på yrkesmässig trafik och därpå grundad rättspraxis, har

jag icke funnit skäl föreligga att i denna del frångå nämnda definition.

Ifrågasatta undantag från förordningens tillämplighetsområde.

2 §•

A. Vissa transporter av eller för offentlig myndighet eller för vissa

trängande behov. (2 g p. 1).

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 92—94.)

I trafikutredningens betänkande framhålles, att tvekan för närvarande

räder, huruvida och i vad mån transporter, som offentlig myndighet utför

eller låter utföra — exempelvis för transport av sjuka — täckas eller böra

täckas av begreppet yrkesmässig trafik. För egen del anför utredningen

härom följande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Det torde väl få anses vara en tämligen allmän uppfattning, att de

transporter, som av det allmänna utföras för att tillvarataga offentliga

ordnings-, säkerhets- och hälsovårdsintressen, icke lämpligen böra regleras

av lagstiftningen örn den yrkesmässiga trafiken. Det kan emellertid

tänkas, att i vissa fall transporter, som tjäna dylika intressen, anordnas

av enskilda personer och således ej å tjänstens vägnar.

I den mån sådana körningar föranledas av ett trängande behov, torde

gällande rättsregler om nödsituationer medföra, att transporterna, även örn

de ej särskilt undantagits, icke betraktas såsom rättsstridiga.

Enligt trafikutredningens uppfattning kan emellertid ett stadgande i

ifrågavarande ämne anses motiverat för den yrkesmässiga trafikens det.

Utredningen har därför ansett sig böra från den föreslagna förordningens

tillämpning undantagna transporter med ambulansbil eller med motorfordon,

som användes för beredande av hjälp vid eller till förhindrande av

olycksfall eller för brandväsendets räkning vid eldfara eller av polisman

eller tullman i brådskande tjänsteutövning eller av läkare eller veterinär

vid brådskande sjukdomsfall eller i andra därmed jämförliga trängande

fall. Med sistnämnda uttryck förstås exempelvis den situationen, att en

barnmorska nödgas i anledning av en förlossning använda en privatbil mot

ersättning.

Detta stadgande har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna

i 6 § 1 morn., 12 § 4 morn., 24 § 3 mom. och 25 § i 1936 års

vägtrafikstadga, varigenom undantag från stadgans tillämpning gjorts för

körningar av viss brådskande beskaffenhet.

Utredningens förslag har föranlett bland annat följande erinringar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Av den föreslagna bestämmelsen fram
går

ej, örn undantagsbestämmelsen är tillämplig även då en privat person

vid sjukdom eller olycksfall snabbt måste transporteras till läkare eller sjukhus

och omedelbar tillgång till trafikbil saknas. Denna fråga har en särskild

betydelse för nämnda glest bebyggda län.

Stockholms läns förenade trafikbilägare och Uppsala läns trafikbilägareorganisation:

Till den föreslagna bestämmelsen bör tilläggas: »därest icke

utan påtaglig olägenhet trafikbil för personbefordran kan för ändamålet anlitas.

»

Länsstyrelsen i Uppsala län: Den föreslagna undantagsbestämmelsen omfattar

även bärgningsbilar. Dessa hava hittills alltid ansetts böra behandlas

såsom fordon i yrkesmässig trafik, och någon anledning till ändring härutinnan

föreligger icke.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Undantag bör ske jämväl för forsling

av sopor och avfall med bil, tillhörig kommunalt renhållningsverk.

Kronobergs trafikbilägareförening: Undantagen böra strykas. Skulle så

icke kunna ske, ifrågasättes anmälningsskyldighet.

B. Vissa transporter för postverkets räkning.

Under erinran att generalpoststyrelsen påyrkat, att bestämmelserna örn

yrkesmässig trafik icke måtte tillämpas på av postverket förhyrd bil, som

uteslutande användes i posttransporter, har trafikutredningen framhållit.

afl de transporter, som verkställas på uppdrag av affärsdrivande verk och

därmed jämställda, i princip borde falla in under begreppet yrkesmässig

trafik. Därest behov av dylika transporter förelåge samt desamma lämpli
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

41

gen ej kunde ombesörjas av tillgängliga tillståndsinnehavare, komme de tillståndsgivande

myndigheterna givetvis ej att vägra tillstånd för ifrågavarande

körningar, varvid tillståndet lämpligen ej borde givas vidare innehåll

än vad transporternas natur krävde. Utredningen har därför icke föreslagit

något undantag för omförmälda slag av transporter. Däremot framhåller

utredningen att, därest särskilda förhållanden skulle påkalla undantag

för vissa körningar, som utföras av eller på uppdrag av offentlig myndighet,

kan Kungl. Maj:t i administrativ ordning med stöd av § 45 i utredningens

förslag besluta, att ifrågavarande transporter helt eller i vissa

hänseenden icke skola underkastas de rättsregler, som gälla för den yrkesmässiga

trafiken i allmänhet. Detta stadgande i g 45 bör dock enligt utredningens

mening tillämpas med den största försiktighet.

Över förslaget avgivna yttranden.

Utredningens förslag i denna del har föranlett följande yttranden.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation: Det är oundvikligen nödvändigt,

att de undantag, som tillämpats för av postverket och statens järnvägar utövad

biltrafik, upphävas.

Generalpoststyrelsen påyrkar bestämt, att såsom undantagsbestämmelse

måtte upptagas en punkt av följande lydelse: »transporter uteslutande av

post för postverkets räkning», samt anför till stöd härför följande.

Linjetrafikbilarna äro sällan användbara, då det gäller utförande av s. k.

åkande lanlbrevbäring, d. v. s. då förarna hava till åliggande att till allmänheten

utlämna och från allmänheten till befordran mottaga postförsändelser

av varjehanda slag. Även tillfälliga posttransporter för postverkets räkning

äro understundom erforderliga. Därest för körslor av ifrågavarande slag

skulle erfordras trafiktillstånd, komme detta att väsentligt försvåra postverkets

strävanden att rationellt och ekonomiskt ordna postbefordringen på

landsbygden. Möjligheterna att åstadkomma förbättrade postförbindelser

skulle i många fall bliva beroende av de tillståndsgivande myndigheterna,

vilket torde få anses olämpligt, då dessa myndigheter helt naturligt icke kunna

vara insatta i postbefordringsfrågor, och då styrelsen är den statliga

myndighet, som bär ansvaret för att postbefordringen ordnas på ändamålsenligt

sätt. Visserligen har trafikutredningen uttalat, att därest behov av

sådana biltransporter, varom bär är fråga, föreligger samt desamma lämpligen

ej kunna ombesörjas av tillgängliga tillståndsinnehavare, de lillståndsgivande

myndigheterna givetvis ej komma att vägra tillstånd för ifrågavarande

körningar, men delta uttalande utgör dock icke någon garanti för all

sagda myndigheter alltid komma att tillmötesgå postverkets önskemål örn

trafiktillstånd. Skulle emellertid så vara förhållandet, blir tillståndsgivning

en, när fråga är örn transport uteslutande av post för postverkets räkning, en

tom formalitet, som endast förtvnger arbetet för såväl de tillståndsgivande

myndigheterna som för postverket. Det synes generalpoststyrelsen fullkomligt

orimligt, att allmänheten under långa tider skall nödgas underkasta sig

olägenheten av försämrade postlörbindelser endast därför alt trafiktillstånd

måste avvaktas för postens lämpliga transporterande. I flera länder, exem

pelvis Finland, hava också från bestämmelserna örn yrkesmässig trafik un

dantagits posttransporter. Goda postförbindelser för allmänheten torde varu

av minst lika stor betydelse som transporter av mjölk till mejeri eller n\

slaktdjur till slakteri.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kung1. Maj.ts proposition nr 115.

C. Vissa av järnvägsförvaltning anordnade biltransporter.

Frågan huruvida järnvägsförvaltning borde tillerkännas rätt att utan särskilt

trafiktillstånd anordna godstransporter med automobil för ersättande

eller till kompletterande av med järnväg utförd godstransport har under senare

års utredningsarbete flera gånger varit föremål för prövning.

Majoriteten av 1936 års trafiksakkunniga föreslog, att i förordningen örn

yrkesmässig trafik skulle upptagas en bestämmelse av i huvudsak följande

innehåll.

Utan hinder av vad om yrkesmässig trafik är i denna förordning stadgat

må automobil av järnvägsförvaltning användas i närgodslinjetrafik mellan

järnvägens stationer till fullgörande av befordringsskyldighet, som enligt

gällande järnvägstrafikstadga åligger förvaltningen.

Såsom skäl härför anfördes bland annat (sid. 51):

Enligt järnvägstrafikstadgan äro järnvägarna skyldiga att i alla stationslörbindelser

verkställa de mest skilda slag av transporter. Det kan då inträffa,

att man å viss sträcka vid visst tillfälle icke har större godsmängd,

som kräver omedelbar befordran, än vad som motsvarar en eller annan billast.

Det kan vid sådant förhållande medföra stor besparing att ersätta vissa

godstågsförbindelser med bilturer. Angelägenheten av att för järnvägarna

underlätta möjligheten att ersätta oekonomiska järnvägstransporter med

biltransporter har på grund härav från skilda håll och vid flera olika tillfällen

framhållits.

Oftast torde väl för ifrågavarande ändamål ett utnyttjande av yrkesbilar

vara för järnvägarna mera lönande än användning av egna bilar, men detta

kan icke alltid antagas vara förhållandet. Det har därför synts riktigt, att

järnvägsförvaltningarna för att ombesörja en trafik, som ligger under järnvägstrafikstadgans

reglering, kunna utan särskilt tillstånd tillgodogöra sig

omförmälda medel till förbättrad ekonomi.

Två av de sakkunniga ansågo den av majoriteten föreslagna undantagsbestämmelsen

ej påkallad.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag ansåg (sid. 85) sig departementschefen

icke kunna förorda majoritetens förslag, då skälig anledning

torde saknas att antaga, att järnvägsförvaltning skulle, efter därom gjord

ansökning, förvägras tillstånd till bedrivande av närgodslinjetrafik för nu

ifrågavarande ändamål och då jämväl det av majoriteten framlagda förslaget

skulle medföra vissa konsekvenser, som vore svåra att överblicka, såsom

t. ex. rätt att i sådan trafik, som av majoriteten åsyftades, använda autoinobiler,

utan att dessa godkänts för ändamålet i den ordning, som eljest

gällde beträffande yrkesmässig trafik.

1932 års traftkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning anför i denna del: Vad utredningen anfört be

träffande rätt för generalpoststyrelsen att anordna posttransporter med automobil

gäller även beträffande rätt för järnvägar att anordna transporter av

nu ifrågavarande slag. Utredningen har alltså — under hänvisning till att

Kungl. Majit med stöd av 35 § skulle kunna besluta, att ifrågavarande transporter

helt eller delvis icke skola underkastas de rättsregler, som gälla för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 115.

40

O

den yrkesmässiga trafiken i allmänhet — icke funnit skäl att förorda, att

ifrågavarande slag av utav järnvägsförvaltningarna anordnade biltransporter

skulle redan i författningen genom en särskild författningsbestämmelse

undantagas från tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässig trafik.

Yttranden över utredningens förslag.

Utredningens förslag i nu ifrågavarande del har föranlett erinringar från

såväl järnvägsstgrelsen som svenska jcirnvägsföreningen, vilka hemställa,

att ifrågavarande av järnvägsförvaltning anordnade transporter måtte undantagas

från bestämmelserna om yrkesmässig trafik.

Järnvägsföreningen anför huvudsakligen: Utredningen har rekommende
rat,

att järnvägarnas egna biltransporter, såväl sådana vilka i rationaliseringssyfte

ersätta tåg, som sådana som avse hemforsling av järnvägsgods jämlikt

trafikstadgan § 75 från bestämmelsestationen till mottagaren, skola i första

liand ombesörjas av järnvägarnas konkurrenter. Att i samband härmed tala

om likaställande i konkurrensmöjligheter torde icke vara berättigat. Samtidigt

som lastbilarna ensamma råda över den med järnvägarna konkurrerande

landsvägstransporten, få de möjlighet att bestämma över en delfrakt i järnvägarnas

genom kombination av lastbilstransport och järnvägstransport ordnade

dörr-till-dörr-trafik. Rättvisan kräver, alt järnvägarna befrias från

denna den yrkesmässiga lastbilstrafikens bestämmande över deras fraktbildning,

och av detta skäl bör järnvägarnas egen lastbilstrafik undantagas

från förordningen örn yrkesmässig trafik.

Järnvägsstgrelsen anför: En bestämmelse av samma innehåll som i den

finländska förordningen av den 30 december 1937 örn trafik med motorfordon

(se nedan), enligt vilken statsjärnvägarna må utan särskilt tillstånd

använda bil för befordran av vissa järnvägsförsändelser, kräves jämväl

för vårt lands del, för såvitt en önskvärd utvidgning av landets förbindelsenät

skall kunna inom rimlig tid åvägabringas. Det rationella måste

vara, att statens järnvägar tillåtas utveckla sig till en allmän institution för

planmässig befordran av resande och gods med användande av för värjo

fall lämpligaste transportsätt, en omvandling, som också redan är ett stycke

på väg i och med viss biltrafiks anknytning till järnvägarna. — Bestämmande

för denna utvecklingsram bör vara allenast samhällets behov av

effektiva och billiga befordringslägenheter.

Trafikutredningens argumentering beträffande förevarande fråga, kan

styrelsen icke finna bärande. Det gäller här transportprestationer, som till

sin huvudpart falla under järnvägsfrafikstadgan; de särskilda regleringsbestämmelser,

som eventuellt kunna krävas, böra följaktligen stå i samklang

med denna stadga. Rationellt synes vid sådant förhållande vara, att låta

förevarande författning avse endast den yrkesmässiga trafik, för vilken ingen

annan reglering finnes.

Järnvägsstyrelsen vågar icke hysa någon absolut tillit till den av trafikutredningen

uttalade meningen örn möjligheten för en järnvägsförvaltning

att för angivna fall erhålla ett sökt trafiktillstånd. Både inom statens järnvägars

egen rörelse och vid enskilda järnvägar inträffade fall ha nämligen

visat, att vederbörande myndigheter visat ringa förståelse för järnvägarnas

önskemål i berörda avseende. Härigenom lia järnvägarna hänvisats till att

tor berörda transporter anlita sina konkurrenter. Genom dessas inträdande

såsom medbestämmande i den samlade fraktavgiften vid dörr-till-dörr-traliken

har järnvägens möjlighet att tävla med den direkta biltrafiken beskurits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Järnvägsstyrelsen hemställer, att i förordningens § 1 måtte utsägas, att

från tillämpningen av förordningen skola undantagas transporter, vilka järnvägsförvaltning

till fullgörande av befordringsskyldighet enligt järnvägstrafikstadgan

utför mellan järnvägens stationer ävensom avhämtning och hem

forsling till trafikant av järnvägsgods.

Utländsk rätt.

Det må anmärkas, att i vissa utländska författningar undantagsbestämmelser

i nu ifrågavarande syfte meddelats.

Enligt den finska förordningen den 30 december 1937 örn trafik med

motorfordon äger postverket rätt att utan tillstånd använda bil för befordran

av gods. Likaså äro stats järn vägarna berättigade att utan tillstånd

använda bil för befordran av järnvägsförsändelser från bestämmelsestation

till mottagare och från avsändare till järnvägsstation eller för ali

ersätta sådana tågturer å viss bandel, som det icke lönar sig att upprätthålla.

Enligt den tyska lagen om personbefordran till lands den 4 december

1934 § 14 behöva den tyska riksposten och den tyska riksbanan icke särskilt

tillstånd till inrättande av linjetrafik och viss beställningstrafik för

personbefordran. Ej heller behöver tyska riksbanan särskilt tillstånd enligt

lagen om fjärrgodstrafik med motorfordon den 26 juni 1935 för bedrivande

av fjärrgodstrafik med egna automobiler. För i dylik trafik utförda

transporter skall emellertid ersättning utgå enligt de för fjärrtrafiken

i övrigt gällande läxor.

D. Vissa med sjötransporter kombinerade biltransporter.

I huvudsak samma ståndpunkt som järnvägarna beträffande kombinerade

järnvägs- och biltransporter intager Sveriges allmänna sjöfartsförening

beträffande biltransporter kombinerade med sjötransporter.

Föreningen framhåller, att det är av synnerlig vikt, att några svårigheter

icke uppställas för redarna att fullfölja en rationalisering av sin transportverksamhet

genom en utbyggnad under enhetlig regi av förekommande sjönell

biltransporter. Denna synpunkt har enligt föreningens uppfattning icke

vunnit tillräckligt beaktande i det förevarande förslaget. Föreningen yrkar

därför på en omredigering, som bättre tillgodoser nämnda synpunkt.

E. Vissa transporter i övrigt.

I vissa av de över utredningens förslag avgivna utlåtandena har ifrågasatts,

att särskilda slag av transporter — utöver nedan omförmälda, under

särskild rubrik behandlade transporter av mjölk och mjölkprodukter m. m.

— skulle undantagas från tillämpningen av bestämmelserna örn yrkesmässig

trafik.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser forsling av sopor och avfall mell

bil, tillhörig kommunalt renhållningsverk, böra undantagas.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län förorda, att förordningen

icke tillämpas på liktransporter, enär fråga därvid icke är örn befordran

av personer eller gods i egentlig mening.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 115.

45

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, alt bland undantagen från

förordningens tillämpning bör även angivas det fall, att bil jämte förare

tillhandahålles för utförande av snöplogning, sladdning eller liknande vägarbete,

under vilket inga transporter utföras, och där bilen således är att

betrakta såsom vägmaskin.

departementschefen.

De av trafikutredningen föreslagna undantagsbestämmelserna i § 1 punkt

1) av utredningens förslag äro närmast föranledda av den formulering, som

utredningen givit åt begreppet yrkesmässig trafik. Om emellertid, såsom

ovan förordats, den ursprungliga definitionen bibehålies, minskas onekligen

behovet av undantagsbestämmelser av nu ifrågasatt innehåll. Det slag av

transporter, som avses under nämnda punkt, torde nämligen, därest de icke

utföras med för ändamålet särskilt byggda eller eljest i yrkesmässig trafik

använda bilar, så sällan utföras mot ersättning med privatbilar, att transporten

redan på grund av sin tillfälliga karaktär icke torde anses såsom

yrkesmässig. Ej heller lär hittills hava ifrågasatts, att en dylik med privatbil

Utförd transport skulle anses hänförlig till yrkesmässig trafik. Annorlunda

kan dock saken ställa sig i fråga örn ambulansbilar eller jämförliga

av sjukhus eller andra offentliga institutioner innehavda bilar, som

mot ersättning regelbundet ställas till förfogande.

På grund av vad nu anförts har trafikutredningens förslag i nu ifrågavarande

del av mig upptagits med viss redaktionell jämkning.

Vad angår det ifrågasatta undantagandet av vissa med automobil utförda

posttransporter, må erinras, att enligt ett i utredningens betänkande

omnämnt rättsfall hava transporter, som för postverkets räkning skett för

ombesörjande av lantbrevbäring med automobil mot ersättning, icke ansetts

hänförliga till yrkesmässig trafik. Enligt 56 § i 1930 års motorf or donsf brovning,

som i nu förevarande del alltjämt gäller, må undantag i särskilt

hänseende från förordningen medgivas beträffande vissa motorfordon eller

motorredskap, och enligt § 45 i trafikutredningens nu förevarande förslag,

i vilket i denna del icke ifrågasättes någon ändring, skulle Kungl.

Majit eller den myndighet, Kungl. Majit därtill förordnar, kunna beträffande

viss yrkesmässig trafik medgiva undantag i särskilt hänseende från

bestämmelserna i förordningen örn yrkesmässig trafik. Med stöd av omlörmälda,

nu gällande bestämmelser har Kungl. Majit jämväl genom brev

ilen 29 januari 1937 (nr 38) medgivit undantag i vissa hänseenden från

gällande trafikförfattningar beträffande postverket tillhöriga motorfordon

m. m. och något hinder för att Kungl. Majit meddelar de ytterligare bestämmelser,

som i detta avseende kunna anses erforderliga, synes ej föreligga.

Under 20 § förordar jag ock föreskrift, enligt vilken i linjetrafik för

personbefordran gods må medföras för postverkets räkning allenast efter

anmälan till lillståndsgivande myndigheten. På grund härav finner jag behovet

av att, på sätl av generalpoststyrelsen ifrågasatts, redan i detta sam
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

manhang meddela bestämmelser, varigenom transporter för postverkets räkning

skulle helt falla utanför förordningens tillämplighetsområde, icke tillräckligt

ådagalagt.

Vad nu anförts torde i huvudsak gälla även beträffande det av järnvägsstyrelsen

och svenska järnvägsföreningen framförda förslaget om undan

tagande av vissa med järnvägstransporter kombinerade biltransporter från

vanliga bestämmelser örn yrkesmässig trafik. Härvid torde tillika böra beaktas,

att en sådan undantagsbestämmelse rättvisligen icke torde kunna

gälla allenast järnvägarna med förbigående av sjöfarten. Att åter ställa

hela den biltrafik, som av järnvägs- eller sjöfartsföretag bedrives i kombi

nation med järnvägs- eller ångbåtstransporter, utanför regleringen av den

yrkesmässiga trafiken skulle knappast vara rättvist mot de enskilda trafikutövarna,

av vilka många driva motsvarande trafik, och det är icke osan

nolikt, att en dylik anordning, varigenom en stor del av den i landet bedrivna

yrkesmässiga biltrafiken skulle falla utanför tillståndsgivningen,

skulle på längre sikt visa sig medföra större nackdelar även för järnvägar

och sjöfart än det nuvarande systemet. I detta sammanhang anser jag mig

emellertid böra framhålla, att onödiga hinder enligt min mening icke böra

läggas i vägen för järnvägar och sjöfart att på angivet sätt rationalisera

sin rörelse och att, örn särskilt trafiktillstånd för ändamålet erfordras, så

dant skäligen bör meddelas.

Vad angår övriga ovan omförmälda, i detta sammanhang ifrågasatta un

dantag från förordningens tillämplighetsområde har jag funnit vissa skäl

tala för att, i likhet med vad fallet är exempelvis i Tyskland undantaga

transporter av lik från eljest gällande bestämmelser örn godsbefordran med

automobil, för den händelse de verkställas med för ändamålet särskilt byggda

och uteslutande för sådana transporter använda motorfordon. Då emellertid

en praxis, enligt vilken tillstånd även för ombesörjandet av nämnda slag

av transporter anses erforderligt, redan synes hava vunnit stadga, har jag

icke funnit skäl att föreslå bestämmelser, som skulle innebära ändring

häri.

Beträffande övriga ovan omförmälda förslag till undantagsbestämmelse]

är jag för min del ense med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därom, att

till yrkesmässig trafik icke bör hänföras sådana fall, där bil jämte förare

tillhandahålles för utförande av snöplogning eller liknande vägarbeten utan

att samtidigt användas för transportändamål. Lämpligen synes mig detta

kunna komma till uttryck genom att definitionen på yrkesmässig trafik

kompletteras med bestämmelse, som begränsar dylik trafik lill sådana fall.

då automobil tillhandahålles för person- eller godsbefordran.

Vad slutligen angår det av länsstyrelsen i Östergötlands län framförda

förslaget, att forsling av sopor och avfall med bil, tillhörig kommunalt renhållningsverk,

bör undantagas från bestämmelserna om yrkesmässig trafik,

torde enligt min mening någon bestämmelse i dylikt syfte icke vara erfor

derlig. Sådana bilar, varom i angivna fall är fråga, ställas icke till för
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

47

fogande för allmänheten utan förbli under vederbörande kommunala renhållningsverks

disposition och utföra transporter för dess räkning, även örn

transportgodset hämtas hos enskilda. Detta förfarande torde icke kunna

anses hänförligt till yrkesmässig trafik i högre grad än om exempelvis en

firma med egen bil låter avhämta uppköpt gods hos olika säljare. Såvitt

det är mig bekant, torde ej heller hittills i rättspraxis hava förekommit något

fall, på grund varav trafiktillstånd skulle anses erforderligt för nu ifrågavarande

ändamål.

P. Vissa transporter av mjölk och mjölkprodukter m. m. (2 § p. 2).

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 99—110.)

Jämlikt beslut vid 1936 års riksdag inflöt genom kungörelse den 30 juni

1936 (nr 448) en bestämmelse i 23 § 1930 års motorfordonsförordning avinnebörd,

att de särskilda bestämmelserna om yrkesmässig trafik icke skulle

äga tillämpning, »där automobil användes för transport uteslutande avmjölk,

mjölkprodukter eller slaktdjur».

Trafikutredningens förslag.

Frågan om befogenheten av ifrågavarande bestämmelse har under förarbetena

till trafikutredningens betänkande varit föremål för en utförlig

utredning, rörande vars närmare innehåll må hänvisas till betänkandet. För

egen del har utredningen ställt sig avvisande till framkomna förslag örn

bestämmelsens slopande eller om utvidgning av dess tillämpningsområde

till att avse även transporter av skogsprodukter, fisk m. m. Däremot har

utredningen ansett skäl tala för en jämkning av ifrågavarande undantagsbestämmelse

på det sätt, att från förordningens tillämpning undantagas

transporter uteslutande av mjölk och mjölkprodukter från mjölkproducent

till mejeri, återförsäljare eller förbrukare samt från mejeri till mjölkproducent

ävensom transporter uteslutande av slaktdjur till slakteri. I enlighet

härmed skulle undantagsbestämmelsen icke vidare gälla sådana körningar

från mejeri till återförsäljare, som mejeriet kan låta utföra, liksom ej heller

transporter av slaktdjur från producent till uppköpare eller andra till

slakteri icke hänförliga mottagare.

Yttranden över trallkutredningeiis förslag.

I huvudsak samma meningsskiljaktigheter, som yppat sig under den tidi

gare utredningen, hava även framkommit i avgivna utlåtanden över trafik

utredningens nu ifrågavarande förslag. Till den del dessa yttranden avvika

från detta förslag, innebära de hemställan antingen örn fullständigt slopande

av ifrågavarande bestämmelse eller örn dess utvidgning lill att avse även

andra slag av transporter än de i utredningsförslaget angivna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo
-

För fullständigt slopande av ifrågavarande undantagsbestämmelse uttala

sig bland annat olika organisationer av trafikbilägare, länsstyrelserna i

Uppsala, Gotlands, Värmlands och Örebro län. Därvid framhålles bland

annat, att de intressen, som föranlett det nu gällande undantaget, kunde

bättre tillgodoses genom en differentierad tillståndsgivning. Det finnes nämligen

anledning antaga, att lantbefolkningen är bättre betjänad av ett tinstäd

till linjetrafik för befordran av — förutom mjölk och mjölkprodukter

— smärre paket, ägg, trädgårdsprodukter o. dyl. till närliggande stad eller

annat större samhälle samt vid återfärden befordran av redskap och andra

förnödenheter, än möjlighet att utan särskilt tiillstånd få transportera endast

mjölk, mjölkprodukter och slaktdjur.

Även svenska järnvägs!öreningen och järnvägsstyrelsen uttala sig för slopandet

av bestämmelserna under framhållande bland annat, att de otvivelaktigt

äro ägnade att bringa oreda i transportsystemet och hava givit upphov

till olaga trafik.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att utövare av sådan trafik, som avses

i undantagsbestämmelsen, böra åläggas anmälningsskyldighet, då kännedom

om antalet dylika transporter torde vara av visst intresse såväl ur statistisk

synpunkt som för bedömande av det lokala trafikbehovet.

För utvidgning av undantagsbestämmelsen uttala sig lantbruksstyrelsen,

svenska ägghandelsförbundet, Sveriges skogsågareförbund och skogsägareföreningens

riksförbund samt, i viss utsträckning, länsstyrelsen i Malmöhus

län.

Lantbruksstyrelsen anser, att andra stycket bör erhålla följande lydelse:

2) dels transporter av mjölk, mjölkprodukter, slaktdjur, ägg och slaktfjäderfä

från producent till uppsamlings- eller förädlingsställe, återförsäljare

eller förbrukare, dels ock transporter från sådant uppsamlings- eller förädlingsställe,

därest varan efter förädling av producenten återtagit».

Till stöd härför anför lantbruksstyrelsen, som jämväl överlämnat en av

Svenska ägghandelsförbundet till styrelsen ingiven skrift, bland annat följande.

Liksom beträffande mjölk- och slaktdjur har distributionen av ägg alltmer

överflyttats på jordbrukarnas sammanslutningar, vilket innebär, att äggen i

stor utsträckning levereras till särskilda uppsamlingsställen, vilka ofta äro

belägna vid eller inom mejerierna. Uppsamling av ägg kan därigenom förbilligas.

Transporterna till ägguppsamlingsställe, som icke är beläget i eller

vid mejeri, äro i allt väsentligt av samma art som transporterna till ett mejeri

och böra undantagas från bestämmelserna örn yrkesmässig trafik. Ägg böra

på grund härav hava samma förmånsställning som mjölk- och mjölkprodukter.

Även slaktfjäderfä anser styrelsen böra behandlas på samma sätt.

I svenska ägghandelsförbundets ovannämnda skrivelse framhålles, att den

omständigheten att transporter av ägg icke för närvarande behandlas efter

samma regler som mjölktransporter vållat betydande svårigheter, då i många

fall sedan gammalt ägg transporteras samtidigt med mjölk. Hittills ha myndigheterna

sett genom fingrarna med att så skett, men förbundet anser en

ändring av gällande bestämmelser erforderlig i samband med en omarbetning

av övriga bestämmelser örn yrkesmässig trafik.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 115.

49

Sveriges skogsägareförbund åberopar sin i utredningens betänkande refererade

skrivelse (sid. 103) med hemställan att virkestransporter måtte ställas

utanför bestämmelserna örn den yrkesmässiga trafiken.

Skogsägareföreningens riksförbund anser, att bestämmelserna örn virkestransporter

för skogsbrukets del böra antingen helt skiljas från bestämmelserna

om yrkesmässig trafik eller ock uppmjukas på sådant sätt, att tillstånd

till virkestransporter under viss tidsintervall med bilar, som eljest icke användas

i yrkesmässig trafik, kan vid trängande behov utan tidsspillan erhållas.

Departementschefen.

Syftet med den nu gällande bestämmelsen, enligt vilken föreskrifterna angående

yrkesmässig trafik icke skola äga tillämpning, där automobil användes

för transport uteslutande av mjölk, mjölkprodukter eller slaktdjur,

har varit att till gagn för såväl konsumenter som producenter söka underlätta

omsättningen av de varuslag, varom i sammanhanget är fråga, av vilka

särskilt mjölk och mjölkprodukter erfordra på en gång snabba och billiga

transporter. För att en dylik bestämmelse skall vara av praktiskt värde,

måste förutsättas, att densamma har en relativt vidsträckt innebörd, så att

icke, till följd av att vissa delar av distributionen undantagas från eljest

medgivna lättnader, stockningar eller hinder däri uppstå. Alltför detaljerade

föreskrifter kunna också förorsaka, att olika bestämmelser komma att

gälla för transporter, som i själva verket äro nära jämförbara, vilket ger

befogade anledningar till missnöje, och leder antingen till bestämmelsernas

åsidosättande eller till bestående praktiska olägenheter.

Vad nu närmast angår innehållet av de av trafikutredningen föreslagna

bestämmelserna beträffande transporter av mjölk och mjölkprodukter, måste

enligt min mening befaras, att desamma kunna förorsaka praktiska olägenheter

av nyss angivet slag. Dessa bestämmelser innefatta icke sådana

transporter, som ske exempelvis från mejeri till mejeri, från mjölkuppsamlingsställe

till mejeri eller transporter av mjölk till konsument vid återresa

från mejeri, vilka sistnämnda slag av transporter torde förekomma i tämligen

stor utsträckning.

Även svårigheterna för de myndigheter, som hava att övervaka tillämpningen

av bestämmelserna örn yrkesmässig trafik, att kontrollera huruvida

förekommande transporter av mjölk och mjölkprodukter äro av sådan beskaffenhet,

som avses i den av trafikutredningen föreslagna bestämmelsen,

måste i detta sammanhang beaktas. Örn transport av mjölk sker under

sådana förhållanden, att tillstånd därtill rätteligen skulle enligt trafikutredningens

förslag krävas, torde detta ofta nog ske allenast såsom del av en i

övrigt fri mjölktransport. Det förefaller sannolikt, alt polis och åklagarmyndigheter

snart nog skulle resignera inför uppgiften att söka i dylika

fall utröna vad som kan vara tillåten eller icke tillåten transport. Den praktiska

verkan av bestämmelsen bleve sannolikt — huru densamma än i detaljer

utformades — att, liksom vad nu är fallet, samtliga transporter ute
11

i hang till riksdagens protokoll läbo. 1 sami. A''r 115. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

slutande av mjölk eller mjölkprodukter komme att verkställas utan att särskilt

tillstånd för ändamålet förvärvades.

Vid övervägandet av ovan angivna omständigheter har jag stannat för

den meningen, att en inskränkning, på sätt trafikutredningen föreslagit, i

nu gällande bestämmelser om rätt att utan särskilt tillstånd verkställa transporter

uteslutande av mjölk och mjölkprodukter skulle vara utan egentlig

praktisk nytta från den yrkesmässiga trafikens synpunkt sett men däremot

för konsumenter och producenter ofta nog föranleda praktiska olägenheter,

som skulle framkalla irritation och yrkanden på återgång till nu gällande

bestämmelser. På grund härav har jag ej funnit skäl att i detta avseende

föreslå någon ändring i sistnämnda bestämmelser.

I viss mån annorlunda ställer sig saken beträffande den av utredningen

föreslagna inskränkningen i fråga örn transport av slaktdjur. I likhet med

utredningen finner jag övervägande skäl tala för att undantaget i detta

avseende inskränkes till att avse dylika transporter till men icke från slakteri.

Undanlag i fråga om sistnämnda slag av transporter torde icke vara

av praktisk betydelse. Erinras må även, att transporter till slakteri av

slaktdjur numera i regel torde ske med särskilda, slakterierna tillhöriga

bilar och att därför även den föreslagna undantagsbestämmelsen i denna

del icke har någon större betydelse från den yrkesmässiga trafikens synpunkt

sett.

På sätt av lantbruksstyrelsen och svenska ägghandelsförbundet anförts,

sker numera uppsamling av ägg till stor del i huvudsak i samband med

mjölktransporterna. Av praktiska skäl torde därför transporter av ägg böra

behandlas enligt samma regler som mjölktransporter. En härav föranledd

jämkning i det av utredningen framlagda förslaget har vidtagits.

Vad angår övriga i detta sammanhang aktuella ändringsförslag, som i det

föregående ej särskilt berörts, har jag icke funnit desamma böra föranleda

ändring i det av trafikutredningen framlagda förslaget.

Dispositionen av inledande bestämmelser i förordningen om yrkesmässig

trafik.

Det av trafikutredningen framlagda förslaget till lydelse av 1 § är ägnad

dels åt uppgiften att fastställa begreppet yrkesmässig trafik, dels ock åt att

angiva de särskilda slag av transporter, å vilka förordningen icke skall vara

att tillämpa. Ur redigeringssynpunkt synes det vara fördelaktigare att i en

särskild paragraf behandla förstnämnda begrepp och att därefter i en följande

paragraf upptaga undantagsbestämmelserna, varvid tillika torde böra

angivas, att undantagen endast avse föreskrifterna örn yrkesmässig trafik

(icke exempelvis uthyrningsrörelse). Till den paragraf, som upptager undantagen,

torde därvid lämpligen böra överföras även första delen av 45 § i

utredningens förslag, enligt vilken undantag i särskilt hänseende från förord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Hå
-

tti

ningens bestämmelser kan meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen

därtill förordnar. Till 1 § torde böra fogas den i utredningens förslag

under § 41 förekommande bestämmelsen, att vad om bil är i denna

förordning stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i avseende å motorcykel

och traktortåg. En omredigering av förordningens inledande föreskrifter

har skett i enlighet härmed.

Om uppsikt över den yrkesmässiga trafiken.

Inrättandet av ett centralt organ för handläggning av vissa frågor angående

yrkesmässig trafik.

3 §•

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 110—121.)

Tidigare framlagda förslag.

Av samtliga de sakkunniga — 1932 och 1936 års trafikutredningar samt

1936 års trafiksakkunniga — som deltagit i det under senare år bedrivna utredningsarbetet,

har behovet av ett centralt organ för handläggning av vissa

frågor rörande den yrkesmässiga biltrafiken med styrka framhållits.

1936 års trafiksakkunniga anförde härom bl. a. följande:

Den yrkesmässiga automobiltrafiken är det enda för näringslivet och allmänheten

betydelsefulla kommunikationsmedel, som i statsförvaltningen icke

företrädes av något centralt organ. Automobiltrafiken står i detta avseende

tillbaka icke allenast för järnvägarna, vilka representeras av järnvägsstyrelsen

samt, såvitt enskilda järnvägar angår, i viss mån av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

utan även för sjöfarten, vilken företrädes av kommerskollegium,

och luftfarten, för vilken luftfartsmyndigheten utgör det centrala organet.

Under den brådstörtade utveckling, som hittills ägt rum, måste det

otvivelaktigt betecknas såsom en olägenhet, att ett organ med uppgift att

kontinuerligt följa och genom lämpliga initiativ söka, i vad på statsförvaltningen

ankommer, befrämja dess sunda utveckling hittills saknats. Endast

ofullständigt har denna brist kunnat ersättas av de åtgärder av huvudsakligen

författningsteknisk natur, som Kungl. Maj:t i detta avseende vidtagit,

eller av de allmänna direktiv, som innefattats i betänkanden, avgivna av

kommittéer, som under olika perioder sökt utforma riktlinjer för en kommande

utveckling.

Icke heller har bristen på ett centralt organ kunnat ersättas av de lokala

myndigheter -—- länsstyrelserna och städernas polismyndigheter — på vilka

tillämpningen av gällande bestämmelser örn yrkesmässig automobiltrafik

närmast ankommit. Ärenden angående denna trafik hava för dessa myndigheter

utgjort allenast en mindre del av det stora antal arbetsuppgifter,

som ankomma på dem; och givetvis har det icke varit möjligt att bland så

många myndigheter uppehålla den enhetlighet i uppfattning och rättstillämpning,

som erfordras för åstadkommande av ett ändamålsenligt ordnat trafiksystem.

Såväl 1932 års trafikutredning som 1936 års trafiksakkunniga föreslogo

för ifrågavarande ändamål inrättande av en central myndighet, benämnd

vägtrafikmyndigheten.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 115-

På denna myndighet skalle ankomma att dels verka för den yrkesmässiga

biltrafikens ändamålsenliga ordnande och främja en sund utveckling därav,

dels ock handhava ärenden angående särskilt fjärrgodslrafiken och fjärrgodslinjetrafiken

samt i sistnämnda hänseenden meddela tillstånd till dylik

trafik. Härtill skulle komma vissa ytterligare uppgifter, såsom förande av

centralregister över samtliga i yrkesmässig trafik använda bilar i riket, upprättande

av förslag till taxor för fjärrtrafiken, vilka skulle fastställas av

Kungl. Maj:t, ävensom till allmänna grunder för taxor för annan biltrafik,

meddelande av bestämmelser örn driftstatistik m. m.

I fråga om vägtrafikmyndighetens organisatoriska ställning i statsförvaltningen

föreslog 1932 års trafikutredning, att vägtrafikmyndigheten skulle

ingå i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och organiseras som en särskild byrå

med en byråchef som chef.

Härigenom skulle vägtrafikmyndigheten på ett enkelt och smidigt sätt och

utan tidsödande remissförfarande kunna tillgodogöra sig den sakkunskap,

som funnes inom nämnda ämbetsverk på ett flertal vägtrafikmyndigheten

närstående områden, såsom bland annat beträffande vägarnas trafikkapacitet

och bärighet och de enskilda järnvägarnas transportförmåga. Därjämte

kunde för vägtrafikmyndighetens lokala ämbetsuppgifter användas vägnell

vattenbyggnadsstyrelsens lokala organ, vägingenjörerna, vilka syntes väl

lämpade för nu ifrågavarande ändamål.

1936 års trafiksakkunniga kommo till den slutsatsen, att vägtrafikmyndigheten

borde utgöra en av Kungl. Majit utsedd nämnd med tillhörande, å vägnell

vattenbyggnadsstyrelsens stat upptagen förvaltningspersonal. Nämnden

skulle bestå av en ordförande, vartill borde utses en högt kvalificerad ämiietsman,

samt högst fyra ledamöter, representerande sakkunskap och erfarenhet

i trafikekonomiska frågor nied hänsyn till såväl trafikanternas,

särskilt näringslivets, som automobiltrafikens, järnvägarnas och sjöfartens

intressen. Till stöd härför anfördes av de sakkunniga huvudsakligen

följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger för närvarande icke utan särskilda

åtgärder de förutsättningar, som äro erforderliga för ifrågavarande uppgift.

Styrelsen är huvudsakligen ett tekniskt verk, som har att övervaka byggande

och underhåll av vägar, broar, hamnar, farleder och enskilda järnvägar.

Däremot har styrelsen icke någon avsevärd befattning nied ärenden rörande

driftekonomi och taxor; för enskilda järnvägar beredas taxeärenden av järnvägsstyrelsen,

för hamnar och farleder av kommerskollegium och vissa fall

av vattenfallsstyrelsen. Ej heller skulle denna brist kunna omedelbart fyllas

därigenom att inom en nyupprättad byrå en eller ett par befattningshavare

tidigare haft att handlägga hithörande frågor.

Åtminstone under de första åren av vägtrafikmyndighetens verksamhet

måste enligt de sakkunnigas mening vägtrafikmyndigheten i ledningen tillföras

auktoritativ praktisk erfarenhet örn de viktiga frågor, som skola ankomma

på dess avgörande, genom representanter för näringslivet och för berörda

trafikintressen.

För detta ändamål erbjuda sig huvudsakligen två olika utvägar, nämligen

antingen att inom verket inrätta särskilda fullmäktige, avsedda att jämte

styrelsen i övrigt deltaga i avgörandet av vissa frågor, på sätt för närvarande

är fallet inom exempelvis generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen — i

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115-

53

vattenfallsstyrelsen genom sakkunniga styrelseledamöter — eller att vid sidan

av men förvaltningsmässigt inordnad i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ställa en särskild nämnd, ungefär på samma, sätt som nu är fallet beträffande

den verkställande förvaltningen för statens oell de enskilda järnvägarnas

godssamtrafik. För denna förvaltning, med en av Kungl. Maj:t utsedd

ordförande jämte representanter såväl för statens som för de enskilda järnvägarna,

tillhandahåller järnvägsstyrelsen kanslipersonal och lokaler samt

påför förvaltningen därav föranledda kostnader. Därest en motsvarande

organisation i förevarande fall komme till stånd, skulle beredning och föredragning

av ärenden sålunda ske av tjänstemän hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vilka avdelades för tjänstgöring hos vägtrafikmyndigheten och

avlönades av medel, som anslagits för dess verksamhet.

Vid ett val mellan dessa båda förvaltningsformer måste enligt de sakkunnigas

mening beaktas svårigheten för verkets chef att under en period, då

dess arbetsuppgifter befinna sig i stark tillväxt, framträdande jämväl genom

inrättandet inom styrelsen av en teknisk vägtrafikbyrå och en luftfartsavdelning,

-övertaga och bemästra vägtrafikmyndighetens ej minst under de första

åren synnerligen omfattande och krävande uppgifter. Angeläget är som

nämnt också under rådande förhållanden att efter allsidig sakkunnig prövning

vägtrafikmyndighetens avgöranden från början tillvinna sig respekt

från därav berörda kommunikationsföretag samt från länsstyrelserna och

allmänheten. Dessa omständigheter synas de sakkunniga tala för att det

senare alternativet, eller myndighetens organiserande tillsvidare såsom en

särskild nämnd vid sidan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, är att föredraga.

Ur kostnadssynpunkt blir skillnaden icke betydande, då i sistnämnda

fall kostnaden ökas allenast med erforderligt arvode åt ordföranden. För

denna jämförelsevis ringa kostnad kan emellertid vinnas en ur olika synpunkter

avsevärt bättre arbetseffekt, än vad som skulle bliva möjligt, örn

en fullmäktigeinstitution anlitas, och även praktiskt-ekonomiska synpunkter

synas därför tala till förmån för en organisation på basis av nämndprincipen.

I proposition nr 161 till 1936 års riksdag upptogs i § 3 stadgandet, att det

— jämte den tillsyn över den yrkesmässiga trafiken, som enligt § 2 ålåge

länsstyrelserna — ankomme på en därför särskilt inrättad central myndighet

— vägtrafikmyndigheten — att verka för ett ändamålsenligt ordnande

av den yrkesmässiga trafiken och främja en sund utveckling därav. I fråga

örn vägtrafikmyndighetens verksamhet skulle Konungen meddela närmare

föreskrifter.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen bland annat

(sid. 64 och 65):

Såsom 1936 års trafiksakkunniga framhållit har för den för samhällslivet

så viktiga yrkesmässiga automobiltrafiken sedan åtskillig tid tillbaka förefunnits

behov av ett speciellt centralt organ inom statsförvaltningen. Med

den på senare tiden oerhört starka utvecklingen på ifrågavarande område

har detta behov allt mera framträtt. Därest den i mångå avseenden ingripande

nyordning inom den yrkesmässiga automobiltrafiken, som mina

förslag innebära, kommer till genomförande, lärer med inrättandet av ett

centralt statsorgan icke längre utan avsevärd olägenhet anstå. Jag anser

mig därför böra Förorda, all för ändamålet inrättas en central statlig myndighet,

vilken lämpligen torde höra benämnas vägtrafikmyndigheten.

Den frågan uppställer sig då, på vilket sätt detta centrala organ lämp
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr Hå
-

ngen bör organisatoriskt inpassas i statsförvaltningen ... Den mest ändamålsenliga

organisationen synes . . då i varje fall åtminstone för närvarande

en så stor administrativ apparat som ett särskilt ämbetsverk icke lärer

böra ifrågakomma, vara att inrätta en särskild nämnd. Därest denna nämnd

erhåller sammansättning och arbetsbiträde i huvudsaklig överensstämmelse

med vad 1936 års trafiksakkunniga föreslagit, torde, så vitt nu kan bedömas,

grundad anledning föreligga att antaga, att den blivande vägtrafikmyndighetens

viktiga verksamhet kommer att fullgöras på bästa möjliga

sätt ur synpunkten av såväl effektivitet som erforderlig auktoritet. Jag finner

mig därför böra tillstyrka, att vägtrafikmyndigheten tills vidare på nyss

angivna sätt organiseras såsom en dylik nämnd.

Riksdagen tog ej ställning till frågan örn inrättandet av en central myndighet.

1986 års traflkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning framhåller, att utredningen kan i fråga om behovet

av ett centralt organ för den yrkesmässiga trafiken instämma i 1936

års trafiksakkunnigas ovan återgivna uttalanden. Enligt utredningens mening

kan ett dylikt organ icke längre lämpligen undvaras. Trafikutredningen

betraktar tillsättandet av en dylik myndighet såsom en kärnpunkt i sitt

förslag.

Trafikutredningen erinrar i korthet om de arbetsuppgifter, som enligt utredningens

föreslag skulle anförtros ett centralt organ. Enligt utredningens

förslag skulle det ankomma på detta organ bland annat

a) att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken

och främja en sund utveckling av densamma (§ 2), varvid myndigheten

tillerkänts rätt att draga länsstyrelsernas beslut enligt förordningen

under Kungl. Maj:ts prövning (§ 39),

b) att meddela tillstånd till linjetrafik för godsbefordran (§ 4),

c) att indela riket i trafikområden (lokalområden) för beställningstrafiken

för godsbefordran (§ 13),

d) att föra register rörande linjetrafik för godsbefordran och transportförmedling

(§§ 16 och 33),

e) att förordna om anslutning till någon av det centrala organet godkänd

förening av utövare av yrkesmässig trafik för upprättande av beställningskontor

m. m. samt att öva uppsikt över dylik förening (§ 24),

f) att förordna om begränsning eller utvidgning av eljest stadgad maximiarbetstid

m. m. (§ 28),

g) att bestämma taxa för linjetrafik för godsbefordran och transportförmedling

samt fastställa allmänna grunder för uppställning av taxor (§§ 29

och 33),

h) att meddela bestämmelser om skyldighet att föra driftstatistik eller

anteckningar beträffande yrkesmässig trafik, uthyrningsrörelse och transportförmedling

(§§ 31—33) samt

i) att meddela tillstånd till transportförmedling (§ 33).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö
-

rn

Biltrafiknämndens sammansättning.

I fråga om det centrala organets organisatoriska ställning har 1936 års trafikutredning

i likhet med 1936 års trafiksakkunniga kommit till den uppfattningen,

att denna myndighet — åtminstone till en början — lämpligen bör

organiseras såsom en nämnd, utsedd av Kungl. Majit, med förvaltningspersonal

å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat. Sedan några års erfarenheter

av myndighetens verksamhet vunnits, torde man äga goda hållpunkter

för bedömande av frågan, huruvida myndigheten bör bestå såsom nämnd eller

ombildas till ämbetsverk eller ingå såsom del av något ämbetsverk.

Vad angår det nya organets benämning har trafikutredningen ansett sig ej

kunna förorda det förut föreslagna namnet »vägtrafikmyndigheten», utan föreslår

namnet »statens biltrafiknämnd», vilket givetvis i allmänhet skulle förkortas

till »biltrafiknämnden».

I fråga örn biltrafiknämndens sammansättning har trafikutredningen i

princip samma uppfattning som 1936 års trafiksakkunniga, nämligen att i

det centrala organet bör finnas representerad sakkunskap och erfarenhet i

trafikekonomiska frågor med hänsyn till såväl trafikanternas, särskilt näringslivets,

som biltrafikens, järnvägarnas och sjöfartens intressen. Genom

uppställandet av ett dylikt krav skapas vissa garantier för ett allsidigt bedömande

av de frågor, som falla under biltrafiknämndens prövning.

Till ordförande bör enligt utredningens mening utses en högt kvalificerad

ämbetsman med utpräglat praktisk blick samt med god kännedom om den

yrkesmässiga trafiken. Antalet ledamöter — ordföranden inberäknad — föreslår

utredningen till minst fem och högst sju.

Enligt utredningens mening böra de huvudsakliga föreskrifterna om biltrafiknämndens

sammansättning inskrivas i förordningen. Bestämmelser

härom ha intagits i § 2 i utredningens förslag samt utformats i viss anslutning

till motsvarande stadganden rörande arbetsdomstolen och arbetsrådet.

Övriga erforderliga bestämmelser rörande biltrafiknämnden anser utredningen

böra meddelas av Konungen genom instruktion för nämnden.

Arvoden åt biltrafiknämndens ledamöter.

I det av 1936 års trafiksakkunniga framlagda förslaget räknades med arvode

till ordföranden med 6,000 kronor och för vardera av fyra ledamöter

med 4,000 kronor eller tillhopa 22,000 kronor. För förvaltningspersonal beräknades,

för personalen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 52,000 kronor

samt för erforderlig extra arbetskraft bos länsstyrelserna 30,000 kronor. Sammanlagt

skulle enligt delta förslag kostnaderna för vägtrafikmyndigheten

under första verksamhetsåret bliva 104,000 kronor förutom dyrorts- och dyrtidstillägg

samt utgifter för resor och expenser. Då vägtrafikmyndigheten

tillkomme enbart för reglerande av de problem, som föranleddes av den yrkesmässiga

aulomobiltrafiken syntes enligt de sakkunnigas mening utgifterna

för dess verksamhet skäligen kunna bestridas med automobilskattemedel.

1936 års trafikutredning framhåller i nu förevarande avseende, att enligt

dess förslag skola något mindre omfattande arbetsuppgifter anförtros nämn
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

den än vad de båda tidigare utredningarna föreslagit. Med hänsyn härtill och

då det huvudsakliga arbetet hos nämnden torde kunna utföras av förvaltningspersonalen,

anser utredningen någon nedskärning av de av 1936 års trafiksakkunniga

föreslagna arvodena kunna äga rum.

Enligt 1936 års trafikutrednings mening bör arvodessystemet — till skillnad

från 1936 års trafiksakkunnigas förslag — utformas i nära överensstämmelse

med vad i sådant hänseende gäller för annan ledamot än ordföranden

i arbetsdomstolen och arbetsrådet.

Ordföranden i biltrafiknämnden torde sannolikt komma att få en ganska

betydande arbetsbörda jämfört med de övriga ledamöterna. Hans verksamhet

torde ej komma att koncentreras till sammanträdena utan till väsentlig

del inriktas på ledningen av och samarbetet med förvaltningspersonalen. Det

synes därför rimligt, att ordföranden erhåller ett i förhållande till övriga ledamöter

tämligen högt arvode.

Enligt trafikutredningens mening kunna arvodena åt nämndens ordförande

och ledamöter lämpligen bestämmas på sätt nedan angives. Utredningen

räknar därvid med en nämnd örn sju personer.

Ordföranden:

3,000:--h 40:— per sammanträdesdag för högst 50 dagar .. högst kr. 5,000: —

Ordförandens ställföreträdare:

2,000:--h 30: — per sammanträdesdag för högst 50 dagar .. högst kr. 3,500: —

övriga fem ledamöter:

1,500:--1- 20: — per sammanträdesdag för högst 50 dagar,

envar högst 2,500:—, tillhopa............................ högst kr. 12,500: —

Högst kr. 21,000: —

Suppleanterna böra enligt utredningens mening åtnjuta ett årsarvode om

500 kronor jämte sammanträdesarvode enligt ovan angivna grunder. Detta

fasta årsarvode motiveras med att suppleanterna i avsevärd omfattning böra

följa biltrafiknämndens arbete. Då biltrafiknämnden sannolikt icke kommer

att behöva hålla sammanträden under mer än 50 dagar per år, skulle

sex suppleanter icke föranleda större förhöjning av de ovan nämnda kostnaderna

än 3,000 kronor.

De sammanlagda ersättningarna till en nämnd örn sju personer skulle sålunda

bliva 24,000 kronor för år.

Därest nämnden skulle komma att bestå av fem ledamöter med fyra suppleanter,

minskas kostnaderna enligt ovan angivna beräkningsgrunder med

6,000 kronor till högst 18,000 kronor per år.

Till dessa belopp komma utgifter för resor.

Biltrafiknämndens förvaltningspersonal.

Enligt det av 1932 års trafikutredning framlagda förslaget skulle vägtralikmyndigheten

— organiserad såsom en särskild byrå i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

med en byråchef som chef — i övrigt inrymma följande

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

57

förvaltningspersonal, nämligen en inspektör i lönegraden B 27, två byråingenjörer

(B 21), en amanuens (B 15), ett kanslibiträde och ett skrivbiträde.

Beträffande vägingenjörerna, vilkas omfattande arbetsbörda skulle

genom deras nya uppgifter ytterligare ökas, borde beredas förstärkning

av deras biträdande personal med 14 biträdande vägingenjörer och 2 vägingenjörsassistenter.

Kostnaderna, vilka syntes böra bestridas av automobilskattemedel,

beräknades uppgå till för byråpersonalen 52,000 kronor och

för ytterligare biträden hos vägingenjörerna 98,000 kronor eller tillhopa

150,000 kronor jämte dyrorts- och dyrtidstillägg, vartill komme utgifter för

resor och expenser.

1936 års trafikutredning anser nämnden böra erhålla förvaltningspersonal

hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i huvudsaklig anslutning till vad

1932 års trafikutredning föreslagit. 1936 års trafikutredning anför härom

närmare.

Byråinspektören torde dock böra placeras i B 28 i stället för tidigare

föreslagna B 27 och därvid komma i samma löneställning som järnvägsinspektören

och luftfartsinspektören hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Enligt utredningens uppfattning har den tekniska sakkunskapen i de tidigare

föreslagen bereus väl stort utrymme. Trafikutredningen anser, att de

båda föreslagna byråingenjörerna lämpligen böra utbytas mot en sekreterare

i lönegraden B 21.

Ifrågavarande kansli skulle sålunda förslagsvis få den personal, som framgår

av nedanstående uppställning. Utredningen har från statskontoret inhämtat

uppgifter om de årliga kostnaderna för dessa tjänstemän. Kostnaderna

avse lön med provisoriskt dyrortstillägg, provisorisk avlöningsförstärkning

samt dyrtidstillägg och hänföra sig till september 1938.

Personal.

Biltrafik nämndens kansli: Årskostnad

byråchef (B 30) . ..

byråinspektör (B 28)

sekreterare (B 21) .

amanuens (B 15)

kanslibiträde (B 7) .

skrivbiträde (B 2) .

.............. 12,252: —

.............. 11,292: —

.............. 7,908: —

.............. 5,436: —

.............. 3,726: —

. 2,796: —

Summa kronor 43,410: —

Härtill komma kostnader för expenser och resor.

Denna personal och kostnaderna för densamma få anses motsvara det

normala behovet. Då biltrafiknämndens arbetsbörda under dess första verksamhetsår

torde komma att bliva särskilt betungande, synes extra förvaltningspersonal

under detta år behöva i viss utsträckning anlitas, varför ett

anslag på förslagsvis 10,000 kronor torde böra beviljas för detta ändamål.

Vid personvalen bör givetvis tillses, att erforderlig juridisk, administrativ,

teknisk och ekonomisk erfarenhet tillföres biltrafiknämndens kansli.

Av personalen torde åtminstone en tjänsteman — helst byråchefen — böra

vara lagkunnig.

Hilt ra fik nämndens lokala arbetsuppgifter.

Såsom framgår av redogörelsen ovan ansåg 1932 års trafikutredning, att

vägtrafikmyndigheten skulle för de lokala ämbetsuppgifterna använda väg
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.

ingenjörerna, vars biträdande personal till följd härav skulle förstärkas med

14 biträdande vägingenjörer och 2 vägingenjörsassistenter. Kostnaderna

för de erforderliga biträdena beräknades till 98,000 kronor årligen. 1936

års trafiksakkunniga ansågo förslaget i denna del kunna i huvudsak anstå

åtminstone under det första verksamhetsåret men föreslogo, att Kungl. Maj :t

skulle få använda högst 30,000 kronor för av nu ifrågavarande anledning

erforderlig extra arbetskraft hos länsstyrelserna.

Enligt 1936 års trafikutrednings mening torde det kunna ifrågasättas,

huruvida vägingenjörerna hava erforderlig kompetens för de arbetsuppgifter,

varom här är fråga, eftersom deras utbildning och erfarenheter

i övervägande grad hänför sig till vägtekniska frågor. Enligt

utredningens uppfattning bör biltrafiknämnden för den lokala tillsynen

kunna i stor utsträckning anlita länsstyrelser och polismyndigheter. Någon

utbyggnad av vägingenjörsorganisationen anser utredningen icke vara påkallad

i detta sammanhang.

Då emellertid länsstyrelserna vid den nya regleringens genomförande torde

komma att i betydande utsträckning tagas i anspråk för undersökningar

och remissyttranden m. m., anser utredningen ett anslag å 30,000 kronor

böra beviljas för erforderlig extra arbetskraft hos länsstyrelserna under biltrafiknämndens

första verksamhetsår.

Huruvida länsstyrelserna i fortsättningen till följd av den nya trafikregleringen

bliva i behov av ökade arbetskrafter anser utredningen svårt att

i förväg överblicka. Enligt utredningens mening böra statsmakterna lämpligen

taga ställning till detta spörsmål från fall till fall.

Sammanfattning. I enlighet med trafikutredningens ovan refererade förslag

skulle kostnaderna för biltrafiknämndens verksamhet bliva:

för nämnden (7 ledamöter och 6 suppleanter) ..........

för byråpersonalen ..................................

Summa kronor

högst 24,000: —

c:a 43,500: —

c:a 67,500: —

Till detta belopp skulle komma kostnader för resor, expenser m. m.

Om nämnden komme att bestå av fem ledamöter och fyra suppleanter,

skulle den ovan beräknade årskostnaden för nämnden minskas med 6,000

kronor.

Under biltrafiknämndens första verksamhetsår anser utredningen erfordras

ytterligare medel, nämligen för extra arbetskraft å nämndens kansli

10,000 kronor och för extra arbetskraft hos länsstyrelserna 30,000 kronor

eller sammanlagt 40,000 kronor.

Trafikutredningen har icke ansett sig böra taga ställning till frågan, huruvida

automobilskattemedel böra användas för att bestrida kostnaderna

för biltrafiknämndens verksamhet.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Förslaget om inrättande av ett centralt organ för den yrkesmässiga biltrafiken

med huvudsakligen de befogenheter, som angivas i trafikutred
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115-

59

ningens ovan refererade förslag, Ilar tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av flertalet av de myndigheter och institutioner, som yttrat sig däröver. I

huvudsakligen följande avseenden ha dock avvikande meningar anförts.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att behovet av en särskild organisation

för hela riket uppenbarligen var mycket större enligt det av 1932

års trafikutredning framlagda förslaget, då det gällde fördelningen mellan

närtrafik och fjärrtrafik, än enligt nu föreliggande förslaget, genom vilket

statens biltrafiknämnd skulle erhålla ganska begränsade uppgifter. Härtill

kommer, att biltrafiknämnden beträffande kännedom örn de lokala förhållandena

knappast torde undgå att stå långt efter länsstyrelserna och i

verkligheten bero av deras utredningar. Innan man bestämmer sig för att inrätta

biltrafiknämnden, bör resultatet av den nya lagstiftningen avvaktas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län kan icke tillstyrka inrättande av en biltrafiknämnd

med den organisation och uppgift, som i förslaget antydes.

Den centrala myndighet, som bör finnas för den yrkesmässiga biltrafiken,

hör givas en sådan ställning, som motsvarar ett centralt ämbetsverks nied

dess fasthet i organisation och dess ansvar. En dylik myndighet torde

lämpligen kunna förläggas inom eller anknytas till redan befintligt ämbetsverk,

förslagsvis kommerskollegium.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån: Örn åtgärder utöver trafikutredningens förslag

nu ej komma att vidtagas, avstyrkes bestämt inrättandet av en biltrafiknämnd

med den sammansättning och de befogenheter, som trafikutredningen

föreslår. Nämndens sammansättning angives ganska svävande, men

dess kärna kommer påtagligen att utgöras av den yrkesmässiga trafikens

förtroendemän. Den sakkunskap, som yrkestrafikens män besitta, bör som

rådgivande tagas i anspråk. Däremot synes det oriktigt att göra denna ensidigt

inställda sakkunskap avgörande med åsidosättande av den svenska

administrationens hävdvunna former. Den biltrafiknämnd, som nu föreslås,

är något helt annat än den av 1932 års trafikutredning ursprungligen föreslagna

vägtrafikmyndigheten. Denna förutsattes arbeta självständigt eller

som byrå i ett befintligt ämbetsverk, vilken även anförtroddes ett naturligt

avgränsat arbetsområde i den föreslagna fjärrlastbilstrafiken. Biltrafiknämnden

skall hos sig centralisera alla avgöranden rörande lastbilslinjetrafik

däri inbegripet även de obetydligaste lokala linjer, den skall bestämma

över länens indelning i lokala områden för beställningstrafik för godsbefordran,

den skall omhänderha det ytterst ömtåliga och sträng opartiskhet

krävande uppdraget att besluta om tillståndshavares intvingande i vissa

organisationer, den skall äga besvärsrätt över länsstyrelsernas alla beslut

rörande den yrkesmässiga biltrafiken m. m. Sådana avgöranden lämpa sig

emellertid ej för tillfälligt sammanträdande lekmannakommittéer, bur sakkunniga

dessa än må vara, utan böra anförtros åt den yrkesmässiga administrationen.

Biltrafiknämnden bör erhålla den utformning, som ursprungligen var

tillämnad vägtrafikmyndigheten, och gärna med ett sakkunnigt råd vid sin

sida. Vidare böra dess befogenheter begränsas till reglering av sådan linjegodstrafik,

som sträcker sig utöver ett läns gränser ävensom transportförmedling,

då denna i huvudsak torde avse fjärrtransporter.

Enligt förslaget ankommer det på biltrafiknämnden samt länsstyrelserna

att ha hand om och främja den yrkesmässiga biltrafiken. I förslaget § 43

söker trafikutredningen skydda sig mot att länsstyrelsens tjänstemän på

något siitt läro ekonomiskt intresserade av biltrafiken och vad därmed bär

sammanhang. Men när det gäller den med långtgående befogenheter utrustade

biltrafiknämnden, gör man en dygd av att dess ledamöter äga de in
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kuno!. Maj:ts proposition nr Ilo
-

tressen, som äro en försyndelse, när de återfinnas hos länsstyrelsens tjänstemän.

I själva verket är trafikutredningens motivering och förslag ett det

starkaste belägg för att även den yrkesmässiga biltrafikens ärenden böra

handläggas i vanlig administrativ ordning. Vill man sedan underlätta de

administrativa myndigheternas utredningar genom att anordna en särskild

rådgivande nämnd — lämnande råd vars speciella sakkunnighet, men även

intressebetoning är att beakta — är härom intet annat än gott att säga.

Beträffande biltrafiknämndens ordförande är det fråga örn ett arbete, som

är eller närmar sig en heltidstjänst och detta skall betalas med »högst»

5,000 kronor. Resultatet härav måste bli att antingen lönen måste högst

väsentligt höjas och därmed organisationen fördyras eller också att de

högt ställda kvalitetskraven måste tummas på och därmed nämndens auktoritet,

som mycket bygger på ordföranden, försvagas. Så värst mycket eller

länge kan man väl ej bygga på den föreslagna, säregna bestämmelsen, att

»örn ledamot eller ersättare åtagit sig uppdraget, äger han ej bliva entledigad,

med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda». Ingen motivering

finnes för denna bestämmelse. Ej heller någon påföljd för underlåtenhet

att underkasta sig strafftjänstgöring, som åtminstone enligt författningen

är utan tidsbegränsning.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands

län framhålla beträffande nämndens organisatoriska ställning huvudsakligen,

att densamma lämpligen icke bör organiseras som en fristående nämnd

ulan ingå i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Erforderlig sakkunskap i

fråga örn de intressen, som beröres av den yrkesmässiga trafiken, bör därvid

ställas till förfogande eventuellt i form av särskilda fullmäktige, avsedda

att jämte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i övrigt deltaga i avgörandet

av vissa frågor. Länsstyrelsen i Kronobergs län tillägger, att man,

därest till en början väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — eventuellt utökad

med särskilda adjungerade ledamöter — får tjänstgöra som centralmyndighet

för den yrkesmässiga biltrafiken, efter några års erfarenhet skulle bättre

kunna bedöma frågan, örn centralmyndigheten hör utbrytas till ett särskilt

ämbetsverk eller utgöras av en nämnd. Örn emellertid en särskild biltrafiknämnd

lin anses böra tillsättas, synes den tilltänkta sammansättningen av

nämnden medföra, att denna komme i alltför hög grad domineras av trafikföretagsintressena.

Det borde därför tillses, örn icke allmänhetens eller

trafikanternas intressen kunde bättre tillgodoses.

Industriförbundet: Trafikutredningen har icke givit övertygande skäl för

att den föreslagna biltrafiknämnden skulle kunna handhava sina vittgående

unogifter på ett ur det allmännas synpunkt mera tillfredsställande sätt, än

örn arbetet omhändertoges av opartiska ämbetsmän i vanlig administrativ

ordning, t. ex. inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, därest vid dess sida

såsom konsultativt organ ställdes ett trafikråd av ungefärligen den sammansättning,

som tänkts för biltrafiknämnden. Örn denna myndighet likväl

skulle tillskapas i huvudsaklig anslutning till förslaget, blir det av särskild

betydelse, att nämnden får en sådan sammansättning, att garanti vinnes mot

ensidighet eller partiskhet i dess verksamhet. För detta ändamål måste hl. a.

trafikanterna få en lika stark representation i nämnden som trafikutövarna.

Endast en så organiserad nämnd torde vara skickad att skapa nödig auktoritet

kring sin verksamhet och alt fatta sina beslut under tillbörligt hänsynstagande

till alla parters intressen.

Vad särskilt angår frågan örn nämndens sammansättning hava bland annat

följande synpunkter framförts. Flertalet handelskammare, liksom gross
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 115.

61

handelsförbundet och kommerskollegium framhålla, att större garantier

måste skapas för, att näringslivets intressen tillbörligt representeras i nämnden.

I huvudsak samma synpunkter framföras av länsstyrelsen i Östergötlands

län, industriförbundet och lantbruksstyrelsen. Å andra sidan framhålla

olika organisationer av trafikutövare ävensom Sveriges allmänna sjöfartsförening

och AB Svenska godsbileentralen behovet av att vederbörandes

trafikföretag bliva tillräckligt representerade.

Poliskammaren i Göteborg erinrar, att med de erfarenheter, polismyndigheterna

hava i fråga om bestämmelserna om yrkesmässig trafik, torde man

säkerligen våga påstå, att förordningens efterlevnad till mycket stor del

tryggas genom polismyndigheternas fortgående övervakning av bestämmelserna.

Det förefaller under sådana förhållanden vara ett viktigt intresse,

att polismyndigheten blir representerad i biltrafiknämnden.

Beträffande omfattningen av de ärenden, som böra ankomma på biltrafiknämnden,

hava i olika avseenden skiljaktigheter anmälts från utredningens

förslag. För innehållet i dessa skiljaktiga yttranden kommer att redogöras

i samband med de särskilda frågor, skiljaktigheterna gälla (tillståndsgivningen

till linjetrafik för godsbefordran, indelningen av riket i lokalområden

o. s. v.).

Departementschefen.

I likhet med samtliga de utredningsorgan, som deltagit i det under senare

år bedrivna utredningsarbetet i förevarande fråga, och i likhet med en i det

närmaste enstämmig opinion bland i ärendet hörande myndigheter och sammanslutningar

finner jag nu tiden vara inne att tillgodose behovet av ett

centralt organ för handläggning av ärenden av större vikt rörande den yrkesmässiga

automobiltrafiken. I likhet med 1936 års trafikutredning finner jag

även frågan örn inrättande av ett sådant organ vara av väsentlig betydelse

såsom förutsättning för genomförandet av det förslag, som jag kommer att

i det följande framlägga och som, huvudsakligen på grundval av trafikutredningens

betänkande, åsyftar att till en central myndighet överflytta

handläggning av vissa frågor av större betydelse för den yrkesmässiga trafiken.

På en dylik myndighet äro, på sätt redan antytts och i det följande kommer

att närmare angivas, ett flertal viktiga uppgifter avsedda att ankomma.

I första hand skall det åligga densamma att med uppmärksamhet följa utvecklingen

på ifrågavarande område och att, jämte länsstyrelserna i vad på

dem ankommer, verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga

trafiken. För detta ändamål bör myndigheten dels själv i mån av befogenhet

vidtaga sådana åtgärder, som den finner lämpliga och erforderliga för att

undanröja uppkomna olägenheter eller befrämja åtgärder, som den anser ändamålsenliga,

dels ock, i den mån beslut i sådant avseende ankommer på

Kungl. Maj:t eller annan myndighet, därom göra framställning till vederbörande.

I nu nämnda egenskap torde myndigheten även komma att bliva cen
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 115-

träl remissinstans för under Kungl. Maj:ts prövning dragna frågor av större

betydelse rörande den yrkesmässiga trafiken.

Bland särskilda arbetsuppgifter, som enligt det i det följande framlagda

förslaget skola ankomma på det centrala organet, må i detta sammanhang

nämnas, att detta skulle vara tillståndsmyndighet dels i fråga om sådan linjetrafik

för person- eller godsbefordran, som sträcker sig över mer än ett län,

dels för den tyngre lastbilstrafiken, dels ock för transportförmedlingsverksamhet,

i den mån tillstånd till drivande av sådan rörelse erfordras.

Med avseende å handläggning av frågor örn arbetstid för förare i yrkesmässig

trafik skulle myndigheten, på sätt närmare angives under 28 §, äga

att förordna om begränsning av eljest stadgad maximiarbetstid m. m.

Ytterligare skulle ankomma på myndigheten bland annat, att efter länsstyrelsernas

hörande, fastställa allmänna grunder för uppställning av

taxor för den yrkesmässiga trafiken samt att själv fastställa taxor för

sådan trafik eller sådan transportförmedling, vartill tillstånd meddelats

av myndigheten. Jämväl skulle denna äga att fastställa allmänna grunder

för uppställning av transporthandlingar och driftstatistik i den yrkesmässiga

trafiken samt att, i den mån Kungl. Majit uppdrager befogenhet

därtill åt myndigheten, meddela bestämmelser om skyldighet att i yrkesmässig

trafik föra anteckningar angående förares arbetstid m. m. På myndigheten

skulle även ankomma att indela riket i lokalområden för beställningstrafiken

för godsbefordran samt att, i den mån så befinnes lämpligt, besluta om fastställande

av särskilt lokalområde för viss trafikutövare eller viss grupp av

trafikutövare.

Omfattande och betydelsefulla arbetsuppgifter komma såsom av det anförda

framgår att åvila det centrala organet.

Vad angår frågan örn myndighetens organisation torde myndigheten, åtminstone

till en början, lämpligen böra organiseras såsom en självständig

nämnd, vars ledamöter utses av Kungl. Majit. Nämnden torde böra benämnas

statens biltrafiknämnd. Sedan några års erfarenhet av myndighetens

verksamhet vunnits, torde man äga goda hållpunkter för bedömandet av frågan,

huruvida myndigheten bör bestå såsom en särskild nämnd eller ombildas

till ett ämbetsverk eller ingå i ett redan befintligt sådant.

Av den nu förordade organisationsformen bör emellertid enligt min mening

icke med nödvändighet följa, att nämndens beslut i ärenden, som ankomma

på dess prövning, böra bestämmas genom majoritetsbeslut. En sådan arbetsform

skulle icke blott bliva hinderlig för att nämnden skulle kunna i löpande

ärenden fatta och expediera beslut med erforderlig snabbhet utan skulle även

vara i många frågor olämplig med hänsyn till de partsintressen, som flertalet

ledamöter av nämnden torde komma att företräda. I huvudsak torde även

i detta fall liksom inom förvaltningen i övrigt beslut böra träffas under vanliga

ämbetsmannamässiga former på ordförandens och vederbörande föredragandes

ansvar men med rätt för ledamöterna i nämnden att deltaga i

överläggningar angående besluten samt att få sina meningar, därest de av
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

63

vika från det fattade beslutet, antecknade till protokollet. Genom den

instruktion för nämnden, som Kungl. Majit förutsättes komma att utfärda,

böra erforderliga närmare bestämmelser rörande nämndens verksamhet meddelas.

I likhet med samtliga tidigare verksamma utredningsorgan anser jag, att

i nämnden böra finnas representerande sakkunskap och erfarenhet i trafikekonomiska

frågor med hänsyn till såväl trafikanternas, särskilt näringslivets,

som biltrafikens, järnvägarnas och sjöfartens intressen för att därigenom

skapa garantier för ett allsidigt bedömande av frågor, som falla under

nämndens prövning. Antalet ledamöter i nämnden synes åtminstone tills

vidare böra bestämmas till fem och suppleanternas antal till fyra.

För beredning av de till nämnden hörande ärendena bör finnas ett kansli.

Att i avsaknad av närmare erfarenhet rörande omfattningen av nämndens

verksamhet bilda sig en riktig uppfattning angående storleken av kansliets

personalbehov är givetvis vanskligt. Utan att här taga slutlig ställning till

det av 1936 års trafikutredning framlagda förslaget till personaluppsättning

anser jag detsamma kunna tills vidare läggas till grund för beräkningen av

behovet. I fråga om sättet för tjänsternas tillsättande torde Kungl. Majit i

instruktionen för nämnden böra meddela bestämmelser.

Med hänsyn till den föreslagna organisationsformen och i avvaktan å närmare

erfarenhet av nämndens verksamhet synas ersättningarna till såväl

nämndens ledamöter som kanslipersonal böra utgå i form av arvoden. Det

torde böra ankomma på Kungl. Majit att inom ramen av de anvisade beloppen

bestämma arvodenas storlek.

De bestämmelser till reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken,

varom jag i det följande framlägger förslag, förutsätter jag skola börja

tillämpas från och med den 1 juli 1941. För att skapa förutsättningar för

förordningens tillämpning från och med nämnda dag erfordras emellertid,

att ett ganska omfattande arbete dessförinnan verkställts av biltrafiknämnden.

Sålunda bör nämnden på ett tidigt stadium med stöd av inhämtade

uppgifter indela landet i lokalområden. Vidare böra i god tid föreskrifter

meddelas om godsförteckningar och driftstatistik, tillstånd lämnas till anordnande

av regelbundna godstransporter, taxor utarbetas m. m. Med hänsyn

till dessa förhållanden synes biltrafiknämnden böra organiseras redan

från och med den 1 januari 1941. Anslaget för nästa budgetår till statens

biltrafiknämnd torde alltså böra beräknas för sex månader. Arvodena och

ersättningarna till nämndens ledamöter och till suppleanterna för dem torde

förslagsvis kunna beräknas till 8,500 kronor. Beträffande kansliets personal

synes denna icke behöva i sin helhet tillsättas redan från början. Arvodena

till denna böra därför kunna upptagas till något mindre än hälften

av det av trafikutredningen för ändamålet för helt år beräknade beloppet.

Jag föreslår, att detsamma i beräkningarna upptagas till 18,500

kronor. Såsom trafikutredningen anfört torde det kunna förväntas, att

vid den nya regleringens genomförande länsstyrelserna i betydande ulsträck
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

ning komma att tagas i anspråk och att därför särskilda medel för tillfällig

förstärkning av länsstyrelsernas arbetskrafter måste stå till förfogande. Mot

vad utredningen anfört har jag icke något annat att erinra, än att det för

ändamålet föreslagna beloppet, 30,000 kronor, för nästa budgetår begränsas

till 6,000 kronor. Sammanlagt skulle alltså i enlighet med vad jag sålunde

förordat personalkostnaderna för statens biltrafiknämnd under nästa

budgetår böra beräknas till (8,500 + 18,500 + 6,000) 33,000 kronor.

I det föreliggande utredningsmaterialet saknas uppgifter rörande de belopp,

till vilka expensutgifterna och resekostnaderna för nämndens verksamhet

böra beräknas. Med hänsyn till bland annat, att utgifter för anskaffning

av möbler och andra inventarier i samband med nämndens organisation

tynga expensutgifterna under nästa budgetår, synas mig dessa

icke böra beräknas lägre än 16,000 kronor. Till bestridande av kostnaderna

för ledamöternas och suppleanternas resor till och från Stockholm samt för

de resor, som nämnden för fullgörande av sina arbetsuppgifter kan behöva

företaga, torde för nästa budgetår böra avses ett belopp av 4,000

kronor.

På grund av de osäkerhetsmoment, som vidlåda de här framlagda beräkningarna

rörande kostnaderna för biltrafiknämndens verksamhet, bör medelsanvisningen

till nämnden ske genom förslagsanslag. Medlen böra lämpligen

anvisas under två anslag, nämligen ett å 33,000 kronor för avlöningar

och ett å 20,000 kronor för omkostnader, samt avräknas mot automobilskattemedlen.

Härom gör jag i det följande hemställan. Jag vill här erinra

om att Kungl. Majit i årets statsverksproposition (sjätte huvudtiteln, punkt

54) föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde

bliva riksdagen förelagd, till statens biltrafiknämnd för budgetåret 1940/

41 beräkna ett förslagsanslag av 75,000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

4 §•

Olika slag av yrkesmässig trafik oell rätt till dess bedrivande.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 122—135.)

Enligt nu gällande bestämmelser indelas den yrkesmässiga trafiken i tre

huvudgrupper, linjetrafik, stadstrafik och länstrafik. 1932 års trafikutredning

och 1936 års trafiksakkunniga förordade, att sistnämnda båda slag av

trafik skulle sammanslås till en gemensam grupp under benämningen beställningstrafik,

varför alltså den yrkesmässiga trafiken skulle komma att

innefatta två huvudgrupper, nämligen linjetrafik och bestållningstrafik. Syftet

härmed var närmast att söka undanröja den splittring i tillståndsgivningen,

som föranleddes av att trafiktillstånd beviljades i fråga örn länstrafik

av länsstyrelserna men i fråga örn stadstrafik av polismyndigheterna i rikets

samtliga städer. I stället skulle enligt ovannämnda båda utredningars för
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

65

slag tillståndsgivningen för den yrkesmässiga trafiken centraliseras dels till

vägtrafikmyndigheten, dels till länsstyrelserna och dels till polismyndigheterna

i rikets största städer, på sätt i det följande (under 9 §) kommer att

närmare angivas.

1936 års trafikutredning har i fråga örn indelningen av den yrkesmässiga

trafiken anslutit sig till tidigare framlagda förslag; utredningen förutsätter

sålunda, att beteckningarna stads- och länstrafik slopas och ersättas med

den gemensamma beteckningen be ställning str af ik.

Med denna indelning uppställer sig i första hand uppgiften att på ett riktigt

sätt från varandra avgränsa de båda begreppen linjetrafik och beställningstrafik.

Åt denna uppgift är 3 § i utredningens förslag ägnad (bet.

sid. 122 ff.).

Linjetrafik.

Enligt nu gällande författning (§ 24 i 1930 års motorfordonsförordning)

definieras linjetrafik såsom yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss

vägsträcka eller mellan vissa orter.

Frågan örn åstadkommande av en mera detaljerad bestämning av detta

begrepp har flera gånger dryftats; angående innehållet av de förslag, som i

detta syfte tidigare framkommit, må hänvisas till betänkandet.

Trafikiitredniiigens förslag.

Enligt 1936 års trafikutrednings förslag bör med linjetrafik förstås regelbunden

trafik å viss sträckning eller mellan vissa orter för samtidig befordran

av flera personer, vilka oberoende av varandra anlita fordon i trafiken, eller

för samtidig transport av gods för flera beställare.

Beträffande innehållet av denna definition anför utredningen bland annat

följande.

Karaktären av linjetrafik går givetvis ej förlorad, därest på någon enstaka

tur befordras endast en passagerare eller forslas gods från endast ett håll

eller om passagerare och gods ej medföljer.

Genom denna definition faller uppenbarligen drosktrafiken i allmänhet

utanför begreppet, även när denna trafik på grund av hög passagerarefrekvens

får en tämligen regelbunden karaktär.

I överensstämmelse med norsk och dansk rätt har den regelbundna körningen

av gods åt ett företag eller en person fått falla utanför begreppet

linjetrafik. Trafikutredningen har nämligen icke ansett det nödvändigt att

underkasta dessa regelbundna körningar, vilka ju stå den privata trafiken

mycket nära, den särskilda kontroll, som gäller för linjetrafiken. Linjetrafiken

avser ju i första hand att tillgodose ett kollektivt behov av transportlägenhet.

Därest den regelbundna körningen av gods åt ett företag ej undantoges,

skulle timmer- och gruskörningar i mycket stor utsträckning falla under

linjetrafikbegreppet. Då dylika biltransporter i allmänhet äro oomstridda,

skulle trafikutövare, beställare, tillståndsmyndigheter och andra förorsakas

ett betydande besvär utan att påtagliga fördelar därigenom stöde att vinna.

Man bör i detta sammanhang ej förglömma, att de företag, åt vilka kör
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 115. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 115-

ningarna utföras, kunna genom det ökade besväret föranledas att skaffa sig

egna fordon, varigenom trafiken faller hell utanför förordningens bestämmelser.

Körning efter anvisning av beställningskontor eller godsuppsamlingscentral

bör betraktas som körning för den eiler de personer, som beställt transporten.

De godsförteckningar, om vilka närmare förmäles i annat sammanhang

(§ 31), böra innehålla uppgift om den verkliga avsändaren.

Trafikutredningen har ansett det lämpligt att i förordningen närmare angiva

den grad av regelbundenhet, som bör fordras för att linjetrafik skall

anses vara för handen, och anför härom närmare följande.

I fråga örn persontrafik bör regelbunden trafik anses föreligga, när

körning vanligen äger rum å förut tillkännagivna eller eljest för allmänheten

kända tider, dock minst en gång för kalendervecka. I fråga örn godsbefordran

torde icke en lika fast regelbundenhet kunna krävas. Avgörande

för allmänheten är väl i dylikt fall oftast förvissningen, att transport skall

kunna påräknas inom viss tid. Trafikutredningen har i fråga om godstrafik

velat förorda, att regelbundenhet skall anses föreligga, då körning

vanligen äger rum minst två gånger i varje kalendervecka. För att trafik

skall anses regelbunden måste givetvis krävas, att den utövats under så

lång tid, att dess regelbundna karaktär framträder. Att i förordningen inskriva,

att regelbundenhet skall hava framträtt under viss tid, exempelvis

två månader, synes mindre lämpligt och tager ej tillbörlig hänsyn till förhållandena

i det särskilda fallet. Vid hög frekvens kan regelbundenheten

många gånger framträda redan efter ett kortare tidsförlopp.

Det är givetvis synnerligen svårt att formulera ett linjetrafikbegrepp, som

passar för de skiftande förhållanden, under vilka den yrkesmässiga trafiken

utövas. En strikt tillämpning av det ovan förordade linjetrafikstadgandet

skulle säkerligen i praktiken föranleda vissa svårigheter. Trafikutredningen

har beaktat det fallet, att synnerligen livlig godstrafik äger rum inom

visst område eller å viss vägsträcka, exempelvis till och från en större stad,

eller mellan två eller flera närbelägna orter. -— --En tillämpning av

linjetrafikbegreppet i dylika fall skulle medföra, att ett ganska stort antal

utövare av regelbunden trafik över tämligen korta distanser skulle anses

bedriva linjetrafik och följaktligen behöva linjetrafiktillstånd. I åtskilliga

fall torde denna regelbundna trafik ej vara i behov av någon annan kontroll

än reglerna för beställningstrafik föranleda. Trafikutredningen har med

tanke på dylika fall och för att möjliggöra en smidig anpassning till förhållandena

i sitt förslag öppnat möjlighet för biltrafiknämnden att i fråga

örn regelbunden trafik för godsbefordran uteslutande inom visst område

eller å viss vägsträcka i erforderlig utsträckning föreskriva högre grad av

regelbundenhet för att linjetrafik skall anses föreligga eller eljest förordna,

att vad örn linjetrafik är stadgat icke skall äga tillämpning.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Beträffande utredningens förslag i nu förevarande del har i de avgivna

yttrandena anförts bland annat följande.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det förefaller, som om numera tolkningen

av begreppet linjetrafik håller på att stadga sig, och det torde då vara

vanskligt att infoga nya, stela och svårtolkade bestämmelser i författningen.

Enligt den föreslagna formuleringen skulle linjetrafiken utvidgas till vad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HÖ
-

GT

som hittills ansetts vara beställningstrafik, ofta speciella fraktavtal. Den

föreslagna begreppsförskjutningen synes närmast föranledas av att man i

§ 1 frångått fordran på tillhandahållande åt allmänheten, varefter man genom

formuleringar i första stycket i § 3 måst vidtaga vissa restriktioner.

På grund av de växlande förhållandena i vårt land torde det vara mycket

svårt att finna en tidsbestämning, som passar för hela riket vid angivande

av den grad av regelbundenhet, som bör krävas för att regelbunden trafik

skall anses föreligga. Trafikutredningen har förutsatt, att biltrafiknämnden

skall kunna i detta avseende meddela särskilda undantagsbestämmelser.

Det torde emellertid vara att befara, att förslagets sammanlagda resultat

kommer att framkalla ökad oreda och nya åtal. Länsstyrelsen förordar

därför, att nuvarande linjetrafikbegrepp bibehålies oförändrat.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Linjetrafiken har definierats på ett sätt,

som animerar till överträdelse. Då linjetrafik ej skall anses föreligga, när

körning äger rum en gång i veckan eller för en beställare, torde trafiken

komma att uppdelas mellan bilåkare på sådant sätt, att två eller flera dubbelturer

utföras i veckan, men av vardera åkaren endast en tur eller för en

beställare. När det föreslås, att med godslinjetrafik skall förstås regelbunden

trafik minst två gånger varje kalendervecka, har sannolikt icke avsetts

tur och returtrafik utan trafik minst två gånger i samma riktning varje

kalendervecka. Länsstyrelsen hemställer örn förtydligande i detta avseende.

Emellertid anser länsstyrelsen, att regelbunden godstrafik inom lokalområde

icke skall hänföras till linjetrafik och att sådan godslinjetrafik, som bedrives

i fjärrtrafik, bör övertagas av statens järnvägar på samma sätt som skett

vid övertagande av omnibuslinjer, nämligen genom inlösen av fordon, utgivande

av good-will och anställande av personalen i den övertagna trafiken.

S. J. skulle komma att driva fjärrgodslinjetrafik på ett sätt, som

allmänheten hade anledning att känna sig tillfreds med. Denna uppfattning

grundar länsstyrelsen på den stora utveckling och förbättring, som omnibustrafiken

i länet och grannlänet undergått, sedan omnibuslinjer övertagits av

statens järnvägar och deras dotterbolag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Såsom linjetrafik för godsbefordran skall

enligt förslaget anses regelbunden trafik å viss sträckning eller mellan vissa

orter för samtidig transport av gods för flera beställare. Häremot kan erinras,

att definitionen utesluter det fall, som motsvarar det ursprungliga

begreppet för linjetrafik, nämligen den regelbundna trafik, som äger rum

utan föregående beställning. Karakteristiskt för linjetrafiken är, att den,

i motsats till beställningstrafiken och i likhet med den regelbundna fägnell

sjötrafiken i allmänhet, sker å förut tillkännagivna eller eljest för allmänheten

kända tider. En rättelse på denna punkt synes nödvändig.

Definitionen talar om »flera» beställare. Man frågar sig då, hur många,

sorn avses. Skall det vara två eller mer än två? Vanligt språkbruk pekar

på det senare alternativet, men antagligen avses det förra. Klarhet måste

skapas på denna punkt.

Däremot är tydligt och säges även ifrån, att, örn det är en »beställare»,

det ej blir fråga örn linjetrafik. Men då lagtexten .således anknyter till den

formella »beställningen» och ej till antalet avsändare, är fråga, örn man ej

öppnar dörren för en vidsträckt och oavsedd samlastningsrörelse utanför

linjetrafikbegreppet. Trafikutredningen har i motiveringen ett uttalande,

som avser att möta denna eventualitet, men detta lär vara otillräckligt. Trafikutredningen

har vidare fixerat vad som skall vara regelbunden trafik.

Det skall för godstrafik vara, när körningen »vanligen äger rum minst två

gånger varje kalendervecka». Regelbundenheten är ett relativt begrepp och

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo
-

måste ses i förhållande till vad som är normal trafikfrekvens i orten. Är

denna stor, kan om två turer i veckan ingalunda talas om regelbundenhet —

är den ringa, kan åter åt ett företag, som kör en gång i veckan, behöva ges

det skydd, som ensamrätt till linjetrafik kan skänka. Trafikutredningen

har även insett nödvändigheten av dispensförfarande, och sannolikt blir

detta så omfattande, att det vöre lyckligare att låta huvudregeln fälla och

som hittills överlåta åt rättstillämpningen att med hänsyn till det praktiska

livets förhållanden från fall till fall avgöra, huruvida trafiken skall anses

vara regelbunden.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län anföra även vissa

erinringar, vilka kunna innefattas under ovan refererade utlåtanden.

Järnvägsstyrelsen: Den föreslagna definitionen av begreppet linjetrafik

är i vissa stycken icke fullt klar. Vad till en början angår linjetrafik för

personbefordran, kan uttrycket »oberoende av varandra» ge upphov till

maskerad linjetrafik. Intet hindrar nämligen, att en förening eller sammanslutning

av trafikanter beställer en omnibus att varje veckodag eller vissa

dagar i veckan verkställa befordran mellan två bestämda orter. Att en sådan

trafik skall anses som linjetrafik, anser styrelsen uppenbart. Av samma

skäl bör till linjetrafik för godsbefordran hänföras sådana transporter, vilka

en sammanslutning av närings- eller industriidkare eller andra godstrafikanter

med viss regelbundenhet låta utföra genom avtal med vissa trafikutövare.

Att körningar åt ett företag eller en person icke skola kunna rubriceras

som linjetrafik, anser styrelsen oriktigt (styrelsen syftar därvid icke

på sådana fall, där ett företag samtidigt är både avsändare och mottagare).

Undantaget synes berättiga trafikutövare att i beställningstrafik köra gods

varje veckodag mellan vissa orter, örn han endast tillser, att vid varje tur

gods medtages endast för en beställare, som på måndagen är A, på tisdagen

B, på onsdagen C etc.

Uttrycket »beställare» synes för övrigt styrelsen mindre lyckligt. Ordet

beställare, som osökt leder tanken över till beställningstrafik, bör lämpligen

icke förekomma i den för linjetrafik givna definitionen. För egen del anser

styrelsen den gängse termen godstrafikant vara att föredraga, även om densamma

språkligt sett måhända ej är oantastlig.

Även svenska järnvågsföreningen framför vissa erinringar mot den föreslagna

definitionen, vilka i huvudsak sammanfalla med av järnvägsstyrelsen

anförda synpunkter.

Departementschefen.

Ovan refererade erinringar mot det av trafikutredningen framlagda förslaget

till en ny definition å begreppet linjetrafik synas otvetydigt giva vid

banden, vilka stora svårigheter, som måste möta vid ett försök att genom

detaljerade bestämmelser söka åstadkomma en mera preciserad definition

än hittills. Varje nytillagd bestämning medför här, liksom eljest, att en viss

kategori, på vilken denna nya bestämning icke är tillämplig, faller utanför

det ifrågasatta begreppet, och att man samtidigt skapar nya möjligheter för

yrkesutövare, som önska undandraga sig tillämpningen av linjetrafikbestämmelserna,

att förverkliga denna önskan genom att i något avseende giva

trafiken en karaktär, som gör att den icke till fullo blir att inbegripa rinder

definitionen. Exempel på möjligheten av sådant kringgående av definitio
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr Ilo
-

69

nen hava givits redan i de anförda utlåtandena, och i praktiken skulle det

säkerligen komma att visa sig, att ännu flera möjligheter i sådant syfte erbjöde

sig. Över huvud kan under sådana förhållanden ifrågasättas, huruvida

icke en lugn utveckling på ifrågavarande område bäst gagnas av att, med

bibehållande i huvudsak av den nuvarande mera vidsträckta definitionen,

låta rättsutvecklingen liksom hittills i tvivelaktiga fall angiva trafikens karaktär

genom avgöranden med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt

fall.

Emellertid kan å andra sidan icke bestridas, att behovet av en mera noggrann

definition än hittills å linjetrafikens begrepp med ökad styrka kommer

att framträda särskilt om tillståndsgivningen i fråga örn linjetrafiken

kommer att i större utsträckning än hittills förläggas till annan myndighet

än den, som ombesörjer tillståndsgivningen för beställningstrafik. Både för

den lojale rättssökanden och för de rättstillämpande myndigheterna måste

det under sådana förhållanden framstå såsom önskvärt, att, om möjligt, en

klarare gränslinje, än vad för närvarande är fallet, kan redan i författningstexten

dragas mellan de båda nyssnämnda slagen av yrkesmässig

trafik.

Under det att hittills vid försöken att finna en dylik gränslinje uppmärksamheten

så gott som uteslutande ägnats åt linjetrafikens begrepp, har såsom

en följd därav ringa uppmärksamhet skänkts åt innebörden av begreppet

beställningstrafik. Likväl torde en undersökning av sistnämnda begrepp

vara ägnat att i förevarande avseende belysa det förra. Karakteristiskt för

beställningstrafiken synes vara, att dispositionsrätten över automobilen genom

beställningen i princip övergår till beställaren. Denne bestämmer alltså,

sedan bilen till följd av beställningen ställts till hans disposition, dess avgångstid,

färdriktning, uppehåll på olika platser under färden samt — inom

gränserna för fastställd maximilast — dess passagerarantal eller godsmängd.

Ett uttryck för detta förhållande utgör bland annat den i utredningens förslag

§ 23 förekommande bestämmelsen, att, örn i beställningstrafik ersättning

för hel billast erlagts, må icke utan samtycke av den eller dem, som erlagt

ersättning, gods för annans räkning samtidigt transporteras å bilen.

Linjetrafik innebär i motsats härtill, att dispositionsrätten över bilen i princip

förblir hos trafikutövaren; hänsyn till passagerarnas eller godsavlastarnas

önskningar i fråga om transportens verkställande kan tagas endast i den

mån de falla inom trafikutövarens — i regel på förhand tillkännagivna och

av offentlig myndighet godkända — dispositioner. Godsavlastare eller passagerare

ha genom den av dem erlagda ersättningen för transporten icke förvärvat

dispositionsrätt över bilen vare sig individuellt eller kollektivt; de äga

sålunda icke rätt alt bestämma dess avgångstid, dess godsmängd eller dess

passagerarantal utan endast rätt att individuellt utnyttja viss andel av en av

trafikutövaren utförd trafikprestation, vilken rätt oberoende härav kan förut

hava förvärvats eller samtidigt eller efteråt förvärvas av andra, som helt eller

delvis utnyttja samma trafikprestation.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

För att en viss trafikprestation skall kunna utan föregående avtal kollektivt

utnyttjas av flera passagerare eller godsavlasiare fordras, att kännedom om

trafiken är spridd bland ett relativt stort antal av eventuella trafikkunder;

en sådan kännedom är i regel icke möjlig utan en viss grad av regelbundenhet

i transporternas utförande. Då regelbundenheten är ett yttre faktum,

som är lätt att konstatera och då densamma dessutom i regel är ett tecken

på att den trafik, som på sådant sätt bedrives, icke sker allenast på grund av

beställning, så har av praktiska skäl i definitionerna mera vikt kommit att

läggas vid denna i och för sig sekundära faktor än till det mera väsentliga

faktum, som ligger däri att vid linjetrafiken dispositionsrätten över bilen icke

övergått till trafikanten. Om emellertid en mera uttömmande definition än

hittills på linjetrafikens begrepp anses erforderlig, synes densamma för varje

fall icke kunna undvara sist omförmälda bestämning, vartill för tydlighetens

skull även bör läggas regelbundenheten å viss vägsträcka eller mellan vissa

orter.

I enlighet med vad nu anförts anser jag linjetrafikens begrepp böra bestämmas

på följande sätt:

Med linjetrafik förstås i denna förordning yrkesmässig trafik för

regelbunden befordran av passagerare eller gods å viss vägsträcka

eller mellan vissa orter under sådana omständigheter att bestämmanderätt

i fråga örn automobilens utnyttjande icke tillkommer

viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.

Med avseende på den grad av regelbundenhet, som bör krävas för att linjetrafik

skall anses föreligga, har i utredningens förslag upptagits vissa i andra

stycket av § 3 förekommande bestämmelser. Bortsett från vissa med förslaget

förenade tolkningssvårigheter, som närmare angivits i de av länsstyrelserna

i Malmöhus och Älvsborgs län angivna utlåtandena, framgår vanskligheten

av att söka i detta avseende uppställa en allmän regel, som är tillämplig

under de skiftande förhållandena i olika delar av landet, icke minst av den

omständigheten, att den av trafikutredningen formulerade regeln omedelbart

följes dels av ett undantag och dels av möjlighet att medgiva ytterligare undantag.

I själva verket torde det —- såsom även av en länsstyrelse anmärkts

— vara sannolikt, att undantag från den av utredningen formulerade huvudregeln

skulle förekomma i så stor utsträckning, att denna regel i praktiken skulle

övergå till att själv bliva undantag. Flertalet trafikutövare i vårt land torde

nämligen huvudsakligen ägna sig åt att ombesörja transporter mellan vissa

huvudorter. Framför allt gäller detta de trakter av landet, där den yrkesmässiga

trafiken för godsbefordran förekommer i största utsträckning, nämligen

omkring landets handels- och industricentra, där godstrafiken är riktad till

och från dessa centra. En regel, som innebure, att biltrafik för godsbefordran

skulle anses såsom regelbunden om densamma vanligen utfördes två eller

flera gånger i veckan å viss vägsträckning eller mellan vissa orter, skulle

därför i ett vidsträckt område omkring dylika centra medföra, att praktiskt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr lis
-

li

taget varje utövare av yrkesmässig trafik befunnes utöva regelbunden trafik

i denna bemärkelse. Å andra sidan torde det vara otvivelaktigt, att i glest

bebyggda delar av landet en regelbunden godsbefordran kan kräva det skydd,

som tillståndet till linjetrafik innebär, även om trafiken inskränker sig till

endast en tur i veckan eller mindre. På grund härav har jag icke funnit skäl

att i denna del genom någon viss siffra söka redan i författningen fastslå det

antal turer i veckan, som bör konstituera regelbunden trafik, och till följd

härav hava även de av trafikutredningen i samband med en sådan bestämmelse

föreslagna undantagsbestämmelserna fått i detta sammanhang bortfalla.

Tillståndsgivande myndigheter m. m.

5 §•

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 135—140.)

Enligt 24 § i 1930 års motorfordonsförordning meddelas tillstånd till linjetrafik

av länsstyrelsen i det eller de län, där trafiken skall äga rum, till

stadstrafik av polismyndigheten i staden och till länstrafik av länsstyrelsen.

Tillståndsgivningen är på grund härav för närvarande fördelad på Överståthållarämbetet,

24 länsstyrelser samt polismyndigheterna i samtliga städer.

Det finnes sålunda över 140 tillståndsgivande myndigheter.

Enligt 1932 års trafikutrednings förslag skulle tillståndsgivningen för

fjärrgods- och fjärrgodslinjetrafik centraliseras till vägtrafikmyndigheten

samt prövningen av tillstånd till övriga slag av yrkesmässig trafik handhavas

av länsstyrelserna. 1 fråga örn beställningstrafik utom tjärr godstrafik

i städer med minst 50,000 invånare skulle dock tillståndsgivningen ankomma

på polismyndigheterna. Därest trafik, till vars bedrivande tillstånd av

länsstyrelse erfordrades, kunde komma att utsträckas över mera än ett län,

skulle prövningen av ansökan om trafiktillstånd, så vitt linjetrafik angick,

ankomma å länsstyrelserna i de län, där trafiken skulle äga rum, samt i fråga

om beställningstrafik å länsstyrelse i det län, varest stationsort för trafiken

var avsedd att förläggas.

1932 års trafikutredning framhöll bland annat, att den brist på planmässighet,

som kännetecknade den nuvarande tillståndsgivningen beträffande

beställningstrafiken, vore till huvudsaklig del föranledd av den stora splittringen

i fråga om de tillståndsgivande myndigheterna.

Trafikutredningens förslag vann anslutning från så gott som alla myndigheter,

vilka yttrade sig i denna del.

1936 års trafiksakkunniga ansågo en centralisering av tillståndsgivningen

ändamålsenlig men ville gå längre än trafikutredningen. De sakkunnigas

majoritet hemställde, att undantaget beträffande städer med minst 50,000

invånare skulle utgå, eller, därest det ansågs böra i begränsad omfattning

bibehållas, förklaras gälla allenast beträffande beställningstrafik för per
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majlis proposition nr Ilo
-

sonbefordran med stationsort i stad, om vars undantagande Konungen förordnat.

I samband härmed förordade trafiksakkunniga, att även frågor om

tillstånd till sådan linjetrafik, som vore avsedd att sträcka sig över mer än

två län, skulle handläggas av väglrafikmyndigheten till undvikande av de

svårigheter, som vöre förenade med gemensam handläggning av tre eller

flera länsstyrelser.

Mot vad de sakkunnigas majoritet föreslagit anfördes en utförlig reservation

av två ledamöter. Dessa ville förlägga hela tillståndsgivningen beträffande

trafik för godsbefordran till vägtrafikmyndigheten, samt ansågo även,

att linjetrafikföretagen för personbefordran (omnibustrafik) numera vore

företag^ av sådan betydelse, att tillståndsgivningen rörande omnibustrafik, i

den mån fråga icke vöre om utpräglade förortslinjer om högst 20 km, borde

ankomma på vägtrafikmyndigheten.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag uttalade föredragande departementschefen

(sid. 58), att han funnit 1932 års utrednings förslag vara

en lämplig avvägning mellan de olika, mot varandra stående intressena i

denna fråga. Departementschefen anförde i fråga om trafiksakkunnigas

förslag bland annat:

Att, på sätt reservanterna föreslagit, förlägga tillståndsgivningen i fråga om

all trafik för godsbefordran till vägtrafikmyndigheten skulle säkerligen till

denna myndighet överföra en så stor arbetsbörda, att jag icke åtminstone för

närvarande kan förorda en dylik lösning. Vad åter angår det av trafiksakkunnigas

majoritet förordade förslaget, att lill länsstyrelserna måtte centraliseras

även frågor örn tillstånd till beställningstrafik med stationsort i stad,

vars invånarantal uppgår till minst 50,000, är jag med majoriteten ense om

att ur principiell synpunkt en dylik bestämmelse är att förorda. Praktiska

förhållanden — framför allt svårigheten för länsstyrelserna att utan personalförstärkning

kunna mottaga en så omfattande arbetsbörda •— tala dock

enligt min mening för att åtminstone tills vidare icke driva centraliseringen

längre än vad trafikutredningen förordat.

Aven mot det av trafiksakkunniga framlagda förslaget att till vägtrafikmyndigheten

överflytta frågor örn tillstånd till sådan linjetrafik, som är avsedd

att sträcka sig över mer än två län, resa sig enligt min mening praktiska

betänkligheter. Bland annat måste uppmärksammas de komplicerade förhållanden,

som kunna uppkomma, då en linjetrafik successivt växer ut eller

då en bilinje anknytes i samtrafik med en huvudlinje. Överflyttning av tillståndsgivning

bör föranleda överflyttning även av frågor angående tidtabell

och taxor m. m. för trafiken till vägtrafikmyndigheten. Trafiksakkunnigas

förslag synes i denna del medföra konsekvenser, som icke utan ytterligare

utredning kunna tillräckligt överskådas, och jag anser mig därför icke kunna

biträda detsamma.

Andra lagutskottet yttrade (sid. 55) i sitt utlåtande över propositionen,

att en viss centralisering av tillståndsgivningen syntes önskvärd med hänsyn

till vikten av enhetlighet men att det kunde ifrågasättas, huruvida man

i sådant hänseende borde gå längre än till att låta länsstyrelserna samt möjligen

i fråga örn städer med minst 50,000 invånare polismyndigheterna bliva

tillståndsgivande myndigheter.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115-

73

1936 års trafikutrednings förslag’.

1936 års trafikutredning anser beträffande nu ifrågavarande spörsmål,

att en fullständig centralisering av tillståndsgivningen till den centrala myndigheten

utan tvivel skulle medföra en synnerligen omfattande arbetsbörda

för biltrafiknämnden. Utredningen finner därför icke lämpligt att för närvarande

vidtaga denna fullständiga centralisering. Då emellertid behovet

av en centralisering i fråga om tillståndsgivningen otvivelaktigt gör sig

starkt gällande, föreslår trafikutredningen, att polismyndigheternas befattning

med tillståndsärenden skall upphöra och i stället anförtros länsstyrelserna.

I fråga om beställningstrafik för godsbefordran framhåller utredningen

att, då städerna enligt utredningens förslag icke längre skola vara särskilda

trafikområden för godstrafiken, torde det redan av tekniska skäl icke vara

lämpligt att behålla polismyndigheterna som tillståndsgivande organ för

denna trafik.

1 fråga örn linjetrafik för godsbefordran förordar trafikutredningen, att

tillståndsgivningen förlägges till statens biltrafiknämnd. Utredningen anför

härom närmare följande:

Sådan linjetrafik förekommer i praktiken i en mycket stor utsträckning,

ehuru densamma endast till ringa del blivit koncessionerad. Man torde även

kunna förutsätta, att linjetrafiken i fortsättningen kommer att utvecklas i

hög grad. Då linjetrafikens möjligheter att konkurrera med andra kommunikationsmedel

jämväl i fortsättningen komma att tilldraga sig stor uppmärksamhet,

torde biltrafiknämnden vara bäst lämpad att taga ställning till

de svårbedömda frågor, som i anledning av konkurrensförhållandena uppstå.

Härtill kommer en annan omständighet. Ett betydande antal godslinjer

sträcka sig för närvarande över mer än ett län, till följd varav flera länsstyrelser

enligt gällande bestämmelser blivit engagerade vid tillståndsgivningen.

Då med stor sannolikhet även framdeles ett avsevärt antal godslinjer

över mer än ett län komma att inrättas samt samråd i förevarande

hänsende mellan olika länsstyrelser är förenat med vissa olägenheter, kan

det även av det skälet ifrågasättas, huruvida icke tillståndsgivningen ifråga

örn linjetrafik för godsbefordran bör förläggas till biltrafiknämnden.

Sistnämnda synpunkt gör sig givetvis gällande även i fråga örn annan

linjetrafik, som utsträckes över flera län. Beträffande persontrafiken torde

emellertid för närvarande ej föreligga något mera påtagligt behov av en

fullständig centralisering.

Då linjetrafik för personbefordran kan komma att utsträckas över flera

län, bör sålunda i anslutning till gällande rätt och propositionen prövningen

av ansökan ankomma på länsstyrelserna i de län, där trafiken skall

äga rum. Skall lokalområde för beställningstrafik omfatta delar av flera

län, bör tillståndsgivningen handhavas av länsstyrelsen i det län, där stationsorten

är avsedd att förläggas.

Förhållandet mellan nu gällande ordning, och trafikutredningens förslag

i fråga örn tillståndsgivningen torde enklast framgå av följande sammanställning.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 115-

Nu gällande bestämmelser

Trafikens art

Länstrafik

Stadstrafik

Linjetrafik

För person- För gods- befordran befordran

För person- För gods- befordran befordran

För person- befordran

För gods- befordran

Tillstånds-

beviljande

myndighet

Länsstyrelse

Polismyndighet i stad

Länsstyrelse

Av trafikutredningen föreslagna bestämmelser

Trafikens art

Beställningstrafik

Linjetrafik

För person- befordran

För gods- befordran

För person- befordran

För gods- befordran

Tillstånds-

beviljande

myndighet

Länsstyrelse

Biltrafik-

nämnden

Yttranden över t rafi k utred ilin gens förslag.

Vad till en början angår den ifrågasatta överflyttningen av tillståndsgivningen

beträffande linjetrafik för godsbefordran från länsstyrelserna till biltrafiknämnden,

har förslaget i denna del framkallat erinringar från länsstyrelserna

i Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Värmlands, Västmanlands,

Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands lån, vilka anse dylik

överflyttning böra äga rum endast då fråga är om linjetrafik, som sträcker

sig över mer än ett län. Samma mening uttala Skånes och Jönköpings

handelskammare. Länsstyrelserna i Östergötlands och Södermanlands lån

anse tillståndsgivningen böra förbliva hos länsstyrelserna, då den ifrågasatta

linjetrafiken icke är avsedd att sträcka sig över mer än ett lokalområde.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser trafiktillstånd i fråga om samtliga

slag av yrkesmässig trafik böra meddelas av länsstyrelserna.

Vad särskilt angår frågan örn tillstånd till trafik med stationsort i större

stad, uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att den icke finner

sig övertygad om nödvändigheten att i dylikt fall överflytta tillståndsgivningen

till länsstyrelserna. Redan den större kännedom om de lokala förhållandena

och om trafikbehovet, som vederbörande poliskammare självfallet

måste äga, ger den härvid företräde framför länsstyrelsen, som måste lita

till poliskammarens utredning, men härtill kommer, att trafiktillstånden i

de större städerna äga sammanhang med ordningsfrågor, där länsstyrelsen

svårligen kan undgå att bliva starkt beroende av vederbörande poliskammares

mening. Länsstyrelsen föreslår därför, att poliskammare i städer, där

sådan finnes, får hand örn tillståndsgivningen beträffande beställningstrafiken.

Även poliskammaren i Norrköping anser ett överflyttande av tillståndsgivningen

till länsstyrelse, då det gäller en stad av Norrköpings storlek,

knappast vara välbetänkt. Länsstyrelsen kan, erinrar poliskammaren, icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö
-

lö

på samma sätt som polismyndighet skaffa sig erfarenhet av de olika omständigheter,

som inverka på tillståndsgivningen.

Åtskilliga föreningar av drosktrafikutövare framhålla, att de anse det

önskvärt, att tillstånd till dylik trafik i städerna alltjämt beviljas av de lokala

myndigheterna.

Svenska stadsförbundet erinrar, att kraven på städernas rätt att få ordna

sin lokaltrafik på det för dem lämpligaste sättet måste starkt betonas. Det

är nödvändigt, att städernas inflytande på omnibustrafiken inom själva stadsområdet

icke beskäres.

I motsats till ovan omförmälda institutioner, som anse trafikutredningens

förslag innebära en allt för långt gående centralisering av tillståndsgivningen,

framhåller järnvägsstyrelsen, att den förbättring i fråga om organisationen

av den yrkesmässiga trafiken, som kan förväntas genom det av

trafikutredningen i förevarande avseende framlagda förslaget, kommer att

bliva skäligen ofullständig, om icke biltrafiknämndens befattning med tillståndsgivningen

vidgas till att avse även viss del av beställningstrafiken för

godsbefordran och, inom viss gräns, linjetrafik för personbefordran.

Det av utredningen som skäl mot en helt centraliserad tillståndsgivning

förebragta argumentet, att en dylik åtgärd utan tvivel skulle medföra en synnerligen

omfattande arbetsbörda för biltrafiknämnden kan styrelsen icke

finna bärande. Styrelsen anser, att varken arbetsbördan för nämnden eller

förvaltningsutgiftema för en längre driven centralisering kunna bliva av

nämnvärd betydelse jämförda med det samhällsintresse, som står på spel, då

ju nämligen samhällets kostnader för ifrågavarande trafik räknas i 10- och

100-tals miljoner kronor årligen. Styrelsen anser därför ofrånkomligt, att

nämndens tillståndsgivning även får omfatta åtminstone sådan beställningstrafik

för godsbefordran, som avser användning av fordon med lastkapacitet

av mer än 2.5 ton. Att styrelsen satt gränsen vid angivna tontal sammanhänger

med det förhållande, att bilar upp till denna lastförmåga mera

sällan utföra körningar på långa avstånd, medan känt är, att lastbilar med

en lastförmåga över 2.5 ton ofta användas i långtrafik. Då långtrafiken som

regel faktiskt har linjetrafiks karaktär, anser styrelsen det ofrånkomligt,

att nämnden också måste taga hand om tillståndsgivningen beträffande

tyngre fordon i beställningstrafik, särskilt som utredningen tänkt sig, att

utövare av linjetrafik för godsbefordran samtidigt skulle kunna erhålla tillstånd

till beställningstrafik. För styrelsen framstår det vid sådant förhållande

som ett självfallet ordningskrav, att tillståndsgivningen för båda fallen

bör anförtros åt en och samma myndighet.

Vad gäller bestämmelserna angående linjetrafik för personbefordran, ansluter

järnvägsstyrelsen sig till den i 1936 års trafiksakkunnigas betänkande

reservationsvis framförda meningen, att tillstånd till linjetrafik för personbefordran

mellan två orter, belägna på över 20 kilometers inbördes avstånd

från varandra, bör meddelas av den centrala myndigheten.

I åtskilliga av de i det föregående omnämnda, av länsstyrelser avgivna

yttranden beröres frågan örn huru trafiktillstånd skall meddelas, då ansökan

innefattar rätt såväl till person- som godsbefordran i linjetrafik. Det

framhålles, att bestämmelse bör finnas, huruvida i sådant fall tillståndet

skall meddelas av både biltrafiknämnden och länsstyrelse samt, i förekom
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

mande fall, vederbörande länsstyrelser gemensamt samt örn vem som skall

uppsätta och expediera beslut i ärendet.

Vidare framhålles av länsstyrelsen i Östergötlands län, att företag, som utöva

linjetrafik med lastbil, vanligen med samma fordon även bedriva länstrafik;

sådana företag skulle därför nödgas anskaffa trafiktillstånd från två

myndigheter för att kunna utöva sin rörelse. Vid utbyte av bil i trafiken

komme troligen myndigheterna icke att meddela beslut samtidigt. Myndigheterna

skulle också kunna komma till olika beslut.

Departementschefen.

Frågan huruvida tillståndsgivning genom en central myndighet eller genom

lokala myndigheter är att föredraga, synes böra bedömas uteslutande

med hänsyn till de praktiska fördelar, som den ena eller andra organisationsformen

kan väntas medföra. Att till en central myndighet överflytta

handläggning av frågor om tillstånd till sådan trafik, som huvudsakligen är

avsedd att tillgodose lokalt begränsade trafikbehov, synes icke vara till nytta;

en dylik centralisering skulle medföra icke allenast onödig tidsutdräkt

och ökat arbete vid tillståndsfrågornas behandling, utan även att den centrala

myndigheten i regel skulle komma att sakna den kännedom om lokala

förhållanden, som ofta nog finnes hos en lokal myndighet eller som utan

svårighet kan där inhämtas. I andra fall kan däremot en centralisering medföra

avsevärt gagn ur transporthushållningssynpunkt.

Vad som efter min mening kan med fog erinras mot den nuvarande organisationen

av tillståndsgivningen, är att åstadkommandet av en planmässig

transporthushållning kan i vissa fall försvåras genom att verkan av åtgärder,

som en myndighet vidlagit i detta syfte, kan minskas eller upphävas genom

en annan myndighets åtgärder. Särskilt gäller detta i fråga örn sådana slag

av yrkesmässig trafik, vilkas verksamhetsområden helt eller delvis sammanfalla,

och i första hand om vissa slag av lastbilstrafik. De dispositioner, som

exempelvis en länsstyrelse gör i syfte att åstadkomma en efter trafikbehoven

anpassad tillgång på lastautomobiler i yrkesmässig trafik, kunna omintetgöras

genom en planlös tillståndsgivning av polismyndigheter i en eller flera

städer inom länet eller i dess grannskap. Däremot är verkan av lokala myndigheters

beslut och åtgöranden inom persontrafiken endast i ringa grad

märkbar utom det lokala området; drosktrafik och annan beställningstrafik

för personbefordran hava nämligen en utpräglat lokal karaktär, och deras

verksamhet sträcker sig i regel icke utom ett tämligen begränsat område omkring

stationsorten.

Vad nyss anförts om persontrafiken gäller i huvudsak även örn i beställningstrafik

använda lastbilar med relativt ringa lastförmåga. Erfarenheten

har nämligen visat, att dylika lastbilar icke kunna med ekonomisk fördel

nyttjas för utförande av långväga transporter; så gott som uteslutande användas

de därför i lokal distributionstrafik. Å andra sidan framgår av trafikräkningar

och erfarenhet i övrigt, att ju större lastförmågan hos en i yrkesmässig

trafik insatt lastbil är, desto större är också sannolikheten för att

bilen är avsedd för långväga trafik, då nämligen en lastbil med stor last
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

77

förmåga — bortsett från vissa slag av specialtransporter — i regel icke kan

med ekonomisk fördel utnyttjas för transporter av övervägande lokal karaktär.

Möjligheten att åstadkomma en planmässig transporthushållning synes

mig i första hand hero på, att åtgärder vidtagas för alt förhindra, att en lokal

myndighet kan meddela trafiktillstånd, som minska eller omintetgöra

verkan av åtgärder, som av annan myndighet vidtagits i nyss angivna syfte.

Vad som för detta ändamål påkallas, synes i första hand vara, att tillstånd

till sådan trafik, som kan förutsättas icke hava övervägande lokal karaktär

utan i huvudsak vara inriktad på långväga transporter, meddelas av ett

centralt organ.

Vad särskilt angår det av trafikutredningen framförda förslaget att alla

frågor örn tillstånd till linjetrafik för godsbefordran skulle handläggas av

biltrafiknämnden, kan jag icke finna detsamma ändamålsenligt, då det nämligen

sannolikt skulle medföra, att nämndens arbetsböfda till övervägande

del komme att omfatta ärenden angående trafik av lokal karaktär, nämligen

linjetrafik inom distributionsområdena omkring handels- och industricentra,

vilken trafik bäst ägnar sig för handläggning hos en lokal myndighet. Det

måste också befaras, att en dylik bestämmelse i många fall skulle giva upphov

till ovisshet eller till tvister, huruvida en viss trafik vöre av sådan beskaffenhet,

att tillstånd till dess bedrivande borde beviljas av den ena eller

den andra myndigheten, liksom också till att en sökande, som fått sin ansökan

avslagen hos den ena myndigheten, försökte sin lycka hos den andra

under uppgivande av den karaktär på trafiken, som han i varje fall funne

mest lämplig för sina syften.

Ur den nyss antydda synpunkten, nämligen att tillstånd till trafik av övervägande

lokal karaktär bör beviljas av vederbörande lokala myndighet men

tillstånd till långväga transporter däremot av ett centralt organ, synes mig

icke finnas någon anledning att i fråga örn linjetrafiken göra någon skillnad

mellan gods- eller persontrafik särskilt som en sådan skillnad även ur praktisk

synpunkt skulle möta så mycket större svårigheter att genomföra, som

vederbörande ofta söker tillstånd till båda dessa slag av trafik samtidigt.

Därest trafiken icke sträcker sig över mer än området för ett län (vartill

i detta sammanhang icke bör räknas Stockholm i bemärkelse av överståthållarämbetets

förvaltningsområde), anser jag beviljandet av tillstånd böra liksom

hittills ankomma på vederbörande länsstyrelse, respektive Överståthållarämbetet.

Om åter den ifrågasatta linjen är avsedd alt sträcka sig genom

två eller flera län, synes ur ovan antydda synpunkt meddelandet av tillstånd

böra ankomma å det centrala organet. Visserligen kan i undantagsfall även

en trafik, som sträcker sig över länsgräns, hava en utpräglat lokal karaktär,

men den nyss angivna principen torde dock medföra en för nu ifrågavarande

ändamål i det övervägande antalet fall riktig uppdelning. Ett avsevärt

antal länsstyrelser hava också, såsom av det föregående framgår, i yttranden

över trafikutredningens förslag uttalat sig för uppdelning av tillståndsgivningen

på basis av denna princip.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Vad därefter beställningslrafiken och till en början dylik trafik för godsbefordran

angår, finner jag med hänsyn till vad nyss anförts mest ändamålsenligt

att låta frågor örn tillstånd till dylik trafik handläggas av den centrala

myndigheten, där ansökningen avser rätt att använda lastbilar med större

lastförmåga än som vanligen kommer till användning i den lokala trafiken.

Lämpligen torde på grund härav frågor örn tillstånd att i beställningstrafik

använda lastbil med en lastförmåga över 3V2 ton. böra prövas av den centrala

myndigheten. Detsamma synes böra gälla, därest ansökningen avser tillstånd

att till lastbil koppla släpvagn, om nämligen därigenom aggregatets

sammanlagda lastförmåga skulle komma att överstiga 4 ton. Övriga frågor

örn tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran synas åter böra handläggas

av länsstyrelserna.

Vad slutligen angår beställningstrafiken för personbefordran, må erinras,

att ett ändamålsenligt ordnande särskilt av sådan drosktrafik, som förekommer

i städer och större samhällen, i regel icke kan ske allenast genom tillståndsgivning

utan kräver en fortlöpande tillsyn och icke sällan förekommande

tillfälliga dispositioner. Ett uttryck för detta förhållande utgör den

i § 23 ordningsstadgan för rikets städer förekommande bestämmelsen, enligt

vilken magistrat har att, om i stad förekommer behov av reglementen eller

taxor för åkare, hyrkuskar, dem som betjäna allmänheten med omnibusvagnar

eller dylikt, upprätta sådana reglementen och taxor samt underställa

desamma länsstyrelsens prövning, vilket stadgande enligt 29 och 30 §§ ordningsstadgan

är att tillämpa även i städer under landsrätt och i sådana municipalsamhällen,

inom vilka ordningsstadgan gäller. Ofta nog är på grund

härav tillsyn över den lokala drosktrafiken i stad eller jämförliga samhällen

uppdragen åt polischef eller annan myndighet i orten.

Så vitt det är mig bekant, har den nuvarande organisationen av tillståndsgivningen

i fråga om stadstrafik för personbefordran icke föranlett praktiska

olägenheter. En överflyttning av denna tillståndsgivning till länsstyrelserna

torde därför, utan att medföra någon verklig nytta ur transporthushållningssynpunkt,

komma att äventyra åtskilliga väsentliga fördelar, som varit förenade

med det nuvarande systemet, och däribland i första hand den tillsyn,

som de lokala myndigheterna kunnat ägna åt sättet för trafikens upprätthållande.

Till nytta för utvecklingen av detta slags trafik har emellertid

även varit den kännedom, som den tillståndsgivande polismyndigheten ägt om

kvalifikationerna hos personer, som sökt tillstånd att bedriva drosktrafikrörelse

i stad, dessa myndigheters möjligheter att i detta avseende sörja för

en rättvis befordran av förare, som under längre tid ägnat sig åt yrket, samt

möjligheten att vidtaga lokala åtgärder i fråga örn ordnandet av uppställningsplatser,

vakthållningsturer, uniformering m. m. liksom att i övrigt sörja

för att trafiken på bästa sätt tillgodoser de lokala behoven.

Hos vederbörande trafikutövare synes vara ett allmänt önskemål, att tillståndsgivningen

i fråga om beställningstrafik för personbefordran med stationsort

i stad alltjämt får förbliva hos de lokala myndigheterna. I ett av

svenska droskbilägareförbundet avgivet yttrande inlägges en bestämd gensaga

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

79

mot utredningens förslag i förevarande avseende. Förbundet framhåller, att

de lokala myndigheternas bättre kännedom om förhållandena på de olika

platserna visat sig vara av värde, då det gällt frågor rörande den yrkesmässiga

trafiken därstädes.

På grund av vad nu anförts har jag icke funnit skäl föreligga att, i vad

beställningstrafiken för personbefordran med stationsort i stad angår, frångå

hittills gällande system för tillståndsgivningen, som, såvitt erfarenheten ådagalagt,

torde i huvudsak hava väl fyllt sin uppgift. Vad åter angår beställningstrafik

för personbefordran med stalionsort utom stad har jag intet att

erinra mot trafikutredningens förslag att meddelandet av tillstånd till sådan

trafik bör liksom hittills ankomma på länsstyrelserna.

I åtskilliga utlåtanden har berörts frågan örn huru beslut bör fattas och

expedieras i sådana fall, då avgörandet av frågor om trafiktillstånd ankommer

samtidigt på olika myndigheter. I detta avseende må erinras, att en

dylik handläggning icke behöver möta större svårigheter än vad som för närvarande

är fallet, då fråga är exempelvis om tillstånd att samtidigt bedriva

stadstrafik och länstrafik eller samtidigt stadstrafik och linjetrafik med viss

automobil, vilka tillstånd meddelas av olika myndigheter. För den händelse

emellertid särskilda bestämmelser skulle visa sig erforderliga för reglerande

av en dylik handläggning, tillkommer det enligt utredningens förslag § 45

Kungl. Majit att meddela för tillämpning av förordningen erforderliga föreskrifter.

Att i detta sammanhang närmare ingå på innehållet av de bestämmelser,

som för sådant ändamål kunna ifrågakomma, torde icke vara

erforderligt.

6 §•

Trafiktillstånds omfattning.

Enligt nu gällande bestämmelser (1930 års motorfordonsförordning § 24

mom. 1) åligger det den, som vill utöva yrkesmässig trafik, att därtill söka

särskilt tillstånd av offentlig myndighet (trafiktillstånd).

Trafikutredningen framhåller, att det synes lämpligt att i förordningen

utsäga, att tillstånd erfordras ej blott för öppnandet av trafik utan även

för förändring i eller utökning av den genom tillståndet medgivna trafikapparaten.

Utredningen har därför i förevarande paragraf upptagit ett

stadgande härom under påpekande, att liknande stadganden finnas i flera

utländska lagstiftningar.

Vad utredningen i sådant avseende föreslagit har i sak icke givit anledning

till erinran från min sida. I förslaget har emellertid skett en mindre, redaktionell

bearbetning, varjämte stadgandet upptagits under särskilt paragrafnummer

såsom 6 §.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Rätt att i yrkesmässig trafik för personbefordran transportera gods.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 140—142.)

Som § 5 i trafikutredningens författningsförslag upptagas vissa bestämmelser

angående rätt att i yrkesmässig trafik för personbefordran transportera

gods; motivering härtill förekommer å sid. 140—142 i trafikutredningens

betänkande.

Då dessa bestämmelser enligt min mening lämpligen böra upptagas under

den avdelning i förslaget, som innefattar föreskrifter om vissa med trafiktillstånd

förenade rättigheter och skyldigheter (§ 21 ff.), återkommer jag

till innehållet av de av utredningen i nyss omförmälda hänseende föreslagna

bestämmelserna under nämnda avdelning.

Om ansökningsförfarandet 7—11 §§.

Ansökans innehåll.

7 §•

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 147—151.)

Enligt 26 § 1 mom. i 1930 års motorfordonsförordning skall vid ansökan

örn trafiktillstånd fogas uppgift om den eller de bilar, som äro avsedda att

användas för trafiken, varjämte skall bifogas vederbörligt utdrag ur automobilregistret

för sådan bil eller, därest bil icke är registrerad, meddelas

sådana uppgifter om bilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat

skola införas i automobilregistret.

Enligt 2 mom. i samma paragraf skall ansökan om trafiktillstånd avseende

linjetrafik, utöver vad i 1 mom. angives, innehålla uppgifter om den

vägsträcka, varå trafiken skall äga rum, eller om de orter, mellan vilka

trafiken skall bedrivas, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik

eller godstrafik eller bådadera, ävensom huru trafiken i övrigt skall anordnas

och bedrivas. Vidare skall uppgift lämnas örn den taxa för befordringen,

som önskas fastställd. Ansökan örn trafiktillstånd avseende länstrafik,

skall, utöver vad i 1 mom. sägs, innehålla uppgifter om trafikområde

och stationsort för den ifrågasatta trafiken.

Trafikutredningens förslag.

1936 års trafikutredning föreslår i nu förevarande avseende bestämmelser

i huvudsaklig överensstämmelse med det genom 1936 års proposition framlagda

förslaget. Vid ansökan örn trafiktillstånd skola enligt utredningens

förslag fogas handlingar, som äro ägnade att bestyrka sökandens lämplighet

såsom utövare av det slag av trafik, ansökningen avser, ävensom uppgift

örn antal av de bilar, som äro avsedda att användas för trafiken, samt, därest

ansökan avser tillstånd till trafik för godsbefordran, uppgift om den

största last, som skall kunna med varje bil befordras.

Däremot har utredningen icke ansett erforderligt, att, på sätt i 1936 års

proposition föreslagits, i ansökningen skulle lämnas uppgift örn typ för de

bilar, som skulle användas i trafiken. Utredningen anser det ovisst, hu
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

81

ruvida begreppet typ i förevarande sammanhang tagits i samma bemärkelse

som i ordet typbesiktning i motorfordonsförordningen eller huruvida därmed

bör förstås allenast slaget av automobil, d. v. s. personbil eller lastbil.

Då emellertid av ansökningen i regel torde framgå arten av den trafik, som

sökanden önskar bedriva, anser utredningen det icke vara behövligt att i

förordningen föreskriva skyldighet för sökanden att angiva, huruvida trafiken

skall bedrivas med personbil eller lastbil.

Ej heller finner utredningen det erforderligt, att, på sätt i 1936 års proposition

förutsatts, i ansökningen skulle tillika angivas det högsta antal personer,

som skulle kunna befordras med varje bil. I fråga om personbilar

torde enligt utredningens mening vara av tämligen ringa betydelse om trafiken

bedrives med en stor eller liten personbil. Ej heller beträffande omnibus

anser utredningen det erforderligt eller lämpligt att föreskriva skyldighet

att uppgiva passagerareantalet för varje vagn. Utredningen erinrar om

att bil icke får begagnas i trafiken utan att vara därför godkänd, vid vilket

godkännande bilens lämplighet för den tillåtna trafiken givetvis ägnas uppmärksamhet.

Yttranden över utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Uppsala län: De föreskrivna uppgifterna synas icke tillräckliga

för den prövning, som skall ske enligt § 12. Beträffande persontrafiken

är det viktigt att veta, om det är fråga om en bil eller en buss, och

även beträffande bussarna kan det vara behövligt att känna personantalet,

t. ex. då det är fråga örn beställningstrafik eller om linjetrafik i en sträckning,

där redan konkurrens föreligger.

Även länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att i ansökning om tillstånd

till beställningstrafik för personbefordran bör lämnas uppgift om

passagerareantalet, i varje fall då ansökningen avser tillstånd att använda

personbil. I motsats till trafikutredningen anser länsstyrelsen det vara av

icke ringa betydelse, om trafiken bedrives med en stor eller liten bil, detta

särskilt beträffande konkurrensen med linjetrafiken i de glesare befolkade

delarna av länet. Erfarenheten har visat, att ett sällskap, som använder sig

av en stor personbil, kan pressa ned resekostnaden per person så lågt, att den

understiger biljettpriset i linjetrafik å den sträcka, som sällskapet befar.

Därför företager länsstyrelsen behovsprövning i fråga om passagerareantalet

vid godkännande av personbil för länstrafik.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i örebro län understryka

behovet av att beträffande fordon, som användas i trafiken meddelas

uppgift örn bredd och högsta hjultryck. Länsstyrelsen anser därjämte,

att ansökan bör innehålla uppgift om längd å fordonet.

Beträffande ansökningar om tillstånd till linjetrafik framhålla väg- oell

vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Hallands län, att vid ansökningen

bör fogas karta eller situationsplan, å vilken linjens sträckning finnes

på lämpligt sätt utmärkt.

Beträffande sådana fall, då ansökningen avser allenast tillstånd till linjetrafik

för personbefordran framhålla länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands

län, att uppgift örn antal av de bilar, som skola användas i trafiken,

Bihang tilt riksdagens protokoll 1950. t samt. Nr 115.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

icke torde vara erforderlig, eftersom enligt § 12 st. 3 i utredningens förslag,

tillstånd till linjetrafik med omnibus icke skall innefatta föreskrift om det

antal bilar, med vilket trafiken må bedrivas.

Departementschefen.

Syftet med nu gällande liksom med de föreslagna bestämmelserna om skyldighet

för sökande att redan i ansökningen om trafiktillstånd lämna vissa

uppgifter örn den tillämnade trafikens beskaffenhet och om den eller de automobiler,

som äro avsedda att användas däri, är givetvis att bereda vederbörande

myndighet upplysning örn sådana omständigheter, som äro av betydelse

för prövning av ansökningen. En sådan prövning förefaller emellertid

i ett konkret fall örn tillstånd till exempelvis persontrafik knappast möjlig,

om icke närmare upplysningar föreligga, huruvida ansökningen avser tillstånd

att använda bil eller buss och i båda dessa fall om det antal passagerare,

för vilket fordonet är avsett. Av länsstyrelsen i Värmlands län har

framhållits vilken betydelse kännedom om dessa förhållanden har, då fråga

är om tillstånd till beställningstrafik för personbefordran med stationsort å

landsbygden. Lika viktig kan emellertid kännedomen örn samma förhållanden

vara, då tillståndet avser exempelvis drosktrafik i stad. För bifall till ansökningen

torde i dylikt fall i regel förutsättas, att sökanden avser att använda

fordon, som i fråga örn typ icke väsentligt avviker från andra för

samma ändamål använda fordon i staden.

Likaledes synes det vara nödvändigt, att viktigare tekniska data angående

automobilen äro tillgängliga för bedömande av frågor, huruvida densamma

med hänsyn till fordonsbredd, högsta hjultryck o. s. v. lämpar sig för användning

å de vägar eller inom det område, där den är avsedd att användas

i trafik.

För att dessa uppgifter, som ur skilda synpunkter äro av betydelse för

myndighetens prövning, skola vara tillgängliga under ärendets behandling

synes sökanden, på sätt i 1936 års proposition förutsatts, böra åläggas skyldighet

att i samband med ansökningen uppgiva, utöver vad av utredningen

föreslagits, även typ å den eller de automobiler, som äro avsedda att användas

i trafiken. Med angivande av typ bör därvid jämlikt 1936 års motorfordonsförordning

§ 9 mom. 2 förstås ett sådant närmare angivande av fordonets beskaffenhet,

att erforderliga tekniska data beträffande detsamma föreligga.

För min del kan jag således icke ansluta mig till den av trafikutredningen

uttalade meningen att prövningen av beskaffenheten av den bil, som skall

användas i trafiken, bör uppskjutas till den tidpunkt, då fråga uppkommer

örn godkännande av visst fordon för användning i densamma. Denna senare

prövning bör nämligen enligt min mening icke innebära en förnyad prövning

av sådana omständigheter, som rätteligen böra komma under övervägande

i samband med prövningen av frågan om trafiktillståndet, utan bör

snarast avse att konstatera bilens tekniska användbarhet för den trafik, vartill

tillstånd tidigare lämnats.

Samtidigt som jag funnit utredningens förslag lämpligen böra komplette
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

83

ras i ovan angivna avseende, har jag ansett den av utredningen föreslagna

bestämmelsen, att i ansökningen skall uppgivas antal av de bilar, som äro

avsedda att användas i trafiken, böra med hänsyn till innehållet av § 12 tredje

stycket inskränkas till att gälla endast sådana fall, då ansökningen avser

annat trafiktillstånd än tillstånd till linjetrafik för personbefordran.

Ingivandet av vissa ansökningar om tillstånd till linjetrafik för

personbefordran.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 151.)

Under § 7 har trafikutredningen föreslagit bestämmelse, att ansökan om

tillstånd till linjetrafik för personbefordran inom mer än ett län skall inlämnas

till länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av vägsträckan är belägen.

Denna bestämmelse, som motsvarar 24 § 2 mom. i 1930 års motorfordonsförordning

och som av trafikutredningen ansetts för den skull icke erfordra

närmare motivering, bar i detta sammanhang fått utgå med hänsyn

till att prövning av ansökning om tillstånd till linjetrafik med sträckning

över mer än ett län skall, enligt vad i det föregående föreslagits, ankomma

på biltrafiknämnden.

Handläggning av ärenden angående linjetrafik.

8 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 151—155.)

Enligt 27 § 1 mom. i 1930 års motorfordonsförordning i dess gällande lydelse

skall länsstyrelse över ansökning örn tillstånd till linjetrafik ej mindre

höra vederbörande vägstyrelse och polismyndighet samt järnvägsföretag eller

annat trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken, än även, om förhållandena

därtill föranleda, vid utlyst sammanträde eller i annan lämplig

ordning lämna vederbörande väghållningsskyldiga och andra, som ärendet

kan angå, tillfälle att yttra sig.

Traf! k utred ni ii gens förslag.

1936 års trafikutredning förordar i huvudsaklig överensstämmelse med

propositionen nr 161 till 1936 års riksdag vissa bestämmelser om handläggning

av ärenden angående linjetrafik. Med hänsyn till den utveckling, som

organisationsväsendet erhållit och framför allt kan förväntas få bland trafikutövarna,

anser trafikutredningen lämpligt, att sammanslutningar av utövare

av yrkesmässig biltrafik, som kunna anses berörda av den ifrågasatta

trafiken, skola få tillfälle att yttra sig i de ärenden, varom här är fråga.

Trafikutredningen har därför upptagit ett stadgande härom i förevarande

paragraf.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Med en så omfattande rätt att bliva hörda, som förslaget tillerkänner trafikutövare

och deras sammanslutningar, anser utredningen något behov av

särskilda trafiknämnder vid tillståndsmyndigheternas sida, vilket tidigare

föreslagits från trafikutövarehåll, ej förefinnas. Beträffande den i detta sammanhang

aktuella frågan om städers yttranderätt i vissa ärenden angående

omnibustrafik erinrar utredningen om den utförliga behandling, som i 1932

års trafikutrednings betänkande (sid. 158—165) ägnats detta spörsmål. 1932

års trafikutredning förklarade sig icke kunna tillstyrka, att, på sätt Svenska

stadsförbundet förordat, städerna skulle tillerkännas vetorätt vid frågor om

tillstånd till lokal linjetrafik och att i övriga frågor angående linjetrafik länsstyrelserna

icke skulle äga besluta mot städernas inhämtade mening utan

synnerliga skäl. Däremot föreslog 1932 års trafikutredning på skäl, som angivits

å sid. 170—173 i dess betänkande, att tillfälle alltid skulle beredas en

stads beslutande myndighet att yttra sig över ansökning om rätt till omnibustrafik

uteslutande inom staden eller inom staden med dess närmaste omgivning,

örn ansökningen icke skedde å stadens vägnar.

1 propositionen nr 161 till 1936 års riksdag uttalade (sid. 70) föredragande

departementschefen under hänvisning till den av trafikutredningen anförda

motiveringen, att han ansåge sig icke kunna förorda en bestämmelse

av den vidsträckta innebörd, stadsförbundet ifrågasatt.

I propositionen föreslogs en mindre jämkning rörande den av 1932 års utredning

förordade yttranderätten, i det att denna rätt skulle — i syfte att nå

ett smidigare förfarande — tillkomma vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet

i staden.

1936 års trafikutredning bär icke heller ansett sig kunna förorda den vidsträckta

rätt för städer i ärenden angående viss linjetrafik, som av stadsförbundet

ifrågasatts. Däremot har utredningen funnit lämpligt att i sitt förslag

upptaga det i 1936 års proposition förordade stadgandet om städers yttranderätt.

Yttranden över trailkutredningens förslag.

Trafikutredningens förslag i förevarande del har i de avgivna yttrandena

föranlett erinringar huvudsakligen i nedan omförmälda hänseenden.

Med avseende å den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att höra vederbörande

trafikföretag och sammanslutningar av utövare av yrkesmässig

trafik erinras av länsstyrelserna i Södermanlands och Västernorrlands län,

att, då yttranden i varje fall skola infordras från trafikföretag, som beröras

av trafiken, synes det vara av ringa värde att jämväl höra eventuellt förefintliga

sammanslutningar. Det torde vara tillfyllest, att här avsedda sammanslutningar

upptagas bland dem, som skola höras, örn förhållandena därtill

föranleda. Länsstyrelserna i Stockholms och örebro län anse skyldigheten

att höra sådana sammanslutningar böra begränsas till att avse mera representativa

sammanslutningar, eventuellt den länsförening, som numera torde

vara vanlig. Förutsättning för att lokala föreningar skola höras anser

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115. 85

länsstyrelsen i Stockholms lån böra vara, att dessa skriftligen anmäla sig till

länsstyrelserna.

Med avseende å skyldigheten att höra trafikföretag anmärker länsstyrelsen

i Stockholms län, att därmed ej torde böra förstås enskild företagare, enär

varje ansökning då skulle förorsaka ett omständigt och onödigt remissförfarande.

I fråga örn sättet för infordrande av yttranden förordar länsstyrelsen i

Jönköpings län, att detta må kunna ske genom kungörelse på sökandens bekostnad.

Beträffande den befogenhet, som bör tillkomma städer och vissa därmed

jämförliga samhällen med avseende å behandlingen av frågor örn tillstånd

till omnibustrafik anser Svenska stadsförbundet samma förmån, som enligt

förslaget är avsedd att tillkomma stad böra beviljas även köpingar och municipalsamhällen;

själva förvaltningsformen bör icke tillmätas avgörande betydelse.

Förbundet vidhåller i övrigt sin förutvarande ståndpunkt i detta

ämne. Även statens gatunämnd anser städerna böra tillförsäkras ett avgörande

inflytande i fråga örn lokaltrafiken samt trafikförbindelserna med närliggande

orter.

Å andra sidan framhåller kommerskollegium, att kollegiet icke kan förorda,

att städer och kommuner beredas ett dylikt vidsträckt inflytande.

Departementschefen.

I trafikutredningens förslag har vidtagits den formella jämkning, som föranledes

av att prövning av ansökningar om tillstånd till bedrivande av linjetrafik

enligt vad av mig tidigare förordats skulle delvis ske enligt andra

grunder än vad av trafikutredningen förutsatts. Utredningens förslag har

i övrigt i sak icke givit anledning till erinran från min sida. Någon svårighet,

på sätt i vissa yttranden befarats, att höra vederbörande organisationer

av trafikutövare torde i praktiken knappast komma att föreligga. Föreskrift

att vederbörande trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken, skall

höras över ansökningen förekommer redan i nu gällande bestämmelser och

innebär således icke någon nyhet. Bestämmelse örn rätt att infordra yttranden

genom annons anser jag i detta sammanhang icke böra meddelas, eftersom

den relativa fåtaligheten av de företag och sammanslutningar, från vilka

yttrande skall infordras, gör, att anledning att frångå det vanliga remissförfarandet

icke synes i detta sammanhang föreligga. Oavsett en eventuell

annonsering skulle nödvändigheten alt genom särskilda remisser höra polismyndigheter

och andra offentliga institutioner över ansökningar örn linjetrafik

kvarstå; och vid sådant förhållande skulle en annonsering enbart för

att infordra yttranden från enskilda företag eller sammanslutningar av trafikutövare

knappast leda till någon besparing av tid eller arbete för myndigheten.

Vad angår frågan örn den utsträckning, i vilken städer eller andra kommuner

böra beredas tillfälle att yttra sig över vissa ansökningar om linjetrafik,

har jag ej funnit skäl att frångå den mening, till vilken såväl 1932 och

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

1936 års trafikutredningar som föredragande departementschefen vid framläggandet

av 1936 års proposition anslutit sig, nämligen att vederbörande

kommunala förvaltningsmyndighet i stad alltid skall, om ansökningen icke

sker å stadens vägnar, beredas tillfälle att yttra sig över ansökning om tillstånd

till linjetrafik med omnibus uteslutande inom staden eller inom staden

med dess närmaste omgivning. Det har mot detta förslag anmärkts, att samma

rätt borde tillkomma även vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet

i köpingar eller municipalsamhällen. Frånsett det förhållandet att

något hinder enligt anförda bestämmelse givetvis icke möter för den tillståndsprövande

myndigheten att infordra yttranden även från samhällen av

sistnämnda beskaffenhet liksom att det är dessa obetaget att, även örn ansökningen

ej till dem remitteras, självmant inkomma med det yttrande, de

må finna erforderligt, torde emellertid bestämmelser, som kunna anses motiverade

med hänsyn till de särskilda förhållandena i städerna, icke utan vidare

kunna anses böra gälla för varje köping eller municipalsamhälle i riket.

Handläggning av ärenden rörande beställningstrafik.

9 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 155—156.)

Enligt 27 § 1 mom. i 1930 års motorfordonsförordning i dess gällande lydelse

skall, när tillstånd till stads- eller länstrafik sökes, den tillståndsgivande

myndigheten genom tillkännagivande i förut bestämd tidning bereda

trafikföretag, vilka beröras av den ifrågasatta trafiken, ävensom andra, som

ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig över ansökningen. Kostnaderna för

dylikt tillkännagivande skola gäldas av sökanden, över ansökan om tillstånd

till länstrafik skall länsstyrelse även höra polismyndigheten i den ort,

varest bil, som kommer att användas i trafiken, avses skola hava sin stationsort.

Trafikutredningens förslag.

Av 1936 års trafikutredning i ämnet föreslagna bestämmelser överensstämma

i sak i stort sett med gällande rätt. Dock har ett särskilt stadgande funnits

erforderligt för det fall, att lokalområde skall omfatta delar av flera län.

Den länsstyrelse, som enligt § 4 har att meddela trafiktillstånd, bör enligt

utredningens förslag över ansökningen höra övriga vederbörande länsstyrelser,

vilka före avgivande av yttrande skola verkställa erforderlig utredning.

Härvid böra de allmänna föreskrifterna i paragrafen få motsvarande tillämpning.

Över förslaget avgivna yttranden.

Utredningens förslag har icke föranlett erinringar från i ärendet hörda

myndigheter. Vissa lokala organisationer av trafikutövare hava emellertid

uttalat önskemål, att beträffande handläggning av ansökningar om beställ
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115

87

ningstrafik måtte gälla samma bestämmelser, som enligt nästföregående paragraf

föreslagits beträffande ansökningar om linjetrafik.

Departementschefen.

Utredningens förslag har från min sida föranlett allenast en formell komplettering,

förorsakad av att enligt vad av mig tidigare förordats handläggning

av frågor om tillstånd till beställningstrafik skulle i vissa fall kunna

ankomma jämväl på polismyndighet i stad eller på biltrafiknämnden.

10 §.

Detta stadgande, som motsvarar 27 § 1 mom. sista stycket i 1930 års motorfordonsförordning,

torde icke behöva motiveras.

Förenklad handläggning av vissa tillståndsärenden.

11 §•

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 156—161.)

Enligt vad ovan under § 5 mom. 1 föreslagits skall vad i förordningen

angående yrkesmässig trafik stadgas rörande ärenden om tillstånd till yrkesmässig

trafik gälla även beträffande ärenden om ökning av det antal bilar,

med vilket trafik må av tillståndshavare bedrivas, om insättande av släpfordon

i trafik, om utbyte av bil eller släpfordon, därest meddelat tillstånd

avser visst fordon, ävensom eljest om sådant utbyte av bil eller släpfordon,

varmed avses höjning av den största last eller det största antal passagerare,

som enligt meddelat tillstånd må befordras med fordon i trafiken.

På sätt i trafikutredningens motivering till nämnda stadgande framhållits,

kan emellertid en förenklad handläggning lämpligen förekomma vid behandling

såväl av vissa av de ärenden, som omförmälas i nyss anförda stadgande,

som av ärenden avseende tillstånd till vissa särskilt angivna slag av

trafik.

Åt uppgiften att närmare angiva de grupper av ärenden, beträffande vilka

en dylik förenklad handläggning kan ifrågakomma, är § 11 i utredningens

förslag ägnad.

Trafikutredningens förslag.

Enligt utredningens mening bör infordrandet av yttranden kunna inskränkas

eller underlåtas, då ansökan avser befordran i linjetrafik uteslutande

av skolbarn och lärare till och från skolan, vilket — såvitt angår

skolbarn — föreslagits i 1936 års proposition.

I överensstämmelse med samma proposition anser utredningen vidare

remissförfarandet kunna begränsas i fråga om ansökan, som allenast avser

tillstånd att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personbil

tillfälligt ombesörja beställningstrafik inom visst område eller å viss vägsträcka.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Vidare anser utredningen en förenkling böra möjliggöras, då fråga är

om att fortsätta en av annan förut bedriven trafik. I dylika fall föreligger

ingen utökning av transportapparaten. I de ärenden, varom här är

fråga, torde det många gånger vara tillräckligt, att utredning införskaffas

örn sökandens lämplighet, såvitt ej denna ändå kan anses styrkt. Därest

tvekan kan råda — exempelvis om trafikens behövlighet eller rörande företrädesrätt

för annan att fortsätta trafiken — bör, framhåller utredningen,

givetvis ett fylligare remissförfarande komma till stånd.

Enligt 1936 års proposition medgavs möjlighet att underlåta infordrandet

av yttranden i ärenden angående vissa utbyten av bil eller släpfordon.

I fråga örn linjetrafik med omnibus tilläts förenklat förfarande i fråga

om såväl ökning av fordonsantalet som insättande av släpvagn och utbyte

av fordon.

Enligt trafikutredningens mening bör remissförfarandet kunna inskränkas

vid utökning av antalet omnibusar i linjetrafik och vid utbyte av omnibus

och personbil.

Enligt 1936 års proposition skulle fullständigt remissförfarande anlitas vid

sådant utbyte av personbil, som medförde ökning med mer än tjugu procent

av det högsta antal personer, som finge befordras med bilen. 1936 års

trafikutredning har icke kunnat ansluta sig till denna uppfattning. Ett utbyte

av personbil anser utredningen —■ oavsett ökningens storlek — böra

tillåtas under mycket enkla former. En personbil får ju enligt bestämmelserna

i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan ej befordra

fler än nio personer föraren inräknad. Utredningen anser det i allmänhet

vara av relativt liten betydelse, örn en större eller mindre personbil användes

i trafiken.

Även i fråga örn utbyte av lastbil eller släpfordon synes remissförfarandet

kunna inskränkas, därest ökningen håller sig inom vissa gränser. I

fråga örn bestämmandet av denna gräns har utredningen ansett sig böra

förorda en sådan lösning att fullständigt remissförfarande skulle vara erforderligt

vid en sådan kombination av den absoluta och den relativa ökningen,

att den enligt trafiktillståndet högsta tillåtna lasten höjes till mer

än 3.5 ton och dessutom utgör mer än 15 procent. En höjning till 3.5 ton

skall sålunda kunna medgivas utan remissförfarande, och även en höjning

över denna gräns under förutsättning, att ökningen icke överstiger

15 procent. Det skulle sålunda bli tillåtet att utan remiss höja den

högsta tillåtna lasten exempelvis från 1.5 till 3.5 ton eller från 4 till 4.5

ton men däremot icke från 4 till 4.7 ton.

Utredningen erinrar, att den omständigheten, att något remissförfarande

ej behöver förekomma vid vissa utbyten av fordon, givetvis ej får föranleda

till antagande, att tillståndsmyndigheten skulle vara betagen rätt att

föranstalta örn sådan utredning, som i det särskilda fallet kan befinnas

erforderlig. Det synes tvärtom rimligt och lämpligt, att tillståndsmyndigheten

verkställer undersökning i exempelvis sådana fall, då upprepade ökningar

medgivits eller begärts och då situationen är sådan, att den sam
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 115. 89

manlagda ökningen icke kunnat på en gång utan remissförfarande medgivas.

Enligt trafikutredningens mening kan slutligen ifrågasättas, örn det vidlyftiga

ansökningsförfarandet skall behöva användas, då fråga är om ett

tillfälligt, tidsbegränsat insättande av fordon i redan bedriven trafik. Utredningen

har därför föreslagit, att infordrandet av yttranden skall kunna

inskränkas eller underlåtas, då ökningen av antalet bilar eller insättandet

av släpfordon enligt ansökan skall avse en tid av högst sex månader.

Yttranden över traflkntredningens förslag.

I yttranden, som avgivits över trafikutredningens förslag, har anförts bland

annat följande.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar, att i somliga av här ifrågasatta undantagsfall

lia ofta bland annat från statens järnvägar, efter kungörelse

framkommit protester mot bifall till ansökningen. En lokal trafikbilägareorganisation

gör gällande, att hela den föreslagna paragrafen borde utgå,

enär det nu gällande kungörelse- och yttrandeförfarandet borde kvarstå i de

betydelsefulla fall, varom i detta sammanhang är fråga. Å andra sidan har

hävdats, att den i paragrafen förekommande uppräkningen av antalet fall,

som kunde bliva föremål för en förenklad handläggning, vore ofullständig

och borde kompletteras med andra fall.

I sistnämnda avseende framhåller exempelvis Överståthållarämbetet ävensom

länsstyrelsen i Västernorrlands län, att det är önskvärt, att en förenklad

handläggning av tillståndsärenden medgives i alla fall, då fråga är om nytt

trafiktillstånd för tillgodoseende av rent tillfälliga trafikbehov och tiden icke

medgiver inhämtande av yttranden i vanlig ordning. Såsom exempel på dylika

tillfälliga trafikbehov nämner länsstyrelsen exceptionellt stora timmertransporter

inom visst område, större idrottstävlingar eller nöjestillstäliningar.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation anser emellertid även ansökningar

om tillfälliga trafiktillstånd böra bliva föremål för kungörelse och utredningsförfarande,

enär även dylik utökning kan komma att i hög grad

inverka på utövandet av den verksamhet, som bedrives enligt bestående permanenta

trafiktillstånd.

Beträffande den av utredningen föreslagna bestämmelsen, enligt vilken remiss

skulle kunna inskränkas eller underlåtas, då ansökan avser tillstånd att

för en tid av högst sex månader öka antalet bilar eller insätta släpfordon i

viss trafik, understryker organisationen, att dylika tidsbegränsade tillstånd

uteslutande böra förbehållas trafikutövare, vilka redan innehava tillstånd till

yrkesmässig trafik.

Länsstyrelsen i Örebro län, som anser den i förevarande paragraf föreslagna

förenklingen av handläggningen av vissa tillståndsärenden synnerligen

ändamålsenlig, anmärker dock beträffande nu ifrågavarande stadgande, att

föreskrift erfordras, huruvida samma förenklade handläggning kan ske,

därest sökanden, sedan ökning av antalet bilar medgivits för viss trafik för

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

högst sex månader, anhåller om ytterligare tidsbegränsad ökning av antalet

bilar.

Beträffande de särskilda punkterna i trafikutredningens nu ifrågavarande

förslag har anmärkts bland annat följande.

Beträffande befordran av skolbarn och lärare till och från skolan yrkas av

organisationer av trafikbilägare liksom av järnvägsstyrelsen och Svenska

järnvägs/öreningen, att yttrande bör inhämtas åtminstone i sådana fall, då

linjetrafik för personbefordran redan finnes å den sträcka, som avses i ansökningen.

I en särskild framställning av Sveriges trafikbilägares riksorganisation

samt Svenska droskbilägareförbundet yrkas tillika, att bestämmelse

måtte meddelas om att anbud å skolskjutsar icke måtte få mottagas av

annan än den, som vid anbudsgivningen är innehavare av tillstånd till yrkesmässig

persontrafik och att i alla händelser för dylik trafik meddelat trafiktillstånd

begränsas till att avse endast sådan trafik.

I skrivelse till Kungl. Majit den 12 december 1939 angående reglering av

de ersättningar, som utgivas till skolskjutsentreprenörer — vilken skrivelse

i övrigt närmare omförmäles i Kungl. Maj :ts till innevarande års riksdag

denna dag avlåtna proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet

m. m. — har skolöverstyrelsen efter verkställd utredning till behandling upptagit

bland annat frågan örn tillstånd att utföra skolskjutsar. Överstyrelsen

framhåller i detta avseende bland annat, att starka skäl enligt dess mening

kunna anföras för att, på sätt av 1934 års skolsakkunniga föreslagits, medgivande

till verkställande av skolskjutsar under vissa förutsättningar må

kunna lämnas även andra motorfordonsägare än sådana, som meddelats tillstånd

till yrkesmässig trafik, överstyrelsen anser därför, att i motorfordonsförordningen

eller på annat sätt föreskrift bör lämnas därom, att även annan

kompetent bilförare än yrkeschaufför må kunna utföra skolskjutsar under

förutsättning, att vederbörande bilbesiktningsman efter besiktning av fordonet

funnit sig kunna godkänna detsamma. I samband därmed understryker överstyrelsen

lämpligheten av att skolskjutsar utföras under skolstyrelses egen ledning,

där det så ur ekonomiska och praktiska synpunkter är lämpligt. Detta

kan ske därigenom att skoldistriktet inköper lämplig buss och anskaffar

chaufför. Såsom sådan kan i vissa fall skolans vaktmästare tjänstgöra.

Några särskilda bestämmelser för sist angivna ändamål anser styrelsen emellertid

icke erforderliga.

Den föreslagna bestämmelsen att till ärenden av ifrågavarande slag skola

räknas även ansökningar om tillstånd att öka antalet omnibusar i linjetrafik

bör, erinra länsstyrelserna i Hallands och Gotlands län, utgå, enär enligt § 12

tillstånd till linjetrafik med omnibus icke skall angiva det antal bilar, med

vilket dylik trafik må bedrivas.

Den föreslagna begränsningen ifråga om rätt att i nu förevarande form

erhålla utbyte av lastbil eller släpfordon anse tre handelskammare icke rimlig,

då den kan för vederbörande yrkesutövande medföra stora olägenheter

och risk för förlust av transporter. Länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings

län anse ifrågavarande bestämmelse oklar, så till vida att föreskrift

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

91

icke meddelats om utgångspunkten för den procentuella höjningen. Sistnämnda

länsstyrelse framhåller, att det bör mera uttryckligt angivas, att ökningen

må medgivas i förhållande till kapaciteten å fordon enligt bestående

trafiktillstånd.

Beträffande trafikutredningens förslag, att remissförfarandet skall kunna

inskränkas eller underlåtas, då ansökan avser utbyte av lastbil eller släpvagn,

såvitt den största last, som enligt tillståndet må medföras å fordonet, icke

höjes till mer än 3.5 ton eller eljest med mer än 15 procent, anser järnvägsstyrelsen,

att de angivna talen böra sänkas till 2.5 ton, respektive 10 procent.

Departementschefen.

Med hänsyn till att nu ifrågavarande bestämmelse allenast innebär befogenhet

för den tillståndsbeviljande myndigheten att, där så finnes lämpligt,

inskränka eller underlåta inhämtandet av eljest föreskrivna yttranden, men

däremot icke utgör något hinder för samma myndighet att, i den mån så

finnes påkallat, ombesörja den utredning, som må finnas erforderlig, har

jag i princip intet att erinra mot innebörden av det förslag utredningen

framlagt. Emellertid anser jag vissa jämkningar i trafikutredningens förslag

erforderliga.

Bestämmelsen att ansökan, som avser tillstånd att fortsätta av annan bedriven

trafik, skulle kunna avgöras utan att annan bereddes tillfälle att

däröver avgiva yttrande skulle efter min mening kunna öppna möjlighet för

en vidsträckt handel med trafiktillstånd, som det ingalunda ligger i det

offentligas intresse att uppmuntra. Det fall av överlåtelse, som utredningen

närmast torde hava haft i tankarna och vars handläggning också enligt min

mening bör så mycket som möjligt förenklas, är sådan överlåtelse, som

nödvändiggöres av dödsfall. För dylikt fall äro emellertid särskilda bestämmelser

förutsatta i utredningens förslag § 19, i vilket jag i denna del icke

ifrågasätter någon ändring. Enligt dessa må, örn den, som efter tillstånd bedrivit

yrkesmässig trafik avlidit, rörelsen utan särskilt tillstånd för dödsboets

räkning fortsättas under en tid av högst ett år från dödsfallet, under

förutsättning att dödsboet inom två månader till vederbörande myndighet

anmäler lämplig person att förestå rörelsen. Örn yttrande över en i sinom

tid gjord ansökning om tillstånd att överlåta den av dödsboet bedrivna rörelsen

sedermera i vanlig ordning infordras, torde däremot icke kunna riktas

någon erinran. Vad åter angår alla andra fall av överlåtelse, nämligen

sådana som grunda sig på en affärstransaktion mellan den förutvarande trafikutövaren

och den ifrågasatta nye tillståndshavaren, måste det i regel anses

ligga i det allmännas intresse, att för varje fall så mycket av offentlighet gives

åt transaktionen att handeln med trafikrättigheler icke uppmuntras. Då

det i regel icke är möjligt för den tillståndsbeviljande myndigheten att utreda,

vilka enskilda transaktioner, som ligga bakom överlåtelsen av ett trafiktillstånd,

skulle, örn det bleve allmän praxis, att dylika överlåtelser bifölles

utan att tillfälle bereddes andra att avgiva yttrande däröver, med all sannolikhet

en vidsträckt handel med trafiktillstånd uppkomma. På grund härav

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

har jag ansett ifrågavarande av trafikutredningen föreslagna bestämmelse

böra i detta sammanhang utgå.

Vad angår frågan om rätt att bedriva linjetrafik för befordran uteslutande

av skolbarn och lärare till och från skola har jag icke funnit skäl vare sig

att, i enlighet med vad från trafikutövarhåll ifrågasatts, meddela inskränkande

bestämmelser beträffande rätten att erhålla tillstånd till dylik trafik

eller att, på sätt av skolöverstyrelsen föreslagits, meddela särskild föreskrift

att även annan än yrkeschaufför må, därest fordonet vid bilbesiktning

godkänts, utföra trafik, varom nu är fråga. Genom det av trafikutredningen

föreslagna stadgandet kan tillståndsförfarandet förenklas, men hinder

föreligger enligt detsamma icke för att vare sig vanlig trafikutövare

erhåller tillståndet eller att detsamma, med den begränsning, som i detta

sammanhang lämpligen synes böra ske, nämligen att tillståndet endast skall

avse nämnda slag av transporter, meddelas även annan än den, som eljest

innehar tillstånd till bedrivande av yrkesmässig trafik. Härigenom torde

de praktiska önskemål, som i detta sammanhang göra sig gällande, bliva i

erforderlig grad tillgodosedda.

Någon bestämmelse om ansökning, som avser ökning av antalet omnibusar

i linjetrafik, synes icke i detta sammanhang erforderlig, då, såsom

av ett par länsstyrelser anmärkts, beslut om tillstånd till linjetrafik med

omnibus enligt utredningens förslag § 12 icke skall innefatta föreskrift om

det antal fordon, med vilket trafiken skall bedrivas.

Vad slutligen angår den av trafikutredningen föreslagna bestämmelsen

om rätt att utbyta lastbil eller släpfordon, såvitt därigenom den största last,

som enligt tillståndet må medföras å fordonet, icke höjes till mer än tre

och ett halvt ton eller eljest med mer än femton procent, finner jag densamma

böra till en början begränsas på det sätt, att den maximilast, varom

i sammanhanget är fråga, skall utgöra fordonens sammanlagda last. Emellertid

ligger även den föreslagna maximigränsen av tre och ett halvt ton

enligt min mening väl högt; tillämpningen av en dylik gräns skulle medföra,

att länsstyrelserna på grund av den inskränkning i deras befogenhet att

pröva frågor om trafiktillstånd, som tidigare förordats, aldrig skulle behöva

infordra yttrande beträffande frågor, som avsåge utbyte av lastbil eller släpfordon.

Då användningen av lastbilar, som med eller utan tillkopplat släpfordon

äga en lastkapacitet av upp till två och ett halvt ton, torde täcka

det normala trafikbehovet i nämnda slag av trafik, har jag ansett den föreslagna

gränsen lämpligen kunna sänkas till två och ett halvt ton.

Vad i övrigt i de avgivna yttrandena erinrats mot trafikutredningens förslag

har jag icke ansett böra föranleda ytterligare ändring däri, och har

jag vid sådant förhållande icke funnit erforderligt att närmare ingå på diskuterandet

därav.

Utöver vad av trafikutredningen föreslagits har jag slutligen ansett det

förenklade förfarande, varom i förevarande paragraf är fråga, kunna ifrågakomma

även i det fall, då ansökan avser tillstånd att jämlikt de bestämmelser,

som nedan meddelas i 20 §, i linjetrafik för personbefordran med
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

93

föra gods eller sådant släpfordon för godsbefordran, som har en högsta

lastförmåga av 500 kilogram. Ett för detta ändamål erforderligt tillägg har

gjorts till utredningens förslag.

Om trafiktillstånds meddelande m. m.

Förutsättningar för tillstånd och tillståndets innehåll.

12 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 161—175.)

Enligt 27 § 2 mom. i 1930 års motorfordonsförordning må ej trafiktillstånd

meddelas, därest ej den ifrågasatta trafiken finnes behövlig med hänsyn

till redan befintliga trafikföretag samt i övrigt lämplig. Trafiktillstånd

skall upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. I fråga om

linjetrafik skall därvid, såvida ej särskilda skäl till annat föranleda, föreskrivas,

att trafiken skall framgå å viss vägsträcka.

1936 års trafikutredning har i förevarande avseende framlagt förslag till

bestämmelser, som med vissa modifikationer ansluta sig till de av 1932 års

trafikutredning och i 1936 års proposition förordade bestämmelserna i ämnet.

Angående grunderna för förslaget hänvisas till 1936 års trafikutrednings betänkande

(sid. 161 ff).

Med hänsyn till längden av ifrågavarande paragraf återgives desamma i

det följande punktvis tillika med redogörelse för huvudinnehållet av avgivna

yttranden.

Utredningens förslag st. 1 och 2.

Trafiktillstånd må meddelas endast därest den ifrågasatta trafiken finnes

behövlig samt i övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfarenhet

och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter befinnes

lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Där flera sökande finnas,

må tidpunkten för ansökans ingivande icke vara avgörande för företräde

dem emellan.

Yttrande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser sistanförda bestämmelse mindre

lämplig, enär det icke är ovanligt, att samtidigt för prövning föreligga ansökningar

från olika personer om trafiktillstånd i ort, där ett nytt tillstånd

visat sig behövligt, samt att vid prövning av sökandenas lämplighet som trafikutövare

de befinnas likvärdiga i detta hänseende.

Departementschefen.

Syftet med ifrågavarande bestämmelse är, såsom framgår av förarbetena,

att förhindra sådan tillämpning av tillståndsförfarandet, att en sökande

skulle såsom skäl till företräde framför annan sökande kunna åberopa en
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

dast den omständigheten att hans ansökan inkommit tidigare. En dylik tilllämpning

skulle kunna göra det nödvändigt för redan befintliga trafikföretag

att, allenast för att förebygga att någon annan erhölle trafiktillstånd, ingiva

ansökningar om dylikt tillstånd, även i sådana fall då ansökningen icke

skulle hava kommit till stånd, därest allenast trafikbehovet varit avgörande.

Med hänsyn härtill har jag icke funnit anledning att i förevarande hänseende

frångå trafikutredningens förslag.

Utredningens förslag (forts.).

Avser ansökan tillstånd till linjetrafik i konkurrens med trafik, bedriven

av förut bestående trafikföretag, skall, därest tillstånd meddelas och förhållandena

icke till annat föranleda, sådant lämnas innehavare av dylikt företag,

därest denne ansökt därom och i övrigt befinnes lämplig såsom trafikutövare.

Yttranden.

Åtskilliga organisationer av trafikbilägare framhålla, att förevarande bestämmelse

bör gälla icke endast ifråga om tillstånd till linjetrafik utan beträffande

varje tillstånd till yrkesmässig trafik.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Kungl, automobilklubben anse ordet

»skall» böra utbytas mot »bör».

Kommerskollegium och Motormännens riksförbund anse den föreslagna

bestämmelsen böra utgå, enär det ur allmänhetens synpunkt är till fördel,

om möjligheterna till en fruktbärande konkurrens icke förhindras.

Industriförbundet finner det ytterligt tveksamt om en dylik föreskrift

överhuvud bör inflyta i lagstiftningen. Om så likväl sker, bör emellertid ett

villkor för tillståndsgivningen vara bland annat att sökanden är beredd att

tillämpa minst lika gynnsamma transportvillkor som övriga sökande, vilka

bygga sina taxor på rimliga grunder.

Departementschefen.

Någon absolut företrädesrätt för redan bestående trafikföretag är det föreslagna

stadgandet, såsom framgår av dess lydelse, icke avsett att medföra;

företrädesrätten gäller allenast, därest »förhållandena icke till annat föranleda»,

d. v. s. därest icke en prövning på rent sakliga grunder leder till

företräde för en annan sökande. Under denna i paragrafen angivna förutsättning

vill det emellertid synas, som den föreslagna företrädesrätten vore

fullt befogad. Med hänsyn till det relativt betydande kapitaluppbåd, som erfordras

för upprättande av en ny linjetrafik, måste det i regel anses ur samhällsekonomisk

synpunkt lämpligt att under i övrigt lika förhållanden lämna

ett redan bestående trafikföretag företräde, då härigenom i regel material

och personal bättre utnyttjas än genom etablerandet av ett nytt med det förra

konkurrerande företag. Från allmänhetens synpunkt sett innebär också

ofta det äldre företagets utvidgning fördelar i form av samtrafik med redan

befintlig linjetrafik, som i regel icke kunna erbjudas av ett nytt konkurrensföretag.

Slutligen må erinras, att såväl taxor som tidtabeller i linjetrafik

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

95

fastställas av vederbörande tillståndsbevis ande myndighet, och att alla skäliga

anspråk från allmänhetens sida i detta avseende kunna tillgodoses likaväl

genom hänvändelse till nämnda myndighet som genom etablerandet av

en ny konkurrerande trafik. På grund härav måste enligt min mening en

tillämpning av den i utredningens förslag uttryckta principen, i den starkt

begränsade omfattning densamma därstädes erhållit, anses tillgodose även

trafikanternas intresse, och jag har därför icke ansett någon ändring i utredningens

förslag i denna del påkallad. Ej heller har jag funnit skäl föreligga

att, på sätt av vissa organisationer av trafikutövare ifrågasatts, utsträcka

giltigheten av ifrågavarande princip till att avse även beställningstrafik.

Såsom förut framhållits, har nämligen ifrågavarande stadgande icke

tillkommit av hänsyn till de enskilda trafikutövarna, utan på grund av hänsyn

till möjligheten att i trafikekonomins och trafikanternas intressen uppbygga

och bevara företag av sådan trafikkapacitet, att desamma inom ett

visst område fylla rimliga trafikbehov. Detta motiv kan i allmänhet icke

åberopas i fråga örn beställningstrafiken, som i regel är uppbyggd på individuella

trafiktillstånd och avser att tillgodose merendels lokalt begränsade

och ofta tillfälliga trafikbehov.

Utredningens förslag (forts.).

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga

de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga.

Yttranden.

Överståthållarämbetet anser sig icke kunna tillstyrka, att tillstånd skall

få ställas å juridisk person. Om så sker, kommer fri handel med trafiktillstånd

under alla förhållanden att kunna äga rum på det sätt, att delägarna

i det bolag, eller den förening, som äger trafiktillståndet, överlåta

sina andelsrätter. Då dessa överlåtelser icke gärna kunna kontrolleras av

myndigheterna, kan icke förhindras, att ersättning utgår för tillståndets

monopolvärde.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån: Att juridiska personer äro tillståndshavare

lämpar sig för vissa arter av trafik, särskilt omnibustrafik.

För beställningstrafiken, i synnerhet drosktrafiken i de större städerna, torde

emellertid tillståndsgivning till fysiska personer vara avgjort att föredraga.

I praktiken tillämpas för närvarande tillståndsgivning endast till fysiska

personer åtminstone i de största städerna i riket, och angeläget är, att bestämmelserna

så avfattas, att ingen tvekan behöver råda om myndigheternas

befogenhet i detta avseende.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Ifrågasättas kan om icke, såsom i fråga

om vissa andra näringar, exempelvis hotellrörelse, bör föreskrivas, att rättigheter

för juridiska personer skola meddelas föreståndare.

Departementschefen.

I likhet med trafikutredningen finner jag lämpligt, att möjlighet finnes

att meddela tillståndet antingen till fysisk eller till juridisk person, och att

sålunda tillståndsgivningen icke inskränkes till allenast fysisk person. Vilketdera

av dessa, som i det särskilda fallet är att föredraga, synes böra be
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

stämmas snarare genom prövning av den tillståndsgivande myndigheten än

genom lagstiftning. I stort sett synes den nuvarande utvecklingen, enligt vilken

tillstånd till beställningstrafik i regel begränsas till fysiska personer men

däremot tillstånd till linjetrafik åtminstone i större skala kan medgivas även

åt juridiska personer, ändamålsenlig. Då emellertid enligt min mening denna

princip lämpligen bör komma till uttryck i författningen, har en därav

betingad jämkning i utredningens förslag i nu förevarande del vidtagits.

Utredningens förslag (forts.).

Såvitt ej angår linjetrafik med omnibus, skall tillstånd innefatta 1’öreskiifter

om det antal bilar, med vilket trafiken må bedrivas, med angivande,

ifråga örn den godstrafik, av den största last, som skall kunna med

varje bil befordras.

Yttranden.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län: »Linjetrafik med omnibus»

avser väl närmast linjetrafik för personbefordran, varför uttrycket bör

ändras i detta syfte.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Samtliga trafiktillstånd, sålunda jämväl

för linjetrafik med omnibus, böra innefatta föreskrift om det antal bilar,

med vilket trafiken må bedrivas. Utan en sådan föreskrift har länsstyrelsen

ej full möjlighet att ändamålsenligt ordna den yrkesmässiga trafiken.

Departementschefen.

Då omfattningen av linjetrafik för personbefordran praktiskt taget alltid

kan regleras genom fastställande dels av fordonets storlek och dels turlista

för detsamma, är fastställande av det antal bilar, som skall användas i dylik

trafik, icke påkallat för nyss angivna ändamål; och jag finner därför icke

anledning att jämväl i fråga örn dylik trafik meddela föreskrift, att det antal

bilar, med vilket trafiken må bedrivas, skall angivas i trafiktillståndet.

Däremot bör, på sätt av ett par länsstyrelser anmärkts, ifrågavarande undantag

avse icke allenast linjetrafik med omnibus utan linjetrafik för personbefordran

över huvud taget.

Utredningen har icke ifrågasatt någon bestämmelse i trafiktillståndet örn

det högsta antal personer, som må befordras med en för personbefordran

i beställningstrafik använd bil eller omnibus. På sätt under § 11 framhållits,

anser jag emellertid en dylik bestämmelse böra inflyta i trafiktillståndet, och

utredningens förslag har därför i denna del kompletterats.

Utredningens förslag (forts.).

Därest förhållandena därtill föranleda, bör tillståndet begränsas att omfatta

vissa slag av transporter eller viss kortare tid.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Gotlands län: En mera neutral ståndpunkt hade intagits,

om man använt »må» i stället för »bör». Genom denna utformning av

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

97

stadgandet understryka nämligen ytterligare angelägenheten av att i ett

eller annat avseende begränsade trafiktillstånd endast i särskilda undantagsfall

utlämnas.

Poliskammaren i Göteborg: I praktiken har det visat sig, att inskränkningar

i trafiktillstånd varit mindre lämpliga på grund av svårigheten att

kontrollera, att de icke överträdas. Därför föreslås, att förslaget i denna

del utgår eller inskränkes.

Departementschefen.

Trafikutredningens förslag, som är ett uttryck för den enligt min mening

riktiga principen, att tillståndets omfattning skall rättas efter vad som

med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall är erforderligt, har icke

givit anledning till erinran från min sida.

Utredningens förslag (forts.).

Beträffande linjetrafik skall, såvida ej särskilda omständigheter till annat

föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå å viss vägsträcka.

Yttranden.

Generalpoststyrelsen föreslår det tillägg, att föreskrift skall meddelas även

att trafiken skall framgå enligt viss turlista.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser det alltid böra föreskrivas, att linjetrafik

skall framgå å viss vägsträcka eller vissa vägsträckor.

Departementschefen.

Som, särskilt i fråga örn linjetrafik för godsbefordran, det i praktiken kan

i vissa fall möta svårigheter att för densamma föreskriva viss turiista eller

viss vägsträcka, har jag icke funnit anledning frångå trafikutredningens förslag.

Lokalområden (trafikområden) m. m.

13 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 175—184.)

I 1930 års motorfordonsförordning skiljes på två olika slag av yrkesmässig

beställningstrafik nämligen stadstrafik och länstrafik. Trafikområde är vid

stadstrafik stad och vid länstrafik visst län eller del därav med undantag

för städerna.

Utövare av stads- eller länstrafik är i fråga om rätten att utföra körningar

icke begränsad till trafikområdet; efter erhållen beställning äger han, under

iakttagande av vissa i 25 § 1930 års motorfordonsförordning meddelade bestämmelser,

utföra körning från ort inom trafikområdet till vilken ort som

helst inom riket eller tvärtom.

Frågan örn lämpligheten att bibehålla den nuvarande skillnaden mellan

stadstrafik och länstrafik ävensom huruvida trafikområden i nuvarande bemärkelse

böra anvisas för nämnda slag av trafik har under utredningsarbetets

gång tilldragit sig stor uppmärksamhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 115.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Trafik utred ningens förslag.

1936 års trafikutredning har liksom föregående utredningar kommit till

den uppfattningen, att den nuvarande skillnaden mellan läns- och stadstrafik

icke längre bör upprätthållas. I fråga om persontrafiken har utredningen —

i överensstämmelse med 1936 års proposition — funnit övervägande skäl tala

för att några särskilda trafikområden — utöver stationsorten — icke skola

fastställas. Härigenom skapas enligt utredningens mening principiell likställighet

mellan trafikutövarna oberoende av stationsortens belägenhet.

Beträffande beställningstrafik för godsbefordran anser utredningen däremot

alltjämt vissa trafikområden böra bestämmas, vilka emellertid böra

vara mera enhetliga än hittills och i allmänhet omfatta ett landsbygdsområde

samt inom detsamma belägna städer.

Dessa områden, bestämda med hänsyn till den mera lokala trafikens behov,

anser trafikutredningen böra betecknas såsom »lokalområden».

Lokalområdena torde enligt utredningens mening i allmänhet kunna utgöras

av ett antal vägdistrikt och städer och bestämmas med hänsyn till möjligen

befintliga handels- och transportområden. Åtskilliga av de mindre länen

synas kunna få utgöra ett lokalområde, under det att övriga län torde böra

uppdelas på två eller flera lokalområden. I vissa fall torde det visa sig lämpligt

att låta ett lokalområde bestå av delar av flera län. Enligt trafikutredningens

mening böra emellertid länsgränserna i görligaste mån få utgöra

skiljelinjer mellan olika lokalområden. Indelningen av riket i lokalområden

skulle verkställas av biltrafiknämnden efter länsstyrelsernas hörande och i

övrigt erforderlig utredning.

Lokalområdet skall enligt utredningens förslag i regel vara gemensamt för

alla trafikutövare med stationsort inom detsamma. Undantagsvis och på

grund av synnerligen starka skäl skulle emellertid biltrafiknämnden kunna

bestämma personliga lokalområden för vissa trafikutövare.

Med stationsort bör, framhåller utredningen, förstås en geografisk enhet

såsom stad, köping, municipalsamhälle, kyrkby, hamnplats eller annat av

länsstyrelsen fastställt område. Hinder torde sålunda icke böra möta att

exempelvis anvisa en mindre socken såsom stationsort.

Yttranden över traf! k utred ilin (jens förslag.

Utredningens förslag att ersätta de båda nuvarande formerna av beställningstrafik,

nämligen stads- och länstrafik med ett enhetligt begrepp, beställningstrafik,

samt att slopa särskilda trafikområden för beställningstrafiken

för personbefordran har icke föranlett erinringar från i ärendet hörda

myndigheter. Däremot hava åtskilliga organisationer av trafikbilägare yrkat

bibehållande av trafikområden även för persontrafiken.

Rörande lokalområdenas omfattning framhåller länsstyrelsen i Värmlands

län, alt anknytning till vägdistriktsindelningen torde vara mindre lycklig,

enär denna indelning ofta bryter annan judiciell och administrativ indelning;

indelning efter domsagor vore mera naturlig. Kungl, automobilklubben understryker

betydelsen av att lokalområdena göras tillräckligt stora och att

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

99

vid deras fastställande hänsyn tages till naturliga handelsområden. Å andra

sidan framhåller svenska järnvägs]öreningen, att lokalområde i regel icke bör

utgöras av mer än ett vägdistrikt.

Beträffande det föreslagna sättet för lokalområdenas fastställande ifrågasätter

länsstyrelsen i Kronobergs lån, om det icke vore mest ändamålsenligt

att anförtro indelningen av riket i lokalområden åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i samråd med vederbörande länsstyrelser. Länsstyrelsen i örebro

lån anser beslut örn dylik indelning böra ankomma på Kungl. Maj:* efter

förslag av biltrafiknämnden och hörande av länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att förslaget om personliga lokalområden

icke bör accepteras eller att i alla händelser stadgandet därom

bör tydligare än vad i utredningens förslag är fallet givas karaktär av undantagsbestämmelse.

Rätt att ansöka om dylikt personligt lokalområde bör

enligt länsstyrelsens mening endast tillkomma sammanslutning av trafikutövare.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Örebro, Hallands och Värmlands

län påpeka, att innebörden av begreppet stationsort måste med hänsyn till

den förändrade betydelse, som givits däråt, till sina gränser noga bestämmas

vid meddelande av tillstånd till beställningstrafik för personfordran, särskilt

som enligt § 21 1 mom. stationsorten har stor betydelse för utövandet av dylik

trafik. Länsstyrelserna i Kalmar och Örebro lån anse det böra i författningstexten

utsägas, att stationsorten skall utgöra ett geografiskt klart fixerat

område, såsom stad, köping, municipalsamhälle, kyrkby, hamnplats,

men däremot icke mindre socken, såsom trafikutredningen synes förutsätta.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån påpekar däremot, att i stället för den geografiska

enheten den administrativa enheten ofta i stället lämpar sig såsom

stationsort.

Departementschefen.

I likhet med vad såväl 1936 års trafikutredning som föregående utredningsorgan

förordat finner jag förslaget att ersätta den nuvarande indelningen

i stads- och länstrafik med ett enhetligt begrepp, beställningstrafik,

vara ändamålsenligt. Likaledes finner jag i överensstämmelse med nämnda

förslag anledning icke föreligga att ifråga om persontrafiken bibehålla den

nuvarande indelningen i trafikområden. Vad man genom en dylik indelning

velat vinna, nämligen att fastställa å ena sidan skyldighet för trafikutövare

att i viss utsträckning utföra beställd körning samt å andra sidan befogenhet

för honom att efter erhållen beställning verkställa körning såväl inom

trafikområdet som, med viss begränsning, utom detsamma kan ernås genom

för sådant ändamål direkt meddelade bestämmelser, som förekomma på

andra ställen i författningsförslaget.

De erinringar, som i vissa avseenden gjorts beträffande utredningens förslag

örn lokalområden för beställningstrafik för godsbefordran, röra mera

frågan örn en framtida tillämpning av de föreslagna bestämmelserna än

innehållet av dessa bestämmelser. Alt på detta stadium taga ställning till

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majlis proposition nr 115

dessa erinringar i vad de avse grunden för indelningen i lokalområden eller

lokalområdenas storlek torde icke vara lämpligt, utan bör avgörandet av

dessa frågor enligt min mening ankomma på tillämpningen av bestämmelserna.

Detsamma gäller också de erinringar, som framställts beträffande

sättet för angivande av stationsort för trafiken i framtida trafiktillstånd; de

synpunkter, som i detta avseende framhållits, synas bättre kunna tillgodoses

genom rättstillämpningen än genom att i detta sammanhang meddela

detaljerade bestämmelser.

Vad av vissa länsstyrelser erinrats beträffande sättet för fastställande av

rikets indelning i lokalområden samt angående möjligheten att meddela personliga

lokalområden har jag ej heller funnit böra föranleda ändring i trafikutredningens

förslag.

Turlista för linjetrafik.

14 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 184—187.)

I 1930 drs motorfordonsförordning saknas bestämmelser om turlista för

linjetrafik. Enligt 27 § 2 mom. skall emellertid tillstånd upptaga de villkor

och bestämmelser, som prövas nödiga. Länsstyrelserna ha i allmänhet brukat

fastställa turlista för omnibustrafiken och ej sällan även för annan linjetrafik.

1936 års trafikutredning anser, att ett stadgande örn fastställande av tidtabell

för linjetrafik bör upptagas i den ifrågasatta lagstiftningen.

Angående innehållet av detta förslag och grunderna för detsamma hänvisas

till utredningens betänkande.

yttranden över trafikutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner icke nödvändigt, att turlista för linjetrafik

med omnibus alltid fastställes av länsstyrelsen. Beträffande sådana

omnibuslinjer inom länet, som övergått i järnvägarnas ägo, hava med uppgörandet

av jämvägstidtabeller vana tjänstemän fått handlägga omnibusturlistornas

upprättande, och länsstyrelsen har i dylika fall nöjt sig med att

föreskriva vissa grunder för uppgörande av turlistorna samt stadgat skyldighet

för tillståndshavarna att omedelbart efter utfärdandet sända dessa

till länsstyrelsen, vederbörande polismyndigheter och föreståndaren för statspolisens

avdelning i Malmö. Länsstyrelsen har däremot fastställt turlistor

för linjer, åt vilkas tillståndshavare länsstyrelsen ansett sig icke böra överlämna

uppgörandet därav. Ingen som helst olägenhet har förmärkts av

detta sätt att ordna linjetrafiken. Länsstyrelsen anser därför turlista för

linjetrafik med omnibus böra, såsom föreslagits i fråga om annan linjetrafik,

fastställas av tillståndsgivande myndighet endast i den omfattning, så

finnes lämpligt.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

101

Länsstyrelsen i Västmanlands län anmärker att, då linjetrafik berör mer

än ett län, torde det icke vara nödvändigt, att turlista ovillkorligen fastställes

av samtliga länsstyrelser. Fastställelsen torde utan olägenhet kunna uppdragas

åt länsstyrelsen i det län, där den längsta delen av vägsträckan är

belägen, efter hörande av övriga länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Hallands län anser turlista böra obligatoriskt fastställas

av tillståndsgivande myndighet icke allenast i fråga om linjetrafik med omnibus

utan i fråga örn all linjetrafik för personbefordran, och generalpoststyrelsen

anser skyldigheten att fastställa turlista i erforderlig omfattning

böra gälla all linjetrafik.

I detta sammanhang framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nyttan

och behovet av särskilda turlistor för vintertrafiken inom de delar av landet,

där så kan visa sig erforderligt.

Beträffande den av trafikutredningen föreslagna bestämmelsen örn rätt

till tillfälliga avvikelser från fastställd turlista efter vederbörande polismyndighets

medgivande framhåller länsstyrelsen i Örebro län, att endast sådana

avvikelser, som bero på oförutsedda händelser i trafiken, böra kunna medgivas

av polismyndighet. Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker bestämt

den för polismyndigheten föreslagna befogenheten. Det är enligt länsstyrelsens

mening bättre, om tillståndshavaren får en viss marginal för trafiken,

så att överenskommelse kan träffas med samtrafikerande trafikföretag.

Länsstyrelsen i Hallands län anser däremot de föreslagna bestämmelserna

alltför stränga; det inträffar icke sällan, att under vissa sommardagar tillströmningen

av trafikanter på förortslinjerna kan bliva så stark, att exempelvis

bussarna under en tidrymd av någon timma måste avgå var femte

eller var tionde minut i stället för varje halvtimme.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att sådant medgivande till tillfälliga

avvikelser, varom i förslaget är fråga, bör få medgivas blott av polismyndigheten

i den ort, varifrån de i trafiken använda bussarna utgå.

Järnvägsstyrelsen finner det önskvärt, att författningstexten kompletteras

med bestämmelse av innehåll, att buss må invänta försenad förbindelse,

till vilken enligt fastställd tidtabell anslutning skall finnas.

Departementschefen.

Vad i ovan anförda yttranden erinrats beträffande den omfattning, i vilken

turlista bör fastställas, synes mig böra föranleda den jämkning i utredningens

förslag, att dylik turlista, vare sig den avser omnibustrafik eller

annan trafik, fastställes allenast i erforderlig omfattning.

Rätt för trafikutövare att på grund av oförutsedda händelser tillfälligt avvika

från fastställd turlista synes mig lämpligen böra fastslås redan i författningen.

Till förebyggande att dylik rätt missbrukas torde dock den tillståndsgivande

myndigheten böra tillerkännas befogenhet att föreskriva skyldighet

för trafikutövaren alt till denna eller till vederbörande polismyndighet

ingiva anmälan örn dylika avvikelser. Det torde böra anmärkas, att dy
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Majlis proposition nr 115.

lika anmälningar för den tillståndsgivande myndigheten kunna vara till

gagn för bedömande av frågan huruvida en fastställd turlista på ett ändamålsenligt

sätt tillgodoser trafikbehoven.

Delgivning av beslut angående trafiktillstånd.

15 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 190—193.)

Beträffande delgivning av beslut angående trafiktillstånd har trafikutredningen

under § 15 föreslagit vissa bestämmelser, vilkas närmare innehåll

framgår av betänkandet. Från gällande bestämmelser avvika desamma huvudsakligen

därigenom, att nu föreskriven skyldighet för länsstyrelse att underrätta

vederbörande besiktningsman för motorfordon om trafiktillstånd

samt om godkännande av bil för trafiken ansetts icke böra bibehållas, att

underrättelse om beslut, som avses i paragrafen, skall genom länsstyrelsernas

försorg intagas i länskungörelserna samt att den för närvarande gällande bestämmelsen,

att meddelande om beslut rörande tillstånd till linjetrafik skall

intagas i tidning i orten på sökandens bekostnad, föreslås upphävd. Därjämte

innehåller förslaget vissa nya bestämmelser, föranledda av att beslut om trafiktillstånd

i vissa fall skulle meddelas av biltrafiknämnden.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Väg- och vattenbygnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Värmland

och Skaraborgs län samt åtskilliga lånsbesiktningsmån anse att i förslaget

bör upptagas skyldighet för länsstyrelse att underrätta besiktningsman

om godkännande av sådana bilar, som skola efterbesiktigas. Till stöd härför

framhålles bland annat, att det arbete, som besparas länsstyrelserna, därest

nämnda underrättelseskyldighet slopas, är minimalt i förhållande till den

arbetsökning, som blir en följd av att länsstyrelserna själva måste kontrollera,

att efterbesiktningsskyldighet fullgöres. I samband härmed yrkar länsstyrelsen

i Södermanlands län, att skyldighet bör återinföras för besiktningsman

att föra register över motorfordon i yrkesmässig trafik och automobiler, som

användas i uthyrningsrörelse.

Beträffande det föreslagna kungörandet av myndighets beslut i länskungörelserna

hemställes av tio länsstyrelser, att dessa bestämmelser måtte utgå,

enär den eventuella fördelen av ett dylikt kungörande icke synes stå i rimlig

proportion till ökat arbete och ökad kostnad. Av vissa av dessa länsstyrelser

framhålles att, om kungörande överhuvud skall ske, är det bättre, att kungörelse

införes i ortstidning genom länsstyrelsens försorg och på sökandens

bekostnad. Länsstyrelsen i Jönköpings lån anser likaledes införande i länskungörelse

sakna egentlig praktisk betydelse samt att det vöre bättre att anslå

beslutet å landskansliets anslagstavla.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

103

Mot formuleringen av paragrafen ha i övrigt framställts vissa formella

anmärkningar, på vilka icke torde vara nödvändigt närmare ingå.

Departementschefen.

Enligt vad som framhållits icke allenast av ett flertal länsstyrelser utan

även av väg- och vattenbygnadsstyrelsen och ett antal besiktningsmän, har

den nuvarande ordningen, enligt vilken underrättelse om godkännande av

fordon i yrkesmässig trafik skall meddelas besiktningsman, visat sig vara till

påtaglig nytta såväl för besiktningsmännen, som därigenom sättas i tillfälle

att kontrollera fullgörandet av efterbesiktningsskyldigheten, som för fordonsägarna,

vilka kunnat genom besiktningsmännen erinras om skyldighet att

inställa automobilen till efterbesiktning. Samtidigt har det jämförelsevis obetydliga

arbete, som genom denna underrättelseskyldighet ålagts länsstyrelserna,

i praktiken kompenserats genom att åtgärder, som eljest skolat ankomma

på länsstyrelserna i anledning av utebliven efterbesiktning, bortfallit genom

att besiktningsmännen kunnat i tid ingripa. På grund härav anser jag skyldighet

för vederbörande myndighet att underrätta besiktningsman om godkännande

av sådan automobil, som är underkastad periodisk efterbesiktning,

böra bibehållas. Stadgande härom torde lämpligen böra införas under § 25

i utredningens förslag, i vilken paragraf ett för nu ifrågavarande ändamål

erforderligt tillägg skett.

Med hänsyn till de erinringar, som gjorts mot den föreslagna skyldigheten

att i länskungörelserna intaga underrättelse om beslut rörande trafiktillstånd,

har jag ansett den i detta syfte föreslagna bestämmelsen böra utgå.

I övrigt har i utredningens förslag vidtagits viss formell jämkning, som

icke torde behöva närmare motiveras.

Örn trafikregister.

16 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 193—196.)

Enligt 27 § 3 mom. sista stycket i 1930 års motorfordonsförordning skall

länsstyrelse föra förteckning över de trafiktillstånd, som meddelats av länsstyrelsen

eller polismyndigheten i stad inom länet. Förteckningen skall föras

särskilt för de olika trafikslagen, d. v. s. linjetrafik, länstrafik och stadstrafik.

Då trafiktillstånd återkallats, skall detta anmärkas i förteckningen.

Trafik utred n ingens förslag.

1936 års trafikutredning tillstyrker ett stadgande örn skyldighet för länsstyrelser

och biltrafiknämnden att föra vissa förteckningar rörande den yrkesmässiga

trafiken. Det hos biltrafiknämnden förda registret skulle upptaga

dels innehavare av tillstånd till linjetrafik för godsbefordran, dels ock

bilar i sådan trafik. Däremot har trafikutredningen icke ansett sig böra fö
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

reslå skyldighet för biltrafiknämnden att, på sätt i 1936 års proposition förutsattes,

föra sammanfattande register över samtliga i yrkesmässig trafik använda

bilar i riket. Utredningen förutsätter, att de av länsstyrelserna till

nämnden årligen avlämnade uppgifterna äro så fylliga och så uppställda, att

de göra det möjligt för nämnden att erhålla en snabb överblick över den i

yrkesmässig trafik i landet använda bilparken.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Mot utredningens förslag har erinrats, att stadgandet icke bör utgöra hinder

för länsstyrelse att, där så finnes lämpligt, föra den föreskrivna förteckningen

i form av kortregister. Länsstyrelsen i Jönköpings lån framhåller i

samband härmed, att det bör vara möjligt för vederbörande centrala myndighet

att föra trafikliggare med ledning av de meddelanden, som länsstyrelsen

har att lämna enligt § 15, varför någon årligen återkommande uppgiftsskyldighet,

som förutsättes i sista stycket av utredningens förslag, icke

behövde ifrågakomma

Departementschefen.

I utredningens förslag har vidtagits den jämkning, som betingas av att biltrafiknämndens

befogenhet i fråga om meddelande av trafiktillstånd bestämts

annorlunda än av utredningen förutsatts. I sista stycket har därjämte,

i anslutning till vad av länsstyrelsen i Jönköpings län anförts, vidtagits en

mindre justering.

Då i utredningens förslag formen för förande av förteckning hos lässtyrelserna

icke närmare bestämts, och något hinder därför icke kan anses föreligga

för att, där så anses lämpligt, föra densamma i form av kortregister, har

jag icke funnit anledning att vidtaga någon ändring i den av utredningen

föreslagna formuleringen i nyss angivna syfte.

Om trafiktillstånds giltighetstid m. m.

Giltighetstid.

17 §. 1 mom.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 194—198.)

I 1930 års motorfordonsförordning saknas föreskrift om den tid, under

vilken ett beviljat trafiktillstånd normalt skall gälla. Åt de tillståndsgivande

myndigheterna har helt och hållet lämnats att bestämma denna tid. Tillstånden

bruka i allmänhet förklaras gälla tills vidare.

1936 års trafikutredning föreslår under § 17, i överensstämmelse med 1936

års proposition, att tillstånd i allmänhet skola förklaras gälla tills vidare och

icke för viss tid.

Detta förslag, mot vilket invändningar icke framkommit i avgivna yttranden,

har ej givit anledning till erinran från min sida.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

105

Överflyttning av trafiktillstånd; förhållandena vid tillståndshavares

död eller konkurs.

17 § 2 mom. och 18 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 198—218.)

I 1930 års motorfordonsförordning finnas inga bestämmelser om överlåtelse

av trafiktillstånd eller om reglering av rättsförhållandena vid tillståndshavares

död. Utan medgivande av tillståndsmyndighet kan trafik ej få vare

sig överlåtas eller utövas av dödsbo.

1932 års trafikutredning upptog i sitt författningsförslag ett stadgande (§

22 mom. 2) örn rätt för dödsbo att under vissa förutsättningar och under

viss tid fortsätta en avliden tillståndshavares rörelse. Syftet med bestämmelsen

var, såsom framgår av de sakkunnigas motivering (sid. 133), att å

ena sidan för allmänheten trygga fortbeståndet av trafik, som vöre inrättad

till dess betjänande, och å andra sidan medgiva dödsbo skälig tid att söka

få tillståndet på sig överlåtet eller avveckla rörelsen.

Det föreslagna stadgandet innebar, att rörelse efter tillståndshavarens död

skulle få fortsättas av dödsboet under en tid av sex månader. Dödsboet

skulle emellertid vara pliktigt att inom en månad från dödsfallet hos tillståndsmyndigheten

anmäla föreståndare för rörelsen.

1936 års trafiksakkunniga uttalade (sid. 48), att de ansågo sig icke kunna

tills vidare förorda mera vittgående bestämmelser än de av trafikutredningen

föreslagna i detta ämne. De förklarade sig härvid dock förutsätta, att,

då i anledning av dödsfall fråga örn meddelande av nytt trafikstillstånd

uppkomme, all den hänsyn till stärbhuset borde tagas, som vore förenlig

med allmänna intressen.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptogs i nära överensstämmelse

med 1932 års trafikutrednings förslag följande stadgande (§ 22

mom. 2):

Avlider den, som efter vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig trafik,

må rörelsen för dödsboets räkning fortsättas under tid av högst sex månader

efter dödsfallet; dock att dödsboet i sådant fall har att inom en månad

efter dödsfallet hos den myndighet, som meddelat trafiktillståndet, anmäla

person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan inom

föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill

lämplig, och har i senare fall dödsboet icke inom viss av myndigheten fastställd

kort tid anmält annan person, som av myndigheten kan för ändamålet

godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten

gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

1986 år* trafik afred nilius försteg.

1936 års trafikutredning har ägnat förevarande spörsmål en utförlig framställning,

rörande vars närmare innehåll må hänvisas till utredningens betänkande.

I detta sammanhang må beträffande betänkandets innehåll i

dessa delar nämnas allenast följande.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

At traflfeutredningen inhämtade yttranden.

Av infordrade statistiska uppgifter och uttalanden av myndigheter framgår,

att ärenden om övertagande av trafiktillstånd med eller utan samband

med tillståndshavares död i allmänhet blivit föremål för en synnerligen

välvillig behandling från tillståndsmyndigheternas sida.

Länsstyrelserna synas i allmänhet ha ansett skäl för avslag föreligga endast

därest vederbörande sökande varit i personligt eller ekonomiskt hänseende

olämplig eller behov av rörelsens fortsättande ej befunnits föreligga.

Åtskilliga myndigheter ha framhållit, att det måste anses billigt, att en trafikutövare

och dennes dödsbo få draga nytta av den goodwill, som ett upparbetat

företag representerar. 1 Stockholm ha emellertid äldre chaufförer

ansetts böra lia företrädesrätt till droskrättigheter. För denna praxis redogöres

närmare nedan.

Behovet av lagstiftning på ifrågavarande område har från flertalet håll

vitsordats. Däremot råda tämligen delade meningar om omfattningen och

arten av denna lagstiftning.

Vissa myndigheter synas önska en lagstiftning av vidsträckt karaktär.

Flertalet av de hörda myndigheterna ha emellertid icke förordat någon

mera omfattande lagstiftning.

Vad först angår frågan om överlåtelse av trafiktillstånd utan samband

med tillståndshavares död hava 7 länsstyrelser avstyrkt samt en länsstyrelse

starkt ifrågasatt lämpligheten att utfärda bestämmelser i detta ämne. Poliskammaren

i Malmö har framhållit, att det icke syntes lämpligt att tillerkänna

innehavare av trafiktillstånd ovillkorlig rätt att till annan — låt

vara av vederbörande myndighet godkänd — person överlåta trafiktillstånd,

enär ett stadgande av denna innebörd komme att medföra, att meddelade

trafiktillstånd bleve en eftersökt handelsvara.

Beträffande förhållandena vid trafikutövares död har det övervägande

antalet av de hörda myndigheterna, nämligen 18 länsstyrelser samt 3 poliskammare

förordat bestämmelser i full eller huvudsaklig överensstämmelse

med vad i sådant hänseende föreslagits i propositionen nr 161 till 1936 års

riksdag. Emot förslaget i propositionen lia emellertid vissa erinringar framförts.

Fyra länsstyrelser ha velat förlänga den dödsboet tillerkända fristen

av sex månader, varvid bland annat framhållits, att längre tid än sex månader

vore erforderlig till förekommande av en brådstörtad försäljning av rörelsen

i anledning av tillståndshavarens död och därmed förenad förlust för

dödsbodelägarna.

Trafikutredningen lämnar härefter en mera ingående redogörelse för överståthållarämbetets

praxis i hithörande frågor med hänsyn till den betydelse

den av ämbetet hävdade uppfattningen haft.

I skrivelse till trafikutredningen har Överståthållarämbetet härom anfört

bland annat:

Vad... angår frågan om överflyttning av trafiktillstånd samt förhållandena

vid tillståndshavares död, har en bestämd praxis i dessa hänseenden utbildat

sig inom Överståthållarämbetet allenast beträffande droskrättigheter - na. Till upplysning angående denna praxis får Överståthållarämbetet anföra

följande.

Under automobildroskornas första tid medgav ämbetet regelmässigt överflyttning

av droskrättigheter. Åren närmast före 1920 började emellertid vid

överlåtelse av droskrörelse särskild ersättning utgå för själva rättigheten såsom

sådan. . .. Till slut steg priset på droskrättigheterna till betydande belopp

och personer, som tidigare icke varit sysselsatta inom droskrörelsen, för
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

107

värvade ej sällan dylika rättigheter i rent spekulationssyfte. I och för sig

måste det givetvis anses olämpligt, att trafikrättigheter såsom sådana bliva

föremål för handel. I den mån fråga icke är om ett särskilt åkeri med en

stor kundkrets — och så är ju icke fallet beträffande de särskilda taxedroskorna

— innebär en dylik utveckling, att allmänheten genom för högt

fastställda taxor får betala de spekulationsvärden, som ej motsvaras av den

överlåtna materialen; härtill kom, att möjligheterna för de äldre droskförarna

att förvärva egen rörelse på grund av nyss angivna förhållanden icke

oväsentligt minskades. För att råda bot på dessa olägenheter beslöts i början

av 1920-talet, att överflyttning av droskrättigheter icke vidare skulle godkännas.

Däremot brukade änka utan tidsbegränsning och i viss utsträckning

även barn få fortsätta avliden droskägares rörelse. Även härigenom

förminskades möjligheterna för droskförare att få egna rättigheter, och den

prövning av rättighetsinnehavares lämplighet, som gällande författningar

förutsatte, kom ju i verkligheten knappast till stånd beträffande avliden

droskägares stärbhusdelägare. För närvarande torde icke mindre än omkring

100 droskrättigheter här i staden innehavas av änkor efter droskägare.

I dessa hänseenden har Överståthållarämbetet den 22 november 1935 beslutat

tillämpa de ändrade principer, som framgå ... av överståthållarämbetets

protokoll för nämnda dag.

Med avseende å förhållandena vid tillståndshavares död medgives enligt

nyssberörda beslut änka rätt att för en tid av högst tre år fortsätta mannens

rörelse. Har avliden droskägare icke efterlämnat änka, hava dödsbodelägarna

medgivits tillstånd att fortsätta rörelsen under högst sex månader.

Att änka sålunda brukat erhålla rätt att utöva rörelsen under så avsevärt

mycket längre tid än dödsbo, måste ses mot bakgrunden av ovan omförmälda

praxis, som före meddelandet av nyssnämnda beslut tillämpades inom

Överståthållarämbetet. När ämbetet år 1935 fann sig böra frånträda sin dittills

intagna ståndpunkt i förevarande avseende, ansågs av billighetshänsyn

tiden för änkas fortsättande av trafikverksamheten icke böra begränsas lill

en kortare tidrymd. Någon principiell anledning att medgiva änka rätt att

fortsätta den avlidnes rörelse längre tid än dödsbo synes ämbetet eljest knappast

föreligga. I samband med den sålunda beslutade begränsningen av rätten

att fortsätta avliden droskägares rörelse ansågs även böra skapas garantier

för att skälig löseskilling skulle av den nye tillståndhavaren erläggas för

den i droskrörelsen använda materialen. För sådant ändamål förklarade

sig Överståthållarämbetet, på sätt i nämnda protokoll närmare angives, berett

bevilja trafiktillstånd åt den, som övertagit droskrörelsen under förutsättning

att han tillhörde de äldsta droskförarnas krets samt att lösesumman

avsåge allenast gottgörelse för den överlåtna materialens brukningsvärde

men icke för tillståndet som sådant.

I anslutning härtill anför trafikutredningen, att poliskammaren i Malmö

upplyst, att poliskammaren i regel endast tillåtit överlåtelse från en trafikutövare,

som upphört med rörelsen, till annan trafikutövare eller till chaufför,

vilken efter mångårig tjänst hos trafikutövare, som på grund av hög

ålder eller annan anledning upphört med rörelsen, fått övertaga trafikverksamheten

i dess helhet. I fråga örn tillstånd för personbefordran — droskrättighet

— hade änka efter avliden droskägare principiellt tillåtits att efter

ansökan därom fortsätta nied trafiken. Likaså hade son till avliden droskägare

tillåtits att övertaga rörelsen efter fadern, särskilt örn sonen under

längre tid tjänstgjort såsom förare i den av fadern under livstiden utövade

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

trafiken och i övrigt ansetts lämplig såsom droskägare. Denna praxis, som

tillämpats i Malmö under en följd av år, hade icke medfört någon olägenhet

utan syntes hava verkat enbart tillfredsställande.

Trafik utredningen.

För egen del anför trafikutredningen i nu förevarande ämne huvudsakligen

följande.

De i propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptagna bestämmelserna

om reglering av rättsförhållandena vid en trafikutövares död innebära

otvivelaktigt en avsevärd förbättring jämfört med gällande lagstiftning,

som över huvud taget icke behandlar hithörande frågor. Det kan emellertid

ifrågasättas, huruvida icke de i förslaget förordade bestämmelserna

böra mildras i ett eller annat hänseende. Sålunda synas skäl tala för att

rörelsen får utan särskilt tillstånd för dödsboets räkning fortsättas under

en tid av högst ett år efter dödsfallet mot i förslaget upptagna högst sex

månader. Vidare torde den tid, inom vilket dödsboet har att hos tillståndsmyndigheten

anmäla föreståndare för rörelsen, böra höjas till två månader

mot en månad enligt förslaget.

Detta förslag behandlar emellertid ej de synnerligen viktiga frågorna om

överlåtelse av trafikrörelse och om företrädesrätt för dödsbodelägare att få

tillstånd att bedriva den avlidne trafikutövarens verksamhet. Här föreligger

ett mycket ömtåligt spörsmål av stor vikt ej endast för de närmast berörda

parterna utan för samhället över huvud taget.

Det är otvivelaktigt mycket svårt att åstadkomma en sådan rättslig reglering,

att berättigad hänsyn icke endast i allmänhet utan jämväl i det särskilda

fallet tages till de olika intressen, som i detta sammanhang kräva uppmärksamhet.

Innehavaren av ett tillstånd till yrkesmässig trafik kan många gånger

genom energi och omtanke höja avkastningen och därigenom det ekonomiska

värdet av rörelsen. För en sådan tillståndshavare måste det te sig

som tämligen naturligt, att hans efterlevande skola få fortsätta rörelsen

och att han själv liksom hans efterlevande skola genom överlåtelse kunna

få vederlag ej endast för i rörelsen använda fordon, garage etc. utan därutöver

för rörelsen såsom sådan. Man torde med fog kunna påstå, vilket

även framhållits i vissa yttranden, att det kan vara ett allmänt intresse,

att tillståndshavaren kan räkna med att han eller hans änka och barn skola

kunna tillgodogöra sig resultatet av många års idogt och framgångsrikt

arbete och sålunda draga nytta av det värde, som rörelsen i och för sig

erhållit. Intresset för att på ett mönstergillt sätt handhava trafiken kan

därigenom utvecklas till gagn för allmänheten, som genom lämpliga fordon,

god personal och över huvud taget en förstklassig kundtjänst blir bättre

tillgodosedd. I sådana fall som de här berörda, då alltså trafikrörelse kan

anses äga ett affärsvärde, måste det enligt utredningens mening anses i hög

grad rimligt, att trafikutövarens efterlevande få fortsätta rörelsen, därest

de befinnas lämpliga, samt att trafikutövaren och hans dödsbo få genom

överlåtelse förfoga över rörelsen. Därest sålunda dödsbodelägare eller köpare

vilja fortsätta en sådan trafik samt uppfylla de i lagen stipulerade

kraven på lämplighet, torde de, därest behov av trafiken fortfarande föreligger,

i regel icke böra förvägras tillstånd. Rent juridiskt föreligger icke

en överlåtelse av tillståndet utan situationen är att betrakta sålunda, ali

det gamla trafiktillståndet utslocknar och ett helt nytt tillstånd lämnas.

Att generellt medgiva överflyttning av tillstånd är enligt utredningens

mening att gå för långt. Den yrkesmässiga trafiken bedrives med stöd av

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

109

en av vederbörande myndigheter lämnad koncession, vars meddelande föregåtts

av en prövning av olika omständigheter såsom behovet av trafiken

och trafikutövarens kvalifikationer i olika avseenden. Det allmänna kan

icke lämpligen avsäga sig denna prövningsrätt. Avgörande bör sålunda

vara, huruvida trafiken må anses behövlig med hänsyn till redan befintliga

trafikföretag och i övrigt lämplig. Vederbörande tillståndsgivande myndighet

bör sålunda kunna vägra att medgiva övertagande av trafikrörelse

utan att vara bunden av någon ovillkorlig arvsrätt eller rätt att överlåta

rörelsen. I detta sammanhang må erinras om den tillståndsgivande myndighetens

befogenhet att återkalla tillstånd till yrkesmässig trafik. Skulle

en myndighet icke på ett enligt sökandens mening tillfredsställande sätt

handhava ärenden om övertagande av tillstånd, finnes ju alltid möjligheten

att genom besvär söka få rättelse.

Vad ovan sagts gäller om de fall, då en rörelse kan anses hava ett verkligt

affärsvärde. Är däremot fråga örn att övertaga en rörelse, som icke har

någon eller endast obetydlig goodwill, äro skälen för att medgiva tillståndets

övertagande ej av samma styrka. I fråga om droskrörelsen i de största

städerna, i synnerhet i Stockholm, äro förhållandena i viss mån egenartade.

Här föreligger i allmänhet icke någon egen kundkrets för den särskilde

droskägaren eller någon mera påtaglig goodwill. Rörelsens värde består i allmänhet

i den använda materielen och i själva tillståndet. Att i dylika fall

medgiva en obegränsad rätt till överlåtelse eller rätt för droskägares efterlevande

att stadigvarande få fortsätta rörelsen kan givetvis icke anses motiverat.

Enligt vad trafikutredningen inhämtat från Stockholms droskägareförening

u. p. a. funnos i början av november 1938 i Stockholm utom Bromma

och Brännkyrka sammanlagt 872 bilar, bortsett från reservvagnar, i

drosktrafik, fördelade på 709 droskägare. Sålunda belöpte å varje droskägare

i genomsnitt endast en ordinarie bil. Till Svenska droskbilägareförbundet

voro vid utgången av oktober 1938 anslutna 4,031 trafikutövare med

4,399 ordinarie vagnar.

Med hänsyn till denna splittring av droskrättigheterna måste det vara en

sund princip, att droskrättigheter, som icke motsvaras av en verklig goodwill

för rörelsen, i största möjliga utsträckning innehavas av utövande yrkesmän.

Enligt utredningens mening tala därför starka skäl för att äldre förtjänta

förare i allmänhet erhålla företrädesrätt till tillstånd att driva drosktrafik

framför en avliden droskägares dödsbodelägare. Ett generellt genomförande

av en dylik princip skulle emellertid under nuvarande förhållanden ej

sällan leda till resultat, som ur sociala och humanitära synpunkter måste

anses otillfredsställande. Man bör därför taga tillbörlig hänsyn till de föreliggande

omständigheterna i varje särskilt fall. Det kan sålunda exempelvis

anses rimligt, att en son, som under en lång följd av år arbetat i sin faders

droskrörelse, får tillstånd att fortsätta trafiken. En förutsättning för tillståndets

överförande är givetvis i dylika fall liksom eljest, att den nye tillståndshavaren

kan anses äga nödiga kvalifikationer att sköta rörelsen på

ett tillfredsställande sätt.

För att mildra verkningarna i de fall, rörelse ej kommer att fortsättas

av dödsbodelägare, böra tillståndsmyndighetema söka ordna överlåtelse av

materielen till den nye tillståndshavaren. Utredningen vill i detta sammanhang

erinra örn att Överståthållarämbetet i samband med den år 1935 beslutade

begränsningen av rätten att fortsätta avliden droskägares rörelse ansåg

sig böra skapa garantier för att skälig löseskilling skulle av den nye

tillståndshavaren erläggas för den i droskrörelsen använda materielen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Genom rätten för dödsbo att under en ej alltför snävt tilltagen tid få driva

en avliden tillståndshavares rörelse och genom möjligheten att överlåta trafikrörelse

har trafikutredningen försökt under nuvarande förhållanden skapa

vissa förutsättningar för en i görligaste mån tillfredsställande behandling av

de fall, då en avliden tillståndshavares anhöriga antingen ej vilja eller av

någon anledning ej få tillstånd att stadigvarande fortsätta rörelsen.

Enligt utredningens mening bör överlåtelse av trafiktillstånd över huvud

taget bliva föremål för viss rättslig reglering. Utredningen har därför i sitt

författningsförslag upptagit ett stadgande i detta ämne. Tillståndsmyndigheterna

böra givetvis ägna stor uppmärksamhet åt överlåtelsevillkoren. För

att ett trafiktillstånd skall bliva ekonomiskt bärande fordras nämligen i

många fall, att tillståndshavaren icke åsamkas alltför dryga utgifter vid

rörelsens övertagande.

Sammanfattningsvis har trafikutredningen sålunda ansett sig böra föreslå

ett stadgande, varigenom tillståndshavares dödsbo berättigas att på vissa

villkor och under viss tid utan särskilt tillstånd fortsätta den avlidne trafikutövarens

rörelse. Trafikutredningen har däremot icke ansett sig kunna förorda,

att trafikutövares dödsbodelägare i lagstiftningen tillerkännas rätt att

få tillstånd att efter nämnda tids utgång fortsätta rörelsen, men däremot i

motiveringen velat framhålla såsom sin mening, att starka skäl tala för en

i görligaste mån välvillig behandling av framställningar örn övertagande av

tillstånd. Frågan om överlåtelse av trafiktillstånd har i trafikutredningens

förslag blivit föremål för viss rättslig reglering.

För nu ifrågavarande ändamål (ävensom för reglerande av vissa nedan

omförmälda frågor i samband med tillståndshavarens konkurs) föreslår utredningen

under §§18 och 19 stadganden av följande lydelse:

§ 18.

Tillstånd till yrkesmässig trafik må, då tillståndshavaren avlidit eller försatts

i konkurs eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan efter medgivande

av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Vid ansökan om tillståndets överförande å annan skall fogas avtal, som

kan hava upprättats rörande överlåtelsen.

Den tillståndsgivande myndigheten bär att med avseende å skälen och

villkoren för överlåtelsen, lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifrågasättes,

samt omständigheterna i övrigt bifalla eller avslå framställningen.

§ 19.

Har den, som efter tillstånd bedrivit yrkesmässig trafik, avlidit eller försatts

i konkurs, må rörelsen utan särskilt tillstånd för dödsboets eller konkursboets

räkning fortsättas under en tid av högst ett år från dödsfallet

eller första borgenärssammanträdet.

I fall som i första stycket sägs åligger det dödsboet eller konkursboet, om

det vill fortsätta rörelsen, att inom två månader från dödsfallet eller borgenärssammanträdet

hos myndighet, som meddelat trafiktillståndet, anmäla

person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan inom

föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill

lämplig, och har i senare fallet dödsboet eller konkursboet icke inom viss av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

lil

myndigheten fastställd tid anmält annan person, som av myndigheten kan

för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag,

tiden för anmälningsskyldigheten gått till ända eller beslut i frågan meddelades.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

I de över trafikutredningens betänkande avgivna yttrandena har utredningens

förslag i nu förevarande del föranlett endast följande erinringar

från i ärendet hörda myndigheter.

Överståthållarämbetet anför:

Vid meddelande av droskrättigheter inom Stockholm har Överståthållarämbetet

eftersträvat, att äldre välmeriterade droskförare inom staden, i mån

så kan ske, skola erhålla vardera en dylik rättighet. Motivet härtill har

varit, att ämbetet velat i möjligaste mån säkerställa ifrågavarande droskförares

möjligheter till försörjning vid den tidpunkt, då deras arbetsförmåga

avtager och utsikterna att i händelse av arbetslöshet få ny anställning

väsentligt minskas. De principer, som sålunda tillämpats vid meddelandet

av droskrättigheter, böra gälla även sådan beställningstrafik för

godsbefordran, där tillståndshavaren icke utövar självständig rörelse utan

endast — såsom på senare år blivit allt vanligare — fullgör körningar efter

uppdrag från något beställningskontor eller från något särskilt företag för

transportförmedling.

Om, som ämbetet vill förorda, överlåtelse av trafiktillstånd icke medgives,

blir av billighetsskäl nödvändigt att vidtaga anordningar, så att den, som

nedlägger sin rörelse, såvitt möjligt beredes tillfälle att till fulla värdet avyttra

i rörelsen brukade inventarier. Vid drosk- eller godstrafik, som på

nyss angivet sätt utövas i anslutning till beställningskontor eller särskilt företag

för transportförmedling, är i regel något större värde icke nedlagt i

inventarierna. I dessa fall kan försäljningen av inventarierna lämpligast

åvägabringas genom att den, som står i tur att erhålla trafiktillstånd, såsom

villkor för rätten att utöva detsamma, ålägges att inlösa inventarierna

till skäligt pris. En dylik skyldighet kan icke föreskrivas utan särskilt bemyndigande

i lag. Vid andra trafiktillstånd än de nyssnämnda är nödvändigt,

att företaget offentligen utbjudes till försäljning. Vid denna försäljning

bör bland flera köpare företräde givas den, som ur det allmännas synpunkt

befinnes mest lämplig, och bör tillståndshavaren icke medgivas uppbära

högre köpeskilling än som rörelsen (exklusive värdet av monopolrätten)

efter verkställd värdering anses betinga.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att bestämmelsen om att godkännandet

av överlåtelsen skall bero bland annat nå villkoren för denna synes böra

utgå, då det i många fall torde vara mycket svårt för den prövande myndigheten

att rättvist uppskatta företagets värde, vartill kommer alt bestämmelsen

lätt torde kunna kringgås.

Länsstyrelsen i Hallands län:

Då någon, till vilken en tillståndshavare eller dennes dödsbo överlåtit trafikrörelsen,

begär att få övertaga överlåtarens respektive den avlidnes trafiktillstånd,

bör länsslyrelsen icke avslå ansökningen allenast på grund av

innehållet i avtalet örn överlåtelsen av rörelsen, t. ex. på grund av att priset

å do av sökanden övertagna inventarierna eller å med rörelsen förenad »good

will» är all anse såsom allt för olbrdelakligt för sökanden eller för överlåtaren;

bedömandet härav, som i och för sig alltid måste bliva vanskligt, måste

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

anses mycket främmande för länsstyrelserna och bör icke åläggas dem. Därför

bör i § 18 stycket 2 och orden »skälen och villkoren för överlåtelsen» i

stycket 3 utgå.

Ett flertal trafikbilägareorgunisationer anse, att till § 18 bör fogas ett nytt

andra stycke av följande lydelse: Vid trafikutövares död skall änka eller söner,

som arbeta inom rörelsen, äga företrädesrätt till ledigblivet trafiktillstånd.

Särskild utredning (1938 års trafiksakkunniga) angående vissa med beviljande

och överlåtande av trafiktillstånd förenade frågor.

Utredningens tillsättande.

I samband med att Kungl. Majit den 14 oktober 1938 meddelade utslag i

anledning av besvär, som vissa änkor och bröstarvingar efter avlidna drosktrafikutövare

i Stockholm anfört i fråga om rätt för dödsbodelägare att, utöver

viss tid, fortsätta den avlidnes rörelse, bemyndigade Kungl. Majit dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst fem

sakkunniga för att verkställa utredning rörande vissa med beviljande av

tillstånd till yrkesmässig trafik förenade frågor. Vid anmälan av ärendet

inför Kungl. Majit anförde departementschefen bland annat:

Beviljandet av tillstånd till bedrivande av yrkesmässig trafik med automobil

är ett led i en offentligrättslig reglering, företagen i det allmännas

intresse. Ur dessa synpunkter har tillståndet ursprungligen meddelats, och

ur samma synpunkter synes även frågan om dess överlåtelse vara att bedöma.

Ett motsatt förfarande skulle icke allenast innebära, att det allmännas

intressen obehörigen skötes åt sidan för privata sådana; det skulle även

innebära, att en viss företagargrupps särskilda intressen skulle komma att

tillgodoses på bekostnad av andra enskilda intressen, vilka i icke mindre

grad förtjäna beaktande, då nämligen rättigheten till bedrivande av yrkesmässig

trafik skulle, örn trafiktillståndet ansåges vara föremål för arvsrätt,

stanna såsom ett ärftligt privilegium inom nämnda företagargrupp, under

det att de, vilka icke lotts inom densamma, endast i undantagsfall skulle

kunna erhålla rätt till bedrivande av detta yrke.

Från jämförliga näringsgrenar, i vilka rätten till bedrivande av rörelse har

mer eller mindre karaktär av ett av offentlig myndighet meddelat privilegium,

torde ej heller stöd kunna hämtas för anspråk att det tillstånd, på

vilket näringsutövningen grundas, skall betraktas såsom en familjens tillhörighet;

tvärtom har man i dylika fall städse förbehållit det allmänna rätten

att med hänsyn till sina intressen förfoga över detsamma vid innehavarens

dödsfall, även om man vidtagit åtgärder för att söka för stärbhusdelägarna

minska svårigheterna av dess övergång till ny innehavare.

I enlighet med vad nu anförts har Kungl. Majit, såsom framgår av Kungl.

Majits beslut i nyss omförmälda besvärsmål, i huvudsaklig överensstämmelse

med Överståthållarämbetet funnit tillstånd till bedrivande av det slag av

yrkesmässig trafik med automobil -— drosktrafik — varom i nämnda mål

är fråga, böra allenast med hänsyn till särskilda omständigheter eller eljest

för viss begränsad tid överlåtas från avlidna trafikutövare till deras stärbhusdelägare.

I de fall, där stärbhus på grund härav medgivits rätt att under

en viss begränsad tid fortsätta utövningen av den avlidnes rörelse, har

syftet därmed varit att söka mot varandra avväga två skilda intressen, nämligen

å ena sidan att för stärbhusdelägarna minska de ekonomiska svång
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

113

liderna vid rörelsens avveckling genom medgivande av skälig tid därför

samt å andra sidan alt tillgodose även de förare av automobiler i drosklrafik,

vilka efter långvarig tjänstgöring kunna hava skäliga förväntningar på

att ifrågakomma till erhållande av rättigheter såsom självständiga droskIrafikutövare.

Emellertid synes kunna ifrågasättas, huruvida icke de intressen, man sålunda

sökt tillgodose, kunde genom vissa åtgärder från det allmännas sida

ytterligare befrämjas, på sidi i det följande närmare angives.

För de stärbhus, örn vilka här är fråga, är det uppenbarligen i hög grad

ekonomiskt betungande, att den eller de automobiler, som de avlidna tralikutövarna

använt för sin rörelse, ofta nog endast med svårighet kunna

finna köpare utom en mycket begränsad krets. Olägenheterna härav göra

sig särskilt gällande i fråga örn droskautomobiler, som på grund av sitt

byggnadssätt icke äro efterfrågade som privataulomobiler, men i viss mån

även om omnibusar och sådana lastbilar, som till storlek och typ skilja sig

från de i privatdrift använda. Ofta nog torde stärbhusen icke kunna påräkna

annan spekulant å dylika bilar än den nye tillståndshavaren, och deras

möjligheter alt utfå ett skäligt pris för desamma äro givetvis under sådana

förhållanden ringa. Det synes kunna övervägas, huruvida icke i syfte

alt bereda stärbhusen bättre skydd mot ekonomiska förluster i samband

nied automobils försäljning under dylika förhållanden skyldighet lämpligen

kan åläggas den, som övertar en avliden trafikutövares trafiktillstånd,

att på skäliga villkor inlösa den eller de automobiler, som använts i rörelsen,

för den händelse desamma icke gått i trafik utöver ett visst antal år

och i övrigt befinnas fullt lämpliga för den trafik, vederbörande avser att

bedriva. En dylik förpliktelse synes för den nye tillståndshavaren icke innebära

någon olägenhet, och mot dess införande synes från hans sida så

mycket mindre kunna erinras, som densamma en gång kommer att vara till

gagn för de stärbhusdelägare, han i sin ordning efterlämnar.

Företrädesvis synes en dylik inlösningsplikt kunna ifrågasättas i fråga örn

droskautomobiler, men det torde böra undersökas, huruvida icke densamma

lämpligen kan komma till användning även i fråga om andra slag av i yrkesmässig

trafik använda automobiler . . .

Vid sidan av kåren av utövare av yrkesmässig automobiltrafik utgör det numera

betydande antalet av i dylik trafik anställda förare en grupp, vars förhållanden

hittills såväl i gällande författningar i ämnet som i samband med

tillståndsgivningen ägnats tämligen ringa uppmärksamhet.

Motorfordonsförordningen och jämförliga författningar avse nämligen att

reglera huvudsakligen trafikutövarnas rättigheter och skyldigheter med avseende

å trafikens bedrivande, under det att frågan örn deras rättigheter och

förpliktelser i förhållande till anställd personal berörts endast ur trafiksäkerhets-

och jämförliga synpunkter. Olägenheterna härav hava måhända

gjort sig mindre gällande så länge under ett stadium av stark utveckling av

trafiken de inom desamma tjänstgörande förarna kunde räkna på att snart

nog erhålla trafiktillstånd. Med den åtstramning i tillståndsgivningen, som

numera uppkommit, har emellertid frågan örn den löneanställda personalens

villkor alltmera fått karaktären av ett socialt problem av sådan betydelse,

att detsamma icke kan i samband med tillståndsgivningen lämnas obeaktat

av de tillståndsbeviljande myndigheterna. Såsom exempel på dess omfattning

må nämnas, att allenast antalet av löneanställda förare inom droskIrafiken

i Stockholm beräknas uppgå till omkring 1,500, av vilka flertalet

icke torde kunna påräkna att någonsin erhålla någon droskrättighet och alt

för varje fall icke erhålla sådan förr än vid en ålder av omkring 50 år.

Den situation, som härigenom inträtt, är såväl för trafikutövarna sorn för

Hiliana lill riksdagens protokoll 1950. t sami. Nr 115. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

KunQl. May.ts proposition nr 115.

de löneanställda förarna förenad med påtagliga svårigheter. Såvitt angår sådana

löneanstäilda förare, vilka icke i sinom tid erhålla trafiktillstånd, äro

olägenheterna av den ovissa och beroende ställning, de under tillämpningen

av nu gällande system intaga, alltför påtagliga för att behöva närmare framhållas.

Men även för den, som erhåller trafiktillstånd, innebär det givetvis

en betydande risk att vid en jämförelsevis hög ålder nödgas ikläda sig de avsevärda

ekonomiska förpliktelser, som äro nödvändiga för trafikens bedrivande;

och dessa förpliktelser kunna, om han avlider utan att hava hunnit

infria desamma, bliva för stärbhusets ekonomi ödeläggande.

Frågan huruvida och på vad sätt nu omförmälda olägenheter lämpligen

kunna minskas genom åtgärder från det allmännas sida är förvisso alltför

komplicerad för att kunna utan föregående utredning besvaras. I någon mån

torde visserligen dessa förhållanden kunna ordnas genom kollektivavtal eller

genom andra uppgörelser mellan därav berörda intressenter; men med de

omfattande befogenheter, som det allmänna på ifrågavarande område förbehållit

sig, synes också böra följa skyldighet för det allmänna att söka medverka

till en lösning av ett organisationsproblem, vars svårigheter parterna

icke utan offentlig myndighets bistånd torde kunna bemästra. Bland åtgärder,

som kunna komma under övervägande, må i detta sammanhang allenast

nämnas möjligheten av obligatorisk anslutning av såväl trafikutövare

som anställda förare till en pensionskassa, en anordning varigenom dels en

snabbare omsättning av trafiktillstånden skulle kunna ernås, dels ock större

ekonomisk trygghet kunna beredas såväl trafikutövare som löneanställda

förare.

I och för sig synes icke nödvändigt, att de åtgärder, som i en eller annan

form kunna befinnas lämpliga och erforderliga för nu angivna ändamål,

grunda sig på ändringar i gällande författningsbestämmelser. Fråga är

nämligen snarast om innehållet av de villkor och bestämmelser för trafikens

bedrivande, som de tillståndsgivande myndigheterna redan enligt nu gällande

bestämmelser äga föreskriva i samband med trafiktillstånds beviljande.

Skulle emellertid ändring av dessa bestämmelser befinnas för nu angivna ändamål

erforderlig, torde förslag därtill böra i samband med utredningen i

övrigt framläggas.

Ej heller synes nödvändigt eller lämpligt, att de åtgärder, som för nu

ifrågavarande ändamål kunna komma att genomföras, bliva schematiskt likformiga

inom olika trafikområden; tvärtom torde praktisk anpassning efter

skiftande förhållanden inom olika slag av trafik på olika orter vara nödvändig.

önskvärt synes därför vara, att praktisk erfarenhet av verkningarna

av de åtgärdex-, som kunna komma att föreslås, vinnes på vissa oriel-, innan

desamma förordas till mera allmänt införande.

Det må anmärkas, att de spörsmål, vilkas utredning jag ovan ifx-ågasatl,

icke sammanfalla med de frågor, med vilka 1936 års trafikutredning har ali

taga befattning, då nämligen i detta sammanhang icke är fråga om huruvida

och i vilken omfattning överlåtelse av trafiktillstånd bör medgivas utan

endast huruvida och på vad sätt i samband med att överlåtelse av trafiktillstånd

medgives eller trafiktillstånd eljest beviljas åtgärder av övervägande

social karaktär kunna vidtagas för befrämjande av trafikutövares och löneanställda

förares intressen.

Med stöd av det av Kungl. Majit sålunda givna bemyndigandet tillkallade

departementschefen underståthållaren E. S. Hallgren (ordf.), landssekreteraren

i Göteborgs och Bohus län N. K. O. Björkman, polismästaren i Malmö

Y. G. V. Schaar, ombudsmannen hos Svenska droskbilägareförbundet G.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

115

Holtz samt ledamoten i styrelsen för Svenska transportarbetareförbundet,

ombudsmannen M. Eriksson att inom departementet, med beaktande av vad

departementschefen anfört, biträda med verkställande av utredning av ovan

angivna frågor.

1938 års trafiksakkunnigas förslag.

Resultatet av den av de sakkunniga (1938 års trafiksakkunniga) verkställda

utredningen hava dessa framlagt i ett den 8 juni 1939 dagtecknat betänkande

(Stat. off. utredn. 1939: 22) med utredning och förslag angående

vissa nied beviljande av tillstånd till yrkesmässig trafik förenade frågor.

Mellan de förslag, som framlagts av 1936 års trafikutredning och 1938 års

trafiksakkunniga, föreligger såtillvida överensstämmelse, att båda förslagen

utgå från att nu förevarande spörsmål böra regleras genom bestämmelser

givna i en av Kungl. Maj:t utfärdad förordning. 1 fråga örn utformningen

av de föreslagna bestämmelserna avviker emellertid 1938 års trafiksakkunnigas

förslag i väsentlig mån från det av 1936 års trafikutredning framlagda

förslaget, såsom av det följande framgår.

1938 års trafiksakkunnigas betänkande utmynnar i ett förslag, att i motorfordonsförordningen

den 20 juni 1930 skall efter 27 § upptagas en ny

paragraf, betecknad med 27 a §, av följande lydelse:

27 a §.

1 mom. Avlider tillståndshavare, vilken bedrivit yrkesmässig trafik såsom

självständigt yrke, må den tillståndsgivande myndigheten, om dödsboet

inom nedan angivna tid därom gör framställning, för det tillstånd, som

beviljas annan i stället för den avlidne, upptaga såsom villkor, att den nye

tillståndshavaren mot engångsbetalning eller i saknad av förmåga därtill

mot avbetalning eller eljest på sätt, som överenskommes, till sig löser den

eller de automobiler, som den avlidne eller dödsboet använt i sin trafikrörelse

och som äro i brukbart skick samt lämpliga och behövliga för den

nye lillståndshavarens rörelse. Ilar den material, vars inlösen påkallas, förvärvats

genom avbetalnings- eller hyresavtal, skall, örn dödsboet är bundet

av avtalet, vid framställningen fogas bevis därom, att den, som enligt avtalet

överlåtit materialen, är villig låta ny tillståndshavare övertaga de förpliktelser,

som enligt avtalet åligga förvärvaren.

Framställning, som i första stycket sägs, skall göras hos den tillståndsgivande

myndigheten senast inom en månad från dödsfallet eller, örn dödsboet

fortsätter den avlidnes rörelse under i lag eller enligt särskilt beslut begränsad

tid, senast inom utgången av denna. Ilar dödsboet sökt men ej er
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

hållit tillstånd till rörelsens fortsättande eller överlåtelse till annan, skall

tiden räknas från den dag, avslagsbeslutet vinner laga kraft.

Kan överenskommelse icke träffas om lösesumman eller dess erläggande

eller om annan med inlösningen sammanhängande fråga, må i syfte att ernå

tvistefrågans lösning dödsboet eller den nye tillståndshavaren inom en månad

från den dag, inlösningsbeslutet vinner laga kraft, hos den tillståndsgivande

myndigheten påkalla tillsättande av en nämnd av tre personer, utsedda

en, tillika ordförande, av myndigheten samt en av dödsboet och en

av den nye tillståndshavaren. Har nämnds tillsättande påkallats av dödsboet

och underlåter den nye tillståndshavaren att inom åtta dagar efter

därom erhållen skriftlig underrättelse utse medlem i nämnden, skall på

dödsboets yrkande myndigheten utse medlem för den tredskande. Kommer

sådan underlåtenhet dödsboet till last, vare så ansett, som om dödsboet avstått

från framställningen om materialinlösen.

Nämnden skall i förekommande fall bestämma

a) den material, som enligt vad i första stycket sägs skall inlösas;

b) värdet å materialen;

c) huruvida inlösningssumman skall gäldas på en gång eller avbetalningsvis;
d)

den tid, inom vilken sagda summa senast skall gäldas, samt, därest

rätt till avbetalning beslutes, förfallodagarna för avbetalningarna;

e) dagen för materialens överlämnande till den nye tillståndshavaren;

f) huruvida, därest inlösningssumman skall erläggas avbetalningsvis, dödsboet

må under avbetalningstiden vara förbehållen vid äganderätten till materialen.

Vid bestämmande av materialens värde skall avseende fästas i regel allenast

vid materialens ålder och beskaffenhet samt dess brukbarhet i den nye

tillståndshavarens rörelse. Endast när synnerliga skäl därtill äro, må hänsyn

tagas jämväl till goodwill. Därest den avlidne eller dödsboet inköpt

materialen med avbetalningsrätt och av köpeskillingen återstår oguldet belopp,

skall sådan omständighet beaktas.

Ersättning till nämndens ledamöter så ock av nämndens tillsättande i övrigt

föranledda kostnader gäldas av dödsboet och den nye tillståndshavaren

gemensamt, där ej nedan annorlunda bestämmes. Skulle tvist om ersättnings-

eller kostnadsbeloppets storlek uppkomma, bestämmes beloppet av

den tillståndsgivande myndigheten.

2 mom. Dödsbo, som gjort i 1 mom. första stycket omförmäld framställning,

äger återkalla denna hos den tillståndsgivande myndigheten, skolande

återkallelse, som göres efter det nämndens beslut föreligger, ingivas till myndigheten

senast på åttonde dagen efter erhållen del av beslutet. Hava kostnader

för nämnds tillsättande uppstått, svare dödsboet ensamt för dessa.

3 mom. Om dödsbo utan att ha gjort i 2 mom. sagd återkallelse vägrar

eller underlåter fullgöra nämndens beslut, må på framställning den nye tillståndshavaren

varda av den tillståndsgivande myndigheten förklarad fri

från inlösningspliktens fullgörande. Lag samma vare, om dödsbo vägrar

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115. 117

eller underlåter fullgöra avtal om materialinlösen, som utan nämnds tillkallande

slutits.

Vid äventyr av trafiktillståndets förlust åligger den nye tillståndshavare,

som icke erhållit i föregående stycke omnämnd befrielse, att inom tre månader

från den dag, myndighetens beslut om inlösningsplikt vinner laga

kraft, dit inlämna bevis örn antingen att han med dödsboet träffat överenskommelse

om materialinlösen oberoende av eller i anslutning till nämndens

beslut, eller att dödsboet avstått från sitt krav å inlösningspliktens

fullgörande.

De sakkunniga anföra, att, därest det av i936 års trafikutredning avgivna

förslaget till förordning angående yrkesmässig biltrafik m. m. av

Kungl. Majit godkännes, ovanstående författningsförslag torde kunna inflyta

i 18 § i förstnämnda förslag med momentbeteckningarna 2, 3 och 4.

A. Behov av särskilda författningsbestämmelser.

I sitt betänkande upptaga de sakkunniga först till övervägande frågan

huruvida för vinnande av de i de sakkunnigas direktiv angivna önskemålen

erfordras särskilda författningsbestämmelser eller icke.

Efter en redogörelse för tillkomsten av det stadgande, som för närvarande

innehålles i 1930 års motorfordonsförordning § 27 mom. 2, enligt vilket

trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga,

uttala de sakkunniga, att nämnda stadgande enligt deras uppfattning

icke sträcker sig längre än trafiksäkerhet och allmän ordning kräva.

Sådana villkor för trafikstillstånds erhållande, som i direktiven för de sakkunniga

ifrågasatts, skulle enligt deras mening gå utom ramen för trafiksäkerheten

och allmänna ordningen samt innebära ett betydande ingrepp

i näringsfriheten. Vid sådant förhållande anse de sakkunniga, att dylika

villkor icke kunna av den tillståndsbeviljande myndigheten på grund av för

riket gällande lagstiftning örn yrkesmässig automobiltrafik föreskrivas, utan

att för uppställande av sådana villkor måste erfordras uttrycklig författningsbestämmelse.

Denna uppfattning delas av i det närmaste samtliga länsstyrelser, magistrater,

poliskammare och kommunalborgmästare i riket. Dessa hava av

de sakkunniga genom cirkulär tillsports, huruvida de anse sig på grund av

nu gällande bestämmelser kunna i tillståndsresolution föreskriva villkor av

Iiär åsyftat innehåll. Härå hava nästan samtliga lämnat nekande svar, en

del med den motiveringen, att de anse sådana villkor »olagliga».

Med hänsyn till önskvärdheten av att villkor av ifrågsatt innehåll bliva

lika för hela riket, torde det, anföra de sakkunniga, vara nödvändigt, att

det erforderliga bemyndigandet gives i en av Kungl. Majit utfärdad förordning.

Lagstiftningsvägens anlitande för genomförande av de i direktiven

omförmälda önskemålen torde därjämte påkallas i anledning av det uttalande

angående den yrkesmässiga automobiltrafiken berörande lagstiftningsåtgärder,

som 1936 års riksdag gjort till Kungl. Majit i skrivelse nr 419.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

B. Fråga om införande av materialinlösningsplikt vid övertagande av avliden

trafikutövares trafiktillstånd.

Den princip, som i de i direktiven omförmälda besvärsmålen kommit i tilllämpning

hos Kungl. Majit, kan obestridligen, anföra de sakkunniga, för

stärbhusen verka betungande icke blott i det avseendet, att änka och i rörelsen

sysselsatta barn nödgas avstå från det uppehälle, som de haft på rörelsen.

utan även därutinnan, att förlust vid materialens realiserande i regel

är oundviklig. I direktiven framhålles i sistnämnda avseende, att den

eller de automobil, som de avlidna trafikutövarna använt för sin rörelse,

ofta nog endast med svårighet kunna finna köpare utanför en mycket begränsad

krets, samt att olägenheterna härav göra sig särskilt gällande i fråga

örn droskaulomobiler, men i viss mån även i fråga om omnibusar och

sådana lastbilar, som till storlek och typ skilja sig från de i privatdrift använda.

Den svåra ekonomiska ställning, vari stärbhusen efter avlidna tillståndshavare

otvivelaktigt råka genom tillämpningen av ovannämnda av Kungl.

Majit antagna princip, skulle enligt de sakkunnigas mening underlättas, örn

ny tillståndsinnehavare förpliktades att inlösa materialen. Genom införande

av sådan inlösningsplikt skulle skapas möjlighet för stärbhusen till erhållande

av en ersättning för materialen, som vöre skälig, varigenom skydd

skulle beredas stärbhusen mot ekonomiska förluster genom materialens försäljning

till underpris.

De sakkunniga anföra:

Även om ett trängande behov av införande av angivna inlösningsplikt

måste anses föreligga vid tillämpningen av förenämnda Kungl. Majits princip,

lärer dock vara uppenbart, att sådant behov måste saknas, därest den

avlidnes rörelse får av stärbhuset disponeras antingen så, att stärbhusdelägare

av den tillståndsgivande myndigheten erhåller den avlidnes trafiktillstånd,

eller ock så, att detta jämte materialen genom avtal överlåtes på

annan, som av sagda myndighet meddelas tillstånd i stället för den avlidne.

Behovet av föreskrift örn inlösningsplikt sammanhänger med andra ord

helt och hållet med tillämpningen av omförmälda princip. Denna princips

allmänneliga tillämpande utgör därför en nödvändig förutsättning för införande

av en generell inlösningsplikt.

För utrönande av den omfattning, vari nämnda princip tillämpas av de

tillståndsgivande myndigheterna, har från dessa begärts uppgift örn den

praxis, som i samband med tillståndshavares död plägar tillämpas vid tillståndsgivningen.

Av de ingångna svaren framgår, att förutom Överståthållarämbetet

allenast tre av nämnda myndigheter tillämpa ovan omförmälda

princip. I övrigt synas de tillståndsgivande myndigheterna meddela tillstånd

antingen åt någon stärhhusdelägare eller åt den, som från stärbhuset

förvärvat »rättigheten» och materialen, blott de allmänna kraven på lämplighet

anses uppfyllda.

Med hänsyn lill den ringa omfattning, i vilken sålunda den i direktiven

omförmälda principen tillämpas av de tillståndsgivande myndigheterna, anse

de sakkunniga förutsättning för införande av obligatorisk inlösningsplikt

i hela riket för närvarande saknas.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

119

Ej heller anse de sakkunniga sådan förutsättning skapas därigenom, att

det av 1936 års trafikutredning framlagda förslaget till förordning om yrkesmässig

biltrafik m. m. upphöjes till gällande rätt.

De sakkunniga finna ordalagen i den av trafikutredningen under § 18

föreslagna bestämmelsen icke omöjliggöra, varken att en stärbhusdelägare

meddelas tillstånd i stället för den avlidne, eller att någon, till vilken stärbhuset

överlåtit rörelsen jämte materialen, av den tillståndsgivande myndigheten

meddelas rättighet till fortsättande av den rörelse, som den avlidne

utövat. Därest samtliga tillståndsgivande myndigheter skulle giva förslagets

18 § en mot stärbhusen välvillig tolkning, skulle, örn förslaget bleve gällande

rätt, en i förordningen eventuellt intagen bestämmelse örn inlösningsplikt

vara överflödig. Endast i sådant fall, att den tillståndsgivande myndigheten

skulle vid tolkningen av 18 § strängt tillämpa den i direktiven omnämnda

principen, skulle bestämmelse örn inlösningsplikt vara erforderlig. Med den

avfattning, 18 § i förslaget erhållit, torde, med hänsyn till den inställning

till förevarande fråga meromnämnda myndigheter för närvarande intaga,

anledning dock föreligga till det antagandet, att, därest förslaget upphöjes

lill gällande rätt, omförmälda princip kommer i tillämpning allenast i

mycket ringa omfattning. I sådant fall kommer behovet av lagstadgad lösningsplikt

att bliva synnerligen litet och uppstå allenast inom de områden,

där myndigheten anser sig böra låta tolkningen av 18 § färgas av den nämnda

principen.

Även om sålunda den praxis, som för närvarande av de flesta tillståndsgivande

myndigheter tillämpas och som jämväl kan antagas komma att tilllämpas

även efter omförmälda förslags eventuella upphöjande till gällande

rätt, onödiggör införande av en i hela riket gällande inlösningsplikt, anse de

sakkunniga dock till övervägande böra upptagas den frågan, huruvida de

myndigheter, vilka vid tillståndsgivningen tillämpa den i direktiven omförmälda

principen, böra givas möjlighet att i samband med tillstånds meddelande

undanröja de med principen förenade olägenheterna för avliden tillsiåndsliavares

dödsbo genom en i tiilståndsbeslutet intagen föreskrift örn skyldighet

för ny tillståndshavare att inlösa dödsboets material. De sakkunniga

hava kommit till den uppfattningen, att denna fråga principiellt bör besvaras

jakande. Emellertid anse de sakkunniga, att även en inlösningsplikt av begränsad

räckvidd bör införas allenast under vissa, nedan närmare angivna

förutsättningar.

Stärbhusdelägarna efter den, som idkat yrkesmässig trafik såsom bisyssla,

kunna enligt de sakkunnigas mening icke genom tillståndets upphörande

i anledning av dödsfall tillfogas ens tillnärmelsevis samma ekonomiska förlust,

som stärbhusdelägarna efter den, vilken bedrivit rörelsen såsom självständigt

yrke. Det föreligger följaktligen starka skäl att begränsa en eventuell

inlösningsplikt till sådana fall, då den avlidnes huvudsakliga yrke boslätt

i yrkesmässig automobiltrafikrörelse. Denna begränsning kan emellertid

icke åstadkommas genom ett stadgande örn inlösningsplikt enbart för

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

visst slags rörelse. Vid sådant förhållande torde avgörandet om inlösningsplikts

inträde böra läggas uti den tillståndsgivande myndighetens hand samt

i författningstexten angivas allenast den huvudregeln, att sådan skyldighet

får föreskrivas endast, därest den avlidne drivit rörelsen såsom huvudsakligt

yrke.

Beträffande frågan, huruvida inlösningsplikt lämpligen kunde komma till

användning även i fråga om andra slag av i yrkesmässig trafik använda

automobiler än sådana, som användas i droskrörelse, uttala de sakkunniga

på anförda skäl, att örn inlösningsplikt överhuvudtaget kan införas, bör

densamma komma till användning, oavsett det slag av automobil, som kommer

till användning och oavsett huruvida trafiken avser person- eller godsbefordran.

I samband härmed fästa de sakkunniga uppmärksamheten därå, att därest

tillstånd utan inskränkning allmänt medgives juridisk person, tillståndet i

själva verket kommer att förbehållas dem, som äga ekonomisk förmåga till

inköp av delägarandel i företaget, varigenom de i yrket arbetsanställda

komma att i stor utsträckning uteslutas från möjligheten till eget tillstånds

förvärvande.

Mot detta de sakkunnigas förslag i fråga örn inlösningsplikt har reservation

anförts av herr Holtz, som anfört:

Enligt de direktiv Kungl. Majit vid de sakkunnigas tillkallande lämnade

desamma var ett av de viktigare, att genom vissa sociala anordningar åvägabringa

större ekonomisk trygghet pä ålderdomen för såväl trafikutövarna

själva och deras efterlevande som de löneanställda förarna.

De sakkunniga härför anvisade utvägarna ha som bekant av dessa gjorts

till föremål för en synnerligen grundlig utredning varvid det dock visat sig,

att vad Kungl. Majit syftat till icke varit möjligt att genomföra på vare

sig de vägar, som anvisats eller på något annat sätt. De problem, som förelädes

de sakkunniga äro i dag som är icke närmare sin lösning än då de

sakkunniga fingo hand om dem. Det enda de sakkunniga kunnat åstadkomma

är, att, med ett av Överståthållarämbetet i Stockholm infört system

som föredöme, föreslå ett inlösningsförfarande av avliden tillståndsinnehavares

i trafikrörelsen brukade material, som emellertid förutsätter att trafiktillståndet

ovillkorligen skall överföras på annan än någon av den avlidnes

anhöriga.

Med detta torde emellertid föga eller intet vara vunnet för den allmänna

ekonomiska trygghet och säkerhet de sakkunniga skulle förbereda åt trafikutövarnas

efterlevande eller den inom trafiken löneanställda personalen.

Snarare tvärtom. Vad som hittills endast förekommit som en från Stockholm

emanerande, av många som antisocial betecknad företeelse på det hithörande

området, därför att den gör i den mest beträngda situation försatta

kvinnor och harn försörjningslösa, har därigenom förutsatts att bliva normerande

för hela landet och sålunda även där sociala frågor av i direktiven

angiven art icke finnas eller lösa sig själva på ett för de därav berörda parterna

såväl socialt som ekonomiskt fördelaktigare sätt än det av de sakkunniga

föreslagna, som ju egentligen icke är något annat än ett legaliserat

förvärvsförbud för en viss samhällsgrupp, änkor och barn efter avlidna

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

121

droskägare. En sak, som i samband härmed icke heller får förglömmas är,

att de sakkunnigas här framlagda förslag till restriktiv verkan går avsevärt

längre än vad 1936 års trafiksakkunniga föreslagit i sitt betänkande till

Kungl. Maj:t den 18 december 1938, där i §§ 18 och 19 dödsbodelägares

rätt att fortsätta exempelvis en avliden droskiigares rörelse givits en betydligt

större vidsträckthet än som är förutsättningen för de sakkunnigas förslag

och icke under alla förhållanden nödvändiggör en sådan tvångsöverlåtelse

som detta skulle göra.

Då, som jag tidigare framhållit, den stora huvudfrågan örn större ekonomisk

trygghet åt avlidna trafikutövares efterlevande eller det övervägande

antalet ålderstigna löneanställda förare, icke kunnat lösas av de sakkunniga

eller kommit ett steg närmare sin lösning genom desammas förslag till lagstiftning

angående tvångsavstående av trafiktillstånd och tvångsinlösning

av därtill hörande material, enkannerligen sådan för drosktrafik, synes mig,

att de sakkunniga borde ha stannat vid konstaterandet av det omöjliga i

att komma till rätta med sin uppgift samt med den verkställda utredningen

återlämnat sitt uppdrag utan positivt förslag i något avseende. Då hade alla

möjligheter stått öppna för en måhända tillfredsställande lösning för alla

därav berörda parter. Enligt det nu framlagda förslaget kommer det att

allestädes bliva såsom fallet är i Stockholm, en ständig kretsgång, med utblottade

stärbhus, försörjningslösa änkor och barn samt ålderstigna förare,

vilka bliva droskägare strax före sitt frånfälle och i sin tur efterlämna nya

stärbhusdelägare i nöd och bekymmer och ekonomisk otrygghet. Ty icke

menar väl någon att exempelvis en änka, som efter mannens död kunnat

försörja sig på sin rörelse, blir ersatt för sin förvärvsförlust genom avståendet

av sin material till det belopp varmed hon häftar i skuld för densamma

eller, om den är betald, något hundratal kronor. Och vad få de gamla

droskförare, som aldrig nå det åtrådda målet att bliva droskägare, men genom

ombytet av innehavare av trafiktillstånden mista sin anställning utan

att kunna erhålla någon ny?

Visserligen tillgodose de sakkunniga med sitt förslag ett av de i direktiven

angivna önskemålen, nämligen »en snabbare omsättning av trafiktillstånden»,

men då detta under föreslagen form icke är ägnat att befrämja

något socialt allmänintresse utan fastmer utgör en eftergift åt en viss löneanställd

yrkesgrupp, kan jag under för handen varande omständigheter icke

biträda detsamma.

Då jag med hänsyn till det ovan anförda sålunda anser att de sakkunnigas

utredning, i avvaktan på den lagstiftning, som kan komma till stånd

med anledning av 1936 års trafikutrednings förslag i hithörande fråga, icke

borde lia föranlett framläggande av något förslag, hemställer jag att detsamma

icke måtte giva anledning till någon åtgärd.

Yttranden över 1938 års tratiksakkiinnigns förslag.

Över de sakkunnigas förslag hava utlåtanden avgivits av länsstyrelserna,

magistraterna i residensstäderna, åtta poliskammare, olika organisationer av

trafikbilägare, Svenska transportarbetareförbundet och Stockholms automobil

förare fack förening.

I huvudsak tillstyrkes eller lämnas förslaget utan erinran av länsstyrelserna

i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens

län ävensom av magistraterna i Linköping, Växjö, Visby, Kristian
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

stad, Vänersborg, Mariestad, Västerås, Umeå och Luleå, poliskamrarna i

Norrköping, Jönköping, Karlskrona, Malmö och Hälsingborg, Stockholms

automobilförarefackförening och Blekinge läns trafikbilägareförening.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

De sakkunniga synas icke hava velat ansluta sig till den av Kungl. Maj:t

uttalade principen att trafiktillstånd allenast med hänsyn till särskilda omständigheter

eller eljest för viss begränsad tid böra överlåtas från avlidna

trafikutövare till deras stärbhusdelägare utan hava bibehållit en fri prövningsrätt

för den tillståndsgivande myndigheten samtidigt som de föreslagit,

att myndigheten må, vid medgivande av tillstånd för »annan i stället för

den avlidne», ålägga den nye tiilståndshavaren viss inlösningsplikt beträffande

automobiler, som använts i den avlidnes eller dödsboets trafikrörelse.

Den lösning som de sakkunniga sålunda givit det föreliggande problemet

synes länsstyrelsen tillfredsställande i det att den tillgodoser dödsboet efter

den avlidne i rimlig utsträckning genom den föreslagna inlösningsplikten, på

samma gång som betänkligheterna mot att överlåta den avlidnes trafiktillstånd

till annan än dödsbodelägare därigenom reduceras — till förmån för det

i direktiven uttalade önskemålet att motverka en tendens, som ginge ut på

bibehållande av meddelad trafikrättighet som ett familjeprivilegium.

Att helt borttaga möjligheten för den tillståndsgivande myndigheten att

lämna den avlidnas trafikrättighet åt delägare i dödsboet vore enligt länsstyrelsens

mening icke lämpligt. Det gives säkerligen många fall, då det ur

det allmännas synpunkt är förmånligast att en av sterbhusdelägarna får fortsätta

rörelsen, med hänsyn bland annat till den kännedom örn bästa sättet för

allmänhetens betjänande som denne kan besitta. Men framför allt skulle ett

uteslutande av sterbhusdelägaren från rättighetsförvärvet säkerligen leda till

att tillståndshavare i avsevärt större utsträckning än hittills skett låta sina

rättigheter övergå till familjebolag. Genom ett sådant förfarande kommer

det i direktiven avsedda syftet att tillgodose de i trafiken anställda chaufförernas

intresse och förhindra att trafikrättighet bleve ett ärftligt privilegium

att i hög grad motverkas. Nämnda syfte kan enligt länsstyrelsens mening

icke tillbörligen tillgodoses med mindre inskränkande föreskrifter meddelas

rörande bolagsbildning på ifrågavarande område. Förslaget synes böra kompletteras

i detta hänseende.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Västmanlands, Jämtlands

och Norrbottens län samt poliskammaren i Göteborg ställa sig tveksamma

mot förslaget men giva detta likväl i huvudsak sin anslutning. Grunden

till denna inställning bland nu nämnda myndigheter ligger däri att förhållandena

inom det egna området icke synas påkalla den av de sakkunniga

ifrågasatta lagstiftningen. Myndigheterna anse sig emellertid sakna anledning

motsätta sig denna, därest den anses behövlig med hänsyn lill förhållandena

i Stockholm och andra större städer.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

De sakkunniga betona, att den yrkesmässiga automobiltrafiken är en art

av näringsverksamhet av privaträttslig natur samt att denna karaktär icke

förändras därigenom att verksamheten är beroende på tillstånd av offentlig

myndighet. De sakkunniga erinra jämväl, att det i nu gällande föreskrifter

intagna bemyndigandet för den tillståndsgivande myndigheten att föreskriva

villkor och bestämmelser icke sträcker sig längre än trafiksäkerhet och all
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

123

män ordning kräva. Länsstyrelsen delar denna de sakkunnigas uppfattning

och vill allenast tillägga, att den tillståndsgivande myndigheten vid sin prövning

enligt gällande förordning jämväl har att taga hänsyn till behovet av

den sökta trafikrättigheten.

Av denna principiella utgångspunkt lärer emellertid följa, att föreskrifter

av den innebörd, varom enligt departementschefens direktiv skulle vara fråga,

måste anses innefatta ingrepp i näringsfriheten. I enlighet nied den av

riksdagen vid flera tillfällen intagna ståndpunkten böra förslag av dylik innebörd

framläggas i form av lag jämlikt § 87 regeringsformen. Att fästa sådana

bestämmelser vid tillståndsgivningen måste bestämt avstyrkas.

Vad angår själva innehållet av de föreslagna bestämmelserna understryker

länsstyrelsen skillnaden mellan förhållandena beträffande drosktrafiken i

Stockholm, som de sakkunniga tagit sikte på vid utarbetandet av förslaget,

och större städer, å ena, samt mindre städer och landsbygd, å andra sidan.

Länsstyrelsen framhåller i anslutning härtill, att det icke synes riktigt att —

såsom föreslagits — låta tillämpningen av de föreslagna tillståndsvillkoren

hero på en prövning av den tillståndsgivande myndigheten, enär utövningen

av ifrågavarande näring skulle komma att bero på olika regler i olika delar

av riket utan att detta hade med ordning och säkerhet att göra.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anmärker, att den ifrågasatta lagstiftningen

om lösningsplikt för ny koncessionshavare av stärbhuset efter en äldre

koncessionshavare tillhörig yrkesbil med mera i viss mån hänger i luften, så

länge stärbhusets rätt att någon tid efter dödsfallet utan särskilt tillstånd

fortsätta den avlidnes rörelse icke blivit i lag fastslagen. Länsstyrelsen anför

vidare:

Då de sakkunniga föreslå, att i fall då sterbhuset »under i lag begränsad

tid» fortsätter den avlidnes rörelse, sterbhuset före utgången av denna tid

skall till tillståndsmyndigheten inkomma med framställning örn lösningsplikt

för den tillträdande koncessionshavaren, förutsätter detta uppenbarligen,

att sterbhusets rätt att bedriva trafikrörelsen skall vara i lag reglerad. Länsstyrelsen

anser nu åsyftade bägge spörsmål böra lösas i ett sammanhang och

har tidigare givit sin anslutning åt det förslag rörande sterbhus’ rätt att för

viss tid få övertaga en avliden tillståndshavares trafikrättigheter, som utarbetats

av 1936 års trafikutredning.

Principiellt avstyrkes förslaget av länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,

Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Värmlands och Gävleborgs län,

magistraterna i Kalmar, Halmstad, Karlstad, Örebro, Gävle och Härnösand,

Jönköpings läns trafikbilägarorganisation, Älvsborgs läns trafikbilågarorganisation,

Svenska droskbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Biltrafikens arbetsgivareförbund och

Stockholms droskägareförening u. p. a.

Flera av nu nämnda myndigheter hava motiverat sitt avstyrkande av förslaget

med att detta med hänsyn till förhållandena inom området för myndighetens

verksamhet har så liten praktisk betydelse, att förslagets upphöjande

till lag icke torde vara av behovet påkallat.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

De av de sakkunniga föreslagna reglerna om materialinlösningsplikt vid

övertagande av avliden trafikutövares trafiktillstånd hava för sin tillämplig
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

het ställts i beroende av att vederbörande tillståndsgivande myndighet vid

meddelande av trafiktillstånd upptager sådan skyldighet såsom villkor folden

nye tillståndshavaren. Därest den tillståndsgivande myndigheten tillämpar

den principen, att avliden trafikutövares rörelse — bortsett från en kortare

övergångstid — icke får fortsättas av hans dödsbodelägare utan ovillkorligen

skall övergå till någon i dylik trafik anställd förare, som anmält sig

till erhållande av trafikrättighet, synes det vara ett trängande behov av atl

de besvärliga ekonomiska konsekvenser, som denna princip oftast medför för

dödsboet, neutraliseras. De sakkunnigas förslag till utformning av reglerna

för inlösningsplikten synes i och för sig väl avvägt, ehuru det — vilket med

hänsyn till ämnets natur torde vara ofrånkomligt — kan antagas i praktiken

bliva ganska tungrott och tidsödande.

Emellertid lärer ovan nämnda princip tillämpas allenast av ett fåtal tillståndsgivande

myndigheter. Det torde därför med fog kunna ifrågasättas,

huruvida icke de olägenheter, som äro en följd av att nämnda princip tilllämpas,

skulle kunna undanröjas på annat sätt, än att en för hela riket gällande

författning måste belastas med de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna.

Då följandet av ovannämnda princip medför så besvärande

ekonomiska följder för tillståndshavarnas dödsbon och det åsyftade resultatet,

nämligen att bereda de i trafiken anställda förarna större möjlighet att

själva bliva trafikutövare, blir så klent som av sakkunnigas betänkande framgår,

förefaller det mera naturligt, örn de sakkunniga närmare undersökt,

huruvida sagda princip överhuvud bör fortsättningsvis följas eller om icke

andra utvägar stå till buds för lösande av de svårigheter, som möta vid tillståndsgivandet,

enkannerligen i fall av tillståndshavares dödsfall. Länsstyrelsen,

som saknar erfarenhet rörande de speciella problem, som härvidlag

uppstå i en storstad, finner sig dock böra uppslagsvis ifrågasätta, huruvida

icke tillstånd till yrkesmässig trafik kunde meddelas dels enskilda och dels

kooperativa företagare. De förra borde få utöva rörelse med ett större antal

fordon, än vad som nu gemenligen tillätes. I de senare företagen skulle

endast förare, som saknade erforderliga tillgångar, kunna bliva delägare.

Med den skisserade anordningen torde kunna vinnas, att båda slagen av företag

bleve mera bärkraftiga och att sundare ekonomiska förhållanden kunde

vinna insteg inom den yrkesmässiga trafiken. Detta skulle i sin tur medföra,

att såväl ägarna av företagen som de i desamma anställda kunde påräkna

en tryggare försörjning och jämväl möjlighet att ordna för ålderdomspensionering.

Att härigenom en viss minskning i antalet självständiga

trafikutövare bleve ofrånkomlig, torde väl få uppvägas av de fördelar, som

nyss angivits.

Med hänsyn till det ekonomiska värde, ett trafiktillstånd alltid har för dess

utövare, måste det anses såsom ett allmänt önskemål, att samtliga frågor, berörande

övergång av trafikrättighet, såväl vid innehavares dödsfall som annars,

regleras.

Enligt magistratens i Kalmar uppfattning kan en tillfredsställande lösning

av hithörande problem vinnas endast genom att steget tages fullt ut i ena eller

andra riktningen sålunda att antingen dödsboet tillerkännes rätt att i öppna

marknaden till den högstbjudande försälja rörelsen -— i likhet med vad som

sker i tillståndshavarens livstid — eller ock rättigheten frånkännes varje handelsvärde

såväl i tillståndshavares som i hans dödsbos hand, varefter alla

konsekvenser av detta ståndpunktstagande utdragas.

Enligt magistratens mening bör frågan upptagas till förnyad prövning i hela

dess vidd, därvid klart bör uttalas, att den av ett trafiktillstånd beroende

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

125

rörelsen icke har något handelsvärde i och för sig, att sålunda vid tillståndshavarens

frånfälle eller frivilliga avstående tillståndet återgår till den tillståndsgivande

myndigheten, saint att denna prövar huruvida trafikheliovet

fortfarande kräver detta tillstånd, och därest så finnes vara fallet, tillkännagiver

att tillståndet är till ansökan ledigt, varefter detsamma tillerkännes den

mest meriterade och eljest förtjänte sökanden.

Magistraten i Halmstad anlägger liknande synpunkter och finner det icke

riktigt eller lämpligt att de föreslagna reglerna upphöjas till lag under annan

förutsättning, än att det blir principiellt fastslaget, att överlåtelse av tillstånd

icke får äga rum.

Magistraten i Gävle anser sig icke alldeles övertygad örn, att svårigheterna

för tillståndshavarens stärbhus att avyttra den avlidnes fordon till skäligt

pris äro så betydande, att de motivera införandet av en inlösningsplikt. De

bilar, som numera användas såväl i person- som lasttrafik, äro, anför magistraten,

till huvudsaklig del av modern standardtyp, varför vid en eventuell

försäljning icke enbart den »trånga krets», som tillståndsinnehavarna

utgöra, står till buds utan praktiskt taget hela den öppna bilmarknaden. Då

enligt uppgift antalet nuvarande tillståndsinnehavare i riket uppgår till lågt

räknat omkring 30,000, synes jämväl den krets, som i första hand bör vara

intresserad vid försäljning av trafikfordon, icke vara så ringa. Magistraten

vill redan ur nu angiven synpunkt ifrågasätta, om den av de sakkunniga

föreslagna inlösningsplikten är av behovet påkallad.

Magistraten anför vidare:

Vid en granskning av de sakkunnigas förslag synas härutöver en del erinringar

vara att göra. De sakkunniga fastslå i samband med behandlingen

av frågan om goodwill, att systemet, sådant det utvecklats i betänkandet,

grundar sig på den principen, att med tillståndsinnehavarens död tillståndet

upphör och att det tillstånd, som i stället meddelas annan, är helt nytt och

utan samband med den dödes. Med denna principiella inställning, som

magistraten för sin del finner riktig, synes det mindre väl förenligt, att det

nya tillståndet ställes i relation till det gamla genom en inlösningsplikt beträffande

viss materiel. På den punkten kunna jämväl praktiska svårigheter

uppkomma. Vid tillfälle, då trafiktillstånd upphört på grund av dödsfall,

kan exempelvis ansökan örn nytt tillstånd inkomma från flera sökande.

Örn omständigheterna då äro sådana, att den tillståndsbeviljande myndigheten

finner skäl föreligga att bevilja mer än ett tillstånd, uppstår svårighet

att avgöra vem av dessa, som skall åläggas inlösningsplikten i förhållande

till stärbhuset. Det är nämligen anledning antaga, att den inlösningspliklige

icke kommer att betrakta denna skyldighet såsom någon förmån. Vid

bedömande av frågan om inlösningsplikten och dess rättmätighet bör icke

bortses från den inlösningspliktiges förhållanden. För denne kan inlösningsplikten

vara till avsevärt men, bland annat genom svårigheten att anskaffa

medel även vid avbetalning. Det fall kan ock inträffa, att han nödgas övertaga

flera bilar än han vid tillstånd utan inlösningsplikt ämnat anskaffa,

varigenom den ekonomiska situationen för honom kan ytterligare försvåras.

De sakkunniga lia såsom förutsättning för införande av obligatorisk inlösningsplikt

uppställt, att den i direktiven omförmälda principen tillämpas

av alla tillståndsgivandc myndigheter. I samband härmed lia de sakkunniga

undersökt, huruvida l‘J3(i års trafikutrednings förslag till yrkesmässig

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

trafik m. m. kan tänkas medföra en enhetlig praxis i enlighet med Kungl.

Maj:ts ovan omförmälda princip. De sakkunniga anse emellertid, att så

icke kan förväntas bliva fallet och konstatera i samband härmed att, endast

för den händelse att den tillståndsgivande myndigheten vid tolkningen av

sagda förslags bestämmelser örn överlåtelse av trafiktillstånd vid dödsfall

strängt tillämpar den i direktiven omnämnda principen, föreskrift om inlösningsplikt

bleve erforderlig. Vad de sakkunniga sålunda anfört synes

magistraten böra föranleda till, att de bestämmelser i 1936 års trafikutrednings

förslag till yrkesmässig trafik m. m., vilka avse att reglera frågan örn

överlåtelse av trafiktillstånd vid dödsfall, upptagas till förnyat övervägande

i syfte att söka få till stånd en regel i angivet hänseende, som icke lämnar

rum för några tolkningssvårigheter och förhindrar uppkomsten av olikartad

praxis hos de tillståndsgivande myndigheterna. Sedan detta spörsmål lösts

och helst i samband därmed bör nu föreliggande fråga om inlösningsplikt

för den, som övertager tillståndet från stärbhus, upptagas till ny prövning.

Svenska omnibusägareförbundet och Svenska lasttrafikbilägareförbundet

framhålla, att utfallet av den undersökning rörande av de tillståndsgivande

myndigheterna tillämpad praxis i nu förevarande frågor synes hava bort

giva de sakkunniga någon anledning till prövning huruvida den princip, som

tagit sig uttryck i överståthållarämbetets av Kungl. Majit godkända praxis,

vöre ägnad för mera allmänt genomförande eller ens lämplig i de fall, dälden

nu tillämpades, detta desto mera som de å sid. 35—37 i de sakkunnigas

betänkande återgivna uttalandena innefattade ett utomordentligt starkt försvar

för den motsatta, av en överväldigande majoritet bland de tillståndsgivande

myndigheterna tillämpade principen.

En sådan prövning hava de sakkunniga, anföra förbunden, emellertid helt

underlåtit, i det de, efter antecknande av att 18 § i 1936 års trafikutrednings

förslag till förordning örn yrkesmässig biltrafik m. m. gåve utrymme för

tillämpning av bägge principerna, omedelbart förklarat sig (sid. 38) böra

till övervägande upptaga frågan om möjlighet att undanröja de med den av

Överståthållarämbetet tillämpade principen förenade olägenheterna för avliden

tillståndshavares dödsbo genom en i tillståndsbeslutet intagen föreskrift

örn skyldighet för ny tillståndshavare att inlösa dödsboets materiel,

vilken fråga de därefter principiellt besvara jakande.

C. Värderingsnäniinl.

Då enligt de sakkunnigas mening inlösningsplikt bör införas endast under

förutsättning, att möjligheten till trafiktillstånds erhållande icke betages

de förare, som redligen strävat många år i yrket men sakna kapital

och utväg till anskaffande av sådant, hava de sakkunniga undersökt möjligheten

av inrättande av en kreditanstalt för tillhandahållande av inlösningskapital.

På anförda skäl hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen

att för en lånerörelse av omförmäld omfattning erfordras ett kapital

av omkring 15,000,000 kronor, en beräkning, som likväl utgår från en i hela

landet gällande inlösningsplikt och, såsom grundad på delvis antagna siffror,

är behäftad med avsevärda fel. De sakkunniga anse sig dock på denna

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

127

beräkning kunna grunda den uppfattningen, att en kreditanstalt nied här

ifrågavarande uppgift måste även i fall av partiell inlösningsplikt lia till sitt

förfogande ett synnerligen stort kapital.

Med hänsyn till det erforderliga rörelsekapitalets storlek, säkerheternas

otillfredsställande art, de höga räntor, som måste komma till användning,

samt de stora administrationskostnaderna — vilka omständigheter närmare

utvecklas i de sakkunnigas betänkande — anse de sakkunniga uteslutet att

vare sig med statens eller enskild hjälp kunna anordna den erforderliga lånerörelsen.

De sakkunniga anse emellertid, att ovan omförmälda förutsättning för inlösningsplikts

införande skulle kunna åstadkommas därigenom, att den nye

tillståndshavaren medgåves rätt att fullgöra påfordrad inlösen medelst successiva

inbetalningar av lösesumman. Å andra sidan skulle det dock stå

stärbhusen fritt att avstå från inlösningsskyldighetens påfordrande, i fall

denna icke skulle kunna fullgöras annorledes än genom avbetalning.

Denna rätt till avbetalning bör dock enligt de sakkunniga inträda endast

för den händelse den tillträdande saknar förmåga att vid materialens övertagande

gälda hela inlösningsbeloppet.

En eventuell inlösningsplikt bör enligt de sakkunnigas mening begränsas

till den eller de av den avlidne tillståndshavaren brukade automobiler, som

äro i användbart skick och lämpliga samt behövliga för den nye tillståndshavarens

rörelse.

Skulle frivillig överenskommelse beträffande lösesummans storlek och

andra med inlösningen förknippade frågor icke kunna träffas, bör enligt de

sakkunnigas mening stärbhuset, därest det vidhåller inlösningspliktens

fullgörande, såväl som tillståndshavaren vara berättigad att påkalla tvistefrågans

prövning antingen av den tillståndsgivande myndigheten eller av

något för ändamålet skapat särskilt organ. Med hänsyn därtill, att för

avgörandet av de tvistefrågor, som kunna ifrågakomma, i regel torde erfordras

sakkunskap beträffande själva yrkesutövningen, synes det de sakkunniga

lämpligast att för prövningen i fråga anlitas sist nämnda utväg. Den

nämnd, åt vilken tvistefrågornas prövning sålunda uppdrages, bör bestå av

tre personer, av vilka stärbhuset utser den ena, den lösningsskyldige den

andra samt den tillståndsgivande myndigheten den tredje.

Iliand tidigare omförmälda myndigheter, som avgivit utlåtanden över de

sakkunnigas förslag, hava länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län samt

magistraterna i Eskilstuna, Nyköping, Växjö och Halmstad särskilt utlåtit

sig i fråga örn den av de sakkunniga föreslagna värderingsnämnden. Av

dessa myndigheter anser endast länsstyrelsen i Uppsala län bestämmelser av

det föreslagna innehållet icke lämpliga. Länsstyrelsen anser, att något lagligt

stöd genom den föreslagna bestämmelsen i motorfordonsförordningen

för parternas skyldighet att underkasta sig nämndens värdering icke synes

föreligga. Att häfta äventyret av trafiktillståndets förlust såsom påföljd vid

överenskommelsen örn materielinlösning synes icke överensstämma med mo
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

torfordonsförordningens grunder. Länsstyrelsen finner, att, därest bestämmelser

av det av de sakkunniga föreslagna innehållet skola införas, detta

synes böra ske genom särskild lag.

Övriga myndigheter, som uttalat sig särskilt i fråga örn värderingsnämnden,

hava icke haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag i huvudsak.

I vissa avseenden hava de emellertid haft en från de sakkunniga avvikande

mening. Sålunda håller magistraten i Eskilstuna före, att den tillståndsbeviljande

myndigheten icke bör taga befattning med nämnds tillsättande,

då myndigheten här kan för parterna komma att framstå som medagerande

beträffande deras ekonomiska mellanhavande.

Därjämte vill magistraten ifrågasätta, om det bör stå sökanden fritt att

återkalla sitt krav på inlösen, sedan nämnden fattat sitt beslut. Tillräckliga

skäl härför synas ej föreligga. I analogi med ett skilj emannaförf ar ande

synes nämndens avgörande böra innefatta ett slutligt reglerande av parternas

mellanhavande.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån och magistraten i Växjö framhålla: Enär

det ofta förekommer, att en person, vilken utövar yrkesmässig automobiltrafik,

äger tillstånd att med samma fordon bedriva såväl läns- som stadstrafik

och dessa tillstånd meddelas av olika myndigheter, synes det önskvärt,

att förslaget kompletteras med föreskrifter, varav framgår vem som

i dylika fall skall äga att såsom »tillståndsgivande myndighet» tillsätta värderingsnämnd.

Det torde nämligen i fall som det anförda icke kunna anses

lämpligt, att vederbörande sökande skall hava rätt att välja mellan olika

myndigheter eller —- ännu mindre — att två nämnder skola tillsättas.

D. Fråga om ersättning för rörelsens affärsvärde (goodwill).

I betänkandet framhålles, att avgörandet av frågan, huruvida vid värdets

bestämmande hänsyn skall tagas till goodwill, är förenat med stora svårigheter.

De sakkunniga anföra:

Principiellt sett bör i ett tillståndssystem, som inrymmer materialinlösningsplikt,

något utrymme för goodwill icke finnas. Systemet, sådant det i

det föregående utvecklats, grundar sig på den principen, att med tillståndshavarens

död tillståndet upphör och att det tillstånd, som i stället meddelas

annan, är ett helt nytt tillstånd utan samband med den dödes. Med denna

utgångspunkt skulle man komma därhän, att värdet av goodwill icke skulle

ersättas av den nye tillståndshavaren. Men ett undantagslöst fasthållande

härvid skulle otvivelaktigt många gånger leda till obillighet. Förhållandena

kunna exempelvis vara sådana, att den döde genom energi och omtanke

skaffat sig en kundkrets, vilken mer eller mindre automatiskt följer med tillståndet

till den nye tillståndshavaren. Vid materialen kan med andra ord

vara förbundet ett affärsvärde, som kommer den sistnämnde till godo. Sådant

fall torde väl sällan eller aldrig föreligga inom droskrörelsen i de största

städerna, varest man icke kan tala om någon egen kundkrets för den enskilde

droskägaren. Oftare torde man kunna påträffa sådana fall inom den

mera hyrverksmässigt bedrivna persontrafikrörelsen samt särskilt inom last
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

129

bilstrafiken, varest måhända mellan den döde och en större eller mindre

kundkrets upprättade kontakt komma den nye tillståndshavaren till godo,

och inom omnibustrafiken. Av nu anförda skäl hava de sakkunniga ansett

sig böra lämna den föreskriften för nämnden, att värdet i regel skall bestämmas

med hänsyn uteslutande till materialens ålder och beskaffenhet samt

brukbarhet i den nye tillståndshavarens rörelse samt att undantagsvis, när

synnerliga skäl därtill äro, hänsyn jämväl må tagas till värdet av goodwill.

Flera av de hörda myndigheterna såsom länsstyrelsen i Blekinge län och

poliskammaren i Norrköping ifrågasätta, huruvida icke gottgörelse för goodwill

borde begränsas mindre snävt än förslaget anger. — Länsstyrelsen i

Östergötlands län anmärker, att de sakkunniga enligt länsstyrelsens uppfattning

tagit allt för lätt på den vanskliga frågan om goodwill, då icke ens

i motiven närmare utvecklats, vilka »de synnerliga skäl» äro som grunda

rätt till sådan ersättning.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

De sakkunnigas syfte med förslaget synes i första hand vara att bereda en

förmån åt dödsboet efter yrkesmässig trafikinnehavare. Det är dock mycket

ovisst, huruvida detta syfte skulle uppnås på det sätt de sakkunniga tänkt

sig. I sådana fall, där ett goodwillvärde föreligger, t. ex. beträffande omnibus-

och lastbilstrafik, torde de flesta tillståndsgivande myndigheter hittills

ofta hava meddelat änkan eller något av barnen tillstånd att fortsätta rörelsen

och de hava därigenom kunnat tillgodogöra sig såväl själva goodwillvärdet

som materielen på annat sätt än genom inlösning. Om icke sådant

fall föreligger, och rörelsens materiel innehaves på avbetalningsköp, vilket

de sakkunniga anse vara mycket vanligt, förefaller det knappast sannolikt,

att de föreslagna bestämmelserna skola tillförsäkra stärbhuset högre ersättning

än som eljest kunnat påräknas, vartill kommer ovissheten om ersättningens

belopp, då frågan kan av den nye innehavaren hänskjutas till nämnd.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter lämpligheten av att vid bestämmande

av lösesumma hänsyn till goodwill endast får tagas när synnerliga skäl

föreligga. Skillnaden mellan dessa fall och de fall, då överlåtelse sker och

sålunda frivillig överenskommelse föreligger örn goodwill, synes omotiverat

stor. Det måste, anför länsstyrelsen, anses lämpligare örn stadgandet medgiver

hänsyntagande till goodwill, när skäl därtill äro. I annat fall skulle

uppkomma en kategori tillståndshavare, vilka utan att tillräcklig anledning

därtill förelåge, ställdes i avgjort sämre läge än andra innehavare av trafiktillstånd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter, huruvida icke bestämmelserna

i nu berörda avseenden böra avfattas med mera hänsyn tagen till den praxis,

som utvecklats genom alt överlåtelser av rätt till linjetrafik i regel godtagits

och att vid sådana överlåtelser en ersättning, beräknad jämväl efter affärsvärdet,

ansetts skälig. Så torde exempelvis i regel ha varit fallet då statens

järnvägar förvärvat linjetrafik.

Stockholms droskägare förening finner det självfallet att hänsyn måste tagas

till goodwillvärdet. Liknande uppfattning kommer till synes i utlåtanden

från andra bilägarorganisationer.

I motsats till nu nämnda myndigheter framhåller magistraten i Gävle, att

Ii ilning till riksdagens protokoll IWO. I sami. Nr ll!>. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

i ett tillståndssystem, som inrymmer materialinlösningsplikt, principiellt sett

något utrymme för goodwill icke finnes. Syftet med hela denna lagstiftning

synes ju ock vara att söka hjälpa stärbhusdelägarna till ett skäligt pris å

materielen som sådan. Så länge icke själva trafiktillståndet i lagstiftningen

godkännes såsom en handelsvara bör därför enligt magistratens förmenande

icke ens i undantagsfall hänsyn tagas till goodwill.

E. Inlösningspliktens fullgörande m. m.

De sakkunniga hava tidigare framhållit, att enligt deras mening rätten till

krav på inlösningspliktens fullgörande är en stärbhuset tillkommande förmån.

Denna förmån bör stärbhuset äga fritt disponera. Det bör följaktligen

också kunna avstå från förmånen när det så önskar. Denna rätt är givetvis

begränsad av gällande civilrättsliga regler och bör av hänsyn till den inlösningspliktige

ytterligare begränsas. Därest stärbhuset anser sig icke kunna åtnöjas

med det beslut, som nämnden meddelar, bör stärbhuset enligt de sakkunnigas

förslag inom åtta dagar, efter det nämndens beslut bevisligen delgivits

stärbhuset, meddela den tillståndsgivande myndigheten, huruvida stärbhuset

vill avstå från inlösningspliktens vidare påfordrande. Därest stärbhuset

icke inom nämnda åtta-dagarsperiod gjort anmälan skulle för detsamma

inträda skyldighet att på de av nämnden beslutade villkoren låta den inlösningspliktige

erhålla den material, som kunde vara ifråga.

Fråga om överlåtelse av trafiktillstånd i samband med tillståndshavaros

konkurs.

I samband med de under §§ 18 och 19 föreslagna bestämmelserna har

1936 års trafikutredning även till behandling upptagit ett spörsmål i samband

med tillståndshavares konkurs.

1936 års trafikutrednlngs förslag.

Då en tillståndshavare försättes i konkurs, kan trafiktillståndet, vilket är

personligt, icke ingå i konkursmassan. Borgenärerna äro härigenom betagna

möjligheten att tillgodogöra sig det af färs värde, som rörelsen kan

äga. Ett sådant förhållande måste enligt trafikutredningens mening anses

mindre tillfredsställande. Av en av utredningen i ämnet lämnad redogörelse

framgår, att på vissa andra i stort sett jämförbara rättsområden konkursbo

tillerkänts rätt att fortsätta en konkursgäldenärs med stöd av koncession

bedrivna rörelse ävensom överlåta densamma med vederbörande

myndighets medgivande.

Enligt trafikutredningens mening bör ett motsvarande stadgande upptagas

i lagstiftningen örn den yrkesmässiga trafiken. Sådana bestämmelser

hava också influtit i §§ 18 och 19 i utredningens författningsförslag. Härigenom

har konkursbo i lagstiftningen medgivits rätt att under viss tid fortsätta

en konkursgäldenärs yrkesmässiga trafik för att få tillfälle att avveckla

densamma eller med vederbörande myndighets medgivande överlåta rörelsen.

Av dessa bestämmelser anser utredningen följa, att konkursgälde
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

131

närén själv efter egendomsavträdet är förhindrad att utöva rörelsen. Det

möter enligt utredningens mening ej hinder för konkursboet alt i trafiken

använda konkursgäldenären och att den tillståndsgivande myndigheten sedan

konkursen avvecklats efter ansökan ger den förutvarande konkursgäldenären

nytt trafiktillstånd, därest förhållandena därtill föranleda.

Att däremot ålägga konkursbo att upprätthålla den av gäldenären bedrivna

trafiken, vilket från visst håll ifrågasatts, har trafikutredningen icke ansett

lämpligt, även örn olägenheter kunna uppkomma för den trafikerande allmänheten

vid nedläggandet av exempelvis en billinje.

I fråga örn den formella behandlingen av ansökningar om tillstånd alt få

fortsätta av annan förut bedriven trafik har utredningen i andra sammanhang

föreslagit vissa förenklingar i jämförelse med vad som eljest gäller.

Sålunda har utredningen under § 11 föreslagit, att infordrandet av yttranden

skall i dylika fall kunna inskränkas eller underlåtas. Någon ändring i

tillgången på trafikmedel förekommer ju icke, varför andra företag i regel

ej beröras av beslutet. Då trafiken skall utövas med samma stationsort som

tidigare och med förut för trafiken godkända fordon, bör det enligt trafikutredningens

mening i allmänhet vara tillräckligt, att ärendet endast remitteras

till polismyndighet för yttrande om tillståndssökandens lämplighet.

Nuvarande bestämmelse, att beslut om trafiktillstånd icke skall vara gällande

förrän beslutet vunnit laga kraft eller efter besvär slutligen fastställts,

synes ägnad att framkalla vissa olägenheter i de fall, då trafikrörelse

med eller ulan samband med dödsfall övertagits. En fullkomligt oomtvistad

trafik kan ju härigenom tvingas att för viss tid upphöra ej blott till

skada för företaget som sådant utan även för den trafikerande allmänheten.

Med hänsyn till bland annat nu angivna fall har trafikutredningen i § 44

öppnat möjlighet för vederbörande tillståndsgivande myndighet att, då särskilda

skäl föreligga, förordna, att beslut örn trafiktillstånd skall utan hinder

av besvär lända till efterrättelse.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att, då ett trafiktillstånd är personligt och

alltså icke tillhör tillståndshavarens konkursbo, synes vad i § 19 föreslagits

om fall av konkurs böra utgå. Kan tillståndshavaren utan hinder av konkursen

fortfarande på ett tillfredsställande sätt bedriva rörelsen, saknas enligt

länsstyrelsens mening anledning att fråntaga konkursgäldenären tillståndet.

Transportarbctarförbundet anser, att det i fråga örn överlåtelse vid konkurs

bör klart sägas ut, att skenbara överlåtelser, som medföra, att konkursgäldenären

även i fortsättningen är utövare av rättigheten, icke böra få äga

rum, med mindre konkursgäldenären fullgör vissa minimifordringar och i

första hand, att han till anställd personal utbetalar innestående lön, därest

fordran därå föreligger.

Sammanfattning.

Frågan huruvida och under vilka villkor trafiktillstånd må överlåtas vare

sig på grund av avtal eller på grund av den ursprunglige tillståndhavarens

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

dödsfall är icke på något sätt reglerad i gällande motorfordonsförordning.

Det däri förekommande stadgandet att trafiktillstånd skall upptaga de villkor

och bestämmelser, som prövas nödiga, anses av flertalet tillståndsgivande

myndigheter icke medföra befogenhet att föreskriva andra villkor

och bestämmelser än sådana, som avse allmän ordning och trafiksäkerhet.

I enlighet med denna uppfattning hava dessa myndigheter, då fråga örn

godkännande av överlåtelse av trafiktillstånd uppkommit, medgivit icke

blott dödsbodelägare efter avliden tillståndshavare rätt att fortsätta dennes

rörelse utan även tillståndshavare eller dennes stärbhus rätt att genom avtal

överlåta rörelsen, allt under förutsättning att behov av trafiken fortfarande

förelegat och att sökanden befunnits äga de personliga och ekonomiska förutsättningar

för trafikens utövande, vilka skäligen kunde krävas av varje

innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik. Vissa andra myndigheter,

däribland Överståthållarämbetet, hava emellertid varit av annan uppfattning

och ansett sig kunna närmare bestämma förutsättningar och villkor

för rätt att överlåta trafiktillstånd. Sedan 1935 har sålunda Överståthållarämbetet

tillämpat den praxis, att icke godkänna överlåtelser av trafiktillstånd

annat än under vissa förutsättningar, nämligen att de för överlåtelsen

åberopade skälen kunde godkännas, att den, till vilken överlåtelse ägde

rum, tillhörde de äldsta droskförarnas krets inom staden, samt att lösesumman

avsåge gottgörelse allenast för den överlåtna materialen, men icke

för tillståndet som sådant. I samband därmed har ämbetet begränsat rätten

för avliden drosktrafikutövares stärbhusdelägare att fortsätta dennes rörelse

till viss tid, utgörande för änka tre år och för annan stärbhusdelägare sex

månader från trafikutövarens dödsfall.

Genom utslag den 14 oktober 1938 i anledning av besvär, anförda av vissa

änkor och bröstarvingar efter avlidna drosktrafikutövare i Stockholm över

att Överståthållarämbetet vägrat dödsbodelägare att, utöver viss tid, fortsätta

avlidna drosktrafikutövares rörelse, gillade Kungl. Majit i princip denna

ämbetets ståndpunkt. Kungl. Maj:t fann överlåtelse på grund av dödsfall av

sådan yrkesmässig automobiltrafik, varom här vore fråga, böra medgivas

allenast med hänsyn till särskilda omständigheter eller för viss begränsad tid.

1936 års trafikutredning har i sitt betänkande under §§ 18 och 19 upptagit

stadganden rörande nu förevarande frågor. 1 § 18 stadgas uttryckligen,

att tillstånd till yrkesmässig trafik får, då tillståndshavaren avlidit

eller försatts i konkurs, eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan efter

medgivande av den myndighet, som meddelat tillståndet. Vederbörande

myndighet har emellertid att med avseende på skälen och villkoren för

överlåtelsen — skyldighet har stadgats att vid framställningen foga avtal rörande

överlåtelsen —- lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifrågasättes,

samt omständigheterna i övrigt pröva, huruvida framställningen bör

bifallas eller avslås.

§ 19 behandlar dödsbos och konkursbos rätt att driva yrkesmässig trafik.

Bestämmelsen innebär rätt för dödsbo efter avliden trafikutövare eller,

där tillståndshavaren försatts i konkurs, dennes konkursbo att utan särskilt

tillstånd fortsätta rörelsen under en tid av högst ett år från dödsfallet eller

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

133

första borgenärssammanträdet. Det åligger dock härvid dödsboet, respektive

konkursboet, att inom två månader från dödsfallet eller borgenärssammanträdet

hos myndighet, som meddelat tillståndet, anmäla den som antagits

som föreståndare för rörelsen. Därest anmälan icke göres eller den till

föreståndare antagne icke anses lämplig -—- inom viss av myndigheten bestämd

tid kan dödsboet respektive konkursboet anmäla annan person, som

kan av myndigheten för ändamålet godkännas — anses trafiktillståndet hava

upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten gått till ända eller beslut

i frågan meddelades.

Trafikutredningen framhåller i sitt betänkande, att det för en tillståndshavare

måste te sig som tämligen naturligt, att hans efterlevande skola få

fortsätta en rörelse, vars värde han kanske kunnat öka genom energi och

omtanke, och att han själv liksom hans efterlevande skola genom överlåtelse

kunna få vederlag ej endast för i rörelsen använd material utan därutöver

för rörelsen såsom sådan. I fall sådana som de nu nämnda, där alltså ett

affärsvärde måste anses föreligga, anser trafikutredningen det i hög grad

rimligt, att trafikutövarens efterlevande få fortsätta rörelsen, därest de befinnas

lämpliga, samt att trafikutövaren och hans dödsbo få genom överlåtelse

förfoga över rörelsen. Enligt utredningens mening bör man emellertid

icke generellt medgiva tillstånd till överflyttning av tillstånd, då det allmänna

icke lämpligen kan avsäga sig sin prövningsrätt.

Vad nu anförts gäller fall, då rörelsen kan anses äga ett verkligt affärsvärde.

I fråga emellertid örn en rörelse, som icke kan anses ha dylikt värde

eller blott ringa sådant, äro skälen för att medgiva tillståndets övertagande

ej lika starka. Sålunda torde någon egen kundkrets icke föreligga för den

särskilde utövaren av drosktrafik i de större städerna och för dennes rörelse

ej heller föreligga någon mera påtaglig goodwill. I sådana fall kan,

framhåller utredningen, det givetvis icke anses motiverat medgiva en obegränsad

rätt till överlåtelse eller rätt för droskägares efterlevande att stadigvarande

få fortsätta rörelsen.

Enligt trafikutredningens mening tala starka skäl för att äldre förtjänta

förare i allmänhet erhålla företrädesrätt till erhållande av drosktrafikrättigheter

framför avliden tillståndshavares dödsbodelägare. Då emellertid ett

generellt genomförande av en sådan princip skulle under nuvarande förhållanden

ej sällan leda till resultat, som ur sociala och humanitära synpunkter

måste anses otillfredsställande, anser trafikutredningen, att tillbörlig

hänsyn till de föreliggande omständigheterna i varje särskilt fall bör

tagas.

Genom stadgandena i § 19 har trafikutredningen velat skapa förutsättningar

för en i görligaste mån tillfredsställande behandling av fall där stärbhus

eller konkursbo ej vilja eller av någon anledning ej få tillstånd att stadigvarande

driva rörelsen.

1 samband med att Kungl. Majit den 14 oktober 1938 meddelade utslag

i ovan berörda besvärsmål bemyndigade Kungl. Majit dåvarande departementschefen

att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning

huruvida och på vad sätt i samband med att överlåtelse av trafiktillstånd

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

medgåves eller trafiktillstånd eljest beviljades åtgärder av övervägande social

karaktär kunde vidtagas för befrämjande av trafikutövares och löneanställda

förares intressen.

Nämnda sakkunniga framlade den 8 juni 1939 betänkande med förslag

angående vissa med beviljande av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik

förenade frågor.

De sakkunnigas förslag innebär i stort sett följande. Tillståndsgivande

myndighet må på framställning av dödsbo efter avliden tillståndshavare,

vilken bedrivit yrkesmässig trafik såsom självständigt yrke, för det tillstånd,

som beviljas annan i stället för den avlidne, föreskriva som villkor, att den

nye tillståndshavaren skall mot engångsbetalning, avbetalning eller eljest

enligt överenskommelse lösa till sig de i rörelsen använda automobilerna,

som äro i brukbart skick samt lämpliga och behövliga för den nye tillståndshavarens

rörelse. Kan överenskommelse icke träffas om lösesumman eller

dess erläggande eller om annan med inlösningen förenad fråga, äger dödsboet

eller den nye tillståndshavaren hos den tillståndsgivande myndigheten

påkalla tillsättandet av en av tre personer bestående nämnd, som har att

bestämma den material, som skall inlösas, värdet å denna m. m. Vid bestämmandet

av materialens värde skall avseende fästas i regel endast vid

materialens ålder och beskaffenhet samt dess brukbarhet i den nye tillståndshavarens

rörelse. Endast när synnerliga skäl därtill äro, må hänsyn tagas

jämväl till rörelsens affärsvärde (goodwill).

En av de sakkunniga, ombudsmannen hos Svenska droskbilägareförbundet,

har avgivit reservation i avseende å den föreslagna inlösningsplikten,

därvid han bland annat framhållit, att föga eller intet torde vara vunnet för

den allmänna ekonomiska trygghet och säkerhet, de sakkunniga skulle förbereda

åt trafikutövarnas efterlevande eller den inom trafiken löneanställda

personalen, därest det av Överståthållarämbetet införda systemet bleve normerande

för hela landet, där olägenheter av nyssberörd art icke finnas eller

lösa sig själva på ett för de berörda parterna såväl socialt som ekonomiskt

fördelaktigare sätt än det av de sakkunniga föreslagna.

Reservanten hemställer, att de sakkunnigas förslag icke måtte föranleda

någon åtgärd.

Departementschefen.

De i förevarande sammanhang behandlade förslagen till bestämmelser

avse att reglera

a) frågan huruvida och i vad mån överlåtelse av trafiktillstånd genom

frivilligt avtal bör medgivas,

b) frågan örn rätt för dödsbodelägare efter avliden trafikutövare att övertaga

utövningen av den avlidnes rörelse,

c) motsvarande spörsmål om konkursbos rätt, därest tillståndshavaren

försatts i konkurs,

d) frågan huruvida genom särskilda författningsbestämmelser bör fastställas

befogenhet för tillståndsbeviljande myndighet att ålägga den, som i

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

stället för en avliden utövare av yrkesmässig trafik erhåller dennes trafiktillstånd,

skyldighet att under vissa förutsättningar inlösa automobiler, som

den avlidne eller hans dödsbo använt i yrkesmässig trafik.

Den omfattande utredning, som ägt rum beträffande dessa frågor, synes såsom

huvudsakligt resultat hava givit vid handen, att avgörandet av de under

a)—c) omförmälda spörsmålen snarare bör ske genom prövning av omständigheterna

från fall till fall än genom generella författningsbestämmelser. Detta

är ock i huvudsak den ståndpunkt, som 1936 års trafikutredning genom

sitt förslag intagit, då utredningen genom de under §§ 18 och 19 föreslagna

bestämmelserna snarare velat skapa förutsättningar för och bereda

erforderlig tid för en materiell prövning än i sak reglera däri avsedda

spörsmål.

Med avseende å den under a) omförmälda fragan fastslas genom den av

utredningen föreslagna lydelsen av § 18 i huvudsak dels att överlåtelse av

trafiktillstånd icke må ske utan medgivande av den myndighet, som meddelat

tillståndet, dels skyldighet för sökande att vid ansökan om tillståndets

överförande förete avtal, som kan hava upprättats rörande överlåtelsen, dels

ock de omständigheter, som av myndigheten böra tagas under övervägande

vid prövning av dylik ansökan.

Med avseende å den under b) omförmälda fragan örn dödsbos rätt att

fortsätta avliden trafikutövares rörelse intager 1936 års trafikutredning i huvudsak

samma ståndpunkt, som kommit till uttryck i 1936 års proposition,

nämligen att, utan att sakligt reglera detta spörsmål, bereda skälig tid för

prövning därav genom att medgiva dödsboet rätt att — under förutsättning

av viss anmälan — utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen under viss lid.

Denna tid föreslås dock av 1936 års trafikutredning förlängd till ett år mot

i 1936 års proposition föreslagna 6 månader. Prövningen av huvudfrågan,

nämligen huruvida dödsboet även efter nämnda tids utgång skall få fortsätta

rörelsen, förutsältes skola äga rum på grundval av den ansökan, som

dödsboet kan komma att i sådant syfte göra under loppet av nämnda år

och böra ske med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall på sätt

i utredningens motiv närmare framliålles.

I anledning av vad de sakkuniga i sådant avseende anfört finner jag mig

böra uttala följande. Principiellt kan arvsrätt till rättigheter av förevarande

slag icke erkännas. Detta får givetvis icke föranleda, att icke stärbhusdelägare

framför annan sökande kan ifrågakomma till erhållande av den avlidnes

trafiktillstånd, därest han härför befinnes mest lämplig.

Motsvarande bestämmelser som i fråga örn dödsbo föreslås i detta sammanhang

av trafikutredningen böra gälla även beträffande den under c)

omförmälda frågan örn konkursbos rätt att bedriva rörelse, därest trafikutövaren

försatts i konkurs.

Vad slutligen angår det under d) omförmälda spörsmålet, må erinras, hurusom

redan i de direktiv, som meddelades vid tillkallandet av 1938 års trafiksakkunniga,

framhölls, att det i och för sig icke syntes nödvändigt, att de åtgärder,

som i en eller annan form kunde befinnas lämpliga och erforderliga

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

för därvid angivna ändamål, grundade sig på ändringar i gällande författningsbestämmelser.

Fråga vore nämligen snarast om innehållet av de villkor

och bestämmelser för trafikens bedrivande, som de tillståndsgivande myndigheterna

redan enligt gällande bestämmelser ägde föreskriva i samband med

trafiktillstånds beviljande. Skulle emellertid ändring av dessa bestämmelser

befinnas erforderlig för omförmälda ändamål, borde förslag därtill i samband

med utredningen i övrigt framläggas.

I nämnda direktiv framhölls vidare, att det ej heller syntes nödvändigt eller

lämpligt, att de åtgärder, som för nämnda ändamål kunde komma att

genomföras, bleve schematiskt lika inom olika trafikområden; tvärtom torde

praktisk anpassning efter skiftande förhållanden inom olika slag av trafik

på olika orter vara nödvändig. Önskvärt syntes därför vara, att praktisk erfarenhet

av verkningarna av de åtgärder, som kunde komma att föreslås,

vunnes på vissa orter, innan desamma förordades till mera allmänt införande.

Sakkunniga hava i sitt betänkande såsom sin mening uttalat, att förutsättning

för närvarande icke finnes för införande i hela riket av inlösningsplikt,

utan bör sådan enligt deras mening komma i fråga allenast i sådana fall, då

den tillståndsgivande myndigheten tillämpar den princip, som ligger till

grund för Kungl. Maj:ts den 14 oktober 1938 träffade avgörande på ovan omförmälda

besvär över vissa av Överståthållarämbetet meddelade beslut.

På grund härav och då denna princip hittills i mycket ringa omfattning

kommit till tillämpning, kan enligt de sakkunnigas mening en för myndigheterna

tvingande bestämmelse om upptagande i tillståndsbeslutet av inlösningsplikt

såsom villkor för trafikrättighetens utövande icke föreskrivas; avgörandet

om behövligheten och lämpligheten av sådant villkor måste i stället

lämnas åt vederbörande myndighet. Då emellertid enligt de sakkunnigas

uppfattning nu gällande bestämmelser icke innefatta befogenhet för dylik

myndighet att i samband med meddelande av trafiktillstånd föreskriva andra

villkor och bestämmelser än sådana, som avse allmän ordning och säkerhet,

anse de sakkunniga ett tillägg till nu gällande eller av trafikutredningen föreslagna

bestämmelser erforderligt såsom grundval för myndighetens befogenhet

att i samband med trafiktillstånds meddelande förelägga dylik inlösningsplikt.

I enlighet med denna ståndpunkt hava de sakkunniga framlagt förslag till

bestämmelser, avsedda att antingen infogas i 1930 års motorfordonsförordning

eller att fogas till § 18 av det av 1936 års trafikutredning avgivna författningsförslaget,

genom vilka bestämmelser fastställes principiell befogenhet

för tillståndsbeviljande myndigheten att under vissa omständigheter föreskriva

sådan inlösningsplikt, varom nu är fråga.

I anslutning härtill hava de sakkunniga vidare föreslagit bestämmelser för

detaljerat reglerande av vissa med ett inlösningsförfarande förenade spörsmål,

såsom huru inlösningsplikt skall av dödsboet påkallas, tillsättandet aven

särskild nämnd för bestämmande av vissa med inlösningen sammanhängande

frågor, därest överenskommelse därom icke kan träffas, omfånget

av nämndens prövningsrätt och principer för ersättningens bestämmande

m. m.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

137

I likhet med de sakkunniga finner jag det uppenbart, att behov av bestämmelser

om införande av sådan inlösningsplikt, varom nu är fråga, icke föreligger,

därest en avliden trafikutövares rörelse får av stärbhuset disponeras antingen

så, att stärbhusdelägare av den tillståndsgivande myndigheten erhåller

den avlidnes trafiktillstånd, eller ock så, att detta jämte materialen genom avtal

överlåtes på annan, som av sagda myndighet meddelas tillstånd i stället

för den avlidne. Behovet av föreskrift örn inlösningsplikt sammanhänger

med andra ord helt och hållet med tillämpningen av den princip, som i de

förut omförmälda besvärsmålen använts av Överståthållarämbetet och i princip

godkänts av Kungl. Maj:t.

Av den utredning, som av de sakkunniga verkställts beträffande den praxis,

som i samband med tillståndshavares död plägar tillämpas vid tillståndsgivningen,

framgår, att förutom Överståthållarämbetet allenast tre av de tillståndsgivande

myndigheterna tillämpa den princip, som kommit till uttryck

i avgörandet av ovan omförmälda besvär. I övrigt synas de tillståndsgivande

myndigheterna meddela tillstånd antingen åt någon stärbhusdelägare eller

åt den, som av stärbhuset förvärvat »rättigheten» och materialen, blott de

allmänna kraven på lämplighet anses uppfyllda.

Frågan örn den tillståndsbeviljande myndighetens befogenhet att föreskriva

dylik inlösningsplikt har på grund härav åtminstone för närvarande en ganska

begränsad praktisk räckvidd; tillämpningen av bestämmelser i dylikt syfte

skulle bliva aktuell hos fyra av rikets till inemot 140 uppgående tillståndsbeviljande

myndigheter. På grund härav och med hänsyn till de starka invändningar

som ur principiell synpunkt anförts mot vissa av utredningen för

nu ifrågavarande ändamål föreslagna bestämmelser har jag ansett detta problem

ännu icke moget för lösning genom föreskrifter av det detaljerade

innehåll, som de sakkunnigas förslag innebär; ytterligare erfarenheter böra

enligt min mening tillsvidare samlas på rättstillämpningens väg genom utnyttjande

av de befogenheter, som myndigheterna redan under tillämpningen

av nu gällande eller av trafikutredningen föreslagna bestämmelser torde äga.

Då emellertid av de sakkunniga hävdats, att enligt deras uppfattning befogenhet

för den tillståndsbeviljande myndigheten att i samband med beviljande

av trafiktillstånd föreskriva dylik inlösningsplikt måste anses oviss

utan uttryckligt stöd i författningen, bär jag ansett ur de sakkunnigas förslag

böra i detta sammanhang upptagas och såsom tillägg till de av trafikutredningen

under § 18 föreslagna bestämmelserna såsom nytt moment fogas föreskrift

innefattande dylik befogenhet i principiell överensstämmelse med de

sakkunnigas förslag. Däremot anser jag, på sätt nyss antytts, ett närmare

reglerande av den omfattning, i vilken inlösningsskyldighet må åläggas vederbörande,

samt övriga med ett inlösningsförfarande förenade detaljspörsinål

böra ske genom av vederbörande myndighet för sådant ändamål meddelade

föreskrifter och icke genom i förordningen intagna bestämmelser.

Vid meddelandet av dylika föreskrifter torde de av de sakkunniga föreslagna

bestämmelserna kunna tilina vederbörande myndigheter till värdefull

ledning.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Ifrågasatta åtgärder till avhjälpande av vissa med tillståndsgivningen

förenade olägenheter.

I de direktiv, som meddelades för 1938 års trafiksakkunniga, framhölls,

att särskilt för de förare, vilka icke kunde påräkna att erhålla trafiktillstånd,

olägenheterna av den ovissa och beroende ställning, de under tillämpningen

av nuvarande system intoge, vöre alltför påtagliga för att behöva närmare

framhållas. Med den åtstramning i tillståndsgivningen, som numera uppkommit,

hade frågan om den löneanställda personalens villkor alltmer fått

karaktären av ett socialt problem av sådan betydelse, att detsamma icke

kunde i samband med tillståndsgivningen lämnas obeaktat av de tillståndsgivande

myndigheterna. I anledning härav uppdrogs åt de sakkunniga att

utreda, huruvida det allmänna kunde vidtaga åtgärder till avhjälpande av

antydda olägenheter, därvid till övervägande borde upptagas möjligheten av

obligatorisk anslutning av såväl trafikutövare som anställda till en pensionskassa.

I de sakkunnigas betänkande (S. O. U. 1939: 22) har denna fråga ägnats

en utförlig framställning, beträffande vars närmare innehåll må hänvisas till

betänkandet. Såsom sammanfattning av betänkandets innehåll i denna del

framhålla de sakkunniga följande:

Enligt de sakkunnigas mening torde andra utvägar till beredande åt de

inom den yrkesmässiga personbils- och lastbilstrafiken löneanställda förarna

av en säkrare och mer oberoende ställning icke för närvarande erbjuda sig

än antingen en tillståndsgivning, som i samband med av yrkesutövarna frivilligt

vidtagna åtgärder för begränsning av antalet löneanställda ledes av

den principen, att varje förare bör kunna, om han är lämplig, vid en ej alltför

hög ålder komma i åtnjutande av egen trafikrättighet, eller ock obligatorisk

pensionsförsäkring av nämnda förare. Den förstnämnda utvägen, såvitt

angår tillståndsgivningen, torde stå öppen inom ramen såväl av nu gällande

som av de utav 1936 års trafikutredning föreslagna bestämmelserna.

Den senare av nämnda möjligheter — vilken torde vara den enda, som beträffande

omnibusförare i regel kan ifrågakomma —- utgör ett led i ett stort

socialt problem, vilket led icke bör utbrytas ur sitt sammanhang och behandlas

för sig vare sig i samband med tillståndsgivning eller genom separatlagstiftning.

I avvaktan på att nämnda problem erhåller sin slutliga och tillfredsställande

lösning lära trafikutövarnas och de löneanställda förarnas pensioneringsintressen

kunna tillgodoses allenast genom åtgärder, som de på frivillighetens

väg kunna vidtaga.

Departementschefen.

Såsom av det föregående framgår, äro de åtgärder, som enligt de sakkunnigas

mening kunna ifrågakomma för nu ifrågavarande ändamål, icke av beskaffenhet

att böra i detta sammanhang upptagas till prövning, då nämligen

desamma antingen kunna vidtagas inom ramen för nu gällande eller av 1936

års trafikutredning föreslagna bestämmelser eller ock, i den mån de avse

pensionering, böra behandlas i annat sammanhang eller lösas genom frivilliga

åtgärder av därav berörda parter. Vid sådant förhållande har jag icke funnit

anledning att för närvarande närmare ingå på de sakkunnigas betänkande

i nu omförmälda del därav.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

Indragning av trafiktillstånd.

19 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 218—222.)

Enligt 24 § 5 morn. i 1930 års motor fordonsförordning kan trafiktillstånd

återkallas av den myndighet, som meddelat tillståndet, när anledning därtill

förekommer.

Trafikutredning-cns förslag.

Enligt trafikutredningens mening är det lämpligt att i förordningen angiva

vissa typfall, då den tillståndsbeviljande myndigheten skall äga rätt att återkalla

tillståndet. Trafikutredningen föreslår, att trafiktillstånd skall kunna

av den tillståndsgivande myndigheten återkallas eller för viss tid indragas

vid svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i förordningen,

vid underlåtenhet att bedriva den tillåtna trafiken ävensom när med hänsyn

till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig anledning därtill

förekommer. Därest en enligt tillståndshavarens mening oberättigad återkallelse

eller indragning av tillståndet föreligger, äger tillståndshavaren draga

ärendet under vederbörlig besvärsinstans’ prövning. Härigenom och genom

biltrafiknämndens tillsyn anser utredningen vissa garantier finnas för att

ifrågavarande stadgande i rättstillämpningen får en tillfredsställande tolkning.

I överensstämmelse med vad som gäller i fråga örn körkort och i likhet

med vad som föreslagits beträffande trafikkort bör enligt utredningens mening

varning kunna meddelas i stället för återkallelse eller indragning, då

det finnes anledning antaga, att tillståndshavaren skall låta rätta sig genom

en dylik varning. Trafikutredningen har därför upptagit ett stadgande härom

i förevarande paragraf. Dylik varning skall enligt utredningens förslag

ej få överklagas.

Enligt trafikutredningens mening måste det ligga i såväl det allmännas som

den enskildes intresse, att beslut om återkallelse eller indragning på viss tid

av trafiktillstånd genom vederbörande myndighets försorg snarast möjligt

delgives den, som beslutet avser. Utredningen har därför i nu förevarande

sammanhang upptagit ett stadgande därom. Jämväl i fråga örn beslut örn

återkallelse eller indragning på viss tid av tillstånd till uthyrningsrörelse eller

transportförmedling eller om återkallelse av trafikkort har trafikutredningen

i vederbörliga sammanhang föreslagit bestämmelse, att dylika beslut skola

genom vederbörande myndighets försorg delgivas den som avses med beslutet.

Enligt utredningens mening föreligga däremot ej tillräckligt starka

skäl för att föreskriva skyldighet för myndighet att delgiva beslut örn återkallelse

eller indragning på viss tid av godkännanden eller medgivanden, som

omförmälas i förordningen. Utredningen framhåller, att återkallelse!! i dylika

fall ofta sker efter ansökan av trafikutövaren, vilken antingen själv genom

förfrågan hos länsstyrelsens tjänstemän eller ock genom länsstyrelsens

kommissionär förskaffar sig besked örn när beslut kan förväntas eller har

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

meddelats. Skulle emellertid det i visst fall ligga i det allmännas intresse,

att den av sådant beslut berörde snarast underrättas om detsamma, anser

trafikutredningen den beslutande myndigheten på grund av sin allmänna

uppsiktsskyldighet böra ombesörja att vederbörande erhåller erforderlig kännedom

om beslutet.

Yttranden över trafikutredniugens förslag1.

Länsstyrelsen i örebro län understryker med anledning av vad trafikutredningen

i motiven anfört, att beslut om återkallelse av trafiktillstånd icke

i något fall bör gälla förrän det delgivits vederbörande tillståndshavare. I

motsats till trafikutredningen anser länsstyrelsen, att även beslut om återkallelse

eller indragning på viss tid av sådana godkännanden eller medgivanden,

som omförmälas i förordningen, böra delgivas vederbörande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, om icke bestämmelse borde

meddelas, att vilket tillstånd som helst, exempelvis även tillstånd till utvidgning

av ett bestående trafikföretag, skall anses förfallet, örn det kan styrkas

eller eljest ådagaläggas, att tillståndet sedan viss tid, exempelvis ett år, ej

begagnats.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att det synes meningslöst

att indraga tillståndet endast för viss tid i sådana fall, då rättighetens innehavare

underlåter att begagna tillståndet.

Departementschefen.

Frågan om den tidpunkt, från vilken beslut om återkallelse eller indragning

av trafiktillstånd enligt förevarande paragraf skall bliva gällande, måste

ses i samband med vad därom stadgas i § 44 i utredningens förslag. Enligt

sistnämnda paragraf gäller beslut, varom i förordningen är fråga, med vissa

undantag utan hinder av besvär. Dylika undantag äro beslut, som innefatta

trafiktillstånd eller tillstånd att bedriva uthyrningsrörelse eller transportförmedling.

Sådant beslut skall, där ej på grund av särskilda skäl i

tillståndet annorlunda förordnats, icke vara gällande, förrän beslutet vunnit

laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen fastställt.

Beslut om återkallelse av trafikkort skall enligt uttrycklig, under

§ 44 föreslagen bestämmelse gå i omedelbar verkställighet, där ej länsstyrelsen

annorlunda förordnar.

Av vad nu anförts framgår, att en trafikutövare som, utan att äga vetskap

om återkallelse eller indragning av trafiktillstånd, fortsätter sin rörelse,

skulle därigenom göra sig förfallen till ansvar för olovligt utövande av yrkesmässig

trafik. En sådan tillämpning av ifrågavarande bestämmelser måste

uppenbarligen anses olämplig och torde även stå i strid mot allmänna straffrättsliga

principer. På grund härav anser jag beslut om återkallelse eller

indragning av sådan beskaffenhet, varom i denna paragraf är fråga, icke

böra gå i verkställighet, förrän beslutet delgivits vederbörande. Närmare

bestämmelser härom torde lämpligen böra intagas under ovannämnda § 44,

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

141

som för detta ändamål kompletterats. Vad i övrigt i avgivna yttranden erinrats

mot innehållet av utredningens förslag under nu förevarande § synes

mig icke vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i förslaget.

Om vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter.

Rätt att i yrkesmässig trafik för personbefordran transportera gods.

20 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 140 — 142.)

På sätt framhållits i samband med behandlingen av § 5 i trafikutredningens

förslag, vilken § avser att reglera rätten att i yrkesmässig trafik för personbefordran

transportera gods, anser jag de av utredningen för detta ändamål

föreslagna bestämmelserna lämpligen böra överflyttas till den avdelning

av förslaget, som behandlar vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter

och skyldigheter. På grund härav återkommer jag nu till innehållet av

nämnda förslag, vilket synes mig lämpligen kunna infogas såsom § 20 i författningsförslaget.

1930 års motorfordonsförordning behandlar icke frågan, huruvida och i

vilken omfattning rätt till personbefordran även innebär rätt att befordra

resgods m. m.

I samband med beviljande av tillstånd till persontrafik bruka tillståndsmyndigheterna

lämna föreskrifter för bestämmande av trafiktillståndets

omfattning jämväl i nu förevarande hänseende.

1932 års trafikutredning upptog i sitt år 1935 framlagda författningsförslag

i § 5 mom. 1 stadgandet, att rätt till utövande av linje- eller beställningstrafik

för personbefordran innebure, på sätt tillståndsbeviljandé myndigheten

ägde närmare bestämma, rätt till befordran även av resgods för

resande, som befordras i automobilen, samt, därest och i den omfattning

samma myndighet kunde finna skäl sådant medgiva, jämväl av paketgods.

Detta stadgande upptogs med allenast en redaktionell jämkning i proposition

nr 161 till 1936 års riksdag.

Trudkutredningens förslag.

1936 års trafikutredning anser i likhet med vad i 1936 års proposition föreslagits,

att med rätten att utöva linje- eller beställningstrafik för personbefordran

skall, utan att tillstånd till godstrafik lämnats, följa rätt att i viss

utsträckning medtaga gods mot ersättning; att denna rätt i första hand bör

omfatta passagerares resgods anser utredningen uppenbart.

Beträffande frågan om och i vilken utsträckning ett persontrafiktillstånd

skall medföra rätt att medtaga annat gods än resgods anser utredningen, att

en maximigräns icke lämpligen kan undvaras. Enligt utredningens mening

bör sålunda vid linjetrafik med omnibus få medföras — utöver passagerares

resgods — annat gods till en sammanlagd vikt av högst 300 kg. önskar ve
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

derbörande befordra större godsmängder mot ersättning, har han att söka

tillstånd till godstrafik.

Vid linjetrafik med personbil samt vid beställningstrafik för personbefordran

med personbil eller omnibus bör enligt utredningens uppfattning

bil få mot ersättning användas för tillfälliga transporter av annat gods än

resgods till en myckenhet av högst 100 kg. Utredningen anser nämligen behov

föreligga att få använda en personbil på nu angivet sätt, exempelvis för

hämtning av paket vid post- eller järnvägsstation eller för utförande av

andra brådskande transporter. Enligt utredningens mening bör emellertid

länsstyrelse tillerkännas rätt att, därest särskilda förhållanden därtill föranleda,

föreskriva inskränkningar i den ovan förordade rätten att vid linjeeller

beställningstrafik för personbefordran medtaga gods. Länsstyrelserna

böra även lämna de föreskrifter i övrigt, som kunna erfordras. Dylika föreskrifter

kunna exempelvis ha avseende å godsets storlek och beskaffenhet.

I enlighet härmed har § 5 i utredningens förslag utformats.

Yttranden över traftkutredningens förslag.

Utredningens förslag har föranlett bland annat följande erinringar.

Generalpoststyrelsen föreslår såsom tillägg till de av utredningen förordade

bestämmelserna ett stadgande av innebörd, att de i paragrafen stadgade

inskränkningarna i rätten att vid linje- eller beställningstrafik för personbefordran

medföra gods icke skola gälla post, som befordras för postverkets

räkning. Till stöd härför anför styrelsen bland annat följande:

Genom lämpligt utnyttjande av personlinjetrafiken har det lyckats postverket

att för mycket rimliga kostnader åstadkomma avsevärda förbättringar

för den korresponderande allmänheten. Det torde därför få anses

vara ett allmänt intresse, att möjligheterna till utnyttjande av personlinjetrafiken

för posttransporter icke genom ändrade författningsföreskrifter beskäras.

Med de begränsningar i fråga om rätten att vid personlinjetrafik medföra

gods, som av trafikutredningen föreslagits, skulle emellertid möjligheterna

att använda denna trafik för postbefordran starkt minskas. All regelbunden

postbefordran med personbil i linjetrafik måste upphöra, enär sådan bil enligt

förslaget skulle få begagnas för befordran av annat gods än resgods endast

när fråga vore om tillfälliga transporter. Den för omnibus i linjetrafik

föreslagna högsta godsvikten av 300 kg. torde även i vissa fall komma att

lägga hinder i vägen för denna trafiks anlitande för postbefordran. Visserligen

står enligt förslaget den utvägen öppen, att vederbörande företagare beviljas

tillstånd att i samband med personlinjetrafiken driva godslinjetrafik

enbart för transport av post. Med hänsyn till personlinjetrafikens betydelse

för landsbygdens postförbindelser torde dylikt tillstånd knappast kunna vägras.

Tillståndsgivningen skulle således bliva en obehövlig formalitet.

Beträffande den av utredningen föreslagna begränsningen av rätt att i omnibustrafik

medföra gods framhålla länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Värmlands och Norrbottens län, att den föreslagna maximivikten — 300 kg.

utöver resgods — enligt deras mening innebär en allt för stark inskränkning.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11,5.

143

Till stöd härför anföres bland annat, att det nu icke sällan förekommer,

att vissa trafikföretagare efter särskilda medgivanden i omnibustrafik

transportera gods till myckenhet betydligt över nämnda siffra. Länsstyrelserna

i Värmlands och Norrbottens län påpeka, att det i nämnda län

praktiserade förfaringssättet att låta tillstånd till linjetrafik för personbefordran

även innefatta tillstånd till godsbefordran visat sig vara lämpligast

för att kunna förse befolkningen med bästa möjliga trafik. Ett åtskiljande

av persontrafiken och godstrafiken skulle med hänsyn till den vanligen glesa

bebyggelsen ej vara ekonomiskt möjlig och skulle icke blott direkt drabba

allmänheten i form av fördyrad frakt och försenad distribution, utan även

leda till att åtskilliga linjetrafikföretag såsom icke längre ekonomiskt bärkraftiga

finge nedläggas. Korrektiv mot dessa olägenheter kunde emellertid

vinnas, om vederbörande länsstyrelse finge befogenhet att i dylikt fall

även jämka den högsta tillåtna godsmängden uppåt exempelvis genom att

ordet »inskränkningar» i sista stycket utbyttes mot ordet »jämkningar».

Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser en lagstadgad maximigräns

vid godsbefordran med omnibus mindre lämplig. Föreligger behov att med

omnibus befordra gods, bör detta behov kunna i alla förekommande fall

prövas av länsstyrelserna. Det synes för övrigt viktigare både i allmänhetens

och den yrkesmässiga trafikens eget intresse att begränsa kollivikten än

att begränsa den sammanlagda godsmängden. Enligt länsstyrelsens uppfattning

bör den tillåtna kollivikten lämpligen bestämmas till 50, högst

60 kg.

Länsstyrelsen i Värmlands lån framhåller, att linjetrafik för person- och

godsbefordran i viss utsträckning idkas jämväl med vanlig personbil, eventuellt

med släpvagn, varför det är nödvändigt att jämväl för detta slag av

trafik meddela bestämmelser örn högsta tillåtna godsmängd.

Östergötlands trafikbilägareförening anser i detta avseende, att samma

kvantitet — 300 kg. —- som föreslagits i fråga örn godsbefordran med omnibus

i linjetrafik, bör få medföras även i en i linjetrafik insatt personbil.

Vad åter angår rätten att medföra gods i beställningstrafik för personbefordran

anser länsstyrelsen i Västmanlands lån en begränsning till viss maximivikt

överflödig, då enligt utredningens förslag dylika transporter skulle

få utföras endast tillfälligt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser de av utredningen under styckena 2

och 3 föreslagna bestämmelserna böra utgå och att åt länsstyrelserna bör

överlämnas att i fall av behov utfärda föreskrifter.

Kommerskollegium finner väl maximibestämmelser av förevarande slag

nödvändiga för att åtskilja person- och lastbilstrafiken, men anser de föreslagna

stadgandena böra tagas under förnyat övervägande med beaktande

särskilt av transportförhållandena i landets olika delar.

Departementschefen.

I den utformning, det nu ifrågavarande stadgandet erhållit i trafikutredningens

förslag, avser detsamma att reglera den omfattning, i vilken innehavare

av tillstånd lill yrkesmässig trafik för personbefordran må på grund

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.

av nämnda tillstånd ombesörja jämväl befordran av gods. De av utredningen

föreslagna bestämmelserna skulle, utom för så vitt angår transporter

av resgods, medföra en maximigräns i detta avseende, vilken maximigräns

skulle i fråga om linjetrafik bestämmas på annat sätt än i fråga om beställningstrafik.

I likhet med trafikutredningen anser jag, att vederbörande yrkesutövare

redan i författningen bör garanteras rätt att på grund av erhållet tillstånd

till persontrafik utföra jämväl sådana godstransporter, som erfarenhetsmässigt

äro förenade med persontrafiken. Däremot kan ur skilda synpunkter

tvekan råda om behovet av generella maximibestämmelser; ifrågasättas

kan, örn icke sistnämnda slag av bestämmelser lämpligen böra, med hänsyn

till de skiftande förhållandena i olika delar av landet, meddelas av vederbörande

lokala myndigheter. De yttranden, som avgivits, särskilt av länsstyrelser

och trafikutövare i Norrland, tyda också på att vid utfärdandet

av bestämmelser i detta avseende särskild hänsyn måste tagas till förhållandena

i Norrland, varest de i samband med personbefordran förekommande

godsförsändelserna proportionsvis äro vida mera omfattande än i

rikets övriga delar.

De godstransporter, som kunna förekomma vid bedrivande av yrkesmässig

trafik för personbefordran, äro av två väsentligt skilda slag, nämligen

dels transporter av gods, som medföres av passagerare, och dels transporter

av gods, som eljest avlämnas för befordran. Vad angår det förra slaget av

transporter torde i regel något praktiskt behov att meddela inskränkande

bestämmelser icke föreligga; fråga är därvid antingen om vanligt resgods

eller om annat gods, som passageraren på grund av transportens brådskande

beskaffenhet eller på grund av svårigheten att transportera på annat sätt

föredrager att medföra i automobilen. Om trafikutövaren i dylikt fall icke

för sin del finner anledning motsätta sig godsets medtagande i automobilen,

synes något det allmännas intresse i regel icke påkalla förbud eller inskränkning

däri. Likväl kan även här understundom — såsom då fråga är

om en med spårvagnstrafik jämförlig omnibustrafik — viss begränsning i

rätten att medföra gods anses påkallad av hänsyn till övriga trafikanter;

bestämmelser härom torde emellertid lämpligen böra meddelas av den tillståndsbeviljande

myndigheten från fall till fall.

Vad åter angår det senare slaget av transporter, nämligen befordran av

gods, som avlämnas utan att passagerare medföljer, synes rätt att utföra

dylika transporter såsom en del av persontrafik böra förekomma endast i

mycket begränsad utsträckning, eftersom ombesörjandet av dylika transporter

i princip bör ankomma på den yrkesmässiga trafiken för godsbefordran;

örn utövare av persontrafik önskar i detta avseende förvärva någon mera

vidsträckt rätt till godsbefordran, bör det åligga honom att söka tillstånd till

godstrafik. Huvudsakligen torde rätten att i persontrafik ombesörja dylika

transporter böra medgivas allenast i form av s. k. skickegodssändningar, omfattande

huvudsakligen paketgods, i samband med linjetrafik för personbefordran.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

145

Ur praktisk synpunkt och för att möjliggöra en anpassning efter förhållandena

i olika delar av riket har jag på grund av vad nu anförts ansett

den omfattning, i vilken utövare av persontrafik må på grund av dylikt trafiktillstånd

ombesörja transporter jämväl av gods icke böra begränsas till

ett visst i författningen angivet antal kilogram; utan bör efter min mening

författningen allenast i princip fastslå, å ena sidan trafikutövarens principiella

rätt att ombesörja transport av gods, som av passagerare medföres,

och å andra sidan en fakultativ rätt för utövare av linjetrafik för personbefordran

att, därest och i den mån vederbörande tillståndsbeviljande myndighet

sådant medgivit, ombesörja befordran jämväl av gods för annan än

passagerare. Åt dessa myndigheter torde härvid jämväl kunna överlämnas

att närmare fixera omfattningen av sistnämnda slag av transporter.

Det torde böra erinras, att nu ifrågavarande bestämmelser, som avse att

närmare bestämma omfattningen av de med rätt till persontrafik förenade

rättigheter, givetvis icke innebära något hinder för vederbörande att på

grund av särskilt tillstånd till godstrafik samtidigt med persontrafiken ombesörja

godstransporter i större omfattning än som följer allenast av persontrafiktillståndet.

Vad av generalpoststyrelsen anförts beträffande rätt att i persontrafik

medföra post för postverkets räkning synes mig förtjänt av beaktande. Såsom

av styrelsen framhålles, måste krav på särskilt tillstånd för detta ändamål

åtminstone, så vitt fråga är om postbefordran med en redan befintlig

linjetrafikförbindelse, allenast medföra onödig formell omgång. På grund

härav anser jag i förevarande paragraf böra upptagas bestämmelse, att gods

för postverkets räkning må efter anmälan till tillståndsgivande myndigheten

medföras i med vederbörligt tillstånd bedriven linjetrafik för personbefordran

utan hinder av i paragrafen eljest stadgade inskränkningar i fråga örn

rätt att i dylik trafik medföra gods.

Beställningstrafik för personbefordran.

21 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 222—225.)

I 25 § 3—5 mom. i 1930 års motorfordonsförordning lämnas vissa föreskrifter

om trafikutövares rättigheter. Dessa innebära för persontrafikens

del i huvudsak följande. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik

äger att i anledning av beställning, som mottagits å ort inom trafikområdet,

utföra körning från sådan ort jämväl till ort utom detsamma. Har bil tagits

i bruk för körning utom stationsorten, skall bilen, sedan körningen avslutats,

utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten. Sedan körning

avslutats utom trafikområdet, får bilen tagas i bruk för körning direkt tillbaka

till trafikområdet.

Dessa stadganden hava fått sin närmare utformning genom förordningar

den 17 juni 1932 och den 14 juni 1933.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 115.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

1986 års traflkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning har utformat förslag till bestämmelser om persontrafikutövares

rättigheter att utföra körning i huvudsaklig anslutning till vad i

sådant hänseende förordats i 1936 års proposition. Sålunda har föreslagits, att

beställningstrafik för personbefordran skall få bedrivas inom stationsorten

samt även utom denna, om så erfordras för utförande av beställning, som

mottagits av eller delgivits bilens förare inom stationsorten. Har körning

avslutats utom stationsorten, skall bilen utan onödigt dröjsmål återföras direkt

till stationsorten. Under återfärden får bilen tagas i anspråk för körning

direkt tillbaka till stationsorten eller till ort, som passeras under återfärden.

Detta stadgande bör, framhåller utredningen, givetvis tolkas på det

sätt, att passagerare skall kunna tagas och avlämnas var som helst under

den direkta återvägen.

Enligt 1936 års proposition skulle personbil under återfärden få tagas i

bruk för personbefordran ej endast till stationsorten eller till ort, som under

färden passerades, utan även till annan ort, »där det av trängande skäl påfordras».

Den sistnämnda bestämmelsen åsyftade t. ex. sådana fall, då en

skadad måste omedelbart föras till lasarett. Enligt trafikutredningens mening

kan ett dylikt stadgande undvaras, eftersom enligt undantagsbestämmelserna

i § 2 dylika transporter i allmänhet torde falla utanför förordningens

tillämpningsområde.

En av 1932 års utredning i dess i slutet av 1932 avlämnade betänkande

föreslagen bestämmelse, att bil i stads- eller länstrafik skulle hållas tillgänglig

på stationsorten och icke få uppställas eller kringföras utom denna

för erhållande av beställning, anser utredningen böra upptagas i blivande

lagstiftning. Denna föreskrift synes visserligen kunna härledas ur andra stadgande^

men ur psykologisk synpunkt finner utredningen det vara värdefullt

att hava en uttrycklig författningsbestämmelse i ämnet.

I 1936 års proposition föreslogs bestämmelse, att vad örn stationsort vore

stadgat skulle, därest tillståndshavaren vore ansluten till beställningskontor,

upprättat av i § 31 omförmäld förening, gälla om den plats, som av kontoret

anvisats såsom uppställningsplats för bilen. Någon motsvarighet till denna

bestämmelse har ej medtagits i trafikutredningens förslag. Utredningen

anser stadgandet icke vara av någon större praktisk betydelse.

Enligt 1936 års proposition skulle myndighet, därest så erfordrades för

tillgodoseende av tillfälligt behov av trafik inom visst område, äga rätt att

medgiva, att bil finge under viss tid användas inom sådant område utan

att återföras till stationsorten. Trafikutredningen, som anser ett dylikt stadgande

otvivelaktigt ägnat att förhindra en ansvällning av trafikapparaten utöver

det normala behovet inom visst område, då överskott på bilar samtidigt

finnes inom angränsande eller närliggande områden, har därför upptagit en

sådan föreskrift i sitt förslag, ehuru med något ändrad avfattning.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj-.ts proposition nr 115.

Yttranden över traflkutredntngens förslag.

De organisationer av trafikutövare, som, på sätt förut framhållits, förordat

bibehållande av lokalområden (trafikområden) för beställningstrafiken

för personbefordran, hava i detta sammanhang yrkat, att ordet »stationsorten»

i utredningens förslag måtte utbytas mot »lokalområdet».

De i mom. 1 föreslagna bestämmelserna hava i övrigt endast i följande

avseenden föranlett erinringar från i ärendet hörda myndigheters sida.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida det är lämpligt att

i så hög grad nedskära rätten att upptaga beställningar.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser den nu gällande bestämmelsen, att bilen

må tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet vara att

föredraga framför den här föreslagna.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att den föreslagna bestämmelsen,

att förare icke må för att erhålla beställning å körning uppställa eller kringföra

bil utom stationsorten, möjligen skulle kunna framkalla den uppfattningen,

att det inom stationsort skulle vara tillåtet att kringföra bil för att

söka beställningar, vilket emellertid står i strid mot de i åtskilliga städer

utfärdade reglementariska bestämmelserna.

Beträffande de av utredningen under mom. 2 föreslagna bestämmelserna

anmärker länsstyrelsen i Västmanlands lön, att beslutanderätten bör tilläggas

den länsstyrelse, där den tillfälliga stationsorten önskas etablerad; den andra

länsstyrelsens medverkan torde kunna inskränkas till att avse ett uttalande,

örn ansökningen med hänsyn till förhållandena i dess län bör bifallas eller

icke.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att mellan orden »under viss tid» och

»använda» orden »eller vid visst tillfälle» lämpligen kunna inskjutas.

Departementschefen.

Vad utredningen under mom. 1 av förevarande paragraf föreslagit har

från min sida icke givit anledning till erinran.

I mom. 2 har, i anslutning till vad av länsstyrelsen i Jönköpings län föreslagits,

vidtagits en mindre jämkning.

Beställningstrafik för godsbefordran.

22 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 225—235.)

I 25 § 3—5 mom. i 1930 års motorfordonsförordning regleras närmare

frågan om de rättigheter, som trafiktillståndet normalt medför en för utövare

av stads- eller länstrafik för godsbefordran. Dessa stadganden ha

erhållit sin nuvarande lydelse genom förordningar den 17 juni 1932 och den

14 juni 1933.

På grund av dessa bestämmelser äger innehavare av tillstånd till stadseller

länstrafik för godsbefordran att i anledning av beställning, som emot
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

tagits å ort inom trafikområdet, utföra körning även till ort utom detsamma.

Gods får emellertid ej hämtas utom trafikområdet annat än för transport

till detta område och får under samma körning hämtas endast å en

ort utom trafikområdet. Har körning avslutats å ort utom trafikområdet,

får bilen tagas i bruk för körning av gods endast från denna ort direkt

tillbaka till trafikområdet. Sedan körning avslutats utom stationsorten,

skall bilen, såvitt densamma ej tages i anspråk med stöd av de ovan nämnda

reglerna, utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten.

I enlighet med ett för 1939 års urtima riksdag framlagt förslag (prop.

nr 28), över vilket riksdagens yttrande inhämtades (riksdagens skrivelse nr

28), har Kungl. Majit genom en den 31 oktober 1939 utfärdad förordning

(nr 768) föreskrivit, bland annat, att 25 § 3 mom. i vad avser förbud att

vid godstrafik avhämta gods utom trafikområdet annat än för befordran

till ort inom detsamma och att vid sådan körning avhämta gods å mera

än en utom trafikområdet belägen ort samt 5 mom. i samma paragraf i

vad avser förbud att vid godstrafik taga automobil i bruk för körning från

annan ort utom trafikområdet än den där körningen avslutats tills vidare

icke skall äga tillämpning.

Genom denna ändring hava sålunda de för godstrafiken gällande bestämmelserna

uppmjukats på sådant sätt, att dylik trafik må bedrivas i enlighet

med de mindre stränga föreskrifter, som redan tidigare gällt beträffande yrkesmässig

automobiltrafik för personbefordran.

1936 års traflkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning har, såsom tidigare framhållits, icke funnit anledning

ansluta sig till den tidigare ifrågasatta uppdelningen av beställningstrafiken

för godsbefordran i närtrafik och fjärrtrafik. Utredningen anser

förhållandena inom den yrkesmässiga automobiltrafiken hava under senare

år undergått en ej oväsentlig förändring till det bättre. Utredningen erinrar

även om att den under § 24 föreslagit legalisering av trafikutövares

sammanslutningar, varigenom enligt utredningens mening otvivelaktigt skapas

ökade möjligheter att komma till rätta med osund konkurrens och osunda

förhållanden överhuvud taget inom den yrkesmässiga trafiken.

Däremot anser utredningen en uppmjukning av de i 1930 års motorfordonsförordning

förekommande bestämmelserna om hämtning och returkörning

böra komma till stånd.

Huvudsakligen innebär utredningens förslag i detta avseende, att beställningstrafik

för godsbefordran må bedrivas inom lokalområdet samt, under

vissa förutsättningar, jämväl mellan lokalområdet och ort utom detsamma

eller tvärtom.

Då enligt detta förslag städerna icke längre skola vara särskilda trafikområden,

anser utredningen det vara nödvändigt att lämna vissa föreskrifter

till förebyggande av en osund konkurrens inom städer samt, om länsstyrelsen

därom förordnar, även inom andra samhällen eller områden med

mera sammanträngd befolkning.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

149

I övrigt föreslår utredningen, att för godstrafikens del skola meddelas

samma föreskrifter som i fråga om persontrafiken beträffande åtgärder för

tillgodoseende av tillfälligt trafikbehov.

1936 års trafikutredning behandlar i detta sammanhang även frågan om

rätt till sammankoppling av olika biltransporter samt erinrar i detta avseende,

att det enligt utredningens mening givetvis icke får vara tillåtet för två

utövare av beställningstrafik att kringgå de av utredningen föreslagna bestämmelserna

rörande lokalområden samt trafikutövares rättigheter på det

sätt, att var och en av dem — formellt oantastligt — utför delar av en körning,

som ingen av dem kunnat i dess helhet ombesörja. Däremot bör enligt

trafikutredningens mening hinder icke möta att anknyta en transport i

beställningstrafik till en transport i linjetrafik eller till en sådan regelbunden

körning, som förmedlas av rörelse, varom förmäles i § 33 utredningens förslag

(transportförmedling). Utredningen anför exempel för åskådliggörandet

av huru enligt utredningens förslag transporter i beställningstrafik i enlighet

härmed kunna kombineras. Utredningen finner det emellertid varken

behövligt eller lämpligt att i förordningen inskriva några rättsregler i detta

avseende utan erinrar, att det i sista hand givetvis ankommer på rättstillämpningen

att med ledning av lagstiftningens lydelse och syfte skipa rättvisa i

det särskilda fallet.

yttranden över traltkutredningens förslag- § 22 moni. 1.

Med anledning av den i mom. 1 föreslagna bestämmelsen, att gods icke

må avhämtas utom lokalområdet annat än för befordran till ort inom detsamma,

framhåller aktiebolaget Svenska godsbilcentraler, att denna formulering

skulle utan ett närmare studium kunna medföra olika tolkningar av

transporträtten med bil. Sålunda skulle kanske i många fall lagligheten

av sådana genomgående transporter, som nu i stor utsträckning äga rum

dels med bil i kombination med järnväg resp. sjöfart och vice versa och

dels mellan olika biltransportföretag kunna ifrågasättas. Då dylika genomgående

transporter äro ofrånkomliga i modernt transportväsende och icke

av trafikanterna kunna undvaras, bör lagtexten så utformas, att icke någon

som helst tvekan om rätten härtill kan uppstå. Därför föreslås, att i paragrafen

intages en bestämmelse, att gods, som med beställningstrafik hämtas

utom lokalområdet, må vidarebefordras till ort utom lokalområdet med

annat kommunikationsmedel eller med bil i sådan regelbunden körning,

som förmedlas av i § 33 omförmäld rörelse.

Svenska järnvägs!öreningen anför i anledning av vad trafikutredningen

ovan framhållit huvudsakligen följande. Om föreningens krav, att järnvägarnas

egen biltrafik i anslutning till eller från resp. parallellt med järnvägstransporterna

(se ovan sid. 41 ff.) skall undantagas från bestämmelserna

örn yrkesmässig trafik, vinner Kungl. Maj:ts beaktande, har föreningen

ingen erinran mot de principer, efter vilka trafikutredningen tänkt sig, att

sammankoppling av biltransporter må anses tillåten. Skulle däremot järn
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

vägarnas berättigade krav på frigörelse från lastbilstrafikens övertag i

konkurrensen eftersättas, genom att trafikutredningens förslag i fråga om

begreppet yrkesmässig trafik antages, måste föreningen yrka, att varje sammankoppling

av lastbilstransporter förbjudes, detta som en konsekvent om

ock icke tillräcklig motvikt mot järnvägarnas beroende av bilarnas taxesättning

i järnvägarnas dörr-till-dörr-trafik.

Trafikutredningen har icke givit anvisning om i vad mån sammankoppling

av linjetransporter skall tillämpas. Föreningen förutsätter emellertid,

att dylik sammankoppling icke kan medgivas, då detta skulle förrycka beställningstrafikens

uppgifter samt i förekommande fall avhända trafiken

från den direktlinje, som transporterna rätteligen tillkomma. Föreningen

understryker slutligen vikten av att i lagtexten meddelas tydliga föreskrifter

i förevarande spörsmål. Angiver icke författningen tydligt, huru lagskrivaren

menat, uppstår respektlöshet mot lagens efterlevnad, vilket måste bliva

till skada samt motverka den ordning, trafikutredningens förslag syftar till.

Yttranden över trafikutredningens förslag: § 22 moni. 2.

Beträffande innehållet av utredningens förslag § 22 mom. 2 framhålles i

de avgivna yttrandena huvudsakligen följande.

Svenska järnvägs}öreningen: Då trafikutredningen avskaffat begreppet

stadstrafik, har därigenom konkurrensen mellan trafikutövare i städer och

på landsbygden i icke ringa grad utvidgats och detta såväl i lokal trafik

inom lokalområdet som i beställningstrafik från och till detsamma. Visserligen

kan länsstyrelsen förbjuda landsbygdsåkare att verkställa lokala körningar

inom stad och liknande samhällen, men körning mellan stad och ort

utanför lokalområdet liksom körningar mellan städer inom lokalområdet frigivas

helt för landsbygdsåkarna. Stadstrafikbegreppet bör bibehållas för att

därmed åvägabringa en lämplig uppdelning av transporterna. Något principiellt

hinder för en sådan ordning i samband med trafikutredningens förslag

örn lokalområden föreligger icke.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån anser den i första stycket föreslagna bestämmelsen,

enligt vilken för godstransport uteslutande inom viss stad icke må

användas automobil med stationsort utom staden, där ej länsstyrelse sådant

medgivit, icke täcka syftet med densamma. Den föreslagna lydelsen skulle

nämligen tillåta, att man med en utom stad stationerad bil transporterade

gods inom staden, om blott någon tur kördes utom densamma.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser stadgandet böra erhålla en tydligare

avfattning för att angiva, att det är förbjudet att ens tillfälligtvis med

bil med stationsort utom stad verkställa transport av gods mellan platser

inom samma stad.

Departementschefen.

Vad till en början angår de anmärkningar, som framställts mot innehållet

av de av utredningen under § 22 mom. 1 föreslagna bestämmelserna, röra

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

151

desamma huvudsakligen vissa frågor rörande rätten att utföra olika med

varandra sammanhängande transporter. I sådant avseende har av aktiebolaget

Svenska godsbilcentraler gjorts gällande, att den i första stycket förekommande

bestämmelsen, enligt vilken g(*ls icke må avhämtas utom lokalområdet

annat än för befordran till ort inom detsamma, skulle kunna förhindra

utförandet av sådana genomgående transporter, som äga rum exempelvis

i kombination med järnväg, sjöfart eller linjetrafikföretag. Å andra

sidan har av Svenska järnvägsföreningen uttryckts farhåga för att stadgandet

i fråga icke skulle tillräckligt begränsa rätten att utföra sammanhängande

transporter utan möjliggöra kombinationer, som skulle äventyra den ordning,

trafikutredningen genom sitt förslag i övrigt åsyftat att åstadkomma

med avseende å beställningstrafiken för godsbefordran.

I anledning av den först anförda anmärkningen må erinras, att ifrågavarande

stadgande allenast utgör del av en förordning, som avser att reglera

rätten att ombesörja transporter i yrkesmässig trafik med automobil.

Till den del en transport sker med anlitande även av andra trafikmedel,

företrädesvis järnvägar och fartyg, regleras denna del av transporten genom

andra författningar, huvudsakligen järnvägstrafikstadgan och sjölagen. Då

i förevarande bestämmelse föreskrivits, att gods i beställningstrafik icke må

avhämtas utom lokalområdet annat än för befordran till ort inom detsamma,

synes därför denna föreskrift rimligen icke kunna syfta på annan del

av en kombinerad transport än den, som äger rum i dylik beställningstrafik.

Något förbud att anknyta en dylik transport till en fortsatt eller förutgående

befordran av godset med järnväg, sjöfart eller linjetrafik kan därför enligt

min mening icke utläsas ur bestämmelsen i fråga, och har jag på grund

härav icke funnit ovan omförmälda av aktiebolaget Svenska godsbilcentraler

gjorda anmärkning påkalla någon ändring av trafikutredningens förslag i

det syfte, bolaget angivit.

Vad därefter angår av Svenska järnvägsföreningen i anslutning till samma

bestämmelse uttalade farhågor för att förslaget i förevarande del skulle kunna

giva anledning till en mot författningens syfte stridande sammankoppling

av transporter, må till en början erinras, att förfaranden, som uppenbart

åsyfta kringgående av gällande bestämmelser, enligt allmänna rättsprinciper

icke torde godkännas av de rättstillämpande myndigheterna. I

trafikutredningens betänkande anförda rättsfall synas också giva vid handen,

att domstolarna redan vid tillämpande av nu gällande bestämmelser

icke godkänt sådan sammankoppling av transporter, som uppenbarligen

haft ett dylikt syfte. I likhet med trafikutredningen finner jag

det därför varken behövligt eller lämpligt att i förordningen inskriva

några rättsregler i förevarande avseende; åt rättstillämpningen torde i

stället böra överlåtas att i särskilda fall skipa rättvisa. Emellertid anser

jag mig böra anmärka, att jag för min del icke kan ansluta mig

till den av Svenska järnvägsföreningen uttryckta uppfattningen, att sammankoppling

av godstransporter i linjetrafik icke skulle vara medgiven.

Lika litet som någon begränsning synes kunna ifrågasättas beträffande

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

passagerares rätt att fortsätta en med ett linjetrafikföretag påbörjad resa

med anlitande av ett anslutande linjetrafikföretag, lika litet synes hinder

böra läggas för utförande av godstransporter med anlitande av två eller flera

till varandra anslutande linjetrafikföretag. Då en på dylikt sätt kombinerad

transport skall ske med tillämpning av för varje linjetrafikföretag fastställd

taxa och övriga för nämnda trafik gällande bestämmelser, synes intet offentligt

intresse kunna kränkas genom en dylik kombination av transporter.

Ej heller finner jag ur denna synpunkt någon anledning till erinran

mot en kombination av beställningstrafik och linjetrafik, och detta även

om kombinationen sker genom sådant företag för transportförmedling, som

omlörmäles i § 33.

Enligt vad i § 12 förutsatts, skall trafiktillstånd, därest förhållandena

därtill föranleda, begränsas att omfatta vissa slag av transporter eller viss

kortare tid. En dylik begränsning torde huvudsakligen bliva aktuell i fråga

om tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran. Har i trafiktillståndet

en dylik begränsning skett, till exempel därigenom att tillståndet inskränkts

till att avse allenast utförande av transporter vid visst företag — vägbygge

eller dylikt — eller för visst ändamål — t. ex. för timmerkörning eller bettransporter

inom ett visst område — böra givetvis de vidsträckta befogenheter,

som enligt förevarande paragraf tillkomma trafikutövaren och som

i princip medgiva utsträckning av transporter över hela riket, icke gälla.

Till de av utredningen under mom. 1 föreslagna bestämmelserna, synes därför

böra fogas det förbehåll, att dessa skola gälla allenast, där ej med trafiktillstånd

förenade villkor och bestämmelser annat föranleda.

Vad angår de mot innehållet av § 22 mom. 2 framställda erinringarna, har

jag icke funnit den av Svenska järnvägsföreningen gjorda framställningen

örn återinförande av begreppet stadstrafik böra föranleda ändring i utredningens

förslag. Erforderligt skydd för trafikutövare med stationsort i stad

synes kunna beredas genom den under punkt 1 av förevarande moment föreslagna

bestämmelsen, enligt vilken för godstransport uteslutande inom

viss stad icke må användas automobil med stationsort utom staden, där ej

länsstyrelse sådant medgivit. De farhågor, järnvägsföreningen i övrigt uttryckt

angående landsbygdsåkares intrång i körningar till eller från stad,

kunna i lika hög grad göras gällande beträffande nuvarande bestämmelser i

detta avseende, vilka emellertid ur denna synpunkt icke givit anledning till

befogad erinran.

Vad länsstyrelserna i Malmöhus och Kronobergs län anfört rörande behovet

av förtydligande av nyss anförda bestämmelse synes mig icke böra

föranleda åtgärd, då nämligen uttrycket »uteslutande» uppenbarligen hänför

sig till orden »inom viss stad» och icke, såsom i länsstyrelsernas yttranden

förutsättes, till ordet »användas».

Under mom. 3 har trafikutredningen föreslagit bestämmelse, att vad i § 21

mom. 2 beträffande persontrafik är stadgat (rätt till överflyttning av bil

från ett område till ett annat för tillgodoseende av ett tillfälligt trafikbehov)

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115. 153

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beställningstrafik för godsbefordran.

Detta stadgande har i och för sig icke givit anledning till erinran från

min sida. Emellertid må erinras, hurusom Kungl. Majit efter hörande av

1939 års urtima riksdag (riksdagens skrivelse nr 28) genom en förordning

den 31 oktober 1939 (nr 768) förordnat, bland annat, att 25 § 3 mom.

motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) i vad avser förbud

att vid godstrafik avhämta gods utom trafikområdet annat än för befordran

till ort inom detsamma och att vid sådan körning avhämta gods å mera än

en utom trafikområdet belägen ort samt 5 mom. i samma paragraf i vad

avser förbud att vid godstrafik taga automobil i bruk för körning från annan

ort utom trafikområdet än den där körningen avslutats, tills vidare icke

skola tillämpas. Med hänsyn till nu rådande förhållanden anser jag, att,

därest vid tidpunkten för ikraftträdandet av denna förordning, vilket förutsättes

bliva den 1 juli 1941, skäl alltjämt föreligger för medgivande av hämtningsrätt

m. m. i den vidsträckta omfattning, nu provisoriskt gällande bestämmelser

innebära, frågan om meddelande av nya provisoriska bestämmelser

i dylikt syfte bör upptagas till prövning.

Transportplikt.

23 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 236—239.)

Enligt 25 § 2 mom. i 1930 års motorfordonsförordning är innehavare av

tillstånd till stads- eller länstrafik, såvida icke naturhinder föreligger eller

eljest giltigt skäl för vägran är för handen, skyldig att på anfordran utföra

körning inom det område, trafiktillståndet avser (trafikområde). Den myndighet,

som meddelat tillståndet, äger emellertid, där så av särskilda omständigheter

påkallas, helt eller delvis medgiva befrielse från denna skyldighet.

Intill år 1934 omfattade körskyldigheten allenast personbefordran, men

utsträcktes därefter till att omfatta även godstrafiken.

1936 års traflkntrednings förslag.

1936 års trafikutredning har utformat föreskrifterna om transportplikt i

nära anslutning till vad i sådant hänseende föreslagits i 1936 års proposition,

dock med vissa jämkningar.

Enligt propositionen skulle transportplikt föreligga under förutsättning

bland annat att i beställningstrafik för godsbefordran avgift erlades av en

eller flera beställare för hel automobillast. Trafikutredningen, som ansett

ett dylikt stadgande ej kunna undvaras, har emellertid föreslagit sådan uppmjukning

av detsamma, att den tillståndsgivande myndigheten skall, då så

med hänsyn till trafikens omfattning eller eljest lämpligen kan ske, äga möjlighet

att något skärpa transportplikten i förevarande fall.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Trafikutredningen har icke ansett sig kunna, såsom från visst håll ifrågasatts,

förorda något direkt stadgande om jämkning av transportplikten med

hänsyn till förekommande blockadsituationer. Utredningen har emellertid

med hänsyn till bland annat ifrågavarande fall ansett det vara lämpligt att

behålla det för närvarande gällande allmänna stadgandet, att transportplikt

ej skall föreligga, då giltigt skäl för vägran är för handen. I tvivelaktiga

fall bör enligt utredningens mening trafikutövaren hänvända sig till den tillståndsgivande

myndigheten, vilken bör, då förhållandena därtill föranleda,

kunna medgiva befrielse från befordringsplikten, därest sådan anses föreligga.

För att ytterligare underlätta en sådan anordning har utredningen föreslagit,

att tillståndsmyndigheten skall äga rätt att närmare bestämma transportplikten

och befria helt eller delvis från densamma ej endast vid meddelandet

av trafiktillstånd, vilket föreslagits i 1936 års proposition, utan även

när anledning därtill eljest förekommer.

Yttranden över traflkutredningens förslag’.

Trafikintendenten i Stockholm anser, att, transportplikt av i paragrafen

föreskriven omfattning bör åläggas jämväl tjänstgörande förare av automobil.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation yrkar, att bland omständigheter,

som enligt punkt c) böra medföra befrielse från transportplikt, bör inrymmas

även arbetskonflikt, som tillståndshavaren ej föranlett eller förmått

avvärja.

Svenska transportarbetareförbundet hemställer om beaktande av sin i betänkandet

(sid. 238) omförmälda framställning, enligt vilken innehavare av

trafiktillstånd bör medgivas rätt att neka körning, då de ekonomiska konsekvenserna

för honom skulle bliva sådana, att han därav skulle lida uppenbar

skada.

Den under d) föreslagna bestämmelsen, enligt vilken i beställningstrafik

för godsbefordran transportskyldighet skulle föreligga endast om avgift av

en eller flera beställare erlägges för hel billast, såvitt ej den tillståndsgivande

myndigheten annat föreskrivit, anser länsstyrelsen i Västernorrlands län

vara alltför betungande för allmänheten. Det intresse, som stadgandet avser

att skydda, nämligen att trafikföretagen erhålla skälig ersättning även

för transporter av små godskvantiteter, synes kunna tillgodoses genom taxebestämmelser.

Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen, att tillståndsgivande myndighet

skall icke allenast i samband med trafiktillstånd utan även när anledning

därtill eljest förekommer, närmare angiva befordringspliktens omfattning,

avstyrkes bestämt av länsstyrelsen i Jönköpings län under framhållande

att en tillståndsgivande myndighet icke bör i speciella rättsfrågor

göra uttalanden, som lätt kunna komma i strid med senare påkallade domstolsavgöranden.

Samma synpunkt framhålles av länsstyrelsen i örebro län.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

155

Departementschefen.

I likhet med trafikintendenten i Stockholm finner jag vissa skäl tala för

att den körskyldighet, som enligt förevarande paragraf förutsattes gälla för

innehavare av trafiktillstånd, utsträckes till att omfatta även förare av automobil

i yrkesmässig trafik. Emellertid kräver ett närmare fastställande av

förares körskyldighet beaktande av åtskilliga omständigheter, därest icke

ur olika synpunkter praktiska svårigheter skola uppkomma. Beaktas måste

sålunda bland annat, hurusom ett kategoriskt stadgande i nyss angivna syfte

skulle kunna medföra, att föraren, under åberopande av körskyldighet, förfogade

över fordonet på ett sätt som komme i strid med av tillståndshavaren

vidtagna dispositioner. Även i fall av arbetskonflikt mellan löneanställda

förare i yrkesmässig trafik, å ena, och innehavare av tillstånd till dylik

trafik, å andra sidan, skulle en föreskrift om förares körskyldighet komma

i strid med vedertagen uppfattning om strejkrätt eller andra tillåtna stridsmedel

vid arbetskonflikter.

På grund härav och då den praktiska betydelsen av en föreskrift om förares

körskyldighet torde vara jämförelsevis ringa med hänsyn till att föraren,

där han icke själv är innehavare av trafiktillstånd, dock på grund av

sin arbetsanställning hos tillståndshavaren är skyldig att ställa sig till efterrättelse

dennes föreskrifter i fråga om transporternas utförande, har jag

ansett mig icke böra utvidga ifrågavarande stadgande på det sätt som i omförmälda

yttrande ifrågasatts.

I överensstämmelse med vad av två länsstyrelser anförts finner jag det

icke lämpligt, att den tillståndsgivande myndigheten skulle, på sätt utredningens

förslag innebär, vara skyldig att när anledning därtill förekommer

— och sålunda bland annat på framställning av tvistande part — närmare

angiva befordringspliktens omfattning. En sådan skyldighet skulle icke

allenast kunna medföra, att nämnda myndighets tolkning av befordringspliktens

omfattning komme i strid med domstolarnas avgörande av samma

fråga, utan även inveckla myndigheten i frågor, som särskilt i samband

med arbetskonflikter eller vid andra tvister om ekonomiska förmåner skulle

vara ömtåliga att taga ställning till.

Vad i övrigt i de avgivna yttrandena erinrats mot innehållet av ifrågavarande

paragraf har jag icke funnit böra föranleda ändring i utredningens

förslag.

Befrämjande av sammanslutningar mellan vissa trafikutövare.

Legalisering av beställningskontor.

24 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 239—245.)

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptogs i § 31 stadgandet,

att innehavare av tillstånd till beställningstrafik skulle, därest den tillståndsbeviljande

myndigheten därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

viss av nämnda myndighet godkänd förening av utövare av yrkesmässig

trafik för upprättande av beställningskontor eller för handhavande av de

gemensamma uppgifter, som myndigheten funne eljest böra för trafikens

ordnande åläggas en sådan sammanslutning.

Bestämmelsen föreslogs av 1932 års trafikulredning och vann anslutning

av så gott som samtliga, vilka yttrat sig rörande densamma. Länsstyrelsen

i Örebro län ansåg dock, att paragrafen borde utgå.

1932 års trafikutredning framhöll i sitt betänkande bland annat (sid. 122

—124), att en ändamålsenlig organisation av utövare av allmän trafik inom

ett visst samhälle eller inom en viss krets av samhällen uppenbarligen kunde

tillgodose många viktiga intressen. I första hand underlättades därigenom

för trafikutövarna förvaltningen av sådana angelägenheter, som vore för

dem gemensamma, såsom t. ex. anordnandet av gemensamt beställningskontor

eller av gemensam telefonväxel, anskaffande och tillhandahållande

av gemensamt reservmateriel samt avgivande av utlåtande och

framställningar i sådana fall, då ett representativt uttryck för deras gemensamma

uppfattning erfordrades. Även yrkesutövarnas strävan att uppehålla

kårens yrkesstandard genom krav på tillräckliga personliga kvalifikationer

hos dess medlemmar och utmönstring av sådana element, som icke i detta

avseende fyllde behöriga anspråk, måste genom en dylik organisation befrämjas.

Det måste vidare förutsättas, att i samma mån som trafikutövarna

övervunne den förutvarande splittringen, en sundare prisbildning och större

stabilitet i frakterna skulle kunna åstadkommas. Även ur allmänhetens

synpunkt vore en organisation av förevarande slag till övervägande del att

betrakta såsom en fördel särskilt därigenom, att beställningar av eller andra

uppgörelser om körningar underlättades till följd av att trafikkunden kunde

på ett enda eller ett fåtal ställen få alla erforderliga upplysningar och träffa

erforderliga överenskommelser i stället för att behöva söka sådana på ett

flertal ställen.

I fråga örn anslutningens omfattning yttrade 1932 års trafikutredning, att

anslutning icke borde åläggas utövare av beställningstrafik i sådana fall, då

skäl för undantag från en sådan skyldighet förelåge, såsom t. ex. då beställningstrafik

endast utgjorde en underordnad del av ett järnvägs- eller linjetrafikföretags

rörelse. Likaledes torde även sådana institutioner såsom exempelvis

hyrverk, vilkas rörelse icke vore att jämställa med övriga slag av beställningstrafik,

böra undantagas i detta sammanhang. Utredningen påpekade

slutligen vikten av att tillse, att föreningar av ifrågavarande slag

fyllde den uppgift, som i allmänhetens intresse ålagts dem, och icke obehörigen

utnyttjades av trafikutövarna till förfång för det allmännas intressen.

Trafikutredningens förslag tillstyrktes livligt av 1936 års trafiksakkunniga

(sid. 16—18). De sakkunniga framhöllo sålunda, att dessa centraler

komme att — rätt ledda — underlätta bilbeståndets effektiva utnyttjande till

gagn både för bilägare och trafikanter och bereda myndigheterna ökad

möjlighet att bedöma tillståndsgivningen. Samtidigt vunnes en organisation,

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

157

som kunde representativt företräda biltrafiken i förhållande till såväl myndigheterna

som alla slag av trafikanter och som efter hand borde kunna

auktoritativt hävda biltrafiken såsom självständig faktor vid sidan av och i

god samverkan med andra trafikmedel. Därmed skapades också bättre

förutsättningar för ökad lojalitet i konkurrensen, skälig ersättning för biltransporterna

och skälig lön till personalen. För de tillståndsgivande myndigheterna

vore det påtagligen en stor fördel att genom dessa centraler och

det där redovisade utnyttjandet av fordonen kunna erhålla en god översikt

av bilbeståndets tillräcklighet till ledning för tillståndsgivningen.

1936 års traflkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning instämmer i allt väsentligt i vad de båda föregående

utredningarna rörande detta spörsmål anfört. De sammanslutningar,

varom här är fråga, kunna enligt utredningens mening otvivelaktigt bliva

av stort värde i olika hänseenden.

Även om det icke torde vara uteslutet att på frivillighetens väg åstadkomma

en tämligen allmän anslutning till trafikutövarnas organisationer, anser

utredningen en fakultativ tvångsanslutningsklausul lämplig för att stimulera

och i sista hand garantera önskvärd anslutning till organisationerna.

Enligt utredningens mening bör emellertid denna tvångsanslutningsrätt i allmänhet

icke begagnas i andra fall än då det blivit klarlagt, att en tillfredsställande

ordning icke kan skapas på frivillighetens väg.

Ifrågavarande stadgande bör enligt utredningens mening formellt avse innehavare

av tillstånd till yrkesmässig trafik överhuvud taget och ej endast

dem som ha tillstånd till beställningstrafik, vilket senare föreslogs i 1936

års proposition. Stadgandet torde emellertid hava sitt huvudsakliga värde

beträffande beställningstrafiken.

Enligt utredningens uppfattning synes det vara lämpligast att anförtro biltrafiknämnden

den betydelsefulla uppgiften att godkänna ifrågavarande

sammanslutningar samt angiva de särskilda angelägenheter, på vilka samarbetet

skall vara riktat, samt att förordna om anslutningen.

Enligt trafikutredningens mening bör skyldigheten att ansluta sig icke

utsträckas längre än som föranledes av omständigheterna. Anslutning bör

därför icke åläggas utövare av trafik i sådana fall, då skäl för undantag

föreligger, såsom t. ex. då biltrafik endast utgör en underordnad del av

ett järnvägsföretags rörelse. Likaledes torde även sådana institutioner som

exempelvis hyrverk, vilkas rörelse icke är att jämställa med övriga slag av

biltrafik, böra undantagas i detta sammanhang.

Utredningen framhåller, att anslutningsrätten bör kunna bestämmas till

att avse någon av vissa sammanslutningar, därest förhållandena därtill föranleda.

Den avfattning, som förevarande paragraf erhållit såväl i 1936 års

proposition som i trafikutredningens nu föreliggande förslag, lägger ej hinder

i vägen för en sådan rättstillämpning.

Utredningen understryker, att det är nödvändigt, att såväl trafikutövarna

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

som allmänheten lämnas största möjliga frihet. Allmänheten bör kunna vända

sig till viss utövare av godstrafik och under åberopande av befordringsplikten

begära transport. Det bör sålunda vara möjligt för den enskilde trafikutövaren

att behålla och även upparbeta en självständig kundkrets.

Beställningskontoren böra enligt utredningens mening av biltrafiknämnden

åläggas skyldighet att föra statistik över förmedlade eller registrerade transporter,

vilket kan bliva av stort värde vid bedömandet av behovet av trafikmedel

inom kontorets verksamhetsområde.

1936 års trafikutredning instämmer slutligen i vad 1932 års trafikutredning

uttalat om vikten av att tillse, att föreningar av ifrågavarande slag fylla den

uppgift» sorn i allmänhetens intresse ålagts dem, och icke obehörigen utnyttjas

av trafikutövarna till förfång för det allmännas intressen. 1936 års trafikutredning

framhåller i samband härmed, att om en förening icke på ett tillfredsställande

sätt handhar sina av biltrafiknämnden ålagda uppgifter, nämden

givetvis bör taga under övervägande att återkalla godkännandet.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Trafikutredningens förslag har lämnats utan erinran av flertalet i ärendet

hörda myndigheter och institutioner. Åtskilliga avstyrkanden eller invändningar

mot detsamma hava emellertid framkommit, på sätt av det följande

närmare framgår.

Beträffande principfrågan om skyldighet för innehavare av tillstånd till

yrkesmässig trafik att under vissa förutsättningar ansluta sig till sådan förening,

som avses i paragrafen, förklara sex i ärendet hörda handelskammare,

länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs, Värmlands och Norrbottens län

ävensom industriförbundet och två utövare av fjärrtrafik, att de avstyrka ett

stadgande i dylikt syfte. Till stöd härför anföres bland annat. Ett dylikt

stadgande torde vara främmande för vår lagstiftning; tvångsanslutning är

olämplig och orättvis samt dessutom obehövlig. Lämpligast torde vara, att

det frivilliga sammanslutningsarbete, som fortgått sedan flera år och givit

ett gott resultat, får tillsvidare fortsätta utan hotet av en tvångsanslutningsklausul.

Trafikutövarna torde även utan organisationstvång och på ett för

deras självkänsla i längden mera tillfredsställande sätt vara i stånd att bygga

upp ett tillräckligt effektivt organisationsväsen. Tillämpning av stadgandet

kan leda till trakasseri av en företagare eller ett företag, som redan tillförne

har väl sörjt för trafikens utövande på bästa sätt. Genom bestämmelsen i

fråga kan även en eljest värdefull konkurrens lamslås och monopol tillskapas,

som lända trafikanternas intressen till skada. Skulle likväl en bestämmelse

av föreslagen innebörd inflyta, bör den i varje fall kompletteras

med en föreskrift syftande till medgivande av rätt för varje trafikutövare,

som så önskar, att få ansluta sig till en organisation av här ifrågavarande

art. Det är nämligen ingalunda otänkbart, att, om en dylik förening får en

stark ställning och behärskas av vissa intressen, den kan bli benägen att

stänga tillträdet för nya medlemmar. De tillståndsgivande myndigheterna

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

159

kunna genom andra befogenheter — genom varning, genom indragning av

trafikrättigheter etc. — ingripa mot varje osund företeelse inom den yrkesmässiga

trafiken.

Kommerskollegium avstyrker ett stadgande av sådan innebörd, att enskild

trafikutövare genom tvångsanslutning till viss sammanslutning kan åläggas

att tillämpa av denna beslutade taxor. Däremot finner kollegium icke anledning

att motsätta sig sådan föreskrift, som gör det möjligt för biltrafiknämnden

att i de undantagsfall, där ej saken på frivillighetens väg kan ordnas,

ålägga enskild trafikutövare att efter av nämnden godtagbara grunder deltaga

i kostnader, vilka enligt sakens natur måste vara gemensamma för flertalet

trafikutövare, exempelvis kostnader för gemensamma beställningskontor och

godsuppsamlingssta tioner.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det likaledes vara tillräckligt, att innehavare

av tillstånd till yrkesmässig trafik kunna åläggas att anordna gemensamt

beställningskontor. I huvudsak samma ståndpunkt intages av länsstyrelsen

i Västernorrlands lån.

Motormännens riksförbund anser ifrågavarande bestämmelse vara av den

art, att man kan hysa betänkligheter däremot.

I motsats till ovan anförda yttranden anse ett flertal organisationer av trafikutövare,

att det föreslagna stadgandet bör utvidgas till att innebära kategorisk

skyldighet för tillståndshavare att tillhöra viss förening av utövare av

yrkesmässig trafik. Sådan förening bör enligt deras mening stå under tillståndsgivande

myndighets tillsyn.

Utöver ovannämnda uttalanden rörande principfrågan hava vissa erinringar

mot detaljer av utredningens förslag framkommit.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser hithörande frågor vara av den vikt, att

de böra avgöras i förordningen, och icke blott överlämnas till administrativ

prövning i varje särskilt fall. Härmed sammanhänger, att uttrycket »till viss

av nämnden godkänd» torde innebära anslutningsplikt utan valfrihet. Stadgandets

ordalydelse står här i motsats till utredningens motiv.

Länsstyrelsen i örebro län anser, liksom åtskilliga organisationer av trafikutövare,

att förordnande om skyldighet, varom i paragrafen är fråga, skall

kunna meddelas av länsstyrelse likaväl som av biltrafiknämnden.

Departementschefen. "]

Ett åläggande för utövare av yrkesmässig trafik att ansluta sig till viss

för ändamålet bildad förening av trafikutövare innebär, sett från den

praktiska rättstillämpningens synpunkt, ingen nyhet. Såsom framhållits

redan i det av 1932 års trafikutredning avgivna betänkandet, har nämligen

sedan flera år tillbaka i droskreglemenlet för Stockholm förekommit

bestämmelse, att droskägare, som erhållit tillstånd till droskrörelse, icke

äger utan särskilt tillstånd av Överståthållarämbetet utöva verksamheten,

förrän han hos ämbetet visat, att han är medlem av en av ämbetet godkänd

sammanslutning av droskägare med uppgift att inrätta och vid
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.

makthålla ett gemensamt telefonväsen samt handhava de övriga angelägenheter,

som ämbetet finner böra tillkomma en sådan sammanslutning. Även

i ett flertal andra städer liksom inom köpingar och municipalsamhällen

hava motsvax-ande bestämmelser fastställts.

En så vidsträckt tillämpning av en i gällande författningar icke omnämnd

befogenhet skulle säkerligen ej hava uppkommit, örn icke erfarenheten ådagalagt

icke allenast behovet och nyttan av bestämmelser i dylikt syfte, utan

även, och måhända i än högre grad, de olägenheter, som bristen på effektiva

bestämmelser i detta avseende medför.

Beträffande de fördelar, som äro förenade med en föreskrift i nyss angivna

syfte, må hänvisas till vad därom anförts i tidigare avgivna yttranden

i ämnet.

Trafikulredningens nu föreliggande förslag, som i sak överensstämmer

med tidigare framlagda förslag av såväl 1932 års trafikutredning och 1936

års trafiksakkunniga som förslaget i 1936 års proposition, avser att genom

utlrycklig författningsbestämmelse stödja myndigheternas strävanden att, i

den mån en tillfredsställande lokal organisation icke kan på frivillighetens

väg åstadkommas, med laga verkan förordna örn erforderlig åtgärd i detta

syfte, i första hand genom åläggande för vederbörande trafikutövare att

bilda en förening med uppgift att handhava vissa för trafikutövarna gemensamma

angelägenheter.

Principiellt har mot tilläggandet av en dylik befogenhet åt myndigheterna

hävdats, att densamma skulle stå i strid med de rättigheter, trafikutövaren

såsom fri yrkesutövare bör äga.

I detta avseende må erinras, att hela lagstiftningen om yrkesmässig trafik

vilar på förutsättningen, att dylik trafik icke kan betraktas såsom en individuellt

fri näring, utan att icke allenast rätten att överhuvud bedriva dylik

trafik utan även sättet för dess bedrivande måste underkastas den reglering,

som hänsyn till samhälleliga intressen kräva. En viss inskränkning, på

sätt i detta sammanhang ifrågasatts, av trafikutövarens rätt att ställa sig

utanför åtgärder, syftande till en ändamålsenlig organisation, framstår därför

icke såsom ett från övriga författningsbestämmelser isolerat stadgande

utan äger ett naturligt sammanhang med regleringen i övrigt och skiljer

sig principiellt icke från övriga åtgärder för detta ändamål. Det må också

förtjäna anmärkas, att de principiella invändningarna mot ett stadgande

av nu ifrågavarande innebörd icke företrädesvis komma från trafikutövarna

och deras sammanslutningar utan, bortsett från vissa myndigheter, av representanter

för andra intressegrupper än trafikutövare.

Utöver ovan anförda principiella invändning mot en bestämmelse av ifrågavarande

innebörd överhuvud taget har mot den föreslagna bestämmelsens

omfattning invänts, att det vore tillräckligt att begränsa densamma till att

avse skyldighet för vederbörande trafikutövare att upprätta gemensamt beställningskontor

eller deltaga i vissa för trafikutövarna gemensamma kostnader.

Emellertid måste erinras, att, även om en dylik bestämmelse bleve

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

161

gällande, skulle syftet med den organisation, man därigenom avsåge att

åstadkomma, förfelas, om det stöde vederbörande trafikutövare fritt att

undandraga sig andra skyldigheter, som efter sakens natur böra gå i tur

och ordning eller eljest lika fördelas mellan trafikutövarna, såsom passning

vid tåg och båtar, vakthållning nattetid, inställelse vid vissa uppställningsplatser

m. m.

Örn jag på grund härav ansett mig böra i förordningen upptaga trafikutredningens

nu ifrågavarande förslag, så förutsätter jag dock, i likhet med

utredningen, att den befogenhet, som genom ifrågavarande bestämmelse tillägges

vederbörande myndighet, användes med största urskilning och endast

i den mån, det med hänsyn till allmänhetens intresse befinnes påkallat

och en ur denna synpunkt tillfredsställande organisation icke kan åstadkommas

på frivillighetens väg. Huvudsakligen torde på grund härav bestämmelsen

komma att tillämpas i fråga örn drosktrafik och viss linjetrafik

i städer och jämförliga samhällen, under det att för annan trafik, särskilt på

landsbygden, större frihet bör kunna råda. På sätt tidigare framhållits, bör

myndighets beslut av nu ifrågavarande slag avse anslutning endast till av

myndigheten godkänd och under dess uppsikt stående förening. Innan sådant

godkännande meddelas, torde föreningens stadgar böra av myndigheten

granskas samt, där så finnes påkallat, utredning ske om arten av

föreningens verksamhet. För beslut om godkännande torde bland annat böra

förutsättas, att föreningen icke av sina medlemmar kräver större ekonomiska

prestanda än som erfordras för organiserandet av trafikutövningen, och den

uppsikt, som myndigheten har att ägna föreningens verksamhet, torde böra

avse bland annat att kontrollera samma förhållande.

I likhet med trafikutredningen förutsätter jag, att sådana särskilda grupper

av trafikutövare, vilkas rörelse icke är att jämställa med övriga i en viss

organisation inordnade trafikutövares, undantagas från skyldighet att tillhöra

denna. Med anledning av påpekande i remissyttrandena föreslås ett

tillägg, som fastslår, att dylika föreningar skola vara öppna för alla trafikutövare

av samma kategori inom området. Erinras må även, att besvärsrätt

tillkommer envar, som finner sin rätt kränkt av myndighets beslut vid tilllämpningen

av förevarande paragraf.

Vad angår detaljer av utredningens förslag, finner jag beslut av den innebörd,

varom nu är fråga, böra hellre ankomma på den myndighet, som meddelat

trafiktillstånd, än på biltrafiknämnden. I första hand torde beslut av

nu ifrågavarande slag komma att meddelas — i den mån så icke redan skett

— beträffande drosktrafiken i städerna. Det må erinras, att beträffande

dylik trafik polismyndigheten i staden skall hava att meddela trafiktillstånd

och i samband därmed erforderliga villkor och bestämmelser liksom också

att hava fortlöpande uppsikt över nämnda trafik och vidtaga för detta

ändamål erforderliga dispositioner. I dessa på polismyndigheten ankom
H

i lia nr/ till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr lii.

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

mande åtgärder synes förordnande av det slag, som avses i nu förevarande

paragraf, ingå såsom ett naturligt led; och befogenhet att besluta därom

synes därför böra ankomma på denna myndighet. Motsvarande synes gälla

beträffande sådan beställningstrafik, vartill tillstånd meddelas av länsstyrelse

eller av biltrafiknämnden.

I huvudsak samma synpunkter synas göra sig gällande även i fråga örn

linjetrafik. Flerstädes i städerna men även i många större samhällen hava

under senare år för linjetrafikens räkning upprättats gemensamma uppställningsplatser

med vänthall för passagerare och uppsamlingsplatser för gods.

Ofta nog torde den tillståndsbeviljande myndighetens beslut örn trafiktillstånd

grundas på den förutsättningen att trafikutövare kommer att låta trafiken

ansluta till en dylik gemensam uppställningsplats samt att han genom

medlemskap i en för ändamålet bildad förening deltar i de kostnader, som

äro förenade med densammas drift. Det synes då vara ur praktisk synpunkt

riktigt, att den tillståndsbeviljande myndigheten — vare sig densamma utgöres

av länsstyrelse eller biltrafiknämnd — beredes tillfälle att redan i samband

med beviljandet av trafiktillstånd meddela de bestämmelser, myndigheten

för nu ifrågavarande ändamål finner erforderliga.

I utredningens förslag har i övrigt vidtagits viss redaktionell jämkning,

som icke torde behöva närmare motiveras.

Om automobiler i yrkesmässig trafik.

25 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 246—254.)

1 mom. Godkännande av automobil. Persontrafik med lastautomobil.

I 27 § 4 mom. i 1930 års motorfordonsförordning lämnas föreskrifter om

godkännande av automobil för yrkesmässig trafik.

1936 års traflkutrednings förslag.

Trafikutredningens förslag, som avfattats i huvudsaklig överensstämmelse

med 1936 års proposition, innebär i förhållande till gällande rätt huvudsakligen

följande avvikelser.

I 27 § 4 mom. i 1930 års förordning föreskrives för närvarande, att, då

godkännande av bil för användning i yrkesmässig trafik sökes, skall företes

intyg av besiktningsman, att bilen är för trafiken lämplig. Denna bestämmelse

har ansetts böra kompletteras med ett stadgande av innehåll, att, örn

bilen är registrerad i annat län, jämväl vederbörligt utdrag ur automobil
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

163

registret skall företes eller, om bilen icke är registrerad, sådana uppgifter om

bilens beskaffenhet meddelas, som enligt vad därom är stadgat skola införas

i automobilregistret.

Anledningen härtill är, att man ansett sig icke böra bibehålla den nu

i 26 § 1 mom. stadgade skyldigheten för sökande av trafiktillstånd att vid

ansökan foga vederbörligt utdrag ur automobilregistret eller meddela nyss

omförmälda uppgifter. Härav följer, att denna skyldighet i stället bör inträda

i samband med att godkännande av bilen sökes. Syftet med medgivandet

att lämna uppgifter i stället för att förete utdrag ur automobilregistret

är att förhindra, att sökanden skulle vara tvungen att binda sig för inköp

av bil, innan det definitivt bestämts, huruvida han skulle få rätt att använda

bilen i yrkesmässig trafik.

I 1936 års proposition upptogs i förevarande sammanhang vidare ett stadgande

rörande persontrafik med lastbil. Sålunda föreslogs, att rätt att utöver

vad enligt § 5 mom. 2 i propositionen vore stadgat använda lastbil

för befordran av personer i yrkesmässig trafik finge endast undantagsvis

på särskilda skäl medgivas.

1936 års trafikutredning anser, att myndigheternas rätt att lämna sådant

medgivande härigenom blivit väl snävt begränsad. I glesare befolkade delar

av vårt land med dåliga kommunikationer torde det ej sällan vara lämpligt

att tillåta, att en eller flera personer få mot ersättning medfölja lastbil.

Med hänsyn härtill förordar trafikutredningen, att dylikt medgivande skall

få lämnas, »då särskilda förhållanden därtill föranleda». Med denna avfattning

åsyftar utredningen, att medgivandet skall föranledas av ett verkligt

behov. Den ifrågasatta rätten anser utredningen icke vara av någon

betydelse ur konkurrenssynpunkt, särskilt som personbilar jämlikt § 5 få

utan tillstånd användas mot ersättning för transporter av mindre godsmängder.

Trafikutredningen har icke ansett sig böra upptaga något stadgande om

skyldighet att underrätta besiktningsman örn godkända bilar, då en dylik

underrättelse enligt utredningens mening icke längre torde vara av något

större praktiskt värde.

Över förslaget avgivna yttranden.

Med anledning av den föreslagna bestämmelsen örn rätt att använda lastbil

för personbefordran framhålla åtskilliga organisationer av trafikutövare,

att denna bestämmelse torde kunna utgå, enär det numera finnes så gott

örn trafikbilar för personbefordran och omnibusar, att lastbilar icke behöva

tagas i anspråk för yrkesmässig befordran av personer. För varje fall bör,

framhålles av en omnibusägareförening, endast sådana lastbilar, som äro

byggda speciellt för ändamalet eller som hava fullt betryggande anordningar

för passagerarnas säkerhet, få användas för personbefordran.

Kungl, automobilklubben: Det är en känd sak, att de anordningar, som

vederbörande vidtaga för att erhålla tillstånd till personbefordran, i regel

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

äro synnerligen primitiva och därför lämna mycket övrigt att önska ur

trafiksäkerhetssynpunkt. Skall följaktligen denna trafik medgivas, torde

det vara ett önskemål, att länsstyrelserna eller eventuellt biltrafiknämnden

utfärdar vissa normalbestämmelser, som skola gälla för densamma.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att bestämmelsen, att bil ej

må nyttjas i yrkesmässig trafik, förrän den blivit därför godkänd, vid utbyte

av bil medför avbrott i vederbörandes möjlighet att utnyttja sitt trafiktillstånd

med därav förorsakad ekonomisk förlust för tillståndshavaren.

Bestämmelser synas erforderliga för att under sagda tid bereda möjlighet

för ett provisoriskt godkännande av den nya bilen i trafiken, sedan densamma

blivit av besiktningsmannen befunnen för trafiken lämplig.

I övrigt avse de avgivna yttrandena huvudsakligen detaljspörsmål, för vilka

närmare redogörelse i detta sammanhang icke torde vara påkallad.

Departementschefen.

I likhet med trafikutredningen har jag icke, på sätt ifrågasatts av omförmälda

organisationer av trafikutövare, funnit skäl att låta bestämmelse örn

möjlighet att använda lastbil för personbefordran i yrkesmässig trafik utgå.

Likväl har i det av utredningen framlagda förslaget vidtagits en redaktionell

jämkning för att något kraftigare än vad förslaget innebär understryka att

en anordning av ifrågavarande slag numera bör endast undantagsvis förekomma.

Tidigare vidtagen jämkning i utredningens förslag (§ 4 mom. 2) angående

myndighet, å vilken meddelande av trafiktillstånd ankommer, har föranlett

motsvarande jämkning i första punkten av förevarande moment.

I övrigt hava i anledning av ovan anförda yttranden vidtagits vissa mindre

jämkningar, på vilkas innehåll icke torde vara erforderligt att närmare ingå.

Vad angår det av länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalade önskemålet angående

bestämmelser för provisoriskt godkännande av ny automobil vid ombyte

av fordon, torde de olägenheter, som länsstyrelsen avser att genom en

sådan bestämmelse undanröja, kunna i huvudsak avhjälpas genom andra

metoder.

Det av automobilklubben framförda förslaget om utfärdande av normalbestämmelser

för godkännande av lastautomobil för personbefordran torde

böra närmare övervägas på ett senare stadium vid tillämpning av nu ifrågavarande

stadgande.

2 mom. Efterbesiktning m. m.

I 27 § 5 mom. i 1930 års motorfordonsförojrdning i dess gällande lydelse

lämnas föreskrift örn efterbesiktning. Enligt detta stadgande skall bil,

som användes i yrkesmässig trafik för personbefordran, uppvisas för besiktningsman

för efterbesiktning sist inom ett år från närmast föregående

besiktning. Detta moment har fått sin nuvarande lydelse genom en förord
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

165

ning av den 23 oktober 1936, som innebar bland annat slopandet av periodisk

efterbesiktning av lastbilar.

1936 års trallkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning har i fråga om efterbesiktningsskyldigheten ansett

sig icke böra föreslå någon ändring, då statsmakterna så sent som 1936 togo

ställning till detta spörsmål. Trafikutredningen förutsätter emellertid, att

i samband med undersökning av trafikolyckornas orsaker, kommer att ägnas

uppmärksamhet åt besiktningsfrågorna.

Enligt 11 § 1 mom. i 1936 års motorfordonsförordning äger länsstyrelse,

när skäl därtill prövas föreligga, förordna örn besiktning av motorfordon

samt, örn besiktningen därtill föranleder eller fordonet undanhålles besiktning,

meddela förbud mot fordonets användande. Det i 27 § 5 mom. i 1930

års förordning förekommande och även i 1936 års proposition föreslagna stadgandet,

att dessa befogenheter även skulle tillkomma myndighet, som meddelat

trafiktillstånd, har ej upptagits i trafikutredningens förslag, enär enligt

detsamma polismyndigheterna skulle avskaffas som tillståndsgivande organ

och för biltrafiknämnden en dylik befogenhet ansetts icke vara av något

praktiskt värde.

Yttranden Öyér trafikutredningens förslag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att fråga om efterbesiktning av

lastbilar kommer i ett förändrat läge, om trafikutredningens förslag genomföres.

Sålunda bidraga de skärpta arbetstidsbestämmelserna att framskapa

ett tillstånd, där flera chaufförer skola dela ansvaret för en lastbils skötsel,

samtidigt som deras medgivna arbetstid förutsättes i största möjliga utsträckning

bliva utnyttjad för transporterna. De föreslagna transportförmedlingscentralerna

torde komma att medföra, att ett långt större antal lastbilar än

hittills komma att användas på långa transporter, för vilka särskild pålitlighet

hos transportmaterialen erfordras. Dessa och flera andra skäl tala för

att frågan om återinförandet av efterbesiktning av lastbilar i yrkesmässig

trafik bör upptagas till prövning i samband med beslut om genomförandet av

trafikutredningens föreliggande förslag.

Även Svenska järnvågsföreningen anser, att årlig efterbesiktning jämväl

av lastbilar bör återinföras.

Å andra sidan framhålles av en trafikbilägare förening, att efterbesiktningsplikten

bör slopas jämväl beträffande personbilar, enär den endast

åsamkar trafikbilägarna besvär och kostnader och icke bidrager till trafiksäkerhetens

främjande.

Departementschefen.

I likhet med trafikutredningen finner jag frågan örn en revision av gällande

bestämmelser beträffande efterbesiktningsskyldighet, till vilken stats
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

makterna så sent som år 1936 tagit ställning, icke i detta sammanhang böra

bliva föremål för ny prövning.

Med hänsyn till den jämkning i trafikutredningens förslag, som företagits

beträffande befogenheten att meddela beslut om trafiktillstånd (§ 4

mom. 2) har till utredningens förslag fogats det i 27 § 5 mom. i 1930 års förordning

förekommande och även i 1936 års proposition föreslagna stadgandet,

att vissa länsstyrelser för nu ifrågavarande ändamål tillkommande befogenheter

skola beträffande automobil, som användes i yrkesmässig trafik,

tillkomma jämväl annan myndighet, som meddelat trafiktillstånd.

3 mom. Underrättelse till besiktningsman.

Med hänsyn till vad i samband med § 15 anförts angående lämpligheten

att delgiva besiktningsman beslut om godkännande m. m. av sådan automobil,

som användes i yrkesmässig trafik för personbefordran, har utredningens

förslag kompletterats med bestämmelse i detta syfte.

4t mom. Förbandslåda.

Enligt 27 § 6 mom. andra stycket i 1930 års motorfordonsförordning äger

länsstyrelse, där så finnes påkallat, föreskriva, att personomnibus, vilken

brukas i linjetrafik, skall vara försedd med förbandslåda av modell, som

fastställts av medicinalstyrelsen.

Enligt trafikutredningens mening bör länsstyrelse, där så finnes påkallat,

kunna föreskriva, att omnibus, som användes i linjetrafik eller beställningstrafik,

skall vara försedd med förbandslåda. Föreskrift bör enligt trafikutredningens

mening lämnas allenast då medförandet av förbandslåda kan

anses fylla ett verkligt behov. I tätare befolkade delar av landet torde en

dylik föreskrift mera sällan vara motiverad.

Departementschefen.

Förevarande förslag, mot vilket i avgivna yttranden invändningar icke

framkommit, har ej heller från min sida givit anledning till erinran.

5 mom. Taxameter och annan kontrollapparat.

I 1930 års motor fordonsförordning saknas stadgande om skyldighet att

använda taxameter eller väglängdmätare.

I Kungl. Maj:ts cirkulär den 26 februari 1931 angående normaltaxa för

länstrafik med vanlig personautomobil förekommer emellertid föreskrift,

att å varje personbil, som användes i länstrafik, skall finnas anbragt väl

synlig väglängdmätare eller taxameter av modell, som godkänts av länssty
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

167

reisen. I taxebestämmelserna ha avgifterna beräknats under förutsättning,

att antingen väglängdmätare eller taxameter använts.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptogs på förslag av 1932 års

trafikutredning ett stadgande om kontrollapparat å bilar i beställningstrafik.

Enligt § 32 mom. 5 skulle bil för personbefordran med stationsort i stad

vara försedd med av tillståndsmyndigheten godkänd, väl synlig taxameter,

såvida ej myndigheten annorlunda föreskrivit. På personbil, som eljest användes

i beställningstrafik, skulle, i den mån ej tillståndsmyndigheten därifrån

medgivit undantag, finnas anbragt väl synlig taxameter eller väglängdmätare

båda av modell som godkänts av myndigheten. Vad sålunda

stadgats skulle dock icke tillämpas på omnibus i beställningstrafik, såvitt

ej vederbörande myndighet annorlunda förordnat.

1936 års trafikutrednings förslag.

Enligt trafikutredningens mening bör bil i beställningstrafik för personbefordran,

vare sig stationsorten är förlagd till stad eller till annan plats,

vara försedd med av tillståndsmyndigheten godkänd, väl synlig taxameter.

Den tillståndsgivande myndigheten har emellertid erhållit rätt att på grund

av särskilda skäl medgiva undantag från denna regel och i stället förordna,

att bil skall föra väglängdmätare, eller ock helt befrias från skyldighet att

föra kontrollapparat. I överensstämmelse med 1936 års proposition har

undantag från dessa bestämmelser gjorts i fråga örn omnibus i beställningstrafik.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Av åtskilliga trafikbilägareföreningar framhålles, att taxameterplikt bör

åläggas alla persontrafikbilar utan undantag.

Kungl, automobilklubben föreslår, att uttrycket »väl synlig» utbytes mot

»lätt avläsbar».

Departementschefen.

I utredningens förslag har vidtagits allenast en redaktionell jämkning i

enlighet med automobilklubbens hemställan.

Särskild beteckning å automobil i yrkesmässig trafik.

26 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 254—259.)

Enligt § 27 mom. 6 i 1930 års motorfordonsförordning äger länsstyrelse

föreskriva, att å automobil, som inom landet användes i yrkesmässig trafik,

skall å utifrån väl synlig plats finnas anbragt en särskild skylt, upptagande

ordet »Trafikbil».

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

I 1936 års trafikutrednings betänkande föreslås under § 26 bestämmelse,

att angående särskild beteckning å automobil, som användes i yrkesmässig

trafik ävensom angående tillhandahållande och återkallande av eller kontroll

över för ändamålet använda beteckningsmärken meddelas närmare bestämmelser

av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

Detta stadgande, som är avsett att ligga till grund för i administrativ ordning

meddelade bestämmelser rörande erforderliga igenkänningsmärken å

vissa automobiler i yrkesmässig trafik ävensom för »trafiknummer», på sätt

närmare framgar av utredningens betänkande, och mot vilket i avgivna yttranden

anmärkning icke framställts, har ej heller från min sida givit anledning

till erinran.

Om förare av automobil i yrkesmässig trafik.

Trafikkorts utfärdande, registrering och återkallelse m. in.

27 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 259—274.)

Gällande bestämmelser om förare i yrkesmässig trafik återfinnas huvudsakligen

i § 29 i 1930 års motorfordonsförordning. För rätt att

tjänstgöra som förare i sådan trafik kräves trafikkort, vilket emellertid

ej berättigar till förande av omnibus, såvitt ej å trafikkortet uttryckligt

medgivande härtill lämnats. Trafikkort må ej utfärdas för annan än

den, som innehar gällande körkort för automobil och uppnått 21 års ålder

samt i övrigt efter prövning av besiktningsman befinnes lämplig såsom

förare i yrkesmässig trafik. Ansökan örn trafikkort skall insändas till den

länsstyrelse, som utfärdat körkort för sökanden. Vid ansökningen skola

fogas de handlingar, som sökanden vill åberopa för att styrka sin kompetens

och lämplighet. Myndighet, som meddelat tillstånd till yrkesmässig

trafik, äger, när anledning därtill förekommer, återkalla trafikkort för förare,

som tjänstgör i trafiken. Beslutet örn återkallelse går i omedelbar verkställighet.

Har sådan återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning

överlämna trafikkortet till myndigheten. Sker återkallelse av trafikkort

av annan myndighet än den, som utfärdat detsamma, skall meddelande

örn återkallelsen med upplysning om skälen därför lämnas sistnämnda

myndighet. Innehavare av trafiktillstånd är skyldig att till myndighet,

som meddelat tillståndet, göra anmälan örn varje förare, som tjänstgör

i trafiken. Anmälan skall ske inom fyra dagar efter det tjänstgöringen

tagit sin början. Sådan anmälningsskyldighet skall även fullgöras efter

det tjänstgöringen upphört.

Föreskrifter örn utfärdande och återkallelse av körkort återfinnas i 18

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

169

—21 §§ i 1936 års motorfordonsförordning. Minimiåldern är för förande

av automobil 18 år och av motorcykel 16 år.

Trafik utred ningens förslag.

I fråga örn villkoren för erhållande av trafikkort föreslås av trafikulredningen

inga ändringar i gällande bestämmelser. Däremot har utredningen

i sitt förslag icke upptagit den nu gällande bestämmelsen, att trafikutövare

skall vara skyldig att till tillståndsgivande myndighet inom viss lid

göra anmälan om varje förare, som tjänstgör i trafiken. Uti-edningen anser

en sådan föreskrift hava mycket liten betydelse ur kontrollsynpunkt, enär

anmälan givetvis icke sker beträffande andra förare än sådana, som hava

trafikkort.

I fråga om återkallelse av trafikkort innebär utredningens förslag den ändring

av gällande bestämmelser, att beslut om återkallelse må meddelas allenast

av den myndighet, som utfärdat trafikkortet.

Därjämte har — i överensstämmelse med vad som redan gäller i fråga örn

körkort — upptagits ett stadgande, att varning skulle få meddelas i stället

för återkallelse, örn det kan antagas, att förare skall låta rätta sig utan återkallelse.

Vidare föreslås, att beslut örn återkallelse av trafikkort eller varning

skall genom vederbörande länsstyrelses försorg delgivas den, som avses

med beslutet. Beslut örn återkallelse skall därjämte tillkännagivas i

tidning i orten och kungöras rikets polismyndigheter.

Beträffande verkställigheten av beslut om återkallelse har utredningen under

§ 44 upptagit bestämmelse, att dylikt beslut skall, där ej länsstyrelsen

annorlunda förordnat, gå i omedelbar verkställighet. Länsstyrelsen skulle

sålunda äga bestämma exempelvis, att beslutet icke skulle verkställas förrän

det vunnit laga kraft.

Av trafikutredningen diskuteras i detta sammanhang (sid. 261—-267), huruvida

såsom förutsättning för erhållande av körkort eller trafikkort bör krävas

normalt färgsinne hos bilförare. Utredningen har emellertid icke ansett

sig böra framlägga något förslag i ämnet, då nämligen utredningen förutsätter,

att hithörande frågor ägnas uppmärksamhet i samband med pågående

utredning rörande trafiksäkerheten.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

Av väg- och vattenbgggnadsstgrelsen samt åtskilliga länsstyrelser ifrågasättes,

huruvida icke mera preciserade bestämmelser än vad nu är fallet böra

meddelas beträffande rätten att erhålla trafikkort. I sådant avseende diskuteras

bland annat, huruvida icke föreskrift borde meddelas, att trafikkort

icke finge utfärdas, förrän föraren under viss minimitid innehaft körkort

eller kört fordon av viss beskaffenhet.

Av en länsstyrelse föreslås, att länsstyrelserna böra tillerkännas befogenhet

att från sökanden infordra jämväl läkarintyg och nykterhetsintyg. Personer,

som anmäla sig till undergående av läkarundersökning för erhållande

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

av trafikkort för omnibus, böra enligt samma länsstyrelses mening underkastas

vissa psykologiska prov i huvudsaklig överensstämmelse med de regler,

som gälla vid läkarundersökningar av järnvägspersonal i linjetjänst. Erforderliga

bestämmelser böra emellertid, framhålles av ett par länsstyrelser,

icke meddelas i förordningen utan, i likhet med vad fallet är beträffande gällande

bestämmelser örn läkarintyg för erhållande av körkort, utfärdas i särskild

kungörelse.

Järnvägsföreningen framhåller, att villkor om normalt färgsinne hör samman

med trafikkortets legalisering, och att bestämmelse i detta syfte icke

bör få åsidosättas eller uppskjutas. Liksom vid järnvägarna bör färgsinnet

hos förare periodiskt undersökas.

Beträffande de av utredningen under mom. 5 föreslagna bestämmelserna

om återkallelse av trafikkort ifrågasätta länsstyrelserna i Jönköpings och

örebro län ävensom Överståthållarämbetet, huruvida stadgandet, att beslut

om återkallelse skall tillkännagivas i tidning i orten, verkligen kommer att

tjäna något praktiskt syfte. I samband därmed erinras, att en liknande bestämmelse

i fråga om återkallelse av körkort uteslöts i 1936 års motorfordonsförordning.

A andra sidan framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, att

det icke är osannolikt, att det slopade kungörandet av beslut om återkallelse

av körkort är en av anledningarna till att hänsynslösheten vid framförande

av motorfordon tilltagit.

Departementschefen.

I likhet med ett flertal i ärendet hörda myndigheter finner jag lämpligt,

att frågan om ett närmare reglerande av villkoren för erhållande av trafikkort

snarast upptages till prövning i syfte att förebygga en alltför stor skiljaktighet

i praxis hos olika länsstyrelser. Bestämmelser i detta syfte torde

emellertid, såsom även av vissa länsstyrelser framhållits, snarare böra meddelas

genom en följdförfattning till nu ifrågavarande förordning än i detta

sammanhang.

Den i- trafikutredningens betänkande berörda frågan om normalt färgsinne

såsom villkor för erhållande av körkort eller trafikkort finner jag i enlighet

härmed ej heller böra i detta sammanhang bliva föremål för närmare

prövning.

I likhet med vissa ovan omförmälda myndigheter anser jag det föreslagna

kungörandet i tidning i orten av beslut örn indragning av körkort numera

icke tillgodose något praktiskt syfte av betydelse. Den av utredningen föreslagna

bestämmelsen i detta syfte har därför fått utgå.

I utredningens förslag har jag i övrigt icke funnit skäl till annan ändring,

än att en av utredningen under mom. 4 föreslagen bestämmelse, att

hos länsstyrelse skall antecknas bland annat dag för trafikkortets »utlämnande»

ändrats till »utfärdande» i överensstämmelse med vad numera enligt

motorfordonsförordningen (§ 20 mom. 3) gäller i fråga om körkort.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

171

Ifrågasätta åtgärder för begränsning av tillströmningen till drosk
föraryrket.

I samband nied de under förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna

har trafikutredningen behandlat en av Överståthållarämbetet väckt fråga, huruvida

vid utfärdande av ny motorfordonsförordning bestämmelser kunna

meddelas i syfte att vid godkännande av automobilförare i viss yrkesmässig

trafik hänsyn må tagas jämväl till behovet av ytterligare arbetskraft inom

yrkesgruppen.

Utredningen har för sin del icke funnit tillräckliga skäl tala för den av

Överståthållarämbetet ifrågasatta åtgärden, mot vilken starka betänkligheter

av principiell art framförts från flera håll. I samband härmed framhåller

utredningen, att hinder icke torde möta att utfärda droskreglementen av sådant

innehåll, att droskförare i allmänhet antagas endast efter framställning

av droskägare. Härigenom torde enligt utredningens mening ifrågavarande

spörsmål kunna i administrativ ordning få en tillfredsställande lösning.

Överståthållarämbetet förklarar sig icke kunna dela trafikutredningens

uppfattning i detta avseende. Ämbetet har nämligen undantagslöst meddelat

godkännande av droskförare endast efter förslag av droskägare, vilket emellertid

icke visat sig utgöra tillräckligt hinder för att förebygga överflöd å

droskförare. Emellertid föreligger under nuvarande konjunkturer icke något

behov att genom särskilda åtgärder söka begränsa tillströmningen till droskföraryrket.

Departementschefen.

Då den av Överståthållarämbetet ifrågasatta åtgärden synes möta åtskilliga

principiella betänkligheter och då tillika för varje fall behovet av åtgärder

i detta syfte, enligt vad ämbetet vitsordat, åtminstone icke under nuvarande

konjunkturer är aktuellt, har jag icke funnit skäl att föreslå åtgärder i det av

ämbetet angivna syftet.

Förares arbetstid.

28 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 274—286.)

Frågan örn arbetstiden, bortsett från semester, för förare i yrkesmässig

trafik regleras dels av lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning

(allmänna arbetstidslagen), dels av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd,

dels ock av de särskilda arbetstidsbestämmelser, som återfinnas i 27 § 7

mom. i 1930 års motorfordonsförordning i dess gällande lydelse.

1930 års lag örn arbetstidens begränsning äger tillämpning å varje rörelse

— alltså även å företag för yrkesmässig trafik — såvitt i rörelsen till arbete

för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare. Från lagens

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

tillämpning undantages emellertid bland annat arbete, som utföres under

sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka

över arbetets anordnande, samt arbete, som till sin natur är så oregelbundet,

att det icke kan förläggas till bestämda tider. Såsom arbetare skall vid

lagens tillämpning icke räknas bland annat medlem av arbetsgivarens familj

samt befattningshavare i överordnad ställning. Huvudregeln i lagen är den.

att arbetare icke får användas till arbete under längre tid, raster oräknade,

än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Arbetstiden kan emellertid

under något eller några av veckans dygn få utsträckas till högst 9 timmar,

om den nyssnämnda begränsningen av arbetstiden för vecka icke

därigenom överskrides. Därest regelbunden skiftindelning förekommer, får

emellertid annan arbetstid tillämpas, såvitt ej till följd därav uppkommer

längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre veckor än att den

motsvarar 48 timmar i veckan.

Då, bortsett från omnibustrafiken, endast ett relativt litet antal trafikföretag

har fler än fyra arbetare, är den allmänna arbetstidslagen i mycket

ringa utsträckning tillämplig på företag, som driva yrkesmässig trafik.

1912 års lag om arbetarskydd har avseende å varje rörelse, vari arbetare

användes till arbete för arbetsgivares räkning. Undantag gäller dock för

vissa fall, bland annat för arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens

familj eller som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Enligt denna

lag bör arbete, då dess natur så medgiver, avbrytas genom en eller flera

lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Såvitt ej arbetes natur,

allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses kräva avvikelse,

böra arbetarna beredas erforderlig ledighet för nattvila. För varje

period av sju dagar skola arbetarna i regel åtnjuta sammanhängande ledighet

av minst 24 timmars varaktighet.

De särskilda arbetstidsbestämmelserna i 27 § 7 inom. i 1930 års motor fordonsförordning

hava följande lydelse enligt förordningen den 14 juni 1933.

I yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid må under tjugufyra

på varandra följande timmar icke, där ej särskilt förhållande annat påkallar,

överskrida tolv timmar. I arbetstiden skall inräknas all den tid föraren

till följd av sin tjänst tillbringar å automobil, som brukas i trafiken, så ock

tid, som åtgår för automobilens skötsel eller för på- eller avlastning av gods.

vilket med automobilen befordras, ävensom rast, som understiger trettio

minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna sig från automobilen.

Utan uppehåll örn minst trettio minuter i följd må ej här omförmäld

förare framföra automobil under längre tid än sex timmar, såvida icke

särskilda omständigheter därtill föranleda.

Myndighet, som har att meddela trafiktillstånd, äger föreskriva ytterligare

begränsning av arbetstiden. Sådan föreskrift skall intagas i trafiktillståndet.

Traflkutredningens förslag.

Enligt trafikutredningens förslag (sid. 283—286) skall bruttoarbetstiden

för förare av bil i yrkesmässig trafik, vilken för närvarande utgör 12 timmar

för 24-timmarsperiod, sänkas till 11 timmar för sådan period. Till

förebyggande av de olägenheter, som kunna förväntas uppstå i anledning av

den sålunda föreslagna sänkningen, föreslås, att arbetstiden må utsträckas

till 13 timmar, då tjänstgöringen ej kan på annat sätt lämpligen ordnas.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

173

Dock xnå enligt förslaget arbetstiden ej överskrida sammanlagt 22 timmar

under en sammanhängande period av 48 timmar. Den genomsnittliga bruttoarbetstiden

skulle sålunda bliva 11 timmar.

Enligt § 27 mom. 7 i motorfordonsförordningen må ej förare utan uppehåll

örn minst 30 minuter i följd framföra bil under längre tid än sex timmar,

»såvida icke särskilda omständigheter till annat föranleda». Trafikutredningen

anser, att ett stadgande i nyss angivna syfte icke kan med

hänsyn till trafiksäkerheten undvaras, eftersom enligt en tämligen allmän

uppfattning de längre sträckkörningarna äro ett allvarligt faromoment i

trafiken. En sådan bestämmelse bör emellertid enligt utredningens mening

icke i detta sammanhang givas större tillämpningsområde än vad hänsynen

till trafiksäkerheten kräver.

Beträffande linjetrafiken med omnibus anser utredningen en dylik bestämmelse

icke uppbäras av tillräckliga skäl, enär inom denna trafik arbetstidsförhållandena

i stort sett torde vara ordnade på ett sätt, som icke ger

anledning till anmärkning ur trafiksäkerhetssynpunkt. Förarna hava i allmänhet

en ordnad arbetstidsindelning och torde genom avbrott i körningen

vid vändpunkter eller annorledes beredas tillfälle till erforderlig avkoppling.

Ej heller vid mera lokalt betonade körningar såsom exempelvis i

drosktrafiken finner utredningen en dylik förskrift vara av behovet påkallad.

Trafikutredningen har därför från bestämmelsens giltighet undantagit

linjetrafik med omnibus, körningar för personbefordran uteslutande

inom stationsort samt körningar för godsbefordran uteslutande inom lokalområde.

Biltrafiknämnden skulle emellertid med hänsyn till förhållandena

i de särskilda fallen i erforderlig omfattning kunna föreskriva, att stadgandet

skall tillämpas även på dylika körningar.

Genom att på föreslaget sätt den lokala trafiken undantages, kommer

enligt utredningens mening uppmärksamheten i högre grad än förut att

riktas på de längre sträckkörningarna. Utredningen anser, att med hänsyn

till dessa körningar — i synnerhet den långväga tyngre godstrafiken —

den för närvarande stadgade maximitiden för oavbruten körning av 6 timmar

är för lång och föreslår att denna tid nedsättes från 6 till 4 timmar. I

tydlighetens intresse föreslås tillika bestämmelse att kortare avbrott än 30

minuter skola räknas som körtid.

För de sannolikt ej talrika fall, då den av trafikutredningen sålunda förordade

bestämmelsen skulle giva anledning till synnerliga svårigheter för

eti trafikföretag, har utredningen öppnat möjlighet för biltrafiknämnden

alt medgiva avvikelse från stadgandet. Genom att på dylikt sätt förlägga

beslutanderätten till ett cenralt organ, har utredningen ansett garantier

finnas för att dispensrätten handhaves på ett tillfredsställande sätt.

För garanterande av sammanhängande ledighet för vila och rekreation

föreslår trafikutredningen, att förare skall hava minst 9 sammanhängande

timmar för vila under varje period av 24 timmar, räknat från början av

vilken tjänstgöring som helst. Denna vilotid skulle emellertid två gånger

under varje period av sju sammanhängande dygn få minskas till 7 timmar.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

Då synnerliga skäl därtill föranleda, skulle biltrafiknämnden äga i erforderlig

omfattning föreskriva ytterligare begränsning eller utvidgning av arbetstiden.

Biltrafiknämnden skulle sålunda i förevarande hänseende erhålla

i viss mån samma funktion som arbetsrådet enligt arbetstidslagen.

Ytterligare föreslår trafikutredningen vissa formella jämkningar av gällande

bestämmelser.

Trafikutredningen har slutligen uppmärksammat det fall, att förare av

bil i yrkesmässig trafik vid sidan av sin tjänst som förare har annat arbete.

Utredningen har emellertid icke ansett sig böra förorda några särskilda bestämmelser

rörande dylika »blandade» arbetare. Ej heller har utredningen

ansett sig böra närmare ingå på spörsmålet om arbetstiden för förare

i icke-yrkesmässig trafik. Enligt utredningens mening bör emellertid

denna fråga snarast upptagas till övervägande. Utredningen anser

det ur allmänna sociala synpunkter kunna ifrågasättas, huruvida icke

med hänsyn till arbetets egenartade natur en undersökning bör verkställas

rörande behovet och lämpligheten av en särskild arbetstidslagstiftning för

anställda bilförare såsom fallet är exempelvis med lantarbetare och sjöfolk.

Vid en dylik undersökning bör enligt utredningens mening uppmärksamhet

ägnas frågan om s. k. blandat arbete.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

Vad angår längden av den av trafikutredningen föreslagna bruttoarbetstiden,

11 timmar, framhålla tre handelskammare, att de anse denna gräns

vara för knappt tilltagen. Härigenom skulle det bliva omöjligt för en lastbilsförare

att på en dag köra mellan t. ex. Stockholm och Göteborg. Tiden

borde utsträckas till 12 timmar, en körning som vore mycket vanlig.

I huvudsak samma synpunkter framhållas av vissa organisationer av trafikbilägare

ävensom av ett företag för bedrivande av fjärrtrafik.

Å andra sidan anser en handelskammare, alt, även örn de föreslagna föreskrifterna

örn förares arbetstid skärpts, är en väsentligt strängare begränsning

påkallad i trafiksäkerhetens intresse.

Svenska transportarbetarförbundet anser den föreslagna bruttoarbetstiden

böra sättas till 9 timmar och att motsvarande jämkningar böra vidtagas i

fråga om rätt att utsträcka arbetstiden m. m.

Kommerskollegium har icke något att erinra mot de föreslagna tidsbegränsningarna.

I fråga om den föreslagna begränsningen av oavbruten körlid till 4 timmar

framhåller Kungl, automobilklubben, att några omständigheter icke

hava tillstött, som motivera en dylik begränsning. De framträdande förbättringar,

som själva vagnmaterialet undergått de senare åren, tala tvärtom

starkt för bibehållande av nu gällande bestämmelse om 6 timmar.

Motormännens riksförbund framhåller å andra sidan, att den åsyftade

inskränkningen i arbetstiden bör med ungefär samma fog gälla för linjetrafik

med omnibus som beträffande trafik i övrigt, särskilt som ur trafiksä
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

175

kerhetssynpunkt större krav böra ställas på detta slags trafik. Eventuell

befrielse från tillämpning av föreskriften borde i dylikt fall ankomma på

biltrafiknämnden att medgiva.

Av länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands län framhålles, att det ifrågasatta

undanlaget av körningar för godsbefordran uteslutande inom lokalområde

icke bör upptagas i författningen, om icke lokalområdena göras mycket

små. Örn däremot, såsom i motiven förutsatts, ett lokalområde ofta kan

komma att omfatta ett helt län, synes biltrafiknämnden böra tillerkännas

befogenhet att i förekommande fall medgiva erforderliga undantag.

Tre handelskammare anse föreskriften om uppehåll efter 4 timmars körning

vara onödigt sträng.

Beträffande den i fjärde stycket föreslagna bestämmelsen örn vilotidens

längd och fördelning ifrågasätter generalpoststyrelsen, örn icke densamma

är väl restriktiv och i vissa fall, när det gäller personlinjetrafik, kan vålla

svårighet att ordna turerna på för allmänheten lämpligt sätt. En omnibusägareförening

anser den nu gällande mera fria indelningen vara att föredraga.

Av sjöfartsföreningen samt svenska läkarförbundet understrykes nödvändigheten,

att frågan örn kontroll rörande arbetstiden ägnas ytterligare överväganden

i syfte att få till stånd tillräckligt effektiva bestämmelser.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser det beklagligt, alt utredningen funnit

sig ej kunna i arbetstidsbestämmelserna taga hänsyn till det fall, att förare

av bil i yrkesmässig trafik vid sidan av sin tjänst som förare har annat

arbete. Inom länet, särskilt inom de glesare befolkade delarna, förekomma

många fall, då innehavare av länstrafiktillstånd hava länstrafiken som binäring

och själva äro förare i trafiken.

Transportarbetarförbundet anser i paragrafen böra införas ett stadgande

av innehåll att arbete av annat slag, som utföres i förvärvssyfte, icke

må betraktas som vila.

Förslag till internationell reglering av arbets- och vilotider för yrkesförare (jämte

biträden) av åkdon, använda för transport på väg.

I detta sammanhang må erinras om ett i proposition nr 19 till innevarande

års riksdag närmare omförmält förslag till internationell reglering av

bland annat arbets- och vilotid för yrkesförare (jämte biträden) av åkdon,

använda för transport på väg, över vilket förslag Kungl. Majit genom nämnda

proposition anhållit om riksdagens yttrande.

Nämnda förslag innefattar, förutom vissa rekommendationer, utkast till

en konvention av den lydelse, som framgår av en vid propositionen (sid.

44 ff.) fogad bilaga.

Den föreslagna konventionen är —- med vissa undantag — avsedd att äga

tillämpning på dels personer, vilka yrkesmässigt föra mekaniskt framdrivna

åkdon, som användas för transport å väg, dels ock biträden och andra personer,

vilka färdas med dylika åkdon oell yrkesmässigt utföra arbete beträffande

åkdonet, dess passagerare eller last.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Enligt en huvudregel, från vilken emellertid undantag skulle kunna i

avsevärd utsträckning medgivas, skulle arbetstiden för personer, å vilka konventionen

äger tillämpning, icke få överskrida för vecka 48 timmar och för

dag 8 timmar. För personer, som vanligen i stor omfattning utföra hjälparbete,

eller vilkas arbete ofta avbrytes av perioder av enbart tillstädesvaro,

skulle dock längre veckoarbetstid eller daglig arbetstid kunna medgivas.

Vid olycksfall, skada å åkdonet, oförutsedd försening, fäll av force majeure

m. fl. omständigheter skulle fastställda gränser för arbetstiden i mån

av behov få överskridas.

Längsta oavbruten körtid skulle enligt förslaget utgöra 5 timmar; undantag

skulle dock kunna medgivas örn förare är tillförsäkrad tillräckliga mellantider

genom avbrott, angivna i tidtabell, eller föranledda av arbetets intermittenta

beskaffenhet.

Vilotid skulle i regel utgöra minst 12 på varandra följande timmar under

varje period av 24 timmar samt minst 30 på varandra följande timmar -—

därav minst 22 inom samma kalenderdygn — under loppet av varje period

av sju dagar.

För egen del har chefen för socialdepartementet efter gemensam beredning

i nu förevarande del med chefen för kommunikationsdepartementet

uttalat, att det enligt hans mening skulle ur åtskilliga synpunkter innebära

ett framsteg, om svensk lagstiftning kunde anpassas till huvudsaklig överensstämmelse

med de principiella bestämmelserna i det föreliggande konventionsförslaget.

Härutinnan tarvades emellertid i olika hänseenden ytterligare

överväganden. Med hänsyn härtill syntes lämpligt, att slutlig ställning

icke för närvarande foges till frågan örn ratificering av konventionsförslaget.

I enlighet med hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 6) har riksdagen

(skriv, nr 59) förklarat sig för sin del ansluta sig till föredragande departementschefens

uppfattning, att nämnda förslag till konvention icke för närvarande

bör ratificeras.

Departementschefen.

På sätt närmare framgår av den i trafikutredningens betänkande intagna

redogörelsen för tidigare framlagda förslag och gällande bestämmelser i

förevarande ämne, har frågan om lämpligaste sättet för reglerande av arbetstiden

för förare i yrkesmässig trafik under senare tid varit föremål för

upprepade överväganden.

Utredningens nu ifrågavarande förslag innebär, sett ur trafiksäkerhetssynpunkt,

icke oväsentliga förbättringar i förhållande till nu gällande bestämmelser,

i det att dels bruttoarbetstiden sänkts från 12 till 11 timmar

för en period av 24 på varandra följande timmar, dels tiden för oavbruten

körning avkortats från nu medgivna 6 till 4 timmar, dels ock vilotiden för

förare närmare reglerats. Beträffande vissa i detta sammanhang aktuella

frågor, innefattar dessutom utredningens förslag mera preciserade bestämmelser

än vad hittills varit fallet

Trafikutredningens förslag, beträffande vilket representanter för de inom

utredningen företrädda olika intressegrupperna kunnat enas, har av fler
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H5.

177

läkt däröver hörda myndigheter och institutioner lämnats utan erinran.

I vissa yttranden ha dock avvikande meningar, särskilt i fråga örn längden

av bruttoarbetstiden och tiden för oavbruten körning, framförts i syfte antingen

att dessa tider måtte utsträckas eller, såvitt bruttoarbetstiden angår,

att densamma måtte ytterligare inskränkas. Tillika ha särskilt i fråga örn

föreslagna undantag från bestämmelserna örn tiden för oavbruten körning

erinringar gjorts av ett pär länsstyrelser.

För egen del har jag allenast i nedannämnda avseenden funnit skäl för

avvikelse från trafikutredningens förslag. Den av trafikutredningen föreslagna

inskränkningen i tiden för oavbruten körning från 6 till 4 timmar,

varpå obligatoriskt skulle följa ett uppehåll örn minst 30 minuter i följd, synes

mig, i avvaktan på ytterligare erfarenheter, lämpligen kunna fastställas

till 5 timmar. Sistnämnda tid överensstämmer även med det förslag, som

framlagts i ovan omförmälda utkast till en internationell konvention i ämnet.

Vidare anser jag, med hänsyn till vad av länsstyrelserna i Uppsala och

Jämtlands län anförts, körningar för godsbefordran uteslutande inom lokalområde

— som ju förutsättes kunna i vissa fall omfatta ett helt län — icke

böra undantagas från eljest gällande bestämmelser örn längsta oavbruten

körtid, utan bör enligt min mening i detta avseende gälla samma regler som

i fråga örn körningar för personbefordran, nämligen att undanlaget skall

gälla allenast vid körning uteslutande inom stationsorten. Befogenhet

att besluta om utvidgning av arbetstiden har jag ansett icke böra tillläggas

biltrafiknämnden; därest sådan utvidgning anses erforderlig, torde

tillstånd därtill böra sökas i form av dispens hos Kungl. Maj:t. 1 förslaget

har dessutom vidtagits en mindre redaktionell jämkning.

Det kan givetvis väcka betänkligheter, att arbetstidsbestämmelserna helt

bortse från sådana fall, där föraren av bil i yrkesmässig trafik vid sidan av

sin tjänst har annat arbete.

Detta är emellertid icke något för den yrkesmässiga biltrafiken särskilt

utmärkande. Motsvarande situationer uppstå ej sällan, exempelvis då arbetstidslagen

eller lantarbetstidslagen är tillämplig endast å en del av en persons

verksamhet. Med hänsyn till trafiksäkerheten är emellertid onekligen

nyss angivna förhållande ägnat att väcka större betänkligheter, än vad

tillämpningen av övriga ovan berörda författningar förorsakar.

Ehuru jag icke ansett mig kunna för närvarande framlägga något förslag

i detta ämne, delar jag trafikutredningens mening, att en tillståndsliavare

icke kan anses handhava sin trafik på ett lämpligt sätt, örn han i densamma

använder »blandade» arbetare i sådan utsträckning eller under sådana omständigheter,

att trafiksäkerheten på grund av förarens överansträngning

eller trötthet äventyras. De tillståndsgivande myndigheterna böra därför i

görligaste mån hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden.

Det torde även med fog kunna betraktas som en uppgift för biltrafiknämnden

att följa utvecklingen på ifrågavarande område och i sinom tid

framlägga förslag till sådana bestämmelser, som på grund av erfarenheten

kunna visa sig erforderliga.

Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 sand. Nr lili.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Om taxa i yrkesmässig trafik.

29 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 287—296.)

Gällande bestämmelser om taxa för yrkesmässig trafik återfinnas huvudsakligen

i 28 § i 1930 års motorfordonsförordning, vilket stadgande fått sin

nuvarande utformning genom en förordning av den 14 juni 1933. De taxor,

som enligt denna paragraf skola av vederbörande myndigheter fastställas,

äro s. k. maximitaxor, vilket innebär, att de icke få överskridas men väl underskridas.

Taxorna fastställas av länsstyrelse, som meddelar trafiktillståndet,

eller, därest sådant tillstånd meddelas av flera länsstyrelser, av länsstyrelsen

i det län, där trafiken huvudsakligen skall äga rum. För stadstrafik

fastställes dock taxan i den ordning 23 § i ordningsstadgan för rikets

städer den 24 mars 1868 angiver, vilket innebär, att magistraten eller, i stad

under landsrätt, kommunalborgmästaren upprättar taxan samt underställer

densamma länsstyrelsens prövning. I Stockholm äger Överståthållarämbetet

att omedelbart utfärda dylika taxor.

I cirkulär till länsstyrelserna den 26 februari 1931 har Kungl. Maj:t fastställt

normaltaxa för länstrafik med vanlig personbil.

I proposition nr 161 till 1936 års riksdag upptogos — med anslutning i väsentliga

hänseenden till vad 1932 års trafikutredning föreslagit — bestämmelser

om taxa i § 36. Från nu gällande bestämmelser skilde sig förslaget

huvudsakligen därigenom att minimitaxor eller fasta taxor skulle kunna

fastställas för linje- eller fjärrgodstrafik.

Under förarbetena till propositionen framhölls bland annat: Med kravet

på offentlig taxa följde icke, vare sig att taxan skulle vara lika för alla orter

(och linjer) i riket eller att nedsättningar skulle vara uteslutna. I den män

biltrafiken bundes vid fasta taxor m. m., måste motsvarande krav på fasthet

i tillämpning av taxor uppställas för järnvägar och sjöfart. Taxorna

för såväl bil- som järnvägs- och sjötransporter borde icke genom konstlade

allmänna åtgärder hållas uppe vid en onödigt hög nivå.

1936 års trafliutrednings förslag.

Enligt trafikutredningens förslag bör taxa fastställas av den myndighet,

som meddelar trafiktillstånd. I fråga om linjetrafik för personbefordran,

som utsträckes till flera län, anser utredningen emellertid av praktiska skäl

taxan böra bestämmas av länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av

vägsträckan är belägen.

Beträffande utformningen av taxesystemet för till en början persontrafiken

anser utredningen något behov att med hänsyn till andra trafikmedel

fastställa fasta taxor eller minimiavgifter knappast föreligga i fråga om de

vanliga personbilarna. För linjetrafik med omnibus böra emellertid tillståndsmyndigheterna

enligt utredningens mening icke vara betagna möjligheten

att, då särskilda förhållanden därtill föranleda, föreskriva fasta taxor.

Denna rätt anser utredningen emellertid endast undantagsvis böra komma

till användning, exempelvis då ett omnibusföretag bedriver en med hänsyn

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125. 179

till allmänna eller enskilda intressen osund konkurrens med annat trafikföretag.

Till förebyggande av den konkurrens, som i fråga om persontrafiken gör

sig starkast gällande, nämligen mellan personbilarna inbördes, böra tillståndsmyndigheterna

enligt utredningens förslag äga bestämma fasta taxor

i erforderlig utsträckning. Dessas upprätthållande torde befrämjas genom

den i § 25 mom. 5 föreskrivna skyldigheten att föra taxameter å personbil

i beställningstrafik, där ej tillståndsbeviljande myndigheten annorlunda föreskrivit.

I fråga örn godstrafiken förordar trafikutredningen maximitaxor. Beträffande

linjetrafik skulle emellertid biltrafiknämnden äga att, då särskilda

förhållanden därtill föranleda, i stället föreskriva fasta avgifter. Med särskilda

förhållanden åsyftas enligt utredningens motivering osund konkurrens

mellan utövare av yrkesmässig trafik eller med annat trafikmedel.

Trafikutredningen har sålunda i stort sett ansett sig icke kunna förorda

en reglering genom fasta godstaxor av konkurrensen mellan biltrafiken och

övriga trafikmedel eller mellan de enskilda utövarna av yrkesmässig trafik.

Utredningen har å sid. 294—295 i betänkandet närmare angivit skälen för

denna ståndpunkt.

Skulle utvecklingen gå i sådan riktning, att sunda förhållanden icke kunna

åstadkommas utan hjälp av ett av myndigheterna fixerat taxeläge, bör emellertid

enligt utredningens mening frågan örn taxesättningen upptagas till förnyat

övervägande.

Enligt utredningens förslag hava länsstyrelserna anförtrotts uppgiften att

liksom hittills bestämma taxor för beställningstrafik för godsbefordran. Enligt

trafikutredningens mening kan en för hela landet enhetlig maximitaxa

knappast konstrueras men utredningen anser det oaktat vissa gemensamma

principer vara önskvärda. För närvarande förete nämligen de av länsstyrelsen

upprättade maximitaxorna en stor variation, varå exempel anföras.

Behov föreligger därför enligt utredningens mening att skapa större enhetlighet

inom taxesättningen. Trafikutredningen har med hänsyn härtill i sitt

förslag upptagit bestämmelsen, att allmänna grunder för uppställning av

taxor skola fastställas av biltrafiknämnden efter länsstyrelsernas hörande.

Trafikutredningen erinrar i detta sammanhang även örn den i § 39 föreslagna

bestämmelsen, att biltrafiknämnden äger under Kungl. Maj:ts prövning

draga beslut, som av länsstyrelserna enligt förordningen meddelas.

Härigenom anser utredningen garantier finnas för en i görligaste mån enhetlig

taxepolitik från myndigheternas sida.

Yttranden över trnflkutrcdningcns förslag.

De över utredningens förslag i nu förevarande del avgivna yttrandena röra

huvudsakligen den i mom. 3 förekommande bestämmelsen örn möjlighet

att i viss utsträckning fastställa fasta avgifter i stället för maximiavgifter.

1 sådant avseende understryker länsstyrelsen i Västernorrlands län, att

fasta taxor vid linjetrafik för personbefordran äro i hög grad av behovet

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

påkallade, enär de äro ett medel att förekomma osund konkurrens, då olika

linjetrafikföretag trafikera samma sträcka. Tre handelskammare finna en

viss utsträckning av systemet med fasta taxor påkallad. En av dessa anser

fasta taxor böra fastställas särskilt beträffande returfrakter och att myndigheterna

även i fråga om beställningstrafik för godsbefordran skola äga bestämma

fasta taxor. Två av nyssnämnda handelskammare framhålla, att

fasta taxor kunna vara påkallade även som skydd mot obehörigt höga taxor

och böra kunna fastställas även i andra fall än de av utredningen avsedda.

En trafikbilägareförening framhåller, att fasta taxor även i lokaltrafik äro

att föredraga, enär de utesluta otillbörlig konkurrens.

Från andra håll har däremot trafikutredningens förslag örn möjlighet att

fastställa fasta taxor ansetts vara alltför vittgående. Fyra handelskammare

liksom även ett företag för bedrivande av fjärrgodstrafik avstyrka förslaget

i denna del.

Sveriges industriförbund framhåller, att det ur näringslivets synpunkt är

viktigt icke allenast, att taxorna bereda trafikutövarna skälig vinst utan även

att de grundas på ingående kännedom om kostnaderna för trafiken vid dess

bedrivande på rationellaste sätt.

Kommerskollegium har i förevarande del ingen erinran mot trafikutredningens

förslag.

Lantbruksstyrelsen varnar för att fastställa taxorna, vare sig i form av

fasta avgifter eller maximiavgifter, alltför snävt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att i mom. 3 bör beträffande annan

trafik än för personbefordran inom stad eller samhälle inrymmas rätt

för trafikinnehavare att medgiva begränsad nedsättning av taxan åt trafikant,

som använder biltrafiken i viss större omfattning.

Beträffande ordningen för fastställandet av taxorna erinra tre handelskammare

ävensom industriförbundet, kommerskollegium och Kungl, automobilklubben,

att även näringsorganisationerna böra beredas tillfälle att

yttra sig, innan uppgjort förslag till taxa fastställes.

Departementschefen.

Tidigare vidtagna ändringar i trafikutredningens förslag beträffande behörig

myndighet för meddelande av trafiktillstånd hava i detta sammanhang

föranlett motsvarande ändringar i mom. 1 och mom. 5. Principiellt

överensstämma emellertid dessa bestämmelser med trafikutredningens förslag

därutinnan att beslutanderätten i fråga örn taxornas fastställande tillerkänts

den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Den omfattning, i vilken fasta avgifter skulle kunna i stället för maximiavgifter

fastställas, synes mig böra begränsas till linjetrafik; en härav betingad

jämkning äv utredningens förslag under mom. 3 har vidtagits.

Det av länsstyrelsen i Kronobergs län uttalade önskemålet örn möjlighet

att i vissa fall vid tillämpning av omförmälda moment medgiva rabatt åt

trafikutövare, som i större omfattning anlitar annan trafik än beställningstrafik

för personbefordran, torde kunna tillgodoses genom en för detta än
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

181

damål meddelad bestämmelse i taxan; och örn motsvarande nedsättning anses

böra medgivas även för dylik beställningstrafik, torde även bestämmelse

i detta syfte kunna inrymmas i taxan.

Med hänsyn till framställda erinringar från representanter för näringslivet

har jag ansett böra i mom. 5 införas bestämmelse i syfte att bereda

representanter för näringslivet tillfälle att, när förhållandena därtill föranleda,

yttra sig, innan uppgjort förslag till taxa fastställes.

Utredningens förslag har i övrigt från min sida föranlett allenast mindre

jämkningar, vilka icke torde behöva närmare motiveras.

Anteckningar om arbetstid. Transporthandlingar. Driftstatistik.

30 och 31 §§.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 296—304.)

Genom en förordning den 14 juni 1933 infördes i 27 § i 1930 års motorfordonsförordning

ett såsom 8 mom. betecknat stadgande örn skyldighet att

föra trafikbok.

Enligt denna bestämmelse skulle till varje bil, som brukades i stads- eller

länstrafik, vilken icke endast avsåge befordran av personer, av tillståndshavaren

anskaffas trafikbok för anteckning, i enlighet med de närmare bestämmelser

Konungen meddelade, örn arbetstid och körningar. Trafikboken

skulle föras av föraren, vilken under färd skulle medföra trafikboken och på

tillsägelse uppvisa densamma för besiktningsman eller polisman. Trafikboken

borde av tillståndshavaren förvaras under ett år, räknat från den dag

sista däri antecknade uppgift avsåge.

Genom en kungörelse den 1A juni 1933 utfärdades närmare föreskrifter

örn trafikboken.

1936 års traflkutrednings förslag.

Enligt trafikutredningens mening bör den nuvarande trafikboken ersättas

av en arbetstidsbok, som är personlig och följer föraren, samt godsförteckningar,

som i allmänhet följa bilen.

Utredningen förordar i motiven, att skyldigheten att föra arbetstidsanteckningar

begränsas till godstrafiken, dock utan skillnad mellan beställningstrafik

och linjetrafik. Därest i viss trafik för godsbefordran erforderlig kontroll

rörande arbetstiden kan vinnas utan dylika anteckningar, exempelvis

då trafiken äger rum med stor regelbundenhet enligt fastställd turlista, skulle

emellertid biltrafiknämnden eller de tillståndsgivande myndigheterna äga

att befria från skyldigheten att föra arbetstidsbok.

Arbetstidsförhållandena inom linjetrafiken med omnibus saint inom drosktrafiken

i städerna äro enligt utredningens mening i allmänhet ordnade på

ett sådant sätt, att någon individuell kontroll genom särskilda arbetstidsantcckningar

icke synes vara av behovet påkallad. Ej heller i fråga örn annan

persontrafik har, såvitt utredningen har sig bekant, sådana missförhållanden

påvisats, att tillräckliga skäl all utsträcka skyldigheten att föra arbets
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

tidsanteckningar till dylik trafik kunna anses förefinnas. Enligt utredningens

mening böra emellertid biltrafiknämnden och länsstyrelserna med uppmärksamhet

följa utvecklingen inom persontrafiken. Skulle förhållandena där

icke gestalta sig på ett tillfredsställande sätt, bör det, framhåller utredningen,

åligga uppsiktsmyndigheterna att göra de framställningar, vartill omständigheterna

kunna föranleda.

Erforderliga föreskrifter om arbetstidsbok anser utredningen böra lämnas

i administrativ ordning.

En betänklig brist är enligt utredningens mening, att en fortlöpande statistik

rörande de yrkesmässiga godstransporternas omfattning och art saknas.

Utredningen anser, att denna brist bör snarast avhjälpas. För detta

ändamål böra enligt utredningens uppfattning godsförteckningar i princip

förås i all godstrafik, vartill särskilt tillstånd lämnats. Av praktiska skäl

anser utredningen emellertid vissa begränsningar i uppgiftsskyldigheten böra

övervägas.

Genom dessa förteckningar samt den på grundval därav upprättade driftstatistik,

varom stadgas i § 31, skapas enligt utredningens mening möjlighet

att erhålla en överblick över den yrkesmässiga trafikens transportarbete.

Härigenom skulle de tillståndsgivande myndigheterna erhålla en värdefull

ledning vid sin behovsprövning i ärenden angående trafiktillstånd.

Enligt trafikutredningens mening bör biltrafiknämnden fastställa allmänna

grunder för uppställning av transporthandlingar och driftstatistik. Utredningen

förutsätter, att i lämplig utsträckning trafikutövarnas organisationer

beredas tillfälle att yttra sig, innan dylika generella föreskrifter meddelas.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

Utredningens förslag har i förevarande del föranlett endast ett fåtal yttranden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det tveksamt, huruvida

statistiska uppgifter behövas i den omfattning, som föreslagits i ifrågavarande

paragrafer.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån understryker kraftigt behovet av närmare

bestämmelser rörande driftstatistik samt vikten av en effektiv och

praktiskt genomförbar kontroll över att trafikförvaltningarna föra statistiken

korrekt.

Lantbruksstyrelsen förordar, för att de infordrade uppgifterna skola erhålla

största möjliga användbarhet även ur allmänna synpunkter, att biltrafiknämnden

vid fastställande av allmänna grunder för uppställningen av

transporthandlingar och driftstatistik skall i ärendet höra icke endast sammanslutningar,

som direkt berördes därav, utan även sådana myndigheter

och sammanslutningar, som därav kunna tänkas äga ett mera allmänt intresse.

Två föreningar av trafikutövare anse bestämmelserna i § 30 antingen onödiga

eller böra kunna sammanföras med de under § 31 föreslagna bestämmelserna.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

183

Departementschefen.

Innehållet av ifrågavarande paragrafer utgör, såsom av det föregående

framgår, icke någon definitiv reglering av de förhållanden, som däri behandlas,

utan är huvudsakligen avsett att utgöra grund för i administrativ

ordning meddelade bestämmelser i detta syfte. Riktlinjer för och huvudsaklig

omfattning av dylika bestämmelser angivas i trafikutredningens ovan anförda

yttrande. Vad utredningen i detta avseende anfört har från myndigheters

och sammanslutningars sida icke givit anledning till någon väsentlig

erinran, och ej heller för min del har jag funnit anledning att föreslå någon

ändring i trafikutredningens förslag i nu förevarande avseende.

Om uthyrningsrörelse.

32 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 304—321.)

Särskilda bestämmelser örn uthyrningsrörelse infördes i den svenska trafiklagstiftningen

genom en förordning den 15 juni 1933, sedan 1933 års

riksdag yttrat sig över en proposition (nr 193) i ärendet.

Genom denna förordning upptogs i 1930 års motorfordonsförordning ett

stadgande, 29 a §, med i huvudsak följande innehåll:

Den, som vill yrkesmässigt uthyra bil utan att förare ställes till förfogande

(uthyrningsrörelse), skall därtill söka tillstånd av länsstyrelsen i det län, där

ort, varest rörelsen skall bedrivas, är belägen. Bil må icke användas i uthyrningsrörelse

utan att vara därför godkänd av länsstyrelsen. Tillstånd

eller godkännande kan, när anledning därtill förekommer, återkallas. Bil,

som användes i uthyrningsrörelse, skall sist inom sex månader efter närmast

föregående besiktning uppvisas för besiktningsman för efterbesiktning.

Därest bilen tillika brukas i yrkesmässig trafik, skall emellertid vad i paragrafen

är stadgat om efterbesiktning icke gälla.

I sitt år 1935 avgivna betänkande med förslag till förordning angående

allmän automobiltrafik hade 1932 års trafikutredning i § 39 upptagit vissa

föreskrifter örn uthyrningsrörelse. Detta förslag innebar i vissa avseenden

en komplettering av den gällande bestämmelsen. Sålunda föreslogs, att länsstyrelsen

skulle över ansökan höra vederbörande polismyndighet samt, örn

förhållandena därtill föranledde, lämna vederbörande utövare av yrkesmässig

trafik i orten tillfälle att yttra sig, att tillstånd skulle beviljas endast

under principiellt samma förutsättningar som gällde beträffande trafiktillstånd,

nämligen att rörelsen funnes behövlig och lämplig samt sökanden

skickad att handhava densamma, samt att bil icke finge i rörelse av förevarande

slag tillhandahållas annan person såsom förare än den, som styrkte

sig vara innehavare av körkort.

I propositionen nr 161 till 1936 drs riksdag upptogos i § 39 de av trafikutredningen

föreslagna stadgandena med ett par mindre, formella jämkningar.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Alaj:ts proposition nr 115.

Av trafikutredningen infordrade uppgifter angående uthyrningsrörelse.

1936 års trafikutrednings i nu förevarande avseende upprättade förslag, för

vars innehåll i det följande närmare redogöres, har föregåtts av en av utredningen

i skrivelse den 19 augusti 1938 till Överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser gjord anhållan om vissa uppgifter och upplysningar rörande

yrkesmässig uthyrning av bil. En utförlig redogörelse för innehållet av i

anledning därav inkomna svar innehålles i utredningens betänkande sid.

308—317, till vilken här må hänvisas. I detta sammanhang torde allenast

böra nämnas följande av svaren inhämtade upplysningar.

Den 1 juli 1938 utgjorde antalet innehavare av tillstånd till uthyrningsrörelse

med personbil i hela riket 261, vilka för ändamålet disponerade 454

godkända personbilar, samt antalet innehavare av tillstånd till uthyrningsröx-else

med lastbil 17, vilka för rörelsen disponerade 31 lastbilar. I två

län, nämligen i Gotlands och Älvsborgs, förekom ingen uthyrningsrörelse

med personbil och i ytterligare ett län, nämligen Jämtlands, hade tillståndshavaren

icke någon för rörelsen godkänd bil. Uthyrningsrörelse med lastbil

förekom endast i sju län, varav i ett län tillståndet endast gällde för uthyrning

till viss vägstyrelse.

På fråga, huruvida uthyrningsrörelsen föranlett olägenheter av något slag,

hade elva länsstyrelser förklarat sig icke hava erfarit några sådana olägenheter

samt tre länsstyrelser förklarat sig sakna erfarenhet av dylik rörelse

och därför icke kunnat besvara frågan. Ätta länsstyrelser hade funnit olägenheter,

särskilt genom fara för trafiksäkerheten eller förfång för den yrkesmässiga

trafiken, kunna föranledas av rörelsen.

Beträffande behovet av uthyrningsrörelse hade sex länsstyrelser framhållit,

att ett visst behov såväl i fråga om personbilar som lastbilar syntes föreligga,

och samma uppfattning syntes delas av ytterligare en länsstyrelse.

Ytterligare fem länsstyrelser hade funnit visst behov av uthyrningsrörelse

förefinnas i fråga örn personbilar men bestritt eller åtminstone ansett ovisst,

huruvida behov av uthyrning av lastbilar förelåge. Två länsstyrelser hade

uttalat, att de ej alls eller endast i obetydlig mån förmärkt något behov av

uthyrning av vare sig personbilar eller lastbilar.

Beträffande frågan, huruvida yrkesmässig uthyrning av personbilar eller

lastbilar borde tillåtas eller förbjudas, hade sjutton länsstyrelser ansett uthyrning

av personbilar icke böra förbjudas samt tio av dessa länsstyrelser

ansett det icke heller böra stadgas förbud mot uthyrning av lastbilar. Fyra

länsstyrelser hade ifrågasatt förbud mot uthyrning av såväl person- som

lastbilar, därvid likväl en länsstyrelse ansett sig kunna föreslå förbud mot

uthyrning av lastbilar endast under förutsättning att förslaget om rätt till

överflyttning av bilar från ett trafikområde till ett annat för tillgodoseende

av tillfälligt behov bomme att upptagas av trafikutredningen. Fem länsstyrelser

hade förmenat, att uthyrning av lastbilar borde förbjudas, samt en

länsstyrelse att starka skäl kunde åberopas för förbud mot uthyrningsrörelse,

åtminstone såvitt anginge personbilar.

Med avseende å rättslig reglering av uthyrningsrörelsen hade de flesta

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

185

länsstyrelserna ansett, att behov förelåge av en närmare reglering, än vad

gällande bestämmelser innebure, samt att stadgandena i § 39 i propositionen

nr 161 till 1936 års riksdag vore lämpliga att lägga till grund för en lagstiftning

i ämnet.

Därutöver hade emellertid i vissa fall ifrågasatts ytterligare föreskrifter,

varav såsom exempel torde böra nämnas följande.

En länsstyrelse hade ansett uthyrningsrörelse framdeles böra förbehållas

utövare av yrkesmässig trafik samt fyra länsstyrelser förordat företrädesrätt

för innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik. Två länsstyrelser

hade uttalat, att, därest företrädesrätt ansåges böra stadgas, sådan rätt borde

tillerkännas icke endast innehavare av yrkesmässig trafik utan jämväl

dem, som bedreve yrkesmässig utbildning av bilförare. I kontrollsyfte hade

Överståthållarämbetet och tretton länsstyrelser förordat bestämmelser bland

annat om skyldighet för utövare av uthyrningsrörelse att föra vissa anteckningar

över verkställda uthyrningar.

1 mom. Förutsättningar för rätt att bedriva uthyrningsrörelse. Innehållet

av ansökan.

1986 års traflkutrednings förslag.

Utredningen, som ingående dryftat frågan, huruvida uthyrningsrörelse

borde helt eller delvis förbjudas, har ansett sig icke kunna förorda förbud

mot uthyrning av personbil, enär sådan uthyrning måste anses fylla ett

verkligt behov. Utredningen har emellertid funnit denna form av uthyrningsrörelse

böra underkastas en betydligt strängare reglering än vad för närvarande

är fallet.

Vad därefter angår yrkesmässig uthyrning av lastbil, framhåller utredningen,

att det av de av länsstyrelserna lämnade uppgifterna framgår, att dylik

uthyrning förekommer i tämligen ringa utsträckning. Enligt utredningens

uppfattning synes knappast något behov av sådan uthyrning föreligga. Utredningen

anser även riktigast, att allmänhetens behov av lastbilstransporter,

som icke verkställas med egna vagnar, tillgodoses av den yrkesmässiga trafikens

män. Utredningen anser följaktligen, att yrkesmässig uthyrning av lastbil

ej längre bör tillåtas. Även uthyrning av släpfordon anser utredningen

böra förbjudas.

Enligt utredningens mening kunna de för yrkesmässig trafik föreslagna

bestämmelserna i avsevärd utsträckning tjäna som förebild vid regleringen

av den yrkesmässiga uthyrningen av personbil. I utredningens förslag har

därför, i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna om den yrkesmässiga

trafiken, bestämmelser upptagits rörande ansöknings- och remissförfarandet,

tillstånds giltighetstid, överlåtelse av tillstånd, rättsförhållandena

vid tillståndshavares död och konkurs, återkallelse och indragning av tillstånd

samt varning, delgivning och kungörelse av vissa beslut samt skyldighet att

föra förteckning över tillståndshavare och godkända bilar. I nu angivna

hänseenden innebär trafikutredningens förslag huvudsakligen tillägg till gällande

bestämmelser och förslaget i 1936 års proposition.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Ur nationalekonomisk synpunkt kan värdet

av de utomordentligt restriktiva åtgärderna starkt ifrågasättas, så mycket

hellre som paragrafen knappast haft eller torde komma att få den betydelse

ur konkurrenssynpunkt som vad trafikutredningen, uppenbarligen

påverkad av de yrkesmässiga trafikutövarnas företrädare inom utredningen,

synes hava befarat.

Åtskilliga organisationer av trafikutövare anse, att paragrafen bör helt

utgå. Den föreslagna kontrollen över uthyrare är meningslös, enär det är

den, som hyrt bilen, som behöver kontrolleras. Uthyrningsrörelse bör icke

längre ifrågakomma, enär den är olämplig framför allt ur trafiksäkerhetssynpunkt

och till förfång för biltrafikutövarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån: Länsstyrelsen ser helst, att uthyrningsrörelse

förbjudes, men får med hänsyn till den uppfattning, andra länsstyrelser

hava i frågan, i stället föreslå, att personbil utan förare endast får

tillhandahållas turist, handelsresande för kringförande av provkollektion

och person, som styrker sig hava inlämnat sin bil å verkstad för reparation.

Av längden av den tid, under vilken bilen hyres, torde det vara lätt att

bedöma, om något av dessa fall är för handen.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån anser ett visst behov av uthyrningsrörelse

även för lastbilar föreligga, samt att tillstånd därtill bör kunna meddelas,

då på grund av särskilda omständigheter ett oförtydbart behov av

dylik rörelse föreligger.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån ifrågasätter likaledes, om förbud mot

uthyrning av lastbil är erforderligt och lämpligt; däremot anser länsstyrelsen

det föreslagna förbudet mot uthyrning av släpvagnar vara motiverat.

Tre handelskammare motsätta sig på det bestämdaste, att förbud stadgas

mot uthyrning av lastbil och släpfordon. De ifrågasätta, örn ett dylikt

förbud verkligen är av behovet påkallat, och anse, att i varje fall undantag

bör göras för s. k. caravans, d. v. s. till bostad inrättade släpvagnar,

som vanligen användas för turiständamål. Även kommerskollegium förordar

undantag beträffande nyssnämnda caravans, då användningen av

dylika måhända efter hand blir vanligare.

Kungl, automobilklubben har särskilt fäst sig vid, att uthyrningen av

släpfordon skulle vara förbjuden. Någon motivering härför har trafikutredningen

ej anfört, och det förefaller egendomligt, att trafikutredningen

ansett sig böra förorda detta förbud. Utvecklingen går med tämligen stor

sannolikhet i sådan riktning, att användningen av släpfordon tilltager, men

då å andra sidan det kan förutses, att de blott tillkopplas, när ett tillfälligtvis

stegrat transportbehov föreligger, synes det troligt — och i varje fall

önskvärt — att firmor uppstå, som hålla släpfordon till uthyrning. Ej

heller bör lämnas ur räkningen, att med den nya semesterlagen sannolikt

följer en ökad efterfrågan på släpvagnar för campingändamål.

Vad angår förhyrning av lastbilar, framgår ej av betänkandet, huruvida

en yrkesutövare, vars lastbil tillfälligtvis gått sönder, må under reparations
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

187

tiden begagna lastbil, som annan yrkesutövare mot avgift och utan förare

ställt till hans förfogande, vilken anordning synes vara av stor vikt.

Många skäl tala enligt automobilklubbens mening för att den, som bedriver

uthyrningsrörelse, skall åläggas skyldighet att hava sina bilar försäkrade

mot den skada, som under färd med sådant fordon kan drabba

detta eller dess passagerare.

Motormännens riksförbund förutsätter, att det av utredningen föreslagna

förbudet mot uthyrning av lastbil eller släpfordon icke är tillämpligt på

den gängse avbetalningshandeln med motorfordon, vilken är baserad på

hyreskontrakt. Med hänsyn till näringslivets krav böra möjligheterna att

förhyra enbart släpfordon för vissa transporter icke helt borttagas.

Departementschefen.

Den avvikelse från nu gällande bestämmelser, som under detta moment

föreslås av trafikutredningen, är huvudsakligen, att uthyrning av lastbil

eller släpfordon skulle vara förbjuden. Enligt det föreslagna stadgandets

ordalydelse skulle detta förbud — även örn det icke ansåges inbegripa sådana

försäljningar av automobiler på avbetalning, som ske genom s. k. hyreskontrakt

— omfatta icke allenast, såsom under punkt 1 är fallet, yrkesmässig

uthyrning utan även tillfällig, icke yrkesmässig uthyrning av lastbilar

eller släpfordon.

Att uthyrning av lastbilar — även örn dylik uthyrning förekommer mindre

ofta än uthyrning av personbilar — kan i många fall tillgodose fullt legitima

intressen, synes otvivelaktigt. I den av utredningen åberopade statistiska

sammanställningen omförmäles exempelvis ett fall, i vilket tillstånd meddelats

för uthyrning av lastbil till viss vägstyrelse. Icke sällan torde emellertid

förhyrning förekomma även för statens räkning; dylik förhyrning förutsättes

exempelvis i 7 § av kungörelsen den 11 februari 1938 (nr 50), med

särskilda föreskrifter angående det militära fordonsväsendet m. m. Även

för privata företags räkning — exempelvis för mötande av ett tillfälligtvis

stegrat trafikbehov -— kan otvivelaktigt behov av förhyrning av lastbil tillfälligt

förekomma.

Med avseende å förhyrning av släpfordon har i ett par av de avgivna yttrandena

erinrats, att behov därav kan föreligga exempelvis i vissa former

av turisttrafik eller vid ett tillfälligt stegrat transportbehov.

Ett förbud, som tillika skulle innebära, att utövare av en hittills legitim

rörelse skulle omedelbart vid författningens ikraftträdande nödgas upphöra

därmed, synes mig med hänsyn till vad nyss anförts böra ifrågakomma

allenast, därest det kunde påvisas, att väsentliga faror eller olägenheter varit

förenade med den hittills medgivna rätten till dylik rörelse, och att dessa

icke kunde genom erforderliga ordningsföreskrifter avhjälpas.

Såvitt av den förebragta utredningen framgår, synes emellertid dylika motiv

för ett förbud av nu ifrågavarande syfte icke hava förekommit. Jag har

därför i denna del icke kunnat ansluta mig till trafikutredningens förslag

utan låtit det nu ifrågasatta förbudet utgå ur förslaget.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

2 moill. Behandling av ansökan.

1936 års traflkutrednings förslag: och däröver avgivna yttranden.

Beträffande utredningens förslag, som innebär, att länsstyrelse över ansökan

skall ej mindre höra vederbörande polismyndighet än även, örn förhållandena

därtill föranleda, lämna vederbörande utövare av yrkesmässig

trafik i orten eller sammanslutning av sådana tillfälle att yttra sig, har av en

trafikbilägare förening samt länsstyrelsen i Jönköpings län anmärkts, att inhämtande

av yttranden bör ske genom kungörelse i tidning i orten.

Departementschefen.

Då, på sätt av trafikutredningen anförts, huvudsakligen samma bestämmelser

beträffande behandling av ansökan synas böra gälla som i fråga örn

behandlingen av ansökan om motsvarande tillstånd till yrkesmässig trafik,

anser jag, i överensstämmelse med vad i ovan anförda yttranden hemställts, utredningens

förslag böra kompletteras med bestämmelser i nyss angivna syfte.

3 mom. Tillstånds meddelande, återkallande eller indragning m. m.

1936 års traflkutrednings förslag.

Enligt trafikutredningens mening bör i överensstämmelse med vad i 1936

års proposition föreslagits behovsprövning föreskrivas, särskilt som redan för

närvarande vissa tillståndsmyndigheter meddelat tillstånd endast därest ett

behov av uthyrningsrörelse ansetts förefinnas.

Trafikutredningen har ansett övervägande skäl tala för att utövare av yrkesmässig

trafik för personbefordran eller sammanslutning av sådana skola,

därest förhållandena icke till annat föranleda, erhålla företrädesrätt till tillstånd

att bedriva uthyrningsrörelse. Däremot har utredningen icke ansett

sig böra förorda någon dylik prioritetsrätt för innehavare av körskola, vilket

från vissa håll ifrågasatts.

Tillstånd kan enligt utredningens förslag, när anledning därtill förekommer,

av länsstyrelse återkallas eller för viss tid indragas. Eventuellt skulle

ock i stället för sådan åtgärd varning kunna meddelas.

Över förslaget avgivna yttranden.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser det mindre välbetänkt att reservera

tillstånd till uthyrningsrörelse för den yrkesmässiga persontrafiken. Skall

företräde förekomma, bör sådant givas åt körskolorna, vilkas bilar äro i ett

mera trafiksäkert skick än andra motorfordon.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det kunna starkt ifrågasättas, örn

tidsbegränsad indragning kan anses tillräckligt motiverad, helst som enligt

förslaget varning skall kunna meddelas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lån framhåller, att beslut om tillstånd, varom

nu är fråga, bör delgivas även vederbörande besiktningsman.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

189

Depnrtem entsclief en.

I likhet med trafikutredningen finner jag lämpligt, att meddelandet av

tillstånd, varom nu är fråga, sker på grundval av behovsprincipen.

Att i författningen fastslå en så starkt understruken företrädesrätt för

trafikutövare eller sammanslutning av sådana, som vad i trafikutredningens

förslag är fallet, synes mig vanskligt. Såsom redan i till trafikutredningen

avgivna yttranden och även sedermera i ett därefter avgivet utlåtande framhållits,

kan nämligen ifrågasättas, huruvida icke exempelvis innehavare av

körskolor borde med åtminstone samma rätt som biltrafikutövare kunna

ifrågakomma till erhållande av tillstånd, varom nu är fråga, över huvud

bör emellertid enligt min mening myndighetens prövningsrätt icke i förevarande

avseende bindas genom restriktiva bestämmelser. Den av utredningen

föreslagna bestämmelsen i detta avseende har jag därför ansett böra utgå ur

förslaget.

4 morn. Godkännande av automobil i uthyrningsrörelse samt anbringande

av skylt eller märke därå.

I överensstämmelse med vad under 25 § 3 mom. anförts angående underrättelse

till vederbörande besiktningsman om beslut beträffande godkännande

av bil i yrkesmässig trafik för personbefordran finner jag lämpligt, att föreskrift

även i detta sammanhang meddelas örn skyldighet att delgiva denne

beslut avseende godkännande av bil för användning i uthyrningsrörelse.

Förslaget har i detta avseende kompletterats.

I det av utredningen under 4 mom. framlagda förslaget i övrigt, mot vilket

i avgivna yttranden erinringar icke gjorts, hava vidtagits allenast mindre

justeringar, avsedda att bringa innehållet därav i överensstämmelse med

tidigare förordade jämkningar i utredningens förslag.

Under 5 mom. har i utredningens förslag upptagits bestämmelse, att i

automobil, som brukas i uthyrningsrörelse, skall finnas anbragt skylt eller

märke, angivande automobilens karaktär av uthyrningsbil, ävensom anslag

örn det högsta antal personer eller den största last, som må i uthyrningsrörelse

befordras med fordonet.

Denna bestämmelse, för vilken enligt min mening tillräckliga skäl icke

blivit anförda, har fått utgå ur förslaget.

5 inom. Besiktning av automobil i uthyrningsrörelse. ’

Traflkutredningeiis förslag.

I överensstämmelse med gällande bestämmelser och förslaget i 1936 års

proposition anser utredningen böra stadgas, att efterbesiktning skall äga rum

varje halvår. Från olika båll har ifrågasatts, att perioden för efterbesiktningen

skulle bestämmas till en kortare tidrymd, men utredningen har icke

funnit tillräckliga skäl för avvikelse från vad som redan gäller i detta hänseende.

Ej heller i övrigt bar utredningen ansett sig böra förorda några sär
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

skilda föreskrifter om beskaffenheten av eller tillsyn över fordon, som användas

i uthyrningsrörelse.

Under förevarande moment har utredningen även upptagit bestämmelse,

att, där bil varom nu är fråga, tillika brukas i yrkesmässig trafik, skall vad

i detta moment är stadgat örn efterbesiktning icke gälla.

Över förslaget avgivna yttranden.

Beträffande sist omförmälda bestämmelse yrkas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statspolisen, länsstyrelserna i Kristianstads och Värmlands lån

ävensom av åtskilliga besiktningsmän, att densamma måtte utgå, då nämligen

den skulle medföra, att bil, som användes i uthyrningsrörelse och således

skall efterbesiktigas två gånger om året, skulle befrias från halva antalet

av dessa efterbesiktningar, därest den skulle bliva godkänd även i yrkesmässig

trafik.

Departementschefen.

Med hänsyn till innehållet av ovan omförmälda yttranden och då dessutom

för varje fall lastbil torde — ehuru eljest icke underkastad efterbesiktning —

böra efterbesiktigas, örn den användes i uthyrningsrörelse, har jag funnit

tredje stycket i utredningens förslag under förevarande moment böra utgå.

6 mom. Rätt till förande av förhyrd bil.

Traflkutredningens förslag.

Enligt trafikutredningens mening bör förhyrd bil icke få föras av någon,

som ej uppnått 21 års ålder, och bil bör därför i uthyrningsrörelse icke få tillhandahållas

annan än den, som visar sig hava uppnått nämnda ålder. Trafikutredningen

har emellertid icke funnit lämpligt att uppställa några särskilda

krav på dokumenterad körskicklighet utöver innehavet av körkort.

Utredningen har erfarit, att i åtskilliga fall för förandet av förhyrd bil anställts

särskild person mot ersättning. Enligt utredningens mening bör ett

sådant förfarande förhindras, då i dylikt fall en ren konkurrens med den yrkesmässiga

trafiken oftast kommer till stånd. Utredningen har därför i förevarande

paragraf upptagit stadgandet, att förhyrd bil icke må föras av någon

särskilt för detta ändamål mot ersättning anlitad person. Med hänsyn till

trafiksäkerheten har emellertid detta förbud uppmjukats att icke avse s. k.

billotsning i städer och tätare bebyggda samhällen.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån: Mera effektivt än stadgad minimiålder

vore, att uthyrningsbil försåges med sådan särskild anordning, att den icke

kunde bringas att överstiga en viss maximihastighet, t. ex. 60 km. i timmen.

En dylik fartbegränsning, som redan nu med synnerligen gott resultat tillämpas

inom ett av bilbesiktningsdistrikten i länet, skulle bland annat hava den

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115. 191

fördelen med sig, att mindre önskvärda bilförare då icke skulle finna något

nöje i att begagna sig av uthyrningsbilar.

Kungl, automobilklubben: Länsstyrelse bör i trängande fall få dispensera

från 21 års gränsen.

Fyra handelskammare avstyrka bestämmelsen att uthyrningsbil, med visst

undantag icke skulle få föras av någon särskilt för detta ändamål mot ersättning

anlitad person, då stadgandet anses bland annat komma att omöjliggöra

åtskilliga turistresor, särskilt av utländska turister. Kommerskollegium

anser däremot nämnda stadgande vara nödvändigt för att förhindra kringgående

av lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att förbud bör stadgas mot uthyrande

av bil till person, som är påverkad av spritdrycker eller som eljest, exempelvis

genom sjukdom, uppenbarligen är olämplig som bilförare. Samma mening

framföres av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Departementschefen.

Vad till en början angår det ifrågasatta förbudet mot uthyrande av bil till

person, som är påverkad av spritdrycker eller eljest olämplig som bilförare,

må erinras, att det givetvis ligger i biluthyrarens eget intresse att övervaka,

att bilen icke anförtros person, som kan antagas komma att förorsaka skada

därå eller behandla den ovarsamt. Ett dylikt förbud skulle bliva svårt att

tillämpa, då ju nämligen — bortsett från extrema fall, i vilka innehavaren av

rörelsen överhuvud icke torde reflektera på uthyrning — bedömning av frågan,

huruvida en person är påverkad av starka drycker eller eljest olämplig

att föra bil, förutsätter möjlighet till förhör i form av ingående frågor eller

företagande av vissa prov, som det ur praktisk synpunkt skulle vara omöjligt

för rörelsens innehavare att ifrågasätta. På grund härav och då innehavare

av uthyrningsrörelse riskerar att få det honom meddelade tillståndet

indraget, om han under angivna förhållanden uthyr bilen, har jag icke funnit

skäl att till förslaget foga sådant förbud, som av sistnämnda båda länsstyrelser

ifrågasatts.

Vad angår den föreslagna bestämmelsen om vidtagande av sådan anordning

å bilen, att densamma icke kan bringas att överstiga en viss maximihastighet,

finner jag icke tillräckliga skäl förebragta för att i detta sammanhang

meddela bestämmelser i sådant syfte.

I enlighet med vad nu anförts har jag i sak icke funnit skäl till ändring

av utredningens förslag under nu förevarande moment, som emellertid redaktionellt

bearbetats.

7 inom. Skyldighet att i uthyrningsrörelse föra vissa anteckningar.

Av trafikutredningen har föreslagits skyldighet för tillståndshavare att föra

anteckningar över verkställda uthyrningar och angående rörelsen i övrigt i

enlighet med de bestämmelser, som biltrafiknämnden eller den länsstyrelse,

som utfärdat tillståndet må finna skäl meddela m. m. ävensom att hålla

s. 192 Kontrollera mot PDF

192 Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

dylika anteckningar tillgängliga för granskning av nämnda myndigheter när

helst så påfordras.

Mot detta förslag har av statspolisintendenten erinrats, att det givetvis kail

vara av vikt, att polismyndighet snabbast möjligt av förda anteckningar kan

inhämta t. ex. vem som vid visst tillfälle använt dylikt fordon, varför nämnda

anteckningar vid anfordran böra hållas tillgängliga jämväl för polismyndighet.

Departementschefen.

I utredningens förslag förutsättes, att såväl biltrafiknämnden som vederbörande

länsstyrelse skulle kunna meddela bestämmelser angående skyldighet

för rörelsens utövare att föra anteckningar, utan att förhållandet mellan dessa

myndigheters inbördes befogenhet i övrigt klarlagts. På grund härav finner

jag lämpligare att stadgandet ändras på sådant sätt, att befogenhet i förevarande

avseende tillkommer allenast länsstyrelse, på vilken ju i övrigt tillståndsgivning

och uppsikt över uthyrningsrörelse ankommer. I den mån biltrafiknämnden

finner erforderligt att erhålla statistiska uppgifter rörande rörelse

av nu ifrågavarande slag, torde nämnden kunna införskaffa sådana genom

hänvändelse till länsstyrelserna eller eventuellt till Kungl. Majit.

En mindre jämkning har tillika vidtagits i andra stycket i enlighet med

statspolisintendentens förslag.

Om förmedling av godstransporter.

33 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 321—329.)

Frågan om den yrkesmässiga förmedlingen av godstransporter med automobil,

som i gällande lagstiftning lämnats helt oreglerad, var föremål för

stor uppmärksamhet hos 1932 års trafikutredning. Det av nämnda utredning

förordade stadgandet upptogs i allt väsentligt i § 40 i 1936 års proposition.

Här föreslogs, att yrkesmässig rörelse för förmedling av godstransporter

skulle med vissa undantag få drivas endast efter särskilt tillstånd av

länsstyrelse eller vägtrafikmyndighet. Beträffande anordnandet av regelbundna

transporter föreslogos vissa särskilda föreskrifter.

1936 års trafikutrednings förslag.

Även enligt 1936 års trafikutrednings mening kan viss reglering av transportförmedlingen

icke undvaras. Genom att anlita ett större antal trafikutövare

kan ett beställningskontor i verkligheten organisera en regelbunden

trafik mellan två platser, ehuru ingen av trafikutövarna i sin verksamhet

når upp till den grad av regelbundenhet, som kräves för att linjetrafik

skall anses föreligga. Beställningskontoret kan sålunda genom att fördela

körningarna på ett större eller mindre antal trafikutövare i viss mån

disponera över linjetrafikbegreppet. Då organiserandet av beställningskon
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 115.

193

tor bedrives i rask takt och transporterna i ökad utsträckning komma att

förmedlas över dessa kontor, anser utredningen det kunna befaras, att, därest

transportförmedlingen icke i erforderlig utsträckning koncessioneras, den

regelbundna trafiken mellan olika platser kommer att i ej obetydlig omfattning

undandragas den särskilda kontroll, man velat vinna genom föreskrifterna

om linjetrafiken. Med hänsyn härtill har trafikutredningen funnit

övervägande skäl tala för att transportförmedling, som resulterar i regelbundna

transporter mellan olika platser, närmare regleras i lagstiftningen.

I fråga om annan transportförmedling har trafikutredningen icke funnit

tillräckliga skäl föreligga för lagstiftning härom. Det allmännas intresse att

öva kontroll gör sig här enligt utredningens mening icke med samma styrka

gällande.

Då trafikutredningen sålunda i princip vill koncessionera förmedling av

regelbundna godstransporter, har utredningen i överensstämmelse med 1936

års proposition ansett sig böra undantaga transportförmedling, som utövare

av yrkesmässig trafik bedriver allenast i den utsträckning, som erfordras för

trafik med bilar, som han erhållit tillstånd att använda i sin trafik. I detta

fall ingår ju förmedlingen som ett normalt led i utövandet av den yrkesmässiga

trafiken.

I 1936 års proposition undantogos från koncessionsplikt jämväl uppsamlingsplatser

vid hamnar eller järnvägsstationer samt transportförmedling,

vilken drives allenast såsom underordnad del av handels- eller därmed jämförlig

rörelse. Dessa undantag har 1936 års trafikutredning icke upptagit i

sitt förslag. Dessa slag av förmedlingsverksamhet anser utredningen i betydande

utsträckning ändock falla utanför en reglering, som endast avser förmedling

av regelbundna transporter. I den mån nämnda former av förmedling

resultera i dylika regelbundna transporter, anser utredningen skäl

icke föreligga att göra avsteg från den allmänna principen. I den utsträckning

dessa förmedlingsformer kunna anses berättigade, torde tillstånd icke

komma att vägras, varvid tillståndet, därest förhållandena därtill föranleda,

kan begränsas i erforderlig omfattning.

I fråga om den transportförmedling, som sålunda anses böra närmare

regleras i lagstiftningen, föreslår utredningen samma krav på regelbundenhet

som ifråga om linjetrafik för godsbefordran, nämligen att transport vanligen

äger rum minst två gånger i varje kalendervecka. Enligt 1936 års proposition

skulle beträffande förmedling transport anses regelbunden, därest

den vanligen ägde rum en gång för kalendervecka eller oftare.

Enligt trafikutredningens uppfattning bör beslutanderätten i tillståndsfrågor

av förevarande slag förlägges till statens biltrafiknämnd.

Tillstånd bör enligt utredningens mening lämnas endast örn rörelsen är

behövlig och i övrigt lämplig. Därest förhållandena icke till annat föranleda,

bör enligt utredningens förslag tillstånd lämnas sammanslutningar av godstralikutövare.

Skälig hänsyn bör emellertid, framhåller utredningen, tagas

till de vid förordningens ikraftträdande redan bestående transportförmedlingsföretagen.

Hillring lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr lid. 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Beträffande sådan transportförmedling, varom här är fråga, anser utredningen

bestämmelserna om linjetrafik för godsbefordran i tillämpliga delar

böra gälla.

Innehavare av tillstånd till transportförmedling bör enligt utredningens

förslag vara pliktig att föra driftstatistik i enlighet med de föreskrifter, som

biltrafiknämnden kan finna lämpligt meddela.

I 1936 års proposition hade i mom. 6 stadgats, att gods finge i transportförmedling

för befordran utlämnas endast till bil, som godkänts för yrkesmässig

trafik. Enligt trafikutredningens mening kan en dylik bestämmelse

undvaras. I tillståndsbeviset bör lämpligen utsägas, att gods får utlämnas

endast till bil i yrkesmässig trafik. Utredningen anser det finnas anledning

antaga, att innehavare av tillstånd till transportförmedling skall finna med

sitt intresse förenligt att lojalt ställa sig till efterrättelse meddelade föreskrifter.

Utredningen föreslår slutligen bestämmelser, enligt vilka tillstånd till

transportförmedling kan återkallas eller indragas på viss tid, då förhållandena

därtill föranleda, eller varning i stället meddelas.

Yttranden över trailkutredningens förslag.

Trafikutredningens förslag om koncessionering av transportförmedling

för regelbunden trafik har i flertalet däröver avgivna yttranden icke framkallat

principiella invändningar. Nedan angivna myndigheter och institutioner

ifrågasätta dock lämpligheten av ett koncessionsförfarande.

Tre handelskammare, till vilka kommerskollegium ansluter sig, anse det

i hög grad tveksamt, om en reglering av transportförmedlingsverksamhelen,

såsom trafikutredningen föreslagit, verkligen kan vara nödvändig.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarar sig sakna erfarenhet, huruvida

förmedling av godstransporter nått en sådan utveckling, att en rättslig reglering

med koncessionstvång kan anses nödvändig; för varje fall känner sig

länsstyrelsen icke övertygad därom.

Beträffande sättet för tillstånds meddelande framhåller länsstyrelsen i

Örebro län, att tillstånd torde lika väl kunna meddelas av länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår, att från tillämpningen av bestämmelserna

örn koncessionsförfarande undantagas ej blott transporter

uteslutande inom stad utan även transporter, som äga rum inom ett och

samma län eller trafikområde, eller att, därest tillstånd anses erforderligt

även för förmedling av dylika begränsade transporter, vederbörande länsstyrelse

skall utgöra tillståndsmyndighet.

Den, under mom. 3 föreslagna bestämmelsen att tillstånd skall lämnas

sammanslutning av utövare av yrkesmässig trafik för godsbefordran, därest

förhållandena icke till annat föranleda, avstyrkes av ovannämnda handelskammare,

kommerskollegium, kooperativa förbundet, länsstyrelsen i Skaraborgs

län, industriförbundet och kungl, automobilklubben.

I avseende härå framhålles, bland annat, att det bör förebyggas, att genom

tillämpning av ett dylikt stadgande transportmonopol skulle uppkomma

för vissa grenar av linjetrafik. I varje fall bör i författningen givas

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

195

uttryck även åt den tanken, att vid prövning av föreliggande ansökningar

hänsyn skall tagas till sökandens förutsättningar att kunna ordna sina

transporter enligt rationella grunder.

Ett företag för bedrivande av fjärrtrafik framhåller, att det endast är

rätt och billigt, att de godsförmedlingsföretag, som under det senaste årtiondet

med uppoffring av kapital och arbete banat väg för organiserandet

av den långväga godsbiltrafiken, beredas företrädesrätt framför tilltänkta

nya företag, vilka i så fall komme att etableras i konkurrens med de redan

bestående. Skötseln av godsförmedlingsverksamheten tarvar sådan ingående

kännedom örn den rent affärsmässiga sidan av samlastningsverksamheten,

vilken utövarna av själva transportarbetet som regel knappast kunna

förutsättas äga.

Å andra sidan framhålla åtskilliga organisationer av trafikbilägare, att de

biträda förslaget om koncessionering av transportförmedlingsverksamheten

endast under den bestämda förutsättningen, att trafikbilägarnas egna organisationer

vid prövning av ansökningar om dylika koncessioner erhålla den

berättigade ställning, som trafikutredningen i motiven tydligt avsett.

I övrigt föreslås beträffande detaljer vissa ändringar.

Departementschefen.

Omfattningen av de godstransporter med automobil, som ombesörjas genom

olika anstalter för transportförmedling, är numera betydande. Enligt

i trafikutredningens betänkande (sid. 326) anförda uppgifter disponerade

exempelvis två dylika företag ett sextiotal godsuppsamlingscentraler, spridda

över större delen av landet, till vilka omkring 600 vagnar voro anslutna, och

den genom dem förmedlade totala godsomsättningen uppgick under år 1937

till 230,000 ton, motsvarande ett transportarbete av cirka 50 miljoner tonkm,

varav huvuddelen å distanser över 100 km.

Till övervägande del grundas denna trafik icke på tillstånd för de företag,

som i realiteten ombesörja densamma, utan på trafiktillstånd för de

enskilda automobilägarna, vilka — med anlitande av den vidsträckta rätt

att ombesörja transporter, som tillkommer dem enligt § 25 i 1930 års motorfordonsförordning

och som i princip lämnas orubbad enligt 22 § i nu föreliggande

förslag — på de olika godsuppsamlingsställena hämta gods för

befordran till annan ort i riket, i flertalet fall belägen på avstånd, som ansetts

innebära fjärrtrafik.

1 själva verket har härigenom utanför det eljest erforderliga koncessionsförfarandet

uppvuxit en trafikform, som i samhällsekonomisk betydelse

vida överträffar mångå av de former av yrkesmässig trafik, för vilkas bedrivande

särskilt tillstånd erfordras.

Otvivelaktigt har i flera avseenden denna form av trafik medfört fördelar.

Onödiga hinder synas mig därför icke böra läggas i vägen för en fortsatt utveckling

av denna rörelse under sunda former.

Däremot synes det mig med fullt fog kunna krävas, att yrkesmässig traiik

även i denna form i allt väsentligt — med de modifikationer, som be
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

tingas av rörelsens egenart — underkastas samma villkor som andra formel

av rörelsen. Likaväl för denna som för andra former av yrkesmässig

trafik synes därför rätten till dess bedrivande böra kräva offentlig myndighets

tillstånd. Att fortfarande liksom hittills lämna denna del av rörelsen

utanför regleringen i övrigt synes med den tillväxande betydelsen av

denna rörelseform möta allt större betänkligheter, särskilt som detta skulle

medföra, att effekten av övriga åtgärder för den yrkesmässiga trafikens

reglering skulle försvagas eller äventyras.

Ett koncessionsförfai"ande av i huvudsak den innebörd, som i detta sammanhang

föreslagits, har ej heller i och för sig mött motstånd från nu bestående

företag; dessas intresse är huvudsakligen, att den ifrågasatta regleringen

icke berövar dem frukten av det arbete och de kostnader, de hittills

nedlagt å organiserandet av denna fonn av trafik, och icke innebär hinder

för fortsatt bedrivande av densamma.

Beträffande sättet för regleringens genomförande är jag ense med trafikutredningen

därom att meddelandet av tillstånd till bedrivande av sådan

rörelse, varom här är fråga, bör med hänsyn till rörelsens betydelse och

till att lokala transporter i princip icke äro underkastade koncessionsförfarandet

ankomma på biltrafiknämnden.

Skyldighet att söka tillstånd skulle enligt trafikutredningens förslag begränsas

till det fall, att regelbundna transporter skola anordnas genom rörelsen.

Med regelbundenhet förstås härvid, såsom framgår av motiven och

en jämförelse med mom. 2 i utredningens förslag, icke ett visst antal från

transportförmedlingen utgående eller dit ankommande transporter överhuvud

utan ett visst antal transporter mellan bestämda orter. Denna princip

synes dock icke vara i författningstexten mom. 1 tillräckligt tydligt uttryckt.

Regelbunden transport skall nämligen enligt detsamma anses föreligga, när

körning vanligen äger rum minst två gånger varje kalendervecka. Att fråga

därvid är örn körning mellan vissa bestämda platser finnes däremot icke

angivet i författningstexten. Förslaget synes mig böra i detta avseende förtydligas

och har även i övrigt i viss mån redaktionellt bearbetats.

Från skyldighet att söka tillstånd skulle enligt utredningens förslag undantagas

godstransporter uteslutande inom stad, såvitt ej biltrafiknämnden annorledes

förordnat, varjämte biltrafiknämnden i fråga örn godsbefordran

uteslutande inom visst annat område än stad eller viss vägsträcka skulle

kunna förordna örn undantag eller modifikationer.

Från skyldighet att söka tillstånd skulle därjämte enligt utredningens förslag

undantagas transportförmedling, som utövare av yrkesmässig trafik

bedriver allenast i den utsträckning, som erfordras för trafik med bilar,

som han erhållit tillstånd att använda i sin trafik.

Trafikutredningens förslag i dessa delar har ej föranlett erinran från

min sida.

Utredningen har icke funnit skäl att upptaga ytterligare två undantag, som

angivits i 1936 års proposition, nämligen anordnande av uppsamlingsplatser

vid hamnar eller järnvägsstationer samt transportförmedling, vilken

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

197

drives allenast såsom underordnad del av handels- eller därmed jämförlig

rörelse. Utredningen utgår därvid från att, om tillstånd skulle anses erforderligt

på grund av att genom rörelsen regelbundna transporter skulle

komma att anordnas, tillstånd icke torde komma att vägras.

För egen del finner jag intet offentligt intresse påkalla, att skyldighet att

söka tillstånd till sistnämnda båda slag av rörelse skulle föreskrivas. Vad

till en början anordnandet av uppsamlingsplatser vid hamnar eller järnvägsstationer

angår, skulle det, om dessa ej undantoges från koncessionsplikt,

sannolikt bliva nödvändigt att söka tillstånd för praktiskt taget alla sådana,

då nämligen en hamn eller järnvägsstation i regel utgör inlastnings- eller

avlastningsplats för omkringliggande orter, bland vilka städse torde finnas

åtminstone någon, till vilken transporter anordnas två gånger i veckan

eller oftare. Skyldighet att i dylikt fall söka tillstånd skulle därför onödigtvis

framkalla något tusental ansökningar, vilka av praktiska skäl icke kunde

föranleda något annat beslut än bifall.

I huvudsak detsamma gäller om det andra i 1936 års proposition föreslagna

undantaget, nämligen transportförmedling, som bedrives allenast såsom

underordnad del av handels- eller därmed jämförlig rörelse. Fråga är

därvid huvudsakligen om sådana fall som då exempelvis allmänheten vant

sig vid att till en handelsbod på landet inlämna gods för befordran med

automobil, som plägar anlöpa densamma bland annat för att medtaga dylikt

gods, som väntar på befordran. Även denna form av rörelse synes vara

av alltför ringa betydelse ur allmän transporthushållningssynpunkt för att

särskilt tillstånd skulle anses erforderligt för dess bedrivande.

Vad angår förutsättningarna för tillstånds meddelande är jag med trafikutredningen

ense om, att även i detta fall behovsprincipen bör vara avgörande

samt att tillstånd må meddelas allenast örn rörelsen finnes behövlig

och i övrigt lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma. Om

dessa förutsättningar för tillstånds erhållande tydligt fastställas i författningen,

torde i flertalet fall sammanslutningar av trafikutövare befinnas

kvalificerade till tillstånds erhållande framför andra eventuella sökande.

Däremot finner jag tveksamt, huruvida genom författningen bör fastslås,

att dylikt tillstånd skall lämnas allenast dylik sammanslutning, därest förhållandena

icke till annat föranleda. Angeläget är här liksom eljest att motverka

monopolartade tendenser. Särskilt då fråga är om företag i större

skala, måste även hänsyn tagas till alltför många faktorer för att allenast

en av dem skulle kunna tillerkännas utslagsgivande betydelse.

På grund härav har jag ansett den av trafikutredningen föreslagna företrädesrätten

böra utgå ur författningsförslaget.

I likhet med trafikutredningen förutsätter jag, att vid tillstånds meddelande

skälig hänsyn tages till vid förordningens ikraftträdande redan bestående

transportförmedlingsföretag.

Utredningens förslag har i övrigt föranlett endast mindre väsentliga ändringar,

för vilkas innehåll icke torde behöva närmare redogöras.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

34—40 §§.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 330—345.)

Under 34—40 §§ i trafikutredningens förslag upptagas bestämmelser i avseende

å förordningens efterlevnad. I vad avser grunderna för innehållet av

34—38 §§, som reglera ansvarsfrågor, hänvisas till betänkandet.

De under sistnämnda paragrafer föreslagna bestämmelserna hava endast

föranlett ett par yttranden, vilka avse frågan örn straffsatserna.

Departementschef en.

Utredningens förslag under 34—38 §§ har i sak icke givit anledning till

annan erinran från min sida, än att jag ansett föreskrift örn att fängelse må

under synnerligen försvårande omständigheter ifrågakomma såsom straffpåföljd

för i 34 § 1 mom. angivna förseelser böra utgå ur förslaget.

Skyldighet för biltrafiknämnden, länsstyrelse oell polismyndighet att göra

vissa framställningar m. m.

39 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 346—347.)

Enligt § 23 i 1936 års proposition skulle vägtrafikmyndigheten äga att på

framställning av vederbörande eller därest skäl därtill eljest funnes hos tillståndsgivande

myndighet påkalla beslut örn återkallelse eller indragning på

viss tid av trafiktillstånd ävensom under Kungl. Maj:ts prövning draga

beslut, som i anledning därav meddelades.

I § 47 i samma proposition stadgades, att om polismyndighet eller vägtrafikmyndighet

eller dess ombud funne anledning förekomma till återkallelse

av trafikkort eller tillstånd, varom förmäldes i förordningen, vederbörande

skulle därom göra framställning hos den myndighet, som hade att

meddela sådan återkallelse. Denna bestämmelse har — såvitt angår polismyndighet

— motsvarighet i 52 § i 1930 års motorfordonsförordning (jämför

36 § i 1936 års motorfordonsförordning).

1936 års trafikutredning anser dessa bestämmelser lämpligen kunna

sammanslås till ett stadgande, vilket upptagits i förevarande paragraf. Enligt

trafikutredningens uppfattning bör biltrafiknämnden tillerkännas rätt

att, under iakttagande av stadgad besvärstid, draga länsstyrelsernas beslut

enligt förordningen över huvud taget under Kungl. Maj:ts prövning.

Bestämmelse i detta syfte har upptagits i andra stycket av förevarande

paragraf.

Yttranden över tratt k utredningens förslag.

Mot sistnämnda bestämmelse hava erinringar framställts av länsstyrelserna

i Uppsala, Södermanlands, Värmlands, Älvsborgs och Örebro län.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

199

I huvudsak anföres därvid, att dea sålunda föreslagna befogenheten för

biltrafiknämnden icke kan anses erforderlig med hänsyn till parternas möjlighet

att i vanlig ordning överklaga länsstyrelses beslut. De enskilda intressenterna

hava ingalunda visat sig sakna förmåga att tillvarataga sina intressen

genom besvär. Den föreslagna besvärsproceduren torde framkalla

en för såväl biltrafiknämnden som länsstyrelserna betungande skriftväxling

utan i någon mån motsvarande praktisk nytta. Skulle biltrafiknämnden

tillerkännas dylik befogenhet, vore följdriktigt, att länsstyrelserna anvisades

att vid behov draga biltrafiknämndens beslut under Kungl. Maj:ts prövning.

Departementschefen.

Enligt föreliggande förslag till förordning skulle det ankomma på biltrafiknämnden,

bland annat, att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den

yrkesmässiga trafiken och främja en sund utveckling av densamma.

För att biltrafiknämnden skall kunna fylla en dylik uppgift torde det

vara nödvändigt, att den icke tilldelas allenast en roll av passiv iakttagare

av polismyndigheters och länsstyrelsers åtgärder med avseende å den yrkesmässiga

trafiken, utan att den är befogad att aktivt ingripa för att åstadkomma

rättelse i missförhållanden eller för att taga initiativ till eller påskynda

utvecklingen av åtgärder i positiv riktning. Nämnden bör sålunda

äga befogenhet att till polismyndigheter eller länsstyrelser göra framställningar

i nyss angivna syfte och i sista hand att — på sätt av utredningen

föreslagits — under vederbörande besvärsinstans’ prövning draga befogenheten

av beslut, som av länsstyrelse (eller polismyndighet) meddelats enligt

förevarande förordning.

Mot utredningens förslag i denna del har invänts, att den ifrågasatta befogenheten

skulle vara överflödig, enär vederbörande part själv skulle kunna

genom besvär tillvarataga sina intressen. Emellertid är tydligen den befogenhet,

varom här är fråga, icke avsedd att användas i någon enskild parts

intresse utan för att — måhända i strid mot parts egen önskan — genom

hänvändelse till vederbörande myndighet söka åstadkomma sådana åtgärder,

som enligt biltrafiknämndens mening kunde leda till en mera ändamålsenlig

organisation av den yrkesmässiga trafiken, men som vederbörande länsstyrelse

eller polismyndighet icke funnit skäl vidtaga. En dylik befogenhet saknar

icke motsvarighet i svensk rätt, då nämligen jämlikt § 13 kungörelsen den 26

juni 1933 (nr 469) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m.

vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg länsstyrelse äger hos

järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påkalla beslut örn

säkerhetsanordningars vidtagande m. m. ävensom att till Kungl. Maj:ts prövning

hänskjuta av vederbörande styrelse meddelat beslut i ärende, som avses

i kungörelsen. Sistnämnda befogenhet, som av länsstyrelserna tagits i anspråk

i icke obetydlig omfattning, har därvid visat sig vara av positivt värde.

På grund härav och då en väsentlig förutsättning för att inrättandet av

biltrafiknämnden skall medföra avsedd verkan torde vara, alt nämnden

tillerkännes den befogenhet, varom nu är fråga, har jag icke funnit de i

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

förevarande avseende gjorda erinringarna böra i sak föranleda ändring av

trafikutredningens förslag. Då emellertid polismyndighet i stad med avseende

å beställningstrafik för personbefordran tillerkänts i stort sett samma

befogenheter som länsstyrelse, torde utredningens förslag böra kompletteras

med bestämmelse innebärande befogenhet för biltrafiknämnden

att draga jämväl beslut av dylik polismyndighet under vederbörande besvärsinstans’

prövning.

I första stycket har i övrigt vidtagits en mindre, redaktionell ändring.

Särskilda föreskrifter.

Definitioner.

41 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 347.)

Första stycket av förevarande paragraf, enligt vilket vad i förordningen

stadgas om automobil i tillämpliga delar skall gälla — förutom motorcykel,

vilket nu är fallet — jämväl traktortåg, har överflyttats till § 1 andra

stycket.

Beträffande frågan örn lämpligheten av att i detta sammanhang inordna

jämväl transporter, utförda med traktortåg, under bestämmelserna

örn yrkesmässig trafik med automobil har 1939 års traktorsutredning anfört,

att utredningen icke funnit anledning motsätta sig den föreslagna utvidgningen

av begreppet yrkesmässig trafik, såvitt därigenom transporter med

traktortåg likställts med transporter utförda genom automobil. Om nämligen

överhuvud körning äger rum i sådan omfattning eller under sådana

omständigheter i övrigt, att den, utförd med automobil, skulle hava blivit

att anse såsom yrkesmässig trafik, synes enligt traktorsutredningens mening

någon skillnad i trafikens karaktär av yrkesmässig icke böra föranledas

av den omständigheten, att densamma utföres med anlitande av traktortåg

i stället för automobil.

Förbud för vissa befattningshavare att driva viss verksamhet m. m.

43 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 348—349.)

I § 51 i 1936 års proposition behandlades spörsmålet örn förbud för befattningshavare,

på vilka prövning av vissa frågor enligt förordningen ankommer,

att driva viss verksamhet eller ombesörja vissa uppdrag. Bestämmelserna

härom hade med något jämkad avfattning upptagits från 1932 års

trafikutrednings författningsförslag.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

201

1936 års trniikutrednings förslag.

Det i nämnda proposition föreslagna stadgandet har i trafikutredningens

förslag på det sätt kompletterats, att ämbets- eller tjänsteman, som avses

med stadgandet, ej må utöva yrkesmässig trafik eller rörelse, som i §§ 32

och 33 sägs, eller driva handel med smörjmedel eller vara kommissionär eller

agent för annan, som utövar sådan trafik eller rörelse.

Trafikutredningen har övervägt, huruvida det ej vore lämpligt att föreskriva,

att sådan ämbets- och tjänsteman, som avses i stadgandet, ej får

vara styrelseledamot i järnvägsbolag eller sjöfartsföretag. Utredningen har

emellertid ansett sig icke böra föreslå något stadgande härom men erinrar

i anslutning till vad 1937 års konstitutionsutskott i sitt memorial nr 11 i

detta ämne anfört, att det måste anses som ett allmänt intresse, att ämbetsoch

tjänstemän hos de tillståndsgivande myndigheterna, domare-, åklagareoch

polismyndigheter icke driva någon verksamhet eller innehava någon

funktion, som kan äventyra deras objektivitet i tjänsteutövningen.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Vissa restriktiva bestämmelser på detta område

äro fullt befogade. Biförtjänster, som kunna leda till konflikt med

ämbetsmannens opartiskhet, böra undvikas. Men det är ett för långt drivet

intrång i privatlivet att exempelvis kategoriskt förbjuda en tjänsteman styrelseledamotskap

i ett bilföretag, som grundar sig på en ärvd andel i detta.

Man drar sig för att förbjuda vederbörande att vara ekonomiskt intresserad

i ett sådant företag och man lär icke kunna förhindra partiskhet på grund

av eventuella personliga förbindelser. Då är det långt bättre att låta intressentskapet

öppet framträda med ty åtföljande jävighet vid vissa besluts

fattande eller föredragande. Undantag från paragrafen bör därför kunna

medgivas genom tillstånd av länsstyrelsen eller Kungl. Majit.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Förbudet bör icke omfatta även tjänsteman,

som har att »till föredragning bereda» ärenden, varom i paragrafen

är fråga. Det måste anses som en olägenhet, om allmänheten skulle helt

avskäras från möjligheten att för erhållande av expeditionell hjälp vända

sig till tjänstemän, vilka vunnit stor sakkunskap på området.

Departementschefen.

Med länsstyrelsen i Älvsborgs län är jag ense så till vida, att jag finner

undantag från ifrågavarande bestämmelser böra ifrågakomma, örn särskilda

skäl därtill föranleda. Då emellertid Kungl. Maj:t får anses äga dispensrätt

beträffande innehållet av bestämmelserna i förevarande förordning,

torde dylikt undantag kunna, utan ändring av paragrafens innehåll, beviljas

genom särskilt beslut av Kungl. Majit på framställning av vederbörande.

Vad angår det av länsstyrelsen i Östergötlands län framförda förslaget,

att stadgandet icke borde omfatta tjänsteman, som bar att till föredragning

bereda ärenden av nu ifrågavarande slag, torde böra erinras, att en väsentlig

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

förutsättning för effekten av den ifrågasatta bestämmelsen torde vara, att

stadgandet icke möjliggör överflyttning av verksamhet, som man anser icke

förenlig med vederbörandes tjänstebefattning, från en tjänsteman till en

annan. Stadgandet torde därför i denna del lämpligen böra erhålla den omfattning,

som angivits i trafikutredningens förslag. Den rättssökande allmänhetens

intressen torde härigenom icke trädas för nära, då ju densamma

kan erhålla erforderligt biträde med ansökningars uppsättande, ingivande

och bevakning hos vederbörande kommissionär.

Tid för ikraftträdande av beslut enligt förordningen.

44 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 349—359.)

1936 års traflkntrednings förslag.

Beträffande tid för ikraftträdande av beslut enligt förordningen föreslår

1936 års trafikutredning bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med

1936 års proposition.

I förhållande till nu gällande, i § 55 i 1930 års motorfordonsförordning

innehållna bestämmelser i samma ämne innebär förslaget i huvudsak den

ändring, att beslut icke allenast örn trafiktillstånd utan även örn tillstånd

att bedriva uthyrningsrörelse eller transportförmedling icke skall bliva gällande,

förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremot anförts,

beslutet blivit slutligen fastställt. Den tillståndsgivande myndigheten skall

dock äga rätt att på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda förordna.

Besvärstiden för beslut örn dylikt tillstånd föreslås i samtliga dessa

fall skola räknas från det beslutet tillkännagivits genom anslag i vederbörande

myndighets lokal på sätt redan nu är fallet i fråga om beslut angående

trafiktillstånd; tiden, inom vilken anslag skall ske, föreslås dock sänkt från

nu fastställda åtta till två dagar från beslutets dag.

Beslut om återkallelse av trafikkort föreslås liksom hittills gå i omedelbar

verkställighet, där ej länsstyrelse annorlunda förordnat.

Övriga enligt förordningen meddelade beslut skola liksom för närvarande

utan hinder av besvär gälla, intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen

förordnat.

Beträffande grunderna för förslaget hänvisas till trafikutredningens betänkande.

Yttranden över trallkutredningens förslag.

Länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands län anse det önskvärt, att

beslut i sådana ärenden, som avses ilig, finge regelmässigt tillämpas utan

hinder av att de icke vunnit laga kraft. Först därigenom blir det förenklade

förfarandet i sådana ärenden till verklig fördel. Länsstyrelsen i örebro

län tillägger, att tillståndsgivande myndigheten emellertid bör, därest medgivande

jämlikt nämnda paragraf lämnats, äga rätt föreskriva, att beslutet

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115. 203

icke skall vara gällande, förrän det vunnit laga kraft, om särskilda förhållanden

föreligga.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att enligt utredningens förslag

även sådana beslut örn ökningar av maximilast eller passagerarantal, som

omförmälas i 4 § 1 mom. 2 st., icke skulle bliva gällande förrän beslutet

vunnit laga kraft, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda

förordnats. Denna föreskrift anser länsstyrelsen bliva allt för betungande.

Åtskilliga organisationer av trafikbilägare anse, att huvudregeln, enligt

vilken beslut, som innefattar trafiktillstånd m. m., icke skall bliva gällande,

förrän beslutet vunnit laga kraft, bör gälla utan undantag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser den föreslagna förkortningen av

tiden för anslag av beslut angående trafiktillstånd m. m. till två dagar medföra

för kort anslagstid, åtminstone då det gäller beslut, som meddelas av

två eller flera länsstyrelser gemensamt.

Svenska transportarbetareförbundet anser det i hög grad otillfredsställande,

att indragning av trafikkort skall, liksom fallet är med indragning av

körkort, kunna ske, utan att vederbörande tillätes klaga över beslutet, innan

detsamma verkställes. Indragningen av ett trafikkort eller körkort är folden

löneanställde ett straff mera kännbart än t. ex. det bötesstraff, som utdömes

för en förseelse, i det att indragningen medför arbetslöshet och ekonomisk

misär för den, som träffats därav, såväl som för hans familj. Indragning

av trafikkort bör därför — såframt ej fråga är om indragning för

fylleri vid ratten — icke ske, utan att den, som utsättes för indragningsförfarandet,

får tillfälle att underställa Kungl. Majit sådan åtgärd.

Departementschefen.

På sätt framhållits under 19 §, anser jag i detta sammanhang bestämmelse

böra införas, att beslut örn återkallelse eller indragning på viss tid

av trafiktillstånd — varmed bör jämställas beslut örn indragning av tillstånd

att bedriva uthyrningsrörelse eller transportförmedling — icke skall

bliva gällande förrän den, som avses med beslutet, därav erhållit del. Trafikutredningens

förslag har i detta avseende kompletterats.

Likaledes har i förslaget vidtagits den jämkning, som betingas av att rätt

till besvär jämväl över polismyndighets enligt denna förordning meddelade

beslut bör vara medgiven.

I likhet med länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands län finner jag

lämpligt, att beslut i sådana ärenden som avses i § 11, regelmässigt få tillläinpas

utan hinder av att de icke vunnit laga kraft; dock bör den tillståndsgivande

myndigheten äga rätt att, när anledning därtill förekommer, föreskriva,

att beslutet icke skall vara gällande, förrän det vunnit laga kraft.

Då emellertid en sådan tillämpning synes kunna följa redan genom innehållet

av nu ifrågavarande stadgande i dess av trafikutredningen föreslagna

lydelse, har jag icke funnit något tillägg i detta syfte erforderligt.

Vad av länsstyrelsen i Östergötlands län erinrats angående längden av anslagstiden

har jag funnit böra föranleda den jämkning, alt nämnda tid fast
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

ställes till fem i stället för av utredningen föreslagna två dagar från beslutets

dag.

Vad angår den av svenska transportarbetareförbundet gjorda erinringen

mot föreslagna bestämmelser beträffande verkställigheten av beslut om återkallelse

av körkort, må erinras örn följande.

Enligt nu gällande bestämmelser i 1930 års motorfordonsförordning § 29

mom. 6 går beslut örn återkallande av trafikkort i omedelbar verkställighet.

Någon mindre kännbar påföljd, såsom t. ex. sådan varning, som kan föregå

återkallelse av körkort, kan icke förekomma, då fråga om indragning av

trafikkort uppkommer. I båda dessa avseenden innebär det nu föreliggande

förslaget jämkningar till fördel för trafikkortsinnehavare. Enligt 27 § 5 mom.

skulle nämligen länsstyrelse äga befogenhet icke allenast att återkalla tratikkort

utan även att, örn det kan antagas, att förare skall utan sådan åtgärd

låta rätta sig, meddela varning. Enligt sista stycket i nu förevarande paragraf

skulle tillika länsstyrelse tillerkännas befogenhet att förordna, att beslut

om återkallelse av trafikkort icke skulle gå i omedelbar verkställighet.

Beträffande tillämpningen av detta stadgande har trafikutredningen framhållit,

att det i sådana fall, då endast trafikkortet, men icke körkortet återkallats,

många gånger torde vara motiverat att låta anstå med verkställigheten,

till dess beslutet vunnit laga kraft eller fastställts. Om däremot jämte

trafikkortet även körkortet indragits, bör enligt huvudregeln återkallelsen

av trafikkortet gå i omedelbar verkställighet, eftersom en beslutad körkortsindragning

omedelbart verkställes.

Genom dessa ändringar synes länsstyrelserna hava beretts tillräcklig möjlighet

att, då fråga om återkallelse av trafikkort förekommer, taga hänsyn

till sådana särskilda förhållanden, som kunna föranleda anstånd med beslutets

verkställande; och då en längre gående eftergift i detta avseende skulle

äventyra trafiksäkerheten, har jag icke funnit skäl att i detta avseende

föreslå ändring i trafikutredningens förslag.

Vad i övrigt mot förslaget erinrats i ovan anförda yttranden har jag icke

funnit böra föranleda ändring i förslaget.

Undantags- och tillämpningsbestäinmelser.

45 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 353—354.)

Första stycket av utredningens förslag under förevarande paragraf har, såsom

tidigare framhållits, överflyttats till 2 §.

Andra stycket i förslaget, vilket på grund härav utgör innehållet av förevarande

paragraf, torde icke erfordra motivering.

46 §.

I förevarande paragraf har utredningen i likhet med 1936 års proposition

upptagit bestämmelse, att förfaranden, som uppenbart åsyfta kringgående

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

205

av bestämmelserna i denna förordning, skola anses utan verkan vid uppkommande

frågor om tillämpligheten av förordningen.

Yttranden.

Av tre länsstyrelser ifrågasättes, huruvida bestämmelsen är behövlig, då

densamma torde gälla vid all materiell domstolsprövning.

En länsstyrelse anser paragrafen böra erhålla en mera klar avfattning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, om icke i detta sammanhang

bör direkt utsägas, att s. k. andelsbilar äro att hänföra till bilar i yrkesmässig

trafik. Det blir nämligen allt vanligare, att jordbrukare sammansluta

sig till en förening, som håller bil för transport av mjölk för medlemmarnas

räkning, därvid medlemmarna tillförsäkras kostnadsfria transporter

av annat gods och jämväl personbefordran.

Departementschefen.

Då, såsom i vissa yttranden erinrats, den princip, varåt förevarande paragraf

ger uttryck, i och för sig får anses gällande även i fråga om tolkningen

av andra författningar och jämväl utan särskild föreskrift torde tillämpas

av domstolarna, har jag icke funnit skäl att i en författning av nu ifrågavarande

slag medtaga det föreslagna stadgandet.

De av länsstyrelsen i Västerbottens län omförmälda andelsbilarna synas

utgöra ett sådant specialfall, att avgörandet av frågan, huruvida deras användning

är att hänföra till yrkesmässig trafik, lämpligen torde böra ske

snarare genom prövning, i sista hand av domstol, av omständigheterna från

fall till fall än genom en allmän författningsbestämmelse. Jag har därför

icke funnit skäl föreligga för en bestämmelse i det syfte, som av länsstyrelsen

angivits.

Övergångsbestämmelser.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 355—356.)

1936 års traflfeutrednings förslag.

övergångsbestämmelserna hava av trafikutredningen utformats i nära anslutning

till motsvarande stadganden i propositionen till 1936 års riksdag,

dock givetvis med de ändringar, som föranledas av olikheterna mellan de

båda författningsförslagens innehåll.

Enligt trafikutredningens mening borde förordningen, därest proposition i

ämnet förelädes 1939 års riksdag, träda i kraft den 1 juli 1940. Utredningen

föreslår, att vid ikraftträdandet gällande tillstånd lill linjetrafik skola

äga giltighet efter nämnda tidpunkt, samt alt stads- och länstrafiktillstånden

skola gälla som tillstånd till beställningstrafik, dock med skyldighet för

godstrafikutövare att inom viss tid anmäla sig hos vederbörande länsstyrelse

för att erhålla besked om lokalområde för trafiken. Tillstånd till yrkesmässig

uthyrning av lastbil skulle, i anslutning till vad utredningen tidigare

föreslagit, upphöra att gälla vid förordningens ikraftträdande, varemot tillstånd

till uthyrning av personbil fortfarande skulle vara gällande.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Utredningen anser det lämpligt, att biltrafiknämnden börjar sin verksamhet

snarast möjligt efter det statsmakterna fatlat sina beslut rörande den

ifrågasatta lagstiftningen. Sålunda bör biltrafiknämnden på ett tidigt stadium

av sitt arbete med stöd av inhämtade uppgifter indela landet i lokalområden

för beställningstrafiken för godsbefordran. Biltrafiknämnden bör

vidare i god tid före förordningens ikraftträdande bilda sig en uppfattning

om behovet av särbestämmelser för den regelbundna trafiken i olika delar

av landet samt utfärda erforderliga bestämmelser härom. Nämnden bör i

god tid meddela föreskrifter om godsförteckningar och driftstatistik, lämna

erforderliga tillstånd att anordna regelbundna godstransporter, utarbeta

taxor m. m. samt över huvud taget verka för en smidig övergång till den

nya ordningen inom biltrafiken.

Yttranden örer traflkntredningens förslag.

Länsstyrelsen i Hallands län: Tillstånd till länstrafik, som enligt nu gällande

bestämmelser meddelas, pläga icke angiva stationsorten med den bestämda

geografiska avgränsning, som vid angivandet av stationsorten i ett

tillstånd till beställningstrafik för personbefordran enligt förslaget måste

iakttagas på grund av att stationsorten här kommer att spela samma roll

som nuvarande trafikområde för länstrafik för personbefordran. I följd

härav bör även utövare av länstrafik för personbefordran åläggas skyldighet

att, örn han efter förordningens ikraftträdande önskar fortsätta

sin rörelse, inom viss tid anmäla detta till vederbörande länsstyrelse, så att

länsstyrelsen kan bliva i tillfälle att, där så finnes erforderligt, angiva stationsorten

med nödig geografisk bestämdhet.

Länsstyrelsen i Värmlands län: De länstrafiktillstånd, som nu äro i kraft

inom Värmlands län, hava nästan undantagslöst meddelats för idkande av

visst eller vissa slag av trafik och avsett trafik med allenast en bil utan att

vare sig bilantalet eller kapaciteten angivits. I tillståndsresolutionen har vanligen

därjämte godkänts bil för trafiken. Vid utbyte av bil har länsstyrelsen

städse åberopat det ursprungliga trafiktillståndet och vid prövningen av ansökan

örn utbyte ställt den nya bilens kapacitet i relation till den senast

godkända. Ett dylikt förfaringssätt har i viss utsträckning ägt rum jämväl

beträffande linjetrafiken. Då det med hänsyn till de av trafikutredningen

i § 4 mom. 1 föreslagna bestämmelserna möjligen skulle ifrågasättas, att dylikt

trafiktillstånd skulle avse »visst fordon», vilket icke varit länsstyrelsens

avsikt, hemställes om ett tillägg till övergångsbestämmelserna av innehåll,

att, därest icke vid trafiktillståndets meddelande angivits antalet bilar eller

kapacitet, trafiktillståndet skall anses avse det antal bilar och den kapacitet,

som gällde vid förordningens ikraftträdande.

Trafikintendenten i Stockholm: Den föreslagna skyldigheten för utövare

av stadstrafik för godsbefordran att, därest han efter förordningens ikraftträdande

önskar fortsätta sin rörelse, inom viss tid anmäla detta till vederbörande

länsstyrelse för att erhålla uppgift örn lokalområde torde för huvudstadens

vidkommande kunna undvikas om staden — såsom får antagas

— kommer att utgöra eget lokalområde.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 115.

207

Länsstyrelsen i Malmöhus län: För närvarande innehavas inom länet tillstånd

till uthyrningsrörelse med personbilar av 42 personer. Det är olämpligt,

att så många tillståndshavare finnas, varför nu gällande tillstånd böra

förklaras upphöra att äga giltighet från och med viss dag, på det att länsstyrelsen

må bliva i tillfälle att företaga prövning av behovet.

Departementschefen.

Tiden för förordningens ikraftträdande måste, då förslaget icke kunnat

föreläggas 1939 års riksdag, framflyttas till en senare tidpunkt, vilken —

med samma tidsintervall från ett eventuellt riksdagsbeslut örn förordningens

godkännande, som av utredningen föreslagits — torde böra sättas till den 1

juli 1941. Emellertid måste, såsom även av trafikutredningen framhållits,

ett ganska omfattande arbete dessförinnan hava verkställts för att skapa

förutsättningar för förordningens tillämpning. För detta ändamål kräves i

lörsta hand, att den föreslagna biltrafiknämnden i god tid dessförinnan kan

träda i verksamhet; anslag för detta ändamål har under sjätte huvudtiteln

av årets statsverksproposition beräknats från och med den 1 januari 1941.

Motsvarande förskjutning torde böra äga rum jämväl i fråga örn den

tidpunkt, före vilken vissa innehavare av trafiktillstånd böra till vederbörande

myndighet anmäla önskan att fortsätta sin rörelse för att erhålla

uppgift örn lokalområde eller — såsom nedan föreslås — stationsort. Något

visst datum torde dock icke lämpligen böra fastställas för detta ändamål,

då det torde vara uteslutet, att någon irafikutövare skulle berövas rätten

att fortsätta sin rörelse allenast på grund av försummelse att ingiva dylik

anmälan före viss dag; jag har därför ansett tiden, inom vilken anmälningsskyldigheten

skall vara fullgjord, icke böra fixeras på annat sätt, än

att den skall hava skett före förordningens ikraftträdande. Tillräcklig garanti

mot att fullgörandet av anmälningsskyldigheten på grund härav oskäligt

fördröjes torde ligga i den omständigheten, att, om tillståndshavaren

dröjer med att fullgöra dylik anmälan, han måste finna sig i att erforderliga,

på vederbörande myndighet ankommande beslut om fastställande av

lokalområde eller stationsort i motsvarande mån fördröjas.

I utredningens förslag har tillika vidtagits den justering, som föranledes

av att uthyrningsrörelse med lastbilar eller släpfordon icke enligt min mening

bör förbjudas, på sätt av utredningen föreslagits.

Vad angår innehållet av de över utredningens förslag i nu förevarande

del avgivna yttrandena anser jag på av länsstyrelsen i Hallands län anfört

skäl sådan anmälningsskyldighet, som avses i länsstyrelsens yttrande, böra

åläggas även utövare av länstrafik för personbefordran. Härav föranledd

jämkning har vidtagits i trafikutredningens förslag.

Någon åtgärd för det av länsstyrelsen i Värmlands län avsedda ändamål

torde icke vara erforderligt att i detta sammanhang vidtaga, då nämligen

vederbörande länsstyrelse själv genom beslut från fall lill fall torde kunna

åstadkomma det förtydligande i fråga örn trafiktillstånds eventuella innehåll,

som länsstyrelsen må finna erforderligt.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

I likhet med trafikintendenten i Stockholm anser jag anmälningsskyldighet

icke behöva åläggas utövare av stadstrafik för godsbefordran med stationsort

i Stockholm, därest huvudstaden kommer att utgöra eget lokalområde.

Bestämmelse i detta syfte torde emellertid icke böra meddelas i detta

sammanhang utan först sedan beslut om lokalområdesindelningen vunnit

laga kraft. Lämpligen torde beslutet kunna meddelas av Kungl. Majit i

form av dispens i erforderlig omfattning från ifrågavarande anmälningsskyldighet.

Det av länsstyrelsen i Malmöhus län framförda förslaget, att gällande tillstånd

till uthyrningsrörelse med personbilar skulle förklaras upphöra att

äga giltighet från och med viss dag, för att lämna vederbörande länsstyrelse

tillfälle att företaga prövning av behovet har jag icke kunna biträda,

då en bestämmelse i dylikt syfte skulle för tillståndshavarna medföra en

allt för stor rättsosäkerhet. Eventuellt erforderliga justeringar i omförmälda

avseende torde snarare böra ske genom beslut från fall till fall, i den mån

anledning därtill yppat sig, än genom ett generellt upphävande av samtliga

tillstånd.

Departementschefens hemställan.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta

ej mindre inhämta riksdagens yttrande över ifrågavarande

författningsförslag, med förklarande därvid att Kungl.

Majit vill, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den

slutliga prövningen av samma förslag och förordna om författningars

utfärdande i ämnet,

än även föreslå riksdagen att å sjätte huvudtiteln för budgetåret

1940/41 anvisa

dels till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar ett förslagsanslag

av kronor ................................ 33,000

dels ock till Statens biltrafiknämnd: Omkostnader ett förslagsanslag

av kronor .......................... 20,000

eller sammanlagt förslagsanslag av kronor 53,000 att avräknas

mot automobilskattemedlen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sigurd Lang.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

209

Bilaga

1936 års trafikutrednings

förslag

till

förordning angående yrkesmässig biltrafik m. ni.

Härigenom förordnas som följer:

Begreppet yrkesmässig trafik.

§ I
Med

yrkesmässig trafik förstås i denna förordning trafik, i vilken bil jämte

förare tillhandahålles annan mot ersättning.

Från tillämpningen av denna förordning undantagas:

1) transporter med ambulansbil eller med bil, som användes för beredande

av hjälp vid eller till förhindrande av olycksfall eller för brandväsendets

räkning vid eldfara eller av polisman eller tullman i brådskande

tjänsteutövning eller av läkare eller veterinär vid brådskande sjukdomsfall

eller i andra därmed jämförliga trängande fall;

2) transporter uteslutande av mjölk och mjölkprodukter från mjölkproducent

till mejeri, återförsäljare eller förbrukare samt från mejeri till mjölkproducent

ävensom transporter uteslutande av slaktdjur till slakteri.

För yrkesmässig trafik gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna örn

annan biltrafik, vad i denna förordning nedan stadgas.

Om uppsikt över elen yrkesmässiga trafiken.

§2.

Det ankommer på en central myndighet — statens biltrafiknämnd — samt

länsstyrelserna att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga

trafiken och främja en sund utveckling av densamma.

Biltrafiknämnden skall hava sitt säte i Stockholm och bestå av minst

fem och högst sju ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid.

Konungen utser en av ledamöterna till ordförande samt en till ställföreträdare

för denne. För annan ledamot än ordförande förordnar Konungen

ersättare.

Till ledamöter och ersättare skola utses personer med insikter eller erfarenheter

i fråga örn de viktigaste trafik-, yrkes- eller näringsintressen, som

beröras av den yrkesmässiga trafiken. En av ledamöterna bör vara lagkunnig.

Ledamot och ersättare skola vara svenska medborgare och hava uppnått

tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som står under

förmynderskap eller som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att

vara avträdd till konkurs, förvaltas för borgenärernas räkning.

Har ledamot eller ersättare åtagit sig uppdraget, äger han ej bliva entledigad,

med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse

av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller ersättare, förordnar Konungen annan för återstående

delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr lis
-

li

s. 210 Kontrollera mot PDF

210 Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

Närmare föreskrifter angående biltrafiknämndens verksamhet meddelas

av Konungen.

Beteckningar för olika slag av yrkesmässig trafik m. m.

§ 3.

Med linjetrafik förstås i denna förordning regelbunden trafik å viss sträckning

eller mellan vissa orter för samtidig befordran av flera personer, vilka

oberoende av varandra anlita fordon i trafiken, eller för samtidig transport

av gods för flera beställare.

Regelbunden trafik skall anses föreligga, när körning vanligen äger rum,

i fråga om persontrafik å förut tillkännagivna eller eljest för allmänheten

kända tider, dock minst en gång för kalendervecka, samt beträffande godstrafik

minst två gånger varje kalendervecka.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning å godstransporter

uteslutande inom stad, såvitt ej biltrafiknämnden annorledes förordnat.

I fråga om trafik för godsbefordran uteslutande inom visst annat område

än stad eller å viss vägsträcka äger biltrafiknämnden, därest förhållandena

därtill föranleda, i erforderlig omfattning föreskriva högre grad

av regelbundenhet för att linjetrafik skall anses föreligga eller eljest förordna,

att vad örn linjetrafik är stadgat icke skall äga tillämpning.

Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linjetrafik, sammanfattas

under uttrycket beställning strafik.

§ 4.

Mom. 1. Yrkesmässig trafik må bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd

(trafiktillstånd ).

Trafiktillstånd erfordras ej endast för att igångsätta trafik utan även

för ökning av det antal bilar, med vilket trafik må av tillståndshavare bedrivas,

för insättande av släpfordon i trafik, för utbyte av bil eller släpfordon,

därest meddelat tillstånd avser visst fordon, ävensom eljest för

sådant utbyte av bil eller släpfordon, varmed avses höjning av den största

last eller det största antal passagerare, som enligt meddelat tillstånd må

befordras med fordon i trafiken.

Vad i denna förordning stadgas rörande ärenden örn tillstånd till yrkesmässig

trafik gäller, såvitt ej annat föreskrives, i tillämpliga delar sådana

frågor om ökning av fordonsantal, insättande av släpfordon samt utbyte

av fordon, varom ovan förmäles.

Mom. 2. Tillstånd till linjetrafik för godsbefordran meddelas av biltrafiknämnden.

I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelse.

Mom. 3. Då linjetrafik för personbefordran kan komma att utsträckas

över mer än ett län eller lokalområde kan komma att omfatta delar av

flera län, ankommer prövningen av ansökan om trafiktillstånd, såvitt linjetrafik

angår, å länsstyrelserna i de län, där trafiken skall äga rum, samt,

i fråga om beställningstrafik, å länsstyrelsen i det län, varest stationsorten

är avsedd att förläggas. Örn lokalområde och stationsort förmäles närmare

i § 13.

§ 5.

Tillstånd att utöva linje- eller beställningstrafik för personbefordran

innebär rätt till befordran även av passagerares resgods samt, i den omfattning

nedan angives, jämväl av annat gods.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

211

Vid linjetrafik med omnibus må — utöver resgods — medföras annat

gods med en sammanlagd vikt av högst trehundra kilogram. Vid annan

trafik för personbefordran må bil användas för tillfälliga transporter av annat

gods än resgods, dock ej samtidigt till större myckenhet än etthundra

kilogram.

Länsstyrelse må, därest särskilda förhållanden därtill föranleda, föreskriva

inskränkningar i den ovan stadgade rätten att medhava gods samt meddela

de föreskrifter i övrigt, som befinnas erforderliga.

Om ansökningsförfarandet.

§ 6.

Mom. 1. Vid ansökan om trafiktillstånd skola fogas handlingar, som äro

ägnade att bestyrka sökandens lämplighet såsom utövare av det slag av

yrkesmässig trafik, ansökningen avser, ävensom uppgift om antal av de

bilar, som äro avsedda att användas för trafiken, samt, därest ansökan avser

tillstånd till trafik för godsbefordran, uppgift om den största last, som

skall kunna med varje bil befordras.

Vid ansökan skall fogas styrkt avskrift av densamma, så ock av de handlingar,

som därtill höra. Vad sålunda är stadgat äger dock ej tillämpning

å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet.

Mom. 2. Ansökan om tillstånd till linjetrafik skall, utöver vad i mom. 1

angives, innehålla uppgifter om linjesträckning eller om de orter, mellan

vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik

eller godstrafik eller bådadera, ävensom uppgifter örn den taxa samt,

i förekommande fall, den turlista för befordringen, som önskas fastställd,

och om huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas.

Mom. 3. Ansökan om tillstånd till beställningstrafik skall tillika innehålla

uppgift örn stationsort.

§ 7-

Ansökan örn tillstånd till linjetrafik för personbefordran inom mer än

ett län skall inlämnas till länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av

vägsträckan är belägen.

§ B.

Över ansökan örn tillstånd till linjetrafik för personbefordran skall länsstyrelse

ej mindre höra vederbörande polismyndighet samt trafikföretag

och sammanslutningar av utövare av yrkesmässig biltrafik, som beröras av

den ifrågasatta trafiken, än även, örn förhållandena därtill föranleda, på

lämpligt sätt lämna vederbörande vägstyrelse, kommuner och andra, som

ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig. Avser ansökningen rätt till linjetrafik

med omnibus uteslutande inom viss stad eller inom stad med dess närmaste

omgivning, skall, om ansökningen icke sker å stadens vägnar, dylikt

tillfälle alltid beredas vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet i staden.

över ansökan örn tillstånd till linjetrafik för godsbefordran skall biltrafiknämnden

infordra yttrande av vederbörande länsstyrelser, vilka hava

att verkställa erforderlig utredning, varvid bestämmelserna i första stycket

skola äga motsvarande tillämpning.

§ 9.

Över ansökan örn tillstånd till beställningstrafik skall länsstyrelse, som

har att meddela dylikt tillstånd, höra polismyndigheten i den ort, varest

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

bil, som kommer att användas i trafiken, avses skola hava sin stationsort,

samt genom tillkännagivande i på förhand bestämd tidning bereda trafikföretag,

sammanslutningar av utövare av yrkesmässig trafik samt andra

inom länet, vilka ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig. Kostnaderna för

nämnda tillkännagivande skola gäldas av sökanden.

Därest lokalområde kan komma att omfatta delar av flera län, skall den

länsstyrelse, som äger meddela trafiktillstånd, över ansökningen höra övriga

vederbörande länsstyrelser, vilka före yttrandes avgivande hava att verkställa

erforderlig utredning, varvid bestämmelserna i första stycket skola

äga motsvarande tillämpning.

§ 10.

Ansökan om trafiktillstånd må, utan hinder av vad i §§ 8 och 9 föreskrivits,

genast avslås, därest det synes uppenbart, att densamma ej bör

beviljas.

§ 11.

Utan hinder av vad i §§ 8 och 9 är stadgat må infordrandet av yttranden

inskränkas eller underlåtas, då ansökan avser tillstånd

att fortsätta av annan bedriven trafik,

att i linjetrafik uteslutande befordra skolbarn och lärare till och från

skolan, . .....

att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personbil tillfälligt ombesörja

beställningstrafik inom visst begränsat område eller å viss vägsträcka,

att för en tid av högst sex månader öka antalet bilar eller insätta släpfordon

i viss trafik,

att öka antalet omnibusar i linjetrafik,

att utbyta omnibus eller personbil,

eller att utbyta lastbil eller släpfordon, såvitt därigenom den största

last, som enligt tillståndet må medföras å fordonet, icke höjes till mer än

tre och ett halvt ton eller eljest med mer än femton procent.

Om trafiktillstånds meddelande ni. m.

§ 12.

Trafiktillstånd må meddelas endast därest den ifrågasatta trafiken finnes

behövlig samt i övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfarenhet

och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter

befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Där flera sökande

finnas, må tidpunkten för ansökans ingivande icke vara avgörande för företräde

dem emellan. Avser ansökan tillstånd till linjetrafik i konkurrens med

trafik, bedriven av förut bestående trafikföretag, skall, därest tillstånd meddelas

och förhållandena icke till annat föranleda, sådant lämnas innehavare

av dylikt företag, därest denne ansökt därom och i övrigt befinnes lämplig

såsom trafikutövare.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person^ samt upptaga de

villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Såvitt ej angår linjetrafik med

omnibus skall tillståndet innefatta föreskrifter örn det antal bilar, med vilket

trafiken må bedrivas, med angivande, i fråga om godstrafik, av den

största last, som skall kunna med varje bil befordras. Därest förhållandena

därtill föranleda, bör tillståndet begränsas att omfatta vissa slag av transporter

eller viss kortare tid. Beträffande linjetrafik skall, såvida ej sär
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

213

skilda omständigheter till annat föranleda, föreskrivas, att trafiken skall

framgå å viss vägsträcka.

§ 13.

Vid meddelande av tillstånd till beställningstrafik skall bestämmas ort,

å vilken bil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort). I

fråga om beställningstrafik för godsbefordran skall tillika angivas ett lokalområde

för trafiken. Lokalområde skall utgöras av län eller sammanhängande

delar av ett eller flera län.

Det ankommer på biltrafiknämnden att efter länsstyrelsernas hörande och

i övrigt erforderlig utredning indela riket i lokalområden.

Då med hänsyn till stationsortens belägenhet samt omständigheterna i övrigt

så finnes lämpligt, äger biltrafiknämnden med avvikelse från den allmänna

indelningen i lokalområden bestämma särskilt lokalområde för viss trafikutövare

eller viss grupp av trafikutövare.

Ansökan örn sådant särskilt lokalområde, som i föregående stycke sägs,

skall ingivas till den länsstyrelse, som enligt § 4 äger meddela trafiktillstånd.

Därest ansökan om trafiktillstånd ej avslås, åligger det länsstyrelsen att med

eget yttrande samt den utredning i övrigt, som kan finnas erforderlig, översända

ansökan örn lokalområde till biltrafiknämnden.

§ 14.

För linjetrafik med omnibus samt, där så finnes lämpligt, jämväl för annan

linjetrafik bör tillståndsgivande myndighet efter nödig utredning fastställa

turlista i erforderlig omfattning.

Tillfälliga avvikelser från fastställd turlista må på grund av särskilda skäl

äga rum efter vederbörande polismyndighets medgivande. Det åligger polismyndigheten

att utan dröjsmål till myndighet, som meddelat trafiktillståndet,

översända avskrift av sådant medgivande.

§ 15.

Beslut, varigenom trafiktillstånd meddelats, skall, då beslutet fattats av

biltrafiknämnden, delgivas länsstyrelse i län, där trafiken skall äga rum; och

åligger det sådan länsstyrelse att örn beslutet underrätta vederbörande polismyndighet

och statspolisavdelnings föreståndare.

Har länsstyrelse meddelat dylikt beslut, skall detsamma delgivas biltrafiknämnden

samt vederbörande polismyndighet och statspolisavdelnings föreståndare

inom länet. Gäller beslutet linjetrafik, som kan komma att utsträckas

till annat län, eller sådan beställningstrafik, för vilken lokalområdet

skall omfatta delar även av annat län, skall beslutet delgivas jämväl länsstyrelsen

i detta län, vilken, såvitt angår beställningstrafik, har att om beslutet

underrätta vederbörande polismyndighet och statspolisavdelnings föreståndare.

Underrättelse örn beslutet skall tillika genom berörda länsstyrelsers försorg

intagas i länskungörelserna.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut

örn ändring i trafiktillstånd.

Örn trafikregister.

§ 16.

Länsstyrelse skall föra förteckning dels över innehavare av tillstånd till

yrkesmässig trafik inom länet dels ock över bilar, som äro godkända för

s. 214 Kontrollera mot PDF

214 Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

dylik trafik, dock, såvitt beställningstrafik angår, allenast över bilar med stationsort

inom länet.

Förteckning skall föras särskilt för linje- och särskilt för beställningstrafik

samt med uppdelning i vartdera fallet på trafik för person- och för godsbefordran.

Hos biltrafiknämnden skall föras register dels över innehavare av tillstånd

till linjetrafik för godsbefordran, dels ock över bilar i sådan trafik.

Närmare bestämmelser angående förtecknings och registers förande samt

om skyldighet för länsstyrelse att till biltrafiknämnden årligen avlämna uppgifter

rörande förtecknings innehåll meddelas av Konungen.

Om trafiktillstånds giltighetstid m. m.

§ 17-

Där trafiktillstånd icke, på sätt i § 12 sägs, begränsas till viss kortare tid,

skall detsamma, såvitt ej särskilda omständigheter till annat föranleda, meddelas

att gälla tills vidare.

§ 18.

Tillstånd till yrkesmässig trafik må, då tillståndshavaren avlidit eller försatts

i konkurs eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan efter medgivande

av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Vid ansökan om tillståndets överförande å annan skall fogas avtal, som

kan hava upprättats rörande överlåtelsen.

Den tillståndsgivande myndigheten har att med avseende å skälen och

villkoren för överlåtelsen, lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifrågasättes,

samt omständigheterna i övrigt bifalla eller avslå framställningen.

§ 19.

Har den, som efter tillstånd bedrivit yrkesmässig trafik, avlidit eller försatts

i konkurs, må rörelsen utan särskilt tillstånd för dödsboets eller konkursboets

räkning fortsättas under en tid av högst ett år från dödsfallet

eller första borgenärssammanträdet.

I fall som i första stycket sägs åligger det dödsboet eller konkursboet, om

det vill fortsätta rörelsen, att inom två månader från dödsfallet eller borgenärssammanträdet

hos myndighet, som meddelat trafiktillståndet, anmäla

person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan

inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara

därtill lämplig, och har i senare fallet dödsboet eller konkursboet icke inom

viss av myndigheten fastställd tid anmält annan person, som av myndigheten

kan för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört

der dag, tiden för anmälningsskyldigheten gått till ända eller beslut i frågan

meddelades.

§ 20.

Trafiktillstånd kan av myndighet, som meddelat tillstånd, återkallas eller

för viss tid indragas vid svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna

i denna förordning, vid underlåtenhet att begagna tillståndet ävensom

när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerlig

anledning därtill förekommer. Har innehavare av trafiktillstånd gjort

sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse

eller indragning av tillståndet, och kan det antagas, att han skall låta rätta

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115. 215

sig utan sådan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning må ej

överklagas.

Vad i § 15 är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut

örn återkallelse eller indragning av trafiktillstånd. Dylika beslut ävensom

beslut örn varning skola genom myndighetens försorg delgivas den, som

avses med beslutet.

Om vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter.

§ 21.

Mom. 1. Beställningstrafik för personbefordran må bedrivas inom stationsorten

samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av beställning,

som mottagits av eller delgivits bilens förare inom stationsorten, jämväl

utom denna.

Har i anledning av sådan beställning körning avslutats utom stationsorten,

skall bilen utan onödigt dröjsmål återföras direkt till denna ort. Under återfärden

må bilen även utan föregående, inom stationsorten mottagen beställning

tagas i bruk för personbefordran till stationsorten eller till ort, som

under färden passeras.

Förare må icke för att erhålla beställning å körning uppställa eller kringföra

bil utom stationsorten.

Mom. 2. Därest det för tillgodoseende av tillfälligt behov av persontrafik

inom visst område erfordras, äger länsstyrelse medgiva, att bil må, utan hinder

av vad ovan är stadgat, under viss tid användas inom sådant område.

Beslut, varom nu är fråga, ankommer på länsstyrelsen i det län, varest

bilens stationsort är belägen, eller, om bilen är avsedd att användas i annat

län, på länsstyrelserna i de båda länen gemensamt.

§ 22.

Mom. 1. Beställningstrafik för godsbefordran må bedrivas inom lokalområdet

samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av beställning,

som mottagits av eller delgivits bilens förare inom lokalområdet, jämväl

utom detta, dock må gods icke avhämtas utom lokalområdet annat än för

befordran till ort inom detsamma.

Har i anledning av sådan beställning körning avslutats utom lokalområdet,

må bilen, även utan föregående inom lokalområdet mottagen beställning,

tagas i bruk för körning från det lokalområde, där körningen avslutats,

tillbaka till det lokalområde, som anvisats trafikutövaren. Tages bilen

ej i anspråk för sådan körning, skall bilen utan onödigt dröjsmål återföras

direkt till stationsorten.

Förare må icke för att erhålla beställning å körning uppställa eller kringföra

bil utom stationsorten.

Mom. 2. För godstransport uteslutande inom viss stad må icke användas

bil med stationsort utom staden, där ej länsstyrelse sådant medgivit.

Länsstyrelse må ock, när skäl därtill äro, förordna, att inskränkning, som

sålunda gäller i fråga örn rätt lill godsbefordran inom stad, även skall tilllämpas

inom annat samhälle eller beträffande visst område inom länet.

Länsstyrelses beslut om sådan inskränkning skall intagas i länskungörelserna.

Mom. 3. Vad i § 21 mom. 2 beträffande persontrafik är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning i fråga örn beställningstrafik för godsbefordran.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Majis proposition nr 115.

§ 23.

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik är skyldig att mot ersättning

enligt fastställd taxa samt under de villkor och enligt de bestämmelser

i övrigt, som innehållas i denna förordning eller med stöd av densamma meddelats,

ombesörja befordran av personer eller gods å för sådan trafik upplåtna

vägar, allt under förutsättning:

a) att befordringen icke är enligt gällande författningar förbjuden,

b) att befordringen kan ske med bil, som trafikutövaren erhållit tillstånd

att använda i yrkesmässig trafik,

c) att befordringen i övrigt icke må anses utesluten till följd av förhållande,

som tillståndshavare ej föranlett eller förmått avvärja,

d) att i beställningstrafik för godsbefordran avgift erlägges av en eller

flera beställare för hel billast, såvitt ej den tillståndsgivande myndigheten

annat föreskrivit,

e) att eljest giltigt skäl för vägran ej är för handen.

Myndighet, som meddelar trafiktillstånd, har att i samband därmed eller

när anledning därtill eljest förekommer, närmare angiva befordringspliktens

omfattning och, där så av särskilda omständigheter påkallas, helt eller delvis

medgiva befrielse från ovan stadgad skyldighet.

Har i beställningstrafik ersättning för hel billast erlagts, må icke utan samtycke

av den eller dem, som erlagt ersättningen, gods för annans räkning

samtidigt transporteras å bilen.

§ 24.

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik skall, därest biltrafiknämnden

därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till viss av nämnden godkänd

förening av utövare av yrkesmässig trafik med syfte att driva beställningskontor

eller handhava de gemensamma uppgifter i övrigt, som nämnden

finner böra för trafikens ordnande åläggas en dylik sammanslutning.

Sådan förening skall stå under biltrafiknämndens uppsikt.

Om bilar i yrkesmässig trafik m. m.

§ 25.

Mom. 1. Bil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara för sådan

trafik godkänd, i fråga örn linjetrafik för godsbefordran, av länsstyrelse

i län där trafiken skall äga rum, och, i fråga örn annan trafik, av den länsstyrelse,

som meddelat trafiktillståndet. Då godkännande sökes, skall företes

vederbörligt utdrag ur automobilregistret, örn bilen är registrerad i annat

län, eller, därest bilen icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter om

bilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas i automobilregistret,

ävensom intyg av besiktningsman, att bilen är för trafiken

lämplig. Ej heller må i yrkesmässig trafik användas släpfordon, utan att

fordonet blivit i angiven ordning för trafiken godkänt. Vid godkännande,

som ovan sägs, skall bestämmas det högsta antal passagerare eller den största

last, som må befordras med bilen eller släpfordonet.

Rätt att för befordran av personer i yrkesmässig trafik använda lastbil

må av länsstyrelse medgivas, då särskilda förhållanden därtill föranleda.

Därvid skall bestämmas det högsta antal passagerare, som må befordras med

fordonet, och skola för trafiken påkallade anordningar å lastbilen godkännas.

Ej må bil godkännas, med mindre det visas, att försäkringsplikten fullgjorts.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

217

Godkännande eller medgivande, varom ovan sägs, kan, när anledning

därtill föreligger, av vederbörande myndighet återkallas eller på viss tid

indragas.

Mom. 2. Bil, som användes i yrkesmässig trafik för personbefordran, skall

sist inom ett år efter närmast föregående besiktning uppvisas för besiktningsman

i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket bilen har sin hemort, för

att undergå efterbesiktning. Därvid skall företes för bilen senast utfärdat

besiktningsinstrument eller, i förekommande fall, typintyg.

Besiktningsmannen skall senast inom två dagar från besiktningens avslutande

utfärda och tillhandahålla bilens ägare bevis om att besiktningen

verkställts.

Befinnes vid besiktningen bilen icke vara i föreskrivet och lämpligt skick

och varder den påtalade bristfälligheten ej inom av besiktningsmannen föreskriven

tid avhjälpt, skall besiktningsmannen göra skriftlig amälan därom

hos länsstyrelsen i det län, där bilen har sin hemort.

Angående skyldighet att för registrering anmäla den verkställda efterbesiktningen

är stadgat i motorfordonsförordningen.

Har trafiktillståndet meddelats av annan myndighet än länsstyrelsen i

det län, där bilen har sin hemort, skall bilens ägare så snart ske kan och sist

inom fjorton dagar från det besiktningen avslutats till dylik myndighet insända

bevis om att besiktningen verkställts.

Mom. 3. Där så finnes påkallat, äger länsstyrelse föreskriva, att omnibus

skall vara försedd med förbandslåda av modell, som fastställts av medicinalstyrelsen.

Mom. A. Bil, som användes i beställningstrafik för personbefordran, skall,

där ej myndighet, som meddelat trafiktillståndet, på grund av särskilda skäl

annorlunda föreskrivit, vara försedd med av myndigheten godkänd, väl synlig

taxameter.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke, där ej vederbörande myndighet

annorlunda förordnat, tillämpas på omnibus, som med vederbörligt tillstånd

användes i beställningstrafik.

§ 26.

Angående särskild beteckning å bil, som användes i yrkesmässig trafik,

ävensom angående tillhandahållande och återkallande av eller kontroll över

för ändamålet använda beteckningsmärken meddelas närmare bestämmelser

av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

Om förare av bil i yrkesmässig trafik.

§ 27.

Mom. 1. Ej må någon tjänstgöra som förare av bil i yrkesmässig trafik

utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).

Trafikkort berättigar icke till förande av omnibus i yrkesmässig trafik,

där ej å trafikkortet uttryckligt medgivande härtill lämnats.

Mom. 2. Trafikkort må ej utfärdas för annan den, som innehar gällande

körkort för bil och uppnått tjuguett års ålder samt i övrigt efter

prövning av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i yrkesmässig

trafik.

Mom. 3. För erhållande av trafikkort har förare att till den länsstyrelse,

som för honom utfärdat körkort, insända ansökan därom samt därvid foga

de handlingar, som han till styrkande av sin kompetens och lämplighet vill

i ärendet åberopa.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218 Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

Trafikkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för trafik inom

hela riket.

Vad i motorfordonsförordningen stadgas om utfärdande av duplettkörkort

skall äga motsvarande tillämpning beträffande utfärdande av dupletttrafikkort.

Mom. 4. Över utfärdade trafikkort skall länsstyrelse antingen föra särskild

förteckning eller göra anteckning i den liggare eller det kortregister,

som, enligt vad särskilt är stadgat, skall föras över utfärdade körkort; och

skall därvid för varje trafikkort antecknas nummer å trafikkortet samt dag

för dess utlämnande.

Mom. 5. Länsstyrelse, som utfärdat trafikkort, må, när anledning därtill

förekommer, återkalla detsamma eller, örn det kan antagas, att förare skall

utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej

överklagas. Beslut om återkallelse eller varning skall genom länsstyrelsens

försorg delgivas den, som avses med beslutet. Beslut örn återkallelse skall

därjämte tillkännagivas i tidning i orten och kungöras rikets polismyndigheter.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

trafikkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslut örn återkallelsen upphävt, skall trafikkortet

återställas till föraren.

Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i förteckning,

liggare eller kortregister, som i mom. 4 sägs.

Mom. 6. Om skyldighet att under trafik medföra och på tillsägelse uppvisa

trafikkort för besiktningsman eller polisman ävensom angående påföljd

för uraktlåtenhet härav skall vad angående körkort är i sådant avseende

stadgat, äga motsvarande tillämpning.

§ 28.

I yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid må under tjugufyra

på varandra följande timmar icke, där ej olyckshändelse eller annan dylik

särskild omständighet, som ej kunnat förutses, annat påkallar, överskrida

elva timmar. Då tjänstgöringen ej kan på annat sätt lämpligen ordnas, må

emellertid arbetstiden utsträckas till tretton timmar, därest arbetstiden

under en tidrymd av fyrtioåtta timmar ej överskrider sammanlagt tjugutvå

timmar.

I arbetstiden skall inräknas all den tid, föraren till följd av sin tjänstgöring

tillbringar å bil, som brukas i trafiken, så ock tid, som åtgår för bilens

skötsel eller för på- eller avlastning av gods, vilket befordras med bilen,

ävensom rast, som understiger trettio minuter eller under vilken föraren

icke äger frihet att avlägsna sig från bilen.

Utan uppehåll om minst trettio minuter i följd må ej förare framföra bil

under längre tid än fyra timmar, såvida icke sådan särskild omständighet,

som i första stycket sägs, därtill föranleder. Vad sålunda är stadgat skall

dock icke, därest ej biltrafiknämnden annat föreskrivit, äga tillämpning å

linjetrafik med omnibus eller körningar för personbefordran uteslutande

inom stationsort eller körningar för godsbefordran uteslutande inom lokalområde.

Avbrott om mindre än trettio minuter räknas som körtid.

Förare skall åtnjuta minst nio sammanhängande timmar för vila under

varje tidrymd av tjugufyra timmar räknat från början av vilken tjänstgöring

som helst, därest ej sådan särskild omständighet, som i första stycket

sägs, annat påkallar. Denna vilotid må emellertid två gånger under varje

period av sju sammanhängande dygn minskas intill sju limmar.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

219

Då synnerliga skäl därtill föranleda, äger biltrafiknämnden i erforderlig

omfattning föreskriva ytterligare begränsning eller utvidgning av arbetstiden

samt jämväl i övrigt medgiva avvikelse från vad ovan är stadgat.

Om taxa i yrkesmässig trafik.

§ 29.

Mom. 1. Utövare av yrkesmässig trafik skall vara underkastad de bestämmelser

rörande taxa, som fastställas:

beträffande linjetrafik för godsbefordran av biltrafiknämnden,

beträffande linjetrafik för personbefordran av länsstyrelsen i det län,

varest längsta delen av vägsträckan är belägen, samt

beträffande beställningstrafik av länsstyrelsen i det län, där stationsorten

är belägen.

Mom. 2. Taxa för yrkesmässig trafik skall angiva avgifter, som trafikutövaren

må äga rätt att för person- eller godsbefordran kräva (maximiavgifter).

Mom. 3. Myndighet, som äger fastställa taxa, må i fråga om beställningstrafik

för personbefordran med annat fordon än omnibus samt, då

särskilda förhållanden därtill föranleda, jämväl beträffande linjetrafik för

person- eller godsbefordran i stället för maximiavgifter fastställa avgifter,

som skola av trafikutövare oförändrade tillämpas (fasta avgifter).

Mom. 4. Allmänna grunder för uppställning av taxor fastställas av biltrafiknämnden

efter länsstyrelsernas hörande.

Mom. 5. Över förslag till taxa för linjetrafik för godsbefordran bör biltrafiknämnden

inhämta yttrande från vederbörande länsstyrelser.

Länsstyrelse, som äger fastställa taxa, bör, därest lokalområde skall omfatta

delar av flera län, eller linjetrafik för personbefordran skall utsträckas

över mer än ett län, över förslag till taxa höra övriga vederbörande länsstyrelser.

När förhållandena därtill föranleda, böra därjämte trafikföretag samt

innehavare av tillstånd till transportförmedling, på vilkas rörelse den ifrågasatta

taxan kan komma att inverka, ävensom sammanslutningar av utövare

av yrkesmässig trafik, som ärendet kan angå, beredas tillfälle att

yttra sig.

Moni. 6. Är taxa för yrkesmässig trafik inom visst område fastställd,

skall, om resan börjat inom detta område men utsträckes även till annat

område, den i förstnämnda område gällande taxan fortfarande tillämpas,

där ej avtal träffas om tillämpning av den för det andra området gällande

taxan.

Moni. 7. Förare av bil i yrkesmässig trafik, för vilken taxa är fastställd,

skall under färd medliava taxan för att på begäran av trafikant eller polisman

uppvisas.

Om statistiska uppgifter m. in.

8 30.

Om skyldighet att i yrkesmässig trafik föra anteckningar angående förares

arbetstid ävensom angående skyldighet att för offentlig myndighet uppvisa

och under viss tid förvara dylika anteckningar meddelas bestämmelser

av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

§ 31.

Utövare av yrkesmässig trafik skall vara skyldig att föra transporthandlingar

och driftstatistik i enlighet med bestämmelser, som bitrafiknämnden

eller länsstyrelse, som utfärdat trafiktillstånd, må finna skäl meddela, ävensom

att till nämnda myndigheter insända sådant sammandrag av driftstatistiken

eller de uppgifter angående trafiken i övrigt, som av dem infordras.

I övrigt skola transporthandlingarna och driftstatistiken hållas tillgängliga

för granskning av nämnda myndigheter när helst så påfordras.

Allmänna grunder för uppställning av transporthandlingar och driftstatistik

fastställas av biltrafiknämnden.

Om uthymingsrörelse.

§ 32.

Mom. 1. Den, som vill yrkesmässigt uthyra bil för personbefordran utan

att förare ställes till förfogande, skall därtill söka tillstånd av länsstyrelsen

i det län, varest rörelsen skall bedrivas. Uthyrning av lastbil eller släpfordon

är icke tillåten.

Ansökan om tillstånd, som i första stycket sägs, skall innehålla uppgift

om ort, å vilken rörelsen skall bedrivas, ävensom örn antal av de bilar, som

äro avsedda att användas i rörelsen; och skola i övrigt föreskrifterna i § 6

mom. 1 i tillämpliga delar gälla.

Mom. 2. Över ansökan skall länsstyrelse ej mindre höra vederbörande

polismyndighet än även, örn förhållandena därtill föranleda, lämna vederbörande

utövare av yrkesmässig trafik i orten eller sammanslutning av sådana

tillfälle att yttra sig.

Mom. 3. Tillstånd må meddelas allenast örn rörelsen finnes behövlig och

lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma. Därest förhållandena

icke till annat föranleda, skall tillstånd lämnas utövare av yrkesmässig

trafik för personbefordran eller sammanslutning av sådana. Vad

i § 12 tredje stycket samt §§ 17, 18 och 19 är stadgat skall i tillämpliga

delar gälla i fråga om uthymingsrörelse.

Tillstånd kan, när anledning därtill förekommer, av länsstyrelsen återkallas

eller för viss tid indragas. Har tillståndshavaren gjort sig skyldig till

förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indragning

av tillståndet, och kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan

sådan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning må ej överklagas.

Beslut, innefattande meddelande av tillstånd eller ändring i eller indragning

på viss tid eller återkallelse av förut meddelat tillstånd, skall genom

länsstyrelsens försorg delgivas biltrafiknämnden samt vederbörande polismyndighet

och statspolisavdelnings föreståndare. Underrättelse örn beslutet

skall tillika intagas i länskungörelserna.

Beslut om återkallelse eller indragning av tillstånd eller om varning skall

genom den beslutande myndighetens försorg delgivas den, som avses med

beslutet.

Vad i § 16 är stadgat örn skyldighet att föra förteckning över innehavare

av tillstånd till yrkesmässig trafik samt bilar i sådan trafik skall äga

motsvarande tillämpning å uthymingsrörelse.

Mom. 4. Bil må icke användas ä uthymingsrörelse utan att vara därför

godkänd av den länsstyrelse, som meddelat tillstånd till rörelsen. Då godkännande

sökes, skall företes intyg av besiktningsman, att bilen är lämplig

för uthymingsrörelse, varjämte skall visas, att försäkringsplikten fullgjorts.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo. 221

Vid godkännande skall bestämmas det högsta antal personer, som må befordras

med bilen.

Godkännande kan, när anledning därtill förekommer, av länsstyrelsen

återkallas eller för viss tid indragas.

Mom. 5. 1 bil, som brukas i uthyrningsrörelse, skall finnas anbragt

skylt eller märke, angivande bilens karaktär av uthyrningsbil, ävensom anslag

om det högsta antal personer, som må befordras med fordonet.

Angående beskaffenheten och tillhandahållande av skylt, märke och anslag,

som ovan sägs, meddelas närmare bestämmelser av Konungen eller

den myndighet, Konungen förordnar.

Mom. 6. Bil, som användes i uthyrningsrörelse, skall för det ändamål,

varom i § 25 mom. 2 första stycket förmäles, sist inom sex månader efter

närmast föregående besiktning uppvisas för där angiven besiktningsman.

Därvid skall företes för bilen senast utfärdat besiktningsinstrument eller, i

förekommande fall, typintyg.

Vad i övrigt är i § 25 mom. 2 stadgat skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om bil, som användes i uthyrningsrörelse.

Där bil, som nyss nämnts, tillika brukas i yrkesmässig trafik, skall vad i

detta moment är stadgat om efterbesiktning icke gälla.

Mom. 7. Bil, som användes i uthyrningsrörelse, må icke föras av någon,

som ej uppnått tjuguett års ålder. Sådan bil må ej heller föras av någon

särskilt för detta ändamål mot ersättning anlitad person, dock må utan

hinder härav dylik person användas vid färd genom stad eller tättbebyggt

samhälle.

Bil må icke i uthyrningsrörelse tillhandahållas annan person såsom förare

än den, som styrker sig vara innehavare av gällande körkort för bil

och hava fyllt tjuguett år.

Mom. 8. Utövare av uthyrningsrörelse skall vara skyldig att föra anteckningar

över verkställda uthyrningar och angående rörelsen i övrigt i enlighet

med bestämmelser, som biltrafiknämnden eller den länsstyrelse, som

utfärdat tillståndet, må finna skäl meddela, ävensom att till nämnda myndigheter

insända sådant sammandrag av dessa anteckningar eller de uppgifter

i övrigt, som av dem infordras.

Anteckningarna skola hållas tillgängliga för granskning av nämnda myndigheter

när helst så påfordras.

Allmänna grunder för uppställning av sådana anteckningar fastställas av

biltrafiknämnden.

Om förmedling av godstransporter.

§ 33.

Mom. 1. Den, som vill yrkesmässigt åt allmänheten ombesörja hopsamlande

eller mottagande av gods för transport med bil eller förmedla anbud

att med bil befordra gods eller att tillhandahålla gods för dylik befordran,

skall, därest regelbundna transporter äro avsedda att anordnas, söka tillstånd

av biltrafiknämnden till sådan transportförmedling.

Regelbundna transporter anses i fall, varom i denna paragraf är fråga, föreligga,

när körning vanligen äger rum minst två gånger varje kalendervecka.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning å godstransporter

uteslutande inom stad, såvitt ej biltrafiknämnden annorledes förordnat.

I fråga om godsbefordran uteslutande inom visst annat område än stad

eller å viss vägsträcka äger biltrafiknämnden, därest förhållandena därtill

föranleda, i erforderlig omfattning föreskriva högre grad av regelbun
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

denhet för att transportförmedling enligt denna paragraf skall anses föreligga

eller eljest förordna, att vad om transportförmedling är stadgat icke

skall äga tillämpning.

Vad om skyldighet att söka tillstånd är i första stycket stadgat skall icke

gälla transportförmedling, som utövare av yrkesmässig trafik bedriver allenast

i den utsträckning, som erfordras för trafik med bilar, som han äger

tillstånd att använda i sin trafik.

Morn. 2. Ansökan om tillstånd, som i mom. 1 sägs, skall innehålla uppgift

om den eller de orter, varest rörelsen är avsedd att bedrivas, samt de

orter, till vilka regelbundna transporter skola äga runi; och skola i övrigt

föreskrifterna i § 6 mom. 1 i tillämpliga delar gälla. Ansökan skall tillika

innehålla uppgift örn den taxa samt, i förekommande fall, den turlista för

befordring av gods, som önskas fastställd, och om huru rörelsen i övrigt

skall anordnas och utövas.

Örn behandling av ansökan om tillstånd skall gälla vad om ansökan örn

linjetrafik för godsbefordran är i § 8 sista stycket stadgat.

il lorn. 3. Tillstånd må meddelas allenast om rörelsen finnes behövlig och

i övrigt lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma. Där

flera sökande finnas, må tidpunkten för ansökningens ingivande icke vara

avgörande för företräde dem emellan. Därest förhållandena icke till annat

föranleda, skall tillstånd lämnas sammanslutning av utövare av yrkesmässig

trafik för godsbefordran.

Tillstånd skall ställas å viss fysisk eller juridisk person. I samband med

meddelande av tillstånd skola angivas de orter, mellan vilka regelbundna

transporter må äga rum, samt meddelas de villkor och bestämmelser i övrigt,

som prövas nödiga.

Vad i §§ 14 och 29 är stadgat i fråga om linjetrafik för godsbefordran

ävensom vad i §§ 17, 18 och 19 är föreskrivet skall äga motsvarande tilllämpning

å transportförmedling, som i denna paragraf sägs.

Tillstånd kan, när anledning därtill förekommer, återkallas eller för viss

tid indragas. Har tillståndshavaren gjort sig skyldig till förfarande eller

försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indragning av tillståndet,

och kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan sådan åtgärd, må

varning i stället meddelas. Sådan varning må ej överklagas.

Beslut, som innefattar meddelande av tillstånd eller ändring i eller indragning

på viss tid eller återkallelse av förut meddelat tillstånd, skall delgivas

länsstyrelse i län, där rörelsen bedrives eller skall bedrivas; och åligger det

sådan länsstyrelse att om beslutet underrätta vederbörande polismyndighet

och statspolisavdelnings föreståndare. Underrättelse om beslutet skall

tillika genom länsstyrelses försorg intagas i länskungörelserna.

Beslut örn återkallelse eller indragning på viss tid av tillstånd eller varning

skall genom biltrafiknämndens försorg delgivas den som avses med

beslutet.

Vad i § 16 är stadgat om skyldighet att föra register över innehavare av

tillstånd till yrkesmässig trafik skall äga motsvarande tillämpning å transportförmedling.

Mom. A. Innehavare av tillstånd till transportförmedling skall vara skyldig

att föra driftstatistik i enlighet med bestämmelser, som biltrafiknämnden

må finna skäl meddela, ävensom att till nämnden insända sådant sammandrag

av driftstatistiken eller de uppgifter angående rörelsen i övrigt,

som av nämnden infordras.

I övrigt skall driftstatistiken hållas tillgänglig för granskning av biltrafiknämnden,

när helst så påfordras.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

223

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

§ 34.

Mom. 1. Bedriver någon linje- eller beställningstrafik eller uthyrningsrörelse

eller transportförmedling utan att vara berättigad till sådan trafik eller

rörelse, varom fråga är,

eller brytes i övrigt mot föreskrifterna i §§ 21 och 22,

straffes med dagsböter.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst

sex månader dömas.

Är pa grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande av

drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej sådan bestämmelse

tillämpas i samband med ådömande av ansvar för motsvarande förseelse

enligt detta moment.

Morn. 2. Brytes mot föreskrifterna i § 25 mom. 2 första stycket eller mom.

4 första stycket eller i § 32 mom. 6 första punkten,

eller uraktlåter någon, som innehar tillstånd till yrkesmässig trafik, att

fullgöra skyldighet, som enligt § 23 åligger honom,

eller bryter förare mot vad i § 28 är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats

med stöd av samma paragraf, eller använder innehavare av trafiktillstånd

förare till arbete i strid mot vad i samma paragraf eller i dylik

föreskrift är stadgat,

eller uraktlåter utövare av yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse eller

transportförmedling honom jämlikt § 31 eller § 32 mom. 8 eller § 33 mom.

4 åliggande skyldighet,

eller åsidosättes fastställd turlista utan att möjligheten att iakttaga densamma

kan anses utesluten till följd av förhållande, som vederbörande ej

föranlett eller förmått avvärja,

eller fordras vid yrkesmässig trafik betalning i strid mot fastställd taxa,

eller åsidosättas i övrigt av vederbörande myndighet vid meddelande av

trafiktillstånd eller tillstånd till bedrivande av uthyrningsrörelse eller transportförmedling

eller eljest enligt denna förordning lämnade föreskrifter,

straffes den felande med dagsböter.

Mom. 3. Brukas i yrkesmässig trafik bil eller släpfordon utan att hava

godkänts för sådan trafik,

eller brukas i uthyrningsrörelse bil utan att hava godkänts för sådan rörelse,

straffes den, som utövar trafiken eller rörelsen, med dagsböter.

Agde förare vetskap därom, att godkännande, varom ovan sägs, icke

lämnats, vare jämväl han förfallen till ansvar, som nyss sagts.

Mom. 4. Förer någon bil i yrkesmässig trafik eller förhyrd bil utan att

vara därtill berättigad, straffes med dagsböter.

Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken såsom förare av bil i

yrkesmässig trafik eller av förhyrd bil anställer och brukar den, som icke

äger föra fordonet, ävensom envar, vilken eljest överlämnar åt eller tillåter

annan att föra sådan bil utan att denne är därtill berättigad.

§ 35.

Med böter från och med tio till och med trehundra kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrifterna i § 27 mom. 5 andra stycket, § 29 mom. 7

eller § 32 mom. 5 första stycket.

Till enahanda straff vare den förfallen, som åsidosätter föreskrifterna i § 25

s. 224 Kontrollera mot PDF

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

mom. 2 femte stycket eller i § 32 mom. 6 andra stycket, jämfört med förstnämnda

stadgande.

Bryter innehavare av tillstånd till uthyrningsrörelse mot vad i § 32 mom.

7 andra stycket är stadgat, straffes som i första stycket sägs, där han ej

tillika gjort sig förfallen till ansvar enligt § 34 mom. 4 andra stycket.

§ 36.

Har innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse

eller transportförmedling ådömts straff för förseelse mot denna förordning,

eller har högre rätt meddelat utslag i mål, vari underrätt ådömt sådant

straff, åligger det domstolen att inom åtta dagar från utslagets avkunnande

översända avskrift av utslaget till vederbörande tillståndsgivande myndighet.

§ 37.

De för ägare av bil och släpfordon stadgade ansvarsbestämmelserna skola

äga tillämpning, i händelse fordonet tillhör någon, som står under förmyndare

eller annan laga målsman, å denne, samt där fordonet äges av oskift

dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund eller av

stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga företräda

boet, samfundet eller inrättningen. I fråga örn bil eller släpfordon, som tillhör

staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser gälla förarens

närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse mot förordningen

gjort vad på honom ankommit och äger i följd av överordnads åtgärd

eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade drabbad av

ansvar, som här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som enligt

denna förordning skall ådömas innehavare av tillstånd att utöva yrkesmässig

trafik eller uthyrningsrörelse eller transportförmedling.

§ 38.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes

rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse

därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare, eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan om skadestånd föres, må prövas allenast

av allmän domstol.

§ 39.

Finner biltrafiknämnden, länsstyrelse eller polismyndighet anledning till

återkallelse eller indragning på viss tid av trafiktillstånd eller trafikkort

eller tillstånd till uthyrningsrörelse eller transportförmedling eller godkännande

eller medgivande, varom i denna förordning förmäles, skall vederbörande

därom göra framställning hos den myndighet, som har att besluta

örn sådan återkallelse eller indragning.

Biltrafiknämnden äger med iakttagande av stadgad besvärstid under

Kungl. Maj:ts prövning draga beslut, som av länsstyrelserna enligt denna

förordning meddelas.

§ 40.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

225

Särskilda föreskrifter.

§ 41.

Vad om bil är i denna förordning stadgat skall i tillämpliga delar gälla

jämväl i avseende å motorcykel och traktortåg.

Uttrycken bil, personbil, omnibus, lastbil, motorcykel, släpfordon, traktortåg

och hemort användas i denna förordning i samma bemärkelse som

motsvarande beteckningar i motorfordonsförordningen.

Med polismyndighet förstås i denna förordning: för Stockholm Överståthållarämbetet,

för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga

städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej

finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

§ 42.

För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktningsman,

skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

§ 43.

Ämbets- eller tjänsteman, som har att avgiva utlåtande angående frågor

örn tillstånd till yrkesmässig trafik eller till rörelse, varom i §§ 32 och 33

förmäles, eller att föredraga eller till föredragning bereda eller besluta i

sådana ärenden, må ej

utöva sådan trafik eller rörelse,

eller driva handel med bilar eller biltillbehör eller med bränsle eiler smörjmedel

för bilar,

eller vara kommissionär eller agent för annan, som utövar yrkesmässig

trafik eller rörelse, varom i §§ 32 och 33 sägs, eller bedriver handel med omförmälda

slag av varor, eller för försäkringsföretag, i vad detsamma meddelar

försäkringar, som hava samband med biltrafik,

eller vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller

ekonomisk förening, som bedriver verksamhet av nu nämnt slag.

Ej heller må dylik tjänsteman, där han ej är hos myndigheten anställd

kommissionär, mot ersättning uppsätta ansökningar i ärenden av omförmälda

beskaffenhet eller biträda vid uppsättande av sådan ansökning eller

vid anskaffande av till densamma hörande handlingar.

§ 44.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av biltrafiknämnden

eller länsstyrelse, må besvär anföras inom tid, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd;

dock gäde beslutet med nedan angivna undantag utan hinder av besvär,

intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Beslut, som innefattar trafiktillstånd eller tillstånd att bedriva uthyrningsrörelse

eller transportförmedling, vare, där ej på grund av särskilda

skäl i tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit

laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen

lastställt. Dylikt beslut skall anses hava kommit klagande till del den

dag, då beslutet tillkännagivits genom anslag i vederbörande myndighets

lokal. Sådant^ tillkännagivande bör ske inom två dagar från beslutets dag.

Beslut om återkallelse av trafikkort skall, där ej länsstyrelsen annorlunda

förordnat, gå i omedelbart verkställighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. I sami. Nr 1 lii.

15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

§ 45.

Därest beträffande viss yrkesmässig trafik undantag i särskilt hänseende

från denna förordning visas vara påkallat, meddelas bestämmelser härom av

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Konungen.

§ 46.

Förfaranden, som uppenbart åsyfta kringgående av bestämmelserna i

denna förordning, skola anses utan verkan vid uppkommande frågor örn

lillämpligheten av förordningen.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken

dag motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284), i vad densamma ej

dessförinnan satts ur kraft, skall upphöra att gälla. På biltrafiknämnden

och länsstyrelser ankommande åtgärder för förordningens tillämpning från

nämnda tidpunkt skola dessförinnan vidtagas. Mot beslut, som i anledning

därav meddelats, äger vederbörande att föra talan enligt bestämmelserna i

denna förordning. Från och med ikraftträdandet skall förordningen, under

iakttagande av vad nedan är stadgat, tillämpas jämväl på yrkesmässig trafik,

vartill tillstånd dessförinnan meddelats.

Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd till linjetrafik skola

efter denna tidpunkt fortfarande äga giltighet. Vid samma tidpunkt gällande

tillstånd till stads- eller länstrafik skola därefter gälla såsom tillstånd

till beställningstrafik med stationsort på plats, som för detta ändamål tidigare

anvisats; åliggande det emellertid vederbörande utövare av trafik för

godsbefordran att, därest han efter förordningens ikraftträdande önskar

fortsätta sin rörelse, senast den 1 januari 1940 anmäla detta till vederbörande

länsstyrelse för att erhålla uppgift örn lokalområde.

Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd att bedriva uthyrningsrörelse

skola, såvitt angår uthyrning av personbilar, jämväl därefter

äga giltighet, men i fråga örn uthyrning av lastbilar upphöra att gälla vid

nämnda tidpunkt.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 115. 227

INNEHÅL L.

Sid.

Proposition .......................... i

Förslag till förordning angående yrkesmässig automoldltrattk m.'' m.

Begreppet yrkesmässig trafik 1—2 §§................................... 2

Örn uppsikt över den yrkesmässiga trafiken 3 §.......................... 2

Olika slag av yrkesmässig trafik och rätt till dess bedrivande 4—6 §§..... 3

Örn ansökningsförfarandet 7—11 §§..................................... 3

Örn trafiktillstånds meddelande m. lii. 12—15 §§......................... 5

Örn trafikregister 16 §................................................. 7

Örn trafiktillstånds giltighetstid m. m. 17—19 §§......................... 7

Om vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter 20—24 §§ 8

Örn automobiler i yrkesmässig trafik m. m. 25—26 §§.................... 11

Örn förare av automobil i yrkesmässig trafik 27—28 §§................. 12

Om taxa i yrkesmässig trafik 29 §...................................... 14

Örn statistiska uppgifter m. m. 30—31 §§............................... 15

Örn uthyrningsrörelse 32 §............................................. 15

Örn förmedling av godstransporter med automobil 33 §................... 16

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad 34—40 §§............. 18

Särskilda föreskrifter 41—45 §§......................................... 20

Övergångsbestämmelser................................................ 21

Utdrag av protokollet över konimunikationsärcnden.

Inledning............................................................. 23

Utredningar före 1936 .............................................. 23

Fortsatt utredningsarbete........................................... 25

Huvuddragen av 1936 års trafikutrednings förslag.......................... 26

Yttranden rörande förslagets principiella innebörd.......................... 29

Bär över huvud en reglering komma lill stånd för närvarande?.............. 31

Begreppet yrkesmässig trafik 1 §........................................ 35

Ifrågasatta undantag från förordningens tillämplighetsområde 2 §............. 39

A. Vissa transporter av eller för offentlig myndighet eller för vissa trängande

behov (2 § punkt 1)............................................ 39

B. Vissa transporter för postverkets räkning......................... 40

C. Vissa av järnvägsförvaltning anordnade biltransporter............. 42

D. Vissa med sjötransporter kombinerade biltransporter............... 44

E. Vissa transporter i övrigt....................................... 44

F. Vissa transporter av mjölk och mjölkprodukter m. m. (2 § punkt 2). . 47

Örn uppsikt över den yrkesmässiga trafiken 3 §........................... 51

Inrättandet av ett centralt organ.................................... 51

Olika slag av yrkesmässig trafik och rätt tilt dess bedrivande 4—ö §§.......... 64

Linjetrafik 4 §..................................................... 65

Tillståndsgivande myndigheter lii. m. 5 §............................. 71

Trafiktillstånds omfattning 6 §...................................... 79

Örn ansökningsförfarandet 7—11 §§..................................... 80

Ansökans innehåll 7 §.............................................. 80

Handläggning av ärenden angående linjetrafik 8 §..................... 83

Handläggning av ärenden angående beställningstralik 9 <j.............. 86

Förenklad handläggning av vissa tillståndsärenden 11 §................ 87

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kung]. Majlis proposition nr 115.

Sid.

Orri trafiktillstånds meddelande m. m. 12—15 §§.......................... 93

Förutsättningar för tillstånd och tillståndets innehåll 12 §............... 93

Lokalområden (trafikområden) m. m. 13 §............................ 97

Turlista för linjetrafik 14 §.......................................... 100

Delgivning av beslut angående trafiktillstånd 15 §..................... 102

Om trafikregister 16 §.................................................. 103

Örn trafiktillstånds giltighetstid m. m. 17—19 §§.......................... 104

Giltighetstid 17 § 1 mom............................................ 104

Överflyttning av trafiktillstånd; förhållandena vid tillståndshavares död eller

konkurs 17 § 2 mom. och 18 §.................................... 105

Ifrågasatta åtgärder till avhjälpande av vissa med tillståndsgivningen

förenade olägenheter.............................................. 138

Indragning av trafiktillstånd 19 §.................................... 139

Örn vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter 20—24 § § ... 141

Rätt att i yrkesmässig trafik för personbefordran transportera gods 20 § . . 141

Beställningstrafik för personbefordran 21 §............................ 145

Beställningstrafik för godsbefordran 22 §............................. 147

Transportplikt 23 §................................................. 153

Befrämjande av sammanslutningar mellan vissa trafikutövare. Legalisering

av beställningskontor 24 §........................................ 155

Örn automobiler i yrkesmässig trafik 25—26 §§........................... 162

Godkännande av automobil. Persontrafik med lastautomobil........... 162

Efterbesiktning m. m............................................... 164

Underrättelse till besiktningsman.................................... 166

Förbandslåda...................................................... 166

Taxameter och annan kontrollapparat................................ 166

Särskild beteckning å automobil i yrkesmässig trafik 26 §............. 167

Örn förare av automobil i yrkesmässig trafik 27—28 §§.................... 168

Trafikkorts utfärdande, registrering och återkallelse m. lii. 27 §.......... 168

Förares arbetstid 28 §.............................................. 171

Örn taxa i yrkesmässig trafik 29 §...................................... 178

Anteckningar örn arbetstid. Transporthandlingar. Driftstatistik 30—31 §§ .... 181

Om uthyrningsrörelse 32 §.............................................. 183

Örn förmedling av godstransporter 33 §................................... 192

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad 34—40 §§................ 198

Skyldighet för biltrafiknämnden, länsstyrelse och polismyndighet att göra

vissa framställningar 39 §......................................... 198

Särskilda föreskrifter 41—45 §§......................................... 200

Definitioner 41 §................................................... 200

Förbud för vissa befattningshavare att driva viss verksamhet m. m. 43 § . . 200

Tid för ikraftträdande av beslut enligt förordningen 44 §............... 202

Undantags- och tillämpningsbestämmelser............................. 204

Övergångsbestämmelser.................................................. 205

Departementschefens hemställan.......................................... 208

Bilaga.

1936 års trafikutrednings förslag till förordning angående yrkesmässig biltrafik

m. ......................................................... 209

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

100099

Doktrin (1)

  1. Nils Hj. Egedal, Långtidsuthyrning av bil, FT 1973 nr 1–2 s. 55, på s. 56 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:345 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majus framställning örn anslag till statens biltrafiknämnd. a1 i texten
  2. SU 1940:200 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till statens biltrafiknämnd. s. 1 i texten
  3. Rskr. 1940:291 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., såvitt angår föror a1 i texten
  4. 2LU 1940:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., dels ock i ämnet väckta motioner s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 1998:10 ur registret

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1973 s. 55 Nils Hj. Egedal, Långtidsuthyrning av bil s. 56 i texten