Med förslag till förordning om grunderna för avlöning av viss personal tillhörande det allmänna luftskyddet
1940-04-05 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:207, Med förslag till förordning om grunderna för avlöning av viss personal tillhörande det allmänna luftskyddet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
1
Nr 207.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om grunderna för avlöning av viss personal
tillhörande det allmänna luftskyddet; given
Stockholms slott den 5 april 1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om grunderna för avlöning av viss
personal tillhörande det allmänna luftskjddet.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1940.
I sami.
Nr 207.
713 40
2
Kungl. Majus proposition nr 207.
Förslag
tili
Förordning''
om grunderna för avlöning av viss personal tillhörande det allmänna
luftskyddet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Länsstyrelse skall efter hörande av vederbörande luftskyddschefer i överensstämmelse
med vad i denna förordning stadgas fastställa avlöningsreglemente
för annan personal vid det allmänna luftskyddet än sådan, som
enligt 9 § lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov ställes till förfogande
av kommun. Där på grund av lokala förhållanden så finnes påkallat,
må särskilda bestämmelser utfärdas för olika delar av länet.
Med luftskyddstjänstgöring avses i denna förordning såväl luftskyddstjänst,
varom förmäles i 10 § lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov,
som arbete för luftskyddet, varom stadgas i 11 § samma lag.
2§-
För personal, som under en tid av minst tre dagar i följd fullgör luftskyddstjänstgöring,
må, där ej nedan annorlunda stadgas, lönen för dag
(daglön) högst bestämmas i ortsgrupp I till fyra kronor, i ortsgrupp II till fem
kronor och i ortsgrupp III till sex kronor med tillägg av en krona 25 öre för
familjemedlem, som fyllt sexton år, och 80 öre för annan familjemedlem. I
fråga örn kommunernas hänförande till ortsgrupp skall tillämpas den enligt
lagen örn folkpensionering verkställda indelningen.
Den enligt första stycket bestämda daglönen må för person, som innehar
befälsställning eller särskild kompetens för viss luftskyddstjänst, höjas med
högst fyrtio procent.
Har tjänstgöringen viss kalendermånad varit förlagd å sådan tid och varit
av den beskaffenhet, att den tjänstgörande under minst halva antalet tjänstgöringsdagar
skäligen bör hava kunnat fullgöra sitt ordinarie arbete, skall
den enligt denna paragraf bestämda daglönen för nämnda tjänstgöringsdagar
utgå med allenast halva beloppet.
Såsom familjemedlemmar i förhållande till den, som fullgör luftskyddstjänst,
räknas:
a) make, barn, adoptivbarn samt frånskild make, envar under förutsättning
att den tjänstgörande är underhållsskyldig gentemot vederbörande och vid
tiden för luftskyddstillståndets inträde i väsentlig män bidrog till dennes
underhåll;
3
Kungl. Majus proposition nr 207.
b) föräldrar, adoptant, makes barn och makes adoptivbarn, envar under
de förutsättningar, som angivas under a), och under förutsättning tillika, att
den tjänstgörande vid tiden för luftskyddstillståndets inträde sammanbodde
med vederbörande; samt
c) husföreståndarinna under förutsättning att den tjänstgörande sammanbor
med egna eller hustrus barn eller adoptivbarn under sexton år samt, därest
han sammanbor jämväl med hustru, att hustrun är oförmögen till arbete.
3§-
Har person till följd av sådan luftskyddstjänstgöring, som i 2 § sägs,
gått miste örn inkomst till belopp, som överstiger den honom jämlikt nämnda
paragraf tillkommande lönen, utgår under två månader från luftskyddstjänstgöringens
början ersättning för den av tjänstgöringen föranledda inkomstminskningen
med det belopp, vartill luftskyddschef finner minskningen
hava uppgått, dock med högst hälften av den enligt 2 § utgående lönen.
Konungen äger förordna, att sådan ersättning må utgå under längre tid än
två månader.
4§-
Lider den, som tagits i anspråk för ständig luftskyddstjänstgöring tills
vidare, på grund härav sådan minskning i sina inkomster, att han icke förmår
bestrida utgifterna för sin bostad, må länsstyrelse på därom gjord ansökan
tillerkänna honom skäligt bostadsbidrag. Bidraget må icke överstiga hyresvärdet
för den bostad, som den tjänstgörande innehade vid tjänstgöringens
början, däri inbegripet kostnad för bostadens förseende med värme.
5 §■
Vid tjänstgöring under kortare tid än i 2 § sägs utgår med nedan stadgade
undantag timlön med en tiondel av daglönen för icke familjeförsörjare,
dock högst för en tjänstgöringstid av tolv timmar under samma dygn.
Timlön utgår allenast för tjänstgöring, som omfattat minst två timmar av
ett dygn. Ar fråga örn sådant arbete för luftskyddet, som avses i 11 §
lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, utgår ersättning allenast för
arbete under tid, då vederbörande eljest skulle hava utfört förvärvsarbete.
6 §•
För den, som in natura erhåller erforderlig förplägnad, minskas daglönen
med två kronor.
7 §•
För person under aderton år äger luftskyddschef bestämma lägre lönebelopp
än de i 2 och 5 §§ angivna samt lägre avdrag än i 6 § stadgas för
förplägnad in natura.
8 §•
Vid tjänstgöring enligt 2 § uppbäres full daglön för begynnelse- och slutdagarna,
därest tjänstgöringen å dessa dagar uppgått till minst hälften av
den eljest brukliga tjänstgöringstiden för dag, och eljest halv daglön.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Vid tjänstgöring, för vilken timlön utgår, räknas dygnet från klockan sex.
I tjänstgöringstiden inräknas den tid, som skäligen åtgår för färd till eller
från tjänstgöringsplatsen. Yid brutet timantal räknas allenast tid, som omfattat
minst halv timme. För sistnämnda tid utgår hel timlön.
9§-
Lön, ersättning för mistad inkomst och bostadsbidrag utbetalas i efterskott.
10 §.
Den, som tagits i anspråk för ständig luftskyddstjänstgöring tills vidare,
äger vid tjänstledighet av anledning, som i 14 § civila avlöningsreglementet
sägs, under en tid av två månader åtnjuta full lön ävensom i förekommande
fall ersättning för mistad inkomst och bostadsbidrag. Under tjänstledighet
för annan sjukdom än sådan, som i nämnda paragraf avses, må under
samma tid utgå belopp, motsvarande tre fjärdedelar av nyssnämnda förmåner.
11 §•
Över luftskyddschefs beslut i ärende, som avses i denna förordning, må
besvär anföras hos länsstyrelsen inom tjugu dagar från det klaganden erhållit
del av beslutet.
Beslut, som enligt denna förordning meddelats av länsstyrelse, må överklagas
hos Konungen inom tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
12 §.
De anvisningar, som finnas erforderliga för tillämpning av denna förordning,
meddelas av luftskyddsinspektionen.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Majus proposition nr 207.
5
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 5 april 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorf, Westman, Möller, Sköld, Quensel, Eriksson,
Bergquist, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet samt
tillförordnade chefen för finansdepartementet, statsrådet Quensel, anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om avlöning sbestämmelser
för viss luftskyddspersonal samt anför:
Sociala försvarsberedskapskommittén1 har i sitt den 22 december 1939
dagtecknade, såsom del II betecknade betänkande (statens offentliga utredningar
1939: 45) till behandling upptagit, bland annat, frågan örn avlöningsbestämmelser
för viss luftskyddspersonal samt därutinnan framlagt förslag
till förordning angående grunderna för avlöning av viss personal tillhörande
det allmänna luftskyddet. Över förslaget, vilket torde få såsom bilaga
fogas vid statsrådsprotokollet, ha efter remiss yttranden avgivits av riksvärderingsnämnden,
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, luftskyddsinspektionen,
statens arbetsmarknadskommission, statskontoret, kammarrätten, allmänna
lönenämnden, skolöverstyrelsen, samtliga länsstyrelser, överexekutorerna
i Göteborg och Malmö, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska landstingsförbundet, svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg och Malmö
samt Frustuna och Söderbärke kommuner. Åtskilliga länsstyrelser ha överlämnat
av dem infordrade yttranden från olika myndigheter inom länet, såsom
luftskyddsmyndigheter, drätselkamrar, fattigvårds- och andra kommunala
myndigheter, överexekutorer m. fl.
Trosa—Vagnhärads och Leksands kommuner ävensom Nora landskommun
ha beretts tillfälle att avgiva yttrande över förslaget men icke begagnat sig
därav.
Gällande bestämmelser örn personalrekryteringen för luftskyddets behov.
Frågan örn personalrekryteringen för det civila luftskyddets behov regleras
i 9—13 §§ lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets
behov.
1 Kommittén utgöres av landshövdingen A. N. Thomson, tillika ordförande, direktören
A. T. N. Gabrielsson, docenten E. W. Håstad, ledamöterna av riksdagens andra kammare
fru Elsa Johansson, N. I. Johansson och J. A. L. Persson saint byråinspektören S. A. Skogh.
6
Kungl. Majlis proposition nr 207.
Enligt 9 § nämnda lag är kommun pliktig att i enlighet med planerna
för luftskjddet på anfordran av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom
annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst;
dock är kommunen icke skyldig att för något slag av luftskyddstjänst
tillhandahålla större personal än som, då luftskyddstillstånd inträdde, var
anställd inom vederbörande kår eller annan mot luftskyddstjänsten svarande
gren av kommunens förvaltning. För fullgörande av vad sålunda åligger
kommunen utgår icke ersättning. Anförda bestämmelser äro ett uttryck för
den principen, att kommunerna under krig böra bekosta redan befintliga
organs och personalstyrkors verksamhet i luftskyddets tjänst.
I 10 § luftskyddsförfogandelagen stadgas vidare, att länsstyrelsen äger
uttaga erforderlig personal för att fullgöra luftskyddstjänst. Därvid må icke
uttagas män under aderton eller över sextio år eller kvinnor, såvida de icke
frivilligt åtaga sig den tjänstgöring, varom är fråga, eller ock behovet av
personal icke annorledes kan på tillfredsställande sätt fyllas. Luftskyddstjänst
omfattar enligt 2 § luftskyddskungörelsen den 10 juni 1938 (nr 307)
luftskyddets ledning, ordningstjänst, brandtjänst, reparationstjänst, röjningstjänst
samt gasskydds- och sjukvårdstjänst.
Jämlikt 11 § luftskyddsförfogandelagen äger länsstyrelsen för tillfälligt
utförande av arbete för luftskyddet, som är av synnerligen brådskande art
och ej är att hänföra till luftskyddstjänst, uttaga varje för sådant arbete
lämpad person.
Enligt 12 § samma lag gäller om ersättning till uttagen personal vad
därom framdeles kan bliva bestämt.
I 12 och 13 §§ luftskyddsförfogandelagen äro vidare bestämmelser meddelade
örn skyldighet att inställa sig hos länsstyrelse eller annan myndighet
i och för personaluttagning och — för den som uttagits — att i avseende
å tjänsten eller arbetet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelas
av länsstyrelse, luftskyddschef m. fl., ävensom örn hämtning genom
polismyndighets försorg av den, som utebliver utan anmält laga förfall eller
avviker från tjänstgöring eller arbete, vartill han uttagits, eller från förrättning,
vid vilken han ålagts inställa sig.
I motiveringen till motsvarande bestämmelser i civila luftskyddsutredningens
betänkande (statens offentliga utredningar 1936: 57) framhöll utredningen
— i anledning av stadgandet att beträffande ersättning till uttagen
personal skulle gälla vad därom framdeles kunde bliva bestämt — att förslag
till bestämmelser i detta hänseende torde böra utarbetas i fredstid, så
att de vid behov kunde omedelbart förläggas riksdagen. Utredningen anförde
vidare, att avlöningsbestämmelserna huvudsakligen torde få avseende
å sådan för det allmänna luftskyddet erforderlig personal, som erfordrades
utöver den kommunalanställda personalen. Den aktiva personalen inom
industriluftskyddet och det enskilda luftskyddet syntes — i allt fall som
regel — icke böra avlönas av statsmedel. I fråga örn skyldigheten att för
luftskyddet utföra sådant arbete, som ej vore att hänföra till luftskyddstjänst,
framhöll utredningen, att den tänkt sig, att någon ersättning för arbetet
7
Kungl. Majus proposition nr 207.
som regel icke skulle utgå. Detta förutsatte dock, att arbetet för den uttagna
personalen ordnades så, att envar vid sidan av luftskyddsarbetet nödtorftigt
kunde fullgöra sitt vanliga arbete. Viss yrkeskunnig personal kunde
dock enligt utredningen behöva tagas i anspråk i sådan utsträckning, att
ersättning i någon form måste utgå för arbetet. Denna omständighet torde
enligt utredningen böra beaktas vid utarbetande av bestämmelserna angående
ersättning åt personal, som toges i anspråk för luftskyddet.
I proposition med förslag till lag om förfoganderätt för luftskyddets behov
(1937: 4, sid. 32), vilken bifallits av riksdagen, uttalade föredragande departementschefen,
att de av civila luftskyddsutredningen i nu nämnda hänseende
angivna riktlinjerna i stort sett torde kunna följas.
Bestämmelser rörande för luftskyddets behov uttagen personal finnas
jämväl i 25 § luftskyddskungörelsen. Enligt nämnda paragraf må till luftskyddstjänst
icke uttagas någon, som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten.
Den, som på grund av annan civil tjänstgöring än luftskyddstjänst
enligt uppskovskungörelsen är berättigad till uppskov med inställelse till
värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller utför sådant arbete, att han,
därest han varit värnpliktig, bort erhålla dylikt uppskov, må icke utan medgivande
av chefen för verk eller företag, varest han är anställd, uttagas till
annan luftskyddstjänst än sådan, som avser verket eller företaget. Till
tjänstgöring vid det allmänna luftskyddet må icke tvångsvis uttagas annan
än svensk medborgare. Till arbete, som avses i 11 § luftskyddsförfogandelagen,
må icke uttagas någon, som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten
eller eljest utför arbete av betydelse för försvarsberedskapen.
Principspörsmål beträffande luftskyddspersonalens avlöning.
Kommitténs förslag.
Efter en redogörelse för de bestämmelser, som gälla i fråga örn uttagning
av personal för luftskyddets behov, fastslår kommittén, att den egentliga
uppgift, som föreligger för densamma, är att utreda frågan örn avlöning av
sådan personal vid det allmänna luftskyddet, som icke ställes till förfogande
av kommun (den s. k. förstärkningspersonalen) och örn bidrag åt sådan
personals familjer. Kommittén berör emellertid jämväl frågan örn ersättning
åt personal för industriluftskyddet och det enskilda luftskyddet samt yttrar
härom följande:
Luftskyddstjänsten vid industrier avser dels att skydda företagets egendom
och vidmakthålla driften (brandtjänst, reparationstjänst, röjningstjänst)
och dels att skydda och hjälpa företagets personal (ordningstjänst, sjukvårdstjänst,
gasskyddstjänst). I förstnämnda hänseende bör det självfallet
ankomma på företagets ägare att avlöna erforderlig personal, t. ex. för brandvakt
under tid, då arbetet ligger nere. I senare hänseendet synes det vara
en naturlig åtgärd av självbevarelse och solidaritet, att företagets anställda
utan särskild ersättning fullgöra de olika tjänsteuppdragen och härför skaffa
sig utbildning.
Fråga örn ersättning för tjänst vid det enskilda luftskyddet synes rimligen
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
endast kunna uppkomma för det teoretiskt tänkbara fall, att med uttagningen
till tjänstgöring förenades sådana villkor i fråga om uppehåll inom
fastigheten, att vederbörande bleve oförmögen att fullgöra sitt förvärvsarbete.
En sådan situation är emellertid oförenlig med luftskyddslagstiftningens
grunder och främmande för luftskyddets organisation. I detta avseende
må hänvisas till ett uttalande av chefen för socialdepartementet till
statsrådsprotokollet den 10 november 1939 i samband med remiss till lagrådet
av förslag till lag örn tjänsteplikt (prop. 1939: 92). Statsrådet har här
framhållit, att uttagningen till luftskyddstjänst av naturliga skäl måste begränsa
sig till dem, som vid uttagningstillfället av andra skäl uppehölle
sig inom det område, där tjänstgöringen skulle fullgöras, sålunda de, som
där hade sin dagliga verksamhet eller sin bostad. En skyldighet för en
person att fullgöra luftskyddstjänst på långt avstånd från sin arbetsplats
eller bostad hade tydligen intet praktiskt värde. Å andra sidan kunde det
i regel icke bliva fråga örn att hindra en person att ändra arbetsplats eller
bostad av det skälet, att han på den hittillsvarande uppehållsorten uttagits
till luftskyddstjänst; skedde flyttning, måste uttagningen kompletteras bland
dem, som funnes kvar å platsen.
Såvitt kommittén har sig bekant, torde icke från något håll ha ifrågasatts,
att staten skulle ha skyldighet att avlöna industriluftskyddets och det enskilda
luftskyddets personal.
Beträffande frågan efter vilka riktlinjer avlöningsbestämmelser för luftskyddspersonal
böra utformas erinrar kommittén, att det för avlöning av
personal, som tvångsvis tages i anspråk av hänsyn till rikets försvar, detta
ord taget i vidsträcktaste bemärkelse, förefinnas två principiellt skilda lönesystem,
vilka kommittén för erhållande av en kort beteckning benämner
krigslönesystemet och fredslönesystemet. Med krigslönesystemet avser kommittén
den metod, efter vilken värnpliktiga avlönas, d. v. s. för den värnpliktige
själv naturaunderhåll och ett penningbidrag (terminslön) för bestridande
av smärre personliga utgifter och för den värnpliktiges familj ett
familjebidrag helt eller delvis efter behovsprövning. Med fredslönesystemet
avses åter de principer, som eljest tillämpas vid anställande av arbetskraft,
d. v. s. en lön, som utgår i stort sett oberoende av löntagarens försörjningsskyldighet,
för tjänstemän enligt lönereglementen eller enskilda anställningsavtal
och för andra arbetstagare enligt enskilda och därjämte i största utsträckning
kollektiva arbetsavtal.
Kommittén yttrar rörande dessa båda lönesystem följande:
Krigslönesystemet har kommit till uttryck i krigsavlöningsreglementet
och tillämpas beträffande militär personal, som fullgör krigstjänstgöring.
Fredslönesystemet är enligt 3 § 2 mom. krigsavlöningsreglementet avsett
att tillämpas för det fall, att under mobilisering värnpliktig beordras att
fullgöra honom åliggande krigstjänstgöring vid någon statens anstalt eller
vid industri eller annat företag, som drives för statens räkning. Beträffande
sådan värnpliktig skall nämligen, där ej Kungl. Maj:t eller, enligt Kungl.
Majis bestämmande, särskild myndighet annorlunda förordnar, tillämpas
vad som gäller i fråga örn avlöning för den vid anstalten eller företaget i
övrigt anställda personalen i motsvarande befattning. Fredslönesystemet är
vidare enligt förut nämnda förslag till lag örn tjänsteplikt avsett att i huvudsak
tillämpas i fråga om sådan tjänsteplikt, som skulle kunna åläggas enligt
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
nämnda lag. Sålunda stadgas i 25 §, att villkoren för tjänstepliktigs anställning
hos staten som tjänstepliktberättigad arbetsgivare skola, i den mån för
statstjänst eljest gällande föreskrifter icke äro tillämpliga, bestämmas enligt
de grunder, som fastställas av Konungen, oell att därvid, såvitt särskilda
förhållanden ej annat föranleda, i huvudsak böra följas bestämmelser, som
eljest gälla för statlig tjänst av sådant slag. Villkoren för tjänstepliktigs
anställning hos annan arbetsgivare fastställas enligt 27 §, där ej kollektivavtal
gäller, av en särskild nämnd eller i visst fall av Konungen, och därvid
skola, med nyssnämnda reservation för särskilda förhållanden, följas villkor,
som i betydande utsträckning tillämpas på arbetsplatsen eller eljest inom
näringen. Undantag från fredslöneprincipen kan däremot enligt 26 § i lagförslaget
göras vid förordnande av tjänsteplikt för ungdom (i åldern 16—19
år), i det att Konungen därvid äger fastställa likformiga anställningsvillkor
för alla tjänstepliktiga. I motiven till sistnämnda stadgande har framhållits,
att ett praktiskt fall för dess användning vore ett uppbåd i stort antal för
att under en kort tid utföra brådskande arbeten, t. ex. i jordbruket, för vissa
transporter och dylikt. I sådana fall — de enda vid tjänsteplikt förekommande,
som erbjöde större likhet med en värnpliktsinkallelse — kunde det
vara såväl principiellt berättigat som med hänsyn till de förhållanden, varunder
arbetet utfördes, och till arbetstagarnas kvalifikationer praktiskt lämpligt,
att Kungl. Maj:t i förordnandet örn arbetsplikt fastställde arbetsvillkoren.
I sådant fali skulle alltså, i motsats till regelfallet, avtal icke gälla.
Kommittén framhåller, att ett ståndpunkttagande till frågan örn luftskyddspersonalens
avlönande försvåras därigenom, att man omöjligen kan
på förhand beräkna, i vilken utsträckning luftskyddspersonalen kommer att
tagas i anspråk. Man måste, säger kommittén, räkna med alla de stadier,
som kunna ligga mellan en beredskapssituation vid krigsfara och en oinskränkt
luftkrigföring från en fientlig makts sida. I det förra fallet behövde
det allmänna luftskyddets för luftskyddstjänst avsedda personal måhända
tagas i anspråk endast för övningar; på den till luftskyddsarbete uttagna
personalens arbetskapacitet kunde däremot ställas stora anspråk. Under
ett krig kunde de allmänna luftskyddsavdelningarna ställas inför oerhört
omfattande arbetsuppgifter.
Kommittén förordar för sin del tillämpning i princip av krigslönesystemet
å det allmänna luftskyddets förstärkningspersonal. Till stöd för detta ståndpunkttagande
anför kommittén:
Då det gäller att avgöra, huruvida det ena eller andra lönesystemet är att
föredraga, torde till en början vara klart, att krigslönesystemet icke utan
vidare kan tillämpas på luftskyddspersonalen. Man kan nämligen icke räkna
med att staten annat än undantagsvis — t. ex. i fråga om kasernerad brandpersonal
— kan tillhandahålla naturaförmåner, som någotsånär svara mot
vad en värnpliktig under krigstjänstgöring får åtnjuta. Skall krigslönesystemet
tillämpas, måste det sålunda ske med den modifikationen, att naturaförmånerna
evalveras i penningar. Därvid kan man icke räkna med de låga
priser, vilka staten vid massanskaffning av förnödenheter kan åsätta naturaförmånerna,
utan man måste taga hänsyn till vad det kan kosta för varje
enskild att själv skaffa sig motsvarande förmåner. Den »lcrigslön» som erliålles
efter en dylik beräkningsgrund kommer givetvis att avsevärt överstiga
den kontanta lön, som enligt krigsavlöningsreglementet utgår till värnpliktigt
manskap. Skillnaden i lönenivå mellan ett sålunda modifierat krigs
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
lönesystem och fredslönesystemet blir därför icke så påfallande. Tydligt är
dock, att det för staten måste ställa sig avsevärt billigare att tillämpa förstnämnda
system än att betala luftskyddets förstärkningspersonal såsom extra
poliskonstaplar eller brandmän eller enligt gällande kommunalarbetareavtal.
Denna synpunkt — ehuru betydelsefull med hänsyn till de anspråk, som
vid krig eller krigsfara ställas på statskassan — kan dock icke få vara
ensamt avgörande. En annan synpunkt, som härvidlag väger ännu tyngre,
är luftskyddstjänstepliktens karaktär av allmän medborgerlig skyldighet att
hjälpa samhället i ett farofyllt läge, då det med fog kan krävas personliga
uppoffringar av den till luftskyddstjänst uttagne, lika väl som av en värnpliktig.
Enligt kommitténs åsikt står luftskyddstjänsten principiellt den
allmänna värnplikten närmare än sådan civil tjänsteplikt, som avses i förslaget
till tjänstepliktslag. Det huvudsakliga föremålet för tjänsteplikt av
sistnämnda slag är nämligen, liksom för sådan, i det föregående omnämnd
tjänstgöring vid statens industrier m. m., som avses i 3 § 2 mom. krigsavlöningsreglementet,
produktiv verksamhet. På grund av vad sålunda anförts
vill kommittén i princip förorda, att det allmänna luftskyddets förstärkningspersonal
avlönas enligt krigslönesystemet, modifierat dels på sätt förut antytts
genom naturaförmånernas omräkning i penningar och dels på det sätt,
att vissa krav ställas på medborgarna utan att någon ersättning ifrågakommer.
Grundlönen bör med tillämpning härav icke sättas högre, än som
anses påkallat för att trygga den tjänstgörandes och hans familjs uppehälle.
Åt personer i befälsställning eller med specialistkompetens bör ett något
förhöjt belopp kunna utgå.
Kommittén har vidare framhållit, att, då någon erfarenhet att bygga på
i fråga örn luftskyddspersonalens avlöning icke funnes, kommittén icke
vågade antaga, att dess förslag utgjorde någon definitiv lösning av frågan,
och att kommittén därför funne det vara av särskild vikt, att icke från
början en lönenivå tillskapades, som sedan kunde visa sig vara av statsfinansiella
skäl ohållbar.
Yttranden.
Kommitténs ståndpunkt att begränsa de föreslagna avlöningsbestämmelserna
till att avse den s. k. förstärkningspersonalen har i princip icke mött
erinran i remissyttrandena.
Beträffande frågan örn krigslönesystemets tillämpbarhet i förevarande fall
anför förste ställföreträdande /uftshyääschefen i Stochkolm;
Till stöd för att tillämpa ett modifierat s. k. krigslönesystem har åberopats
dels de lägre kostnaderna för det allmänna och dels luftskyddstjänstens
karaktär av allmän medborgerlig skyldighet att hjälpa samhället i
ett farofyllt läge, i vilket den tjänstgörande är att jämställa med en värnpliktig.
En omständighet, som är ägnad att betaga sistnämnda jämförelse
dess verkan, ligger emellertid däri, att luftskyddstjänstgöringen icke såsom
värnplikten drabbar alla lika. Behovet av aktiv luftskyddspersonal är i förhållande
till folkmängden ringa. Luftskyddstjänsten kan icke utföras utan
ett visst mått av utbildning och denna i sin tur kan i fredstid endast bibringas
den, som frivilligt ställer sig till förfogande. Krigslönesystemet —
med dess gentemot familjen tillämpade försörjningsprincip — föranleder,
överförd å luftskyddstjänsten, därtill, att den aktiva luftskyddspersonalen
får underkasta sig och sina familjer i stort sett samma ekonomiska uppoffringar
som de värnpliktige. Medan dessa uppoffringar åläggas de värn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 11
pliktige i gemen och utan åtskillnad, drabbas i luftskjddst jäns ten endast
ett fåtal och just det fåtal, som genom frivillig anslutning till det allmänna
luftskyddet medverkat till, att en personalorganisation av kött och blod
överhuvudtaget kunnat komma till stånd.
Nu nämnda yttrande har stadskollegiet i Stockholm i sitt yttrande förklarat
sig åberopa.
I övriga yttranden göras icke några principiella uttalanden i nu berörda
fråga. I några yttranden förekomma emellertid yrkanden örn höjningar
av de utav kommittén föreslagna avlöningsbeloppen utan att därav
dock framgår, huruvida ett frångående av krigslönesystemets principer
förordas.
Då man har att taga ställning till frågan efter vilka grunder avlöningsbestämmelserna
för den jämlikt 10 och 11 §§ luftskyddsförfogandelagen
uttagna personalen böra uppbyggas, saknas möjlighet att åberopa några
tidigare likartade fall, där de träffade avgörandena kunde göras direkt tillämpbara
på luftskjMdspersonalen. Kommittén har för sin del betonat luftskyddstjänstepliktens
karaktär av allmän medborgerlig skyldighet att hjälpa
samhället i ett farofyllt läge, då det med fog kunde krävas personliga uppoffringar
av de till luftskyddstjänst uttagna lika väl som av de värnpliktiga.
Såsom stöd för sin ståndpunkt att luftskyddstjänsten principiellt stöde den
allmänna värnplikten närmare än civil tjänsteplikt enligt lagen örn tjänsteplikt
har kommittén pekat på det förhållandet, att sistnämnda slag av
tjänsteplikt avsåge produktiv verksamhet.
Det synes mig dock vara av nöden att vid övervägandena i denna fråga
jämväl beakta vissa med luftskyddstjänsteplikten sammanhängande omständigheter,
vilka icke äga sin motsvarighet i fråga om den allmänna värnplikten.
Då man för de värnpliktigas del avvisat tanken på att söka anknytning
till de för civilt arbete vanliga lönevillkoren, torde denna ståndpunkt ha
förestavats främst av praktiska och ekonomiska skäl. Men till stöd för
ståndpunkten kan ock anföras, att värnplikten drabbar så stora medborgargrupper,
att den ekonomiska börda tillämpningen av krigslönesystemet
lägger på den enskilde i viss mån kan sägas falla på medborgarna i gemen.
I fråga örn dem, som uttagas till luftskyddstjänst, är emellertid förhållandet
ett annat. Vid uttagandet av personal ifrågakomma i första hand icke krigstjänstskyldiga.
Bland dessa sker — med hänsyn till att uttagningen behöver
avse allenast ett jämförelsevis begränsat antal — ett urval, därvid hänsyn
tages till vissa personers eller persongruppers särskilda förutsättningar för
de olika tjänstegrenarna. I stor utsträckning torde do personer komma
att uttagas, som före luftskyddstillståndets inträde underkastat sig en frivillig
utbildning till luftskyddstjänst. Dessa personer, vilka otvivelaktigt
göra samhället en betydande tjänst genom att frivilligt utbilda sig, skulle
med all sannolikhet komma att få bära huvudparten av de ekonomiska uppoffringar
en lågt avlönad luftskyddstjänst innebär. Detta kan knappast anses
vara skäligt. Avlöningsbestämmelserna för luftskyddspersonal böra enligt
Departements
chefen.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
min mening icke utformas så, att intresset för frivillig medverkan i luftskyddets
tjänst därigenom kommer att avmattas.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att kommun är pliktig att
ställa kommunala kårer ävensom annan hos kommunen anställd personal
till förfogande för luftskyddstjänst. Kommunen är dock icke skyldig att för
något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla större personal än som, då luftskyddstillstånd
inträdde, var anställd inom vederbörande kår eller annan
mot luftskyddstjänsten svarande gren av kommunens förvaltning. Beträffande
dera av luftskyddets tjänstegrenar, såsom ordningshållningstjänsten, brandtjänsten
och sjukvårdstjänsten, kan man därför såsom normalt förekommande
räkna med att personalen kommer att utgöras dels av kommunalanställda,
som ställts till förfogande av kommunen, dels ock av personer, vilka uttagits
jämlikt 10 § luftskyddsförfogandelagen och avlönas av statsmedel. Den förra
personalgruppen kommer att lia kvar sina avlöningsförmåner enligt reglemente
eller avtal med kommunen. Av två i luftskyddet tjänstgörande personer,
vilka utföra samma syssla, kan sålunda den ene få uppbära avlöning
enligt samma grunder som under fredstid gällde för honom, medan den
andre är för egen del hänvisad till en delvis allenast efter behovsprövning
utgående knapp kontantlön och för familjens del till särskilda familjebidrag.
Det må påpekas, att vid krig ett liknande problem uppkommer med avseende
å de värnpliktiga, som tagas i anspråk för krigsindustrin; enligt 3 §
2. krigsavlöningsreglementet skall emellertid beträffande värnpliktig, som
beordras att fullgöra honom åliggande krigstjänstgöring vid någon statens
anstalt eller vid industri eller annat företag, som drives för statens räkning,
tillämpas vad som gäller i fråga örn avlöning för den vid anstalten
eller företaget i övrigt anställda personalen i motsvarande befattning, där ej
Kungl. Majit eller, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande, särskild myndighet
annorlunda förordnar.
Mot tillämpning å den statligt avlönade luftskyddspersonalen av ett lönesystem,
där lönen utmätes i ungefärlig överensstämmelse med vad motsvarande
tjänstemän eller arbetare uppbära, kunna å andra sidan invändningar
ock göras. Frågans betydelse ur statsfinansiell synpunkt har av
kommittén med skäl framhållits. I fråga örn den personal, som fullgör
exempelvis ordningshållnings- eller brandtjänst, synes kunna ligga nära till
hands att söka anknytning till de för den kommunala luftskyddspersonalen
gällande villkoren. Emellertid förete lönevillkoren för kommunalanställd
personal i olika kommuner sådana växlingar, att någon direkt anknytning
till dem icke torde kunna ifrågakomma. Yad vidare angår luftskyddspersonalen
inom sådana tjänstegrenar, där kommunalanställd personal icke ställts
till förfogande, torde förutsättningar för en för samtliga orter gällande lönegradering
av nämnda personal saknas av det skälet, att planerna icke torde
överallt äga den härför erforderliga fastheten.
Här antydda överväganden rörande utformningen av avlöningsbestämmelserna
för luftskyddspersonalen ha lett mig till den slutsatsen, att lönerna
icke böra utmätas under direkt hänsynstagande till den allmänna arbets
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
marknaden, men att väsentliga modifikationer i kommittéförslaget äro påkallade.
Den huvudsakliga innebörden av dessa modifikationer är, dels att
den luftskyddspersonal, som uttages till ej allenast tillfällig luftskyddstjänst,
i viss utsträckning erhåller kompensation för den inkomstminskning, som
fullgörandet av luftskyddstjänst medför, dels ock att vid lönebeloppens
fastställande icke i något fall hänsyn tages till huruvida beloppen äro för
vederbörandes bärgning erforderliga. Jag har därför låtit verkställa en överarbetning
av kommittéförslaget.
Enligt nu gällande anordning inträder skyldighet att fullgöra luftskyddstjänst
först vid luftskyddstillstånd. Innan luftskyddstillstånd inträder, sker
sålunda utbildning för luftskyddstjänst allenast efter frivilligt åtagande. Yäl
är det ur flera synpunkter värdefullt att härvidlag kunna bygga uteslutande
på frivillighetens grund. Men systemet har å andra sidan också visat sig
förenat med ej oväsentliga nackdelar. Jag har därför under övervägande
att låta utreda frågan, huruvida tjänsteplikt för luftskyddets behov bör
kunna åläggas utan att luftskyddstillstånd är rådande. Skulle sådan utvidgad
tjänsteplikt införas, kommer sannolikt såsom följd därav avlöningsfrågan för
luftskyddspersonalen i delvis nytt läge. Nämnda fråga får i sa fall tagas
under förnyat övervägande.
Jag övergår härefter till att redogöra för departementsförslaget. I samband
härmed skall redogörelse jämväl lämnas för innehållet i avgivna yttranden.
I den mån viss remissmyndighets ståndpunkt icke redovisats i
sistnämnda redogörelse, innefattar myndighetens remissyttrande ett utan
närmare motivering lämnat tillstyrkande av förslaget.
Speciell motivering.
1 §■
Denna paragraf motsvarar paragrafen med samma nummerbeteckning i
kommitténs förslag.
Kommittén har anfört, att de vitt skilda förhållanden, som rådde inom
olika luftskyddsorter, bibragt kommittén den uppfattningen, att den lämpligaste
utvägen vore, att vissa allmänna grunder för luftskyddspersonalens
avlöning, innefattande lönemaxima, fastställdes av statsmakterna, och att
länsstyrelserna på grundval av dessa fastställde lokala avlöningsreglementen,
ett eller flera för varje län.
I sitt yttrande över kommittéförslaget har luftskyddsehefen i Visby framhållit,
att ett avlöningsreglemente av ifrågavarande karaktär lämpligen syntes
böra vara lika för hela riket, samt på grund därav ifrågasatt, örn icke Kungl.
Majit borde fastställa sådant reglemente för bela riket. Länsstyrelsen i Gotlands
län har förklarat sig dela luftskyddschefens i Visby uppfattning örn
vikten av att en viss enhetlighet uppnåddes vid bestämmande av avlöning
åt luftskyddspersonalen men samtidigt anfört, att, då förslaget till förordning
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
epartements
chefen.
angående grunderna för avlöning åt personalen innehölle bestämmelser, som
vore tillräckliga att förhindra alltför stora olikheter i lönernas storlek å
skilda orter, det icke syntes kunna vara olägenheter förenade med att lönereglementena
fastställdes av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län påpekar, att i fråga om s. k. skyddsföremål
— d. v. s. sådana utanför klassindelade luftskyddsorter belägna kraftstationer,
industriföretag, gruvor, militära etablissement, kommunikationsanläggningar
och andra liknande anläggningar, för vilka luftskydd skall
planläggas — luftskyddschef enligt luftskyddsinspektionens anvisningar (nr 1
sid. 6) skall i samråd med vederbörande anläggnings eller företags ledning
pröva och avgöra, huruvida luftskyddsåtgärderna böra utsträckas att
omfatta i skyddsföremålets omedelbara närhet varande bebyggelse. Länsstyrelsen
finner det obilligt, att aktiv luftskyddspersonal, avsedd för skydd
för denna bebyggelse och dess invånare, icke skulle kunna beredas ersättning.
Enligt kommittéförslaget omfattade förordningens tillämpningsområde emellertid
icke skyddsföremål.
Luftsky ddsinspektionen framhåller, att spörsmålet örn ersättning åt luftskyddspersonal
torde bli aktuellt även å annan ort än luftskyddsort. Genom
att militära förband förlädes till vissa orter och genom förändringar av det
strategiska läget kunde behovet av allmänt luftskydd uppstå även å sådana
orter, som tidigare ur luftskyddssynpunkt ansetts vara av mindre betydelse.
Det syntes därför icke lyckligt att inskränka ifrågavarande reglementen att
gälla endast vissa luftskyddsorter. Föreskrifterna syntes i stället böra utformas
så, att avlöningsbestämmelserna finge tillämpning inom sådan del av
länet, där länsstyrelsen ansett allmänt luftskydd böra organiseras. Inspektionen
ifrågasätter därjämte lämpligheten av att tillskapa ett flertal olika
reglementen, teoretiskt sett lika många som antalet luftskyddsorter. Enligt
inspektionens förmenande vore det fördelaktigare, örn enhetliga bestämmelser
kunde utfärdas för hela riket utan att större avseende fästes vid dyrortsgruppering
och dylika frågor.
Mot den av kommittén förordade anordningen, enligt vilken länsstyrelserna
skulle äga fastställa avlöningsreglementen på grundval av de utav
statsmakterna bestämda normerna, har anförts, att den kunde medföra en icke
önskvärd olikhet i de för olika orter gällande bestämmelserna. Enligt min
uppfattning torde emellertid de vitt skilda förhållanden, som råda inom
olika luftskyddsorter, kräva betydande möjligheter till variationer i avlöningsbestämmelserna.
Såsom kommittén i annat sammanhang framhållit, sammanhänger
därjämte utformningen av bestämmelserna nära med fastställandet
av de befäls- och specialistkategorier, för vilka förhöjd lön må utgå. Jag
ansluter mig därför till kommitténs förslag, men med den omformuleringen,
att avlöningsreglementet såsom regel skall gälla icke för viss ort utan för
hela länet och att olika bestämmelser för skilda länsdelar skola utfärdas
endast då på grund av lokala förhållanden så finnes påkallat. Formuleringen
är därjämte avsedd att tillgodose luftskyddsinspektionens önskemål, att av
-
Kungl. Maj:is proposition nr 207. 15
löningsbestämmelserna skola gälla även för personal som tjänstgör på ort,
som icke är luftskyddsort.
I den mån luftskyddet vid s. k. skyddsföremål omfattar jämväl bebyggelsen
närmast därintill, torde det i första hand vara avsett till skydd, ehuru
indirekt, för själva skyddsföremålet. Jag finner därför ej anledning att vidga
förordningens tillämpningsområde utöver den ram, som betecknas därav, att
den allenast avser personal tillhörande det allmänna luftskyddet.
2 §.
I förevarande paragraf ha sammanförts de bestämmelser, som i kommittéförslaget
återfinnas i 2 och 4 §§.
Kommittén har i motiveringen till 4 § anfört:
I förevarande paragraf meddelas bestämmelser örn grunderna för avlöning
av personal, som tages i anspråk för heltidstjänstgöring under minst tre dagar
i följd. Sådan personal föreslås skola erhålla daglön. Maximibeloppen för
denna har föreslagits i ortsgrupp I till 4 kronor, i ortsgrupp II till 5 kronor
och i ortsgrupp lil till 6 kronor med tillägg av en krona för familjemedlem
över 16 år och 70 öre för annan familjemedlem. Grundbeloppen, 4, 5 respektive
6 kronor, äro så avvägda, att de inkludera ett belopp motsvarande en
värnpliktigs krigslön och ytterligare ett belopp motsvarande den värnpliktiges
naturaförmåner. Kommittén har ansett sistnämnda belopp böra tillmätas
med tanke dels därpå, att det skall förslå till en ungkarl, som utför
kroppsarbete och på grund av sina tjänstgöringsförhållanden kan nödgas intaga
sina måltider å näringsställen, och dels därpå, att den tjänstepliktige är
bunden av hyresavtal. Såsom av 8 § framgår har emellertid kommittén
räknat med att beloppet kan vara otillräckligt för den, som har en något
högre bostadsstandard än den normala. I fråga örn familjetilläggens belopp
har kommittén följt förslaget till familjebidragslag (4 §), dock med den modifikationen,
att dyrortsgradering med hänsyn till grundbeloppens relativa
storlek icke ansetts erforderlig.
Beträffande familjebegreppet har bibehållits den i 3 § familjebidragslagen
föreslagna personkretsen. En viss jämkning har dock måst vidtagas i familjebegreppet,
då man i förevarande bestämmelser måste räkna med att den
tjänstgörande kan vara kvinna. Sålunda har såsom villkor för att hustru
(make) samt barn och adoptivbarn under 16 år skola i förevaranda hänseende
få räknas till familjen uppställts krav på underhållsskyldighet och faktisk
försörjning på sätt föreskrivits i 3 § b) familjebidragslagen för där omnämnda
familjemedlemmar. Därjämte har såsom förutsättning för att föräldrar, adoptant,
makes barn och makes adoptivbarn skola anses såsom familjemedlemmar
stadgats, att de vid tiden för luftskyddstillståndets inträde skola lia
sammanbott med den tjänstgörande. Från familjekretsen hava slutligen
undantagits personer, vilka åtnjuta utrymningslijälp.
Såsom tillåten förhöjning av lönen har för person i högre befälsställning
föreslagits 40 procent, och motsvarande procenttal har för personer i lägre
befälsställning eller med särskild kompetens för viss luftskydd stjänst angivits
till 20. Då beloppen äro maximibelopp, kan en ytterligare differentiering
efter organisatoriska förhållanden göras i de lokala reglementena. Kommittén
förutsätter, att lönerna där fixeras för de särskilda befattningarna.
De av kommittén i dess 4 § fastställda lönebeloppen har givit anledning
till uttalanden i några yttranden.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att den föreslagna avlöningen synes
vara alltför lågt beräknad. Länsstyrelsen ifrågasätter dessutom, om det vore
lämpligt att fixera avlöningen till visst belopp, särskilt med hänsyn till de förändringar
i penningvärdet, som kunde tänkas inträffa. Enligt länsstyrelsens
mening torde det vara lämpligare, att avlöningen utginge efter visst indextal
eller efter viss procent av vederbörandes ordinarie löneförmåner.
Aven luftsTcyddsledaren i Sandvikens köping ifrågasätter, huruvida icke avlöningen
borde bindas vid ett indextal. I nämnde luftskyddsledares yttrande
framhålles härjämte, att åtminstone i fråga örn personal vid alarmeringscentral
fordras så högt kvalificerat manskap, att detsamma måste rekryteras
av i annat arbete varande kategorier. Då denna personal med säkerhet
uppbär högre avlöning än den föreslagna, torde det få anses rimligt, att
ersättningen åtminstone icke blir nämnvärt mindre.
Luftsky dds chefen i Gävle anser den föreslagna avlöningen för manlig personal
utan underhållsskyldighet vara för låg för att avtal i fredstid skulle
kunna träffas örn tjänstgöring vid luftskyddstillstånd. Sådana avtal syntes
erforderliga för att ordna utbildningen redan i fredstid.
Luftslcyddschejen i Eskilstuna framhåller, att man åtminstone i fråga örn
de s. k. A-orterna hade att förvänta, att personalen måste ligga i ständig
beredskap, vilket komme att medföra avsevärt intrång i dess vanliga förvärvsarbete.
Personalen bleve då för sin försörjning beroende av den ersättning
den kunde erhålla för utfört arbete i det allmänna luftskyddet.
Den föreslagna ersättningen vore icke hög, men med en lämpligt ordnad
tjänstgöringslista torde enligt luftskyddschefens mening personalen förväntas
i viss grad kunna fullgöra sitt vanliga arbete.
Luftskyddschefen i Orebro föreslår en daglön för befäl av tio kronor och
för övrig personal av åtta kronor med rätt för länsstyrelse att i särskilda
fall, där det anses påkallat, tilldela vederbörande en tilläggsersättning av
två kronor för dag.
Luftskyddsnämnden i Stockholm finner det synnerligen viktigt, att luftskyddspersonalens
avlöning, som enligt förslaget förefaller alltför låg, avväges
så, att den del av personalen, som är anställd i enskild tjänst, vid
tjänstgöring inom luftskyddet icke ställes sämre än den del, som är anställd
i offentlig tjänst och på grund därav garanterad oförändrade löneförmåner.
Vice brandchefen i Stockholm uttalar den uppfattningen, att den personal,
som helt engageras för luftskyddet och sålunda tages från sin borgerliga
sysselsättning och därmed frånryckes sin på förvärvsarbetet grundade bärgning,
bör avlönas enligt gällande avlöningsreglemente för motsvarande befattning
i statens tjänst.
Förste ställföreträdande luftskyddschefen i Stockholm omnämner i sitt yttrande
— vilket, såsom förut nämnts, åberopats av stadskollegiet i Stockholm
— att erfarenheterna från planläggningsarbetet inom Stockholms luftskyddsområde
givit vid handen, att personaluttagningen för luftskyddstjänsten i
Stockholm lämpligast bör ske efter huvudsakligen tre olika vägar, nämligen
dels genom heltidsanställning av personal, dels genom uttagning av personal
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
17
till pikettjänstgöring, dels ock genom att tillfälligt taga i anspråk personal
i samband med luftanfall.
Beträffande löneförmånerna för den heltidsanställda personalen anföres
i yttrandet:
Heltidsanställning'''' bör ifrågakomma med avseende å sådan luftskyddspersonal,
vilken bär att utföra aktivt arbete även mellan luftanfallen, exempelvis
extra polismän, vilka liava att fullgöra patrulleringstjänst, samt telefonister
för ständig påpassning vid telefoner i luftskyddscentraler m. m.
Personal för ifrågavarande ändamål måste helt anställas för luftskyddstjänsten,
enär densamma måste tagas i anspråk så stort antal timmar varje
dag, att möjlighet icke gives till annat förvärvsarbete. Någon anledning att
avlöna ifrågavarande extra personal efter andra grunder än den personal,
som för liknande uppgifter redan finnes anställd i kommunens tjänst, synes
icke föreligga. Ifrågavarande personalkategori utgör också en tämligen ringa
del av hela antalet av den personal, som erfordras för luftskyddstjänsten,
varför statsfinansiella skäl icke synas behöva föranleda avsteg från principen
örn lika lön för lika arbete. Det föreslås därför, att sådan helanställd personal
jämställes med hos kommun anställd extra personal i motsvarande
grenar av kommunalförvaltningen. För Stockholms vidkommande torde lämpligen
grunderna för ifrågavarande personals avlöning böra fastställas av
tjänstenämnden.
I fråga örn den personal, som fullgör s. k. pikettjänstgöring, anför luftskyddschefen:
Inom
vissa av luftskyddets tjänstegrenar erfordras, att städse viss del av
den personal, vilken är avsedd att sättas in vid luftanfall, hålles i beredskap
å de stationer, varest tjänstgöringen är avsedd att äga rum. Egentligt
arbete torde i regel endast i begränsad omfattning (övningar och materialvård)
kunna beredas ifrågavarande personal under beredskapstjänsten. Det
torde därför kunna så anordnas, att ifrågavarande personal under kvällarna
och nätterna endast behöver uppehålla sig å tjänstgöringsstationen. Det
synes för närvarande kunna förutses, att inom flertalet av ifrågavarande
tjänstegrenar en tjänstgöringsindelning av personalen i tre skift blir mest
ändamålsenlig. Genom en sådan indelning skulle tjänsteplikten kunna så
begränsas, att var och en endast hade att dels var tredje dag tjänstgöra å
luftskyddsstation under tid, då lian normalt skulle varit å siD vanliga arbetsplats,
dels var tredje kväll och var tredje natt, under vilka tider vederbörande
regelmässigt skulle åtnjutit fritid, vistas å luftskyddsstationen utan
att något arbete annat än i undantagsfall utkräves av honom. Under de
tider, då vederbörande normalt skulle hava fritid, synes ersättning icke
kunna ifrågakomma för förlorad arbetsförtjänst och bör ej heller utgå för
eventuellt tillfälligtvis utfört arbete. Ersättning för den uppoffring, som
göres genom att fritiden icke kan fritt disponeras utan måste förläggas till
plats, varest måhända icke samma bekväma förhållanden råda som i hemmet,
synes sålunda icke böra utgå. Vidkommande däremot den tid, varunder
tjänstgöring sker å luftskyddsstationen under dagen, då vederbörande eljest
skulle hava varit i arbete på sin normala arbetsplats, torde däremot vara
helt naturligt, att ersättning lämnas, såvida icke arbetsgivaren anser sig
kunna till vederbörande utbetala full lön vätan avseende å den minskade
arbetsprestationen. Ersättningen bör utgå med hela det belopp, vederbörande
nödgas avstå av sin normala lön, dock med viss maximering. Då
man jämför don ersättning, som bör utgå till luftskyddspersonalen, med
den avlöning, som utgår till värnpliktiga, får man såsom förut anmärkts
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 207.
■>
713 40
Departements
chefen.
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
icke förbise, att värnplikten drabbar samtliga inom vissa åldersklasser,
medan endast en ringa del av civilbefolkningen ifrågakommer till luftskyddstjänst.
Det borgarråd, som varit föredragande i Stochholms stadslcollegium vid avgivande
av yttrande över kommittéförslaget, framhåller, att den enligt förslaget
utgående avlöningen synes vara alltför låg. De i statlig och kommunal
tjänst anställda befattningshavare, som användas i luftskyddstjänst,
torde enligt borgarrådet komma att få bibehålla sina avlöningar. De personer,
som uttoges i luftskyddstjänst och som vore anställda inom enskild verksamhet,
skulle däremot genom en tillämpning av förslaget få vidkännas betydande
ekonomiska uppoffringar. En sådan ordning skulle i praktiken te
sig föga tilltalande och sannolikt leda till stora svårigheter vid rekryteringen
av enskilda krafter för luftskyddsarbetet och till följd därav till vidgade anspråk
å den kommunala personalen.
Allmänna lönenämnden anmärker, att bestämmelsen i kommittéförslaget
örn höjning av daglönen med högst fyrtio procent för dem, vilka innehade
högre befälsställning, och med högst tjugu procent för dem, vilka innehade
lägre befälsställning eller särskild kompetens för viss luftskyddstjänst,
vore synnerligen otydlig och lämnade rum för tvekan såväl rörande uttrycken
högre respektive lägre befälsställning som i fråga örn vilka fall,
där särskild kompetens för viss luftskyddstjänst kunde anses föreligga.
Därest det icke vore möjligt att åstadkomma en tydligare definition i författningstexten,
syntes det lönenämnden önskvärt, att en exemplifiering av
olika fall lämnades i samband med att —■ såsom enligt lönenämndens mening
borde ske — av luftskyddsinspektionen upprättades normalreglementen
med närmare anvisningar till ledning för de olika myndigheterna.
Landsfishalen i Arvidsjaurs distriht ifrågasätter, huvuvida ej med hänsyn
till uppdragets eller arbetets karaktär avlöningen kunde bestämmas att utgå
med samma belopp för alla, oavsett befälsställning och familjeförhållanden.
Jag har redan förut såsom min uppfattning framhållit, att avlöningen för
luftskyddspersonal icke bör bestämmas i anslutning till vad statliga eller
kommunala befattningshavare med jämförbara arbetsuppgifter uppbära i avlöning.
De modifikationer, som synas mig böra vidtagas i det av kommittén föreslagna
avlöningssystemet, torde icke böra beröra de grundlönebelopp kommittén
föreslagit för den i luftskyddet tjänstgörandes egen del. Mot beräkningen
från angivna utgångspunkter av ifrågavarande grundbelopp, 4, 5
respektive 6 kronor, allt efter tillämplig ortsgrupp, synes icke heller någon
erinran kunna med fog framställas. Beloppen ha därför oförändrade upptagits
i departementsförslaget.
I fråga örn beloppen av familjetilläggen har kommittén framhållit, att
förslaget till familjebidragslag — i propositionen nr 93 till årets riksdag
benämnd krigsfamiljebidragsförordning — följts, dock med den modifikationen,
att dyrortsgradering med hänsyn till grundbeloppens relativa stor
-
19
Kungl. Majus proposition nr 207.
lek icke ansetts erforderlig. Enligt krigsfamiljebidragsförordningen utgår
familjepenningen i respektive ortsgrupper med följande maximibelopp, nämligen
för hustru eller, där bidrag ej utgår för hustru, annan familjemedlem
över 16 år, som förestår den värnpliktiges hem, 1: 75, 2: — och 2: 25 kronor
samt eljest, örn familjemedlemmen uppnått 16 års ålder, 1: —, 1: 25 och 1: 50
kronor och för barn under nämnda år 0: 70, 0: 80 och 0: 90 kronor. I kommitténs
förslag rörande avlöning åt luftskyddspersonal är familjetillägget
bestämt till en krona för familjemedlem över 16 år och 70 öre för annan
familjemedlem.
Vad först angår deli omständigheten att den särskilda familjegruppen
hustru eller annan familjemedlem över 16 år, som förestår den värnpliktiges
hem, icke äger motsvarighet beträffande avlöningsbestämmelserna för luftskyddspersonalen,
torde anledningen härtill vara, att den förhöjning av bidragsbeloppen,
som enligt krigsfamiljebidragsförordningen tillerkänts nämnda
grupp, i fråga örn luftskyddspersonalen inlagts i det kontanta grundbelopp,
som utmätts såsom daglön åt den tjänstgörande.
Avsaknaden av dyrortsgradering för familjetilläggen har av kommittén
motiverats under hänvisning till grundbeloppens relativa storlek. Då en
differentiering efter ortsgrupper av familjetilläggen för luftskyddspersonalen
sannolikt äger mindre betydelse än motsvarande differentiering av familjepenuingen
enligt den föreslagna krigsfamiljebidragsförordningen, kan jag
ansluta mig till kommitténs ståndpunkt, såvitt den innebär enhetliga familjetillägg.
Dessa synas mig emellertid ej böra avpassas i överensstämmelse
med familjepenningen i lägsta dyrort, särskilt med hänsyn till att luftskyddsorterna
i stor utsträckning ej befinna sig i denna ortsgrupp. Jag föreslår i
stiillet, att familjetilläggen enligt förevarande förordning fastställas till belopp
motsvarande familjepenningen enligt krigsfamiljebidragsförordningen i
ortsgrupp II för andra familjemedlemmar än hustru och därmed jämställda.
I departementsförslaget upprätthålles icke skillnaden mellan högre och
lägre befälsställning beträffande möjligheterna till höjning av daglönen, utan
länsstyrelserna lämnas full frihet beträffande höjning av lönen intill 40 procent.
Härmed undanröjas ock de tolkningssvårigheter härutinnan, vilka
framhållits av allmänna lönenämnden.
Av förste ställföreträdande luftskyddschefen i Stockholm har omnämnts,
att inom vissa av luftskyddets tjänstegrenar en tjänstgöringsindelning av
personalen i tre skift blir mest ändamålsenlig, samt att tjänsteplikten i dylikt
fall skulle kunna så begränsas, att envar hade att dels var tredje dag
tjänstgöra å luftskyddsstation under tid då han normalt skulle varit å sin
vanliga arbetsplats, dels var tredje kväll och var tredje natt, under vilka
tider vederbörande regelmässigt skulle åtnjutit fritid, vistas å luftskyddsstationen
utan att något arbete annat än i undantagsfall utkrävdes av honom.
Om personal med tjänstgöringsindelning och uppgifter av dylikt slag tjänstgör
a ort, som är utsatt för täta luftanfall, blir dess tjänstgöring väl så
krävande som annan ständig luftskyddstjänstgöring. Men i annat fall inskränker
sig den övervägande delen av tjänstgöringen därtill att vederbörande
nödgas tillbringa viss del av sin fritid å luftskyddsstation eller annan
20
Kungl. Martts proposition nr 207.
anvisad plats. Därav bör ock följa möjlighet för vederbörande att fullgöra
sitt ordinarie arbete å dagarna efter sådan kvälls- eller nattjänst, för den
händelse nämnda arbete över huvud medgiver frånvaro var tredje dag. En
rättvis avvägning synes kräva, att i nu avsedda fall avlöningen utgår med
lägre belopp än eljest. I departementsförslaget har därför upptagits bestämmelse
av det innehåll, att, örn tjänstgöringen viss kalendermånad varit förlagd
å sådan tid och varit av den beskaffenhet, att den tjänstgörande under
minst halva antalet tjänstgöringsdagar skäligen bör hava kunnat fullgöra sitt
ordinarie arbete, daglönen för nämnda tjänstgöringsdagar skall utgå med
allenast halva beloppet.
I fråga örn familjebegreppet har kommitténs förslag utan ändring i sak
upptagits i departementsförslaget. Bestämmelsen i 4 § sista stycket i kommittéförslaget
har däremot icke upptagits i departementsförslaget; frågorna
örn lön åt luftskyddspersonal och örn utrymningshjälp synas mig nämligen
böra avgöras oberoende av varandra.
5 §■
Denna paragraf äger icke motsvarighet i kommitténs förslag.
I yttrandena av vice brandchefen i Stockholm och förste ställföreträdande
luftsky dds chefen i Stockholm beröres frågan örn kompensation åt luftskyddspersonalen
för mistade löneförmåner. Börande dylik kompensation åt den
till ständig luftskyddstjänst uttagna personalen anför den förre:
‘Den till ständig luftskyddstjänst uttagna personalen fullgör sin tjänst
omväxlande i omedelbar beredskap, vilket inom vissa tjänstegrenar innebär
kasernering, och omväxlande i inskränkt beredskap, vilket innebär, att den
vid flyglarm eller snarast därefter skall inställa sig till tjänstgöring. Denna
kategori kan närmast betraktas såsom fast anställd i luftskyddet. Den fullgör
i flertalet fall sitt borgerliga förvärvsarbete, för vilket den på avtalsenligt
sätt åtnjuter lön. Komma i denna kategori upptagna löntagare i enskilda
företag eller enskilda företagare att under arbetstid tagas i anspråk
för luftskyddet, torde arbetsförtjänsten reduceras efter den tid, som för varje
särskilt fall ägnats luftskyddet. Löntagare i enskilda företag komma härigenom
att under ordinarie arbetstid stå i en ogynnsam ställning i förhållande
till löntagare i statens och kommunens tjänst, vilka bibehålla sina
avlöningsförmåner enligt gällande avlöningsreglementen. Det synes därför
rimligt, att löntagare i enskilda företag ävensom enskilda företagare, som
tagas i anspråk för luftskyddet, kompenseras för förlorad arbetsförtjänst. Möjligen
bör ersättningens storlek maximeras, förslagsvis efter en månadsinkomst
av 450—500 kronor. Det synes böra ankomma på vederbörande
arbetsgivare respektive företagare att till luftskyddschefen inlämna bestyrkt
uppgift över den arbetsförtjänst, som löntagaren respektive företagaren gått
förlorad på grund av tjänst i luftskyddet. Det förutsättes härvid, att löneavdrag
icke sker för det tidsmoment av ordinarie arbetstid eller del därav,
som ligger mellan signalen flyglarm och signalen faran över, samt att företagare
under motsvarande tidsmoment icke resa krav på ersättning. Lagförslagets
4 § synes böra omarbetas i nu antydd riktning.
Av förste ställföreträdande luftskyddschefens i Stockholm under 2 § återgivna
yttrande framgår, att han anser ersättning till den personal, som full
-
21
Kuncjl. Maj:ts proposition nr 207.
gör pikettjänstgöring, böra utgå med liela det belopp vederbörande nödgas
avstå av sin normala lön, dock med viss maximering. Härom anföres vidare
i yttrandet följande:
Genom ovannämnda kompensationsprincip, enligt vilken var och en, som
tages i anspråk för luftskyddstjänst, som bär avses, i möjligaste man bibeliålles
vid sina avlöningsförmåner, kunna frågor örn underhållsskyldigheten
och behovet i övrigt skjutas åt sidan. Härigenom vinnes enkelhet vid ersättningens
beräknande. En viss maximering av lönekompensationen bör
ske, förslagsvis så, att ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår med högst
kronor 1: 50 per timme. Nämnda belopp torde ungefärligen motsvara genomsnittsinkomsten
hos de personer, som komma att tagas i anspråk för ifrågavarande
luftskyddstjänst. I de fall, då för pikettjänstgöring av angivet slag
uttagas personer, som sakna förvärvsarbete, bör ersättningen beräknas efter
samma grunder som ovan, d. v. s. vederbörande är skyldig att var tredje
dag vara i verksamhet å stationen mot viss ersättning, lämpligen fastställd
till 60 öre per timma, samt att var tredje natt och var tredje kväll utan
ersättning tillbringa fritid å luftskyddsstation.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, såsom jämväl rinder 2 § omnämnts,
framfört det förslaget, att avlöningen finge utgå efter viss procent av vederbörandes
ordinarie löneförmåner.
Den, som fullgör sådan luftskyddstjänstgöring, varå 2 § i departementsförslaget
är tillämplig, måste helt eller delvis lämna sitt civila arbete. I åtskilliga
fall torde man därvid lia att räkna med att de inkomster, varom
han därigenom går miste, väsentligen överstiga den avlöning, som kan tillerkännas
honom jämlikt förevarande förordning. Yäl inträder för honom därutinnan
allenast den situation, vari samtliga värnpliktiga bli försatta. Men såsom
jag tidigare anfört synes man böra beakta dels att för luftskyddstjänsten
äro engagerade jämväl kommunalanställda, vilka därvid äro bibehållna vid
sina vanliga avlöningsförmåner, dels ock att örn alltför stora offer utkrävas
av den tvångsvis uttagna personalen, risk föreligger, att den frivilliga utbildningsverksamheten
därav kan menligt påverkas. Det synes mig därför böra
övervägas, huruvida icke sådan luftskyddspersonal, varom nu är fråga, bör
beredas kompensation för inkomstminskning, som föranledes av luftskyddstjänstgöringen.
Denna kompensation bör emellertid på olika sätt begränsas.
För det första synes man icke böra på förhand binda sig att utgiva kompensation
för obegränsad tid. De ekonomiska konsekvenserna härav äro
nämligen vid en längre tids krigsfall alltför ovissa. Därtill kommer att efter
en längre tids luftskyddstjänstgöring orsakssammanhanget mellan nämnda
tjänstgöring och den påstådda inkomstminskningen blir svårare att med tillräcklig
grad av säkerhet fastställa än vid tjänstgöringens början. Så mycket
mera är detta fallet som man under krigstid måste räkna med betydande
omflyttningar på arbetsmarknaden. Det synes mig därför icke vara tillrådligt
att som regel medgiva kompensation för inkomstminskning under längre
tid än två månader. Därigenom gives vederbörande, diirest tjänstgöringen
blir av längre varaktighet, en viss beredelsetid att inrätta sig efter de nya
förhållandena. Nämnda tid av två månader kan emellertid befinnas vara för
snävt tillmätt; så kan exempelvis vara förhållandet då för beredskapsända
-
Departements
chefen.
Departements
chefen.
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
mål allenast ett begränsat antal personer uttages till tjänstgöring, som emellertid
sträcker sig över en längre tidsperiod. Med hänsyn härtill har föreslagits,
att Konungen skall äga förordna, att ersättning enligt denna paragraf
skall utgå under längre tid än två månader.
Vidare bör begränsningen syfta till att förebygga alltför stora olikheter
de olika tjänstgörande emellan och på den grund maximeras. Sådan maximering
har för övrigt även föreslagits i yttrandena av vice brandchefen i
Stockholm och förste ställföreträdande luftskyddschefen i Stockholm. Jag
föreslår, att denna maximering företages på det sätt, att ersättningen för
mistad inkomst förklaras skola utgöra högst hälften av den enligt 2 § utgående
lönen, i vilken alltså inbegripes såväl familjetillägg som befäls- och
specialisttillägg.
4 §■
Innehållet i denna paragraf motsvarar i det väsentliga 8 § av kommittéförslaget.
Kommittén har i motiveringen till 8§ anfört, att den förutsatt såsom
normalt, att lönen skulle förslå även till hyran. Bostadsbidraget vore sålunda
tänkt som en extraordinär löneförstärkning. Kommittén säger sig lia, bland
annat med hänsyn till att länssyrelsen vore prövande instans, ansett sig
kunna i åtskilliga hänseenden vid deras överförande till detta område, förenkla
de bestämmelser i familjebidragslagen (krigsfamiljebidragsförordningen),
till vilka 8 § utgjorde en motsvarighet.
Kammarrätten har i sitt yttrande anfört, att vad som stadgades örn den,
som innehade bostad med bostadsrätt, borde gälla även för den, som innehade
bostad på grund av medlemskap i bostadsförening, som icke folie under
lagen den 25 april 1930 örn bostadsrättsföreningar.
Ehuru genom den möjlighet till viss begränsad inkomstkompensation,
som av mig föreslagits skola införas i förordningen, behovet av särskilt
bostadsbidrag minskas, torde dock möjlighet att meddela bostadsbidrag böra
förefinnas. Kommitténs förslag har emellertid jämkats till närmare överensstämmelse
med föreskrifterna härom i Kungl. Maj:ts proposition (nr 93) till
årets riksdag med förslag till krigsfamiljebidragsförordning.
5 §■
Denna paragraf motsvarar 5 och 7 §§ i kommittéförslaget.
Kommittén har i motiveringen till 5§ i sitt förslag yttrat:
I denna paragraf meddelas bestämmelser örn timlön för dem, som endast
tillfälligt, d. v. s. för kortare tid än tre dagar i följd, tagas i anspråk för luftskyddstjänstgöring.
Timlönen föreslås till Vio av den för icke familjeförsörjare
utgående daglönen. Det förutsättes nämligen här, att den tjänstgörande
har förvärvsarbete på annat håll, och timlönen bör därför kunna bestämmas
ratan avseende å försörjningsskyldigheten, varigenom en avsevärd
förenkling vinnes.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits böra vissa anspråk på utförande
av luftskydds tjänstgöring kunna ställas på medborgarna, utan att
23
Kungl. Majlis proposition nr 207.
ersättning därför utgår. Kommittén har sålunda, på sätt stadgas i andra
stycket av förevarande paragraf, ansett, att en medborgare bör kunna offra
åtminstone två timmar av sin fritid för luftskyddstjänstgöring utan ersättning.
Omfattar tjänstgöringen längre tid, bär däremot ansetts skäligt, att avlöning
utgår för hela tjänstgöringstiden. Då det härvidlag särskilt är fråga örn
nattjänstgöring, kan det nämligen förutsättas, att tjänstgöring kommer att
menligt inverka på följande dags arbete.
I fråga örn 7 § i sitt förslag har kommittén framhållit, att, då fråga vore
örn tillfälligt arbete enligt luftskyddsförfogandelagen, det i särskilt hög grad
vore alla medborgares skyldighet att efter förmåga lämna erforderlig medverkan.
I sitt yttrande anmärker statskontoret, att 5 och 7 §§ i kommitténs förslag
torde böra samarbetas och de däri meddelade bestämmelserna i samband
därmed förtydligas, så att klart framginge, i vilka fall ersättning tänkts skola
utgå vid tjänstgöring under tid utöver två timmar, då vederbörande eljest
icke skulle hava utfört förvärvsarbete.
Vice brandchefen i Stockholm yttrar:
Den kategori av luftskyddspersonal, som är namneligen uttagen, men
som först vid signalen faran över inträder i tjänstgöring, utgör reserv för
och förstärkning till den personal, som fullgör ständig luftskyddstjänst.
Denna personal är praktiskt taget antingen löntagare i enskilda företag eller
ynglingar, som icke äro engagerade i förvärvsarbete. För de förstnämnda
synes ersättning böra utgå för förlorad arbetsförtjänst i de enskilda företagen
enligt samma grunder, som föreslagits beträffande personal i ständig
luftskyddstjänst. Beträffande ynglingar och arbetslösa personer, som tillhöra
denna kategori, synes viss timlön böra utgå. Timlönen bör utgå från
och med tidpunkten för signalen faran över. Med anledning härav föreslås,
att bestämmelserna i lagförslagets 5 § omarbetas i nu angiven riktning.
Med avseende på den tredje kategorien luftskyddspersonal — sådan, som
tillfälligtvis tages i anspråk för visst arbete — torde man böra skilja på
sådana personer, som luftskyddschefen under luftskyddstillstånd rekvirerar
för visst arbete i samband med luftanfall, och sådana, som under fredstid
uttagits för att utföra visst arbete vid luftskyddstillstånd i avsikt att stärka
samhällets luftskyddsåtgärder. De förra synas böra erhålla kompensation
för det fall arbetsförtjänst hos enskilda företagare går förlorad som en följd
av det anbefallda uppdraget. Annars bör ersättning icke utgå. Beträffande
de senare, vilka för viss kortare tid helt tagas från sitt borgerliga förvärvsarbete,
synes kompensation för mistad arbetsförtjänst hos enskilda företagare
böra utbetalas enligt samma grunder, som föreslagits med avseende på personal
i ständig luftskyddstjänst. Lagförslaget synes böra kompletteras med
bestämmelser av nu angiven innebörd. I samband härmed må anmärkas,
att bestämmelsen i 7 § bör kunna utgå. Den behovsprövning, som föreskriften
i denna paragraf tydligen förutsätter, torde komma att belasta
luftskyddschefen med ott merarbete, som tarvar en betydande kameral byrå.
Förste ställföreträdande luftskyddschefen i Stockholm anför:
För den personal, som enbart tages i anspråk vid luftanfall, bör den
principen gälla, att varje medborgare är skyldig att utan ersättning ställa
sig till förfogande för det arbete, som måste påkallas omedelbart efter ett
luftanfall. Då denna princip torde vara fast förankrad i det allmänna medvetandet
och då anledning finnes antaga, att arbetsgivare endast i undan
-
Departementschefen.
24 Kungl. Majlis proposition nr 207.
tagsfall kommer att göra avdrag å lön för den, som helt tillfälligt lämnar
sitt arbete för sådant ändamål, torde utan vidare kunna bestämmas, att ersättning
icke skall utgå för sådan tjänstgöring, som påkallas under tiden
från det luftfara eller flyglarm givits, till dess signalen faran över meddelats.
För arbete, som därutöver kan behöva utföras i direkt samband med luftanfall.
bör ersättning utgå allenast i den mån vederbörande kan visa, att han
härigenom gått förlustig inkomst.
Beträffande avlöningen av sådan personal, som jämlikt 11 § tillfälligt
tages i anspråk för utförande av sådant arbete, som icke är att hänföra till
luftskyddstjänst, torde en åtskillnad böra göras mellan å ena sidan sådan
personal, som måste anställas för utförande av vissa omfattande arbeten,
vilka enligt gällande planer måste uppskjutas till luftskyddstillstånd, exempelvis
byggande av skyddsrum, samt å andra sidan sådan personal, som vid
luftskyddstillstånds inträdande eller eljest måste tillfälligt uppbådas för utförande
av ett brådskande men begränsat arbete, exempelvis uppackning
och fördelning av gasmasker. För förstnämnda personal bör avlöning utgå
efter i kommunen gängse regler för avlöning av motsvarande tillfälliga
arbetare i kommunens tjänst. För den andra kategorien bör den ovannämnda
kompensationsprincipen gälla, eller ock, örn så av praktiska skäl
skulle finnas lämpligare, ersättning utgivas med på förhand fastställd timpenning.
Luftskyddschefen i Göteborg framhåller, att inom Göteborgs luftskyddsområde
tjänstgöringstiden enligt uppgjord plan torde för viss aktiv personal
inklusive beredskapstid utgöra 12 timmar i följd. Den tid, för vilken timlön
kunde utgå, syntes därför böra bestämmas till tjänstgöringstid av högst
12 timmar för dygn i stället för föreslagna 10 timmar.
I förevarande paragrafs första stycke har upptagits bestämmelsen i 5 §
första stycket kommittéförslaget, dock med den ändringen, att, i enlighet med
vad luftskyddschefen i Göteborg föreslagit, den maximala tjänstgöringstid
för dygn, under vilken timlön må utgå, fastställts till tolv timmar.
Enligt kommittéförslaget utgår för mindre än tre dagars luftskyddstjänstgöring
av det slag, som omförmäles i 10 § luftskyddsförfogandelagen, timlön,
så snart tjänstgöringen infallit under tid, då vederbörande eljest skulle
ha utfört förvärvsarbete; har tjänstgöringen däremot infallit under tid, då
vederbörande eljest icke skulle lia utfört förvärvsarbete, utgår ersättning
allenast därest tjänstgöringen omfattat minst två timmar av ett dygn. Dessa
regler gälla även i fråga om ersättning för arbete enligt 11 § luftskyddsförfogandelagen
men med det väsentliga tillägget att ersättning i sådant fall
över huvud icke utgår under annan förutsättning än att arbetet väsentligen
inskränker den tjänstgörandes möjligheter att utföra förvärvsarbete eller
det eljest kan antagas, att den tjänstgörande för sitt och sin familjs uppehälle
är i behov av ersättning.
Jag är ense med kommittén därom att vissa anspråk på utförande av
luftskyddstjänstgöring böra kunna ställes på medborgarna, utan att ersättning
därför utgår. Kommitténs uppfattning att detta i särskilt hög grad
bör gälla i fråga örn arbete enligt 11 § luftskyddsförfogandelagen synes mig
ock riktig.
25
Kungl. Majus proposition nr 207.
Ett önskemål vid utformningen av ersättningsbestämmelserna i nu ifrågavarande
avseenden synes mig böra vara, att luftskyddsmyndigheternas tid i
minsta möjliga utsträckning tages i anspråk för uträknande av de timlöner,
som skola utgå till den tillfälligt tjänstgörande personalen.
Det torde icke vara obilligt kräva, att tjänstgöring under kortare tid av
ett dygn än två timmar skall utföras utan ersättning vare sig tjänstgöringen
infaller under den tjänstgörandes ordinarie arbetstid eller ej. Enligt 7 §
departementsförslaget skall i tjänstgöringstiden inräknas den tid som skäligen
åtgår för färd till eller från tjänstgöringsplatsen. Vid en normalarbetsdag
av åtta timmar uppgår alltså inkomstminskningen för varje gång tjänstgöring
utan ersättning kan ifrågakomma till högst en fjärdedel av dagsinkomsten.
I praktiken torde tjänstgöring utan ersättning ifrågakomma allenast
vid flyglarm utan efterföljande luftanfall.
För tillfälligt utförande av arbete enligt 11 § luftskyddsförfogandelagen
synes man kunna kräva, att medborgarna ställa sig till förfogande under
fritid även för längre tid än två timmar. Det torde härvidlag endast bli
fråga örn någon kortare tidsperiod. Ersättning skulle sålunda endast utgå
för sådant arbete under minst två timmar av ett dygn, som förlagts till tid,
då vederbörande eljest skulle lia utfört förvärvsarbete. Enligt departementsförslaget
skall emellertid i sådant fall ersättning utgå oberoende av behovsprövning.
Sannolikt skulle det bereda luftskyddsmyndigheterna ej oväsentliga
svårigheter att i det läge, som kan antagas föreligga då ifrågavarande
tjänsteplikt tages i anspråk, handha en behovsprövning efter de riktlinjer
kommittén tänkt sig. Ur statsfinansiell synpunkt torde borttagandet av den
föreslagna behovsprövningen vara av underordnad betydelse.
6 §■
I kommitténs förslag (6 § tredje stycket) föreslås, att daglönen för dem,
som erhålla förplägnad respektive inkvartering in natura skall minskas med
två kronor respektive 50 öre. I fråga örn sistnämnda avdrag anför kommittén,
att avdraget satts så lågt som till 50 öre av den anledningen, att man som
regel icke kan förutsätta, att den tjänstgörande kan göra sig av med sin
vanliga bostad.
Vice brandchefen i Stochholm framhåller, att inkvartering in natura för de
flesta av de personer, som toges i anspråk för luftskyddstjänst, icke vore
en förmån utan helt enkelt en uppoffring. Det syntes därför icke rättvist
att avdrag gjordes för sådan inkvartering.
Man torde icke kunna räkna med såsom regel, att den, som erhåller inkvartering
in natura — d. v. s. blir kasernerad — på grund därav får nämnvärt
lägre bostadskostnader än eljest. Därtill kommer, att kaserneringen i
och för sig icke torde uppfattas såsom någon förmån. Under sådana förhållanden
synes inkvartering in natura icke böra föranleda avdrag å daglönen.
Däremot bör, såsom kommittén föreslagit, åtnjuten förplägnad in
Departements
chefen.
Departements
chefen.
26 Kungl. Majus proposition nr 207.
natura föranleda avdrag å daglönen. I fråga om avdragets belopp tiar
kommitténs förslag följts.
8 §■
I denna paragraf lia olika bestämmelser örn beräkning av tjänstgöringstid
sammanförts. Bestämmelsen i paragrafens första stycke saknar motsvarighet
i kommitténs förslag. Till andra stycket i departementsförslaget
äga vissa bestämmelser i 5 § kommitténs förslag motsvarighet.
Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att av kommitténs förslag icke framgår,
hur avlöning skall beräknas vid tjänstgöring under del av dag efter
minst tre dagars tjänstgöring i följd. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen, örn
det kan anses nödvändigt eller lämpligt att meddela och i praktiken möjligt
att samvetsgrant tillämpa det av kommittén föreslagna stadgandet, att
för varje påbörjad fjärdedels timme skall utgå ersättning med fjärdedels
timpenning. Med hänsyn till de svåra förhållanden, varunder luftskyddstjänstgöringen
ofta måste fullgöras, vore det enligt länsstyrelsen önskvärt,
att förevarande bestämmelser bleve så enkla som möjligt. Personalen torde
oftast icke lia möjlighet att angiva tjänstgöringstiden så exakt som i fjärdedels
timmar, och ännu mindre torde möjlighet finnas att kontrollera riktigheten
av sådana uppgifter.
Luftskyddschefen i Visby — till vars yttrande i denna del länsstyrelsen i
Gotlands län och drätselkammaren i Visby ansluta sig — framhåller beträffande
ersättningen för brutet timantal, att enär personalen efter ett luftanfall
skall återgå till sitt civila arbete, ersättning borde lämnas även för
den tid det tager att återgå till detta arbete. Det syntes därför lämpligt
och rättvist, att i fall som nu avses personalen erhåller ersättning för hela
den påbörjade timmen. För övrigt torde det kunna starkt ifrågasättas, örn
man vid arbete av ifrågavarande slag och under de utomordentligt påfrestande
förhållanden, som arbetet utfördes, borde räkna med annat än hela
arbetstimmar.
I anledning av påpekande av länsstyrelsen i Örebro län har i förevarande
paragrafs första stycke föreslagits, att vid tjänstgöring enligt 2 § full daglön
skall uppbäras för begynnelse- och slutdagarna, därest tjänstgöringen å dessa
dagar uppgått till minst hälften av den eljest brukliga tjänstgöringstiden
för dag, och att eljest halv daglön skall utgå.
I fråga örn den tid, från vilken tjänstgöringstiden skall räknas vid tjänstgöring
snarast möjligt efter meddelande örn luftfara eller efter signalen flyglarm,
äger stadgandet i andra stycket andra punkten av förevarande paragraf
samma sakliga innebörd som kommittéförslaget; stadgandet har därjämte
den verkan, att ersättning utgår för hela den tid, som gått förlorad
av den ordinarie arbetstiden. Utformningen av bestämmelsen örn beräknandet
av lön för brutet timantal har letts av önskemålet att göra bestämmelsens
tillämpning så enkel som möjligt.
Kungl. Majus proposition nr 207.
27
10 §.
I motiveringen till motsvarande paragraf (10 §) i kommittéförslaget yttrar
kommittén:
I denna paragraf äro meddelade vissa bestämmelser örn lön under sjukdom;
däremot Ilar icke ansetts erforderligt att i denna författning meddela
föreskrifter örn semester eller annat slag av tjänstledighet för ständigt tjänstgörande
luftskyddspersonal. Enligt 14 § civila avlöningsreglementet äger
tjänsteman vid tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten, varav föranletts
sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, åtnjuta oavkortad lön. Detsamma
gäller, där tjänsteman på grund av sin tjänst blivit utsatt för våld
eller annan misshandel eller i tjänsten ådragit sig yrkessjukdom eller svårare
smittsam sjukdom eller ock förbjudits tjänstgöra till förekommande av
smittas spridning. Dessa bestämmelser ha ansetts böra givas motsvarande
tillämpning i fråga örn luftskyddspersonal, som tagits i anspråk för ständig
tjänstgöring tillsvidare, och med hänsyn till luftskyddstjänstgöringens art bör
vid tillämpning härav iakttagas, att såsom olycksfall i tjänsten jämväl anses
skada, som uppkommit genom en fiendes åtgöranden. Yid tjänstledighet
för annan sjukdom än de ovan nämnda synes ständigt tjänstgörande personal
skäligen böra få behålla 3/i av löneförmånerna. I dessa torde i förekommande
fall böra inräknas bostadsbidrag.
Tydligt är, att en viss begränsning av den tid, varunder sjuklön må åtnjutas,
måste stadgas. I betraktande av luftskyddstjänstgöringens tillfälliga
natur har denna tid icke ansetts böra sättas längre än till två månader.
Frågan örn rätt till sjukvård för luftskyddspersonalen har kommittén för
avsikt att i annat sammanhang upptaga till behandling. Kommittén får därvid
anledning överväga, i vad mån genom sjukpenning eller annorledes ekonomiskt
stöd kan beredas sjuka och skadade bland luftskyddspersonalen,
som icke enligt förevarande bestämmelser äro berättigade till lön.
Förevarande paragraf företer allenast den sakliga skillnaden mot kommitténs
förslag, att jämväl ersättning jämlikt 3 § för lidstad inkomst upptagits
bland de förmåner, som i viss utsträckning få bibehållas under
sjukdom.
Bestämmelser i kommittéförslaget som ej upptagits i
departementsförslaget.
Reducering av dag- och timlöner.
Enligt 6 § i kommitténs förslag skall för personer, som under luftskyddstjänstgöring
till sådant belopp åtnjuta lön från annan än staten eller kommun
eller pension, att de och deras familjer kunna erhålla sin bärgning
därav, utgå ersättning, för luftskyddstjänstgöring under minst tre dagar i
följd med hälften av de för icke familjeförsörjare fastställda beloppen och
i fall då för tjänstgöringen utgår timlön med hälften av de för nämnda
tjänstgöring eljest utgående beloppen.
I yttranden a av lufts7cyddinspektionen, länsstyrelsen i Kopparbergs län och
luftsJcyddsehcfcn i Borås anmäldes, att uttrycket »erhålla sin bärgning» är
alltför svävande och torde föranleda svårigheter vid fastställande av ersättningsbeloppen.
Den sistnämnde påpekar härjämte, att den diskretionära
Departements
chefen.
28
Departements■
chefen.
Kungl. Majits proposition nr 207.
provning, som lagts i luftskyddschefens hand, kan medföra betydande svårigheter
samt föranleda, att mot varandra stridande beslut meddelas på
olika orter.
Förste ställföreträdande loftsby dds chefen i Stockholm anför rörande ifrågavarande
stadgande:
Genom att införa behovsprövning har man beträffande förfarandet brutit
sig ut ur lönesystemets ram och övergått till individuell prövning såsom förutsättning
för utbetalning av ersättning. Häremot är i och för sig ingenting
att erinra, ehuru kostnaderna för administrationen icke böra förbises vid en
uppskattning av totalkostnaderna för statskassan. Behovsprövningen förutsätter
nämligen en vidlyftig utredningsapparat. Ett nedskärande av denna
apparat eller ett alltför starkt schematiserande av bedömningsgrunderna kan
icke heller ske utan våda för rättvisa och konsekvens i tillämpningen.
För rätt att erhålla den del av daglönen, som har karaktär av understöd,
förutsätter sålunda 6 §, att den tjänstgörande icke under luftskyddstjänstgöring
uppbär lön eller pension till sådant belopp, att han och hans familj
därav kan erhålla sin bärgning. En person, som lever på sin förmögenhet,
å ena sidan, samt en affärsidkare, en hantverkare eller eljest vem som helst,
som förvärvar arbetsinkomst annorledes än i form av lön, å andra sidan,
bliver härigenom, oavsett inkomstens storlek, berättigad till full ersättning.
Hustru, som själv ej uppbär lön, synes bli berättigad uppbära full ersättning
för luftskyddstjänstgöring alldeles utan avseende å mannens inkomster.
Enligt 6 § skall vidare utgå, antingen full ersättning eller, örn förutsättning
härför icke föreligger på grund av att den tjänstgörande erhåller sin bärgning
av lön eller pension, endast halv ersättning. Denna regel synes medföra
godtyckliga eller av tillfälligheter beroende resultat. Örn för en ensam
persons »bärgning» förutsättes en inkomst av 200 kronor per månad och den
tjänstgörande åtnjuter lön till detta belopp, får han i Stockholm daglön med
90 kronor i månaden. Örn lönen i stället är endast 10 kronor mindre, blir
den tjänstgörande berättigad till 180 kronor per månad. Den, som har t. ex.
tre familjemedlemmar över 16 år, vilka han försörjer, får, örn hans löneinkomst
uppgår till »bärgningsminimum», 90 kronor per månad i ersättning
för luftskyddstjänstgöring, men örn hans löneinkomst med endast några kronor
understiger detta minimum, stiger ersättningen genast till 270 kronor
per månad.
Kommitténs nyss återgivna förslag, att dag- och timlönerna för vissa fall
skulle reduceras med hälften av eljest utgående grundbelopp, innebär en
anordning, liknande den, som för de värnpliktigas del föreslagits i förslaget
till krigsfamiljebidragsförordning. I motsats till vad i sistnämnda förslag
förutsättes skulle emellertid för luftskyddspersonalen understödsprincipen
vinna tillämpning allenast beträffande löntagare i enskild tjänst och pensionstagare.
För statsanställda föreslår kommittén en särbestämmelse, till
vilken jag skall återkomma. För övrig luftskyddspersonal — i huvudsak
alltså egna företagare samt sådana kommunalanställda, som ej uttagits jämlikt
9 § luftskyddsförfogandelagen — skulle däremot full dag- och timlön utgå
oberoende av behovsprövning.
Aven örn sålunda behovsprövning ej förutsättes skola äga rum beträffande
all luftskyddspersonal, är det emellertid sannolikt, att nämnda prövning, örn
den skall få reell innebörd, kommer att i betydande utsträckning tynga luftskyddsmyndigheternas
arbete. Så mycket mer kan detta antagas bli fallet
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
sorn dessa myndigheter icke kunna beräknas besitta speciella förutsättningar
å den sociala behovsprövningens område. Vad särskilt angår den tillfälligt
tjänstgörande personalen bör vidare uppmärksammas, att avgörandet, huruvida
vederbörande är för sin bärgning beroende av full timlön, i många fall
torde bli beroende av hur pass omfattande den framtida tjänstgöringen blir,
en faktor, som man av naturliga skäl icke kan bilda sig någon säker uppfattning
örn.
Jag har tidigare anfört vissa omständigheter, vilka enligt min mening
tala mot ett strikt tillämpande av krigslönesystemet för luftskyddspersonalen.
Nämnda omständigheter lia föranlett mig att i det föregående förorda,
att den mera kontinuerligt tjänstgörande personalen skulle i begränsad
utsträckning erhålla kompensation för den inkomst, varom den genom luftskyddstjänstgöringen
gått miste. Redan av den ståndpunkt jag i nämnda
sammanhang intagit torde framgå, att de ekonomiska förmåner, som tillerkännas
luftskyddspersonalen, enligt min uppfattning böra utgå oberoende
av örn de äro för vederbörandes bärgning erforderliga. Denna min uppfattning
är förestavad jämväl därav, att behovsprövningen i det fall, varom nu
är fråga, icke torde äga den betydelse ur statsfinansiell synpunkt, att densamma
på grund därav ter sig som nödvändig. Uppenbarligen är det emellertid
icke möjligt att härutinnan framlägga några siffermässiga beräkningar
angående verkningarna av behovsprövningens borttagande.
Av nu anförda skäl har i departementsförslaget icke upptagits några bestämmelser
örn beliovsprövning såsom förutsättning för dag- och timlönernas
utgående med obeskurna belopp.
Särbestämmelser för statsanställda och för
tjänsteplikt^ personal.
Enligt 3 § i kommitténs förslag äger löntagare i statens tjänst under
luftskyddstjänstgöring bibehålla sina avlöningsförmåner enligt för honom
gällande avlöningsreglemente; övertidsersättning må dock ej utgå. Till sådan
löntagare må å andra sidan ej utgå i förslaget avsedd ersättning för luftskyddstjänstgöring.
Kommittén anför i motiveringen härtill, att det synes
skäligt, att en statstjänsteman under luftskyddstjänstgöring, liksom en löntagare
i kommunens tjänst, får'' bibehålla den lön, som eljest utgår till
honom. Äger luftskyddstjänstgöring rum på fritid, bör han emellertid icke
lia anspråk på någon extra betalning, vare sig i form av ersättning för luftskyddstjänstgöringen
enligt luftskyddslönereglementet eller i form av övertidsersättning
enligt det avlöningsreglemente, under vilket han eljest lyder.
Vidare föreslås av kommittén i 11 §, att örn för luftskyddstjänstgöring
tages i anspråk någon, som tillhör sådan grupp av personer, för vilken
lagstadgad tjänsteplikt gäller, samt Kungl. Majit fastställt grunder för avlöning
i statens tjänst av ifrågavarande personal, dessa grunder skola tilllämpas
jämväl under luftskyddstjänstgöringen. I motiveringen härtill andres,
att bestämmelserna örn förhållandet mellan tjänsteplikt och tjänstgöringsskyldighet
vid luftskyddet framför allt torde kunna få betydelse i fråga
30
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
om den s. k. medicinalpersonalen, till vilken bland annat hänföras läkare,
apotekare och sjuksköterskor ävensom personer, vilka förskaffat sig utbildning
för dessa yrken. Ifrågavarande personal torde enligt kommittén höra
till de yrkesgrupper, för vilka tjänsteplikt i första hand kan komma i fråga.
Tjänstgöringen för medicinalpersonalen torde i stor utsträckning komma att
ordnas så, att vid förefallande behov personal från sjukhus avdelas för att
fullgöra luftskyddstjänst vid hjälpplatser, ambulanser och dylikt. Kommittén
framhåller, att det torde vara både ändamålsenligt och skäligt, att i
dylikt fall personalen avlönas efter samma grunder som eljest gälla för avlöning
av sådan personal i statens tjänst, därest dylika grunder blivit i
vederbörlig ordning fastställda.
I viss mån har det resultat man velat nå genom bestämmelserna i 3 och
11 §§ i kommitténs förslag tillgodosetts genom upptagandet i departementsförslaget
av stadgandet örn viss kompensation för minskad inkomst. Ett
accepterande helt av kommitténs nu ifrågavarande förslag skulle innebära,
att medan man för huvudparten av den statligt avlönade luftskyddspersonalen
krävde vissa ekonomiska uppoffringar under den tid personalen fullgjorde
luftskyddstjänsteplikt, två särskilda grupper av luftskyddspersonalen
bleve medelst bestämmelser i förevarande förordning garanterade oförändrade
ekonomiska villkor under tjänstgöringstiden. Den jämställdhet kommittén i
fråga örn statstjänstemän velat nå med löntagare i kommunens tjänst kan
endast avse sådan kommunal löntagare, som uttages till luftskyddstjänst jämlikt
9 § luftskyddsförfogandelagen. I det allmänna luftskyddets olika formationer
torde emellertid ingå icke ringa personalstyrkor, som tillhöra kommunala
organ och icke direkt ställts till förfogande av kommunen; dessa komma att
avlönas på samma sätt som luftskyddspersonalen i allmänhet. För övrigt
bör spörsmålet för de statsanställdas del icke avgöras i förevarande sammanhang
utan betraktas såsom en fråga, vilken berör de avlöningsreglementen,
vilka gälla för respektive statstjänster; det kan därvid anmärkas, att frågan,
huru med lön skall förfaras, då statstjänsteman fullgör tjänstgöring för rikets
försvar under krigstid, hittills lämnats öppen. Yad vidare beträffar den
personal, som avses i 11 § i kommitténs förslag, synes det ej kunna på
förhand med säkerhet bedömas, i vad män de för den civila tjänsteplikten
avsedda avlöningsgrunderna kunna direkt tillämpas å personal, som fullgör
luftskyddstjänsteplikt.
Av anförda skäl innehåller departementsförslaget icke några särbestämmelser
för nu ifrågavarande personalgrupper.
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter — under åberopande
av att proposition i ämnet jämlikt § 54 riksdagsordningen torde kunna avlåtas
utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen
i allmänhet stadgade tid gått till ända — att förut nämnda, inom social
-
31
Kungl. Majds proposition nr 207.
departementet utarbetade förslag till förordning örn grunderna för avlöning
av viss personal tillhörande det allmänna luftskyddet måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils-Sture Lindqvist.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Bilaga.
Sociala försvarsberedskapskommitténs förslag
till
Förordning angående grunderna för avlöning av viss personal
tillhörande det allmänna luftskyddet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
För luftskyddsort, varest allmänt luftskydd planlagts, skall länsstyrelsen
på förslag av luftskyddsckefen eller efter hans hörande i överensstämmelse
med vad nedan stadgas fastställa avlöningsreglemente för annan personal
vid det allmänna luftskyddet än sådan, som enligt 9 § lagen örn förfoganderätt
för luftskyddets behov ställes till förfogande av kommun. Där så finnes
lämpligt, må gemensamma bestämmelser utfärdas för flera luftskyddsorter
eller för hela länet. ... , . . ... , . ,,
Med luftskyddstjänstgönng avses i denna förordning saval luftskyddstjänst,
varom förmäles i 10 § lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov,
som arbete för luftskyddet, varom stadgas i 11 § samma lag.
2 §■
Vid upprättande av avlöningsreglemente skall på sätt nedan angives hänsyn
tagas till den indelning i dyrorter, som verkställts enligt lagen örn
folkpensionering.
3 §•
Löntagare i statens tjänst äger under luftskyddstjänstgönng bibehålla
sina avlöningsförmåner enligt för honom gällande avlöningsreglemente, dock
må övertidsersättning ej utgå. Till sådan löntagare må ej utgå i denna
förordning avsedd ersättning för luftskyddstjänstgönng.
4 §■
För personal, som under en tid av minst tre dagar i följd fullgör luftskyddstjänstgöring,
må, där ej nedan annorlunda stadgas, lönen för dag
(daglön) högst bestämmas i ortsgrupp I till 4 kronor, i ortsgrupp II till 5
kronor och i ortsgrupp III till 6 kronor med tillägg av en krona för familjemedlem
över sexton år och 70 öre för annan familjemedlem.
Den enligt första stycket bestämda daglönen må höjas för personer, som
innehava högre befälsställning, med högst fyrtio procent och för dem, vilka
innehava lägre befälsställning eller särskild kompetens för viss luftskyddstjänst,
med högst tjugu procent. , , , , .,
Såsom familjemedlemmar i förhållande till den, som fullgör luftskydds
tjänstgöring,
räknas: .,, , , ... , ....
a) make, barn, adoptivbarn samt frånskild make, en var under förutsättning
att den tjänstgörande är underhållsskyldig gentemot vederbörande och
vid tiden för luftskyddstillståndets inträde i väsentlig mån bidragit till dennes
underhåll; .
b) föräldrar, adoptant, makes barn och makes adoptivbarn, en var under
de förutsättningar, som angivas under a), och under förutsättning tillika,
Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 33
att den tjänstgörande vid tiden för luftskyddstill ståndets inträde sammanbodde
med vederbörande; samt
c) husföreståndarinna under förutsättning, att den tjänstgörande sammanbor
med barn under sexton år men ej med arbetsför hustru.
Personer, vilka åtnjuta utrymningslijälp, må ej vid daglönens bestämmande
räknas såsom familjemedlemmar.
5 §•
Vid tjänstgöring under kortare tid än i 4 § sägs utgår med nedan stadgade
undantag timlön med en tiondel av daglönen för icke familjeförsörjare,
dock högst för en tjänstgöringstid av tio timmar under samma dygn.
För luftskyddstjänstgöring, som infaller under tid, då vederbörande eljest
icke skulle hava utfört förvärvsarbete, utgår ej ersättning, såvida icke tjänstgöringen
omfattar minst två timmar av ett dygn.
Omfattar tjänstgöring, för vilken ersättning skall utgå, brutet timantal,
skall varje påbörjad fjäi’dedels timma betalas med fjärdedels timpenning.
För den, som i enlighet med givna föreskrifter inställer sig till tjänstgöring
snarast möjligt efter meddelande örn luftfara eller efter signalen
flyglarm, räknas tjänstgöringstiden från nämnda meddelande eller signal.
Dygn räknas från klockan 6.
6 §•
För personer, som under luftskyddstjänstgöring till sådant belopp åtnjuta
lön från annan än staten eller kommun eller pension, att de och deras familjer
kunna erhålla sin bärgning därav, utgår ersättning för luftskyddstjänstgöring
i fall, som avses i 4 §, med hälften av de för icke familjeförsörjare
fastställda beloppen, och i fall, som avses i 5 § första stycket, med
hälften av de enligt sistnämnda paragraf fastställda beloppen.
För personer under aderton år äger luftskyddschefen bestämma lägre
lönebelopp än de i 4 och 5 §§ angivna.
För dem, som erhålla förplägnad respektive inkvartering in natura, minskas
daglönen i fall, som avses i 4 §, med två kronor respektive 50 öre, i fall,
varom här ovan i första stycket förmäles, med hälften av dessa belopp och
i fall, som i nästföregående stycke sägs, med det belopp, som luftskyddschefen
prövar skäligt.
Det åligger envar, som önskar komma i åtnjutande av i denna förordning
avsedda förmåner, att på anmodan av luftskyddschef avgiva en på heder
och samvete underskriven uppgift angående sina inkomster under tjänstgöringstiden.
7 §•
För sådant arbete för luftskyddet, som avses i 11 § lagen om förfoganderätt
för luftskyddets behov, utgår ersättning allenast örn arbetet väsentligen
inskränker den tjänstgörandes möjligheter att utföra förvärvsarbete eller det
eljest kan antagas, att den tjänstgörande för sitt och sin familjs uppehälle
är i behov av ersättning.
8 §•
Lider någon, som tagits i anspråk för ständig luftskyddstjänstgöring tills
vidare, på grund härav sådan minskning i sina inkomster, att han icke förmår
fullgöra skyldighet att betala hyra för sin bostad eller ränta och amortering
å lån för bostadens anskaffande, amortering dock allenast såvitt avser
högst en tjugondei av sammanlagda lånesumman för år räknat, eller förpliktelser
mot bostadsrättsförening, må länsstyrelsen på därom gjord ansökan
tillerkänna honom skäligt bostadsbidrag.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 207.
713 40 3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
9 §•
Lön och bostadsbidrag utbetalas i efterskott.
10 §.
Den, som tagits i anspråk för ständig tjänstgöring tillsvidare, äger vid
tjänstledighet av anledning, som i 14 § civila avlöningsreglementet sägs,
åtnjuta full lön ävensom i förekommande fall bostadsbidrag. Under tjänstledighet
för annan sjukdom, än som i nämnda paragraf avses, må tre fjärdedelar
av lönen och av bostadsbidraget utgå.
Vid tjänstledighet, som avses i första stycket, må lön åtnjutas under
sammanlagt högst två månader.
11 §•
Tages för luftskyddstjänstgöring i anspråk någon, som tillhör sådan grupp
av personer, för vilken lagstadgad tjänsteplikt gäller, och har Kungl. Majit
fastställt grunder för avlöning i statens tjänst av ifrågavarande personal,
skola dessa grunder tillämpas jämväl under luftskyddstjänstgöringen.
12 §.
De anvisningar, som finnas erforderliga för tillämpning av denna förordning,
meddelas av luftskyddsinspektionen.
Denna förordning träder omedelbart i kraft.
Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- SU 1940:236 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare anslag till civila luftskyddet ävensom anslag till understöd åt flyktingar från Norg s. 4 i texten
- Rskr. 1940:290 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning örn grunderna för avlöning av viss personal tillhörande det allmänn s. 1 i texten
- SU 1940:164 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om grunderna för avlöning av viss personal tillhörande det allmänna luftskyddet j s. 1 i texten