Sök i Ratio Lex

Angående ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden

1940-03-08 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:156, Angående ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 156.

1

Nr 156.

Kungl. Majits proposition till riksdagen angående ersättning åt

sakkunniga i akademiska befordringsärenden; given

Stockholms slott den 8 mars 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bram storp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge anför:

I årets statsverksproposition, åttonde huvudtiteln, punkten 89, har Kungl.

Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på proposition i ämnet, till Gemensamma

universitetsändamål: Ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden

för budgetåret 1940/41 beräkna ett förslagsanslag av

25,000 kronor.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga denna fråga.

Vid tillsättning av vissa lärarbefattningar (företrädesvis professurer) vid

universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet och de tekniska högskolorna

anlitas särskilda sakkunniga, vilka lia att avgiva utlåtanden med

omdöme om sökandenas skicklighet till ledig befattning och inbördes företräde.

De sakkunnigas medverkan vid tillsättningsförfarandet kan i korthet

karakteriseras på följande sätt:

Bihang till rilcsdagens -protokoll 19 h0. 1 sami. Nr 156.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Om sökande till professur eller jämförlig befattning anmält sig eller kallelseförslag

blivit väckt, skola utses tre eller fyra sakkunniga, företrädesvis

svenska vetenskapsidkare, inom det eller de läroämnen, som befattningen

omfattar. Professor och annan ordinarie lärare vid något av universiteten

eller karolinska institutet är med viss begränsning pliktig mottaga

sakkunniguppdrag. Sakkunniga utses genom samverkan mellan de båda

universiteten och karolinska institutet. Yttrande över kallelseförslag skall i

regel avgivas inom fyrtio dagar. Är kallelseförslag icke väckt, skola de sakkunniga,

efter samråd inbördes om hinder därför ej möter, var för sig avgiva

skriftligt utlåtande. Utlåtandet skall kortfattat angiva de skäl, på vilka

det är grundat, och avgivas senast inom sex månader. I särskilda fall kan

vidare specialsakkunnig utses för granskning av viss del av sökandes produktion.

Om lärarprov skall avläggas, måste detta ske i god tid, innan de

sakkunniga ha att avgiva sina utlåtanden.

Bestämmelser örn ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden

ha meddelats genom Kungl. Maj:ts beslut den 4 juni 1937. Bestämmelserna,

som med vissa av organisatoriska skäl föranledda modifikationer

även gälla för sakkunniga vid de tekniska högskolorna, innebära i

huvudsak följande:

Sakkunnig äger såsom ersättning för uppdragets fullgörande erhålla, om

han är befattningshavare i statens tjänst eller professor vid Stockholms eller

Göteborgs högskola, efter eget val antingen ersättning för mistade avlöningsförmåner

eller ock särskilt arvode, men i annat fall särskilt arvode.

Ersättning för mistade avlöningsförmåner utgår med belopp, motsvarande

det avdrag å avlöningen, som den sakkunnige enligt gällande avlöningsbestämmelser

under tjänstledighet för sakkunniguppdragets fullgörande

måst vidkännas, dock ej för ledighet under längre tid än i fråga om specialsakkunnig

en månad, vid kallelse fyrtio dagar och i andra fall tre månader.

Särskilt arvode må ej överstiga, för specialsakkunnig 300 kronor, för sakkunnig,

som yttrat sig över väckt kallelseförslag, 400 kronor och för annan

sakkunnig 1,000 kronor.

Vidare ha meddelats bestämmelser om reseersättning för åhörande av

lärarprov och för samråd mellan de sakkunniga inbördes.

Ifrågavarande ersättningar bestridas vid universiteten och karolinska

institutet från det förutnämnda anslaget till ersättning åt sakkunniga i akademiska

befordringsärenden. Belastningen å detta anslag, vilket utgått

sedan budgetåret 1926/27, framgår av följande sammanställning:

Budgetår Anslagsbelopp Belastning

1930/31 .............. 9,000 7,194:59

1931/32.............. 9,000 23,701:52

1932/33 .............. 9,000 7,965:52

1933/34 .............. 9,000 10,312:15

1934/35 .............. 9,000 9,543:78

1935/36 .............. 9,000 11,453:86

1936/37 .............. 9,000 14,186:08

1937/38 .............. 9,000 22,145:02

1938/39 .............. 12,000 54,041:16

1939/40 .............. 15,000 30,776: 73 (intill >/« 1940)»

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majlis ■proposition Nr 156.

Med anledning av de betydande anslagsöverskridandena anmodades

kanslern för rikets universitet den 1 november 1939 att verkställa utredning

om möjligheterna att nedbringa belastningen å anslaget.

Med skrivelse den 1 mars 1940 har kanslern överlämnat utredning i

ämnet.

Av handlingarna inhämtas, att de större akademiska konsistorierna i

Uppsala och Lund, efter att ha hört vederbörande fakulteter och sektioner,

samt karolinska institutets lärarkollegium yttrat sig över en inom kanslersexpeditionen

upprättad promemoria med förslag till ändrad lydelse av

vissa bestämmelser i universitetsstatuterna och stadgarna för karolinska

institutet m. m. Beträffande dessa yttranden hänvisas till handlingarna,

i den mån yttrandena ej berörts i kanslerns skrivelse. Här må endast nämnas,

att förslagen i princip tillstyrkts av universitetsmyndigheterna i Lund

och karolinska institutets lärarkollegium samt att de av universitetsmyndigheterna

i Uppsala framställda erinringarna, såsom kommer att framgå

av det följande, i viss utsträckning beaktats i kanslerns förslag. Detta innebär

i huvudsak följande:

1. Vid utsättande av tid för lärarprov skall beaktas, att samråd mellan

de sakkunniga kan äga rum i samband med åhörandet av provet.

2. Sakkunniga skola ej utses, om endast en sökande anmält sig och denne

antingen innehar motsvarande professur vid något av universiteten eller

karolinska institutet eller vid Stockholms och Göteborgs högskolor eller

ock under de närmaste tre åren före ansökningstidens utgång blivit uppförd

på förslag till motsvarande professur vid någon av nämnda läroanstalter.

_ I andra fall skall, därest de sökandes skicklighet och inbördes företräde

till professorsbefattning tidigare prövats och förnyad sakkunnig prövning

befinnes uppenbart obehövlig, det större akademiska konsistoriet respektive

karolinska institutets lärarkollegium äga rätt besluta, att sakkunniga

ej skola utses.

3. Fler än tre sakkunniga skola få utses, endast om särskilda skäl därtill

föreligga.

4. Ersättning för sakkunniguppdrag åt professor vid Stockholms och

Göteborgs högskolor skall utgå endast i form av särskilt arvode.

5. Arvodet skall ej få överskrida för specialsakkunnig 250 kronor, för

sakkunnig, som yttrat sig över kallelseförslag 350 kronor och för annan sakkunnig

850 kronor, innebärande en sänkning med omkring en sjättedel. Vidare

skall den tid, under vilken ersättning får utgå för mistade löneförmåner

under tjänstledighet för sakkunniguppdrag, minskas i samma proportion.

Av kanslerns skrivelse inhämtas i övrigt följande:

Vad först beträffade frågan örn det sannolika antalet professors- och

laboratorstil Isättningar, syntes antalet lärare, som inträdde i pensionsåldern,

kunna beräknas till i medeltal sex ä sju per år. Antalet befattningshavare,

som avlede, erhölle förtidspension eller av annan anledning lämnade

tjänsten, torde kunna uppskattas till i medeltal tre per år. Följaktligen

kunde antalet tillsättningar beräknas utgöra i medeltal tio per år.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition Nr 156.

Kostnaden för en tillsättningsprocedur varierade betydligt från fall till

fall. Vid kallelse torde kostnaden oftast understiga 1,600 kronor. Då kallelse

ej ägt rum, kunde under vissa förutsättningar — fyra sakkunniga, därav

någon anställd vid enskild högskola eller faekhögskola, mer än en specialsakkunnig,

långa resor för vissa sakkunniga för åhörande av lärarprov och

deltagande i samråd med övriga sakkunniga — beloppet komma att uppgå

till drygt 6,000 kronor. Såsom ett sannolikt medeltal torde man kunna räkna

med en summa av 3,500 kronor.

Sammanlagda kostnaden för tio tillsättningar skulle således uppgå till

35,000 kronor. Då detta belopp vore mer än dubbelt så stort som det för budgetåret

1939/40 beviljade anslaget, bleve det uppenbarligen nödvändigt att

undersöka, huruvida icke anslagsbelastningen kunde minskas genom vissa

ändringar i föreskrifterna om tillsättningsproceduren och om ersättning till

de sakkunniga. Följande åtgärder syntes kunna vidtagas i detta syfte:

1. Till följd av stadgandet örn att lärarprov skulle avläggas i god tid,

innan de sakkunniga hade att avgiva sina utlåtanden, hade tiden för sådana

provs avläggande stundom utsatts till en så tidig tidpunkt, att de sakkunniga

ännu icke hunnit taga del av de sökandes produktion. Det påbjudna

samrådet mellan de sakkunniga hade därför icke kunnat hållas i

samband med åhörandet av lärarproven utan föranlett särskilda resor. Uttrycklig

föreskrift borde därför meddelas, att lärarproven skulle utsättas

till en sådan tidpunkt, att samråd mellan de sakkunniga samtidigt kunde

äga rum, d. v. s. till en tid, då de sakkunniga kunde beräknas ha tagit del

av de sökandes vetenskapliga arbeten, men innan de i skrift utformat sina

utlåtanden.

2. Enligt nu gällande bestämmelser måste en professorstillsättning alltid

föregås av prövning genom sakkunniga. Även örn endast en sökande anmält

sig och denne innehade professur i motsvarande ämne vid annat akademiskt

lärosäte eller nyligen blivit kompetentförklarad till annan professur

i motsvarande ämne, måste sakkunniga utses. I dylika fall syntes sakkunnigprövning

vara överflödig. Dock torde i fråga örn sökande, som icke förut

innehade professorsbefattning, den vanliga prövningen genom sakkunniga

böra äga rum, örn kompetensförklaringen läge någon längre tid tillbaka.

Även i andra fall kunde prövning genom sakkunniga vara obehövlig.

Det hade exempelvis förekommit, att professurer i samma ämne ungefär

samtidigt ledigförklarats vid två lärosäten och att samma sökande anmält

sig till bägge professurerna. Den sakkunnigprövning, som då verkställts vid

det ena lärosätet, syntes i regel tillfyllest även för befordringsärendets handläggning

vid det andra lärosätet. Då omständigheterna dock kunde undantagsvis

motivera ny sakkunniggranskning, borde i detta fall vederbörande

konsistorium ha rätt att pröva, huruvida sakkunniga skulle utses eller icke.

I den remitterade promemorian hade föreslagits, att sakkunnigprövning

skulle bortfalla i det fall, då den ende sökanden visserligen ej innehade

motsvarande professur vid annat akademiskt lärosäte men blivit under de

närmaste fem åren kompetentförklarad till sådan professur. Det större akademiska

konsistoriet i Uppsala hade avstyrkt detta förslag, enär en för

lång tid sedan erhållen knapp kompetensförklaring kunde på grund av senare

overksamhet eller svag produktion ha blivit starkt undergrävd. Mot

detta resonemang kunde anföras, att det i ett dylikt undantagsfall givetvis

stöde de akademiska instanserna fritt att, trots frånvaron av ny sakkunnigprövning,

förklara sökanden icke ha styrkt sin skicklighet, likaväl som

det för närvarande kunde förekomma, att fakultet eller konsistorium från
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. May.ts ''proposition Nr 156.

kände en sökande kompetens, trots att de sakkunnige eller deras flertal tillerkänt

honom skicklighet till ämbetet. Regelmässigt torde läget emellertid

vara följande. En professur vid ena universitetet hade sökts av två personer,

vilka båda förklarats kompetenta. Ett eller annat år senare söktes motsvarande

professur vid ett annat lärosäte av den, som vid förra konkurrensen

sattes i andra rummet. Om han då vore ensam sökande, tedde sig en ny

sakkunnigprocedur skäligen överflödig och medförde avsevärda kostnader.

Kanslern hade emellertid ansett sig kunna i det reviderade förslaget förkorta

den föreslagna tiden av fem är till tre år, i syfte att minska de framförda

betänkligheterna. Dessutom hade den jämkningen vidtagits, att vederbörande

skulle ha uppförts å förslag till professur, ej endast förklarats

kompetent.

3. I regel torde det vara tillräckligt med tre sakkunniga. Örn de sökande

vore flera och deras vetenskapliga produktion folie inom skilda delar av

professurens ämnesområde, kunde det dock stundom vara påkallat att utse

ytterligare en sakkunnig. Det förefölle emellertid, som örn de akademiska

myndigheternas praxis mer och mer utvecklade sig i den riktningen, att

fyra sakkunniga bleve det normala antalet. Ville man åstadkomma ändring

härutinnan, torde det vara nödvändigt att göra tillkallandet av en

fjärde sakkunnig beroende av förhandenvaron av särskilda skäl för dylikt

tillkallande. Lunda-konsistoriet hade icke haft något att erinra mot detta

ändringsförslag, vilket däremot avstyrkts av Uppsala-konsistoriet. Då förslaget

lade i konsistoriets egen hand att slutligt pröva, huruvida särskilda

skäl förelåge för utseende av flera än tre sakkunniga, torde invändningen

mot detsamma ej vara befogad.

4. Då man, vad beträffade rätten för sakkunnig att välja mellan kostnadsfri

ledighet och arvode, likställt professorerna vid Stockholms och

Göteborgs högskolor med universitetsprofessorerna, torde man ha utgått

ifrån att för förstnämnda professorers del icke skulle ifrågasättas högre

belopp såsom ersättning för mistade avlöningsförmåner än vad fallet vore

med universitetsprofessorerna, d. v. s. högst 1,000 kronor. Det hade emellertid

visat sig, att åtminstone professorerna vid Stockholms högskola ej

sällan begärt dylik ersättning, som avsevärt överstigit 1,000 kronor. Under

sådana förhållanden torde icke vara skäl att upprätthålla likställigheten

i fråga.

5. Fullgörandet av sakkunniguppdrag inneburc i regel en betydande arbetsprestation,

i vissa fall en mycket stor sådan. Den maximitid, varunder

en sakkunnig ägde åtnjuta kostnadsfri tjänstledighet, kunde därför knappast

anses vara för frikostigt tillmätt. Icke heller kunde —- med hänsyn till

det synnerligen kvalificerade och ansvarsfulla arbete, varom här vore fråga

— maximibeloppet av de för olika slag av sakkunniguppdrag utgående särskilda

arvodena anses vara för högt. Därest det vore nödvändigt att minska

anslagsbelastningen, torde man dock, utan att direkt göra sig skyldig

till någon obillighet mot de sakkunniga, kunna något förkorta maximitiden

för ledigheten och sänka maximibeloppet av de särskilda arvodena. Kanslern

ville i detta sammanhang erinra örn att de sakkunnigas arbete ofta skulle

bli mindre tidskrävande, örn de mera allmänt ställde sig till efterrättelse den

i universitetsstatuterna och stadgarna för karolinska institutet givna föreskriften,

att kortfattat angiva de skäl, pä vilka deras utlåtanden vore

grundade, och således avstode från att, såsom nu ej sällan skedde, lämna

utförliga referat av de sökandes huvudskrifter och i detalj motivera sina

anmärkningar mot innehållet i desamma.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

Hur mycket man skäligen kunde förkorta ledighetstiden och sänka ersättningsbeloppet,

vore en vansklig omdömesfråga. Kanslern ville endast

ifrågasätta en jämförelsevis obetydlig minskning, förslagsvis med omkring

en sjättedel.

Ersättning för mistade avlöningsförmåner skulle således utgå till specialsakkunnig

för högst 25 dagar, vid kallelse för högst 35 dagar och i

andra fall för högst 75 dagar.

Det särskilda arvodet skulle icke få överstiga, för speeialsakkunnig 250

kronor, för sakkunnig, som yttrat sig över väckt kallelseförslag, 350 kronor

och för annan sakkunnig 850 kronor.

Beträffande de föreslagna åtgärdernas inverkan på anslagsbelastningen

har kanslern anfört:

Anslagsbelastningen torde kunna åtskilligt minskas. Huru stor minskningen

skulle bli, kunde ej säkert beräknas. Man torde dock kunna approximativt

räkna med ett belopp, liggande mellan 5,000 och 10,000 kronor.

Kanslern ville understryka, att det här vore fråga om ett medeltal för en

längre period och att belastningen under ett enstaka år kunde komma att

avsevärt över- eller understiga medeltalet. Anslaget syntes försöksvis kunna

beräknas till 27,000 kronor. Att ytterligare nämnvärt sänka anslagsbelastningen

torde knappast vara möjligt med bibehållande av grunderna för

den nuvarande tillsättningsproceduren.

I ärendet har statskontoret yttrat sig den 6 mars 1940 och därvid anfört:

I syfte att närmare utreda orsakerna till de mycket betydande överskridanden

under de senaste budgetåren av förevarande anslag hade statskontoret

uppgjort en sammanställning angående belastningen å anslaget

under de sista tio budgetåren (jfr ovan). Av sammanställningen framginge,

att medan anslagsöverskridandena som regel varit förhållandevis blygsamma

intill budgetåret 1937/38, nämnda budgetår och framför allt budgetåret

1938/39 och nu löpande budgetår utvisade mycket avsevärda överskridanden.

Givet vore, att antalet professorstillsättningar varierade betydligt

under olika budgetår, varför till följd härav även belastningen å anslaget

komme att växla avsevärt. Orsaken till de betydande överskridandena

under de sista budgetåren torde emellertid icke enbart vara att söka i

nämnda förhållande utan framför allt i de jämkningar i bestämmelserna

rörande ersättning för sakkunniguppdrag av förevarande art, som beslutades

av 1937 års riksdag (jfr 1937 års åttonde huvudtitel, sid. 286 ff.). Medan

således tidigare ersättning utgick endast för mistad lön eller förlust av inkomst,

beslöts vid nämnda riksdag, att arvode å högst 1,000 kronor i stället

skulle få medgivas sakkunnig med rätt dock för denne, om han vore

statsanställd eller anställd vid Stockholms och Göteborgs högskolor, att

efter eget val i stället åtnjuta ersättning för mistad lön under högst tre månader.

Den sålunda nyinförda rätten att erhålla arvode syntes vara den

främsta orsaken till de betydande anslagsöverskridandena under de tre

senaste budgetåren.

Vad anginge kanslerns i besparingssyfte framlagda förslag till ändringar

i universitetsstatuterna och stadgarna för karolinska institutet, föranledde

detta i sak icke annan erinran från statskontorets sida än att ämbetsverket

ansåge sig böra förorda en ändring av innebörd, att flera än tre sakkunniga

endast finge utses i fall, då särskilda skäl vore för handen och kanslern

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.

därtill lämnade sitt medgivande. Statskontoret påpekade i detta sammanhang,

att i besparingssyfte likartade jämkningar torde böra vidtagas i stadgorna

för vissa andra högre läroanstalter, t. ex. de tekniska högskolorna och

lantbrukshögskolan.

Beträffande frågan om ändring av bestämmelserna om ersättning åt sakkunniga

i akademiska befordringsärenden ansåge statskontoret, att dessa

bestämmelser av statsfinansiella skäl utan alltför allvarliga olägenheter

borde kunna skärpas utöver vad kanslern förordat. Med beaktande av

vad ämbetsverket tidigare anfört angående orsakerna till de senaste årens

stora överskridanden av anslaget ville statskontoret föreslå, att den nuvarande

valrätten för statstjänstemännen mellan ersättning för mistad lön

och arvode borttoges, och att — i likhet med vad som varit fallet före

1937 års beslut — statsanställda endast medgåves rätt till mistad lön

under en viss kortare tid, som lämpligen torde kunna sättas till i fråga

om specialsakkunnig 20 dagar, vid kallelse 30 dagar och i andra fall 70

dagar. Övriga sakkunniga — alltså även befattningshavare vid högskolorna

i Stockholm och Göteborg — vilka icke borde erhålla ersättning för förlust

av inkomst, torde alltjämt bibehållas vid rätten till arvode, vilka arvoden

enligt statskontorets mening dock icke borde få överstiga, för specialsakkunnig

200 kronor, för sakkunnig, som yttrat sig över väckt kallelseförslag,

300 kronor och för annan sakkunnig 750 kronor.

Vid ett bifall till statskontorets föreliggande förslag torde en sådan begränsning

av utgifterna under anslaget kunna vinnas, att anslaget för nästkommande

budgetår icke behövde upptagas med högre belopp än 20,000

kronor.

Från början avsåg detta anslag endast ersättning för avstådda tjänstgöringspenningar

eller annan direkt inkomstminskning under tjänstledighet

för sakkunniguppdragens fullgörande. Förslag örn ersättning åt sakkunnig

i form av särskilt sakkunnighonorar avvisades i propositionen nr

103/1926. Ett sakkunniguppdrag, givet åt professor samt annan ordinarie

lärare vid universiteten, ansågs nämligen ingå i vederbörandes ämbetsåligganden.

Beträffande professores emeriti gjordes gällande, att det skäligen

borde åligga sådana att fullgöra de sakkunniguppdrag, som kunde komma

att anförtros åt dem, varför något särskilt honorar ej heller för detta

fall borde ifrågasättas. För personer utanför universiteten och karolinska

institutet kunde visserligen icke samma synpunkter anföras, men att tillerkänna

sådana sakkunniga särskild ersättning utan att låta samma förmån

komma såsom sakkunniga fungerande universitetsprofessorer eller professores

emeriti till del ansågs innebära en inkonsekvens. Ej heller för dessa

fall ifrågasattes därför något särskilt honorar.

När frågan örn särskilt arvode för sakkunniguppdrag ånyo upptogs

var det, såsom framgår av punkten 96 i 1937 års åttonde huvudtitel, på

initiativ av universitetsberedningen. Föredragande departementschefen ansåg

då fullgoda skid föreligga för att de sakkunniga skulle erhålla möjlighet

till viss ersättning för sakkunnigarbetet såsom sådant. Såsom förhållandena

då voro, mötte det nämligen stora svårigheter att erhålla för sak
-

Departe
mentschefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Marits proposition Nr 156.

kunniguppdrag lämpade personer. Speciellt gällde detta, om såsom sakkunnig

måste anlitas icke statsanställda personer, exempelvis utländska

sakkunniga. Departementschefen ansåg det vidare i sak riktigt, att anlitade

experter erhöllo särskild ersättning för det oftast ganska betungande

arbete, som följde med uppdrag av denna art. Riksdagen beslöt i enlighet

härmed.

Det av kanslern i besparingssyfte nu framlagda förslaget om ändrade

ersättningsgrunder förutsätter, att särskild ersättning fortfarande skall utgå

för sakkunniguppdrag. Statskontoret har emellertid, vad beträffar befattningshavare

i statens tjänst, ifrågasatt en återgång till den före 1937

års riksdagsbeslut gällande ordningen. Dessa befattningshavare skulle således

ej få uppbära särskilt arvode utan endast åtnjuta full kompensation

för avstådda löneförmåner under tjänstledighet för sakkunniguppdraget.

Till annan sakkunnig skulle däremot särskilt arvode fortfarande utgå,

ehuru med reducerat maximibelopp. Statskontorets förslag innebär således,

att den likställighet i ersättningshänseende mellan sakkunniga, som legat

till grund för såväl 1926 som 1937 års riksdagsbeslut i ämnet, icke längre

skulle bibehållas.

För egen del vill jag framhålla lämpligheten av att besparingsåtgärder icke

vidtagas, som äro ägnade att försämra möjligheterna att för sakkunniguppdrag

av denna art förvärva de mest kvalificerade personerna. Med

hänsyn härtill finner jag mig icke böra tillstyrka statskontorets förslag om

en återgång i viss utsträckning till de för statliga befattningshavare tidigare

gällande ersättningsgrunderna och ej heller kanslerns förslag örn att ersättning

för sakkunniguppdrag ej skall till professorer vid Stockholms och

Göteborgs högskolor kunna utgå i form av ersättning för mistade avlöningsförmåner.

Jag har så mycket mindre skäl att föreslå upphävande av

rätten att erhålla särskilt arvode, som jag icke är övertygad örn att statskontorets

uppfattning, att införandet av valrätt mellan ersättning för

mistade avlöningsförmåner och arvode är den främsta orsaken till de betydande

anslagsöverskridandena under de senaste budgetåren. Vad beträffar

arvodenas storlek, är jag däremot ense med statskontoret och föreslår

alltså, att dessa arvoden ej skola få överstiga, för specialsakkunnig

200 kronor (nu 300 kronor), för sakkunnig, som yttrat sig över väckt

kallelseförslag 300 kronor (nu 400 kronor) och för annan sakkunnig 750

kronor (nu 1,000 kronor). Den tid, under vilken ersättning får utgå för

mistade löneförmåner under tjänstledighet för sakkunniguppdrag, bör minskas

i ungefär samma proportion.

De av kanslern i övrigt förordade besparingsåtgärderna synas kunna i

huvudsak biträdas. Jag delar dock statskontorets uppfattning, att flera än

tre sakkunniga böra få utses endast då särskilda skäl föreligga och kanslern

därtill lämnat sitt medgivande.

Såsom kanslern framhållit, torde belastningen å förevarande anslag kom
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 156.

ma att minskas åtskilligt, därest de av honom föreslagna åtgärderna vidtagas.

Under nämnda förutsättning anser kanslern, att anslaget kan för

nästa budgetår uppföras med 27,000 kronor. Då de av mig förordade

ändringarna i förslaget komma att medföra ytterligare minskning av anslagsbelastningen,

anser jag mig böra föreslå, att anslaget för nämnda

budgetår upptages till 25,000 kronor. Jag vill i detta sammanhang erinra

örn att vid beräkningen av motsvarande anslag vid de tekniska högskolorna

i årets statsverksproposition hänsyn tagits till möjligheterna att nedbringa

kostnaderna för ersättning åt sakkunniga. Beträffande sådana sakkunniga

böra gälla enahanda ersättningsgrunder, som nu av mig tillstyrkts.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att till sakkunnig i befordringsärende vid

universiteten, karolinska institutet och tekniska högskolan

må utgå ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med

vad av mig föreslagits;

dels ock till Gemensamma universitetsändamål: Ersättning

åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden

för budgetåret 1940/41 anvisa ett förslagsanslag

av..............................kronor 25,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Häggqvist.

Bihang till riksdagens protokoll 19 hö. 1 sami.

Nr 156.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:298 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt sakkunniga i akademiska befor äring sär enden. a1 i texten
  2. SU 1940:163 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden. s. 1 i texten