Angående anslag till Häradsrätterna: Avlöningar, m. m
1940-03-01 · 24 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 21 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:150, Angående anslag till Häradsrätterna: Avlöningar, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 150.
1
Nr 150.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till Häradsrätterna:
Avlöningar, m. m.; given Stockholms
slott den 1 mars 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1940.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman:
Vid anmälan till årets statsverksproposition av de frågor, som tillhöra
regleringen för budgetåret 1940/41 av utgifterna under riksstatens andra
huvudtitel, berördes under punkterna (19) och (33) frågorna örn anslag till
Häradsrätterna: Avlöningar och till Ersättning till befattningshavare vid
rådhusrätter och till städer för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelBihang
till riksdagens protokoll 19M. 1 sami. Nr 150. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
sernas avskaffande. Under erinran att inom justitiedepartementet påginge
utredning angående möjligheterna att nedsätta nu utgående ersättning för
förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande ävensom angående
vissa andra frågor, vilka vore ägnade att inverka vid bestämmandet
av häradsrätternas avlöningsanslag, uttalade jag, att nämnda båda anslag
tills vidare torde böra upptagas med beräknade belopp. Med bifall till av
mig i anslutning därtill gjorda framställningar föreslog Kungl. Majit i statsverkspropositionen
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1940/41 beräkna till Häradsrätterna: Avlöningar ett förslagsanslag
av 1,896,000 kronor och till Ersättning till befattningshavare
vid rådhusrätter och till städer för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande ett anslag av 280,400 kronor. Sedan berörda utredning
numera avslutats, får jag ånyo underställa Kungl. Majit ifrågavarande
anslagsbehov.
1. Häradsrätterna: Avlöningar, förslagsanslag. Häradsrätternas avlöningsanslag
är i gällande riksstat upptaget med nyssnämnda belopp 1,896,000
kronor. Kungl. Majit har den 9 juni 1939 fastställt avlöningsstat för häradsrätterna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1939/40.
1937 års domsagoutredning har den 22 september 1939 avlämnat betänkande
med förslag till omorganisation av domsagoförvaltningen samt lönereglering
för domsagopersonalen (statens off. utredn. 1939:29). Förslaget
bygger enligt direktiven på sportelsystemets avskaffande och fullständigt
förstatligande av domsagoförvaltningen. Häradshövdingarna föreslås inordnade
under civila avlöningsreglementet och placerade i lönegraden B 2 (årslön
16,000 kr.). Till flertalet häradshövdingar skall emellertid enligt förslaget
utgå avlöningsförstärkning med belopp växlande i huvudsak efter
arbetsbördans storlek. Domsagorna indelas härför i 5 lönegrupper (grupp
I omfattande 21 domsagor, ingen avlöningsförstärkning; grupp II, 24 domsagor,
löneförstärkning 1,250 kr.; grupp III, 34 domsagor, 2,500 kr.; grupp IV,
31 domsagor, 3,750 kr.; grupp V, 6 domsagor, 5,000 kr.). Häradshövdingarnas
sammanlagda avlöningsförmåner föreslås alltså skola växla mellan
16,000 och 21,000 kronor, vartill kommer rörligt tillägg. I fråga om löneregleringen
föreslås en övergångstid av 10 år, under vilken häradshövdingar,
som genom det nya lönesystemet skulle få minskade inkomster —
detta är fallet i 100 av de 116 domsagorna — skola åtnjuta övergångsersättning,
som minskas med Vio av det ursprungliga beloppet för varje år.
Beträffande domsagopersonalen i övrigt föreslås en rationalisering genom
minskning av den rättsbildade och ökning av den icke rättsbildade personalen.
Domsagoutredningens förslag — vilket utremitterats för erhållande av
vederbörliga yttranden — kommer icke att kunna föranleda förslag till
detta års riksdag. Fråga har emellertid väckts att oberoende härav
vidtaga åtgärder för ett skäligt avvägande av häradshövdingarnas
löneförmåner i vissa domsagor. I skrivelse
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
3
den 18 december 1939 ha nämligen hovrätternas presidenter gjort en framställning
i syfte att det av domsagoutredningen framlagda förslaget omedelbart
måtte vinna beaktande så till vida att viss hänsyn därtill toges vid
återbesättande av lediga eller ledigblivande häradshövdingämbeten. Såsom
motivering anföres i skrivelsen följande:
Särskilt i sådana fall då den nu uppburna inkomsten av domsagan är
mycket betydande, kan det i betraktande av strävandena att begränsa statsutgifterna
synas stötande att det lediga ämbetet återbesättes utan att åtgärd
vidtagits för ett skäligt avvägande av häradshövdingens löneförmåner. Ett
sådant avvägande skulle också bereda möjlighet alt successivt tillgodose
behovet av en lämplig organisation av domsagans övriga befattningar utan
statsverkets betungande med ökade utgifter. Särskilt de icke rättsbildade biträdena
skulle härvid kunna erhålla en önskvärd förbättring i sina anställningsvillkor.
På grund av vad sålunda anförts ha hovrättspresidenterna hemställt örn
övervägande, huruvida icke hädanefter i avbidan på slutlig prövning av det
föreliggande organisationsförslaget borde i samband med varje häradshövdingutnämning
verkställas en undersökning av biträdesbehovet och förvaltningskostnaderna
i domsagan och, sedan en plan härför godkänts, stadgas
att häradshövdingen skulle hava att av uppburna lösenmedel till statsverket
redovisa vad som överstege summan av kostnaderna i enlighet med den sålunda
godkända staten och en skälig befunnen löneinkomst för häradshövdingen.
Sedan framställningen överlämnats till ordföranden i 1937 års domsagoutredning,
generaldirektören Erik Stridsberg med uppdrag att verkställa närmare
utredning i ämnet samt att därvid särskilt beakta förhållandena i
Södra Roslags domsaga, där häradshövdingämbetet den 30 november 1939
blivit ledigt, har utredningsmannen upptagit frågan till behandling i en den
12 februari 1940 avlämnad promemoria angående vissa spörsmål i avseende
å häradshövdingarnas löneinkomster. Mot det av hovrättspresidenterna
framlagda förslaget göras i promemorian vissa erinringar. Sålunda
anföres:
Förslaget är avsett att i princip föra till en lösning av häradshövdingarnas
lönefråga, likartad med den, som förordats av domsagoutredningen. Innebörden
av den tilltänkta anordningen är i huvudsak, att häradshövdingarna
skulle erhålla en i stort sett fast inkomst.
Det kan mot detta förslag erinras, att detsamma tillämpat å alla lediga
domsagor skulle medföra ej obetydlig omgång. Såvida man ej praktiskt
taget helt godtoge den plan för domsagornas indelning i lönegrupper, som
framlagts av domsagoutredningen, skulle för varje fall utredning behöva
verkställas angående den nettoinkomst, som häradshövdingen borde berättigas
uppbära. Även utredningen angående behovet av särskilt icke rättsbildade
biträden samt dessas avlöningsförmåner skulle kunna bliva rätt omständlig.
Det är härvidlag att märka, alt de av domsagoutredningen framlagda
beräkningarna angående behovet av icke rättsbildade biträden i de
olika domsagorna utgå från en minskning av den rättsbildade personalen,
som näppeligen kan genomföras utan omläggning i det nuvarande systemet
i avseende å de båda olika personalgruppernas arbetsuppgifter. Det
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
torde ock få anses i viss mån betänkligt att innan domsagoförvaltningarna
helt förstatligats — med därav följande kontroll å medelsförvaltningen — i
så stor utsträckning som förslaget innebär avkoppla häradshövdingarna
från intresset av att begränsa utgifterna i domsagorna. Den ifrågasatta anordningen
erbjuder även vissa formella vanskligheter.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter har utredningsmannen funnit
det böra övervägas, om icke genom ett system, som mera än det av hovrättspresidenterna
ifrågasatta anslöte sig till det nu tillämpade, häradshövdingen
kunde bibehållas såsom den för förvaltningen i domsagan ekonomiskt ansvarige,
samtidigt som man — vid uppkommande ledighet — kunde beskära
sportelinkomst, som vore att anse såsom förhållandevis alltför hög. I detta
syfte har undersökts, om ej nytillsatta häradshövdingar kunde — med bibehållande
av nuvarande lönebestämmelscr — berättigas tillgodoföra sig en
efter vissa procentuella normer bestämd andel av sportelöverskottet i domsagan.
Härvid skulle antingen kunna användas en fallande skala, vilken
borde kunna tillämpas på ledigblivande domsagor i allmänhet, eller ock för
varje särskild domsaga bestämmas en fix procentsats för den häradshövdingen
tillkommande sportelöverskottsandelen. Båda dessa alternativ skulle
emellertid, enligt utredningsmannens åsikt, vara förenade med vissa olägenheter.
Härom anföres i promemorian:
Verkställda procentberäkningar i enlighet med alternativet med en växlande
skala — med högre andel å ett bestämt bottenbelopp och med lägre
andelar å däröver liggande belopp — ha emellertid visat, att det knappast
låter sig göra att utarbeta en skala, som är användbar för alla domsagor.
Detta sammanhänger bland annat med att de av statsmedel utgående löneförmånerna
numera delvis — i avseende å tjänstgöringspenningar och förvaltningskostnadsbidrag
— äro mycket ojämna och i hög grad irrationella. Att
fastställa en viss procentsats för varje domsaga är åter förenat med den nackdelen,
att en mera avsevärd rubbning i sportelöverskottet skulle medföra
en motsvarande och stundom alltför stark förändring i den häradshövdingen
tillkommande delen av sportelöverskottet, varför behov av en omprövning
och ändring av procentsatsen ofta skulle kunna inställa sig.
"~Under uttalande att ett vägande mot varandra av fördelar och nackdelar
förbundna med de båda ovan angivna alternativen för en procentuell beskärning
av sportelöverskotten syntes giva vid handen, att intetdera av dessa
båda alternativ generellt sett vore att föredraga framför det i hovrättspresidenternas
skrivelse antydda förslaget, har utredningsmannen funnit skäl
föreligga att underkasta sistnämnda förslag en närmare granskning. För
att förslaget skall kunna genomföras utan alltför stora svårigheter har det
synts utredningsmannen vara angeläget, att detsamma i vissa avseenden
förenklas. Härom anföres:
Att börja med synes man kunna åtnöjas med att vid det provisoriska bestämmandet
av löneinkomsten för häradshövdingarna utgå från doinsagoutredningens
plan för domsagornas indelning i lönegrupper och från de av
utredningen föreslagna lönebeloppen. Till det sålunda erhållna lönebeloppet
synes böra komma ett visst särskilt tillägg, förslagsvis beräknat efter 20
procent. Detta synes nämligen befogat med hänsyn dels till anordningens
Kungl. Majlis proposition nr 150.
5
provisoriska natur, dels till att ej skillnaden skall bliva alltför stor mellan
de provisoriskt reglerade domsagorna och övriga domsagor, av vilka ett
flertal komma att fortfarande lämna avsevärt högre nettoinkomster, dels
slutligen till risken att undantagsvis sportelinkomsterna ej skulle räcka till
att bereda häradshövding den avsedda grundinkomsten. Vid en sådan anordning
synes bland de sportler, som skulle tagas i anspråk för att täcka
inkomsterna i domsagan, böra inräknas jämväl stämpelprovision, vilket däremot
ej torde ha varit avsett med det av hovrättspresidenterna framlagda
förslaget.
För att åstadkomma ytterligare förenkling vid genomförandet av nu ifrågavarande
alternativ, synes man kunna utan vidare utgå från nuvarande förvaltningskostnader
i domsagan. Det bör föreskrivas, att häradshövding ej
må utöka antalet av de under år 1939 avlönade biträdena i domsagan eller
höja avlöningarna till dem, såvida ej vederbörande hovrätt efter därom i
förväg gjord framställning finner nödigt därtill lämna medgivande. Att nu
direkt fastställa en personalplan för varje ledigblivande domsaga skulle i
verkligheten innebära ett slags lönereglering för biträdespersonalen, vilken
knappast bör komma till stånd, utan att hela biträdesproblemet tages upp
till lösning. Enligt erfarenheten från domsagoutredningens besök å ett flertal
domsagor synes ej heller en dylik åtgärd vara av föreliggande förhållanden
i påfallande grad betingad. I avseende å övriga förvaltningskostnader
i domsagorna torde det vara tillräckligt, att vederbörande hovrätt håller hand
över att ej utgifterna för dylika ändamål stiga till högre belopp än som föranledas
av utökning av arbetsuppgifterna, prisförändringar o. dyl. —- -— —
Lön och andra kontanta, av statsmedel utgående löneförmåner böra av
häradshövdingen lyftas i vanlig ordning. Snarast möjligt efter varje kalenderårs
utgång bör en uträkning ske beträffande det överskottsbelopp, som
skall inlevereras till statsverket. Därest under visst år häradshövding haft
all vidkännas avdrag å sin avlöning på grund av särskilda omständigheter,
böra för bestämmandet av det sporlelbelopp, som bör tillkomma häradshövdingen,
anses som örn han åtnjutit full avlöning.
Beträffande i övrigt uppkommande detaljspörsmål vid genomförande av
sist avhandlade alternativ torde få överlämnas åt Kungl. Maj:t att meddela
erforderliga anvisningar härutinnan.
Såsom förutsättning för samtliga nu behandlade lösningar bör enligt utredningsmannens
mening gälla att häradshövding, som härefter utnämnes
och som bör i sin fullmakt få inryckt föreskrift örn skyldighet att underkasta
sig en blivande definitiv lönereglering, icke skall äga någon rätt alt
— på sätt föreslagits av domsagoutredningen — komma i åtnjutande av övergångsersättning
på grund av tidigare åtnjuten högre nettoinkomst.
Vid ett val mellan de tre ovan framförda alternativa lösningarna har det
synts utredningsmannen vara avgörande, örn man ville söka nå en lösning,
som kunde tillämpas vid förestående nytillsättningar i allmänhet av ledigblivna
domsagor, eller örn nu endast skulle lagas ställning beträffande löneförmånerna
tills vidare för häradshövdingen i Södra Roslags domsaga. 1
förra fallet syntes den av hovrättspresidenterna anvisade utvägen, med de
av utredningsmannen förordade jämkningarna, innebära vissa fördelar, även
örn man måste räkna med, att den knappast kunde komma till användning
i sådana domsagor där sportelinkomsten vore jämförelsevis obetydlig. För
senare fallet däremot vore en lösning med fullt bibehållande av nuvarande
6
Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.
lönesystem men med begränsning av den häradshövdingen tillkommande
sportelbehållningen enligt utredningsmannens mening bestämt att föredraga,
ej minst med hänsyn till enkelheten i tillämpningen. Vad angår sättet för
sportelbeskärningens genomförande, har utredningsmannen funnit företräde
böra givas åt en anordning med fallande skala för häradshövdingens andel
av sportelöverskottet.
En lämplig avvägning för Södra Roslags domsaga synes vara, uttalar utredningsmannen,
att häradshövdingen berättigas uppbära följande andelar
av sportelöverskottet, stämpelprovision inräknad, nämligen:
100 / å belopp ej överstigande 5,000 kronor
75 > »
» överstigande
5,000 men ej
10,000
50 » »
10,000 » »
15,000
25 » »
» »
15,000 » »
25,000
10 3> »
»
25,000 kronor.
Rörande konsekvenserna av detta förslag anföres i promemorian följande:
Därest sportelöverskottet beräknas till 50,000 kronor, skulle häradshövdingens
behållning å sportlerna bliva 10,250 kronor. Med bibehållen inkomst
av lön 4,500 kronor och tjänstgöringspenningar 1,400 kronor samt
beräknande av dyrtidstillägg enligt nuvarande index eller i runt tal 2,800
kronor skulle sålunda den sammanlagda årsinkomsten för häradshövdingen
bliva 24,950 kronor. Detta belopp överstiger visserligen inkomsten vid genomförande
av domsagoutredningens förslag, vilket i nuvarande indexläge
skulle ge en årsinkomst av avrundat 21,970 kronor. Häremot synes emellertid
intet vara att erinra, då vid en relativt stark nedgång av sportelöverskottet
häradshövdingens behållna inkomst skulle komma att sjunka. En
avsevärd vinst skulle i allt fall uppstå för statsverket, samtidigt som häradshövdingens
intresse av en ekonomisk skötsel av domsagan skulle bibehållas.
Härtill kommer att proceduren för uträkningen av den sammanlagda inkomst,
som skulle tillkomma häradshövdingen, bleve synnerligen enkel.
Utredningsmannen tillägger till sist, att även om den för Södra Roslags
domsaga tillämpade procentuella skalan för häradshövdingens sportelandel
icke kunde komma till allmän användning vid återbesättande av lediga häradshövdingämbeten,
det syntes vara möjligt att genom vissa modifikationer
av procentsatserna kunna tillämpa en liknande lösning även för andra
ledigblivande domsagor med större sportelinkomster.
Vad härefter angår frågan örn nedsättning av nu utgående
ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande må erinras, att sådan ersättning
utgår såväl till häradshövdingarna som till befattningshavare vid
rådhusrätter och till sportelberättigade städer. Endast de till häradshövdingarna
utgående ersättningsbeloppen bestridas från förevarande anslag och
belasta den för ändamålet uppförda delposten i häradsrätternas avlöningsstat.
Denna post är för innevarande budgetår upptagen med 230,000 kronor.
Övriga ersättningar för förlorad inteckningslösen bestridas från ett
särskilt anslag, som i gällande riksstat är uppfört med 280,400 kronor. Hu
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 150.
7
vudbes tämmelserna rörande fördelningen av nämnda båda belopp lia meddelats
i cirkulär lill länsstyrelserna den 9 november 1934 (jfr statsliggaren
sid. 126 f.).
Frågan örn reduktion av ersättningarna lill häradshövdingar samt till befattningshavare
vid rådhusrätter och till städer torde här få behandlas i ett
sammanhang. Till en början får jag lämna en redogörelse för tillkomsten
av och innehållet i gällande bestämmelser i ämnet.
I samband nied genomförandet av 1934 års lagstiftning om inteckningsförnyelsernas
avskaffande tillerkändes häradshövdingarna ävensom rådhusrätternas
befattningshavare samt sportelberättigade städer ersättning av statsverket
för förlusten av sportelinkomsten av dylika inteckningsärenden. Förslag
härutinnan hade framlagts av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade
sakkunniga i ett den 19 augusti 1933 avgivet betänkande (statens
off. utredn. 1933:24).
De sakkunniga framhöllo, att en åtgärd, varigenom de med förnyelserna
förenade sportlerna borttoges, innebure ett kraftigt ingrepp i befattningshavarnas
ekonomi. Någon meningsskiljaktighet syntes ej heller råda därom,
att en dylik åtgärd ej borde komma till stånd utan att samtidigt de sportelberältigade
bereddes en rättvis gottgörelse. Huruvida grunden för en sådan
gottgörelse borde sökas i billighet eller i en staten åvilande skyldighet, syntes
de sakkunniga vid sådant förhållande kunna lämnas öppet. På grundval
av tillgänglig statistik och för ändamålet infordrade uppgifter hade de
sakkunniga företagit en uträkning av den årliga minskning i expeditionslösen,
som i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande skulle uppkomma
för varje domsaga och rådhusrätt. Med utgångspunkt härifrån hade de sakkunniga
föreslagit vissa ersättningsbelopp att årligen utbetalas till de särskilda
befattningshavarna eller städerna. För att täcka dessa belopp hade
de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att stämpelavgiften för skuldebrev
skulle höjas från 25 öre till 40 öre för varje fulla 100 kronor av det kapitalbelopp
för vilket inteckning eller betalning söktes.
I remissutlåtandena över betänkandet förelåg i stort sett enighet därom,
att gottgörelse borde beredas de sportelberättigade liksom ock statsverket för
den genom inteckningsförnyelsernas avskaffande uppkommande inkomstminskningen.
Statskontoret gjorde därvid gällande, att häradshövdingarna ägde ett verkligt
rättsanspråk på erhållande av gottgörelse, under det att beträffande rådhusrätternas
befattningshavare endast billighetsskäl kunde åberopas såsom
grund för gottgörelsen. Beträffande spörsmålet, under huru lång tid ersättning
av statsmedel borde utgå, bade statskontoret från sin principiella
utgångspunkt ansett, att ersättning borde utgå till häradshövdingarna, så
länge den nuvarande löneregleringen vore gällande. Emellertid ifrågasatte
statskontoret örn icke, till förhindrande av att en häradshövding med särskilt
förmånlig ersättning vägrade att ingå på ny löneslat, i fullmakten för
häradshövding, som utnämndes eller ersättningens beviljande, borde införas
villkor örn skyldighet för honom att, örn han vid ny lönereglering kvarsto
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
de å den äldre staten, vidkännas den minskning eller indragning av sportler
eller ersättning härför, som kunde bliva bestämd. Beträffande rådhusrätterna
syntes anledning icke föreligga att låta vederbörande befattningshavare
tillgodonjuta ersättningen längre tid än som kunde anses rimlig för att
bereda dem rådrum att ordna sin ekonomi efter de ändrade förhållandena.
1 sådant avseende förordade statskontoret en metod, enligt vilken vederbörande
första året av ersättningens utgående skulle åtnjuta densamma med
fullt belopp, varefter ersättningen under de nio följande åren minskades med
en niondel årligen och därefter upphörde. Samma avvecklingsförfarande
som det nu angivna syntes jämväl böra tillämpas i det fall, där staden vore
ersättningstagare.
Riksräkenskapsverket, som ansåg det vara ofrånkomligt att åtminstone i
viss mån bereda sportelersättning åt dåvarande innehavare av häradshövdingämbeten,
framhöll, att undersökning borde ske vid inträffande vakans,
om icke gottgörelsen borde minskas eller eventuellt indragas. Beträffande
städerna och dess domarpersonal ifrågasatte riksräkenskapsverket att — örn
sportelersättning överhuvud taget funnes böra medgivas — denna dock borde
avvecklas under en tidrymd av förslagsvis tio år.
Vid framläggandet för 1934 års riksdag av propositionen nr 101 i ämnet
uttalade föredragande departementschefen beträffande frågan, huruvida de
sportelberättigades anspråk på gottgörelse kunde sägas grunda sig å en
staten åvilande skyldighet eller vara befogat allenast ur billighetssynpunkt,
att vad statskontoret anfört till stöd för sin uppfattning om häradshövdingarnas
rätt till sportlerna naturligtvis vore värt beaktande. Det syntes
emellertid få påpekas, hurusom efter tillkomsten år 1874 av den för häradshövdingarna
gällande löneregleringen betydelsefulla förändringar inträffat
beträffande förhållandena i domsagorna, förändringar vilka måste sägas ha
i avsevärd mån rubbat förutsättningarna för det betraktelsesätt, som vid
löneregleringens tillkomst kunnat anläggas på frågan örn sportlerna. Under
det att häradshövdingarnas kontanta avlöning — bortsett från lönefyllnad
av mera provisorisk karaktär — kvarstått oförändrad trots penningvärdets
fall och andra omständigheter, som kunnat motivera en ökning, hade sportelinkomsten,
som år 1874 huvudsakligen varit att anse såsom vederlag för de
med domsagoförvaltningen förenade kostnaderna, efter hand undergått en
avsevärd stegring dels såsom följd av den fortgående ökningen i ärendenas
antal och dels på grund av vidtagen höjning i vissa lösensatser. Med denna
allmänna ökning av sportelinkomsten syntes ökningen i förvaltningsomkostnader
icke ha hållit jämna steg. Den omständigheten att utvecklingen jämväl
inneburit en väsentlig stegring av arbetsbördan i domsagorna syntes
nämligen till fullo ha uppvägts genom anställandet i domsagorna av rätlsbildade
biträden, vilka helt eller delvis avlönades av statsmedel. Såsom förhållandena
förändrats, torde i allt fall sportelinkomsten numera endast delvis
kunna uppfattas såsom vederlag för förvaltningsomkostnaderna; i ett
betydande antal domsagor torde häradshövdingens nettoinkomst rent av till
övervägande del vara grundad på sportler. Vad särskilt anginge den förut
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
9
nämnda höjningen av vissa lösensatser förhölle det sig visserligen, såsom ock
i ett yttrande erinrats, på det sätt att höjningen förknippats med skyldighet
för häradshövdingarna att i avseende å de icke rättsbildade biträdenas arbets-
och avlöningsförhållanden iakttaga bestämmelserna i kungörelsen den
20 maj 1927 med vissa föreskrifter angående de vid domsagornas kanslier
anställda icke rättsbildade biträden. Omständigheterna vid tillkomsten av
denna författning, i samband varmed de redan tidigare provisoriskt förhöjda
lösensatserna infördes i expeditionslösenförordningen, syntes emellertid
ej giva vid handen, att avsikten varit att bereda de häradshövdingar, som
underkastade sig bestämmelserna i kungörelsen större garanti för framtida
utfående av den förhöjda lösen än den som följde av lösensatsernas intagande
i expeditionslösenförordningen.
Även om departementschefen sålunda ej vore beredd att ansluta sig till
den teoretiska uppfattning, varåt statskontoret givit uttryck, delade han likväl
statskontorets och övriga myndigheters åsikt, att häradshövdingarna i
princip borde erhålla kompensation för den inkomstminskning, som skulle
bliva en följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande, låt vara att detta endast
kunde grundas på billighetsskäl.
Vad själva ersättningsbeloppen anginge, förklarade departementschefen,
att han i princip kunde godkänna de ersättningsbelopp, som av de sakkunniga
föreslagits skola utgå till häradshövdingarna. Endast i sådana enstaka
fall, där själva det statistiska underlaget för ersättningens beräknande syntes
tarva någon jämkning — såsom till följd av domsagoreglering eller liknande
omständigheter — syntes en avvikelse från de sakkunnigas förslag böra ske.
Det borde ankomma på Kungl. Majit att inom ramen för det anslag, som
torde få äskas, i detta hänseende göra erforderliga justeringar.
Beträffande spörsmålet under huru lång tid ersättning borde tillkomma
häradshövdingarna, vore departementschefen ense med statskontoret därom,
att en sådan i princip borde utgå, så länge den nuvarande löneregleringen
förbleve gällande. Sedan någon tid — förslagsvis fem år — förflutit, syntes
emellertid frågan, huruvida med hänsyn till då rådande förhållanden jämkning
i de föreslagna ersättningsbeloppen kunde finnas påkallad, böra upptagas
till övervägande. Dessutom syntes få förutsättas, att vid blivande domsagoregleringar
toges under omprövning, huruvida ersättningsbeloppet för
domsaga, som sammansloges med annan domsaga eller uppdelades å angränsande
domsagor, lämpligen borde reduceras eller helt indragas.
Vad härefter anginge den ifrågasatta gottgörelsen till rådhusrätternas befattningshavare
och till de sportelberättigade städerna, delade departementschefen
den från olika håll uttalade meningen, att jämväl dessa tillsvidare
borde erhålla gottgörelse. Beträffande ersättningsbeloppens storlek syntes
även här de sakkunnigas förslag höra godtagas. Vad i statskontorets och
riksräkenskapsverkets yttranden föreslagits i fråga örn successiv avskrivning
i berörda fall vöre givetvis värt att tagas i noggrant övervägande. Då emellertid
staten, såsom förutsattes, genom stämpelförhöjning torde komma att
bereda sig full kompensation för de utbetalda ersättningsbeloppen, förefölle
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
det mindre angeläget att redan för det dåvarande genom ett förfarande av
ifrågasatt slag tillgodoföra staten en vinst, som direkt eller indirekt komme
att göras på bekostnad av vederbörande stadskommuner. Med hänsyn härtill
och då en avskrivning i den ordning som föreslagits syntes kunna föranleda
ej ringa olägenhet för sådana befattningshavare, vilka för närvarande
till väsentlig del avlönades genom inkomsten av förnyelserna, ansåge sig
departementschefen icke då kunna förorda en dylik avskrivning av ersättningsbeloppen.
Departementschefen förklarade sig jämväl i princip kunna
biträda de sakkunnigas förslag om höjning av skuldebrevsstämpeln.
Riksdagen anslöt sig till Kungl. Maj:ts förslag (riksd. skr. nr 303).
Genom cirkulär till länsstyrelserna den 9 november 1934 förordnade
Kungl. Maj :t om utbetalande från och med den 1 januari 1935 tillsvidare
under budgetåret 1934/35 av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande. Därvid hade i några fall jämkningar företagits
i de av de sakkunniga föreslagna ersättningsbeloppen. De fastställda
beloppen växlade i de olika domsagorna mellan 400 och 9,950 kronor och
genomsnittet utgjorde omkring 2,100 kronor.
I statsverkspropositionen till 1935 års riksdag (II ht., sid. 66) anfördes,
att någon väsentlig förändring i de då till de särskilda häradshövdingarna,
befattningshavarna vid rådhusrätter eller städerna utgående ersättningsbeloppen
syntes ej böra ske för budgetåret 1935/36. I samband med återbesättande
av häradshövdingämbeten syntes emellertid i varje särskilt fall
böra tagas under övervägande, i vad mån det för domsagan bestämda ersättningsbeloppet
skäligen borde undergå någon sänkning. Sagda uttalanden
föranledde icke någon erinran från riksdagens sida.
Sedermera har Kungl. Majit i samband med domsagosammanslagningar och
ledigblivande av häradshövdingämbeten genom olika beslut förordnat om
indragning eller nedsättning av de i förutnämnda cirkulär angivna ersättningarna.
Sålunda hava ersättningarna helt indragits i följande i cirkuläret
upptagna domsagor, nämligen Södra Roslags, Sollentuna och Färentuna,
Södertörns, Jösse, Östra Värends samt Oxie och Skytts domsagor. I samband
med att östra härads och Medelsta härads domsagor sammanslagits till en
domsaga (östra och Medelsta), har ersättningen indragits jämväl i denna
domsaga. I Gästriklands östra domsaga har beloppet nedsatts från 2,175
kronor till 1,500 kronor från och med den 1 april 1940. Numera utgör
högsta förekommande ersättningsbelopp 4,625 kronor. I nio städer hava ersättningarna
helt indragits i anledning av städernas läggande under landsrätt.
I anledning av vad i ärendet sålunda förekommit och då fem år numera
förflutit sedan tillkomsten av ifrågavarande ersättning har ordföranden i
1937 års domsagoutredning enligt mitt uppdrag verkställt en utredning rörande
möjligheterna att nu vidtaga en jämkning av ersättningsbeloppen, och
i sin förut omförmälda promemoria av den 12 februari 1940 har denne framlagt
förslag om en allmän nedsättning av ifrågavarande ersättningsbelopp. Beträffande
de principiella förutsättningarna för en sådan nedsättning anföres i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 150.
11
promemorian, att det genom de i propositionen 1934: 101 gjorda uttalandena,
vilka icke föranledde erinran från riksdagens sida, finge anses fastslaget, att
den medgivna kompensationen såväl till häradshövdingarna som till rådhusrätternas
befattningshavare och till de sportelberättigade städerna för inkomstminskning
till följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande endast
grundat sig på billighetsskäl. Berörda uppfattning hade, enligt vad utredningsmannen
vidare uttalar, även kommit till uttryck däri, att förordnanden
om indragning av ersättningarna meddelats ej blott vid domsagoregleringar
utan även i samband med återbesättande av ledigblivna häradshövdingämbeten.
Med avseende å reduktionens storlek har utredningsmannen gjort skillnad
mellan den till häradshövdingarna utgående ersättningen och ersättningen
till befattninghavare vid rådshusrätter och till städer. För häradshövdingarnas
vidkommande föreslås, att nedsättningen i främsta rummet
skall drabba domsagor med förhållandevis höga inkomster. Sålunda
anföres:
I åtskilliga fall utgår lösenersättningen till häradshövdingar, vilka å sina
befattningar åtnjuta löneinkomster av jämförelsevis betydande storlek. De
för beviljandet av ersättningen anförda billighetsskälen äga givetvis i dylika
fall väsentligt mindre styrka än då fråga är örn häradshövdingar med lägre
inkomster. Med hänsyn härtill torde en reduktion av nuvarande ersättningsbelopp
närmast böra avse sådana fall, då inkomsterna i domsaga äro förhållandevis
höga. Med utgångspunkt härifrån synes en nedsättning av de
för närvarande utgående ersättningsbeloppen för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande böra genomföras förslagsvis på så sätt,
att ersättningen får bibehållas oförändrad intill 600 kronor, medan överskjutande
belopp nedsättes till hälften. Genom en dylik anordning skulle för
de i inkomsthänseende sämst ställda häradshövdingarna uppkomma en tämligen
måttlig inkomstminskning, vilken i flera fall skulle komma att motvägas
genom ökad partiell löneförbättring. För statsverket skulle uppstå en
besparing av högst omkring 75,000 kronor.
Utredningsmannen tillägger att, därest den ifrågasatta sänkningen av ersättningen
för inteckningslösen vidtages, nämnda lösenersättning vid framtida
tillsättande av ledigblivna häradshövdingämbeten synes böra helt indragas.
I fråga om de till befattningshavare vid rådhusrätter och
till städer utgående ersättningsbeloppen har utredningsmannen ansett
nedsättningen kunna genomgående bestämmas till hälften av nuvarande
belopp.
I skrivelse den 21 februari 1940 har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
framfört vissa erinringar mot en allmän sänkning av nu utgående
ersättning för förlorad inteckningslösen. Styrelsen framhåller, att
utvecklingen sedan krigsutbrottet medfört en stark nedgång av häradshövdingarnas
sportelinkomster ävensom att denna tendens sannolikt bomme
att fortsätta, samtidigt sorn förvaltningskostnaderna i domsagorna komme att
stiga. Efter omnämnande av den i statsverkspropositionen berörda utredningen
rörande förevarande spörsmål anför styrelsen bland annat:
Därest denna utredning skulle åsyfta en allmän sänkning av ifrågavarande
ersättning, är det med verkligt bekymmer häradshövdingarna motse en dy
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Kungl Majis proposition nr 150.
lik atgäid. Det förhaller sig nämligen så, att tydliga tecken för närvarande
föreligga till en stark nedgång av antalet inskrivningsärenden i domsagorna
och de av dessa ärenden härflytande löseninkomsterna. Orsaken härtill är
att söka i förhållandena på fastighetsmarknaden, i det att försäljningar av
fast egendom minskas eller upphöra (jorddelningsförrättningarna likaså)
och penninginrättningarna numera knappast belåna inteckningar. Härmed
sammanhänger även att allmänhetens behov av äganderätts- och gravationsbevis
minskas, vilket haft till följd att också löseninkomsterna för dylika
bevis sänkas. Minskning har inträtt även i fråga örn lösen för övriga expeditioner
och kommer jämväl att inträda beträffande stämpelprovisionen.
Styrelsen är icke beredd att nu framlägga någon alla domsagor omfattande
statistik i detta avseende, men styrelsen har från häradshövdingar i olika
delar av landet erhållit uppgifter å deras löseninkomster under tiden från
krigsutbrottet till den 1/2 1940. Uppgifterna bekräfta ovan gjorda uttalanden
angående löseninkomsternas nedgång, särskilt efter årsskiftet. Flera häradshövdingar
meddela att nedgången i löseninkomsterna inträtt eller ytterligare
skärpts efter nyssnämnda dag. Fortsätter denna tendens, vilket är
all anledning befara, medför detta snart att, även om utgifterna för domsagornas
skötsel ej skulle ökas, nettobehållningen av löseninkomsterna i år upphör.
Därtill kommer, att utgifterna för domsagornas skötsel med det fallande
penningvärdet säkerligen komma att stiga. Styrelsen erinrar örn hur
förhållandena gestaltade sig för häradshövdingarna under den ekonomiska
kris som åtföljde förra världskriget. Löseninkomsterna i många domsagor
sjönko då ytterst kraftigt under det att utgifterna ökades, så att de t. o. m.
överstego sportlerna. Redogörelse härför finnes intagen i det av särskilda
sakkunniga den 9 jan. 1920 avgivna betänkandet med förslag till partiell löneförbättring
för häradshövdingarna, varav framgår att nettointäkterna för
vissa domsagor under åren 1915—1918 sjönko ända ned till 3,000—4,000 kronor,
eller således till lägre belopp än den kontanta lönen. Förhållandena
äro visserligen nu andra så tillvida som partiell löneförbättring numera
beviljas för domsagor, där inkomsten nedgått alltför mycket. Men dylik
löneförbättring inträder dock först i efterhand. Och därtill kommer att häradshövdingarna
numera med sin lön bidraga till avlöning åt sekreterare
och andre notarier.
Styrelsen fortsätter:
Man kanske vill mot ovanstående göra gällande att många häradshövdingars
inkomster hittills varit jämförelsevis stora, så att de utan avsevärda
olägenheter kunna tåla även en omedelbar kraftig inkomstminskning. Ett
sådant resonemang synes emellertid bottna i en vanföreställning. En hastig
och kraftig inkomstnedsättning medför ofta även för den högt avlönade stora
olägenheter. Familjebildning, underhållsförpliktelser mot andra anhöriga,
bostad, försäkringar, .skatter m. m., allt detta medför, även örn sparsamhet
iakttages, regelbundna, efter vars och ens förhållanden avpassade utgifter,
som icke kunna plötsligt nedskäras. Särskilt för en ämbetsman är det också
av vikt att den känsla av säkerhet, som hans ställning i statens tjänst bör
medföra, icke rubbas genom åtgärder från statens sida. Även örn ersättningen
för den genom inteckningsförnyelsernas avskaffande förlorade lösen
från början förklarats skola efter någon tid undergå omprövning, måste det
sägas, att någon mera olämplig tidpunkt att låta dylik omprövning resultera
i en allmän nedskärning än just nu, icke kan tänkas. Styrelsen vill
fästa uppmärksamheten vid att örn inteckningsförnyelserna icke avskaffats,
löseninkomsten för dessa förnyelser nu skulle hava varit den enda löseninkomst
som icke skulle hava rönt inverkan av kristidsförhållandena på
fastighetsmarknaden. Billigheten fordrar därför att ersättningen för den
Kungl. Majlis proposition nr 150.
13
genom inteckningsförnyelsernas avskaffande förlorade lösen nu får kvarstå.
Eljest komme häradshövdingarna genom evalveringen i ett avsevärt sämre
läge.
Enligt vad som vidare uttalas i skrivelsen, synes det styrelsen orimligt, att
när den del av häradshövdingarnas inkomster, som inflyter genom avgifter
från allmänheten, automatiskt kraftigt sjunker och till och med hotar att försvinna
på grund av fastighetsomsättningens stagnation, samtidigt den avlöning,
som utbetalas av statsverket, skulle nedsättas.
Avslutningsvis gör styrelsen gällande, att häradshövdingarnas inkomststandard,
sådan den bibehållits efter de under förra världskriget vidtagna höjningarna
av vissa lösensatser, måste i stort sett anses vara av staten godkänd.
Styrelsen anför härom:
Vid 1874 års reglering av domsagoinkomsterna ansågs att häradshövdingarnas
inkomster fortfarande som dittills till en del skulle grundas på
allmänhetens avgifter, vilka bibehöllos i den utsträckning att de beräknades
i princip skola motsvara förvaltningskostnaderna, medan den egentliga avlöningen
skulle utgå av statsmedel. Emellertid gick utvecklingen därefter
snart därhän att förhållandet mellan löseninkomsterna och statslönen blev
omvänt, den huvudsakliga inkomsten kom åtminstone under normala förhållanden
att utgöras av löseninkomsterna, den mindre delen av statslån. Så
bär förhållandet varit åtminstone sedan långt före sekelskiftet och således
i varje fall redan vid den tid då de i tjänsten äldsta av nuvarande häradshövdingar
utnämnts, och förhållandet har än starkare framträtt genom de under
förra världskriget av staten vidtagna höjningarna av vissa lösensatser. Den
sålunda bibehållna inkomststandarden måste i stort sett anses vara av staten
godkänd, frånsett naturligtvis vissa extrema undantag. Häradshövdingarna
ha alltså berättigade anspråk på att denna standard ej genom statens
ingripande sänkes. Då nu det ifrågavarande anslaget utgör — för övrigt i
underkant tilltagen — ersättning för lösen som genom lagstiftningen om inteckningsförnyelsernas
avskaffande bortfallit, synes det härav enligt vanliga
rättsgrundsatser följa att anslaget rättvisligen icke kan för de nu i tjänst
varande häradshövdingarna, som en gång fått sin andel i anslaget tillerkänd,
beskäras. Styrelsen vill i detta avseende jämväl åberopa det underdåniga
yttrande statskontoret på sin tid avgav, när frågan örn inteckningsfornyelsernas
avskaffande framlades för riksdagen. Statskontoret hävdade då,
att häradshövdingarna ägde ett verkligt rättsanspråk på erhållande av gottgörelse
och att denna ersättning borde utgå så länge nuvarande lönesystem
vore gällande.
Styrelsens skrivelse utmynnar i en hemställan, att någon allmän nedsättning
av ifrågavarande ersättning icke måtte vidtagas eller i varje fall få
anstå, till dess det hunnit visa sig hur löseninkomsterna under den närmaste
tiden komme att förhålla sig.
Slutligen torde redogörelse få lämnas för en av statskontoret väckt fråga örn
andr eide grunder för bestämmande av tings tolkarnas
ersättning.
Allmänna tingstolkar må vara anställda för vissa tingslag i Norrbottens
län. De hava att vid tingssammanträden och extra förrättningar tillhandagå
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
med tolkning i finska språket och, i fråga om några tingslag, jämväl i lapska
språket. Ersättning till tingstolk utgår med visst av Kungl. Majit i enlighet
med beslut av riksdagen fastställt årligt arvode (statsliggaren sid. 127), varjämte
tolken i det fall, att förrättning ej äger rum å det vanliga tingsstället,
är berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning enligt rese- och
traktamentsklass II D i gällande allmänna resereglemente.
I utlåtande den 5 mars 1938 över en av länsstyrelsen i Norrbottens län
gjord framställning om, bland annat, förhöjning av nu utgående arvode till
tingstolken i Karesuando tingslag har statskontoret fäst uppmärksamheten
på det förhållandet, att arvodena till de allmänna tingstolkarna på senare
tid beräknats sålunda, att själva förrättningsarvodet till dem beräknats
efter 25 kronor för förrättningsdag, vartill — i de fall då tingstolken vore
bosatt å annan ort än tingsorten och till följd härav finge vidkännas resekostnader
för inställelse till förrättning — lagts förhöjning med belopp,
motsvarande förekommande resekostnader, däri inbegripen ersättning för
vivre under rese- och förrättningsdagarna med 10 kronor för dag. Statskontoret,
som för sin del funnit detta beräkningssätt — vilket innebure en
avvikelse från i sådant avseende inom statsförvaltningen eljest tillämpad
praxis — föga tidsenligt och i övrigt mindre lämpligt, har i utlåtandet såsom
sin mening uttalat, att det vore mera ändamålsenligt att såsom ersättning
till de allmänna tingstolkarna fastställa dels ett skäligt förrättningsarvode,
som borde utgå från förevarande anslag, dels ock vid av förrättningen
föranledda resor resekostnads- och traktamentsersättning enligt reseoch
traktamentsklass II D i gällande allmänna resereglemente, vilken sistnämnda
ersättning syntes böra utgå från anslaget till Häradsrätterna: Reseersättningar
vid justitiestaten.
över vad statskontoret sålunda anfört har yttrande inhämtats från länsstyrelsen
i Norrbottens län, efter hörande av domliavandena i länets domsagor.
Länsstyrelsen har i skrivelse den 30 maj 1939 uttalat, att ersättningen
till tingstolk enligt länsstyrelsens mening borde utgå —- förutom med
rese- och traktamentsersättning enligt klass II D i allmänna resereglemente!,
varvid traktamentsersättning borde få uppbäras även för dag som åtginge
för förrättning utom hemorten — med arvode av 25 kronor för varje
res- och förrättningsdag om minst sju arbetstimmar, varvid med förrättningsdag
borde likställas dag, som å hemorten använts för översättningsarbete.
1 förnyat utlåtande den 27 november 1939 har statskontoret framhållit, att
ett genomförande av länsstyrelsens förslag skulle medföra ökade kostnader
för statsverket, varför statskontoret i stället förordat, att tolkarna — förutom
resekostnads- och traktamentsersättningar — erhölle fasta årsarvoden, motsvarande
de nu utgående arvodena efter avdrag av reseomkostnaderna. Då
tolk i egenskap av nämndeman eller ledamot i ägodelningsrätt vore pliktig
att iakttaga inställelse vid tingssammanträde eller annan förrättning, borde
ersättning dock icke utgå till honom såsom tolk för vare sig resekostnad
eller traktamente. Enär behov av tolk, enligt vad vederbörande häradshöv
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 150.
15
dingar uttalat, icke för närvarande förelåge vid någon av häradsrätterna i
Piteå, Luleå och Kalix domsagor, vilka domsagor omfatta, bland annat,
Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Överkalix och Nederkalix tingslag, har
statskontoret föreslagit, att åtminstone för nästa budgetår medel icke måtte
beräknas för ersättning till tolkar i nämnda tingslag. Vad angår förrättningsarvodena
till tolkarna i övriga tingslag har statskontoret, under erinran
att i nuvarande arvoden till tolkarna i Gällivare och Karesuando tingslag
icke inräknats några reseomkostnader, föreslagit, att förrättningsarvodena till
tolkarna i dessa två tingslag bestämmas till samma belopp som de nu utgående
arvodena eller 600 kronor respektive 50 kronor. Förrättningsarvodena
till tolkarna i Jukkasjärvi samt Pajala och Korpilombolo tingslag,
vilka för närvarande äro bosatta, den förre i Kiruna och den senare i
Lomkärr, två mil norr om Haparanda, har statskontoret, med tillämpning
av de av ämbetsverket förordade beräkningsgrunderna, ansett böra bestämmas
till 475 kronor respektive 275 kronor. Beträffande slutligen arvodet
till tolken i Torneå tingslag skulle en tillämpning av sagda beräkningsgrunder,
enligt vad statskontoret upplyser, medföra alt den nuvarande innehavaren
av tolkbefattningen, eller samme person som tjänstgör såsom tolk i
Pajala och Korpilombolo tingslag, åsamkades minskning i sina arvodesförmåner.
Till förebyggande härav och under beaktande jämväl av vissa andra
omständigheter har statskontoret föreslagit, att förrättningsarvodet till tolken
i fråga bestämmes till 1,000 kronor. I
I sin förenämnda skrivelse av den 18 december 1939 hava hovrätternas
presidenter framfört tanken på att -— utan avvaktan på slutligt ställningstagande
till det av 1937 års domsagoutredning framlagda förslaget till omorganisation
av domsagoförvaltningen samt lönereglering för häradshövdingarna
— i samband med återbesättande av ledigt eller ledigblivande häradshövdingämbete
genomföra en provisorisk lönereglering för
befattningshavaren. En dylik reglering har, i principiell anslutning till domsagoutredningens
förslag, tänkts åstadkommen sålunda att — sedan biträdesbehovet
och förvaltningskostnaderna i domsagan fastslagits samt plan härför
godkänts — häradshövdingen skulle berättigas att av sportelöverskottet
behålla allenast så mycket, att samma överskott jämte de fasta löneförmånerna
gåve honom en skälig befunnen löneinkomst. Den sålunda skisserade
anordningen har, i händelse av tillämpning å alla lediga domsagor, av den i
ämnet tillkallade utredningsmannen befunnits, på sätt han i sin förberörda
promemoria angivit, förenad med så betydande olägenheter alt han för dylik
händelse ansett sig böra framlägga ett modifierat förslag. Även med de sålunda
vidtagna jämkningarna, vilkas innebörd framgår av det föregående
och vartill jag tillåter mig hänvisa, skulle det emellertid enligt min mening
vara mindre välbetänkt att redan nu undantagslöst genomföra detta förslag.
Det skulle nämligen med fog kunna göras gällande, att man därigenom
föregrepe statsmakternas ställningstagande lill åtminstone den del av domsagoutredningens
förslag som avhandlar den blivande lönenivån för liärads
-
Departe
menta
chefen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
hövdingarna. Med hänsyn härtill anser jag, att åtgärd i förslagets syfte bör
komma till stånd endast där särskilda skäl så påkalla.
Presidenterna synas själva med sitt förslag närmast hava åsyftat de mera
inkomstgivande domsagorna, i det de framhållit, att det, då den nu uppburna
inkomsten av en domsaga vore mycket betydande, kunde i betraktande
av strävandena att begränsa statsutgifterna synas stötande att det lediga
ämbetet återbesattes utan att åtgärd vidtagits för ett skäligt avvägande
av häradshövdingens löneförmåner. Det sålunda angivna fallet
framstår även för mig som det, där ett reglerande ingripande närmast är
motiverat och berättigat. Åtgärden torde — med häradshövdingens bibehållande
såsom den för domsagans förvaltningskostnader ansvarige — böra gå
ut på en beskäring av hans rätt till det efter utgifternas bestridande kvarstående
sportelöverskottet. Begränsas ingripandet till nyssnämnda fall, lärer
mot detsamma icke kunna resas invändningar vare sig av principiell eller
annan art.
För närvarande föreligger vakans å häradshövdingämbetet i Södra
Roslags domsaga. Denna domsaga är sedan en följd av år rikets mest
inkomstgivande. Sportelöverskottet i domsagan har, med inräknande av
stämpelprovision, under de sista åtta åren uppgått till belopp, som framgår
av följande tablå: I
År
Sportler
Förvalt-
ningsut-
gifter
Sportel-
överskott
egentliga1
stämpelpr.
summa
1932................................
66,892
2,747
69,639
32,455
37,184
1933................................
65,530
3,068
68,598
31,793
36,805
1934................................
76,686
3,095
79,781
31,332
48,449
1935................................
77,516
3,384
80,900
29,177
51,723
1936................................
72,261
2,959
75,220
29,270
45,950
1937................................
69,104
3,149
72,253
30,698
41,555
1938................................
86,678
3,499
90,177
34,085
56,092
1939................................
87.203
3,440
90,643
42,304
48,339
Medeltal 1934—1939
75,234
3,155
78,389
32,639
45,750
» 1935—1939
78,552
3,286
81,838
33,107
48,731
1 Häri ej inräknad ersättning i anledning av inteckningsförnyelsernas avskaffande fr. o. m.
år 1935.
I kungörelsen angående ledigförklarandet av häradshövdingämbetet i domsagan
har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 8 december 1939 intagits föreskrift,
att den blivande häradshövdingen skall vara skyldig underkasta sig
den lönereglering för häradshövdingarna som framdeles kan bliva genomförd.
Härvid synes man emellertid i förevarande fall icke kunna stanna. Det
skulle onekligen, särskilt i dagens läge, verka stötande örn en nytillträdande
tjänsteman tillätes att i avvaktan på genomförande av en sportelindragning
Kungl. Maj:ts proposition nr mo.
17
fortfarande åtnjuta sportelinkomst av den storleksordning som här plägat
förekomma. Med hänsyn härtill och då ett vakanthållande av häradshövdingämbetet
i denna synnerligen krävande domsaga icke bör förekomma längre
än som är oundgängligen nödvändigt, anser jag att åtgärd bör snarast vidtagas
i syfte att till statsverket överföra viss del av domsagans sportelöverskott.
För detta ändamål torde den blivande häradshövdingen böra i samband
med utnämningen förpliktas att till statsverket årligen inleverera viss del av
samma överskott, beräknat på sätt i tablån angivits. I fråga örn den grund,
efter vilken en dylik sportelbeskäring bör ske, har den i ärendet tillkallade
utredningsmannen förordat att en särskild skala skulle komma till användning,
så konstruerad att häradshövdingen skulle berättigas att av sportelöverskottet
uppbära dels oavkortat ett visst bottenbelopp, av utredningsmannen
föreslaget till 5,000 kronor, dels ock därutöver vissa procentuella andelar
enligt en fallande skala. Beträffande dennas utformning torde få hänvisas
till den förut lämnade redogörelsen. Mot vad utredningsmannen sålunda
föreslagit har jag icke någon principiell erinran. Det synes mig dock
i hög grad ovisst, huruvida med tillämpning av den föreslagna skalan häradshövdingens
behållna sportelinkomt skulle komma att uppgå till det avutredningsmannen
beräknade beloppet 16,250 kronor, ett belopp som även
enligt min mening får anses skäligt. Utredningsmannen har vid denna beräkning
utgått från ett årligt sportelöverskott i domsagan å 50,000 kronor.
Inhämtade upplysningar giva emellertid vid handen, att i denna domsaga
liksom i det ojämförligt största antalet av rikets övriga domsagor sportelintäkterna
sedan krigsutbrottet befunnit sig i sjunkande samt att nedgången
blivit särskilt påvisbar under innevarande år och i all synnerhet från
och med februari månads ingång. Med hänsyn härtill synes Kungl. Majit
böra vara oförhindrad att, därest vid häradshövdingämbetets tillsättande förhållandena
därtill giva anledning, vidtaga sådana jämkningar i skalan, som
äro erforderliga för att åt häradshövdingen bättre säkra det sportelbelopp
som avsetts skola tillkomma honom. Ytterligare anser jag mig böra tillägga,
att därest i samband med den blivande löneregleringen för häradshövdingarna
vissa övergångsersättningar komma att i enlighet med domsagoutredningens
förslag tillerkännas häradshövdingar som ingå å den nya lönestaten, dylik
ersättning icke synes mig i förevarande fall böra utgå. Övriga övergångsbestämmelser
i samband med löneregleringen synas mig däremot böra
gälla för vederbörande. Till frågan om det belopp, som i anledning av
den föreslagna sportelregleringen bör uppföras såsom inkomst för statsverket,
återkommer jag längre fram vid behandlingen av den i häradsrätternas avlöningsstat
ingående avdelningen »Särskilda uppbördsmedel».
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för tillkomsten av föreskrifterna
örn ersättning för förlorad lösen i följd av i nt e deni
n g s f ö r n g e l s c r n a s avskaffande, förutsatte statsmakterna, då
anslag för ändamålet första gången beviljades, att sedan någon tid -—- förslagsvis
fem år —- förflutit, frågan örn nedsättning i de fastställda ersätt
Riliang
till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 140. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
ningsbeloppen borde med hänsyn till då rådande förhållanden upptagas till
omprövning. Då fem år den 1 januari 1940 gått till ända, sedan dessa ersättningsbestämmelser
sattes i kraft, har som förut nämnts verkställts en undersökning
i förevarande avseende. Tidpunkten för vidtagande av en revision
i ifrågavarande ersättningsgrunder måste väl ur befattningshavarnas
.synpunkt anses mindre lyckligt vald — jag hänvisar härutinnan till de beaktansvärda
synpunkter, som häradshövdingföreningens styrelse i sin inlaga
i ämnet framfört — men åtgärden lärer ändock icke böra uppskjutas. 1
nuvarande statsfinansiella läge kan det nämligen icke anses försvarligt att
underlåta någon åtgärd som, utan alt berättigade intressen därigenom åsidosättas,
är ägnad att medföra minskade anspråk på statskassan.
Utredningsmannen i ärendet har förordat, att beträffande häradshövdingarna
ersättningar intill 600 kronor skulle lämnas orubbade, medan större
ersättningar skulle reduceras med hälften av det belopp, varmed ersättningen
överstiger 600 kronor. Enligt detta förslag skulle nuvarande ersättning komma
att utgå oavkortad i allenast en domsaga, men reduceras mer eller mindre
i övriga nu ersättningsberättigade 108 domsagor. Ett så djupt gående ingripande
kan jag, med hänsyn till att häradshövdingarna på grund av den med
innevarande år konstaterade avsevärda nedgången i sportelintäkterna samtidigt
nödgas vidkännas minskning i sistnämnda avlöningsförmån, icke för
närvarande förorda. Under nu rådande osäkra förhållanden synes mig
nämligen det grundbelopp, som utredningsmannen föreslagit skola utgå oavkortat,
böra väsentligen höjas. Jag förordar att detta belopp för instundande
budgetår sättes lika med det, vartill ifrågavarande ersättning nu i medeltal
uppgår, eller sålunda till 2,100 kronor. Vid en dylik avvägning torde å andra
sidan ersättningar som överstiga 2,100 kronor kunna beskäras något kraftigare
än vad utredningsmannen föreslagit, lämpligen med två tredjedelar av det
överskjutande beloppet. Genomföres reduktionen på sätt här föreslagits, kommer
den atl drabba allenast 44 domsagor, medan nuvarande ersättning blir bibehållen
i 65 domsagor. Tilläggas må att, därest grundbeloppet bestämmes
till lägre belopp än det av mig föreslagna, besparingen skulle motvägas därav
att i åtskilliga av sistnämnda domsagor häradshövdingen skulle enligt
gällande bestämmelser om partiell löneförbättring bliva berättigad till ökad
lönefyllnad. Vid nyutnämning av häradshövding synes fortfarande böra få
bero på prövning i varje särskilt fall, huruvida ersättning varom nu är fråga
skall ytterligare reduceras eller helt indragas.
Vad härefter angår ersättningen till befattningshavare vid rådhusrätter och
till städer, så förordar jag, att denna ersättning, på sätt utredningsmannen
föreslagit, bestämmes till hälften av nu utgående belopp. I dessa fall kommer
nedsättningen att numera väsentligen drabba städerna, enär sportelinkomsterna
vid rådhusrätterna i allt större utsträckning indragits till stadskassan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150.
19
Till beloppet av den besparing, som genom den föreslagna åtgärden uppkommer
för statsverket, återkommer jag vid behandlingen av vederbörande
anslagsposter.
Det hittillsvarande sättet för bestämmande av tingstolk a runs ersättning
är, såsom statskontoret påpekat, föråldrat och överensstämmer
icke med vad eljest inom statsförvaltningen plägar i motsvarande fall
tillämpas. Erfarenheten har även visat att det kan medföra vissa olägenheter.
Såsom exempel må nämnas, att Kungl. Majit i avvaktan på att föreliggande
fråga kunnat underställas riksdagen, nödgats tillerkänna tingstolken i Karesuando
tingslag, vilken tolk numera är bosatt i Kiruna, ersättning för uppkommande
reseomkostnader från andra huvudtitelns anslag till extra utgifter.
Enligt statskontorets förslag skulle tolkarna tillerkännas ett årligt arvode
samt dessutom resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna
grunder. Skäl tala visserligen för att, i enlighet med vad länsstyrelsen föreslagit,
i stället bestämma ett visst belopp för förrättningsdag, men av kostnadshänsyn
torde statskontorets förslag böra följas. Vad de särskilda arvodesbeloppen
beträffar, är jag ense med statskontoret därom att någon ersättning
till tolkar i de tingslag, där behov av tolk icke för närvarande föreligger,
ej bör beräknas för nästa budgetår. De av statskontoret förordade ersättningsbeloppen
till tolkar i övriga tingslag, vilka ersättningar skulle uppgå
till sammanlagt 2,400 kronor, synas mig i några fall lia blivit för snävt beräknade.
För att tolkarna skola erhålla skälig ersättning torde nämligen
såsom grund för arvodenas beräkning böra läggas ett förrättningsarvode per
dag av 25 kronor. Inhämtade upplysningar rörande det sedvanliga antalet
förrättningsdagar i de olika tingslagen giva vid handen, att det för ändamålet
erforderliga beloppet enligt denna beräkningsgrund skulle utgöra 2,800 kronor.
Den närmare fördelningen av detta belopp torde få ankomma på Kungl.
Majit.
Den för disponerandet av förevarande anslag gällande avlöningsstaten är
av följande lydelse:
Avlöningsstat.
Utgifter:
t. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat:
a) Lön, tjänstgöringspenningar och
förvaltningsbidrag ............ kronor 711,000
b) Ersättning till vissa vikarier för
häradshövdingar, förslagsvis .... » 50,000 kronor 761.000
2. Avlöningar till icke-ordinarie personal:
a) Grundavlöningar m. m......... kronor 920,000
b) Ålderstillägg m. m., förslagsvis . . » 60,000 » 980,000
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
3. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke ordinarie
tjänstemän:
a) Partiell löneförbättring åt häradshövdingarna
.................. kronor 85,000
b) Ersättning för förlorad lösen i
följd av inteckningsförnyelsemas
avskaffande .................. » 230,000 kronor 315,000
4. Arvoden åt tingstolkar............................ » 4,000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis.......................... » 20,400
Summa kronor 2,080,400
Särskilda uppbördsmedel:
Bidrag från häradshövdingarna till avlönande av viss icke
ordinarie personal .............................. kronor 184,400
Nettoutgift kronor 1,896,000.
Beträffande anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å
ordinarie stat är någon ändring icke erforderlig för nästa budgetår.
Delposterna lön, tjänstgöringspenningar och förvaltning sbidrag
samt ersättning till vissa vikarier för häradshövdingar
uppföras därför med oförändrade belopp, 711,000 kronor
respektive 50,000 kronor.
I avlöningsstaten torde härefter böra uppföras en ny anslagspost till arvoden
och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
M a j: t. Denna post, som är avsedd att ersätta den i gällande stat uppförda
posten till arvoden å tingstolkar, bör bestämmas till 2,800 kronor, motsvarande
det belopp som, enligt vad förut nämnts, skulle erfordras till arvoden åt
dylika tolkar. Tingstolkamas rese- och traktamentsersättningar torde, i enlighet
med vad statskontoret föreslagit, framdeles böra bestridas från förslagsanslaget
till Häradsrätterna: Reseersättningar vid justitiestaten. Då tolk endast
i sådant undantagsfall, då för ändamålet skickad person icke finnes att
tillgå på tingsorten, torde komma att vara bosatt utom denna, synes den härav
föranledda ökade belastningen å nämnda anslag bliva jämförelsevis obetydlig.
Anslagsposten avlöningar till icke-ordinarie personal
är för innevarande budgetår beräknad med hänsyn därtill att i rikets domsagor
skola vara anställda, förutom chefen för inskrivningsavdelningen i Södra
Roslags domsaga, 2 biträdande domare, 51 sekreterare, därav högst 8 med
avlöning såsom assessor i hovrätt, 117 förste notarier och 180 andre notarier.
Inskrivningsavdelningen i Södra Roslags domsaga, om vars bibehållande beslut
under senare år fattats för ett år i sänder, torde — med oförändrad organisation
och arbetsuppgift — böra fortvara jämväl under budgetåret 1940/41
(jfr prop. nr 227/1939 sid. 24 f.).
Under delposten till grundavlöningar m. m. torde för nästkommande
budgetår böra beräknas medel till ytterligare en sekreterare i domsaga.
Kungl. Majlis proposition nr 150.
21
Under förutsättning av bifall till Kungl. Maj:ts denna dag beslutade proposition
angående statsverkets övertagande av staden Eksjös förpliktelser beträffande
innehavare av vissa befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätten i staden
komma att indragas, torde nämligen Eksjö stad komma att i judiciellt avseende
förenas med Norra och Södra Vedbo domsaga från och med den 1
januari 1941. Arbetsbördan i sagda domsaga kommer då att få en sådan omfattning
att sekreterare blir erforderlig därstädes. För nästa budgetår torde
därför grundavlöningsposten böra ökas med 2,200 kronor, motsvarande lön
under ett halvt år till en sekreterare i 15 löneklassen. Då någon annan ändring
icke erfordras beträffande förevarande delpost, uppföres posten alltså
med (920,000 + 2,200 =) 922,200 kronor.
Delposten till ålderstillägg m. m. kan för nästa budgetår bibehållas
vid nu utgående belopp 60,000 kronor.
Den under anslagsposten till särskilda löneförmåner till
ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän uppförda delposten
till partiell löneförbättring åt häradshövdingarna
sänktes av föregående års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t från 106,000
kronor till 85,000 kronor. Under budgetåren 1936/37 och 1937/38 hade nämligen
redovisats besparingar å denna delpost uppgående till 7,773 kronor
respektive 34,486 kronor. Belastningen å posten under det senast förflutna
budgetåret utgjorde 66,268 kronor, innebärande en besparing av 39,732 kronor.
Den partiella löneförbättringen, som tillkom genom beslut av 1920 års riksdag,
består av lönefyllnad och resekostnadsbidrag. För bestämmande av
lönefyllnadens belopp tillämpas en fallande skala, grundad i huvudsak på
storleken av häradshövdingarnas nettoinkomster (jfr prop. 334/1920 sid. 10
f.). Uppgår nettoinkomsten till 15,000 kronor eller mera, utgår icke lönefyllnad.
Resekostnadsbidraget motsvarar en tredjedel av den beräknade
kostnaden för sådana tjänsteresor, för vilka häradshövdingen icke åtnjuter
ersättning enligt resereglementet, dock att nettoinkomsten, inberäknat lönefyllnad
och resekostnadsbidrag, icke må överstiga 15,000 kronor. Frånsett
den nyss omförmälda lönefyllnaden utgår sedan budgetåret 1936/37 ytterligare
lönefyllnad till vissa häradshövdingar med, på ett undantag när,
800 kronor för år såsom ersättning för vad dessa häradshövdingar få utgiva
i bidrag till andre notariers avlönande (jfr rskr. 294/1936 sid. 3).
Av det för innevarande budgetår anvisade beloppet å 85,000 kronor till
partiell löneförbättring lia 27,800 kronor disponerats till lönefyllnad, 3,400
kronor lill resekostnadsbidrag och 42,400 kronor till ytterligare lönefyllnad.
Ett belopp av 11,400 kronor återstår alltså odisponerat. Framdeles måste
man emellertid räkna med ökade utgifter i förevarande avseende dels pä
grund av nedgången i häradshövdingarnas sportelinkomster och dels, i någon
mån, på grund av den föreslagna nedsättningen av nu utgående ersättning
för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande. I avsaknad
av hållpunkter för ett tillförlitligt bedömande av medelsbehovet under
förevarande delpost torde emellertid posten för niista budgetår böra bibehal
-
22 Kungl. Maj.ts proposition nr 150.
las vid nu utgående belopp, 85,000 kronor, men samtidigt uppföras förslagsvis.
Delposten till ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande, som nu är upptagen med 230,000 kronor,
kan till en början nedsättas med 12,000 kronor, i avjämnat tal motsvarande
de nyligen indragna eller nedsatta ersättningarna till häradshövdingarna i
Södra Roslags, Jösse och Gästriklands östra domsagor. Härjämte skulle vid
bifall till det av mig framlagda förslaget örn reduktion av vissa nu utgående
ersättningar för förlorad inteckningslösen uppkomma en ytterligare besparing
å 24,200 kronor. Posten synes därför böra uppföras med (230,000
— 12,000 — 24,200 —) 193,800 kronor.
Anslagsposten till arvoden åt tingstolkar har ersatts med den förut omförmälda
posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit, och utgår därför ur staten.
Till rörligt tillägg bör för nästa budgetår beräknas 30,800 kronor.
Den under rubriken särskilda uppbördsmedel uppförda avgående
posten bidrag till avlönande av viss icke-ordinarie
personal bör ökas med 400 kronor, motsvarande halvårsbidraget till den
föreslagne nye sekreteraren i Norra och Södra Vedbo domsaga. Posten bestämmes
alltså till (184,400 + 400 =) 184,800 kronor.
Under nyssnämnda rubrik torde slutligen böra uppföras en ny avgående
post, benämnd andel i lösenmedel, och upptagen med så stort belopp
som motsvarar vad häradshövdingen i Södra Roslags domsaga kan bliva
skyldig att avstå av sportelöverskottet i domsagan. På grund av den inträffade
minskningen i löseninkomsterna torde detta sportelöverskott för
nästa budgetår icke böra beräknas högre än 40,000 kronor. Med tillämpning
av de i det föregående angivna beräkningsgrunderna skulle statsverkets
årliga andel häri bliva omkring 24,000 kronor, vilket belopp — då däri
ingår jämväl andel i stämpelprovision — torde böra redovisas efter utgången
av varje kalenderår. På grund härav kan i staten för nästa budgetår icke
beräknas inflyta större belopp än som belöper på tiden till 1940 års utgång.
Även örn, såsom jag anser önskvärt, utnämning av häradshövding i domsagan
sker så snart riksdagen tagit ställning till ifrågavarande anslag,
torde bestämmelserna örn redovisningsskyldighet för sportelöverskottet icke
böra få tillämpning förrän från och med den 1 juli 1940. Det synes nämligen
rimligt, att den nytillträdande befattningshavaren får behålla dessförinnan
inflytande sportler oavkortade, enär han torde bliva nödsakad att
till jämförelsevis betydande belopp inlösa företrädaren i ämbetet enskilt
tillhöriga kontorsutensilier och övriga kansliinventarier. Med hänsyn härtill
torde den nya posten i nästa års stat böra bestämmas till allenast hälften
av förutnämnda belopp eller 12,000 kronor. Denna summa bör uppföras
förslagsvis.
Kungl. Maj.ts proposition nr 150.
23
De i avlöningsstaten för häradsrätterna upptagna anslagsposterna böra sålunda
i enlighet med det anförda bestämmas till följande belopp, nämligen:
avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat (711,000 + 50,000 =) 761,000
kronor, arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, 2,800
kronor, avlöningar till icke-ordinarie personal (922,200 + 60,000 =) 982,200
kronor, särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän
(85,000 -j- 193,800 =) 278,800 kronor samt rörligt tillägg 30,800 kronor.
Summan av utgifterna skulle alltså bliva 2,055,600 kronor. Härifrån avgå
beräknade uppbördsmedel (184,800 + 12,000 =) 196,800 kronor. Anslaget
skulle alltså för nästa budgetår bestämmas till 1,858,800 kronor.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna följande avlöningsstat för häradsrätterna,
att tillämpas under budgetåret 1940/41:
Avlöningsstat.
Utgifter:
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat:
a) Lön, tjänstgörings
penningar
och förvaltningsbidrag.
..... kronor 711,000
b) Ersättning till vissa
vikarier för häradshövdingar,
förslagsvis » 50,000 kronor
2. Arvoden och särskilda ersättningar, be
stämda
av Kungl. Majit »
3. Avlöningar till icke-ordinarie personal:
a) Grundavlöningar
m. m................. kronor 922,200
b) Ålderstillägg m. m.,
förslagsvis ............ » 60,000 })
4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke
ordinarie
tjänstemän:
a) Partiell löneförbättring
åt häradshövdingarna,
förslagsvis., kronor 85,000
b) Ersättning för förlorad
lösen i följd av inteckningsförnyelser
nas
avskaffande...... » 193,800 ,
5. Rörligt tillägg, förslagsvis »
761,000
2,800
982,200
278,800
30,800
Summa kronor 2,055,600.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 150.
Särskilda uppbördsmedel:
1. Bidrag till avlönande av
viss icke-ordinarie personal kronor 184,800
2. Andel i lösenmedel, förslagsvis.
..................... » 12,000 kronor 196,800
Nettoutgift kronor 1,858,800;
dels ock till Häradsrätterna: Avlöningar för budgetåret
1940/41 anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 1,858,800.
2. Ersättning till befattningshavare vid rådhusrätter och till städer för
förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande. Detta anslag
är i gällande riksstat uppfört med 280,400 kronor. Vid bifall till det
av mig under föregående punkt framlagda förslaget om reduktion av nuvarande
ersättning för förlorad inteckningslösen kunna de till befattningshavare
vid rådhusrätter och till städer utgående ersättningsbeloppen nedsättas
till hälften. För nästa budgetår synes anslaget alltså böra upptagas med
allenast 140,200 kronor.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till Ersättning till befattningshavare vid rådhusrätter
och till städer för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande för budgetåret 1940/41 anvisa ett
anslag av ............................ kronor 140,200.
Vad föredragande departementschefen under förenämnda
punkter, med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter, hemställt behagar Hans Majit Konungen
bifalla samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
400806
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1940:205 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Häradsrätterna: Avlöningar m. m. s. 1 i texten
- SU 1940:108 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Häradsrätterna: Avlöningar m. m. jämte en i ämnet väckt motion. s. 7 i texten