Sök i Ratio Lex

Angående lån av statsmedel för anordnande av skyddsrum

1940-03-30 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:187, Angående lån av statsmedel för anordnande av skyddsrum

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lån

av statsmedel för anordnande av skyddsrum; given

Stockholms slott den 30 mars 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms

slott den 30 mars 1940.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorf, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, frågan om lån av statsmedel

för anordnande av skyddsrum och anför därvid följande.

Tillkomsten av bestämmelser örn skyldighet för ägare av anläggningar

och byggnader att anordna skyddsrum.

Den 20 december 1939 avlämnade 1939 års lujtslcyddsutredving betänkande

med utredning och förslag angående civilbefolkningens förseende med

gasmasker samt inrättande av skyddsrum för luftskyddsändamål (statens

offentliga utredningar 1939: 42). I detta betänkande föreslog utredningen

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 187.

723 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

bland annat, att ägare av vissa anläggningar, inrättningar och byggnader,

belägna inom områden, för vilka Kungl. Maj:t med hänsyn till risken för

luftanfall så bestämde, skulle vara skyldig att anordna skyddsrum.

I proposition den 6 februari 1940, nr 43, föreläde därefter Kungl. Majit

riksdagen förslag till lag örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader

att anordna skyddsrum m. m. Propositionen, som vad beträffar bestämmelserna

örn skyldighet att inrätta skyddsrum i huvudsak byggde på

1939 års luftskyddsutrednings förslag i ämnet, bifölls av riksdagen.

Därefter har Kungl. Majit i överensstämmelse med riksdagens beslut

den 1 mars 1940 utfärdat lag (nr 119) om skyldighet för ägare av anläggningar

och byggnader att anordna skyddsrum rn. rn.

I 1 § första stycket av nämnda lag stadgas, att inom område, som

Konungen bestämmer, skola i fråga örn anläggningar och byggnader vidtagas

åtgärder till skydd mot skador genom luftanfall enligt vad i 2—10 §§ sägs.

Vidare föreskrives i andra stycket av förstnämnda paragraf, att Konungen

äger, i den mån det prövas erforderligt, förordna, att 2—10 §§ skola äga

tillämpning jämväl i fråga örn anläggningar och byggnader, som ej äro

belägna inom sålunda bestämt område.

Den viktigaste av de åtgärder, som här avses, är anordnandet av skyddsrum.

Enligt 2 § i lagen skola följande anläggningar och byggnader förses

med skyddsrum:

1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt

för allmänna samfärdseln,

2. industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem personer äro

sysselsatta,

3. anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller

pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer,

4. byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd till

bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt

5. annan anläggning eller byggnad, där människor bo eller eljest vanligen

vistas, såframt skyddsrum är erforderligt med hänsyn till anläggningens eller

byggnadens beskaffenhet eller läge.

Skyldigheten att anordna skyddsrum åvilar anläggningens eller byggnadens

ägare. Såsom ägare anses jämväl den, som innehar anläggning eller byggnad

med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt eller därmed jämförlig rätt.

Kungl. Majit har vidare den 1 mars 1940 utfärdat kungörelse (nr 120) angående

inrättande av skyddsrum för anläggningar och byggnader m. m. Däri

föreskrives, bland annat, att de i lagen intagna bestämmelserna örn skyldighet

att anordna skyddsrum skola tillämpas inom samtliga luftskyddsorter.

Förenämnda författningar hava trätt i kraft den 6 mars 1940.

Pissa yttranden i anledning av 1939 års luftskyddsutrednings

förslag.

I flera av de yttranden, som avgåvos i anledning av det av 1939 års luftskyddsutredning

avlämnade betänkandet, . uttalades, att det vore önskvärt,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 187.

att en särskild statlig lånefond inrättades för att bereda fastighetsägarna

möjlighet att anskaffa erforderliga medel för anordnande av skyddsrum.

Sålunda anförde luftskyddsinspelctionen, att det syntes kunna förutsättas,

att vissa svårigheter kunde uppstå för fastighetsägarna att anskaffa erforderligt

kapital till kostnaderna för ifrågavarande skyddsrumsbyggen. Inspektionen

föreslog därför inrättandet av en lånefond, ur vilken fastighetsägarna

skulle kunna erhålla lån av statsmedel för anordnande av skyddsrum. Därvid

ifrågasatte inspektionen, örn icke lånen i vissa fall skulle kunna göras

räntefria.

LuftsTcyddsehefen i Norrköping uttalade, att det för många fastighetsägare

ställde sig ekonomiskt mycket svårt att anordna skyddsrum och att det i

Norrköping funnes ett flertal fastighetsägare, som icke utan ekonomiskt stöd

kunde lösa denna fråga. Det syntes nödvändigt, att det allmänna sörjde

för att fastighetsägare i trängande fall erhölle möjlighet att erhålla lån mot

säkerhet av inteckningar med sämre förmånsrätt än den, mot vilken lån vanligen

lämnades.

Sveriges fastighetsägareförbund förklarade, att med en lagstiftning örn skyldighet

för fastighetsägarna att på egen bekostnad anordna skyddsrum icke

skulle vinnas det avsedda syftet, därest icke samtidigt möjligheter åstadkommes

att erhålla statslån för kostnadernas bestridande.

Önskemål örn inrättande av en lånefond framfördes även av hyresgästernas

riksförbund samt av hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund.

Inom socialdepartementet utarbetad promemoria angående

statslån för anordnande av skyddsrum.

Den sålunda i vissa yttranden väckta frågan örn statslån till anordnande

av skyddsrum har upptagits till närmare behandling i en inom socialdepartementet

upprättad promemoria.

I promemorian framhålles till en början, att det för många ägare av anläggningar

och byggnader torde medföra betydande svårigheter att utan särskilda

hjälpåtgärder från statens sida anskaffa erforderliga medel för bestridande

av de med skyddsrummens anordnande förenade kostnaderna och att

det därför syntes påkallat att till minskande av dessa svårigheter inrätta

en statlig fond, från vilken behövliga medel kunde i form av lån tillhandahållas

vederbörande i sådana fall, där dessa icke vore i stånd att för lånen

lämna säkerhet av fullt tillfredsställande beskaffenhet.

Rörande de allmänna förutsättningarna för erhållande av lån från fonden

anföres i promemorian följande.

Huvudregeln syntes böra vara den, att lån av här ifrågavarande slag skulle

kunna utgå till den, som vore skyldig att anordna skyddsrum. Därest den

anläggning eller byggnad, i vilken skyddsrummet vore avsett att inrättas,

vore belägen inom område, för vilket Kungl. Majit bestämt att angivna föreskrifter

örn skyldighet att inrätta skyddsrum skulle äga tillämpning, skulle

dock icke den, som sökte lån för ändamålet, behöva styrka, att han enligt

lag vore pliktig att anordna skyddsrum.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 187.

Behov av lån av bär avsedda typ syntes icke föreligga, då fråga vöre om

inrättande av skyddsrum i samband med uppförande av ny anläggning eller

byggnad. Lån borde därför blott kunna lämnas för anordnande av skyddsrum

i redan befintlig anläggning eller byggnad.

Lån syntes böra få lämnas vare sig anläggningen eller byggnaden vore

avsedd att användas såsom bostad eller icke.

Det syntes vidare icke erforderligt, att den, som erhölle lån för här berörda

ändamål, vore ägare till den fastighet, i vilken skyddsrummet skulle

anordnas. Även innehavare av tomträtt i fastigheten borde kunna tilldelas

dylikt lån.

Yad angår lånebeloppets storlek uttalas i promemorian, att allenast den

begränsningen syntes böra uppställas, att lånet icke finge överstiga den beräknade

kostnaden för skyddsrummets anordnande.

I promemorian förutsättes, att för lån skall ställas säkerhet. Rörande

säkerhetens beskaffenhet göras i promemorian följande uttalanden.

Säkerhet för lån borde i regel utgöras av inteckning i vederbörande fastighet

eller tomträtt. Däremot syntes det icke vara möjligt att föreskriva,

att inteckningen skulle vara belägen inom viss procent av fastighetens eller

byggnadens värde. Man syntes böra nöja sig med en föreskrift örn att inteckningssäkerheten

skulle vara av så pass god beskaffenhet, som låntagaren

med hänsyn till föreliggande omständigheter kunde åstadkomma.

Därest fastighet eller byggnad förut vore intecknad och inteckning lämnats

som säkerhet för lån, vilket delvis amorterats, förefölle det rimligt, att

statslån beviljades endast under den förutsättningen att den, vilken lämnat

det tidigare länet, förbunde sig att ställa överhypoteket för lånet till statens

förfogande.

För den händelse annan säkerhet än inteckning kunde erbjudas, borde

sådan säkerhet kunna godtagas, örn den vore bättre än den inteckningssäkerliet,

som kunde lämnas.

I promemorian föreslås vidare, att lån skall förräntas efter en fast, vid

lånets beviljande bestämd räntefot. Räntefoten bör enligt promemorieförslaget

med hänsyn till nuvarande osäkra förhållanden på penningmarknaden

icke fixeras en gång för alla utan bör bestämmas av Kungl. Maj:t, förslagsvis

för en tidsperiod av ett år i sänder. Härvid förutsättes, att räntan kommer

att motsvara den ränta, som skulle varit att anse såsom normal, för

den händelse fråga varit örn lån mot någorlunda tillfredsställande säkerhet.

Å lånet bör enligt promemorian erläggas ränta och amortering i sådan

ordning, att lånet är återbetalt senast tio år efter utlämnandet, därvid ränta

och amortering som regel böra erläggas en gång varje år.

I promemorian omnämnas flera olika sätt för handhavande av låneverksamheten.

Härom anföres följande.

Låneverksamheten kunde tänkas ordnad på det sätt att kommunerna finge

åtaga sig ansvaret för en viss del — förslagsvis en fjärdedel — av den förlust,

som kunde uppkomma på verksamheten, medan statsverket svarade för

den återstående delen av förlustrisken. Därest man godtoge detta system,

syntes det lämpligast, att utlåning skedde genom kommunerna. Man kunde

även tänka sig den möjligheten, att kommunernas medverkan i huvudsak

begränsades till kostnadsfri förmedling av lånen, inkassering av räntor och

amorteringar samt utövande av viss kontroll över hur skyddsrummen an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ordnades, medan staten helt och hållet svarade för uppkommande förlustrisker.

Örn verksamheten ordnades på något av angivna sätt, syntes lämpligen

statens byggnadslånebyrå kunna handhava de med verksamheten förenade

statliga uppgifterna.

Därest staten skulle svara för hela förlustrisken, syntes det emellertid

mest ändamålsenligt att anlita riksbanken för verksamheten i fråga.

Under förutsättning att verksamheten skall omhänderhavas av riksbanken,

framlägges i promemorian följande förslag rörande sättet för ingivande och

prövning av låneansökningarna samt utbetalande av beviljade lån m. m.

Ansökning örn lån torde böra ställas till riksbanken samt ingivas till

byggnadsnämnden i den ort, där vederbörande anläggning eller byggnad

vöre belägen. Vid ansökningen borde fogas byggnadsritningar och kostnadsberäkningar

ävensom den inteckning, som vore avsedd att utgöra säkerhet

för det sökta lånet, eller den säkerhet av annan art, vilken sökanden ville

lämna.

Ansökningen borde av byggnadsnämnden med eget yttrande överlämnas

till vederbörande luftskyddschef, som i sin tur hade att med yttrande överlämna

ansökningen till riksbankskontoret för det lånedistrikt, inom vilket

anläggningen eller byggnaden vore belägen.

Sedan handlingarna inkommit till riksbanken, skulle riksbanken hava att

besluta i ärendet.

Beviljat lån skulle av riksbanken utbetalas till låntagaren, sedan denne

styrkt, att skyddsrummet anordnats på sätt avsetts i lånebeslutet. Örn låntagaren

i sin ansökning så begärt och skäl därtill vore, syntes emellertid

viss del av lånet, dock högst halva beloppet, böra kunna få utbetalas förskottsvis.

Ränta och amortering å lån skulle inbetalas till riksbanken, som ock

skulle hava att indriva förfallna lån.

I promemorian anföres vidare, att det syntes skäligt att den, som erhölle

lån för ifrågavarande ändamål, finge erlägga en avgift för lånet, uppgående

till förslagsvis 2 procent av lånebeloppet. Denna avgift torde böra avdragas

vid lånets utbetalande. Låneavgifterna syntes böra avsättas till en särskild

fond, vilken skulle kunna användas till bestridande av de med utlåningsverksamheten

förenade kostnaderna.

Rörande det belopp, som kunde erfordras för lån till anordnande av skyddsrum,

uttalas i promemorian, att några möjligheter att närmare beräkna behovet

av lånemedel icke förelåge, men att det torde få antagas, att ett belopp

av 15,000,000 kronor tills vidare skulle visa sig tillräckligt. Det föreslås därför,

att å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder å tilläggsstat till

riksstaten för budgetåret 1939/40 för ifrågavarande ändamål anvisas ett reservationsanslag

av 15,000,000 kronor, rubricerat lånefonden för anordnande

av skyddsrum.

Till sist anmärkes i promemorian, att riksbanken för sin medverkan vid

handliavande av ifrågavarande verksamhet borde erhålla ersättning med

skäligt belopp, därvid ersättning syntes böra utgå dels med visst belopp för

varje prövad ansökning, dels ock med riksbankens kostnader för indrivning

av förfallna lån. Ersättningen torde böra bestridas medelst nyssnämnda

låneavgifter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 187.

Yttranden i anledning av departementspromemorian.

Över den inom departementet utarbetade promemorian hava yttranden

avgivits av luftskyddsinspektionen, statskontoret, statens byggnadslånebyrå,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund

samt hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund. Det

i promemorian framlagda förslaget har därvid i stort sett tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Beträffande åtskilliga detaljspörsmål hava dock olika

uppfattningar gjort sig gällande. Jag vill här lämna en närmare redogörelse

för innehållet i de avgivna yttrandena.

Yad först beträffar behovet av den föreslagna lånefonden har detsamma

vitsordats i samtliga yttranden. Sålunda uttala fullmäktige i riksbanken,

att, sedan det numera enligt lag kunde åläggas ägare av byggnad

eller anläggning att anordna skyddsrum, fullmäktige funne det principiellt

riktigt, att staten medelst lån beredde sådan ägare möjlighet att ställa sig

dylikt åläggande till efterrättelse, i den mån han icke kunde på annat sätt

anskaffa erforderliga medel, ävensom att för detta ändamål borde inrättas

en särskild lånefond.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra, att de med hänsyn till det ändamål,

varför lånefonden vore avsedd, och de svårigheter, som utan tvivel i många

fall skulle uppkomma för fastighetsägare att utan statens hjälp finansiera

föreskrivna skyddsrumsanordningar, icke hade något att erinra mot fondens

inrättande.

Vidare förklarar svenska stadsförbundet, att förbundet funne förslaget örn

inrättande av fonden välbetänkt och ägnat att påskynda tillkomsten av

skyddsrum. Förbundet anser fastighetsägarnas möjligheter att utan stöd

från det allmänna i detta hänseende fullgöra sina skyldigheter vara mycket

växlande.

Aven svenska landskommunernas förbund finner det angeläget, att den föreslagna

fonden kommer till stånd.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund framhåller

bland annat följande.

De fastigheter, vilka riksförbundet förvaltade, hade vid senaste årsskifte

haft ett värde av sammanlagt omkring 282,000,000 kronor, därvid värdet av

de i Stockholm belägna fastigheterna uppgått till omkring 150,000,000 kronor.

Beträffande en stor del av dessa fastigheter vore de ekonomiska förhållandena

sådana, att skyddsrum icke kunde inrättas inom en nära framtid, såvida

icke åtgärder vidtoges från det allmännas sida för finansiering av skyddsrummen.

Anledningen därtill vore den, att så gott som samtliga till riksförbundet

anslutna fastigheter anlitade lånemedel av skilda slag upp till

100 procent av fastighetsvärdet. Innan avsevärda amorteringar å de beviljade

lånen gjorts, kunde därför nya krediter knappast erhållas. Med nuvarande

svårigheter å kapitalmarknaden torde även föreningar, som gjort mycket

betydande amorteringar, hava stora svårigheter att uppbringa medel för inrättande

av skyddsrum.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Med avseende å de allmänna förutsättningarna för erhållande av

lån förklara fullmäktige i riksbanken, att det syntes lämpligt, att lån endast

utlämnades för anordnande av skyddsrum, som ägaren kunde vara skyldig

att inrätta. Det syntes vidare självklart, att lån icke borde ifrågakomma i

de fall, där landsting, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet

vore ägare.

Fullmäktige i riksgäldskontoret understryka, att utlåningen från fonden

borde begränsas till sådana fall, då fullt tillfredsställande säkerhet icke

kunde lämnas.

Promemorians förslag beträffande lånebeloppets storlek har i allmänhet

icke föranlett någon erinran. Emellertid anföra fullmäktige i riksgäldskontoret,

att det kunde ifrågasättas, örn icke lån, åtminstone där det gällde större

fastigheter, borde begränsas till exempelvis 80 eller 90 procent av kostnadssumman.

Med avseende å säkerhetens beskaffenhet fullmäktige i riksgäldskontoret

i huvudsak anslutit sig till promemorians förslag. Fullmäktige framhålla,

att det vid lån mot inteckningssäkerhet borde krävas, att eventuella

överhypotek för lån mot inteckning med bättre förmånsrätt, där så ske

kunde, ställdes till statens förfogande. Annan säkerhet än inteckning borde,

när sådan erbjödes, kunna godtagas, örn den vore likvärdig med eller bättre

än den inteckningssäkerhet, som kunde lämnas.

Statskontoret anser det angeläget, att säkerheten icke göres illusorisk, och

föreslår därför, att inteckningssäkerhet skall ligga inom 90 procent av fastighetens

taxeringsvärde. Där detta villkor icke kunde uppfyllas, skulle annan

säkerhet kunna godtagas. Dylik säkerhet skulle även kunna godtagas i

sådana fall, där densamma vore bättre än den inteckning, som kunde erbjudas.

Frågorna örn ränta och amortering hava behandlats i flera yttranden.

I samband därmed hava ock i flera fall uttalanden gjorts rörande förslaget

örn upptagande av en särskild låneavgift.

Statskontoret tillstyrker det föreliggande förslaget, i vad det rör ränta och

amortering. Ämbetsverket, som utgår från att låneverksamheten bör handhavas

av riksbanken, ifrågasätter, örn ej riksbanken under rådande förhållanden

bör åtaga sig förevarande uppgift utan ersättning och om ej därför

den särskilda låneavgiften bör bortfalla.

Fullmäktige i riksbanken uttala med avseende å räntefoten, att denna för

närvarande borde med hänsyn till läget å räntemarknaden beräknas efter

5 procent för år. Fullmäktige anföra vidare, att det kunde ifrågasättas, örn

icke den föreslagna låneavgiften borde uttagas i form av ett räntetillägg å

förslagsvis V2 procent å oguldet lånebelopp i syfte att stimulera låntagare

till snabbare återbetalning än som förutsatts i förslaget.

Med avseende å räntefoten anmärka fullmäktige i riksgäldskontoret, att

densamma lämpligen borde sammanfalla med den räntesats — för närvarande

4 procent — som gällde för lån från flertalet av statens utlåningsfonder

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

och vilken grundade sig på medelräntan för riksgäldskontorets samlade

upplåning mot obligationer. Ett tillägg till denna räntesats av V* procent

syntes emellertid fullmäktige vara befogat med hänsyn bland annat till den

förlustrisk, som måste anses vara förbunden med utlåningen. Under förutsättning

att räntan bestämdes på detta sätt, hava fullmäktige ansett, att

den ifrågasatta låneavgiften kunde bortfalla.

Beträffande amorteringen tillstyrka fullmäktige i riksgäldskontoret promemorians

förslag, därvid de förorda, att amortering skall ske med lika belopp

varje år.

Skäligheten och lämpligheten av den föreslagna låneavgiften ifrågasättes

vidare av svenska stadsförbundet, som framhåller, att örn verksamheten icke

kunde skötas utan avgift, det föreslagna beloppet i varje fall vore för högt.

Den höga avgiften skulle, anmärker förbundet, vara ägnad att göra lånen

relativt litet begärliga och skulle därmed minska värdet av fondens inrättande.

Sveriges fastighetsägareförbund anför beträffande räntefoten, att det syntes

riktigt att, med hänsyn till nuvarande osäkra förhållanden på penningmarknaden,

densamma icke fixerades en gång för alla utan bestämdes av Kungl.

Maj:t för en kortare tidsperiod i sänder. Förbundet ifrågasätter emellertid,

huruvida icke en relativ fixering kunde äga rum i så måtto, att föreskrift

meddelades, att räntan icke skulle vara högre än vad staten själv vid varje

tillfälle måste vidkännas vid egen upplåning.

Mot den föreslagna låneavgiften uttalar förbundet sina betänkligheter. I

denna del anför förbundet följande.

Man finge icke förglömma, att här vore fråga örn en allmän försvarsåtgärd,

vilken såsom sådan borde bekostas av det allmänna. Vid sådant

förhållande och då statsmakterna likväl ansett sig böra å enskilda medborgare

överflytta skyldigheten att bekosta skyddsrummens anordnande, syntes

det vara en skälig begäran, att de lån, som — för att skyddsrum överhuvud

skulle komma till stånd — måste ställas till förfogande, icke skulle vara

förenade med skyldighet för låntagaren att, förutom ränta, jämväl utgiva

förvaltningsbidrag. Staten syntes så mycket hellre kunna avstå från dylikt

bidrag, som meningen ju vore, att låneverksamheten åtminstone till väsentligaste

delen skulle handhavas av riksbanken, varför man kunde förmoda,

att några organisatoriska utvidgningar för verksamhetens bedrivande i det stora

hela icke skulle behöva ifrågakomma. I varje fall syntes det föga sannolikt,

att förvaltningen skulle behöva draga så stora kostnader, att en låneavgift

av 2 procent för täckande av kostnaderna kunde vara behövlig.

Aven hyresgästernas sparfcasse- och byggnadsföreningars riksförbund motsätter

sig den föreslagna låneavgiften. Kiksförbundet finner denna avgift föga tilltalande

och anser det lämpligare, att den årliga räntan beräknas på sådant

sätt, att särskild avgift ej behöver uttagas.

I de yttranden, vilka uttryckligen beröra frågan, vem som skall bära ansvaret

för uppkommande förlust å låneverksamheten, hävdas i allmänhet

den meningen, att ansvaret bör helt åvila statsverket. Sålunda avstyrker

svenska stadsförbundet bestämt det alternativ i promemorian, som

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 187.

förutsätter kommunernas deltagande i en eventuell förlustrisk. Förbundet

framhåller, att det stora flertalet av våra städer hade fått ikläda sig så betydande

utgifter för luftskyddet, att det icke syntes kunna ifrågasättas, att

de ytterligare skulle bära risker för lån till enskilda fastighetsägare vid

dessas fullgörande av dem lagligen åvilande skyldigheten i avseende å

skyddsrummen. Även svenska landskommunernas förbund anser, att staten

helt bör bära ansvaret för förlustrisken.

Fullmäktige i riksgäldskontoret uttala, att kommunerna icke böra åläggas

ekonomiskt ansvar för lånerörelsen, enär detta skulle motverka en effektiv

tillämpning av lagen örn skyldighet att anordna skyddsrum.

''I motsats härtill förklarar hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund, att någon erinran icke syntes böra göras mot att kommun ålades

att deltaga i eventuell förlust å låneverksamheten med en fjärdedel.

Fullmäktige i riksbanken hava — såsom framgår av det följande — icke

ansett sig böra taga ställning till föreliggande fråga.

Beträffande spörsmålet örn lane verksamheten s organisation anför

statskontoret följande.

Skyddsrummens anläggning vore omedelbart förestående, varför frågan

örn lånens utlämnande vore av brådskande natur. Det vore därför nödvändigt

att finna ett organ, som utan tidsutdräkt vore berett att åtaga sig uppgiften.

Såvitt statskontoret kunde finna, vore det under sådana förhållanden

icke möjligt att anlita de kommunala organen. Däremot syntes riksbanken

i alla avseenden fylla de krav, som i angivet hänseende kunde ställas på

den verkställande myndigheten. Statskontoret anslöte sig därför till det

alternativ, enligt vilket riksbanken skrälle handhava låneverksamheten.

I likhet med statskontoret förordar svenska stadsförbundet, att riksbankens

medverkan anlitas för låneverksamheten. Förbundet anför, att detta alternativ

erbjuder en smidig och praktisk lösning.

Statens byggnadslånebyrå inskränker sig till att förklara, att därest låneverksamheten

skulle förläggas till byggnadslånebyrån, det bleve nödvändigt

att avsevärt utöka byråns personal och lokalutrymmen. Kostnaderna för

utökningen kunde för budgetåret 1940/41 beräknas till minst 20,000 kronor.

Fullmäktige i riksbanken hava i detta ämne uttalat sig sålunda.

Uppenbarligen skulle det ur många synpunkter vara fördelaktigt, örn

kommunerna kunde göras intresserade av denna låneverksamliet, vilken, örn

den icke skulle medföra onödiga förluster för det allmänna, krävde ledning,

tillsyn och kontroll i en omfattning, som näppeligen kunde åstadkommas

genom statliga organ. Även örn det kunde befaras att en viss brist på enhetlighet

komme att göra sig gällande, ifall kommunerna komme att handhava

låneförmedlingen, ville fullmäktige likväl förorda detta alternativ, under

förutsättning att det kunde anses rimligt att ålägga kommunerna förpliktelser

att bära viss del av förlusterna och syftet med verksamheten icke därigenom

äventyrades. Därom tilltrodde sig fullmäktige icke att kunna uttala något

omdöme.

Men även örn förlustrisken skulle helt komma att åvila staten, syntes

noga böra övervägas, huruvida icke annan än riksbanken kunde befinnas

lämplig såsom förvaltare av lånefonden. Ett skäl härför vore att riksbanken

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nu icke utan svårighet kunde ombesörja fondens förvaltning. Genom den

allmänna penningrörelsens tillväxt och på grund av nya uppgifter, som riksbanken

under senare tid fått, vore nämligen arbetsbelastningen för riksbankens

kontor för närvarande synnerligen stor. Med hänsyn till att handläggningen

av indrivningsärenden beträffande lån av ifrågavarande slag kunde

bliva rätt krävande, ansåge sig fullmäktige vidare böra omnämna, att särskild

ombudsman numera funnes anställd endast vid huvudkontoret och ett

av avdelningskontoren. Örn det likväl ansåges lämpligast att riksbanken

förvaltade den föreslagna lånefonden, ville dock fullmäktige icke motsätta

sig detta.

I det yttrande, som avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret anföres, att

kommunernas medverkan borde i huvudsak begränsas till kostnadsfri förmedling

av lånen, inkassering av räntor och amorteringar samt kontroll.

Hyresgästernas sparkasse- och hyggnadsföreningars riksförbund gör beträffande

organisationen följande uttalanden.

Låneverksamheten borde ordnas så att statens byggnadslånebyrå mottoge

och avgjorde inkomna framställningar. Örn så vore nödvändigt, finge inom

byrån inrättas en särskild avdelning för förmedling av lån, inkassering av

räntor och amorteringar, kontroll över skyddsrummens anordnande samt

indrivning av räntor och amorteringar. Kommunerna borde icke hava något

härmed att skaffa.

Det syntes icke lämpligt att till riksbankens avdelningskontor överföra

en för avdelningskontoren så främmande verksamhet, då för ändamålet lämpligare

organ funnes.

Beträffande promemorians förslag, i vad det avser ansökningsförfarandet

i låneärendena, har luftskyddsinspektionen ifrågasatt, örn ej ansökning örn

lån borde inges till luftskyddschefen i den ort, där vederbörande anläggning

eller byggnad är belägen, varefter ansökningen skulle av luftskyddschefen

vidarebefordras till byggnadsnämnden. Därigenom skulle luftskyddschefen

beredas tillfälle att redan från början avskilja låneansökningarna beträffande

sådana skyddsrum, som ur luftskyddssynpunkt planerats mindre lämpligt.

Genom en dylik anordning skulle byggnadsnämnden i viss omfattning besparas

onödigt granskningsarbete.

Svenska stadsförbundet erinrar, att man i kungörelsen den 1 mars 1940

(nr 120) angående inrättande av skyddsrum för anläggningar och byggnader

m. m. i fråga örn skyddsrum ansett sig kunna under vissa förutsättningar

uppdraga åt luftskyddschefen att i byggnadsnämnds ställe pröva frågor angående

byggnadslov. Under hänvisning härtill ifrågasätter stadsförbundet,

om man icke vid prövningen av låneansökningar skulle kunna låta sig nöja

med luftskyddschefens yttrande.

Mot förslaget att beräkna det erforderliga anslaget för lånefonden till

15,000,000 kronor har icke från något håll framförts anmärkning. Hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har till ledning för

uppskattningen av lånebehovet meddelat, att för dotterföreningar anslutna

till riksförbundet syntes för Stockholms del i lånemedel komma att behövas

omkring 400,000 kronor. Förbundet omnämner i detta sammanhang, att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 187.

äldre dotterföreningar i Stockholm, som vore anslutna till förbundet, utfört

eller hade under utförande skyddsrum för en sammanlagd kostnad av omkring

800,000 kronor, för vilka lånemedel icke ifrågasattes.

Departementschefen.

Genom lagen den 1 mars 1940 örn skyldighet för ägare av anläggningar

och byggnader att anordna skyddsrum lii. m. hava dylika ägare i vidsträckt

omfattning blivit pliktiga att inrätta skyddsrum. Det torde emellertid stå

utom allt tvivel, att många av dem, å vilka denna lag äger tillämpning,

knappast äga möjlighet att uppbringa de medel, som erfordras för fullgörande

av dem enligt lagen åvilande förpliktelser. Det lärer därför med

hänsyn till angelägenheten av att skyddsrum utan dröjsmål komma till

stånd i avsedd utsträckning vara synnerligen påkallat, att statsmakterna här

träda till genom att under nuvarande ansträngda läge på kapitalmarknaden

öppna särskilda kreditmöjligheter, medan däremot direkt subvention icke

torde böra lämnas. Det stöd, som sålunda torde böra ifrågakomma, synes

böra givas i den formen att staten under vissa förutsättningar utlämnar lån

utan att kräva fullgod säkerhet men mot en räntefot, som skulle varit att

anse såsom normal, för den händelse säkerheten varit fullgod.

En första förutsättning för erhållande av statslån bör i princip vara,

att den, som begär lånet, är enligt omförmälda lag skyldig att inrätta

skyddsrum. Då emellertid stundom tvekan torde kunna råda, huruvida

sådan skyldighet föreligger eller ej, och en dylik tvekan icke bör inverka

fördröjande på tillkomsten av skyddsrum, anser jag det icke lämpligt att

ovillkorligen kräva, att vederbörande styrker sin skyldighet i berörda hänseende.

I allmänhet torde man kunna presumera, att den, som söker lån,

är skyldig att inrätta skyddsrum, så snart fråga är örn skyddsrum i anläggning

eller byggnad, som är belägen inom sådant område, som avses i 1 §

första stycket av nyssnämnda lag. Lån bör dock icke ifrågakomma i sådana

fall, där det är uppenbart, att skyldighet att inrätta skyddsrum icke föreligger.

Lån skola vidare givetvis utlämnas allenast till sådana ägare av anläggningar

eller byggnader, vilka icke äga möjlighet att i vanlig ordning anskaffa

medel för bestridande av de med skyddsrumsbygget förenade kostnaderna.

Den, som kan i öppna marknaden erhålla lån, bör således vara utesluten

från lån av statsmedel. Icke heller på denna punkt böra dock alltför

stränga krav uppställas, varför i tveksamma fall lån torde böra kunna lämnas.

För lånen torde nämligen böra uppställas sådana villkor, att ett obehörigt

anlitande av möjligheten till lån knappast behöver befaras.

I likhet med vad som föreslagits i departementspromemorian förordar jag,

att möjligheten att erhålla lån begränsas till de fall, där fråga är örn anordnande

av skyddsrum i redan befintlig anläggning eller byggnad. Vid

inrättande av skyddsrum i samband med uppförande av ny anläggning eller

byggnad lärer nämligen behov av lån av här avsedda slag näppeligen föreligga
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

I promemorian Ilar vidare föreslagits, att lån skulle få lämnas vare sig

anläggningen eller byggnaden är avsedd att användas såsom bostad eller

icke samt vare sig vederbörande är ägare till den fastighet, i vilken skyddsrummet

skall inrättas, eller ej. Aven innehavare av tomträtt i fastigheten

skulle alltså kunna erhålla lån. Till dessa förslag, som icke från något håll

givit anledning till erinran, vill jag ansluta mig. Med fastighetsägare bör

beträffande möjligheten att erhålla lån likställas sådan nyttjanderättshavare,

som är skyldig att anordna skyddsrum.

Yad angår lånebeloppets storlek har i promemorian föreslagits, att allenast

den begränsningen skulle uppställas, att lånet icke finge överstiga den

beräknade kostnaden för skyddsrummets anordnande, medan fullmäktige i

riksgäldskontoret ifrågasatt, örn icke — åtminstone i vissa fall •— lånebeloppet

borde begränsas till 80 eller 90 procent av den beräknade kostnaden.

Det synes mig klart, att lånebeloppet icke bör vara större än som i varje

särskilt fall finnes behövligt. Emellertid torde i många fall vederbörande

lånesökande icke äga möjlighet att i annan ordning anskaffa ens någon del

av det erforderliga beloppet. Jag förordar därför i nu berörda avseende

promemorians förslag. Givetvis är det av största vikt, att de ingivna kostnadsberäkningarna

bliva föremål för omsorgsfull granskning.

Även beträffande säkerhetens beskaffenhet kan jag väsentligen ansluta

mig till vad som föreslagits i promemorian. Sålunda anser jag, att säkerheten

för lånet bör som regel utgöras av inteckning i vederbörande fastighet

eller tomträtt men att även annan säkerhet bör godtagas, örn denna är

bättre än den inteckningssäkerhet, som kan erbjudas. Inteckningssäkerhet

bör ock, där så erfordras och möjlighet därtill finnes, kompletteras med

säkerhet av annan art. Att — på sätt statskontoret föreslagit — uppställa

krav på att inteckningssäkerheten skall ligga inom 90 procent av fastighetens

taxeringsvärde torde icke låta sig göra, då med en sådan bestämmelse de

fastighetsägare, som äro i största behovet av lån, sannolikt skulle uteslutas

från möjligheten härtill. Man torde i detta hänseende icke kunna fordra

mer än att inteckningssäkerheten skall vara av bästa möjliga beskaffenhet.

Örn så kan ske, bör givetvis förefintligt överhypotek för lån mot inteckning

med bättre förmånsrätt ställas till statens förfogande.

Med avseende å den ränta, som bör erläggas för lånen, hava olika förslag

framförts. För min del biträder jag bankofullmäktiges förslag, enligt

vilket låneräntan skulle bestämmas till 5 procent.

Amorteringstiden torde böra fastställas till tio år. Ränta och amortering

synas som regel böra erläggas en gång varje år.

Då den i promemorian ifrågasatta särskilda låneavgiften skulle för låntagarna

bliva rätt betungande, är jag i likhet med flertalet av de myndigheter

och förbund, som yttrat sig i ämnet, av den uppfattningen att någon

sådan avgift icke bör ifrågakomma.

Vidkommande härefter frågan örn vem, som skall bära ansvaret för den

förlust, vilken kan uppkomma å låneverksamheten, finner jag det med hänsyn

till det ändamål, vartill lånen skola användas, naturligast, att detta an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majits proposition nr 187.

svar i sin helhet får åvila statsverket. Jag anser mig alltså icke böra biträda

det i promemorian såsom ett alternativ framlagda förslaget, att ansvaret

skulle uppdelas mellan staten och kommunerna.

Under sådana förhållanden finner jag det vidare lämpligast, att låneverksamheten

får omliänderhavas av statens organ. De organ, som man därvid

har att välja på, torde allenast vara statens byggnadslånebyrå och riksbanken.

I valet mellan dessa förordar jag, att låneverksamheten anförtros

åt riksbanken. Den närmaste anledningen härtill är den, att ett förläggande

av verksamheten till byggnadslånebyrån förutsätter en väsentlig utbyggnad

av byråns organisation, medan en motsvarande utbyggnad icke lärer bliva

behövlig för riksbankens del. Det är vidare att märka, att, örn verksamheten

övertages av riksbanken, arbetet med lånen kan fördelas på en mängd

avdelningskontor, vilket bör möjliggöra en snabb handläggning av låneärendena.

I många fall torde ock dessa avdelningskontor hava lättare än

en central myndighet att införskaffa den kompletterande utredning från de

lokala myndigheterna, som må kunna erfordras, innan beslut i låneärende

kan fattas.

Rörande sättet för låneansökningarnas ingivande och granskning synes

mig det i promemorian framlagda förslaget i huvudsak kunna godtagas.

Någon anledning att i detta sammanhang ingå på detaljer synes mig icke

föreligga. Jag vill dock framhålla, att det i allmänhet torde vara tillrådligt,

att låneärende får avgöras först efter hörande av vederbörande byggnadsnämnd.

Riksbanken bör ej blott vara beslutande myndighet utan bör också utbetala

de lån, som beviljats, mottaga räntor och amorteringar samt ombesörja

indrivningen av förfallna belopp.

I promemorian har beräknats, att det belopp, som tills vidare skulle behövas

för ifrågavarande lån, skulle utgöra 15,000,000 kronor. Mot denna

beräkning har jag icke något att erinra. Däremot anser jag det — med

hänsyn därtill att det medelsbehov, som här skall tillgodoses, är av tillfällig

natur — mindre lämpligt att inrätta en ny statlig lånefond utan vill i stället

förorda, att lånen få utlämnas från ett under fonden för låneunderstöd anvisat

anslag. I den mån lånen återbetalas, böra de inflytande medlen ej få

användas för ny utlåning utan böra återlevereras till riksgäldskontoret.

Det anslag, från] vilket lånen skola utlämnas, bör erhålla karaktär av

reservationsanslag och benämnas lån för anordnande av skyddsrum. Ä tillläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1939/40 bör för ändamålet anvisas

ett anslag av 15,000,000 kronor.

För sin medverkan vid handkavande av ifrågavarande verksamhet torde

riksbanken — såsom ock framhållits i promemorian — böra erhålla ersättning

dels med visst belopp för varje prövad ansökning, dels ock för riksbankens

kostnader för indrivning av förfallna belopp. De närmare grunderna

för ersättningens utgående torde det få ankomma på Kungl. Majit

att bestämma. Ersättningen lärer få bestridas från ett under femte huvudtiteln,

avdelningen civila luftskyddet, uppfört förslagsanslag, benämnt ersättning

till riksbanken för dess bestyr med lån för anordnande av skydds
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 187.

rum. Sådant anslag torde få anvisas såväl å tilläggsstat II till riksstaten

för budgetåret 1939/40 som ock å riksstaten för budgetåret 1940/41. Det

förra anslaget synes därvid kunna upptagas till 10,000 kronor och det senare

till 50,000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att

I) å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40

anvisa

dels linder femte huvudtiteln till Ersättning till riksbanken

för dess bestyr med lån för anordnande av skyddsrum ett förslagsanslag

av ...................................... kronor 10,000;

dels ock under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd,

till Lån för anordnande av skyddsrum ett reservationsanslag

av .............................................. kronor 15,000,000;

II) å riksstaten för budgetåret 1940/41 under femte

huvudtiteln till Ersättning till riksbanken för dess bestyr

med lån för anordnande av skyddsrum anvisa ett förslagsanslag

av.................................................... kronor 50,000;

III) besluta, att med anlitande av nämnda, under kapitalbudgeten

äskade anslag må i huvudsaklig enlighet med av

mig förordade grunder utlämnas lån för anordnande av skyddsrum.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:157 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån av statsmedel för anordnande av skyddsrum. s. 7 i texten
  2. SU 1940:106 Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående lån av statsmedel för anordnande av skyddsrum. s. 1 i texten