Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m

1940-03-08 · 29 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:144, Med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 144.

1

Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse

om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet

den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.; given

Stockholms slott den 8 mars 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

dels godkänna härvid fogat förslag till kungörelse om ändring i vissa delar

av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8);

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt. »

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 sami. Nr lil.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Ersättning

vid vikariat

i vissa fall.

Ersättning

vid vikariat

ä ledamotsbefattning

i

skolöverstyrelsen.

Förslag

till

kungörelse om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet

den 4 januari 1939 (nr 8).1

Härigenom förordnas, att 55 § 9 och 10 mom. samt 66 § 2 mom. civila

avlöningsreglementet den 4 januari 1939 skola hava ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

55 §.

9 mom. Högre lärarinneseminariet, de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna,

småskoleseminarierna, läroanstalterna för blinda, vårdanstalten

för blinda med komplicerat lyte, läroanstalterna för dövstumma samt de

tekniska läroverken.

14. Har lärare —- — — bestämda grunder.

Under förordnande att såsom vikarie bestrida befattning såsom ledamot av

skolöverstyrelsen äger lärare, som icke under vikariatet åtnjuter vikariatslön,

uppbära särskild ersättning med 6 kronor för dag.

Under sådant vikariat å folkskol- eller nomadskolinspektörsbefattning, som

meddelats av skolöverstyrelsen, äger lärare uppbära särskild ersättning med

5 kronor för dag.

10 mom. Folkskolinspektionen.

1. Nomadskolinspektören äger--------------

vidkännas tjänstledighetsavdrag. —

2. Under förordnande att såsom vikarie bestrida befattning såsom ledamot

av skolöverstyrelsen äger folkskol- eller nomadskolinspektör, som icke

under vikariatet åtnjuter vikariatslön, uppbära särskild ersättning med 6

kronor för dag.

66 §.

2 mom. Tjänsteman, å vilken-----reglementet, nämligen:

under 2 aud.: 2 kap. 13 § 2 morn., 3 kap. 22—27 §§-----— —

5 mom. 2 punkten; samt

under 3 aud.:---------— —---------

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssambng.

1 Senaste lydelse, se 1939:272.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars

1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till vissa ändringar

i civila avlöningsreglementet jämte vissa andra lönespörsmål. Departementschefen

anför:

1. Avlöning till ordinarie tjänstemän under ledighet för militär tjänstgöring

såsom beställningshavare i reserven m. m. Vid anmälan den 3

november 1939 av förslag till riksdagen angående avlöningsförmåner till viss

civil personal i statens och kommuns tjänst under tjänstledighet för militär

tjänstgöring, som föranledes av anbefalld förstärkt försvarsberedskap, anförde

jag, såsom framgår av det vid proposition nr 72 till urtima riksdagen

fogade protokollet över finansärenden för nämnda dag, bland annat, att de

i civila avlöningsreglementet meddelade bestämmelserna angående avlöning

till civil tjänsteman, som i egenskap av beställningshavare i reserven eller

vad därmed vore likställt inkallades till militär tjänstgöring, föranledde, att

den sammanlagda löneinkomsten från försvarsväsendet och å den civila

tjänsten bleve högre än den löneinkomst tjänstemannen under tiden skulle

hava uppburit vid tjänstgöring i den civila tjänsten. Åtminstone i vissa fall

uppginge härvid den sammanlagda löneinkomsten till ett belopp, som icke

kunde anses sakligt motiverat. Emellertid framhöll jag samtidigt, att en

reservofficer redan enligt gällande förordningar rörande arméns och marinens

reserver vore under tjänstgöring i fredstid tillförsäkrad lön enligt löneklass

motsvarande den, som stadgades i krigsavlöningsreglementet, och en

ändring av bestämmelserna om reservofficerarnas löneförmåner syntes därför

knappast kunna göras tillämplig a de civila tjänstemän, som för närvarande

innehade fullmakt å beställning såsom reservofficer. Liknande vore förhållandet

i fråga om beställningshavare å reservstat och å övergångsstat samt

beträffande officer i väg- och vattenbyggnadskåren. Ej heller vore det med

gällande civila avlöningsbestämmelser möjligt att från tillämpningen av stadgandena

angående rätt till lön med B-avdrag å den civila tjänsten undantaga

nuvarande ordinarie befattningshavare, som inkallades till tjänstgöring under

den anbefallda förstärkta försvarsberedskapen. För befattningshavare

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Mcij:ts nroposilion nr lil.

åter, som framdeles vunne ordinarie anställning, syntes mig ändrade bestämmelser

i förevarande hänseende böra genomföras, .lag förklarade mig

hava för avsikt att efter det frågan blivit föremål för ytterligare utredning

åter anmäla den inför Kungl. Majit.

Jag framhöll vidare, att i motsats till vad som gällde för ordinarie befattningshavare

något hinder icke förelåge att häva den rätt till lön med B-avdrag,

som extra ordinarie tjänsteman enligt civila icke-ordinariereglementet

ägde vid tjänstgöring under den förstärkta försvarsberedskapen såsom beställningshavare

i reserven m. m., därvid jag förordade att en sådan ändring

omedelbart genomfördes. Jag förklarade mig hava för avsikt att, därest

riksdagen icke framställde någon erinran däremot, föreslå utfärdande av en

bestämmelse av innehåll, att i civila icke-ordinariereglementet avsedd extra

ordinarie eller extra tjänsteman eller aspirant skulle vid tjänstgöring av nyss

angivet slag, därest den honom från försvarsväsendet tillkommande månadslönen

understege den civila lönen, från det civila verket äga utbekomma

skillnaden. En förutsättning för denna minimiregels tillämpning å extra

tjänstemän och aspiranter borde i allmänhet vara, att tjänstemannen sedan

ingången av kalenderåret närmast före tjänstledighetens början innehaft

sammanlagt minst sex månaders anställning i statens tjänst eller, vad anginge

extra lärare, sammanhängande anställning vid det statliga eller statsunderstödda

undervisningsväsendet under minst en termin.

Vid samma tillfälle uttalade jag även såsom min mening, att jämväl de

för ordinarie lärare vid de högre kommunala skolorna samt folkskoleväsendet

gällande bestämmelserna om avlöning i den civila tjänsten vid tjänstgöring

såsom officer i reserven eller vad därmed vore likställt borde undergå

ändring. I likhet med vad jag förordade i fråga om de extra ordinarie

befattningshavarna i statens tjänst borde enligt min mening minimiregeln

omedelbart komma i tillämpning å de extra ordinarie och vikarierande lärarna

inom nämnda undervisningsområden.

Urtima riksdagen, som lämnade utan erinran vad sålunda anförts, yttrade,

vad särskilt angår frågan om rätt för ordinarie befattningshavare att under

förstärkt försvarsberedskap bibehålla viss del av lönen, bland annat följande:

Riksdagen vill understryka angelägenheten av att ändrade bestämmelser

komma till stånd och förutsätter att förslag härom skall kunna förelaggas

nästa års lagtima riksdag. Uppenbarligen åtnjuta statsanställda och sådana

i kommunens eller enskild tjänst anställda, vilka vid militär tjänstgöring helt

eller delvis behålla sina civila löner, en betydelsefull förmån, som ej^ tillkommer

övriga inkallade. Denna ojämnhet framträder särskilt när, såsom för

närvarande är fallet, en mycket omfattande extraordinär militärtjänstgöring

utkräves. Först sedan en allmän översyn verkställts, synes det emellertid

möjligt att bedöma, huruvida och i vad mån större likställighet kan åvägabringas.

På min föredragning har Kungl. Majit, i enlighet med vad i propositionen

förutsattes, den 22 december 1939 utfärdat kungörelse nr 967, innefattande

bland annat bestämmelser örn avlöning till i civila icke-ordinariereglementet

avsedda extra ordinarie och extra tjänstemän samt aspiranter under tjänstledighet

för fullgörande i anledning av anbefalld förstärkt försvarsbered
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

5

skap eller partiell mobilisering av dem åliggande militär tjänstgöring i egenskap

av beställningshavare i reserven, å reservstat eller å övergångsstat eller

såsom officerare i väg- och vattenbyggnadskåren. Kungörelser med bestämmelser

av motsvarande innehåll hava samtidigt utfärdats beträffande extraordinarie

och vikarierande lärare vid högre kommunala skolor samt vid folkskoleväsendet

(nr 9G8 och 969).

Frågan om avlöning till ordinarie befattningshavare, som av nyssnämnd

anledning inkallas till militär tjänstgöring såsom beställningshavare i reserven

och vad därmed är likställt, har sedermera varit föremål för överväganden

inom finansdepartementet. Inom departementet bär därefter utarbetats

en den 21 februari 1940 dagtecknad promemoria i ämnet.

Efter erinran örn vad i ärendet förekommit vid 1939 års urtima riksdag

anföres i promemorian i huvudsak följande:

Såsom av det anförda framgår hava jämkningar ansetts påkallade i fråga

örn de bestämmelser, som i de av Kungl. Majit utfärdade avlöningsreglementena

för statens ordinarie civila tjänstemän och för kommunalt anställda

ordinarie lärare äro meddelade beträffande avlöningsförmåner åt tjänsteman

för tid, under vilken han fullgör reservofficerstjänstgöring eller vad

därmed är likställt. Det synes vid övervägande av sådana jämkningar kunna

ifrågasättas, att i 13 § 2 mom. civila avlöningsreglementet, i stället för de

där intagna stadgandena angående B-avdrag å lön under här avsedd ledighet,

införa den minimiregel för avlöningens beräknande, som i förutnämnda

proposition (sid. 9) förordades beträffande civil extra ordinarie eller extra

tjänsteman eller aspirant, vilken i egenskap av beställningshavare i reserven

m. m. inkallats till militär tjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt

försvarsberedskap eller partiell mobilisering, ävensom beträffande

civil ordinarie tjänsteman, vilken i egenskap av landstormsofficer av samma

anledning inbeordrats till militärtjänst. Rörande den närmare utformningen

av denna regel torde få hänvisas till bestämmelserna i kungörelsen

1939:967. I konsekvens härmed borde ock en motsvarande ändring genomföras

i 12 § 2 mom. civila icke-ordinariereglementet.

Emellertid är det icke utan vidare klart, att den minimiregel, som under

nu rådande förhållanden befunnits lämplig, även bör tillämpas vid normala

fredsförhållanden. Alt märka är vidare, att för den, som är beställningshavare

i reserven eller vad därmed är likställt, äro, såsom redan nämnts, de

från försvarsväsendet utgående avlöningsförmånerna under normala fredsförhållanden

reglerade genom olika författningar (reservbefälsförordningarna,

reservstats förordningarna m. fl.). Under nu rådande förstärkta försvarsberedskap

och partiella mobilisering hava däremot krigsavlöningsreglementets

bestämmelser i huvudsak gjorts tillämpliga. I betraktande härav

skulle minimiregelns införande i avlöningsreglementena tarva tämligen invecklade

och detaljerade bestämmelser, därest svårigheter vid tillämpningen

skulle kunna undvikas. Härtill kommer ock, att ett genomförande av det

av 1936 års lönekommitté framlagda förslaget till manskapsavlöningsreglemente

torde påkalla vissa ändringar i de i reservbefälsförordningarna intagna

lönebestämmelserna. Vid angivna förhållanden synes med en revidering

av bestämmelserna i 13 § 2 mom. civila avlöningsreglementet och

12 § 2 mom. civila icke-ordinariereglementet böra få ytterligare anstå.

Minimiregeln bör dock, i den mån så låter sig göra, under den nuvarande

förstärkta försvarsberedskapen och partiella mobiliseringen gälla jämväl för

de ordinarie tjänstemännen. Bestämmelser härom böra lämpligen åstad
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

kommas vid sidan av civila avlöningsreglementet, på sätt i ovannämnda kungörelse

1939:967 redan skett i fråga om extra ordinarie tjänstemän m. fl.

Härtill bör riksdagens medgivande inhämtas.

Vare sig bestämmelser i förevarande hänseende skulle meddelas genom

ändringar i avlöningsreglementet eller, på sätt nyss förordats, såsom ett provisorium

vid sidan av reglementet, skulle dylika bestämmelser icke kunna

göras tillämpliga å de tjänstemän, som redan innehava ordinarie befattning,

utan allenast på de befattningshavare, som hädanefter vinna ordinarie anställning.

Det synes angeläget, att denna sistnämnda kategori av ordinarie

tjänstemän genom en uttrycklig föreskrift i reglementet förpliktas att

underkasta sig en framdeles skeende ändring i reglementets bestämmelser

på förevarande punkt. I sådant syfte torde bland de under 66 § 2 mom.

civila avlöningsreglementet upptagna paragrafer, beträffande vilka tjänsteman

är skyldig att underkasta sig ändringar, jämväl böra upptagas 2 kap.

13 g 2 mom. En sådan komplettering av civila avlöningsreglementet förutsätter

riksdagens godkännande.

I förutnämnda proposition har förutsatts, att därest för statens ordinarie

tjänstemän genomföres en jämkning i de civila avlöningsförmånerna under

tjänstledighet för här avsedd militärtjänstgöring, en motsvarande reglering

bör ske även beträffande de befattningshavare, som lyda under de av Kungl.

Majit utfärdade avlöningsreglementena för kommunala lärare, d. v. s. lärare

vid de högre kommunala skolorna samt lärare inom folkskole- och nomadskoleväsendet.

Vid bedömande av denna fråga bör emellertid bemärkas,

att de för statens civila befattningshavare från och med den 1 juli 1939

fastställda nya lönebeloppen genom särskilda kungörelser (nr 469—471 år

1939) gjorts provisoriskt tillämpliga under innevarande budgetår även å

nyssnämnda lärare, varvid lärare bereus tillfälle att välja, huruvida han

velat underkasta sig de till de nya avlöningsbeloppen knutna särskilda

bestämmelserna i vederbörande kungörelse. Då det torde vara avsett, att

föreskrifterna i dessa kungörelser skola i huvudsak gälla även under budgetåret

1940/41, synes det lämpligt, att föreskrifter örn minimiregelns tilllämpning

meddelas i anknytning till en förlängning av giltighetstiden för de

i sistnämnda kungörelser intagna bestämmelserna. För de kommunalt anställda

lärarna skulle sålunda skyldigheten att underkasta sig jämkning i

bestämmelserna angående lön under militär tjänstgöring såsom beställningshavare

i reserven — utan hinder av vad vederbörande avlöningsreglemente

härutinnan stadgar — bliva beroende av huruvida vederbörande vilja underkasta

sig de i kungörelserna meddelade provisoriska avlöningsbestämmelserna

jämväl under det budgetår, som börjar den 1 juli 1940. Minimiregeln

kan därigenom göras tillämplig även å de nuvarande ordinarie befattningshavarna,

i den mån de icke återgå på de före den 1 juli 1939 gällande

lönebestämmelserna. Riksdagens medgivande för Kungl. Majit att

tillämpa en sådan anordning torde böra inhämtas.

Därest den nu föreslagna anordningen genomföres, skulle tills vidare ej

heller någon omedelbar ändring i avlöningsreglementena för de kommunalanställda

ordinarie lärarna i syfte att inordna dem under minimiregelns tilllämpning

vara påkallad. Emellertid synes konsekvensen fordra, att — i

likhet med vad ovan förordats beträffande 66 § 2 mom. civila avlöningsreglementet

— i 42 § avlöningsreglementet den 11 november 1938 (nr 660) och

i 36 § avlöningsreglementet den 30 september 1937 (nr 868) införes ett förbehåll

örn skyldighet för lärare att underkasta sig jämkning i de i vederbörande

reglementen meddelade föreskrifterna angående avlöning i lärårbefattningen

under tjänstledighet för militärtjänstgöring i egenskap av beställningshavare

i försvarsväsendets reserver, att gälla för dem som hädan
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 144.

7

efter erhålla i vederbörande reglemente avsedd ordinarie lärartjänst. Av

riksdagen torde böra utverkas bemyndigande för Kungl. Majit att komplettera

ifrågavarande avlöningsreglementen i nu antydd riktning.

I infordrat utlåtande den 4 mars 1940 över ifrågavarande promemoria har

allmänna lönenämnden anfört följande:

Lönenämnden ville för sin del tillstyrka det i promemorian framlagda

förslaget, att den s. k. minimiregeln utsträcktes att gälla jämväl beträffande

ordinarie befattningshavare. Emellertid ville lönenämnden framhålla,

att det i vissa fall kunde visa sig önskvärt att kunna medgiva undantag från

sagda regel, exempelvis då beställningshavaren fått vidkännas betydande

kostnader i anledning av tjänstgöringen och icke kunnat erhålla ersättning

för desamma. Med hänsyn härtill syntes det nämnden lämpligt, att blivande

bestämmelser i ämnet gåves en utformning, som möjliggjorde för Kungl.

Majit att efter prövning medgiva undantag från minimiregeln, där densamma

skulle medföra uppenbart obilliga verkningar.

I promemorian hade anförts, att eventuella nya bestämmelser i ämnet

icke skulle kunna göras tillämpliga å de tjänstemän, som redan innehade

ordinarie befattning, i anledning härav ville lönenämnden med avseende å

de i civila avlöningsreglementet meddelade bestämmelserna om tjänstledighetsavdrag

erinra, att i 12 § stadgades, att för tid, under vilken tjänsteman

åtnjöte tjänstledighet från sin befattning, skulle med hans avlöning förhållas

på sätt i 13—17 §§ stadgades, så framt icke Kungl. Maid funne skäl att

för visst fall annorlunda bestämma. Lönenämnden ville för sin del ifrågasätta,

huruvida icke Kungl. Majit ägde möjlighet att med stöd av sagda

bestämmelse föreskriva större avdrag å lönen än B-avdrag i särskilda fall,

där redan utnämnda ordinarie tjänstemän under sin militära tjänstgöring

åtnjöte en sammanlagd avlöning av statsmedel, som framstode såsom onormalt

hög.

Vidkommande det i promemorian framförda förslaget örn införande i

vederbörande avlöningsreglementen av uttryckliga bestämmelser örn skyldighet

för ordinarie befattningshavare att underkasta sig ändring av gällande

stadganden örn avdrag å lön vid tjänstledighet för militär tjänstgöring

föranledde sagda förslag icke någon erinran från lönenämndens sida.

Vad till en början angår frågan om ändring av bestämmelserna i 13 § Departements2

mom. civila avlöningsreglementet och 12 § 2 mom. civila icke-ordinarie- chefen.

reglementet i syfte att förebygga, att en tjänsteman, som erhåller tjänstledighet

från sin civila befattning i och för fullgörande av honom åliggande

militär tjänstgöring i egenskap av beställningshavare i reserven, å reservstat

eller å övergångsstat eller såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren,

såsom i vissa fall kan inträffa kommer i åtnjutande av en sakligt

sett alltför hög sammanlagd löneinkomst från försvarsväsendet och å den

civila tjänsten, delar jag den i promemorian uttalade uppfattningen, att med

en revidering av ifrågavarande bestämmelser måste tillsvidare anstå. I

stället torde provisoriska bestämmelser böra meddelas på sätt i promemorian

ifrågasatts. Kungl. Majit torde böra av riksdagen utverka bemyndigande

att utfärda dylika bestämmelser. Att såsom allmänna lönenämnden ifrågasatt

vid utformande av blivande bestämmelser i ämnet inrymma möjlighet

för Kungl. Majit att, efter framställning, i särskilda fall medgiva undantag

från minimiregelns tillämpning synes mig knappast vara av förhållandena

påkallat.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Jag tillstyrker jämväl, att 66 § 2 mom. civila avlöningsreglementet så

kompletteras, att blivande innehavare av ordinarie tjänster förpliktas underkasta

sig jämkningar i de i 13 § 2 mom. meddelade föreskrifterna angående

lön under ledighet för militär tjänstgöring. Förslag till sådan ändring

bör underställas riksdagen för godkännande.

Såsom i promemorian framhållits kunna bestämmelser örn minimiregelns

tillämpning vid här avsedda ledigheter icke tillämpas å de nuvarande ordinarie

tjänstemännen. Lönenämnden har emellertid ifrågasatt, huruvida icke

Kungl. Maj:t skulle med stöd av undantagsstadgandet i 12 § civila avlöningsreglementet

kunna anses äga befogenhet att jämväl beträffande sådana

tjänstemän i individuella fall vidtaga begränsning i de i 13 § 2 mom.

av reglementet eljest stadgade avlöningsförmånerna. Jag är emellertid av

den uppfattningen, att nämnda stadgande icke kan anses giva Kungl. Maj:t

sådan befogenhet.

Däremot möter icke hinder att vid ledighet för fullgörande i anledning

av förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering av militär tjänstgöring

i egenskap av beställningshavare i försvarsväsendets reserver (reservstater)

tillämpa minimiregeln — förutom å blivande ordinarie lärare —

jämväl å nuvarande ordinarie lärare, vilkas avlöningsförhållanden regleras

genom avlöningsreglementena för de högre kommunala skolorna samt

för lärare vid folkskole- och nomadskoleväsendet, därest, såsom i promemorian

ock framhålles, föreskrifterna härutinnan anknytas till de bestämmelser,

som för nästkommande budgetår komma att reglera den redan

under innevarande budgetår tillämpade provisoriska löneregleringen för

ifrågavarande lärare. Förutsättningen för intagande i de provisoriska

avlöningsbestämmelserna av ett stadgande örn minimiregelns tillämpning

måste, såsom jämväl i promemorian framhålles, dock vara, att

vederbörande lärare lämnas frihet att själv bestämma, huruvida han vill underkasta

sig de nya provisoriska avlöningsbestämmelserna eller erhålla avlöning

enligt de före den 1 juli 1939 gällande bestämmelserna. Jag förordar

alltså, att minimiregelns tillämpning utsträckes till ifrågavarande lärare på

sätt och under den förutsättning, som nu angivits. Hemställan örn den

provisoriska löneregleringens tillämpning under nästa budgetår med nu föreslagen

jämkning kommer senare i dag att göras av chefen för ecklesiastikdepartementet.

I anslutning till vad jag i det föregående förordat beträffande statens

ordinarie befattningshavare tillstyrker jag därjämte, att blivande ordinarie

lärare genom komplettering av nyssnämnda avlöningsreglementen göras

pliktiga att underkasta sig ändringar i reglementenas bestämmelser angående

lön under ledighet för militär tjänstgöring. Vad angår avlöningsreglementet

för nomadlärare bör i samband härmed viss ytterligare komplettering

vidtagas så att dessa lärare beträffande skyldigheten att underkasta sig

ändrade avlöningsbestämmelser bliva jämställda med folk- och småskollärarna.

Jag föreslår, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens bemyndigande

att vidtaga dylik komplettering.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lii
-

9

2. Ersättning till vikarie å ledan»» Isbet'' att ning i skolöverstyrelsen. Jämlikt

21 § 1 moni. civila avlöningsreglementet utgår till tjänsteman med lön

enligt löneplan A, vilken erhållit förordnande att såsom vikarie uppehålla

befattning inom högre lönegrad av samma löneplan, vikariatsersättning med

visst, i förhållande till vederbörandes lönegradsplacering i avlöningsreglementet

fastställt belopp. Härutinnan meddelade bestämmelser hava avseende

å, bland andra, å ena sidan lärare vid de allmänna läroverken m. fl.

statliga undervisningsanstalter samt folkskolinspektörer, å andra sidan ledamöter

av skolöverstyrelsen (undervisningsråd), vilka senare tillhöra lönegraden

A 30.

Enligt 21 § 4 mom. nämnda reglemente tillkommer det däremot Kungl.

Majit att bestämma vikariatsersättning för det fall, att en tjänsteman med

lön enligt annan löneplan än löneplan A erhållit vikariat å befattning, som

avses i civila avlöningsreglementet.

I anslutning till sistnämnda bestämmelse har Kungl. Majit den 10 november

1939 meddelat beslut angående ersättning vid vikariat å ledamotsbefattning

i skolöverstyrelsen till sådana rektorer vid statliga undervisningsanstalter,

som åtnjuta lön enligt löneplan E civila avlöningsreglementet, att

lända till efterrättelse från och med den 1 juli 1939 tills vidare intill dess

annorlunda varder bestämt. Nämnda beslut innebär med avseende å gninderna

för ersättningens beräknande följande:

1. Rektor med lön enligt löneplan E civila avlöningsreglementet skall

vid vikariat å ledamotsbefattning i skolöverstyrelsen för tid, då han icke åtnjuter

semester å egen tjänst, avstå samtliga honom för sistnämnda tjänst

tillkommande avlöningsförmåner.

2. Vikarie, som under 1. sägs, äger, därest han är bosatt utom Stockholm,

åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning för resa från hemorten

till Stockholm och åter enligt allmänna resereglementet med tilläggsbestämmelser.

3. Under tiden för ifrågavarande vikariat äger vikarien åtnjuta dels ersättning

för honom å egen tjänst frångångna avlöningsförmåner, dels ock

särskild ersättning med sex kronor för dag, därest han är bosatt eller har

sin verksamhet i Stockholm, och eljest med aderton kronor för dag. För

dag, då i samband med tjänsteresa hel traktamentsersättning enligt allmänna

resereglementet utgår, skall sistnämnda belopp, aderton kronor, nedsättas

till nio kronor.

4. Vikarien äger icke komma i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente.

Fråga bär nu uppkommit, huruvida efter civila avlöningsreglementets

ikraftträdande den 1 juli 1939 särskilda bestämmelser angående ersättning

vid vikariat å undervisningsrådsbefattning böra meddelas jämväl för andra

lärare än rektorer samt för folkskolinspektörer. Om sådana föreskrifter icke

meddelas, kommer ersättningen åt ifrågavarande vikarier att i regel utgå

enligt nyssnämnda, i 21 § 1 mom. civila avlöningsreglementet givna bestämmelser.

Under tiden för den lönereglering, som för de statsanställda lärarna samt

folkskolinspektörerna var gällande omedelbart före civila avlöningsreglementets

ikraftträdande, d. v. s. tiden den 1 januari 1938—den 30 juni 1939,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

tillämpades särskilda, av Kungl. Majit fastställda grunder angående ersättning

åt vikarier för ledamöter av skolöverstyrelsen. Ifrågavarande bestämmelser,

som meddelats i kungl, brev till skolöverstyrelsen den 4 februari

1938, avsågo samtliga lärare, inberäknat rektorer, å vilka avlöningsreglementet

för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende (1937: 873)

ägde tillämpning, ävensom folkskolinspektörer, som voro underkastade föreskrifterna

i avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen (1925: 270).

Enligt nämnda föreskrifter ägde befattningshavare, som nu sagts, vid vikariat

å ledamotsbefattning i skolöverstyrelsen åtnjuta ersättning enligt enahanda

grunder som numera gälla för rektorer enligt Kungl. Maj:ts nyssnämnda

beslut den 10 november 1939.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse till Kungl. Majit den 16 oktober 1939 anfört

huvudsakligen följande.

Sedan Kungl. Majit i proposition den 3 mars 1939, nr 217, förelagt riksdagen

förslag angående lönereglering för ordinarie tjänstemän vid de allmänna

läroverken m. fl. undervisningsanstalter, enligt vilket förslag rektorer

vid ifrågavarande läroanstalter skulle åtnjuta lön enligt en i propositionen

intagen löneplan E, har skolöverstyrelsen den 9 juni 1939 anmodats att till

Kungl. Maj :t inkomma med förslag till bestämmelser rörande den ersättning,

som vid vikariat å ledamotsbefattning borde tillkomma rektor vid statlig undervisningsanstalt

med lön enligt ovan omförmälda löneplan. I skrivelse

den 3 juli 1939 bar överstyrelsen avgivit sådant förslag och därvid föreslagit

bestämmelser i överensstämmelse med vad av Kungl. Majit genom brev den

4 februari 1938 förordnats i fråga örn ersättning åt vikarier för ledamöter

av skolöverstyrelsen. I avvaktan på att sådana bestämmelser måtte bliva

av Kungl. Majit utfärdade och med stöd av bestämmelse i sistnämnda brev,

att de däri meddelade föreskrifterna skola lända till efterrättelse tills vidare

intill dess annorlunda varder bestämt, har överstyrelsen även för tid efter

den 30 juni 1939 utbetalat ersättning till av överstyrelsen eller Kungl. Majit

förordnade vikarier i överstyrelsen i överensstämmelse med sistnämnda föreskrifter,

ehuru de avlöningsreglementen, som ligga till grund för desamma,

upphört att gälla från och med den 1 juli 1939 och här ifrågavarande befattningshavare

från och med sagda datum skola åtnjuta avlöning enligt

civila avlöningsreglementet (nr 272/1939).

I förberörda skrivelse den 3 juli 1939 har överstyrelsen på grund av det

i detta sammanhang meddelade uppdraget endast avgivit förslag till ersättningsbestämmelser

för rektorer vid statliga läroanstalter vid vikariat i överstyrelsen.

Därvid ansåg överstyrelsen såsom självklart, att hittillsvarande

bestämmelser i fortsättningen skulle gälla för övriga befattningshavare, som

omnämnas i merberörda brev den 4 februari 1938. Visserligen innehåller

sagda brev, som ovan nämnts, en bestämmelse, att de däri meddelade föreskrifterna

skola lända till efterrättelse tills vidare, intill dess annorlunda varder

bestämt, men förtydligande föreskrifter torde eventuellt även beträffande

andra befattningshavare än rektorer behöva utfärdas av den ovannämnda

rent formella anledningen, att nytt avlöningsreglemente för dem

utfärdats. Emellertid vill överstyrelsen då erinra om att de allmänna bestämmelserna

rörande vikariatsersättning i avlöningsreglementet den 30 september

1937 (nr 873) och, beträffande statens folkskolinspektörer, i 1921

års avlöningsreglemente i stort sett äro desamma som i civila avlöningsreglementet,

varför samma skäl, som föranlett de tidigare ersättningsbe
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

11

stämmelserna i förevarande avseende, fortfarande äro gällande. Vad särskilt

folkskolinspektörerna beträffar, kan överstyrelsen icke finna, att något

som helst förändrat läge i berörda avseende inträtt i och med det nya civila

avlöningsreglementets ikraftträdande, då de hela tiden sorterat under det

avlöningsreglemente, som gällt för befattningshavare inom den civila statsförvaltningen.

Överstyrelsen tillåter sig vidare framhålla, att i det väsentliga

oförändrade ersättningsbestämmelser enligt överstyrelsens mening äro en

oundgängligen nödvändig förutsättning för erhållande av lämpliga vikarier

å undervisningsrådstjänster. Överstyrelsen får därför föreslå sådant tillägg

till sitt i skrivelse den 3 juli 1939 avgivna förslag, att detsamma måtte omfatta

samtliga de i kungl, brevet den 4 februari 1938 omförmälda befattningshavarna.

Allmänna lönenämnden har i utlåtande den 11 oktober 1939 anfört bland

annat:

Ehuru skolöverstyrelsen endast haft att framlägga förslag örn ersättningsbestämmelser

för det fall att vikarie å ledamotsbefattning i skolöverstyrelsen

är rektor vid statlig undervisningsanstalt, anser lönenämnden, att frågan om

ersättning till sådan vikarie måste ses i samband med de ersättningsgrunder,

som avses skola gälla för annan vikarie å undervisningsrådstjänst. Lönenämnden

vill härvid till en början framhålla, att bestämmelserna i kungl,

brevet den 4 februari 1938, vilka hänföra sig till de tidigare avlöningsreglementena,

numera efter ikraftträdandet den 1 juli 1939 av civila avlöningsreglementet

torde hava upphört att gälla. I följd härav skulle för närvarande

ersättning till annan vikarie å undervisningsrådsbefattning än rektor

vid statlig undervisningsanstalt utgå enligt de i 21 § civila avlöningsreglementet

stadgade bestämmelserna. Sålunda skulle en läroverkslektor i Stockholm

erhålla vikariatsersättning med 1 krona 95 öre för dag, under det att

en rektor med samma stationeringsort enligt de av skolöverstyrelsen föreslagna

bestämmelserna skulle erhålla ersättning med 6 kronor för dag. Enligt

lönenämndens mening bör emellertid tillkomsten av det civila avlöningsreglementet

icke föranleda, att ersättningen under ifrågavarande slag av vikariat

skall utgå enligt helt olika grunder för skilda grupper av befattningshavare.

Då de hittillsvarande ersättningsreglerna utformats så sent som i

början av år 1938 och desamma lära hava visat sig ändamålsenliga, är lönenämnden

för sin del av den uppfattningen, att samma principer böra tillämpas

jämväl i fortsättningen. Lönenämnden har sålunda icke något att erinra

mot de av skolöverstyrelsen i förevarande sammanhang föreslagna bestämmelserna,

men lönenämnden förutsätter, att likartade stadganden komma

att meddelas jämväl för annan vikarie å undervisningsrådsbefattning än rektor

vid statlig undervisningsanstalt. Med hänsyn till avfattningen av bestämmelserna

i 21 § civila avlöningsreglementet synes det dock lönenämnden

tveksamt, huruvida icke frågan örn utfärdande av bestämmelser av sistnämnda

slag bör underställas riksdagens prövning.

Till närmare belysning av frågan örn storleken av den ersättning, som vid

vikariat å undervisningsrådsbefattning skulle utgå till statsanställda lärare

samt folkskolinspektörer, därest särskilda bestämmelser icke utfärdades och

sålunda de i 21 § 1 mom. civila avlöningsreglementet angivna grunderna

skulle tillämpas, må framhållas, all exempelvis en lektor vid allmänt läroverk,

folkskoleseminarium eller tekniskt läroverk (lönegraden A 27) skulle

under dylikt förordnande äga uppbära — förutom ersättning för av
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Departements
chefen.

stådda löneförmåner å egen befattning — vikariatsersättning med 1 krona

95 öre för dag. En läroverksadjunkt (lönegraden A 23) skulle åtnjuta vikariatsersättning

nied 4 kronor 35 öre för dag, och för en folkskolinspektör

(lönegraden A 26) skulle nämnda ersättning utgöra 2 kronor 55 öre för dag.

Härtill skulle för icke i Stockholm boende vikarie komma tjänstgöringstraktamente.

Sådant traktamente utgår vid tillämpning av 4 § tilläggsbestämmelserna

till civila avlöningsreglementet (1939: 478) vid vikariat å befattning

i lönegraden A 30 för de femton första dygnen med 22 kronor för dygn samt

för tid därutöver till och med 6:e månadens utgång med 11 kronor för dygn,

örn vikarien är familjeförsörjare, och eljest med 7 kronor 40 öre för dygn.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, gällde under tiden den 1

januari 1938 — den 30 juni 1939 särskilda, av Kungl. Maj:t genom brev den

4 februari 1938 utfärdade föreskrifter angående ersättning vid vikariat å ledamotsbefattning

i skolöverstyrelsen, avseende dels statsanställda lärare, inberäknat

rektorer, dels ock folkskolinspektörer. Härvid utgick särskild ersättning

för dag med 6 kronor, om vikarien var bosatt eller hade sin verksamhet

i Stockholm, och eljest med 18 kronor. För tiden efter civila avlöningsreglementets

ikraftträdande den 1 juli 1939 hava däremot bestämmelser

i förevarande avseende av Kungl. Majit utfärdats allenast i vad avser

rektorer, vilka åtnjuta lön enligt särskild löneplan. De sålunda — i anslutning

till särskilt stadgande i civila avlöningsreglementet — meddelade föreskrifterna

överensstämma i avseende å ersättningens storlek med de nyssnämnda,

intill den 1 juli 1939 gällande.

Såväl skolöverstyrelsen som allmänna lönenämnden hava nu förordat, att

de för rektorer meddelade bestämmelserna skola gälla jämväl för andra

statsanställda lärare än rektorer samt för folkskolinspektörer.

För egen del anser jag, att tillräcklig anledning icke föreligger till någon

mera väsentlig avvikelse från de före den 1 juli 1939 tillämpade grunderna

för ersättning till nu ifrågavarande vikarier. I huvudsakligen formellt

hänseende ifrågasätter jag emellertid viss omläggning av ersättningsbestämmelserna.

Jag förordar, att i 55 § 9 och 10 mom. civila avlöningsreglementet

bestämmelser införas av innehåll, att lärare, respektive folkskol-

eller nomadskolinspektör, skall under förordnande att såsom vikarie

bestrida befattning såsom ledamot av skolöverstyrelsen, såvida han icke åtnjuter

vikariatslön, uppbära särskild ersättning med 6 kronor för dag. I så

fall kommer vikariatsersättning enligt vanliga grunder icke att utgå. Som

komplettering till dessa bestämmelser bör föreskrivas, att tjänstgöringstraktamente

icke skall utgå till sådan vikarie efter de i 4 § tilläggsbestämmelserna

till civila avlöningsreglementet stadgade grunderna utan med sådant

belopp för dag räknat, att detsamma jämte den särskilda dagersättningen

uppgår till högst 18 kronor. För genomförandet av nämnda ändringar i

civila avlöningsreglementet erfordras riksdagens medverkan.

Av skolöverstyrelsens i ärendet avgivna yttrande framgår, att överstyrelsen

även för tid efter den 30 juni 1939 fortsatt att tillämpa bestämmelserna i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

13

kungl, brevet den 4 februari 1938, ehuru de avlöningsreglementen, som utgöra

en förutsättning för tillämpligheten av nämnda brev, upphört att gälla

från och med den 1 juli 1939. Även örn denna anordning rent formellt

sett icke står i överensstämmelse med föreskrifterna i nämnda brev, finner

jag mig dock med hänsyn till föreliggande omständigheter böra förorda,

att — under förutsättning att riksdagen icke har något att erinra häremot

— vid de gjorda utbetalningarna får bero.

Understundom förekommer, att såsom vikarie å undervisningsrådsbefattning

anlitas rektor eller lärare vid kommunal läroanstalt med avlöning exempelvis

enligt avlöningsreglementet för lärare vid kommunala flickskolor,

kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor. För

sådana fall har Kungl. Majit jämlikt 21 § 4 mom. civila avlöningsreglementet

att bestämma den ersättning, som skall tillkomma vikarien. De grunder jag

i det föregående förordat beträffande de statsanställda lärarnas ersättning

torde i allmänhet kunna tillämpas även å sådana vikarier å undervisningsrådsbefattning,

som innehava anställning i kommuns tjänst.

3. Ersättning till av skolöverstyrelsen förordnad vikarie å folkskolelär

noinadskolinspektörsbefanning. I kungörelsen den 13 maj 1938

(nr 193) angående avlöningsförmåner åt tillförordnad folkskol- eller nomadskolinspektör

m. m. meddelas följande bestämmelser i fråga örn sådan vikarie

å folkskol- eller nomadskolinspektörsbefattning, som förordnats av

skolöverstyrelsen:

a) Befattningshavare i statens tjänst med reglerad avlöning skall vid vikariat

för tid, då han icke åtnjuter ferier eller semester å egen tjänst, avstå

samtliga honom för sistnämnda tjänst tillkommande avlöningsförmåner.

Äger avlöningsreglementet för lärare vid folk- och småskolor tillämpning

å vikarien, skall beträffande hans skyldighet att i anledning av vikariatet

frånträda avlöningsförmåner å egen tjänst under tid, då han icke åtnjuter ferier,

gälla vad i 22 § nämnda avlöningsreglemente stadgas. Härvid skall

dock vad i 2 mom. av nämnda paragraf är föreskrivet rörande rätt för vederbörande

folkskolinspektör att lämna särskilt medgivande icke äga tillämpning.

Angående skyldighet för annan vikarie än ovan sägs att i anledning av vikariatet

frånträda honom å egen tjänst tillkommande avlöningsförmåner skall

gälla vad därom i varje särskilt fall finnes stadgat.

h) Under tiden för ifrågavarande vikariat äger vikarien åtnjuta dels ersättning

för honom å egen tjänst frångångna avlöningsförmåner, dels ock

dagarvode med fem kronor, därest han är bosatt elier har sin verksamhet å

den ort. där han i egenskap av vikarie å inspeklörsbefaltningen är stationerad,

och eljest med femton kronor. För dag, då i samband med tjänsteresa

hel traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet utgår, skall sistnämnda

arvodesbelopp, femton kronor, nedsättas till åtta kronor. Å dagarvodc

utgår icke dyrtidstillägg.

c) Vikarien äger icke komma i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente.

d) Vikarien tillkommande ersättning för frångångna avlöningsförmåner

samt dagarvoden skola bestridas av den i avlöningsstaten för folkskolinspcktionen

upptagna anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

I en till Kungl. Majit ställd, den 23 mars 1939 dagtecknad skrift hava ett

antal lärare, som under år 1938 innehaft förordnanden såsom vikarier å

folkskolinspektörstjänster, anhållit örn sådan ändring av nyssnämnda bestämmelser,

att vikarierande folkskolinspektör, som under egna ferier uppehåller

inspektörstjänst, skall åtnjuta -—- förutom ersättning för honom å

egen tjänst frångångna avlöningsförmåner — dagarvode med 15 kronor,

varvid nu utgående differentiering av arvodet med hänsyn till vikariens

egen bostad eller verksamhet å annan ort än stationeringsorten skulle bortfalla.

I ett sedermera gjort tillägg till framställningen hemställes, att de

föreslagna nya grunderna måtte få gälla jämväl vid tjänstgöring såsom vikarierande

folkskolinspektör under sommaren 1939.

Till stöd för framställningen anföres huvudsakligen följande:

Enligt äldre bestämmelser utgjorde lönen för vikarierande folkskolinspektör

omkring 81 procent av ordinarie folkskolinspektörs lön. Genom de nya

bestämmelserna hade lönen för vikarie, som tjänstgjorde under egna ferier

och vore bosatt eller hade sin verksamhet å den ort där den ordinarie inspektören

vore stationerad, faktiskt minskats till mindre än en tredjedel av tidigare

utgående arvode.

Ett så lågt arvode som 5 kronor för dag stöde i intet avseende i relation

vare sig till omfattningen eller till betydelsen av vikarierande folkskolinspektörs

arbetsuppgifter. Under den tid, då skolorna i allmänhet hade ferier,

skulle skoldistriktens statistiska uppgifter och statsbidragsrekvisitioner

granskas av folkskolinspektören. Under denna tid förekomme rikligen även

andra tidsödande och viktiga expeditionsuppgifter, såsom granskning av förslag

till lärartjänster, reglementsärenden, antagning av läroböcker o. s. v.

Till närmare belysning av arbetsbördans omfattning för de vikarierande

folkskolinspektörema under sommaren 1939 hava lämnats vissa uppgifter

från ett sydsvenskt och ett mellansvenskt inspektionsområde, beträffande

vilka jag torde få hänvisa till handlingarna i ärendet.

Skolöverstyrelsen har den 27 juni 1939 avgivit utlåtande över framställningen

och därvid anfört huvudsakligen följande:

I skrivelse den 23 november 1937 med förslag till bestämmelser beträffande

dispositionen av förslagsanslaget Folkskolinspektionen: Avlöningar för tiden

den 1 januari—den 30 juni 1938 har överstyrelsen haft anledning inför

Kungl. Maj:t framlägga sin mening i det spörsmål, som nu av ett antal under

år 1938 av överstyrelsen förordnade vikarierande folkskolinspektörer gjorts

till föremål för underdånig framställning, överstyrelsen har i nämnda skrivelse

utvecklat de skäl, som enligt överstyrelsens mening talade för att sagda

slag av vikarierande folkskolinspektörer finge åtnjuta löneförmåner, motsvarande

24 eller i varje fall icke lägre än 23 löneklassen i det civila avlöningsreglementet.

överstyrelsen kan icke annat än instämma med den föreliggande framställningens

undertecknare, då dessa anse ett dagarvode av fem kronor icke

utgöra skälig ersättning för de arbetsuppgifter, som påvila en vikarierande

folkskolinspektör. Det är nämligen att märka, att, ehuru det här i de

flesta fall är fråga örn s. k. semestervikarier, arbetet på folkskolinspektörsexpeditionen

fortgår utan avbrott eller minskning i fråga om där

förekommande göromål. De senare årens väsentliga stegring i folkskolinspektörernas

arbetsbörda, som enligt uttalande av årets riksdag snarare

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

15

bör underlättas, särskilt i vad det avser det expeditionella arbetet, gör sig

givetvis gällande även under tiden för vikariernas förordnande. Att denna

tid huvudsakligen infaller under sommaren, då vikarien eljest skulle vara

berättigad till ferier och ofta nog måste uppehålla sig i staden, skild från

sin familj, gör uppenbarligen arbetet ej lättare men medför, att hela ersättningen

för arbetet ä inspektörstjänsten stannar vid fem kronor för dag.

Beträffande det belopp, som skäligen bör bestämmas för å stationeringsorten

bosatt vikarierande folkskolinspektör, har i framställningen gjorts gällande,

att detta ej bör vara lägre än för annan av överstyrelsen förordnad inspektörsvikarie,

och att dagarvodet alltså undantagslöst bör utgöra femton

kronor. Ehuru överstyrelsen icke anser detta belopp vara för högt, torde dock

skäl kunna åberopas för någon skillnad mellan den ersättning, som bör tillkomma

å stationeringsorten bosatt vikarie och vikarie från annan ort. Med

hänsyn härtill finner sig överstyrelsen böra ifrågasätta, att dagarvodet till å

orten bosatt vikarierande folkskolinspektör, som under egna ferier uppehåller

inspektörstjänst, höjes lill tio kronor.

Allmänna lönenämnden har i utlåtande den 6 december 1939 anfört:

Lönenämnden vill erinra, alt de hittillsvarande bestämmelserna angående

ersättning till vikarie å folkskolinspektörstjänst voro föremål för överväganden

i olika sammanhang, innan de definitivt fastställdes. Till en början meddelades

sålunda — genom kungl, brev den 21 januari 1938 — bestämmelser i

nämnda avseende endast för tiden 1 januari—31 maj 1938. Först efter ytterligare

överväganden fastställdes genom kungörelsen 1938: 193 definitiva bestämmelser,

att gälla för tiden från och med den 1 juni 1938. I det utlåtande

av undervisningsväsendets lönenämnd den 31 mars 1938, som föregick nämnda

kungörelse, anförde sagda lönenämnd bland annat följande:

»Vid frågans förnyade övervägande har lönenämnden, som finner det för

närvarande tillämpade systemet med dagarvode samt ersättning för avstådda

löneförmåner å egen tjänst vara den lämpligaste formen för gottgörelse i nu

ifrågavarande fall, till en början tagit ställning till spörsmålet, huruvida dagarvodet

bör utgå med lika belopp till här avsedd vikarie, som är bosatt eller

har sin verksamhet å samma ort, där han i egenskap av vikarierande folkskolinspektör

skall vara stationerad, och till vikarie, som är bosatt eller har

sin verksamhet å annan ort än den nämnda. Lönenämnden får i detta hänseende

framhålla, alt en olikhet i fråga örn grunderna för dagarvodets bestämmande

synes motiverad i de båda nämnda fallen.

Vad beträffar storleken av det nu ifrågavarande dagarvodet, får lönenämnden

erinra örn ett nyligen av Kungl. Maj:t fattat beslut, vilket synes

lämpligen kunna utgöra förebild för avgörandet av förevarande fråga. Lönenämnden

åsyftar Kungl. Maj:ts beslut den 4 februari 1938 angående ersättning

åt vikarier för ledamöter av skolöverstyrelsen. Nämnda beslut innebär,

att vikarierande undervisningsråd åtnjuter — förutom ersättning för honom

å egen tjänst frångångna avlöningsförmåner — dagarvode med G kronor,

därest han är bosatt eller har sin verksamhet i Stockholm, och eljest med 18

kronor; å dessa dagarvoden utgår icke dyrtidstillägg. Vidare föreskrives, att

vikarien icke äger komma i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente. Vid en

tillämpning på vikarierande folkskolinspektör av de principer, som sålunda

lagts till grund vid bestämmandet av vikariatsarvoden å ledamotsbefattningarna

inom undervisningsväsendets centrala förvaltningsmyndighet, kan lönenämnden

emellertid icke förorda samma arvodesbelopp, 6 respektive 18

kronor, som använts i sistnämnda fall. Lönenämnden vill såsom skäligt dagarvode

för vikarierande folkskol- och nomadskolinspektör föreslå 5 kronor,

därest vikarien är bosatt eller har sin verksamhet å den ort, där han i egen
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Departements
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

skap av vikarie å inspektörsbefattningen är stationerad, och eljest 15 kronor;

av sistnämnda belopp skulle då 5 kronor anses utgöra arvode för själva vikariatet

och 10 kronor utgöra traktamentsersättning. Tjänstgöringstraktamente

i egentlig mening bör sålunda icke tillkomma här avsedda vikarier.»

Den jämförelse med ersättning till vikarie å undervisningsrådsbefattning,

som undervisningsväsendets lönenämnd i sitt nyssberörda utlåtande lade till

grund för sitt av Kungl. Majit sedermera godkända förslag, synes enligt allmänna

lönenämndens mening alltjämt böra vidhållas. Ett tillmötesgående

av den gjorda framställningen synes lätteligen kunna medföra vissa konsekvenser

med avseende å grunderna för bestämmande av ersättning för vikariat

icke blott å undervisningsrådsbefattning utan även inom andra områden

av statsförvaltningen. Då härtill kommer att — såvitt av handlingarna framgår

— särskilda svårigheter icke yppats att mot för närvarande stadgad ersättning

erhålla lämpliga semestervikarier å folkskolinspektörstjänsterna, finner

sig allmänna lönenämnden icke kunna tillstyrka den gjorda framställningen.

Lönenämnden finner sig slutligen böra framhålla, att det synes tveksamt,

huruvida statsanställd lärare — exempelvis en övningsskollärare vid folkskoleseminarum

i lönegraden A 20 — numera efter civila avlöningsreglementets

ikraftträdande äger vid vikariat å folkskolinspektörstjänst erhålla gottgörelse

enligt de i kungörelsen 1938: 193 angivna grunderna. En sådan vikarie

torde i stället — jämlikt 21 § 1 mom. civila avlöningsreglementet -—- böra erhålla vikariatsersättning med 3 kronor 10 öre för dag jämte, i förekommande

fall, tjänstgöringstraktamente. Ett avsteg från sistnämnda grunder

synes i varje fall icke böra ske utan riksdagens medverkan.

En reservant inom lönenämnden har förklarat sig anse, att lönenämnden

bort tillstyrka skolöverstyrelsens i ärendet gjorda hemställan.

I likhet med allmänna lönenämnden anser jag, att de nuvarande grunderna

för ersättning till vikarie å folkskol- eller nomadskolinspektörstjänst, vilka

såsom lönenämnden framhållit tillkommit efter ingående överväganden,

alltjämt böra i allt väsentligt tillämpas. Jag vill i samband härmed understryka

angelägenheten av, att vikarie icke förordnas annat än i den mån så

befinnes oundgängligen nödvändigt.

Efter det att de statsanställda lärarna från och med den 1 juli 1939 inordnats

under civila avlöningsreglementet torde icke utan riksdagens medverkan

avsteg kunna göras från de i 21 § 1 mom. nämnda reglemente fastställda allmänna

grunderna för vikariatsersättnings beräknande. lag förordar därför,

att framställning göres till riksdagen angående tillägg till 55 § 9 mom. civila

avlöningsreglementet av innebörd, att statsanställd lärare skall under sådant

vikariat å folkskol- eller nomadskolinspektörsbefattning som meddelats av

skolöverstyrelsen äga uppbära särskild ersättning med 5 kronor för dag.

Därest riksdagen godkänner detta förslag, torde Kungl. Maj:t, i huvudsaklig

anslutning till hittills gällande föreskrifter samt till vad jag förut anfört beträffande

vikarie å undervisningsrådsbefattning, böra föreskriva, att tjänstgöringstraktamente

icke skall utgå till sådan vikarie enligt de i 4 § tilläggsbestämmelserna

till civila avlöningsreglementet stadgade grunderna utan i

stället med sådant belopp för dag räknat, att detsamma jämte den särskilda

dagersättningen uppgår till högst 15 kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

17

4. Tillgodoräkning för löneklassuppflyttning av viss militär tjänstgöring.

Enligt bestämmelserna i 7 § 3 mom. civila avlöningsreglementet gäller såsom

villkor för ordinarie tjänstemans uppflyttning till högre löneklass bland annat,

att tjänstemannen under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras

för uppflyttning, bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan

statens tjänst, dock att härvid såsom tjänstetid skall räknas jämväl semester,

ferier under vilka tjänstemannen uppburit oavkortad lön ävensom

tjänstledighet, som avses i 13 § 1—3 mom. eller i 14 §.

På grund av detta stadgande må tjänsteman såsom tjänstetid för löneklassuppflyttning

taga i beräkning jämväl tjänstledighet, som åtnjutits för

fullgörande av viss militär tjänstgöring (13 § 2 inom.). I första hand kommer

härvid i fråga ledighet, under vilken tjänsteman fullgör honom såsom

beställningshavare i reserven, å reservstat eller å övergångsstat eller såsom

officer i väg- och vattenbyggnadskåren åliggande tjänstgöring eller under

vilken han genomgår utbildningskurs för äldre reservofficerare. Vidare må

hänsyn tagas jämväl till tid, under vilken tjänsteman är inkallad till värnpliktstjänstgöring.

Slutligen må för angivna ändamål även tillgodoräknas

tid, under vilken tjänsteman genomgår för konstituerad landstormsofficer

föreskriven befälskurs, landstormsbefälsövning eller kompletteringskurs eller

med kompletteringskurs jämställd annan kurs eller övning, dock högst 14

dagar av ett och samma kalenderår. Enahanda rätt tillkommer extra ordinarie

tjänsteman.

I skrivelse till Kungl. Majit den 14 december 1939 har landstormsofficerssällskapens

i Sverige riksförbund anmärkt, att genom författningsbestämmelsernas

av helt andra orsaker givna formulering landstormsofficerarna icke

erhållit den förmån i löneturshänseende, som tillkomme icke blott andra officerare

inom arméns reservpersonal utan även de värnpliktiga. Då emellertid

landstormsofficerare på samma sätt som andra officerare av nyssnämnda

kategori obligatoriskt inkallades till militär tjänstgöring under förstärkt

försvarsberedskap och mobilisering, vore det av stor vikt, att en rättelse

skyndsamt komme till stånd, så att full likställighet med övriga nämnda

beställningshavare åstadkommes. Förbundet har hemställt, att åtgärder

för sådan ändring av gällande författningar måtte vidtagas, att även de civila

tjänstemän, som vore landstormsofficerare, måtte för uppflyttning till

högre löneklass få räkna den tid, varunder de åtnjutit tjänstledighet för

fullgörande av dem i sistnämnda egenskap åliggande militär tjänstgöring.

I infordrat yttrande den 3 februari 1940 över ifrågavarande framställning

har statskontoret tillstyrkt densamma.

Såsom framgår av de av mig i det föregående återgivna bestämmelserna.Deparfe»nenM.

äger civil ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman för uppflyttning i löne- chefenklass

i innehavande civil befattning taga i beräkning den tid han åtnjutit

tjänstledighet för fullgörande av honom såsom beställningshavare i reserven

eller vad därmed är likställt åliggande militär tjänstgöring. Ordinarie eller

extra ordinarie tjänsteman, som fullgör tjänstgöring såsom konstituerad land
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 144. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

stormsofficer äger däremot författningsenligt icke för nämnda ändamål taga

i beräkning annan tjänstgöringstid än den, som använts för genomgående av

vissa övningar och kurser i utbildningssyfte. Under nuvarande förhållanden,

då landstormsofficerare i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap

eller partiell mobilisering inkallas till militär tjänstgöring i betydande omfattning,

synes det vara mindre tillfredsställande, att tjänstemannen skall på

grund härav lida intrång i sin lönetursrätt. Jag finner billighetsskäl tala för

att sådan tjänsteman får för löneklassuppflyttning i den civila tjänsten tillgodoräkna

tiden för den militära tjänstgöringen såsom om denna tjänstgöring

fullgjorts i den civila befattningen.

Emellertid vill jag framhålla, att även andx-a civila tjänstemän än de nu

omförmälda kunna vid tjänstgöring under nuvarande förhållanden inom

försvarsväsendet få sin rätt till löneklassuppflyttning inskränkt. I sådant

hänseende vill jag erinra om de kvinnliga tjänstemän, vilka i egenskap av

medlemmar av landstormskvinnoförening och föreningen svenska röda stjärnan

erhålla tjänstledighet från sin civila tjänst för tjänstgöring vid försvarsväsendet.

En annan grupp utgöra de s. k. krigsfrivilliga. Dessa bestå huvudsakligen

av sådan inom landstormsförbunden utbildad personal, vilken icke

konstituerats till officerare, samt inom frivilliga automobilkåren, frivilliga

motorcykelkåren, frivilliga röda korset m. fl. organisationer utbildad personal.

Därest civil tjänsteman, tillhörande dylik frivillig försvarsorganisation,

under nuvarande förhållanden erhåller ledighet från sin civila tjänst

för att tjänstgöra vid försvarsväsendet, i vilket fall han har att avstå honom

eljest tillkommande avlöningsförmåner i den civila tjänsten, är han enligt

gällande avlöningsreglementen icke berättigad att i löneturshänseende tillgodoräkna

tiden för tjänstledigheten. Det synes mig emellertid icke vara

med billighet förenat, att ledighet för dylikt ändamål skall föranleda ett

uppskjutande av löneklassuppflyttningen i den civila befattningen.

Om jag sålunda vill förorda ett eftergivande för nu angivna fall av de i

7 § 3 mom a) civila avlöningsreglementet och motsvarande författningsrum

i civila icke-ordinariereglementet stadgade villkoren för erhållande av löneklassuppflyttning,

synes det mig likväl icke böra ifrågakomma att vidtaga

några ändringar i reglementena. Det torde i stället böra ankomma på Kungl.

Maj:t att genom generella föreskrifter vid sidan av avlöningsreglementena

eller ock genom beslut från fall till fall medgiva tjänsteman rätt att, där

sådant icke är medgivet i vederbörande reglemente, för löneklassuppflyttning

taga i beräkning tid, varunder han i anledning av förstärkt försvarsberedskap

eller partiell mobilisering åtnjutit tjänstledighet från sin civila

befattning för tjänstgöring vid försvarsväsendet. Detsamma bör gälla för ordinarie,

extra ordinarie och vikarierande lärare, som avses i avlöningsreglementet

den 11 november 1938 (nr 660), i avlöningsreglementet den 30 september

1937 (nr 868) samt i avlöningsreglementet den 17 juni 1938 (nr 419).

Vad angår ordinarie statstjänstemän samt nyssnämnda lärare bör riksdagens

medgivande härtill inhämtas.

I detta sammanhang torde jag få påpeka, att tjänsteman, som åtnjuter

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 144.

19

tjänstledighet av anledning, som i 13 § 2 mom. a) civila avlöningsreglementet

och 12 § 2 mom. a) civila icke-ordinariereglementet samt liknande stadganden

i avlöningsreglementena för kommunalt anställda lärare omförmäles,

givetvis äger rätt att för löneklassuppflyttning tillgodoräkna tjänstledighetstiden,

även om han vid minimiregelns tillämpning har att avstå hela lönen i

den civila befattningen.

5. Förskottsutbetalning av avlöning. I skrivelse till Kungl. Maj:t den

12 juli 1939 har svenska järnvägsmannaförbundet hemställt om Kungl.

Maj:ts förklaring, att hinder icke möter för vederbörande verksstyrelse att

medgiva förskottsutbetalning av tjänstemans lön på grund av dödsfall, sjukdom

eller annan särskilt ömmande orsak, dock icke till större belopp än som

redan av vederbörande intjänats och endast efter medgivande av det befäl,

som har att ansvara för avlöningens utbetalande.

Föreskrift om avlönings utbetalande är meddelad i 2 § 4 mom. civila avlöningsreglementet

och 3 § 4 mom. civila icke-ordinariereglementet. Där stadgas,

att avlöning utbetalas månadsvis i efterskott, i den mån icke beträffande

särskild ersättning utbetalning i annan ordning är särskilt stadgad eller eljest

finnes lämpligen böra ske. Av den motivering, som ligger till grund för stadgandet

i fråga och som återfinnes i 1936 års lönekommiltés betänkande med

förslag till civilt avlöningsreglemente (stat. off. utredn. 1937: 48) framgår, att

iönekommittén ansett det av vissa ämbetsverk framförda önskemålet örn införande

i avlöningsreglementet av en föreskrift, som stadgade befogenhet för

vederbörande verk att medgiva förskottsutbetalning av lön, icke böra vinna

beaktande.

Över järnvägsmannaförbundets framställning hava utlåtanden avgivits av

allmänna lönenåmnden den 26 september 1939, av statskontoret den 22 januari

1940 samt av riksråkenskapsverket den 17 februari 1940.

Lönenämnden framhåller, att stadgandet i 2 § 4 mom. civila avlöningsreglementet

överensstämde i sak med de föreskrifter respektive den

praxis, som varit gällande beträffande utbetalningen av avlöning, sedan det

nya lönesystemet genom 1919 års avlöningsreglemente för kommunikalionsverken

infördes för statens befattningshavare. Av 1936 års lönekommiltés

uttalande syntes kunna dragas den slutsatsen, att man icke velat skapa några

rättigheter för tjänstemännen i avseende å möjligheten att erhålla förskottsutbetalning

av lön. Nämnda uttalande syntes å andra sidan knappast kunna

tagas till intäkt för den uppfattningen, att kommittén avsett att åstadkomma

någon direkt skärpning av förut tillämpad praxis på delta område.

Ehuru befattningshavare sålunda saknade varje rättighet att påfordra avlönings

utbetalande i annan ordning än som föreskreves i vederbörligt avlöningsreglemente,

syntes det likväl lönenämnden verka onödigt bärt att under

alla omständigheter avslå av befattningshavare framställd begäran örn att

förskottsvis utfå någon del av avlöningen. Det kunde nämligen enligt lönenämndens

mening under vissa förhållanden föreligga skäl av sådan betydelse,

alt statens intresse att hava avlöningsutbetalningen koncentrerad till ett

enda tillfälle skäligen borde vika för ett påkommet starkt behov hos den enskilde

att redan före månadens slut kunna disponera någon del av avlöning
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

en. Lönenämnden avsåge härvid de fall, då ett avsevärt och oförutsett penningbehov

gjorde sig gällande på grund av inträffat sjukdomsfall eller dödsfall

inom befattninghavarens familj eller bland personer, för vilka han eljest

hade försörjningsskyldighet. Härmed jämförbar orsak torde få anses vara,

att befattningshavaren själv för intagning på sjukhus vore nödsakad att i

förskott inbetala vårdavgift. Lönenämnden ville i detta sammanhang erinra,

att det vid kommunikationsverken före civila avlöningsreglementets ikraftträdande

varit praxis, att vederbörande myndighet utfärdat ansvarsförbindelse

för kostnaderna för befattningshavares vård å sjukhus. På grund av nu

gällande bestämmelser i fråga om vårdkostnadernas fördelning å statsverket

och befattningshavaren syntes emellertid hinder möta att i full omfattning

bibehålla denna praxis.

Då lönenämnden sålunda gåve uttryck åt den uppfattningen, att förskott

å avlöning borde kunna medgivas under synnerligen ömmande omständigheter,

ville lönenämnden samtidigt framhålla, att förskott endast borde ifrågakomma

för att i ett givet fall avhjälpa rent tillfälliga behov. Lönenämnden

utginge vidare från, att förskott endast finge utbetalas efter prövning i vederbörlig

ordning. Att förskott därvid icke finge utbetalas med högre belopp

än som vid tidpunkten för förskottets beviljande intjänats av månadslönen,

funne nämnden självklart.

I särskilt yttrande till lönenämndens utlåtande har nämndens ordförande,

generaldirektören E. R. Stridsberg, anfört, att han för sin del ansåge, att

varken 1919 års avlöningsreglemente för kommunikationsverken eller nu gällande

civila avlöningsreglemente i och för sig kunde tagas till intäkt för förefintligheten

av en befogenhet för vederbörande verk att medgiva förskottsutbetalning

av lön. Lönekommitténs uttalande syntes å andra sidan icke behöva

givas en sådan innebörd, att kommittén därmed tagit ställning till frågan,

örn förskottsutbetalning borde medgivas. Uttalandet syntes endast avse,

att en bestämmelse örn förskottsutbetalning icke borde intagas i själva

avlöningsreglementet utan — i fall av behov -— meddelas i annan ordning.

Reservanten ansåge emellertid, att löneförskott borde såvitt möjligt undvikas,

ej minst på grund av de olägenheter ur redovisningssynpunkt, som därav

följde. Därest det i allt fall funnes lämpligt att medgiva förskottsutbetalning,

borde bestämda föreskrifter härom meddelas av Kungl. Maj:t.

Statskontoret finner det visserligen i viss mån tveksamt, huruvida

vederbörande verks styrelser överhuvud taget borde erhålla befogenhet att

utbetala förskott å lön. I likhet med lönenämnden vore emellertid ämbetsverket

av den uppfattningen, att det skulle vara obilligt att under alla omständigheter

avslå framställning om att utfå någon del av avlöningen i förskott.

Ämbetsverket ville därför icke motsätta sig, att sådan förskottsutbetalning

undantagsvis kunde medgivas i ömmande fall och efter särskilt beslut

av vederbörande verks styrelse. Såsom allmänna lönenämndens ordförande

framhållit, borde bestämda föreskrifter i ämnet meddelas av Kungl.

Maj :t.

Då civila avlöningsreglementet blivit fastställt av riksdagen, syntes tvekan

kunna råda, huruvida ej medgivande av förskottsutbetalning borde lämnas av

riksdagen. Ämbetsverket holle dock för sin del före, att införandet av förevarande

bestämmelser vore att betrakta som en ordningsföreskrift, i vilket

fall Kungl. Majit skulle kunna utfärda erforderliga föreskrifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Riksräkenskapsverket uttalar den uppfattningen, att förskottsutbetalning

av lön i möjligaste mån borde undvikas, delta såväl ur allmän

ordnings- som icke minst ur redovisningssynpunkt. Emellertid kunde uppenbarligen

förekomma undantagsfall, då ömmande omständigheter motiverade

ett avsteg från huvudregeln. Att för dessa undantagsfall meddela särskilda

föreskrifter syntes dock knappast erforderligt eller ens lämpligt, utan

borde det överlåtas på vederbörande verksmyndigheter att diskretionärt pröva

och avgöra uppkommande frågor av detta slag. Ett dylikt medgivande

finge emellertid icke anses innefatta någon rätt för verksstyrelse att i förvaltningsväg

utfärda generella bestämmelser i ämnet, varigenom förskottsutbetalningen

bleve i större eller mindre utsträckning satt i system och förtoges

karaktären av undantagsföreteelse.

De i civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet med-Departementsdelade

bestämmelserna angående utbetalning av avlöning lämna icke be- 6 **■

fogenhet för ämbetsverken att medgiva förskott å lön. Någon ändring i

reglementena på denna punkt synes mig ej heller böra ifrågakomma. Såsom

de hörda ämbetsverken framhållit kunna emellertid fall inträffa, da

ett undantag från den allmänna utbetalningsföreskriften är motiverad.

I de avgivna yttrandena har i detta hänseende pekats pa sådana fall, da

tjänsteman drabbas av sjukdom eller han avlider och tjänstemannen respektive

hans efterlevande befinna sig i sådant ekonomiskt läge, att tillfällig hjälp

för mötande av oförutsedda och hastigt påkommande utgifter är av behovet

synnerligen påkallad. Enligt min mening böra, där dylika särskilt ömmande

omständigheter föreligga, hinder icke resas mot att myndigheterna lämna

medgivande örn förskottsutbetalning av den avlöning befattningshavaren må

hava intjänat.

Jag vill emellertid uttryckligen betona, att en avvikelse från den allmänna

utbetalningsregeln bör begränsas till att avse rena undantagsfall. Det synes

mig lämpligt, att Kungl. Majit till ledning för ämbetsverken och för undvikande

av missbruk utfärdar särskilda tilläggs- eller tillämpningsföreskrifter

till ifrågavarande stadgande i avlöningsreglementena. Därest icke riksdagen

häremot framställer någon erinran, har jag för avsikt att framdeles inför

Kungl. Majit framlägga förslag till dylika föreskrifter.

6. Krigsriskersättning till viss personal, tjänstgörande å statens järnvägars

tågfärjor samt å lotsverkets fyrskepp och tjänstefartyg m. m. I en

till Kungl. Majit ställd, den 11 oktober 1939 dagtecknad skrivelse hava vissa

befattningshavare i befälsställning (maskinist- och styrmansgraderna) å

statens järnvägars tågfärjor hemställt att få komma i åtnjutande av krigsriskförsäkring

och krigsriskersättning i likhet med vad befäl vid svenska

handelsflottan erhölle.

över denna framställning har riksförsäkringsanstalten den 24 november

1939 avgivit infordrat utlåtande, varvid ämbetsverket yttrat sig allenast i

vad framställningen avser krigsriskförsäkring.

Sedermera har stgrclsen för svenska järnvägsmannaförbundet i skrivelse

till Kungl. Majit den 9 december 1939 gjort framställning örn krigsriskersätt
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

ning till personal i de lägre graderna å tågfärjorna och därvid anfört i huvudsak

följande.

De första dagarna i september innevarande år, då krigstillstånd inträtt

mellan Tyskland och vissa andra makter, hade omedelbart stora risker uppstått

för den neutrala sjöfarten i södra Östersjön. Den förnämsta anledningen

därtill hade varit, att minor utlagts i de farvatten, som utgjorde förbindelseleder

mellan Östersjön och utanför liggande hav. Det hade visat

sig, att en stor del av de utlagda minorna kommit i drift, vilket medfört

ökade risker för sjöfållen. Det syntes ävenledes ligga i sakens natur, att

minornas förtöjningar, som från början syntes lia varit mycket bristfälliga,

på grund av vattnets frätande inverkan mer och mer försvagades, så att det

kunde förutsättas, att de kringdrivande minornas antal — som redan varit

mycket stort — konnne att ökas, varvid risken för de i närheten av minfälten

trafikerande fartygen ökades i motsvarande grad.

Då lederna Trelleborg—Sassnitz och Malmö—Köpenhamn ginge i omedelbar

närhet av de utlagda minfälten, vore det uppenbart, att riskerna för

fartyg och besättningar, som sysselsattes i denna trafik, vore synnerligen

stora. De som tjänstgjorde å fartyg i regelbunden trafik på dessa farvatten,

linge därför vidkännas ett synnerligen nervuppslitande arbete, så att tjänsten

bleve betydligt mera ansträngande än under normala förhållanden. Under

dessa omständigheter vore det tydligt, att den ordinarie lönen — vilken anpassats

med hänsyn till normala förhållanden — icke utgjorde skälig ersättning

för tjänstgöring under nuvarande abnorma situation.

Då krigsrisken för statens järnvägars tågfärjor utan tvivel vore den största

som förefunnes för svenska fartyg i Östersjöfart, icke minst beroende därpå

att de dagligen anlöpte tysk örlogshamn och befunne sig inom tyskt territorialvatten,

vilket kunde komma att bli en verklig farozon, särskilt för den

händelse ett oparäknat anfall skulle göras mot de militära anläggningarna

i Sassnitz eller dess omedelbara närhet, syntes starka skäl tala för att de

som tjänstgjorde ombord komme i åtnjutande av krigsriskersättning. Samma

borde ävenledes tillkomma personal ombord å tågfärjan Malmö—Köpenhamn,

även om risken på denna route icke kunde anses vara lika riskfylld

som på den förstnämnda.

Med hänsyn till järnvägsstyrelsens beslut, att de svenska tågfärjorna tills

vidare endast skulle utföra dagturer, syntes en viss begränsning av krigsriskersättningen

kunna göras. Skulle däremot antalet turer utökas, så att

tjänstgöringen även komme att omfatta nattjänstgöring, syntes anspråken på

en väsentligt högre ersättning vara välmotiverade.

I anslutning härtill har förbundsstyrelsen hemställt, att så länge färjorna

å de båda tågfärjelinjerna utförde turer under dagen, all personal tillhörande

lönegraderna A 1—10 jämte rekryteringspersonal till befattningar i nämnda

lönegrader måtte tillerkännas krigsriskersättning med 4 kronor för tjänstgöringsdag

samt att denna ersättning måtte utgå retroaktivt från den 1 september

1939.

över nämnda framställningar hava infordrade utlåtanden avgivits av

järnvägsstyrelsen den 20 januari samt av allmänna lönenämnden den 27

februari 1940.

Järnvägsstyrelsen har därvid överlämnat en till styrelsen inkommen skrift

från vissa tjänstemän, tillhörande förutnämnda fartygsbefäl, däri yrkats,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

23

att så länge tågfärjorna endast utföra dagturcr, krigsriskersättning måtte

utbetalas — retroaktivt från den 1 september 1939 — med 6 kronor till

tjänstemän i lönegraderna A 12—15, med 7 kronor till tjänstemän i lönegraderna

A 16—19 samt med 8 kronor till tjänstemän i lönegraderna A 20—

26, allt räknat för seglingsdag.

Ur de av ämbetsverken avgivna utlåtandena inhämtas i huvudsak följande.

Riksförsäkringsanstalten. Lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om

krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personal gällde ombord

å svenskt fartyg tjänstgörande person, som vore försäkrad jämlikt lagen den

17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Undantagna vore endast

personer, som tjänstgjorde ombord å krigsfartyg. Lagens bestämmelser ägde

ej heller tillämpning i fråga örn skada, som uppkomme därav, att Sverige

råkat i krig.

Enligt kungörelsen den 30 november 1917 angående särskilda bestämmelser

i fråga om tillämpning av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete å

arbetare, som användes till arbete för statens räkning, syntes de högre ersättningarna

vid krigsolycksfall i fråga om befäl och besättning å statens järnvägars

tågfärjor, efter riksförsäkringsanstaltens bestämmande i vad avsåge

rätten till ersättning samt ersättningens art och storlek, böra utgivas av

statens järnvägar.

Järnvägsstyrelsen. De risker, som under rådande förhållanden vore

förenade med tjänstgöringen ombord å statens järnvägars tågfärjor, syntes

icke behöva närmare beröras. Styrelsen ansåge sig emellertid böra framhålla,

att dessa risker vore större å linjen Trelleborg—Sassnitz än å linjen

Malmö—Köpenhamn, vilket ock kommit till uttryck i överenskommelserna

angående krigsriskersättning till personal vid handelsflottan vid bestämmandet

av grunderna för denna ersättning.

Att särskild ersättning för nämnda risker finge utgå, funne styrelsen för

sin del skäligt, men att angiva de grunder, enligt vilken denna lämpligen

borde beräknas, erbjöde vissa svårigheter. De anspråk i sådant hänseende,

som av sökandena framställts, syntes styrelsen sålunda allt för höga för att

kunna tagas i övervägande. Icke heller kunde de principer för krigsriskersättningens

beräknande, som angivits i omförmälda överenskommelser, här

följas. Denna ersättning hade nämligen bestämts till vissa procent av de

avtalsenliga hyrorna, vilka ganska väsentligt understege tågfärjepersonalens

löner, och med hänsyn till andra arbetsförhållanden än dem, varunder sist

nämnda personal tjänstgjorde. Styrelsen ville erinra om att tågfärjepersonalen,

i motsats till vad förhållandet i allmänhet vore beträffande handelsflottans

personal, endast jämförelsevis få timmar per dag måste vistas inom

farozon och då å samma sträckor med särskilt anordnad bevakning rörande

minrisken.

Därest emellertid Kungl. Maj:t skulle finna ersättning i förevarande avseende

böra utgå, ville styrelsen såsom skäligt ansedda krigsriskersättningar

till statens järnvägars tågfärjepersonal föreslå dels för varje segling fram

och åter mellan Trelleborg F och Sassnitz 2 kronor 50 öre till befattningshavare

i lönegraderna A 5—10, 3 kronor 75 öre till befattningshavare i lönegraderna

A 12—16 och 5 kronor till befattningshavare i lönegraderna A

18—26, dels ock för varje segling fram och åter mellan Malmö och Köpenhamn

75 öre, 1 krona 15 öre och 1 krona 50 öre till befattningshavare i

lönegraderna A 5—10, A 12—16 och A 18—26 respektive.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

Då framställning om bär ifrågavarande ersättning ingivits första gången

i september 1939 syntes de nu föreslagna ersättningarna böra utgå retroaktivt

och i så fall lämpligen från och med den 4 september 1939, då motsvarande

ersättningar enligt träffade överenskommelser börjat utgå till personalen

vid handelsflottan. Däremot syntes, då så vitt styrelsen kunde finna

de motiv, som legat till grund för utfärdandet av kungörelsen den 15 december

1939 örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän (nr 856),

näppeligen förelåge beträffande statens järnvägars tågfärjepersonal, samma

kungörelse icke böra äga tillämpning å denna personal.

Vad slutligen anginge frågan om krigsriskförsäkring hade styrelsen intet

att tillägga till det av riksförsäkringsanstalten avgivna utlåtandet i ärendet.

Allmänna lönenämnden. Personalen vid svenska handelsflottan

hade enligt därom träffade överenskommelser under nu rådande krigsförhållanden

tillerkänts särskild krigsriskersättning, utgående med viss procents

tillägg på hyran för månad. Procenttalet varierade mellan lägst 65

procent — vid gång inom svenskt territorialvatten — och högst 300 procent

— vid resa inom ett område omfattande Nordsjön och delar av nordAtlanten

— och utgjorde för närvarande för färd inom södra Östersjön 150

procent. Den månatliga hyra, å vilken tillägg beräknades, finge därjämte

i intet fall understiga 250 kronor.

Då lagen om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän icke vore

tillämplig å nu ifrågavarande personal, syntes de genom krigstillståndet inträdda

förhållandena till sjöss motivera, att den personal, som vore anställd

eller fullgjorde tjänst ombord på statens tågfärjor, erhölle särskild ersättning

för den risk, som vore förenad med tjänstgöring ombord. Emellertid

syntes denna risk icke vara lika stor för personalen ombord å tågfärjorna

som för handelsflottans personal, med hänsyn till att färjorna som regel

ginge samma sträckor och under särskilt anordnad bevakning. Färd å linjen

Malmö—Köpenhamn torde även vara mindre riskfylld än resa å linjen

Trelleborg—Sassnitz. Redan av nu nämnda skäl borde enligt lönenämndens

mening krigsriskersättningen till personalen å tågfärjorna utgå efter

andra och lägre grunder, än som fastställts för handelsflottans personal.

Härtill bomme även, att personalen å tågfärjorna under normala förhållanden

vore i lönehänseende betydligt bättre ställda än motsvarande personal

vid handelsflottan, varför ett tillägg till avlöningen, beräknat enligt de

för handelsflottans personal gällande grunderna för krigsriskersättning, skulle

medföra en ökning i avlöningen för ifrågavarande befattningshavare, som

icke stöde i proportion till de föreliggande riskerna.

Vid sitt övervägande av nu förevarande spörsmål hade lönenämnden

kommit till den uppfattningen, att krigsriskersättning borde utgå till all

personal, som vore anställd eller beordrad till tjänstgöring ombord på tågfärjorna,

även om den tillhörde annat verk än statens järnvägar. Då även

annan personal än den, som tillhörde de av järnvägsstyrelsen angivna lönegraderna,

i enlighet härmed borde tillerkännas krigsriskersättning, funne

lönenämnden erforderligt, att de föreslagna lönegradsgrupperna erhölle en

något vidgad omfattning. För att indelningen i riskersätlningsgrupper skulle

bliva fullständig, ville lönenämnden förorda, att de särskilda krigsriskersättningsbeloppen

fastställdes för lönegraderna A 1—10, respektive A 11

—17 och A 18—26.

Beträffande de belopp, som därvid kunde komma ifråga, ville lönenämnden

erinra, att handelsflottans personal enligt därom träffat avtal vid fart

i, bland annat, den del av Östersjön, varom här vore fråga, erhölle högre

krigsriskersättning för tiden från och med den 29 januari 1940 än som dess
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

25

förinnan utgått. Med hänsyn härtill syntes även för personalen å tågfärjorna

ersättningen böra bestämmas till något högre belopp för tiden från

och med den 1 februari 1940 än för tiden dessförinnan. Lönenämnden ansåge

emellertid de ersättningsbelopp, järnvägsstyrelsen föreslagit, böra i allmänhet

något ökas för att utgöra skälig gottgörelse för de särskilda risker,

för vilka personalen under ifrågavarande tjänstgöring vore utsatt. Å andra

sidan finge de av fartygsbefälet och järnvägsmannaförbundet förordade

ersättningsbeloppen anses väl höga. Lönenämnden, som i likhet med järnvägsstyrelsen

ansåge krigsriskersättningen lämpligen böra beräknas för varje

segling fram och åter, funne sig böra föreslå, att sådan ersättning finge

utgå under tidsperioden 4 september 1939—31 januari 1940 med å linjen

Trelleborg—Sassnitz 3 kronor för befattningshavare i lönegraderna A 1—10,

4 kronor för befattningshavare i lönegraderna A 11—17 och 5 kronor för

befattningshavare i lönegraderna A 18—26 samt å linjen Malmö—Köpenhamn

med 90 öre, 1 krona 20 öre och 1 krona 50 öre för befattningshavare

i motsvarande grupper av lönegrader. För tiden från och med den 1 februari

1940 syntes lönenämnden ersättningen böra bestämmas till 3 kronor 30

öre, 4 kronor 40 öre och 5 kronor 50 öre å den förstnämnda linjen och till

1 krona, 1 krona 35 öre och 1 krona 70 öre å den sistnämnda linjen för befattningshavare

i nämnda lönegradsgrupper. Lönenämnden förutsatte härvid, att

nämnda ersättningsbelopp skulle tillkomma icke blott ordinarie utan även

extra ordinarie tjänstemän ävensom aspiranter.

Den av personalen framförda frågan om krigsriskförsäkring funne lönenämnden

med hänsyn till vad riksförsäkringsanstalten därom anfört i sitt

i ärendet avgivna yttrande icke böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I skrivelse lill Kungl. Majit den 13 februari 1940 har lotsstyrelsen gjort

framställning angående krigsriskersättning till viss personal å lotsverkets

fyrskepp och tjänstefartyg. Med framhållande av att tvenne skrivelser i

ämnet inkommit till styrelsen från fyrpersonalens förening och under erinran

tillika att dylik ersättning utginge till besättningarna å svenska handelsfartyg

anför styrelsen i huvudsak följande.

Lotsstyrelsen ville såsom sin mening uttala, att det syntes rimligt att, så

länge de av kriget föranledda riskerna för sjöfarten även invid vårt lands

kuster fortbestode, även personalen å lotsverkets fyrskepp och tjänstefartyg

tillerkändes någon extra ersättning. Det syntes vara obestridligt, att tjänstgöringen

ombord för denna personal under nu rådande förhållanden bleve

mera ansträngande genom den skärpta vaksamhet, som erfordrades, och

den påfrestning av psykisk art, som följde av de genom kriget ökade riskerna

för sjöfarande. För befälets vidkommande tillkomme också en känsla

av ökat ansvar för besättning och fartyg.

Vidkommande storleken av den krigsriskersättning, som finge anses böra

utgå till nämnda personal, ville lotsstyrelsen lill en början framhålla att,

med hänsyn såväl till denna personals i allmänhet bättre ställning i lönehänseende

som därtill att krigsriskerna för dylika fartyg icke kunde anses

lika stora som för handelsfartyg, en jämförelse i förevarande avseende med

besättningarna å sistnämnda fartyg icke syntes motiverad.

Med utgångspunkt från förhållandena, sådana de under kriget hittills

gestaltat sig, komme styrelsen att för Kungl. Majit framlägga förslag örn ersättningsbelopp,

som styrelsen i nuvarande läge funne skäliga. Förändringar

i läget kunde emellertid föranleda en omprövning av ersättningsbeloppens

storlek. Möjlighet borde därför föreligga att utan alltför omständlig pro
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr lii.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

cedur reglera grunderna för ersättningarnas beräknande alltefter framkommande

skäl härtill. Det syntes styrelsen i anledning härav lämpligt, att

Kungl. Majit erhölle riksdagens bemyndigande att bestämma de närmare

grunderna för sådana ersättningars utgående.

Innan styrelsen framlade förslag till de grunder, efter vilka ersättningsbeloppen

till en början borde utgå, hade styrelsen för avsikt att jämlikt kungörelsen

den 4 juni 1937 (nr 292) bereda de i förhållande till styrelsen förhandlingsberättigade

föreningarna, som frågan berörde, tillfälle att taga kännedom

om ett inom styrelsen utarbetat utkast i ämnet.

Preliminärt bade styrelsen räknat med att kostnaderna för ifrågavarande

ersättningar komme att för helt år uppgå till i runda tal följande belopp,

nämligen för fyrskeppspersonal 12,000 kronor, för personal å lotsverkets

tjänstefartyg 13,000 kronor samt för befälhavare å lotsverkets tjänstefartyg

jämte annan lotsverkets personal, som i tjänsten färdades med lotsverkets

fartyg, 5,000 kronor eller tillhopa 30,000 kronor.

Vad anginge kostnaderna för ersättningarna till fyrskeppspersonalen syntes

dessa kunna bestridas från den i anslaget till avlöningar till befattningshavare

vid lots- och fyrstaten ingående anslagsposten till fyrskeppstillägg.

Å denna anslagspost räknade styrelsen med att, såvitt nu kunde bedömas,

en avsevärd besparing komme att uppstå till följd därav, att under de av

kriget föranledda förhållandena endast en del av fyrskeppen komme att ligga

ute på sina stationer. Den härigenom uppkommande besparingen i kostnaderna

för fyrskeppstillägg syntes mer än väl motväga kostnaderna för

den ifrågasatta krigsriskersättningen åt fyrskeppspersonalen. Beträffande

kostnaderna för sådan ersättning åt befälhavare och personal å tjänstefartygen

m. fl. saknades under avlöningsanslagen till lotsverket lämplig anslagspost

att anlita för ändamålet. Styrelsen ville emellertid framhålla, att förenämnda

beräknade besparing å anslagsposten till fyrskeppstillägg torde,

såvitt nu kunde bedömas, uppväga jämväl kostnaderna för krigsriskersättning

till befälhavare och personal å tjänstefartygen.

Med tillkännagivande, att lotsstyrelsen sålunda inom den närmaste tiden

komme att till Kungl. Majit överlämna förslag till grunder för bestämmande

av de krigsriskersättningar, som styrelsen för närvarande funne böra utgå,

hemställer styrelsen, att Kungl. Majit måtte dels av riksdagen utverka

medgivande att till befattningshavare vid lotsverket må utgå krigsriskersättning

enligt de grunder, som Kungl. Majit bestämmer, dels ock föreslå riks*

dagen att antingen härför anvisa särskilda medel eller ock lämna medgivande

om krigsriskersältningens bestridande från förenämnda anslagspost

till fyrskeppstillägg.

Över lotsstyrelsen framställning bär allmänna iönenämnden den 4 mars

1940 avgivit infordrat yttrande. Lönenämnden yttrar:

Enligt lönenämndens mening vore personalens å fyrskeppen och lotsverkets

tjänstefartyg arbets- och tjänstgöringsförhållanden under nu rådande

omständigheter av sådan art, att det vore motiverat, att särskild ersättning

utginge utöver den, som vore fastställd för normala förhållanden. Med hänsyn

härtill funne sig lönenämnden kunna tillstyrka, att krigsriskersättning

finge utgå till såväl ifrågavarande personal som ock annan befattningshavare,

som i tjänsten färdades med lotsverkets tjänstefartyg. Lönenämnden

förutsatte därvid, att nu nämnd ersättning, vad fyrskeppspersonalen beträffade,

borde utgå endast under tjänstgöring å fyrskepp, som vöre liggande å

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

27

sin station eller vöre under gång till eller från stationen, och, i fråga om

personalen å lotsverkets t jäns tefar tyg, allenast då fartyget befunne sig under

gång.

Beträffande storleken av den ersättning, som kunde anses böra ifrågakomma,

ville lönenämnden framhålla, att krigsriskersättningen för nu ifrågavarande

personal med hänsyn såväl till riskerna som personalens avlönings-

och anställningsförhållanden syntes böra utgå efter andra och lägre

grunder än som gällde för personalen vid handelsflottan. Riskerna för lotsverkets

personal syntes icke heller vara av sådan art, att en ersättning med

motsvarande belopp som lönenämnden i utlåtande den 27 februari 1940 förordat

för personal å tågfärjorna å linjen Trelleborg—Sassnitz kunde anses

motiverad. Lotsstyrelsen hade även, såsom framginge av det utkast till ersättningsbestämmelser

lotsstyrelsen tillställt vederbörande personalföreningar,

funnit sig böra upptaga krigsriskersättningen med väsentligt lägre belopp

än vad lönenämnden sålunda förordat. Enligt vad lönenämnden inhämtat,

hade personalföreningarna numera föreslagit en betydande förhöjning

av de belopp, som lotsstyrelsen sålunda framlagt. Då emellertid

lotsstyrelsen icke för Kungl. Majit i förevarande sammanhang framställt

förslag om de ersättningsbelopp, som borde fastställas, funne lönenämnden,

som förutsatte, att nämnden i sinom tid bereddes tillfälle att uttala sig rörande

krigsriskersättningens storlek till de befattningshavare, varom här vore

fråga, icke anledning att nu närmare ingå på berörda spörsmål.

På grund av de särskilda risker, som under nuvarande krigstillstånd äro Departementsförenade

med befarandet av vissa farvatten, utgå till besättningarna å de chefen•

svenska handelsfartygen särskilda krigsriskersättningar. Ifrågavarande ersättningar,

vilka bestämts i avtal mellan vederbörande arbetsgivar- och personalsammanslutningar,

uppgå till betydande belopp. Enligt senaste överenskommelse

av den 24 januari 1940 mellan Sveriges redareförening, å ena,

samt Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska maskinbefälsförbundet, å

andra sidan, utgår sålunda krigsriskersättning med tillägg om högst 300

och lägst 65 procent av hyran för månad. I farvattnen omkring Sverige utgör

tillägget i allmänhet 65 procent av månadshyran dels vid kustfart,

då fartyget hela resan befinner sig inom svenskt territorialvatten, dels

ock vid fart i Östersjön norr örn 59° N samt 150 procent vid fart dels

i Östersjön söder om 59° N utanför territorialgränsen, dels ock i Öresund

och i Kattegatt intill linjen Vinga—Skagen. Den månatliga hyra, å vilken

tillägg beräknas, må enligt överenskommelsen i intet fall understiga 250 kronor.

Mellan Sveriges redareförening och Svenska sjöfolksförbundet har

träffats överenskommelse av enahanda innebörd. Slutligen har mellan

Svenska rederiaktiebolaget Öresund och Svenska sjöfolksförbundet särskild

överenskommelse träffats rörande krigsriskersättning till besättningsmän.

De nu föreliggande framställningarna avse, att särskilda förmåner skulle

beredas personalen dels å statens järnvägars tågfärjor å linjerna Trelleborg

—Sassnitz oell Malmö—Köpenhamn, dels ock å lotsverkets tjänstefartyg och

(fyrskepp såsom ersättning för de ökade riskerna och deri psykiskt mera påfrestande

tjänstgöringen.

Vad statens järnvägars tågfärjepersonal angår har till en början yrkats,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

att åtgärder måtte vidtagas för beredande av krigsriskförsäkring åt denna

personal. Denna fråga torde icke i detta sammanhang böra upptagas till behandling.

Vad härefter angår frågan om krigsriskersättning anser jag i likhet med

de myndigheter, som uttalat sig i ärendet, skäligt att sådan ersättning i förevarande

fall må utgå.

I fråga om ersättningen till de å tågfärjorna tjänstgörande befattningshavarna

ha olika förslag framlagts. Vid övervägande av dessa förslag har jag

ansett mig böra ansluta mig till allmänna lönenämndens ståndpunkt. De ersättningsbelopp,

som lönenämnden förordat, synas mig lämpligt avvägda för

de förhållanden, som hittills rått, och i nuvarande läge. Krigsriskersättning

bör utgå till såväl ordinarie befattningshavare som extra ordinarie och extra

tjänstemän samt aspiranter. Ersättning bör givetvis tillkomma även sådan å

tågfärja tjänstgörande personal, som tillhör annat verk än statens järnvägar.

Beträffande krigsriskersättning till personal å lotsverkets tjänstefartyg och

fyrskepp föreligger intet förslag om ersättningsbeloppens storlek. Uppenbarligen

måste emellertid dessa belopp avvägas med beaktande av den ersättning,

som kommer att bestämmas för tågfärjepersonalen.

Måhända kan det befinnas befogat att medgiva krigsriskersättning till ytterligare

någon befattningshavarkategori än de av mig i det föregående omnämnda.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att härom besluta.

Det synes mig icke lämpligt att nu fastställa bestämda krigsriskersättningsbelopp,

vilka skulle få tillämpas även om väsentligt ändrade förhållanden

skulle inträda i fråga om krigsriskerna. Det bör därför få ankomma på

Kungl. Maj:t att bestämma ersättningarnas storlek ävensom förutsättningarna

och de närmare villkoren för ersättningarnas åtnjutande. I likhet med de

hörda myndigheterna utgår jag härvid från att ersättningsbestämmelserna

gives retroaktiv verkan från början av september 1939. Riksdagens medgivande

torde böra inhämtas till att krigsriskersättning må utgå till här

ifrågavarande personal enligt av Kungl. Majit fastställda grunder.

Kostnaderna för krigsriskersättningen torde för statens järnvägars del böra

bestridas av statens järnvägars medel. Beträffande personal, tillhörande allmänna

civilförvaltningen, böra kostnaderna påföras vederbörligt avlöningsanslag.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

29

Hemställan.

Inom finansdepartementet har utarbetats förslag till kungörelse om ändring

i vissa delar av civila avlöning sr eglement et den 4 januari 1939 (nr 8).

Förslaget innefattar de ändringar i reglementet, som i det föregående förordats.

Under åberopande av vad sålunda i skilda sammanhang anförts hemställer

jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna förberörda förslag till kungörelse,

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående förordats

a) vidtaga ändringar i avlöningsreglementena den 11 november

1938 (nr 660) för lärare vid kommunala flickskolor,

kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre

folkskolor, den 30 september 1937 (nr 868) för lärare vid folkoch

småskolor samt den 17 juni 1938 (nr 419) för nomadlärare,

b) meddela bestämmelser angående avlöning till ordinarie

befattningshavare i statens tjänst under ledighet för militärtjänstgöring

såsom beställningshavare i reserven m. m., samt

c) besluta om rätt för befattningshavare att för löneklassuppflyttning

taga i beräkning tid, varunder han i anledning av

förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering åtnjutit

tjänstledighet från sin civila befattning för tjänstgöring

vid försvarsväsendet,

dels ock medgiva att krigsriskersättning må utgå till statliga

befattningshavare med tjänstgöring å fartyg i de fall

och enligt de grunder, som bestämmas av Kungl. Majit.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

P. J. Arrhenius.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr lii.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:301 Skrivelse till Konungen angående Kungl. Maj:ts förslag om ändring av 55 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 a1 i texten
  2. SU 1940:170 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn ändring av 55 § civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 s. 1 i texten
  3. SU 1940:134 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om ändring av 55 § civila avlöning sreglementet den 4 januari 1939 s. 1 i texten
  4. Rskr. 1940:209 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om ändring av 66 § 2 mom. civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 s. 7 i texten
  5. SU 1940:113 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om ändring av 66 § 2 mom. civila avlöningsreglementet den A januari 1939 s. 1 i texten