Sök i Ratio Lex

Angående ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1940—30 september 1941

1940-03-08 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:134, Angående ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1940—30 september 1941

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

1

Nr 134.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning av

statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för

tiden 1 oktober 1940—30 september 1941; given Stockholms

slott den 8 mars 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

1.- '' ■ • i I.V ■ <■.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars

1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson," ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

Enligt bestämmelserna i 145 § taxeringsförordningen bestrides huvudparten

av kostnaderna för taxeringsarbetet av statsmedel. Vad beträffar

den årliga taxeringen utgår sålunda ersättning av sådana medel bl. a. till

ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna [1 mom. 1)], för

prövningsnämndernas utgifter, till sakkunniga m. fl. [1 mom. 5), jämfört

med 5 och 6 morn.]. Har kommun åtagit sig kostnader för särskilda anstalter

för taxeringsarbetet genom tillhandahållande av kommunens tjänstemän (i

Stockholm tjänstemän hos Överståthållarämbetet) till biträden därvid, eller

annorledes, lämnar staten bidrag till kostnaderna under förutsättning att

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 13

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.

Kungl. Maj:t finner dessa anstalter äga särskilt värde för det allmänna [l

mom. 3)]. Av statsmedel bestrides vidare gottgörelse för det arbete med

uppläggande av taxeringslängder m. m., som åligger vissa tjänstemän i städerna

[1 mom. 4)], samt ersättning åt kamreraren vid överståthållarämbetets

avdelning för uppbördsärenden1 för hans befattning med taxeringen i Stockholm

[1 mom. 2)].

Enligt 13 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) om åsättande i vissa

fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet må bl. a. ordförande och av

överståthållarämbetet eller länsstyrelse förordnad ledamot i taxeringsnämnd

för göromål enligt förordningen, där så finnes skäligt, åtnjuta särskild ersättning

av statsmedel.

I Stockholm handhades intill den 1 oktober 1936 taxeringen jämte debiteringen

av överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden, i vars arbetsuppgifter

jämväl ingick uppbörden med redovisning. Den mera fast

anställda personalen vid avdelningen avlönades av staden, varförutom vissa

av tjänstemännen uppburo sportler (bl. a. debetsedellösen) till betydande

belopp. Vidare utgingo ersättningar av statsmedel jämlikt 145 § taxeringsförordningen

direkt till olika befattningshavare. Av övriga ersättningar, som

bestredos av statsmedel, märktes särskilt ett bidrag å 70,000 kronor (tidigare

90,000 kronor), som med stöd av 145 § 1 mom. 3) utbetalades till staden.

Bidraget, som utgått sedan år 1921, var motiverat med att den då verkställda

omorganisationen av uppbördsavdelningen genom ett förbättrat taxeringsförfarande

finge anses ha tillgodosett även statsverkets intresse.

År 1935 upprättades av Överståthållarämbetet förslag till omorganisation

av ämbetets avdelning för uppbördsärenden till en avdelning för skatteärenden.

Sedan Stockholms stadsfullmäktige i princip godkänt förslaget

under förutsättning att överenskommelse träffades med statsverket om statsbidrag

till staden enligt grunder som kunde av stadsfullmäktige godtagas,

underställde Överståthållarämbetet Kungl. Majit frågan om ändrade grunder

för lämnande av ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholm. I

en den 17 januari 1936 dagtecknad proposition, nr 39, föreslog därefter

Kungl. Majit riksdagen, bland annat, att bemyndiga Kungl. Majit att

för en tid av tre år, räknat från och med den dag förslaget till

omorganisation trädde i kraft, medgiva, att i stället för ersättning, som jämlikt

145 § taxeringsförordningen eller 13 § förordningen om åsättande i

vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet skulle utgå av statsmedel

till personer, som biträtt med taxeringsarbete i Stockholms stad, visst

bestämt belopp finge utbetalas till staden under huvudsakligen de villkor

och förutsättningar, som av mig såsom föredragande departementschef angivits

vid anmälan av propositionen inför Kungl. Majit. Sedan propositionen

bifallits av riksdagen samt stadsfullmäktige bekräftat sitt preliminära

godkännande av förslaget, genomfördes omorganisationen med ikraftträdande

1 Enligt förordning den 12 juni 1936 (nr 272) skall vad som finnes stadgat om kamreraren

vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden i stället äga tillämpning å skattedirektören

vid ämbetet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

3

av ny lönestat och instruktion för överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden

den 1 oktober 1936. Samtliga sportler indrogos till stadens kassa.

I fråga om den närmare utformningen av bestämmelserna om ersättningen

till staden samt vad övrigt i ärendet förekom får jag i huvudsak hänvisa

till propositionen 39/1936. Ersättningen skulle enligt de fastställda grunderna

uppgå till 200,000 kronor för år, då allmän fastighetstaxering ej ägt

rum, med tillägg av 14,000 kronor för år, då sådan taxering skett. Staden

skulle samtidigt bestrida alla med taxeringsarbetet i Stockholm förenade

kostnader, vilka enligt sistnämnda båda författningsrum skulle ersättas av

statsmedel, dock med det undantag att i den mån taxeringsuppgifter alltjämt

skulle handhavas av andra än tjänstemän hos Överståthållarämbetet, ersättning

härför fortfarande skulle utgå direkt av statsmedel. Undantaget avsåg

bland annat arvoden till ordförandena i taxeringsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna,

till vissa kronoombud samt till den ordinarie prövningsnämndens

och den särskilda prövningsnämndens ledamöter. I propositionen

förutsattes, i anslutning till ett uttalande av Överståthållarämbetet, att frågan

örn fördelningen av kostnaderna för taxeringsarbetet i Stockholm före den

föreslagna treårsperiodens slut skulle upptagas till allsidig utredning och

bringas till en mera definitiv lösning samt att skäligt bidrag även i fortsättningen

bomme att utgå till staden för taxeringsarbetets utförande.

I en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 152, föreläde Kungl.

Majit riksdagen förslag rörande grunderna för lämnande av ersättning avstatsmedel

för taxeringsarbete i Stockholms stad, avseende tiden 1 oktober

1939—30 september 1940. För förslagets innebörd samt utredningen i ärendet

torde jag i huvudsak få hänvisa till propositionen. Här må allenast nämnas,

att ersättningen, bestämd enligt i huvudsak samma beräkningsgrunder

som tidigare, föreslogs höjd till 220,000 kronor samt att Stockholms stads drätselnämnd

i ärendet påkallat åtgärder för en definitiv lösning av ersättningsspörsmålet

samt därvid förklarat sig i princip anse, att staten borde ersätta

staden för samtliga dess kostnader för taxeringsarbetet, utgörande cirka

1,100,000 kronor.

I egenskap av föredragande departementschef anförde jag bland annat följande:
Ur

såväl statens som Stockholms stads synpunkt synes det önskvärt, att

en mera definitiv fördelning av taxeringskostnaderna mellan statsverket och

staden snarast möjligt kommer till stånd. Såsom riksräkenskapsverket erinrat,

är emellertid den nuvarande tidpunkten mindre lämplig för åstadkommande

av en slutlig uppgörelse rörande förevarande .spörsmål, då frågan örn

en omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen inom kort kan

väntas bliva avgjord. Det av 1936 års uppbördskommitté framlagda förslaget

berör visserligen icke direkt taxeringsväsendet. Då emellertid i Stockholm

taxeringen och debiteringen av utskylder verkställes inom en och samma

avdelning av Överståthållarämbetet för skatteärenden, nämligen taxeringsavdelningen,

måste man räkna med att en reform på uppbördens och folkbokföringens

område kan komma att i avsevärd mån inverka på taxeringsarbetet

och föranleda ändringar i fråga örn avdelningens organisation. Så
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

vitt nu kan bedömas torde frågan om uppbördsväsendet och folkbokföringen

kunna föreläggas nästa års riksdag. Även om, såsom uppbördskommittén

förutsatt, för uppbörden i Stockholm andra bestämmelser än som skola

gälla för riket i övrigt, särskilt beträffande det tekniska förfarandet, kunna

visa sig erforderliga, torde dock nästa år, i samband med beredningen av

frågan i dess helhet, sådan överblick över den blivande organisationen kunna

vinnas, att en mera slutgiltig lösning av ersättningsspörsmålet skall visa

sig möjlig. Jag finner mig därför böra förorda en fortsatt provisorisk reglering,

avseende ett år, av statens bidrag till täckande av stadens kostnader

för taxeringen, därvid i huvudsak samma beräkningsgrunder som gälla för

den nu löpande treårsperioden torde böra tillämpas.

Beträffande de principer, enligt vilka en uppgörelse på längre sikt mellan

staten och staden borde ske, hade riksrcikenskapsverket uti i ärendet avgivet

utlåtande anfört, att enligt verkets uppfattning av drätselnämnden åberopat

förhållande, att kostnaderna för taxeringsväsendet utanför Stockholm väsentligen

bestredes av statsmedel, icke kunde utgöra tillräcklig grund för nämndens

yrkande, att staten skulle påtaga sig hela kostnaden för den nuvarande

taxeringsavdelningen inom Överståthållarämbetet för skatteärenden. Redan

den omständigheten att staten med nuvarande organisation av taxeringsarbetet

i Stockholm saknade möjlighet att effektivt begränsa de för detta arbete

utgående kostnaderna syntes utesluta ett godtagande av det av drätselnämnden

framlagda förslaget till uppgörelse. För egen del ansåg riksräkenskapsverket,

att man även vid en definitiv reglering av statens bidragsskyldighet

närmast hade att utgå från nu gällande grunder för statsbidragets avvägning.

Verket ville dock uttala, att vid en definitiv reglering av statsbidraget hänsyn

i vidare mån än hittills skett syntes böra tagas till de kostnader, som staden

påtagit sig i syfte att höja taxeringsarbetets effektivitet.

I departementschefsyttrandet förklarade jag mig kunna i huvudsak ansluta

mig till vad riksräkenskapsverket anfört och fortfor:

Aven vid en definitiv reglering av statens bidragsskyldighet synes man närmast

ha att utgå från nu gällande grunder för statsbidragets avvägning. Med

hänsyn till bestämmelsen i 145 § 1 moni. 3) taxeringsförordningen — enligt

vilken kommun, som genom tillhandahållande av tjänstemän eller annorledes

företagit särskilda anstalter för taxeringsarbetet, skall erhålla bidrag av

statsmedel till kostnaderna härför, därest Kungl. Majit finner dessa anstalter

äga särskilt värde för det allmänna — och med beaktande jämväl av vad i

ärendet tidigare förekommit kan jag sålunda icke finna det av staden nu

framställda anspråket om ersättning för samtliga kostnader för taxeringsarbetet

vara en riktig utgångspunkt för förhandlingar i frågan.

Bevillningsutskottet (betänkande nr 14) ansåg sig på de av departementschefen

anförda skäl kunna biträda Kungl. Majds föreliggande förslag och

hemställde örn bifall till detsamma. Beträffande frågan örn de principer,

enligt vilka en uppgörelse på längre sikt mellan staten och staden rörande

ifrågavarande kostnader borde ske. fann sig utskottet i frågans dåvarande

läge sakna anledning att närmare ingå på detta spörsmål. I likhet med vad

1936 års bevillningsutskott anfört i sitt betänkande nr 3 förutsatte dock utskottet,

att frågan om den framtida fördelningen av kostnaderna för faxe
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

5

ringsarbetet i Stockholm gjordes till föremål för en allsidig utredning, grundad

bland annat på de erfarenheter, som vunnits örn effektiviteten av den

inom Överståthållarämbetet verkställda omorganisationen av avdelningen för

skatteärenden.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 218).

Genom brev till Överståthållarämbetet den 26 maj 1939 medgav Kungl.

Majit, med stöd av riksdagens bemyndigande, att till Stockholms stad finge

för tiden 1 oktober 1939—30 september 1940 utbetalas ett belopp av 220,000

kronor under villkor, att staden för samma tid bestrede alla med taxeringsarbetet

i Stockholm förenade kostnader, vilka enligt 145 § taxeringsförordningen

eller 13 § förordningen om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde

å fastighet skulle bestridas av statsmedel, med följande undantag:

arvoden till ordförandena i taxeringsnämnderna; arvoden till kronoombud

i taxeringsnämnderna, i den mån antalet överstiger 43; ersättning till av Överståthållarämbetet

tillkallade sakkunniga för fastighetsvärdering; kostnader för

resor i samband med fastighetstaxering; arvoden till den ordinarie prövningsnämndens

och den särskilda prövningsnämndens ledamöter ävensom andra

arvoden enligt 145 § 8 mom. taxeringsförordningen, som utgå till personer,

vilka icke äro tjänstemän å överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden.

I skrivelse den 10 januari 1940 har Överståthållarämbetet, med överlämnande

av en den 12 december 1939 dagtecknad framställning från Stockholms

stads drätselnämnd rörande frågan om fördelningen av kostnaderna för taxelingsarbetet

i Stockholm efter den 30 september 1940, hemställt att i avbidan

på en definitiv lösning av frågan erforderliga åtgärder måtte vidtagas för beredande

av ersättning åt staden för berörda kostnader under tiden 1 oktober

1940—30 september 1941.

Drätselnämnden har i sin skrivelse anfört i huvudsak följande:

Drätselnämnden vidhåller kravet på en definitiv reglering av ersättningen

i anslutning till tidigare av nämnden angivna principer. _ Drätselnämnden

tillåter sig tillika såsom sin mening uttala, att staden icke har anledning

åtaga sig några kostnader för taxeringen utöver vad staden är skyldig. Taxeringen

bör här liksom å riket i övrigt vara en statens angelägenhet. Taxeringen

för kommunalskatt är allenast en följd av taxeringen till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Staden äger icke annat intresse

av taxeringsarbetet än av varje annan statlig lokalförvaltning härstädes.

Nämnden anser sålunda, att staden icke intager någon motpartställning

till kommunens skattskyldiga medlemmar med intressen att bevaka

utöver vad som ankommer å kronans organ. Nämnden har vid granskningen

av statförslagen utgått ifrån att stadens deltagande i kostnaderna för skatteverkets

verksamhet väsentligen beror av en lång sedvanerättslig utveckling

och icke av något frivilligt åtagande från stadens sida. Skulle nämnden haft

en annan uppfattning härutinnan, skulle nämnden nied bestämdhet hava i

år avstyrkt varje anslagsökning och alla nya anslag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.

Med hänvisning till vad tidigare från stadens sida i ärendet anförts förnyar

drätselnämnden sin hemställan om vidtagande av erforderliga åtgärder

för en definitiv lösning av frågan.

För egen del har Överståthållarämbetet beträffande behovet av en allmän

omprövning angående fördelningen av kostnaderna för ämbetets verksamhet

åberopat vad ämbetet tidigare i ärendet härom anfört. Vidare anför ämbetet:
I

drätselnämndens skrivelse förekomma vissa uttalanden rörande frågan

om stadens skyldighet att överhuvud taget åtaga sig några kostnader för

taxeringsarbetet. I anledning härav har skatteavdelningen utarbetat en promemoria,

som synes giva vid handen, att Stockholms stad av ålder bestritt

kostnaderna för taxeringsarbetet i huvudstaden samt att en hävdvunnen skyldighet

för staden att även i fortsättningen göra detta måste anses föreligga.

Härav följer givetvis icke, att staden bör vara utesluten från möjligheten

att i större utsträckning, än hittills varit fallet, erhålla bidrag till sagda kostnader.

Tvärtom synas, på sätt Överståthållarämbetet i tidigare skrivelse

framhållit, starka billighetsskäl tala härför.

Överståthållarämbetet vill förty, såsom ämbetet redan uttalat, fortfarande

tillstyrka, att en omprövning verkställes av fördelningen mellan staten och

Stockholms stad av kostnaderna för överståthållarämbetets verksamhet.

En omprövning av sistangivna slag torde dock icke kunna slutföras i så

god tid, att därvid framkommande resultat kan läggas till grund för den

ersättning av statsmedel, som bör utgå till Stockholms stad i och för dess

av taxeringsarbetet under tiden 1 oktober 1940—30 september 1941 föranledda

kostnader. Med hänsyn härtill torde även beträffande sagda tid vara

nödvändigt att särskild överenskommelse träffas rörande ersättningsbeloppet

i fråga. Intill dess sådan reglering ägt rum lärer annan beräkningsgrund

icke kunna komma till användning, än den, som tillämpats vid tillkomsten

av tidigare bestämmelser i ämnet.

Vid överståthållarämbetets yttrande ha fogats dels en av skattedirektören

K. G. A. Sandström författad promemoria rörande taxeringen i Stockholm,

dels ock en av skattekamreraren E. Holmberg uppgjord promemoria med

beräkningar rörande storleken av statsbidraget till staden för tiden 1 oktober

1940—30 september 1941. Promemoriorna torde få fogas till dagens statsrådsprotokoll

såsom bilagor (A och B). Den i sistnämnda promemoria innefattade

sammanställningen slutar å ett belopp å 216,343 kronor, vilket enligt

överståthållarämbetets mening lämpligen torde kunna avrundas till samina

belopp som under föregående året eller till 220,000 kronor.

Statskontoret, som efter remiss yttrat sig i ärendet, har med hänsyn till

vad i ärendet förekommit och då -— såsom Överståthållarämbetet framhållit

— en omprövning av frågan rörande fördelningen av kostnaderna för taxeringsarbetet

mellan staten och Stockholms stad icke syntes kunna slutföras

inom sådan tid, att resultatet av denna omprövning kunde läggas till grund

för den ersättning av statsmedel, som i nu förevarande avseende borde tillkomma

staden för tiden 1 oktober 1940—30 september 1941, i likhet med

ämbetet ansett, att en särskild överenskommelse, på sätt förut skett, bör

träffas angående ersättningsbeloppet i fråga. Därest icke den inom finansdepartementet

igångsatta utredningen angående möjligheterna att minska

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

7

kostnaderna för det årliga taxeringsarbetet till annat föranledde, syntes ock

de hittillsvarande beräkningsgrunderna för ersättningens bestämmande böra

i huvudsak gälla i avvaktan på den slutliga regleringen. Mot det av Överståthållarämbetet

föreslagna ersättningsbeloppet, 220,000 kronor, funne statskontoret

således icke anledning till erinran.

I en den 6 februari 1940 dagtecknad skrift har därefter Stockholms stads

drätselnämnd ytterligare utvecklat stadens synpunkter i frågan. Nämnden

anför bland annat följande:

Överståthållarämbetet bär såväl i den nu föreliggande skrivelsen som i

föregående skrivelse tillstyrkt en allmän omprövning av fördelningen mellan

staten och Stockholms stad av kostnaderna för överståthållarämbetets

verksamhet och framhållit, att starka billighetsskäl talade för att staden erhölle

bidrag till taxeringsarbetet i större utsträckning än hittills varit fallet.

Det enda skäl, som, såvitt drätselnämnden kunnat finna, varit bestämmande

för ämbetets förslag att liksom föregående år föreslå en provisorisk

uppgörelse, nu avseende tiden 1 oktober 1940—30 september 1941, synes

vara, att den ovannämnda allmänna omprövningen av fördelningen mellan

staten och staden av kostnaderna för överståthållarämbetets verksamhet

ansetts icke kunna medhinnas i så god tid, att därvid framkommande resultat

kan läggas till grund för beräkningen av den ersättning för taxeringsarbetet,

varom nu närmast är fråga. Drätselnämnden vågar häremot erinra,

att, därest intet åtgöres för åstadkommande av en dylik utredning, staden

utan eget förvållande måste komma i en synnerligen ogynnsam ställning, i

det att den för varje år som går nödgas åtnöja sig med en provisoriskt och,

såsom nämnden framhållit, alltför lågt beräknad ersättning.

Efter att lia erinrat örn av Överståthållarämbetet tidigare anförda synpunkter

i ersättningsfrågan samt särskilt bevillningsutskottets ovan anförda

uttalande vid 1939 års riksdag berör drätselnämnden spörsmålet om effektiviteten

av omorganisationen:

I detta avseende må anföras, att Överståthållarämbetet vid avgivande av

förslag till stat för år 1938 (se statutlåtandet 1937, sid. 3032) bland annat

uttalat följande:

»Vidkommande taxeringsarbetet har årets taxering givit till resultat en

stegring av antalet skattekronor i huvudstaden, nämligen från 11,436,011

år 1936 till 12,246,708 år 1937. Det är givet, att rådande högkonjunktur i

hög grad medverkat till stegringen ifråga, men det synes icke obefogat att

i viss utsträckning tillskriva detta gynnsamma resultat den ändrade organisationen

av taxeringsarbetet.»

Sedermera anförde ämbetet i skrivelse med förslag till stat för år 1939

jstatutlåtande 1938, sid. 986) bland annat följande:

»Vidkommande taxeringsarbetet Ilar årets taxering givit till resultat en

stegring av antalet skattekronor i huvudstaden, nämligen från 12,246,708

kronor år 1937 till 13,306,719, vilken summa ej obetydligt överstiger vad som

beräknats i uppgjorda förhandskalkyler rörande skatteunderlaget.»

I sitt förslag till stat för innevarande år anförde ämbetet efter en redogörelse

för skatteinbetalningen å uppbördsstämmorna och restindrivningen

av såväl krono- som kommunalskatten följande (statutlåtande 1939, sid.

1016):

»Med avseende härå torde förtjäna särskilt påpekas, hurusom restindrivningen,

oaktat nyss påpekade nedgång i antalet restförda poster, ändock

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Departementsclbefen.

kunnat under den förflutna delen av löpande år bedrivas nied ungefär samma

ekonomiska resultat som under föregående år. Detta är givetvis att tillskriva

omläggningen av indrivningsförfarandet, som, när detsamma numera

kunnat fullständigt genomföras och arbetsförhållandena stabiliserats, resulterat

i en betydande ökning i effektivitet.»

Av vad sålunda anförts synes framgå dels att för genomförande av 1936

års omorganisation av uppbördsverket bland annat förutsattes, att en allsidig

undersökning skulle verkställas i fråga om grunderna för fördelning

mellan staten och staden av kostnaden för överståthållarämbetets avdelning

för skatteärenden, dels ock att Överståthållarämbetet i sina till staden ingivna

förslag till stater för de senaste åren vitsordat, att omorganisationen medför

en ökad effektivitet i fråga om taxering och uppbörd av såväl krono- som

kommunalskatten. Ämbetet har också årligen erhållit ökade anslag för skatteavdelningen.

Under hänvisning till det anförda understryker drätselnämnden, att del

ur stadens synpunkt framstår såsom angeläget, att den reglering av koslnadsfördelningen,

som tidigare vid flera tillfällen och från olika håll förutsatts

skola komma till stand, snarast genomföres och att staden därigenom

erhåller en ersättning, som bättre än för närvarande svarar mot stadens kostnader

för taxeringsavdelningen.

I anslutning till den år 1936 genomförda omorganisationen av överstålhållarämbetets

avdelning för uppbördsärenden till en avdelning för skatteärenden

reglerades frågan örn statens bidrag till täckande av Stockholms stads

kostnader för taxeringen provisoriskt för en tid av tre år. Då vid fjolårets

lagtima riksdag detta provisorium enligt i stort sett oförändrade grunder förlängdes

på ytterligare ett år, var anledningen härtill närmast frågans samband

med den väntade uppbördsreformen, vars utformning, såvitt rörde Stockholm,

ansågs böra avvaktas, innan ersättningsspörsmålet slutligen avgjordes.

Arbetet på uppbördsreformen har på grund av omständigheterna icke kunnat

fullföljas på sätt varit avsett. Förhållandena lia icke heller givit tillfälle att

upptaga underhandlingar med staden rörande nu förevarande spörsmål. Jag

nödgas därför förorda en fortsatt provisorisk reglering, avseende ett år, av

bidraget till staden. Samma beräkningsgrunder som förut torde böra tilllämpas,

och i fråga örn ersättningens storlek har jag intet att erinra mot överståthållarämbetets

förslag.

Bemyndigande torde alltså böra av riksdagen utverkas för Kungl. Maj:t

att låta för tiden 1 oktober 1940—30 september 1941 till Stockholms stad

utbetala ett belopp av 220,000 kronor under villkor, att staden för samma

tid bestrider alla med taxeringsarbetet i Stockholm förenade kostnader, vilka

enligt 145 § taxeringsförordningen eller 13 § förordningen om åsättande i

vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet skola bestridas av statsmedel,

med följande undantag: arvoden till ordförandena i taxeringsnämnderna;

arvoden till kronoombud i taxeringsnämnderna, i den mån antalet

överstiger 39; ersättning till av Överståthållarämbetet tillkallade sakkunniga

för fastighetsvärdering; kostnader för resor i samband med fastighetstaxering;

arvoden till den ordinarie prövningsnämndens och den särskilda prövningsnämndens

ledamöter ävensom andra arvoden enligt 145 § 8 morn.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

taxeringsförordningen, som utgå till personer, vilka icke äro tjänstemän å

överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden.

I mitt anförande till statsrådsprotokollet i samband med avgivande av proposition

i ärendet år 1939 hade jag anledning att något beröra principerna

för en uppgörelse på längre sikt mellan staten och staden. Drätselnämnden

bar vidhållit sin ståndpunkt i frågan, nämligen att staten skulle svara för

samtliga kostnader för taxeringsavdelningen inom Överståthållarämbetet för

skatteärenden, och därvid jämväl uttalat, att staden icke hade annat intresse

av taxeringsarbetet än av varje annan statlig lokalförvaltning i Stockholm

samt att taxeringen till kommunalskatt allenast vöre en följd av taxeringen

lill statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Ett närmare bemötande av dessa

uttalanden torde ej erfordras. Det må här erinras om att redan år 1922, då

— efter hemställan av Stockholms stadskollegium — genom ändring i den

då gällande taxeringsförordningen möjlighet bereddes att lämna statsbidrag

åt kommun, som vidtagit särskilda, ändamålsenliga anstalter tor taxeringsarbetet,

av föredragande departementschefen uttryckligen betonades, att örn

en kommun vidtoge anordningar för en särskilt effektiv taxering, detta torde

ske främst i kommunens eget intresse, i det taxeringen hade lika stort intresse

för kommunal- som för statsbeskattningen (se prop. 167/1922). Enligt

vad som framgår av en av Överståthållarämbetet överlämnad promemoria

synas kostnaderna för taxeringen i Stockholm av ålder lia bestritts av

staden, som dock i viss omfattning erhållit bidrag därtill från staten.

Då staden år 1936 slutgiltigt godkände omorganisationsförslaget, skedde det

också på basis av en utfästelse från statsmakternas sida som icke sträckte

sig längre än till att ett skäligt bidrag borde utgå till staden även i fortsättningen.

Under hänvisning till vad jag nu anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

bemyndiga Kungl. Majit att för tiden 1 oktober 1940—30

september 1941 medgiva, att i stället för ersättning, som

jämlikt 145 § taxeringsförordningen eller 13 § förordningen

om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å

fastighet skall utgå av statsmedel till personer, som biträtt

med taxeringsarbete i Stockholms stad, visst bestämt belopp

må utbetalas till staden under huvudsakligen de villkor och

förutsättningar, som av mig i det föregående angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

P. J. Arrhenius.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Bilaga A.

P. M.

I den mån man i äldre tider kan tala om taxering lärer denna hava verkställts

av rådet i olika städer. Uttryckliga bestämmelser i ämnet torde först

hava givits genom Halmstads riksdagsbeslut den 2 mars 1678, punkterna VII

och VIII, enligt vilket beslut magistraterna i städerna skulle tillika med några

av borgerskapet pålägga städernas innevånare så stor del av den beslutade

kontributionen, som på var och en borde belöpa. I kungl, reglementet angående

Stockholms stads inkomster den 20 december 1693 § 15 föreskrevs

jämväl att taxeringen i Stockholm skulle verkställas av överståthållaren,

magistraten och borgerskapets fyrtioåtta äldste.

I riksens ständers bevillningsbeslut den 22 maj 1719 talas om taxeringsmän

i städerna och rörande dessas utseende lämnas föreskrifter i punkt 26

av resolutionen den 16 oktober 1723 över städernas besvär. Taxeringen verkställdes

inför magistraten. I sak torde emellertid detta hava inneburit, att

magistraten fortfarande hade ledningen av och deltog i taxeringen, på sätt

även uttryckligen uttalas i bevillningsbeslutet den 7 april 1743.

Anmärkas må även, att i kungl, brev den 12 juli 1726 till Överståthållarämbetet

uttryckligen uttalas, att borgerskapets taxering tillhör magistraten

och de fyrtioåtta äldste.

Den mångfald uppgifter av olika slag, som anförtrotts magistraten i Stockholm,

nödvändiggjorde på olika områden, att magistraten anlitade biträde

av utomstående personer. I fråga om taxeringen låg därvid närmast till

hands att anlita de uppbördskommissarier, vilkas befattningar inrättats enligt

kungl, brev den 18 januari 1712.

I magistratens reglemente den 27 oktober 1763 för vederbörande, som i

Stockholm med kronans uppbörd och redogörande därför jämte därtill hörande

göromål hava att skaffa, utsäges jämväl i artikel II § 5, att borgerskapets

taxering skulle verkställas av överståthållaren tillika med magistraten

samt borgerskapets fyrtioåtta äldste. I § 7 av samma artikel uttalas vidare,

att magistraten hade att utnämna så många av dess ledamöter till taxeringsman,

som i varje trakt erfordrades, vilka »uti kamrerarens och uppbördskommissariernas

ständiga närvaro» hade att förrätta taxeringen av dem,

som icke ägde burskap i huvudstaden. Under den följande utvecklingen under

1700-talet blev det jämväl en fast praxis att uppbördskommissariema

skulle vara närvarande vid taxeringsförrättningarna närmast för att tillvarataga

kronans intresse. Man torde, såvitt fråga är om tiden fram till 1800- talets början, kunna säga, att taxeringen i Stockholm helt verkställdes av

stadens organ och att den erforderliga tjänstemannamedverkan lämnades av

stadens uppbördskommissarier. I borgerskapets privilegier av den 23 februari

1789, 3 §, tillförsäkrades jämväl borgerskapet »ett orubbat bibehållande

av deras rättighet — -—-•— att taxeras av egna medlemmar».

Den avsevärda nedgången i skatteintäkterna under åren 1811 och 1812

föranledde vissa ändrade föreskrifter i den år 1812 beslutade bevillningsförordningen.

I samband därmed infördes även i Art. V, § 5, 12 morn., en bestämmelse

om att viss del av den årliga bevillningssumman finge användas

»till uppmuntran» för sådana tjänstemän, som vid mantalsskrivnings- och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134. 11

taxeringsförrättningarna »genom flit och noggrannhet därtill gjort sig förtjänte».

Nya föreskrifter angående taxeringsmyndigheterna i Stockholm meddelades

år 1814, då på grund av upptäckta missförhållanden vid uppbörden ett

särskilt kungl, reglemente utfärdades för kronouppbördsverket i Stockholms

stad. Därmed fick Överståthållarämbetet i uppdrag att hålla uppsikt över

kronouppbörden, och för ändamålet anställdes bl. a. en kamrerare vid Överståthållarämbetet.

Med avseende å uppbördskommissariernas befattning med

taxeringen gåvos vissa kortfattade föreskrifter i artikel VI av sistnämnda

reglemente. Alla bestämda avgifter, vilka således icke ankomma på

taxering eller prövning av större eller mindre förmögenhetsvärde och dylikt,

skulle uppbördskommissarierna påföra i taxeringslängderna och ansvara

för riktigheten därav. Likaledes skulle uppbördskommissarierna

svara för taxeringslängdernas summerande. Enligt artikel VII, § 3, skulle

vidare gälla, att de kronouppbördsverket tillhörande tjänstemän icke, med

mindre överståthållaren därom särskilt förordnade, skulle hava någon befattning

med taxeringskommittén i vidare mån än att avlämna erforderliga

upplysningar och nödiga handlingar.

Emellertid skedde härigenom icke någon ändring i fråga om uppbördskommissariernas

ställning vid taxeringen. Sålunda uttalas i 1815 års bevillningsförordning,

Art. IV, § 5, 11 mom. — varest i övrigt återfinnas motsvarande

bestämmelser som i 1812 års bevillningsförordning, Art. V, § 5,

12 mom. — att, »sedan mantalskommissarierna och de till uppbördsverket

i Stockholms stad hörande personer erhållit förbättrade löner, som av statens

medel utgå, och dessa personer således för sitt biträde vid taxeringsförrättningama

böra åtnöjas med mindre arvoden», borde ersättningen till

dessa utgå med lägre belopp än inom landet i övrigt.

Med avseende å nu berörda uttalande må erinras örn att uppbördskommissarierna

i Stockholm ursprungligen uppburo ersättning av statsmedel i form

av viss andel av utskyldemas belopp jämte viss mindre kontant lön. Jämte

det uppbördskommissariernas andel i utskylderna avskaffades beviljade riksens

ständer år 1815 ett till 7,648 riksdaler banko förhöjt anslag till uppbördsverket

i Stockholm. Samtidigt förklarade sig emellertid ständerna förutsätta,

att Stockholms stad därutöver skulle bevilja erforderligt belopp till

löneförbättring åt personalen. Ständerna erinrade vidare därom, att uppbörden

av allmänna medel i rikets övriga städer besörjdes genom magistratens

försorg utan någon annan gratifikation för staten, än den procent, som

utav taxerade bevillningsbeloppet enligt 1812 års bevillningsförordning finge

innehållas. Emellertid funno ständerna i anseende till föreliggande särskilda

omständigheter rättvist och billigt att Stockholms siad lindrades från denna

betjänings ordinarie avlöning. Därefter bär icke någon förhöjning ägt rum

av detta särskilda anslag till uppbördsverket i Stockholm, utan fortfarande

utgår årligen det år 1815 beviljade beloppet, i nutida mynt motsvarande

11,472 kronor.

I följande bevillningsförordningar återgå enahanda bestämmelser, som de

i 1815 års förordning meddelade, och man har således i samtliga dessa författningar

utgått ifrån att uppbördsverkets personal fortfarande skulle biträda

vid taxeringsarbetet. Såvitt tillgängliga protokoll utvisa, förordnades

jämväl uppbördskommissarierna regelmässigt till kronoombud vid taxeringskommittéerna

(taxeringsnämnderna).

Då beskattningsväsendet helt omlades genom 1861 års bevillningsförordning

gåvos något ändrade bestämmelser rörande ifrågavarande ersättning.

Enligt § 76 i förordningen skulle arvoden utgå åt bl. a. kronoombud oell för

protokollföringen samt till ordförande i bcvillningsberedningarna. I fråga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 134.

om Stockholms stad var det till förfogande ställda beloppet dock fortfarande

lägre än inom riket i övrigt. Enahanda bestämmelser återgå i 1883 års bevillningsförordning

§ 65; dock skedde däri viss ökning i ersättningsbeloppet,

närmast nied tanke på bevillningsberedningarnas ordförande. Departementschefen

uttalade härutinnan, att det icke torde finnas delade meningar därom,

att taxeringens noggranna och omsorgsfulla verkställande i hög grad är beroende

av bevillningsberedningarnas ordförande. Deras uppdrag förorsakade

dem i allmänhet ej ringa möda och tidsuppoffring (prop. 6/1883, bil.

sid. 38). 1897 års bevillningsförordning 74 § ansluter sig i huvudsak tili

1883 års författning.

Under nu berörda tidrymd hade emellertid viss ändring inträtt i fråga örn

uppbördskommissariernas ställning. När handels- och ekonomikollegium

enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 oktober 1880 indrogs, överfördes nämligen

kollegiets bestyr nied uppbörden å Överståthållarämbetet, och uppbördskommissarierna

överfördes till överståthållarämbetets lönestat men erhöllo fortfarande

avlöning av stadens medel. 1 samband därmed fastställde Kungl.

Maj:t grunderna för organisationen av Stockholms stads uppbördsverk samt

för handhavandet av skatteuppbörden och tillsynen å densammas behöriga

redovisande. Härvid föreskrevs beträffande uppbördskommissarierna bl. a.

att de skulle tillhandagå de genom bevillningsstadgan påbjudna beskattningsmyndigheter

med de upplysningar och det biträde, varom .särskilt är eller

varder i behörig ordning stadgat eller som, såsom företrädesvis tillhörande

området för uppbördskommissariernas tjänstebestyr, av Överståthållarämbetet

föreskrives, samt att de skulle bevaka det allmännas rätt vid taxeringar.

Skyldigheten att tillhandagå vederbörande beskattningsmyndighet med de

upplysningar och det biträde, varom särskilt var eller bleve stadgat, inskärptes

ytterligare genom instruktionen för Överståthållarämbetet den 1 december

1882, g 40. Härmed åsyftades bl. a. att uppbördskommissarierna

skulle tjänstgöra såsom kronoombud vid taxeringsnämnderna (Jfr Davidson.

Bevillningsförordningen, Stockholm 1889, sid. 188). Uppbördskommissariernas

uppgifter voro således fortfarande att dels handhava uppbörden och dels

biträda såsom kronoombud vid taxeringen. Denna dubblering av uppbördskommissariernas

arbetsuppgifter kvarstod fram till år 1921, då en uppdelning

därav skedde. Denna förändring kan i korthet sägas innebära, att uppbördskommissarierna

med bibehållande av själva uppbördsarbetet befriades

från det dem dittills åvilande arbetet med taxeringen, för vars utförande i stället

inrättades särskilda s. k. taxeringskommissariebefattningar. I samband

med denna omorganisation inkommo stadsfullmäktige i Stockholm med en

den 28 november 1921 dagtecknad underdånig skrivelse rörande ersättning

för taxeringsarbetet i Stockholm (prop. 167/1922 sid. 62 o. f.). I denna skrivelse

åberopade fullmäktige ett av stadskollegiet den 27 oktober 1921 avgivel

utlåtande, vari bl. a. framhölls följande: Stadens betydande, år från år växande

utgifter för taxering, debitering, uppbörd och indrivning av utskylder avsåge

i vidsträckt omfattning ändamål, som till stor del måste anses vara av

rent statlig natur. Taxeringsförordningen, liksom även före denna gällande

författningar, förutsatte uppenbarligen att i det väsentliga alla kostnader för

taxeringsarbetet skulle i städerna liksom å landsbygden bäras av staten. I

Stockholm hade emellertid staden sedan länge bestritt en betydande del av

kostnaderna för taxeringsförrättningarna. De förutvarande uppbördskommissarierna

kunde antagas hava varit sysselsatta med taxeringsarbetet under

fyra månader eller en tredjedel av året. Det kunde i och för sig icke anses

riktigt, att staden måste ikläda sig omkostnader för ett ändamål av rent statlig

natur, vilka därjämte enligt taxeringsförordningen tydligen vöre avsedda

att helt och hållet bestridas av statsmedel. I avvaktan på resultatet av en

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

13

utredning rörande statens och stadens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter

inskränkte sig emellertid staden för det dåvarande till att begära ett

bidrag till stadskassan för de merkostnader för taxeringsväsendet, vilka

omorganisationen av uppbördsverket medfört, samt hemställde örn för ändamålet

erforderlig ändring av taxeringsförordningen.

I infordrat utlåtande uttalade statskontoret och kammarrätten att då en

organisation av taxeringsarbetet, som i sig inneslöte garantier för en mera

omsorgsfull taxering än dittills förekommit, givetvis komme att tillföra icke

blott vederbörande kommun utan även statsverket betydande fördelar, det

syntes ämbetsverken principiellt riktigt, att staten bidroge till gäldande av

kostnaderna för denna organisation. Departementschefen anslöt sig i huvudsak

till ett av statskontoret och kammarrätten avgivet förslag i ämnet, dock

att han ansåg försiktigheten böra bjuda att annan utfästelse ej lämnades

än att bidrag till kostnaderna skulle kunna erhållas i den mån särskilda anstalter

för taxeringsarbetet vidtagits; statskontoret och kammarrätten hade

avsett att full ersättning skulle utgå. Bevillningsutskottet (bet. 30/1922) anslöt

sig till departementschefens uppfattning och författningsbestämmelserna

avfattades i enlighet därmed.

Spörsmålet om ersättning för biträde vid taxeringen upptogs ånyo under

förarbetena till 1928 års taxeringsförordning, och i sådant hänseende må hänvisas

till vad departementschefen uttalat i prop. 214/1928 (sid. 85 o. f.). I

detta sammanhang behandlades frågan om införande av skyldighet för städer

under landsrätt att tillhandahålla tjänstemän såsom biträde vid längdföring

i enlighet med vad gällde för städer med magistrat. Departementschefen

fann icke lämpligt att föreslå dylik skyldighet. Denna fråga syntes honom

nämligen äga samband med den ännu olösta frågan örn upphörande

av städernas skyldighet att genom av dem avlönade tjänstemän för statens

räkning utföra visst arbete (städernas särskilda skyldigheter och rättigheter

i förhållande till staten), och det syntes honom i denna frågas oavgjorda läge

icke böra ifrågakomma att utsträcka en skyldighet, som av ålder åvilat magistratsstäderna,

jämväl till städer under landsrätt.

Ar 1936 skedde ånyo en omorganisation av dåvarande uppbördsverket,

varvid taxeringskommissarietjänsterna indrogos och i stället inrättades vissa

befattningar såsom taxeringsinspektörer. För närvarande är allt arbete med

taxeringen anförtrott en särskild avdelning, taxeringsavdelningen, medan allt

arbete med uppbörden handhaves av cn särskild uppbördsavdelning.

På sätt av föregående översikt framgår synes i städerna arbetet med taxeringen

av ålder hava varit en borgerskapet anförtrodd rättighet och ett dess

särskilda privilegium. Därav lärer även följa, att skyldigheten att bestrida

härigenom föranledda kostnader — inbegripet avlöning åt erforderliga tjänstemän

— likaledes av ålder åvilat städerna. Stockholms stad intog emellertid

i äldre tider en mera gynnad ställning härutinnan i det att lönerna till vid

taxeringarna biträdande tjänstemän intill år 1815 helt utgingo av statsmedel.

Från och med sistnämnda år har emellertid av statsmedel endast lämnats ett

mindre lönebidrag, vilket ännu utgår med 11,472 kronor.

Av statsmedel har emellertid i stället alltsedan år 1812 utgått ersättning

åt alla vid taxeringarna inom riket biträdande tjänstemän, en ersättning,

som år 1861 utvidgades all avse även vederbörande ordförande i de taxerande

nämnderna och sedan år 1922 kan utgå även till kommuner, som avlöna

särskilda taxeringstjänstemän. Vad som härigenom skett torde för städernas

vidkommande kunna karakteriseras sålunda att — medan Stockholm ej

längre fick åtnjuta förmånen av att de tjänstemän, vilka bland annat bi
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

trädde vid taxeringen, erhöllo full lön av statsmedel — statsverket i allt

större utsträckning har lämnat anslag åt de med taxeringsarbetet främst

sysselsatta personerna, närmast vederbörande ordförande och kronoombud,

samt sedan 1922 även berett möjlighet till bidrag till bland annat och framförallt

städer, som vidtagit särskilda åtgärder för främjande av den dem åvilande

skyldigheten att ombesörja taxeringsarbetet. Att de sålunda av billighetsskäl

utanordnade medlen medfört en minskning av städernas kostnader

för taxeringsarbetet lärer emellertid icke kunna åberopas till stöd för att städerna

numera skulle vara fritagna från sin principiella skyldighet att bekosta

taxeringsarbetet. Vad särskilt Stockholm vidkommer, kan den omständigheten

att Överståthållarämbetet år 1880 övertog de stadens tjänstemän,

vilka dittills tjänstgjort vid taxeringskommittéer och taxeringsnämnder,

icke rimligen förändra detta förhållande. Med avseende härå må särskilt anmärkas,

att Stockholms stad sedan gammalt bestritt alla kostnader för Överståthållarämbetet

med undantag för överståthållarämbetets kansli, och att

alltså nyssberörda överflyttning på intet sätt kan åberopas såsom stöd för

ett antagande att staden därigenom skulle hava befriats från skyldigheten

att bestrida kostnaderna för taxeringsarbetets utförande. Det torde i detta

sammanhang även böra erinras örn att stadskollegiet i Stockholm i underdånig

skrivelse den 27 oktober 1921 — alltså samma år då uppbördskommissarierna

befriades från arbetet med taxeringen — uttryckligen framhöll,

att staden sedan länge bestritt en betydande del av kostnaderna för taxeringsförrättningarna.

I samma skrivelse uttalades vidare, att uppbördskommissarierna

kunde antagas hava varit sysselsatta en tredjedel av året med taxeringsarbetet.

Stockholm i januari 1940.

G. SANDSTRÖM.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

15

Bilaga B.

P. M.

med beräkningar till grund för statens bidrag till Stockholms

stad för taxeringsarbetet från och med den 1 oktober 1940.

Av antalet kronoombud år 1939 (81 st.) voro 39 personer

tjänstemän inom Överståthållarämbetet. För dessa beräknas

liksom 1938 1,500 kronor för var och en, 39x1,500 = .... kronor

Antalet deklarationer, som år 1938 utgjorde 369,630, har ökat

till 380,819. 1938 utgjorde den beräknade kostnaden för

taxeringsarbetet (bortsett från prövningsnämnden) 56,532

kronor. En höjning av detta belopp i proportion till ökningen

av antalet deklarationer utvisar .................. »

Kostnaderna för prövningsnämnden beräknades 1938 till 29,305

kronor. Antalet paragrafer i prövningsnämndens protokoll

var 1938 2,471 och år 1939 2,498. ökningen motsvarar 1 %

å 1938 års antal. Kostnaden utföres därför med ........ »

Lägges härtill tidigare fastställda............................ »

58,500

58,243

29,600

70,000

erhålles ett belopp å

Summa kronor 216,343.

Stockholm i Överståthållarämbetet för skatteärenden den 24 november 1939.

ERIK HOLMBERG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:139 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 194 a1 i texten
  2. BevU 1940:13 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av statsmedel för taxering sarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1940—30 septem s. 1 i texten