Angående ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden
1940-03-08 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:156, Angående ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition Nr 156.
1
Nr 156.
Kungl. Majits proposition till riksdagen angående ersättning åt
sakkunniga i akademiska befordringsärenden; given
Stockholms slott den 8 mars 1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gösta Bagge.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 mars 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bram storp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge anför:
I årets statsverksproposition, åttonde huvudtiteln, punkten 89, har Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på proposition i ämnet, till Gemensamma
universitetsändamål: Ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden
för budgetåret 1940/41 beräkna ett förslagsanslag av
25,000 kronor.
Jag anhåller nu att till behandling få upptaga denna fråga.
Vid tillsättning av vissa lärarbefattningar (företrädesvis professurer) vid
universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet och de tekniska högskolorna
anlitas särskilda sakkunniga, vilka lia att avgiva utlåtanden med
omdöme om sökandenas skicklighet till ledig befattning och inbördes företräde.
De sakkunnigas medverkan vid tillsättningsförfarandet kan i korthet
karakteriseras på följande sätt:
Bihang till rilcsdagens -protokoll 19 h0. 1 sami. Nr 156.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
Om sökande till professur eller jämförlig befattning anmält sig eller kallelseförslag
blivit väckt, skola utses tre eller fyra sakkunniga, företrädesvis
svenska vetenskapsidkare, inom det eller de läroämnen, som befattningen
omfattar. Professor och annan ordinarie lärare vid något av universiteten
eller karolinska institutet är med viss begränsning pliktig mottaga
sakkunniguppdrag. Sakkunniga utses genom samverkan mellan de båda
universiteten och karolinska institutet. Yttrande över kallelseförslag skall i
regel avgivas inom fyrtio dagar. Är kallelseförslag icke väckt, skola de sakkunniga,
efter samråd inbördes om hinder därför ej möter, var för sig avgiva
skriftligt utlåtande. Utlåtandet skall kortfattat angiva de skäl, på vilka
det är grundat, och avgivas senast inom sex månader. I särskilda fall kan
vidare specialsakkunnig utses för granskning av viss del av sökandes produktion.
Om lärarprov skall avläggas, måste detta ske i god tid, innan de
sakkunniga ha att avgiva sina utlåtanden.
Bestämmelser örn ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden
ha meddelats genom Kungl. Maj:ts beslut den 4 juni 1937. Bestämmelserna,
som med vissa av organisatoriska skäl föranledda modifikationer
även gälla för sakkunniga vid de tekniska högskolorna, innebära i
huvudsak följande:
Sakkunnig äger såsom ersättning för uppdragets fullgörande erhålla, om
han är befattningshavare i statens tjänst eller professor vid Stockholms eller
Göteborgs högskola, efter eget val antingen ersättning för mistade avlöningsförmåner
eller ock särskilt arvode, men i annat fall särskilt arvode.
Ersättning för mistade avlöningsförmåner utgår med belopp, motsvarande
det avdrag å avlöningen, som den sakkunnige enligt gällande avlöningsbestämmelser
under tjänstledighet för sakkunniguppdragets fullgörande
måst vidkännas, dock ej för ledighet under längre tid än i fråga om specialsakkunnig
en månad, vid kallelse fyrtio dagar och i andra fall tre månader.
Särskilt arvode må ej överstiga, för specialsakkunnig 300 kronor, för sakkunnig,
som yttrat sig över väckt kallelseförslag, 400 kronor och för annan
sakkunnig 1,000 kronor.
Vidare ha meddelats bestämmelser om reseersättning för åhörande av
lärarprov och för samråd mellan de sakkunniga inbördes.
Ifrågavarande ersättningar bestridas vid universiteten och karolinska
institutet från det förutnämnda anslaget till ersättning åt sakkunniga i akademiska
befordringsärenden. Belastningen å detta anslag, vilket utgått
sedan budgetåret 1926/27, framgår av följande sammanställning:
Budgetår Anslagsbelopp Belastning
1930/31 .............. 9,000 7,194:59
1931/32.............. 9,000 23,701:52
1932/33 .............. 9,000 7,965:52
1933/34 .............. 9,000 10,312:15
1934/35 .............. 9,000 9,543:78
1935/36 .............. 9,000 11,453:86
1936/37 .............. 9,000 14,186:08
1937/38 .............. 9,000 22,145:02
1938/39 .............. 12,000 54,041:16
1939/40 .............. 15,000 30,776: 73 (intill >/« 1940)»
3
Kungl. Majlis ■proposition Nr 156.
Med anledning av de betydande anslagsöverskridandena anmodades
kanslern för rikets universitet den 1 november 1939 att verkställa utredning
om möjligheterna att nedbringa belastningen å anslaget.
Med skrivelse den 1 mars 1940 har kanslern överlämnat utredning i
ämnet.
Av handlingarna inhämtas, att de större akademiska konsistorierna i
Uppsala och Lund, efter att ha hört vederbörande fakulteter och sektioner,
samt karolinska institutets lärarkollegium yttrat sig över en inom kanslersexpeditionen
upprättad promemoria med förslag till ändrad lydelse av
vissa bestämmelser i universitetsstatuterna och stadgarna för karolinska
institutet m. m. Beträffande dessa yttranden hänvisas till handlingarna,
i den mån yttrandena ej berörts i kanslerns skrivelse. Här må endast nämnas,
att förslagen i princip tillstyrkts av universitetsmyndigheterna i Lund
och karolinska institutets lärarkollegium samt att de av universitetsmyndigheterna
i Uppsala framställda erinringarna, såsom kommer att framgå
av det följande, i viss utsträckning beaktats i kanslerns förslag. Detta innebär
i huvudsak följande:
1. Vid utsättande av tid för lärarprov skall beaktas, att samråd mellan
de sakkunniga kan äga rum i samband med åhörandet av provet.
2. Sakkunniga skola ej utses, om endast en sökande anmält sig och denne
antingen innehar motsvarande professur vid något av universiteten eller
karolinska institutet eller vid Stockholms och Göteborgs högskolor eller
ock under de närmaste tre åren före ansökningstidens utgång blivit uppförd
på förslag till motsvarande professur vid någon av nämnda läroanstalter.
_ I andra fall skall, därest de sökandes skicklighet och inbördes företräde
till professorsbefattning tidigare prövats och förnyad sakkunnig prövning
befinnes uppenbart obehövlig, det större akademiska konsistoriet respektive
karolinska institutets lärarkollegium äga rätt besluta, att sakkunniga
ej skola utses.
3. Fler än tre sakkunniga skola få utses, endast om särskilda skäl därtill
föreligga.
4. Ersättning för sakkunniguppdrag åt professor vid Stockholms och
Göteborgs högskolor skall utgå endast i form av särskilt arvode.
5. Arvodet skall ej få överskrida för specialsakkunnig 250 kronor, för
sakkunnig, som yttrat sig över kallelseförslag 350 kronor och för annan sakkunnig
850 kronor, innebärande en sänkning med omkring en sjättedel. Vidare
skall den tid, under vilken ersättning får utgå för mistade löneförmåner
under tjänstledighet för sakkunniguppdrag, minskas i samma proportion.
Av kanslerns skrivelse inhämtas i övrigt följande:
Vad först beträffade frågan örn det sannolika antalet professors- och
laboratorstil Isättningar, syntes antalet lärare, som inträdde i pensionsåldern,
kunna beräknas till i medeltal sex ä sju per år. Antalet befattningshavare,
som avlede, erhölle förtidspension eller av annan anledning lämnade
tjänsten, torde kunna uppskattas till i medeltal tre per år. Följaktligen
kunde antalet tillsättningar beräknas utgöra i medeltal tio per år.
4
Kungl. Majlis proposition Nr 156.
Kostnaden för en tillsättningsprocedur varierade betydligt från fall till
fall. Vid kallelse torde kostnaden oftast understiga 1,600 kronor. Då kallelse
ej ägt rum, kunde under vissa förutsättningar — fyra sakkunniga, därav
någon anställd vid enskild högskola eller faekhögskola, mer än en specialsakkunnig,
långa resor för vissa sakkunniga för åhörande av lärarprov och
deltagande i samråd med övriga sakkunniga — beloppet komma att uppgå
till drygt 6,000 kronor. Såsom ett sannolikt medeltal torde man kunna räkna
med en summa av 3,500 kronor.
Sammanlagda kostnaden för tio tillsättningar skulle således uppgå till
35,000 kronor. Då detta belopp vore mer än dubbelt så stort som det för budgetåret
1939/40 beviljade anslaget, bleve det uppenbarligen nödvändigt att
undersöka, huruvida icke anslagsbelastningen kunde minskas genom vissa
ändringar i föreskrifterna om tillsättningsproceduren och om ersättning till
de sakkunniga. Följande åtgärder syntes kunna vidtagas i detta syfte:
1. Till följd av stadgandet örn att lärarprov skulle avläggas i god tid,
innan de sakkunniga hade att avgiva sina utlåtanden, hade tiden för sådana
provs avläggande stundom utsatts till en så tidig tidpunkt, att de sakkunniga
ännu icke hunnit taga del av de sökandes produktion. Det påbjudna
samrådet mellan de sakkunniga hade därför icke kunnat hållas i
samband med åhörandet av lärarproven utan föranlett särskilda resor. Uttrycklig
föreskrift borde därför meddelas, att lärarproven skulle utsättas
till en sådan tidpunkt, att samråd mellan de sakkunniga samtidigt kunde
äga rum, d. v. s. till en tid, då de sakkunniga kunde beräknas ha tagit del
av de sökandes vetenskapliga arbeten, men innan de i skrift utformat sina
utlåtanden.
2. Enligt nu gällande bestämmelser måste en professorstillsättning alltid
föregås av prövning genom sakkunniga. Även örn endast en sökande anmält
sig och denne innehade professur i motsvarande ämne vid annat akademiskt
lärosäte eller nyligen blivit kompetentförklarad till annan professur
i motsvarande ämne, måste sakkunniga utses. I dylika fall syntes sakkunnigprövning
vara överflödig. Dock torde i fråga örn sökande, som icke förut
innehade professorsbefattning, den vanliga prövningen genom sakkunniga
böra äga rum, örn kompetensförklaringen läge någon längre tid tillbaka.
Även i andra fall kunde prövning genom sakkunniga vara obehövlig.
Det hade exempelvis förekommit, att professurer i samma ämne ungefär
samtidigt ledigförklarats vid två lärosäten och att samma sökande anmält
sig till bägge professurerna. Den sakkunnigprövning, som då verkställts vid
det ena lärosätet, syntes i regel tillfyllest även för befordringsärendets handläggning
vid det andra lärosätet. Då omständigheterna dock kunde undantagsvis
motivera ny sakkunniggranskning, borde i detta fall vederbörande
konsistorium ha rätt att pröva, huruvida sakkunniga skulle utses eller icke.
I den remitterade promemorian hade föreslagits, att sakkunnigprövning
skulle bortfalla i det fall, då den ende sökanden visserligen ej innehade
motsvarande professur vid annat akademiskt lärosäte men blivit under de
närmaste fem åren kompetentförklarad till sådan professur. Det större akademiska
konsistoriet i Uppsala hade avstyrkt detta förslag, enär en för
lång tid sedan erhållen knapp kompetensförklaring kunde på grund av senare
overksamhet eller svag produktion ha blivit starkt undergrävd. Mot
detta resonemang kunde anföras, att det i ett dylikt undantagsfall givetvis
stöde de akademiska instanserna fritt att, trots frånvaron av ny sakkunnigprövning,
förklara sökanden icke ha styrkt sin skicklighet, likaväl som
det för närvarande kunde förekomma, att fakultet eller konsistorium från
-
5
Kungl. May.ts ''proposition Nr 156.
kände en sökande kompetens, trots att de sakkunnige eller deras flertal tillerkänt
honom skicklighet till ämbetet. Regelmässigt torde läget emellertid
vara följande. En professur vid ena universitetet hade sökts av två personer,
vilka båda förklarats kompetenta. Ett eller annat år senare söktes motsvarande
professur vid ett annat lärosäte av den, som vid förra konkurrensen
sattes i andra rummet. Om han då vore ensam sökande, tedde sig en ny
sakkunnigprocedur skäligen överflödig och medförde avsevärda kostnader.
Kanslern hade emellertid ansett sig kunna i det reviderade förslaget förkorta
den föreslagna tiden av fem är till tre år, i syfte att minska de framförda
betänkligheterna. Dessutom hade den jämkningen vidtagits, att vederbörande
skulle ha uppförts å förslag till professur, ej endast förklarats
kompetent.
3. I regel torde det vara tillräckligt med tre sakkunniga. Örn de sökande
vore flera och deras vetenskapliga produktion folie inom skilda delar av
professurens ämnesområde, kunde det dock stundom vara påkallat att utse
ytterligare en sakkunnig. Det förefölle emellertid, som örn de akademiska
myndigheternas praxis mer och mer utvecklade sig i den riktningen, att
fyra sakkunniga bleve det normala antalet. Ville man åstadkomma ändring
härutinnan, torde det vara nödvändigt att göra tillkallandet av en
fjärde sakkunnig beroende av förhandenvaron av särskilda skäl för dylikt
tillkallande. Lunda-konsistoriet hade icke haft något att erinra mot detta
ändringsförslag, vilket däremot avstyrkts av Uppsala-konsistoriet. Då förslaget
lade i konsistoriets egen hand att slutligt pröva, huruvida särskilda
skäl förelåge för utseende av flera än tre sakkunniga, torde invändningen
mot detsamma ej vara befogad.
4. Då man, vad beträffade rätten för sakkunnig att välja mellan kostnadsfri
ledighet och arvode, likställt professorerna vid Stockholms och
Göteborgs högskolor med universitetsprofessorerna, torde man ha utgått
ifrån att för förstnämnda professorers del icke skulle ifrågasättas högre
belopp såsom ersättning för mistade avlöningsförmåner än vad fallet vore
med universitetsprofessorerna, d. v. s. högst 1,000 kronor. Det hade emellertid
visat sig, att åtminstone professorerna vid Stockholms högskola ej
sällan begärt dylik ersättning, som avsevärt överstigit 1,000 kronor. Under
sådana förhållanden torde icke vara skäl att upprätthålla likställigheten
i fråga.
5. Fullgörandet av sakkunniguppdrag inneburc i regel en betydande arbetsprestation,
i vissa fall en mycket stor sådan. Den maximitid, varunder
en sakkunnig ägde åtnjuta kostnadsfri tjänstledighet, kunde därför knappast
anses vara för frikostigt tillmätt. Icke heller kunde —- med hänsyn till
det synnerligen kvalificerade och ansvarsfulla arbete, varom här vore fråga
— maximibeloppet av de för olika slag av sakkunniguppdrag utgående särskilda
arvodena anses vara för högt. Därest det vore nödvändigt att minska
anslagsbelastningen, torde man dock, utan att direkt göra sig skyldig
till någon obillighet mot de sakkunniga, kunna något förkorta maximitiden
för ledigheten och sänka maximibeloppet av de särskilda arvodena. Kanslern
ville i detta sammanhang erinra örn att de sakkunnigas arbete ofta skulle
bli mindre tidskrävande, örn de mera allmänt ställde sig till efterrättelse den
i universitetsstatuterna och stadgarna för karolinska institutet givna föreskriften,
att kortfattat angiva de skäl, pä vilka deras utlåtanden vore
grundade, och således avstode från att, såsom nu ej sällan skedde, lämna
utförliga referat av de sökandes huvudskrifter och i detalj motivera sina
anmärkningar mot innehållet i desamma.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
Hur mycket man skäligen kunde förkorta ledighetstiden och sänka ersättningsbeloppet,
vore en vansklig omdömesfråga. Kanslern ville endast
ifrågasätta en jämförelsevis obetydlig minskning, förslagsvis med omkring
en sjättedel.
Ersättning för mistade avlöningsförmåner skulle således utgå till specialsakkunnig
för högst 25 dagar, vid kallelse för högst 35 dagar och i
andra fall för högst 75 dagar.
Det särskilda arvodet skulle icke få överstiga, för speeialsakkunnig 250
kronor, för sakkunnig, som yttrat sig över väckt kallelseförslag, 350 kronor
och för annan sakkunnig 850 kronor.
Beträffande de föreslagna åtgärdernas inverkan på anslagsbelastningen
har kanslern anfört:
Anslagsbelastningen torde kunna åtskilligt minskas. Huru stor minskningen
skulle bli, kunde ej säkert beräknas. Man torde dock kunna approximativt
räkna med ett belopp, liggande mellan 5,000 och 10,000 kronor.
Kanslern ville understryka, att det här vore fråga om ett medeltal för en
längre period och att belastningen under ett enstaka år kunde komma att
avsevärt över- eller understiga medeltalet. Anslaget syntes försöksvis kunna
beräknas till 27,000 kronor. Att ytterligare nämnvärt sänka anslagsbelastningen
torde knappast vara möjligt med bibehållande av grunderna för
den nuvarande tillsättningsproceduren.
I ärendet har statskontoret yttrat sig den 6 mars 1940 och därvid anfört:
I syfte att närmare utreda orsakerna till de mycket betydande överskridanden
under de senaste budgetåren av förevarande anslag hade statskontoret
uppgjort en sammanställning angående belastningen å anslaget
under de sista tio budgetåren (jfr ovan). Av sammanställningen framginge,
att medan anslagsöverskridandena som regel varit förhållandevis blygsamma
intill budgetåret 1937/38, nämnda budgetår och framför allt budgetåret
1938/39 och nu löpande budgetår utvisade mycket avsevärda överskridanden.
Givet vore, att antalet professorstillsättningar varierade betydligt
under olika budgetår, varför till följd härav även belastningen å anslaget
komme att växla avsevärt. Orsaken till de betydande överskridandena
under de sista budgetåren torde emellertid icke enbart vara att söka i
nämnda förhållande utan framför allt i de jämkningar i bestämmelserna
rörande ersättning för sakkunniguppdrag av förevarande art, som beslutades
av 1937 års riksdag (jfr 1937 års åttonde huvudtitel, sid. 286 ff.). Medan
således tidigare ersättning utgick endast för mistad lön eller förlust av inkomst,
beslöts vid nämnda riksdag, att arvode å högst 1,000 kronor i stället
skulle få medgivas sakkunnig med rätt dock för denne, om han vore
statsanställd eller anställd vid Stockholms och Göteborgs högskolor, att
efter eget val i stället åtnjuta ersättning för mistad lön under högst tre månader.
Den sålunda nyinförda rätten att erhålla arvode syntes vara den
främsta orsaken till de betydande anslagsöverskridandena under de tre
senaste budgetåren.
Vad anginge kanslerns i besparingssyfte framlagda förslag till ändringar
i universitetsstatuterna och stadgarna för karolinska institutet, föranledde
detta i sak icke annan erinran från statskontorets sida än att ämbetsverket
ansåge sig böra förorda en ändring av innebörd, att flera än tre sakkunniga
endast finge utses i fall, då särskilda skäl vore för handen och kanslern
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
därtill lämnade sitt medgivande. Statskontoret påpekade i detta sammanhang,
att i besparingssyfte likartade jämkningar torde böra vidtagas i stadgorna
för vissa andra högre läroanstalter, t. ex. de tekniska högskolorna och
lantbrukshögskolan.
Beträffande frågan om ändring av bestämmelserna om ersättning åt sakkunniga
i akademiska befordringsärenden ansåge statskontoret, att dessa
bestämmelser av statsfinansiella skäl utan alltför allvarliga olägenheter
borde kunna skärpas utöver vad kanslern förordat. Med beaktande av
vad ämbetsverket tidigare anfört angående orsakerna till de senaste årens
stora överskridanden av anslaget ville statskontoret föreslå, att den nuvarande
valrätten för statstjänstemännen mellan ersättning för mistad lön
och arvode borttoges, och att — i likhet med vad som varit fallet före
1937 års beslut — statsanställda endast medgåves rätt till mistad lön
under en viss kortare tid, som lämpligen torde kunna sättas till i fråga
om specialsakkunnig 20 dagar, vid kallelse 30 dagar och i andra fall 70
dagar. Övriga sakkunniga — alltså även befattningshavare vid högskolorna
i Stockholm och Göteborg — vilka icke borde erhålla ersättning för förlust
av inkomst, torde alltjämt bibehållas vid rätten till arvode, vilka arvoden
enligt statskontorets mening dock icke borde få överstiga, för specialsakkunnig
200 kronor, för sakkunnig, som yttrat sig över väckt kallelseförslag,
300 kronor och för annan sakkunnig 750 kronor.
Vid ett bifall till statskontorets föreliggande förslag torde en sådan begränsning
av utgifterna under anslaget kunna vinnas, att anslaget för nästkommande
budgetår icke behövde upptagas med högre belopp än 20,000
kronor.
Från början avsåg detta anslag endast ersättning för avstådda tjänstgöringspenningar
eller annan direkt inkomstminskning under tjänstledighet
för sakkunniguppdragens fullgörande. Förslag örn ersättning åt sakkunnig
i form av särskilt sakkunnighonorar avvisades i propositionen nr
103/1926. Ett sakkunniguppdrag, givet åt professor samt annan ordinarie
lärare vid universiteten, ansågs nämligen ingå i vederbörandes ämbetsåligganden.
Beträffande professores emeriti gjordes gällande, att det skäligen
borde åligga sådana att fullgöra de sakkunniguppdrag, som kunde komma
att anförtros åt dem, varför något särskilt honorar ej heller för detta
fall borde ifrågasättas. För personer utanför universiteten och karolinska
institutet kunde visserligen icke samma synpunkter anföras, men att tillerkänna
sådana sakkunniga särskild ersättning utan att låta samma förmån
komma såsom sakkunniga fungerande universitetsprofessorer eller professores
emeriti till del ansågs innebära en inkonsekvens. Ej heller för dessa
fall ifrågasattes därför något särskilt honorar.
När frågan örn särskilt arvode för sakkunniguppdrag ånyo upptogs
var det, såsom framgår av punkten 96 i 1937 års åttonde huvudtitel, på
initiativ av universitetsberedningen. Föredragande departementschefen ansåg
då fullgoda skid föreligga för att de sakkunniga skulle erhålla möjlighet
till viss ersättning för sakkunnigarbetet såsom sådant. Såsom förhållandena
då voro, mötte det nämligen stora svårigheter att erhålla för sak
-
Departe
mentschefen.
8
Kungl. Marits proposition Nr 156.
kunniguppdrag lämpade personer. Speciellt gällde detta, om såsom sakkunnig
måste anlitas icke statsanställda personer, exempelvis utländska
sakkunniga. Departementschefen ansåg det vidare i sak riktigt, att anlitade
experter erhöllo särskild ersättning för det oftast ganska betungande
arbete, som följde med uppdrag av denna art. Riksdagen beslöt i enlighet
härmed.
Det av kanslern i besparingssyfte nu framlagda förslaget om ändrade
ersättningsgrunder förutsätter, att särskild ersättning fortfarande skall utgå
för sakkunniguppdrag. Statskontoret har emellertid, vad beträffar befattningshavare
i statens tjänst, ifrågasatt en återgång till den före 1937
års riksdagsbeslut gällande ordningen. Dessa befattningshavare skulle således
ej få uppbära särskilt arvode utan endast åtnjuta full kompensation
för avstådda löneförmåner under tjänstledighet för sakkunniguppdraget.
Till annan sakkunnig skulle däremot särskilt arvode fortfarande utgå,
ehuru med reducerat maximibelopp. Statskontorets förslag innebär således,
att den likställighet i ersättningshänseende mellan sakkunniga, som legat
till grund för såväl 1926 som 1937 års riksdagsbeslut i ämnet, icke längre
skulle bibehållas.
För egen del vill jag framhålla lämpligheten av att besparingsåtgärder icke
vidtagas, som äro ägnade att försämra möjligheterna att för sakkunniguppdrag
av denna art förvärva de mest kvalificerade personerna. Med
hänsyn härtill finner jag mig icke böra tillstyrka statskontorets förslag om
en återgång i viss utsträckning till de för statliga befattningshavare tidigare
gällande ersättningsgrunderna och ej heller kanslerns förslag örn att ersättning
för sakkunniguppdrag ej skall till professorer vid Stockholms och
Göteborgs högskolor kunna utgå i form av ersättning för mistade avlöningsförmåner.
Jag har så mycket mindre skäl att föreslå upphävande av
rätten att erhålla särskilt arvode, som jag icke är övertygad örn att statskontorets
uppfattning, att införandet av valrätt mellan ersättning för
mistade avlöningsförmåner och arvode är den främsta orsaken till de betydande
anslagsöverskridandena under de senaste budgetåren. Vad beträffar
arvodenas storlek, är jag däremot ense med statskontoret och föreslår
alltså, att dessa arvoden ej skola få överstiga, för specialsakkunnig
200 kronor (nu 300 kronor), för sakkunnig, som yttrat sig över väckt
kallelseförslag 300 kronor (nu 400 kronor) och för annan sakkunnig 750
kronor (nu 1,000 kronor). Den tid, under vilken ersättning får utgå för
mistade löneförmåner under tjänstledighet för sakkunniguppdrag, bör minskas
i ungefär samma proportion.
De av kanslern i övrigt förordade besparingsåtgärderna synas kunna i
huvudsak biträdas. Jag delar dock statskontorets uppfattning, att flera än
tre sakkunniga böra få utses endast då särskilda skäl föreligga och kanslern
därtill lämnat sitt medgivande.
Såsom kanslern framhållit, torde belastningen å förevarande anslag kom
-
9
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 156.
ma att minskas åtskilligt, därest de av honom föreslagna åtgärderna vidtagas.
Under nämnda förutsättning anser kanslern, att anslaget kan för
nästa budgetår uppföras med 27,000 kronor. Då de av mig förordade
ändringarna i förslaget komma att medföra ytterligare minskning av anslagsbelastningen,
anser jag mig böra föreslå, att anslaget för nämnda
budgetår upptages till 25,000 kronor. Jag vill i detta sammanhang erinra
örn att vid beräkningen av motsvarande anslag vid de tekniska högskolorna
i årets statsverksproposition hänsyn tagits till möjligheterna att nedbringa
kostnaderna för ersättning åt sakkunniga. Beträffande sådana sakkunniga
böra gälla enahanda ersättningsgrunder, som nu av mig tillstyrkts.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
dels medgiva, att till sakkunnig i befordringsärende vid
universiteten, karolinska institutet och tekniska högskolan
må utgå ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med
vad av mig föreslagits;
dels ock till Gemensamma universitetsändamål: Ersättning
åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden
för budgetåret 1940/41 anvisa ett förslagsanslag
av..............................kronor 25,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lennart Häggqvist.
Bihang till riksdagens protokoll 19 hö. 1 sami.
Nr 156.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1940:298 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt sakkunniga i akademiska befor äring sär enden. a1 i texten
- SU 1940:163 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden. s. 1 i texten