Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med vissa bestämmelser örn fraktfart med svenska fartyg

1940-01-09 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:17, Med förslag till lag med vissa bestämmelser örn fraktfart med svenska fartyg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 17.

1

Nr 17.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser örn fraktfart med svenska fartyg;

given Stockholms slott den 12 januari 1940.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, att antaga härvid fogat förslag till lag

med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg,

dels ock att samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet

meddelar sådant förordnande, som i 1 § i lagen avses, att gälla tills vidare.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 17.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn fraktfart med svenska fartyg.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej

är samlad, förordna, att vad i 2 och 3 §§ stadgas skall äga tillämpning. Varder

ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från

riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra

att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

2 §.

I fråga om registreringspliktiga svenska fartyg och svenska bogserfartyg

äger Konungen, i den mån det prövas erforderligt, förordna, att resa med

sådant fartyg må företagas allenast med tillstånd av Konungen eller den

Konungen därtill bemyndigat och under iakttagande av de villkor, som må

hava uppställts för tillståndet. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning

å fartyg, för vilket gällande passagerarfartygscertifikat är utfärdat och

vars bruttodräktighet understiger 350 registerton.

För fortskaffande av proviant eller andra förnödenheter för fartyget, förnödenheter,

tillhöriga passagerare eller å fartyget anställda personer, eller

gods som bärgats ombord å fartyget må villkor icke uppställas.

Utan hinder av förordnande, varom i första stycket sägs, skola i sjölagen

givna föreskrifter, som avse befogenhet för befälhavaren att sälja

av redarens gods eller för befälhavaren eller bortfraktaren att sälja av lasten

eller vilka röra lossning av gods annorstädes än i bestämmelseorten, äga tilllämpning,

ändå att därigenom gods skiljes från fartyget å annan ort än

som vid lämnande av tillstånd till resan bestämts; dock må i fall, som avses

i 133 § sjölagen, lossning av gods icke utan medgivande av Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigat äga rum annorstädes än i lastningshamnen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

3

3 §•

Ej må fartyg, beträffande vilket förordnande meddelats jämlikt 2 § första

stycket, utan medgivande av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat

å utrikes ort uppläggas, avrustas eller avmönstras för annat ändamål

än nödvändig reparation.

4 §•

Företages med fartyg resa utan tillstånd, då sådant erfordras, eller iakttages

icke för tillstånd uppställt villkor, straffes befälhavaren med dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

Har någon bjudit, legt, trugat eller eljest uppsåtligen förlett befälhavaren

till förseelsen eller med råd eller dåd främjat densamma eller har redare

eller annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, med vetskap

örn förseelsen underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra dess utförande,

dömes han till straff som i första stycket sägs.

Där frakt för godsets fortskaffande eller ersättning för bogsering skolat

enligt därom träffat avtal tillkomma den brottslige, må domstolen, efter ty

skäligt finnes, förplikta honom att utgiva fraktens eller ersättningens belopp.

Ar den, vilken frakten eller ersättningen skolat tillkomma, ej förfallen till

straff efter ty ovan sägs, må han förpliktas att av frakten eller ersättningen

utgiva det belopp, vartill för honom uppkommen vinst å den olovliga åtgärden

högst kan skattas.

Har uppläggning, avrustning eller avmönstring av fartyg skett i strid mot

vad i 3 § är stadgat, straffes fartygets ägare eller den, som eljest äger förfoga

över fartyget, med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

5 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, så ock vad den brottslige eller annan

eljest jämlikt denna lag förpliktas utgiva tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Med avseende å fartyg, som vid den tid då förordnande, varom i 2 § första

stycket sägs, träder i tillämpning är upplåtet till utlänning genom avtal om

tidsbefraktning eller nyttjande, skall vad i denna lag stadgas icke tillämpas

så länge avtalet är gällande.

Har, då förordnande som nyss sagts träder i tillämpning, fartyg avgått

från ort, där gods inlastats eller varifrån bogsering skall ske, eller befinner

sig fartyget vid nämnda tidpunkt på resa utan last, må, utan hinder av förordnandet,

godset forlskaffas till bestämmelseorten eller resan dit fortsättas.

Genom denna lag uppliäves lagen den 22 juni 1939 (nr 300) örn förbud

i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.; dock att vad i

den nu upphävda lagen stadgas i fråga örn sådan under tiden för lagens giltighet

begången förseelse, som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter

det fägen i övrigt upphört att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 9 januari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, anmäler efter

gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations- och

handelsdepartementen fråga angående lagstiftning om förbud i vissa fall mot

inrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.

Föredraganden anför:

»Enligt 1 § lagen den 22 juni 1939 (nr 300) om förbud i vissa fall mot utrikes

fraktfart med svenskt fartyg m. m. äger Kungl. Maj :t vid krig eller krigsfara,

vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden förordna, att vad i 2 och 3 §§ i lagen stadgas skall äga tillämpning.

Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda

tid upphöra att lända till efterrättelse. Genom kungörelse den 6 september

1939 (nr 640) har Kungl. Maj:t meddelat förordnande som nyss är sagt

att gälla från och med den 11 september 1939 tills vidare. Förordnandet har

av riksdagen gillats (urtima riksdagens skrivelse den 7 oktober 1939 nr 14).

I 2 § omförmälda lag stadgas bland annat, att med svenskt fartyg, som äger

en hruttodräktighet av 200 registerton eller därutöver, gods icke må fraktas

mellan utrikes orter eller mellan svensk och utrikes ort utan att medgivande

därtill lämnats av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t därtill bemyndigat;

vad sålunda är stadgat om fraktande skall gälla fortskaffande av gods jämväl

i annat fall än vid befordran mot vederlag. I 3 § stadgas vidare, att med

fartyg, varom nyss är sagt, icke må företagas resa i barlast mellan utrikes

orter eller mellan svensk och utrikes ort utan att medgivande lämnats; ej

heller må sådant fartyg utan medgivande av Kungl. Majit eller den Kungl.

Majit därtill bemyndigat å utrikes ort uppläggas, avrustas eller avmönstras

för annat ändamål än nödvändig reparation. Enligt Kungl. Maj :ts instruktion

för statens sjöfartsnämnd den 6 september 1939 (nr 641) skola frågor örn

medgivande, varom förmäles i omförmälda lag, handläggas och avgöras av

sjöfartsnämnden, dock att ärende, som av nämnden finnes hava större

principiell betydelse eller allmän räckvidd, bör, jämte utlåtande från nämnden,

underställas Kungl. Maj:ts prövning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5

I en den 30 november 1939 dagtecknad, den 6 nästföljande december till

folkhushållningsdepartementet inkommen skrift har statens sjöfartsnämnd

— med bifogande av lagförslag i ämnet — föreslagit, att erforderliga lagstiftningsåtgärder

nied det snaraste måtte vidtagas i syfte att möjliggöra en

reglering jämväl av den inrikes fraktfarten.

I fråga om behovet av en utvidgad lagstiftning i ämnet

anföres i sjöfartsnämndens skrift:

Enligt grunderna för nämndens licensgivande verksamhet tillkommer det

nämnden jämväl att i mån som sådant finnes erforderligt verka reglerande

beträffande fraktsättningen inom de grenar av sjöfarten, som äro föremål

för nämndens kontroll. Sålunda har nämnden genom cikulär den 25 oktober

och den 16 november 1939 utfärdat maximitaxa för kol- och koksfrakter

från brittiska, holländska eller belgiska hamnar. Inom den närmaste tiden

kommer ock av nämnden att fastställas maximifrakter för vissa från transoceana

hamnar till Sverige destinerade laster. Därjämte tager sig nämndens

fraktkontroll uttryck genom prövning av frakterna från fall till fall i samband

med licenser för fartygs särskilda resor.

Den under nu pågående stormaktskrig efter hand skärpta krigföringen och

därav följande kontroll av och ingrepp i den neutrala sjöfarten har i en

efter hand ökad omfattning framtvingat sjöfartens framgående så långt

möjligt inom territorialvattnen. Farledsförhållandena utanför Falsterbo och

i Öresund hava därvid utgjort hinder för större fartyg att med full last taga

sig fram innanför territorialgränsen. Dessa svårigheter hava genom den senast

företagna mineringen tätt intill 3-milsgränsen utanför Falsterbo ytterligare

skärpts, med påföljd att passage från Sveriges ost- till västkust och

tvärtom icke längre kan ske med fartyg med större djupgående än omkring

4.5 meter. Detta förhållande medför nödvändigheten av en betydande omlastning

och transport mellan ost- och västkusten med kusttonnage eller

överhuvud taget mindre fartyg, vartill kommer en väsentligt ökad belastning

av de landväga transportmedlen såväl norrifrån ut till västkusthamnar som

mellan ost- och västkusthamnar i övrigt.

Nämndens befogenhet att reglera sjötrafiken är, som ovan framgår, begränsad

till fartyg i utrikes fart med en bruttodräktighet av 200 registerton

och däröver.

Det har synts nämnden, som om den av nyss berörda förhållanden framtvingade

omläggningen av export- och importtrafikens vägar icke utan fog

skulle kunna befaras så småningom, eller måhända ganska snabbt, medföra en

disproportion mellan tillgång och efterfrågan på transportmedel ej blott till

lands utan även till sjöss och stegring av frakterna i kustfarten, som lätteligen

kunde göra nämndens fraktreglerande verksamhet beträffande sjötrafiken

mindre effektiv. Den uppkomna situationen har synts nämnden tillika

lätteligen kunna medföra behov av en fördelning av det disponibla tonnaget

ej blott såvitt angår dess nyttjande i utrikes eller inrikes fart utan även beträffande

det rena kusttonnagets nyttjande inom olika kustområden. Med

hänsyn härtill har nämnden funnit en utvidgning av licenstvånget beträffande

tonnagets användning kunna ifrågakomma.

1 sjöfartsnämndens skrift anges vidare, att nämnden haft överläggning

med representanter för statens transporlkommission och den inrikes sjöfarten

för dryftande av hithörande spörsmål. Vid denna överläggning hade

från transportkommissionen närvarit dess ordförande och sekreterare samt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

verkställande direktören i Stockholms Rederiaktiebolag Svea, E. Högberg.

Såsom representanter för den inrikes sjöfarten hade närvarit, förutom Högberg

i egenskap tillika av ordförande i Föreningen Sveriges Inrikes sjöfart,

ordföranden i Sveriges Segelfartygsförening, tullkontrollören G. Rudberg samt

verkställande direktören i Stockholms Transport- och Bogserings-Aktiebolag,

kaptenen i flottans reserv E. Appelqvist. Beträffande nämnda överläggning

anföres i sjöfartsnämndens skrift i huvudsak följande:

Transportkommissionens ordförande meddelade, bland annat, att kommissionen

tänkt sig kunna medverka till undvikande av alltför stark anhopning

av omlastnings- eller annan trafik i de särskilda hamnarna genom att

hos kommissionen anordna en upplysningscentral för trafikanterna beträffande

de olika hamnarnas aktuella eller inom vissa kortare tidsperioder väntade

belastning. Denna upplysningsverksamhet skulle grunda sig på organiserad

rapportverksamhet från de olika hamnarna i anslutning till av kommissionen

föranstaltad inventering av deras resurser för trafikens betjänande

genom kajer och djupförhållanden, kranar, järnvägsspår, upplagsplatser

m. m. och givetvis tillika under kontakt med de olika järnvägsförvaltningarna.

Från kommissionens sida ansågs en dylik mera smidig organisatorisk

form för regleringen av trafiken böra föredragas framför ett mera

djupgående ingripande i detalj och i varje fall prövas, innan andra åtgärder

vidtoges.

De närvarande representanterna för den inrikes sjöfarten voro ense i sin

tillkännagivna uppfattning, att en oskälig stegring av frakterna inom kustfarten

icke behövde befaras, enär konkurrensen med de landväga trafikmedlen,

särskilt järnvägarna med deras fasta taxor med i vissa fall fraktrabatter,

utgjorde jämväl under nu rådande liksom under normala förhållanden en

fullt tillräcklig spärr häremot. Och även om i enstaka fall någon tendens

till oskälig fraktstegring skulle kunna tänkas, utgjorde hotet om statligt ingripande

säkerligen ett stöd för sjöfartens utövare i gemen att på organisationens

väg motverka en dylik tendens, örn den förekomme. Med hänsyn

till de från transportkommissionens sida tillkännagivna avsikterna i fråga

om organisatoriska åtgärder och näringslivets egen förmåga av smidig anpassning

till de skiftande förhållandena ansåges statligt tvångsingripande till

trafikens närmare reglering i detalj icke vara önskvärt eller överhuvud taget

tillrådligt.

Från sjöfartsnämndens sida underströks, att det syntes råda en allmän

mening därom, att en statlig reglering på förevarande område, utöver den

som redan förelåge, och särskilt en trafikdirigering i detalj icke borde tillgripas

förrän den visat sig oundgängligen nödvändig. Inom nämnden gavs

vidare uttryck för förståelse för de svårigheter, varmed den inrikes sjöfarten

under de senaste åren arbetat under trycket av konkurrens från de landväga

trafikmedlen, i anslutning vartill ock framhölls, att en eventuell reglering

icke avsåges få lägga hinder i vägen för skäliga frakter även inom denna

sjöfartsgren. Emellertid uttalades vissa tvivelsmål, huruvida icke samtidigt

med det landväga transportsystemets belastning till följd av den ökade transportvolymen

även sjöfarten skulle komma att anlitas i en omfattning, som

icke stöde i rätt förhållande till dess kapacitet, och örn icke till följd härav

en närmare reglering även av frakterna förr eller senare kunde komma att

visa sig erforderlig.

Sjöfartsnämnden anför vidare i sin skrift, att vid ytterligare övervägande

av spörsmålet de ovan sist angivna synpunkterna synts nämnden böra vara

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17-

7

avgörande. Med hänsyn till rådande osäkerhetstillstånd och då behov av

en reglering även av den inrikes sjöfarten ingalunda kunde betraktas som

uteslutet, hade nämnden för sin del ansett det tillrådligt att Kungl. Maj:t

hos riksdagen utverkade sig möjlighet att genomföra ett ingripande härutinnan.

I fråga örn utformningen av den tilltänkta lagstiftningen

anför sjöfartsnämnden i sin skrift följande:

Lämpligast synes vara, att bemyndigandet för Kungl. Majit utsträckes till

fartyg i in- eller utrikes fart utan någon begränsning av fartygsstorleken.

Det bereder visserligen stora svårigheter att i förväg utan närmare erfarenhet

bedöma i vilken utsträckning det verkligen skall visa sig erforderligt att

utnyttja bemyndigandet, men å andra sidan är det förbundet med vanskligheter

att alltför snävt avgränsa möjligheterna härutinnan. Nämnden vill

emellertid icke underlåta att fästa uppmärksamheten på att det av rent organisatoriska

skäl är angeläget att icke utsträcka regleringen längre än som

är strängt nödvändigt. Antalet svenska fartyg med en bruttodräktighet om

över 200 ton utgör omkring 840, medan en utsträckning av regleringen till

100 bruttoton kan beräknas medföra en kvantitativ ökning med omkring 50

procent, därvid jämväl är att beakta, dels att ett visst antal av nyssnämnda

840 fartyg sysselsättes i inrikes trafik och därför icke för närvarande är

föremål för nämndens reglering, dels ock att de genom en sänkning av

gränsen till 100 bruttoton tillkomna fartygen göra väsentligt tätare turer på

kortare avstånd än det större tonnaget och därigenom bliva ur arbetssynpunkt

för den reglerande myndigheten avsevärt mera betungande. Antalet

fartyg örn mindre bruttodräktighet än 100 ton uppgår åter till icke mindre

än omkring 1,600 stycken.

Ett särskilt skäl till att icke i lagen införa någon särskild storleksbegränsning

ser nämnden i det förhållandet, att även bogserfartygen torde böra, i

varje fall i viss utsträckning, göras till föremål för reglering genom licenstvånget.

Däremot synes mera lokalt sysselsatt passagerartonnage böra undantagas

från lagens tillämpning. Detta torde lämpligast ske genom att

från tillämpningen undantagas passagerarfartyg örn mindre än 350 tons

bruttodräktighet, därvid med passagerarfartyg torde böra förstås fartyg,

som enligt gällande bestämmelser skall vara försett med passagerarfartygscertifikat.

Det har i överensstämmelse med vad som gäller för fartyg i utrikes fart

ej heller synts nämnden erfordeidigt eller lämpligt, att såvitt angår fartyg

i inrikes fart förbud jämväl meddelas mot uppläggning, avrustning eller

avmönstring i svensk hamn. Därest ett dylikt fartyg, liksom ett fartyg,

vilket regelmässigt nyttjas i utrikes fart, upplägges i svensk hamn, ehuru

detsamma erfordras i trafik, föreligger alltid möjlighet att med stöd av allmänna

förfogandelagen disponera fartyget.

Sjöfartsnämndens skrift med det därvid fogade lagförslaget har den 8

december 1939 remitterats till kommerskollegium och statens transportkommission

för yttrande.

Kommerskollegium har i utlåtande den 11 december 1939 förklarat sig

biträda sjöfartsnämndens förevarande förslag.

Statens transportkommission har i ett den 3 januari 1940 dagtecknat utlåtande

anfört i huvudsak följande:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Depaetements
chefen.

De av krisläget föranledda förhållandena ha ställt vårt lands transportväsen,

enkannerligen sjöfarten, inför betydande svårigheter. Icke minst

genom mineringarna viel Falsterbo och nödvändigheten för fartygen att vid

gång gå inom tremilsgränsen ha möjligheterna att utnyttja det samlade

tonnagets eli ektiva kapacitet väsentligt beskurits. Transportsvårigheterna

till sjöss återverka även på landtransporterna; järnvägarna ha sålunda tagits

i anspråk i betydande utsträckning för icke normala transporter av

såväl import- som exportgods. Erfarenheten har ock visat, att med hänsyn

till de stora risker, som äro förenade med gång i Nordsjön och farvattnen

utanför Englands och Frankrikes kuster, tonnage tagits ur sådan

trafik och insatts i den som mindre riskfylld hittills ansedda kusttrafiken.

I detta läge och då det finnes anledning att förvänta, att behovet av tonnage

för utrikes fraktfart kommer att ytterligare stiga, främst genom svårigheterna

att anskaffa utländska fartyg och genom de tid efter annan inträi

lade farlygsförlusterna, finner transportkommissionen, att en viss reglering

av den inrikes sjöfarten kan bliva erforderlig. Det synes därför

önskvärt, att hen lag, innefattande bemyndigande för Kungl. Maj:t att vidtaga

erforderliga åtgärder, redan nu antages.

I likhet nied sjöfartsniimnden finner transportkommissionen, att denna

lagstiftning bör utformas i anslutning till den nu gällande fraktfartslagen.

Då en lagstiftning av den art, varom här är fråga, bör ge möjlighet att

smidigt och effektivt ingripa med de åtgärder, vilka påkallas av de från

tid till annan snabbt skiftande förhållandena, torde det vara ofrånkomligt

att utsträcka fraktförbudet till att — bortsett från vissa passagerarfartyg

— avse alla svenska fartyg oavsett storleken.

Även om transportkommissionen sålunda tillstyrker den ifrågasatta lagstiftningen,

vill kommissionen — i likhet med sjöfartsnämnden — ej underlåta

att framhålla, att fraktförbudet endast bör tillämpas i den utsträckning,

som med hänsyn till omständigheterna i olika krissituationer befinnes

ofrånkomlig, överhuvud måste tillämpningen av lagstiftningen ske

med den största urskiljning och varsamhet. Det ligger nämligen i sakens

natur, att ett förbud att utan särskilt medgivande frakta varor mellan inrikes

orter kommer vid tillämpningen att kräva ett betydande arbete samt

förorsaka omgång och tidsutdräkt och kan i övrigt lätt uppfattas såsom

ett onödigt och besvärande tvång. Förbises får ej heller, att de olika resorna

i inrikes fart i regel äro av kort varaktighet. Särskilt för tonnage i

reguljär inrikes linjetrafik lärer det av praktiska skäl vara lämpligt att tillgripa

generella medgivanden avseende viss bestämd tid eller tills vidare.

Även i andra fall torde dylika generella medgivanden kunna ifrågakomma.

Såsom statens sjöfartsnämnd uttalat, kan den ökade transportvolymen

lätteligen medföra sådana krav på det befintliga kustfartstonnaget, att en

närmare reglering av tonnagets användning kan bliva erforderlig. Vidare

torde beaktas, att det stigande behovet av tonnage för utrikes fraktfart kan

nödvändiggöra en sådan reglering av sjöfarten i dess helhet, att en omläggning

i viss utsträckning sker från inrikes till utrikes fart. Denna sistnämnda

synpunkt lärer vara förtjänt av så mycket större beaktande som en icke önskvärd

tendens kunnat förmärkas att överföra tonnage från utrikes fart till kusttrafik.

I likhet med sjöfartsnämnden och övriga i ärendet hörda myndigheter

finner jag det därför angeläget, att sådana lagstiftningsåtgärder redan nu vid
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma]:ts proposition nr 17.

9

tagas, att Kungl. Majit erhåller möjlighet att genomföra erforderliga regleringar

av den inrikes fraktfarten. Det synes lämpligt, att de sålunda ifrågasatta

lagbestämmelserna sammanföras med redan gällande bestämmelser rörande

reglering av den utrikes fraktfarten. Lagen den 22 juni 1939 örn förbud

i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m. torde sålunda —

såsom sjöfartsnämnden föreslagit — böra ersättas med en mera omfattande

lag, gällande såväl den utrikes som den inrikes fraktfarten men i övrigt av

i huvudsak enahanda innehåll som 1939 års lag.

Enligt sjöfartsnämndens förslag skulle den ifrågasatta nya lagen gälla

alla svenska fartyg utan hänsyn till storleken, dock att visst undantag föreslås

beträffande det mera lokalt sysselsatta passagerartonnaget. Jag delar

nämndens uppfattning, att i förhållande till den nuvarande gränsdragningen

en väsentlig utvidgning bör ske. Emellertid lärer det i praktiken under

inga förhållanden komma i fråga att genomföra en reglering beträffande

fartyg av de allra minsta storleksordningarna. Det synes då icke lämpligt

att låta lagen ens formellt omfatta dylika fartyg. Var gränsen skall dragas

kan däremot vara föremål för diskussion. Därest lagen göres tillämplig å

registreringspliktiga fartyg — d. v. s. fartyg, vilka äro avsedda att nyttjas

till handelssjöfart eller resandes fortskaffande och äga en dräktighet av

20 registerton eller därutöver — synes man dock vinna garantier för att

alla fartyg, som i praktiken kunna ifrågakomma för reglering, omfattas

av lagen, samtidigt som tonnaget av de allra minsta storleksordningarna

även formellt lämnas utanför lagens tillämpningsområde. Jag förordar

förty en dylik avfattning av ifrågavarande bestämmelse. Vad härefter angår

den nyssnämnda, av sjöfartsnämnden föreslagna undantagsbestämmelsen

med avseende å visst passagerartonnage delar jag nämndens uppfattning

härutinnan. Undantag torde sålunda böra göras beträffande passagerarfartyg

med en bruttodräktighet understigande 350 registerton. Med passagerarfartyg

torde härvid böra förstås fartyg, för vilket gällande passagerarfarlygscertifikat

är utfärdat. -— Bogserfartygen torde däremot, såsom sjöfartsnämnden

föreslagit, böra inbegripas under regleringen oavsett storleken

och bogsering böra jämställas med fraktande av gods med fartyg.

Även örn lagen sålunda — med nyssnämnda undantag — principiellt bör

gälla alla fartyg örn minst 20 registerton är det likväl uppenbart, att förordnande

enligt lagen bör kunna avse allenast fartyg av viss storleksordning

eller av visst slag eller ock endast fartyg i viss fart o. s. v. Det bör sålunda

ligga i Kungl. Maj :ts hand att från tid till annan bestämma, i vilken utsträckning

regleringstvånget skall gälla. Självfallet bör regleringsverksamheten

icke utsträckas utöver vad det aktuella läget kräver; härför talar även det

av sjöfartsnämnden anmärkta förhållandet, att ett utsträckande av regleringstvånget

till fartyg av mindre storlek medför en högst betydande ansvällning

av det licensbeviljande organets arbete med ty åtföljande behov av ökade

arbetskrafter.

Vad särskilt angår det i reguljär inrikes linjetrafik nyttjade tonnaget

torde, såsom transportkommissionen anfört, av praktiska skäl licens böra

lämnas i form av medgivanden för viss tid eller tills vidare.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Licensgivningen torde även beträffande den inrikes fraktfarten böra anförtros

åt statens sjöfartsnämnd. Detta synes påkallat bland annat av det

skälet, att åtskilliga fartyg växelvis nyttjas såväl i utrikes som i inrikes fraktfart.

I detta sammanhang uppställer sig emellertid spörsmålet, i vad mån

och på vad sätt samarbete — såvitt angår den inrikes fraktfarten — bör

äga rum med statens transportkommission. Att ett intimt samarbete härvidlag

måste komma till stånd är uppenbart. Däremot vill det icke synas

lämpligt att på förhand binda detta samarbete vid vissa former. Det lärer

böra ankomma på de berörda myndigheterna att själva överenskomma om

lämpliga former därför. Det torde härvid få framhållas, att enligt den för

sjöfartsnämnden gällande instruktionen det åligger nämnden att i erforderlig

utsträckning samråda med institutioner och myndigheter, vilkas verksamhet

äger samband med nämndens uppgifter. — Skulle särskilda föreskrifter

angående formerna för samarbetet framdeles visa sig erforderliga,

torde det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda dylika föreskrifter.

Vad detaljutformningen av den ifrågasatta lagen beträffar torde få anmärkas,

att lagens utsträckande till att gälla även den inrikes fraktfarten

torde böra föranleda vissa jämkningar av bestämmelserna i 2 § andra stycket

av den nu gällande lagen. Vad särskilt angår sista punkten i nyssnämnda

stycke torde den nu föreslagna regleringen av den inrikes sjöfarten böra

föranleda att i fall, varom i nämnda punkt är fråga, lossning av gods icke

må ske annorstädes än i lastningshamnen med mindre medgivande därtill

erhållits av Kungl. Majit eller den Kungl. Majit därtill bemyndigat.

1 de delar, som här ej berörts, torde böra gälla motsvarande bestämmelser

som de i gällande lag upptagna.

I enlighet med vad jag här angivit har inom folkhushållningsdepartementet

— i huvudsaklig överensstämmelse med det inom statens sjöfartsnämnd

utarbetade förslaget — upprättats förslag till lag om förbud i vissa fall mot

fraktfart med svenskt fartyg m. m.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

11

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om förbud i vissa fall mot fraktfart med svenskt fartyg m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej

är samlad, förordna, att vad i 2 och 3 §§ stadgas skall äga tillämpning. Varder

ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från

riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra

att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

2 §•

I den mån så prövas erforderligt äger Konungen förordna, att med annat

registreringspliktigt svenskt fartyg än passagerarfartyg med en bruttodräktighet,

understigande 350 registerton, gods icke må fraktas utan att medgivande

lämnats av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat. Motsvarande

förordnande må meddelas beträffande bogsering med svenskt bogserfartyg,

så ock i fråga om fortskaffande av gods i annat fall än vid befordran

mot vederlag.

Utan hinder av förordnande, varom ovan sägs, skola i sjölagen givna föreskrifter,

som avse befogenhet för befälhavaren att sälja av redarens gods eller

för befälhavaren och bortfraktaren att sälja av lasten eller vilka röra lossning

av gods annorstädes än i bestämmelseorten, äga tillämpning, ändå att därigenom

gods skiljes från fartyget å annan ort än som vid lämnande av medgivande

till resan bestämts; dock må i fall, som avses i 133 § sjölagen, lossning

av gods icke utan medgivande av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat

äga rum annorstädes än i lastningshamnen.

Förbud, som i första stycket sägs, äger icke tillämpning å proviant eller

andra förnödenheter för fartyget, förnödenheter, tillhöriga passagerare eller

å fartyget anställda personer, eller gods som bärgats ombord å fartyget.

Med passagerarfartyg förstås i denna lag varje fartyg, för vilket gällande

passagerarfartygscertifikat är utfärdat.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.-ts proposition nr 17.

3 §.

Med fartyg, beträffande vilket förordnande meddelats jämlikt 2 § första

stycket, må icke utan medgivande av Konungen eller den Konungen därtill

bemyndigat företagas resa utan last. Ej heller må dylikt fartyg utan medgivande

av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat å utrikes ort

uppläggas, avrustas eller avmönstras för annat ändamål än nödvändig reparation.

4 §•

Har gods fortskaffats med fartyg i strid mot förordnande, som meddelats

jämlikt 2 § första stycket, eller har fartyg eljest nyttjats i strid mot sådant

förordnande eller har med fartyg företagits resa i strid mot bestämmelserna

i 3 §, straffes befälhavaren med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Har någon bjudit, legt, trugat eller eljest uppsåtligen förlett befälhavaren

till förseelsen eller med råd eller dåd främjat densamma eller har redare eller

annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, med vetskap om

förseelsen underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra dess utförande,

dömes han till straff som i första stycket sägs.

Där frakt för godsets fortskaffande eller eljest ersättning för fartygets nyttjande

skolat enligt därom träffat avtal tillkomma den brottslige, må domstolen,

efter ty skäligt finnes, förplikta honom att utgiva fraktens eller ersättningens

belopp. Är den, vilken frakten eller ersättningen skolat tillkomma,

ej förfallen till straff efter ty ovan sägs, må han förpliktas att av

frakten eller ersättningen utgiva det belopp, vartill för honom uppkommen

vinst å det olovliga fraktandet eller nyttjandet av fartyget högst kan skattas.

Har uppläggning, avrustning eller avmönstring av fartyg skett i strid mot

vad i 3 § är stadgat, straffes fartygets ägare eller den, som eljest äger förfoga

över fartyget, med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

5 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, så ock vad den brottslige eller annan

eljest jämlikt denna lag förpliktas utgiva tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Med avseende å fartyg, som vid den tid då förordnande, varom i 2 § första

stycket sägs, träder i tillämpning är upplåtet till utlänning genom avtal om

tidsbefraktning eller nyttjande, skall vad i denna lag stadgas icke tillämpas

så länge avtalet är gällande.

Har, då förordnande som nyss sagts träder i tillämpning, fartyg avgått från

ort, där gods inlastats eller varifrån bogsering skall ske, eller befinner sig

fartyget vid nämnda tidpunkt på resa utan last, må, utan hinder av förordnandet,

godset fortskaffas till bestämmelseorten eller resan dit fortsättas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

13

Genom denna lag upphäves lagen den 22 juni 1939 (nr 300) om förbud

i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.; dock att vad i

den nu upphävda lagen stadgas i fråga örn sådan under tiden för lagens giltighet

begången förseelse, som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter

det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 januari

1940.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över foikhushållningsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 9

januari 1940, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om förbud i vissa fall mot fraktfart med svenskt fartyg m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsassessorn

Rolf Dahlgren.

Lagrådet yttrade:

Den föreslagna lagstiftningen innebär i själva verket att åt Kungl. Maj:t

tillerkännes befogenhet att genomföra en fullständig reglering av användningen

av, praktiskt taget, allt det svenska tonnage som kan nyttjas vid befordran

av gods eller vid bogsering. För rätt att över huvud företaga en resa

med ett fartyg av det slag varom här är fråga kan sålunda uppställas såsom

villkor icke blott att tillstånd till resan i föreskriven ordning lämnats utan

även att i lagens syfte eventuellt meddelade föreskrifter örn lastens beskaffenhet,

fraktens storlek, lastnings- eller lossningshamn o. d. iakttagas. Denna

förslagets innebörd har icke med önskvärd tydlighet kommit till uttryck

i den i 2 och 3 §§ upptagna lagtexten. Det synes vidare mindre praktiskt

att — med utgångspunkt från att ett förordnande jämlikt 2 § första

stycket första punkten meddelats i fråga om befordran av gods mot

vederlag — i andra punkten av samma stycke och i 3 § uppställa särskilda

regler för bogsering, för fortskaffande av gods utan vederlag och för resa utan

last. På grund av det anförda hemställer lagrådet, att åt 2 § gives följande

innehåll: I fråga örn registreringspliktiga svenska fartyg och svenska bogser - fartyg äger Konungen, i den mån det prövas erforderligt, förordna, att resa

med sådant fartyg må företagas allenast med tillstånd av Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigat och under iakttagande av de villkor, som

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

15

må hava uppställts för tillståndet. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning

å fartyg, för vilket gällande passagerarfartygscertifikat är utfärdat och

vars. bruttodräktighet understiger 350 registerton. För förskaffande av proviant

eller andra förnödenheter för fartyget, förnödenheter, tillhöriga passagerare

eller å fartyget anställda personer, eller gods som bärgats ombord

å fartyget må villkor icke uppställas. Utan hinder av förordnande, varom

här sägs, skola i sjölagen givna föreskrifter, som avse befogenhet för befälhavaren

att sälja av redarens gods eller för befälhavaren eller bortfraktaren

att sälja av lasten eller vilka röra lossning av gods annorstädes än i

bestämmelseorten, äga tillämpning, ändå att därigenom gods skiljes från

fartyget å annan ort än som vid lämnande av tillstånd till resan bestämts;

dock må i fall, som avses i 133 § sjölagen, lossning av gods icke utan medgivande

av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat äga rum annorstädes

än i lastningshamnen.

Iakttages denna hemställan, kommer 3 § att innehålla endast, att fartyg,

beträffande vilket förordnande meddelats jämlikt 2 § första stycket, ej må

utan medgivande av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat å utrikes

ort uppläggas, avrustas eller avmönstras för annat ändamål än nödvändig

reparation. Dessutom bliva vissa jämkningar erforderliga i 4 §.

Lagens rubrik synes lämpligen kunna ändras till lag med vissa bestämmelser

om fraktfart med svenska fartyg.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 12 januari 19AO.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Quensel, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Domö.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, anmäler

efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen

samt t. f. chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Bergquist,

lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det den 9 januari 1940 till

lagrådet remitterade förslaget till lag om förbud i vissa fall mot fraktfart

med svenskt fartyg m. m.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden:
»Det

remitterade förslaget har utarbetats i så nära anslutning till 1939 års

fraktfartslag, som med hänsyn till de nya bestämmelsernas sakliga innebörd

befunnits möjligt. Den av lagrådet föreslagna avfattningen innebär däremot

i formellt hänseende en viss avvikelse från nämnda lag. Emellertid får, «åsom

lagrådet anmärkt, förslagets innebörd anses komma bättre till uttryck

i den av lagrådet förordade avfattningen. Jag har därför låtit omarbeta det

remitterade förslaget i enlighet med vad lagrådet förordat, därvid jämväl

rubriken i enlighet med lagrådets hemställan ändrats till lag med vissa bestämmelser

örn fraktfart med svenska fartyg.»

Föredraganden hemställer härefter,

dels att det sålunda omarbetade förslaget måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande,

dels ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att samtycka

till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet

meddelar sådant förordnande, som i 1 § i lagen avses, att

gälla tills vidare.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

407043. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:18 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag med vissa bestämmelser örn fraktfart med svenska fartyg, m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1940:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser örn fraktfart med svenska fartyg, m. m. s. 1 i texten