Angående anslag till statens arbetsmarknadskommission m. m
1940-04-17 · 33 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:216, Angående anslag till statens arbetsmarknadskommission m. m
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 216.
1
Nr 216.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till statens arbetsmarknadskommission m. m.; given
Stockholms slott den 17 april 1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 april 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, finans- och folkhushållningsdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, fråga om omorganisation av statens arbetsmarknadskommission och
därmed sammanhängande spörsmål samt anför:
Statens arbetsmarknadskommission och dess hittillsvarande verksamhet.
Till statsrådsprotokollet för den 15 september 1939 anförde dåvarande
chefen för socialdepartementet:
Genom det nu pågående kriget har läget på den svenska arbetsmarknaden
blivit sådant, att en betydande arbetslöshet hotar på vissa håll, medan samtidigt
brist på arbetskraft uppstått eller kan förväntas uppstå inom andra områden.
Samhället måste ingripa såväl för att stödja de oförvållat arbetslösa
som för att underlätta tillförseln av arbetskraft till livsviktiga områden inom
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 216.
430 40
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
näringslivet. Arbetskraftens rörlighet befordras av den offentliga arbetsförmedlingen.
Samhällets åtgärder i angivna hänseenden hava emellertid anordnats
med utgångspunkt från helt andra förutsättningar med avseende å arbetsmarknadens
struktur än de, med vilka man nu har att räkna. Med hänsyn
härtill gör sig i nuvarande läge ett behov av en samlande överblick över de
skiftande företeelserna på arbetsmarknaden och av samverkan mellan de olika
arbetsmarknadsorganen starkt gällande.
Det torde vara nödvändigt att utan dröjsmål inrätta ett särskilt organ med
uppgift i främsta rummet att noggrant följa förhållandena på den svenska
arbetsmarknaden, såväl i fråga örn uppkommande arbetslöshet som beträffande
brist på arbetskraft och att föreslå de åtgärder, som därutinnan skulle kunna
underlätta en nödvändig utjämning. Det torde vidare böra anses vara en uppgift
av största vikt för berörda särskilda organ att överväga spörsmålet örn
vilka åtgärder, som kunna komma att bliva erforderliga, därest krisläget skulle
skärpas.
Under åberopande härav begärde och erhöll departementschefen bemyndigande
att tillkalla en kommission med uppgift att följa läget på den svenska
arbetsmarknaden. Kommissionen tillkallades den 19 september 1939 och
erhöll benämningen Statens arbetsmarknadskommission.1)
Örn kommissionens hittillsvarande verksamhet må i korthet anmärkas
följande. Kommissionens i direktiven antydda uppgift att finna utvägar till en
omfördelning av arbetskraften kan sägas innefatta ett slags arbetsförmedling
i vidsträckt bemärkelse. Det är därför helt naturligt, att den hittillsvarande
verksamheten i mycket rört sig örn arbetsförmedlingsproblem. Kommissionens
ställning är formellt enbart rådgivande utan administrativ befogenhet, men
på förevarande område, där verksamheten till betydande del består i förhandlingar
med myndigheter och enskilda, förslag till åtgärder för att uppnå kontakt
mellan arbetssökande och arbetskraftsbehov o. s. v., är gränsen mellan rådgivning
och positivt ingripande icke skarp; med visst fog kan sägas, att arbetsmarknadskommissionens
verksamhet enligt sin inriktning huvudsakligen kommit
att utvecklas till ett slags central arbetsförmedling efter något större
linjer än den ordinära arbetsförmedlingen. En sådan utveckling är som antytts
helt naturlig och synes av allt att döma fylla ett behov. Den ordinära
arbetsförmedlingen är i främsta rummet lokalt inriktad och — såsom framhållits
i kommissionens ovan återgivna direktiv — uppbyggd från andra förutsättningar
än de komplicerade utjämningsproblem, varom nu är fråga.
Forshag till omläggning av arbetsmarknadskommissionens verksamhet.
Olika omständigheter hava under senare tid aktualiserat frågan örn en utbyggnad
och omorganisation av arbetsmarknadskommissionen. I denna fråga
1) Kommissionen har för närvarande följande sammansättning: landshövdingen Arthur
Thomson, ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Harald
Andersson i Dunker, ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen Olof Andersson
i Malmö, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Erik Brodén, disponenten Axel
Enström i Holmsund, ledamoten av riksdagens första kammare, byråchefen Oskar Hagman,
expeditionschefen Åke Natt och Dag samt sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige
Gustav Vahlberg.
3
Kungl. Majus proposition nr 216.
har inom socialdepartementet utarbetats en promemoria med förslag till
organisation m. m. De i promemorian framlagda förslagen innebära i huvudsak
arbetsmarknadskommissionens förändring från rådgivande till administrativt
organ med ledande och samordnande uppgifter på arbetsmarknadsområdet
samt inrättande av lokala organ under arbetsmarknadskommissionen, kallade
»länsarbetsnämnder».
över promemorian hava yttranden inhämtats från statskontoret, socialstyrelsen,
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, statens livsmedelskommission,
statens industrikommission, statens arbetsmarknadskommission,
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige samt de
anställdas centralorganisation (Daco).
Jag vill i det följande i olika sammanhang redogöra för de i promemorian
framlagda förslagen och motiveringen därför ävensom för innehållet i de
avgivna yttrandena.
Promemorian.
Förslaget till omorganisation av arbetsmarknadskommissionen motiverades
i promemorian ur tre olika synpunkter.
För det första hade, framhölls det, förhållandena på arbetsmarknaden —
framför allt de inbördes stridiga anspråken på yrkeskunnig arbetskraft för
olika betydelsefulla ändamål — kommit det att framstå som ett önskemål av
största praktiska vikt att tillskapa ett effektivt och auktoritativt organ för
den centrala ledningen närmast under Kungl. Majit av frågor om fördelning
och utnyttjande av tillgänglig arbetskraft. Närmast till hands läge att för
detta ändamål omdana arbetsmarknadskommissionen från en institution med
formellt i huvudsak rådgivande befogenhet och vissa utredningsuppgifter till
en exekutiv kristidsmyndighet av samma karaktär som statens industrikommission
och statens livsmedelskommission.
Det förtjänade anmärkas, att den av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
på sin tid uppgjorda planen för en extraordinär central kristidsorganisation
upptagit bland annat två myndigheter med uppgifter, motsvarande
dem som nu tillkomma livsmedels- och industrikommissionerna,
samt en »arbetskommission» av i huvudsak den karaktär, som här antytts för
en omorganiserad arbetsmarknadskommission.
Detta behov av en mera självständig ställning för kommissionen med rent
administrativa uppgifter hade, framhölls det vidare i promemorian, framträtt
så mycket starkare, som det för en effektiv behandling av nu aktuella arbetsmarknadsfrågor
visat sig praktiskt nödvändigt, att den centrala myndigheten
på området hade till sitt förfogande lokala organ, t. ex. i varje län, med
auktoritativ ställning och sådan erfarenhet, som är av betydelse i dessa frågor.
Detta behov hade yppat sig såväl i fråga örn lösande av aktuella arbetsförmedlingsproblem
som när det gällt att effektivt genomföra för kommissionens
arbete betydelsefulla utredningar och undersökningar. För de här antydda
uppgifterna i länen funnes icke några nu bestående myndigheter, över vilka
kommissionen kunde förfoga.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 216.
Deri andra omständighet, som enligt promemorian gåve anledning att överväga
arbetsmarknadskommissionens ställning, vore ikraftträdandet av lagen
den 30 december 1939 om tjänsteplikt (SFS 1939:934).
Denna lag innehåller i 3 § bland annat följande bestämmelser:
»Myndighet, som Konungen därtill förordnar, åligger att närmast under
Konungen för riket i dess helhet handhava tillämpningen av denna lag och
med stöd därav meddelade föreskrifter. Sagda myndighet benämnes i denna
lag riksarbetsstyrelsen.
Inom varje län åligger det av Konungen därtill förordnad myndighet, i
denna lag benämnd länsarbetsstyrelse, att under riksarbetsstyrelsens ledning
handhava tillämpningen av lagen och nyssnämnda föreskrifter.»
Sakkunniga rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap, vilkas förslag
ligger till grund för lagen örn tjänsteplikt, hava i sin motivering (prop. urtima
riksdagen 1939 nr 92 sid. 71) förordat, att uppdraget att vara riksarbetsstyrelse
anförtroddes arbetsmarknadskommissionen, vilken i sådant fall skulle ombildas
efter i huvudsak de linjer, som anvisats i promemorian. Likaledes hava
de sakkunniga föreslagit, att i länen inrättades särskilda myndigheter med
uppdrag att vara länsarbetsstyrelser.
Vid lagens antagande togo statsmakterna icke slutgiltigt ställning till dessa
organisationsfrågor, men de sakkunnigas förslag därutinnan anvisades av
departementschefen såsom allmänna riktlinjer för frågornas lösande (prop.
sid. 74) och tillstyrktes av vederbörande utskott (andra särskilda utsk. uti.
1939 nr 34 sid. 11).
Såsom ett tredje skäl att taga arbetsmarknadskommissionens ställning
och uppgifter under övervägande angavs i promemorian en viss dualism, som
syntes bestå mellan kommissionen och socialstyrelsen i fråga örn centrala
uppgifter på den offentliga arbetsförmedlingens område. Därest, som jag i
annat sammanhang föreslagit, 2 kap. lagen örn tjänsteplikt snarast bringas i
tillämpning, kan med stöd därav en enhetlig ledning av arbetsförmedlingsverksamheten
erhållas. Under sådana förhållanden finner jag mig kunna förbigå
vad i promemorian anförts i detta hänseende.
Ur här anförda synpunkter hade i promemorian en omorganiserad arbetsmarknadskommissions
huvuduppgifter sammanfattats på följande sätt:
1. Kommissionen skulle hava att leda och samordna den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten.
2. Kommissionen skulle vidare närmast under Kungl. Maj:t genomföra
den under rådande utomordentliga förhållanden erforderliga regleringen av
arbetskraftens användning . I detta hänseende skulle kommissionen i allmänhet
verka för en planmässig fördelning av tillgänglig arbetskraft för olika
uppgifter efter vad kommissionen, med ledning av Kungl. Maj:ts därom
givna föreskrifter och andra myndigheters för sina verksamhetsområden meddelade
beslut och önskemål, funne bäst främja rikets säkerhet och folkförsörjningen.
För att vid en sådan fördelning bereda ökad tillgång på arbetskraft
för betydelsefulla uppgifter borde kommissionen söka befordra arbets
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
5
tagares användning utom hemorten och i främmande yrken ävensom användning
av arbetskraft, som eljest icke vore helt utnyttjad. Kommissionen borde,
företrädesvis i samarbete med befintliga organisationer, söka intressera
företagare och arbetstagare härför samt verka för tillämpning av sådana arbetsformer
och arbetsvillkor, som kunna underlätta omflyttning av arbetskraft,
på sätt nyss nämnts, eller lämpa sig för arbetstagare, som sakna yrkesvana
eller som kunna användas för nya uppgifter endast viss tid under dagen eller
under året. Kommissionen borde vidare planera och, enligt Kungl. Maj:ts
bemyndigande, genomföra åtgärder från det allmännas sida i samma syfte,
såsom yrkesutbildning för underlättande av sådan omflyttning av arbetskraft
eller bidrag till täckande av särskilda kostnader i anledning därav.
3. Slutligen skulle kommissionen i egenskap av riksarbetsstyrelse enligt
lagen örn tjänsteplikt fullgöra vad därutöver ålåge denna myndighet, för den
närmaste tiden planläggnings- och förberedelsearbete i anslutning till lagen.
I sammanhang med uppdragandet av riktlinjerna för arbetsmarknadskommissionens
huvuduppgifter har i promemorian även något berörts frågan örn
ett samordnande av de egentliga arbetsmarknadsuppgifterna med andra närliggande,
framförallt ledningen av hjälpverksamheten vid arbetslöshet.
Denna fråga har omnämnts av andra särskilda utskottet vid 1939 års urtima
riksdag i utlåtande (nr 34 sid. 12) över förslaget till lag örn tjänsteplikt. Utskottet
betonar där vikten av att, därest tillämpningen av lagen örn tjänsteplikt
och handhavandet av det allmännas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande
icke anförtros åt ett och samma organ, ett intimt samarbete anordnas
mellan myndigheterna i detta avseende, så att ej åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande vidtagas, som skulle kunna försvåra tjänstepliktslagens
tillämpning eller som kunde bliva obehövliga med en något ändrad tillämpning
av tjänstepliktslagen.
Ännu en närbesläktad arbetsuppgift för den här avsedda organisationen
har föreslagits av sociala försvarsberedskapskommittén i dess i september
1939 framlagda förslag till familjebidragslag m.m. (statens off. utredn. 1939: 26).
Där förordas (sid. 33) såsom tillsynsmyndighet för den i förslaget avsedda
bidragsverksamheten den arbetskommission, som upptagits i rikskommissionens
för ekonomisk försvarsberedskap ovannämnda plan för krisorganisationen.
Detta förslag ligger till grund för den förut denna dag beslutade
krigsfamiljebidragsförordningen.
Här sist berörda frågor upptogos._emellertid icke till behandling i promemorian;
det framhölls endast, att desamma kunde väntas bliva aktualiserade
inom kort.
Y ttr andena.
Promemorians förslag till omläggning av arbetsmarknadskommissionens
verksamhet och dess angivande av kommissionens huvuduppgifter har tillstyrkts
i samtliga avgivna yttranden.
Hålunda säger sig rikslcommissionen för ekonomisk försvarsberedskap vilja
6
Kungl. Majus proposition nr 216.
giva förslaget sitt oförbehållsamma stöd. Att för den offentliga arbetsförmedlingen
under den numera skärpta och antagligen fortsättningsvis alltmera
förvärrade krisen krävdes en central ledning med större myndighet än
eljest, syntes uppenbart. Lika tydligt vore, att denna ledning för att rätt fylla
sin uppgift borde utrustas med befogenhet att reglera arbetskraftens användning
och att befordra dess utnyttjande på ur samhällssynpunkt ändamålsenligaste
sätt.
Statens industrikommission finner den nuvarande situationen på arbetsmarknaden,
kännetecknad av knappheten på arbetskraft för olika betydelsefulla
ändamål, innebära ett starkt motiv för en centraliserad handläggning av
landets arbetsmarknadsfrågor. De åtgärder i detta syfte, som redan vidtagits
inom ramen för nuvarande organisation —- exempelvis de av socialstyrelsen
publicerade riksvakanslistorna — torde ej kunna erhålla den av förhållandena
påkallade effektiviteten. En nyorganisation syntes därför ej längre böra
uppskjutas.
Statens arbetsmarknadskommission förklarar sig i sin hittillsvarande
verksamhet hava erfarit önskvärdheten av en sådan utveckling av kommissionen,
som här föreslagits. Kommissionen anför vidare:
I anslutning till den i promemorian givna sammanfattningen av en omorganiserad
arbetsmarknadskommissions huvuduppgifter vill kommissionen
understryka betydelsen av den del av verksamheten, som avser att ekonomiskt
underlätta arbetstagares anlitande utom hemorten och i främmande yrken.
Det är uppenbart, att utan hjälpmedel av detta slag det icke finnes stora möjligheter
för kommissionen att skaffa fram annan och mera arbetskraft än
den som normalt utbjudes på arbetsmarknaden eller med andra ord att lösa
krisens arbetskraftsproblem utan att tillgripa lagen om tjänsteplikt. Då man
i sistnämnda lag anvisat vissa vägar för täckande av de enskilda arbetstagarnas
förluster vid en omflyttning, har avsikten givetvis varit, att minst samma möjligheter
till kompensation skola erbjudas dem som frivilligt underkasta sig
förflyttning till samhällsviktiga arbetsområden, för vilka tvångsåtgärder eljest
måste tillgripas.
Det är i detta sammanhang icke anledning att ingå på formerna för dessa
ekonomiska stödåtgärder. Här må endast antydas två omständigheter, på
vilka desamma framförallt måste taga sikte. Den ena är den särskilda svårigheten
för familjeförsörjare att taga arbete på annan ort. Därest det är möjligt
och lämpligt, att även arbetstagarens familj tager bostad på den främmande
orten, bör stödåtgärden i regel avse bidrag till flyttningskostnaden, men där
så icke är fallet, torde det vara nödvändigt att lämna bidrag till den ökning i
levnadskostnaderna, som förorsakas av hushållets uppdelning. Den andra
omständighet, som här åsyftas, är svårigheten för en arbetstagare i ett nytt
arbete att så länge han icke har yrkesvana uppnå en skälig inkomst. Även i
detta hänseende måste åtgärder övervägas.
I frågan örn tillsynen över arbetsförmedlingen anför socialstyrelsen:
Alltsedan
socialstyrelsens tillkomst ha ärenden rörande den offentliga
arbetsförmedlingen tillhört styrelsens verksamhetsområde. Genom sin fortlöpande
befattning med dylika ärenden uppehåller styrelsen den intima kontakt
med arbetsmarknaden, som är av grundläggande betydelse för styrelsen
i dess egenskap av centralt socialpolitiskt ämbetsverk. Tillräcklig kännedom
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
om läget och utvecklingen på arbetsmarknaden kan enligt sakens natur icke
förvärvas enbart genom ett studium av arbetsförmedlingsanstalternas statistiska
redogörelser eller av deras rapporter.
Med hänsyn härtill är det en självklar och naturlig anordning, att tillsynen
över den offentliga arbetsförmedlingen normalt tillhör socialstyrelsen såsom
en av dess viktigaste arbetsuppgifter. Då exceptionella förhållanden kräva en
ändring i nu gällande ordning, måste emellertid de betänkligheter vika, som
sålunda uppkomma mot ett förslag att från socialstyrelsen överflytta ärenden
rörande den offentliga arbetsförmedlingen. Styrelsen vill också i detta sammanhang
erinra, att styrelsen i utlåtanden över förslag till lag örn tjänsteplikt
tillstyrkt, att ärenden rörande den offentliga arbetsförmedlingen skola kunna
överflyttas till riksarbetsstyrelsen. Styrelsen har därvid givetvis förutsatt,
att dessa ärenden återföras till styrelsen, så snart en krisorganisation ej längre
är av behovet påkallad.
I fråga örn uppdelningen mellan socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen
av dessa och närliggande göromål har socialstyrelsen vidare anfört:
Det förutsättes, att styrelsen under den tid den icke är tillsynsmyndighet
skall erhålla del av arbetsförmedlingarnas rapporter och att styrelsen även
fortsättningsvis skall utarbeta de nu förekommande halvmånadsrapporterna
rörande läget på arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill torde den löpande
sammanställningen av uppgifterna rörande verksamheten inom de offentliga
arbetsförmedlingarna fortfarande böra göras av styrelsen. Av promemorians
förslag till överföring av vissa befattningshavare från socialstyrelsen synes
framgå, att fördelningen av arbetsuppgifterna mellan arbetsmarknadskommissionen
och socialstyrelsen tänkts sådan, ehuru det icke uttryckligen blivit
sagt i promemorian. Styrelsen vill i detta sammanhang även framhålla, att
ärenden rörande den enskilda arbetsförmedlingen givetvis böra behållas hos
styrelsen liksom ock statistiken rörande arbetslösheten inom fackorganisationema.
Styrelsen förutsätter i detta sammanhang, att styrelsen i sin egenskap
av tillsynsmyndighet över de erkända arbetslöshetskassorna skall beredas
tillgång till de uppgifter och det biträde från de offentliga arbetsförmedlingarna,
vilka äro erforderliga för att styrelsen skall kunna fylla denna
funktion.
Den i promemorian i förbigående berörda frågan om ledningen av hjälpverksamheten
vid arbetslöshet har upptagits i några yttranden. Sålunda
uttalas av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, svenska
arbetsgivareföreningen och Daco, att det vore önskvärt, om ledningen därav
överflyttades till arbetsmarknadskommissionen.
I några jdtranden har ifrågasatts hänförande till arbetsmarknadskommissionens
verksamhetsområde av ytterligare en uppgift, nämligen ärenden angående
uppskov mod värnpliktstjänstgöring.
Härom framhåller statens industrikommission, att de nu rådande svårigheterna
på arbetsmarknaden till ej ringa del orsakades av inkallelserna till
militär tjänstgöring. I den mån den personella försvarsberedskapen förstärktes,
ökades återverkningarna på arbetsmarknaden. Det borde därför innebära
en förenkling av hela arbetsmarknadsproblemet, om uppskovsärendena
kunde avgöras inom den myndighet, som har hand om arbetskraftsproblemen,
varvid behoven av arbetskraft inom de för rikets säkerhet och försörjning
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
viktigaste verksamhetsgrenarna kunde bedömas på ett överskådligare sätt än
nu vore fallet.
Samma anordning förordas av svenska arbetsgivareföreningen.
Rilcslcommissionen för ekonomisk försvarsberedskap uttalar härom:
Den av rikskommissionen på sin tid utarbetade planen för en arbetskommission,
vilken ingick i generalplanen för den extraordinarie förvaltningen
under kris- eller krigstid, avsåg upprättandet av ett organ med i huvudsak den
ställning, som åsyftas i det nu föreliggande organisationsförslaget. Det av
rikskommissionen planerade centralorganet tänktes dock skola få ett i vissa
hänseenden vidsträcktare verksamhetsområde. I instruktionsförslaget för
arbetskommissionen angavs sålunda, att denna kommission skulle, bland
annat, äga »att under samverkan med vederbörliga militära myndigheter handlägga
ärenden rörande uppskov med inställelse till (hemförlovning från)
krigstjänstgöring för värnpliktiga». Med avseende å frågor rörande offentlig
understödsverksamhet och social hjälpverksamhet skulle det åligga arbetskommissionen
att taga sådan befattning, som kunde varda enligt lag eller
Kungl. Maj:ts beslut densamma anförtrodd. Närmast avsågs här sådan hjälpverksamhet,
som föranleddes av krigsförhållanden.
Prövningen av frågor örn uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring
vid mobilisering handhaves för närvarande av rikskommissionen, som
för ändamålet vid anbefallandet av förstärkt försvarsberedskap den 1 september
1939 upprättat en särskild uppskovsavdelning, till vilken numera efter av
Kungl. Maj:t meddelat beslut hänförts jämväl de uppskovsärenden, vilkas
handläggning tidigare påvilat de militära förvaltningsmyndigheterna. Uppskovsarbetet
utgör för närvarande, sedan ett flertal kristidsmyndigheter upprättats,
vilka övertagit större delen av de uppgifter, som eljest skolat ankomma
på rikskommissionen, denna kommissions huvudsakliga bestyr. Att uppskovsärendena
vid den utskiftning av arbetsuppgifterna på olika kristidsorgan, som
skedde under hösten 1939, ansågos böra kvarstanna hos rikskommissionen,
motiverades därmed, att något kristidsorgan, lämpat för övertagande av desamma,
icke då förväntades bliva inrättat och att någon redan befintlig myndighet
icke heller lämpligen syntes kunna åläggas bestyret därmed.
Då nu fråga uppkommit angående arbetsmarknadskommissionens ombildning
till en myndighet med central ställning på arbetsmarknadsområdet och
med administrativ befogenhet, synes spörsmålet om uppskovsärendenas förläggning
ha kommit i ett i viss mån ändrat läge. Utan tvivel sammanhänga
dessa ärenden nära med arbetsmarknadsfrågorna i övrigt. Detta kunde synas
tala för genomförandet av rikskommissionens tidigare plan att förlägga desamma
under det centrala krisorganet för arbetsmarknadens reglering. Emot
en sådan anordning talar möjligen, att den uppskovsbeviljande verksamheten,
vilken ej är begränsad till kristiden utan fortgår jämväl under normala förhållanden,
måste bedrivas under aktgivande på såväl militära som civila personalbehov.
Med hänsyn härtill och då nödig samverkan mellan de båda
centralmyndigheterna torde kunna utan svårighet ernås, synes det måhända
riktigast att tills vidare låta uppskovsärendena kvarstanna hos rikskommissionen.
Departements- Det förslag till förändring av arbetsmarknadskommissionens ställning och
chefen. huvuduppgifter, som framlagts i den remitterade promemorian, har däri motiverats
dels med att hittills gjorda erfarenheter utvisade behovet av en central
ledning i arbetsmarknadsfrågor och dels med behovet av en beredskapsorganisation
för ett mera skärpt krisläge, framförallt för tillämpning av lagen
9
Kungl. Majus proposition nr 216.
om tjänsteplikt. Därutinnan har förslaget vunnit bifall i samtliga avgivna
yttranden, och jag finner skäl att tillstyrka en omorganisation, som bland
annat har denna innebörd.
Emellertid anser jag tiden vara inne för en omläggning av organisationen,
som i den remitterade promemorian endast antytts som ett ytterligare steg
på den anvisade vägen; jag syftar på frågan örn den centrala ledningen av
hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Av skäl, som jag närmare utvecklar vid
behandlingen av frågan örn anslag till denna verksamhet, synes det nuvarande
läget kräva, att det allmännas åtgärder av skilda slag inom
arbetsmarknadsområdet samordnas och därför lämpligen organisatoriskt
sammanföras på en hand. Detta bör lämpligast kunna ske genom en sammanslagning
av statens arbetslöshetskommission och arbetsmarknadskommissionen,
den senare i det ändrade och utvidgade skick, som föreslagits i den remitterade
promemorian. För den sålunda sammanslagna kommissionen synes böra
bibehållas namnet »statens arbetsmarknadskommission».
I nu förevarande sammanhang vill jag upptaga till behandling frågor om
den nybildade arbetsmarknadskommissionens organisation och arbetssätt.
Jag utgår därvid från de i promemorian framlagda förslagen med avseende å
den nu befintliga arbetsmarknadskommissionen och de däröver avgivna
yttrandena; vissa uppgifter, som erfordras därutöver för att bedöma frågan
örn sammanslagningen, har jag låtit införskaffa från arbetslöshetskommissionen.
Då jag i det följande till behandling upptager särskilda frågor om
kommissionens sammansättning, dess lokala organ m. m., bör därför uppmärksammas,
att i sammanhang därmed återgivna delar av promemorian och
remissyttrandena hava avseende å den nuvarande arbetsmarknadskommissionen,
medan av mig framförda förslag och gjorda uttalanden i regel avse
kommissionen efter sammanslagning med arbetslöshetskommissionen.
I det föregående hava utom arbetslöshetsfrågorna angivits ytterligare två
arbetsuppgifter, som ligga nära arbetsmarknadskommissionens huvuduppgifter
enligt det föreliggande förslaget men om vilka promemorian icke innehåller
något utformat förslag. Detta gäller dels funktionen som tillsynsmyndighet
enligt krigsfamiljebidragsförordningen och dels handläggningen av frågor om
uppskov med värnpliktstjänstgöring.
Vad den förstnämnda frågan angår, har Kungl. Maj:t förut denna dag beslutat,
att arbetsmarknadskommissionen skall vara tillsynsmyndighet enligt
leri gsf amil jebidragsförordningen.
I fråga örn uppskovsärendena är det obestridligt att, såsom även framhållits
i några yttranden, desamma äga nära samband med arbetsmarknadskommissionens
huvuduppgifter. Det synes därför i och för sig rationellt att överföra
även dem från rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap till den
nyorganiserade arbetsmarknadskommissionen. Emellertid tala vissa praktiska
skäl för att icke vidtaga denna förändring i omedelbar anslutning till ett nyorganisationsarbete
inom arbetsmarknadskommissionen. På grund härav och
då, såsom rikskommissionen påpekat, några påtagliga praktiska olägenheter
icke behöva befaras av att bibehålla den nuvarande anordningen, vill jag an
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
sluta mig till rikskommissionens mening, att med denna fråga kan anstå tills
vidare. Emellertid torde Kungl. Maj:t böra förbehålla sig rätt att tillfälligt
vidtaga denna omorganisation, örn så befinnes lämpligt. En definitiv lösning
av frågan torde få övervägas i samband med den ifrågasatta, förnyade omprövningen
av organisationen av rikskominissionen för ekonomisk försvarsberedskap
(jfr statsutsk. uti. 1940 nr 11 sid. 5).
Vad beträffar den i socialstyrelsens yttrande berörda frågan örn fördelningen
av de statistiska arbetsuppgifterna inom arbetsmarknadsområdet, torde
aibetsmarknadskommissionen böra samla sådana uppgifter, som äro av betydelse
som arbetsmaterial för dess löpande arbete. Detta gäller framförallt
aibetsförmedlingsanstalternas och arbetslöshetskommittéernas rapporter.
Även offentliggörandet av sammanställningar av detta material torde böra
ombesörjas av kommissionen. Övriga statistiska arbetsuppgifter inom arbetsmaiknadsområdet
böra däremot alltjämt tillhöra socialstyrelsen. Dit höra
dels insamlandet och bearbetningen av sådana uppgifter, som icke hava direkt
betydelse som arbetsmaterial för kommissionen, och dels den vidare statistiska
bearbetningen av det genom kommission inkomna materialet.
Ledningen av den offentliga arbetsförmedlingen.
\id tidpunkten för tillkomsten av den remitterade promemorian ansågs
skäl icke föreligga att bringa 2 kap. lagen örn tjänsteplikt i tillämpning. Emellertid
ansågs för tiden till dess så skedde en viss centralisering och effektivisering
av den offentliga arbetsförmedlingen önskvärd. I detta syfte innehöll
promemorian ett förslag till provisorisk lagstiftning angående den offentliga
arbetsförmedlingen. Enligt förslaget skulle de uppgifter, som enligt lagen
örn offentlig arbetsförmedling tillkomme socialstyrelsen, fullgöras av den myndighet,
benämnd arbetsförmedlingens chefsmyndighet, som Kungl. Majit därtill
förordnade. Sistnämnda myndighet skulle hava att leda och samordna
arbetsförmedlingsverksamheten. Det skulle åligga arbetsförmedlingsanstalt
att, utom sina vanliga uppgifter, efter chefsmyndighetens föreskrift fullgöra
andra arbetsuppgifter, avseende arbetskraftens fördelning och utnyttjande.
Chefsmyndigheten skulle erhålla vissa befogenheter i fråga örn anstalternas
inre organisation och arbetsfördelning. Statsbidrag skulle, utöver vad som
eljest gällde, utgå för all anstalternas utgiftsökning under 1940 och 1941, i den
mån det icke vore uppenbart, att ökningen icke föranletts av tillämpning av
den provisoriska lagstiftningen.
Lagen om tjänsteplikt.
I detta sammanhang vill jag erinra örn vad lagen den 30 december 1939 örn
tjänsteplikt innehåller i fråga om den offentliga arbetsförmedlingens organisation
under krisförhållanden. Det heter sålunda i lagens 2 kap., 5 och 6 §§:
»5 §.
I län, i fråga örn vilket Konungen därom förordnar, skall under tid, som
av Konungen bestämmes, arbetsförmedlingsanstalt, som finnes anordnad
11
Kungl. Majus proposition nr 216.
enligt lagen den 15 juni 1934 om offentlig arbetsförmedling, stå under ledning
av länsarbetsstyrelsen och utöver anstalten eljest åliggande uppgifter
fullgöra vad enligt denna lag ankommer på arbetsförmedlingsanstalt ävensom
i övrigt biträda länsarbetsstyrelsen. Därvid skall länsarbetsstyrelsen äga
besluta örn anstaltens organisation och verksamhet samt förfoga över dess
personal, lokaler och materiel, varvid dock styrelsen ej äger anställa ny personal
för längre tid än förordnandet avser jämte skälig uppsägningstid.
6§-
Såvitt angår arbetsförmedlingsanstalts verksamhet under tid, då densamma
står under länsarbetsstyrelses ledning, skola, i den mån Konungen därom förordnar,
2, 7 och 9—12 §§ lagen om offentlig arbetsförmedling ävensom enligt
6 § samma lag antaget reglemente icke äga tillämpning. Å verksamheten belöpande
kostnader för samma tid bestridas av statsmedel.
I den män åtgärd, som vidtagits för arbetsförmedlingsanstalt under tid,
då dess verksamhet letts av länsarbetsstyrelsen, finnes vara överflödig för
verksamheten, sedan länsarbetsstyrelsen franträtt ledningen, skola för tiden
därefter av åtgärden föranledda kostnader ersättas av statsmedel. I övrigt
skall i anledning av vad i 5 § föreskrives ersättning icke utgå.»
Under lagens förarbeten anfördes i detta ämne av sakkunniga röiande
arbetsmarknadens försvarsberedskap (prop. urtima riksdagen 1939 nr 92
sid. 75), att under ett krisläge arbetsförmedlingens verksamhet redan
i och för sig bleve mer betydelsefull och mer krävande än eljest, varför
man måste räkna med en utvidgning och stabilisering av organisationen. Det
vore vidare erforderligt, att mellan arbetsförmedlingen och den för lagens tilllämpning
i övrigt behövliga organisationen åstadkommes en nära samverkan,
sannolikt även att förmedlingen underordnades nämnda organisation. Ingripandena
enligt lagen hängde intimt samman med arbetsförmedlingens uppgifter
och kunde sägas innebära en tvångsvis genomförd arbetsförmedling.
Därför borde, framhölls det vidare, efter hand som ingripandena bleve mera
omfattande, arbetsförmedlingen och de särskilda uppgifterna vid den tvångsmässiga
regleringen handhavas av ett och samma organ.
Med denna motivering föreslogo de sakkunniga vid krisförhållanden ett
tillfälligt förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen. På hemställan
av lagrådet (prop. sid. 190) erhöllo bestämmelserna emellertid den ovan återgivna
utformningen.
Yttrandena över promemorian.
I frågan, huruvida förhållandet mellan den offentliga arbetsförmedlingen
och arbetsmarknadskommissionen borde organiseras enligt 2 kap. lagen om
tjänsteplikt eller på annat sätt har i yttrandena förekommit följande.
Socialstyrelsen finner det icke tillräckligt motiverat i promemorian, varför
dess ståndpunkt skulle vara att föredraga framför ikraftträdande av nämnda
kapitel i lagen örn tjänsteplikt. Mot sistnämnda åtgärd skulle måhanda kunna
anföras vissa skäl av ekonomisk och psykologisk natur. De ekonomiska skälen
12
Kungl. Majlis proposition nr 216.
syntes vara av följande innebörd. Därest nämnda kapitel i tjänstepliktslagen
trädde i kraft, skulle staten komma att övertaga hela kostnaden för den offentliga
arbetsförmedlingen. För närvarande bestrede landsting och kommuner
viss andel av dessa kostnader med ett sammanlagt belopp av något över 1
miljon kronor per år. Lageris ikraftträdande skulle alltså medföra en ökning
av statens utgifter för ändamålet med omkring 1 miljon kronor utöver de särskilda
merkostnader, som torde uppkomma i samband med en av krisförhållanden
betingad utbyggnad av den offentliga arbetsförmedlingen. Socialstyrelsen
funne detta skäl icke böra vara avgörande. Då det framlagda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser rörande den offentliga arbetsförmedlingen
innebure, att det kommunala inflytandet å arbetsförmedlingen realiter högst
väsentligt minskades, borde landstingen och kommunerna icke i samma utsträckning
som nu vore fallet åläggas att bidraga till den offentliga arbetsförmedlingens
kostnader. — Även vissa psykologiska skäl kunde som nämnts
möjligen anföras mot att nu sätta någon del av tjänstepliktslagen i kraft. Ikraftträdandet
av en lagstiftning av så djupt ingripande natur kunde — även örn
det endast gällde vissa organisatoriska bestämmelser — befaras vålla oro. När
emellertid omständigheterna vore sådana, att staten måste göra så långt gående
ingripanden som i den remitterade promemorian föresloges, vore det enligt
socialstyrelsens uppfattning just av psykologiska skäl angeläget, att vårt folk
förliktes med tanken, att tjänstepliktslagen kanske inom kort tid kunde behöva
sättas i tillämpning. Ett ikraftträdande av ifrågavarande kapitel i tjänstepliktslagen
syntes vara ägnat att på ett lämpligt sätt understryka lägets allvar. _
Styrelsen betvivlade, att man genom den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser
örn offentlig arbetsförmedling verkligen skulle kunna uppnå de resultat,
som i promemorian avsetts. Det syntes nämligen icke sannolikt, att arbetsmarknadskommissionen
skulle äga möjlighet att på sätt i promemorian föreslagits
åstadkomma en jämnare fördelning av arbetskraften, utan att kommissionen
till sitt förfogande hade en helt förstatligad arbetsförmedling. Socialstyrelsen
kunde således icke finna, att bärande skäl för de föreslagna särskilda
bestämmelserna angående den offentliga arbetsförmedlingen anförts. I stället
borde andra kapitlet tjänstepliktslagen sättas i kraft.
I yttrandet av svenska arbetsgivareföreningen anföres:
Det behov av centralisering av arbetsförmedlingarnas verksamhet, som redan
före krisens början förmärkts, framträder nu med särskild styrka. Föreningen
finner det i dagens situation vara av utomordentlig vikt, att de stora av krisen
föranledda omflyttningsproblemen lösas snabbt och effektivt och att det på
tillfredsställande sätt sörjes för rekrytering och utbildning av den reservpersonal,
som vid en fullständigare genomförd mobilisering måste rycka in
i produktionen. Dessa uppgifter kunna enligt föreningens åsikt icke lösas
utan en enhetligt ledd, energisk insats från arbetsförmedlingarnas sida.
Att i nuvarande situation den salunda erforderliga centrala ledningen av
arbetsförmedlingarnas verksamhet bör anförtros åt arbetsmarknadskommissionen,
är otvivelaktigt. En särskild fråga är emellertid, hur detta samordnande
av arbetsmarknadskommissionens och arbetsförmedlingarnas verksamhet
lämpligen bör organiseras. I förarbetena till lagen örn tjänsteplikt uttalas,
13
Kungl. Majus proposition nr 216.
att arbetsmarknadskommissionen är avsedd att bliva den riksarbetsstyrelse,
varom talas i lagen. Även det föreliggande förslaget utgår från att så skall
bliva fallet. I andra kapitlet lagen örn tjänsteplikt givas regler för arbetsförmedlingarnas
förstatligande under krisen, varigenom arbetsförmedlingsanstaiterna
bliva på visst sätt underordnade riksarbetsstyrelsen och dess organ. Det
måste ligga nära till hands, att lösa frågan örn arbetsförmedlingarnas centralisering
genom att låta detta kapitel omedelbart träda i tillämpning.
Den i promemorian föreslagna metoden återigen har ur statsfinansiell synpunkt
en given fördel, nämligen att staten på detta sätt blott skulle behöva
betala den merkostnad, som de med anledning av krisen nödvändiga organisatoriska
åtgärderna medföra, under det att örn tjänstepliktslagen tillämpades,
staten skulle få ikläda sig hela kostnaderna för arbetsförmedlingarnas verksamhet.
Härtill kommer att man åtminstone formellt bibehåller den kommunala
organisationsformen med de fördelar ifråga örn kommunal sakkunskap
och besparingsmöjligheter, som äro därmed förenade.
Föreningen ifrågasätter dock lämpligheten av att tillskapa en organisatorisk
övergångsform av ifrågavarande karaktär. Man kan nämligen med skäl
fråga sig, om tiden icke redan nu är inne att låta arbetsmarknadskommissionen
övertaga den fullständiga ledningen av arbetsförmedlingarnas verksamhet och
därmed också hela ansvaret för att icke något underlåtes, som nu kan göras för
tillgodoseende av näringslivets behov av arbetskraft under ett förvärrat krisläge.
För det behövliga planläggnings- och förberedelsearbetet för lagen örn
tjänsteplikt fordras otvivelaktigt ett intimt samarbete mellan arbetsmarknadskommissionen
och arbetsförmedlingarna. Föreningen vill också fästa uppmärksamheten
på den dualism i organisatoriskt avseende, som måste uppkomma
mellan å ena sidan styrelserna för arbetsförmedlingsanstalterna och
å andra sidan de i promemorian omnämnda länsarbetsnämnderna.
Landsorganisationen uttalar, att även örn genom ett ikraftsättande av 2 kap.
lagen om tjänsteplikt den svårighet beträffande kompetensfördelningen mellan
länsarbetsnämnderna och de kommunala anstaltsstyrelserna skulle undgås,
vilken syntes nödvändigt förenad med det nu föreslagna systemet, och även
örn betänkligheterna mot att redan nu bringa tjänstepliktslagen i tillämpning
mera hänförde sig till lagens materiella bestämmelser än till reglerna örn
arbetsförmedlingens yttre organisation, delade landsorganisationen den
meningen, att den önskvärda centraliseringen av arbetsförmedlingen borde
genomföras i enlighet med det remitterade förslaget. Så länge varken arbetsförmedlingstvång
eller tjänsteplikt i någon form ansåges böra tillgripas,
syntes anledning icke föreligga att sätta tjänstepliktslagens förvaltningsapparat
i funktion; även statsfinansiella skäl talade däremot. Landsorganisationen
ville emellertid framhålla angelägenheten av att en klar avgränsning
skodde av länsarbetsnämndernas befogenheter i förhållande till de kommunala
anstaltsstyrelserna.
Statens industrihommission anser de i förslaget framlagda riktlinjerna för
organiserandet av samverkan mellan arbetsmarknadskommissionen och de
lokala arbetsförmedlingsanstalterna vara för nuvarande förhållanden väl valda.
Daco förklarar sig vilja tillstyrka varje anordning, varigenom arbetsförmedlingsverksamheten
gåves en fast central organisation och en målmedveten inriktning
på en arbetskrafts- och arbetsanskaffning — icke endast på en passiv
förmedling.
14
Kungl. Maj-.ts proposition nr 216.
Departements
chefen.
Frågan om elen offentliga arbetsförmedlingsverksamhetens centrala ledning
har sedan promemorian utarbetades och yttrandena däröver avgåvos kommit
i ett väsentligt annat läge. Såsom jag förut denna dag i annat sammanhang
anfört, synes tiden nu vara inne för att bringa 2 kap. lagen örn tjänsteplikt i
tillämpning. Därmed har förutsättningen för promemorians förslag örn provisorisk
lagstiftning i ämnet bortfallit.
Förslag till organisation av arbetsmarknadskommissionen.
I samband med förut avhandlade spörsmål örn en allmän omläggning av
arbetsmarknadskommissionens verksamhet och huvuduppgifter och örn erforderliga
lagstiftningsåtgärder för genomförande därav har även övervägts
frågan örn arbetsmarknadskommissionens sammansättning, arbetssätt och
organisation i övrigt.
Förarbetena till lagen om tjänsteplikt.
Dessa frågor hava under förarbetena till lagen örn tjänsteplikt berörts av
sakkunniga rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap (prop. urtima riksdagen
1939 nr 92 sid. 71). De sakkunniga avhandla närmast frågan örn arbetsmarknadskommissionens
lämpliga uppbyggnad och arbetssätt på ett stadium,
då lagen örn tjänsteplikt erhållit en mera omfattande tillämpning, och anföra
härom:
Kommissionen torde då böra stå under ledning av en ordförande, som helt
ägnar sig åt uppgiften. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att kommissionens
arbetsuppgifter till stor del komma att bestå av löpande göromål av
administrativ karaktär, vilka kräva snabb, stundom omedelbar handläggning.
Denna del av kommissionens uppgifter kunna uppenbarligen icke handläggas
kollegialt av en större krets ledamöter, vilka företräda olika intressen och
erfarenhetsområden och hava andra huvudsakliga arbetsuppgifter. Fördenskull
måste kommissionens beslutanderätt i betydande utsträckning uppdragas åt
ordföranden eller en mindre delegation inom densamma, som dagligen kan
deltaga i handläggningen av sådana ärenden. Det torde vara lämpligt, att uppgiften
ifråga uppdrages åt ordföranden, så länge arbetets omfattning det medger,
men att därefter vid hans sida sättes en eller, då så erfordras, två ledamöter
av kommissionen med liknande befogenhet. Ordföranden och den eller
de för uppgiften avdelade ledamöterna skulle sålunda bilda ett slags verkställande
utskott, där emellertid beslutanderätten kunde utövas i samråd eller
fördelas mellan dem inbördes efter vad som för olika fall befunnes lämpligt
och praktiskt. Ifrågavarande ledamöter måste tydligen liksom ordföranden
förutsättas ägna hela sin tid åt uppdraget.
Till sin återstående del borde kommissionen däremot med fördel bestå av
personer utom administrationen, vilka företräda huvudorganisationerna på
arbetsmarknaden, viktigare näringar o. s. v. Av kommissionen i dess helhet
borde handläggas ärenden av planläggande eller principiell innebörd och
dylikt. Kommissionens medlemsantal bör, även örn de löpande ärendena på nu
antytt sätt avlastas från densamma, icke sättas högt, knappast över sju eller
åtta. I den mån det befinnes önskvärt att till kommissionen knyta som rådgivare
flera personer utan att öka dess medlemsantal, är det lämpligt att vid
kommissionens sida ställa en rådgivande nämnd eller liknande församling med
endast konsultativ uppgift. — För kommissionen erfordrades givetvis även
ett på avdelningar arbetande kansli med administrativ personal, föredragande
och experter.
Kungl. Majis proposition nr 216. 15
Den organisation, som sålunda antytts för ett stadium av omfattande verkställighetsåtgärder,
borde enligt de sakkunnigas mening successivt växa fram
ui'' en begynnelseorganisation inom arbetsmarknadskommissionen.
Promemorian.
I den inom departementet upprättade promemorian anföres i detta ämne
följande.
Organisationen av ett förvaltningsorgan med här ifrågavarande uppgifter
eib jode särskilda svårigheter, i det att å ena sidan av arbetstekniska skäl
ledamotsantalet icke borde sättas högt, lämpligen ej över fem och i varje fall
örn möjligt ej över sju, medan å andra sidan en mångfald intressegrupper och
erfarenhetsområden borde vara representerade där.
Den bästa lösningen av detta problem syntes vara, att den egentliga arbetsmarknadskommissionen
erhölle ett starkt begränsat antal ledamöter, förslagvis
fem, men kompletterades av ett arbetsmarknadskommissionens råd, vars storlek
icke vore bestämt fastslagen och inom vilket kunde erhållas en önskvärd,
mångsidig representation av här åsyftat slag. Det borde därvid understrykas,
att rådets uppgift icke borde vara att sammanträda i sin helhet för att erhålla
information örn läget och diskutera principiella frågor utan snarare att erbjuda
kommissionen ett urval sakkunniga och representanter för olika grupper och
områden att var för sig biträda kommissionen, då dennas dagliga arbete
bomme att beröra rådsledamotens huvudmän eller erfarenhetsområde. Ett
obligatoriskt deltagande pa detta sätt av sakkunniga och fackrepresentanter
i kommissionens handläggning av varje fråga, som berörde vederbörandes område,
kunde väl av praktiska skäl icke komma i fråga, men i den utsträckning det
piaktiskt läte sig göra borde rådets uppgift genomföras huvudsakligen på
detta sätt.
Åtminstone betiäffande ett särskilt betydelsefullt slag av sådan representation
ifrågasattes ett ytterligare markerande av denna rådets uppgift medelst
ett system av extra ledamotskap av kommissionen, vilket i särskilda fall alternerande
utövades av vissa fackrepresentanter inom rådet. Detta gällde rem-esentationen
av företagare och arbetstagare inom olika områden, en representation
som syntes vara självfallet nödvändig med de uppgifter, som skulle
tillkomma arbetsmarknadskommissionen.
o I detta hänseende utginge förslaget från att de stora huvudorganisationerna
på arbetsmarknaden skulle bliva representerade bland kommissionens fem
»ordinarie» ledamöter. Representationen för särskilda näringar och fack skulle
däremot äga rum i särskilda, härför avsedda sektioner av rådet, en företagarsektion
och en arbetstagarsektion, båda uppdelade i grupper efter fack, näringar
och personalkategorier. I behandling inom kommissionen av viktigare
frågor, som berörde en dylik grupp, skulle som extra ledamöter i kommissionen
deltaga vederbörande grupprepresentanter, en från vardera företagarsektionen
och arbetstagarsektionen. I flertalet viktigare avgöranden skulle därigenom
kommissionens ledamotsantal ökas från fem till sju och kommissionens sammansättning
därvid bliva den för värjo särskilt ärende mest sakkunniga, som
inom rådets ram vore möjlig.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
Den antydda anordningen erinrade, framhålles det i promemorian, i viss
mån örn det alternerande ledamotskap, som tillämpas inom arbetsrådet.
Annan inom rådet önskvärd sakkunskap eller representation, t. ex. för
frågor örn yrkesutbildning eller frågor, som berörde de frivilliga organisationerna
för anskaffande av reservarbetskraft, syntes böra sammanföras i andra
sektioner.
Med den här föreslagna sammansättningen av kommissionen syntes, heter
det vidare, densamma icke kunna beräknas hålla täta sammanträden, knappast
mer än ett sammanträde i veckan. En hel del av kommissionens arbetsuppgifter
måste dock komma att kräva snabba avgöranden, varför det måste förutsättas,
att i viss utsträckning kommissionens beslutanderätt — åtminstone
såvitt anginge åtgärder tills vidare — utövades av ordföranden ensam. Enär
föredragande tjänstemannen vid föredragning såväl för kommissionen som för
ordföranden borde vara skyldig att uttala sin mening och låta anteckna avvikande
mening till protokollet, komme i nu ifrågavarande fall organisationen
att överensstämma med ett vanligt »generaldirektörsverk».
Inom kommissionens kansli syntes utom sekretariat tills vidare behöva
inrättas endast två avdelningar, nämligen en arbetsförmedlingsavdelning för
aktuella arbetsmarknadsfrågor samt en utredningsavdelning för inventering
och registrering av nu förefintligt och framdeles uppkommande behov av och
tillgång på arbetskraft ävensom utarbetande av planer för utjämning i sådant
hänseende.
Y ttr andena.
Mot den föreslagna organisationen av arbetsmarknadskommissionen har
socialstyrelsen icke funnit något att erinra.
Statskontoret säger sig finna det föreslagna antalet ledamöter i kommissionen
väl stort. Därest — såsom framhållits som en möjlighet — arbetsmarknadskommissionen
och arbetslöshetskommissionen uppginge i varandra,
vore intet att erinra mot det föreslagna ledamotsantalet, men eljest borde detta
i arbetsmarknadskommissionen kunna begränsas till tre.
Statens industrikommission anser fördelningen av uppgifter mellan kommissionen
och dess råd ej fullt klart framgå av förslaget och yttrar:
Med den sammansättning av kommissionen och den sektionsindelning av
rådet, som föreslagits, hava partintressen på arbetsmarknaden starkt framhävts.
Kommissionen måste självfallet i sin verksamhet taga den hänsyn till
parternas intressen, som en smidig handläggning av arbetsmarknadsärendena
kräver. Bland annat böra de omflyttningar av arbetskraft mellan olika orter
och mellan olika fack, som kunna bliva nödvändiga, planläggas och genomföras
i samverkan med befintliga organisationer på arbetsmarknaden. En sådan
samverkan bör dock komma till stånd redan under planläggningsstadiet och
härvid bör den av rådet företrädda sakkunskapen utnyttjas.
Enligt förslaget skulle rådet vara en församling, ur vilken arbetsmarknadskommissionen
vid behov förstärktes under aktgivande på att balansen mellan
företagare- och arbetstagareintressena bibehölles. Industrikommissionen anser
dock, att arbetsmarknadskommissionens verksamhet i första hand ej gäller
att överbrygga motsättningarna mellan företagare och arbetstagare utan
17
Kungl. Majus proposition nr 216.
snarare att fastställa behovet av arbetskraft inom olika verksamhetsområden,
att väga de konstaterade behoven mot varandra och att finna utvägar för att
så långt som möjligt och utan allt för störande ingripanden tillfredsställa dessa
behov. Den speciella sakkunskap, kommissionen behöver anlita för denna
verksamhet och vilken enligt förslaget skulle tillföras kommissionen genom
extra ledamöter ur rådets krets, representerande såväl företagare- som arbetstagareintressen,
torde kunna utnyttjas på ett mera praktiskt och effektivt sätt,
örn representanter för arbetsmarknadens stora organisationer, för yrkesutbildningen
och andra verksamhetsområden stöde till kommissionens förfogande
redan under utredningsarbetet på ungefär liknande sätt som genom de s. k.
tekniska sakkunniga sker inom industrikommissionen.
Landsorganisationen uttalar tvivel örn lämpligheten av det föreslagna extra
ledamotskapet. Det syfte man därmed velat vinna borde, framhålles det, lika
väl tillgodoses genom att ledamöter av rådet erhölle enbart yttrande- och
förslagsrätt.
Förslaget örn extra ledamöter tillstyrkes däremot av Daco, som finner att
därigenom äntligen de anställda genom sin centralorganisation skulle beredas
möjlighet att följa den aktuella utvecklingen på arbetsmarknaden och att i
skälig mån inverka på de stora avgörandena vid uppbyggandet av en effektivare
arbetsmarknadsberedskap. Därvid förutsattes såsom självklart att Daco,
eventuellt också vissa större till Daco anslutna organisationer, skulle beredas
tillfälle att utse ledamöter i rådet, samt att i frågor som i särskild grad berörde
de anställdas intressen dessas representant i rådet bomme att inkallas såsom
extra ledamot i kommissionen.
Statens livsmedelskommission erinrar örn den av kommissionen i samråd
med arbetsmarknadskommissionen över hela landet nyligen organiserade
blockbildningen inom jordbruket för säkerställande av dess behov av arbetskraft
vid mobilisering och understryker den fullständigt avgörande betydelsen
för livsmedelskommissionens och särskilt dess produktionsavdelnings hela
verksamhet av att detta arbetskraftsbehov tillbörligen tillgodosåges. Vid angivna
förhållande syntes, framhålles det, åt livsmedelskommissionen böra tillförsäkras
ett större inflytande å dessa ärendens avgörande än som i förslaget
syntes vara förutsatt. En anordning som i sådant hänseende kunde förtjäna
att närmare övervägas vore, att föredragningen inom arbetsmarknadskommissionen
av hithörande ärenden anförtroddes en härför skickad tjänsteman inom
livsmedelskommissionens produktionsavdelning. Man erhölle på detta sätt en
form för samarbete mellan de två kommissionerna, motsvarande den, som
nyligen tillskapats för den erforderliga samverkan mellan arbetsmarknadskommissionen
och statens vednämnd.
I fråga om organisationen av kommissionens kansli framhålles i ett särskilt
yttrande av byråchefen i socialstyrelsen B. Nyström, att kommissionens utredningsavdelning
uteslutande borde användas för vissa tekniska uppgifter
och icke för statistiska undersökningar rörande förhållanden på arbetsmarknaden;
de senare kunde lämpligen utföras i samband med socialstyrelsens
arbetsmarknadsstatistik, vilken förfogade över för ändamålet erforderliga personliga
och maskinella resurser.
Bihang lill riksdagens protokoll 1040. 1 sami. Nr 216.
436 40 2
18
Departements
chefen.
Kungl. Majus proposition nr 216.
Sammanslagningen av arbetsmarknadskommissionen och arbetslöshetskommissionen
ändrar i viss mån förutsättningarna för det i promemorian framlagda
förslaget örn den förra kommissionens sammansättning. Med hänsyn
dels till att den sammanslagna kommissionen erhåller större arbetsuppgifter
än man räknat med i promemorian och dels till att densamma bör i största
möjliga utsträckning tillförsäkras personlig erfarenhet från de båda föregående
kommissionerna, torde dess medlemsantal icke böra sättas lägre än sju. Detta
förhållande inverkar även på frågan örn det i promemorian föreslagna systemet
med »extra» ledamöter. Detta system blir därvid å ena sidan mindre lämpligt
med hänsyn till kommissionens storlek och å andra sidan mindre behövligt, då
bland kommissionens ordinarie ledamöter kan erhållas en starkare representation
av företagare och arbetstagare. Jag anser sålunda lämpligast att icke upptaga
förslaget i denna del. Den erforderliga kontakten med företagare och
arbetstagare inom särskilda yrkesområden bör sökas genom arbetsmarknadskommissionens
råd. Detta torde böra organiseras och fungera enligt promemorians
förslag, dock att indelningen i sektioner och grupper — vilken avsåg
att ligga till grund för det »extra» ledamotskapet i kommissionen — icke blir
nödvändig.
I detta sammanhang vill jag understryka vad statens industrikommission
yttrat därom, att arbetsmarknadskommissionens verksamhet icke i första hand
avsåge att överbrygga motsättningar mellan företagare och arbetstagare, varför
partsrepresentationen i densamma icke borde framhävas alltför starkt. Detta påpekande
är givetvis riktigt. De ingripanden, som kunna ifrågakomma på detta
område, torde snarare komma att innebära motsättningar mellan samhällsintresset
och enskilda intressen eller mellan olika näringar eller verksamhetsområden
inbördes; däremot lära företagares och arbetstagares intressen inom
en näring ofta komma att vara identiska. När i detta sammanhang talas örn
»parts-» eller »intresse-» representation, får detta tagas som ett medvetet förenklat
uttryck; därmed avses icke sådan partsrepresentation i egentlig mening,
som förekommer i arbetsdomstolen och arbetsrådet.
Yad som avses att vinna med anordningen att som ledamöter i kommissionen
och rådet förvärva representanter för arbetsmarknadens organisationer
torde vara två ting: dels den personliga sakkunskap och erfarenhet, som dessa
ledamöter företräda, och dels att man genom dem uppnår effektiv personlig
kontakt med organisationernas medlemmar, d. v. s. det stora flertalet av de
enskilda personer, som kommissionens åtgärder angå.
Betydelsen av en sådan kontakt kan icke överskattas. Framförallt blir den
av värde på det stadium av kommissionens verksamhet, som kan sägas innebära
att söka lösa uppkommande problem i fråga örn knapphet på arbetskraft
utan att tillgripa tvångsåtgärder. Även för det fall, att man skulle
bli nödsakad att företaga sådana åtgärder, är det emellertid av vital
betydelse för såväl samhället som de enskilda, vilka beröras av åtgärderna,
att på ett tidigt stadium av varje större frågas behandling vederbörandes
synpunkter få komma till tals hos den beslutande myndigheten
genom de språkrör, som de enskilda hava för vana att anlita i sådant
19
Kungl. Majus proposition nr 216.
hänseende, d. v. s. sina organisationer. Detta är av vikt lika mycket i de
enskildas intresse av att i möjligaste mån undgå intrång och förluster som
i samhällets intresse av att åtgärderna bliva möjliga att genomföra och medföra
önskat resultat.
Statens industrikommission har föreslagit, att de särskilda fackorganisationernas
representanter skulle, i stället för ledamotskap i rådet, erhålla en
ställning, motsvarande industrikommissionens s. k. tekniska sakkunniga.
I detta hänseende vill jag erinra örn vad som i promemorian yttrats
örn rådets karaktär och arbetssätt. Det framgår därav, att rådet icke borde i
främsta rummet betraktas som en enhetlig korporation, som skulle sammanträda
i sin helhet, utan just som en uppsättning sakkunniga, ur vilken kommissionen
hade att utvälja en eller flera att samråda med i en viss fråga.
Promemorians förslag överensstämmer såtillvida med industrikommissionens.
Den senare har till utveckling av sitt förslag framhållit betydelsen av att samråd
med de sakkunniga fackrepresentanterna skedde redan på ärendenas förberedelse-
och utredningsstadium. Det är självfallet, att så bör ske. Rådets
ovan angivna arbetssätt får icke genomföras byråkratiskt, så att rådsledamot
exempelvis endast kallas till ett formellt sammanträde för att där höra ett
färdigberett ärende föredragas. Den största fördelen med rådets existens ser
jag i möjligheten för kommissionens ordförande eller föredragande tjänstemän
att när helst så kräves kunna under hand rådgöra med någon ledamot
i rådet och genom dennes förmedling utröna läget och få del av vederbörandes
synpunkter.
Den i livsmedelskommissionens yttrande förordade och i viss mån redan
tillämpade metoden, att experter och tjänstemän hos ett krisorgan deltaga i ett
annat krisorgans handläggning av ärenden, som beröra även det förras arbetsområde,
synes vara rationell och bör vidare utvecklas. Däremot torde icke —
såsom möjligen kunde utläsas av det i yttrandet angivna exemplet — kanslibehandlingen
av en huvuddel av arbetsmarknadskommissionens ärenden kunna
helt och hållet förläggas till livsmedelskommissionens kansli.
Förslag till organisation av arbetsmarknadskommissionens
lokala organ.
En huvudpunkt i det föreliggande förslaget utgör tillskapandet av lokala
organ för arbetsmarknadskommissionen. Beträffande organisationen i detta
avseende har i ärendet förekommit följande.
Förarbetena till lagen om tjänsteplikt.
Angående lokalorganisationen anfördes under förarbetena till lagen om
tjänsteplikt av sakkunniga rörande arbetsmarknadens försvarsberedskap
följande (prop. urtima riksdagen 1939 nr 92 sid. 72):
Då i den ordinära lokalförvaltningen länsstyrelserna intaga en dominerande
ställning, är det naturligt och lämpligt, att desamma även i den extraordinära
krisförvaltningen erhålla ett sådant inflytande, som förhållandena kunna
medgiva. — ----
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
Från dessa utgångspunkter vilja de sakkunniga för lokalorganisationen i utbyggt
skick, sålunda på ett stadium, då lagen vunnit större tillämpning inom
området, förorda följande riktlinjer. I varje län finnes en särskild myndighet
med uppgift att vidtaga åtgärder för att ordna arbetskraftens ändamålsenliga
fördelning och användning inom länet och därvid bland annat med uppdrag
att fungera som länsarbetsstyrelse. Som benämning på dessa särskilda myndigheter
skulle kunna tänkas »arbetsmarknadsstyrelse» i förening med länets
namn (»Stockholms läns arbetsmarknadsstyrelse» o. s. v.). Örn styrelsens sammansättning
torde böra gälla, att av förut antydda skäl landshövdingen så vitt
möjligt fungerar som styrelsens ordförande. Det är emellertid uppenbart, att
särskilt i kristider landshövdingen ofta icke kan ägna mera tid åt styrelsens
arbete än som medger en allmän överblick därav. Fördenskull bör vid hans
sida i styrelsen sättas en vice ordförande och verkställande ledamot, vilken
helt ägnar sig åt uppdraget och på vilken ansvaret för styrelsens arbete huvudsakligen
kommer att vila. Som tredje ledamot av styrelsen förordas den
person, som närmast handhar ledningen av arbetsförmedlingsverksamheten
i länet. Att sakkunskap av sistnämnda slag på ett eller annat sätt bör knytas
till styrelsen är självfallet. Flertalet åtgärder enligt lagen kunna sägas utgöra
en utbyggnad av arbetsförmedlingsverksamheten, en delvis tvångsvis genomförd
arbetsförmedling, varför det är naturligt och praktiskt, att anstalternas
personal organiseras för handhavande av arbetet därmed och föredragning av
dessa ärenden hos styrelserna. För dessa ändamål kommer att erfordras någon
omorganisation av anstalterna, bland annat med hänsyn till att städer utom
landsting hava egna anstalter och till att anstalternas huvudkontor och ledning
icke alltid äro förlagda till residensstäderna. För den närmaste ledningen
av länets arbetsförmedling i dess sålunda enhetliggjorda och delvis
förändrade skick kommer givetvis att anlitas en person med praktisk erfarenhet
av arbetsförmedling, örn möjligt inom samma län. Ifrågavarande erfarenhetsområde
har emellertid en så dominerande betydelse inom arbetsmarknadsstyrelsens
arbete, att denne tjänsteman bör vara ledamot av styrelsen även i
andra ärenden än dem som beröra hans egentliga område.
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslås sålunda få tre medlemmar: 1) landshövdingen,
ordförande; 2) en vice ordförande och verkställande ledamot; 3)
chefen för den för ändamålet omorganiserade arbetsförmedlingsanstalten, tilllika
fungerande som huvudavdelning inom styrelsens kansli. Då som förut
framhållits landshövdingens närvaro i styrelsen icke i alla län och vid varje
tidpunkt kan påräknas som regel, bör för honom förordnas en suppleant, örn
möjligt en annan person med liknande överblick över länets förhållanden från
verksamhet inom länsstyrelsen, kristidsstyrelsen, landstinget, hushållningssällskapet
eller dylikt.
Liksom det centrala organet bör arbetsmarknadsstyrelsen vid sin sida få
en rådgivande nämnd med representanter för t. ex. landsting, större primärkommuner,
hushållningssällskap, kristidsstyrelse, vedkontor, arbetsgivare- och
arbetstagareorganisationer, viktiga näringar samt frivilliga organisationer på
området.
Pr orne m orian.
I den inom departementet upprättade promemorian anfördes, som förut
nämnts, att inga nu bestående myndigheter i länen lämpade sig som lokalorgan
för arbetsmarknadskommissionen. Kristidsstyrelserna hade, påpekades
det, icke sammansatts med tanke härpå, och en sammankoppling av dessa uppgifter
och deras nuvarande vore av flera skäl icke lämplig. Arbetsuppgifternas
21
Kungl. Majus proposition nr 216.
omfattning vid ett skärpt krisläge, deras olikartade inriktning och den omständigheten,
att ledningen därav skulle ankomma på olika centrala myndigheter,
vore skäl mot en sådan anordning. Möjligen kunde tänkas en specialisering
inom styrelserna för detta ändamål, men en fristående organisation härför
vore då avgjort att föredraga och innebure icke någon nämnvärd utvidgning
av organisationsbyggnaden i jämförelse med en uppdelning av kristidsstyrelserna
på avdelningar eller liknande.
Lokalmyndigheterna för biträde åt arbetsmarknadskommissionen syntes
böra organiseras länsvis i nära samverkan med arbetsförmedlingsanstaltema.
Aven ett utbyte av arbetskraft borde kunna äga rum dem emellan. Som länsorganets
verkställande tjänsteman, förslagsvis benämnd länsarbetschef, ansåges
i många fall kunna fungera arbetsförmedlingsanstaltens föreståndare,
därest nödig arbetshjälp bereddes honom i hans båda uppdrag. Länsarbetschefens
och föreståndarens arbetsuppgifter syntes i själva verket gå så in i
varandra, att de icke kunde strängt särskiljas, varför denna kombination vore
mycket naturlig.
Yad anginge länsorganets sammansättning förelåge, påpekas i promemorian,
i stort sett samma svårigheter som framhållits för centralmyndighetens del,
och lösningen därav syntes böra ske på analogt sätt. Sålunda föresloges ett
länsorgan, kallat länsarbetsnämnd, med tre ledamöter, bland dem länsarbetschefen
som verkställande ledamot, samt vid nämndens sida en rådgivande församling
med representation såväl för fack- och intressegrupper som för olika
lokala myndigheter och institutioner. Möjligen kunde även här finnas tillämpning
för ett alternerande extra ledamotskap så som utformats beträffande
kommissionen.
Y tt rande na.
I fråga örn arbetsmarknadskommissionens lokala organ har i ett yttrande
berörts frågan örn nya organ härför böra tillskapas eller örn några
nu bestående kunna tagas i anspråk härför.
Härom anföres av statens livsmedelskommission:
Enligt livsmedelskommissionens uppfattning vore det ur såväl principiell
som praktisk synpunkt synnerligen önskvärt, att det av krigsförhållandena
föranledda förvaltningsarbetet ute i länen i möjligaste män koncentrerades
till samma eller åtminstone med varandra intimt förbundna organ. Livsmedelskommissionen
finner sig kunna giva sin fulla anslutning till vad rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap i sådant avseende anfört i
sin generalplan för krisförvaltningen, varest bland annat förordas, att såväl
egentliga folkförsörjningsfrågor som ärenden angående fördelning av tillgänglig
arbetskraft och förefintliga arbeten handläggas av samma länsorgan.
Livsmedelskommissionen får i detta sammanhang framhålla, hurusom redan
i nu rådande situation kristidsstyrelsernas och de planerade länsarbetsmyndigheternas
uppgifter skulle gå in i varandra, så t. ex. just i fråga örn utnyttjandet
av arbetsblockorganisationen inom jordbruket. I ett mera framskridet
krisläge bleve det av allt att döma än svårare att uppdraga en bestämd
gräns mellan de båda länsorganens respektive verksamhetsfält. Det måste då
allvarligt befaras, att förslaget i tillämpningen komme att leda till en skadlig
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
dualism, desto mera betänklig, som man här otvivelaktigt rör sig på ett i och
för sig mycket ömtåligt arbetsområde. — Ett ytterligare skäl emot tillskapande
av särskilda länsarbetsnämnder utgör svårigheten att på fullgott sätt rekrytera
alltför talrika lokalorgan.
När i promemorian gent emot en utbyggnad av kristidsstyrelseorganisationen
anföres, att dessa styrelser icke sammansatts med tanke på nu ifrågakomna
uppgifter, kan detta knappast sägas vara fullt riktigt. På åtskilliga håll
inom landet hava i själva verket i kristidsstyrelserna insatts även företrädare
för erfarenhet och intressen inom arbetsmarknaden. Och i den mån så ej
redan skett har man lämnat möjligheten öppen att komplettera styrelserna
ur denna synpunkt. En dylik komplettering kunde för övrigt tänkas ske med
begagnande av det system av extra ledamotskap, som i förslaget förordats för
centralorganets vidkommande.
Enligt livsmedelskommissionens mening tala tungt vägande skäl för att
arbetsmarknadskommissionens blivande länsorgan i någon form inordnas
under kristidsstyrelserna, förslagsvis såsom ett speciellt relativt självständigt
arbetande kontor eller byrå, på sätt å sistone torde hava ifrågasatts skola äga
rum med de nuvarande vedkontoren. I samband härmed vill kommissionen
slutligen särskilt betona, att en länsarbetschef lärer kunna anknytas ungefär
lika lätt till en organisation av nu antydd art som till en fristående länsarbetsstyrelse.
Statens arbetsmarknadskommission framhåller, att lokalorganens arbetsuppgifter
under den närmaste tiden till större delen torde komma att avse
sådana utrednings-, inventerings- och registreringsuppgifter under kommissionens
ledning, vilka med det snaraste måste utföras för att bilda en grundval
för den fortsatta verksamheten. Detta arbete komme givetvis främst att åvila
nämndens verkställande ledamot, i förslaget benämnd »länsarbetschef», och
övriga tjänstemän. På nämnden såsom sådan, framförallt på dess ordförande,
skulle vila de åtgärder, med vilka nämnden skulle ingripa i fråga örn aktuella
arbetsmarknadsproblem, anskaffande av arbetskraft till särskilda företag och
arbetsområden, förhandlingar med företag, arbetstagare och organisationer
o. s. v. Uppgifterna av sistnämnda slag — vilka efterhand torde bliva mera
omfattande och krävande än för närvarande — kunde tydligen erbjuda betydande
svårigheter och ställa stora krav på nämnderna. Därest lagen örn tjänsteplikt
sattes i tillämpning, komme ytterligare svåra och ömtåliga uppgifter att
åläggas dem.
Med hänsyn härtill ville arbetsmarknadskommissionen understryka vikten
av att framförallt på ordförandeposterna i dessa nämnder sattes personer, som
vore väl förfarna i allmänna värv samt ägde initiativ, självständighet och obestridd
auktoritet i orten. Då det som nämnts kunde förväntas, att de på nämnden
såsom sådan och närmast på ordföranden ankommande uppgifterna komme
att framdeles öka i antal och betydelse, borde örn möjligt dessa uppdrag anförtros
personer, som framdeles kunde ägna mera tid åt uppdraget och eventuellt
helt övergå till detta.
Arbetsmarknadskommissionen anmärker vidare, att med den ställning inom
nämnden oph dess verksamhet, som förutsatts skola tillkomma ordföranden,
det måhända vore missvisande, om nämndens verkställande ledamot benämndes
»länsarbetschef».
23
Kungl. Majus proposition nr 216.
I fråga om länsarbetsnämndernas organisation i övrigt vore det, framhåller
arbetsmarknadskommissionen, här liksom vid riksmyndighetens organiserande
önskvärt att i nämnden eller åtminstone med nära anknytning till denna erhålla
representation av olika här berörda intressegrupper, framförallt arbetsmarknadens
organisationer. Enligt förslaget i promemorian skulle beträffande centralmyndigheten
arbetsmarknadens huvudorganisationer erhålla permanent
representation i själva kommissionen, och de särskilda fackorganisationerna
representeras i rådet och tillfälligt i kommissionen. Med den föreslagna sammansättningen
av länsarbetsnämnderna med tre medlemmar, av vilka såväl
ordföranden som den verkställande ledamoten borde stå utom intressegrupperingen,
hade icke beretts något utrymme för sådan representation i själva
nämnden, endast i den rådgivande församling, som skulle knytas till densamma.
Enligt arbetsmarknadskommissionens mening skulle det emellertid
vara av värde, örn i länsarbetsnämnderna liksom i centralmyndigheten kunde
erhållas en fast representation för arbetsmarknadens parter, utan att likväl
nämnderna finge en ur arbetsteknisk synpunkt olämplig storlek.
Statens industrikommission anför i fråga örn sammansättningen av länsarbetsnämnderna
samma reservation som ifråga örn själva kommissionen,
nämligen att den sakkunskap, som representerades av de skilda intressegrupperna,
borde tillföras den verkställande myndigheten på annat sätt än genom
tillfälligt ledamotskap i denna.
Landsorganisationen betecknar det som synnerligen önskvärt att representanter
för arbetsgivare och arbetare inginge i nämnden, icke endast i rådet.
Med hänsyn härtill syntes det vara nödvändigt att antalet ledamöter i den
egentliga nämnden utökades till fem. Beträffande partsrepresentanterna såväl
i nämnden som i rådet borde stadgas, att de skulle utses efter förslag av
de centrala organisationerna å ömse sidor. Mandatperioden syntes böra begränsas
till två år.
Daco tillstyrker även den föreslagna organisationen av arbetsmarknadskommissionens
lokala organ. Även här förutsättes, att de anställda beredas
skälig representation i de rådgivande församlingar, som ställas vid länsarbetsnämndernas
sida. Skulle dessa länsarbetsnämnder erhålla mera betydelsefulla
uppgifter, borde enligt Dacos mening även inom dessa nämnder tillämpas
ett system med extra ledamotskap.
Med hänsyn till beskaffenheten av den planerade arbetsmarknadskommissionens
uppgifter är det uppenbart, att det bleve svårt, måhända icke
ens möjligt att genomföra dessa med framgång utan att kommissionen hade
till sitt förfogande väl kvalificerade länsorgan. En på egna erfarenheter
grundad kännedom om lokala arbetsförhållanden, om företag och arbetstagargrupper,
är givetvis av största värde för dem som skola handhava de ofta
ömtåliga frågorna om fördelning och omgruppering av arbetskraft. Den närmare
personliga kontakt mellan de beslutande myndigheterna och de av saken
berörda enskilda, som bör kunna åstadkommas, örn myndigheterna hava företrädare
i orten, måste vara till fördel för alla parter och göra det möjligt att
Departementschefen.
24
Kungl. Maj;ts proposition nr 216.
minska de enskildas såväl som samhällets olägenheter av företagna ingrepp.
— Beträffande den del av den föreslagna organisationens arbetsområde, som
regleras av lagen örn tjänsteplikt, är redan i lagen föreskrivet, att länsorgan
skola finnas för tillämpningen av densamma.
Jag finner sålunda välmotiverat, att arbetsmarknadskommissionen erhåller
lokala organ. Därvid uppställer sig emellertid spörsmålet, örn några nu bestående
myndigheter kunna tagas i anspråk härför eller örn för detta ändamål
erfordras nyorganisation. De alternativ härutinnan, som i den senast förda
diskussionen angivits, äro promemorians förslag örn inrättande länsvis av nya
myndigheter, kallade »länsarbetsnämnder», med nära anknytning till de nu befintliga
arbetsförmedlingsanstalterna, samt den av statens livsmedelskommission
förordade utvägen att låta kristidsstyrelserna fullgöra även nu ifrågavarande
uppdrag. Något annat alternativ än de nu nämnda torde icke kunna
komma i fråga under nuvarande förhållanden.
Vid övervägande av dessa alternativ har jag av praktiska skäl funnit promemorians
förslag örn särskilda länsmyndigheter för dessa uppgifter äga företräde.
Jag vill något utförligare än som skett i det föregående belysa skälen
för och emot de olika alternativen.
Det är obestridligt, att ett visst samband finnes mellan de tillämnade lokala
arbetsmarknadsmyndigheternas uppgifter och de som nu tillkomma kristidsstyrelserna.
Ett sådant sammanhang föreligger inom större delen av den extraordinära
krisförvaltningen, eftersom mera betydande produktions- och transportproblem
merendels innefatta även frågor örn anskaffande av arbetskraft
för ändamålet. Arbetsmarknadskommissionens och dess underorgans uppgift
kan därför delvis sägas vara att behandla en sida av de produktions- och
transportproblem, som i övrigt ligga inom övriga krismyndigheters kompetensområden.
Att detta nödvändiggör ett ständigt nära samarbete mellan ifrågavarande
myndigheter är uppenbart. Å andra sidan säger det sig självt, att det
antydda sambandet i fråga om arbetsuppgifter icke i och för sig är tillräcklig
motivering för att samla alla uppgifterna hos en enda myndighet; frågan örn
arbetets fördelning på olika myndigheter måste tydligen avgöras framförallt
ur synpunkten att erhålla arbetsdugliga enheter av lämplig storlek.
Örn sistnämnda synpunkt lägges på nu förevarande fråga, synes det vara
skäl att icke i regel lägga uppdraget att vara arbetsmarknadskommissionens
lokalorgan på kristidsstyrelserna. Med kristidsstyrelsernas organisation —
liksom även med de föreslagna länsarbetsnämndernas — faller ansvaret för
verksamhetens bedrivande huvudsakligen på ordföranden, och med de stora
krav på dennes tid och arbetskraft, som styrelsens hittillsvarande arbetsområde
och det här avsedda var för sig måste väntas komma att ställa vid en
skärpning av krisen, kan en sådan ökning av arbetsbördan icke förordas.
Nämnda förhållande, att vederbörande sålunda bör kunna efterhand ägna mera
tid åt uppdraget och möjligen helt övergå till detta, utgör, även örn uppdragen
hållas isär, en betydande svårighet för rekryteringen och bör icke ytterligare
markeras. Därest uppdragen som ordförande i kristidsstyrelsen och som ordförande
i länsarbetsnämnden likväl i undantagsfall anses kunna utan olägenhet
förenas i en person, är det intet hinder att så sker.
25
Kungl. Magd» proposition nr 216.
Icke heller med tanke på kristidsstyrelsernas sammansättning i övrigt kan
det av livsmedelskommissionen förordade alternativet anses lämpligt. Det
i promemorian anförda påståendet, att de nuvarande kristidsstyrelserna icke
sammansatts med tanke på här ifrågavarande arbetsuppgifter, lär icke kunna
bestridas. Enligt vad jag inhämtat, hava kristidsstyrelserna för närvarande
i regel 7 ledamöter, i några fall 6 och i några fall 8 ledamöter, ordföranden icke
inräknad Vid en eventuell komplettering av styrelserna med tanke på arbetsmarknadsärendena
skulle ledamotsantalet därför bliva alltför stort. Av detta
och andra skäl borde i sådant fall arbetsmarknadsärendena i allmänhet handläggas
av en delegation inom kristidsstyrelsen, vilken kunde specialisera sig
på desamma. En sådan specialisering synes även vara åsyftad i livsmedelskommissionens
yttrande. De ledamöter av kristidsstyrelserna, som utsåges
för dessa ärenden, borde i så fall tillsättas av arbetsmarknadskommissionen
såsom en motsvarighet till att flertalet ledamöter för närvarande tillsättas
av livsmedelskommissionen.
Även vad angår verkställighetsåtgärder och kansligöromål torde en specialisering
vara ofrånkomlig. Alla skäl synas tala för att, såsom i promemorian
föreslagits, för detta arbete utnyttjas de befintliga arbetsförmedlingsanstalterna.
Dessa anstalters direktörer torde i allmänhet vara de mest sakkunniga
personer, som finnas att tillgå som föredragande och verkställande tjänstemän
hos de planerade länsorganen, och för hithörande arbetsuppgifter kan
lämpligen utnyttjas anstaltsorganisationen i dess helhet, eventuellt med
personalförstärkning. De fördelar, som stå att vinna genom att gemensamt
utnyttja personal, materiel, lokaler o. s. v., uppnås redan med denna anordning,
och en sammanslagning med kristidsstyrelsen skulle alltså icke heller i
detta avseende medföra någon vinst.
Att kristidsstyrelsen i egenskap av arbetsmarknadsorgan skulle komma att
sortera under annan central myndighet än eljest är väl icke i och för sig ett
avgörande skäl men likväl en olämplig anordning. Då för här ifrågavarande
uppgifter framför allt skulle utnyttjas personer med erfarenhet från den
offentliga arbetsförmedlingen och arbetsmarknadskommissionen enligt förslaget
skall vara chefsmyndighet för denna, måste kommissionen även erhålla
avgörande inflytande på tillsättningen av styrelsens tjänstemän för dessa uppgifter.
Även handhavande av medel, avsedda för arbetsmarknadsuppgifter,
måste ske i särskild ordning, icke gemensamt med styrelsens verksamhet i
övrigt.
Av här anförda skäl synes en anordning med kristidsstyrelserna som lokalorgan
för arbetsmarknadskommissionen vara praktiskt utförbar endast på det
sätt, att i styrelserna inbyggas självständiga organisatoriska enheter för denna
uppgift: särskilda delegationer inom styrelserna, utsedda i särskild ordning,
samt speciella avdelningar inom deras kanslier, underställda annan centralmyndighet
än styrelserna i övrigt och med annan ordning än dessa i fråga örn
tjänstetillsättning och medelsförvaltning, men däremot organisatoriskt nära
förbundna med arbetsförmedlingsanstalterna. Under sådana förhållanden
finner jag, att dessa arbetsuppgifters inordnande under kristidsstyrelserna
26
Kungl. Majis proposition nr 216.
skulle innebära en ren formalitet, ägnad att komplicera styrelsernas organisation
och arbetssätt utan motsvarande praktisk nytta. Särskilt vill jag understryka,
att anordningen icke kan beräknas medföra några ekonomiska fördelar;
en sådan specialorganisation inom kristidsstyrelserna, som här antytts, medför
samma kostnad som en fristående, och den rationalisering i fråga örn
underordnad personal, materiel och lokaler, som är möjlig vid en sammanslagning,
genomföres för länsarbetsnämndernas del betydligt mera effektivt
genom anknytningen till arbetsförmedlingsanstalterna.
Jag vill härvid ånyo understryka, att önskemålet örn samarbete mellan de
olika krisorganen bör kunna tillgodoses på annat sätt. Den lämpligaste anordningen
härför synes vara den här i annat sammanhang omnämnda, att
samma person deltager såsom ledamot, expert eller tjänsteman i handläggningen
inom olika myndigheter av ärenden, som beröra en viss näring eller
dylikt.
På grund av dessa överväganden vill jag förorda promemorians förslag i
fråga örn lokalorganisationen, d. v. s. fristående länsarbetsnämnder med tre
ledamöter, varvid erforderligt samarbete med kristidsstyrelserna ordnas på
sätt nyss antytts.
Även i fråga örn den lokala organisationen uppkomma motsvarande problem
örn representation i nämnden eller med anknytning till denna för olika sakkunnigeområden,
organisationer o. s. v., som förut diskuterats för den centrala
organisationens del. I stort sett torde problemet här ligga till på liknande
sätt, och jag vill sålunda förorda, att till nämnderna knytas rådgivande församlingar
av liknande typ som kommissionens råd. Det är emellertid givet,
att dessa lokala råds sammansättning bestämmes ur delvis andra synpunkter
än det centrala. Vidare kan det vara tveksamt, huruvida organisationerna
böra representeras genom ordinarie eller extra ledamöter i nämnden.
Då jag i denna fråga finner något extra ledamotskap icke böra förekomma
i nämnderna, sker det av delvis andra skäl än i fråga om kommissionen. I den
senare bör i allmänhet kunna naturligt urskiljas en grupp avgöranden, som
äga principiell eller prejudicerande betydelse och kunna motivera särskild
representation av de berörda organisationerna. På länsarbetsnämnderna skola
däremot ankomma framförallt verkställighetsåtgärder, avgöranden i individuella
fall, och någon liknande uppdelning torde här icke vara möjlig. Extra
ledamöter borde därför antingen ej alls komma i fråga beträffande länsarbetsnämnderna
eller ock inkallas i varje ärende; det sistnämnda alternativet lär
dock vara uteslutet i praktiken.
Däremot finner jag det önskvärt att erhålla representation för organisa
tionerna bland nämndernas ordinarie ledamöter, även örn dessas antal satts
så lågt som tre och knappast torde böra ökas enbart av detta skäl.
Nämnderna skulle i enlighet härmed sammansättas av en ordförande, vilken
huvudsakligen hade att bära ansvaret för nämndens arbete, en ledamot med
förankring hos någon viktigare företagsgrupp inom länet samt en ledamot
med anknytning till viktigare arbetstagarkategori inom detsamma. De båda
senare ledamöterna skulle utses efter samråd med organisationer av före
-
27
Kungl. Majus proposition nr 216.
tagare respektive arbetstagare. Med en sådan sammansättning böra såväl
ordförande som ledamöter erhålla personliga ersättare, varvid det är önskvärt,
att ordförandens ersättare mera fortlöpande kan följa nämndens verksamhet
och göra sig förtrogen därmed för att lätt kunna ersätta ordföranden.
Ordförande, ledamöter och ersättare torde böra utses av Kungl. Maj:t.
Det skall ej förnekas, att inom län, där det icke är en enda näring som
dominerar arbetsmarknaden utan två eller flera näringar borde vara representerade
— och det sistnämnda torde vara regel — valet av de båda senare ledamöterna
blir en vansklig uppgift. Det bör i detta sammanhang än en gång
understrykas, att ifrågavarande ledamotskap icke får betraktas som en representation
för vissa organisationer och vissa grupper. Det är icke heller min
mening, att härtill i främsta rummet böra ifrågakomma funktionärer inom
arbetsmarknadens lokala organisationer; snarare är det önskvärt att förvärva
personer med en vidare erfarenhet av länets ekonomiska förhållanden men
tillika i stånd att åstadkomma den personliga förbindelse med enskilda grupper
företagare och arbetstagare, varom förut talats.
Med denna anordning skulle den tjänsteman, som i promemorian benämnes
»länsarbetschef», icke — såsom där föreslagits — vara ledamot av nämnden
utan endast dess tjänsteman. Denna förändring torde icke hava större praktisk
betydelse. Benämningen »länsarbetschef» är måhända, som framhållits i något
yttrande, missvisande; ifrågavarande tjänsteman torde lämpligen kunna betecknas
som nämndens direktör. Han torde böra tillsättas av arbetsmarknadskommissionen.
Slutligen vill jag framhålla, att arbetsmarknadskommissionen för de lokala
uppgifterna kan anlita, förutom länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstaltemas
huvudkontor, anstalternas avdelningskontor och ombud ävensom
kristidsnämnderna, familj ebidragsnämnderna och arbetslöshetskommittéerna.
Samarbetet med kristidsnämnderna torde i mera allmänna eller principiella
frågor böra förmedlas av kristidsstyrelserna.
Anslag till arbetsmarknad skommissionen m. m.
Kostnaderna för arbetsmarknadskommissionen bestridas för närvarande
från femte huvudtitelns reservationsanslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga.
För statens arbetslöshetskommission har i statsverkspropositionen för nästa
budgetår (femte huvudtiteln, punkten 17), i avbidan på särskild proposition
i ämnet, beräknats ett förslagsanslag av 350,000 kronor.
Av de här ifrågavarande organisationsförslagen beröres även anslaget för
bidrag till den offentliga arbetsförmedlingen. Detta anslag har i statsverkspropositionen
för nästkommande budgetår upptagits till 1,700,000 kronor.
Promemorian.
I en bilaga till den inom departementet upprättade promemorian hava verkställts
följande kostnadsberäkningar i anslutning till de i densamma framlagda
organisationsförslagen:
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.''
Vid kostnadsberäkningarna hava endast i ringa mån kunnat tagas i betraktande
arbetsmarknadskommissionens blivande arbetsuppgifter vid en tid,
som ligger längre bort än de närmaste månaderna; såväl till omfattning som
beskaffenhet äro dessa uppgifter omöjliga att nu närmare angiva. Beräkningarna
hava istället utgått från de arbetsuppgifter och den personaluppsättning,
som kommissionen enligt förestående planer bör erhålla under den
närmaste tiden. Med denna utgångspunkt te sig beräkningarna för olika delar
av organisationen sålunda.
Till de ständiga ledamöterna av kommissionen hava beräknats arvoden
med vissa belopp för månad och till övriga ledamöter av kommissionen och
rådet efter bestämmelserna för kommittéer. Arvoden itill kommissionen,
rådet och de experter, som icke äro tjänstemän hos kommissionen, hava i
enlighet härmed beräknats till 4,100 kronor i månaden, av vilket belopp endast
en mindre del innebär en merutgift; till större delen sker en motsvarande
avlastning från kommittéanslaget.
Vad angår arbetsmarknadskommissionens kansli kunna i viss utsträckning
överföras arbetskrafter från Statens arbetslöshetskommission, varför de för
arbetsmarknadskommissionen beräknade kostnaderna i viss mån komma att
motsvaras av besparingar på anslaget till den förra.
Av de för arbetsmarknadskommissionen erforderliga avdelningarna har
endast räknats med en arbetsförmedlingsavdelning och en utredningsavdelning
jämte ett sekretariat.
Arbetsförmedlingsavdelningen planeras bildad genom överföring av vissa
tjänstemän från socialstyrelsens lia byrå samt nyanställning av ytterligare
några tjänstemän. Sålunda beräknas överflyttade innehavare av en byrådirektörs-,
en byråinspektörs- och en amanuenstjänst samt fyra kvinnliga
biträden. Nyanställning beräknas av en tjänsteman för handläggning av jordbrukets
aktuella arbetskraftproblem, en för frågor örn yrkesutbildning, en
för samordnande av de frivilliga organisationernas verksamhet på området,
en reseinspektör för arbetsförmedlingsverksamheten samt ytterligare en
amanuens. Vidare skall å denna avdelning tjänstgöra den tjänsteman, som
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande står till förfogande för handläggning
gemensamt med statens vednämnd av skogsarbetsfrågor. Med denna organisation
beräknas avdelningens kostnader till 7,500 kronor i månaden, varav
något över hälften utgör en överflyttning från socialstyrelsens stat.
Utredningsavdelningen tänkes utbyggd av arbetsmarknadskommissionens
nuvarande, provisoriska avdelning lör sådana uppgifter, sammansatt av
arbetsmarknadskommissionens expert, major Nordin, 2 amanuenser för statistiskt
arbete och 4 å 5 kvinnliga biträden. För den närmaste tiden erfordras
här ytterligare 2 amanuenser och 2 skrivbiträden. Kostnaderna beräknas till
4,700 kronor i månaden, av vilket belopp större delen nu belastar kommittéanslaget.
För det provisoriska sekretariatet beräknas tills vidare arbetsmarknadskommissionens
biträdande sekreterare och en från Statens arbetslöshetskommission
överflyttad tjänsteman ävensom två skrivbiträden, vilka skulle
vid behov biträda på olika avdelningar. Kostnaden beräknas till 2,300 kronor
i månaden, varav 1,800 kronor utgör överföring från kommittéanslaget eller
arbetslöshetskommissionens stat.
Kommissionens behov av expensmedel har beräknats till 30,000 kronor
örn året.
Vad angår arbetsmarknadskommissionens planerade lokala organ, länsarbetsnämnderna,
har räknats med ett utnyttjande av arbetsförmedlingsanstalternas
organisationsapparat, varför utvidgningen därvidlag till stor del
kommer att belasta anstalternas stater och därigenom föranleda ökade stats
-
29
Kungl. Majus proposition nr 216.
bidrag under nästa budgetår. På grund härav erfordras för innevarande
budgetår anslag endast för utgifter, som belöpa på nämnderna som sådana. För
nästa budgetår bör därjämte räknas med ett högre anslag för statsbidrag till
arbetsförmedlingsverksamheten.
Det har beräknats, att i de fall där en länsarbetschef icke behöver nyanställas,
arbetsförmedlingsanstalternas direktörer kunna förena detta uppdrag
med sin tjänst under förutsättning att det i stället nyanställes en
assistent. I båda fallen har kostnaden per månad beräknats till 700 kronor.
För ordföranden och nämndens tredje ledamot lia beräknats arvoden å 200
och 100 kronor, varför totala kostnaden räknats till 1,000 kronor i månaden.
Som förut nämnts, torde nämndernas omkostnader till större delen komma
att bestridas genom statsbidrag till arbetsförmedlingen; för nämndernas egna
expenser har beräknats 2,000 kronor per län och år.
Såsom skett med avseende å statens livsmedelskommission och knstidsstyrelserna
torde det vara lämpligt, att de för länsarbetsnämnderna avsedda
medlen handhavas av arbetsmarknadskommissionen och inräknas i anslagen
till denna.
Y ttr andena.
De vid den remitterade promemorian fogade kostnadsberäkningarna hava i
yttrandena berörts endast av statskontoret, som därom anför:
De i promemorian framlagda kostnadsberäkningarna undandraga sig i allt
väsentligt statskontorets bedömande. Enligt vad ämbetsverket under hand
inhämtat lära emellertid arvodena till ledamöterna hava beräknats till 150
kronor per månad eller alltså till 1,800 kronor för år. Statskontoret anser sig
med avseende härå böra bringa i erinran, att årsarvode till ledamot i arbetsrådet,
vilken myndighet i visst hänseende svnes hava tjänat såsom mönster
för den föreslagna utvidgade arbetsmarknadskommissionen, är bestämt till
1 500 kronor, med undantag dock för arvodena till ordföranden och till den
ledamot, som är ställföreträdare för ordföranden. Statskontoret vill med anledning
’ härav ifrågasätta, huruvida tillräcklig anledning föreligger att fastställa
arvodet för ledamot av arbetsmarknadskommissionen till högre belopp.
Under förutsättning, att kommissionen i fortsättningen kommer att övertaga
en del arbetsuppgifter, vilka för närvarande handhavas av vissa tjänstemän
å socialstyrelsens första byrå och i samband därmed en överflyttning av
dessa tjänstemän till kommissionen kommer att ske, synes hänsyn härtill böra
tagas vid beräkningen av styrelsens avlöningsanslag för budgetåret 1940/41.
En nedsättning av nämnda anslag med belopp, motsvarande summan av nu
utgående avlöningar till ifrågavarande befattningshavare, .lärer alltså, bora
vidtagas i likhet med vad som förutsatts skola äga rum beträffande avlöningsanslaget
för rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap på grund av,
bland annat, det jämlikt kungörelsen den 15 december 1939 (nr 860) verkställda
överförandet till statens industrikommission av industriavdelningen
inom rikskommissionen. (Jfr 1940 års statsverksproposition XI ht. sid. 18.)
Jämväl socialstyrelsens omkostnadsanslag för nästa budgetår torde av nu
nämnd anledning böra i motsvarande mån reduceras. De avlöningsbelopp, som
sålunda komma att upptagas under arbetsmarknadskommissionens avlönmgsstat,
torde självfallet icke böra beräknas högre, än vad fallet skulle hava varit,
därest befattningshavarna i fråga fortfarande tjänstgjort i socialstyrelsen. Enahanda
anordningar lära böra vidtagas jämväl med avseende å anslaget till
statens arbctslöshetskommission, för den händelse eli motsvarande överflyttning
av arbetskrafter kommer att ske.
30
Departements
chefen.
Kungl. Majus proposition nr 216.
Beträffande ersättningen till den personal, som härutöver befinnes böra anställas,
lärer densamma i avvaktan på närmare erfarenhet böra utgå i form av
arvoden. Vid bestämmandet av dessa arvoden synes den av Kungl. Majit
genom beslut den 8 december 1939 fastställda löneplanen för de större statliga
krisorganen kunna tjäna till vägledning.
Det under riksstatens femte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till bidrag
till den offentliga arbetsförmedlingen ävensom övriga av den föreslagna omorganisationen
föranledda anslag torde i fortsättningen böra utanordnas av
statskontoret och disponeras av arbetsmarknadskommissionen.
Arbetslös hetskommissionen.
Statens arbetslöshetskommission har i skrivelse till Kungl. Majit den 26
februari 1940 angående bland annat sitt medelsbehov för budgetåret 1940/41
uppgivit, att kostnaderna för dess nuvarande, i mesta möjliga omfattning nedskurna
förvaltningsapparat under löpande budgetår icke torde komma att
understiga 420,000 kronor. På grund härav och med hänsyn till verksamhetens
beräknade omfattning hemställde kommissionen, att anslaget för detta ändamål
för nästa budgetår måtte sättas till 425,000 kronor.
Såsom anmärkts i den remitterade promemorian, kan personalbehovet för
arbetsmarknadskommissionens kansli för närvarande beräknas endast ungefärligt.
Även dess uppdelning på avdelningar och dylikt torde nu endast kunna
angivas i stora drag.
Vid beräkning av den sammanslagna kommissionens kansliorganisation
samt erforderliga belopp för dess förvaltning har jag ansett mig kunna tills
vidare utgå från de i promemorian gjorda beräkningarna för den nuvarande
arbetsmarknadskommissionen jämte arbetslöshetskommissionens nuvarande
organisation och kostnadsbelopp.
Inom den nuvarande arbetsmarknadskommissionens kansli äro, såsom förut
angivits, inrättade eller planerade en arbetsförmedlingsavdelning, en utredningsavdelning
och ett sekretariat. Inom arbetslöshetskommissionens kansli
finnas för närvarande en sekreteraravdelning, en kameral avdelning, en social
avdelning och en teknisk avdelning. Vid sammanslagningen bör tillskapas en
gemensam kansliavdelning, varjämte de ekonomiska angelägenheterna böra
handhavas gemensamt för hela kommissionen. De övriga avdelningarna,
arbetsförmedlings-, utrednings-, sociala och tekniska avdelningarna, få åtminstone
till en början alltjämt sina nuvarande uppgifter i den sammanslagna
kommissionen. Jag räknar därvid med att till sociala avdelningen förlägges
handläggningen av ärenden enligt krigsfamiljebidragsförordningen. Vissa
frågor, såsom utbildnings- och omskolningsärenden m. m., torde lämpligen
som hittills handläggas av experter, som icke inordnas i de nämnda avdelningarna.
— Principerna för den inre organisationen av kommissionens kansli
få dock icke anses fastslagna härigenom utan böra revideras enligt de erfarenheter,
som vinnas under omorganisationens gång och den fortsatta verksamheten.
Ett särskilt spörsmål i samband med nyorganisationen är frågan om bibehållande
av den särskilda revision av arbetslöshetskommissionens förvalt
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 216.
ning, som sedan 1922 äger rum genom särskilda av Kungl. Majit utsedda överrevisorer.
Med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av de allmänna
arbeten, som utföras eller bekostas genom kommissionen, synes en särskild
revision av denna verksamhet vara värdefull och böra bibehållas. Då det
knappast låter sig göra och i varje fall icke skulle medföra någon praktisk
nytta att i revisionshänseende skilja mellan denna verksamhet och kommissionens
förvaltning i övrigt, vill jag förorda, att överrevisorernas uppdrag
kommer att omfatta den nybildade arbetsmarknadskommissionens och länsarbetsnämndernas
verksamhet i dess helhet. — I detta sammanhang vill jag
erinra örn att enligt gällande bestämmelser i revision av arbetslöshetskommittés
verksamhet skall deltaga en av länsstyrelsen utsedd revisor, som åtnjuter
arvode av statsmedel enligt arbetslöshetskommissionens bestämmande.
Därest promemorians kostnadsberäkningar och ur arbetslöshetskommissionens
räkenskaper hämtade uppgifter örn dess hittillsvarande kostnader
sammanställas, kunna de årliga lönekostnaderna för den sammanslagna arbetsmarknadskommissionen
ungefärligt beräknas sålunda:
kommissionen och rådet ................................................... kronor 60,000
kansliavdelningen och kameral verksamhet ........................ » 130,000
arbetsförmedlingsavdelningen ...................................... » 100,000
utredningsavdelningen ................................................... » 60,000
sociala avdelningen ......................................................... » 60,000
tekniska avdelningen......................................................... » 190,000
revision (central och kommunal) ....................................... » 40,000
Summa kronor 640,000
Yad angår lokalorganisationen, torde som skett i promemorian lönekostnaderna
för länsarbetsnämnderna kunna beräknas till 300,000 kronor. I detta
sammanhang bör emellertid upptagas frågan örn bestridande av arbetsförmedlingsanstalternas
kostnader efter genomförandet av 2 kap. lagen örn
tjänsteplikt. Då därefter anstalterna kunna betraktas som delar av den lokala
krisorganisationen på arbetsmarknadsområdet, synes det vara mest praktiskt,
att deras utgifter bestridas av länsarbetsnämnderna och utgå av samma anslag
som dessa myndigheters egna utgifter.
Enligt vad jag inhämtat, hava för anstalterna för innevarande kalenderår
fastställts utgiftsstater å tillhopa cirka 2.8 miljoner kronor. Med ledning av
uppgifter för tidigare år kan antagas, att dessa utgifter till något över
60 procent utgöras av avlöningar. Ifrågavarande förändring i och för sig torde
därför få beräknas medföra en ökad belastning på avlöningsanslaget med cirka
1.7 miljoner kronor och på omkostnadsanslaget med cirka l.i miljoner kronor.
Såvitt angår dessa belopp uppkommer emellertid ingen merutgift för det
allmänna; till större delen motsvaras de av en avlastning av anslaget till
bidrag till den offentliga arbetsförmedlingen och till återstoden utgöra de en
överföring från landstingens och vissa primärkommuners stater. Emellertid
måste man därutöver räkna med en utvidgning av anstalternas arbete såväl i
fråga örn deras vanliga uppgifter som med hänsyn till att de skola biträda
32
Kungl. Majus proposition nr 216.
länsarbetsnämnderna. Denna utvidgning är mycket svår att beräkna men torde
här icke böra sättas under 10 procent, räknat på såväl avlöningar som omkostnader.
Arbetsmarknadskommissionens omkostnader och länsarbetsnämndernas egna
omkostnader kunna med ledning av promemorians beräkningar samt uppgifter
om arbetslöshetskommissionens nuvarande utgifter beräknas till 150,000
kronor.
Jag vill biträda det i promemorian gjorda förslaget, att de för länsarbetsnämnderna
avsedda medlen handhavas av arbetsmarknadskommissionen och
inräknas i anslagen till denna.
I enlighet härmed torde böra beräknas till arbetsmarknadskommissionen
med underlydande organ ett avlöningsanslag av (640,000 + 300,000 + 1,700,000
+ 170,000 = 2,810,000; avrundat:) 2,800,000 kronor samt ett omkostnadsanslag
av (1,100,000 + 110,000 + 150,000 = 1,360,000; avrundat:) 1,350,000 kronor.
Anslaget för nästa budgetår till bidrag till den offentliga arbetsförmedlingen
(femte huvudtiteln, punkten 15) — vilket anslag avser bidrag till kostnaderna
under 1940 — kan, örn förslaget genomföres den 1 maj 1940, reduceras
med cirka två tredjedelar eller till, avrundat, 600,000 kronor. Jag vill hemställa,
att med frångående av förslaget i denna del i statsverkspropositionen
för ifrågavarande ändamål begäres ett anslag av allenast 600,000 kronor.
Det kan anmärkas, att ej heller kostnaderna för de nyorganiserade delarna
av arbetsmarknadskommissionen äro helt och hållet nya utan till betydande
del innebära överföringar från andra anslag, på vilka uppstå motsvarande
besparingar.
Sålunda överflyttas flera tjänstemän tillfälligt från socialstyrelsen till
arbetsmarknadskommissionen, varvid styrelsens anslag avlastas i motsvarande
mån. Emellertid anser jag icke, att de för styrelsen i statsverkspropositionen
äskade anslagen böra minskas av denna anledning. De belopp, varom här kan
bli fråga, äro — relativt sett — icke av den storleksordning, att jag anser det
nödvändigt att inför riksdagen föreslå minskning av de äskade anslagen, men
jag förutsätter att Kungl. Maj:t, så länge den provisoriska anordningen består,
därav disponerar endast en del, nämligen med avdrag för vad som kan anses
belöpa på de överflyttade tjänstemännen.
Utom vad förut angivits synes ännu en grupp tjänstemän lämpligen kunna
tillfälligt överföras till arbetsmarknadskommissionen, nämligen personalen på
försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå. I fråga örn anslag till denna
torde förfaras på analogt sätt.
Yad angår kostnaderna för organisationen under innevarande budgetår,
må till en början anmärkas, att från förslagsanslaget till arbetslöshetskommissionen
redan disponerats medel till belopp, som erfordras för nämnda kommission
till budgetårets slut. Efter sammanslagningen böra dessa medel
disponeras av den nybildade kommissionen. Vidare vill jag framhålla, att
den hittillsvarande arbetsmarknadskommissionen inför de alltmera maktpåliggande
uppgifterna efterhand erhållit betydande personalförstärkning, vilken
kostnad helt bestrides från femte huvudtitelns reservationsanslag för kom
-
33
Kungl. Maj-.ts proposition nr 216.
mittéer och utredningar genom sakkunniga. Denna anordning måste bibehållas,
tills det här framlagda förslaget hinner genomföras. Härigenom blir nämnda
anslag för detta budgetår utsatt för en onormal belastning, varför jag vill
föreslå, att å tilläggsstat för löpande budgetåret begäres ett anslag till kommissionen,
så beräknat, att från detsamma må till kommittéanslaget kunna
överföras ett belopp, motsvarande vad därifrån utgått till den hittillsvarande
arbetsmarknadskommissionen sedan den 1 januari 1940. Därest omorganisationen
beräknas genomförd den 1 maj 1940, kunna kommissionens kostnader
under tiden den 1 januari—den 30 april 1940 uppskattas till 40,000 kronor och
de totala kostnaderna för den nya organisationen för tiden den 1 maj—den 30
juni 1940 — utöver förutnämnda, till arbetslöshetskommissionens förfogande
stående medel — till 640,000 kronor. På grund härav hemställer jag, att
anslagsäskandet för innevarande budgetår bestämmes till 680,000 kronor. Jag
vill anmärka, att jämväl detta anslag till betydande del icke innebär en ny
utgift, endast en överföring från andra anslag.
Hemställan.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, med
ändring av i statsverkspropositionen framlagda anslagsäskanden, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att
dels till Statens arbetsmarknadskommission m. m. å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1939/40 anvisa ett förslagsanslag
av ................................................... kronor 680,000;
dels till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1940/41 anvisa ett förslagsanslag
av ............................................................ kronor 2,800,000;
dels till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader
för budgetåret 1940/41 anvisa ett förslagsanslag
av .......................................... kronor 1,350,000;
dels ock till Bidrag till den offentliga arbetsförmedlingen för
budgetåret 1940/41 anvisa ett förslagsanslag av... kronor 600,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sten-Eric Heinrici.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 216.
N
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- Rskr. 1940:356 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte en i ämnet väckt motio s. 7 i texten
- Rskr. 1940:223 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till Socialstyrelsen: Avl s. 2 i texten
- Rskr. 1940:222 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens arbetsmarknadskommission m. m. s. 22 i texten
- SU 1940:135 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens arbetsmarknadskommission m. m. s. 1 i texten
- 2LU 1940:22 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med hemställan örn riksdagens samtycke till utfärdande av förordnande jämlikt 1 § lagen den 30 december 1939 s. 2 i texten